Bevillningsutskottets betänkande nr t.
1
Nr 1.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
fraktbidrag i vissa fält för transport av sockerbetor
annorledes än med järnväg.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion I: 17
av herr Kort Persson har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj: t anhåller att Kungl. Maj :t vid kommande förhandlingar angående sockerbetsodlingen
medverkar till sådana bestämmelser att betodlare, som bor
långt från järnvägsstation, erhåller fraktbidrag för bettransport till fabrik,
även om han ej fraktar betorna med järnväg».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
Under en följd av år ha statsmakterna genom avtal med såväl sockerindustrien
som betodlarna reglerat sockernäringen i landet. Huvudprincipen för
regleringen har varit, att staten enligt vissa bestämmelser tillförsäkrat Svenska
sockerfabriksaktiebolaget ensamrätt till import av socker mot det att
bolaget åtagit sig att inbjuda till teckning av kontrakt om sockerbetsodling
i enlighet med av staten godkända grunder.
Efter förhandlingar mellan å ena sidan en av statens jordbruksnämnd
tillsatt delegation samt å andra sidan styrelsen för Sveriges betodlares centralförening
fastställdes vissa villkor för 1951 års betodling. Beträffande fraktkostnadernas
fördelning emellan vederbörande sockerbruk och betodlare
gällde enligt överenskommelsen för säsongen 1951 i huvudsak följande grunder.
För sockerbetor, som med järnväg levererades till sockerbruket, betalade
bruket frakten från den järnvägs- eller vågstation, där leveransen skett,
till sockerbrukets järnvägsstation samt påförde leverantören att av honom
gottgöras det belopp, som i nedanstående tabell för fraktkostnadsberäkning
angives som betodlarens andel.
Fraktkostnad per 100 kg Betodlarens
sockerbetor: andel:
intill 39 öre.................................. 8 öre
39 » 41 » ................................. 9 »
41 » och däröver...................... 10 »
Därutöver funnos speciella bestämmelser för vissa särskilda odlingsdistrikt.
1 Iiihang till riksdagens protokoll /952. 7 saml. Nr 1.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr t.
Frågan om fraktbidrag till odlare vid leverans av sockerbetor med andra
transportmedel än järnväg har så sent som vid 1951 års riksdags höstsession
varit föremål för uppmärksamhet. Den 30 oktober sistnämnda år framställdes
i andra kammaren en interpellation, vari detta spörsmål berördes.
I sitt interpellationssvar den 11 december 1951 uttalade chefen för jordbruksdepartementet
bl. a., att han ansage att det skulle vara av stort värde
om man kunde ytterligare öka den inhemska sockerbetsodlingen. Utsikterna
att fa till stand en sadan ökning av odlingen vore i hög grad beroende på om
man kunde skapa ökat intresse för odlingen hos sådana mindre jordbrukare,
som bodde förhållandevis långt från fabrik eller invägningsstation och därför
enligt nu gällande bestämmelser finge bära relativt höga fraktkostnader
för betorna. Den i interpellationen berörda frågan vore därför otvivelaktigt
av stor vikt. I interpellationssvaret anförde chefen för jordbruksdepartementet
vidare följande.
Jag skulle emellertid vilja se problemet något vidare, nämligen så att det
inte bara gäller en jämförelse mellan kostnaderna för järnvägstransport och
för direkttransport till fabriken. Vad det gäller är i stället enligt min mening
att finna en utformning av fraktbestämmelserna, som gör det möjligt
att vidga odlingsområdena. Därigenom skulle man kunna skapa förbättrade
betingelser for de mindre jordbrukarna och samtidigt också få större möjligheter
att fullt utnyttja fabrikernas kapacitet och kunna minska importbehovet.
Det är naturligtvis inte möjligt för mig att nu komma med några
konkreta förslag om hur denna fråga skall kunna lösas. Det är ju här fråga
om ganska komplicerade problem, som måste diskuteras igenom grundligt
och som gälla inte bara förhållandet mellan odlarna och Svenska sockerfabriksaktiebolaget
utan även förhållandet mellan bolaget och staten. Jag
har alltså här endast velat ange min principiella syn på frågan och förutsätter
att frågan kommer att tas upp vid de blivande sockerförhandlingarna.
I den förevarande motionen har anförts bl. a. följande. Sockerbetsodlingen
fyllde för närvarande icke på långt när det svenska behovet av socker. Import
hade måst företagas. Nyligen hade avtal träffats om fortsatt import av danska
sockerbetor. I de gamla sockerbetsdistrikten kunde odlingen knappast
utökas. Däremot vore det möjligt att utöka odlingsområdet i gränstrakterna.
Det nu tillämpade systemet med fraktersättning endast för de betor, som
transporterades på järnväg, gjorde det emellertid nära nog omöjligt att
odla sockerbetor för odlare, som bodde så långt från järnväg och samtidigt
så långt från fabrik, att transporten till järnväg eller fabrik bleve för dyrbar
for den enskilde odlaren att bära ensam. Motionären anförde i detta sammanhang
följande exempel: Från en järnvägsstation två mil från fabriken
kostade frakten ca 40 öre per kg, varav odlaren endast betalade 9 öre och
sockerbruket resten. En jordbrukare, vars odling låge upp emot en halv mil
från järnvägsstation och som sålunda ändå finge använda lastbil eller
traktortåg för transporten till järnväg, hade lättare att köra direkt till fabriken
med betorna, detta under förutsättning att han finge samma fraktersättnmg
som om han hade levererat betorna vid järnväg, i detta fallet ca 30 öre
per 100 kg. Så vore emellertid ej för närvarande fallet med undantag för vissa
Bevillningsutskottets betänkande nr 1.
3
områden i Mellansverige, där fraktersättning i några fall tillämpades från
upplag, detta efter nedläggning av lidköpingsfabriken. En bestämmelse, att en
jordbrukare, vars odling låge minst fyra km från järnvägsstation, finge åtminstone
samma fraktersättning om han levererade sina betor direkt vid
fabrik som om han levererade desamma till sin närmaste järnvägsstation,
skulle säkerligen utbreda odlingsområdet betydligt och därmed öka produktionen
av inhemskt socker till det svenska folkhushållets fromma och —
vilket vore lika viktigt — ge möjlighet till en mera differentierad produktion
för stora delar av svenska jordbruksbygder, ej minst småbrukarbygder
i sockerbetsodlingens ytterområden, där tillräcklig arbetskraft därför funnes.
Dessutom vore det ett rättvisekrav för avlägset boende.
Utskottet. Sockernäringen i Sverige har under en följd av år åtnjutit
statsmakternas stöd genom särskilda åtgärder, vilka bl. a. inneburit att den
inhemska sockerindustrien, representerad av Svenska sockerfabriksaktiebolaget,
tillförsäkrats ensamrätt i fråga om införsel av socker mot skyldighet
att tillämpa vissa angivna priser och bestämmelser vid inköp av sockerbetor
ävensom vid försäljning av socker. I överensstämmelse härmed
har bolaget åtagit sig att inbjuda till teckning av kontrakt om sockerbetsodling
i enlighet med av staten godkända grunder, vilka fastställas efter
förhandlingar mellan å ena sidan staten, numera företrädd av en av jordbruksnämnden
tillsatt delegation, samt å andra sidan Sveriges betodlares
centralförening. Enligt de villkor, som gällde 1951 års betodling, påfördes
odlarna allenast en mindre del av fraktkostnaderna för betleverans med
jämväg.Något bidrag till täckande av kostnader för bettransport med bil
åtnjöto odlarna endast inom vissa begränsade odlingsdistrikt.
I den förevarande motionen har yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t med
hemställan att Kungl. Maj :t vid kommande förhandlingar måtte medverka
till sådana bestämmelser att betodlare, som bo långt från järnvägsstation,
erhålla fraktbidrag för bettransport till fabrik, även om betorna ej fraktas
med järnväg.
Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår behandlades det i motionen
berörda spörsmålet i en hösten 1951 i andra kammaren framställd
interpellation. I sitt interpellationssvar angav chefen för jordbruksdepartementet
sin principiella syn på frågan och uttalade bl. a., att det inte bara
gällde en jämförelse mellan kostnaderna för järnvägstransport och för
direkttransport till fabrik. Vad det gällde vore i stället enligt hans mening
att finna en utformning av fraktbestämmelserna som gjorde det möjligt
att vidga odlingsområdena. Därigenom skulle man kunna skapa förbättrade
betingelser för de mindre jordbrukarna och samtidigt också få större
möjligheter att fullt utnyttja fabrikernas kapacitet och kunna minska
importbehovet. Chefen för jordbruksdepartementet förutsatte, att frågan
komme att tagas upp vid de blivande sockerförhandlingarna.
Utskottet vill för sin del ansluta sig till de principiella synpunkter, som
av chefen för jordbruksdepartementet anförts på den föreliggande frågan.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 1.
Det vore enligt utskottets mening av stort värde om den inhemska sockerbetsodlingen
kunde ökas. Emellertid anser sig utskottet icke kunna taga
ställning till den av motionären anvisade vägen, eftersom spörsmålet om
fraktkostnadernas fördelning mellan fabrikant och leverantör är en ren
förhandlingsfråga. Utskottet finner det sålunda icke lämpligt, att riksdagen
skulle uttala sig rörande denna detalj i villkoren för betodlingen under
innevarande år vid en tidpunkt, då förhandlingar pågå. Med hänsyn härtill
avstyrker utskottet bifall till den föreliggande motionen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionen I: 17 av herr Karl Persson om fraktbidrag i
vissa fall för transport av sockerbetor annorledes än med
järnväg icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 februari 1952.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman*, Franzon, Petrén,
Velander, Falk, Niklasson, Werner*, Nordenson* och Erik Jansson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Björklund, Orgård, Hagberg i Malmö, Sjölin, Ohlsson i Kastlösa, Vigelsbo,
Brandt och Anderson i Sundsvall.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
627128. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1952.