RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1951 ANDRA KAMMAREN Nr 18
8—9 maj.
Debatter in. m.
Tisdagen den 8 maj 2 em.
Sid.
Svar på interpellation av fröken Höjer ang. beredande av ökat antal
vårdplatser åt reumatiskt sjuka............................ 5
Svar på fråga av fröken Wetterström ang. framställning om löneklassplacering
för vissa konsulenter, som överflyttats från hushållningssällskapen
till lantbruksnämnderna ........................ 8
Svar på interpellationer dels av herr Svensson i Ljungskile ang. pensionsförmånerna
för redan avgångna folkhögskollärare dels ock av
fröken Höjer ang. förbättring av pensionerna från statens pensions
anstalt.
............................................... 10
Granskning av statsrådsprotokollen .......................... 16
Ändring i 17 § sekretesslagen................................ 28
Tisdagen den 8 maj 7.30 em.
Höjning av radiolicensavgiften .............................. 36
Pension åt O. V. Bengtsson ................................ 44
Tillfällig lotsavgift ........................................ 45
Bergverkstäder för krigsviktig produktion...................... 46
Anslag till Europarörelsens läroanstalt ........................ 49
Lag om ekonomiska föreningar m. m........................... 50
Ändring i civilförsvarslagen m. m............................. 64
Åtgärder i abortförebyggande syfte .......................... 66
Formerna och målsättningen för skolans fostran genom kroppsövningar 67
Upplysningsverksamhet rörande de rättsliga konsekvenserna av
äktenskap ............................................ 71
Onsdagen den 9 maj fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och
beredskapsövningar m. m................................. 81
1—Andra kammarens protokoll 1951. Nr 18.
2
Nr 18.
Innehåll.
Sid.
Uppsägning av det s. k. Marshallavtalet med Amerikas förenta stater 115
Instruktion för den svenska representationen hos Förenta Nationerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap .......... 119
Anslag till de tekniska högskolorna m. m....................... 134
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar ...................... 134
Interpellation av herr Svensson i Yä ang. ordnande av hamnfrågan
för Visingsö............................................ 141
Onsdagen den 9 maj em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m................... 142
Löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata
läroanstalter m. m................................... 168
Löne- och pensionsreglering för lärarpersonal vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter m. m......... 173
Höjning av traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet
m. .................................................. 174
Dyrortsundersökning m.m................................. 176
Tillgodoräknande för civil tjänst av värnpliktigs officers-eller under
officersutbildningstid
.................................... 198
Rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex m. m............. 201
Motion om ändring av 12 § mom. 2 ordningsstadgan för riksdagens
andra kammare ........................................ 205
Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 8 maj 2 em.
Bevillningsutskottets memorial nr 48, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
om elskatteförordning (voteringsprop. godkänd).............. 15
.— nr 49, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut om tillfällig automobil
skatt
(d:o) ............................................ 16
Statsutskottets memorial nr 119, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut om
understöd åt folkbiblioteksväsendet........................ 16
— nr 120, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut om bidrag till nykterhetens
främjande (voteringsprop. godkänd).................. 16
— nr 121, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut om fria resor för barn
m. m. (d:o)............................................ 16
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 21, ang.
ändring i apoteksvarustadgan ............................ 16
Konstitutionsutskottets memorial nr 20, ang. granskning av statsrådsprotokollen.
........................................... 16
— utlåtande nr 21, ang. ändring i taxeringsförordningen m. m..... 28
Statsutskottets utlåtande nr 104, ang. ytterligare aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag m. m......................... 35
Innehåll.
Nr 18.
3
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 105, ang. anslag till företagsräkning .... 35
— nr 106, ang. upprättande vid Stockholms högskola av en professur
i försäkringsrätt........................................ 35
— nr 107, ang. köp av stenkol och ved m. m................... 35
— nr 108, ang. utbyggnad av statens gruvanläggningar i Malå socken
m. m........................................... _ 35
— nr 109, ang. byggnadsfrågor in. m. inom ecklesiastikdepartementets
område ............... 35
— nr Ilo, ang. byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. .. 35
— nr 111, ang. inredning och utrustning för statens rättskemiska och
farmacevtiska laboratorier .............................. 35
— nr 112, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag........ 35
— nr 113, ang. ersättning till G. V. Berg von Linde ............ 35
Tisdagen den 8 maj 7.30 em.
Statsutskottets utlåtande nr 114, ang. bidrag ur postverkets understödskassa
till semesterhemsverksamhet ........................ 3 g
— nr 115, ang. höjning av radiohcensavgiften.................. 36
— nr 116, ang. försäljning av vissa fastigheter ................ 44
— nr 117, ang. redovisning av utestående reservationer .......... 44
— nr 118, ang. vissa pensioner eller understöd ................ 44
— nr 122, ang. markförvärv för försvaret m. m................. 45
— nr 123, ang. tillfällig lotsavgift............................ 45
— nr 124, ang. förstärkt ekonomisk försvarsberedskap .......... 46
— nr 125, ang. anslag till Europarörelsens läroanstalt............ 49
— nr 126, ang. avlöningsförhållanden för lärare i försöksdistrikt m.nn 50
Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. förlängd giltighetstid för
viss provisorisk ändring av tulltaxan m. m................... 50
— nr 38, ang. ändring i förordningen ang. stämpelavgiften ........ 50
— nr 39, ang. provisorisk tillämpning i förhållande till Österrike av
svensk-tyska avtalet mot dubbelbeskattning ................ 50
Bankoutskottels utlåtande nr 12, ang. främjande av sparandet...... 50
— nr 13, ang. forskning om arbete och arbetsplats.............. 50
— nr 14, ang. ändrad lydelse av förordningen ang. Sveriges allmänna
hypoteksbank, m. m..................................... 50
— nr 15, ang. ändrad lydelse av förordningen ang. Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, m. m......................... 50
— nr 16, ang. fortsatt giltighet av lagen om särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv m. in....................... 50
— nr 17, ang. fortsatt disposition av ett reservationsanslag för riksdagsbiblioteket
........................................ 50
Första lagutskottets utlåtande nr 25, ang. lag om ekonomiska föreningar
m- m................................................. 50
— nr 26, ang. ändring i lagen om aktiebolag .................. 64
— nr 27, ang. ändrad lydelse av civilförsvarslagen m. m......... 64
— nr 28, ang. ändring i lagen till skydd för försvaret m. m....... 65-
Andra lagutskottets utlåtande nr 24, ang. ändring av lagen om folkpensionering
...................................... 60
Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. omorganisation av forskningskommittén
för lantmannabyggnader ...................... 65
4
Nr 18.
Innehåll.
Sid.
— nr 15, ang. försäljning av viss fast egendom, m. m........... 65
— memorial nr 16, ang. förteckningar över d:o ................ 65
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 15, ang.
åtgärder i abortförebyggande syfte ........................ 66
— nr 16, ang. skolans kroppsövningar........................ 67
— nr 17, ang. de rättsliga konsekvenserna av äktenskap ........ 71
Onsdagen den 9 maj fm.
Statsutskottets memorial nr 120, ang. anslag till nykterhetens främjande
m. m. (gemensam omröstning) ...................... 78
— nr 121, ang. fria resor för barn m. m. (d:o).................. 78
Bevillningsutskottets memorial nr 48, ang. elskatteförordning m. m.(d:o) 79
— nr 49, ang. skärpning av automobilbeskattningen (d:o) ........ 80
Andra lagutskottets utlåtande nr 25, ang. lag om repetitions- och be
redskapsövningar
m. m................................. 81
Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. uppsägning av Marshallavtalet 115
— nr 11, ang. Europarådets konvention om skydd för de mänskliga
rättig-och friheterna.................................... 119
— nr 12, ang. instruktion för representationen i Förenta Nationerna
enligt andra världsfredskongressens budskap................ 119
Statsutskottets utlåtande nr 127, ang. anslag till de tekniska högskolorna
m. m........................................... 131
Onsdagen den 9 maj em.
Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. .............................................. 142
— nr 129, ang. lönereglering för statsunderstödda privata läroanstalter
m. ............................................ 168
— nr 130, ang. lönereglering för statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter m. m..................... 173
— nr 131, ang. höjning av resetraktamentsersättning............ 174
— nr 132, ang. dyrortsundersökning m. m..................... 176
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 22, ang.
tillgodoräknande av värnpliktigs officers- eller underofficersutbildningstid.
............................................. 198
— nr 18, ang. rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex m. m. 201
—. nr 19, bristfälliga metoder vid renslakt m. m...............205
— nr 20, ändring av ordningsstadgan för kammaren ............ 205
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Nr 18.
5
Tisdagen den 8 maj.
Kl. 2 em.
§ I
Upplästes
och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen:
Protokoll,
hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 8 maj 1951.
Till justitiedepartementet hade den 7
maj 1951 från länsstyrelsen i Gotlands
län inkommit fullmakt för fiskaren
Bengt Arweson, Gothem, vilken vid ny
röstsammanräkning blivit utsedd såsom
ledamot av riksdagens andra kammare
i stället för avgången ledamot av samma
kammare.
Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.
Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.
I ämbetet:
C. G. Bruno.
Vid detta protokoll var fogad den däri
avsedda fullmakten för fiskaren Bengt
Arweson, Gothem, att inträda som ledamot
av kammaren för tiden till den
1 januari 1953 efter herr Engström.
Herr talmannen meddelade, att herr
Arweson intagit sin plats i kammaren.
§ 2.
Svar på interpellation ang. beredande av
ökat antal vårdplatser åt reumatiskt
sjuka.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med
andra kammarens tillstånd har fröken
Gerda Höjer frågat mig, på vad sätt jag
ämnar medverka till genomförandet av
1946 års riksdags beslut att snarast möjligt
giva de reumatiskt sjuka ökat antal
vårdplatser.
Som svar på interpellantens fråga ber
jag få anföra följande.
Såsom interpcllanten erinrat om
framlades vid 1946 års riksdag i två
propositioner förslag angående utbyggnad
av reumatikervården. Förslagen
grundade sig på betänkanden avgivna
av 1941 års reumatikervårdssakkunniga.
I nämnda propositioner förordades
vissa åtgärder för att söka åstadkomma
en åtminstone begränsad förbättring av
vårdmöjligheterna för de kategorier
reumatiskt sjuka, vilkas vårdbehov vore
mest trängande. Därvid avsågs i första
hand böra ifrågakomma att inrätta
självständiga specialavdelningar vid
undervisningssjukhusen i Stockholm
och Uppsala. Jämsides därmed borde
undersökas möjligheterna att genom
avtal mellan staten och vederbörande
lokala huvudmän få till stånd ett
mindre antal självständiga reumatikeravdelningar,
förslagsvis 2 å 3 med ett
sammanlagt platsantal av högst 250. Avtal
härom har sedermera träffats med
Göteborgs stad, Malmöhus läns landsting
och Västerbottens läns landsting.
Vad först angår de båda undervisningssjukhusen
i Stockholm och Uppsala
vill jag erinra om att jag i propositionen
nr 130 till 1949 års riksdag
framhöll, att jag icke ansåg mig böra
föreslå, att medel anvisades för budgetåret
1949/50 för att påbörja nya byggnadsföretag
vid karolinska sjukhuset.
Med tanke på en rationell framtida utveckling
av sjukhusanläggningen och
med hänsyn till den begränsade markyta,
som stode till disposition härför,
6 Nr 18. Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Svar på interpellation ang. beredande av ökat antal vårdplatser åt reumatiskt sjuka.
vore det i hög grad angeläget att söka
erhålla en överblick över hur de under
den närmaste framtiden ifrågakommande
nybyggnaderna lämpligen borde
placeras inom sjukhusområdet. På min
föredragning hade därför Kungl. Maj :t
uppdragit åt kommittén för karolinska
sjukhusets fortsatta utbyggande att uppgöra
och inkomma med förslag till
dispositionsplan för sjukhusområdet.
Det första förslaget till dispositionsplan,
som upprättades och som omnämndes
i propositionen nr 170 till 1950 års
riksdag, ansåg jag emellertid böra bliva
föremål för skyndsam ytterligare utredning,
bl. a. beträffande den reumatologiska
kliniken. I proposition nr 123
till innevarande års riksdag har förslag
till ny generalplan för sjukhusets fortsatta
utbyggande framlagts och medel
äskats för uppförande av bl. a. den beslutade
reumatologiska kliniken vid
sjukhuset. Totalkostnaden beräknas till
cirka 1 460 000 kronor. Om riksdagen
icke gör någon erinran mot förslaget
räknar jag med att byggnadstillstånd
för ändamålet kommer att beviljas innevarande
år.
Förslag om en reumatologisk klinik
vid akademiska sjukhuset i Uppsala anmäldes,
som förut nämnts, för 1946 års
riksdag (prop. nr 273). Därvid framhölls,
att frågan kommit i ett nytt läge
i och med att inom sjukhuset igångsatts
vissa utredningar för upprättande
av en ny generalplan för sjukhusets
framtida utbyggnad. Ett beslut om uppförande
av den reumatologiska kliniken
på den härför ursprungligen avsedda
tomten skulle, enligt uppgifter från
sjukhusets ledning, föregripa upprättandet
av den nämnda, nya generalplanen
och kunna medföra väsentliga olägenheter
för sjukhusets fortsatta rationella
utbyggande. De skäl, som härvid
anförts från sjukhusets sida, syntes så
vägande, att beslut om uppförandet av
ifrågavarande kliniker då icke kunde
fattas. I propositionen nr 123 till årets
riksdag har förslag till ny generalplan
anmälts för riksdagen. I denna plan har
föreslagits inrättande av en reumatologisk
klinik om 60 vårdplatser, vilken
skulle inrymmas inom den nuvarande
kirurgiska klinikens byggnad. Den närmare
tidpunkten härför kan icke nu
angivas.
För uppförande av en reumatologisk
klinik vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg
erhöll staden år 1950 byggnadstillstånd
om 2 300 000 kronor. På grund
av bristande tillgång på lokaler för den
beslutade nya medicinska högskolan i
Göteborg och därmed sammanhängande
om- och tillbyggnad av nämnda sjukhus
torde emellertid kliniken, som beräknas
stå färdig omkring den 1 januari 1952,
under de närmaste åren icke kunna användas
för sitt egentliga ändamål.
Den planerade reumatologiska avdelningen
vid Umeå lasarett har försenats
på grund av först nyligen avslutat arbete
med uppgörande av helt ny generalplan
för sjukhusets utbyggande. Enligt
nu föreliggande plan torde nämnda
avdelning komma att uppföras efter en
planerad första utbyggnadsetapp.
Att den avtalade utvidgningen av den
reumatologiska kliniken i Lund ännu ej
kommit till stånd beror ävenledes på
lokala förhållanden. För ändamålet erforderlig
tomtmark har nämligen icke
tidigare kunnat frigöras, men denna
fråga synes nu vara på väg att lösas.
Med den nu lämnade redogörelsen
har jag velat redovisa några av de väsentliga
anledningarna till varför utbyggnaden
av denna vårdgren icke kunnat
ske i den takt man ursprungligen
räknat med. Jag vill slutligen nämna,
att vi i anledning av en framställning
från Riksföreningen mot reumatism
inom inrikesdepartementet överväga
möjligheterna att upplåta det staten tillhöriga
Spenshults sanatorium — vilket
för närvarande disponeras av konung
Oscar II:s jubileumsfond — för eftervård
av reumatikersjuka. En sådan utbyggnad
av eftervårds- och konvalescentplatserna
torde vara nödvändig för
7
Tisdagen den 8 maj 1951 fm. Nr 18.
Svar på interpellation ang. beredande av ökat antal vårdplatser åt reumatiskt sjuka.
att komplettera A-vården samt minska
överbelastningen på redan befintliga Aplatser.
Detta sanatorium ligger även i
ett område, där behovet av sjukhusvård
av detta slag är mycket stort och där
antalet tillgängliga vårdplatser är relativt
litet. Bl. a. av den anledningen, att
förslag rörande för ändamålet erforderliga
ombyggnadsarbeten ännu icke
framlagts, har proposition i ämnet icke
kunnat föreläggas årets riksdag.
Jag vill slutligen framhålla, att jag
liksom interpellanten hyser den bestämda
uppfattningen, att sjukvården
för den stora kategori av sjuka, det här
är fråga om, inom en snar framtid bör
väsentligt utbyggas. Starka såväl humanitära
som sociala och ekonomiska skäl
tala härför. Jag är också beredd att för
min del medverka till de åtgärder, som
kunna erfordras för att —• i den utsträckning
den begränsade byggnadstillståndskvoten
för hälso- och sjukvården
medgiver — åstadkomma ett ökat
antal vårdplatser för de reumatiskt
sjuka.
Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.
Härpå yttrade
Fröken HÖJER: Herr talman! Jag får
tacka chefen för inrikesdepartementet
för det positiva svaret -— positivt så till
vida, att det nu, fem år efter riksdagsbeslut
om begränsad förbättring av vårdmöjligheterna
för de reumatiskt sjuka,
vilkas vårdbehov är mest trängande,
kan vara förhoppning om utsikter till
att av de nödvändiga cirka 320 vårdplatserna
00 skola kunna bli färdiga vid
karolinska sjukhuset inom några år.
Nog förefaller det underligt, att det tilllåtits
bli stopp på alla fem ställena för
så pass lång tid. Här gäller det ju det
mest trängande vårdbehov. Kunna vi
bereda sjukhusvård åt de akut insjuknade
och dom som behöva sjukhusvård
enligt den medicinska vetenskapen, som
under senare år gjort stora framsteg
på detta område, är det högst troligt att
vi kunna förebygga sjukdomens invalidiserande
verkningar. Det ligger nu
närmast till att iordningställa de 60
platserna på karolinska sjukhuset. Sedan
riksdagen fattat beslut därom och
del i 1951 års byggnadstillståndskvot
beviljats, kan bygget sättas i gång. Tidpunkten
för inflyttningen är osäker.
Nog dröjer det minst två år. Dessa platser
skulle alltså inte stå färdiga förrän
sju år efter riksdagens beslut om deras
inrättande. Det är utredningen om generalplan
för sjukhusområdet som är
orsaken till hela denna eftersläpning.
Kliniken i Göteborg, som beräknas bli
färdig den första januari 1952, skall användas
för annat ändamål. Hur många
år det dröjer innan den kommer att
öppnas för det vårdbehov den var avsedd
till att tillgodose, det ligger fullständigt
i fjärran.
I Umeå håller man också på att diskutera
generalplan för sjukhusbyggen,
men även där har en ljusning inträtt såtillvida
att planen nu är färdig och att
avdelningen för reumatiskt sjuka är
med i första etappen.
Men Lund då? Landstinget har begärt
byggnadstillstånd 1947 efter det
anslag beviljats för uppförande av en
tillbyggnad till nuvarande klinik, rymmande
60 platser. Varför har inte detta
bygge kunnat sättas i gång? På grund
av lokala förhållanden, säges det i interpellationssvaret.
Vad det kan vara
är inte lätt att räkna ut. Ett avtal mellan
universitetet-staten och Malmöhus
läns landsting har från landstingets
sida, efter vad jag erfarit, varit klart i
flera år. I början av detta år har det
även undertecknats av statens representanter.
Vad är det som hindrar att proposition
om uppförande av denna byggnad
kommit till årets riksdag?
Det ljusa i tavlan är att man kan hysa
förhoppning om att Spenshults sanatorium
kan komma att upplåtas soin något
slags B-sjukluis för eftervård av
8
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
reumatikersjuka, men det får inte utgöra
något hinder för att ett tillräckligt
antal A-platser inrättas.
Själva problemet förefaller mig ligga
i den begränsade byggnadstillståndskvoten
för hälso- och sjukvården. Skall
denna diktera t. ex. vården av reumatiskt
sjuka, få vi allt vänta länge. För
år 1951 ha landsting, städer, universitetssjukhus,
sinnessjukhus m. m. anmält
trängande behov av nybyggnader på
cirka 242 miljoner kronor. Kvoten är
46 miljoner — ökad med 3 miljoner
från föregående år. Medicinalstyrelsen
har från olika huvudmän begärt uppgift
om deras behov för närmaste femårsperiod.
Det är cirka 756 miljoner —
ungefär 150 miljoner per år.
Med tanke på den för dagen mest aktuella
frågan, förebyggande av invalidisering,
måste man spörja, om det inte
är på tiden, att vi se med litet mera
förståelse på vissa hälso- och sjukvårdsfrågor
även i tider som dessa. Efter det
svar som i dag har lämnats förefaller
det mig som om icke utredningar och
generalplaner utan bristande byggnadskvot
är den främsta orsaken till uppskovet
med fullföljande av riksdagens
beslut 1946. Alltjämt finner jag frågan
om vårdplatser för reumatiskt sjuka
särskilt trängande och vill därför framföra
mitt tack till statsrådet Mossberg
för hans uttalande i frågan. Tillåt mig
dock i detta sammanhang kraftigt understryka,
att en utökning av byggnadstillståndskvoten
för hälso- och sjukvården
är nödvändig, ty annars få nog
bl. a. de reumatiska sjukdomarna fortsätta
sina ödesdigra härjningar bland
svenska folket.
Överläggningen var härmed slutad.
På grund av förfall för undertecknad
övertogs nu protokollsföringen av tjänstemannen
hos kammaren P. Bergsten.
In fidem
Gunnar Brilth.
§ 3.
Svar på fråga ang. framställning om
löneklassplacering för vissa konsulenter,
som överflyttats från hushållningssällskapen
till lantbruksnämnderna.
Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som anförde: Herr
talman! Fröken Wetterström har frågat
mig, när Kungl. Maj:ts beslut kan
förväntas i anledning av en utav lantbruksstyrelsen
gjord framställning beträffande
löneklassplacering för vissa
konsulenter, som överflyttats från hushållningssällskap
till lantbruksnämnd
den 1 juli 1948.
Framställning om tillgodoräkning för
löneklassplacering av tidigare tjänstgöring
vid hushållningssällskap för bland
andra två lantbrukskonsulenter gjordes
av lantbruksstyrelsen i samband med
att styrelsen den 16 juni 1949 avgav
infordrat utlåtande över en ansökning
av Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
i fråga om löneklassplacering
för vissa andra tjänstemän vid
hushållningssällskap och lantbruksnämnder.
Kungl. Maj:t har den 29 december
1950 meddelat beslut rörande löneklassplacering
för vissa av de i nyssnämnda
framställningar avsedda tjänstemännen.
Samtidigt förklarade sig
Kungl. Maj:t vilja framdeles meddela
beslut beträffande löneklassplacering
för bland andra förutnämnda två lantbrukskonsulenter.
Anledningen till att
Kungl. Maj:t inte vid detta tillfälle tog
ställning till dessa tjänstemäns löneklassplacering
var att denna placering
i enlighet med tidigare av riksdagen
godtagna riktlinjer skulle prövas med
beaktande av den för tjänsterna gällande
pensioneringsåldern. Frågan om
pensioneringsåldern var emellertid vid
denna tidpunkt svävande. Sålunda
hade besparingsutredningen ifrågasatt
en allmän höjning av pensioneringsåldrarna.
Vidare var 1948 års pensions
-
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Nr 18.
9
Svar på fråga ang. framställning om löneklassplacering för vissa konsulenter, som
överflyttas från hushållningssällskapen till lantbruksnämnderna.
ålderskommitté då färdig med sitt betänkande
i fråga om de civila tjänstemännen.
Något ställningstagande till
de olika förslagen hade emellertid
ännu inte kunnat ske.
Såsom framgår av den proposition
(nr 184) angående avgångsåldern för
civila anställningshavare i statens
tjänst, som nu ligger på riksdagens
bord, har i anslutning till träffad överenskommelse
med personalorganisationerna
avsetts att — i avvaktan på en
översyn av avgångsåldrarna för olika
tjänster — tills vidare för varje särskild
tjänst skall tillämpas en pensioneringsperiod,
vars nedre gräns motsvarar
den för befattningen nu gällande
avgångsåldern. Någon ändring av
den lägsta ålder, vid vilken pensionsavgång
skall kunna ske, skulle i enlighet
härmed komma att företagas endast
om och i den mån så efter ytterligare
överväganden befinnes böra ske.
Med hänsyn härtill är jag beredd att
inom den närmaste tiden upptaga det
berörda löneklassärendet till slutlig
prövning. Det må framhållas, att det
kommande beslutet avses skola erhålla
retroaktiv giltighet från och med
tjänstetillträdet.
Härefter yttrade:
Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
för det svar som jag har fått. Jag kan
inte hjälpa att jag tycker det är egendomligt,
att Kungl. Maj:t redan år 1949
bemyndigade hushållningssällskapen att
för de tjänstemän, som voro uppförda
på sällskapens personalförteckning,
verkställa löneklassuppflyttningar enligt
den av riksdagen beslutade s. k.
garantiregeln, medan däremot de tjänstemän,
som blevo tvungna att övergå
till lantbruksnämnderna på grund av
att det arbetsområde, inom vilket de
voro verksamma den första juli 1948,
överflyttades till dessa, under så lång
tid som varit förhållandet frånkänts eu
löneförmån som de faktiskt blivit
garanterade.
Det fall som jag närmast syftar på
är en hos lantbruksnämnden i Östergötlands
län från den första juli 1948 anställd
lantbrukskonsulent, som tidigare
var ordinarie täckdikningskonsulent
hos hushållningssällskapet. Han uppnådde
i januari månad i år 62 års ålder.
Hade han kvarstått i hushållningssällskapets
tjänst, vilket naturligtvis
inte lät sig göra, sedan tillsynen över
täckdikningsverksamheten fråntagits
sällskapet, skulle han normalt den
första januari 1951 ha uppflyttats i
löneklass 29. Men denne man har ännu
inte, närmare tre år efter överföringen
till lantbruksnämnden, erhållit en enda
löneklassuppflyttning utan uppbär alltjämt
begynnelselönen enligt lönegrad
26. Det är väl förklarligt att detta förhållande
har väckt minst sagt irritation.
För övrigt måste jag erkänna, att jag
icke kan förstår hur denna fråga om
pensionsålderns höjande har kunnat
sammankopplas med en fråga som denna.
Ty om nu denne man exempelvis
skulle kvarstå i tjänst och om genom
höjande av pensionsåldern också garantiregeln
på något sätt skulle förskjutas,
skulle efter vad jag kan förstå en
ganska orimlig situation uppkomma.
Då blir det ju faktiskt så, att ett stort
antal tjänstemän genom den höjda pensionsåldern
skulle få ett ökat antal
tjänsteår i högsta löneklassen, medan
däremot denne man och med honom
likställda skulle få ett större antal
tjänsteår i lägre löneklass och därigenom
aldrig någonsin kunna få mer än
tre år i högsta löneklassen.
Jag är emellertid mycket glad alt
höra, alt dessa tjänstemän ha att vänta
rättelse i sina löneförhållanden inom
den närmaste tiden. Men jag skulle
vilja tillåta mig fråga herr statsrådet,
om herr statsrådet är beredd att också
ge dem skälig kompensation för bland
10
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Svar på interpellationer ang. pensionsförmånerna för redan avgångna folkhögskol
lärare
samt ang. förbättring av pensionerna från statens pensionsanstalt.
annat den avsevärt högre skatt, som de
ha att vänta genom en engångsutbetalning
av lönesumman.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Som
jag framhöll i mitt svar komma de
löneförhållanden det här gäller att regleras
med retroaktiv verkan ifrån
tjänstetillträdet. Detta har samband
med avgångsförhållandena i så måtto,
att man enligt riksdagens beslut för
dessa befattningar vid löneklassplacering
skall se till att slutlönen nås tre
år före pensionsålderns inträde. För
att kunna göra denna beräkning måste
man således ha kännedom om när pensionsåldern
inträder. Oklarhet har nu
uppkommit genom att förslag om ändringar
i pensionsåldern framlagts.
Därest pensionsåldern sänkts för någon
grupp av tjänstemän, för vilken man
redan fastställt löneklass, hinna de inte
uppbära slutlönen under de tre år som
enligt riksdagens uttalande förutsatts.
Jag har emellertid sagt att jag är beredd
att reglera dessa förhållanden
retroaktivt men att gå ännu längre och
lämna någon särskild gottgörelse för
den höjda beskattning, som på grund
härav kan uppkomma, torde väl icke
vara möjligt. Det händer ju då och då
att en lön regleras retroaktivt, och
skulle man ta sig för att kompensera
den högre skatt, som kan uppkomma
genom engångsutbetalningen, genom
särskilda tillägg, är jag rädd för att
man kommer ut i svårigheter, vilkas
räckvidd inte kan överblickas.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4.
Svar på interpellationer ang. pensionsförmånerna
för redan avgångna folkhögskollärare
samt ang. förbättring av pensionerna
från statens pensionsanstalt.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang besvara
herr Svenssons i Ljungskile interpellation
angående pensionsförmånerna för
redan avgångna folkhögskollärare och
fröken Höjers interpellation angående
förbättring av pensionerna från statens
pensionsanstalt.
Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Lingman
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.
Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
ha till mig riktats två interpellationer
angående vissa äldre från statens
pensionsanstalt utgående pensioner.
Sålunda har herr Svensson i
Ljungskile frågat, om jag avser, att de
pensionsbestämmelser, som kunna beslutas
i samband med löneregleringen
för folkhögskolorna, skola bli tillämpliga
även å redan pensionsavgångna
folkhögskollärare.
Vidare har fröken Höjer frågat, om
jag avser att framlägga proposition angående
förbättring av pensioner för
dem som före den 1 januari 1950 pensionerats
från statens pensionsanstalt
och om jag är villig att föreslå, att denna
förbättring får retroaktiv giltighet.
Då dessa båda interpellationer beröra
samma huvudfråga, har jag ansett
det lämpligt att besvara dem samtidigt.
Innan jag går in på de särskilda frågorna,
vill jag emellertid lämna en allmän
redogörelse rörande pensionsförhållandena
för sådana tjänstemän i
statstjänst eller statsunderstödd verksamhet,
vilka pensionerats enligt tidigare
bestämmelser än dem som nu
gälla för aktiva tjänstemän av nämnda
kategorier.
Pension utgår åt tjänsteman, som är
berättigad därtill, enligt de bestämmelser
som för tjänstemannen gällde vid
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Nr 18.
11
Svar på interpellationer ang. pensionsförmånerna för redan avgångna folkhögskol
lärare
samt ang. förbättring av pensionerna från statens pensionsanstalt.
hans avgång ur tjänst. En senare genomförd
pensionsreglering för den aktiva
personalen får icke automatiskt
någon verkan för den som redan pensionerats.
Förbättringar av s. k. äldre
pensioner ha dock vid vissa tillfällen
beslutats i särskild ordning. Vad angår
statstjänstemännen och vissa med
dem i pensionstekniskt hänseende likställda
grupper av tjänstemän i statsunderstödd
verksamhet, såsom folkskollärare
och ämneslärare vid vissa
högre kommunala skolor, genomfördes
sålunda under åren 1943, 1944 och
1946 vissa förbättringar av de enligt
äldre bestämmelser utgående pensionerna.
Härigenom utjämnades de tidigare
skillnaderna i pensionsförmånerna
för de vid olika tidpunkter pensiorade
tjänstemännen helt eller delvis. I
stort sett åstadkoms genom de nämnda
omregleringarna en enhetlig pensionsnivå
för varje lönegrad under lönegraden
A 13 (motsvarande Ca 17). I fråga
om sådana befattningshavare i statsunderstödd
verksamhet, vilka åtnjöto pension
enligt det tidigare gällande reglementet
för statens pensionsanstalt skedde
emellertid icke i nämnda sammanhang
någon motsvarande omreglering.
I anslutning till 1947 års lönereglering
för statstjänstemän in. fl. genomfördes
en pensionsreglering för den aktiva
personalen. Samtidigt härmed reglerades
också på nytt de äldre statspensionerna
— denna gång i princip
genomgående upp till samma nivå som
fastställts i de nya pensionsrcglementena.
I detta sammanhang beaktades
även de enligt reglementet för statens
pensionsanstalt utgående pensionerna
åt vissa andra tjänstemän i statsunderstödd
verksamhet in. m. än de nyss
nämnda lärargrupperna. I enlighet
med ett inom finansdepartementet upprättat
förslag begränsades emellertid
denna reglering till att i princip avse
motsvarande förbättringar, som enligt
1943, 1944 och 1946 års pensionsregle
-
ringar vidtagits i fråga om statspensionerna.
Staten påtog sig hela kostnaden
för denna förbättring av anstaltspensionerna.
Såväl majoriteten i styrelsen
för statens pensionsanstalt som statskontoret
förordade dock — under hänvisning
till att anstaltspensionerna till
viss del finansierades genom bidrag
från huvudmännen — att den statliga
förbättringen skulle reduceras med en
tredjedel i förhållande till förslaget.
I sammanhang med 1947 års förbättring
av anstaltspensionerna omräknades
pensionerna tekniskt, så att rörligt
tillägg skulle kunna utgå enligt samma
grunder som i fråga om 1947 års statliga
löner och pensioner. I enlighet
härmed har å pensionerna utgått rörligt
tillägg med 12 procent för tiden
intill utgången av år 1950 och med 33
respektive 32 procent för tiden därefter.
Pensionerna ha sålunda från och
med årsskiftet höjts med 18 å 19
procent.
Nytt reglemente för pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare — SPAreglementet
— har utfärdats med giltighet
från och med den 1 januari
1950. Enligt detta reglemente gälla i
stort sett samma pensionsunderlag som
enligt 1947 års statliga pensionsreglementen.
Sedan det förslag som sedermera
resulterade i SPA-reglementet
framlagts för riksdagen, uppdrog
Ivungl. Maj:t åt statens pensionsanstalt
att verkställa utredning och inkomma
med förslag i fråga om förbättring av
de äldre anstaltspensionerna. Ett sådant
förslag har av pensionsanstalten
framlagts i en den 30 december 1950
till civildepartementet inkommen skrivelse.
Förslaget syftar i princip till att
de äldre anstaltspensionerna skola kunna
förhöjas upp till den nivå, som gäller
enligt det nya SPA-reglementet. Staten
skall enligt förslaget bestrida kostnaderna
för en förbättring, motsvarande
halva skillnaden mellan ny pension
12
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Svar på interpellationer ang. pensionsförmånerna för redan avgångna folkhögskol
lärare
samt ang. förbättring av pensionerna från statens pensionsanstalt.
och äldre pension. En eventuell ytterligare
förhöjning av de äldre pensionerna
skall enligt förslaget ankomma
på vederbörande huvudman.
Över statens pensionsanstalts förslag
till pensionsreglering ha yttranden avgivits
av statskontoret samt av Svenska
stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet
och Svenska landskommunernas
förbund. Under det att statskontoret
tillstyrkt huvudgrunderna i förslaget
ha samtliga de hörda kommunala organisationerna
motsatt sig att pensionsregleringen
skulle utformas enligt förslaget
och full förbättring alltså ernås
endast i fall då huvudmannen påtoge
sig kostnaderna för en lika stor förbättring
som den som enligt förslaget
skulle ankomma på staten. Kommunförbunden
ha i stället yrkat, att staten
ensam skulle bära kostnaderna för en
förhöjning av anstaltspensionerna upp
till den enligt SPA-reglementet gällande
nivån.
Samtliga kommunförbund ha understrukit,
att betydande administrativa
svårigheter skulle uppstå om man genomförde
en pensionsreglering enligt
förslaget och sålunda staten skulle svara
för en förbättring motsvarande endast
halva skillnaden mellan den nya
pensionsnivån och den äldre. Svenska
landstingsförbundet har uttalat, att det
skulle stöta på hart när oöverkomliga
svårigheter att reglera frågan enligt de
av statens pensionsanstalt föreslagna
linjerna.
Med hänsyn till de betydande kostnader,
som statsmakterna åtagit sig genom
1947 års pensionsreglering för
ifrågavarande icke-statliga befattningshavare,
har jag för egen del funnit det
tveksamt om staten bör utsträcka sitt
ekonomiska engagemang för pensioneringen
av dessa befattningshavare i sådan
omfattning som kommunförbunden
förutsätta. Å andra sidan anser jag mig
med hänsyn till förbundens bestämda
invändningar icke heller kunna för
-
orda att en pensionsreglering enligt
pensionsanstaltens förslag genomföres
innan de vid remissbehandlingen aktualiserade
frågorna ytterligare undersökts
och övervägts.
Vidare anser jag, att frågan om skäligheten
av den ifrågasatta pensionsförbättringen
bör ytterligare klarläggas,
varvid jämförelser böra göras med
motsvarande förhållanden för de förutvarande
kommunala befattningshavare,
som pensionerats genom kommunernas
egen försorg. I anslutning härtill vill
jag erinra om att å de äldre SPA-pensionerna,
såsom förut nämnts, utgår
rörligt tillägg med samma procenttal
som statstjänstemännen få på sina löner
och statspensionärerna på sina
pensioner.
Vad angår problemets finansiella
sida vill jag utöver det förut anförda
framhålla, att redan ett genomförande
av statens pensionsanstalts förslag
skulle medföra en betydande ekonomisk
belastning för statsverket utöver vad
statsmakterna tidigare åtagit sig. Kostnadsökningen
per år skulle med nu utgående
rörligt tillägg för staten uppgå
till omkring 3 miljoner kronor. Härvid
har dock icke medräknats den kostnad
som staten i egenskap av finansiell huvudman
för åtskilliga av pensionärerna
skulle åsamkas. Pensionsanstalten har
i sin utredning förutsatt, att frågan om
grunderna för statsbidrag i dylika fall
skulle övervägas i särskild ordning.
Även denna fråga bör enligt min mening
klarläggas, innan spörsmålet om
pensionsregleringen upptages till avgörande.
Jag har för avsikt att snarast föranstalta
om de ytterligare undersökningar,
som jag nu angivit såsom erforderliga,
så att resultaten om möjligt kunna
föreligga vid höstens budgetberedningar.
Något uttalande om från vilken tidpunkt
en pensionsreglering kan kom
-
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Nr 18.
13
Svar på interpellationer ang. pensionsförmånerna för redan avgångna folkhögskol
lärare
samt ang. förbättring av pensionerna från statens pensionsanstalt.
ma att föreslås bli gällande anser jag
mig icke kunna göra i nuvarande läge.
Härpå anförde:
Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret. Det är ju en rätt liten detalj
av det stora problemet som min fråga
gäller, och jag skall också överlåta åt
fröken Höjer att behandla de större sakerna.
Statsrådet erinrar i början av sitt svar
om principen, att de äldre pensionärerna
juridiskt sett inte anses ha någon
rätt att följa med när den i aktiv tjänst
varande personalen får sina löner eller
pensioner höjda. Det är ju en grundsats
som riksdagen har hävdat, och det
är ingenting att säga om den i detta
sammanhang. Å andra sidan har ju riksdagen
i många sammanhang fått i praktiken
erkänna, att det inte är möjligt
att bortse från de äldre pensionärernas
förhållanden, och det gäller ju i ännu
högre grad nu än många gånger tidigare
på grund av den oerhörda penningvärdesförsämringen,
som gör att de i normala
belopp fastställda förmånerna ha
smält samman och blivit allt mindre.
Att statsrådet har tagit intryck av kritiken
mot förslaget, att staten skulle betala
endast halva skillnaden mellan nuvarande
och kommande pensioner, tycker
jag i och för sig är tacknämligt, och
jag hoppas att det slutliga förslaget
kommer att ge bättre stöd från statens
sida.
Jag skulle inte ha ställt denna fråga
om det endast hade gällt de äldre rektorer
och ämneslärare som vänta på en
förbättring av sina pensioner. Det är
visserligen i och för sig viktigt nog,
men vad som framför allt har föranlett
denna fråga — och det skulle jag önska
att statsrådet ville observera •— är de
oerhört små familjepensioner som dessa
äldre folkhögskollärare ha. Jag kan
nämna ett par exempel. En folkhögskol
-
rektor dog i sina bästa år för ett par
tre år sedan, och hans hustru, som nu
är 55 år gammal, har en pension av 232
kronor brutto. Sedan skatten dragits
ifrån är ju det inte så mycket. När en
människa enligt naturens ordning ingår
i pensionsåldern, vet hon naturligtvis
långt i förväg vad som händer. Då
har en människa, åtminstone i den ställning
som en folkhögskolrektor i vanliga
fall intar, kunnat förbereda denna
nya ordning i livet, men när döden slår
sönder familjen och allting förändras i
ett tag och den kvarlevande inte har
större pension än så här, då blir det
verkligt svårt. Den rektorska, som jag
här talar om, har fått ta plats på ett
hotell för att kunna försörja sig.
En annan änka i samma ställning,
vars man dog för inte så länge sedan,
har själv en pension av 195 kronor 80
öre. Hon har tre barn i åldern 13, 11
och 7 år, och den sammanlagda pensionen
för dem är lika stor. Det blir
alltså sammanlagt ungefär 390 kronor
brutto, och då har hon som sagt tre
barn i den dyraste åldern.
Det är framför allt dessa fall -— i den
kår det här gäller äro de inte särskilt
många, men jag vågar påstå att de äro
verkligt ömmande —• som ha föranlett
min fråga. Jag skulle vilja vädja till
statsrådet att söka få fram ett förslag
fortast möjligt, och är det inte möjligt
att få fram det någorlunda fort, vore
det i hög grad önskvärt att det funnes
någon möjlighet att provisoriskt hjälpa
detta fåtal som har kastats tillbaka på
en familjepension som är oskäligt låg.
Med dessa små reflexioner, herr talman,
ber jag alt än en gång få tacka
statsrådet.
Fröken HÖJER: Herr talman! Även jag
får tacka statsrådet Ungman för redogörelsen
angående förbättring av de
äldres pensioner från statens pensionsanstalt.
14
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Svar på interpellationer ang. pensionsförmånerna för redan avgångna folkhögskol
lärare
samt ang. förbättring av pensionerna från statens pensionsanstalt.
Här har alltså år 1947, fyra, tre och
ett år senare än för statligt anställda,
skett en förbättring, som motsvarar de
statliga pensionerna 1946. Det var år
1947 som den större förbättringen skedde.
Frågan om familjepensionerna har
den föregående talaren tagit upp. Jag
kan därför hoppa över den och instämmer
helt i vad den föregående talaren
sade. Jag skulle dock något litet vilja
beröra tjänstepensionerna.
Resultatet av denna förbättring blev
för en barnmorska eller sjuksköterska i
12 :e lönegraden en pension av 2 424
kronor enligt det lägre pensionsunderlaget
och 2 676 kronor enligt det högre.
Motsvarande pension för statligt anställda
utgjorde minst 3 852 kronor. Jag vill
särskilt understryka, att det är minst
detta belopp. Det framkom ej av statsrådets
redogörelse, att det förhållandet,
att pensionerna för stora grupper kvinnliga
befattningshavare äro så låga, beror
på att man för dessa fixerat ett belopp,
som sedan 1938 ej på minsta sätt
stått i relation till vederbörandes lön.
Enligt en utredning som skedde hösten
1950 i statens pensionsanstalt fanns det
sammanlagt 4 760 pensionärer från anstalten.
Av dessa voro 2 999 barnmorskor
och sjuksköterskor ocli 1 761 övriga
pensionärer. Jag tror att denna siffra
bäst visar, vilken låg pension majoriteten
av dessa pensionärer har på grund
av sitt fixerade underlag. Jag upprepar:
grundpensionen utgör för en del 2 424
kronor, för de flesta 2 676 kronor och
borde ha varit minst 3 852 kronor.
Nu säger statsrådet, att rörligt tilllägg
utgår på denna pension. Javisst,
på en pension som är reducerad med
en fjärdedel till en tredjedel av grundpensionen
i förhållande till vad den
borde vara. Detta är värt att ha i minnet
när man framhåller att det rörliga
tillägget har höjts. Resultatet blir att
en landstings- eller kommunalt anställd
efter 55 levnadsår och 25 tjänsteår erhåller
en pension på 3 223 eller 3 559
kronor, medan de statligt anställda erhålla
minst 5 123 kronor.
Vissa övningslärare ha sedan 1920
haft oreglerade pensioner, och där är
intresset hos kommunerna minst sagt
ljumt, ty staten har ju nu övertagit hela
denna organisation och bör alltså ta
hand också om förbättringen.
Statskontoret har tillstyrkt huvudgrunderna
i statens pensionsanstalts förslag
till förbättring, men de kommunala
organisationerna ha motsatt sig detta
på grund av att full förbättring skulle
ernås först om huvudmannen påtoge sig
hälften av förbättringen. Huvudmännen
anse, att staten ensam bör bära hela
kostnaden. Det skulle uppstå oöverstigliga
svårigheter rent administrativt, enligt
Landstingsförbundet, om endast
halva förbättringen skulle utgå från staten
och kommunerna ordna med den
andra hälften. Det tycks inte bli några
administrativa svårigheter, om staten
betalar hela förbättringen. I statsrådets
svar finns ingen antydan om att hälften
av förbättringen, d. v. s. den del som
staten enligt förslaget skall stå för, är
oskälig, orimlig eller på något sätt diskutabel,
och administrativt är den ju ej
heller besvärlig. Varför har då inte proposition
kunnat framläggas till årets
riksdag om denna del av förbättringen,
samtidigt som man i propositionen meddelade,
att utredning angående den andra
hälften omedelbart komme att ske?
Dessa pensionärer äro redan enligt förslaget
ett och ett halvt år efter de statligt
anställda. År det rimligt att låta dem
vänta på varje förbättring ett och ett
halvt år, inte efter de statligt anställda,
utan efter dem som få de nya pensionerna
enligt pensionsanstaltens reglemente?
Är det rimligt att låta dem vänta
på varje förbättring av den låga grundpensionen
ytterligare något halvår?
Nu vill jag ta upp frågan, om det är
orättfärdigt att kommunerna betala till
denna förbättring — det gäller den kommande
utredningen. Det är det inga
-
Nr 18.
15
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Svar på interpellationer ang. pensionsförmånerna för redan avgångna folkhögskol
lärare
samt ang. förbättring av pensionerna från statens pensionsanstalt.
lunda. Intill 1936 — för vissa kommuner
intill 1947 —- betalade huvudmännen
ej ett öre till dessa sina anställda
tjänstemäns pensioner. Tjänstemännen
själva erlade en avgift på ca 50 kronor,
som 1936 eller senare höjdes till 78 kronor,
varvid huvudmannen samtidigt erlade
samma avgift. Från huvudmännens
synpunkt var detta en synnerligen billig
avgift.
I december 1949 sade riksdagen bestämt
ifrån, att de kommunalt anställda,
som voro anslutna till statens pensionsanstalt,
skulle ha pensioner i nivå inte
med de kommunalt anställdas pensioner
utan med det statliga pensionsreglementets.
För dessa pensionärer skall däremot
en jämförelse nu ske med kommunerna
och hur de tidigare ordnat sin
pensionsfråga för övriga anställda. Det
är den springande punkten i hela svaret
och det nya som nu har kommit
fram. Finns det någon logisk linje i
detta? Ja, att vi skola låta vår sparsamhet
kraftigt gå ut över de gamla. Inflationen
skall bekämpas genom dem.
Är det rimligt att vi låta dem vänta
längre på denna förbättring?
Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag vill understryka att en av de
viktigaste angelägenheterna för närvarande
är att söka skapa en förbättring
för de äldre pensionärer som genom
formuleringen av bestämmelserna inte
ha fått full kompensation för den inflation
som har gått fram. Pensionärerna
äro den praktiskt sett svagaste av
alla grupper, och det är naturligt att
dessa, som drabbats hårdare än alla
andra, också med en viss förväntan se
fram mot ett snabbt resultat av de utredningar
som ställts i utsikt.
Eftersom de talare som tidigare ha
haft ordet ha lämnat vissa exempel,
skall jag också be att få illustrera mitt
önskemål med ett exempel. Det är hämtat
från den statliga förvaltningen och
gäller en järnvägsman som skadades för
mycket länge sedan, så tidigt att olycksfallsförsäkringslagen
ännu inte hade
trätt i kraft. Han fick efter process med
statens järnvägar ett årligt understöd,
som det hette på den tiden, av 500 kronor,
och han har i dag 1 414 kronor 68
öre. Om hans invaliditet skulle ha bedömts
efter olycksfallsförsäkringslagens
nuvarande bestämmelser, skulle han ha
haft olycksfallsersättning för en invaliditet
av mellan 70 och 75 procent av
arbetsförmågan. För den invaliditeten
får han nu 1 414 kronor 68 öre.
För pensionärer i den ställningen,
som inte ha någonting annat att leva
på än pensionen, är det ytterligt önskligt
att den utredning som är ställd i
utsikt bedrives så snabbt som möjligt
och att de förslag, som denna utredning
kunna ge anledning till, också bringas
i verkställighet så snart som möjligt.
Överläggningen var härmed slutad.
§ 5.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 207, angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.
§ 6.
Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att delegerade för riksdagens
verk gjort framställning om ändrad
löneställning för vissa chefstjänstemän
vid riksdagens verk, m. m.
§ 7.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 631 av herr Svensson iLjungskile
m. fl.
§ 8.
Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 48, med föranledande av
16
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande nr 40 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 143
med förslag till förordning om skatt å
elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner.
Kammaren beslöt till en början, i enlighet
med utskottets framställning, att
memorialet skulle företagas till avgörande
efter endast en bordläggning.
Härefter godkände kammaren den i
memorialet föreslagna voteringspropositionen.
§ 9.
Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 49, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 41 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 144
med förslag till förordning om tillfällig
automobilskatt, jämte i ämnet väckta
motioner.
Kammaren beslöt till en början, i enlighet
med utskottets framställning, att
memorialet skulle företagas till avgörande
efter endast en bordläggning.
Härefter godkände kammaren den i
memorialet föreslagna voteringspropositionen.
§ 10.
Föredrogs statsutskottets memorial
nr 119, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående dispositionen av
anslaget för budgetåret 1951/52 till understöd
åt folkbiblioteksväsendet.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 11.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
memorial:
nr 120, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1951/52 till bidrag till un
-
dervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande;
och
nr 121, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1951/52 till fria resor för
barn m. m.
De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.
§ 12.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 21,
över motion angående viss ändring i
apoteksvarustadgan.
Utskottets hemställan bifölls; och
skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.
§ 13.
Granskning av statsrådsprotokollen.
Föredrogs och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets memorial nr 20,
angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll.
Härefter anförde:
Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
har reserverat mig under avd. D i konstitutionsutskottets
förevarande memorial,
som gäller utrikesministerns utnämnande
av statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
Arne Lundberg
till kabinettssekreterare.
Den post det här gäller har varit föremål
för uttalanden av två stora kommittéer.
Den första var departementalutredningen
av år 1917, den Schotteska
utredningen. Denna utredning framhöll,
att man skulle inrätta politiska statssekreterartjänster
i alla departement
med undantag av utrikesdepartementet.
Där skulle det icke finnas någon politisk
statssekreterare. Det sades också
ifrån, att kabinettssekreteraren skulle
behärska den ämbetsmässiga rutinen.
Nr 18.
17
Tisdagen den 8 maj 1951 fin.
Han skulle bevaka och upprätthålla kontinuitet
och tradition. Han skulle fylla
de uppgifter, som i andra departement
ålåge expeditionschefen. Kommittén sade
sålunda klart ifrån, att man inte
ville vara med om att inrätta någon politisk
statssekreterarebefattning i utrikesdepartementet.
År 1919 togs frågan åter upp av kommittén
för utredning om en lämplig
organisation av utrikesförvaltningen.
Denna kommitté, som leddes av förutvarande
utrikesminister Eric Trolle,
fann det önskvärt att kabinettssekreterare
hade innehaft en envoyés ställning.
Dåvarande utrikesministern Hellner anslöt
sig i proposition 1919 helt till de
sakkunnigas resonemang. Avlöningsstaten
upprättades också med utgångspunkt
från det resonemang, som hade
förts av såväl denna sistnämnda kommitté
som kommittén av 1917, alltså att
kabinettssekreterare tidigare skulle ha
varit sändebud. På grundval av riksdagens
beslut i frågan utfärdades den
nu gällande instruktionen för utrikesdepartementets
organisation i detta avseende,
och i denna står angivet, att en
envoyé skall tjänstgöra som kabinettssekreterare.
De två kommittéer, som haft att yttra
sig i denna fråga, ha alltså klart och
tydligt sagt ifrån, att det inte skulle
inrättas någon politisk statssekreterarebefattning
i utrikesdepartementet, utan
man skulle i stället utse en person, som
behärskade den ämbetsmässiga rutinen,
att närmast under utrikesministern leda
utrikesdepartementets arbete.
Men vad har nu skett? Jo, man har
till kabinettssekreterare utnämnt en
man, mot vilkens kvalifikationer i övrigt
jag inte vill göra någon erinran
■— jag är säker på att herr Arne Lundberg
som statssekreterare uppfyller de
högst ställda krav — men som icke har
varit sändebud. Detta har skett trots
att riksdagen klart har anslutit sig till
vad som sagts i utredningarna, nämligen
att den person som innehar kabi
-
Granskning av statsrådsprotokollen.
nettssekreterarebefattning skall ha ämbetsmässig
rutin och representera kontinuitet
och tradition inom utrikesdepartementet.
Herr Arne Lundberg hade
icke innehaft någon som helst diplomatisk
befattning, när han fick denna
post. Den ändring, som sålunda skett i
andemeningen av denna instruktion,
har gjorts utan att riksdagen blivit i
tillfälle att säga sin mening. Det synes
uppenbart att man här har frångått just
de krav, som 1917 års departementalutredning
uppställt, liksom också de
krav, som uppställts av den kommitté,
som hade att utarbeta förslag till 1919
års organisation av utrikesförvaltningen.
Kan det med hänsyn till det anförda
påstås, att den utnämnde kabinettssekreteraren
uppfyller kravet på ämbetsmässig
rutin inom utrikesdepartementet?
Såvitt jag kan finna har man här
frångått hittillsvarande praxis, vilket
klart strider mot vad 1917 och 1919 års
kommittéer föreslagit och riksdagen tidigare
sagt. Hade det inte varit skäl i
att tillfråga riksdagen, huruvida riksdagen
vidhåller den uppfattning, som
den tidigare har deklarerat?
Jag finner det uppenbart att utrikesministern
här har inaugurerat en ny
praxis, som går helt emot de bestämmelser
som ha legat till grund för instruktionen
för utrikesförvaltningen.
Jag finner detta stridande emot gällande
författning, och därför torde det
ha förefunnits skäl att här väcka anmärkning
emot hans excellens utrikesministern.
Herr NORDKVIST: Herr talman! Det
kan måhända synas en smula egendomligt
att jag i konstitutionsutskottets memorial
har tagit upp ett anmärkningsyrkande
mot förre ecklesiastikministern,
herr Weijne, som ju inte längre
finns ibland oss. Jag dristar mig dock
att ta upp denna fråga, och orsaken
härtill är tvåfaldig.
2 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 18.
18
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
För det första torde det yttersta ansvaret
för det ärendes behandling, som
jag här har tänkt att tala en smula om,
vila på nuvarande ecklesiastikministern,
statsrådet Hildur Nygren. För det
andra var nog den promemoria, som
delades ut i konstitutionsutskottet, en
smula vilseledande — jag menar inte
att den var avsiktligt vilseledande —
när man i densamma gjorde en jämförelse
mellan två sökande till den
tjänst, som jag strax skall komma till.
Den där gjorda jämförelsen mellan de
sökandes meriter var icke verkställd av
skolöverstyrelsen, den hade icke gjorts
av någon myndighet å tjänstens vägnar,
utan uppgifterna voro helt enkelt hämtade
ur den översikt av samtliga sökandes
meriter, som Göteborgs allmänna
folkskolestyrelse hade upprättat.
Så kommer jag till själva ärendet.
Den 8 juni 1948 utgick ansökningstiden
för tvenne överlärartjänster i Göteborg.
Det kom in 16 ansökningar, bland dem
en från folkskolläraren Sten Jonsson i
Göteborg.
När ansökningshandlingarna lagenligt
inlämnades till skolöverstyrelsen,
hade denne Sten Jonsson av Göteborgs
allmänna folkskolestyrelse blivit placerad
i andra förslagsrummet, och
även folkskoleinspektören var av den
meningen, att Sten Jonssons meriter
berättigade honom till detta. Skolöverstyrelsen
har i sådana fall att upprätta
förslag över de sökande, varefter folkskolestyrelsen
i skoldistriktet skall företa
val inom ramen för det av skolöverstyrelsen
uppgjorda förslaget. Men när
detta ärende hade handlagts av skolöverstyrelsen,
befanns det att denne
Sten Jonsson icke hade blivit placerad.
Han överklagade skolöverstyrelsens förslag,
och skolöverstyrelsen motiverade
sitt ståndpunktstagande med att Jonsson
var för gammal. Han var 54 och
skulle under året fylla 55 år. Skolöverstyrelsen
ansåg, att en person i den
åldern icke lämpligen borde tillträda
en överlärarbefattning. Det blev alltså
en principfråga, inte en fråga om bedömning
av olika sökandes meriter. Det
gällde här, om en person, som hade
uppnått viss ålder, skulle vara avskuren
från alla befordringsmöjligheter.
Bemälde Sten Jonsson nöjde sig emellertid
inte med detta utan vände sig
till JO och underställde ärendet hans
prövning. ‘VfO skrev sedan i sin inlaga
bl. a. följande:
»Då fråga är om sökandens på hans
kroppsliga och andliga livaktighet
grundade lämplighet för tjänsten, synes
det mig emellertid icke kunna fixeras
någon viss ålder, lika för alla fall, vars
överskridande skulle medföra, att sökanden
icke borde ifrågakomma till
befattningen. Antalet levnadsår utgör ju
icke någon exakt måttstock för vitaliteten,
som starkt växlar hos olika individer.
Såsom skäl för uppställande av
kravet på en viss maximiålder hos den
som bör komma i fråga till erhållande
av en överlärarbefattning kan möjligen
anföras önskvärdheten av att till befattningen
förvärvas en person, som
har så lång tid kvar till pensionsåldern
att hans duglighet och erfarenhet kunna
förväntas under en längre följd av år
komma skolan till godo---.»
Jag vill här tillägga, att sedan detta
skrevs har det ju framlagts en kungl.
proposition med förslag om att pensionsåldern
för lärare skall höjas från
nuvarande 63 till 65 år. Det skulle visserligen
inte bli lag på det, utan det
var meningen att den som vill fortsätta
till 65 års ålder skall få göra det.
Det finns alltså redan med nuvarande
bestämmelser möjligheter för denne
Sten Jonsson att stå kvar i tjänst i nio
år. Dessutom bär skolöverstyrelsen anbefallt
rikets folkskoleinspektörer att
på grund av lärarbristen gärna tillåta
att de lärare, som vilja stå kvar i tjänst
ytterligare ett år, tills vidare skola få
göra detta. Sten Jonsson hade sålunda
tio år kvar. Om man sedan ville vända
sig till Kungl. Maj:t, skulle han få stå
kvar ytterligare ett år. Han hade så
-
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Nr 18.
19
lunda 11 år kvar, innan han skulle bli
pensionerad. Man kan väl inte kalla
detta för en kort tid. Inte heller kan
man väl påstå, att en lärare, som blir
befordrad i samma distrikt som han
tidigare tjänstgjort i, där han är väl
känd och där han har anlitats av folkskolestyrelsen
för diverse utredningsuppdrag,
inte på relativt kort tid skulle
kunna sätta sig in i sin tjänsts åligganden
och under de tio till elva år
han har kvar kunna utföra ett fullt tillfredsställande
arbete?
JO fortsätter i sin skrivelse:
»I sitt till mig avgivna yttrande har
skolöverstyrelsen icke uppgivit annat
skäl för uppställandet av den ifrågavarande
åldersgränsen än överstyrelsens
uppfattning, att det ej vore till
gagn för skolväsendets utveckling, om
de kommunala skolledarna utvaldes
bland äldre lärare. Även om denna mening
har fog för sig, synes den dock -—
på de skäl jag ovan anfört — icke berättiga
till en så skarp avgränsning mellan
äldre och yngre lärare, som skolöverstyrelsen
praktiserat.»
Sedan hände det emellertid att en av
de sökande på egen begäran blev avförd
från förslaget, och av den anledningen
måste skolöverstyrelsen upprätta
nytt förslag. Men trots JO:s påpekanden
kom ändå inte Sten Jonsson
med. Skolöverstyrelsen kom nu med
följande motivering:
»Överstyrelsen har haft för princip
att på förslag till överlärartjänst ej uppföra
sökande, som fyllt eller under året
komme alt fylla 55 år, därest andra
sökande till tjänsten funnits. Undantag
har dock gjorts i sådana fall, där en
äldre sökande redan uppehållit tjänsten
på förordnande eller där fråga varit
om ny tjänst och vederbörande i egenskap
av skolstyrelsens ordförande eller
tillsynslärare i realiteten fyllt en överlärares
väsentliga uppgifter.»
Jag kan ju säga, att det är ganska
egendoTiiligt att ta del av vad skolöverstyrelsen
skriver vid olika tillfällen och
Granskning av statsrådsprotokollen.
yttrar om sin s. k. åldersprincip, som
i själva verket icke är någon åldersprincip.
Skolöverstyrelsen har nämligen
under den korta tiden av ett år
lämnat inte mindre än tre olika versioner
av denna s. k. princip. Ena gången
säger man att en sökande, som har fyllt
54 år och under året fyller 55 år, inte
kan komma i fråga. Andra gången säger
man endast, att den som har fyllt 55 år
inte kan komma i fråga. Det var just
det sistnämnda som var känt för den
tjänstemannakår det här gäller, folkskollärarna,
och det var av den anledningen
Sten Jonsson vågade komma in
med sin ansökan. Vidare har skolöverstyrelsen
för det tredje förklarat, såsom
jag nyss läste upp, att uppehållande av
överlärartjänst på förordnande, tillsynslärarskap
eller att vederbörande
varit skolstyrelsens ordförande kunde
berättiga till placering på förslagsrum.
Till sist gick givetvis detta ärende till
avgörande hos Kungl. Maj:t, och Kungl.
Maj:t beslöt, att besvären av Sten Jonsson
icke skulle föranleda någon Kungl.
Maj:ts åtgärd. Eftersom detta skedde,
har man anledning anta, att Kungl.
Maj:t hade gillat det tillvägagångssätt
som tillämpades inom skolöverstyrelsen.
Om man emellertid jämför tillsättningar
av överlärare i andra skoldistrikt
får man en rätt egendomlig
bild av själva tillämpningen av denna
princip. Det hände sålunda 1948 i fråga
om Västerås att en lärarinna placerades
i andra förslagsrummet, fastän hon var
fyllda 55 år. En lärare blev placerad i
tredje förslagsrummet vid fyllda 57 år
och en i fjärde rummet vid fyllda 60 år.
Det gäller här liksom i Göteborg flera
tjänster. I annat fall skulle det bara
blivit tre förslagsrum. Och i Ramnäs
skoldistrikt blev en lärare placerad på
förslagsrum vid fyllda 60 år. JO har
påpekat och det med rätta, att när det
gäller befordran bör grundlagens hud
om förtjänst och skicklighet såsom allmän
befordringsgrund vara gällande.
20
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
Och läser man folkskolestadgan finner
man inte något som helst stöd för det
sätt skolöverstyrelsen använt vid bedömningen
av de sökandes meriter.
Herr talman! Jag har icke kunnat se
någon annan utväg att bringa till riksdagens
kännedom handläggningen av
detta ärende och denna princip. Jag
har därför måst påtala detta trots att
ecklesiastikministern Weijne numera
icke är ibland oss. Jag beklagar, att den
nuvarande ecklesiastikministern, statsrådet
Nygren, inte nu sitter på statsrådsbänken.
I annat fall hade hon kanske
kunnat ingå i svaromål i detta
ärende. Det gäller för en stor tjänstemannakår,
huruvida samma grunder
för befordran skola tilllämpas som för
tjänstemän av andra kategorier, och det
är därför, herr talman, som jag har velat
påtala detta inför kammaren.
Herr SWEDBERG: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att genom några
korta erinringar fästa uppmärksamheten
vid det ärende som är föremål för
behandling i reservation III till konstitutionsutskottets
förevarande memorial.
Det gäller bemyndigande för järnvägsstyrelsen
att av statens järnvägars
dispositionsanslag taga i anspråk högst
700 000 kronor för byggande av en linbaneanläggning
i Åre.
Frågan om anläggande av en linbana
i anslutning till bergbanan i Åre har ju
länge varit aktuell och diskuterades redan
före andra världskriget. Vid de nu
efter kriget fortsatta diskussionerna har
särskilt från representanter för speciellt
sjukvården, vården av astmalidande,
och för turistnäringen framhållits, att
det vore synnerligen önskvärt med en
transportmöjlighet upp till Mörvikshummelns
topp. En sådan möjlighet
skulle, menade man, bidraga till att
förlänga semestersäsongen ganska väsentligt
och lyfta upp Åre i klass med
de stora internationella turistorterna,
samtidigt som den självfallet skulle bli
av stor betydelse för de astmasjuka
som vårdas på pensionsstyrelsens sjukhus
i Åre. Ursprungligen var tanken
att förlänga den av Åre kurortsaktiebolag
innehavda bergbanan ända upp
till Mörvikshummeln. Järnvägsstyrelsen
gick senare över på tanken att i stället
för detta mycket kostnadskrävande projekt
en enklare utförd och billigare
linbana borde ifrågakomma. Järnvägsstyrelsen
hemställde därför i början av
1950, att regeringen hos riksdagen
måtte begära 700 000 kronor till anläggande
av en sådan linbana i Åre. Då
järnvägsstyrelsen i skrivelse den 17
maj 1950 återkom till ärendet, hemställde
den, att de tidigare äskade
700 000 kronorna måtte utgå från statens
järnvägars dispositionsanslag. På
föredragning och hemställan av chefen
för kommunikationsdepartementet beslöt
Kungl. Maj:t den 26 maj 1950 bifalla
denna järnvägsstyrelsens framställning.
Behovet och nyttan av ifrågavarande
anläggning, linbanan i Åre, är en sak
som konstitutionsutskottet egentligen
inte haft anledning att diskutera. Klart
tycks emellertid vara, att olika meningar
härom göra sig gällande även
bland fackmän, d. v. s. i detta fall läkare
och turistnäringens representanter. Den
fråga som konstitutionsutskottet haft att
ta ställning till är ju, huruvida den
skedda medelsanvisningen är konstitutionellt
riktig eller inte. Sedan år 1945
har järnvägsstyrelsen till sitt förfogande
haft ett årligt investeringsanslag avsett
bl. a. för mindre arbeten, vilka beräknades
var för sig draga en kostnad av
högst 100 000 kronor. Den återstående
delen av anslaget skulle stå till Kungl.
Maj:ts förfogande för att efter framställning
av järnvägsstyrelsen kunna
tagas i anspråk jämväl för arbeten, för
vilka medelsbehovet beräknades överstiga
100 000 kronor. I 1945 års statsverksproposition
framhöll departementschefen,
att ett sådant ianspråk
-
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Nr 18.
21
tagande av dispositionsanslaget för
större arbeten och för anslagsöverskridanden
givetvis borde föregås av en
noggrann angelägenhetsprövning. »Vid
anslagets disponerande», säger departementschefen
vidare, »torde böra iakttagas
att erforderliga medel hölles i reserv
för att vid ifrågakommande fall
möjliggöra ersättande av genom olyckshändelser
förstörd egendom.»
I förevarande fall har järnvägsstyrelsen
erhållit Kung], Maj :ts tillstånd att
för nyinvestering av dispositionsanslaget
använda inte mindre än 700 000
kronor. Det kan allvarligen ifrågasättas,
om detta kan vara riktigt och i linje
med vad riksdagen avsett med detta
dispositionsanslag. Beloppet är större
än vad som någon gång tidigare utgått
från ifrågavarande anslag. Tillgängliga
handlingar i ärendet ha inte heller
kunnat övertyga om att den »noggranna
angelägenhetsprövningen» varit så noggrann
som den bort vara. Statens järnvägars
behov av nyanskaffning av material
är uppenbarligen så stort, att det
förefaller naturligt att anskaffning av
annan art än linbana bort ha prioritet.
Denna kammares ledamöter erinra sig
säkerligen väl, hurusom behovet av nyanskaffning
för statens järnvägars räkning
flera gånger i år varit på tal. Det
har ju särskilt framhållits, att behovet
av ellok och godsvagnar är särskilt
skriande. I alla händelser är det tydligt,
förefaller det mig, att denna anläggning
i Åre inte var av mera brådskande
natur än att ärendet mycket väl
kunnat underställas riksdagens prövning.
Detta borde enligt min mening
också ha skett. Tendensen att i fall
som detta ställa riksdagen på sidan
eller låta den komma i efterhand är
allvarlig och bör enligt min mening beivras
av riksdagen själv. Jag har därför,
herr talman, funnit angeläget att
med dessa ord understryka de synpunkter
på detta ärende, som reservanterna
framhållit under III i förevararande
memorial.
Granskning av statsrådsprotokollen.
Herr NOLIN: Herr talman! Jag tänker
med några ord beröra reservationen
under IV i utskottets memorial bär.
Som bekant utkom i maj månad 1941
en kungl. förordning, som innehåller
bestämmelser om erläggande av varuskatt
för en del varor som användas i
vissa tillverkningar, i synnerhet avseende
konfityrindustrien. Denna skatt
är av den beskaffenheten, att den är
ämnad att i sista hand övervältras på
konsumenterna, alltså en s. k. övervältringsskatt.
Den 25 maj 1945 infördes i
nämnda förordning en ny paragraf, betecknad
3 a, som går ut på att Kungl.
Maj:t äger, då synnerliga skäl därtill
äro, medgiva befrielse från eller återbäring
av varuskatt.
En firma Livsmedelsfabrikations Co.
Aktiebolag, i förkortning benämnd »Lifaco»,
bedrev vid förordningens ikraftträdande
tillverkning av vissa halvfabrikat,
närmast avsedda för bagerier och
konditorier. Firman hade då att träffa
ett avgörande, huruvida de varor, som
firman begagnade sig av i sin tillverkning,
voro av den beskaffenheten, att
varuskatt skulle erläggas för dem. Firman
kom då till den uppfattningen, att
dessa varor inte skulle vara beskattningsbara
enligt nämnda förordning
och enligt den förteckning på varor,
som var fogad till förordningen. Följaktligen
underlät firman att till kontrollstyrelsen,
som är tillsynsorgan för
denna varuskatt, avlämna föreskriven
deklaration på dessa varor, med påföljd
att kontrollstyrelsen sedermera
ålade tillverkaren att erlägga varuskatt
för ifrågavarande varor med ett sammanlagt
belopp av 86 081 kronor 18
öre ävensom särskild avgift med 3 536
kronor 87 öre. Firman erlade i sin tur
nämnda belopp genom avbetalningar
under viss tid åren 1941—1944.
Emellertid ansåg sig tillverkaren i
alla fall på grund av oklarheten i den
kungl. förordningen och i den därtill
fogade förteckningen berättigad att få
restitution för erlagd varuskatt, och den
22
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
6 mars 1945 hemställde firman hos
Kungl. Maj:t att få restitution av den
erlagda varuskatten med det belopp
som firman hade erlagt. Det beviljades
inte, varför firman sedermera tog ut
stämning på kronan för att få restitution
av skatten. Stockholms rådhusrätt
ansåg sig befogad att uppta ärendet till
prövning och fann att ifrågavarande
varor inte skulle beläggas med varuskatt.
Ärendet fördes av kronans ombud
vidare till hovrätten, som även den
fann sig behörig att pröva detsamma
och som förklarade, att varorna i fråga
icke voro skattepliktiga. Högsta domstolen,
dit kronan fullföljde målet, ansåg
däremot ärendet vara av den beskaffenhet
att det inte skulle handläggas
av brottmålsdomstol utan av administrativ
domstol. Följaktligen tog inte
högsta domstolen ärendet under omprövning.
Den första ansökan, som bifölls i så
måtto att bolaget återfick 35 000 kronor
av det erlagda skattebeloppet, hade
gjorts den 15 juni 1945. Sedan stämning
uttagits och målet, såsom jag nämnt,
passerat två instanser, gjorde bolaget
den 18 augusti 1950 en förnyad framställning
till Kungl. Maj:t om att erhålla
resterande del av skattebeloppet
liksom även ersättning med 13 000 kronor
för en del kostnader, som bolaget
hade fått vidkännas vid målets handläggning
i rådhusrätten. Kungl. Maj:t
fann efter föredragning och hemställan
av chefen för finansdepartementet,
statsrådet Sköld, skäl icke föreligga att
bifalla denna framställning.
Det är ganska anmärkningsvärt, anse
vi reservanter inom konstitutionsutskottet,
att denna begäran om ytterligare
restitution icke bifölls av Kungl. Maj:t.
Enligt det tillägg, som gjorts till varuskatteförordningen
genom införandet av
§ 3 a, har ju Kungl. Maj:t möjlighet att
i vissa fall medge restitution av oriktigt
erlagd skatt, och i detta fall hade
båda de juridiska instanser, som prövat
ärendet, d. v. s. rådhusrätten och
hovrätten, varit eniga om att så som
varuskatteförordningen skulle tolkas
voro ifrågavarande varor icke beskattningsbara.
Det var endast kontrollstyrelsen
som hade ansett dem vara beskattningsbara.
Det är följaktligen inte
alls förvånansvärt, att tillverkaren själv
hade kommit till den uppfattningen,
att varorna icke voro beskattningsbara,
och därför icke vid fastställandet av
försäljningspriset av konsumenterna uttagit
den ersättning för varuskatt som
han hade haft rätt till.
Kungl. Maj:t har ju även genom sitt
beslut i anledning av firmans första
ansökan att bevilja restitution av 35 000
kronor medgivit, att ifrågavarande varor
kanske inte voro beskattningsbara.
Vi reservanter ha ansett det vara ett
mycket egendomligt tillvägagångssätt,
att Kungl. Maj:t, såsom i detta fall har
skett, ger vederbörande tillverkare en
restitution med ungefär halva beloppet
av den skatt, som erlagts, men avvisar
en framställning om restitution av det
återstående beloppet liksom om ersättning
för de kostnader, som firman fått
vidkännas i ärendet. Det är ju att
märka, att den tolkning av gällande bestämmelser,
som vederbörande tillverkare
gjort, har tillkommit på grund av
den kungl. förordningens stora oklarhet,
när det gäller att ange vilka varor
som äro beskattningsbara.
Det är med hänsyn till vad jag här
relaterat och som utförligare finnes anfört
i reservationen, som vi nio ledamöter
av konstitutionsutskottet ansett
skäl föreligga till anmärkning mot föredragande
statsrådet, i detta fall statsrådet
Sköld.
Herr FAST: Herr talman! Utskottets
ärade ordförande har tyvärr inte tillfälle
att närvara här i dag, men det
kanske ändå, om inte annat av ren artighet,
bör sägas några ord från utskottets
sida. Jag skall emellertid fatta
mig mycket kort.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Nr 18.
23
Vad beträffar den första reservationen,
som ju rör utnämningen av kabinettssekreterare
Arne Lundberg, vill jag
erinra om att den anmärkningsanledning,
som i första kammaren väckts,
blivit utomordentligt väl belyst i utskottets
memorial. Såvitt jag förstår har
genom den utredning, som framgår av
utskottets memorial, blivit klart konstaterat,
att den som framställt anmärkningen
tagit helt och hållet miste i
fråga om hur ifrågavarande instruktion
för utrikesdepartementet skall tolkas.
Sådant är både mänskligt och förlåtligt,
och jag säger ingenting om den
saken — vi göra oss nog litet var skyldiga
till sådana misstag.
Däremot tycker jag att det är litet
egendomligt att representanter för konstitutionsutskottet,
när en sådan utredning
som jag här talat om ligger på
riksdagens bord, envist vidhålla och
även något utvidga den anmärkning
vartill en ledamot av första kammaren
anmält anledning föreligga. Av handlingarna
framgår ju med all önskvärd
tydlighet, att tidigare funnits innehavare
av kabinettssekreterarposten, vilka
icke varit sändebud, och att vad som
i instruktionen säges om att i departementet
tjänstgör ett sändebud som kabinettssekreterare
o. s. v. måste tolkas
såsom en avlöningsbestämmelse, tillkommen
därför att man ville undvika
tendenser till isolering av den inre och
yttre karriären inom utrikesförvaltningen.
Att denna tolkning måste vara riktig
framgår dels av statsutskottets tidigare
behandling av utrikesdepartementets
stat och därtill fogade instruktionsförslag,
dels av sakkunnigutredningen
av år 1919, vilken jag gentemot herr
Braconier vågar åberopa såsom stöd för
utskottets ståndpunkt, samt dels av den
proposition, som i anledning av detta
sakkunnigutlåtande framlades vid 1919
års riksdag och som i väsentliga delar
byggde på detta utlåtande.
I den mån herr Braconier utvidgade
herr Lundqvists anmärkningsanledning
Granskning av statsrådsprotokollen.
och även kom in på frågan om den utnämndes
kvalifikationer, har jag knappast
lust att följa honom på hans stråt.
Inom konstitutionsutskottet gå vi ytterligt
sällan, för att inte säga aldrig in på
ett bedömande av en utnämnd persons
kvalifikationer och lämplighet. Den
som gör detta tar oftast rätt mycket
miste. Det är endast erfarenheten som
kan visa vem som på den punkten har
rätt.
Jag vågar alltså på utskottets vägnar
hävda att utnämningen av kabinettssekreterare
Arne Lundberg icke har, med
hänsyn till kända grunder, stått i strid
med de instruktioner, till vilka riksdagen
själv medverkat.
Herr Braconier undrar varför Kungl.
Maj:t inte frågade riksdagen, innan utnämningen
företogs. Ja, det berodde väl
på att Kungl. Maj:t inte hade något att
fråga riksdagen om. Alla äro ju tämligen
överens om att den del av instruktionen,
som jag här talat om, avser avlöningsförhållanden
och ingenting annat,
och både riksdagen och vederbörande
utskott skulle säkerligen ha blivit
mycket förvånade, om Kungl. Maj:t
gått till riksdagen med ärendet.
Jag vill vidare något beröra den reservation,
som avser det förhållandet
att till ledamöter av expropriationsdomstol
även utsetts lantbruksdirektörer och
länsbostadsdirektörer. I reservationen
betonas, att en sådan utnämning icke har
någon grund i den givna författningen,
och man gör gällande att vederbörande
skulle vara partiska på grund av sin
tjänsteställning. Denna uppfattning har
ju inte delats av de myndigheter, som
haft att avge förslag till ledamöter av
expropriationsnäinnd, ty de ha föreslagit
befattningshavare av båda kategorierna.
Jag vill vidare erinra om att
avsikten med bär ifrågavarande bestämmelse
om expropriationstekniker varit
att tillföra vederbörande domstol särskild
sakkunskap, och det är väl ingen
som bestrider att både lantbruksdirektörer
och länsbostadsdirektörer ha kun
-
24
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Granskning av statsrådsprotokollen.
nighet på området och att de kunna
väntas handla med den oväld som kräves
av domstolens ledamöter. Om det
skulle vara så att någon av dem tidigare
i sin tjänsteutövning handlagt ett ärende,
som kommer under domstolens
prövning, så tillämpas ju vad som gäller
i fråga om domarjäv. Det har också
till ledamöter utsetts betydligt flera
tekniker än som på en gång skola
tjänstgöra i domstolen, och när domaren,
som ju på förhand måst läsa in
målet, skall kalla sina bisittare, kan
man nog tryggt utgå ifrån att han inte
kallar någon som kan anses vara jävig.
Om det skall vara någon mening med
att ge expropriationsdomstol den förstärkning
som avses ske genom att
expropriaiionstekniker skola ha säte i
domstolen, så skall man väl inte utestänga
just den sakkunskap som representeras
av lantbruks- och länsbostadsdirektörer.
Jag skulle för min del anse,
att det vore en mycket stor olycka om
så skedde.
Jag skulle också vilja säga några ord
om den reservation som herr Nolin här
senast var inne på. Jag kan därvid
fatta mig kort av den anledningen, att
ärendet, om jag inte misstar mig, återkommer
till riksdagen, och då få vi ju
se vilken ståndpunkt riksdagen intar.
Inledningsvis vill jag säga till herr
Nolin, att om det i detta fall hade funnits
anmärkningsanledning, borde en
anmärkning ha gjorts för länge sedan
eller när Kungl. Maj :t företog den skälighetsprövning,
som resulterade i att
35 000 kronor restituerades. Jag medger
emellertid gärna att det med hänsyn till
den hänvändelse, som senast gjorts,
funnits formella skäl att ställa sig avvaktande,
och jag har inte velat klandra
någon utan endast mera i förbigående
velat framhålla, att vi kanske litet var
inte ha sett upp med saken.
Det ärende, som det här gäller, måste
väl ändå betraktas mera såsom en rättsfråga
än någonting annat. Det är då
ganska naturligt att när vederbörande
sakkunniga myndighet, d. v. s. i detta
fall kontrollstyrelsen, har hävdat en
bestämd mening och Kungl. Maj:t har
följt kontrollstyrelsen, även om Kungl.
Maj:t företagit en viss jämkning, i det
att man beviljat restitution av en del
av beloppet, så bör inte Kungl. Maj:t
klandras för den ståndpunkt som intagits.
Det hade snarare varit klandervärt
och vittnande om vårdslöshet, om
Kungl. Maj:t utan vidare medgivit restitution,
när ju läget dock är minst sagt
oklart.
Reservanterna ha lika litet som vederbörande
sökande kunnat bestämt visa att
det föreligger en laglig rätt till restitution.
Jag erkänner också för min del
att man kan ställa sig tveksam till frågan,
och det skall bli intressant att se
den utredning som statsutskottet -— det
är väl närmast detta utskott som får
ärendet om hand — kommer att företaga
i anledning av den väckta motionen,
men det är väl osäkert om saken
kommer upp nu vid vårriksdagen —
det kanske dröjer till höstriksdagen.
Den omständigheten att riksdagen vid
denna senare behandling av ärendet
eventuellt fattar ett annat beslut än
Kungl. Maj:t har gjort kan emellertid
icke på något sätt utgöra något klander
mot Kungl. Maj:t. Jag tror att det
även med hänsyn till den sökandes
ställning är angeläget att detta understrykes.
Riksdagen har i detta sammanhang
betydligt friare händer än Kungl.
Maj:t, som ju inte, när rättsfrågan är
så oklar som den är, kan utan vidare
efterskänka så betydande belopp som
det här gäller.
Till herr Nordkvist vill jag säga, att
om konstitutionsutskottet är angeläget
om att hålla sig borta från någonting
så är det ifrån utnämningsfrågor, och
här gäller det ju just en utnämningsfråga
och därtill en ganska invecklad
sådan.
Den ena gången vill man göra anmärkning
därför att Kungl. Maj:t har
följt vederbörande ämbetsverk och den
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Nr 18.
25
andra gången därför att Kungl. Maj:t
inte har gjort det. Hur många gånger
har jag inte i konstitutionsutskottet fått
uppleva, att den omständigheten att
Kungl. Maj:t frångått skolöverstyrelsens
förslag ansetts vara tillräcklig anmärkningsgrund.
Nu anser man däremot
att Kungl. Maj:t är klandervärd,
därför att Kungl. Maj:t har följt skolöverstyrelsens
förslag. Självklart är att
Kungl. Maj:t har både rätt och plikt
att göra en självständig utredning, oberoende
av vad vederbörande ämbetsverk
ha uttalat, och jag har nu bara en
passant velat erinra om att det ofta säges
att Kungl. Maj:t bör följa ämbetsverken.
Jag tror att man i ett ärende som detta
bör vara ganska försiktig och inte
som herr Nordkvist säga, att Kungl.
Maj:t framför allt skulle ha tagit hänsyn
till åldersförhållandena. Det är
klart att hänsyn bör tagas till vederbörandes
ålder, men samtidigt böra
även meriter och sådant som rör vederbörandes
möjligheter att fullgöra tjänstgöringen
prövas. Och jag vågar inte,
herr Nordkvist, ha någon bestämd uppfattning
om hur vederbörande då bör
placeras i förhållande till sina medsökande,
och jag tror inte heller att
någon annan inom utskottet kan ha det.
Det gäller här en omdömesfråga, där
det icke kan föreligga någon anmärkningsanledning
enligt 107 §.
Med detta har jag, herr talman, i
all korthet berört några av de skäl, som
ha föranlett utskottet att icke följa dem
som reserverat sig till utskottets memorial.
Herr BRACON1ER: Herr talman! Jag
är överens med herr Fast om att det är
mycket svårt att yttra sig i utnämningsfrågor.
Men vad jag här framhöll var ju,
att de två stora utredningar, nämligen
dels 1917 års departementalkommitté
och dels den kommitté som tillsattes
år 1919, vilka behandlat frågan om ut
-
Granskning av statsrådsprotokollen.
rikesförvaltningens omorganisation, ha
klart sagt ifrån att kabinettssekreterarposten
inom utrikesdepartementet icke
får likställas med politiska statssekreterarposter.
Detta har ju inte ett dugg
med herr Arne Lundbergs personliga
kvalifikationer att göra. Jag framhöll
också uttryckligen att enligt min uppfattning
har herr Arne Lundberg utomordentligt
goda kvalifikationer såsom
politisk statssekreterare. Men båda de
kommittéer, som jag här talat om och
mot vilkas uttalanden riksdagen inte
gjort någon erinran, ha tydligt utsagt,
att den som väljes till kabinettssekreterare
skall ha ämbetsmässig rutin, och
det hade icke herr Lundberg. De två
tidigare kabinettssekreterare, som herr
Fast här syftade på, nämligen herrar
Sjöborg och Hammarskjöld, hade vid
sin utnämning under lång tid sysslat
med diplomatiska ärenden. Herr Arne
Lundberg hade däremot icke några
som helst meriter i det avseendet, trots
att departementalkommittén sagt ifrån
att innehavaren av kabinettssekreterarposten
skall representera kontinuiteten,
traditionen och den ämbetsmässiga rutinen
inom departementet.
Med hänsyn till detta skulle det vara
ganska egendomligt, om alla de kommittéuttalanden,
på vilka riksdagen ofta
bygger sin uppfattning, för framtiden i
ett visst läge inte skulle ha någon betydelse
utan Kungl. Maj:t skulle kunna
förbigå dem, och även instruktioner,
på sätt som här har skett. Det är här
inte fråga om herr Lundberg personligen
utan om den tolkning som utrikesdepartementet
har tillämpat. Jag har
försökt visa den tolkning som utredningarna
ha avsett.
Jag skulle kanske också, herr talman,
säga något om Lifaco. Statsrådet Sköld
har ju så sent som år 1950 uttalat sig i
frågan, och då är det väl givet, att reservanterna
i konstitutionsutskottet tagit
upp den med hänsyn till att rådhusrätten
och hovrätten klart sagt ifrån
att Lifaco vid tillverkningen av varor
-
26
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fin.
Granskning av statsrådsprotokollen.
na inte kunde räkna med att dessa voro
skattepliktiga. Det är väl ganska orimligt
— vilket även framhållits i regeringspressen
— att man låter ett företag
bli lidande på att en författning är
så oklar, att de främsta jurister i Sverige
inte kunna säga om ifrågavarande
varor skulle ha behandlats enligt varuskatteförordningen
eller inte. Det måste
vara en ganska egendomlig företeelse
i en rättsstat, att ett företag inte kan få
ett klart besked om tolkningen i ett fall
då skatten i princip skulle kunna övervältras
på köparna. Den möjligheten har
man ju inte, när man inte får besked
förrän efter försäljningen. Jag vill erkänna,
att herr Fast uttryckte sig mycket
försiktigt på den punkten.
Jag hoppas, att riksdagen när motionen
i denna fråga kommer upp skall
fatta ett så klart beslut, att kravet på
rättssäkerhet tillgodoses.
Herr NORDKVIST (kort genmäle):
Herr talman! Det gläder mig att höra,
att herr Fast ännu inte har tagit ståndpunkt
i denna fråga. Jag är övertygad
om att därest konstitutionsutskottet
hade fått riktigt klart för sig, att det
här inte är fråga om en bedömning av
meriter utan om ålder, hade utgången
kunnat bli en annan. Jag kan annars
fullt instämma med herr Fast i att konstitutionsutskottet
bör hålla sig ifrån
rena meritbedömningsfrågor, men här
gäller det som sagt inte en sådan. Jag
kan erkänna, att den sökande, Sten
Jonsson, i viss mån förstörde det för
sig själv genom att i en av sina inlagor
till Kungl. Maj:t jämföra sina meriter
med andra sökandes. Det skulle han
inte ha gjort; men det hindrar inte att
själva principen är felaktig. Till andra
befattningar har det ju utnämnts personer
med betydligt högre ålder än den
det här gäller. Det har utnämnts landshövdingar,
som ha befunnit sig i 60-årsåldern, och borgmästare, som ha varit
56 år. Domprostar ha blivit place
-
rade i första förslagsrummet vid 60
års ålder.
Det kan inte vara riktigt, herr talman,
att personer inom en viss kår
skola utestängas från befordran uteslutande
på grund av åldersskäl. Det är
detta jag har velat påtala.
Herr FAST (kort genmäle): Herr talman!
Herr Nordkvist sade, att detta
inte är en fråga om meritbedömning
utan bara om åldern. Så enkel trodde
jag inte att saken var, och så enkel har
inte heller sökanden ansett den vara.
Herr Nordkvist erkände nyss, att denne
själv åberopat, att han hade bättre meriter
än sina medsökande eller i varje
fall var jämbördig med dem. För egen
del har jag aldrig varit med om och
kommer aldrig att vara med om att
godkänna, att åldern skall tillmätas en
särskild betydelse, såvida det inte finns
särskilda föreskrifter härom.
Till herr Braconier skulle jag bara
vilja säga, att jag är en anspråkslös man,
som inte tror mig kunna tolka vad som
helst, men jag tycker nog, att jag är i
gott sällskap med min tolkning. Jag har
bakom mig den stora majoriteten av
konstitutionsutskottet, och för den, som
hade tillfälle att höra utrikesministerns
anförande i första kammaren och som
haft tillfälle att gå igenom de handlingar
som utskottet har åberopat, förefaller
det nog litet djärvt av herr Braconier
att trots allt vidhålla sin tolkning
av sakkunnigutlåtandet och propositionen
år 1919. Jag skulle inte våga det,
men det är naturligtvis herr Braconier
obetaget att göra det. Det har inte anförts
någonting som strider mot utskottets
uppfattning — vilken även återfinnes
i de genom utskottets försorg företagna
utredningarna — nämligen den
att det här var fråga om en löneställning
för att man skulle få ett bättre
samband mellan den inre och den yttre
karriären.
Låt mig till sist bara visa, hur orim -
Tisdagen den 8 maj 1951 fin.
Nr 18.
27
lig en sådan tolkning som herr Braconiers
är. Antag att Kungl. Maj it den ena
veckan utnämnt vederbörande till sändebud.
Då skulle Kungl. Maj it vara
oförhindrad att veckan därpå utnämna
honom till kabinettssekreterare. Det
skulle inte ha varit stridande mot
formerna, men då skulle kvarstå det
som både herr Braconier och jag avböjt
att diskutera i detta sammanhang,
nämligen frågan om lämpligheten.
Herr NOLIN: Herr talman! Jag'' vill
bara säga ett par ord till herr Fast med
anledning av hans yttrande om lämpligheten
av att nu taga upp frågan om
Lifaco i konstitutionsutskottet. Han ansåg,
att den borde ha tagits upp redan
då Kungl. Maj it genom det första beslutet
lämnat en delrestitution på varuskatten.
Men då var ärendet ju inte
utagerat ännu. Efter det beslutet uttog
firman stämning på kronan för att på
den vägen komma till sin rätt. Först
efter domstolarnas prövning av ärendet
inkom firman till Kungl. Maj:t med
en ny begäran om restitution av övriga
belopp, och det är det beslut som
Kungl. Maj:t då fattade — år 1950 —
som vi nu ha anmärkt på i konstitutionsutskottet.
Vi ansågo, att saken var
så mycket klarare sedan olika juridiska
instanser hade förklarat, att de varor
firman tillverkat inte voro skattepliktiga.
Att frågan motionsvägen kommit inför
riksdagen är en sak för sig. Den
omständigheten kan väl ändå inte inverka
på konstitutionsutskottets prövning
av den konstitutionella sidan av
saken i anledning av Kungi. Majits behandling
av ärendet. Vad motionen beträffar
skola vi hoppas, att när den behandlas
riksdagen kommer att rätta
till däri påtalade missförhållanden, men
det rör som sagt den ekonomiska sidan
och inte den konstitutionella, som vi
nu diskutera.
Granskning av statsrådsprotokollen.
Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Jag har också biträtt den reservation,
nr IV, som säger, att en anmärkning
i fråga om Lifaco borde ha gjorts,
och jag begärde ordet, när herr Fast
talade. Han sade, att detta egentligen
är en rättsfråga. Det är klart, att det är
en rättsfråga. Den prövades först av två
allmänna domstolar, rådhusrätten och
hovrätten, men sedan fick målet inte
fullföljas längre, och frågan har därefter
alltså behandlats av Kungl. Maj it i
administrativ ordning.
När vi ha behandlat frågan, har jag
fått det intrycket, att hela beloppet
borde ha återbetalats. Bolaget har emellertid
endast fått en restitution på
35 000 kronor av de 89 618 kronor som
det begärt. Vi ha frågat oss, efter vilka
grunder Kungl. Maj:t har kunnat räkna
ut att bolaget skulle få tillbaka 35 000
kronor. Om skatten är orättvist pålagd
skulle naturligtvis hela beloppet och
inte bara en liten del därav ha restituerats.
Vi ha undersökt detta inom utskottet
men inte kunnat klarlägga grunderna.
En av utskottets ledamöter sade,
att skattebetalaren här borde tacka och
vara belåten med att han fick 35 000
kronor, men så skall man väl inte behandla
skattebetalarna. De skola ha sin
rätt. Har en skatt oriktigt påförts dem
skall hela beloppet återbetalas. En av
kardinalpunkterna i anmärkningen är
att frågan inte synes ha utretts riktigt
utan att man godtyckligt har lämnat ett
belopp på 35 000 kronor.
Frågan kommer mycket riktigt upp
till behandling i riksdagen på grund av
en motion, och jag hoppas, att det därvid
skall kunna klarläggas, om det inte
kan skipas rättvisa i detta fall. Det är
en principfråga, att sådana skattebetalare,
som ha betalat för mycket — de
må tillhöra vilken kategori som helst
— skola få återbetalning efter rättvisa
grunder. Därför har jag biträtt reservationen
om denna anmärkning, som jag
anser hade varit befogad.
28
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Ändring i 17 § sekretesslagen.
Herr FAST: Herr talman! Jag tycker
man engagerar sig litet för mycket för
behandlingen av en motion, som kanske
inte kommer upp förrän på höstsidan.
Jag vill ha händerna fria för att kunna
avvakta den utredning, som vederbörande
utskott kan komma med, och
detta utskott har även andra möjligheter
att höra motsatta sidan än vi ha
haft i konstitutionsutskottet.
Det har sagts, att den omständigheten,
att man har erlagt inemot 90 000
kronor i skatt och får restitution på
35 000 kronor är orimlig och att vederbörande
borde antingen inte ha fått
någonting alls eller också fått 90 000
kronor. Detta beror ju på varornas beskaffenhet.
Det kan ha skett en skälighetsprövning,
vilket väl också är sannolikt.
Den ena varan kan så att säga
ligga litet närmare författningens område
än den andra. Därom få vi kanske
veta mera, när statsutskottets utredning
kommer. Jag har bara velat anföra detta
för att motivera att man inte bör anse,
att det ovillkorligen måste vara endera
ingenting eller också full betalning.
Det är också rätt vanligt att man, om
en sak är mycket omtvistad, söker
åstadkomma en förlikning. Det vet herr
Pettersson i Norregård mycket väl. Vederbörande
har själv tydligen varit
tveksam. Han har ju också betalat varuskatten
i olika terminer.
Om frågan nu är tvistig och vederbörande
domstolar säga sig inte kunna
taga upp den, därför att den rör utgifter,
är väl ändå kontrollstyrelsen den
myndighet som är närmast till att ge
Kungl. Maj:t ett råd om huruvida varorna
falla under det varuskattsbegrepp,
som man har velat ge uttryck
åt i författningen eller inte.
Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Herr Fast talade om varornas
beskaffenhet, men denna har inte någon
betydelse i detta sammanhang, två
domstolar ansågo att varorna ej kunde
beskattas. Varorna voro redan sålda,
och försäljaren hade inte beräknat någon
varuskatt på dem. Oavsett varornas
beskaffenhet blir förlusten ändå 89 000
kronor eller därutöver.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 14.
Ändring i 17 § sekretesslagen.
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379)
m. m. i vad propositionen hänvisats till
konstitutionsutskottet.
Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 28 februari
1951 såvitt angick nedan intagna
förslag till ändrad lydelse av 17 § lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar hänvisat en av
Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition,
nr 64, däri Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden den 9 februari 1951 föreslagit
riksdagen, bland annat, att antaga
vid propositionen fogade förslag
till 1) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september
1928 (nr 379); 2) förordning om rätt
att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked
i taxeringsfrågor; samt 3)
lag angående ändrad lydelse av 17 §
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.
Det under 3) omförmälda lagförslaget
var av följande lydelse:
Härigenom förordnas, att 17 § lagen
den 28 maj 1937 om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
Tisdagen den 8 maj 195 i fin.
Nr 18.
29
Till myndighet — — — uppgiftens
datum.
Förmögenhetslängd ävensom--—
längdens datum.
Handlingar i ärenden, som avses i
förordningen om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor,
må ej utan samtycke av
den som sökt beskedet utlämnas till annan
tidigare än tjugu år från handlingens
datum.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.
Utskottet hemställde, att riksdagen,
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 64, i vad den
hänvisats till konstitutionsutskottet,
icke kunnat i oförändrat skick bifallas,
i anledning av samma proposition måtte
antaga av utskottet framlagt förslag till
lag i ämnet.
Utskottets förslag innebar, att till det
nya tredje stycket i 17 § skulle fogas
ett tillägg av följande lydelse:
Vad nu sagts skall dock beträffande
myndighets beslut i dylikt ärende gälla
endast om myndigheten i beslutet förordnat
därom. Sådant förordnande skall
myndigheten meddela, om den finner,
att beslutets offentliggörande, med hänsyn
till däri förekommande upplysningar
om affärs- eller driftförhållanden,
kan lända sökanden eller annan till
men. Beslut i ärende om förhandsbesked
må i intet fall hemlighållas, sedan
det åberopats vid taxering.
Reservation hade avgivits av herrar
Gottfrid Karlsson, Fritjof Thun, Damström,
Hedenby, Fast, Norén och Spångberg
samt fru Svedberg och fru Wallin,
som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 64, såvitt den
hänvisats till konstitutionsutskottet,
måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 17 § lagen den 28 maj
Ändring i 17 § sekretesslagen.
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.
Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:
Herr FAST: Herr talman! Det är rätt
ovanligt, att jag beträder talarstolen så
ofta som i dag, men jag hoppas, att
kammaren ursäktar mig, och jag skall
inte bli långrandig.
Föreliggande proposition avser att ge
ett berättigat sekretesskydd för skattskyldig,
som av den nyinrättade riksskattenämnden
begär förhandsbesked i
frågor, som röra sökandens taxering till
kommunal eller statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt, samt i frågor,
som avse taxering av fastighet.
Inte minst betydelsefullt torde det vara,
att man kan få sådant förhandsbesked
när det gäller transaktioner, som
sträcka sig över flera år. Riksdagen har
på förslag av bevillningsutskottet antagit
en proposition om sådan ändring av
taxeringsförordningen, att skattskyldig
kan av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked
i taxeringsfrågor. Vad saken
nu gäller är att bereda sekretessskydd
för de uppgifter, som skriftligen
eller muntligen lämnas till riksskattenämnden
för erhållande av sådant besked.
De hörda myndigheterna ha funnit,
att det föreligger ett behov av sekretessskydd,
därest den föreslagna möjligheten
skall komma att utnyttjas i erforderlig
utsträckning. Det är ganska självklart,
att sekretessen på taxeringsväsendets
område inte bör utsträckas längre
än som erfordras för att skydda vederbörandes
lojala intressen. Inom utskottet
har man därför övervägt, huruvida
inte sekretesskyddet för riksskattenämndens
förhandsbesked eller -— om
besvär föras däröver — för Kungl. Maj :ts
eller kammarrättens i anledning av besvären
meddelade beslut borde begränsas
till sådana fall, där ett offentliggö
-
30
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Ändring i 17 § sekretesslagen.
rande av dem med hänsyn till däri förekommande
upplysningar om affärseller
driftsförhållanden kunna antagas
lända sökanden eller annan till men.
Skyddet kunde då anordnas så, att
myndigheterna från fall till fall besluta,
huruvida ifrågavarande handlingar
skola offentliggöras eller inte. En annan
utväg vore att sökanden, om han önskar
att myndigheternas beslut hemlighålles,
finge särskilt påkalla detta i
samband med ansökan om förhandsbeskedet.
Den sista utvägen — att sekretesskyddet
skulle göras beroende av att den sökande
särskilt påkallade det — avvisades
enhälligt av utskottet, när vi fingo
höra de invändningar som restes däremot.
Det skulle sannolikt ha betytt, att
varje sökande med eller utan fog skulle
ha hemställt om sådant skydd för sina
intressen. I de fall, då han inte gjorde
det, kunde det lätt hända, att han först
efter det ansökningen inlämnats kommit
underfund med att det förelåg ett
behov av sekretesskydd. Genom dylika
bestämmelser kunde man sålunda inte
uppnå vad man hade avsett med dem
och man skulle å andra sidan inte heller
nå den begränsning, som minoriteten
önskade.
En utformning av bestämmelserna i
enlighet med vad utskottets majoritet
nu har föreslagit kan enligt mitt förmenande
knappast vara lämplig. Det
torde inte vara möjligt för vederbörande
myndighet att avgöra i vad mån
ett offentliggörande av sökandens handlingar
kan vara förenat med risk för
ekonomisk skada för sökanden eller annan,
exempelvis på grund av konkurrensförhållanden.
Med denna utformning
föreligger dessutom en stor risk
för att sökanden på grund av osäkerhet
om huruvida av honom lämnade
uppgifter komma att hemlighållas eller
inte kommer att avhålla sig från att
anlita riksskattenämnden, även om han
har ett lojalt behov därav.
Jag vill framhålla, att utskottsmajo -
ritet nåtts endast genom lottens hjälp
samt att en av socialdemokraterna röstat
med utskottsmajoriteten och en borgerlig
med reservanternas förslag. Här
gäller det ju ett tillmötesgående av framställningar
från representanter för näringslivet,
vars ram Kungl. Maj:t efter
företagen utredning funnit vara legitim
och bör tillgodoses. Om man följer
utskottets förslag riskerar man, att
förhandsprövningar hos riksskattenämnden
bli mycket fåtaliga, fåtaligare
än vad det legitima behovet från näringslivets
sida påkallar. Sökanden vet
ju inte vid ansökningens ingivande huruvida
han erhåller sekretesskydd eller
ej för de uppgifter, som han lämnar in
till denna riksskattenämnd. En annan
lösning kan ju också vara tänkbar, nämligen
att riksskattenämnden mera generellt
lämnar sekretesskydd utan att
göra någon mera ingående prövning.
Med en sådan utveckling är emellertid,
herr talman, ingenting vunnet, utan
man har endast krånglat till hela saken.
Till det anförda vill jag även framhålla
vådan av att ett utskott i ett besvärligt
och invecklat ärende författar
lagtext. Visserligen har jag utomordentligt
stor aktning för dem, som stå bakom
utskottsutlåtandet, men min långa
erfarenhet på detta område säger mig,
att det föreligger en viss risk med att
själv skriva lagtext. Tidsutdräkten med
utskottsutlåtandets utformning vittnar
också om att man haft vissa bekymmer
med utformningen av denna lagtext.
Reservanternas förslag överensstämmer
till alla delar med vad Kungl. Maj :t föreslagit.
Det är ett tillmötesgående av
legitima intressen, som framförts av näringslivets
egna representanter. Det garanterar
ett utnyttjande av riksskattenämnden
i den utsträckning ett sakligt
behov kan föreligga, och jag vill framhålla
att detta också är ett intresse för
det svenska samhället.
Till sist vill jag framhålla, att de betänkligheter
som man på vissa håll hyst
mot ett så vittgående sekretesskydd,
Nr 18.
31
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
som här föreslagits, väsentligt minskas
genom den möjlighet till insyn i myndigheternas
verksamhet i ifrågavarande
ärende, som förefinnes genom att en
sökande, som finner myndighetens beslut
i hans ärende anmärkningsvärt,
äger bringa beslutet till offentligheten.
Härtill kommer, att det föreslagna sekretesskyddet
icke bör utgöra hinder för
att av riksskattenämnden antagna principer
bringas till allmänhetens kännedom.
Reservanterna ha i anslutning till
departementschefens eget yttrande
framhållit önskvärdheten av att i instruktionen
för riksskattenämnden intages
en föreskrift om att av nämnden
tillämpade principer i ärenden om förhandsbesked
bringas till offentlighet.
Herr talman! Jag har haft en något
egendomlig ställning när jag gentemot
en rad borgerliga representanter företrätt
näringslivets intressen och behov,
som framhållits av dess representanter
och som även vitsordats av sakkunniga
myndigheter, inte minst näringslivets
egna organisationer. Sedan jag sagt
detta ämnar jag inte slåss med herrarna
på den borgerliga sidan. Jag har endast
velat redovisa de fullgoda skäl, som reservanterna
framlagt. Sedan tillkommer
det denna kammare att taga ställning.
Jag ämnar inte återkomma, men
jag ämnar begära votering i ärendet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr NOLIN: Herr talman! Jag instämmer
med min ärade vän herr Fast,
att vi intaga en mycket egendomlig
ställning. De borgerliga partierna strida
nämligen här för det offentliga handläggandet
inom olika instanser och att
hemligstämpeln skall användas så litet
som möjligt.
I föreliggande ärende gäller det ju,
som den föregående ärade talaren sade,
om vederbörande skattskyldig skall
kunna gå till riksskattenämnden för
att få vissa besked i beskattningsfrågor.
Ändring i 17 § sekretesslagen.
Enligt Kungl. Maj :ts förslag bör det
vara ett 20-årigt sekretesskydd dels på
de uppgifter, som vederbörande skattskyldig
lämnar till riksskattenämnden,
och dels på de beslut, som riksskattenämnden
fattar. Majoriteten inom utskottet
har ansett det olämpligt att belägga
dessa ärenden med en generell
sekretess. Vi anse, att visserligen skall
den som begär uppgifter och förhandsbesked
enligt sekretesslagen vara skyddad
för sådan offentlighet, som skulle
kunna lända honom eller någon annan
till men, då det gäller affärs- eller
driftsförhållanden. Så snart besked åberopas
inför taxeringsmyndighet anser
emellertid majoriteten inom utskottet
att sekretessen inte längre är nödvändig
i de fall, då det inte kan anses lända
vederbörande till men. Då handlingarna
varit åberopade inför taxeringsmyndighet
kunna de ju inte gärna lända
någon till men. Det är ju klart att
meningarna kunna vara delade på denna
punkt, men dessa handlingar samt
de beslut, som riksskattenämnden fattar,
kunna ju ha stor principiell betydelse
för den stora allmänheten och
böra i vissa fall kunna offentliggöras.
Därmed anser inte utskottet att någon
part har blivit kränkt.
Jag skall inte säga så mycket beträffande
detta ärende. Jag vill bara bemöta
herr Fast när han sade, att det
inte är möjligt för en prövande myndighet
att avgöra, i vad mån sekretess
är nödvändig i vissa ärenden. Vi ha
tvärtom den uppfattningen, att det är
den prövande och beslutande myndigheten
som i varje särskilt fall skall besluta,
huruvida ärendet skall beläggas
med sekretess. Detta skall göras både
när det gäller förhandsbesked och besvärsärenden,
och detta beslut bör fattas
samtidigt som myndigheten skiljer
sig från ärendet.
Jag vill nu också endast tala om, att
första kammaren, som avgjorde detta
ärende i lördags, fattade beslut i enlighet
med utskottets hemställan. Beslutet
32
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Ändring i 17 § sekretesslagen.
fattades med 67 röster mot 52, och jag
anser för min del att det vore lyckligast
om andra kammaren fattade beslut
i samma riktning.
Med dessa ord yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.
Herr HÅSTAD: Herr talman! Herr
Fast var angelägen om att understryka,
att det uppstått något slags motsättning
mellan de borgerliga och socialdemokraterna
i denna fråga, varvid det
egendomliga inträffat, att socialdemokraterna
i högre grad än de borgerliga
skulle företräda näringslivets intressen.
Jag tror att man redan från början
något kan minska denna klyfta, som
skulle finnas mellan partierna. För det
första ha ju partilinjerna redan i konstitutionsutskottet
brutits, vilket även
herr Fast framhöll. Vidare bör det kanske
framhållas, att när första kammaren
i lördags gick till votering, så visade
det sig att partilinjerna inte alls
höllo. Med utskottet röstade då bl. a.
herr Wigforss och herr Sjödahl — den
sistnämnde är ju socialdemokraternas
ledande man i bevillningsutskottet.
Detta är alltså två av de personer, som
få anses vara mest kompetenta att bedöma
denna fråga ur skattesynpunkt.
Herr Fast säger här, att näringslivets
organ skulle ha varit angelägna om att
få lagen utformad på det sätt, som utskottet
föreslagit, och det är nog den
fråga, som omedelbart bör tagas upp.
Jag vill då bara hänvisa till den lilla
redogörelse, som finns i utskottets utlåtande.
Det är ett yttrande från Sveriges
industriförbund som refereras, och
det heter där: »En komplettering av
lagen vore därför erforderlig, så att inskränkningen
i utlämningsrätten komme
att avse även handlingar i ärenden
rörande förhandsbesked liksom ock de
meddelade förhandsbeskeden, allt i den
mån handlingarna eller beskeden innehölle
upplysningar om yrkesutövares
affärs- eller driftsförhållanden, vilkas
offentliggörande kunde lända honom
till men.» Såvitt jag förstår bär utskottet
gått längre i publicitetsskydd än Industriförbundet
begärt.
Vidare bör särskilt framhållas, att
den kommitté som utarbetat detta förslag
inte alls hade upptagit några bestämmelser
om sekretess utöver dem
som förutsättas ligga i själva sekretesslagen.
Vad som här tillkommit har alltså
skett inom regeringen på frågans
väg till riksdagen.
Det väsentligaste här är väl inte någon
konstruerad motsättning mellan
borgerlighet och socialdemokrati, utan
det är helt enkelt principen om offentlighet
eller inte i vårt samhällsliv. Det
kan ju här konstateras, att den komplicerade
karaktär vårt samhällsliv nu
fått på den ena fronten efter den andra
inskränkt den offentlighetsprincip, som
med undantag för den gustavianska
tiden rått sedan 1766 i vårt land och
som vi ansett vara en av de fundamentala
grundpelarna för folkfriheten 1
vårt land. Redan den omständigheten
att så många inskränkningar redan
skett till följd av denna samhällets alltmer
komplicerade natur bör göra oss
synnerligen försiktiga i fortsättningen.
Såvitt jag förstår skulle man, om man
nu följde reservationen, införa en helt
ny princip. Beslut i ärenden skulle då
normalt bli hemliga. För närvarande
finns det några få fall, där besluten
enligt sekretesslagen skola vara hemliga.
Som exempel kan jag nämna fall
inom barnavårdsnämnden, alkoholistfall
och beslut enligt lex veneris samt
frågor som gälla rikets säkerhet. Det
principiella i vår sekretesslagstiftning
och vår tryckfrihetsförordning är ju
eljest, att handlingarna skola hållas
hemliga om deras publicerande skulle
lända till enskilt men, medan däremot
myndigheternas beslut skola vara
offentliga.
Såvitt jag kunnat förstå av de uttalanden,
som bevillningsutskottet gjort
i anslutning till propositionen, så är
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Nr 18.
33
syftemålet med dessa förhandsbesked,
som lämnas av riksskattenämnden, att
skapa ordning när det gäller rättstilllämpningen.
Jag skulle här kunna citera
åtskilligt från propositionen eller bevillningsutskottets
utlåtande, men jag
skall bara göra ett par små utdrag. Det
står på ett ställe i utlåtandet: »Ett förhandsbesked
är bindande allenast vad
angår sökandens taxering och får för
andra skattskyldiga ej annan betydelse
än den, som normalt tillägges ett vanligt
prejudicerande utslag.» Man vill
alltså tillskapa prejudicerande utslag.
Utskottet understryker också detta i
sitt utlåtande när det säger, att det
framstår som önskvärt att få ett av högsta
instans meddelat beslut att ligga till
grundval för en allmän rättstillämpning.
När det gäller rättstillämpningen
i övrigt, det må gälla högsta domstolen
eller regeringsrätten, är man angelägen
om att publicera dess beslut genom Nytt
juridiskt arkiv eller Regeringsrättens
årsbok, och när det gäller ett så känsligt
och centralt område för medborgarna
som beskattningen synes det mig lämpligt
att samma önskemål ha sin giltighet.
Jag satt inte i utskottet vid denna
frågas behandling, men jag satt vid väggen
och lyssnade. Jag tycker emellertid
inte att det är någon idé att gå in på
det som yttrades i början av diskussionen
där. Det väsentliga nu är de olika
meningar, som majoriteten och reservanterna
till sist givit uttryck åt, och
det är detta riksdagen nu skall taga
ställning till.
Nu har herr Fast anfört — och jag
antar att det även anförts i första kammaren
— att införandet av offentlighetsprincipen
när det gäller beskeden
skulle kunna leda till att sökanden avhöll
sig från att vända sig till riksskattenämnden
av fruktan för att offentliggörandet
skulle kunna skada vedcrbörandes
verksamhet. Nu förhåller det sig
ju så, att offentlighetsprincipen alltid
kommer i kollision med enskilt intresse.
Ändring i 17 § sekretesslagen.
Här måste man göra en avvägning, men
utgångspunkten måste ändå alltid vara,
att det allmännas intresse har företräde
framför det enskilda. Det bör dock här
tilläggas, att denna anmärkning från
herr Fasts sida såvitt jag förstår nästan
totalt förlorar sin udd, eftersom denna
nämnd har möjlighet att även undandraga
sådana förhandsbesked, som
skulle vara till men för vederbörande,
offentligheten — t. ex. om det skulle
gälla en investering, vars offentliggörande
skulle vara av stort intresse för
konkurrenterna. Det finns således här
en möjlighet lämnad för en sekretess,
som i alldeles speciella fall — men endast
då — kan vara befogad. Den möjlighet
reservanterna här erbjudit, nämligen
att ett offentliggörande skulle få
ske först efter parternas samtycke, är
väl sannolikt en regel som skulle leda
till ett publicerande endast i de fall, då
parterna voro missnöjda med beslutet
i fråga. Detta skulle alltså inte erbjuda
någon fullgod garanti för insyn på detta
område.
Herr talman! Det skulle vara mycket
mer att säga om detta, men jag vill
endast ännu en gång understryka, att
när första kammaren voterade i denna
fråga så skedde detta inte alls efter
några partilinjer. Man följde i stället
i stort sett det allmänna intresse, som
i detta fall talar för offentlighetsprincipen.
Detta är också utskottets förslag,
till vilket jag ber att få yrka bifall.
Herr FAST: Herr talman! Jag är litet
förvånad över att herr Håstad kunde
göra det jag berörde en passant till en
huvudfråga. Jag betonade själv att det
inte fanns några partilinjer i denna
fråga, och jag redovisade precis hur
frågan hade utvecklat sig.
Jag sade vidare, att om man från den
andra meningsriktningens sida ville ha
det på sitt sätt, så tänkte jag inte slåss
för min uppfattning. Jag har den uppfattningen
att reservanterna, eller rät
-
3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 18.
34
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Ändring i 17 § sekretesslagen.
tare sagt Kungl. Maj:t, haft rätt i denna
fråga, och därför ville jag stödja Kungl.
Maj:ts förslag. Jag tycker då att herr
Håstad borde ha talat med litet mindre
bokstäver om denna sak. Jag hade aldrig
tänkt göra detta till någon partipolitisk
fråga, över huvud taget vill jag
inte i onödan blanda partipolitik i olika
frågor, det vet nog herr Håstad.
De stora ärenden, som gälla konkurrensförhållanden
och flera års investeringsplaner,
komma enligt Kungl.
Maj:ts förslag att bli skyddade. Jag
tror inte, herr Håstad, att vanliga småärenden
i taxeringsmål komma att gå
till denna nämnd, utan det är just
dessa stora ärenden, som komma att
behandlas där. Jag har en stark känsla
av att man på det hållet ingalunda känner
någon trygghet för att ärendena
komma att bli behandlade på det sätt,
som utskottsmajoriteten tror. Det är
möjligt att majoriteten har rätt, och
jag vill inte bestrida, att ni kunna få
rätt, men vi ha ännu ingen erfarenhet
av detta.
Jag vill vidare erinra om att det lagförslag,
som nu ligger på riksdagens
bord, inte är prövat på annat sätt än
att det helt hastigt underställts någon
tjänsteman i finansdepartementet. Från
Kungl. Maj:ts sida har man inte utan
vidare skrivit ned en lagtext, som långt
över hövan tillmötesgår önskemålen
från näringslivets sida. Det går nog inte
till på det sättet. Detta gör, herr talman,
att jag vidhåller mitt yrkande.
Häruti instämde herr Kollberg.
Herr GUNNARSSON: Herr talman!
Jag skulle kunna nöja mig med att instämma
med herr Fast. Jag vill dock
säga, att om sekretess över huvud taget
är behövlig på något område så är det
när det gäller deklarationer och uppgifter
till taxering.
Här skall det nu bli ett nytt verk.
Det kan väl i alla fall inte vara lämpligt
att de uppgifter, som man skall lämna
dit, inte skola vara bestämt skyddade,
åtminstone från början. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.
1 detta anförande instämde herrar
Kristensson i Osbv, Mårtensson i Smedstorp
och Sjölin.
Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag vill
först uttala min förvåning över att så
många representanter för det parti, som
annars hävda offentlighetsprincipen,
nu slå vakt om sekretessen.
Jag har vidare svårt att förstå herr
Gunnarsson i detta fall. Naturligtvis
finns det alltid en konflikt mellan det
enskilda och det allmänna intresset. En
sådan konflikt finns exempelvis vid
beskattningen, och därför har man infört
den regeln att deklarationerna äro
sekretesskyddade medan själva beslutet
från taxeringsnämnden är offentligt.
Tag t. ex. frågan om leveranser. Där
kunna mycket känsliga konkurrensförhållanden
blottas. Man har också där
infört den regeln, att besluten äro offentliga
medan handlingarna äro sekretessbelagda.
Vad som här föreslås är,
såvitt jag förstår, ingenting annat än
detta.
Till sist vill jag bara säga, att jag inte
kan tolka handlingarna på annat sätt
än att reservanterna med sitt förslag
om sekretess gått vida längre än vad
Industriförbundet har begärt.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Fast begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Tisdagen den 8 maj 1951 fm.
Nr 18.
35
Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 21, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Nolin begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 58 ja och 123 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.
§ 15.
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 104, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kostnader
för företagsräkning;
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avsättande av medel
från försäkringsinspektionens fond
för upprättande vid Stockholms högskola
av en professur i försäkringsrätt;
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av medel
dels för inköp av stenkol och ved,
dels ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret 1951/52
in. in.;
Ändring i 17 § sekretesslagen.
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till inredning och utrustning
av nybyggnad för statens rättskemiska
och farmacevtiska laboratorier;
nr
112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag; och
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjd ersättning
till f. d. borgmästaren i Ängelholm
Gustaf Viktor Berg von Linde.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 e. m„ då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.
S 16.
Herr talmannen meddelade, att enligt
överenskommelse mellan kamrarnas
talmän de gemensamma voteringar, för
vilka voteringspropositioner godkänts,
komme att äga rum vid morgondagens
plenum kl. It fm.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.57 em.
In fidem
Per Bergsten.
36
Nr 18.
Tisdagen den 8 mai 1951 em.
Tisdagen den 8 maj.
Kl. 7.30 em.
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet, och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen, varjämte på
grund av förfall för sekreteraren undertecknad,
jämlikt herr talmannens
förordnande, till en början tjänstgjorde
vid protokollet.
§ 1.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående användning av medel
ur postverkets understödskassa för
bidrag till viss semesterhemsverksamliet.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 2.
Höjning av radiolicensavgiften.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av radiolicensavgiften
jämte i ämnet väckt
motion.
I propositionen nr 75 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 16 februari
1951, berett riksdagen tillfälle att
avgiva yttrande i anledning av ett av
föredragande departementschefen tillstyrkt
förslag om höjning av radiolicensavgiften
från 10 kronor till 15
kronor, räknat fr. o. in. nästa budgetår.
I en inom andra kammaren av fru
Nilsson och herr Senander väckt motion
(II: 468) hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 75.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av propositionen nr
75 och med avslag å motionen 11:468,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i motiveringen anfört.
I sin motivering hade utskottet förklarat
sig icke vilja motsätta sig förslaget
om att licensavgiften höjdes till 15
kronor fr. o. m. nästa budgetår.
Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:
Fru NILSSON: Herr talman! Radions
tillkomst betydde för en stor del av vår
befolkning möjligheter till förströelse
och avkoppling, och radion är också en
kulturfaktor av stor betydelse. Den har
dessutom på 25 år tillfört statskassan
ett belopp av 83,4 miljoner kronor —
pengar, som våra licensinnehavare ha
fått tillföra statskassan. Nu, när det inte
längre föreligger några vinstmöjligheter
för radion, föreslår man att radiolicensavgiften
skall höjas, vilket vi från vår
sida gå emot. Jag för min del vänder
mig mot höjningen närmast därför att
jag tycker, att man inte skall lägga affärsmässiga
synpunkter på radion utan
först och främst måste se till, att radion
kan fylla en funktion som kulturfaktor.
Det kommer att drabba de mindre inkomsttagarna
mycket hårt om man höjer
radiolicensavgiften. Jag vill därför helt
kort yrka bifall till motionen 11:468,
som går ut på att man inte skall öka
licensavgiften.
Fru JOHANSSON i Skövde: Herr talman!
Jag vill inte i likhet med fru Nilsson
yrka avslag på den proposition angående
höjning av radiolicensavgiften,
som är framlagd. När denna proposition
hade lagts på kammarens bord,
voro vi emellertid några stycken som
Tisdagen den 8 maj 1951 cm.
Nr 18.
37
voro ledsna över att höjningen av licensavgiften
skulle gå ut över alla licensinnehavare.
Vi tänkte i första hand på de
grupper, som denna femma i förhöjning
faktiskt har en ganska stor betydelse
för, nämligen folkpensionärerna, som
inte ha någon annan inkomst än sin
folkpension, och även de grupper, som
ha ett litet kapital att leva på. För dessa
människor har fem kronor en inte oväsentlig
betydelse. Vi skulle motionera
om detta här i kammaren, men det skedde
ett missöde, i det att vi missuppfattade
motionstiden och kommo fram med
vår motion för sent. Jag vill i anledning
därav, när frågan nu har tagits
upp till diskussion, be att få säga några
ord om hur vi se på saken.
Jag vill framhålla att man känner sig
beklämd, när det i nuvarande läge, då
vi åter och återigen tala om att det
skall sparas på statens medel, blir en
ganska stor majoritet som ansluter sig
till utgiftsökningar i vissa sammanhang,
där det faktiskt, som man tycker, gäller
grupper med bärkraft, medan det beträffande
sådana grupper som dem jag
här nämnt är ganska svårt att vinna
gehör. Det kan tyckas, att den penningsumma
det här är fråga om inte har så
stor betydelse, men det har den för just
dessa grupper, och jag reagerar mot att
höjningen skall gå ut även över dem.
Nu är det emellertid ingenting att göra
åt saken, och jag kan givetvis inte framställa
något yrkande.
Det enda jag gläder mig åt i detta
sammanhang är, att utskottet dock har
varit medvetet om att den högre licensavgiften
kommer att bli en börda för
vissa grupper av licensinnehavare. Jag
förmodar, att man då avser de grupper,
som vi hade tänkt på i vår motion, och
man får väl fördenskull hoppas, att det
vid ett kommande tillfälle kanske skall
kunna ges möjlighet att få en förändring
till stånd i den riktning vi hade
förordat. Jag ser, att man på s. 9 i utlåtandet
hänvisar till att telegrafstyrelsen
och Radiotjänst i överensstämmelse
Höjning av radiolicensavgiften.
med 1947 års riksdags principuttalande
i ämnet ha föreslagit, att utgifterna
för s. k. blindlicenser, skolradiosändningar
o. d. i fortsättningen inte skola
utgå av licensmedel utan från anslag på
riksstaten. När denna fråga kommer
upp, kan det kanske bli tillfälle att få
en förändring till stånd i den riktning,
som jag här har skisserat.
Jag har, herr talman, inget yrkande.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Fru
Johansson i Skövde sade i sitt yttrande
nyss, att det är ingenting att göra åt
saken nu. Jag har en helt annan mening.
Det är nu riksdagen skall ta ståndpunkt
till saken, och vill man vara med
om att bespara de fattiga människorna
ute i landet en utgift på fem kronor om
året, är det nu rätta tillfället att säga
nej, vilket vi ha möjlighet att göra i
detta sammanhang.
Jag har för min del samma synpunkter
som fru Johansson i Skövde beträffande
angelägenheten av att här försöka
mildra utgifterna för de fattigaste
av de fattiga i landet, som ha mycket
svårt att komma ut med fem kronor. Då
vi häromdagen diskuterade frågan om
de fem kronorna till semesterresorna
och socialministern slog an så känslosamma
tongångar för att vi skulle ta
vara på möjligheten att i det fallet bespara
de fattigaste bland de fattiga en
utgift, tänkte jag i mitt stilla sinne: Hur
har det då varit möjligt för socialministern
att vara med om att avgiften för
radiolicensen skall höjas med fem kronor?
Fem kronor äro väl ändå fem kronor,
till vilket ändamål de än skola
utgå, och vill man vara litet rädd om
de fattiga, vilket jag tycker man bör
vara, skall man inte gå in för att höja
radiolicensavgiften.
Jag vet, att radion särskilt på landsbygden
är en oumbärlig sak, som bereder
både nöje och möjligheter till
upplysning och bildning. Jag vill, att
den skall finnas i alla bygder och i alla
38
Nr 18.
Tisdagen den 8 mai 1951 em.
Höjning av radiolicensavgiften.
hem, och om den saken är det väl ingenting
att tvista. Men då det är fråga om
att licensavgiften skall höjas på det sätt
som är föreslaget, måste man reagera.
Det nämnes visserligen i propositionen
att avgiften ligger på samma nivå nu
som 1926, men vi få väl ändå betänka,
att det har inträtt ett kolossalt förändrat
läge sedan 1926. Antalet radiolicenser
har ju mångdubblats sedan dess, och
för varje ny licensinnehavare får Radiotjänst
sig tilldelat tio kronor i nya
pengar. Man har nu kommit upp i
21,5 miljoner kronor i licensinkomster
per år.
Man ställer sig då den frågan: Skall
inte detta belopp kunna räcka till för
den verksamhet, som Radiotjänst utövar?
Den tid, som radion skall ha utsändning,
är beräknad att bli 5 400 timmar
per år. Ser man efter vad kostnaden
då blir per timme, finner man, att
radion drar en kostnad av cirka 4 000
kronor i timmen. Kostnaden för de program
som utsändas är beräknad till
sammanlagt 5 582 000 kronor, vilket blir
mer än 1 000 kronor per timme. Man
måste fråga sig, om det är rimligt med
en sådan utgift. Jag tycker inte åt! det
är det. Jag har också lagt märke till att
litskottet för sin del varit inne på, att
det borde finnas möjligheter till besparingar.
Utskottet understryker »vikten
av att rundradiorörelsens utgiftssida
ägnas ökad uppmärksamhet. Detta gäller
icke minst programproduktionens
personalkostnader, vilka utvisa en betydande
stegring under senare år». Och
man fortsätter: »Utskottet förutsätter att
därvid alla möjligheter till besparingar
omsorgsfullt tillvaratagas.»
Det är detta jag anser att man med
all kraft bör stryka under från riksdagens
sida, och det gör man lämpligast
genom att inte bevilja höjningen av
licensavgiften. Det bör kunna räcka med
de 21,5 miljoner kronor, som Radiotjänst
redan erhåller för det antal apparater,
som nu finns i landet. Jag anser,
att riksdagen bestämt bör säga ifrån,
att den inte vill vara med om en höjning
av radiolicensavgiften. Jag ber
därför att få ställa det yrkandet, att
riksdagen må, i anledning av propositionen
nr 75 och med bifall till motionen
11:468, uttala sig emot en höjning
av radiolicensavgiften.
Häruti instämde herrar Vigelsbo,
Eriksson i Sandby och Carlsson i
Bakeröd.
Fru JOHANSSON i Skövde (kort genmäle):
Herr talman! När herr Rubbestad
säger, att det just nu är rätta ögonblicket
att kammaren fattar beslut i
denna fråga vill jag endast framhålla,
att jag inte är av samma uppfattning
som motionären, nämligen att en höjning
av radiolicensen är obefogad när
det gäller alla grupper. .lag anser att det
är obefogat att höja licensavgiften för
just de grupper, som jag i mitt första
anförande berörde, men jag kan inte
hålla med om att det är obefogat att
höja den för den stora massan av landets
licensinnehavare. Jag anser absolut,
att avgiften inte är tilltagen i överkant
om man ser till den stora massan
av licensinnehavare, utan de flesta kunna
tvärtom säkert komma ut med de
15 kronorna. Men de fattiga människor,
som jag talat om, ha inte råd att
betala eu så hög avgift.
Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
År 1947 hade riksdagen att behandla
en proposition angående Radiotjänsts
verksamhet. I denna framlades
förslag om nya lokaler för AB Radiotjänst
ävensom förslag om programverksamhetens
utbyggande. I propositionen
meddelades också, att frågan om höjning
av radiolicensavgiften kunde bli
aktuell ganska snart. Med anledning
härav skrev riksdagen till Kungl. Maj :t
och hemställde, att den skulle få tillfälle
att uttala sig om den aviserade höjningen.
och det har riksdagen nu be
-
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
39
retts tillfälle till genom den proposition,
som vi här ha att behandla. Vad vi således
ha att göra är att lämna ett uttalande
om huruvida radiolicensavgiften
skall höjas eller inte.
Av propositionen framgår, att det
ekonomiska läget för AB Radiotjänst
har blivit ganska besvärligt. Trots att
Kungl. Maj:t har tillskjutit 300 000 kronor
för innevarande budgetår, kan man
räkna med ett underskott i verksamheten
på 140 000 kronor, och detta har
gjort, att frågan om en höjning av licensavgiften
har aktualiserats. Alltsedan
1925 ha vi haft en radiolicensavgift på
i stort sett oförändrat tio kronor — det
var visst ett något högre belopp i början
— och de medel, som därigenom
tillförts Radiotjänst, ha räckt till för att
betala verksamheten, och man har ävenså
fått ett betydande överskott.
Herr Rubbestad menade nu, att inkomstökningen
genom tillväxten i antalet
licenser bör vara tillräckligt för
att man i fortsättningen skall kunna
bestrida utgifterna. Men det är ju så,
att vi kommit in i ett läge, där ökningen
av antalet radiolicenser mer och
mer begränsas. 1938 hade vi ett toppläge.
Då fingo vi en ökning av absolut
taget 152 400 licenser eller 14,2 procent.
1950 var ökningen av antalet radiolicenser
57 500, alltså inte stort mer än
Va, eller 2,7 procent. Denna tendens gör,
att de ekonomiska möjligheterna ha blivit
mera begränsade än tidigare.
Herr Rubbestad ansåg, att det nog
borde vara möjligt att bedriva verksamheten
även om riksdagen går emot höjningen.
Vi fä dock försöka ta hänsyn
till de faktiska omständigheterna, till
reella ting. I'' propositionen redovisas,
hur utgifterna undan för undan ha stigit.
Under den femårsperiod, som ligger
närmast bakom oss, ha utgifterna
fördubblats, och för den femårsperiod,
som vi närmast ha att överblicka, räknar
man med samma utveckling. Verkligheten
är den, att även om vi gå med
på en höjning till 15 kronor, så kom
-
Höjning av radiolicensavgiften.
mer det efter femårsperiodens slut enligt
tillgängliga uppgifter tyvärr att bli
aktuellt med en ny höjning.
Ett sådant perspektiv är enligt utskottets
mening »ägnat att inge betänkligheter,
inte minst med hänsyn till att
redan den nu föreslagna avgiftshöjningen
måste betyda en inte oväsentlig ekonomisk
belastning för mindre bemedlade
medborgargrupper, för vilka radion
utgör kanske den enda möjligheten till
förströelse och kontakt med kulturlivet».
Utskottet har alltså understrukit
den synpunkt, som bland annat fru Johansson
i Skövde gjorde sig till tolk för.
Vi ha också, som herr Rubbestad påpekade,
understrukit att det med hänsyn
till den utveckling, som har ägt rum
och som är att emotse, finns alla skäl
att söka få till stånd största möjliga
besparingar när det gäller rundradions
verksamhet. Jag erinrar om att det numera
finns en organisationskommitté,
som har till uppgift att göra Radiotjänst
till föremål för översyn i rationaliseringssyfte.
Men det finns en annan synpunkt
också, som vi inte få glömma bort i
detta sammanhang. När vi 1947 hade att
behandla propositionen om utvidgande
av Radiotjänsts verksamhet, tänkte man
sig en utbyggnad av programtiden till
5 900 timmar. I den nu föreliggande
propositionen har det emellertid sagts
ifrån, att man tänker sig en mera begränsad
utökning. Det har nämnts, att
man skall stanna vid 5 400 timmar per
år, och vi ha från utskottets sida ingenting
haft att invända mot denna begränsning
av rundradions verksamhet.
Men vi ha betonat, och det vill jag på
nytt göra, att strävandena, samtidigt
som man tar sikte på bästa möjliga rationalisering
och tillvaratagande av de
ekonomiska synpunkterna, måste gå ut
på att vidta de kvalitativa och kvantitativa
förbättringar, som erfordras för
att kravet på en god programstandard
skall kunna tillgodoses. Jag menar, herr
talman, att just kravet på att rundra
-
40
Nr 18.
Tisdagen den 8 mai 1951 em.
Höjning av radiolicensavgiften.
dions standard inte bara bibehålies
utan om möjligt också förbättras är en
verkligt betydelsefull och väsentlig sak,
som vi inte skola förbise, när vi diskutera
frågan om en höjning av radiolicensavgiften.
Fru Nilsson, som är motionär i denna
fråga och som här talat i ämnet,
underströk att rundradion har tillfört
statsverket högst betydande belopp under
åren, och det är riktigt. Dessa belopp
ha emellertid, om jag så får säga,
ingått i hanteringen, och vi ha dem
inte längre tillgängliga. Vi måste alltså
bedöma läget sådant det ter sig för dagen,
bedöma det med hänsyn till de
krav som ställas och som vi måste söka
tillgodose. Vi ha i detta sammanhang
från utskottets sida framhållit angelägenheten
av att en ekonomisk utjämning
mellan olika verksamhetsår kommer
till stånd genom extra avsättningar
till telegrafverkets värdeminskningskonto,
då uppkommande överskott på
rörelsen lämna utrymme för sådana åtgärder.
Vi ha sett saken så, herr talman, att
om man motsätter sig den föreslagna
höjningen, så får man också ta de konsekvenser,
som detta måste anses innebära.
De äro, att vi antingen skulle få
räkna med en mycket väsentlig försämring
av radioprogrammens kvalitet
och omfattning eller också få införa
ett nytt system på detta område beträffande
finansieringen. Nu är radion
självförsörjande, och den har varit det
under hela tiden, men om vi inte bevilja
denna höjning av licensavgiften, få
vi som sagt kanske räkna med att i
fortsättningen finansiera rörelsen i stor
utsträckning med skattemedel. Vi ha
inom utskottet vid vårt övervägande
kommit till den slutsatsen, att vi inte
vilja vara med om att tillstyrka vare sig
det ena eller det andra av dessa alternativ.
Vi ha sagt, att vi inte vilja motsätta
oss en höjning, då vi såväl vilja
bevara kvaliteten på radioprogrammen
som också undvika att verksamheten
till väsentlig del skall finansieras med
skattemedel.
Detta är, herr talman, i korthet de
motiv, som varit avgörande för utskottet
vid dess bedömning av frågan, och
jag ber att med hänvisning till det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Fru NILSSON: Jag ber, herr talman,
att med hänsyn till att det av formella
skäl inte går att yrka bifall till motionen
II: 468 i stället få ansluta mig till
herr Rubbestads yrkande, som går ut
på precis samma sak.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Herr
Malmborgs i Skövde anförande överensstämde
med vad utskottet gått in
för, då det yrkat avslag på den motion
som är väckt i denna fråga. Utskottet
säger nämligen: »Ett bibehållande avnuvarande
avgiftsbelopp skulle emellertid
innebära antingen att radioprogrammens
kvalitet och omfattning
måste begränsas eller också att uppkommande
underskott av rörelsen finge
täckas genom skattemedel.» Det är endast
dessa två möjligheter, som utskottet
tänkt sig och som också herr Malmborg
refererade.
För min del anser jag däremot att
det finns en tredje linje, som man bör
pröva. Här är ju bebådat att det skall
bli en utredning, och jag tycker det
riktiga hade varit, att regeringen satt
i gång med en utredning om hur verksamheten
skall kunna finansieras på ett
förnuftigt sätt, innan den gick in för att
begära en höjning av avgiften, som ger
detta stora» inkomsttillskott. Bifalles
denna höjning blir det självfallet inte
så mycket bevänt med en rationalisering
eller en undersökning om möjligheterna
att gå fram på mera ekonomiska
linjer. Då har riksdagen redan
givit Radiotjänst på hand, att det
system, som tillämpats under de senaste
åren och som medfört att avgifterna,
uppgående till ett belopp av 21,5 miljö
-
Tisdagen den 8 maj 1951 om.
Nr 18.
41
ner kronor per år, nu inte förslå till
täckande av bolagets utgifter, har riksdagens
gillande.
Jag tycker, som jag sade i mitt förra
anförande, att Radiotjänst bör ta sig en
grundlig funderare, om det inte går att
ordna lika bra program till billigare
kostnad än för närvarande. Vi ha ju
haft radio här i landet i många år och
tidigare har rörelsen burit sig och lämnat
ett mycket stort överskott, sammanlagt
över 80 miljoner kronor. Men på
sista tiden har Radiotjänst slagit in på
helt andra vägar. Det är därför jag
menar att man där måste ta sig en funderare,
om det inte är möjligt att komma
tillbaka till litet mer ekonomiskt
tänkande även när det gäller betalningen
av radioprogrammen, som enligt
propositionen äro beräknade att kosta
1 000 kronor per timme året runt. Den
summan tycker man borde kunna reduceras
ganska betydligt liksom en hel
del andra kostnader, som ligga vid sidan
om detta.
Jag anser att det är lämpligast att
riksdagen nu säger ifrån, att den inte
vill vara med om denna ökade licensavgift,
framför allt då det här i landet
är så många fattiga, som ha svårt att
komma ut med denna extra femma.
Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Rubbestad menade att man
inte bort vidta någon åtgärd i denna
fråga nu utan först avvakta ett utredningsresultat.
Jag vill erinra om att den
utredning, som jag nämnde om i mitt
förra anförande, ligger inom Radiotjänst;
den är för övrigt i verksamhet
men är av mer intern natur. Den har
till uppgift att göra bolaget till föremål
för översyn i rationaliseringssyftc.
Det finns därför knappast någon anledning
säga, att man borde avvakta denna
kommittés arbete, innan beslut fattas
i den nu aktuella frågan om höjning
av avgiften.
Herr Rubbestad gjorde på nytt en er -
Höjning av radiolicensavgiften.
inrau om ökningen av licensantalet och
de belopp, som därigenom inströmma i
kassorna. Jag anknöt till detta i mitt
första anförande och jag påminner än
en gång om den utveckling som varit
och om läget i dag. Vi hade tidigare eu
oerhört stor ökning av antalet radiolicenser,
vilket medförde att inkomsterna
proportionellt stego mycket kraftigt.
Läget för dagen är ett helt annat. Hädanefter
kommer helt naturligt antalet
licenser att öka i mycket mindre omfattning
med tv åtföljande mindre stegring
av inkomsterna. Däremot ha utgifterna
visat en ständigt ökande tendens.
Herr Rubbestad framför ånyo sin
uppfattning att det går för sig att bedriva
en radioverksamhet, som kan
vara tillfredsställande, inom den ekonomiska
ram, som vi tidigare haft, alltså
med en avgift på 10 kronor. Jag
tror, herr talman, att denna uppfattning
inte är riktig. Jag vill påminna
om att det i pressen har anförts, när
man där resonerat om denna fråga, att
utskottet har skrivit alltför snävt när
det gäller tillgodoseende av Radiotjänsts
möjligheter att skapa goda program.
Jag tror nog det skulle bli ett ganska
stort missnöje bland miljonerna radiolyssnare,
om Radiotjänst mer och mer
nödgades sänka programmens nivå och
även begränsa deras omfattning. Det råder
en mycket bestämd önskan inte
bara om bibehållande av kvalitet och
omfattning på detta område utan också
om förbättringar.
Vi inom utskottet dela denna uppfattning,
såsom jag tidigare betonat. Vi ha
därför kommit till den slutsatsen, att
det finns ingen annan utväg — tyvärr,
kunna vi säga — än att gå med på en
höjning av licensavgiften.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Herr
Malmborg i Skövde framhöll att ökningen
av antalet radiolicenser kommer
att minska, och det är klart att
den kommer att minska i jämförelse
42
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Höjning av radiolicensavgiften.
med förhållandena under expansionsåren,
då det var en kolossal ökning.
Men som framgår av propositionen på
sidan 6 har man ändå räknat med en
årlig ökning av antalet med mellan
40 000 och 50 000. Det betyder alltså att
inkomsterna utan vidare stiga med mellan
400 000 och 500 000 kronor om året
utöver nuvarande 21,r, miljoner. Detta
bör medge att programmet skulle kunna
sändas i det skick det för närvarande
har.
Jag vill inte ha någon försämring,
men inte tycker jag heller att det är
alldeles nödvändigt med en förbättring
annat än i det avseendet, att en hel
mängd onödigt skräp skulle kunna rensas
bort. Därigenom skulle man nog
kunna spara pengar, och inte tror jag
att någon människa ute i landet skulle
beklaga, om allt sådant komme att rensas
bort.
I statsutskottets utlåtande heter det
att 1956 ställas vi säkerligen inför
tvånget att återigen behöva höja avgifterna,
om det hela skall gå i lås. Med
hänsyn till dylika utsikter tycker jag
man bör stoppa utvecklingen i tid, innan
den fått alltför stora proportioner.
Jag tror därför det skulle vara en god
tankeställare för Radiotjänst, om riksdagen
i dag går in för att avslå framställningen
om höjda avgifter.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Efter herr Malmborgs i Skövde
anförande är det kanske inte så mycket
att tillägga. Jag vill emellertid i anledning
av vad herr Rubbestad nyss
yttrade understryka, att jag är övertygad
om att det skulle bli en ganska
hårdhänt tankeställare inte bara för
Radiotjänst utan också för radiolyssnarna,
därest man skulle följa herr
Rubbestad i den mening han nyss gav
uttryck åt.
Jag skall vidare i anslutning till vad
Som tidigare sagts endast erinra om vis
-
sa ting därutöver. Den ursprungliga
radiolicensavgiften var 12 kronor; 1926
nedsattes den till 10 kronor. Om vi
skulle göra en jämförelse med det penningvärde
vi hade på 1920-talet och det
vi ha för närvarande, skulle vi komma
till det resultatet att den tidigare avgiften
numera praktiskt taget har förvandlats
till 5 kronor. Det är det ena.
Det andra är att vi otvivelaktigt ha att
emotse en teknisk utveckling, som kräver
en del insatser av pengar. Vi kunna
inte bara. herr Rubbestad, tänka på att
de, som medverka vid den direkta programtjänsten,
erhålla den och den betalningen
och dra den och den kostnaden,
utan här är det också fråga om en teknisk
utveckling, och därvidlag är jag
nästan övertygad om att radiolyssnarna
i allmänhet ha en annan uppfattning
än herr Rubbestad, nämligen den, att
därest förbättringar kunna åstadkommas
skola de också genomföras.
Herr Rubbestad säger att det finns
en del onödigt skräp, som kan rensas
bort ur programmet. Ja, det är möjligt
att herr Rubbestad tycker det.
och det kan hända att jag också har
den uppfattningen, att det finns en del
som kunde rensas bort, men det är
inte så säkert att de övriga två miljonerna
radiolicensinnehavare ha samma
uppfattning som herr Rubbestad
och jag om vad som är skräp. Det är
därför man måste ha en så allsidig
programtjänst som möjligt, för att alltså
tillmötesgå de otvivelaktigt mycket nyanserade
uppfattningar som finnas om
vad som är värdefulla program.
Sedan vill jag bara säga, att jag är
fullt medv^jen om att det finns åtskilliga
i ekonomiskt avseende hårt beträngda
människor i detta land, som
man skulle önska att de kunde få denna
underhållning för 10 kronor i stället
för 15. Men vad är det Radiotjänst
bjuder? Jo, den bjuder underhållning,
den bjuder undervisning, den bjuder
andakt och mycket annat. Och slår man
ut avgiften på programtiden, så betala
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
13
vi ett kvarts öre per prograintiinme!
Detta är vad radiolicensinnehavarna
betala för det som Radiotjänst i dag
erbjuder. Med en höjning av avgiften
till 15 kronor kommer man att betala ett
tredjedels öre per programtimme. Men
sedan man byggt ut programmet till
de 5 400 timmar, som det talas om i
propositionen, kommer man ånyo ner
till en avgift av ett kvarts öre per programtimme.
.Tåg tror inte det finns någon annan
underhållning, det finns ingen form för
undervisning i detta land, som man erbjuder
medborgarna så prisbilligt. Det
är bland annat därför som jag sagt mig,
att även om det i och för sig kunde vara
önskvärt att hålla nere avgiften vid 10
kronor, kommer man bland radiolyssnarna
i allmänhet att ha förståelse för
det beslut, som jag hoppas att riksdagen
nu kommer att fatta och som
kommer att ge möjlighet åt Radiotjänst
att i framtiden ytterligare förbättra den
service, som man vill bjuda den svenska
allmänheten.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! När
herr statsrådet gör en jämförelse mellan
förhållanden 1926 och nu och menar,
att det är det försämrade penningvärdet
som gör det nödvändigt med eu
höjning, bortser han från den väldiga
ökning av antalet licenser, som har
inträffat sedan dess och som medfört,
att inkomsterna för Radiotjänst har
mångdubblats under denna tid.
När jag hör statsrådet resonera om
hur mycket programpunkterna kosta
varje licensinnehavare, tycker jag detta
är ett ganska underligt tal. Det är givet
att när det finns över två miljoner radiolicensinnehavare,
blir kostnaden
ringa på var och en, men därför skola
väl inte de, som ha hand om dessa utsändningar,
behöva slösa med pengar
utan böra ordna saken så förnuftigt som
möjligt och låta de ekonomiska förutsättningarna
göra sig gällande. Med
Höjning av radiolicensavgiften.
sådana synpunkter inom den högsta
ledningen, som statsrådet här ger tillkänna,
är det klart att man inom Radiotjänst
känner sig ganska trygg för vilka
utgiftsökningar som helst.
Jag vill ytterligare peka på en post
här i utgiftskalkylen, som jag tycker
förefaller ganska märklig, nämligen inkasseringen
av licensavgifter. Den är
beräknad till omkring 1,6 miljoner kronor,
alltså ungefär åtta procent av
summan av samtliga licensavgifter. .lag
tycker det är en kolossalt hög procent
av summan, som går till inkassering.
Detta bör väl kunna ordnas på ett helt
annat sätt. I allmänhet är man väl angelägen
om att behålla sin radio och då
är det en given sak, att man måste betala
sin licensavgift. Denna betalning
går genom postverket och det bör väl
inte dra sådana stora kostnader. Jag
tror det behövs en rationalisering också
i detta hänseende och det hoppas jag
att statsrådet ställer om att det blir.
I detta anförande instämde herr
Andersson i Dunker.
Chefen för kommunikationsdepartementet.
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Det är ingalunda min avsikt att
man skall slösa och det är inte heller
min uppfattning att man gör det med
de medel, som licensinnehavarna betala
till Radiotjänst. Jag vill göra herr Rubbestad
uppmärksam på att jag alls inte
bortser från det förhållandet, att antalet
licensinnehavare ökats högst väsentligt
under gångna år, men det iir också
den enda förutsättningen för att man
har kunnat hålla licensavgifterna nere
vid 10 kronor.
Nu ha vi, som herr Malmborg i
Skövde nyss påpekat, kommit därhän
att praktiskt taget varje hushåll har en
radioapparat, men resultatet härav blir
i fortsättningen att man inte kan räkna
med den våldsamma expansion, som vi
tidigare ha haft. Vad sedan beträffar min
uträkning av vad varje radiolicensin
-
44
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Motioner om pension eller understöd åt vissa personer.
nehavare erhåller för den tia han betalt
eller de 15 kronor han skall betala i
fortsättningen så säger herr Rubbestad,
att det icke är så märkvärdigt, när det
är två miljoner människor som skola
lyssna, tv då är det klart att de kunna
få det värdefulla programmet till så
billigt pris. Men. herr Rubbestad, det
blir väl icke mindre värdefullt därför
att det är så många lyssnare. Vad som
gör det möjligt att giva en så billig underhållning
och undervisning är nämligen
det förhållandet, att radion är ett
kommunikationsmedel, med vars hjälp
vi kunna nå många lyssnare på en gång.
Herr Rubbestad! Jag vill understryka
att det icke är min mening att Radiotjänst
skall få ohämmade möjligheter
att kosta på sig vad som helst. Herr
Rubbestads yttrande får icke stå oemotsagt,
så att Radiotjänst utav hans argumentering
skulle kunna draga den slutsatsen,
att man kan göra vad som helst.
Det är icke min mening. Min mening är
att varje rationaliseringsåtgärd som kan
tillgripas också skall utnyttjas.
Vad sedan indrivningskostnaderna
beträffar är det ju så, att en mycket
stor del av de 1 500 000 kronor det är
fråga om går till ett annat statens verk,
som ombesörjer de 2 000 000 inkasseringar,
som betingas av att varje radioinnehavare
skall erlägga sin licensavgift.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
det av herr Rubbestad under överläggningen
framställda yrkandet; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 115, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Rubbestad under överläggningen
framställda yrkandet.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ £
Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa fastigheter; och
nr 117, i anledning av väckta motioner
angående redovisning av utestående
reservationer.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 4.
Motioner om pension eller understöd åt
vissa personer.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer.
Punkterna T—6.
Vad utskottet hemställt bifölls.
i
Punkten 7.
Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:
Herr ANDERSSON i Rvggestad: Herr
talman! Under denna punkt i statsutskottets
utlåtande nr 118 har behandlats
en motion om pension åt förre befattningshavaren
vid kristidsstyrelsen
i Värmlands län Otto Vilhelm Bengts
-
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
45
son. Han anställdes den 25 november
1940 såsom spannmålsombud och har
innehaft sin befattning under alla krisåren
intill dess kristidsstyrelsen avvecklades.
Han har tidigare innehaft
befattning som reseombud hos statens
spannmålsnämnd och även en annan
anställning i statens tjänst. Under de
år han tjänstgjorde som spannmålsombud
hade han ett mycket ansvarsfullt
arbete. Han var ledare för skördeuppskattningen
i länet, fördelade spannmålsuttagen,
handhade fördelningen av
oljekraftfoder, företog inventeringar av
kristidsnämndernas förråd och inspektioner
av kristidsnämndernas verksamhet
m. in.
Bengtsson har med åberopande av
den kungl. kungörelsen med föreskrifter
angående pensionering av vissa befattningshavare
vid statens krisorgan
hos Kungl. Maj:t hemställt om pension.
Denna framställning har icke kunnat
bifallas med anledning av att den kungl.
kungörelsen innehåller bestämmelser
om karenstid och viss ålder såsom villkor
för att vederbörande skall bli pensionsberättigad.
Bengtsson hade nämligen
fyllt 54 år när han anställdes som
spannmålsombud hos kristidsstyrelsen
i Värmlands län.
Det är naturligtvis icke så mycket
att göra åt denna sak, därför att statsutskottet
är enhälligt i sitt avstyrkande.
Utskottet hänvisar till att framställningen
om pension avslagits av Kungl. Maj:t.
Jag skall icke framställa något yrkande
om bifall till motionen, då jag förstår
att det icke vore till mycken nytta i
denna situation. Men jag vill säga att
Bengtsson, som nu är 65 år, måste känna
det rätt bittert att efter så många
års tjänst hos staten icke kunna få den
pension, vartill han i varje fall själv
anser sig berättigad. Jag erinrar också
om att både kristidsstyrelsen och dåvarande
statens livsmedelskommission tillstyrkte
Bengtssons framställning till
Kungl. Maj:t.
Herr talman! Jag vill icke framställa
Tillfällig lotsavgift.
något yrkande, men jag anser att det
vore en gärd av rättvisa, om riksdagen
ville bevilja Bengtsson pension.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.
Punkterna 8—19.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 5.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Punkterna 1—6.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7.
Lades till handlingarna.
§ 6.
Tillfällig lotsavgift.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillfällig lotsavgift.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde
Herr LEVIN: Herr talman! Jag har i
stort sett ingenting att invända mot
vad som av utskottet föreslås i denna
sak. Det är emellertid en liten detalj,
soin jag vill fästa uppmärksamheten
på: det är lotsningen genom Falsterbokanalen
och de verkningar, som den
tillfälliga lotsavgiften där kommer
att få.
Vid passage genom Falsterbokanalen
föreligger lotsplikt för fartyg över 20
ton på en distans av 2 latitudminuter.
Ordinarie lotsavgift utgår med ett minimibelopp
av 4 kronor 50 öre under
sommarhalvåret och 6 kronor under
vinterhalvåret för fartyg under 100 ton
46
Nr 18.
Tisdagen den 8 mai 1051 em.
Bergverkstäder för krigsviktig produktion.
ocli sedan efter en graderad skala efter
tontalet. Den tillfälliga lotsavgiften
skall emellertid beräknas efter en minimidistans
av 10 latitudminuter, och
minsta avgift som skall utgå, 10 kronor,
skall uttagas av alla fartyg under
500 ton.
En ökning av lotsavgiften med 10
kronor är ju för ett fartyg på inemot
500 ton och en lotsad sträcka av bortåt
10 latitudminuter en mycket måttlig
pålaga. Men den får en helt annan effekt
när fartyget närmar sig gränsen
för lotspliktigt tontal, i Falsterbokanalen
20 ton, och den lotsade sträckan är
2 latitudminuter. En mycket stor del
av de fartyg som passera kanalen är
småfartyg på mindre än 100 ton; de
större fartygen taga ju i allmänhet vägen
runt Falsterbo rev. För dessa småfartyg,
som ofta gå i skytteltrafik mellan
hamnar i Östersjön och på västkusten
samt med täta mellanrum passera
kanalen, kan den tredubbling av lotsavgifterna,
som den nya pålagan medför,
betyda ganska mycket. Det kan
icke heller vara något intresse att
tvinga dessa småfartyg att taga den betydligt
riskablare vägen runt F''alsterbo
rev. Om den föreslagna taxan för tillfällig
lotsavgift helt skall tillämpas för
trafiken i kanalen, får man nog räkna
med att en del av dessa fartyg kommer
att i stället välja vägen över
Falsterbo rev.
I propositionen har handelsministern
föreslagit, att det skall ankomma
på Kungl. Maj:t att i samband med utfärdande
av föreskrifter i ämnet överväga
de frågor om modifikationer i förslagets
detaljer som kunna uppkomma.
Mot detta har utskottet ingenting haft
att invända. Jag vill därför fästa handelsministerns
uppmärksamhet på de
speciella förhållanden som föreligga
vid trafiken genom Falsterbokanalen,
och jag hoppas, att han skall finna att
just där föreligger anledning att företaga
modifikationer i den föreslagna
taxan.
Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 7.
Förstärkning av landets ekonomiska
försvarsberedskap.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa åtgärder för
förstärkning av landets ekonomiska
försvarsberedskap jämte i ämnet väckt
motion.
Punkterna 1—5.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 6.
Bergverkstäder för krigsviktig produktion.
1 en i anledning av föreliggande proposition,
nr 116, inom andra kammaren
av herrar Ståhl och Wedén väckt
motion (11:545) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till uppförande
av bergverkstäder för krigsviktig
produktion för budgetåret 1951/52
under tionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 1 000 000 kronor.
Utskottet hemställde, att motionen
II: 545 icke måtte av riksdagen bifallas.
Reservation hade avgivits av lierrar
Mannerskantz, Ohlon, Sundelin, Lundgren,
Malmborg i Skövde, Svensson i
Ljungskile, Ståhl, Ktjling, Birke och
Wedcn, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionen 11:545 till Uppförande
av bergverkstäder för krigsviktig
produktion för budgetåret 1951/52 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.
Punkten föredrogs. Därvid yttrade:
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
47
Herr WEDÉN: Herr talman! På denna
punkt föreligger en reservation om bifall
till ett äskande, som riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap ett
par gånger har återkommit med. Detta
och andra skäl göra att jag har fått den
uppfattningen, att det finns goda motiv
för denna riksnämndens hemställan.
Visserligen kan man möjligen säga,
att här har skett ett misstag från motionärernas
sida så till vida, att denna
motion ej har väckts i anslutning till
den ursprungliga statsverkspropositionen.
Men då departementschefen i år
liksom, vill jag minnas, även förra året
senare har återkommit med en ny proposition,
som berört frågan om bergskyddsrum
för olika ändamål, har motionen
väckts och även remitterats.
När man nu löser utskottsmajoriletens
utlåtande så får man närmast det
intrycket, att skälet för avslag på motionen
är rent formellt eller i varje fall
i det närmaste formellt. Jag kan icke
hjälpa att jag har den uppfattningen,
att de, som här ha en mera positiv inställning
till själva sakfrågan men som
ändå av formella skäl anse sig böra gå
på ett avslag, icke befinna sig på någon
stadig mark. Detta sade jag redan i utskottet.
I detta sammanhang och emedan
denna proposition även berör frågan
om bergrum för lagring av drivmedel,
vill jag tillåta mig att också i korthet
gå in på denna. Jag vill bara säga, att
jag under utskottsbehandlingen av dessa
angelägenheter har fått det bestämda
intrycket, att även om nu dess bättre
arbetet på anordnande av ett relativt
tillfredsställande antal sådana berganläggningar
kommit i gång, så är dock
den takt, varmed man kan räkna att
de skola färdigställas, rätt långsam. Att
vi göra allt för att skapa skyddade
drivmedelslager är av eu utomordentligt
stor betydelse för att över huvud
taget vårt försvar, när så kräves, skall
fungera. Den takt, vari utbyggnaden
av dessa anläggningar framskrider, är
Bergverkstäder för krigsviktig produktion.
enligt min uppfattning icke tillfredsställande.
Jag skulle vilja begagna tillfället
att rikta en vädjan till departementschefen,
att hör verkligen söka
skynda på denna takt. Det är icke lyckligt
när man kan notera, att det ännu
kominer att taga en tidrymd av i en
del fall flera år innan anläggningarna
bli färdiga.
Detta är såvitt jag förstår icke någon
arbetsmarknadsfråga av den betydelse,
att avsevärda olägenheter i det hänseendet
skulle hehöva uppstå genom en
snabbare utbyggnadstakt.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till den under punkten
6:o) i utlåtandet avgivna reservationen.
Herr WARD: Herr talman! Det kan ju
synas som om det är uteslutande av
formella skäl, som statsutskottet intagit
den ståndpunkt det här gjort. Men
dess ställningstagande beror naturligtvis
också på våra möjligheter att ekonomiskt
reda ut alla dessa saker. Det
är ju stora anslag till anläggningar av
detta slag, som föreslagits och som
riksdagen också tagit ställning till.
Men man bör nog också en smula
beakta det formella skal som utskottet
anför. Under tionde huvudtiteln anmälde
handelsministern denna framställning
av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, och han anförde
därvid, att han för närvarande
inte kunde tillstyrka densamma. Detta
refererades mycket noga i statsutskottets
utlåtande i anledning av propositionen.
Detta fick passera oanmärkt
här i riksdagen, och då tycker man
nog, att när riksdagen en gång på detta
sätt — låt vara indirekt — tagit ställning
till saken, bör man inte väcka en
sådan motion som den det här är fråga
om utan upprätthålla den gamla goda
regeln, att en fråga, som är behandlad
och anmäld för riksdagen, inte kan få
återkomma under samma riksdagssession.
Därför, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.
-18
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Bergverkstäder för krigsviktig produktion.
Herr WEDÉN: Herr talman! Låt mig
bara tillägga, att det av herr Wards
svar framgick, att man lagt mycket stor
vikt vid det av honom anförda formella
skälet.
Det har ju dock, som jag påpekade,
från början varit så, att departementschefen
har återkommit med en ny proposition.
Det skedde något liknande
även förra året. I den nya framställning,
som då förekom, togos en del saker
upp, i vart fall parallella ting till
dem som inte blivit upptagna i statsverkspropositionen.
Det fanns därför
möjlighet att tänka sig, att även i år
något liknande skulle ske, och man kan
därför mycket väl göra gällande, att
denna motion kunnat framställas när
det visade sig, att statsrådet i den andra
propositionen ej upptog ärendet till
behandling.
Herr STÅHL: Iierr talman! Jag skall
inte förlänga debatten, men herr Wards
anförande tvingade mig faktiskt att ta
till orda, när han sköt den formella
sidan av saken i förgrunden och sade
att motionen inte bort väckas.
Det är emellertid klart att om man
har någon anmärkning att göra mot att
motionen blivit föremål för behandling,
så är detta en kritik, som riktar sig
mot kammarpresidiet, som medverkat
till att motionen remitterats och därmed
också godkänt motionen för riksdagsbehandling.
Nu skall jag inte lägga tyngden på
detta utan har bara velat peka på faktum.
Jag vill i stället säga, att den fråga
det här gäller är lika krigsviktig
som någon annan, eftersom det endast
är krigsviktiga industrier, som skola
förläggas i berg. Jag vill vidare fästa
uppmärksamheten på att det här gäller
ett reservationsanslag, vilket sålunda
betyder att inte hela anslaget nödvändigt
skall utnyttjas. Meningen är
endast, att riksnämnden skall ha beloppet
till sitt förfogande för att, i hän
-
delse av att tillfälle därtill skulle yppa
sig, kunna stimulera krigsviktiga företag,
som tänka bygga nya verkstäder,
att förlägga dem i berg. Det har sagts
i augustiskrivelsen från nämnden till
Kungl. Maj:t, att om nämnden inte har
beloppet till sitt förfogande kan man
inte komma någonstans vid förhandlingarna
med företagen. Det är därför
detta anslag är så viktigt.
Herr talman! Detta har varit det
verkliga motivet till den reservation,
som här är avgiven och till vilken jag
ber att få yrka bifall.
Herr LINDHOLM: Herr talman! De
båda reservanterna ha nog till överdrift
pressat möjligheterna att på den
konstitutionella vägen få fram sitt yrkande.
När man drar sina paralleller
i detta avseende säger man, att det var
»nästan likadana» frågor som behandlades
tidigare. Det var alltså inte samma
fråga. Jag tror inte att reservanterna
kunna presentera en fråga, som vid
samma riksdag behandlats på samma
sätt som man här förordat.
Om nu reservanterna vid den tidigare
behandlingen förbisett hela detta
spörsmål och vid den realbehandling,
som då ägde rum, underläto att framställa
ett yrkande, kan man väl fördenskull
inte bryta en tradition, som ger
stabilitet åt budgetarbetet. Hur skulle
det gå, om vi i fortsättningen skulle
handla i andra frågor på det sätt reservanterna
förorda. Då skulle vi i
statsutskottet aldrig kunna säga oss, att
en fråga är slutbehandlad för året. Jag
tror, herr talman, att de formella skäl
herr Ward anfört ha väsentligt större
räckvidd än vad reservanterna velat
göra gällande.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr STÅHL: Herr talman! I anledning
av herr Lindholms anförande vill
jag säga honom, att jag är bemyndigad
att framhålla i kammaren lika val som
49
Tisdagen den
jag gjorde vid utskottsbehandlingen, att
det av presidiet gjordes en mycket
grundlig undersökning av precedensfall
i denna situation, och att sekretariaten
i båda kamrarna kommo till det
resultatet, att inga som helst hinder
kunde föreligga för att väcka denna
motion. Därför har den också utan
tvekan remitterats till vederbörande utskott.
Vad sedan den sista passusen i herr
Lindholms anförande beträffar vill jag
tillägga, att om riksdagen skulle bevilja
denna miljon, som det här är fråga
om, såsom reservationsanslag, skulle
inte i något avseende riksdagens budgetarbete
därigenom bli förryckt.
Herr WARD: Herr talman! Med allra
största respekt för vårt presidium och
sekretariat vill jag säga, att det dock
kan inträffa att man även på den sidan
någon gång råkar ut för ett förbiseende.
Det har tydligen skett i detta fall.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till den beträffande denna
punkt avgivna reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wedén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
6:o) i utskottets utlåtande nr 124,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
8 maj 1951 em. Nr 18.
Anslag till Europarörelsens läroanstalt.
propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten
gjorda hemställan.
Protokollsföringen övertogs härefter
av kammarens sekreterare Gunnar
Britth.
In fidem
Per Bergsten.
§ 8.
Anslag till Europarörelsens läroanstalt.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1951/52 till
Europarörelsens läroanstalt.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Wistrand och Elmgren (I: 8) och
den andra inom andra kammaren av
herr Edberg (II: 12), hade hemställts,
att riksdagen ville besluta att till College
d’Europe i Bruges lämna ett anslag
av 13 000 kronor, varav 5 000 kronor
till stipendium för en svensk student
vid detsamma.
Utskottet hemställde, att motionerna
I: 8 och II: 12 icke måtte av riksdagen
bifallas.
Reservation hade avgivits av herrar
Lundgren, Ståhl och Wedén, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:8 och 11:12 till College
d’Europe i Bruges för budgetåret
1951/52 under tredje huvudtiteln anvisa
ett anslag av 13 000 kronor.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid
Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber
att utan någon närmare motivering få
yrka bifall till reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings4
— Andra kammarens protokoll 1951. Nr 18.
50
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 9.
Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anställnings- och avlöningsförhållanden
för vissa lärare vid skolor
i försöksdistrikt m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid
för viss provisorisk ändring av
gällande tulltaxa, m. m.;
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
och
nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse
med Österrike om provisorisk
tillämpning i förhållandet mellan Sverige
och Österrike av bestämmelserna i
svensk-tyska avtalet den 25 april 1928
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande inkomst och förmögenhet;
samt
bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder till främjande av
det frivilliga och enskilda sparandet,
dels ock om framläggande för 1951 års
riksdags vårsession av förslag till åtgärder
för uppmuntran av det frivilliga
sparandet;
nr 13, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande vetenskaplig
forskning beträffande arbetet och
arbetsplatsens förhållanden;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank,
in. m.;
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176)
angående Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.;
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m.; och
nr 17, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning angående
fortsatt disposition av ett reservationsanslag.
Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.
§ 10.
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ekonomiska föreningar, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 26 januari 1951 dagtecknad
proposition, nr 34, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till
1. lag om ekonomiska föreningar;
2. lag angående införande av nya lagen
om ekonomiska föreningar;
3. lag angående ändring i lagen den
25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar;
4.
lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117);
5. lag angående ändring av 54 § lagen
Nr 18.
51
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs; samt
6. förordning angående ändrad lydelse
av 69 § Kungl. Maj:ts förordning
den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor.
Den genom propositionen föreslagna
lagen om ekonomiska föreningar innefattade
en genomgripande omarbetning
av de i lagen den 22 juni 1911 givna
bestämmelserna om ekonomiska föreningar.
Begreppet ekonomisk förening
liade i den nya lagen utformats betydligt
snävare än i 1911 års lag. Som ekonomisk
förening skulle enligt förslaget
kunna registreras förening med ändamål
att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom sådan ekonomisk
verksamhet, i vilken medlemmarna
deltoge som avnämare eller leverantörer
eller genom begagnande av
föreningens tjänster eller på annat dylikt
sätt. För föreningsformen hade reserverats
sammanslutningar, som i princip
vore öppna, d. v. s. medgåve inträde
av nya medlemmar.
I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen
inom första kammaren
nr 328 av herrar Näslund och Spetz,
nr 329 av herr Mannerskantz m. fl.
och
nr 330 av herr Lindblom m. fl.; samt
inom andra kammaren
nr 438 av herr Norup m. fl., likalvdande
med motionen nr 329 i första
kammaren,
nr 439 av herr Ahlsten m. fl., likalydande
med motionen nr 328 i första
kammaren, och
nr 440 av fru Gärde Widemar m. fl.,
likalydande med motionen nr 330 i
första kammaren.
Propositionen samt motionerna hade
hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet.
Utskottet hemställde,
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
A) att riksdagen —- med förklarande
att riksdagen funnit vissa ändringar
höra i Kungl. Maj:ts förslag vidtagas —
måtte för sin del antaga av utskottet
framlagda förslag till
1. lag om ekonomiska föreningar;
2. lag angående införande av nya lagen
om ekonomiska föreningar;
3. lag angående ändring i lagen den
25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar;
4.
lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117);
5. lag angående ändring av 54 § lagen
den 13 maj 1921 (nr 227) om
ackordsförhandling utan konkurs; samt
6. förordning angående ändrad lydelse
av 69 § förordningen den 5 juni
1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor;
B)
att motionerna I: 328, 329 och 330
samt II: 438, 439 och 440, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom utskottets
hemställan under A), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
De av utskottet framlagda lagförslagen
inneburo i huvudsak anslutning till
Kungl. Maj:ts förslag till ny lagstiftning
om ekonomiska föreningar.
Reservationer hade avgivits:
A. Beträffande de i propositionen
framlagda lagförslagen av herrar Cassel
och Lindblom samt fru Gärde Widemar,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,
I. att riksdagen med förklarande, att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 330 och
11:440 måtte för sin del antaga de av
Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen
med vissa i reservationen närmare angivna
ändringar, i huvudsak innebärande,
att registreringsmöjligliet för
ideella föreningar skulle införas;
II. att motionerna I: 328 och 329 samt
II: 438 och 439, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom reservanter
-
52
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
nas hemställan under I, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
B. Beträffande frågan om koncernredovisning
av herr Cassel och fru
Gärde Widemar ävensom av herr Ivar
Nilzon.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Vår nuvarande föreningslag tillkom år
1911 i samband med det omfattande
lagstiftningsarbete, som resulterade i
1910 års aktiebolagslag. Dessa lagar reglerade
de båda formerna, som på den
tiden funnos och alltjämt finnas för att
driva verksamhet utan personlig ansvarighet,
nämligen aktiebolaget och
den ekonomiska föreningen.
Aktiebolagsformen kom att bli mest
använd av de större kapitalkrävande
företagen, medan den ekonomiska föreningsformen
valdes av mindre rörelser
och sammanslutningar med mycket olika
syften och uppbyggnad. Även om
den ekonomiska föreningen kanske haft
sin största betydelse för de på kooperativ
grund uppbyggda föreningarna,
ha dit sökt sig en hel del företag, vilkas
uppläggning egentligen var sådan, att
de strängt taget icke hörde hemma
inom föreningsbegreppet. Under de 40
år lagen varit i kraft har den ekonomiska
föreningen visat sig vara en synnerligen
användbar form särskilt för
mindre företag, vilka inte kräva något
egentligt kapital för sin verksamhet.
År 1944 genomgick aktiebolagslagen
en omfattande nydaningsprocess; bland
annat utbyggdes reglerna för redovisning
och revision avsevärt. Det föreföll
då ganska självklart, att man också
skulle omarbeta föreningslagen för att
få till stånd i huvudsak samma regler
i dessa avseenden som i aktiebolagslagen.
Det omfattande lagförslag, som nu
föreligger till behandling, har kanske
också sin största betydelse däri, att
reglerna för redovisning och revision
gjorts ungefär lika med motsvarande
regler i aktiebolagslagen. Samtidigt har
man emellertid företagit en omfattande
revidering av själva föreningsbegreppet.
Enligt förslaget skola nämligen i
fortsättningen endast få bildas sådana
ekonomiska föreningar, som arbeta på
kooperativ grund och alltså driva en
rörelse, där medlemmarna delta som
t. ex. avnämare eller leverantörer. Genom
denna inskränkning blir det i fortsättningen
omöjligt för företag, som icke
arbeta kooperativt, att drivas som ekonomiska
föreningar. För dem kommer
endast att återstå aktiebolaget som verksamhetsform,
och departementschefen
har också uttalat, att de böra hänvisas
till att bilda aktiebolag. Den gränsdragning,
som här skett, förefaller i dagens
läge helt omotiverad och tillgodoser
inte på något sätt det praktiska rättslivets
krav. Det är en rent teoretisk skiljelinje,
som här uppdrages, och den
kommer att utestänga vissa sammanslutningar
från den ekonomiska föreningens
form utan att ge dem någon annan
lika lämplig form i stället. Sådant aktiebolaget
numera konstruerats kan det
nämligen mindre än någonsin anses
som en lämplig organisationsform för
de företag det här rör sig om. Redan
bildandet av ett aktiebolag är en mycket
omfattande procedur, som medför
betydande kostnader. Även ett bolag,
vars kapital endast uppgår till 5 000
kronor, kan i bildningskostnader draga
ungefär 800 kronor. Första lagutskottet
påpekade också i sitt utlåtande förra
året angående revision av aktiebolagslagen,
att det blivit nästan omöjligt för
lekmän att utan anlitande av juridisk
sakkunskap ombesörja dylika ärenden.
Utskottet ifrågasatte också, huruvida
inte en särskild form borde tillskapas
för de s. k. småbolagen, antingen inom
aktiebolagslagen eller i särskild lagstiftning.
Önskemålet om särskilda regler för
småbolagen är icke nytt. Redan vid förarbetena
till aktiebolagslagen fästes
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
53
uppmärksamheten på vissa utländska
bolagsformer, som voro speciellt ägnade
för mindre företag. Tanken avvisades
emellertid den gången och saken var
ju inte heller då så aktuell, eftersom
det då ännu fanns möjligheter för
dessa mindre rörelser att använda föreningsformen.
Det hade ju ännu inte
då föreslagits någon inskränkning i
föreningsbegreppet.
Den inskränkning som nu föreslås,
har emellertid gjort, att frågan om en
särskild form för småföretagen har fått
ökad aktualitet. Om riksdagen följer
utskottsmajoritetens förslag på denna
punkt, driver man bort småföretagen
från föreningsformen, och de komma
på det sättet att sakna en lämplig verksamhetsform.
Den logiska gången i
detta lagstiftningsarbete borde enligt
min mening ha varit, att man först berett
dessa småföretag en lämplig arbetsform
och sedan, när detta skett, inskränkt
föreningsbegreppet. Detta har
också framförts i en hel del av de remissvar
som avgivits, bland annat av
Sveriges köpmannaförbund och advokatsamfundet.
Dessutom ha två ledamöter
av lagrådet, justitieråden Geijer och
Strandberg, anslutit sig till denna uppfattning.
Min avsikt är inte att här diskutera
departementschefens förslag till avgränsning
av föreningsbegreppet i och
för sig, utan vad jag vill säga är endast
att man bör vänta med denna avgränsning
till dess frågan om småföretagens
verksamhetsform lösts. Går man icke
till väga på det sättet, vållar man onödiga
kostnader och besvär för personer
i små förhållanden, som vilja skapa
nya företag.
Utskottsmajoriteten har till en liten
del behjärtat reservanternas syften genom
att den gått med på att definiera
föreningsbegreppet så, att därinom
kommit att rymmas även företag, där
medlemmarna deltaga med egen arbetsinsats,
t. ex. åkerier, små fabriksrörelscr
och andra sådana rörelser. Sam
-
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
bruksföreningarna på jordbrukets område
utgöra också en sorts produktionsföreningar,
där medlemmarna huvudsakligen
deltaga med sina arbetsinsatser.
Reservanterna kunna emellertid inte
nöja sig med detta. Utanför föreningsformen
hamnar i alla fall en hel rad
företag, för vilka inte finns någon annan
lämplig verksamhetsform. Om t. ex.
en änka vill fortsätta att driva sin avlidne
makes mekaniska verkstad tillsammans
med några av de anställda,
kan hon inte göra det i form av en ekonomisk
förening, om utskottets förslag
till föreningsbegreppets utformning antages
av riksdagen, såvida hon inte
själv aktivt deltager i arbetet. Hon
måste, om hon inte gör det, bilda aktiebolag,
därest hon vill driva rörelsen
utan personlig ansvarighet. För att undvika
sådana mindre önskvärda konsekvenser
av lagen ha reservanterna föreslagit,
att föreningsbegreppet i gällande
lag bibehålies oförändrat tills vidare
och intill dess problemet om lämplig
företagsform för småföretag vunnit en
tillfredsställande lösning.
I det föreliggande lagförslaget har
skett en annan inskränkning i förhållande
till gällande rätt, nämligen i fråga
om ideella föreningars rätt att bli registrerade.
Dessa föreningar ha för närvarande
rätt att bli registrerade, om de
driva bokföringspliktig rörelse. Det har
sedan lång tid tillbaka varit allmänt
erkänt, att det är en uppenbar brist i
vår lagstiftning att den saknar närmare
lagregler för ideella föreningar. Det
väckte därför på många håll tillfredsställelse,
då den utredning, som ligger
till grund för propositionen, i sitt förslag
upptog stadgande att en ideell förening
skulle ha rätt att låta registrera
sig och att den därefter skulle vara underkastad
i huvudsak samma bestämmelser
som de ekonomiska föreningarna.
Med förslaget ville man vinna två
saker: för det första att göra det bekvämt
för föreningarna att styrka sin
54 Nr 18. Tisdagen den
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
rättskapacitet och för det andra att ge
föreningarna en möjlighet att skaffa
större stadga åt sin organisation. Det
förutsattes, att registreringen skulle ske
helt frivilligt och att den inte finge betraktas
som villkor för rättskapacitet.
Trots att även departementschefen
medgivit, att det föreligger en brist i
vår lagstiftning i fråga om ideella föreningar,
har man på denna punkt avvikit
från utredningens förslag och underlåtit
att medtaga någon registreringsmöjlighet
för de ideella föreningarna.
Som skäl för departementschefens ställningstagande
anföres främst, att lagstiftningen
icke i allmänhet passade för
de små föreningarna och att det för
dem skulle kunna medföra onödig bundenhet,
om de läte registrera sig. Invändningen
är knappast bärande, därför
att det endast är fråga om frivillig
registrering. De föreningar, för vilka
registrering inte passar, kunna låta bli
att registrera sig utan att därmed utsätta
sig för några obehag. För vissa
föreningar med omfattande ekonomisk
rörelse och vidsträckta förbindelser
kan registreringen däremot medföra
avsevärda fördelar.
Det finns enligt reservanternas uppfattning
ingen som helst anledning att
vägra registrering av en ideell förening,
som vill bli registrerad och som betalar
kostnaden för registreringen. Att föreningarna
icke skulle kunna taga vara
på sig själva utan låta registrera sig
utan tanke på konsekvenserna, förefaller
vara en konstruktion utan motsvarighet
i verkligheten. De skäl, som anförts
från utskottets sida, synas därför
knappast bärande. Vi reservanter ha
ansett det viktigt att inte bara bibehålla
den nuvarande registreringsrätten för
ideella föreningar utan också utvidga
denna rätt på det sätt som föreslogs i
utredningens förslag. Erfarenheten har
visat, att åtskilliga ideella föreningar
vilja vinna registrering. Det har också
uppstått en rad gränsfall, då länsstyrelserna
ibland gått föreningarna långt till
8 maj 1951 em.
mötes och låtit dem vinna registrering,
även om deras syfte icke egentligen
varit att driva ekonomisk rörelse.
De båda huvudyrkanden, som innefattas
i reservationen A, innebära att
det ekonomiska föreningsbegreppet bibeliålles
oförändrat och att de ideella
föreningar, som så önska, få möjlighet
till registrering. Dessa yrkanden medföra
uppenbarligen att vissa lagrum i
författningen måste ändras. Jag ber att
få hänvisa till reservationen rörande
detaljerna och vill här endast nämna
några viktigare punkter.
Enligt 11 § i propositionen skola föreningar
i princip vara öppna och som
medlem mottaga var och en som önskar
inträde. Detta är fullt naturligt, när
det gäller kooperativa föreningar med
försäljning direkt till allmänheten och
sådana producentföreningar som t. ex.
mejeriföreningar och centralföreningar.
Gäller det däremot att driva en liten
fabriksrörelse, ligger det i sakens natur
att kretsen av föreningsmedlemmar
måste kunna begränsas. Visserligen
medger propositionens lagtext, att vissa
undantag kunna göras från öppenhetens
princip, men den förutsätter i alla fall
att öppenhet skall vara huvudregeln.
Det synes mig riktigare att frågan om
en förenings öppenhet avgöres i stadgarna
och inte regleras genom lagen.
Det stämmer bättre överens med det
föreningsbegrepp, som reservanterna ha
velat fasthålla.
Vidare har i 18 § föreslagits, att utdelning,
som beräknas annorledes än
i förhållande till den omfattning, vari
medlemmarna deltaga i föreningens
verksamhet, skall vara begränsad till 5
procent å insatt kapital. Denna fixering
vid en viss räntesats synes i nuvarande
ekonomiska läge vansklig, eftersom man
icke vet vad som i en framtid kan
komma att bli normen för en skälig
ränta. För sådana föreningar som icke
arbeta kooperativt, t. ex. en snickeriförening,
finns det ingen anledning att
införa ett utdelningsstopp, när man
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
55
icke längre har sådant för aktiebolagens
del.
Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den under punkten A avgivna
reservationen med den lagtext, som däri
närmare preciserats.
Under punkt B ha reservanterna påpekat,
att tiden nu synes mogen att utreda
frågan om redovisning och revision
av koncerner bildade av föreningar
enbart eller av föreningar och bolag. Vi
anse nämligen att fri insyn i största
möjliga mån bör öppnas i företagens
ekonomiska förhållanden och att ett
bättre klarläggande av den ekonomiska
situationen är av stort värde ej minst
för företagets egna delägare och för
dess borgenärer. Även för det allmänna
och för konsumenterna är den fria insynen
ofta av stort värde icke minst när
det gäller att uppspåra konkurrensbegränsande
företeelser. Skogsägareföreningar
t. ex., som driva sågverk, snickerier
och dylikt, böra i delägarnas intresse
redovisa resultaten av de olika
rörelsegrenarna i en gemensam koncernredovisning.
Det har synts oss
egendomligt, att varken departementschefen
eller utskottsmajoriteten ansett
tiden mogen att taga upp dessa
spörsmål.
Reservanterna ha velat påpeka detta,
men jag avstår från att framställa något
yrkande på den senare punkten.
Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.
Herr RYLANDER: Herr talman! Förhållandena
på föreningsväsendets område
ha i hög grad förändrats sedan
1911, då den nu gällande lagen om ekonomiska
föreningar kom till. Föreningsväsendet
var då ännu föga utvecklat,
och det fanns ingen motsvarighet
till våra dagars ofta mycket stora
och ekonomiskt mäktiga föreningsbildningar.
Den gällande lagens regler te
sig därför nu, särskilt vid en jämförelse
med aktiebolagslagen, alltför
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
ofullständiga. Åtskilliga mycket betydelsefulla
spörsmål ha lämnats oreglerade
och helt beroende på föreningsmedlemmarnas
avgörande. På grund av
de ändrade förhållandena kan lagen
därför inte nu längre anses motsvara
de krav, som måste ställas på en så betydelsefull
lagstiftning.
Det är glädjande att det omfattande
arbetet med en modernisering och nyordning
av lagstiftningen inom detta
viktiga område nu står inför sin fullbordan,
och jag måste uttrycka min
tillfredsställelse med att detta arbete
kunnat genomföras på det sätt, att man
har vunnit mycket i enkelhet och åskådlighet,
detta till skillnad från aktiebolagslagen,
som ju berett åtskilliga bekymmer
i det hänseendet.
På åtskilliga punkter ha i motioner
framställts yrkanden på ändringar i
propositionen. Utskottet föreslår också
vissa ändringar, genom vilka ytterligare
tydlighet och förenkling ansetts
kunna vinnas. I den mån meningar avvikande
från utskottsmajoritetens inte
här framförts eller komma att framföras
finner jag inte anledning att kommentera
utskottsutlåtandet.
Den fråga, som jag huvudsakligen har
att gå in på, är frågan vilka sammanslutningar
den nya lagen bör omfatta,
och då först begreppet ekonomisk förening.
Jag vill till en början till undvikande
av missförstånd betona, att enligt
ett stadgande i förslaget till promulgationslag
en enligt gällande lag registrerad
ekonomisk förening får bestå
som registrerad förening med oförändrad
firma utan hinder av att föreningen
inte är av sådan beskaffenhet,
att den skulle kunna vinna registrering
enligt den nya lagen. De föreningar,
som när lagen träder i kraft äro registrerade
komma sålunda att, hur de
än äro beskaffade, falla under lagen.
När man skall taga ståndpunkt till
den i propositionen föreslagna ändringen
i begreppet ekonomisk förening, kan
det vara av intresse att göra en liten
56
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
återblick, hur det har varit tidigare.
Genom 1895 års lag om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet lagfästes
först i vårt land principen att
viss ekonomisk verksamhet kan under
föreningens form drivas utan personlig
ansvarighet för delägarna. Den ekonomiska
föreningen, såsom detta begrepp
ursprungligen bestämdes i lagstiftningen,
var tänkt som en association
med ändamål och organisation av
annan art än den typiska kapitalsammanslutningen,
aktiebolaget. Som förening
kunde sålunda enligt den första
lagen registreras endast förening för
ekonomisk verksamhet med syfte att åt
medlemmarna anskaffa livsmedel eller
andra förnödenheter eller avsätta alster
av medlemmarnas verksamhet eller
bereda bostäder åt dem eller på annat
därmed jämförligt sätt främja medlemmarnas
intressen. Det skulle alltså vara
fråga om en s. k. accessorisk verksamhet,
d. v. s. en verksamhet som ansluter
sig till medlemmarnas hushållning eller
förvärvsverksamhet.
Den nu gällande lagen om ekonomiska
föreningar av 1911 upptar också en
med innehållet i den första lagens nyssnämnda
bestämmelser nära överensstämmande
exemplifiering av de mest
typiska hithörande sammanslutningarna.
Dess bestämning av begreppet
ekonomisk förening var emellertid mera
vidsträckt. Efter exemplifieringen
av olika ändamål att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen följer sålunda
orden »eller idka annan ekonomisk
verksamhet». Med sådan förening
jämställes vidare uttryckligen förening,
som vill vinna annat ändamål än främjande
av medlemmarnas ekonomiska
intressen, under förutsättning att föreningen
idkar handel eller annan verksamhet
som medför skyldighet att föra
handelsböcker.
Man kan vara tveksam om vad »annan
ekonomisk verksamhet» betyder,
och det har också blivit ganska mycket
virrvarr på detta område. Jag vill
erinra om hurusom en länsstyrelse,
länsstyrelsen i Kristianstads län, i sitt
remissvar har yttrat, att den för sin del
tolkat detta stadgande mycket snävt
och i stort sett beviljat registrering
bara av föreningar av accessorisk natur.
För folket i denna landsända torde
den nya lagstiftningen knappast medföra
någon chock. Men denna länsstyrelse
torde ha varit ganska ensam om
att ålägga sig en sådan återhållsamhet,
när det har gällt att registrera föreningar.
I själva verket har tvärtom
praxis i allmänhet gått i den riktningen,
att begreppet ekonomisk förening
fått en allt vidare omfattning. Det betygades
ju också av fru Gärde Widemar.
Vi känna säkert alla till fall, där
ekonomisk verksamhet bedrivs under
föreningens form men ordet »förening»
synes oss alldeles oegentligt och främmande.
Företag, som i likhet med aktiebolag
arbeta i vanligt vinstsyfte, ha
kunnat registreras som föreningar enligt
den nu gällande lagen, och den har
inte ens kunnat förhindra att såsom
ekonomisk förening registrerats företag,
som i realiteten tillgodose en enda
delägares intresse att förskaffa sig högsta
möjliga avkastning på sitt kapital
såsom ofta är fallet med t. ex. fastighetsföreningar.
I den utredning som föregått propositionen
framfördes tanken, att lagstiftningen
om ekonomiska föreningar borde
få en mer inskränkt omfattning än
för närvarande och att man därigenom
skulle omöjliggöra för en del ekonomiska
företag att framdeles använda föreningsformen.
Propositionen bygger på
samma tanke. Medlemmarna skulle på
ett positivt sätt vara engagerade i verksamheten
som sådan, och deras deltagande
finge ej vara inskränkt till att
njuta bara avkastning på ett i företaget
insatt kapital. Det är i själva verket
nu fråga om en återgång till den tanke
som uppbar den första föreningslagen
1895, där en klar skillnad gjordes mellan
sammanslutningar med accessorisk
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
57
verksamhet, å ena, och de typiska kapitalsammanslutningarna,
å andra sidan.
Det är vidare ett fullföljande av
samma tanke som kommit till uttryck i
motsvarande lagstiftning i andra länder.
I Schweiz har man gestaltat denna
gränsskillnad på samma sätt redan på
1930-talet, och för närvarande föreligger
ett förslag i Finland som är uppbyggt
på i stort sett samma sätt.
Tanken på en sådan begränsning har
mötts med gillande i ett mycket stort
antal av de under remissförfarandet
avgivna yttrandena, ja, i det övervägande
antalet yttranden. Så gott som
alla länsstyrelser voro sålunda med på
en sådan ordning och vidare även ett
stort antal andra myndigheter. Även i
remissvaren från enskilda sammanslutningar
och organisationer tillstyrktes i
allmänhet en utformning i enlighet med
denna tanke. Eftersom fru Gärde Widemar
nämnde, att ett par lagrådsledamöter
ville ha en annan ordning, kanske
jag bör nämna, att det var två andra
lagrådsledamöter som hade samma tanke
som utredningsmannen och som anslöto
sig till det förslag som förelåg i
lagrådet, vilket i huvudsak överensstämmer
med propositionen. De uttryckte
sig till och med superlativt och
ansågo, att det var en mycket lämplig
avvägning som där hade skett. Det är
visserligen sant att det, såsom fru
Gärde Widemar nämnde, var några
myndigheter, bland annat en länsstyrelse
och advokatsamfundet, som voro
mera kritiska. Men de två lagrådsledamöterna
som voro kritiska sade i alla
fall, att det krav som måste ställas på
eu lagstiftning, att lämpliga företagsformer
stå till huds för olika slag av
sammanslutningar, naturligtvis inte får
drivas för långt.
Utskottet har för sin del funnit, att
den gränsdragning som har skett i propositionen
är en lämplig och logisk avvägning.
Utskottet har bara för sin del
kompletterat lagstadgandet med ett litet
förtydligande, .lag tror inte att det
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
är någon ändring i sak mot vad departementschefen
hade föreslagit, men
genom att lägga till ett par ord — som
redan ha omförmälts av fru Gärde Widemar
och som jag därför inte går in
på —- har stadgandet vunnit i tydlighet.
Det är alldeles självfallet, som också
påpekades av fru Gärde Widemar, att
spörsmålet om tillskapande av en enklare
bolagsform för smärre företag vinner
ökad aktualitet i och med ett genomförande
av det föreliggande lagförslaget.
Fru Gärde Widemar talade ju
om att det inte hade varit så aktuellt
tidigare att skapa någon sådan form,
emedan man ju hade föreningsformen.
Detta synes mig tala för att man nu bör
göra det aktuellt genom att ta bort detta
hinder för att verkligen på allvar dryfta
problemet. Som fru Gärde Widemar
nämnde, har ju också riksdagen anhållit
om en översyn av aktiebolagslagen,
och i sitt av riksdagen godkända utlåtande
i den frågan uttalade första lagutskottet,
att det torde föreligga anledning
att i samband med översynen uppta
just detta spörsmål till övervägande.
Utskottet förmenar att det snarast är
en fördel att föreningsbegreppet först
har ordentligt fastslagits i lagstiftningen,
så att man vet vilka luckor det nu
gäller att täppa till och vilka möjligheter
det gäller att öppna för företag att
få en form som kan passa.
De olägenheter som må vara förbundna
med den föreslagna gränsdragningen
ha enligt utskottets mening betydligt
överdrivits. Det i reservationen A
nämnda exemplet om några hantverkare,
som vilja slå sig ihop och driva
rörelse, är enligt min mening inte vidare
lyckligt valt. De synas ju kunna
få sin förening registrerad även enligt
den av utskottet föreslagna 1 §, som ju
just i det hänseendet har förtydligats.
Att den föreslagna bestämmelsen skulle
verka återhållande på företagsamheten
och vända sin udd mot företagare och
hantverkare utan eget kapital eller med
små kapitalbehov förefaller mig vara
58
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
överdrivet. Det är så lätt att använda
sådana ord som att det »verkar återhållande
på företagsamheten» eller
»vänder sin udd mot småföretagare».
Det låter ganska suggestivt, men ser man
till innehållet tror jag inte att det blir
så stora olägenheter. Det torde inte finnas
så många änkor av det slag som fru
Gärde Widemar talade om. Det är väl
ingenting som hindrar att en änka fortsätter
rörelsen tillsammans med mannens
kompanjoner, om hon på ett eller
annat sätt kan delta i rörelsen. Ja, hon
kan till och med ha sin föreningsandel
kvar utan att delta om hon nöjer sig
med att uppbära den högsta avkastningen,
5 procent, förutsatt att inte antalet
ledamöter i föreningen nedgår och
blir för litet.
Det lär väl för övrigt förhålla sig så,
att om det är fråga om mindre företag,
så att aktiebolagsformen inte är lämplig,
en sådan här änka på något sätt,
kanske i blygsam omfattning, bidrar
till arbetsresultat i föreningen. Kanske
passar hon en telefonväxel, kanske
sköter hon några böcker.
Utskottet har i varje fall funnit det
ur olika synpunkter lämpligast att föreningslagstiftningen
nu utformas i slutgiltigt
skick med en klar skillnad mellan
de olika företagsformerna. Att för
undvikande av de olägenheter, som i ett
säkerligen mycket ringa antal fall kunna
komma att föreligga, i det att någon
helt lämplig associationsform icke komer
att finnas för under någon tid framöver
uppkommande nya sammanslutningar,
bibehålla nuvarande föreningsbegrepp,
som visat sig leda till de stora
olägenheter i allmänhet som jag förut
har talat om, synes i allt fall olämpligt.
Jag vill så, herr talman, något beröra
frågan om de ideella föreningarna. Det
är riktigt att av de ideella föreningarna
bara sådana som ha drivit verksamhet,
för vilken de äro skyldiga att föra böcker,
ha kunnat registreras såsom ekonomiska
föreningar, och det är säkerligen
också riktigt att det kan vara
lämpligt för vissa ideella föreningar att
kunna vinna registrering. I den utredning
som har företagits föreslog också
utredningsmannen, att det skulle vara
möjligt för ideella föreningar att registreras
om de så ville, och i en mångfald
yttranden har en sådan ordning
tillstyrkts. Emellertid ha några länsstyrelser
och andra myndigheter samt
flera mycket betydande organisationer
mycket bestämt avstyrkt att man skulle
införa en sådan ordning. Jag vill erinra
om att bland de hörda organisationerna
som ha avstyrkt förslaget äro
sådana som Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund
och Sveriges industriförbund —
det är ju i alla fall sammanslutningar
som säkerligen ha en hel del erfarenhet
på detta område, och det skulle säkerligen
vara oklokt att nonchalera vad
de ha sagt.
Jag vill visst inte bestrida, att det
många gånger kan vara önskvärt för ideella
föreningar att få möjlighet att vinna
registrering, som jag nyss nämnde. Fru
Gärde Widemar redogjorde för varför
det är lämpligt, och det behöver jag
inte upprepa. Yi veta av egen erfarenhet,
att om man har en registrerad förening,
ser man i ett slag, att det är en
juridisk person, och man ser vem det
är som företräder föreningen. Men å
andra sidan måste utskottet finna, att
de erinringar som ha gjorts mot den
föreslagna anordningen äro mycket vägande.
Det skulle kunna inträffa att två
ideella föreningar båda hade rättskapacitet
men den ena vore registrerad,
den andra inte. Den ena styrkte alltså
med ett registreringsbevis sin rättskapacitet,
medan den andra fick styrka
denna på annat sätt. Detta måste ju
skapa stor förvirring, och det har inte
heller vid remissbehandlingen saknats
röster för att det kommer att föranleda
att de som kunna utöva något slags
tvång på ideella föreningar att registrera
sig komma att göra det. Jag tror
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
59
att det är bostadsstyrelsen som har
sagt, att om det blir tal om lån till en
ideell förening, kommer bostadsstyrelsen,
om det blir möjligt med registrering,
att fordra att den ideella föreningen
skall vara registrerad för att något
lån skall beviljas. Själv sitter jag i en
bankstyrelse, och jag får säga att det
inte skulle förvåna mig om, därest möjlighet
till registrering yppades, det
kravet verkligen uppställdes, att man
fick ordna med en sådan om man ville
ha något lån. Nu är det ganska stort
besvär att ideligen övertyga sig både om
rättskapaciteten —• ja, det kanske kan
räcka att göra det en gång — och om
att föreningen företrädes i olika ärenden
av behöriga personer.
En av de hörda föreningarna som i
eminent grad är ideell men som driver
stora affärer på sitt sätt är Svenska turistföreningen.
Den har i några få
ord framfört just de invändningar som
kunna riktas häremot. Föreningen säger,
att »fördelen med registreringsmöjlighet
i varje fall köpes alldeles för
dyrt, om priset skall vara en vidlyftig
och odifferentierad lagstiftning om ideella
föreningar, vilken till på köpet
skulle uppdela de ideella föreningarna
icke efter deras sakliga beskaffenhet
eller deras behov utan efter den tillfälliga
omständigheten, att några trott
sig vinna en fördel genom registrering
medan andra trott motsatsen». Så långt
turistföreningen. Dessa invändningar
äro enligt utskottets mening så vägande,
att man inte bör gå den vägen. Därmed
vill jag inte ha sagt, att det inte kan
vara lämpligt att lagstifta om ideella
föreningar, och statsrådet har också uttalat
sig på sådant sätt, att man mycket
väl kan tänka sig, alt, när behov därav
anses förefinnas, göra en speciell lagstiftning
om ideella föreningar. Vi skola
komma ihåg att den lagstiftning som
nu ligger på riksdagens bord är dimensionerad
efter dessa ofta mycket stora
ekonomiska sammanslutningar som de
ekonomiska föreningarna utgöra. Den
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
upptar alltså en mångfald bestämmelser,
delvis mycket invecklade, som i
allmänhet icke skulle ha någon användning
i fråga om ideella föreningar.
Jag har inte så stor anledning att gå
in på de följande paragrafer som fru
Gärde Widemar talade om. Fru Gärde
Widemar nämnde bland annat frågan
om öppenheten i föreningarna. Såsom
reservanterna ha anfört, ligger det i
den kooperativa föreningens natur att
en sådan förening skall vara öppen. Den
största betydelsen får ett dylikt stadgande
därigenom att det bereder en inträdessökande
möjlighet att dra frågan
om vägrat medlemskap under domstols
prövning. Nu anser utskottsmajoriteten
inte, att man skall gå den väg, som har
föreslagits av reservanterna. Det är ju
möjligt att man, om man skulle gå den
vägen, kanske finge tumma på öppenhetsprincipen
något, men jag saknar
anledning att närmare gå in på detta.
Fru Gärde Widemar berörde även
stadgandet i 18 § om utdelning, som beräknas
annorledes än i förhållande till
den omfattning vari föreningens verksamhet
tages i anspråk. Hon ansåg för
sin del, att det inte var riktigt att maximera
den till 5 procent för år på inbetalda
insatser. Utskottet anser för sin
del, att ett sådant stadgande ansluter
sig mycket väl till det allmänna kriterium,
som uppställes för att en förening
skall kunna vinna registrering enligt
förslaget, nämligen att det inte är fråga
om en vanlig kapitalassociation utan en
förening av accessorisk natur. Det är
klart att detta skulle kunna ordnas på
annat sätt. Man behöver inte säga precis
5 procent, utan man kunde ha gått
in för en viss procent över inlåningsräntan
i bankerna, och då hade man
inte fått denna fixerade ränta. Jag medger
att det kan ligga någonting i det.
Det är bara det att man, såvitt jag vet,
inte har gått den vägen inom något område.
Jag motionerade på sin tid om
att man skulle konstruera de olika legala
räntorna —- det finns ju ränta be
-
60
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
stämd i lagen på olika ställen — på
sådant sätt, att de skulle anknytas till
bankräntan, men en sådan utredning
har inte kommit till stånd. Frågan var
också föremål för en interpellation vid
årets riksdag, och statsrådet svarade då,
att det finns andra, mer angelägna utredningskrav
som måste tillgodoses och
att det kanske rentav inte var lämpligt
att i en tid som vår, då det ekonomiska
livet under inflytande av det utrikespolitiska
läget företer så stora växlingar,
komma med en sådan lagstiftning.
Hade man gjort en utredning,
hade man där kanske fått hållpunkter
för en annan ordning även i detta fall,
t. ex. genom att bestämma utdelningsgränsen
till 2 eller 3 procent över inlåningsräntan
i sparbanker eller någonting
sådant. Nu har emellertid inte någon
utredning kommit till stånd, och
då har utskottet ansett lämpligt att ta
en fixerad högsta utdelning, såsom föreslagits
i propositionen. Vi få emellertid
komma ihåg, att 5 procent är en i
dagens läge ganska hög ränta, och av de
toner man har fått höra i denna kammare
har det inte verkat som om man
hade någon större lust att rucka på
räntan så mycket. Skulle det bli fallet,
är det väl inte värre än att man får göra
en lagändring, och då har man kanske
kommit så långt, att man kan införa en
variabel ränta.
I övrigt har jag bara att säga ett par
ord om koncernreglerna, som fru Gärde
Widemar till slut berörde och som något
omförmälas i reservationen B. På
den punkten har utskottet för sin del
ansett, att det inte finns någon anledning
till erinran mot vad departementschefen
har anfört. Det är visserligen
sant att man nu genom denna lag har
fått mera uttömmande bestämmelser om
redovisning och revision även beträffande
föreningar, men skall det vara
något värde med koncernregler får det
ju gälla också blandade koncerner, och
det finns för närvarande inga bestämmelser
om detta beträffande aktiebolag.
Dessutom förefaller det rimligt att, som
departementschefen har sagt, under någon
tid bida de erfarenheter man kan
vinna av den nya aktiebolagslagen.
Herr talman! Första kammaren har
redan med tre fjärdedels majoritet
godkänt utskottets hemställan, och jag
vill nu yrka bifall till samma hemställan.
Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
Jag tror att herr Rylanders påstående
om att förvirring skulle uppstå på delta
område, om man följde de linjer som
reservanterna ha anvisat, är betydligt
överdrivet. Man får väl ändå inte säga,
att det är förvirring på området därför
att de länsstyrelser, som tillämpa dessa
regler, tillämpa dem något olika. Det
förekommer ofta, när olika myndigheter
skola tillämpa samma regler, att
praxis blir olikartad, men därifrån är
det ett ganska långt steg till att tala om
virrvarr.
Herr Rylander sade att man hade velat
draga en gräns mellan de företag,
som arbeta i vanligt vinstsyfte, och de
andra företagen. Jag skulle vilja fråga,
vilka av de ekonomiska föreningarna
som inte arbeta i vinstsyfte. Alla arbeta
de väl i vinstsyfte, antingen de arbeta
på kooperativ grund eller inom den
slutna föreningsformen.
Då är väl den tanken riktigare, att
man skall se till om vederbörande har
en önskan att få avkastning på sitt kapital,
på försäljning av sina produkter
eller på sin arbetsinsats. Det framgår
dock inte av den statistik, som har
gjorts av den utredning som har arbetat
med frågan, att det skulle föreligga
något nämnvärt intresse från sammanslutningar,
som önska få avkastning på
sitt kapital, att använda den ekonomiska
föreningens form.
Då den nya aktiebolagslagen med alla
sina hårda bestämmelser trädde i kraft,
var man ju rädd att en hel del företag
skulle övergå till den ekonomiska för
-
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
Öl
eningens form, men det har visat sig att
detta inte har varit lockande, trots att
det ur skattesynpunkt är fördelaktigare
att driva eu rörelse såsom ekonomisk
förening än såsom aktiebolag.
All utredning på detta område visar
att de rörelser, som framför allt ha
kommit i fråga för den ekonomiska föreningen,
äro små rörelser, som egentligen
drivas utan eget kapital. Man behöver
ju intet insatskapital för att
starta en ekonomisk förening utöver de
kanske 500 kronor som erfordras för
satsande av andelar, och för många av
de mindre företagen är det ett ganska
väsentligt steg från 500 till 5 000 kronor.
Det har inte i någon av utredningsinstanserna
eller i remissvaren framkommit,
att det skett missbruk av denna
föreningsform, och därför tycker jag
att det kanske är litet överdrivet att
säga, att det finns luckor som man
måste täppa till genom lagstiftningen.
Att det skulle finnas några sådana framgår
i varje fall inte av den utredning
som förebragts i ärendet.
Ordföranden i första lagutskottet
visste inte riktigt vilka remissinstanser
det var som hade förordat att man
skulle behålla det nuvarande begreppet
ekonomisk förening oförändrat. Det var
emellertid köpmannaförbundet, kommerskollegium
och advokatsamfundet,
och man tycker ju att dessa remissinstanser
borde ha en viss erfarenhet av
vilka företagsformer som äro önskvärda.
Herr Rylander erinrade om att —• såsom
även jag hade påpekat — riksdagen
förra året i enlighet med första lagutskottets
förslag hade hemställt om en
översyn av aktiebolagslagen, varvid det
även ifrågasattes att nya former skulle
tillskapas för småbolagen. Efter vad jag
har hört är någon sådan utredning varken
tillsatt ännu eller ens påtänkt, och
det finns därför all anledning att bevara
det föreningsbegrcpp, som vi nu
ha och som alltså fyller cn stor funktion
på företagsområdet, till dess vi få
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
fram nya former eller i varje fall till
dess vi få en utredning tillsatt om de
nya former vi vilja ha på området.
Vad talet om hantverkarna beträffar
vill jag säga, att mitt exempel inte gällde
bara dem. Det är ganska självklart
att hantverkare, som sluta sig tillsammans
och arbeta med egen arbetsinsats,
kunna bilda en förening även enligt det
föreslagna föreningsbegreppet. Men det
gällde en änka, som hade ärvt sin mans
rörelse och som ville- bilda en ekonomisk
förening tillsammans med de hantverkare
som hade varit anställda hos
hennes man. Hon skulle enligt utskottets
förslag inte kunna bilda en ekonomisk
förening, såvida hon inte själv aktivt
deltoge i rörelsen. Man kan tänka
sig fall där hon inte har möjlighet till
detta. Jag har inte sagt att det finns
många sådana fall, men det är tillräckligt
att det över huvud taget förekommer
dylika fall där vederbörande blir
missgynnad därför att man av rent teoretiska
skäl inför ett föreningsbegrepp,
som inte har motsvarighet i verkligheten
och inte motsvarar det praktiska
rättslivets krav. Det är klart att hon i
ett sådant fall kan driva rörelsen med
personlig ansvarighet, liksom hennes
man tidigare gjort, men om hon själv
inte är insatt i rörelsen och önskar taga
in dessa medarbetare i densamma, kunde
det vara av stort värde för henne
att kunna driva den utan personlig ansvarighet.
Rent teoretiskt har jag ingenting emot
att det blir en klar gränsdragning mellan
aktiebolag och ekonomiska föreningar,
men jag anser att tidpunkten nu inte
är lämpligt vald att göra denna gränsdragning,
eftersom det finns eu stor
grupp företagare, som i fortsättningen
kommer att sakna lämplig verksamhetsform
om vi nu genomföra det föreslagna
begreppet för ekonomisk förening.
Vad de ideella föreningarna beträffar
noterar jag med tacksamhet att lagutskottets
ordförande instämmer med
mig i att det finns ett behov av registre
-
62
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
ring och att, som herr Rylander sade,
det säkerligen är lämpligt att det kommer
att bli möjligheter för de ideella
föreningarna att bli registrerade. Herr
Rylander ansåg emellertid att de inte
passa in i den lagstiftning som nu är
föreslagen. Det är möjligt att man kunde
göra en lagstiftning som är bättre
avpassad för de ideella föreningarna —
det vill jag inte alls ifrågasätta •— men
vi ha dock för närvarande en registreringsmöjlighet
för vissa ideella föreningar,
och den möjligheten försvinner
genom förslaget. I stället för att, såsom
det är allmänt erkänt att man skulle
behöva, utvidga möjligheterna till registrering
för de ideella föreningarna
tar man bort de möjligheter som redan
nu finnas. Det finns ingen konsekvens
i detta.
Jag vill påpeka att ett femtiotal av de
hörda remissinstanserna ha förordat en
registreringsmöjligliet för de ideella
föreningarna. Det är riktigt, som herr
Rylander nämnde, att vissa av remissinstanserna
ha ansett det vanskligt med
en registreringsmöjligliet. Men det kanske
delvis är därför att vederbörande
remissinstanser själva inte ha varit intresserade
av en sådan. Här är det emellertid
fråga om en frivillig registrering,
inte om något tvång. Det är fråga om
att de organisationer, som själva anse
att de behöva en möjlighet till registrering
för att på det sättet få lättare att
visa sin rättskapacitet, skola få en sådan
möjlighet.
Herr Rylander nämnde exemplet från
bankstyrelsen, och herr Rylander vet
säkert, hur svårt det är både för bankstyrelser
och i andra sammanhang alt
verkligen få reda på om en ideell förening
har rättskapacitet och vilka som
ha behörighet att företräda den. Det
skulle förenkla proceduren högst väsentligt
om dessa föreningar kunde bli
registrerade. Om de själva vilja underkasta
sig den nya lagens bestämmelser,
varför hindra dem från att göra det?
Om nu herr Rylander anser att man
bör ha en särskild lagstiftning för de
ideella föreningarna, är det ju beklagligt
att detta inte på något sätt har
kommit till uttryck i utskottsutlåtandet
eller vid utskottsbehandlingen. Som det
nu ligger till är ju saken helt ställd på
framtiden, och man har här försummat
den chans som man hade att ge en möjlighet
för de ideella föreningarna att bli
registrerade.
Jag skall inte gå in i diskussion om
de övriga detaljerna, utan jag skall be,
herr talman, att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till reservationen A.
Herr RYLANDER: Herr talman! Yad
först beträffar fru Gärde Widemars uttalande,
att man inte vet om det blir
någon utredning om de här mindre bolagen,
vill jag erinra om att departementschefen
i propositionen sagt, att en
översyn av aktiebolagslagen bör komma
till stånd. Det kommer alltså att ske
en översyn av aktiebolagslagen, och jag
håller för alldeles otroligt att en sådan
översyn kommer att göras utan att man
tar upp problemet om dessa bolag.
Jag kan inte erinra mig att jag uttryckte
mig så som fru Gärde Widemar
sade. Jag tror att fru Gärde Widemar
kan se i protokollet, att jag ej tog ståndpunkt
till hur det skulle gå med de
ideella föreningarna. Jag anslöt mig
bara till vad departementschefen har
sagt i propositionen om att man mycket
väl kan tänka sig att det kan bli en
lagstiftning om de ideella föreningarna,
och jag tilläde, att många skäl tala för
denna uppfattning. Vi veta å andra sidan
att det har gjorts gällande från
många håll att det inte bör bli en sådan
lagstiftning, eftersom dessa ideella föreningar
äro av så olika natur. Det finns
små, obetydliga ideella föreningar, bestående
av några få människor, som ha
ett ideellt syfte med sin sammanslutning
och som sammanträffa utan att
egentligen vilja ha några former, och
det finnes andra, väldiga sammanslut
-
Tisdagen den 8 mai 1951 em.
Nr 18.
63
ningar som även ha ekonomiska angelägenheter
av betydande vikt.
Jag vill av den anledningen vänta
med mitt ståndpunktstagande, och det
finns enligt min mening inte heller någon
anledning för utskottet att när det
gäller en lag om ekonomiska föreningar
göra annat än godtaga det yttrande som
departementschefen har gjort på denna
punkt.
Det gläder mig att inte heller fru
Gärde Widemar anser att de här änkornas
antal är så stort. Man kan nog därför
taga saken lugnt och inte införa någon
speciell anordning för dessa för
den övergångstid som kan komma i
fråga tills man har tillskapat enklare
bolagsformer, om nu detta kan ske. Kan
det inte ske, får man måhända öppna
någon annan möjlighet för vederbörande
att få en företagsform, kanske rent
av genom en ändring i föreningslagen
eller skapande av ett alldeles nytt slags
associationsform — jag vet inte vad
som kan tänkas på det området.
Fru Gärde Widemar sade att man
inte bör taga bort en registreringsmöjlighet
som redan finns. Men hur skulle
det då vara möjligt att göra en, såsom
jag anser, klar och logisk gränsdragning?
Den föreslagna gränsdragningen
är ju verkligen klar och logisk, och fru
Gärde Widemar har ju också sagt att
hon för sin del är beredd att acceptera
en sådan gränsdragning, fastän inte just
nu utan först sedan man skapat till dessa
enklare bolagsformer.
Jag vill också som hastigast återkomma
till frivilligheten i fråga om registreringen.
Jag nämnde ett exempel
som tydligt visade att denna registrering
inte skulle bli frivillig. Om en registreringsmöjlighet
infördes, skulle det
i fråga om ideella föreningar, som i
handel och vandel äro av mera allmän
karaktär, tvivelsutan bli så, att deras
motparter skulle kräva att de skulle
registrera sig, detta helt enkelt av den
anledning, som fru Gärde Widemar
själv nämnde, nämligen att det är svårt
Lag om ekonomiska föreningar m. m.
att taga reda på vem det är som rätteligen
företräder en ideell förening. Motparten
känner sig eljest alltid otrygg
och oviss, ty han måste alltid skaffa sig
färska handlingar för att se hur det
ligger till. Då behövde vederbörande
endast kräva att få se registreringsbeviset,
varvid man med en gång kunde
få reda på hur det förhölle sig.
Herr AHLSTEN: Herr talman! Jag har
tillsammans med några andra ledamöter
väckt en motion som berör bestämmelserna
i 17 § i det föreliggande förslaget
till lag om ekonomiska föreningar. Denna
paragraf innefattar som bekant bestämmelser
om avsättning till reservfonden
och om det sätt på vilket avsättningen
skall ske.
Motionen har ju inte av utskottet kunnat
tillstyrkas, men det sätt, på vilket
utskottet har löst frågan, innebär att
motionens syfte har blivit tillgodosett,
och för detta vill jag framföra ett tack
till utskottet.
Jag tror att det föreliggande förslaget
på denna punkt, som ju för den ekonomiska
föreningsrörelsen och för det allmänna
är av mycket stor betydelse, har
fått en lösning som i mycket hög grad
bör kunna tillgodose såväl de ekonomiska
föreningarnas som det allmännas
intressen, och jag vill, herr talman, endast
med dessa ord ge ett erkännande
åt utskottet för det sätt, på vilket utskottet
har löst denna fråga, vilken jag
tror är en av de största och viktigaste
i det föreliggande lagförslaget.
Fru GÄRDE WIDEMAR: Herr talman!
I vad herr Rylander senast sade fäste
jag mig särskilt vid hans uttalande, att
det inte finns någon anledning att frångå
departementschefens förslag. Jag
skulle vilja säga att det är just den allmänna
princip som har präglat herr
Rylanders hela ståndpunktstagande i
utskottet i denna fråga.
I sak kan jag endast konstatera, att
han själv nyss förklarade att han ansåg
64
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Ändring i civilförsvarslagen m. m.
det behövligt med nya former för de
mindre företagen och att det beträffande
de ideella föreningarna föreligger
mycket stora svårigheter att få deras
rättskapacitet och behörighetsförhållanden
klarlagda.
Jag tycker därför, att herr Rylander
i sak har vitsordat min ståndpunkt. Jag
förstår bara inte varför han inte kan
taga steget fullt ut och erkänna, att det
kommer att bli en brist på det praktiska
rättslivets område under den mellantid
som kommer att förflyta tills vi
dels få dessa nya former för de mindre
företagen och dels få en särskild lagstiftning
för de ideella föreningarna.
Det är den bristen vi reservanter ha
velat avhjälpa genom att låta det gamla
föreningsbegreppet gälla till dess vi få
dessa önskemål tillgodosedda.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Cassel
m. fl. avgivna, med A. betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 11.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 12.
Ändring i civilförsvarslagen m. m.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 6 april 1951 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 201, vilken behandlats av för
-
sta lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till
1) lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr
536);
2) lag om ändrad lydelse av 27 kap.
14 § strafflagen.
De i propositionen framlagda lagförslagen
syftade till att reglera ställningen
i krig för personal tillhörande civilförsvarets
ordnings- och bevakningstjänst.
I 1 § civilförsvarslagen skulle
införas ett stadgande av innehåll, att
Konungen ägde bestämma att personal
tillhörande viss tjänstegren skulle, då
riket vore i krig, vara skyldig att i anslutning
till tjänstegrenen åliggande
uppgifter utöva sådan verksamhet för
rikets försvar som eljest åvilade krigsmakten.
Den föreslagna ändringen av
27 kap. 14 § strafflagen innebar, att den
som tillhörde sådan tjänstegren under
krig i straffrättsligt hänseende skulle
jämställas med krigsman.
I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande
motioner, nr 469 i första kammaren
av herrar öhman och Persson,
Helmer, och nr 604 i andra kammaren
av fru Nilsson m. fl.
I motionerna hade hemställts »att
riksdagen avslår Kungl. Maj:ts proposition
nr 201».
Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionerna I: 469 och
II: 604 måtte bifalla förevarande proposition,
nr 201.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Fru NILSSON: Herr talman! Vi vända
oss från vårt håll mot att man av civilförsvaret
skall göra en halvmilitär or
-
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
65
ganisation. Civilförsvaret skulle ju enligt
tidigare beslut vara en humanitär
organisation, och jag anser, att den personal,
som tillhör civilförsvaret, ej skall
jämställas med värnpliktiga. Det skulle
nog för civilförsvarspersonalen få ödesdigra
följder, eftersom den saknar såväl
utrustning som utbildning.
Jag anser sålunda, att civilförsvaret
icke skall befatta sig med uppgifter,
som ha militär karaktär, utan skall behålla
den karaktär som tidigare fastställts.
Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till motionen nr 604 i andra kammaren
och avslag på utskottets förslag.
Herr RYLANDER: Herr talman! Civilförsvarets
verksamhet har för närvarande
inte någon militär karaktär.
Emellertid kunna sådana situationer
uppkomma, att personal, som tillhör civilförsvarets
ordnings- och bevakningstjänst,
för att effektivt kunna lösa sina
uppgifter måste ingripa mot uniformerade
fiender. Det kan t. ex. vara angeläget
att bekämpa enstaka fientliga soldater,
som ha luftlandsatts. Det skulle
inte vara möjligt för sådan personal
att göra detta, om den icke finge åtnjuta
samma folkrättsliga skydd som
stridande trupp. Genom den nu föreslagna
ändringen i lagen har man velat
införa ett sådant folkrättsligt skydd för
denna gren av civilförsvarspersonalen,
alltså de som äro tilldelade ordningsoch
bevakningstjänsten. Det är också
meningen att denna personal under
krig i .straffrättsligt hänseende skall
jämställas med krigsmakten. Det synes
utskottet absolut nödvändigt att genomföra
en sådan ordning, så länge civilförsvaret
bibehåller sina nuvarande
uppgifter med avseende på ordningshållning
och bevakning. Någon annan
lösning står inte till buds. Vi kunna inte
gärna ställa oss inför en sådan möjlighet
att om krig bröte ut, personal ur
ordnings- och bevakningstjänsten skulle
riskera att bli skjutna såsom francstirörer.
Det kan ju inte vara rimligt.
5
Ändring i civilförsvarslagen m. m.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan. Jag skulle
bara kunna göra det lilla tillägget, att
utskottet särskilt understrukit, att utskottet
förutsätter som självklart, att
sådana civilförsvarspliktiga, på vilka
bestämmelserna om vapenfria värnpliktiga
äro tillämpliga eller skulle varit
tillämpliga om de varit värnpliktiga,
icke böra uttagas till sådan tjänstgöring,
som det här är fråga om.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 13.
Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med
vissa bestämmelser till skydd för försvaret
m. m.;
andra lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av väckt motion om ändring
av 3 § 3 mom. lagen om folkpensionering;
samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 14, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; och
nr 15, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, m. m.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 14.
Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 16,
angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar m. m.
av viss kronan tillhörig fast egendom.
— Andra kammarens protokoll 1951. Nr 18.
66
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
§ 15.
Åtgärder i abortförebyggande syfte.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 15,
över motion om vissa åtgärder i abortförebyggande
syfte.
Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade
Fru EWERLÖF: Herr talman! I egenskap
av motionär tillåter jag mig att
framföra några synpunkter på denna
fråga. Jag har i min motion hemställt
om vissa abortförebyggande åtgärder,
nämligen att man skulle besluta dels
uppdraga åt medicinalstyrelsen att låta
föra en fortlöpande statistik över samtliga
av medicinalstyrelsen eller av två
läkare behandlade ansökningar om tillstånd
till abort, dels, eventuellt genom
1950 års abortkommitté, föranstalta om
sådan ändring av gällande regler, att
en obligatorisk social utredning skall
ske, innan abort beviljas, dels, likaledes
eventuellt genom 1950 års abortkommitté,
låta undersöka möjligheterna
att inrätta allmänna familje- och äktenskapsrådgivningsbyråer
i stället för de
särskilda rådgivningsbyråer för abortsökande,
som nu finnas.
Jag har gjort detta av den anledningen
att antalet legala aborter år för år
stiger — de illegala undandra sig självfallet
varje bedömande. Vid vårriksdagen
1946 beslöt riksdagen en utvidgning
av den social-medicinska indikationen
genom införande av en särskild
social-medicinsk indikation, som innebär
att de medicinska kraven avtrubbas
och de sociala momenten starkare understrykas.
Jag är fullt på det klara med
att meningen med detta var att minska
antalet illegala aborter, att få de kvinnor
som störta i väg till kvacksalvare
att i stället vända sig till de legala instanserna,
varigenom nödvändiga ingrepp
kunde göras utan risk för kvinnornas
liv och såväl fysiska som psykiska
hälsa och varigenom man kanske
till och med kunde få många att avstå
från abort. Men, herr talman, jag tillät
mig redan då betvivla, att det totala
antalet aborter skulle minska genom eu
utvidgning av möjligheterna till abort.
Jag tillät mig förutsäga, att respekten
för liv, som dock är en fundamental
fråga, skulle minskas genom att möjligheterna
till abort vidgades. För min
personliga del tror jag inte, att man
kommer fram till en minskat antal
aborter genom en uppluckring av ansvar
och genom en minskning av
respekten för liv. Jag tror att den enda
vägen att nå därhän är allmänt abortprofylaktiska
åtgärder av social och
ekonomisk natur och först och sist
en annan inställning från samhällets
sida till de ogifta mödrarna. De ogifta
mödrarna böra få klart för sig, att vi
skänka dem aktning om de bära fram
sina barn och uppfostra dem, och att
vi anse de utomäktenskapliga barnen
lika mycket värda som de barn som
fötts inom äktenskapet. Det är dylika
åtgärder som enligt min mening i första
hand skola till, och det är av den anledningen
som jag funnit det vara så angeläget
att en obligatorisk social utredning
föregår varje beviljande av abort.
Jag skall tillåta mig att ge kammaren
ett exempel på hur den vanliga rutinmässiga
behandlingen av ärendena verkar.
Det var en ung flicka, som arbetade
på sina föräldrars lantgård någonstans
i Sverige. Hon hade ett barn
och blev gravid igen. En läkare konstaterade
graviditet, och hon sändes till
en psykiater. Denne testade flickan,
och då hon varken visste vad kungen
— han var kronprins då — hette och
inte heller vad statsministern hette —
hon var kanske inte politiskt intresserad
— konstaterades det, att hon befann
sig på ett tolvårigt barns utvecklingsstadium,
och psykiatern tillrådde
abort. Då ingrep en behjärtad kurator,
som talade med flickan och med hennes
föräldrar och framhöll, att en abort var
ett mycket allvarligt ingrepp, som kunde
medföra risk för livet och i alla händelser
men för flickans både fysiska
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
67
och psykiska tillstånd. Hon avstod från
aborten, föräldrarna menade också att
det var bäst att hon fick föda sitt barn.
Nu hör det till saken, att om denna
flicka hade testats på sädesslag och koraser,
hade hon mycket väl kunnat svara
för sig. Jag medger emellertid att
hon var illitterat, när hon inte visste
vad kungen och statsministern hette.
I alla händelser födde hon fram sitt
barn; det blev ett bra barn och hon
skötte det med ömhet och omsorg liksom
det första. Hon gjorde skäl för sig,
uppfostrade barnen väl, och det hela
blev en riktig solskenshistoria.
Jag är givetvis mycket glad åt den
vänliga skrivning, som utskottet har
kostat på min motion och där utskottet
hänvisat till att ett av mina önskemål
redan är uppfyllt. Medicinalstyrelsen
har nämligen förklarat, att den skall
föra denna fortlöpande statistik. Även
abortkommittén har tagit upp av mig
framförda önskemål till behandling —
det hade den för övrigt gjort redan
innan min motion kom till. Jag borde
således kunna slå mig till ro, menar utskottet,
till dess betänkandet kommer.
Betänkandet lär komma i höst, och sedan
skall det gå på remiss till olika instanser,
varför det i alla fall måste ta
ganska ansenlig tid, innan däri framförda
förslag bli förda ut i livet.
Det är därför, herr talman, som jag
har tillåtit mig att ta kammarens tid i
anspråk, trots att jag inte har något
yrkande att ställa. Jag vill endast säga,
att om inte abortkommittén på allvar
tar upp denna fråga om en social utredning
och om det skulle taga för lång tid
innan en sådan blir förverkligad, kommer
jag att på nytt här i kammaren
framföra mina önskemål om att denna
sociala utredning så fort som möjligt
skall komma till stånd.
Häruti instämde herr Johnsson i
Stockholm.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 16.
Formerna och målsättningen för skolans
fostran genom kroppsövningar.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 16,
över motion angående utredning om
formerna och målsättningen för skolans
fostran genom kroppsövningar.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:
Herr HUSS: Herr talman! Den här
motionen har visserligen blivit avstyrkt,
men om man läser utskottsutlåtandet
och har följt med den ganska
livliga debatt, som motionen framkallat
i pressen, så är det uppenbart att
den sak, som motionen velat gagna,
fallit avsevärt framåt, som det brukar
heta. Av de hörda remissinstanserna
är det särskilt den viktigaste av dem,
nämligen skolöverstyrelsen, som ställt
sig välvillig. Styrelsen säger att brister
otvivelaktigt på sina håll förekomma i
gymnastikundervisningen och vill själv
företa vissa delar av den utredning motionärerna
begärt, t. ex, beträffande
rytmikundervisningen, friluftsdagarna
o. s. v. Motionen har också på andra
sätt medfört nytta, bl. a. genom att skapa
en ganska utbredd opinion för reformer
på detta område. Därtill har
det underhand blivit upplyst att motionen
troligen bifallits, om icke gymnastiklärarutbildningssakkunniga
tagit itu
med delvis samma frågekomplex.
Motionärerna ha alltså en viss anledning
att känna sig belåtna över ett resultat,
som realiter är betydligt större
än vad som beskäres flertalet motioner.
Detta hindrar inte att utlåtandet ger
anledning till vissa reflexioner, som
emellertid inte rikta sig mot utskottet.
De rikta sig inte heller, lika litet som
motionen, mot gymnastiklärarnas verksamhet,
utan mot systemet som sådant.
Motionen har som bekant missuppfattats
på många håll. Bland annat har
man trott, att utredningskravet även
inrymde en kritik mot kroppsövning
-
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
08
Formerna och målsättningen för skolans fostran genom kroppsövningar.
arna i folkskolan, medan ett närmare
studium av motionen visar att det huvudsakligen
är fråga om förhållandena
vid de högre skolformerna. Skolöverstyrelsen
framhåller också att brister
otvivelaktigt förekomma i gymnastikundervisningen
i en del av de högre
skolorna.
Även på en annan och väsentligare
punkt har motionen givit upphov till
missförstånd. Det har nämligen ansetts,
att den innebure en begäran om att
skolgymnastiken skulle göras frivillig.
Härmed förhåller det sig så, att motionärerna
endast begära en utredning
om formerna och målsättningen för
skolans fostran genom kroppsövningar.
Nu har det visserligen gjorts gällande,
att många skäl tala för att gymnastik
och andra kroppsövningar i
princip borde vara frivilliga. Kroppsövningen
har framvuxit ur leken, som
ju: är ett typfall av frivillig verksamhet.
Alla andra former av konstruktiv
hälsovård i skolan äro frivilliga och
förutsätta medgivande av målsmännen.
Dit höra skolmåltiderna, skyddsympningar
mot difteri och tuberkulos,
skollovskoloniverksamlieten, skolbaden
o. s. v., trots att riskerna för skador
genom dessa åtgärder äro vida mindre
än under de tvångsmässiga kroppsövningarna.
Lika väl som man kan vara
cntusiastik anhängare av skolmåltider
utan att tycka om tvångsmatning kan
man sätta stort värde på kroppsövningar
av frivillig natur men ställa sig reserverad
till tvångsmässiga sådana.
Över huvud taget har skolgymnastiken
länge varit en alltför trogen kopia av
den militära gymnastiken, åtminstone
vad gäller den manliga gymnastiken,
varvid man helt tappat ur sikte, att
den militära utbildningen syftar till ett
helt annat mål än skolutbildningen.
När motionärerna trots detta i princip
tänkt sig, att de obligatoriska
kroppsövningarna i skolan böra bibehållas,
så beror det på att dessa övningar
otvivelaktigt ha en viss fostran
-
de betydelse. Men det förefaller helt
naturligt att fordra att, om så skall
vara fallet, alla tänkbara försiktighetsmått
måste vidtagas för att reducera
riskerna för kroppsliga skador under
övningarna till ett minimum.
Vad säga nu remissinstanserna om
dessa skador? Ja, man ställer sig tämligen
likgiltig. Skolöverstyrelsen är försiktig
och säger att man inte har kunnat
förmärka någon ökning av olyckshändelserna,
vilket ju inte heller har
påståtts av motionärerna. Svenska
gymnastiklärarsällskapet är djärvare
och säger att antalet olycksfall inte är
oroande stort. Jag tycker nu att dess
egna siffror, 2,2 procent vid läroverken,
tala i motsatt riktning. Man har också
alldeles tappat ur sikte, att vad frågan
gäller är inte om det är två eller tio
benbrott, för att nu nämna de svårare
skadorna, per år i en skola — enligt
min personliga erfarenhet som skolläkare
rör det sig om mellan tre och sex
— utan vad man skall göra för att förebygga
dessa skador även om de äro fåtaliga.
Man kan ju inte gärna mena att
det är likgiltigt om dessa skador inträffa
eller icke. Faktiskt förefaller
detta emellertid att vara Gymnastiklärarsällskapets
uppfattning, när man,
stödd på en statistik på s. 5 i utlåtandet,
säger att olycksfallen under
kroppsövningarna inte äro flera än
andra olycksfall i samband med skolgången.
Den underförstådda slutsatsen
är tydligen, att olycksfallen under
kroppsövningarna följaktligen inte äro
något att bry sig om. Det är självfallet
detsamma som att säga: Olycksfall förekomma
ju under rasterna och på gatan,
alltså måste de också förekomma
under av lärare ledda lektioner. Bortsett
från denna underliga inställning
till önskemålet att förebygga olycksfall
röjer tankegången också en förunderlig
brist på förståelse för målsmännens
psykologiska inställning. En målsman
bär dess värre med jämnmod om hans
son eller dotter bryter benet genom att
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
(19
Formerna och målsättningen för skolans fostran genom kroppsövningar.
t. ex. springa oförsiktigt i en skoltrappa.
Skadar sig vederbörande återigen
under en av lärare övervakad tvångsmässig
kroppsövning, så känner sig
målsmannen ofta på ett helt annat sätt
indignerad, allra helst om han, som
ofta är fallet, önskat att barnet varit
befriat från gymnastik. Det kan tillläggas,
att Svenska gvmnastikdirektörsförbnndet,
i motsats till Svenska gymnastiklärarsällskapet,
instämt i utredningskravct.
Karakteristiskt för de viktigaste remissinstansernas
yttranden, nämligen
skolöverstyrelsens, medicinalstyrelsens
och gymnastiklärarutbildningssakkunnigas,
är att man sammanfattar ståndpunkten
så, att någon utredning inte
är behövlig för närvarande eller att
den kan anstå. Enligt allmänt språkbruk
måste detta betyda, att man anser
en utredning sannolikt eller möjligen
framdeles behövlig. I och för sig
måste dessa halva medgivanden tagas
till intäkt för att motionärernas initiativ
ingalunda varit opåkallat, och med
anledning därav har jag, herr talman,
intet yrkande.
Herr ALLARD: Herr talman! Med anledning
av det anförande som herr
Huss har hållit ber jag att få anföra
ett par synpunkter.
Herr Huss, som är huvudmotionär i
denna fråga, har fått sin motion avstyrkt,
men han är ändå mycket tillfredsställd.
Han säger att motionen
har fäst uppmärksamheten på denna
fråga. Det är ett fall framåt, menar
herr Huss, och hänvisar till vad remissinstanserna,
och då särskilt skolöverstyrelsen,
ha anfört. I verkligheten
är det väl så, alt skolöverstyrelsen
har sagt, att den har sin uppmärksamhet
riktad på en del av de förhållanden,
som herr Huss har påtalat. Vidare
ha gymnastiklärarutbildningssakkunniga
i sin utredning tagit upp till behandling''
den målsättning för den fysiska
fostran i skolorna, som herr Huss vill
ha utredd. Såväl skolöverstyrelsen
som gymnastiklärarutbildningssakkunniga
jämte övriga remissinstanser lia
också avstyrkt bifall till motionen.
Det är väl så, att de frågor, som motionärerna
ha ansett det vara lämpligt
att föra fram inför riksdagen, redan
äro föremål för uppmärksamhet, och
fördenskull skulle man kunna säga, att
motionen var onödig.
När herr Huss här kommenterar något
av vad Gymnastikläraresällskapet
sagt och gör gällande, att gymnastiklärarna
knappast ta de olycksfall som
inträffa vid gymnastik- och idrottsövningar
på fullt allvar, vill jag nog bestrida
det uttalandet. Gymnastiklärarna
äro uppmärksamma för den olycksfallsrisk
som kan följa med utövandet
av gymnastik och idrott. Och vad gymnastiklärarna
anfört är väl närmast, att
det är ofrånkomligt att vissa olycksfall
kunna inträffa under såväl lek som
gymnastik. Man har vidare sagt, att i
rapporterna över olycksfall, som inträffat
i skolan, händer det ofta, alltför
ofta, att även olycksfall, som inträffa
utanför skolorna, komma att i
rapporthänseende hänföras till skoltid.
Man menar därför att den olycksfallsstatistik
som finns på detta område
inte är tillförlitlig. Om man ser på de
rapporter över sin verksamhet som
skolläkarna äro skyldiga att sända in
till skolöverstyrelsen, finner man, att
för verksamhetsåret 1949/50 var det en
skolläkare som hade rapporterat, att
olycksfallssiffran var anmärkningsvärd.
Vid den undersökning, som skolöverstyrelsen
gjorde med anledning av
den rapporten, visade det sig, att hälften
av de olycksfall, som påstods ha
inträffat vid lek- och gymnastikövningar
inom skolan hade inträffat utanför
den egentliga skoltiden.
•Tåg vill slutligen med anledning av
att herr Huss anför, att Gymnastikdirektörsförbundet
till skillnad mot Gymnastikläraresällskapet
har tillstyrkt en
70
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Formerna och målsättningen för skolans fostran genom kroppsövningar.
utredning, tillägga att herr Huss väl
känner till att Gymnastikdirektörsförbundet
inte alls är någon representativ
församling för gymnastiklärarkåren.
Vidare kanske jag här bör erinra
herr Huss om att om man läser Gymnastikdirektörsförbundets
yttrande, finner
man, att det egentligen vill ha tillbaka
den gamla strängt militäriskt
hållna gymnastiken i skolan, som herr
Huss enligt sitt anförande här inte alls
önskade någon framgång. Jag anser
fördenskull att Gyinnastikdirektörsförbundets
yttrande bör avföras i detta
sammanhang.
Herr talman! Jag har intet ytterligare
att anföra utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr HUSS: Herr talman! Med anledning
av att herr Allard vill göra gällande,
att det i själva verket inte alls
funnits anledning att väcka denna motion,
kan jag nämna för herr Allard,
att den har på högsta medicinska håll
i skolöverstyrelsen mötts med den största
tillfredsställelse, och jag kan också
nämna, om herr Allard inte själv känner
till det, att föreståndaren för gymnastiska
centralinstitutet i uttalande i
Gymnastikbladet hälsat motionen med
största tillfredsställelse.
Det är uppenbart att man inom de
remissinstanser, där frågan varit föremål
för diskussion, inte har varit riktigt
ense om hur långt man skulle gå
i fråga om att tillstyrka motionen, men
så mycket är då säkert, att den på intresserat
medicinskt håll har väckt
stor tillfredsställelse.
Herr ALLARD: Herr talman! Endast
en kort replik till herr Huss. Herr Huss
säger att motionen väckt stor tillfredsställelse
inom skolöverstyrelsen och att
föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet,
professor Christensen, också
hälsat motionen med tillfredsställelse.
Jag vet inte vad herr Huss stöder den
uppfattningen på. Jag vill här påminna
herr Huss om att skolöverstyrelsen dock
har avstyrkt bifall till motionen och
professor Christensen, föreståndare vid
gymnastiska centralinstitutet, har som
ledamot av gymnastiklärarsakkunniga
och ledamot av direktionen för gymnastiska
centralinstitutet också avstyrkt
bifall till motionen.
Herr KYLING: Herr talman! När jag
hörde herr Huss här försvara sin motion,
blev jag övertygad om att herr
Huss från början haft en mycket klar
uppfattning om att det var väl menat
med denna motion. Men att motionen
har ställt till mycken irritation, inte
minst i lärarkretsar, kan jag försäkra
kammarens ledamöter, och att gymnastiklärarna
äro ganska ledsna över att
frågan har dragits upp i riksdagen,
känner jag också till. Jag måste nog
fråga mig varför motionären inte i någon
enda rapport till skolöverstyrelsen
har gjort dessa anklagelser mot gymnastiken
utail gör dem i Sveriges riksdag.
Det hade varit på sin plats, tycker jag,
att skolläkaren doktor Huss gjort framställning
i frågan i sina rapporter till
skolöverstyrelsen.
Nu har det kommit en del brev till
Gymnastikläraresällskapet — jag har
själv fått tillfälle att titta på dem —
och i några fall äro dessa brev från
skolläkare. Dessa skolläkare ta avstånd
från den motion som herr Huss tillsammans
med två andra läkare här i kammaren
har väckt.
Det gjordes en intervju i en kvällstidning
här i Stockholm — jag vet inte
om den intervjun var sådan, att herr
Huss vill stå för den. I den intervjun
gjordes en del frågor, om vilka man enligt
min mening kan säga, att det var
ganska tråkigt, att de skulle komma
fram. Samma tidning gjorde emellertid
strax efteråt en gallupundersökning
bland eleverna vid Stockholms läroverk,
och denna visade, att gymnastiken
faktiskt fortfarande, jag säger fortfa
-
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
71
Upplysningsverksamhet rörande de rättsliga konsekvenserna av äktenskap.
rande, var det populäraste ämnet i skolan.
Det säger i alla fall en hel del.
Även ute i landet bland den frivilliga
gymnastikens män har motionen väckt
en viss irritation. Jag måste vidare
sjiga, att om inte denna motion med
dessa anklagelser emot gymnastiken,
som gjorts av tre läkare, blivit väckt,
hade säkerligen icke heller den artikel
som skrevs i en veckotidning med rubriken
»Sadism i skolgymnastiken» sett
dagens ljus. Denna sak har diskuterats
ganska kraftigt ute i landet, inte minst
bland lärarna. Lärarna betrakta detta
som ett ganska kraftigt angrepp emot
kåren som sådan.
Jag är övertygad om att herr Huss
från början hade en god mening med
motionen, men jag tror att denna mening
hade kunnat framföras utan att
behöva ventileras i Sveriges riksdag.
Jag läste i senaste numret av Tidskrift
i gymnastik, alltså gymnastiklärarnas
egen tidskrift följande uttalande: »Nu
gäller det för oss gymnastiklärare att
genom ett plikttroget och omdömesgillt
arbete återvinna det förtroende för vår
kår och vårt ämne, som eventuellt gått
förlorat i samband med angreppet.»
Jag slutar mitt anförande med att säga,
att gymnastiklärarna nog liksom övriga
lärare försökt göra sitt bästa för att
låta gymnastiken vara ett ämne, som
ingår som en uppfostrande faktor i
svensk skola.
Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr HUSS: Herr talman! Mot herr
Kyling vill jag framhålla, att jag redan
klart sagt ifrån att vad saken här gäller
är ett krav på reform i fråga om själva
undervisningssystemet speciellt i de
högre skolformerna. Jag sade klart
ifrån, att det inte var fråga om att angripa
undervisningen i folkskolan.
Med anledning av att herr Kyling och
herr Allard voro inne på frågan om antalet
olycksfall vid gymnastiken och
sade, att skolläkarna inte sagt något
om det, så kanske jag får påminna herrarna
om att i den rubrik i årsberättelsen
från skolläkarna, där man kan omnämna
sådana saker, frågas det över
huvud taget inte alls om antalet olycksfall.
Detta hindrar ju inte, att man
mycket väl kan komma med uppgifter
om det. Jag kan också nämna, att det
kommer att göras en särskild utredning
i denna fråga.
Vad beträffar den intervju i en kvällstidning
som herr Kyling berörde var
det inte mina sifferuppgifter som voro
återgivna där. Det var helt lösa beräkningar
av vederbörande tidning. Herr
Kyling berörde en utredning som gjorts
av en kvällstidning. Jag har just ifrågavarande
nummer av tidningen framför
mig. Därav framgår, att samtliga manliga
gymnasister, indelade i tre kategorier,
ansågo, att det finns bristfälligheter
i gymnastikundervisningen. En
stor grupp ville helt avskaffa den eller
ersätta den delvis med undervisning av
annat slag, exempelvis matlagning, andra
ville ha bort övningar som många
ansågo vara obehagliga o. s. v. Slutligen
tror jag att det är ganska onödigt
att framhålla för herr Kyling, att vi
självfallet inte ha något som helst att
skaffa med den intervju i en veckotidning
som sedermera kom fram.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 17.
Upplysningsverksamhet rörande de rättsliga
konsekvenserna av äktenskap.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 17,
över motion om upplysningsverksamhet
rörande de rättsliga konsekvenserna av
iiktenskap.
I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 310, hade fröken Elmén m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om uppdrag
72
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Upplysningsverksamhet rörande de rättsliga konsekvenserna av äktenskap.
åt lämplig myndighet att verkställa utredning
om bästa sättet att bringa upplysning
till såväl män som kvinnor i
fråga om äktenskapets legala konsekvenser
och barnens rättsställning.
Utskottet hemställde, att motionen
II: 310 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.
Reservationer hade avgivits:
1) av herrar Nordkvist, Braconier
och Wedén samt fröken Elmén och fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om uppdrag
åt lämplig myndighet att verkställa utredning
om bästa sättet alt bringa upplysning
till såväl män som kvinnor i
fråga om de rättsliga konsekvenserna
av äktenskap;
2) av fru Västberg och fru Svedberg,
utan angivet yrkande.
Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:
Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag
skall bara be att få yttra några ord med
anledning av den reservation som är
fogad vid denna punkt, eftersom jag
dels är motionär, dels befinner mig
bland reservanterna. Det är en fråga
som vid ytligt betraktande kan tyckas
vara en oväsentlig fråga, men när man
närmare tänker efter, finner man, att
den är av den allra största betydelse.
Det rör sig om att på ett lämpligt sätt
bringa upplysning angående bestämmelserna
i giftermålsbalken för dem
som ämna ingå äktenskap och att upplysa
nyvordna föräldrar om bestämmelserna
i ärvdabalken.
Vid tillkomsten av nya giftermålsbalken
uttalade lagberedningen bl. a.: »I
äktenskapet äger familjen sin grund
och på familjen vilar samhällsorganisationen.
» Det vill med andra ord säga,
att ingå äktenskap är ett av de mest
betydelsefulla steg en människa tar
under sitt liv, och det tror jag nog att
så gott som alla äro överens om. Den
rättsliga ordningen är också av största
vikt både för kontrahenterna själva och
för det allmänna, och giftermålsbalken
innehåller en hel del bestämmelser beträffande
äktenskap och villkor för att
ingå äktenskap.
Det är därför anmärkningsvärt för
att inte säga egendomligt, att kontrahenterna
ofta inte ha den ringaste
aning om och sakna den mest elementära
kännedom om de rättsliga konsekvenserna
av äktenskapet. Detta gäller
såväl i ekonomiskt avseende som beträffande
rättigheter och skyldigheter
m. m. Det är många gånger först när
äktenskapet på det ena eller andra sättet
upplöses, genom skilsmässa eller
dödsfall, som problemet aktualiseras,
och ofta ställas kontrahenterna eller den
kvarvarande inför mycket svåra problem,
som många gånger bero på bristande
kunskap i dessa frågor.
Det rör sig här om lagar som på ett
avgörande sätt ingripa i individens liv
och som vederbörande böra ha kännedom
om, när de gå in i äktenskapet.
Detsamma gäller barnets rättsställning.
Föräldrar ha nämligen många gånger
inte heller kunskap om vad lagen därom
föreskriver. De lagar som här närmast
åsyftas äro giftermålsbalken, ärvdabalken
och föräldrabalken. Nu ingår
till en viss grad upplysning i dessa
frågor i medborgarkunskapen i skolorna,
men som ungdomarna i de flesta
fall äro mycket unga och omogna, när
de lämna skolan, ha de kunskaper, som
de i dessa avseenden förvärvat, många
gånger förflyktigats, när frågan blir aktuell
för dem.
Att kunskap är behövlig bär ju förmärkts
i många fall. När man ordnat
upplysningskurser i dessa frågor har
det varit mycket stor anslutning. Utredningen
av hem- och familjefrågor
konstaterar också, att okunnigheten i
dessa frågor är mycket stor. Husmodersförbundet
har ju också ordnat en
hel del kurser i hithörande frågor, och
det har varit rätt stor tillslutning till
dessa kurser. Förbundet har också i sitt
Tisdagen den 8 maj 1951 eni.
Nr 18.
73
Upplysningsverksamhet rörande
medlemsblad haft en del artiklar just
beträffande dessa frågor, som det sedan
sammanfört i en broschyr. Det är meningen
att genom de olika lokalföreningarna
sprida denna broschyr ocli
få ut den via pastorsexpeditionerna.
Det blir emellertid ett mycket begränsat
antal exemplar, alldenstund det inte
finns föreningar på alla platser och de
inte heller ha de ekonomiska resurserna
för ändamålet. Det hela blir också
en engångssak.
Med anledning av att utskottet just
hänvisar till denna broschyr, när det
motiverar sitt avslagsyrkande, ber jag
att få framhålla vad jag här just sagt,
nämligen att detta blir en engångssak
och att broschyren inte når alla. Det
skulle därför, såsom föreslagits i motionen
och även framhålles i reservationen,
vara lämpligt att t. ex. få fram
en broschyr som genom pastorsexpeditionerna
kunde utlämnas till båda kontrahenterna
vid uttagande av lysning
och att vidare en broschyr beträffande
barnens rättsställning skulle utlämnas,
när ett barn skall införas i kyrkoböckerna.
Man förutsätter naturligtvis, att
broschyren skall vara populärt framställd,
så att man över huvud taget läser
den.
Jag kan inte förstå annat än att upplysning
i dessa frågor måste leda till
att väcka och stärka människors ansvarskänsla
vid dessa livsavgörande
ställningstaganden, samtidigt som kunskap
på området förhindrar, att oförutsedda
situationer förvärras och försvåras.
I motionen begäres intet anslag.
Man begär inte heller, att någon kommitté
skall tillsättas för att utreda frågan,
utan vad man begär i motionen
och i reservationen är, att Kungl. Maj:t
måtte uppdraga åt lämplig myndighet
att utreda denna fråga, hur man på
lämpligaste sätt skall sprida upplysning
i dessa frågor. De remissinstanser som
yttrat sig om motionen ha tillstyrkt
densamma.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.
de rättsliga konsekvenserna av äktenskap.
Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Det råder väl ingen tvekan om att
det syfte motionärerna haft med sin
motion är beaktansvärt; detta syfte finna
vi väl alla gott. Men när det här i
debatten framhålles, att det icke skulle
leda till några ekonomiska konsekvenser
om riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om uppdrag åt lämplig
myndighet att verkställa utredning i
motionens syfte, så kan jag inte tänka
mig annat än att motionärerna avse att
nå ett verkligt resultat, inte bara att en
formell utredning skall göras utan också
att sådana åtgärder vidtagas, som motionärerna
ha föreslagit. Då måste man
väl också räkna med att det kommer
att medföra ekonomiska konsekvenser
för staten, om man genom pastorsexpeditionernas
försorg eller på annat sätt
skall dela ut en broschyr av här ifrågavarande
slag.
Jag vill allvarligt ifrågasätta, om det
just för ögonblicket är lämpligt att göra
en sådan framställning i skrivelse till
Kungl. Maj:t, i synnerhet som vi inom
utskottet ha kunnat peka på att motionärernas
önskemål i viss mån redan äro
tillgodosedda genom den lärobok i medborgarkunskap,
som användes i såväl
folkskolans som de högre skolornas
kurser.
Vidare bedrivs det inom det frivilliga
folkbildningsarbetet en upplysningsverksamhet
på detta område. Som den
föregående ärade talaren var inne på
bedrives sådan upplysningsverksamhet
också -— och inte minst — av Sveriges
husmodersföreningars riksförbund geinom
den av förbundet utgivna broschyren
Äktenskapets juridik och ekonomi,
vilken också skall tillhandahållas
allmänheten genom pastorsexpeditionernas
försorg.
Jag har här i min hand eu recension
av denna broschyr, och jag tror inte
att folk i allmänhet har den uppfattningen
alt den iir så dålig, som man
på vissa håll vill göra gällande. Tidningen
Idun t. ex. recenserar den i
följande ordalag:
74
Nr 18.
Tisdagen derr 8 maj 1951 em.
Upplysningsverksamhet rörande de rättsliga konsekvenserna av äktenskap.
»På 12 sidor får man där» — alltså
i broschyren — »veta allt värt att veta
om förhållandet man — kvinna -—• barn
i lagens mening. Texten av jur. kand.
Viveka Adlers är mycket trevligare
och mera lättläst än vad den något stelbenta
broschyrrubriken kanske låter
förmoda. Allt vad lagen säger om förlovning,
äktenskap, hushållspengar, äktenskapsförord,
vårdnad om barn,
skilsmässor, arv, testamente, finns koncist
och koncentrerat med på de 12
sidorna---.»
Vi böra, synes det mig, uttala vår
uppskattning av Husmodersföreningarnas
riksförbund i detta avseende, och
jag skulle tro att motionärerna kunna
känna sig tillfredsställda med att deras
önskemål gått i uppfyllelse redan innan
vi ha hunnit behandla deras motion
här i riksdagen.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till vad utskottet föreslagit i detta
ärende.
Fröken ELMÉN (kort genmäle): Herr
talman! Vi erkänna nog alla nyttan av
den utomordentliga broschyr, som Sveriges
husmodersföreningars riksförbund
har givit ut, men jag vill påpeka, att
den är en engångssak. Den kommer inte
att kunna tillhandahållas kontinuerligt
på pastorsexpeditionerna. Dessutom
finns det inte husmodersföreningar inom
alla kommuner i landet. Därför blir
det endast ett begränsat antal pastorsexpeditioner
som kommer att dela ut
denna broschyr.
Därtill kommer det att bli beroende
av respektive husmodersföreningars
ekonomiska resurser om de ha råd att
ställa broschyren till förfogande.
Så vill jag också upplysa om, att denna
broschyr inte kan fylla det önskemål,
som vi ha uppställt i vår motion,
nämligen att upplysningsverksamheten
på detta område skall utsträckas till
alla, som tänka ingå äktenskap.
Till sist har man i Husmodersför -
eningarnas riksförbund själv framhållit,
att det är en brist att broschyren inte
innehåller någonting om föräldrabalken.
Det tycker man är behövligt, att
just föräldrarna få barnens rättsliga
ställning klar för sig.
Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.
Herr FORSBERG: Herr talman! När
jag läste denna motion och motiveringen
i densamma, ställde jag mig mycket
undrande och frågade mig vilka motionärerna
kunde vara. Det finns tydligen,
sade jag mig, motionärer som tro,
att samhället kan stifta lagar på vilket
område som helst. Men det finns väl
ändå, tänkte jag i mitt stilla sinne, något
som heter erfarenhet och brist på
erfarenhet hos människorna i detta
land. Visst är det, som motionärerna
inledningsvis framhålla, ett allvarligt
steg att ingå äktenskap, men därifrån
och till vad som innefattas i det i motionen
framställda yrkandet är det väl
ändå ett långt steg!
Man har i motionen alldeles glömt
att tala om det, som enligt min mening
är det viktigaste, nämligen att det vid
ett äktenskaps ingående bör vara fråga
om kärlek. Detta är en mycket viktig
förutsättning. Jag utgår också ifrån, att
när ett par unga människor träffas, så
fråga de inte först varandra hur man
har det ställt ekonomiskt, innan de
komma överens om att gifta sig. Det
gör man inte. I stället fortsätta kontrahenterna
att träffas, och är man då
sams, så tar man det allvarliga steget
att gifta sig.
Inte ändras detta förhållande genom
att det stickes en broschyr i händerna
på vederbörande. Den skulle de i så
fall ha fått innan de beslöto sig för att
ta det allvarliga steget, inte sedan de
väl ha kommit in i eller fram till äktenskapet.
Frågan är hur man skall gå tillväga
för att nedbringa antalet skilsmässor.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
75
Upplysningsverksamhet rörande de rättsliga konsekvenserna av äktenskap.
Jag tror, att man skall kunna lyckas
med det, åtminstone delvis. Om en man
fäster sig vid en kvinna, som inte kan
laga mat, så kan den första förutsättningen
för ett lyckligt äktenskap inte
vara, att makan har reda på vad som
står i giftermålsbalken, utan första villkoret
är, att hon försöker lära sig att
laga god mat. En kokbok kan man därför
rekommendera. Lär sig kvinnan att
laga mat, så är första förutsättningen för
ett lyckligt äktenskap för handen.
Sedan skall man vara vänlig och tillmötesgående
mot varandra — inte bara
den ena utan båda parterna. Och om
sedan samhället kan ordna så, att de
unga få en god ekonomi och en trevlig
bostad, så kunna motionärerna vara
övertygade om att det ordnar sig för
de unga.
Men om man trots allt inte kommer
överens, vad inträffar då? Jo, man går
till en advokat. Jag är nämndeman sedan
lång tid tillbaka och vet därför hur
det går till inom lyckta dörrar, men det
får jag inte tala om här. Men tror någon,
att kontrahenterna under mellantiden,
alltså när de äro osams, se efter
i giftermålsbalken hur man skall gå
tillväga för att förebygga osämja? Nej,
det är ett antagande, som står på allt
för lösa grunder.
En broschyr av här avsett slag kan
i sådant fall aldrig bli av någon avgörande
betydelse. Jag har ingenting emot
att man sprider upplysning i dessa ting
— och sådan upplysningsverksamhet
bedrives ju också — men man skall inte
skriva till Kungl. Maj:t och anhålla om
att få en kommitté tillsatt för att få
frågan utredd. Enligt vad jag kan förstå
vinner man ingenting på detta. Tvärtom
trasslar man bara till problemen ytterligare.
Men om man nu, som motionärerna
föreslå, ändå skall trycka en broschyr,
som är så trevlig att människor verkligen
läsa den, så vill jag komma med
ett litet tips, nämligen att man låter
herr Dickson skriva texten till den
-
samma, och att man sedan vidtalar en
god tecknare — t. ex. regeringsorganets
herr Sidén, som är mycket duktig -—
att rita illustrationerna, så att det blir
en trevlig broschyr. Skall man sedan
också ge barnen något, så rekommenderar
jag magister Knutssons »Pelle
Svanslös».
Vad beträffar utskottets välvilliga
skrivning i detta ärende, så har jag inte
kunnat finna annat än att den bär gjorts
alldeles för välvillig. Slutklämmen däremot,
där utskottet yrkar avslag på
motionen, tycker jag är bra.
Herr talman! Jag skall inte krångla
till denna sak, utan ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Fröken ELMÉN: Herr talman! Då herr
Forsberg enligt vad jag kan förstå har
missuppfattat liela motionen, ber jag att
få avstå från ordet.
Herr BENGTSSON i Halmstad: Herr
talman! Det är väl svårt att bestrida,
att nästan all upplysningsverksamhet
har sitt värde, och jag vill inte heller
förneka, att den här föreslagna kan ha
en uppgift att fylla, men i nuvarande
brvdsamma ekonomiska läge är det väl
ändå naturligt att vi fråga oss, om vi
skola medverka till nya utgifter. Dessa
må sedan vara aldrig så obetydliga.
Nu kunna visserligen motionärerna
säga, att det här bara är fråga om en
utredning och att denna utredning mycket
väl kan uppdragas åt en redan befintlig,
lämplig myndighet. Jag föreställer
mig dock, att motionärerna också
så småningom önska få någonting
därutöver, och det är i den situationen
som jag är rädd att det kommer att
kosta mycket pengar, om några bestående
resultat skola kunna uppnås av
en upplysningskampanj av detta slag.
Låt mig också säga, att om en kommande
utredning inte kan hitta uppslag
utöver vad motionärerna själva anfört,
så fruktar jag att resultatet av upplysningskampanjen
blir ganska magert.
76
Nr 18.
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Upplysningsverksamhet rörande de rättsliga konsekvenserna av äktenskap.
Det bedrivs redan en viss upplysningsverksamhet
kring de problem,
som motionärerna vilja ha ytterligare
helysta. Utskottet har i sitt utlåtande talat
om vad som har åstadkommits på
detta område, och utskottet har också
sagt ifrån, att det ju går att vidtaga en
del åtgärder därutöver utan att staten
behöver vidtaga de åtgärder, som motionärerna
anse önskvärda.
Det är klart att man alltid kan diskutera
hur långt man skall lita till frivilliga
krafter — jag tänker här speciellt
på det arbete, som nedlägges av
de frivilliga bildningsorganisationerna
— och hur långt dessa med egna medel
skola bidraga till en verksamhet av
här antytt slag. Men vi måste väl ändå
komma ihåg, att årets riksdag har tagit
steg för att reducera till den sociala
omvårdnaden utgående anslag. Jag tänker
här på de fria barnresorna, där majoriteten
med utgångspunkt från det
ekonomiska läget har förordat en sparsammare
linje. Vi ha också, utan att
egentligen kunna göra någonting åt saken,
fått stillatigande åse hur en rad
sociala reformer på grund av penningvärdets
fall ha blivit väsentligt försämrade.
I ett sådant läge ha vi inte möjlighet
att avlasta de frivilliga bildningsorganisationerna
och andra liknande
organisationer de utgifter, som de ha
för en verksamhet likartad den här omdiskuterade,
lika litet som vi kunna ge
oss in på nya kostnadskrävande områden.
Den väsentliga uppgiften för den
närmaste framtiden måste väl vara att
först och främst inrikta sig på vaktslagning
kring de reformer, som redan äro
beslutade.
Motionärerna trycka speciellt på
lämpligheten av att utge en broschyr
om äktenskapets rättsliga konsekvenser.
Denna skulle utdelas då kontrahenterna
ta ut lysning. Vidare skulle nyblivna
föräldrar erhålla en annan broschyr,
när den nyfödde infördes i kyrkböckerna.
Men jag måste säga, att man kan
vara en smula skeptisk mot de resultat,
som skulle kunna nås med en dylik
broschyrverksamhet. Låt oss inte helt
underkänna allmänhetens kunskaper
om de rent allmänna rättsregler, som
gälla för äktenskapet, och framför allt
inte allmänhetens förmåga att skaffa
sig dessa kunskaper, om de verkligen
behövas. Det är självklart, att det alltid
kan uppstå rättsliga problem i ett äktenskap
eller kring barnen, som lekmannen
har svårt att reda ut, men jag
skulle vilja fråga: Är man så värst mycket
hjälpt med en aldrig så välskriven
broschyr? Vid skilsmässor, arvsuppgörelser
o. d. blir det nog ändå som förut,
att man måste söka rättshjälp, och var
den hjälpen finns att få står väl ändå
klart för de allra flesta. Skulle det tilläventvrs
stå oklart för någon, är jag
rädd för att den, som har gått så blind
genom livet, inte uppmärksammar den
saken, även om aldrig så många välskrivna
och populärt hållna broschyrer
i rättskunskap delas ut. En viss risk
ligger väl också däri, att när broschyren
en gång skall användas, så finns den
inte längre, eller också är den inte längre
aktuell ur lagens synpunkt.
Nu vet jag att en del människor, t. ex.
fröken Elmén, resonera som så, att en
upplysningsverksamhet om äktenskapets
rättsliga konsekvenser, insatt på
ett tidigt stadium, i många fall skulle
kunna förhindra konflikter i ett äktenskap,
om den bibringade parterna verklig
kännedom om de skyldigheter och
rättigheter det äkta ståndet för med sig.
Det är för sent, menar fröken Elmén,
att börja resonera om dessa saker när
skilsmässan är ett faktum, och en förebyggande
verksamhet skulle därför ha
sin stora betydelse. Jag vill inte förneka,
att resonemanget kan ha fog för
sig, men jag tror inte man skall överdriva
betydelsen av sådan upplysning.
Den ökade skilsmässofrekvensen kommer
säkerligen inte att påverkas därav.
Problemet ligger säkerligen djupare
än så.
Till sist vill jag erinra om att 1950
Tisdagen den 8 maj 1951 em.
Nr 18.
77
Upplysningsverksamhet rörande de rättsliga konsekvenserna av äktenskap.
års besparingskommitté har framställt
önskemål om att anslaget till den sociala
upplvsningsfilmen efter hand bör
bringas att upphöra och att årets riksdag
redan har prutat ned det anslag,
som tidigare utgått, med inte mindre
än 45 000 kronor. Det fanns för övrigt
i den frågan en reservation från borgerligt
håll, i vilken man ville gå längre
än Kungl. Maj:t gjort och ta bort hela
anslaget. Då åtminstone jag för min del
anser, att den sociala upplysningsfilmen
är långt mer betydelsefull i detta
sammanhang, menar jag, att det skulle
vara inkonsekvent av riksdagen att samtidigt
som den skär ned anslaget till den
sociala upplvsningsfilmen ge sig in på
en ny upplysningsverksamhet, om vilken
man säkerligen vet mycket litet
och som man kan frukta skall nå långt
sämre resultat.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Nordkvist in. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 17, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Nordkvist m. fl. avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genoin uppres
-
ning; och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.
§ 18.
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att andra lagutskottets utlåtande
nr 25 skulle uppföras främst och
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 18—20 sist bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.
§ 19.
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. in.; och
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Canada för
undvikande av dubbelbeskattning samt
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning i fråga om
inkomstskatter; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare statsbidrag
till Garnsviken—Vadasjön—
Helgösjön—Hedervikens torrläggningsföretag
i Stockholms län;
nr 19, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område av kronoegendomen Mörby
l1 i Danderyds köping, Stockholms
län; och
nr 22, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder för bekämpande
av sand- och jordflykt.
g 20.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.10 em.
In fidem
Gunnar Britth.
78
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Onsdagen den 9 maj.
Kl. 11 fm.
§ 1.
Herr talmannen meddelade, att herr
Hansson i önnarp, som vid kammarens
sammanträde den 4 innevarande maj
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.
§ 2.
Sedan riksdagens båda kamrar förehaft
och godkänt nedan omförmälda, i
statsutskottets memorial nr 120 och 121
samt bevillningsutskottets memorial nr
48 och 49 framlagda voteringspropositioner
i frågor, däri kamrarna fattat
stridiga beslut, samt bestämt blivit, att
gemensamma omröstningar över besluten
skulle äga rum denna dag, så företogos
nu omröstningarna i följande ordning,
nämligen: 1
1 :a omröstningen
(enligt statsutskottets memorial nr 120).
Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 260 och II: 244, till
Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens
främjande för budgetåret 1951/52 anvisa
ett anslag av 489 000 kronor, röstar
Ja;
Den det ej vill röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1: 260 och II: 244, till Bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1951/52 anvisa ett anslag
av 507 000 kronor.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
106 Ja och 112 Nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 85 Ja och 59 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller.......... 106 Ja och 112 Nej,
sammanräkningen
visade ........ 191 Ja och 171 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.
2:a omröstningen
(enligt statsutskottets memorial nr 121).
Den som i likhet med första kammaren
vill att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 332 och II: 444,
I: 333 och II: 443 samt I: 343 och II: 452,
a) besluta, att särskild avgift icke
skall uttagas vid fria resor för barn och
husmödrar;
b) för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln anvisa
1) till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor;
2) till Fria resor för husmödrar ett
förslagsanslag av 1 400000 kronor, röstar
Ja;
Den det ej vill röstar
Nej;
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18.
79
Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 332 och II: 444, I: 333 och
II: 443 samt I: 343 och II: 542,
a) beslutat, att en särskild avgift skall
uttagas vid fria barnresor — utom till
barnkolonier -— samt vid fria resor för
husmödrar till enskilda hem i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
föreslagit;
b) för budgetåret 1951/52 under femte
huvudtiteln anvisat
1) till Fria resor för barn ett förslagsanslag
av 2 200 000 kronor;
2) till Fria resor för husmödrar ett
förslagsanslag av 1 250 000 kronor.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
105 Ja och 114 Nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 71 Ja och 68 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller.......... 105 Ja och 114 Nej,
sammanräkningen
visade ........ 176 Ja och 182 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.
3:e omröstningen
(enligt bevillningsutskottets memorial
nr 48).
Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla den
vid bevillningsutskottets betänkande nr
40 fogade reservationen och alltså
A) med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 143, såvitt den
-
samma hänvisats till bevillningsutskottet,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om skatt å
elektrisk kraft (elskatteförordning);
samt
B) lämna följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 448 av
herrar Andrén, Gränebo och Ohlon samt
II: 587 av herrar Hedlund i Rådom,
Ohlin och Hjalmarson, såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
motionen 1:381 av herr Bergh, motionen
I: 387 av herrar Ola Persson och
Öhman, såvitt motionen hänvisats till
bevillningsutskottet, motionen II: 500 av
herr Lundberg, i de delar motionen behandlats
i bevillningsutskottets betänkande
nr 40, ävensom motionen II: 511
av herrar Pettersson i Ersbacken och
Vigelsbo, i vad densamma avser propositionen
nr 143, utan åtgärd, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad bevillningsutskottet
hemställt i betänkande
nr 40 och alltså beslutat att
A) med bifall till de likalydande motionerna
I: 448 av herrar Andrén, Gränebo
och Ohlon samt 11:587 av herrar Hedlund
i Rådom, Ohlin och Hjalmarson, i
vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 143, såvitt densamma
hänvisats till bevillningsutskottet;
samt
B) lämna följande motioner, nämligen
motionen I: 381 av herr Bergh, motionen
I: 387 av herrar Ola Persson och
Öhman, såvitt motionen hänvisats till
bevillningsutskottet, motionen II: 500 av
herr Lundberg, i de delar motionen behandlats
i bevillningsutskottets betänkande
nr 40, ävensom motionen II: 511
av herrar Pettersson i Ersbacken och
Vigelsbo, i vad densamma avser propositionen
nr 143, i den mån de härigenom
icke kunna anses besvarade,
utan åtgärd.
80
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
108 Ja och 114 Nej.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 77 Ja och 68 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller.......... 108 Ja och 114 Nej,
sammanräkningen
visade ........ 185 Ja och 182 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
Kimgl. Maj:ts förslag:
e §.
Tillfällig automobilskatt utgår för
helt budgetår med samma belopp som
automobilskatt för helt kalenderår enligt
vad i 5 § förordningen om automobilskatt
för varje motsvarande fall angives.
Trehjuligt motorfordon skall, oavsett
vad om sådant fordon eljest må bliva
stadgat, vid tillämpning av denna paragraf
anses såsom personautomobil respektive
lastautomobil.
samt
B) lämna följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:450
av herrar Olilon, Andrén och Gränebo
samt II: 582 av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin, motionen
I: 449 av herrar Ola Persson och Helmer
Persson, motionen II: 501 av herr
Lundberg, motionen II: 511 av herrar
Pettersson i Ersbacken och Vigelsbo, i
vad densamma avser propositionen nr
144, motionen II: 514 av herr Hall, samt
motionen II: 581 av herr Hagberg i
Luleå m. fl., utan åtgärd, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.
4:e omröstningen
(enligt bevillningsutskottets memorial
nr 49).
Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla den
vid bevillningsutskottets betänkande nr
41 fogade reservationen och alltså
A) med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 144 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om tillfällig
automobilskatt med den ändring, att
6 § erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:
Utskottets förslag:
6 g.
Tillfällig automobilskatt utgår för
helt budgetår med samma belopp som
automobilskatt för helt kalenderår enligt
vad i 5 § förordningen om automobilskatt
för varje motsvarande fall angives.
Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad bevillningsutskottet
hemställt i betänkande
nr 41 och alltså beslutat att
A) med bifall till de likalydande motionerna
I: 450 av herrar Ohlon, Andrén
och Gränebo samt II: 582 av herrar
Hjalmarson, Hedlund i Rådom och
Ohlin, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 144; samt
B) lämna följande motioner, nämligen
motionen I: 449 av herrar Ola Persson
och Helmer Persson, motionen
II: 501 av herr Lundberg, motionen
II: 511 av herrar Pettersson i Ersbacken
och Vigelsbo, i vad densamma avser
81
Onsdagen den
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
övningar m. m.
propositionen nr 144, motionen II: 514
av herr Hall samt motionen II: 581 av
herr Hagberg i Luleå m. fl., i den mån
de härigenom icke kunna anses besvarade,
utan åtgärd.
Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
107 Ja och 114 Nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 77 Ja och 68 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster
eller.......... 107 Ja och 114 Nej,
sammanräkningen
visade ........ 184 Ja och 182 Nej,
och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.
§ 3.
Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 50 och
51 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18, 19 och 22.
§ 4.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om skyldighet för vissa värnpliktiga att
fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
in. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 16 mars 1951 dagteck6
— Andni kammarens protokoll 1951. N
9 maj 1951 fm. Nr 18.
att fullgöra repetitions- och beredskaps
nad
proposition, nr 194, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen
att antaga därvid fogade förslag till
1) lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar;
2)
lag med provisoriska bestämmelser
om skyldighet för vissa värnpliktiga
tilldelade armén att fullgöra befälsövning;
samt
3) lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967).
I samband med förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 470, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, samt
nr 490 av herr Lundgren, ävensom
inom andra kammaren:
nr 603 av herr Hagberg i Luleå m. fl.
I motionerna I: 470 och II: 603, vilka
voro likalydande, hade yrkats, »att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 194».
Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts
de likalydande motionerna nr 174 i
första kammaren av herrar Ohlon, Andrén
och Gränebo och nr 231 i andra
kammaren av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin.
I motionerna, som den 30 januari
1951 hänvisats till statsutskottet, hade
föreslagits, bland annat, att riksdagen
måtte besluta,
»att första tjänstgöringen för värnpliktiga,
uttagna till gruppchefer eller
motsvarande, skall förlängas med 30 dagar
med verkan från och med den (de)
åldersklasser, som inrycka till första
tjänstgöring våren 1951,
18.
Nr 18.
82
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskaps
övningar
m. m.
att värnpliktiga officerare, underofficerare
och underbefäl skola fullgöra
tio dagars befälsövning före och i omedelbar
anslutning till varje repetitionsövning,
att värnpliktiga gruppchefer av åldersklasserna
1947, 1948 och 1949 skola
fullgöra 30 dagars kompletterande utbildning,
företrädesvis i anslutning till
den befäls- och repetitionsövning, som
närmast åligger dem».
Motionerna hade den 25 april 1951 i
här berörda delar överlämnats till andra
lagutskottet och behandlats i samband
med förevarande proposition.
Utskottet hemställde,
A. att riksdagen med avslag å motionerna
1:470 och 11:603 måtte antaga
genom förevarande proposition framlagda
förslag till
1) lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
att fullgöra repetitions- och
beredskapsövningar;
2) lag med provisoriska bestämmelser
om skyldighet för vissa värnpliktiga
tilldelade armén att fullgöra befälsövning;
samt
3) lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967);
B. att motionerna 1:174 och 11:231,
så vitt nu vore i fråga, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet ovan under A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
C.
att motionen I: 490 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits:
1) av herr Svärd och fru Ewerlöf,
utan angivet yrkande; samt
2) av herrar Hallagård, Sunne, Wahlund,
Svärd, Jacobsson i Igelsbo och
Carlsson i Bakeröd samt fru Ewerlöf
och fru Sjöstrand, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,
A. I. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 470 och II: 603 måtte
1) med förklaring, att det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om skyldighet för vissa värnpliktiga att
fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
icke kunnat i oförändrat skick
antagas, i anledning av motionerna
I: 174 och II: 231, såvitt nu vore i fråga,
för sin del antaga av dessa reservanter
framlagt förslag till lag om
skyldighet för vissa värnpliktiga att
fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
samt om förlängd utbildningstid
för vissa värnpliktiga uttagna för underbefälsutbildning;
2)
antaga genom förevarande proposition
framlagda förslag till
a) lag med provisoriska bestämmelser
om skyldighet för vissa värnpliktiga
tilldelade armén att fullgöra befälsövning,
samt
b) lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967);
II. att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om de
värnpliktigas utbildningstid måtte snarast
mera definitivt regleras genom lag
om ändring i värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967);
B. att motionerna —• —- — (lika med
utskottet)---riksdagens åtgärd;
C. att motionen---(lika med
utskottet) — — — riksdagens åtgärd.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:
Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Det föreliggande utskottsutlåtandet
från andra lagutskottet behandlar
Kungl. Maj:ts förslag till lag om
skyldighet för vissa värnpliktiga att
fullgöra repetitions- och beredskapsövningar.
Då jag jämte en del andra av
utskottets ledamöter reserverat mig mot
utskottets utlåtande, vill jag med några
ord motivera denna reservation.
Då det gäller den föreslagna skyldigheten
att fullgöra repetitions- och be
-
83
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
redskapsövningar, ävensom förslaget
om skyldighet för vissa värnpliktiga
tilldelade armén att fullgöra befälsövningar,
föreligga inga meningsskiljaktigheter.
När det gäller den viktiga befälskategori,
som gruppcheferna utgöra,
ha emellertid meningarna inom utskottet
gått isär.
I en gemensam motion från de tre
partier, som kunna hänföras till den
demokratiska oppositionen —- högern,
bondeförbundet och folkpartiet — har
yrkats ett anslag till viss förstärkning
av materiel och utrustning, vilken fråga
faller under statsutskottets beredning.
I denna motion har även frågan om en
bättre utbildning för gruppcheferna tagits
upp.
I ifrågavarande motion föreslås beträffande
gruppcheferna, att man antingen
skall gå den väg, som 1948 års
värnpliktskommitté förordade — en utbildning
för gruppcheferna på två månader
i omedelbar anslutning till första
tjänstgöringen — eller också att endast
en månad uttages på detta sätt medan
den andra uppdelas på tio dagar före
och i omedelbar anslutning till de tre
repetitionsövningarna.
Gruppchefernas betydelse som ledare
för sina respektive grupper i strid behöver
ej vidare framhållas. Den är erkänd
av alla. Utskottet framhåller, att
frågan om gruppchefernas utbildning
vid ett flertal tillfällen under senare år
varit föremål för riksdagens prövning
och att frågan för närvarande är föremål
för utredning. Enligt vad utskottet
inhämtat kan utredningens resultat vara
att vänta omkring den första september
innevarande år. Med hänsyn härtill
samt med hänsyn till att de gruppchefer,
som inkallas till de krigsförbandsvisa
övningarna, komma att erhålla ytterligare
utbildning, har utskottet inte
velat gå med på en prövning av frågan
om ytterligare förlängning av utbildningstiderna
för dessa gruppchefer. Likaså
har utskottet ej velat förorda den
i motionerna föreslagna kompletterande
utbildningen av gruppchefer tillhörande
åldersklasserna 1947, 1948 och
1949.
Bl. a. med hänsyn till det allvarliga
utrikespolitiska läge, vari vi befinna
oss, ha reservanterna ej velat låta sig
nöja med detta. Reservanterna föreslå
därför, att gruppcheferna tillhörande
den årsklass som rycker in i slutet av
denna månad erhålla en månads utbildning
efter värnpliktstjänstgöringens
slut. För den årsklass, som rycker in
under 1952, bör en månads utbildning
för vederbörande gruppchefer fullgöras
före värnpliktstjänstgöringen. Dessutom
böra enligt reservanternas mening
värnpliktiga, som påbörjat första tjänstgöringen
under år 1948 eller år 1949
och som genomgått underbefälsutbildning
i anslutning till dem åliggande befäls-
och repetitionsövningar, undergå
kompletterande underbefälsutbildning
under högst 30 dagar. Den årsklass som
rycker ut nu i vår har fått en månads
förlängd värnpliktstjänstgöring. Även
om denna förlängda utbildning icke
motsvarar vad som avses med gruppchefsutbildningen,
ha reservanterna ej
ansett sig böra föreslå ytterligare tjänstgöring
av gruppchefer tillhörande dessa
värnpliktiga.
Herr talman! Med åberopande av vad
jag här anfört tillåter jag mig yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till utlåtandet av herrar Hallagård m. fl.
Häruti instämde herr Carlsson i Bakeröd.
Fru EWERLÖF: Herr talman! Låt mig
först säga att jag är medveten om att
det kan förefalla ömtåligt att en kvinna
begär ordet för att tala i en fråga, som
rör värnplikten.
Vi ha ingen kvinnlig viirnplikt. Det
är inte många av oss som stått med
Kristina Gyllenstierna och försvarat en
84 Nr 18. Onsdagen den
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
övningar ni. m.
stad eller ridit ut med Jeanne d’Arc
och kämpat för sitt land. Tillåt mig
dock tillägga, herr talman, att jag också
är fullt medveten om att kvinnornas
insatser inom civilförsvaret äro utomordentligt
viktiga, och att jag i min ringa
mån vill göra allt vad jag kan för att
bidraga till att sprida den uppfattningen.
Låt mig vidare säga, herr talman —
jag framhöll det även under remissdebatten
—- att det borde vara ett kvinnligt
krav, ett mödrakrav, att de unga få
en så god utbildning som det är möjligt,
om det värsta skulle hända. Ända
sedan värnpliktstiden skars ned från
elva till nio månader har det varit ett
krav från högern, att gruppcheferna
skulle få en förlängd utbildningstid.
Som ett provisorium och i avvaktan på
hela värnpliktsfrågans slutliga lösning
vill högern därför vara med om att
gruppcheferna få en månads förlängd
utbildning plus tio dagars befälsutbildning
innan de övriga värnpliktiga rycka
in. I övrigt tillåter jag mig, herr talman,
att hänvisa till den motivering,
som förebragts i den av herr Jacobsson
i Igelsbo nyss omtalade reservationen,
till vilken jag yrkar bifall.
I reservation nr 1 har jag reserverat
mig blankt, och jag ber att med några
få ord få motivera densamma. Det gäller
frånvaro på grund av arreststraff
samt om denna frånvaro bör få inräknas
i utbildningstiden. Det är möjligt
att frånvaro på grund av arreststraff
kan ha mycket skilda anledningar.
Men det är väl också ofrånkomligt,
att s. k. maskning kan föreligga och att
det ligger något orimligt i att en dylik
arresttid skall inräknas i utbildningstiden.
Det har sagts att det kan föreligga
svårigheter med en förlängd tjänstgöringstid
på grund härav, men det har
också mycket starkt framhållits, att
personal till handräckningssysslor sedan
de ordinarie värnpliktiga ryckt ut
är mycket välbehövlig.
1 maj 1951 fm.
att fullgöra repetitions- och beredskaps
Herr
von SETH: Herr talman! I egenskap
av motionär vid flera tillfällen i
dessa frågor har jag begärt ordet här
i dag.
Det utlåtande, som här föreligger, gäller
repetitions- och beredskapsövningar,
och det finns därför ingen anledning
att just nu gå in på värnpliktsutbildningen
över huvud taget. Jag anser
emellertid, herr talman, att man, när
riksdagen nu skall fatta beslut om denna
sak, inte kan underlåta att påtala
den förhalningstaktik, som här bedrivits
från regeringens och särskilt då
från försvarsministerns sida. Majoriteten
i 1948 års värnpliktskommitté föreslog
dock redan på hösten 1948, att
gruppchefsutbildningen provisoriskt
skulle förlängas två månader för årsklassen
1948, och i sitt slutbetänkande
förordade kommittén, att såväl gruppchefer
som underofficerselever skulle
uttagas vid inskrivningen. Detta bifölls
av 1950 års riksdag.
Ur min synpunkt är detta en ytterst
viktig fråga, och jag är övertygad om
att många ha samma uppfattning. I
många fall kan det vara nyttigt och
nödvändigt att vänta och se till vilket
resultat en utredning kommer, men när
det gäller värnpliktsutbildningen, gruppchefsutbildningen
och befälsutbildningen
över huvud taget kan jag, herr talman,
inte annat än beteckna det som
mycket anmärkningsvärt, att försvarsministern
inför den nuvarande världssituationen
förhalat och uppskjutit denna
sak. Här tillsattes ju en ny utredning,
den s. k. enmansutredningen, och försvarsministern
kommer kanske att hänvisa
till att detta var nödvändigt. Ledamoten
av denna kammare herr Lindholm
har varit utredningsman, och utredningen
har bebådat att resultatet
skall föreligga klart i god tid, så att frågan
kan föreläggas 1951 års höstriksdag.
Under remissdebatten, när starka anmärkningar
riktades mot försvarsministern
på olika områden, förklarade
85
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
hans excellens statsministern att regeringen
var solidarisk med försvarsministern
i detta fall. När jag nu påstår
att försvarsministern förhalat denna
allvarliga fråga på ett sådant sätt, att
allvarligt skada kan uppstå därav, så
måste jag därmed också rikta min kritik
mot regeringen i dess helhet.
Nu har man emellertid kommit fram
till detta beslut, och från motståndarhåll
skulle man då kunna säga, att vi
skola vara tacksamma att så skett. Det
är alldeles klart att man får vara tacksam
för varje timmes och varje dags utbildning,
som de värnpliktiga kunna få
ytterligare och som de till befäl uttagna
kunna få. När nu detta beslut fattats så
sent, har det medfört stora olägenheter,
inte bara för utbildningen och för planläggningen
av denna utbildning, utan
även för de värnpliktiga själva. Detta
sena beslut har medfört stora olägenheter
för de värnpliktiga. I reservationen
på s. 19 påpekas det också, att de
värnpliktigas möjligheter att i förväg
planera för övergång till civil verksamhet
försvårats genom detta sena beslut.
Från militärt håll har det omvittnats,
att andan bland de äldre inkallade, som
fullgjort dessa repetitions- och beredskapsövningar,
varit mycket god. De
inse lägets allvar och inse nödvändigheten
av att — i en tid när mekaniseringen
drivits så långt på alla områden,
inte minst på försvarets — människorna
lära sig att sköta de vapen, som riksdagen
genom stora anslag skaffar fram.
Detta äro de värnpliktiga fullt på det
klara med, och därför omvittnas det
från militärt håll, att förståelsen för
dessa bercdskapsövningar varit mycket
stor. Däremot måste militärerna påpeka,
att när en utbildning redan i förväg
är planlagd och man sedan får reda
på att man skall 1m 30 dagars förlängd
tid, då är det självklart att man inte tillräckligt
kan begagna denna tid på det
sätt man kunde ha gjort, om man från
början haft klart för sig att man hade
270 + 30 dagar att disponera. Försvarsministern
och hela regeringen måste
taga på sig anmärkningen för den förlialningstaktik,
som här har använts.
Jag vill vid denna punkt även påpeka,
att det i krig blir inte bara plutonförband
och kompaniförband som få föra
striden. Många gånger blir det mindre
avdelningar, och då måste gruppcheferna
vara väl trimmade för att kunna föregå
med gott exempel och kunna ingjuta
mod och inte minst en känsla av
säkerhet hos dem, som skola utöva krigets
hårda och farliga värv. Denna utbildning
är av utomordentligt stor betydelse,
men när det gäller övningar
i högre förband har man inte tid med
den. Vid kompaniförband kan det möjligen
stå den någon tid till buds men
inte högre upp. Det måste vara en mycket
allvarlig brist i våra värnpliktigas
och vårt befäls utbildning.
Herr talman! Jag har inte någon anledning
att upptaga tiden med detta
längre, men jag har ansett det så allvarligt
och betydelsefullt att jag inte
har kunnat undgå att påpeka det. Jag
skall inte dra några jämförelser med
vad som hänt ute i världen, men jag vill
gärna omnämna alla de rapporter om
nödvändigheten av vältrimmade värnpliktiga
och befäl och hur man därigenom
kan nå resultat med betydligt
mindre offer än om man har genomsnittligt
utbildade människor till sitt
förfogande, som ha lämnats av amerikanska
ocli andra befälhavare.
Som föregående talare, fru Ewerlöf,
sade är det även ett kvinnoinlresse, att
den värnpliktiga ungdom, som skall
fullfölja krigets hårda viirv, är ordentligt
utbildad och har ett befäl, som kan
ingjuta den rätta andan i den. Där har
regeringen ett mycket stort ansvar.
Vad jag här har sagt innebär en visserligen
i mild form uttalad men dock
ganska allvarlig kritik mot herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet.
Nr 18.
86
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskaps
övningar
m. m.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr
2 av herr Hallagård m. fl.
Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Ända sedan riksdagen år 1948 beslöt
den nuvarande värnpliktstiden har mycket
stark kritik riktats däremot, särskilt
från den militära expertisen. För min
del anslöt jag mig till den kortare utbildningstiden
på grund av bl. a. regeringens
motiv, som jag ansåg hållbara.
Jag fattar det förslag som regeringen
nu har framlagt så, att det innebär en
kapitulation för kraven på den längre
utbildningstiden. Regeringen vill inte
öppet vidgå detta, men det är ju tämligen
klart, att genom de bestämmelser
som nu föreslås kommer en förlängning
av utbildningstiden automatiskt att genomföras.
Denna förlängning omfattar inte
mindre än 21 årsklasser förutom de
framtida årsklasserna. Den innebär, att
de fyra äldsta årsklasserna upp till 41
års ålder få en månads repetitionsutbildning
jämte beredskapsutbildningen.
De nio därpå följande årsklasserna få
två månaders och de åtta yngsta årsklasserna
tre månaders repetitionsutbildning
förutom den som de få vid
beredskapstjänstgöring. Kanske mest anmärkningsvärt
är förhållandet för de
yngre kategorierna, som under kriget
fullgjorde sina 450 dagar och kanske
dessutom lång beredskapstjänst. De ha
i själva verket fått ett löfte om att de
inte skulle behöva fullgöra några repetitionsövningar,
då den utbildningstid
de genomgått jämte beredskapstiden
bör kunna räknas som sådana. För dem
innebära dessa till synes små justeringar
i värnpliktslagen en betydande förlängning
av utbildningstiden.
Om regeringen har kommit till den
slutsatsen att den utbildningstid, som
trädde i kraft år 1949,''är otillräcklig,
bör den öppet redovisa detta inför riks
-
dagen. Den bör redovisa på vilka skäl
den i denna fråga har kapitulerat för
den militära expertisens krav i stället
för att göra en kringgående rörelse och
komma med förslag om bestämmelser,
som uppenbarligen både lämna utrymme
för godtycke och skapa stor osäkerhet
hos alla berörda parter i fråga om
utbildningstidens faktiska längd.
Regeringen har dessutom föreslagit
en ändring av värnpliktslagen, som närmast
avser dem som drabbas av sjukdom
eller olycksfall under tjänsteutövning.
Den bestämmelse som för närvarande
gäller är mycket komplicerad och
lämnar utrymme för godtycke, men jag
kan inte se annat än att det förslag som
regeringen nu ställer kommer att skapa
ännu större svårigheter på detta område.
Det kommer att bli oerhört många
tolkningsproblem när det gäller att avgöra
var vederbörande har ådragit sig
sin skada eller sjukdom. De skäl, som
departementschefen anför för denna
kategori, kunna i lika hög grad användas
för dem som skadats eller ådragit
sig sjukdom utan att det har skett direkt
under utövning av värnpliktstjänstgöring.
Hela det förslag som har förelagts
riksdagen är ett kringgående av huvudsaken.
Man kapitulerar utan att klart
säga detta. Man genomför en förlängning
av utbildningstiden utan att tala
om att detta är den faktiska innebörden
av förslaget. Detta tycker jag är olämpligt,
och med den utgångspunkten yrkar
jag avslag på förslaget.
Min andra synpunkt på detta problem
har jag utvecklat i andra sammanhang,
och jag skall här inte gå in på den i
detalj. Men det är uppenbart, att en så
betydande förlängning av utbildningstiden
som det här faktiskt rör sig om
— jag betraktar nämligen de repetitionsoch
beredskapsövningar man här förbereder
och som delvis genomförts genom
de nya formerna för repetitionerna
som en betydande förlängning av
87
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
utbildningstiden — komma att få mycket
omfattande ekonomiska konsekvenser.
Utan att direkt taga ställning till
sakfrågan i övrigt, alltså huruvida något
har inträffat som nödvändiggör en
kortare eller längre värnpliktstid, har
jag ansett, att riksdagen inte bör bifalla
detta förslag och därför yrkat avslag
på Kungl. Maj ds förslag.
Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till motion 11:603 få yrka avslag
på såväl utskottets som reservanternas
förslag.
Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Bestämmelserna om frånräknande av
avbrott i värnpliktstjänstgöringen och
fullgörandet av återstående tjänstgöringstid
ha alltid ansetts tillhöra de
mest svårbemästrade inom värnpliktslagstiftningen.
Man kan nog säga, att
reglerna i sin nuvarande utformning
äro minst sagt otillfredsställande. Försvarsministern
har exemplifierat detta
på följande sätt: »En värnpliktig som
fullgör första tjänstgöring om 270 dagar
drabbas av sjukdom, ådragen utom
tjänsten, och blir härigenom urståndsatt
att tjänstgöra under 25 dagar. Då
detta avbrott icke överstiger en tiondel
av tjänstgöringen — 27 dagar — skall
avbrottet tillgodoräknas [131 § 1 mom.
b) inskrivningsförordningcn]. Samme
värnpliktige ådömes arrest utan tjänstgöring
20 dagar och undergår straffet.
Även detta avbrott skall tillgodoräknas
(27 § 3 mom. D. värnpliktslagen). Den
värnpliktige har alltså i detta fall kunnat
vara frånvarande under icke mindre
än tillhopa 45 dagar, av åtminstone
delvis självförvållad orsak, utan att skyldighet
inträtt för honom att genom ny
tjänst taga igen det förlorade.» Ett sådant
resultat kan inte anses vara tillfredsställande.
Denn nu föreslagna ändringen av 27 §
3 mom. värnpliktslagen innebär en lösning
av problemen efter i viss mån nya
riktlinjer. Hänsyn har därvid tagits till
utbildningen, som har ställts i förgrunden.
Som utgångspunkt för resonemanget
har man tagit de regler, som böra
gälla för fullgörande av den tjänstgöringstid
som återstår efter avbrottet.
Vad först angår skyldigheten för vissa
värnpliktiga att fullgöra repetitions- och
beredskapsövningar anser utskottet i
likhet med departementschefen, att syftet
med repetitionsövningarna vid krigsförband
skulle delvis förfelas, om inte
möjligheter att i ökad utsträckning inkalla
även äldre värnpliktiga till dylika
övningar bereddes. En översyn av gällande
bestämmelser om skyldighet för
värnpliktiga att fullgöra repetitionsövningar
är därför fullt påkallad.
Departementschefen har vidare i propositionen
framhållit svårigheterna att
angiva hur och i vad mån skyldighet
att fullgöra repetitionsövningar åvilar
sådana värnpliktiga, vilkas tjänstgöringsskyldighet
regleras av äldre värnpliktslagar
och vilka enligt särskilt beslut
av Kungl. Maj:t få tillgodoräkna sig
beredskapstjänstgöring som fullgjord
repetitionsövning. Det är svårigheter
som man inte kan komma ifrån och mot
vilka man givetvis kan göra vissa erinringar.
Utskottet har ansett, att de i
propositionen föreslagna bestämmelserna
böra bifallas av riksdagen för att
man över huvud taget skall kunna få
den utbildning som i detta fall är nödvändig.
Under debatten i dag har det framförts
olika synpunkter. Från högerhåll
har man åberopat högerns motion i
första ronden, om jag får använda det
uttrycket, för att sedermera förklara sig
villig att gå med på bondeförbundets
och folkpartiets reservation. En talare
har klandrat försvarsministern för att
vikten av gruppchefsutbildingen inte
tillräckligt beaktats. Från högerhåll sade
man, att man framför allt strävade
efter att tillgodose den större erfarenhet
på detta område, som befäl och man
-
Nr 18.
88
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskaps
övningar
m. m.
skap skulle få genom den högre utbildningen.
Talaren närmast före mig har
inte bara klandrat den kungliga propositionen
i denna del, utan han har också
förklarat, att detta vore en inkörsport
till en längre utbildning. Herr Hagberg
i Luleå borde beakta, att om man jämför
med värnpliktstjänstgöringen i andra
länder i Europa och även en del där
utanför är Sverige bland de länder som
ha den lägsta utbildningstiden. Även om
man skulle ha önskat, att den pågående
utredningen hade slutförts innan propositionen
framlagts, har utskottet ansett,
att det i det läge vari vi nu befinna
oss är önskvärt att någonting göres. Utskottet
har inte kunnat finna annat än
att det förslag som här har framlagts
av Kungl. Maj :t genom försvarsminister
Vougt borde bifallas av riksdagen.
Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
von Seth sade för en stund sedan, att
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har förhalat frågan om
gruppchefsutbildningen. Jag vill inte att
det yttrandet skall stå oemotsagt i protokollet.
Försvarsministern har inte förhalat
denna fråga.
Man hade tidigare vid inskrivningarna
— innan vi genomförde omläggningen
alltså -—- i samband med de prov
som de värnpliktiga då avlade givit dem
ett löfte att de inte skulle få någon förlängd
utbildning. Man ville därmed gardera
sig för att få ett så fullödigt uttryck
som möjligt för deras prestationsförmåga
vid proven. Det löftet ansågs
vara bindande. Centrala värnpliktsbyrån
förklarade, att om vi företoge en
ändring av värnpliktstiden kunde det
betraktas som ett klart löftesbrott. Vid
ett samtal som jag hade med den officer,
som leder utbildningen inom den
svenska armén, godkände denne detta
resonemang. Vi voro fullständigt överens
om att löftet skulle infrias.
Vi ha tidigare här i riksdagen diskuterat
spörsmålet, och vi ha då varit
överens om att den nya utbildningen
skall tillämpas från och med år 1952.
Dessförinnan skulle dels i god tid framläggas
ett förslag till riksdagen med mitt
alternativ och dels oppositionen ha
möjlighet att föra fram 1948 års värnpliktsutrednings
förslag i debatten. Vi
skulle då få möjlighet att pröva frågan
ur alla synpunkter och slutligen kunna
taga ställning till den.
Man har i dag åberopat 1948 års värnpliktsutrednings
förslag. Efter de studier
jag har bedrivit på detta område
det sista året kan jag säga, att jag tror
knappast, att man med någon större
styrka kan åberopa detta. Jag var själv
ledamot av utredningen. Denna såg endast
produkten, den »färdiga» gruppchefen,
men följde inte kontinuerligt
utbildningen. Jag har ansett det nödvändigt,
att man i första hand studerar
hur utbildningstiden användes och att
man ur pedagogiska och andra synpunkter
försöker få ett något så när
hyggligt grepp på hela problemet. Därför
har jag med tillstånd från statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
fått tillsätta en studiegrupp, som har
följt utbildningen från den 1 juni förra
året till den dag i år, då de värnpliktiga
ryckte ut. Resultatet av ett sådant
praktiskt studium måste bli väsentligt
värdefullare än det man kan komma
fram till vid ett skrivbord.
Studiegruppen har varit sammansatt
av en major med mycket stor erfarenhet
av trupputbildning — han har bl. a.
varit lärare vid krigsskolan — samt en
lärare och handledare i praktisk pedagogik
vid seminariet i Lund. Objektiviteten
och sakkunskapen ha således ur
alla synpunkter varit representerade
vid dessa studier. Nu blev det ju en
månads förlängning av värnpliktstjänstgöringen,
och studiegruppen måste gi
-
89
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
vetvis följa även denna. Detta har också
bidragit till att med motsvarande tid
försena utredningens slutförande.
Om jag nu skall säga något om de
ting, som jag anser vara relativt klara,
och dem som äro föremål för ytterligare
prövning, kanske jag först och främst
skall peka på något som frapperat mig,
och det är den omständigheten, att i
dag finnas inga egentliga utbildningsbestämmelser
för gruppcheferna. Det är
ganska anmärkningsvärt att man i regel
överlämnar åt de olika regementena att
själva handlägga detta spörsmål. När
man studerar utbildningsresultatet kan
man också konstatera, att det har nåtts
rätt varierande resultat. Så mycket är
klart att hela utbildningen måste omläggas,
om man över huvud taget skall
få godtagbara gruppchefer.
Jag har konstaterat att för närvarande
tillämpas i huvudsak två system: antingen
använder man det systemet, att
man på kompaniet har en s. k. A-pluton,
d. v. s. gruppchefselever, plus ett
par plutoner värnpliktiga i allmänhet.
I vissa fall har man använt det systemet,
att de till gruppchefsutbildning
uttagna ha varit insatta i plutoner med
värnpliktiga i allmänhet. Man har då
haft en kombination av exempelvis nio
gruppchefselever och ett tjugutal värnpliktiga
i allmänhet i samma pluton. I
dessa plutoner har praktiskt taget ingen
som helst gruppchefsutbildning förekommit.
Detta har samband med svårigheten
att driva två utbildningslinjer
inom plutonens ram, och det har samband
med den befälsbrist som råder.
När jag exempelvis vid ett regemente
fann, att plutonbefälet bestod av en
sergeant och en furir — sammansättningen
i plutonen var nio gruppchefselever
och 23 värnpliktiga i allmänhet
— frågade jag omedelbart underofficeren,
hur han hade gruppchcfsutbildningcn
organiserad. Han erkände då
öppenhjärtigt, att på grund av bcfälsläget
hade han ingen möjlighet att ge
-
nomföra en egentlig gruppchefsutbildning.
Befälet på en pluton skall ju vara
officer, underofficer och fyra furirer.
Om det då blir bara en underofficer
och en furir, förstår var och en i denna
kammare att det inte kan bli särdeles
mycket bevänt med den s. k.
gruppchefsutbildningen i den plutonen.
Det är en annan sak som jag också
konstaterat under detta utbildningsskede,
och det är, att i den mån en gruppchefselev
har sett hur en gruppchef
skall uppträda i gruppen, tillhör detta
rena undantagen. Man har aldrig fått
den förebild, som är nödvändig för att
man själv skall kunna fullgöra en sådan
funktion. Jag har vidare på de regementen,
där man haft utbildningen delad
i A-pluton och pluton för värnpliktiga
i allmänhet, kunnat konstatera, att
i de utbildningsskeden som finnas har
i regel A-plutonen varit färdig med sin
utbildning omkring en vecka före de
värnpliktiga i allmänhet; ett utbildningsskede
omfattar i allmänhet sex
veckor. Den vecka A-plutonen varit
före de andra har inte nyttjats till någon
ytterligare utbildning, utan den
har i stort sett varit förlorad tid, och
det är alldeles uppenbart att man på
den vägen förlorar rätt mycket utbildningstid
och möjlighet att ge gruppcheferna
en bättre utbildning.
Hela den organisation som nu är har
lett mig till den slutsatsen, att man nog
måste lägga om själva utbildningsmetoden.
Vi måste gå tillbaka till det
gamla s. k. befälskompaniet. Vi måste
ge gruppcheferna en sammanhängande,
verklig gruppchefsutbildning, och jag
skulle tro att den tidsperiod man behöver
— jag säger det utan att nu binda
mig på något sätt i fråga om tiden —
rör sig om ca sju månaders sammanhängande
gruppchefsutbildning på ett
speciellt befälskompani.
Nu har det varit vissa problem som
mött i samband med detta. Det har
varit befälsproblemet, som spelar rätt
90 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
stor roll. De s. k. plutoncheferna ha
varit ute och fullgjort sin befälstjänstgöring
under de två första månaderna
av utbildningen. Jag tror för min del
att den linjen inte heller är riktigt hållbar
därför att de skola ju utbildas till
truppledare och icke till trupputbildare.
Jag anser därför att man bör
flytta deras trupptjänstgöring från det
första skedet, alltså den enskilda utbildningen,
till det skede då man börjar
den egentliga trupputbildningen i förbandet.
Om man flyttar över denna
tjänstgöring dit, betyder det att den
grupp, som nu inte får någon egentlig
utbildning i befälsföring, får tillfälle
att utbildas mera för den uppgift
den är ämnad för samtidigt som man
löser ett befälsproblem på detta stadium.
Jag tror också det skulle ge betydligt
större stadga åt gruppens utbildning,
om den i spetsen för sig fick
någon, som fått något mer utbildning
än dess medlemmar i övrigt själva fått,
och i det läget vore det lämpligt att
utnyttja plutoncliefseleverna för denna
uppgift. På den vägen löser man det
problemet.
Man måste, när man diskuterar dessa
problem, komma ihåg att utbildningen
inte sker för att ge fredsorganisationen
folk, utan att det är för krigsorganisationen
som vi utbilda dessa män. Därför
måste vi i all utbildning fråga oss:
Vad är det som för krigsorganisationen
ger det effektivaste resultatet? Det är då
jag kommit till den slutsatsen, att man
nog måste lägga om hela utbildningen
och försöka få befälskompanier, på vilka
man sätter verkligt rutinerat befäl
till utbildningen. På det sättet skola vi
kunna få fram fullt godtagbara gruppchefer.
Sedan böra de placeras ut som
gruppchefer vid förbandsutbildningen
under den återstående delen av utbildningstiden.
Också på den punkten tror
jag det finns anledning till anmärkning
emot det system som nu råder.
De värnpliktigas utbildning bör av -
slutas med en toppunkt. Under de sista
dagarna av deras tjänstgöring bör man
med andra ord ordna en större samövning
med värnpliktiga än inom kompanis
eller bataljons ram. Jag tror att
det är nödvändigt att man här försöker,
om inte med manövrer i större skala
så dock i mindre med de värnpliktiga,
som då under fältmässiga förhållanden
kunna få avlägga prov på de kunskaper
de skaffat sig under värnpliktsutbildningen.
Därigenom slutar alltså det
hela med en toppunkt, varigenom pojkarna
känna att de verkligen ha gjort
rätt för sig.
När man sedan tittar en smula på utbildningen
i övrigt, finns det i den nuvarande
värnpliktsutbildningen en hel
del »luft», som man säkerligen utan
större tvekan kan ta bort. Det är ganska
regelmässigt att man på de flesta regementen
har något som kallas för inre
tjänst varje lördag. Vari består denna
inre tjänst? Den består i att de värnpliktiga
putsa dels sina handvapen och
dels sina skor. Sedan klär man om och
tar bussen hem vid halv elva- eller elvatiden.
På det sättet gå de flesta lördagar
under utbildningen förlorade. Jag tror
att vi måste lägga in en reell övning
på åtminstone tre timmar varje lördag.
Det finns i alla fall 36 lördagar
under utbildningsperioden, och där har
man alltså en väsentlig vinst att göra.
Det finns ett annat problem som
jag har mött och som jag också tror att
man får ta upp allvarligt, nämligen det
permissionssystem som nu tillämpas.
Jag har diskuterat saken ganska ingående
med ett betydande antal regementschefer.
Detta system innebär att
pojkarna ha tjänstledigt till kl. 24 varje
kväll — på lördagen få de ju permission
från kl. 10.30 eller 11 fm. till måndag
morgon.
Vad har detta lett till för resultat?
Man har gjort en studie vid 11 här
utanför Stockholm, varvid man kommit
till det resultatet, att pojkarna sova
91
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
i genomsnitt 5% timmar per dygn. Jag
måste säga mig, att få de inte sova mer
än 5% timmar per dygn i genomsnitt,
måste det vara rätt svårt för dem att
tillgodogöra sig de kunskaper som bjudas.
Därför tror jag att man får lov
att vara litet strängare och i någon mån
begränsa den där ledigheten, som förekommit
och väl kommer att förekomma
så länge som vi tillämpa det systemet,
att man på måndag morgon ibland
måste kommendera hela kompanier in
för att sova. Användes utbildningstiden
på det sättet, är det självklart att resultatet
blir därefter. Det är därför jag har
tvingats att något studera även detta
problem, och jag tror som sagt att här
måste vidtagas åtgärder.
Också en hel rad andra ting, som vi
observerat under dessa studier, komma
sannolikt att bli föremål för vissa rationaliseringar
i fråga om utbildningen.
Den studiegrupp, som jag har haft till
mitt förfogande, är för närvarande sysselsatt
med att bearbeta studiematerialet.
Som en komplettering av de erfarenheter
vi själva gjort ha vi sänt ut
inte mindre än 800 frågeformulär till
utbildningsbefäl av alla grader. Det är
vissa ting som vi observerat, och vi
vilja från utbildningsbefälets sida försöka
få en så objektiv bild som möjligt
av detta spörsmål. Jag tror det är
skäl i att man i högerlägret lugnar sig
litet tills vi fått alla papper på bordet,
så att vi kunna presentera programmet.
Det finns ett annat område som jag
också sett rätt mycket på och som jag
kan säga att jag tagit en relativt definitiv
ställning till: det gäller repetitionsövningarna,
och det gäller fördelningen
av utbildningstiden. Det är ju så att
när man meddelar utbildning, når man
efter eu viss tid en mättnadsprocess,
varefter det behövs någon tid för att
smälta det hela. Det är härvidlag jag
kommit till det resultatet, alt det kanske
är riktigare att vi anordna ännu ett
repetitionsmöte utöver de tre, som nu
förekomma. För närvarande gör man
tre repetitionsmöten om 30 dagar, tillsamman
90 dagar. Om man lägger till
tio dagar och gör fyra repetitionsmöten
om 25 dagar, är jag övertygad om att
man under dessa fyra repetitionsmöten
skulle kunna få fram ett utbildningsvärde,
som svarar emot fyra månaders
utbildning. Ty om man gör en reducering
av de nuvarande repetitionsmötena
med fem dagar — alltså från 30 dagar
till 25 — tror jag inte alls att man därmed
äventyrar utbildningsresultatet.
Något som har samband med dessa
spörsmål är att befälet, inte bara de
värnpliktiga utan befäl av alla grader,
har ett behov av att föra trupp i fält.
Om man inte lägger in tillräckligt med
repetitionsövningar utan koncentrerar
allt till utbildningsstadiet, föreligger
det risk för att hela vår befälskår
stelnar och blir ett slags utbildningsrobotar,
som komma bort från den
verkliga uppgift de ha i krigsorganisationen.
Jag tror att det är ett ganska
allvarligt problem i den svenska armén
i dag, och därför kommer jag för min
del säkerligen att föreslå en omläggning
från tre till fyra repetitionsmöten.
Då det gäller de tio dagar, som behandlas
i denna proposition, har jag i
ett tidigt skede börjat undersöka detta
spörsmål. Jag kom relativt snart till
den uppfattningen, att det kunde vara
av väsentligt värde att man inkallade
gruppcheferna några dagar tidigare,
framför allt ur den synpunkten att de
skulle få tillfälle att gå igenom det utbildningsprogram,
som skall tillämpas
under repetitionsmötet. Ty som det nu
är ställer man gruppcheferna parallellt
med de värnpliktiga i allmänhet inför
uppgiften. Man har ingen möjlighet att
i förväg planera övningar för att på så
sätt skapa större möjlighet för sig själv
att på ett effektivt sätt genomföra uppgiften.
Vi få komma ihåg, att det här
hela tiden gäller utbildning, och då bör
man — om man nu betraktar gruppche
-
92 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
fen som ett befäl — ta med också honom
när det gäller att ge befälet orientering
om de olika ting som man skall
syssla med, så att han på ett helt annat
sätt än för närvarande kopplas in i de
uppgifter han skall föreläggas.
Sedan jag någon tid sysslat med detta
problem framförde chefen för armén
det förslaget såsom sitt och tillstyrkte
alltså därmed den linje jag var inne på,
och jag har givetvis heller ingenting
att erinra mot den proposition som nu
har framlagts. Det är möjligt att man
i någon mån får justera den senare,
när vi fått mera erfarenhet av hur detta
bäst skall tillämpas i praktiken.
Herr talman! Jag har med detta velat
framhålla att gruppchefsproblemet inte
är fullt så enkelt som oppositionen föreställer
sig. Det är tyvärr så, att det
föreligger betydande brister därvidlag,
men dessa betydande brister ha inte
huvudsakligen samband med utbildningstidens
längd, utan de ha väsentligen
samband med det sätt, varpå utbildningen
meddelas. Jag hemställer,
herr talman, om bifall till utskottets
förslag.
Herr STÅHL: Herr talman! Säkert är
det många ledamöter av kammaren, som
äro intresserade av denna fråga om
gruppchefsutbildningen och mycket
tacksamma för det här referatet av
den Lindholmska enmanskommitténs
blivande betänkande, enligt den senaste
uPPgiften att emotse i september. Givetvis
är det också angeläget att herr
Lindholm undervisar oss i detaljerna,
hur man lämpligen skall gå till väga
vid planläggningen av gruppchefsutbildningen
vid de militära förbanden.
En viktigare uppgift för herr Lindholm
vore dock enligt min och, som
jag tror, mångas uppfattning att se till,
att detta betänkande blir färdigt. Ty
om något är en olycka för den personella
beredskapen under nuvarande
spända förhållanden så är det detta, att
vi icke få klarhet i fråga om utbildningstiden
och att departementschefen
kan — med ett visst fog — skjuta denna
viktiga fråga ifrån sig under åberopande
att den Lindholmska utredningen
inte är klar.
Yi ha, som kammarens ärade ledamöter
veta, ett ganska bestämt besked,
hur även gruppchefsutbildningen skall
ordnas, nämligen från 1948 års värnpliktskommitté.
Men eftersom det var
så att herr Lindholm hade en avvikande
mening, ansåg sig departementschefen
inte kunna lägga de övriga ledamöternas
uttalanden till grund för några åtgärder,
utan det hela lades i fortsättningen
över på denna Lindholmska enmansutredning,
som artat sig att bli
något slags mer eller mindre permanent
institution. Det senaste beskedet är nu
att betänkandet skall komma i september,
och jag hoppas, att detta löfte också
skall infrias.
Jag vill emellertid säga, att lika litet
som herr Lindholm nu kan binda sig
och ta ställning, lika litet kunna vi
inom oppositionen anse det vara lyckligt,
att denna viktiga fråga om gruppchefsutbildningen
på detta sätt skjutes
på framtiden. Jag har inte gått något
djupare i skrifterna, men jag har i alla
fall sett en smula på departementschefens
uttalanden i denna fråga. Jag kan
erinra kammarens ledamöter därom, att
för ungefär ett år sedan förde vi en debatt
här i kammaren, då departementschefen
åberopade en anonym auktoritet
som hade sagt, att det svenska utbildningssystemet
var det bästa i världen.
Departementschefen kröp bakom
detta uttalande och underlät att ta ställning.
I höstas hade försvarsministern,
som är en älskvärd man och gärna vill
gå alla till mötes, även oppositionen, i
någon mån ändrat sin inställning. Jag
läser ur ett uttalande som han gjorde
lördagen den 9 december 1950 här i
kammaren, att han uttryckte sin upp
-
93
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskaps -
Lag om skyldighet för
övningar m. m.
fattning om övningstiden med ordagrant
följande ord:
».lag kan i varje fall icke finna att
detta på något sätt skulle bevisa, att
man vinner ett bättre resultat, om utbildningen
omfattar längre tid.»
Jag vill tacksamt notera att försvarsministern
sedermera har kommit litet
närmare vad som i denna sak väl ändå
måste anses fastslaget och resonligt,
nämligen att med en utökning av tid
vinner man bättre resultat. Och nu ha
vi ju framför oss det förslag, som andra
lagutskottet tagit ställning till, om en
utökning av gruppchefernas utbildning.
Jag vill emellertid påpeka, att från
ansvarigt militärt håll har man ingen
gång kunnat godta den utbildningstid,
som regeringen här har föreslagit. Alltsedan
övningstiden skars ned har man
från arméledningens sida bestämt gjort
gällande, att denna niomånadersutbildning
— även med den komplettering det
här är fråga om — inte skulle vara tillräcklig.
Jag skall inte uppta tiden med
detta, men jag skulle kunna ange hur
man konsekvent i olika remissyttranden
till regeringen och likaså i utbildningsrapporter
slagit fast, att det mått av
utbildning, som departementschefen
och andra lagutskottets majoritet här
vilja ge gruppcheferna, är otillräckligt.
Detta är faktum. Jag vill framhålla, att
så sent som i rapporten den 15 februari
1951 om de våren 1950 fullgjorda
repetitionsövningarna konstaterades, att
nio månader var en för kort tid för att
ge gruppcheferna en tillfredsställande
utbildning och att det var särskilt betydelsefullt
att utbildningstiden just för
gruppcheferna förlängdes. Därvid gick
arméchefen in på den tanke, som vidareförts
i den trepartimotion som här
fiireligger, nämligen att man skulle
kunna tänka sig en förlängning med
dels en månad i anslutning till den första
utbildningen, dels också tre tiodagarsperioder
i anslutning till var och
en av repetitionsövningarna.
Vad angår det förslag, som departementschefen
nu sträckt sig till att lägga
fram, äro vi naturligtvis tacksamma för
att departementschefen kommit dithän
— det vill jag inte på något sätt bestrida,
ty det är bättre än ingenting —
men det kan inte ur några synpunkter
anses betryggande om någonting skulle
hända och vi skulle nödgas skicka ut
vårt folk med denna utbildning. De som
få ta ansvaret för detta äro departementschefen
och den riksdagsmajoritet,
som följer honom, men inte de militära
myndigheterna och inte den opposition,
som gång efter annan och år
efter år hävdat, att här behövs en bättre
utbildning.
Jag vill, herr talman, tillägga, att det
ju ändå är så, att detta inte enbart är
en börda för de värnpliktiga, utan det
är också, såsom det står i något avsnitt
i reservanternas framställning i utskottsutlåtandet,
faktiskt en medborgerlig
rätt för de pojkar, som skola fullgöra
sin värnplikt, att de få en sådan
utbildning och ha sådana ledare inte
minst inom de små förbanden, att de
för det första besitta sådan skicklighet,
att de känna sig behärska situationen,
och för det andra kunna gå ut under
sådana ledare, att de kunna känna en
viss grad av trygghet. Jag tycker att
det är ett ganska tungt och allvarligt
ansvar, som i detta fall vilar i första
hand på departementschefen, och jag
tror det varit riktigare och klokare om
han nu tagit steget fullt ut.
Nu hänvisar försvarsministern naturligtvis
till den Lindholmska utredningen
och att, eftersom den inte är
klar, man inte kan ta ställning till frågan.
Jag skall inte ge mig in på någon
slags exeges av herr Lindholms uttalande
här, men uppenbart är, att sedan
herr Lindholm fördjupat sig i gruppchefsutbildningens
problem har han
fått en annan syn på frågan än han
tidigare deklarerat här i kammaren.
Och det skulle inte förvåna mig, om
Nr 18.
94
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskaps
övningar
m. m.
det kommer att visa sig, att departementschefen
lika gärna kunde ha litat
på de militära myndigheternas omdöme
som på det omdöme, som herr Lindholm
så småningom kommer att ha.
När herr Lindholms enmansutredning
fullgjort sin remissvandring och kommer
tillbaka och granskas, då tror jag
nog, att det som finns kvar av saklighet
att ta fasta på inte kommer att
skilja sig mycket ifrån de rekommendationer,
som de militära myndigheterna
hela tiden gjort. Om man följt
dessa och om departementschefen i år
följt linjen en månad plus 3 gånger 10
dagar, vilket — jag påminner därom —
är den linje som arméledningen framfört
och som har presenterats, inte som
herr Hellbacken sade i en högerpartimotion
utan i en trepartimotion, som
väcktes vid riksdagens början, då hade
departementschefen säkerligen kommit
på en linje, som inte kommer att ligga
långt från vad som kan bli den sakliga
återstoden av herr Lindholms betänkande,
när detta äntligen kommer fram.
Dessutom hade försvarsministern då
varit på säker mark.
Jag måste alltså dra den slutsatsen,
herr talman, att i det förslag, som vi
här ha att ta ställning till, är det enda
inte bara politiskt och sakligt riktiga
utan även för de värnpliktiga själva
bästa alternativet att gå på den reservation,
som här bygger på trepartimotionen,
och jag ber, herr talman, att
med stöd av vad jag här anfört få yrka
bifall till denna reservation.
Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ståhl sade att den
viktigaste uppgiften för mig var att få
betänkandet färdigt. Det är alldeles riktigt,
herr Ståhl. Jag tänker hålla min
del av uppgörelsen och ha betänkandet
färdigt i sådan tid, att det blir möjligt
att ta ställning såväl till detta som till
1948 års värnpliktskommittés förslag
samtidigt och det vid en sådan tidpunkt,
att det inte blir någon tidsspillan innan
något av dessa förslag kan tillämpas i
praktiken. Herr Ståhl kan nog känna
sig lugn på den punkten. Om herr Ståhl
kan känna sig lugn beträffande sin andel
av den uppgörelse vi haft om tidpunkten
skall jag inte yttra mig om,
men skulle det vara så att man gör upp
om en sak först och sedan springer
ifrån den, är det sista gången jag gör
upp med herrarna.
Sedan var det ett uttalande av herr
Ståhl, i vilken han sade, att 1948 års
värnpliktskommitté har gjort ett bestämt
uttalande om hur utbildningen
skall verkställas. Detta är fullständigt
felaktigt, herr Ståhl. 1948 års värnpliktskommitté
har föreslagit, att gruppchefsutbildningen
skall förlängas med
två månader, men den har icke skissat
några som helst riktlinjer för hur gruppchefsutbildningen
skall bedrivas. Och
varför? Jo, helt enkelt därför att 1948
års värnpliktskommitté bara studerade
produkten men aldrig gruppchefsutbildningen
i löpande följd, så att den över
huvud taget kunde yttra sig om den
saken.
Sedan var det ett uttalande till av
herr Ståhl, som jag skulle vilja säga
några ord om. Herr Ståhl sade, att 1950
års repetitionsövningar gåvo klart belägg
för att en nio månaders utbildningstid
var för kort. Herr Ståhl, det
finns ingen skillnad på de gruppchefer,
som hade elva eller nio månaders utbildning
vid 1950 års repetitionsövningar.
Jag tog ett ordentligt studium
på samtliga de gruppchefer, som deltogo
i smålandsmanövern det året, och
där fanns det gruppchefer med såväl
nio som elva månaders utbildning. Om
herr Ståhl studerar den rapport, som
avgivits från annat håll, skall han finna
att även den 11 månaders gruppchefsutbildade
hade brister och att detta
måste äga sammanhang med ett annat
problem än utbildningstidens längd,
95
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
övningar m. m.
nämligen om hur utbildningen bedrivits.
Det är detta sista spörsmål som är
det väsentliga i dagens debatt, men det
springer oppositionen fullständigt förbi.
Beträffande herr Ståhls tal om ansvaret
är det väl så, att vi få ta det ansvar
som åvilar oss. Jag tror att vi lugnt
kunna ta det.
Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall be att få svara på herr
Lindholms punkter men i motsatt ordning.
Först ber jag då att få göra honom
uppmärksam på att jag inte uttalat mig
om resultatet vid 1950 års repetitionsövningar,
ty det har jag ingen kompetens
till. Vad jag gjorde, herr Lindholm,
var att jag åberopade chefens för armén
uttalande den 5 februari 1951 om dessa
repetitionsövningar, där han konstaterade
att utbildningen för gruppcheferna
var otillräcklig. Mot detta ställer nu
herr Lindholm sina studier. Vi ha ju
många gånger hört talas om herr Lindholms
studier i dessa fall, och vi äro
djupt intresserade av dessa tydligen
ytterst sakkunniga studier. Men herr
Lindholm får förlåta, om den, som inte
sysslar med specialstudier i detta ämne,
möjligen tillmäter arméchefens uppfattning
större betydelse Un resultaten av
herr Lindholms studier.
Vad sedan den andra punkten beträffar
om 1948 års värnpliktskommitté så
var jag inte ledamot av denna, och därför
vill jag inte fälla något omdöme om
vad som därvidlag passerade. Jag konstaterar
bara, att herr Lindholm här totalt
underkände sina kolleger i 1948 års
kommitté — för vilken gång i ordningen
vet jag inte. Det tycks vara en välsignelse
för vårt försvar att vi fick den
Lindholmska enmansutredningen, som
kan klara ut alla försyndelser, som enligt
herr Lindholm vidlåda 1948 års
värnpliktsutredning. Men vi andra, som
känna de övriga ledamöterna av denna
Nr 18.
att fullgöra repetitions- och beredskaps
kommitté,
tror jag inte äro färdiga att
instämma i dessa kategoriska förkastelsedomar,
som herr Lindholm så
många gånger här framslungat.
Vad slutligen beträffar detta med
tidsspillan får väl ändå herr Lindholm
förstå, att när världsläget har ingått
i ett akut tillstånd, som fyller inte bara
oss själva utan alla folk i världen med
oro, kan det väl ändå få diskuteras, om
det inte är viktigare att någonting göres
än att herr Lindholm skall hålla den
tid, som han lovat beträffande sin enmansutredning.
Jag vill inte säga något
illa om herr Lindholm, men jag tycker
nog, att han överdimensionerar sin enmansutrednings
betydelse, då han anser
att det är viktigare att den fullföljes
än att landet är berett om någonting
skulle hända.
Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara fästa herr
Ståhls uppmärksamhet på att arméchefens
uttalande gällde inte bara de niomånadersutbildade
gruppcheferna utan
även de elvamånadersutbildade. Det
fanns nämligen ingen egentlig skillnad
på dem, när det gällde att fullgöra uppgifterna
i fält. Det var den sidan av
saken.
Sedan säger herr Ståhl, att det är inte
bara fråga om att hålla tiden utan också
fråga om att någonting göres. Utav det
uttalandet kan jag inte dra mer än en
slutsats, nämligen den att det fullständigt
förbigått herr Ståhl, att en hel del
årsklasser för närvarande inkallas i ett
kedjesystem för repetitionsövningar.
Kan man verkligen när sådant händer
påstå, att ingenting göres i detta land?
Är det inte, herr Ståhl, att ta munnen
litet för full med stora ord, när man
har så liten täckning för dem?
Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Beträffande först frågan om
gruppcheferna med elva månaders utbildning
vill jag säga, att det är natur
-
Nr 18.
96
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskaps
övningar
m. m.
ligtvis fullkomligt riktigt, att om dem
gäller samma generella omdöme som
för de andra. Herr Lindholms egen uppdragsgivare,
departementschefen, har
ju stått upprepade gånger här i kammaren
och nu senast under de sista veckorna
och sagt, att dessa gruppchefer
och dessa värnpliktiga i första hand behöva
repetitionsövningar, därför att de
inte fått del av utbildningen i de modernaste
vapnen.
Vad sedan beträffar talet om att ingenting
gjorts i detta avseende, har jag
icke sagt något sådant, herr Lindholm.
Men jag har sagt, att ingenting gjorts
beträffande gruppcheferna. Vi ha flera
åldersklasser av gruppchefer, som inte
fått den utbildning som de skulle ha
haft. Jag vidhåller, herr talman, att om
dessa gruppchefer fått den utbildning,
som inte minst de ansvariga militära
myndigheterna velat ge dem, hade vi
haft ett annat beredskapsläge inom den
svenska armén än vi för närvarande ha.
Och vad vi behöva i orostider som dessa
är beredskap.
Herr HJALMARSON: Herr talman!
Herr Lindholm i Sandviken har redan
tidigare här i kammaren — det är inte
första gången i dag — klargjort, att han
håller på med en epokgörande utredning,
som skall vända ett blad i det
svenska försvarsväsendets historia. Han
har också förut avslöjat vissa delar av
det blivande betänkandet, och han har
här i dag låtit oss få ta del av den senaste
etappen i hans utredningsarbete.
Jag får, herr talman, säga, att det är
något högst ovanligt, att ett kommittébetänkande
redovisas på detta sätt
etappvis i den svenska riksdagen. Låt
oss vänta tills herr Lindholm blivit helt
färdig med sitt betänkande, innan vi ta
upp det till diskussion. Sedan får väl
detta betänkande i vanlig ordning skickas
på remiss till de militära myndigheterna.
Och även om man inte skulle
kunna tro det, när man hör herr Lindholm
tala, kan det ju tänkas, att de fackmän,
som ägnat hela sitt liv åt studiet
av försvarsproblemet, kunna ha något
bidrag av värde att ge även då det gäller
frågan om en lösning av gruppchefsutbildningen.
Det är emellertid, herr talman, alldeles
orimligt, att vi i avvaktan på det
Lindholmska betänkandet inte skulle
göra allt vad som i nuvarande läge står
i vår förmåga för att tillgodogöra oss
inte bara våra egna erfarenheter — det
kanske vi inte alldeles sakna förmåga
till även utan herr Lindholms medverkan
— utan även de krigserfarenheter
utifrån, vilka klart och otvetydigt understrukit
nödvändigheten av en tillräcklig
utbildning åt både gruppchefer
och andra föregångsmän. Det är ju
denna tankegång, som ligger bakom den
borgerliga försvarsmotionen.
Jag vill bara i förbigående också säga
ett ord till herr Lindholm, när han påpekade
att erfarenheten visat, att de
gruppchefer som fått elva månaders utbildning
inte voro bättre än de andra.
De visade upp lika stora brister som de
gruppchefer, som hade nio månaders
utbildning. Låt oss vänta med att yttra
oss om den saken, tills vi fått frågan
bedömd från sakkunnigt håll. Jag tror
emellertid att herr Lindholm delvis har
rätt. Erfarenheterna visa, att det var en
hel hel av dessa gruppchefer med elva
månaders utbildning, som inte fyllde
måttet. Detta kan emellertid inte vara
något motiv för eller utgöra något stöd
för den ståndpunkt, som försvarsministern
tidigare intagit när det gällt gruppchefsutbildningen.
Vad som inträffat visar
helt enkelt, att det är två ting som
behövas, nämligen dels en effektiv utbildning
efter så moderna metoder som
möjligt och dels att utbildningen skall
få verka under tillräckligt lång tid för
att kunna ge avsett resultat. Därvidlag
tror jag att ingenting kommer att ändra
det omdöme, som tidigare avgivits av
97
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
erfarna fackmän, nämligen att man
måste hålla sig inom elvamånadersramen
för att kunna uppnå ett tillfredsställande
resultat.
Frågan om gruppchefsutbildningen
utgör ju en del av det stora försvarskomplex,
som kommer att prövas här
i kammaren om någon vecka. På sistone
har uppenbarligen en skärpning inträtt
i den demokratiska världen i bedömningen
av det utrikespolitiska läget.
Detta har framgått av den aktuella diskussionen
kring Koreakriget, av kommentarerna
över händelserna i Persien
och av de upplysningar, som lämnats
från överläggningarna i Paris mellan
utrikesministrarnas ställföreträdare
o. s. v. En påminnelse om att även vi
befinna oss i ett område, där spänningslinjerna
mötas, ha vi ju fått genom
vad som i dagarna inträffat på Island.
Den omständigheten att Island
inom atlantpaktssystemets ram redan
nu mottar amerikanska bastrupper är
självfallet ett uttryck för den oro, varmed
man sett på situationens utveckling.
Och denna omständighet vittnar
också mycket starkt om hur intensivt
man uppfattat behovet av en omedelbar
försvarsberedskap.
Mot bakgrunden av detta allvarliga
utrikespolitiska läge framstår önskvärdheten
av samling i försvarsfrågan
angelägnare än någonsin i vårt land,
som ju står och vill stå utanför militära
stormaktsallianser. Tiden för en demokratisk
samverkan över hela linjen i
fråga om försvarsfrågornas behandling
i riksdagen behöver inte ännu vara försutten.
Men en sådan samverkan förutsätter
en bestämd vilja från regeringens
sida att visa ett större mått av tillmötesgående
mot oppositionens önskemål.
I likhet med vad herr Andrén gjorde i
går i första kammaren tillåter jag mig
att med herr talmannens tillstånd rikta
en enträgen vädjan till regeringen att
aktivt medverka i syfte att möjliggöra
en enig uppslutning från de demokra
-
tiska partiernas sida för tillgodoseende
av försvarets oundgängliga behov. Jag
tror att ett sådant initiativ från regeringens
sida i hög grad skulle motsvara
lägets krav och hälsas med tillfredsställelse
av de många medborgare i vårt
land, som över och utanför alla partigränser
vilja främja en fortsatt effektivisering
och förstärkning av skyddet
för vår nationella frihet.
Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! I det sist sagda kan jag för min
del livligt instämma. Alla veta vi ju att
försvarskostnaderna ‘äro synnerligen
höga och att man kanske på många
håll betraktar dem som betungande.
Vi tro att vårt försvar är relativt gott
och att i fråga om materiel och utrustning
det är så gott som över huvud taget
varit möjligt med hänsyn till framställningen
av materiel o. d.
Desto angelägnare är det att åstadkomma
en personell beredskap, som så
långt möjligt är kan följa den materiella
beredskapen och som blir så god den
kan bli. Det är naturligtvis svårt för en
lekman att därvidlag fälla något omdöme.
Jag vill dock för min del hävda
den åsikten, att de värnpliktigas utbildningstid
givetvis ej bör vara längre än
vad som är oundgängligen nödvändigt
för att den skall kunna tillgodose kravet
på en effektiv och god utbildning av den
enskilde soldaten. Även därvidlag måste
det icke minst ur psykologiska och
personella synpunkter bli fråga om en
avvägning. Ju mera de värnpliktiga
äro övertygade att övningstiden effektivt
utnyttjas, desto säkrare får man
dem med på noterna och får dem
att fullgöra sin tjänst på bästa möjliga
sätt. Därigenom åstadkommer man även
det bästa möjliga undervisningsresultatet
på det militära området.
Jag är för min del icke övertygad
om att tillståndet på hela det personella
fältet för närvarande är fullt tillfreds
-
7 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 18.
Nr 18.
98
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskaps
övningar
m. m.
ställande. Även om jag anser att utbildningen
av de värnpliktiga, särskilt med
de förbättringar som statsrådet i propositionen
föreslagit, under nuvarande
förhållanden är relativt tillfredsställande,
är jag icke övertygad om att
befälsfrågan är riktigt bra ordnad. Jag
syftar framför allt på bristen på stamanställt
underbefäl, som samtidigt medför
att behovet av värnpliktiga gruppchefer
måste bli så mycket större. Då
måste man också ställa kravet på att
dessa gruppchefer skola ha så god utbildning
som möjligt och att de framför
allt skola kunna föra och handleda
sin grupp.
Jag blev litet beklämd när jag hörde
herr Lindholms redogörelse för hur
han uppmärksammat gruppchefsutbildningens
läge i nuvarande stund. Jag
hoppas att det fall han relaterade var
ett undantag och icke regel, ty eljest är
det i allra högsta grad beklämmande.
Jag undrar om man icke då också måste
se till att utbildningstiden i någon mån
ökas. Jag tror att detta är nödvändigt.
Jag vet intet annat verksamhetsområde
eller arbetsfält där man såsom i det
militära utbildar ledare men nöjer sig
med att använda samma tid för denna
utbildning som för att utbilda det övriga
folket. Jag tror tvärtom att de personer,
som skola användas på ledande
poster i det civila livet samt inom olika
ämbetsområden o. d., kräva längre utbildning.
Om en utbildning av de värnpliktiga
sker effektivt så att deras tid
och krafter tagas i anspråk i full utsträckning,
tvivlar jag på att man under
samma tid av en del av dem kan
få fram ett ytterligare arbetsresultat,
som gör dem lämpade att leda och handleda
de övriga och göra detta med
auktoritet.
När herr Lindholms utredning föreligger
färdig och hans linje prövats i
praktiken, skall det bli mycket intressant
att se, huruvida den kan jämställas
med t. ex. två månaders längre ut
-
bildning av gruppchefer, så att det blir
samma resultat under samma förutsättningar
i övrigt. Det är nog knappast
tänkbart. Jag är närmast böjd för att
betrakta det som ett önsketänkande.
Herr talman! Då det nu dröjt så länge
och enligt mitt förmenande tyvärr litet
för länge med utredningen om gruppchefsutbildningen
och då vi tyvärr få
många årsklasser, som kunna befaras
icke hålla måttet i en ansvarsfylld tid,
då det mesta skulle utkrävas, hoppas
jag att herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet med mycket stor
uppmärksamhet följer denna fråga.
Jag sade nyss att jag för min del är
tacksam för de förbättringar som skett.
Jag är dock rädd för att de kanske äro
i knappaste laget. Jag hoppas att herr
statsrådet, då det gäller den personella
beredskapen, skall med styrka och kraft
taga itu med att reparera de brister,
som säkerligen i det avseendet finnas.
Med dessa ord vill jag, herr talman,
ansluta mig till den reservation som
här föreligger. Jag tycker dock att det
är särskilt en passus i reservationen
som bort kunna strykas, nämligen där
det står: »En tillfredsställande grundläggande
soldatutbildning är icke endast
nödvändig för försvaret utan även
en medborgerlig rättighet.» Utan att på
något sätt bestrida att detta är riktigt
vill jag dock påstå, att det kanske är
litet väl mycket sagt. Det är helt naturligt
att det är en rätt för de värnpliktiga
själva, lika väl som det är en skyldighet,
att de få den bästa möjliga utbildning.
Men tyvärr är ju det mänskliga
livet sådant, att dylika rättigheter tillhöra
det som människorna icke i första
hand fordra; tvärtom är det ofta så —
tyvärr kan man gott säga — att man
ej önskar alltför mycket av sådana rättigheter.
Det är därför min uppfattning
att det är anledning att icke med alltför
stora bokstäver tala om en sådan
sak. Jag tror, som jag förut framhållit,
att det är önskvärt att man icke krä
-
99
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
ver större personella offer av de värnpliktiga
än vad som är absolut nödvändigt.
Men när de skola göra dessa offer
skall man utnyttja övningstiden, utnyttja
materielen och giva dem alla de
resurser, som kunna stå till förfogande
för att de verkligen skola kunna bliva
vad man avser: goda soldater till sitt
lands försvar, om det värsta skulle inträffa
och de måste ut för att försvara
sitt land.
I övrigt ber jag till slut, herr talman,
att få instämma i den önskan, som herr
Hjalmarson nyss gjorde sig till tolk för:
att vi skola kunna få en så stor gemensam
lösning av försvarsfrågorna som
möjligt. Vi få vara beredda på offer från
olika håll i det hänseendet. Vi måste
också så långt som möjligt tillmötesgå
varandras önskemål.
Häruti instämde herrar Andersson i
Dunker och Boman i Stafsund.
Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag skall börja med att instämma i det
uttalande herr Hjalmarson gjorde och
som herr Johansson i Mysinge underströk:
att vi må söka lösa denna fråga
så mycket som möjligt i enighetens
tecken. Det är kanske känt att jag varit
intresserad av försvarsfrågan i alla
tider och långt innan jag kom hit. För
över 40 år sedan var jag med och deltog
i försvarsdiskussioner. Vid den tiden
var den ena »nationen» inom Sverige
helt negativt inställd. Parollen var:
»Icke en man, icke ett öre åt försvaret!»
Den andra sidan var positivt inställd
och kände ansvaret liksom vi göra det
nu i dag. Alltså, det är synnerligen glädjande,
att när nu diskussioner föras i
försvarsfrågan, är det ingen som uppträder
helt negativt, utan alla äro positivt
inställda. Vi ha samma mål allesammans,
fastän vi tvista litet om vägarna
att nå fram till detta mål.
Jag har sedan lång tid tillbaka, på
1930- och 1940-talcn, åtskilliga gånger
haft tillfälle att möta herr Lindholm
vid diskussioner och höra honom även
då försvarsfrågan varit uppe. Det var
på den tiden på 1930-talet, då han var
nästan helt negativt inställd. Herr Ståhl
har uttryckt önskan om att herr Lindholm
så fort som möjligt skall bli färdig
med sin utredning. Det kan vara
bra ur en synpunkt. Men ur en annan
synpunkt är det av betydelse att han
får god tid på sig, i synnerhet sedan
han blivit en så utomordentlig auktoritet
på detta område, som framgick av
hans tal om denna sak. Han fick ju tillfälle
att framlägga en lösning, som
arméchefen sedan upptog som sin. Vi
få vara utomordentligt glada att vi ha
denna tillgång. Men jag får också konstatera
den oerhörda glidning, vari han
befunnit sig, mot en allt positivare inställning,
och hur han dessutom börjat
våga kritisera förhållandena i samband
med de slöa måndagarna och de fria
lördagarna, de halvt bortslarvade nätterna
och allt detta som vi från vårt
håll med beklagande sett och som yrkesmilitärerna
också beklagat men icke
kunnat göra något åt. När det nu kanske
från detta håll kommer kritik på
den, skola vi säga, löshet som utvecklat
sig, så kanske vi så småningom ha möjlighet
att vänta något stramare livsföring
även på det hållet, där framför allt
disciplin spelar en så oerhört stor roll.
När vi ha våra skoldebatter här då
och då, tyckas vi vara fullständigt eniga
om att ju längre ett barn går i skola,
desto mera hinner det lära sig. Jag har
aldrig hört uttrycket, att det gör detsamma,
om det går sex, sju, åtta eller
tio år, därför att huvudsaken är hur
man använder dessa år i skolan. Man
har framför allt på det håll herr Lindholm
företräder menat, att ju längre
tiden är, ju mera hinna barnen lära sig,
ty även där anser man att man också
skall ha tid att smälta saker och ting;
man skall mogna. Kan man icke tänka
sig alt samma psykologiska förutsätt
-
100 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
ningar föreligga i det militära som i
skolan, att ju längre tid man har att
lära, desto mera hinner man lära sig?
Det kan ju sägas att de värnpliktiga
kunna på ganska kort tid slå i sig delar
av soldatinstruktionen, korpralsinstruktionen
och fälttjänstreglementet; jag
vet för resten icke om det finns något
särskilt sådant nu för tiden. Men det
skall omsättas i praktiken; det skall
smältas och nötas in. Jag har den uppfattningen,
att det icke räcker att kunna
en sak; man skall nöta in den så fast,
att i situationer, då det kanske är svårt
att hålla huvudet kallt, det inlärda skall
komma som en självreflex av den yttre
påverkan.
Jag skall icke orda alltför mycket. Vi
få väl tillfälle att återkomma längre
fram, när den Lindholmska utredningen
är färdig och när de högre militärerna
sedan upptagit hans tankar som sina
egna.
Men tiden hastar! Läget i världen är
sådant, att vi icke få gå och draga och
draga alltför länge, så att vi bli överraskade
och icke äro beredda. Så var
det 1939. Jag var då med och gick upp
till gränsen i norr under de första veckorna.
Vi foro med pojkar, som icke
kunde ladda och aldrig hade skjutit
ett skott. När vi skickade dem på vakthållning
under de första nätterna kunde
vi icke sätta gevär i deras händer, utan
de fingo stå med bara bajonetten. Nu
ha vi hemvärn och allt möjligt annat.
Men det var en tid som vi få hoppas
aldrig skall komma igen.
Bara några ord till! Jag förmodar att
de flesta av oss läst boken »På västfronten
intet nytt». Vi minnas hur tyskarna
först sände en armé, där nästan
varje soldat var elitutbildad. Men efterhand
som kriget drog ut på tiden skickades
nya årsklasser undan för undan,
och till slut blev det en mycket kort
utbildning. Men vi veta huru dessa,
som kommo ut med bara någon veckas
utbildning mejades ner som kanonmat.
De visste icke hur de skulle skydda sig.
Det tog tid innan de gamla rävarna i
skyttegravarna kunde meddela dem sina
kunskaper; då klarade de sig bättre.
Jag har gjort mina reflexioner. Om min
egen son och de många andra, som vi
här kunna tänka på, en dag skulle skickas
ut med för kort utbildningstid, kunna
de icke tillgodogöra sig terrängens
möjligheter och allting annat för att
skydda sig. Nog vilja vi att de skola vara
utbildade så mycket som vi ha råd
och möjlighet till. Vi vilja icke skicka
våra barn att simma över en bred å, innan
vi äro övertygade att de orka och
kunna göra det. Jag tror att vi böra
tänka oss denna sak på samma sätt:
den som skickas ut skall även vara utbildad.
Sedan vill jag instämma i de sista orden,
som herr Johansson i Mysinge
här sade. Han betraktade försvarsplikten
såsom en rättighet för oss och ej
som en tyngande skyldighet. De orden
vet jag sades för många, många år sedan.
Vi få gå tillbaka till forntiden, då
det i någon av landskapslagarna stod:
»Rätt att bära vapen tillkommer den frie
mannen allena.» Alltså redan då ansågs
det som en rättighet att sätta värde
på, en rättighet som tillkom den frie
mannen. Vi äro alla ense om att detta
är en rättighet som vi skola bevara.
Det är också ett av de starkaste motiven
för att vi skola kunna vara fria svenske
män i framtiden. Må vi då enigt här
gå in för den bästa lösning som kan
tänkas!
Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.
Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Man blir något överraskad
av debatten. När man hör den ene talaren
efter den andre här uppträda och
giva till känna sin uppfattning i denna
för all del mycket viktiga fråga, så
måste jag fråga mig: Har man icke läst
101
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
utskottets utlåtande? Varför resonerar
man icke om det ärende, som vi egentligen
skola handlägga här i dag? Visserligen
har högerledaren herr Hjalmarson
sagt, att vi skola lösa denna
fråga i enighetens tecken. Det har utskottet
också i viss mån tänkt; det har
försvarsministern i sin proposition också
avsett.
Jag kan icke inse att reservanternas
yrkande i detta fall går ihop med denna
tankegång »i enighetens tecken». Det
föreliggande ärendet avser det nödvändiga,
som försvarsministern anser att
man i dagens läge måste gå in för. Så
har propositionen lagts upp och utskottet
har tillstyrkt den. Jag kan inte
finna annat, herr talman, än att de borgerliga
partierna med de deklarationer,
som här ha avgivits, borde vara eniga
med utskottsmajoriteten i föreliggande
fråga.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
tänker inte ta upp någon polemik mot
herr Fröderberg med anledning av det
anförande han nyss höll. Jag vill bara
säga, att den beskrivning han gav på
mig nog mera hör hemma i sagans och
myternas värld än i den verklighet vi
befinna oss i.
När han åberopade »Från västfronten
intet nytt», förmodar jag det var Himmelstoss
han tänkte på, men för min
personliga del fick jag nog bilden av
en annan bok, boken om den tappre
soldaten Svejk.
Herr OHLIN: Herr talman! Det är inte
min avsikt att förlänga debatten något
väsentligt, men jag tycker inte debatten
skall sluta utan att vi konstatera en sak
om den ståndpunkt, som det kommunistiska
partiet intar i denna fråga. Jag
brukar inte polemisera mot herr Hagberg
i Luleå och hans vänner, och jag
gör det konstaterande jag avser i form
av en retorisk fråga, som jag alltså inte
begär något svar på, ty vi förstå alla
vad svaret är. Kan herr Hagberg tala
om för oss hur många gånger längre
utbildningstiden är i Sovjetryssland än
i Sverige? Kan herr Hagberg tala om
för oss varför han gillar — jag förmodar
han gör det även i detta fall —
det system, som man har i Sovjetryssland,
men i Sverige alltid tycks inta
den ståndpunkt, som skall åstadkomma
det svagaste försvaret? Hur kan det
vara att det finns så olika ståndpunkter
till försvarsfrågorna som skola
framstå som riktiga ur kommunistisk
synpunkt?
Ja, vi känna alla svaret. Jag har bara
här velat konstatera denna dubbelhet i
ståndpunkten.
Jag vill vidare, herr talman, uttrycka
min tillfredsställelse över en sak, som
redan förut har påpekats men som kanske
förtjänar att understrykas, nämligen
att alla — utom kommunisterna — nu
äro överens om att det behövs mer än
nio månaders utbildning för gruppcheferna.
Det har tagit en rätt lång tid
innan regeringspartiet har kommit över
på denna ståndpunkt. Det är synd att
det har tagit tid, men det är glädjande
att regeringspartiet nu har kommit till
denna insikt.
Herr Lindholm talade om att problemet
angående gruppcheferna inte är så
enkelt som oppositionspartierna tänka
sig. Jag skulle vilja säga, att erfarenheten
tydligen har lärt regeringspartiet,
att problemet om gruppchefernas utbildning
icke är så enkelt som man hittills
har trott i regeringspartiet, medan
oppositionen ju har hävdat en annan
mening. Kan herr Lindholm bidraga till
att man inom regeringspartiet kommer
till ännu klarare insikt om den oerhört
stora betydelse, som en tillfredsställande
lösning av gruppchefsproblemet har,
har herr Lindholm gjort en god insats
för det svenska försvaret. Även om jag
till fullo instämmer i den krilik, som
Nr 18.
102
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskaps
övningar
m. m.
t. ex. herr Ståhl framfört mot herr
Lindholms sätt att argumentera, vill
jag gärna göra det tillägget, att jag har
en förhoppning att trots meningsskiljaktigheter
på en och annan punkt och
trots de överdrifter, som herr Lindholm
gör sig skyldig till, slutsatsen av herr
Lindholms utredning i alla fall skall bli
att vi ha kommit ett steg närmare en
tillfredsställande lösning av denna
fråga.
Jag vill konstatera också en annan
sak. Herr Lindholm säger, att i höst,
när hans utredning är färdig, få vi
tillfälle att diskutera frågan, belyst från
alla synvinklar. Herr Lindholm säger
också, att det i dag inte finns några
egentliga utbildningsbestämmelser för
gruppchefer. Han inser tydligen inte
vad säkert många ledamöter av kammaren
konstaterade, nämligen vilken
hård kritik herr Lindholm utövar mot
försvarsministern och regeringen: att
vi skola komma ända fram till hösten
1951 innan vi få tillfälle att diskutera
denna fråga, tillräckligt belyst från alla
synpunkter. Herr Ståhl konstaterade
vilken kritik det var mot föregående
utredningskommitté. Han har rätt i det,
och det är en överdriven kritik. Men
kritiken mot regeringen och försvarsministern
i herr Lindholms ståndpunkt
är ju uppenbar.
Jag tror man måste konstatera, att
det hade varit lyckligt om denna fråga
hade kommit närmare sin lösning på
ett tidigare stadium, låt mig säga allra
senast i fjol, och att kammaren därför
nu har anledning att inte företa sig
något, som kan i minsta mån försvåra
eller försena de dispositioner, som behöva
vidtagas för att en förlängning
och en effektivisering av gruppchefsutbildningen
skall bli möjlig. Jag tror
därför att det finns mycket starka skäl
att nu stödja reservationen.
Skulle det emellertid gå så att kammaren
stannar för den andra ståndpunkten
— jag förmodar att regeringen
här som den brukar och i motsats till
vid ett par tillfällen tidigare i dag kan
räkna på understöd från kommunisterna
— så att frågan kommer upp igen till
höstriksdagen, skulle jag vilja ansluta
mig till den vädjan, som herr Hjalmarson
och herr Johansson i Mysinge ha
riktat till regeringen, att regeringen,
som ju redan har tagit ett steg framåt
till en bättre lösning av frågan — vilket
vi äro glada för — skall kunna visa
den rätt ringa självövervinnelse som
kan behövas för att lägga fram förslag
och genomföra en fullt tillfredsställande
lösning av frågan, vilket knappast torde
vara möjligt utan att man på ett eller
annat sätt ger gruppcheferna elva månaders
utbildning.
Jag tror för min del både att denna
fråga är viktig i och för sig och att
detta är ett lämpligt tillfälle för regeringen
att finna en lösning i samförstånd
mellan de fyra demokratiska partierna.
Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag har begärt ordet eftersom jag blivit
direkt uppkallad av herr Ohlin.
Jag vill erinra om att man ju brukar
lägga två synpunkter på utbildningstidens
längd. Den första är den tid som
behövs för själva utbildningen, och den
andra är den tid som man anser behövas
med hänsyn till landets säkerhet.
I vårt land ha vi efter kriget ansett
-—■ det har rått tämligen stor enighet om
jag undantar högern -—• att den utbildningstid
som fastställdes 1948 skulle
vara betryggande. Folkpartiet intog därvid
icke någon särställning. Jag erinrar
mig att folkpartiets dåvarande förstakammarledare,
herr Andersson, i 1945
års försvarskommitté understödde den
linje, som sedan blev riksdagens linje i
fråga om utbildningstidens längd. Nu
har ju genom fjolårets beslut skapats
ett slags möjlighet att tillfredsställa kravet
på säkerhet i det att statsmakterna
kunna, om de anse detta ur be
-
103
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
redskapssynpunkt vara nödvändigt, förlänga
inkallelsetiden för de värnpliktiga
i vårt land. Det är alltså sakläget.
Vår inställning i dag är icke att betrakta
såsom ett definitivt ståndpunktstagande
till frågan om det skall vara
så eller så lång utbildningstid. Vi vända
oss mot att man kringgår denna sak
och med diverse finurligheter genomför
en förlängning av utbildningstiden utan
att öppet redovisa det. Man har här gått
in på en annan linje än den, som riksdagen
fastställde 1948, vilken nya linje
vi naturligtvis betrakta som en övergång
till en längre värnpliktstid. Skall värnpliktstiden
förlängas, tycka vi för vår
del att regeringen öppet skall säga
ifrån, att den anser de skäl, på vilka
den grundade sitt förslag 1948, inte
längre vara hållbara; då skall den säga
ifrån att den numera har övergått till
den militära expertisens och högerpartiets
ståndpunkt från 1948. Dit ha ju i
alla fall de borgerliga partierna i realiteten
övergått enligt vad jag kan förstå.
Medan vi stå kvar på den ståndpunkt
som vi intogo 1948 har folkpartiet gått
ifrån denna ståndpunkt —- det är det
faktiska sakläget.
Sedan kan man ju diskutera, om situationen
har undergått en sådan förändring,
att det ur den synpunkten är
påkallat att falla undan för kravet på
en ytterligare förlängning av värnpliktstiden.
Vi anse också att situationen
är mycket allvarlig, och inte minst
ockupationen av Island, som skedde
häromdagen, vittnar ju om, som herr
Hjalmarson sade, att det finns en medveten
strävan att föra över det krig
som planeras på den nordliga räjongen.
Å andra sidan vidhåller jag, att om
värnpliktstiden skall förlängas, bör regeringen
klart ange de skäl, varpå den
grundar denna åsikt, och inte genomföra
förlängningen så här i smyg och
under de godtyckliga former och med
den osäkerhet för de värnpliktiga, som
dessa förändringar komma att medföra.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
tänkte inte komma igen mer i denna
fråga i dag, men det var ett par yttranden
av herr Ohlin, som föranledde mig
att ånyo begära ordet. Det var först
och främst hans turnering när han sade,
att det var vi som tagit för enkelt på problemet
tidigare, under det att oppositionen
hade tagit djupare på detsamma. Vi
ha hela tiden hävdat, att det väsentliga
här är problemet om hur utbildningen
verkställes. Vi ha ingalunda varit övertygade
om att enbart en förlängning
med två månader utan att det vidtas
några ingripanden när det gäller utbildningens
utformande skulle vara någon
lösning. Jag betraktar det som ett
alltför enkelt sätt att komma ifrån problemet.
Vidare sade herr Ohlin, att mitt yttrande
skulle innebära en fruktansvärd
kritik mot statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet, men det tillhör
väl den där gamla vanan att man skall
vältra över allt ansvar på honom. Han
är givetvis i viss mån också ansvarig,
men herr Ohlin själv och hans vänner
här i kammaren bruka ofta åberopa den
militära sakkunskapen. Varför har man
inte på det hållet utfärdat några utbildningsbestämmelser
beträffande gruppcheferna?
Chefen
för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Jag
tyckte rätt länge under den här debatten,
att det egentligen inte skulle finnas
någon anledning för mig att ta till orda,
men om jag nu ändå gör det, är det för
att understryka, hur egendomligt debatten
egentligen har format sig. Det beslut,
som reservanterna vilja föranleda
denna kammare och riksdagen att fatta,
kan nämligen absolut icke genomföras
i den närmaste framtiden.
Den proposition, som passerat andra
104 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
lagutskottet och nu ligger på kammarens
bord, anknyter beträffande utformningen
av värnpliktslagen till det program
för påbörjande av repetitionsövningar
i krigsförband i ökad takt, som
regeringen har funnit sig föranlåten att
framlägga emedan den har varit av den
uppfattningen, att det hotfulla internationella
läget icke medger att vi genomföra
detta repetitionsövningsprogram
under sex år som det egentligen
skulle ta, eftersom dessa repetitionsövningar
enligt beslut av 1950 års riksdag
togo sin början i fjol. Vi ha ansett det
nödvändigt att gå snabbare fram, och
därför har det framlagts en proposition,
som bland annat reglerar värnpliktstidens
längd med hänsyn till hur många
repetitionsövningar som skola utkrävas,
och jag är tacksam för att riksdagen
har understött vad regeringen på denna
punkt har föreslagit. I anslutning därtill
har jag tagit upp ett förslag från
arméchefen, som i sin tur anknyter till
en tankegång, som i fjol diskuterades
vid behandlingen av värnpliktsfrågorna,
nämligen att allt värnpliktigt befäl skulle
inkallas till tio dagars övningar innan
repetitionsövningskontingenten i
dess helhet ryckte in till sin repetitionsövning.
Jag anmälde redan i fjol för
riksdagen, att jag hade blivit övertygad
genom den kännedom jag fått bland annat
om resultatet av herr Lindholms
studium, att det skulle vara bra med en
sådan extra övning på tio dagar för allt
värnpliktigt befäl, således även för
gruppcheferna. Det är detta förslag plus
ett par andra punkter som nu ligger på
riksdagens bord.
På denna proposition har sedan påkopplats
en motion från början av riksdagen,
som är resultatet av de borgerliga
partiernas samförståndssträvan
sinsemellan. Det är såvitt jag kan minnas
den första samlade oppositionsmotion
i försvarsfrågan som framlagts
efter kriget. I denna motion, som
alltså väcktes vid början av riksdagen,
några månader innan den nu behandlade
propositionen framlades, yrka de
borgerliga bland annat, att det skall bli
en förlängning med en månad av tjänstgöringstiden
för gruppcheferna, men
den skall läggas före rekrytklassens inryckning.
Här ha alltså de borgerliga
partierna desavuerat 1948 års värnpliktsutredning
i dess förslag att gruppchefernas
ytterligare tjänstgöring utöver
de övriga rekryternas skulle förläggas
efteråt. Nu kräver man att den i
stället skall läggas före, d.v.s. att gruppcheferna
skola inrycka till tjähstgöring
en månad före alla andra rekryter.
Nu är det emellertid så att huvuddelen
av de rekryter, som skola rycka
in till tjänstgöring innevarande år, vi
kunna säga 1950 års klass eftersom klasserna
i någon mån blandas, rycka in
den 28 maj, och de äro redan kallade
till detta. Emellertid ha vi i dag den 9
maj, och det är följaktligen fullkomligt
omöjligt att förverkliga de borgerliga
partiernas önskemål att ge gruppcheferna
en extra månad före de övriga värnpliktigas
inryckning. Jag tycker därför
att den diskussion som här pågår är
fullständigt akademisk.
Jag är beredd, som jag har sagt, att
till höstriksdagen redovisa de ytterligare
överväganden beträffande gruppchefernas
utbildning, som kunna framkomma
vid behandlingen bland annat av
herr Lindholms förslag. Det är klart att
jag med stor uppmärksamhet följer de
förslag eller uppslag, som i övrigt kunna
framkomma om värnpliktsutbildningen,
men den diskussion som förs i
dag är fullkomligt akademisk. Det går
inte i år att ta in gruppcheferna en
månad före andra rekryter. Om man
däremot vill förlänga gruppchefernas
utbildning med en månad vid utryckningen
av den övriga rekrytklassen, är
det en sak vi kunna behandla i höst
eller till och med vid nästa års riksdag.
Eftersom hela diskussionen är så
utomordentligt akademisk, tycker jag
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18. 105
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
övningar m. m.
för övrigt att det inte hade varit nödvändigt
med fullt så passionerade tonfall
från vissa talares sida.
Om jag utgår från som en självklar
skyldighet för mig att medverka till
att soldatutbildningen här i landet organiseras
så, att man icke kräver mera
från den enskilde och från landets produktionsliv
för att utbilda soldater än
som är oundgängligen nödvändigt, då
kan jag inte säga, att någonting har inträffat
som skall förmå mig att avvika
från den principen. Det är ju tvärtom
så, att vi för närvarande måste forcera
repetitionsövningsprogrammet för de
äldre värnpliktiga. Det gör det ur arbetsmarknads-
och andra synpunkter
alltjämt nödvändigt, även ur ekonomisk
synpunkt, att se till att vi icke
heller beträffande dem som fullgöra
första tjänstgöringen ta ut mer än vad
som är obetingat nödvändigt.
Jag har suttit här och lyssnat till
många förmanande ord om nödvändigheten
att ta ansvar för att våra soldater
skola få en god utbildning. Jag är väl
medveten om att jag har det ansvaret,
och jag tänker försöka bära det, men
jag tänker inte frestas att avvika från
den grundsatsen, att när svenska medborgare
skola tas ut till soldatutbildning,
då skall utbildningen bedrivas
effektivt, och vi skola inte ta ut mer
än som är oundgängligen nödvändigt.
Om det sedan är nio, tio eller elva månader
eller någonting annat, är någonting
som vi så småningom skola arbeta
oss fram till en enhällig uppfattning
om. I varje fall anser jag nog, att jag
beträffande kvaliteten på vår utbildning
alltjämt kan stå för de omdömen, som
jag vid vissa tillfällen har fällt.
Herr OHLIN: Herr talman! Jag har
ingen anledning att nu taga upp försvarsministerns
yttrande till närmare
undersökning. Jag nöjer mig med ett
enda påpekande.
att fullgöra repetitions- och beredskaps
Försvarsministern
säger, att man inte
skall ta ut mera för denna utbildning
än nödvändigt. Men det är ju en sak
som alla äro överens om, och det är
också ett argument, som många gånger
förut har åberopats just som skäl för
att bibehålla endast 9 månaders utbildning!
Frågan är alltså inte sådana plattityder
som att man inte skall ta ut
mer än nödvändigt, utan frågan är:
Vad är nödvändigt? Därför vill jag
bara upprepa, att det är med tillfredsställelse
vi konstatera, att regeringen
och dess parti nu ha insett att nio månader
inte räcka. Då instämmer jag när
försvarsministern säger, att vi kanske
så småningom skola arbeta oss fram
till en enhetlig uppfattning om vad som
är erforderligt. Jag är inte i tvivelsmål
om hur detta resultat i så fall skall se
ut. Jag vill bara tillägga att ordet »så
småningom» skall helst inte innefatta
att alltför lång tid får gå i ett skede,
som är så fyllt av faror som det nuvarande.
Att jag begärde ordet, herr talman,
var emellertid mest för att ge herr
Lindholm en kort replik. Herr Lindholm
hade ett sensationellt yttrande
sist, när han stod i talarstolen. Han
sade vänd till oppositionen: Ni som lita
på den militära sakkunskapen, varför
har inte det militära befälet utfärdat
några utbildningsbestämmelser för
gruppcheferna? Herr Lindholm tycks
tro att han med detta befriar regeringen
och försvarsministern från ansvar och
gjorde en effektiv replik till oppositionen.
Förstår verkligen inte herr Lindholm,
gammal ledamot av denna kammare
i Sveriges riksdag, att det är
chefen för försvarsdepartementet som
inför riksdagen svarar för vad som bär
eventuellt har försummats, och att herr
Lindholms yttrande därför är en ny
hård kritik mot försvarsministern? Om
herr Lindholm inte förstår detta utan
tror, att han kan fritaga försvarsministern
från ansvar genom att i stället
Nr 18.
106
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskaps
övningar
m. m.
fråga, varför de militära myndigheterna
inte gjort så eller så, skulle jag bara
i all blygsamhet vilja hemställa, att när
herr Lindholm slutat sina studier i
gruppchefsutbildningsfrågan, som jag
inte vill på något sätt skall bli försenad,
han då ägnar sig åt ett studium
av frågan om statsrådens och regeringens
demokratiska ansvar.
Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet YOUGT: Herr talman! Får jag
fråga herr Ohlin: Om regeringen skulle
föreslå tio månaders utbildning för de
värnpliktiga, är herr Ohlin då beredd
att frångå folkpartiets ståndpunkt från
1948? Är herr Ohlin beredd att desavouera
folkpartiets ledamöter i 1945
års försvarskommitté, som icke vände
sig emot en utbildning på nio månader?
Nu har herr Ohlin föredragit tidigare
i dag att tala om nio, tio eller elva
månader för gruppcheferna. I sitt senare
anförande glömde han helt och
hållet att göra differens mellan gruppchefer
och icke gruppchefer. Varför
skall herr Ohlin i ena fallet acceptera
de militära myndigheternas auktoritet
i det avseendet att tiden inte är tillräcklig,
medan han inte accepterar den
i det andra fallet? Jag skall be att få
svar på av herr Ohlin utan några krumbukter
och utan några försök att med
plattityder klara upp sin ståndpunkt, i
vilka avseenden han räknar med att
man skall ansluta sig till de militära
myndigheternas ståndpunkt och i vilka
fall han kommer att ta avstånd från de
militära myndigheternas ståndpunkt.
Herr STÅHL: Herr talman! Jag begärde
ordet när försvarsministern i sitt
första anförande sade, att han var förvånad
över denna debatt, därför att ett
beslut i enlighet med reservanternas yrkande
kunde absolut inte genomföras.
Så föllo försvarsministerns ord. När
man sedan hörde hans anförande, utvecklade
han som skäl för detta att den
månad, som det här är fråga om -— en
månads utökning av gruppchefernas
utbildning — icke kunde läggas före
utbildningen av övriga värnpliktiga.
Eftersom försvarsministern nu skärper
tonen gentemot herr Ohlin, vill jag också
i någon mån skärpa tonen och fråga:
Har icke försvarsministern läst det utskottsutlåtande,
som här behandlas?
Jag ber att få påpeka att på s. 20, alltså
i reservationen, säga reservanterna ordagrant
följande: »Åldersklassen 1950
påbörjar inom en månad sin första
tjänstgöring. Av detta skäl föreligger
icke möjligheten att för gruppchefer
(motsvarande) inom den uttaga den
kompletterande utbildningen på trettio
dagar före och i anslutning till första
tjänstgöringen, vilket utskottet beklagar,
då det delar den mening om det lämpliga
i en sådan anordning, som 1948
års värnpliktskommitté hävdat. För just
denna kategori måste alltså denna
tjänstgöring förläggas omedelbart efter
första tjänstgöringens slut.»
Här ge alltså reservanterna fullkomligt
klara besked. Jag är inte reservant,
herr talman, men jag har verkligen
råkat läsa det utskottsutlåtande, som vi
använt hela förmiddagen till att diskutera,
och jag måste fråga mig: Hur
har försvarsministern läst betänkandet,
när han säger att detta är omöjligt att
genomföra? Försvarsministern kan möjligen
försöka krypa bakom det förhållandet,
att man föredrar en gruppchefsutbildning,
som ligger före de övriga
rekryternas utbildning. Det är klart
att man föredrar det, och hade försvarsministern
lagt fram ett förslag i
rätt tid, kunde vi också genomfört det
för 1951 års klass. Vi ville ha ett sådant
förslag på bordet. Då hade det varit
möjligt att taga in dem en månad i år
i förväg. Men eftersom försvarsministern
har ansvaret för att denna nödvändiga
reform har försumpats, säga
107
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
vi: Det är väl i alla fall bättre att ge
dem utbildning efteråt, eftersom försvarsministern
har omöjliggjort för oss
att ge den i förväg.
Jag vill ytterligare, herr talman, påminna
om att för ett år sedan kröp
försvarsministern bakom ett uttalande,
som jag påminde om nyss, nämligen ett
uttalande av en anonym auktoritet, om
vilken vi fortfarande inte veta om han
är fågel eller fisk och som skulle ha
sagt att det svenska utbildningssystemet
är det bästa i världen. Nu kryper försvarsministern
tydligen bakom det förhållandet,
att när man inte kan få gruppchefsutbildningen
före, är det sämre
än ingenting alls. Jag måste med anledning
av detta efterlysa den grad av
ansvar, som försvarsministern säger sig
ha, när han kan handlägga allvarliga
utbildningsfrågor på det sättet och när
han uppenbart inte vet vad reservanterna
ha skrivit i reservationen.
Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Om
herr Ståhl gjorde sig besvär att höra på
vad man säger, skulle herr Ståhl ha
hört att jag sade, att eftersom det nu
icke finns någon möjlighet att inkalla
gruppcheferna till en månads tjänstgöring
före de övriga rekryterna, eftersom
dessa rekryter rycka in den 28
maj, kunde man måhända överväga att
i stället ge gruppcheferna en förlängning
med en månad vid slutet, men om
den saken behöver riksdagen i så fall
icke fatta beslut i dag, vilket skulle
kräva att riksdagen bortsåg ifrån den nu
pågående utredning, som är anförtrodd
en ledamot av denna kammare. Den
eventuella förlängningen av tjänstgöringen
för gruppcheferna har riksdagen
möjlighet att taga ställning till innevarande
höst, sade jag, och möjligen
också vid nästa års riksdag. Jag är medveten
om — det tänker herr Ståhl säga
nu, och jag kan därför säga det själv
— att det kan ur utbildningssynpunkt
medföra den olägenheten, att man icke
kan planera för gruppchefernas utbildning
för tio månader redan från början,
men den olägenheten får man taga.
När det i alla fall gäller en månads
tjänstgöring, som kostar rätt mycket
pengar för staten och som innebär en
ganska betydande uppoffring för de
ungdomar, som det är fråga om, och
som också naturligtvis blir en belastning
för arbetsmarknaden, kan jag icke
avstå från att i denna fråga taga hänsyn
till nämnda förhållanden. Det numera
i sitt resonemang mera militariserade
folkpartiet, mera än man någonsin
kunde tänka sig, må sedan ha den uppfattning
som det vill.
Jag vill tillfoga att jag har inte förhalat
och jag har inte försumpat denna
fråga. Vid 1948 års riksdag framlades
ett förslag från min sida om en reduktion
av övningstiden från 11 till 9 månader.
Bakom detta förslag stod då
bland annat folkpartiet. Frågan om
gruppcheferna fördes då icke på tal.
Den togs emellertid upp i den utredning,
som anförtroddes åt 1948 års
värnpliktskommitté. Den framlade sitt
förslag 1949. Detta förslag, som redan
tidigare har talats om i dag, kunde av
regeringen icke tagas upp i den del det
avser gruppcheferna. Däremot togo vi
upp hela förslaget beträffande repetitionsövningar
i krigsförband och en
del andra saker som denna kommitté
framlagt. Jag fann det nödvändigt med
en ytterligare utredning beträffande
gruppcheferna, och jag anser icke att
herr Lindholm har förhalat den när
han valt den såvitt jag förstår ur alla
synpunkter lämpliga arbetsmetoden att
följa gruppchefsutbildningen under ett
helt år. Därmed anser han sig få en
god grund att stå på. Med erfarenhet
av hur lättvindigt man tidigare understundom
har tillyxat den militära övningstiden
efter bedömanden, som icke
varit rationella, har jag ansett det vara
108 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
ytterst värdefullt att nu få en grundlig
utredning i denna form av den militära
tjänstgöringstidens användning.
Trots att denna utredning sålunda pågick,
övervägdes i fjol huruvida det
skulle vara riktigt att framlägga ett förslag,
som innebar att man tog ut en
förlängd tjänstgöring av gruppcheferna.
Det var då som det konstaterades —
och det har herr Lindholm nämnt tidigare
i debatten i dag — att det inte
fanns någon möjlighet att beträffande
de värnpliktiga, som ryckte in 1950,
eller de värnpliktiga, som rycka in
1951, göra en förhandsuttagning av
gruppchefsämnena, därför att centrala
värnpliktsbyrån, som handhar ledningen
av inskrivningsväsendet och uttagningen
av de värnpliktiga, har givit dessa
värnpliktiga löfte att deras inskrivningsprov
icke skulle lägas till grund
för en uttagning till gruppchefer. Detta
redovisade jag inför riksdagen, och
riksdagen godkände i fjol den ståndpunkt,
som jag med anledning därav
intog till frågan om gruppcheferna.
Det torde vara lämpligt att herr Ståhl,
när han skall resonera i försvarsfrågor,
försöker skaffa sig litet bättre informationer
om det han resonerar om.
Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
begärde ordet bara för att bemöta ett
par uttalanden, som försvarsministern
gjorde.
Försvarsministern gjorde gällande,
att den ståndpunkt, som från oppositionens
sida intagits, när det gäller
gruppchefsutbildningen, skulle innebära
en desavouering av den ståndpunkt,
som intogs av den Ewerlöfska kommittén.
Detta är ju ett missförstånd, herr
försvarsminister. Huvudlinjen i denna
kommittés förslag var ju, att man skulle
ge gruppcheferna två månaders extra
utbildning innan den första tjänstgöringen
började för övriga värnpliktiga.
Den ståndpunkt som vi nu ha intagit
innebär att man skall ge gruppcheferna
30 dagars utbildning före första tjänstgöringen
och dessutom, och det är ju
det som är det nya — på den punkten
äro vi ense eller i varje fall på väg att
bli ense — att man skall öva gruppcheferna
30 dagar före repetitionsövningarna
med tio dagar före varje repetitionsövning.
När försvarsministern i sitt första inlägg
sökte göra gällande, att reservanternas
ståndpunkt representerade bara
ett rent akademiskt intresse, så noterar
jag med tillfredsställelse att han i sitt
senare inlägg modifierade sin ståndpunkt
därhän, att vår inställning skulle
ha ett akademiskt intresse med hänsyn
till den Lindholmska utredningen. Herr
försvarsminister, det är ju ett argument
som vi känna till sedan länge! Det är
bara det, att för oss är den ståndpunkt,
som försvarsministern intar, mycket
mera akademisk. Vi kunna inte anse att
den Lindholmska utredningen kan vara
ett skäl för att icke nu taga den position
till gruppchefsutbildningen, som
är redovisad i den borgerliga reservationen.
Det har, herr talman, uppstått en
mycket intressant diskussion om den
första utbildningstidens längd, och det
kanske inte får anses alldeles opåkallat
om även jag får säga ett ord i den debatten.
Herr Vougt förklarade att han
opponerat sig emot att man tidigare
hade yxat till tiden för den första tjänstgöringen
utan verkligt rationella militära
överväganden. Jag skulle nog i all
vördsamhet vilja säga till försvarsministern,
att den tendens som vi då och
då förmärkt, att försvarsministern vill
göra gällande att vi inom oppositionen
inte sätta oss in i försvarsproblemen
ordentligt, är en tendens som jag tror
att försvarsministern skall försöka frångå
i fortsättningen. Det är ju dock så,
att när den första tjänstgöringstidens
längd tidigare har diskuterats, våra resonemang
varit grundade på mycket in
-
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18. 109
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
gående överväganden från de militära
myndigheternas sida, vilka i olika sammanhang
under försvarsutredningarnas
gång ha redovisats. Men tillåt mig fråga,
herr Vougt, vad var det för rationella,
militära överväganden, som lågo till
grund för att man fastställde nio månaders
utbildningstid? Det har aldrig
funnits något sådant rationellt övervägande,
herr försvarsminister, och de
överväganden, som åberopas från herr
Vougts sida, ha icke varit någonting
annat än efterhandskonstruktioner.
Eftersom det nu är så populärt att
fråga, var de olika meningsriktningarna
stå i denna fråga, så kanske också jag
kan få rikta en fråga till försvarsministern.
Jag vill då börja med att konstatera,
att om man följt den linje, som
högern hela tiden konsekvent företrätt,
nämligen att vi skulle haft kvar en
första utbildningstid på 11 månader,
hade vi icke i dag behövt ha denna diskussion
om gruppchefsutbildningen,
eftersom den hade kunnat inrymmas
inom 11-månadersramen. Det är mycket
glädjande om man nu från de andra
partiernas sida börjar mer och mer
närma sig den ståndpunkt, som vi intagit.
Men när herr Vougt riktade en
fråga till folkpartiet om var egentligen
folkpartiet står, när det gäller den
första tjänstgöringen, en fråga som även
jag anser det skulle vara mycket intressant
att få svar på, är det inte
mindre befogat att rikta en fråga till
herr Vougt: Var stå egentligen socialdemokraterna,
när det gäller den första
tjänstgöringstidens längd? Om det
skulle bli det oväntade slutet på denna
debatt, att vi i denna mycket viktiga
fråga kunna konstatera, att vi ha kommit
varandra närmare än förr, vilket ju
i detta fall måste betyda att man står
närmare högerståndpunkten än tidigare,
då, herr talman, har jag självfallet
anledning att hälsa en sådan förskjutning
i ståndpunkterna med stor tillfredsställelse.
Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill beteckna
herr Ohlins tystnad i anledning av mitt
påpekande av folkpartiets ståndpunktstagande
1948 som ett erkännande av att
folkpartiet icke längre står på den
ståndpunkten. Men det var mindre viktigt
än det som försvarsministern här
framförde i en fråga till folkpartiet,
där han krävde att man utan krumbukter
skulle ange sin ståndpunkt till frågan
om hur lång utbildningstiden skulle
vara.
Folkpartiet, högern och bondeförbundet
plus regeringspartiet stå här på en
linje, som i verkligheten innebär en
förlängning av utbildningstiden med
tre månader för alla de årsklasser, som
fullgjorde sin värnplikt under kriget
och de första åren efter kriget och som
alltså ha fullgjort i allmänhet 450 dagar
plus beredskapstiden. Jag har inte
räknat ut hur lång den utbildningstid
genomsnittligt blir, som dessa årsklasser
få, men att det blir åtskilligt över
450 dagar är uppenbart.
Därför tycker jag att folkpartiet och
regeringspartiet i detta fall kunna taga
varandra i hand. Vad jag vänder mig
mot är just att man skall göra krumbukter
när man vill ha denna ökning
av utbildningstiden, att man inte öppet
redovisar sina skäl och säger, att man
har kommit till den slutsatsen, att man
inte kan hålla fast vid det beslut som
fattades 1948 och att man nu kräver en
betydligt förlängd utbildningstid. Ty
det är ju detta som, fast man inte låtsas
om det, är innebörden i det beslut som
riksdagen skall fatta vare sig utskottet
eller reservanterna få sin vilja fram.
Herr STÅI1L (kort genmäle): Herr
talman! Jag hade väntat att försvarsministern
i sitt anförande skulle ge även
herr Lindholm en liten välbehövlig
upplysning.
Det var ju nämligen så, att herr Lind -
110 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskaps
övningar m. m.
holm i en replik till herr Ohlin mycket
effektfullt anklagade det militära
hefälet för att inte ha utfärdat utbildningsbestämmelser
för gruppcheferna.
Jag hade väntat att försvarsministern
skulle kunna upplysa herr Lindholm
om att det finns en bok med särskilda
utbildningsbestämmelser för värnpliktiga
vid infanteriet och att i den finns
ett helt avsnitt som berör utbildningen
av gruppcheferna med preciserade
bestämmelser om vad de skola inhämta
under olika skeden av utbildningen.
Men herr Vougt har tydligen
små anspråk på de kunskaper som hans
speciella sakkunniga skola besitta.
Herr Lindholm anmärkte också på
den bristande nattvilan för de värnpliktiga.
Jag har ingen anledning att taga
ställning till den frågan, men jag trodde
att herr Vougt skulle upplysa herr Lindholm
om att det är under den nuvarande
departementschefens tid som lättnaderna
i bestämmelserna beträffande innevaron
i kasernerna ha meddelats.
Det är alltså på ganska nära håll som
herr Lindholm har adressaten för den
kritiken.
Jag är liksom herr Hjalmarson tacksam
för att herr Vougt höll sitt andra
anförande, ty i det första avfärdade han
hela kritiken såsom akademisk och teoretisk
efer att ha gjort det konstaterandet,
att ett beslut i enlighet med reservanternas
yrkande absolut ej kunde genomföras,
men såsom kammaren hörde
hade han anledning att efter kritiken
avsevärt modifiera detta kategoriska påstående.
Försvarsministern uttalade att man
kan skjuta på avgörandet i denna fråga
till hösten eller rentav till nästa vår,
men när han under sitt anförande såg
att jag reste mig för att begära ordet,
gjorde han själv den invändningen mot
sitt resonemang, att utbildningen i så
fall inte skulle kunna hinna planeras.
Det är en invändning. En annan, som
jag skulle vilja göra, är att de värnplik
-
tiga, som skola uttagas till gruppchefer,
kunna ställa ett rimligt anspråk på att
i tid få besked om hur det kommer att
bli med deras utbildning.
Herr Vougt har här talat om det militariserade
folkpartiet. Emellertid bruka
vi ju alla vara glada åt den enighet
som råder de demokratiska partierna
emellan. Alltså äro vi ungefär lika militariserade
allihop i den allvarstid som
vi nu genomgå, och jag tycker nog inte
att försvarsministern, som är målsman
för försvaret, är den som bör stå och
ironisera över att det för närvarande
finns ett aktivt försvarsintresse inom de
svenska partierna.
Vad vi ha begärt är inte herr Vougts
mening om huruvida vi skola ha nio,
tio eller elva månaders utbildning, utan
vi ha begärt att försvarets högste målsman
skall ha en ståndpunkt. Vi efterlysa
den fortfarande, och vi göra det förgäves.
Herr OHLIN: Herr talman! Herr Hagberg
i Luleå använder den vanliga kommunistiska
metoden att komma ifrån en
besvärlig fråga genom att tala om någonting
annat. Han har inte kunnat
upplysa kammaren om varför kommunisterna
när det gäller ryska försvarsproblem
intaga en ståndpunkt och gilla
en utbildning som är flerårig — den
är säkerligen flerårig även för gruppcheferna
— medan de när det gäller det
svenska försvaret intaga den negativa
ståndpunkt han nyss redovisade. Han
försöker en liten krumbukt genom att
säga att ändringarna inte ha föreslagits
på ett lämpligt sätt och i lämplig
ordning. Skall man draga någon slutsats
av det herr Hagberg säger är det
den, att om regeringen kommer fram
med förslag om en värnpliktsutbildning
av samma längd som i Ryssland och gör
detta öppet och ärligt, så komma kommunisterna
att stödja förslaget. Men jag
undrar om detta är herr Hagbergs me
-
in
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
ning. Det han säger är nog bara en
täckmanöver när han inte finner något
annat sätt att undkomma en besvärande
fråga.
Med anledning av vad herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
har sagt vill jag bara i anslutning till
vad herr Ståhl nyss påpekade göra ett
tillägg: när ledamoten av regeringspartiet
herr Lindholm här i kammaren i
ett försök att. fritaga försvarsministern
från ansvar riktade ett angrepp mot de
militära myndigheterna för en svår underlåtenhetssynd,
hade jag verkligen
väntat mig att försvarsministern skulle
ha tagit till orda och försvarat sina underlydande
myndigheter eller ocksä erkänt
att försvarsministern själv i sista
hand bär ansvaret för de försummelser
som här kunna vara att konstatera. Att
försvarets förnämste representant i vårt
politiska liv anser att han kan gå förbi
en sådan kritik som herr Lindholms
och låtsas som om den inte angick honom
är egentligen ganska överraskande.
Det vittnar om att det inte* bara är
herr Lindholm utan även andra som
kunna ha anledning att överväga frågan
om utsträckningen av det demokratiska
och parlamentariska ansvaret.
Nu försökte försvarsministern blanda
bort korten genom att säga att jag skulle
ha talat inte bara om gruppcheferna
utan om värnpliktsutbildningen i allmänhet.
Men det är ett rent misstag.
Jag har i dag talat uteslutande om
gruppchefsutbildningen. Man behöver
väl ändå inte i varje mening tala om
att det är den sak som här föreligger
till behandling som man talar om, även
om möjligen någon föregående talare
—• vilket jag inte vill påstå — skulle
ha snuddat vid den allmännare frågan
innan den nu togs upp alldeles nyss.
Nej, herr försvarsminister, jag bär talat
om gruppchefsutbildningen, men nu
ger detta herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet anledning att till
mig ställa frågan, huruvida folkpartiet,
om han skulle föreslå tio månaders första
värnpliktsutbildning för alla, vore
villigt att frångå sin tidigare ståndpunkt
och ögonblickligen acceptera detta nya
förslag. Jag förstår att det kan förekomma
tillfällen då man i de inre socialdemokratiska
partidiskussionerna
har ungefär den frågeställningen: Om
ett statsråd ändrar sig, följa då de andra
ögonblickligen med? Men jag trodde
verkligen att den frågeställningen saknade
aktualitet vid förhandlingar här
i riksdagen. Jag kan för min del inför
försvarsministerns förbluffande spörsmål,
huruvida jag, om han skulle intaga
en helt ny ståndpunkt, skulle acceptera
denna, inte göra annat än svara med
frågan: Leker försvarsministern sällskapslekar,
eller är detta en allvarlig
diskussion? Får man, i enlighet med
vad herr Hjalmarson nyss sade, tolka
försvarsministern så, att det inte är
en sällskapslek, då måste detta innebära
att försvarsministern umgås med planer
på att föreslå en första utbildning på
tio månader. Det är i så fall en mycket
intressant upplysning, låt vara framställd
i en förvånande form.
Försvarsministern ställde också en
annan fråga till mig, knappast mindre
förbluffande. Han ville veta precis i
vilka fall jag accepterar den militära
sakkunskapens auktoritet och i vilka
fall jag inte gör det. Ja, alla förstå att
frågan bär ungefär samma verklighetsfrämmande
karaktär som den föregående.
Jag kan bara svara försvarsministern,
att på vårt håll •— det gäller även
mig — försöka vi att så gott vi kunna
bilda oss en egen mening om dessa
spörsmål liksom om andra spörsmål
som vi ha att taga ställning till här i
kammaren, och vi försöka själva bedöma
experternas argument. Men det är
klart att man ibland har anledning att
lita på expertisen i högre grad, ibland
i lägre grad. I detta fall har jag liksom
förut herr Johansson i Mysinge ansett
att mycket talar för den uppfattningen,
Nr 18.
112
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
att om man har en första utbildning för
de värnpliktiga i allmänhet som är i
knappaste laget, är det osannolikt att
man kan utbilda även befäl på samma
tid. A priori förefaller det sannolikt att
man behöver en något längre utbildning
för befälet. Det är även den uppfattning
som folkpartiets representant
herr Elon Andersson företrädde i den
utredningskommitté som arbetade för
några år sedan, och det är den ståndpunkt
som folkpartiet under hela perioden
därefter har vidhållit.
I den fråga som här föreligger om
gruppcheferna vill jag alltså svara, att
när den militära expertisen, på skäl som
förefalla mig, lekmannen, starka, hävdar
att det behövs elva månaders utbildningstid,
medan försvarsminister
Vougt tidigare lika bestämt hävdat att
nio månader är en tillräckligt lång utbildningstid,
så har jag ansett de starkaste
skälen tala för elvamånadersståndpunkten.
Försvarsministerns auktoritet
är — dessvärre, vill jag säga —
inte så stor att den är någon mera vägande
faktor vid våra ställningstaganden,
och jag gläder mig åt att kunna
konstatera att försvarsministern själv
nu har kommit till den uppfattningen,
att den ståndpunkt, som han tidigare
med en sådan emfas har hävdat, icke
är hållbar. Han har tagit ett betydande
steg därifrån, och det är det som vi,
trots meningsmotsättningar i övrigt, i
dag med tillfredsställelse ha kunnat
konstatera.
Jag vill, herr talman, bara tillägga att
detta meningsutbyte, om vilket man
skulle kunna säga mycket, dock icke
bör förtaga det intrycket, att det inom
alla de demokratiska partierna finns en
uppriktig önskan att både denna och
andra försvarsfrågor skola kunna lösas
under ett tilltagande samförstånd.
Herr HJALMARSON: Herr talman!
Här har i några sammanhang frågan om
utbildningsföreskrifterna för gruppche
-
fer diskuterats. Herr Lindholm gjorde
gällande att det inte skulle finnas några
militära instruktioner och bestämmelser
när det gäller utbildningen av
gruppcheferna. Det var en uppgift som
föreföll mig ganska besynnerlig med
hänsyn till den betydelse som gruppchefsutbildningen
alltid har tillmätts.
Jag har begagnat tiden till att undersöka
hur det förhåller sig på denna
punkt, och jag har därvid kunnat konstatera,
att det i de allmänna utbildningsföreskrifterna
till och med finns
en särskild avdelning just avseende
gruppchefer. Den uppgift, som herr
Lindholm här har lämnat, är alltså,
herr talman, icke med verkligheten
överensstämmande.
Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Herr
Ohlin frågade mig om vi skola leka
sällskapslekar. Jag kan inte underlåta
att säga, att jag i någon mån har fått
det intrycket, att det är det som herr
Ohlin har velat göra. I varje fall kan
jag fortfarande inte förstå, att en så
lång debatt som denna har varit nödvändig,
eftersom det beslut, som eventuellt
skulle kunna framkomma såsom
resultat av en seger för reservanterna,
i dagens läge icke har den minsta betydelse
för utbildningen. Nå, det är
kanske för mycket sagt att den inte
skulle ha den minsta betydelse. Jag
skulle kunna upprepa vad jag tidigare
sade, att ett bifall till reservanternas
förslag skulle kunna föranleda att man
redan nu beslöte att lägga till en tionde
månad vid slutet av gruppchefernas
utbildning, sedan vederbörande inryckt
till tjänstgöring den 28 maj, men jag
vidhåller att vikten av att nu få ett beslut
om detta icke kan vara så stor, att
riksdagen därför bör frångå sin sed
att icke föregripa en pågående utredning.
Herr Hjalmarson misstolkade mig
Onsdagen den
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga
övningar m. m.
när jag frågade, om herr Ohlin var benägen
att desavouera sin partirepresentant
i 1945 års försvarskommitté beträffande
rekrytutbildningen i dess helhet.
Herr Hjalmarson frågar nu mig,
var vi inom socialdemokratien stå i
fråga om de nio månaderna. Jag har
haft tillfälle att avge deklaration i den
frågan så ofta förr, att jag egentligen
inte tycker att det borde vara nödvändigt
att göra det nu. Jag har sagt, att
ett starkt framträdande motiv för mig
till förslaget 1948 var önskemålet att
få till stånd en effektivisering av utbildningen
bland annat genom att
framtvinga en snabbare takt och därutöver
genom att ge anslag till olika anordningar
som kunde förbättra utbildningen.
Sedan den tiden ha de militära
myndigheterna varje år avgivit en
rapport beträffande de iakttagelser som
kunnat göras under utbildningen. Chefen
för armén kom i fjol till det resultatet,
att han för sin del kunde tänka
sig, ehuru motvilligt, att en utbildning
på nio månader skulle vara tillräcklig
för två truppslag, nämligen trängen
och luftvärnet. Herr Hjalmarson och
jag diskuterade frågan tidigare, och
herr Hjalmarson fäste då uppmärksamheten
på att chefen för armén hade
sagt, att om han var därtill nödd och
tvungen kunde han gå med på saken.
Detta gällde emellertid inte de elva månaderna,
utan det var fråga om nio
respektive tio månader. Det är uppenbart
att det omdömet från chefens för
armén sida är ett resultat av det faktum,
att utbildningen har kunnat förbättras,
och nu frågar jag mig givetvis,
innan vi taga definitiv ställning till
frågan om utbildningens längd: I vilken
utsträckning är det möjligt att ytterligare
förbättra utbildningen? Jag
har inte tänkt taga upp den saken här
i dag. Men jag kan få nämna, att det
är klart att för mig som ansvarig inte
bara för att det blir en god utbildning
utan också för att man inte tar ut mera
9 maj 1951 fm. Nr 18. 113
att fullgöra repetitions- och beredskaps
än
nödvändigt av de enskilda till militärutbildning,
måste det spela en ganska
stor roll, att man nu ute i världen
har gått över till en utbildning, som är
sensationellt mycket kortare än den utbildning,
som man någonsin hade under
andra världskriget. Engelsmän och
amerikanare hade då nio månaders utbildning.
Nu ha amerikanarna fyra
och en halv månader, d. v. s. de utbilda
de soldater, som skickas till Korea,
på fyra och en halv månader.
Herr Ståhl ser tvivlande ut, men jag
försäkrar att det är riktigt. Man skickar
dem sedan över Stilla oceanen, ger
dem en eller två veckors ytterligare övning
i särskilda utbildningsläger bakom
fronten i Korea, och sedan gå de
direkt ut i kriget.
Nu skall ingen av kammarens ärade
ledamöter tro, att jag ett ögonblick vill
taga detta till intäkt för ett förslag eller
att jag skulle vilja suggerera fram den
föreställningen, att vi skulle bedriva
vår utbildning på lika lång tid. För
det första tror jag verkligen inte, att
dessa soldater bli tillräckligt väl utbildade.
För det andra ha amerikanarna
möjlighet att utbilda sina soldater mycket
effektivare än vi kunna. De ha inte
vårt regementssystem. De ha stora läger,
där de köra hårt med de soldater
som komma dit. Man har i Amerika
ännu inte i egentlig mening börjat ta
i anspråk de värnpliktiga utan använder
i huvudsak stamanställda, som säkerligen
ha en mycket stark vilja att
göra sitt bästa, och man kör hårt med
dem. De ha visserligen inte väsentligt
mycket längre arbetstid i veckan än
hos oss. Den har uppgivits till 8:''U timmar
om dagen med övningar under 5l/2
dagar i veckan. På denna tid åstadkommer
man det resultat jag nyss talade
om. Jag vill inte säga, att vi kunna
göra detsamma; jag tror det inte.
Den militära miljön i de amerikanska
lägren skapar en helt annan form åt
soldaten än den vi kunna åstadkomma
8 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 18.
114 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m.
vid våra förband, där utbildningen inte
kan få samma enhetliga karaktär. Det
är klart att vår veckoledighet är någonting
som ständigt bryter av den militära
utbildningen och kanske medför
att soldaten inte riktigt glider in i
miljön.
Detta är alltså några av de faktorer
som göra, att man i Amerika kan driva
utbildningen mycket bättre än hos oss.
Vidare är det att lägga märke till att,
när man använder soldaterna i fält,
man så att säga sätter in den nye soldaten
sida vid sida med äldre soldater.
De soldater som gå ut i kriget efter
fyra och en halv månaders utbildning
äro underställda gruppchefer, som äro
veteraner. Det är klart att detta också
ger ett resultat, som vi inte kunna tänka
oss att uppnå. Därför skulle det
vara mycket fjärran från mig att säga,
att vi skulle kunna utbilda soldater på
fyra och en halv månader. Jag har inhämtat
att man i Amerika anser att soldaten
på fyra och en halv månader
skall kunna lära sig tretton olika vapen,
inte bara lära sig deras konstruktion
utan också deras tekniska och
taktiska användning. Det är emellertid
ett mål som är väsentligt mycket högre
än det som man här i Sverige har vågat
uppställa. Vad jag har fäst uppmärksamheten
på är ändå saker och
ting, som vi inte kunna underlåta att
taga hänsyn till i den diskussion som
vi föra. Jag anser alltså nödvändigt att
vi skaffa oss bättre information och
närmare studera dessa utbildningsmetoder,
innan vi för egen del kunna taga
ståndpunkt i denna fråga.
Ja, det var egentligen för att säga
detta som jag begärde ordet. Jag skall
inte fortsätta tvisten med herr Ståhl.
Jag kanske bara får säga, att beträffande
de olika bestämmelserna rörande
tidens användning, ledighet och nattvila
o. s. v., som kommo till för ett par
år sedan, rådde full enighet mellan de
militära myndigheterna och mig. Dessa
bestämmelser kommo till på förslag av
dåvarande överbefälhavaren, och han
ansåg liksom jag att det kunde vara
värdefullt att pröva dem. Jag tror nog
att jag delar herr Lindholms uppfattning,
att erfarenheterna härvidlag i
någon mån äro negativa och att det
kan vara värt att överväga, om man
inte måste skapa en stramare ordning.
Det är en sak som vi för närvarande
hålla på att närmare begrunda.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Hjalmarson anklagade mig för att jag
skulle ha lämnat en felaktig uppgift.
Det är riktigt, herr Hjalmarson, att det
i Su. Vpl. finnes en till omfånget mycket
blygsam avdelning, som sysslar med
anvisningar. Men vad jag här talade om
var en egentlig instruktion för utbildning
av gruppchefer, och en sådan finns
inte, herr Hjalmarson.
Herr von SETII: Herr talman! Jag
skall inte mycket förlänga debatten.
Det var intressanta siffror som försvarsministern
lämnade angående utbildningen
i Amerika. Jag skulle med
anledning därav endast vilja påpeka
två saker. Den ena är att det i detta
fall är fråga om ersättningsmanskap
som skall utbildas. Det är inte samma
sak som att utbilda värnpliktiga. För
det andra har man ju i Amerika god
tillgång till människor och behöver
därför inte hundraprocentigt ta ut alla
som utbildas i sådana läger och skicka
dem till fronten. Där har man råd att
kassera en del. I vårt lilla land måste
man ta ut varenda man, eftersom alla
behövas på sina poster. Det är en oerhörd
skillnad. Därtill kommer att man
ingalunda har resultat från Korea, som
peka på att detta är en tillfredsställande
utbildning.
överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18. 115
Motioner om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet med Amerikas förenta stater.
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Hallagård m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) avslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hjalmarson begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) anmärkta
propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Hallagård m. fl. avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Igelsbo
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 112 ja och
98 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 5.
Motioner om uppsägning av det s. k.
Marshallavtalet med Amerikas förenta
stater.
Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om uppsägning av det s. k. Marshall
-
avtalet mellan Sverige och Amerikas
förenta stater.
Uti en inom första kammaren av herr
öhman väckt motion, nr 237, ävensom
uti en likalydande inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm
m. fl. väckt motion, nr 316, vilka hänvisats
till utrikesutskottet, hemställdes,
»att riksdagen beslutar att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Sverige
i enlighet med artikel 1 mom. 2 uppsäger
överenskommelsen av den 30 juni
1948 angående ekonomiskt samarbete
mellan Sverige och Amerikas förenta
stater samt utträder ur OEEC».
Utskottet hemställde, att motionerna
I: 237 och II: 316 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:
Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Utrikesutskottet har i anledning
av vår motion förklarat, att det
icke anser de nya fakta vi ha anfört
vara av natur att ändra utskottets i
fjol uttalade uppfattning med anledning
av våra motioner i denna fråga
då. Vi ha dock i motionen anfört en
del ganska uppseendeväckande fakta,
som alla visa hän på att Marshallorganisationen
i allt större utsträckning
månad för månad samordnats med atlantpaktsapparaten.
Vi ha hänvisat till
att när sir Edmund Hall-Patch inledde
aktionen om råvaruförsörjningen och
konferensen i Paris sammanträdde
med Dag Hammarskjöld, nuvarande
statsrådet, som svensk representant,
förklarade till och med regeringsorganet
Aftontidningen, att detta problem
om Parisorganisationens ställning till
och eventuella samordnande med de
militära och ekonomiska atlantpaktsorganisationerna
riskerar att på allvar
ifrågasätta Sveriges och det neutrala
Schweiz’ vidare deltagande. I fortsättningen
hette det: »Ett successivt in
-
116 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Motioner om uppsägning av det s. k. Marshallavtaiet med Amerikas förenta stater.
lemmande av Parisorganisationen i Atlantpakten
måste med nödvändighet
resultera i en allvarlig samvetskonflikt
för Sveriges och Schweiz’ vidkommande.
Frågan om Sveriges fortsatta deltagande
i en organisation som öppet
eller indirekt sorterar under eller samarbetar
med västblockets militära organisationer
kommer i det ögonblicket
att aktualiseras.» Det aktualiserades
just i de dagarna. Det beslut som Aftontidningen
vände sig mot blev godkänt
med några mindre, formella ändringar.
Ändå säger utrikesutskottet i dag, att
inga nya fakta ha kommit fram. Jo,
det har kommit fram mycket fler fakta
sedan dess, fram till den sensationella
händelse, som herr Hagberg i Luleå talade
om nyss, den amerikanska ockupationen
av Island. Dessemellan hände
t. ex. — som kammarens ledamöter
kunna se i de svenska tidningarna för
den 2 och den 3 april i år — att vid
Marshallorganisationens treårsjubileum
dess amerikanske administratör William
C. Foster förklarade, att organisationen
»övergått från att vara ett ekonomiskt
hjälporgan till att bistå med
upprustningen». »För de flesta Marshall-länderna
är hjälpen nästa år avsedd
att bibehålla den ekonomiska
grund som lagts under de tre senaste
åren och dessutom att bidraga till de
rustningar, som äro nödvändiga för att
åstadkomma ett starkt försvar.» Foster
säger att organisationens hela kraft
skall ägnas åt uppbyggnad av rustningarna.
President Truman själv lät
i samma veva sin speciella rådgivare
Harriman officiellt framträda med en
förklaring, att Marshallplanen var avsedd
att »hjälpa Europa i dess försvarsförberedelser».
Det är ju fakta som
äro tydliga nog. Men icke desto mindre
säger utskottet: Ingenting har inträffat.
Ja, det har som synes inträffat ganska
mycket sedan de dagar, då Marshallorganisationen
första gången presenterades
som en generös hjälporganisa
-
tion till det nödlidande Europa från
Amerikas sida. Vi äro tvungna att konstatera,
att den skarpa kritik vi då
framställde i alla avseenden har visat
sig befogad. Var stå nu utrikesutskottets
medlemmar, som den gången hävdade
— med utskottets ordförande i
spetsen — att man som motvikt mot en
värld av oreda, svält och kaos — som
man påstod oss kommunister företräda
— mot denna eländets politik skulle
skapa stabilitet, ökad produktionskraft
och höjd levnadsstandard? Det är något
helt annat än höjd levnadsstandard,
som upprustningsaktionen under Atlantpaktens
och Marshallplanens täckmantel
kommit åstad — det veta vi
allesamman. Och den tidigare angivna
uppgiften att lösa Europas dollarproblem
saknar i dag egentlig aktualitet,
tv genom Amerikas fullkomliga panikköp
av råvaror på alla marknader har
Europas dollarsituation upphört att
vara något större problem. Då är det
ett större problem, att Amerikas speciella
skyddsling, nämligen ruhrkapitalet,
mycket val håller sig framme i
den europeiska betalningsunionen och
skor sig mycket grundligt på de andra
Marshallsyskonens bekostnad. I stället
har Marshallorganisationen fyllt sin
verkliga uppgift, som den icke alls
officiellt men i verkligheten hade,
nämligen att vara ett medel i Amerikas
strävan att bygga upp en väldig
rustningskonjunktur. Detta har icke
lett till vad man då sade skulle bli resultatet,
höjd levnadsstandard, utan till
raka motsatsen. Jag får kanske vid behandlingen
av den tredje fråga, som
utrikesutskottet presenterar i dag, tillfälle
att litet närmare belysa liur långt
denna rustningskonjunktur har drivits.
Och skola vi nu —- som herr Ohlin och
försvarsministern flaggade för •— ytterligare
öka den svenska utbildningstiden,
så kommer detta att ytterligare
bidraga till den svenska levnadsstandardens
sänkning.
Men därutöver — och det är det all -
117
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
k. Marshallavtalet med Amerikas förenta stater.
Motioner om uppsägning av det s.
varligaste — gör Sveriges engagemang
i Marshallplanen det omöjligt för Sverige
att säga, att man bedriver en alliansfri
utrikespolitik, ty Marshallorganisationens
liksom Europarådets samröre
med Atlantpakten är i dag fullständigt.
Detta engagemang har också medfört
att en utländsk stormakt på alla områden
griper in i vår svenska politik.
Jag hade tidigare i år i en interpellationsdebatt
med utrikesministern tillfälle
att påvisa, hur Amerika med Marshallkontraktet
i handen försöker förhindra
Sveriges handel med östeuropeiska
länder, hur den amerikanska ambassadören
reser ned till chefen i Kullager
och andra industrier och ingriper
i Sveriges handelspolitik, hur svenska
affärsmän, som driva handel med dessa
länder, utsättas för trakasserier och förföljelser
och hur man mycket medvetet
gör gällande, att det är Amerika som
skall bestämma vilka vi skola driva handel
med. I det fallet får inte Sveriges
intresse längre vara avgörande.
Marshallorganisationen har redan
dragit en stormakts fogdestab till vårt
land, som i första hand omfattar cirka
700 man på ambassaden vid Strandvägen
och annorstädes. I statsrevisorernas
berättelse i år om de tullfria bilarna
och den tullfria spriten upptäcka vi, att
över 100 svenskar äro anställda på
amerikanska ambassaden och i Marshallorganisationen.
Detta utländska inflytande
gör sig gällande överallt. Vi
ha i Sverige fått utländska propagandatåg
på våra järnvägar, där det i särskilda
vagnar drives propaganda för
denna amerikanska organisation, en
lögnaktig propaganda. De s. k. givarna
själva veta ju vilket skoj det är med
den generösa hjälpen. .lag har tidigare
i kammaren belyst, hur de s. k. lånen
ge god valuta, när man samtidigt tvingat
fram devalveringar, som höjt priserna
på de amerikanska varorna och sänkt
priserna på de andra ländernas. Det
har varit en hjälporganisation enligt det
berömda schemat, att vi tjänar in på
gungorna vad vi förlorar på karusellen.
Denna Marshallhjälp har även på andra
områden blivit en god affär för de
amerikanska »jultomtarna» på grund av
den rustningskonjunktur och de ökade
priser den har dragit med sig.
Vi ha vidare fått stora amerikanska
propagandaturnéer i Marshallregi — till
och med ABF har engagerats däri -—
inledda med mötet på Medborgarhuset
med exportöl och amerikanska propagandafilmer
och propagandaföredrag.
Vi ha här i landet en främmande stormakt
som fräckt kräver särskilda radioprogram
för Marshallpolitiken och får
det, samtidigt som svenska partier
utestängas från radion. Ja, just svenska,
ty det är inte vi som dragit hit en främmande
stormakts kontrollapparat; det
är de andra fyra partierna, som ha
gjort det, och vem som driver osvensk
propaganda framgår av fakta.
Denna propaganda drives i stor utsträckning
med amerikanska pengar.
Jag har här i min hand en liten intressant
broschyr, bekostad och utgiven av
den amerikanska Marshallorganisationen
i Sverige. Den är tryckt i Danmark
och distribuerad i Sverige. Känna ni
igen den? Socialdemokraterna böra göra
det, ty kärninnehållet är hämtat ur
Paul Björks bekanta broschyr »De fjärrstyrda».
Det är ju underligt, att just en
sådan broschyr skall spridas för främmande
kapital på vårt språk. Vi ha berört
denna broschyr en gång förut i
riksdagen och jämfört den med den bekante
berusade Kålle i Göteborg, som
telefonerade och inte fick en enda
siffra rätt. Och var den dålig från början
har den blivit mycket värre i amerikansk
regi. Den har för det första ökat
från 32 till 48 sidor. Den innehåller en
del klara falsarier, som t. ex. när det
påstås, att en offentlig utredning i Sverige
har bevisat, att det kommunistiska
partiet finansieras av främmande
makt. Vi ha frågat inrikesministern,
och vi ha frågat polisintendent Hasselrot
om den utredningen och fått kons
-
118 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Motioner om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet med Amerikas förenta stater.
taterat att den inte finns. I inrikesdepartementet
trodde man, att uppgiften
möjligen kunde härröra från någon
formulering — som inte alls innehåller
något sådant — i Sandlerkommissionens
rapport om Paulssonaffären. Man
har exempelvis på s. 41 infört rent
provokatoriska falsarier, när man påstår
att kommunisterna i Sverige hålla
på att spränga järnvägar, och uppger,
att uppgifterna tagits ur den svenska
polisens arkiv. Broschyren inledes med
den socialdemokratiske partisekreterarens
valvärdering, och man citerar upprepade
gånger statsministern och andra
socialdemokratiska ledare. Vi ha gång
på gång vänt oss till den socialdemokratiska
och övriga pressen beträffande
denna fjärrstyrda och fjärrbetalda produkt,
denna grova inblandning i svensk
politik, men ännu har ingen yttrat sig
om saken. Vi få se, om vi kunna bryta
denna dövstumhet. Det är emellertid
vid sidan av denna propagandaflod, vid
sidan av dessa främmande kontrollkommissioner
i vårt land, framför allt det
avgörande faktum jag först nämnde,
som är anledningen till att vi ha väckt
denna motion. Vad som gjorde Aftontidningen
tveksam i januari, borde väl
göra vederbörande många gånger mer
tveksam i dag, när det nu tydligt framgår,
att Marshallorganisationens enda
uPPgift är att tjäna Atlantpaktens upprustningssystem
och när vi ha kommit
så långt att vi i söndags fingo bevittna
en blixtockupation av ett nordiskt
land och att den amerikanska
krigsmakten då »övertog försvaret» av
Island på samma sätt som Hitlers krigsmakt
den 9 april 1940 »övertog försvaret»
av Norge och Danmark. När även
Morgon-Tidningen, Stockholms-Tidningen
och andra tidningar konstatera den
skärpning av läget, som detta övergrepp
mot en tidigare suverän nation innebär,
borde detta väl vara en varning, som
med domsbasuners styrka förkunnade
för dem som bära ansvaret för Marshallpolitiken,
att vi nu måste koppla
loss. Skall det finnas någon möjlighet
att i verkligheten företräda vad man
formellt företräder, nämligen en alliansfri
politik, finns det ingen annan
väg än att säga upp Marshallkontraktet.
Det är också en väg att undgå att
så småningom dela Islands öde.
Jag yrkar bifall till motionen.
Herr HALLÉN: Herr talman! Jag skall
inte hålla på så länge som den föregående
talaren. Jag måste uttrycka min
beundran för hans energi att vädra
sina gamla synpunkter så ofta. Denna
motion har nämligen ingalunda nyhetens
behag. Den är synnerligen luggsliten.
Det är fjärde gången den kommer
tillbaka, och vi ha hört dessa argument
ideligen vartenda år. Vi ha haft det
stora nöjet i min hemstad Arvika att
höra herr Johansson i Stockholm lägga
ut texten på ungefär samma sätt som
nu. Han har inte haft någonting nytt
att komma med, och jag skall inte spilla
så mycket tid på denna sak. Jag tänker
göra som den ärade herr Johansson
själv, nämligen spara mig, tills vi komma
till betänkandet nr 12, som gäller
Warszava-resolutionen, då jag förmodar
att herr Johansson är beredd att
ge kammaren en bredsida.
Vad herr Johansson haft att säga
om i vad mån atlantpaktsstater kunna
ha använt Marshallhjälpen för sin militära
upprustning är en sak som inte
angår oss. Det kapitlet vill jag inte gå
in på, det ha vi inte att göra med,
utan frågan är om Sverige utnyttjat
Marshallhjälpen för att i aggressivt
syfte rusta sig mot någon granne, enkannerligen
mot öster. Det ha vi inte.
Vi försöka iaktta en alliansfri politik,
och alla argument om hur stater handla,
som äro anslutna till Atlantpakten, dit
vi inte höra, höra inte hit.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Då jag inte använt något enda
Nr 18. 119
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
argument från tidigare datum än den
dag vi väckte motionen i år, är det
mina argument som äro nya och herr
Halléns som äro mycket luggslitna och
mycket torftiga.
Är denna situation hållbar, herr Hallén?
Ni stå där med brasklappar men
komma dock inte ifrån — inte ens edra
egna tidningar — att Marshallorganisationen
och Atlantpakten synkroniseras
fullständigt. Trots det hänger Sverige
med i alla svängar. Men utåt för
världen förklarar man, att det bara är
de andra som handla. Vi hänga bara med
ytterst i karusellen, och vi rå inte för
vad de göra, heter det. Det är inte hållbart.
Vi måste verkligen försöka föra
en alliansfri politik genom att gå ut ur
detta sällskap, som är komprometterat
från första stund. Fortsatt medlemskap
är oförenligt med en alliansfri politik.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna I: 237 och
II: 316; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 6.
Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition nr 165 om godkännande
av Sveriges anslutning till Europarådets
konvention angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, dels ock i ämnet
väckt motion 1:459.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 7.
Motioner om en instruktion för den
svenska representationen hos Förenta
Nationerna i enlighet med andra världsfredskongressens
budskap.
Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om en instruktion för den svenska representationen
hos Förenta Nationerna
i enlighet med andra världsfredskongressens
budskap.
Uti en inom första kammaren av herrar
öhman och Persson, Helmer, väckt
motion, nr 236, ävensom uti en likalydande
inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm m. fl. väckt motion,
nr 315, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till regeringen måtte
hemställa att en instruktion för den
svenska representationen i Förenta Nationerna
skulle utarbetas i enlighet med
andra världsfredskongressens budskap.
Utskottet hemställde, att motionerna
I: 236 och II: 315 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:
Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag måste ännu en gång retunera
till herr Hallén hans replik om
de luggslitna argumenten, ty nästa utställning
av luggslitna argument återfinna
vi i utrikesutskottets utlåtande
nr 12. Medan vi i detta sammanhang ha
kastat in en helt ny sak i debatten,
återkommer man från utskottets sida
med tröttande envishet till alla de argument,
med vilka man förut sökt försvara
Sveriges negativa hållning till
kraven på dels atomvapenförbud dels
nedrustning.
Vi har i vår motion utgått från den
andra världsfredskongressen i Warszawa,
den som blev förbjuden i mr Attlees
England men sedan kunde hållas
i Polen. Vi ha föreslagit, att de beslut,
som fattades där beträffande nedrustningen
och en rad andra frågor, i fortsättningen
skulle bli normgivande för
den svenska representationen i FN och
motsvarande institutioner. Denna resolution
är inte riktad mot någon regering
utan den är riktad till alla. I den
-
120 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
samma framställdes •— förutom det
gamla kravet på effektivt förbud mot
atomvapen och samtidigt en så effektiv
kontroll av detta som kan åstadkommas
— förslag om en nedrustning
av alla stater i proportion till rustningarnas
storlek från en tredjedel till hälften.
För att bli effektiv skulle kontrollen
gälla inte endast stridskrafterna,
förefintliga vapen och vapenproduktion
i den omfattning som uppgivits
av varje land, utan på begäran av
en internationell kontrollkommission
skulle kontrollen kunna utsträckas till
att gälla inspektion av stridskrafter, vapen
och vapenproduktion som kunde
antagas icke vara uppgivna. Resolutionen
innesluter vidare ett förslag, som
vi tidigare ha behandlat här i riksdagen,
förslaget om förbud mot krigspropaganda.
Det skall jag därför inte ta
upp i dag. Vidare framföres krav på
friare handel mellan länderna och ökade
kulturella förbindelser.
Beträffande atomvapenförbudet, som
utskottet ägnar det största utrymmet,
kan i viss mån utskottsargumentens
luggslitenhet bero därpå, att därvidlag
inte finns något egentligt nytt. Även
om Sverige ibland har uppträtt litet
svävande och gjort halva medgivanden,
har ju linjen dock varit att stödja
den s. k. Baruch-planen. Jag har redan
mycket utförligt visat — och andra
med mig i denna kammare —- att Baruch-planen
icke innebär något atomvapenförbud
utan är en frukt av tidigare
amerikanskt tänkande. Amerikas
förenta stater ansågs genom denna plan
kunna förskaffa sig monopol på och
kontroll över icke bara andra länders
eventuella militära produktion av atomvapen
utan även över den fredliga
kraftproduktionen — men som är oförenligt
med upprätthållande av statlig
suveränitet. Hela denna argumentering
har smulats sönder av det faktum att
Amerikas monopol på atomhemligheten
har upphört för länge sedan. Veder
-
börande kommission har emellertid
kört fast därigenom, att Amerika har
förbehållit sig i sista hand ensambestämmanderätten
över om det skall bli
förbud eller inte. Därför har man inte
kommit längre, trots den väldiga opinion
i världen, som kräver att detta ruskiga
vapen skall förbjudas.
Det nya som framför allt har sammanhang
med den stora debatt som tidigare
har förts i dag och med de
grundläggande frågorna vid årets riksdag
är frågan om nedrustning. Utskottet
hänvisar i sitt utlåtande till det tidigare
förslaget från Sovjetunionens sida
i FN, att stormakterna skulle nedrusta
med en tredjedel, alltså en nedrustning
i proportion till vederbörande staters
militära styrka, vilket inte medför någon
som helst förskjutning. Utskottets
enda invändning mot det förslaget, som
inte är med i Warszawa-resolutionen,
är, att ett stort antal stater ha röstat
emot det och att ett huvudskäl därför
har varit, att förslaget inte tar hänsyn
till den aktuella rustningsnivån inom
olika stater. Detta kan absolut inte invändas
mot det förslag som föreligger
nu, mot Warszawa-resolutionen, tv
skulle den bli normgivande är det självklart,
att den aktuella rustningsnivån
skulle ingå i förundersökningarna och
vara avgörande för storleken av nedrustningen
från en tredjedel till hälften.
Vad är anledningen till att Sveriges
representanter med en sådan frenesi
stödja de krafter, som vilja framdriva
en våldsam upprustning och i sitt utrikespolitiska
ställningstagande äro så
rädda för att man skall rusta ned? Det
är klart att det som ligger i vägen för ett
gemensamt beslut vid den konferens,
som nu pågår i Paris, är västmakternas
absoluta vägran att gå med på en allvarlig
diskussion dels om nedrustning
dels om Tysklands återupprustning.
Det är de två frågorna som i dag äro
en broms för allt framsteg och för allt
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18.
121
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
verkligt fredsarbete. Det är klart att om
Sverige som stat, vårt fredsälskande
land, vid sidan av den massopinion
som finns i världen yttrar sig till förmån
för sådana krav, skulle det betyda
ganska mycket, tv möjligheten att driva
denna politik vidare ligger i villigheten
bos de stater, som kanske i första
hand skulle bli offer för ett krig, att
medverka i den politiken.
Jag skall knyta an till en debatt som
nyss fördes mellan herr Ohlin och herr
Hagberg i Luleå om rustningsnivån i de
olika länderna — inte bara om utbildningstiden
utan om det hela. Det bedrives
nämligen i svensk offentlighet så
mycket falsarier i dessa frågor, att det
måste rättas till. Vad utbildningstiden
beträffar kan jag i korthet säga, att man
inte skall jämföra utbildning av specialtrupper
och befäl å ena sidan med utbildning
av vanliga värnpliktiga å andra
sidan. Man skall inte glömma, att utbildningen
i olika stater kan ha olika
karaktär, att den också till stor del
kan ha karaktär av medborgarskolning.
Vidare är det litet skillnad på ett land
som Sverige, som väl ingen på allvar
kan anse hotat, och ett land, beträffande
vilket det i snart sagt varje tidning
man öppnar förkunnas, att man nu
står beredd att utnyttja den moderna
förstörelseteknikens allra mest djävulska
medel för att på några veckor utplåna
dess städer och industricentra
och åstadkomma massutrotning av tiotal
miljoner människor. Förvånar det
någon, att denna stat tar hotelserna på
allvar till slut och bereder sig att ta
emot eventuella nya angripare på samma
sätt och med samma varma servetter,
med vilka Hitler och Göbbels mottogos
för några år sedan?
Trots detta föreligger en mycket
kraftig differens mellan rustningsnivån
i öster och rustningsnivån i väster. Jag
upprepar vad jag sagt, nämligen all
detta inte har någon större betydelse
för vårt resonemang om Warszava-reso
-
lutionen, eftersom den är riktad till alla
regeringar och inte till någon särskild.
Men saken bör någon gång redas ut i
denna kammare. Den aktuella militärbudgetens
storlek i ett land som Sovjet
får ju inte bara ses i relation till militärbudgeten
i ett land som Sverige utan
framför allt i de länder som skrika värst
om att de skola börja krig. Det går ju
inte att komma ifrån att de ropa om
det. Vilken tidning vi än öppna i dag,
läsa vi däri den amerikanske krigsministern
Marshalls tal, där han säger:
»Såvitt jag kan förstå finns det ingen
annan möjlighet till en snabbt avgörande
lösning av denna världsomfattande
kamp än ett nytt världskrig.» Det
är dagsfärskt. Vilja ni ha ett citat som
är ett par dagar gammalt, så kan jag
visa er Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning,
ett känt aktivistorgan. På första
sidan av tidningens nummer för i
tisdags står det, att USA vill vinna tid
inför ett nytt världskrig. Hela innehållet
i denna artikel ansluter sig till detta
— och beskeden komma från högst
officiellt håll.
Vad beträffar rustningsnivån har man
bedrivit det skojet, att man i ena fallet
talat om nationalinkomsten och i andra
fallet om budgeten. Under valrörelsen i
Sverige spreds material, enligt vilket
den ryska militärbudgeten hade nått
upp så högt som till 18 procent av nationalinkomsten,
medan militärbudgeten
i Amerika, England och Sverige
uppgavs stanna vid 2 å 3 procent. Det
var ett direkt falsarium, ty samtidigt
visade den officiella statistiken, att Sovjets
militärbudget var 18 procent av
hela budgeten, och det är fullkomligt
orimligt att anta, att procenten i förhållande
till nationalinkomsten skulle
vara lika hög. Men denna sammanblandning
gör man ideligen. Nu ha dessa siffror
korrigerats. .lag tar en senare artikel,
en artikel i regeringsorganet Morgon-Tidningen
för den 20 mars. Där
har man förändrat alla siffrorna. Där
122
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
säger man att före Koreakriget hade
Sovjetunionen anslagit 13 procent av
nationalinkomsten för militära ändamål,
medan USA, England och Frankrike
nöjde sig med 5 å 6 procent. Nu
har USA ökat till 24 procent av nationalinkomsten,
hette det, medan siffran
för Sovjet är 21 procent. Vi se alltså, att
även om Morgon-Tidningens siffror vore
riktiga vore Sovjets utgifter lägre.
Emellertid har man gjort samma falsarium
som förut: Sovjets angivna procentsiffror
gälla i verkligheten militärutgifternas
procentuella andel av budgeten.
Man skall väl ändå jämföra samma
kategorier. Om man gör det, finner
man, att Sovjet i dag använder en avsevärt
lägre del av budgeten för militära
ändamål än t. o. m. Sverige, som använder
mer än 21 procent för ändamålet.
Om vi jämföra med Förenta staternas
försvarsutgifter, vad finna vi då? Redan
när Truman hade kungjort en budgetsiffra
av 50 miljarder dollars var det
officiellt 69 procent av den amerikanska
budgeten. Om vissa eftersläpande
utgifter från världskriget räknades in
blev det 83 procent. En sådan svindlande
procentsiffra har intet annat land
åstadkommit. Sedan dess har Truman
i dagarna officiellt ökat sitt bud från
50 till 60 miljarder dollars. Det är att
märka att 1939, då det andra världskriget
aktualiserades, var den amerikanska
budgeten något över en miljard
dollars och nu skall den bli 60 miljarder
dollars. Behöva vi anföra mera för
att visa var det är som upprustning bedrives?
Vill herr Hallén, som väl förbereder
sig för att motbevisa detta, ha ett
mera konservativt vittnesbörd om skillnaden
mellan utgifterna för de amerikanska
och de ryska försvarsutgifterna,
så kan jag väl knappast anföra något
mera ärevördigt —- om jag inte skall ta
något högkyrkligt — än den stora konservativa
specialtidningen Economist.
Den förklarade nyligen följande: »De
ryska försvarsutgifterna belöpa sig för
närvarande till 7 å 8 miljarder dollars,
eller ungefär hälften mot vad USA gav
ut för försvaret före Koreakriget.» Tidningen
hävdar vidare att »även om den
ryska levnadsstandarden reducerades
till den japanska nivån och 17—23 miljarder
dollars kunde frigöras för rustningen,
skulle de amerikanska försvarsutgifterna
ändock vara 2 å 3 gånger
större än de ryska».
Detta är sanningen om läget ute i
världen i fråga om rustningarna. Och
där hänger gamla Sverige med. Nu skola
vi öka värnpliktstiden, kanske inte bara
för gruppcheferna. Man har redan kallat
in 125 000 äldre värnpliktiga. 3 miljoner
arbetsdagar skola i denna tid av
arbetskraftsbrist förbrukas genom att
familjeförsörjare skickas ut för att
harva på exercisfälten igen. Vart tro
ni, som fullständigt i onödan på grund
av anslutningen till Marshallorganisationen
driva en sådan politik, att det
tar vägen? Tro ni att det leder till vad
man ställde i utsikt vid Marshallplanens
antagande, nämligen ökat välstånd?
Vi veta att det leder till motsatsen.
Vi veta hurdant försörjningsläget
är t. ex. i England i dag. Vi veta
att upprustningspolitiken redan sprängt
Englands socialdemokratiska regering
genom Bevans och Wilsons utträde.
Så långt ha vi inte kommit i Sverige,
men vissa fläktar dröjer i lokalen i
dag. Det var för några veckor sedan
som »den sociala reaktionens svala»,
driven av 40 socialdemokrater, fläktade
under taket både i första kammaren
och i andra kammaren, och beslutet
har stadfästs genom vårt andra beslut
vid dagens gemensamma voteringar.
Vad är det som har skapat denna situation,
där arbetarnas löneaktioner i år,
som skulle leda till standardhöjning, ha
förbytts i sin motsats och där det sociala
reformverket, som man varit så
stolt över, inte bara bromsas upp genom
att de olika reformerna sjunka i värde
— enligt de socialdemokratiska kvin
-
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18.
123
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
nornas beräkning 24 procent — utan
redan beslutade reformer inhiberas eller
försämras genom sådana beslut som det
som fattades vid gemensam votering
i dag. Det är en politik, som det så
småningom blir ganska svårt för vederbörande
att försvara.
När man i England på grund av
denna vettlösa upprustning kommit dithän,
att man har köttransoner av en
gummiklacks storlek i veckan, är det
inte att undra på att regeringen spricker.
Börjar inte också inom edra egna
partier — jag riktar mig närmast till
socialdemokratien och bondeförbundet
— när ni se vad som händer i England
och litet varstans i dag, uppstå en fruktan
för vart man egentligen driver oss?
De medvetna krafter, som i dag vilja
ha krig, finnas icke i öster utan i väster.
Komma ni ihåg, hur det gick, när
Amerika för ett par år sedan höll på
att få en kris. Man erkände då öppet
att man behövde en upprustningskonjunktur
och skapade en krigspsykos
genom en förljugen propaganda, som
vi också här i Sverige ha fått talrika
exempel på och som redan har fått
sådana verkningar i vårt land, att en
av våra största tidningar just i dag
talar om ett korståg och ett anfallskrig
österut, där Sverige skall vara med.
Tidningen framför visserligen två
ståndpunkter i samma artikel, men
hjärtat är tydligen med hos korståget.
Denna propaganda var medveten och
den är alltjämt medveten. Jag citerar
än en gång Handelstidningen, som talar
om vilka verkningar det hade på börsen,
när det kom ut ett rykte, alt det
skulle bli fred i Korea. Tidningens redaktör
skriver: »Aktiebörsen på Wall
Street darrar i knävecken, emedan börsen
befarar, att Koreakriget skall ta
slut.»
Några rader längre ned skriver man
i GHT med cynisk öppenhet: »Utrikesdepartementet
i Washington såg sig till
slut föranlåtet att högtidligen demen
-
tera börsryktena om Koreakrigets för
tidiga ändalykt.» Det är dödens köpmän,
som äro i farten. För varje napalmbomb
som bränner upp kvinnor,
barn och fattiga bönder i byarna i
Korea gnugga de händerna över nya
vinster på tusentals och hundratusentals
och miljarder dollars. Och där
hänga vi med! Vi äro ett folk som vill
fred, men var hamna vi, om vi driva
denna politik? Borde inte Sverige vara
en av de stater i Förenta Nationerna,
som inte hängde sig på de kapsejsade
Baruchplanerna utan krävde förbud
mot atombombkrig och bakteriekrigföring?
När
det var fråga om att ansluta sig
till Stockholmsappellens förslag om
förbud mot atomvapen blev svaret:
»Varför bara atomvapen? Varför inte
alla vapen?» Men varför gingo ni då
inte med, när det föreslogs att man
skulle skära ned rustningarna med en
tredjedel? Varför vägrade ni så bestämt
att gå med på det förslaget? Varför
förbjöds fredskongressen i Sheffield?
Varför utvisades fredsorganisationens
ledning från Västeuropa? Varför
jagade man den 1 maj fredspropagandister
i Västtyskland? Varför äro ni
så skräckslagna för freden? Begripa ni
inte, att ni därmed avslöja er själva?
Jag vet mycket väl, att jag i dag inte
får gehör för eu omställning av den
svenska representationen i Förenta Nationerna
för att bromsa de vanvettiga
rustningarna, vilka, om de få fortsätta,
komma att leda till krig. Men jag är
säker på att det motstånd, som er upprustning,
era inkallelser och er fullkomliga
solidarisering med de aggressiva
krafterna i världen framkalla,
kommer att framtvinga en omvälvning.
Det måste göra det, ty annars råka vi
in i ett nytt världskrig. Islands exempel
bör vara avgörande. Det bör lära
oss att se vart vi driva hän, om vi inte
sätta stop]).
Herr talman! I full vetskap om att
124
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
de förslag jag företräder komma att
falla framåt —- det komma säkert fredsvännerna
här i landet och i andra länder
att svara för — yrkar jag bifall till
vår motion och avslag på utskottets
förslag.
Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.
Herr HALLÉN: Herr talman! Jag började
mitt förra anförande med att uttala
min beundran för herr Johanssons
i Stockholm outtröttliga energi, när
han vädrar sina gamla luggslitna argument.
För fjärde gången var han nu tillbaka
till att vi skola utträda ur Marshall-organisationen.
Jag måste fortsätta
med att uttala min beundran, denna
gång dock för en annan sak, nämligen
för den förunderliga elegans eller kanske
jag skall säga smartness, med vilken
herr Johansson i Stockholm förstår att
vispa ihop de mest disparata saker.
Om vi gjorde oss mödan att lyssna
till vad herr Johansson i Stockholm
sade, så märkte vi hur han rörde ihop
de små engelska veckoransonerna av
kött, som sades vara ungefär så stora
som en gummiklack, de fria barnresorna
här i Sverige, värdet av de sociala
reformerna över huvud taget, hörsen
på Wall Street och hur aktierna där
sjunka, vad »dödens köpmän» tänka,
varför man inhiberade Sheffieldkongressen,
hur det skall gå med Islands
försvar och en mängd andra saker. Om
jag skulle följa den ärade talarens exempel
och försöka plocka ihop allt detta,
skulle mitt anförande bli minst lika
virrigt och osammanhängande, och det
skall jag förskona kammarens ledamöter
från. Jag vill endast säga, att det
på sätt och vis var bra att herr Johansson
i Stockholm inte yttrade sig om det
utskottsutlåtande om de mänskliga rättigheterna,
som vi nyss behandlade. Om
så skett, hade det säkert dels blivit ett
oerhört långt anförande och dels varit
ett ganska ömtåligt område att gå in på.
Jag säger detta därför att det utlåtandet
på visst sätt sammanhänger med
det som vi nu debattera. När herr Johansson
i Stockholm och hans medsympatisörer
vilja, att vi skola låta
Warszawakongressens budskap ligga
till grund för en instruktion för våra
representanter i Lake Success, så trycker
herr Johansson i Stockholm — och
med all rätt — främst på nedrustningsoch
avrustningsfrågan och frågan om
atomvapnen. Men utskottet har verkligen
i det hänseendet gjort sig möda
med att försöka ge besked. Utskottet
hänvisar till att Sverige varje gång har
biträtt alla krav på åtgärder för att
komma till rätta med den fara, som
atomvapnen utgöra, och det är inte
Sveriges fel att vi befinna oss i det
dödläge i förhandlingarna om atomvapnen,
varom utskottet också talar.
Jag vill också säga, att man ju inte
vinner något med att biträda en kongressresolution.
Det heter i utlåtandet:
»I fråga om rustningskontrollen övervinnas
icke välbekanta svårigheter, varom
länge förhandlats inför internationellt
forum, genom att en kongress deklarerar,
att sådan kontroll är tekniskt
genomförbar.» Nej, herr Johansson i
Stockholm, det är just vad den inte är!
Och nu kommer jag till vad som enligt
min mening är sakens kärna, nämligen
varför man inte kommer någon vart i
avrustningshänseende och varför man
inte kan komma till rätta med den för
kulturen dödliga atomvapenfaran. Det
anser jag vara uteslutande de diktaturstyrda
staternas skull, ty vad tjänar det
till med en överenskommelse med stater,
där icke den internationella och
mänskliga rättsgrunden respekteras?
Det är nämligen inte bara fråga om ett
beslut på papperet, utan man skall ju
också laga så att atomvapenfabrikerna
jämnas med marken och att alla atomvapenlager
både i USA och i Sovjet och
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18.
125
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
andra stater likvideras. Detta kan man
göra i demokratiska stater, herr Johansson
i Stockholm, där det utövas
kontroll och där man respekterar yttrande-
och tryckfriheten. Men tror herr
Johansson i Stockholm att man, om
det träffades en sådan överenskommelse,
skulle få någon hjälp med att
kontrollera dess efterlevnad i Ryssland,
där det icke existerar någon yttrandeeller
tryckfrihet och där man inte respekterar
människovärdet? Jag skulle
vilja se den tidningsman i Sovjet, som
skulle kunna skriva: »Här ha vi gått
ojust till väga, ty där och där ha vi
atomvapenlager, som ha undanhållits
den internationella kontrollen» o. s. v.
Ilur många timmar, tror herr Johansson
i Stockholm, skulle den mannen
få existera i frihet — eller existera över
huvud taget?
Så länge man inte erkänner de mänskliga
rättigheterna och sådana fundamentala
saker som tryckfrihet och yttrandefrihet,
så länge kan man inte vare
sig utanför eller innanför landets gränser
se till att dylika internationella
överenskommelser också effektueras.
Nu vet jag vad herr Johansson i
Stockholm kommer att svara. Han kommer
att påstå, att det råder full och
obegränsad yttrande- och tryckfrihet i
Sovjet, och det kan han ju få påstå.
Det är ändå ingen här i kammaren,
som tror det. Därför menar jag att mina
argument äro till fyllest.
Kammarens ledamöter ha kanske lagt
märke till att utskottet, sedan det behandlat
ifrågavarande motion, i slutet
av utlåtandet med några ord bedömer
densamma. Det omdömet kan verka
litet fränt, men det är väl inte att förundra
sig över, när man tänker på vad
som står i Warszawaresolutionen. Det
säges i densamma bl. a. följande, som
jag vill uppbygga kammaren med: »Vi
anser att spärrarna för de kulturella
förbindelserna mellan folken leder till
oförståelse och söndring, alstrar en
atmosfär av ömsesidigt misstroende och
gynnar krigspropagandan.» Detta är
alldeles riktigt. Sedan fortsätter man:
»Följaktligen vädjar vi till alla regeringar
om att bidra till förbättringen
av de kulturella förbindelserna mellan
folken för att kunna göra dem mera
förtrogna med varandras kulturskatter.
Vi begär regeringarnas stöd för att genomföra
internationella konferenser av
konstnärer och intellektuella, ömsesidiga
besök i varandras länder, utgivningen
och den vidsträcktaste spridningen
av litterära verk samt bekantgörandet
av konstnärliga arbeten från
andra länder.»
Man menar alltså — med full rätt —-att sådana överenskommelser, om de
träffas, minska krigsfaran och stärker
fredens krafter. Men tycker inte kammaren
att vi äro föremål för ett ganska
cyniskt skoj — det förtjänar inte att
benämnas ett dugg annorlunda — när
man talar om sådant i ett land, där man
infört den mest drakoniska censur som
världen känner till och där man har en
järnridå, som fullständigt utestänger
människor? Vi veta ju hur svårt det är
att komma in i det förlovade landet.
Vi veta vilka svårigheter ryska medborgare
ha att komma ut ur sitt eget land
och vilken gisslan man där använder
sig av i preventivt syfte. Vad är det då
för prat att tala om att de kulturella
förbindelserna skola utökas? Man menar
ju ingenting med det! Se bara på
vilken censur ryssarna ha i sitt eget
land! Hur många av världslitteraturens
heroer är det inte, som äro förbjudna
där! Men ändå pratar man om att ytterligare
utöka det kulturella utbytet och
det inbördes umgänget — i ett land,
för vilket man har sänkt ned den tjockaste
och mest ogenomträngliga järnridå
historien känner till!
Att tro att riksdagen skulle vara så
strålande naiv att den lägger sådant
prat till grund för direktiven för våra
ombud i Lake Success är alldeles orim
-
126 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
ligt. Detta kanske också förklarar att
utskottet har skrivit som det gjort —
jag erkänner att det inte är så vänligt
som annars är brukligt — när det i slutet
på utlåtandet säger följande: »Vad
i övrigt förekommer i det av motionärerna
som instruktionsunderlag förordade
''budskapet’ är sådant camouflage,
som för propagandametoderna i
det pågående kalla kriget är sedvanligt.
Något dess uttalande anser utskottet
detta icke förtjäna.»
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Herr Hallén inledde sitt anförande
med det standardsvar, som jag
sedan många år tillbaka har fått polemisera
emot, nämligen att jag rörde
mig med så många olika ting. Men jag
rörde mig, herr Hallén, icke med en
enda sak, som inte har ett mycket nära
samband med den centrala frågan i vår
motion, nämligen nedrustningen.
Herr Hallén däremot svävade ut i en
debatt om bl. a. den redan behandlade
frågan om de mänskliga rättigheterna,
om pressfriheten i olika länder och
om hurudana inresevillkoren äro i olika
stater. Vem var det som steppade ut i
terrängen? Det var herr Hallén, inte jag.
Om mina frågor voro så många, borde
det heller inte ha varit svårt för utrikesutskottets
talesman att ta upp åtminstone
någon enda av dem, och speciellt
huvudfrågan här, vilka länder
som ha genomfört de största rustningarna.
Det är en central fråga, nära förbunden
med den debatt, som vi ha fört
här i riksdagen hela dagen. Jag konstaterar,
att herr Hallén icke med ett enda
ord har kunnat bemöta mina argument.
Jag vill tillägga, att den största summa
jag sett någon svensk tidning ange
för Sovjets rustningar har varit ungefär
en tredjedel eller två femtedelar av de
officiellt angivna amerikanska. Ingen
bestrider att Amerikas rustningskostna
-
der äro två och en halv till tre gånger
större — och detta i ett mycket mindre
land — och jag förstår därför att herr
Hallén gjorde krumbukter ut i terrängen.
Det ligger inte någon cynism i vårt
förslag. Det är inte cynism att föreslå,
att Sverige skall verka för nedrustningen.
Vi ha inte föreslagit att Sveriges
riksdag skall godkänna Warszawaresolutionen,
men vi ha föreslagit att
den grundtanke om nedrustning som
finns där, skall göras normgivande för
våra representanter i Lake Success.
Detta är något helt annat, och jag tror
att vi komma att få mycket starkt gehör
för det förslaget, ty nu driver man rustningspolitiken
därhän, att den blir outhärdlig.
Med den fart vi nu ha komma
ni också själva att märka, att svenska
folket börjar bromsa.
Jag upprepar frågan: Varför äro ni
så rädda för freden? Jag diskuterar
gärna också de andra frågorna med herr
Hallén — det har jag gjort förr — och
jag skall gärna ta upp frågan om de
mänskliga rättigheterna för t. ex. negern
Mac Gee, som arkebuserades i förrgår,
eller de mänskliga rättigheternas standard
i den västerländska civilisationens
bastioner, t. ex. Franco-Spanien och
Grekland, men jag tycker inte att den
frågan hör ihop med denna debatt.
Vad så beträffar talet om att vårt förslag
skulle vara omöjligt på grund av
att det enligt herr Halléns mening inte
finns någon yttrande- och tryckfrihet i
Sovjet, så vill jag säga, att herr Hallén
tydligen inte har läst vår motion. Vi
föreslå att Förenta Nationernas säkerhetsråd
skulle utse en kommission, som
får full rätt att resa i alla länder, alltså
även i Sovjet, och full rätt att undersöka
inte bara de rustningar som uppgivits
utan även sådana, som kommissionen
kan misstänka ha blivit dolda
för världen. Det föreligger inga hinder
för herr Hallén att bli utsedd som medlem
av denna kommission, och då får
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18.
127
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
ju herr Hallén själv vara med om att
undersöka dessa ting.
Detta står angivet i vårt förslag, det
kan man inte backa ut ifrån, och därför
faller hela herr Halléns mödosamt
uppbyggda argumentering. De kontrollåtgärder
vi ha föreslagit torde säga tillräckligt.
Sedan skall jag också ta upp en av
herr Halléns utvikningar. Vi få kanske
tillfälle att återkomma till den, när
statsministern om några dagar besvarar
min interpellation, men eftersom det i
vårt förslag bl. a. talas om de kulturella
förbindelserna mellan folken, och
eftersom herr Hallén har talat om en
järnridå, så kunna vi väl ändå snudda
vid den nu.
Vi se varje dag, när vi läsa svenska
tidningar, hur angelägen man är på den
här sidan att hålla den s. k. järnridån
nere. Några delegationer härifrån ha på
senaste tiden rest till Sovjetunionen.
Hur behandlas de i svensk press? En
av våra främsta skådespelerskor, Naima
Wifstrand, har beklagat sig över att
hon överfölls med massor av anonyma
brev när hon ville resa till Sovjetunionen.
Några idrottsmän, som inbjudits
till studieresa i Sovjetunionen, hotades
med bojkott. »Ni får aldrig fara till
Amerika, om ni åker dit», hette det,
och vederbörande utskälldes av alla
krafter i pressen. Till på köpet sammanträdde
den svenska idrottens högsta
ledning för att fatta speciella beslut
i saken, något som man aldrig gjort
förut. När några borgerliga journalister,
t. o. m. från Dagens Nyheter, reste
till Sovjet, fick Sverige skrubbor i New
York Times.
Vilka är det som vilja ha en järnridå,
herr Hallén? Om man så gärna vill
veta hur det ser ut bakom den s. k.
järnridån, varför är man så rädd för
att svenskar skola resa dit?
Detta kan räcka som en replik till
herr Hallén. I övrigt vidhåller jag mitt
yrkande.
Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vidhåller
också mitt bedömande av herr
Johanssons sätt att argumentera. Herr
Johansson hoppar med en fenomenal
hastighet från det ena till det andra. I
ena ögonblicket talar han om Naima
Wifstrand och i andra ögonblicket om
en arkebuserad neger i Amerika. Jag
vill inte försvara de anonyma breven
till Naima Wifstrand, men nog inser
också herr Johansson, att det är som
en mild västanfläkt i förhållande till
vad den ryss skulle få sig till livs, om
han kom hem och uttryckte sin respekt
för svensk kultur och odling. Det skulle
inte stanna vid anonyma brev —
herr Johansson vet nog vilka metoder
som man använder. Och vad den arkebuserade
negern beträffar, så är det
mycket riktigt att det finns sådana
exempel att dra fram när det gäller
Amerika. Men denna sak är dock en
droppe i havet i jämförelse med de otaliga,
förmodligen dagligen försiggående
arkebuseringarna i arbets- och koncentrationsläger
i herr Johanssons eget
land, om jag så får säga.
Herr Johansson säger att när jag här
talar om de mänskliga rättigheterna, så
gör jag mig skyldig till precis detsamma,
som jag beskyllt honom för, nämligen
till att — såsom han uttrycker
det på sitt typiska sätt — steppa ut i
terrängen. Nej, herr Johansson, så förhåller
det sig inte. Jag har framhållit
att första grundvillkoret för att en internationell
överenskommelse om en
ömsesidig nedrustning skall kunna bli
effektiv är, att samtliga länder bekänna
sig till den västerländska rättsordningen,
som inkluderar de mänskliga
fri- och rättigheterna, och att alltså den
kommission, som skall tillsättas och
där herr Johansson var vänlig nog att
låta mig komma med på ett hörn, får
röra sig fritt och inte behandlas så
som numera sker i Sovjet. Om man
även där hade stödet av en befolkning,
som äger de mänskliga fri- och rättig
-
128 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta NatiO''
nerna i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
heterna, skulle det ställa sig annorlunda,
men befolkningen äger icke dessa
rättigheter — det vet hela världen och
det vet nog också herr Johansson, om
han bara tänker efter litet.
Herr JOHANSSON i Stockholm (kort
genmäle): Herr talman! Det är för mig
absolut självklart, att om FN går med
på ett förslag om nedrustning och det
utses en kontrollkommitté, låt oss säga
med herr Hallén som medlem, så skall
herr Hallén också åtnjuta alla mänskliga
rättigheter som kunna tänkas när
det gäller att undersöka det som han
fått i uppdrag att undersöka. Detta är
en förutsättning för det förslag, som
vi ha framfört, och därmed ramlar
herr Halléns argumentering.
Om det sedan också skall vara ett
villkor för en nedrustning i världen,
att alla stater skola ha en rättsordning
av det slag, som Amerikas förenta staters
eller något annat lands regering
godkänner såsom demokrati, så vill jag
säga att det nog blir en säregen rättsordning,
som inte kommer att innehålla
så rasande mycket av mänskliga
rättigheter. Ty var finnas i dag de
mänskliga rättigheterna i den av Amerika
understödda Chiang Kai-Sheks
diktatur? Yar finnas de på Malacka,
där herr Halléns partivänner ha mobiliserat
huvudjägare mot frihetskämparna?
Var finnas de i Vietnam och var
finnas de för negrerna i Amerika?
Jag använder inte andra argument,
herr Hallén, än sådana som ha samband
med problemet, och det är inte
mitt fel, om inte herr Hallén vill följa
med i resonemanget. Men man kan
inte ställa frågan på det sätt som herr
Hallén anvisat. En förutsättning måste
i stället vara att de olika systemen i
världen, det socialistiska och det kapitalistiska
och feodala, få existera vid
varandras sida och upprätthålla fredliga
förbindelser med varandra och att
eventuella konflikter icke lösas genom
krig. Har man detta som grundval, kan
man låta varje folk för sig avgöra vad
de mena med demokrati. I Amerika
anser man ju att det är demokrati, när
man förbjuder en stor del av arbetarpressen
i Tyskland och på löpande
band släpper ut de nazistiska krigsförbrytarna.
Det är en dålig demokrati,
men den saken skola vi inte diskutera
i dag.
Herr HALLÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag måste säga att det är herr
Johansson som är ute och steppar i
terrängen. Nu begav han sig ju ända
till Malacka och gjorde en avstickare
också till Formosa, till Chiang KaiSheks
regim. Men det kan han ju hålla
på med om han vill.
Jag vill för min del bara säga, att det
ju inte räcker med att FN:s kontrollkommission
blir tillförsäkrad mänskliga
rättigheter och skydd, om man
t. ex. skall resa i södra Sibirien och
göra undersökningar på de ställen, där
det finns atomvapenfabriker. Det är
lika angeläget att de mänskliga rättigheterna
ha tillerkänts medborgarna
själva. Man måste ju vid dessa undersökningar
stå i kontakt med dem, som
leva i landet, och kunna lita på att det
finns en fri och upplyst tidningspress.
Men så fort det säges någonting sådant,
börjar alltid herr Johansson tala
om att det i England eller Amerika
finns tidningar som äro köpta. Herr
Johansson vet emellertid mycket väl
vad vi mena med en fri och upplyst
tidningspress och att en sådan är en
av de första förutsättningarna för att
man skall kunna åstadkomma någonting
med en sådan kontrollkommission
som det här gäller. Det kan aldrig
herr Johansson komma ifrån.
Däremot får gärna varje land i övrigt
ha den rättsordning det vill. Det
är här inte fråga om huruvida man har
diktatur eller demokrati eller något an
-
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18. 129
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
nät, utan det är fråga om huruvida
man erkänner vissa grundläggande
principer för den mänskliga samvaron.
Gör man det och alltså inte ställer till
jakt på människor och utövar fysiskt
våld mot oliktänkande och trampar
dem under fotterna för deras åsikters
skull, så ha vi fått en sådan gemensam
grund, som är nödvändig för att man
skall kunna komma överens om både
avrustning och annat.
Jag tycker att herr Johansson skulle
vända sig till sin egen husbonde och
be honom att hissa upp järnridån ordentligt.
Men herr Johansson vet ju,
att om han gör det, så är det också slut
med herr Johansson och hans tidning.
Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det förekom i herr Halléns första anförande,
jag vill inte säga ett uttryck
utan en grundläggande mening, som
var så sensationell att jag anser det
nödvändigt att fästa uppmärksamheten
på densamma.
År 1946 beslöt ju Förenta Nationerna
i princip uttala sig för att atomvapen
skulle förbjudas. Frågan gick sedan
till en särskild kommission för behandling.
Där var det huvudsakligen två
ståndpunkter som stodo mot varandra.
Den ena — jag kallar den för den ryska
ståndpunkten — innebar att användningen
av atomvapen och andra
vapen för massutrotning skulle förbjudas
och en sådan kontroll utövas, att
beslutet inte skulle stanna på papperet.
Den andra ståndpunkten, alltså den
amerikanska eller såsom den också kallas
Baruchplanen, gick ut på att frågan
om förbud ställdes på framtiden,
medan frågan om kontrollen sköts i
förgrunden. Den svenska delegationen
stödde som bekant den amerikanska
ståndpunkten. Vi ha ju här i riksdagen
diskuterat saken vid ett par olika tillfällen,
därvid bl. a. utrikesministern
har talat just för den amerikanska
ståndpunkten och förklarat, att det primära
är att man åstadkommer en kontroll
och att han med hänsyn därtill
funnit, att den ryska ståndpunkten icke
kan stödjas av den svenska regeringen.
I dag säger utrikesutskottets talesman,
att han inte alls tror på en kontroll,
och han underkänner därmed det
huvudargument, som man har stött sig
på vid sitt försvar av den ståndpunkt,
som Sverige intagit i FN och som i
verkligheten inneburit ett ståndpunktstagande
mot förslaget om förbud mot
användande av atomvapen i en krigföring.
Att herr Hallén sedan kommer med
diverse historier om Sovjetunionen,
som han hämtat ur avhopparlitteraturen,
får ju stå för hans egen räkning.
Hela hans argumentering bidrar emellertid
till att stärka det intrycket, att
han är motståndare till både kontroll
och förbud i fråga om atomvapnen.
Herr Halléns argumentation har varit
en argumentation för kriget, för att det
inte går att komma överens med Sovjetunionen,
för att det är omöjligt att
träffa en överenskommelse om förbud
mot atomvapenkrigföring eller om
kontroll av atomvapnen.
Herr Hallén är så pass intelligent att
han säkert inser konsekvenserna av
denna ståndpunkt. När han talar om
det förmenta skräckväldet i Sovjetunionen,
så gör han det för att kunna argumentera
mot förslaget om att framför
allt de fem ledande världsmakterna
skola träffa en överenskommelse om att
inte använda krigsinedel mot varandra
och att reducera rustningarna — något
som ju vore det allra viktigaste
medlet för att skapa avspänning och
avlägsna den krigsfara som nu skapar
en sådan oro och dominerar hela politiken
— liksom även om att förhindra
förberedelser för atomvapenkrigföring
och att kriminalisera användningen av
atomvapen såsom varande vapen för
massutrotning.
9 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr IS.
130 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fin.
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
Herr Hallén har i dag på den svenska
riksdagens utrikesutskotts vägnar
ställt sig på precis samma ståndpunkt
som de mest aggressiva krafterna inom
den internationella politiken, när de
ha uppträtt mot förslagen om nedrustning
och förbud mot användande av
atomvapen. Det är detta som är den
viktiga och sensationella innebörden
av herr Halléns argumentation.
Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Om herr Hallén och hans
partivänner tro på alla slavlägerlegender,
som berättas, varför har man då
i FN varit med om att avslå ett ryskt
förslag om undersökning av tvångsarbete
i alla länder i världen?
Herr Hallén har även i avrustningsfrågan
anfört samma argument som
herr Hagberg nyss konstaterade att han
gjort i atombombfrågan. Herr Hallén
säger att det inte bara är kontrollkommissionen,
som skall ha alla mänskliga
rättigheter, utan även alla övriga i Sovjetunionen
skola ha det, och man skall
där tillämpa precis det system som
herr Hallén anser vara god demokrati.
Nu tvistas det ju i världen om vad
som är god demokrati, och den första
förutsättningen måste väl, herr Hallén,
alltid vara att människorna själva önska
vad herr Hallén tydligen menar
vara god demokrati, nämligen det amerikanska
sättet att leva. Det är ju emellertid
den typiska amerikanska ståndpunkten,
att först när en sådan ordning
genomförts i hela världen, så kan
man börja tala om nedrustning.
T förhoppning om att det skall kunna
verka åtminstone något avkylande
vill jag citera vad en folkpartist, nämligen
förre ordföranden i Publicistklubben,
chefredaktören för Expressen
Ivar Harrie, som har gått ännu längre än
herr Hallén och som är anhängare av
Atlantpakten, skrev så sent som för någon
dag sedan: »Man får inte hemfalla
åt önsketänkandet att de hundratals
miljonerna inom det egentliga Sovjetväldet
— — — skulle känna sig som
förtryckta slavar och hälsa västliga arméer
som befriare. Det nu levande
sovjetsläktledets fullkomliga solidaritet
med regimen framgick övertygande av
den enastående folkliga försvarskraft
som utvecklades under andra världskrigets
påfrestningar.»
.Tåg tycker att herr Hallén inte skall
försöka påtvinga det ryska folket något
som det inte vill ha, utan i stället
hålla sig till vad frågan här gäller,
nämligen nedrustning eller icke. Och
därvidlag konstaterar jag att herr Hallén
icke vill att kravet på nedrustning
skall vara normgivande för den svenska
FN-delegationens instruktion.
Herr HALLÉN: Herr talman! Jag förstår
synnerligen väl att herr Hagberg
måste ila till sin beträngde kamrats bistånd.
Jag tror nog att kammaren
märkte att det behövdes efter herr Johanssons
tidigare anförande.
Herr Hagberg försökte vrida det hela
därhän, att jag inte ens skulle dela de
synpunkter som utrikesutskottet i denna
fråga anfört. Jo, det gör jag till
fullo. Såsom jag sade redan i mitt
första anförande, anser jag att frågan
om eu nedrustning har — som tyvärr
faktiskt är fallet — kommit in i ett
dödläge, därför att man inte har kunnat
enas om hur kontrollen skall genomföras.
Och mina senare anföranden
ha gått ut på att visa, att kontrollen
inte kan bli effektiv med mindre
medborgarna i alla de länder, som
skola träffa avtal om nedrustning, tillerkännas
de vanliga mänskliga rättigheterna.
Herr Johansson försöker att krångla
bort detta genom att säga, att jag menar
att man överallt i världen måste
leva under samma förhållanden, ekonomiskt
och i andra avseenden, som i
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18.
131
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta NatiO''
nerna i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
Sverige eller Amerika. Nej, det är inte
fråga om någonting sådant. Det är inte
fråga om diktatur eller demokrati, utan
om att man skall enas om vissa grundläggande
principer som iiro nödvändiga
för att kontrollen skall kunna genomföras.
Och till dessa principer höra
både den personliga och andliga friheten,
yttrandefriheten, tryckfriheten
och respekten över huvud taget för
människovärdet. Jag erkänner gärna
att jag inte tror att en nedrustningskontroll
kan bli effektiv, förrän dessa
förutsättningar ha uppfyllts, och såsom
utskottet säger, kan det komma att
dröja — något stöd från herr Johanssons
sida är ju i varje fall inte att förvänta,
när det gäller att påskynda utvecklingen
i sådan riktning.
Herr FAST: Herr talman! Jag vill bara
säga några ord med anledning av herr
Johanssons sista anförande. Vi ha, såsom
herr Hallén här framhållit, inte
några önskemål att bli missionärer och
omvända ryssarna till vårt system —
de må gärna behålla sitt system liksom
varje annan nation må ha den styrelseform,
som bäst passar den grad av utveckling
vartill landet kommit. Men
när vi alltså inte heller missionera
med hjälp av femte kolonner, så ha vi,
herr talman, rätt att fordra att det på
det andra hållet visas samma respekt
för författningarna på andra sidan
gränsen. Men det är väl detta som inte
passar, tv det är uppenbart att man i
folkdemokratierna inte visat respekt
för de system, som funnits i andra länder,
utan försökt med båda lagliga och
andra medel påverka utvecklingen i
den riktning som'' man själv ansett
lämpligt.
Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Den förklaring, som herr Hallén gav i
sitt senaste anförande, upphäver inte
på något sätt det väsentliga i hans
tidigare anförande och det som jag här
anmärkt på, nämligen att herr Hallen
anser att det är otänkbart att genomföra
en kontroll, innan det skapats i
grunden andra förhållanden inom Sovjetunionen.
Om man inte vill acceptera
den utgångspunkten, att stater med två
olika system kunna existera vid varandras
sida och att konflikter mellan
dem kunna, om det bara finns god
vilja, lösas på diplomatisk väg, då hamnar
man på samma ståndpunkt som
herr Hallén, att det inte lönar sig att
göra något. Och om det således inte
framtvingas en uppgörelse om begränsning
av rustningarna och alldeles .särskilt
om förbud mot atomvapenkrigföring,
så komma vi att driva in i kriget,
med alla de konsekvenser som
detta för med sig.
Även efter första världskriget fanns
det stater med två olika system, och
Nationernas förbund var ju betydligt
svagare än Förenta Nationerna i dag
är, men ändå kunde en majoritet inom
Nationernas förbund besluta förbjuda
användning av stridsgaser och andra
kemiska medel för krigföring, ett beslut
som icke var utan betydelse. Om
Nationernas förbund kunde göra detta
år 1921, varför kan icke Förenta Nationerna,
som har dubbelt så många
medlemsstater, år 1951 fatta ett motsvarande
beslut beträffande atomvapnen?
Det måste bero på att man icke
vill göra det, och den ställning, som
Sveriges delegation tyvärr har intagit i
Förenta Nationerna, har varit ett stöd
åt dem, som icke vilja ha ett förbud
mot atomvapenkrigföring och som förbehålla
sig både rätten att fortsätta att
fullkomna atomvapnen och framför allt
att använda dem. Det går inte att komma
ifrån att så är förhållandet.
När herr Fast säger, att man måste
kräva att Sovjetunionen visar respekt
för andra folks vilja att själva bestämma
över sitt inre liv, så vill jag fråga:
Vad har herr Fast för konkret exempel
på att Sovjetunionen icke gör detta?
132
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
Sverige är ju nära granne till Sovjet,
men har Sovjetunionen gjort något försök
att påverka vårt inre liv eller vår
status i olika avseenden? Absolut inte.
Gjorde Sovjetunionen något sådant försök,
när den först av alla stater gick in
i Norge, eller har den gjort något sådant
försök i Danmark? Herr Fast kanske
tänker på folkdemokratierna. I det
fallet var det fråga om fascistiska stater.
Det var ju ingen tvekan om att
fascismen hade utvecklats så mycket i
dessa länder, att alternativet vid krigets
slut var en socialistisk utveckling
eller en återgång till den gamla regimen.
Sådant var sakläget, och det var
säkert inte ryssarna utan folken själva
som fattade beslut och togo ställning
mot fascismen och för de regimer, som
skapades.
Men alldeles oavsett detta, menar jag,
kommer man åter och åter tillbaka till
den stora frågan: Finns det några möjligheter
att vinna en överenskommelse
om att begränsa rustningarna? Finns
det några möjligheter att vinna en
överenskommelse om att man inte skall
använda atomvapen och att genomföra
en internationell kontroll häröver? Jag
har den uppfattningen, att om man kan
skapa en tillräckligt stark opinion för
detta, så finns det sådana möjligheter.
Jag tror att det finns så pass mycket
av självbevarelsens krafter hos folken,
att de skola kunna föra fram saken till
ett positivt avgörande, och det är ur
den synpunkten vi ha motionerat här
i Sverige. Vi ha menat att Sverige, som
är ett fredsälskande land och som har
ett gott anseende internationellt på
grund av sin långvariga fredstradition,
i sin politik skulle markera, att det
stöder de krafter, som vilja begränsa
rustningarna och få till stånd ett förbud
mot atomvapnen. Jag tror inte att
Sverige skulle ha någon utslagsgivande
betydelse därvidlag, tv Sverige är dock
ett litet land, men jag tror att varje ansträngning
i en sådan riktning vore en
ansträngning för en god sak och, herr
Hallén, för en i ordets bästa mening
kristlig sak.
Jag anser att den ståndpunkt, som
utrikesutskottet, framför allt genom sin
huvudtalesman här i dag, har intagit
till denna fråga, är eu ståndpunkt till
förmån för kriget som lösning på de
meningsskiljaktigheter, vilka finnas i
den internationella politiken. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till den motion, som vi ha väckt i detta
ärende.
Herr SENANDER: Herr talman! Herr
Hallén presenterade hela den serie av
ovederhäftigheter om länderna i öster,
som under åratal förts fram i vårt
lands press och som inte minst fördes
fram av ledarna för Tredje riket på sin
tid. Egentligen existerar inte annat än
möjligen en gradskillnad mellan den
propaganda, som herr Hallén här serverade
gentemot dessa stater, vilka
Sverige ändå lever i fred och på sitt
sätt i samförstånd med, och den propaganda,
som serverades av Goebbels.
Det är ganska betecknande, att herr
Hallén jämte en hel rad andra, som
presentera samma ovederhäftigheter,
tala om en ogenomtränglig järnridå
men ändå anse sig vara kapabla att
med den största självsäkerhet yttra sig
om de förhållanden, som existera bakom
denna järnridå. Därvid stödja de
sig på uppfattningar, som ha förts
fram av personer, vilka av den ena
eller andra anledningen, och ofta med
de mest skumma åtgöranden bakom sig
i det egna landet, ha tagit sig ut ur
landet och sedan servera sina rövarhistorier.
Jag tycker, att om man något
litet håller på vederhäftigheten, så borde
man inte tillmäta alltför stor betydelse
åt vad dessa människor, som
efter att ha brutit med sitt hemland
och därmed i viss mån begått en fientlig
handling mot detsamma, prestera i
i fråga om omdömen beträffande detta
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18. 133
Motioner om en instruktion för den svenska representationen hos Förenta Natio
nerna
i enlighet med andra världsfredskongressens budskap.
land. Under alla förhållanden tycker
jag det borde vara en person i herr
Halléns ställning angeläget att åtminstone
inte alltför vårdslöst handskas
med omdömena om de länder det här
gäller.
Jag vill i detta sammanhang peka på
en sak. som jag tycker är oändligt betecknande
både för okunnigheten om
vad som verkligen sker och för den
ovederhäftighet, som man presterar i
dessa stycken. Herr Hallén säger, att
herr Johansson i Stockholm bör veta,
att det inte är möjligt för de ryssar,
som ha varit över i Sverige, att komma
tillbaka till Sovjetunionen och uttala
sin respekt för svensk kultur, och jag
tror han sade svenskt samhällsliv. Herr
Hallén känner dåligt till den saken,
fastän han borde veta bättre trots den
s. k. järnridån. Jag vill erinra om att
samtliga de ryska idrottsmän, som
kommit över hit, både här i landet och
efter hemkomsten offentligt deklarerat
sin stora respekt för svensk kultur, för
svensk idrott och för det svenska folkets
fredskärlek. De ha talat om våra
vackra städer och ha över huvud taget
på ett synnerligen berömmande sätt uttalat
sig om vårt land. Jag vill särskilt
hänvisa till att den ryska kvinnodelegation,
som senast var på besök i vårt
land, både här vid presskonferenser
och efter hemkomsten till Sovjetunionen
uttalade sig mycket berömmande
om Sverige. Medlemmarna i delegationen
skickade också ett Öppet brev till
de svenska kvinnoorganisationer, som
de hade varit i beröring med, där de
inte hade nog lovord för svensk kultur
och svenskt samhällsliv och där de berömde
våra svenska städer.
Trots detta kan herr Hallén stå upp
och säga, att det skulle gå dem mycket
illa som vid återkomsten till Sovjetunionen
efter ett besök i Sverige vågade
uttala sin respekt för svensk kultur
och svenskt samhällsliv. Man kan
val i alla fall fordra, att en person, som
talar för den svenska riksdagens utrikesutskott
och dessutom bekläder en
så, jag höll på att säga viktig post i
»upplysningens» tjänst som att vara
anställd i svenska statskyrkan, bör
handskas litet försiktigt med omdömena
i detta fall.
Jag skall bara ta ett exempel till.
Herr Hallén talar om att delegationerna
»vallas» i Sovjetunionen. Jag vill meddela
herr Hallén, att det som regel är
delegaterna själva som bestämma vart
de skola resa och vad de vilja se. Det
har ännu aldrig lagts några hinder i
vägen. Jag skulle vilja säga till herr
Hallén, att om han intresserar sig för
förhållandena bakom järnridån, så bör
han söka anstränga sig litet för att
komma dit på ett besök. Vi skola rekommendera
herr Hallén, tv det skulle
inte skada, om han kom dit och fick
revidera sin befängda uppfattning om
förhållandena där borta.
Herr FAST: Herr talman! När herr
Hagberg i Luleå talar om förhållandena
i de nordiska länderna och om att
Sovjetunionen aldrig försökt påverka
vårt inre liv, så vill jag säga, att detta
inte bevisar någonting annat än styrkan
i vårt demokratiska styrelseskick.
Grunden för demokratien är eu helt
annan här än vad den var i de nuvarande
folkdemokratierna, där man arbetade
med femtekolonnverksamhet och
på det sättet inifrån underminerade det
styrelseskick, som man hade.
Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Visst är det en skillnad, herr Fast, mellan
folkdemokratierna och de nordiska
länderna, tv i folkdemokratierna genomför
man ju socialismen. Det finns
där inga kapitalister, som äga produktionsmedlen,
och inga godsägare, som
äga jorden. Detta är eu märbar skillnad,
och den ha vi på vårt håll aldrig
bestritt. Vad jag hävdar är, att det är
134
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Anslag till de tekniska högskolorna m.m.
ett uttryck för folkets vilja, att man
inte velat gå tillbaka till det gamla utan
valt en ny väg.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 236 och II: 315; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 8.
Anslag till de tekniska högskolorna m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till de tekniska högskolorna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Punkterna 1—i.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5.
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
89, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 2 mars 1951, under
punkt 4 föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1951/52, vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som kunde föranledas
av vad föredragande statsrådet anfört,
dels godkänna av föredragande
statsrådet angiven avlöningsstat för
Chalmers tekniska högskola, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1951/52, dels ock till förevarande
ändamål för budgetåret 1951/52 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 705 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Andrén m. fl.
-Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
(I:369) och den andra inom andra
kammaren av herr Edström m. fl. (II:
483), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att en permanent professur
i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation
skulle inrättas vid Chalmers
tekniska högskola under förutsättning
att ett bidrag på 45 000 kronor per
år under tio åt- ställdes till förfogande
för densamma av Göteborgs stad och
enskilda intressenter samt att den förändringen
i den föreslagna avlöningsstaten
för Chalmers tekniska högskola
vidtoges att förslagsanslaget under 2 a
Arvoden åt speciallärare och biträdande
lärare minskades med 3 850 kronor
till 228 714 kronor och förslagsanslaget
under 1 Avlöningar till ordinarie tjänstemän
höjdes med motsvarande belopp
till 648 850 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 369 och II: 483,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1951/52, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som föranleddes
av vad föredragande statsrådet anfört.
b) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;
c) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1951/52 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 705 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo, Ohlon och Leander, fröken
Andersson, herrar Sundelin, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg i Skövde, Ståhl,
Bergstrand, Kyling och Xihlfors, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:369
och II: 483.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18.
135
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1951/52, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som föranleddes
av vad reservanterna anfört;
b) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för Chalmers tekniska
högskola, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52;
c) till Chalmers tekniska högskola;
Avlöningar för budgetåret 1951/52 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 705 000 kronor.
Punkten föredrogs; och anförde därvid;
Herr
BERGSTRAND; Herr talman!
Till den punkt i statsutskottets utlåtande
nr 127, som nu föreligger till behandling,
har fogats en reservation av
herr Gränebo in. fl. Denna reservation
innebär yrkande, att riksdagen skall
besluta inrätta en professur i byggnadsekonomi
och byggnadsorganisation vid
Chalmers tekniska högskola i Göteborg,
såsom har föreslagits i en närmast från
göteborgshåll framlagd motion.
Det anmärkningsvärda med denna
professur ar, att den under de närmaste
tio åren inte skulle komma att
medföra några utgifter för statsverket.
I vårt land finns ingen professur i det
ämne det här är fråga om, och detta
har från åtskilliga håll sedan åratal tillbaka
påtalats. Bvggnadsproduktionen
omfattar en stor och viktig del av
näringslivet i vårt land. Det måste
också anses sannolikt, att en forskning
på området skulle kunna ge mycket
goda ekonomiska resultat. Det är anmärkningsvärt,
att någon sådan forskning
egentligen aldrig har kommit till
stånd.
I de petita, som i år inlämnades till
ecklesiastikdepartementet, begärdes anslag
till två professurer i byggnadsekonomi
och byggnadsorganisation, eu i
Stockholm och en i Göteborg. Kckle
-
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
siastikministern tog inte upp dessa äskanden,
med den vanliga motiveringen,
nämligen att det i nuvarande ekonomiska
läge inte finns möjligheter att
göra något åt saken. Emellertid hade
de intresserade i Göteborg, som voro
beredda på att det skulle gå som det
gick, försökt ordna saken på ett annat
sätt. Det kom från Göteborg ett erbjudande,
att man till statsverkets förfogande
skulle ställa en summa av 45 000
kronor årligen för att en professur i
byggnadsekonomi och byggnadsorganisation
skulle få knytas till Chalmers
tekniska högskola.
Detta är ju inte någon liten summa,
och under tio år blir det 450 000 kronor.
Det är knutet endast ett villkor
till erbjudandet, och det är, att beslutet
om att inrätta professuren fattas redan
i år. Det förefaller mig som om ämnets
vikt skulle vara så stor, att det
finns allt skäl för staten att tacksamt
godta erbjudandet. Man har gjort den
invändningen, att professuren efter de
tio årens utgång i alla fall kommer att
kosta staten en del. Detta kunna vi inte
bestrida. Men jag tror inte att det finns
så synnerligen många som på allvar
kunna göra gällande, att vi efter dessa
tio år fortfarande skulle ha råd att undvara
professuren. Den skulle med
största sannolikhet ha inrättats långt
dessförinnan.
Jag skulle vilja vända på saken en
liten smula. Det kommer ganska snarf
en tid, när ecklesiastikministern återigen
skall väga de olika anslagsäskandena
och fundera på vad det skall kunna
beviljas anslag till. Det måste då
komma att kännas som en lättnad att
åtminstone för tio år framåt kunna
skjuta undan tanken på att det krävs
ett anslag för inrättande av denna professur
i Göteborg.
Alla skäl tala för att riksdagen beslutar
att professuren skall inrättas, och
jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Gränebo in. fl.
136 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
Herr EDSTRÖM: Herr talman! Det har
väckt litet förvåning, att varken ecklesiastikministern
eller statsutskottet
velat ta fasta på det i mitt tycke ganska
enastående erbjudande som kommit
dels från Göteborgs stad. dels från
några enskilda och vari man lovat att
under tio år ta på sig utgifterna för
en professur i byggnadsekonomi och
byggnadsorganisation vid Chalmers
tekniska högskola. Det rör sig ju i alla
fall om ett belopp av 450 000 kronor
eller nära 1/, miljon, som man skulle få.
Behovet av professuren måste ju vara
ganska stort, när en sådan offervilja
visas och när enskilda personer ta på
sig kostnader, som det rätteligen hör
staten till att stå för. Jag tycker då,
att offerviljan skulle belönas, och det
tycka många med mig, i all synnerhet
som professuren inte skulle kosta staten
ett enda öre under de närmaste
tio åren.
De remissinstanser som yttrat sig ha
varit eniga om att professuren behövs
med hänsyn till behovet av forskning
och undersökning inom ämnena byggnadsekonomi
och byggnadsorganisation.
Både forskningen och undersökningen
syfta ju till att förbilliga och
rationalisera byggnadsproduktionen. Då
vi av nationalbudgeten veta, att kostnaderna
för byggnadsproduktionen beräknas
till 2,1 miljarder kronor per år,
inse vi, att om vi kunde spara endast
en hundradels procent, så skulle vi
kunna bestrida utgifterna för professuren
och dessutom göra en god vinst.
Om vinsten möjligen kunde uppgå till
en procent, skulle det ju komma att
röra sig om ett belopp av 20 miljoner
kronor per år, som vi skulle spara genom
att inrätta denna professur.
Det är alldeles tydligt, att en sådan
här professur kommer förr eller senare,
och om vi i dag kunna få ‘/s miljon
kronor till skänks, så finns det väl ingen
plausibel anledning för oss att inte
slå till just nu. Den föregående talaren
fäste uppmärksamheten på det lilla
villkor som är bundet vid erbjudandet,
att ett belopp av 45 000 kronor skall
utgå under tio år. nämligen att inrättandet
av professuren beslutas under
år 1951. Om inte erbjudandet accepteras
nu och ecklesiastikministern och
statsutskottets majoritet om någon tid
komma till insikt om nödvändigheten
av att inrätta professuren, så föreligga
ju inte samma gynnsamma förutsättningar.
Det har talats om att utgifterna skulle
bli större än att de täcktes av den
utlovade bidragssumman, men vi ha,
som framgår av reservationen, räknat
ut, att omkostnaderna under tio år
mycket väl rymmas inom den summa,
som står till förfogande. Vad händer
då om tio år? Ja, det är klart att kostnaderna
måste komma att bäras av staten,
men jag är övertygad om att professuren
dessförinnan visat sig ekonomiskt
så fördelaktig, att man kommer
att känna stor tacksamhet över att den
inrättats redan på ett tidigt stadium.
Jag vill betona, att denna professur
inte alls är någon personlig professur
och att det alltså inte är någon .särskild
person, som man velat knyta till
posten. Vad som drivit fram stadens
och de enskildas offervilja är helt enkelt
det skriande behovet av att någonting
göres på det eftersatta område det
här är fråga om. Det är ju inte någon
byggmästare eller annan enskild person
som skulle ekonomiskt kunna dra
nytta av att professuren inrättas, utan
fördelen är, att vi få bättre bostäder
till lägre pris, vilket kommer allmänheten
till godo.
Det har påpekats, att det inte finns
någon professur i byggnadsekonomi
och byggnadsorganisation i Stockholm,
och man skulle möjligen kunna tänka
sig, att det från Stockholms horisont ter
sig litet olyckligt, att det inte är Stockholms
tekniska högskola som får professuren.
Jag är emellertid övertygad
om att det inte dröjer länge förrän det
blir en professur där också. Men om
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18.
137
göteborgarna nu ha visat större offervilja
och större beslutsamhet, så beror
det inte alls på någon lust att dra professuren
till Göteborg eller på andra
lokalpatriotiska synpunkter, utan alla
sådana ha varit åsidosatta. Det rör sig
ju i detta fall om ett behov för hela
landet.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.
Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag vill inte upprepa de argument,
som ha framförts till stöd för
reservationen, utan endast framlägga
ett par nya synpunkter. Man har från
utskottsmajoritetens sida framhållit, att
man är rädd för att inrättandet av den
professur det här gäller skulle vara förbundet
med vissa engångskostnader,
såsom utgifter för inrednings- och omändringsarbeten.
Det är klart att riksdagen
kan vara tveksam inför att påta
sig ansvaret för en ospecificerad utgift,
när man inte vet, hur långt detta kan
komma att föra. Jag har emellertid
framför mig ett brev från rektorn vid
Chalmers tekniska högskola, där han
säger ifrån, att särskilda anslag för
omändringsarbeten icke torde behöva
beviljas, då Chalmerska byggnadskommittén
kan utföra dessa arbeten med användande
av den i kalkylen upptagna
posten 15 000 kronor för skrivhjälp,
material m. m. under första året. Han
räknar icke heller med att några kostnader
skulle behöva uppstå för laboratorielokaler
utöver dem som finnas
upptagna i den skrivelse från avdelningskollegiet
för avdelningen för vägoch
vattenbyggnad, som beröres på
s. 16 i förevarande utskottsutlåtande.
Dessa kostnader äro inräknade i kalkylen.
Denna fråga är inte ett speciellt göteborgsintres.
se
Självfallet kommer den forskning, som
bedrives vid denna högskola i Göteborg
— eu forskning, som är inriktad
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
på att pressa ned byggnadskostnaderna
— att komma hela vårt folkhushåll till
godo. Jag vill påpeka, att när nu det
allmänna tagit ett så stort ansvar för
vår bostadspolitik, så ligger det också
i det allmännas intresse att på allt sätt
nedbringa bostadskostnaderna.
Till slut vill jag bara, herr talman,
citera vad tidningen Hyresgästen, som
är organ för hyresgästorganisationerna
och utkommer i Göteborg, skriver om
denna professur i en artikel med rubriken
»önskvärd professur»: »Det måste
vara dålig ekonomi att spara på detta
område, där det stora problemet faktiskt
är att ta igen något av allt det
som försummats i gången tid. Jämfört
med den årliga bvggnadskostnaden är
utgiften för en professur — och varför
inte också en vid tekniska högskolan i
Stockholm? — en blygsam summa, som
lätt bör kunna intjänas. Göteborgs stad,
organisationer och enskilda i Göteborg
ha i handling visat sig inse frågans betydelse.
Skall också riksdagen visa sig
förstå det?» Så långt tidningen.
Första kammaren har visat sig förstå
den saken. Den har i dag bifallit reservationen.
Jag hoppas att andra kammaren
kommer att följa första kammarens
exempel. Detta är intet speciellt
göteborgsintresse utan ett riksintresse.
Det är ingen partifråga utan en fråga
om en bättre ekonomi för vårt bostadsbyggande.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.
Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
En av de båda föregående talarna
uttryckte sin förvåning över att inte
Kungl. Maj:t och statsutskottets majoritet
med tacksamhet mottagit den erbjudna
gåvan från Göteborg. Det vore inte
— och det är alldeles riktigt — var dag
som en gåva på under tio år sammanlagt
430 000 kronor erbjödes. Man räknar
således med ett belopp av 43 000
kronor om året. Jag vill emellertid fästa
138
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
kammarledamöternas uppmärksamhet
på, att vi i utskottets majoritet räknat
med endast 43 000 kronor om året,
eftersom det i propositionen står, att
ett bidrag av 2 000 kronor är beroende
på en prövning för varje år. Man har
således räknat med endast 43 000 kronor,
en i och för sig ingalunda föraktlig
summa.
Nu frågar man sig vilken anledningen
är att Kungl. Maj:t, till vilken denna
framställning gjorts, icke tacksamt har
accepterat denna framställning med de
villkor, som äro förenade därmed. På
denna fråga svarar föredragande statsrådet
följande: »Vad beträffar överstyrelsens
äskanden om nya professurer,
föreligga beträffande tre av dem utfästelser
om enskilda eller kommunala
bidrag i en eller annan form till bestridande
av de med professurerna förenade
kostnaderna. Det sålunda ådagalagda
intresset och de utlovade bidragen
äro givetvis omständigheter, som i
och för sig böra tillmätas betydelse vid
övervägandet av frågan om professurerna
böra inrättas. Då emellertid
många framställningar om inrättande
av angelägna vetenskapliga tjänster under
nuvarande förhållanden måst avvisas
och då statsverket ändock förr
eller senare skulle få vidkännas utgifter
för nämnda tre professurer, synes avgörande
vikt böra fästas vid deras betydelse
ur allmänna synpunkter.» Detta
är alltså de motiv, som vi i propositionen
erhållit från Kungl. Maj ds sida.
•Tåg skulle här vilja tillägga en rent
personlig synpunkt. .lag är en smula
överraskad över att villkoren med denna
gåva från Göteborgs stad nästan har
ultimativ karaktär. Det säges nämligen,
att erbjudandet om bidrag med 25 000
kronor per år under tio år är förbundet
med det villkoret, att statsmakterna
senast under år 1951 besluta om inrättande
av ifrågavarande professur. Ja,
det är ingen tvekan om att man vill
framhålla, att bär lia ni 25 000 kronor
på de villkoren, att ni göra som vi säga
och på den tid som vi ha bestämt! Jag
tycker åtminstone att detta är en smula
motbjudande. Det är här inte fråga om
någon personlig professur utan en helt
vanlig, ordinarie professorstjänst i statlig
regi. Man får ha vilken uppfattning
som helst om det föreslagna sättet för
tillkomsten av denna tjänst, men det
är dock ganska märkligt, att den skall
vara beroende av huruvida det finns
intresserade enskilda eller allmänna inrättningar
som offra pengar. Åtminstone
anser inte jag, att staten skall låta sig
ledas av dylika villkor. Jag tycker rent
ut sagt att det är en smula genant att
statsmakterna skola vara i den ekonomiska
situationen, att de skola vara
beroende av ett erbjudande från annat
håll när det gäller möjligheten att inrätta
en, som jag gärna medger, mycket
viktig befattning, en vetenskaplig tjänst
som enligt utskottets mening i och för
sig skulle bli av stor betydelse.
Med detta vill jag inte ha sagt, att
vi som accepterat Kungl. Maj:ts ståndpunkt
skulle vara ointresserade av denna
fråga. Vi ha tagit hänsyn till det
nuvarande ekonomiska läget, Kungl.
Maj:ts inställning till denna fråga samt
inte minst villkoren i gåvan från Göteborgs
stad. Dessa villkor äro mera avsedda
att påverka statsmakterna att
fatta beslut, ty populärt uttryckt säger
man ju, att här ha ni 25 000 kronor,
om ni göra som vi säga, i annat fall
står detta belopp inte till förfogande.
När erbjudandet har en sådan karaktär,
skulle man ju kunna tycka att intresset
för saken inte vore så särdeles stort.
Om man har ett intresse för denna sak
som sträcker sig något längre fram i
tiden — och det tror jag att Göteborgs
stad och de övriga, som tecknat sig för
dessa bidrag, ha — då tycker jag att
man inte så kategoriskt skulle bestämma,
att staten skall träda till senast då
och då. På mig verkar detta erbjudande
i direkt motsatt riktning mot vad det
tydligen är avsett att göra.
Herr talman! Kammarens tid har i
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Nr 18.
139
dag använts på ett sätt, som jag starkt
reagerat emot, och jag skall i sådant
hänseende inte bidraga till ytterligare
irritation. Jag vill endast med dessa
ord kort och gott yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (kort
genmäle): Herr talman! Utskottets ärade
talesman ville göra gällande, att det
är genant för staten att befinna sig i ett
sådant ekonomiskt läge, att den skall
behöva lita till enskilda gåvor för att
kunna klara av en nödvändig professur.
Jag vill framhålla att det inte är första
gången staten tar emot enskilda medel
för att därmed inrätta professurer. Som
exempel vill jag nämna inrättandet av
professur för doktor Tiselius i Uppsala,
vilkens forskningar så småningom ledde
till ett Nobelpris. Jag vill också nämna
gåvan på 2,5 miljoner kronor från direktör
Gustaf Werner i Göteborg till
cyklotronen i Uppsala, som även medfört
värdefulla resultat.
Herr Svensson i Grönvik tycker sedan
att det är märkligt, att Göteborg
ansett det vara så brådskande med
denna professur i byggnadsekonomi,
att man vill ha den till stånd redan i
år. Detta har på herr Svensson i Grönvik
verkat på ett sådant sätt, att han
närmast är böjd för att avslå detta erbjudande.
Vad jag tycker vara märkligt
i denna situatioil är, att Göteborgs stad
och enskilda i Göteborg ha lovat, att
under tio år bekosta hela denna professur.
Ser man på denna fråga med
vanligt sunt förnuft, då tycker jag, herr
talman, att det vore oklokt att vägra att
taga emot denna gåva.
Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
har förut i olika sammanhang understrukit
betydelsen av att vi ge mer åt
vetenskaplig forskning, och jag har
även vid olika tillfällen sagt ifrån, att
detta inte minst gäller den tekniska
forskningen. Enligt vad jag kan förstå
bar riksdagen här möjlighet att berika
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
den vetenskapliga forskningen genom
att följa den reservation som har fogats
till utskottets utlåtande. När jag säger
att riksdagen har denna möjlighet, ser
jag inte till frågan om huruvida denna
professur skall ligga på den ena eller
andra platsen inom landet, utan vetenskap
och forskning är någonting som
bör stödjas i allra högsta grad ur hela
landets synpunkt. Jag anser att reservationen
är väl motiverad och att det är
önskvärt att forskningen bygges ut med
inrättandet av denna professur, vilket
möjliggöres om riksdagen följer reservationen.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som har fogats vid utskottets utlåtande.
Herr SVENSSON i Grönvik (kort genmäle):
Herr talman! Bara några ord
till den senaste ärade talaren. Jag förstår
och uppskattar herr Lundbergs intresse
för vetenskapen, men han glömmer
att ett villkor för denna vetenskapliga
tjänst är att vederbörande stad satsar
ett visst belopp. Konsekvensen
skulle för hans egen del bli, att när han
vill ha några vetenskapliga institutioner,
får han sörja för att de lokala organen
satsa ett visst belopp. Jag tror
herr Lundberg har anledning att tänka
på det.
Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara understryka
att denna professur enligt vad jag kan
förstå skall tillsättas under fullt betryggande
former. Skall man då hänga
upp sig på vissa formuleringar, när
man ändå kan få en positiv insats för
de syften som jag i varje fall anser vara
de förnämsta i detta sammanhang?
Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Det kanske inte är
alla gånger jag helt och hållet kan instämma
med herr Lundberg, men denna
gång äro -vi på samma linje.
Jag vill bara hänvisa till vad reser -
140 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 fm.
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar.
vanterna ha sagt. De ha erinrat om att
den nationalekonomiska betydelsen av
en energisk och rationell produktionsteknisk
forskning inom byggnadsindustrien
med tanke på bvggnadsproduktionens
stora omfattning och ekonomiska
värde är uppenbar. Med de våldsamt
stegrade byggnadskostnaderna och
med det läge, som i övrigt råder på
byggnadsområdet, anser jag att vi här
stå inför ett av våra största och mest
angelägna problem för närvarande.
Jag kan inte som herr Svensson i
Grönvik finna det underligt eller rent
av genant att man tar emot ett generöst
erbjudande för att möjliggöra en forskning
av denna art. Jag tycker i stället
det är, om jag får använda en föregående
talares uttryck, ett utslag av
sunt förnuft om man tar emot ett sådant
erbjudande, och jag menar att det
är hedersamt av Göteborgs stad och de
enskilda som stå bakom erbjudandet
att verkligen framföra det. Jag anser
det angeläget att vi försöka fullfölja
det som reservanterna här ha förordat
och ta emot gåvan för att inrätta professuren.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr SVENSSON i Grönvik (kort genmäle):
Herr talman! Till herr förste
vice talmannen vill jag säga, att det
inte är fråga om att avvisa en professur
i det här ämnet. Vi underskatta inte
betydelsen av denna forskning, men jag
är inte säker på att det kan ske några
under på den tid som eventuellt kommer
att förflyta innan professuren inrättas
i vanlig ordning. Det är alltså
inte ett underkännande av detta forskningsområdes
betydelse som har föranlett
oss att inta denna ståndpunkt,
utan det är andra skäl. Jag vill understryka
att det, med den skrivning som
utskottsmajoriteten har, är möjligt för
Kungl. Maj:t att ta upp ärendet till
kommande riksdag, och då blir det inte
så stor förskjutning i tiden för inrättandet
av denna professur.
Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Efter herr Svenssons
i Grönvik anförande tycker jag
lians inställning är ännu märkligare, tv
vi äro ju överens om angelägenheten av
att denna professur inrättas. Då blir
det en kostnadsfråga, och vi veta ju hur
det är för närvarande att gå till Kungl.
Maj:t och statsmakterna och begära ett
sådant anslag. När vi kunna klara upp
utgiftsfrågan genom enskilda bidrag
och inte behöva gå den besvärliga vägen
med statsbidrag, tycker jag det är
alla skäl att tacka ja.
Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Det är sällan jag inte stöder
Kungl. Maj ds besparingssträvanden. Om
jag i detta fall kommer att rösta för
reservationen, beror det inte på att jag
anser, att det skulle vara förenat med
fördelar för Göteborgs stad om utskottets
förslag avsloges. Detta är inte ett
speciellt göteborgsintresse. Landets
byggnadsproduktion har ett värde av
omkring 2,1 miljarder kronor årligen,
och då våra stadsplaner, husbyggnader,
vägbyggnader och vattenbyggnader ha
en oerhört stor ekonomisk betydelse för
lång tid framåt, måste det anses nödvändigt
att det inom de avdelningar
som studera byggnadsfacken lämnas en
undervisning, som ger de .studerande en
icke alltför snäv kännedom om byggnadstekniska
arbets- och tidsstudier.
Det är ingenting ovanligt att om enskilda,
såsom i detta fall tillsammans
med Göteborgs stad, lova att årligen
satsa ett visst belopp, i detta fall 43 000
kronor under tio år, förknippa erbjudandet
med vissa villkor. Jag tror herr
Svensson i Grönvik har missuppfattat
detta Göteborgs erbjudande, när han
betecknar det som ett ultimatum. Det
är väl möjligt att man kan diskutera
villkoren, men å andra sidan är det
väl inte orimligt att den, som gör en
141
Onsdagen den 9 maj 1951 fm. Nr 18.
Interpellation ang. ordnande av hamnfrågan för Visingsö.
ekonomisk utfästelse, förknippar den
med vissa garantikrav och inte vill
binda sig för hur lång tid som helst.
Herr talman! Det är endast detta jag
vill ha sagt. Detta är icke ett speciellt
göteborgsintresse. Det är fråga om en
vetenskaplig läraruppgift som rör hela
landet, och jag anser mig därför kunna
yrka bifall till reservationen.
Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
inte ta upp tiden med att yttra många
ord, men eftersom jag är reservant och
har följt ärendets behandling vill jag
framhålla en sak.
Av debatten i dag framgår, att både
utskottets talesmän och reservanterna
äro överens om att »inrättandet av en
professur i byggnadsekonomi och byggnadsorganisation
otvivelaktigt framstår
som ett angeläget önskemål i och för
sig» — yttrandet är taget ur utskottets
utlåtande. Vi ha, herr talman, under en
följd av år tvingats knappa in på vår
kulturhuvudtitel, och den kan med all
rätt sägas ha hört till de magrare huvudtitlarna
under krigsåren och krisåren
därefter. När vi nu ha möjlighet
att få ytterligare en professur utan att
det för dagen kostar staten någonting,
anser jag att riksdagen inte skall betrakta
det som genant att utomstående
hjälpa oss att få denna professur, som
alla anse angelägen.
Jag vill bara med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservationen och
uttala förhoppningen att andra kammaren
i dag, när den strax går till votering,
verkligen hjälper till att rusta
upp på detta område.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bergstrand begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5:o) i utskottets utlåtande nr 127,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Svensson i Grönvik begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 80 ja och 110 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.
Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta
överläggningen rörande detta utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.
§ 9.
Interpellation ang. ordnande av hamnfrågan
för Visingsö.
Ordet lämnades på begäran till
Herr SVENSSON i Vä, som yttrade:
Herr talman! Under flera decennier
bär Visingsö haft en olöst hamnfråga.
Redan för trettiofem år sedan var en
restauration av hamnen aktuell. Någon
sådan kom emellertid icke till stånd,
och så småningom kom man också till
Nr 18.
142
Onsdagen den 9 maj 1951 cm.
Anslag till de tekniska högskolorna ni. m. — Lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. m.
insikt om att enbart en restauration av
den nuvarande hamnen — som egentligen
icke är någon hamn utan endast
eu brygga — icke skulle ge Visingsö en
hamn, som motsvarade nutida trafiktekniska
krav. Den nuvarande s. k. hamnen
befinner sig i ett mycket miserabelt
skick. Bryggans trävirke är ruttet,
och den är så underminerad, att den
när som helst kan falla sönder. En sådan
olycka skulle för längre eller kortare
tid inkräkta på de reguljära förbindelserna
med fastlandet och även på
fisket. Men vad värre är, den kunde
även kosta människoliv. Under medverkan
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppgjordes därför för några år sedan
planer om att vid sidan av den
nuvarande hamnen bygga en helt ny,
som också skulle fungera som fiskehamn.
Samtidigt gjordes framställning
till statsmakterna om statligt stöd till
dess byggande. År 1949 företogs jämväl
en uppvaktning hos kommunikationsministern
i ärendet. Något besked från
statsmakternas sida har emellertid ännu
icke avhörts.
Med hänsyn till hamnens nuvarande
dåliga skick och de risker, som äro förenade
därmed, förefaller det nödvändigt,
att en ny hamn snarast anlägges
på Visingsö.
Med anledning av vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande fråga:
År statsrådet villig medverka till att
hamnfrågan för Visingsö snarast blir
löst på ett tillfredsställande sätt?
Denna anhållan bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.44 em.
In fidem
Gunnar Pritlh.
Onsdagen den 9 maj.
Kl. 7.30 em.
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.
§ 1.
Anslag till de tekniska högskolorna m. m.
(Forts.)
Herr andre vice talmannen anmälde,
att handläggningen av statsutskottets
utlåtande nr 127, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1951/52 till de tekniska
högskolorna m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas.
Punkterna 6 och 7.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 2.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän
m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
128, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående lönerevision för vissa
chefstjänstemän m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
I propositionen nr 114 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 16 mars 1951, föreslagit
riksdagen att
dels antaga vid propositionen foggde
förslag till
1) förordning om ändrad lydelse av
2 och 3 §§ statens löneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376),
Onsdagen den 9 maj 1951 eni.
Nr 18.
143
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
2) kungörelse om ändring i 1947 års
allmänna tjänstepensionsreglemente den
30 juni 1947 (nr 416), och
3) kungörelse om ändrad lydelse av
9 § 2 mom. 1947 års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 juni 1947
(nr 417),
dels godkänna de allmänna riktlinjer
för en lönerevision för chefstjänstemän
och därmed sammanhängande
detaljförslag, som framlagts i statsrådsprotokollet,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
a) vidtaga de ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente och SPAreglementet
som kunde bli en följd av
nänida förslag,
b) utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde bli erforderliga i anledning
av förenämnda författningsändringar,
c) vidtaga de ändringar i gällande personalförteckningar,
som följde av förslagen,
d) vidtaga de ändringar beträffande
förekommande arvoden, som Kungl.
Maj:t kunde finna påkallade i anslutning
till lönerevisionen, och
e) för budgetåret 1951/52 medgiva de
överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde bli erforderliga
vid ett genomförande av lönerevisionen,
dels ock å riksstaten för budgetåret
1951/52 under åttonde huvudtiteln till
Provisoriskt lönetillägg anvisa ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor.
Propositionen innehöll förslag till en
lönerevision för statsförvaltningens
chefstjänstemän fr. o. in. den 1 juli
1951. Bl. a. innebar förslaget, att det
maximibelopp, å vilket rörlig förhöjning
av lön skulle få beräknas, skulle
höjas från 1 200 kronor till 1 600 kronor
för månad.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner. I
I en inom andra kammaren av herr
Nilsson i Kristinehamn in. fl. väckt
motion (II: 508) hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå förslaget om höjning
av gränsen för det rörliga tilläggets
utgående från 1 200 till 1 600 kronor
för månad.
Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Dahlgren m. fl. väckt
motion (II: 506) hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen nr 114.
Utskottet hemställde,
I. att motionerna 1:419 och 11:543
icke måtte av riksdagen bifallas;
II. att motionen 1:421 icke måtte
av riksdagen bifallas;
III. att motionen 1:422 icke måtte av
riksdagen bifallas;
IV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:420 och 11:541,
II: 506 samt II: 508,
A. antaga vid statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 16 mars 1951
fogade förslag till
1) förordning om ändrad lydelse av
2 och 3 §§ statens Iöneplansförordning
den 30 juni 1947 (nr 376),
2) kungörelse om ändring i 1947 års
allmänna tjänstepensionsreglemente den
30 juni 1947 (nr 416),
3) kungörelse om ändrad lydelse av
9 § 2 mom. 1947 års allmänna familjepensionsreglemente
den 30 juni 1947
(nr 417);
B. godkänna de allmänna riktlinjer
för en lönerevision för chefstjänstemän
och därmed sammanhängande detaljförslag,
som framlagts i nämnda statsrådsprotokoll;
C.
bemyndiga Kungl. Maj:t att
a) vidtaga de ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente och SPAreglementet,
som kunde bli en följd av
nämda förslag,
b) utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde bli erforderliga i anledning
av förenämnda författningsändringar,
144
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. in.
c) vidtaga de ändringar i gällande
personalförteckningar, som följde av
förslagen,
d) vidtaga de ändringar beträffande
förekommande arvoden, som Kungl.
Maj:t kunde finna påkallade i anslutning
till lönerevisionen,
e) för budgetåret 1951/52 medgiva de
överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde bli erforderliga
vid ett genomförande av lönerevisionen;
D.
till Provisoriskt lönetillägg för
budgetåret 1951/52 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 000 000 kronor;
V. att motionerna 1:382 och 11:509
samt 1:423 och 11:542 icke måtte av
riksdagen bifallas;
VI. att motionerna 1:383 och 11:507
icke måtte av riksdagen bifallas;
VII. att motionerna I: 424 och II: 540
icke måtte av riksdagen bifallas;
VIII. att motionerna I: 418 och II: 544
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Reservationer hade avgivits:
1) av herrar Ward, Petterson i Degerfors
och Gustafsson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
yrkandet i motionen II: 508 om avslag
å Kungl. Maj:ts förslag beträffande höjning
av gränsen för det rörliga tilläggets
utgående från 1 200 till 1 600 kronor
för månad och att därför utskottet i
punkten IV B. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen
II: 508 samt med avslag å motionerna
1:420 och 11:541 samt 11:506, med
den jämkning, som föreslagits i motionen
II: 508, godkänna de allmänna riktlinjer
för en lönerevision för chefstjänstemän
och därmed sammanhängande
detaljförslag, som framlagts i
nämnda statsrådsprotokoll;
2) av herrar Gränebo, Svensson i
Grönvik och Ftubbestad, utan angivet
yrkande.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Det ärende, som vi nu behandla,
gäller löneförbättringar för vissa chefstjänstemän.
Till utskottsutlåtandet i frågan
har fogats en reservation av herr
Ward m. fl., och jag ber att med några
ord få motivera, varför denna reservation
avgivits.
Jag skulle, utan att ingå på skäligheten
av den löneförbättring, som är
föreslagen för de högre tjänstemännen,
vilja hänvisa till vad förslaget utmynnar
i. Det syftar för det första till en uppflyttning
av lönerna med fyra lönegrader
samt därmed sammanhängande pensionsförbättringar
och för det andra
till en höjning av underlaget för det
fasta tillägget från 1 200 till 1 600 kronor
per månad. Det är mot detta sistnämnda
som reservationen riktar sig.
Utskottet har vid sin behandling av
ärendet avstyrkt motionen II: 508, vari
yrkas avslag på den del av den kungl.
propositionen, som gäller höjningen av
underlaget för tillägget, men vi reservanter
hemställa om bifall till nämnda
motion. Det finns enligt vår mening
mycket starka skäl för den ståndpunkt,
som vi ha intagit. Vi förneka inte, att
spänningen mellan lönerna för de högre
chefstjänstemännen i statlig tjänst och
lönerna för vissa chefstjänstemän inom
det privata näringslivet varit ett problem,
men vi ha ansett, att när nu en
lönereglering skall ske för de högre
statstjänstemannen, så borde det ha
räckt med den lönegradsförändring, som
föreslagits. Nu kommer ju dessutom,
kan man säga, en löneförbättring på
bakvägar med 1 536 kronor per år för
dem som komma upp i så hög lön, att
de kunna tillgodoräkna sig den i ändringsförslaget
förordade höjningen. Detta
är ju praktiskt taget lika mycket som
hela det fasta tillägget för de lägre
tjänstemännen i statlig tjänst.
Det betänkliga med de löneändringar,
Nr 18.
145
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
som föreslås i den proposition vi här
ha att ta ställning till, är väl vad det
gäller höjning av taket att de genomföras
på omvägar. Sedan uppgörelse
träffats med de stora löntagargrupperna,
och däri inräknar jag också statstjänstemännen,
kommer man mitt på
året med denna proposition. Man frågar
sig, vad det var för mening i att
hålla på och slåss om procentsatserna
och dela upp dem så, att tillägget för
inkomster upp till 500 kronor blev 33
procent och för inkomster över 500
kronor 32 procent, när man nu framlägger
ett sådant förslag som det föreliggande.
I dagens läge känna sig de
lägre befattningshavarna grundlurade,
och man kan inte värja sig för intrycket,
att det finns fog för deras missnöje.
Man kan inte heller låta bli att tänka
på vad resultatet skall bli nästa gång
löneförhandlingar tagas upp. Vi stå ju
om ett halvår inför nya förhandlingar,
och jag är övertygad om att de lägre
befattningshavarna då komma att åberopa
löneregleringen för chefstjänstemännen
för att om möjligt få rättelse.
En inte oviktig sak i detta sammanhang
är, att vi numera i någon mån ha
ett samarbete mellan staten och de olika
kommunförbunden när det gäller lönefrågor.
Arbetet med att få till stånd
ett sådant samarbete har man sysslat
med länge, och man har nu kommit så
långt, att det existerar ett visst samarbete
mellan statsmakterna, Landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet
och Landskommunernas förbund i lönefrågor.
Mot det förslag, som här föreligger,
ha både Landstingsförbundet
och Svenska stadsförbundet hyst stora
betänkligheter. Man har gått emot den
föreslagna lyftningen av underlaget för
det fasta tilläggets utgående från 1 200
till 1 600 kronor med hänsyn till konsekvenserna
för den kommunala lönemarknaden
och landstingens vidkommande.
Utskottet säger på s. 32 i sitt utlåtande,
att »löneläget för chefstjänste
10
— Andra kammarens protokoll
männen visats ha undergått en fortsatt
försämring i förhållande till andra
grupper av statstjänstemän samt jämförliga
grupper av tjänstemän i kommunal
eller enskild verksamhet». Detta torde
absolut inte kunna accepteras av de
lägre tjänstemännen. Jag vet inte vilka
utgångspunkter man har när man säger,
att chefstjänstemännens löner ha
blivit efter. Så länge man håller på med
den procenträkning, som nu tillämpas,
är det ju nästan ofrånkomligt att klyftan
mellan de högre och de lägre befattningshavarna
blir större för varje
gång en löneglidning sker. Jag vill i
detta sammanhang nämna, herr talman,
att denna ständiga procentuella höjning
vid löneregleringar, för varje år, mer
och mer börjar stöta på opposition.
Jag kan hänvisa till att Kooperativa
förbundet vid sina löneförhandlingar,
så vitt jag inte är fel underrättad, i år
gått på en helt annan linje och inte höjt
lönerna med vissa procentsatser utan
med ett visst antal kronor för de olika
befattningshavarna.
Herr talman! Eftersom det är så
många andra talare anmälda skall jag
inskränka mig till det nu anförda och
ber att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Ward m. fl.
Herr SENANDER: Herr talman! Man
kanske trots allt hade kunnat diskutera
det föreliggande förslaget utifrån rent
sakliga utgångspunkter om det inte hade
varit på det sättet, att man vid upprepade
tillfällen varit så restriktiv från
riksdagens sida när det gällt de lägre
tjänstemännen. Jag vill erinra om att
den höjning av det s. k. rörliga tillägget,
som riksdagen för en tid sedan beslutade
åt statstjänstemännen och som
i princip innebar en förhöjning av 19
procent, knappast täckte den eftersläpning
i fråga om levnadskostnadsstegringen,
som förelåg för statstjänarna
vilka hade haft sitt lönestopp genomfört
redan från den 1 juli 1947. Ännu
mindre gav det någon kompensation
1951. Nr 18.
146 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
för den eftersläpning i förhållande till
den allmänna inkomstutvecklingen, som
rådde för statstjänarnas del. Men trots
detta stannade man vid en förhöjning
av det s. k. rörliga tillägget, som möjligen
vid den tidpunkt den företogs återförde
statstjänarnas reallöner till vad
de voro den 1 juli 1947.
Det är uppenbart, att man under sådana
förhållanden måste anställa vissa
jämförelser, och då må man säga, att
det är ganska orimligt att framlägga
ett förslag, som innebär en höjning av
lönerna för förut väl betalda chefstjänstemän,
medan man alltjämt inte
har för avsikt att på något sätt bereda
erforderlig kompensation för eftersläpningen
i olika avseenden för de lägre
statstjänarna. Jag ber att få erinra om
att en stationskarl, brevbärare eller
tullvakt för närvarande har en inkomst
på mellan knappa 7 000 och 7 500 kronor,
medan man nu är beredd att höja
lönerna för chefstjänstemännen med
i vissa fall ungefär det belopp, som utgör
hela årslönen för dessa lägre befattningshavare.
Man har i motiveringen talat om den
ansvarsfulla ställning som chefstjänstemännen,
enkannerligen byråcheferna,
ha, och man har tryckt på att det med
hänsyn till detta ansvar är befogat att
höja lönerna för dem. Jag är själv lägre
statstjänare och har varit i tillfälle att
studera tjänsteansvaret för de lägre
tjänstemännen. Jag måste säga, att dessas
ansvar i många fall med hänsyn till
de samhälleliga intressena är betydligt
större än det som åvilar vissa chefstjänstemän.
Tag exempelvis en stationskarl
eller en banvakt. Begår han ett
ödesdigert missgrepp, så kan han växla
in ett tåg i evigheten med kanske 500
eller flera passagerare. Dessutom veta vi
att dessa lägre tjänstemän i olika avseenden
äro oerhört hårt belastade med
en rad tjänstenppgifter som äro så krävande,
att man tvingats sätta pensionsåldern
synnerligen lågt — den infaller
för närvarande vid 60 års ålder.
Jag tycker, att om man anställer en
jämförelse mellan betalningen för dessa
lägre tjänstemän och de högre tjänstemännen,
som redan tidigare äro mycket
högt betalda, så måste man bli av den
meningen, att det inte föreligger något
behov av att höja lönerna för de högre
tjänstemännen. Till detta kommer, att
vi ju enligt regeringens och riksdagens
uppfattning befinna oss i en krisperiod,
där det är nödvändigt att iaktta
all möjlig sparsamhet med statens medel.
Då det här rör sig om lönestegringar,
som representera en sammanlagd
summa av 6,5 miljoner kronor om
året, är det ganska oförklarligt att man,
trots att man visar sig mycket restriktiv
på andra områden i fråga om nödiga
utgifter, vill påta sig denna kraftiga utgift.
Jag betonar ännu en gång att det
gäller tjänstemän, som absolut inte kunna
anses befinna sig i något som helst
nödläge utan tvärtom måste kunna klara
sig mycket gott på de löner de redan
ha.
Vi ha i dag genom gemensamma voteringar
fattat en del beslut, som jag
tycker borde förbjuda riksdagen — om
man vill vara något så när konsekvent
— att genomföra lönestegringen för
chefstjänstemännen. Vi ha i dag beslutat
bifalla ett förslag från regeringen
att ta ut en extra avgift på barnresor,
varigenom man skulle vinna en besparing
på cirka Va miljon kronor om året,
en besparing, vars lämplighet för övrigt
ifrågasatts av socialstyrelsen och som
av samma styrelse ansetts kanske inte
komma att uppgå till hälften av det belopp
jag nyss nämnde. På detta område
anser man sig böra vidta en uppseendeväckande
försämring av en social
förmån, bara för att spara låt oss säga
V* miljon om året, medan man i fråga
om de högre statstjänstemännen är färdig
att bevilja en löneförbättring, som
innebär en ökad utgift för statskassan
på 6,5 miljoner om året.
Jag vill vidare erinra om att det för
närvarande pågår en stor tjänsteför
-
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
147
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
teckningsrevision, som gäller alla statstjänare,
och därvid man förutsatt, att
egentligen ingen omflyttning i lönegraderna
för statstjänarna skulle ske, så
länge utredningen pågår. Det har här
anförts, att den s. k. chefslöneutredningen
pågått i många år och nu slutförts,
varför man måste genomföra löneförhöjningen
för chefstjänstemännen
separat. Jag vill då erinra om att det
funnits utredningar rörande lägre tjänstemän,
såsom exempelvis biträdesutredningen
och utredningen beträffande
tullverkets kust- och gränspersonal, vilka,
trots att de varit slutförda och färdiga
för ett avgörande, i »samordningens
intresse», som det hette, hänskjutits
till den stora tjänsteförteckningsrevisionen.
Men i fråga om chefstjänstemännen
anser man sig böra göra ett
undantag. Jag anser, att detta måste
betraktas nära nog som en utmaning
mot de lägre tjänstemännen, då det från
deras sida höjts starka protester mot
att man inte tagit ställning till de sakkunnigutredningar,
som föreligga färdiga
beträffande biträdena och tullverkets
kust- och gränspersonal. Om man ville
handla någorlunda korrekt, så borde
man, trots att chefslöneutredningen föreligger
färdig, ha överlåtit frågan om
chefernas tjänsteförteckning till den
stora tjänsteförteckningsrevisionen.
För min del finner jag det inte föreligga
några som helst sakliga skäl för
att genomföra den föreslagna höjningen
nu. Jag anser, att den mycket väl
kan uppskjutas. Talet om att man inte
i konkurrens med den privata verksamheten
kan skaffa dugande personer till
chefsbefattningar är jag övertygad om
inte håller i praktiken. De chefstjänstemän
det här gäller öro till sitt stora
flertal sådana, som redan tidigt anställts
i respektive verk och avancerat från
grad till grad upp till de poster de nu
inneha. Dessutom är det ju alldeles
uppenbart, att om vi gå mot andra konjunkturer,
och de kanske inte är långt
borta, så lär det inte vara svårt att re
-
dan med de löner, som nu gälla för våra
chefstjänstemän, kunna få den erforderliga
kvalificerade arbetskraften. Jag anser
inte ens att detta förhållande, som
man tryckt på mest, utgör något skäl
för att genomföra vad som föreslagits
av Kungl. Maj:t.
Med vad jag nu anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av
herr Dahlgren och mig in. fl. väckta
motionen II: 506.
Herr BRACONIER: Herr talman! Det
kan kanske synas opåkallat att så pass
sent som nu ta upp den ganska lilla
grupp av befattningshavare, som tingsrättsdomarna
utgöra. Men att jag ändå
vill göra några påpekanden sammanhänger
med det faktum, att det när
dessa tjänster inrättades var meningen,
att tingsrättsdomarna i lönehänseende
skulle jämställas med hovrättsråden.
Detta fastslogs av 1937 och 1943 års
domarutredningar, och det fastslogs
också av 1947 års riksdag, som satte
tingsrättsdomarna i samma lönegrad
som hovrättsråden.
Vi ha endast nio ordinarie tingsrättsdomare
i landet. Dessa skulle kunna göra
anspråk på att placeras i samma lönegrad
som hovrättsråden bland annat
av det skälet, att den största sannolikheten
talar för att de, om de i stället
för tingsrättsbanan hade valt hovrättsbanan,
nu hade varit hovrättsråd. De
ha ju valt banan som tingsrättsdomare
under förutsättning att de skulle placeras
i den lönegrad, som förordats av
båda de domarutredningar, varom jag
nyss talade, och som även 1947 års
riksdag hade placerat dem i.
Det är klart, att det är utomordentligt
vanskligt att jämföra olika tjänster
och diskutera, huruvida en grupp
är mera kvalificerad än en annan, ty
man rör sig ju därvid med delvis ganska
subjektiva moment. Men har man vid
flera utredningar kommit till det resultatet,
att tingsrättsdomarnas befatt
-
148
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
ningar böra jämställas med hovrättsrådens,
så synes det ju litet egendomligt,
att man vid en lönerevision utan vidare
för en tid framåt sätter tingsrättsdoraarna
flera pinnhål lägre än hovrättsråden.
Alla de sakkunniga, som ha försökt
göra en jämförelse mellan tingsrättsdomarna
och andra befattningshavare,
ha funnit, att de i det stora hela
ha samma kompetens som häradshövdingarna
och att samma krav kunna
ställas på dem som på de senare. Och
om man gjorde en jämförelse mellan
häradshövdingarna och hovrättsråden,
skulle man väl finna, att dessa på det
hela taget ha likvärdig kompetens.
Utskottet har i sitt utlåtande sagt, att
denna fråga kommer att tagas upp senare.
Jag får, herr talman, med stöd
av vad jag sagt uttrycka den förhoppningen,
att utredningen inte skall taga
så lång tid utan att den grupp av
befattningshavare det här är fråga om
får den ställning i löneskalan, som man
tidigare har uttalat sig för.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är alldeles uppenbart att man när det
gäller chefstjänstemännens löner har
rätt stora förutsättningar att kunna slå
på känslosträngarna; det fingo vi ju
ett bevis på i det anförande herr Senander
höll. Men om man skall bedöma
denna fråga från sakliga utgångspunkter
får man inte anslå sådana tongångar
i detta spörsmål som herr Senander
gjorde. Han inledde också sitt
anförande med att säga, att om vi behandlat
de lägre tjänstemännens lönefråga
på ett hyggligare sätt, skulle han
ha behandlat denna fråga ur mer sakliga
synpunkter. Det är väl med utgångspunkt
därifrån man får bedöma
herr Senanders inlägg i denna angelägenhet.
Den grupp som det här gäller tillhör
de grupper, som fått vidkännas en faktisk
reallönesänkning. Om man bara går
tillbaka till 1939 rör det sig om rätt be
-
tydande belopp, omkring tusenlappen,
i reallönesänkning för denna grupp.
Även en annan omständighet har spelat
en betydande roll vid bedömningen av
detta problem, nämligen den att den
privata marknaden i allt större utsträckning
börjat anställa folk, som tidigare
innehaft tjänst hos staten. Man har i
rätt stor utsträckning riktat sina blickar
på de utomordentligt goda krafter,
som finnas på dessa poster. Det är därför
som samhället, om det skall behandla
denna fråga realistiskt, får lov att
genomföra en lönereglering på sådant
sätt, att man kan få behålla dessa förnämliga
krafter.
Det är visserligen alldeles uppenbart
att vi kunna få tjänsterna besatta med
de löner, som nu utgå, det är ingen tvekan
om den saken. Men då vill jag
resa det spörsmålet: Är det tjänstens
besättande som är det väsentliga, eller
är det väsentliga att vi få den högst
kvalificerade tjänstemannen? Om man
bedömer frågan ur denna synpunkt —
vilket jag gör—tvingas man, oavsett om
man vill eller inte, att anpassa löneläget
på sådant sätt, att samhället i detta
avseende kan uppträda som konkurrent
till den öppna marknaden. Det är detta
som gjort att vi inom utskottet ha tagit
konsekvenserna av vad som förekommit
på detta område, och vi tro att det betalar
sig för samhället att godta denna
löneuppgörelse.
Till utskottet har fogats en reservation,
undertecknad av bland andra herr
Petterson i Degerfors —• som nyss
talade för densamma — vari man berört
en detalj i hela uppgörelsen, nämligen
frågan om takets lyftande från
1 200 till 1 600 kronor. Jag vill i det
sammanhanget erinra kammaren om en
mycket väsentlig sak, nämligen att bakom
det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, ligger en förhandling. Vid
denna förhandling har man siktat till
att få en samlad löneökning av en viss
storleksordning. Genom olika åtgärder,
genom de procentuella tilläggen, genom
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
149
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
lönegradsuppflyttningarna och lyftningen
av taket — som utgör en väsentlig
del av dessa åtgärder — har man nått
den toppunkt i lönesättningen som man
eftersträvade. Ett bifall till motionen i
detta avseende skulle alltså bryta sönder
den beräkningsgrund, som man
byggt hela resonemanget på, och det
kan jag för min del inte godta.
Jag vill dessutom erinra kammarens
ledamöter om att då vi behandlade
lönerevisionen förra gången, gjordes en
lyftning av taket från 900 till 1 200 kronor.
Den motivering som då anfördes
för lyftningen av taket var, att penningvärdet
hade så försämrats, att det
var nödvändigt ur den synpunkten att
göra denna lyftning. Jag tror inte att
någon med större styrka kan göra gällande,
att inte det skälet äger ökad kraft
i dagens situation. Det är även därför
som jag för min del inte kan godta den
väckta motionen.
När herr Petterson i Degerfors påstår
att höjningen av taket skulle utgöra
en förstucken löneökning, är detta fullkomligt
felaktigt, ty man har hela tiden
varit medveten om att lyftningen
av taket utgör en väsentlig del av hela
det lönespörsmål, som vi här behandlat.
Herr Petterson var också inne på ett
annat problem. Han talade om den samarbetsnämnd,
som finns och som i
lönefrågor representerar staten, Landstingsförbundet,
Stadsförbundet och
Landskommunernas förbund, och framhöll,
att man från de andra parternas
sida gjort allvarliga erinringar emot
en lyftning av taket. Ja, det är riktigt
att det förekommit erinringar, men det
är också riktigt att exempelvis Stadsförbundet
i sin uppgörelse har framhållit,
att därest staten lyfter taket från
1 200 till 1 600 kronor, skulle detta tilllämpas
även inom Stadsförbundets arbetsområde.
I detta sammanhang ber jag att även
få ta upp en annan fråga. Jag tror inte
att dessa organisationer ha någon anledning
att slå sig för sitt bröst och för
-
söka vara moraliska när det gäller höga
lönesättningar, ty det är ett obestridligt
faktum att städerna genom att bjuda
högre löner än dem staten betalar i
stor utsträckning ha försökt att köpa
statstjänstemän. Det är ingenting ovanligt
att tjänster i städerna redan äro
placerade i 37 :e lönegraden, utan att
man hos respektive tjänstinnehavare
kan kräva samma kvalifikationer som
exempelvis hos en byråchef. Jag tror
alltså inte att dessa organisationer med
fog kunna framstå såsom någon moralens
riddarvakt.
Herr talman! Det kunde kanske finnas
en och annan synpunkt till att anföra
i anknytning till detta spörsmål,
men då många talare äro antecknade
vill jag bara helt kort beträffande herr
Braconiers inlägg erinra om att det ju
är en hel rad tjänstemannalöner, som
bli föremål för ytterligare översyn i en
kommitté som redan tillsatts. Man räknar
med att dess arbete skall vara avslutat
till nästa år. Jag tror därför det är
klokt av såväl herr Braconier som övriga
kammarledamöter att avvakta den
prövning som där skall ske.
Jag ber, herr talman, att med stöd
av det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lindholm tycks ha
kommit i den ställningen numera, att
han kan försvara praktiskt taget vad
som helst. Det förekommer aldrig att
han anmäler en avvikande mening från
regeringen, vad det kan bero på.
Jag skall villigt medge att känslostämningar
och moraliska synpunkter
i viss män spela in när det gäller mitt
ställningstagande i denna fråga. Jag kan
nämligen inte stillatigande åse, hurusom
man i olika avseenden behandlar
de lägre tjänstemännen restriktivt både
när det gäller fastställande av löner och
inrättande av nya tjänster, som skulle
möjliggöra en snabbare befordran, samtidigt
som man visar en mycket stor
150 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
generositet mot de personer i samhället
— i detta fall personer i statstjänst
— som redan ha en sådan position, att
de egentligen inte ha skäl till klagomål.
Jag nämnde, att om man hade behandlat
de lägre statstjänarna på ett annat sätt
än man gjort genom tiderna, skulle man
ha kunnat diskutera detta spörsmål
ganska lidelsefritt och helt sakligt, med
bortseende från alla känslostämningar.
Men då man exempelvis fastställt procentuella
dyrtidstillägg, som göra att
chefstjänstemännen kunna få mer än
dubbelt så mycket i dyrtidstillägg som
de lägre tjänstemännen, är det klart att
man måste bedöma frågan på ett annat
sätt. Om man såg till att de lägre
tjänstemännen över huvud taget kunde
få en någorlunda bekymmerfri existens,
är det självfallet att man — med den
ordning vi nu ha — också måste finna
sig i att vissa personer ha mera betalt
än andra.
Jag utgår sålunda inte ifrån några
missriktade jämlikhetssynpunkter i detta
fall, men på grund av att de lägre
tjänstemännen behandlats på sätt som
skett måste man reagera mot vad som
här föreslås. Vidare vill jag säga att om
det vore frågan om att bevara den kvalificerade
arbetskraften i statstjänst, är det
ju inte rätta vägen att flytta upp tjänsterna
och därmed låsa fast dem för all
framtid, oberoende av konjunkturerna.
Man kunde tillämpa ett annat system,
men det tycks man inte alls bry sig om,
nämligen att ge personliga tillägg vid
de tidpunkter, då det är svårt för staten
att konkurrera om arbetskraften.
Herr PETTERSON i Degerfors (kort
genmäle): Herr talman! Herr Lindholm
säger att de privata företagen i stor
utsträckning börjat rekrytera statstjänstemän
av vissa kategorier. Det är sant,
det medgav jag också i mitt första anförande,
och det är därför vi erkänna problemet
med chefstjänstemännen och ha
accepterat lönegradsförändringen.
När det gäller det s. k. taket kan jag
emellertid inte dela herr Lindholms
uppfattning. När vi började diskutera
chefstjänstemannalönerna voro vi överens
om att det skulle gälla endast en
begränsad grupp, t. ex. byråcheferna
och med dem likställda. Men när man
ändrar på taket har man redan dragit
in andra grupper, och därmed är redan
nu, kan man säga, hela fältet uppluckrat.
Det är det vi velat framhålla i vår
reservation, att det hade varit bättre att
gå på den rena linjen och inte ge sig
in på en ändring av taket, ty då är som
sagt hela gärdet uppgivet. Jag är synnerligen
intresserad av hur det skall
gå nästa gång, om det skall bli lika lätt
för banvakter, stationskarlar, brevbärare
och vaktmästare, som nu befinna
sig i 9:e lönegraden, att få lönegradsuppflyttningar.
Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Hem talman! Nog hade man väl haft
anledning vänta sig att debatten skulle
ligga på ett annat plan än att man jämför
lönesättningen för en banvakt och
en byråchef. Jag vill erinra herr Petterson
i Degerfors om att det här gäller
de chefstjänstemän, som sitta i toppen
och bära ansvaret för hela förvaltningen.
Jag vill vidare erinra herr Petterson
om att det i dag står strid om
dessa tjänstemän.
Det är, som jag sade tidigare, ingen
svårighet att få tjänsterna besatta med
de löner som nu utgå, men kan det ur
samhällets synpunkt sett vara riktigt
att enbart se på lönespörsmålet ur så
snäva synpunkter? Vid bedömandet av
denna fråga måste vi sikta till att få
den mest kvalificerade arbetskraften
för den uppgift det är fråga om. Skola
vi få det, måste vi gå den väg som utskottet
har förordat.
Därmed har jag väl också besvarat
herr Senanders uttalande, att jag kommit
i någon sådan ställning, att jag
kunde försvara »vad som helst». Nej,
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
151
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
herr Senander, det är så att jag försöker,
så långt det är mig möjligt, att se
sakligt på spörsmålet och utan att försöka
vara demagog. Om man gör det,
herr Senander, kanske man kommer till
samma resultat som jag har kommit till
i detta fall.
Herr SENANDER (kort genmäle):
Tyvärr, herr talman, är det numera så,
att nästan varje gång man vågar hysa
en mening avvikande mot vad man
skulle kunna kalla den officiella, blir
man stämplad som demagog. Jag vill
bara upplysa herr Lindholm om — såvida
han inte förut har reda på det —
att jag själv är statstjänsteman, och jag
vet var skon klämmer. Jag vet hur de
lägre tjänstemännen ha det ställt, hur
de både vid posten, järnvägen och tullverket
på sina fridagar och efter natttjänst
— då de borde ligga hemma
och vila — måste gå över till andra
statsverk och den privata arbetsmarknaden
för att skaffa sig den nödiga
extrainkomsten för att kunna uppehålla
livet på sig själva och sina familjer.
När man vet detta, är det då demagogi
att reagera emot att lönerna höjas
på detta sätt för de tjänstemän, som
faktiskt klara sig utomordentligt bra på
sina löner, och detta därtill i tider som
man betecknar som kristider, då de
flesta måste finna sig i att inte få den
löneförbättring, som de kanske tidigare
väntat på?
Herr PETTERSON i Degerfors (kort
genmäle): Herr talman! Bara ett par
ord. Herr Lindholm har fullkomligt
missuppfattat saken då han säger, att
jag blandar ihop byråchefer och banvakter.
Jag erkände att vi ha ett problem
beträffande chefstjänstemännen.
Men i och med att utskottsmajoriteten
går in för en förändring av taket, går
man också ifrån de speciella chefstjänstemännen
och drar in även andra
grupper. Jag håller på att löneökningen
skall avse endast denna begränsade ka
-
tegori. Det var i detta sammanhang, herr
talman, jag ställde frågan, om det möjligen
kommer att gå lika lätt för banvakterna
att få lönegradsuppflyttningar.
Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Nog kan man väl säga att
herr Senander uppträder som demagog,
när han vill göra gällande att vi icke
ha beaktat de lägre tjänstemännens intressen.
Det var inte så länge sedan vi
i denna kammare beslutade om en betydande
löneförbättring även för övriga
statstjänstemän. Jag tror inte att herr
Senander, om han studerar resultatet
av denna löneförbättring och jämför
med vad som erhållits på andra håll,
skall kunna påstå att samhället varit
någon dålig arbetsgivare gentemot sina
anställda.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Efter det anförande, som herr
Petterson i Degerfors hållit här och
som jag till alla delar vill instämma i,
skall jag inskränka mig till att säga
några ord med anledning av den föreliggande
frågan. Det har mycket starkt
understrukits här av majoritetens talesman,
herr Lindholm, vilket återfinnes
även i propositionen och utskottsförslaget,
att en av anledningarna till denna
lönereglering skulle vara den reallöneförsämring,
som dessa chefstjänstemän
fått vidkännas. Men det beror ju alldeles
på vad man inlägger i begreppet
reallöneförsämring. Man kan ju se saken
på olika sätt, och jag har roat mig med
att göra vissa jämförelser. Om man tar
den tabell, som finns på s. 21 i propositionen
och plockar ut de löneförhöjningar
i kronor räknat, som vederbörande
grupp fått från 1914 fram till
1948, kan man konstatera, att en befattningshavare
i nuvarande Ca 9 hade
1914 1 302 kronor och 1948 6 516 kronor.
Det är en ökning på 5 214 kronor.
Ta vi en befattningshavare i nuvarande
Ca 24 hade han 1914 5187 kronor och
1948 13 428 kronor. Han har alltså fått
152 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
eu löneökning på 8 241 kronor. Om jag
sedan för att bara ta en siffra till ser
på lönen för en befattningshavare i
Co 19, så var hans lön 1914 10 346 och
1948 25 428 kronor. Där utgör ökningen
15 082 kronor. Det är klart att man
kan säga, att denna grupp procentuellt
sett inte fått den löneförhöjning som de
lägre löneklasserna fått. Det har emellertid
i vart fall varit min utgångspunkt,
att den sammankrympning i inkomster
inom samhället som här ägt
rum i stället för att vara ett fel varit
till fördel för utvecklingen. Jag hoppas
att utvecklingen skall fortgå så även i
fortsättningen.
Sedan bara en sak till i det sammanhanget,
och den gäller det anförda motivet
att man skall försöka konkurrera
med det enskilda näringslivet om dessa
chefstjänstemän. Jag har sagt i annat
sammanhang och vill upprepa det här,
att jag är mycket skeptiskt inställd till
statens möjligheter att kunna konkurrera
i detta avseende. Ty den saken är
alldeles klar, att om ett enskilt företag
vill ha en skicklig karl spela några tusen
kronor mer eller mindre ingen roll.
Dem betalar det enskilda företaget för
att få denne karl. Jag tror inte att staten
i det sammanhanget har så stora
möjligheter — i vart fall skall man inte
överdriva dem— att kunna konkurrera
med det enskilda näringslivet om denna
arbetskraft.
När jag här ändå inte vill gå på ett
avslagsyrkande är detta baserat på det
faktum, att det kan ligga något i att
det skett en eftersläpning för dessa befattningshavare.
Man har även utlovat
en förändring i dessa befattningshavares
löner, och den kan måhända i
viss utsträckning vara motiverad. Men
däremot kan jag inte inse att det finns
någon motivering för att göra denna
löneförhöjning större än uppflyttningen
i löneklasser. Jag kan i likhet med herr
Petterson i Degerfors inte vara med om
att man samtidigt skall höja taket för
det rörliga, numera fasta tillägg som
skall utgå. Därigenom utvidgar man,
såsom tidigare påpekats, löneregleringen
till att omfatta vad som egentligen
inte var avsett att den skulle omfatta.
På detta sätt få även andra grupper
än som förekomma i denna lönereglering
förhöjningar. Samtliga som ligga i
en lön där taket är fastställt till 1 200
kronor få den uppflyttning av lönerna,
som följer av att taket höjs till 1 600
kronor. Det är enligt mitt sätt att se
något egendomligt att när man här för
ett par månader sedan var överens om
en viss höjning, dessa nu på smygvägar
skola få en ytterligare löneförhöjning.
Jag kan sluta med det anförda, och
jag ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 1.
Herr NESTRUP: Herr talman! I motionen
11:509 har jag hemställt om en
provisorisk löneförstärkning åt läroverksrektorerna,
i princip motsvarande
den avlöning, som är föreslagen för
övriga tjänstemän. Det förefaller egendomligt
att läroverksrektorerna inte varit
påtänkta då det i propositionen säges,
att frågan om en löneförbättring åt
byråchefer m. fl. högre tjänstemän inom
statsförvaltningen varit aktuell sedan
lång tid tillbaka. Gäller detta påstående
om en del av de högre tjänstemännen,
bör det rimligtvis gälla för alla.
Nu har Kungl. Maj :t ansett, att läroverksrektorerna
inte böra få vara med
vid denna löneförbättring, tv deras lönefråga
skall behandlas vidare av 1949
års tjänsteförteckningskommitté. Men
detta gäller ju även för dem som nu här
skola få en förstärkning. Det gör inte
något gott intryck, att skolornas chefer
på detta sätt lämnas i sticket. Stämningen
bland de högre skolornas lärare
är mycket upprörd, och det blir inte
lätt att övertyga lärarna om att här inte
gjorts mannamån. Jag är emellertid glad
åt att utskottet skriver, att det är önskvärt
att frågan snarast möjligt regleras.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
153
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
Jag vilt understryka detta, och jag hoppas
att detta »snarast möjligt» blir snart
eller senast den 1 juli 1952.
Herr talman! Jag har icke något yrkande.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Som
jag varit med om att vid detta utskottsutlåtande
foga en blank reservation skall
jag med ett kort anförande be att få
meddela vad som avses med densamma.
När här ifrågavarande proposition
framlades i kammaren, väckte jag tillsammans
med några medmotionärer en
motion om avslag på förslaget. Jag ansåg
nämligen för min del, att det inte
kunde vara lyckligt att vidta denna
löneförhöjning för de bäst avlönade av
alla våra statstjänstemän. Då vi för ungefär
en månad sedan beslöto införa en
höjning av det rörliga tillägget till 32
å 33 procent, medförde detta för den
grupp av tjänstemän det här är fråga
om en höjning med kontant 2 940
kronor per år. Alla statstjänstemän det
här gäller ha alltså fått denna löneförhöjning.
Under sådana omständigheter
ställer jag mig frågande till spörsmålet
om det kan vara rimligt att ovanpå
denna löneförhöjning ytterligare lägga
de stora belopp som här komma i fråga.
En byråchef får sålunda utöver de tidigare
nämnda 2 940 kronorna ett ytterligare
tillägg på cirka 3 500 kronor. Han
kommer i jämförelse med vad han hade
den 1 oktober i fjol att få en löneförhöjning
på inte mindre än 6 492 kronor.
Landshövdingar få tack vare förslaget
en ökning med 8 076 kronor i
förhållande till nämnda tid, och generaldirektören
i järnvägsstyrelsen får en
höjning med inte mindre an 9 276 kronor
och därmed en årslön på över
50 000 kronor. En byråchef kommer upp
i en slutlön på över 25 000 kronor och
en landshövding och ett justitieråd på
över 35 000 kronor.
Jag undrar om detta kan vara lämp -
ligt med tanke på hur den stora massan
av folket ute på arbetsmarknaden ser
på dessa löneförhöjningar då de i år
på nytt skola gå in i avtalsuppgörelser.
För en industriarbetare växlar höjningen
mellan 800 och 900, högst 1 000
kronor per år, och för en lantarbetare
rör den sig omkring 600 kronor per år,
och så undan för undan beträffande
dessa stora folkgrupper i vårt land.
Men för dem som det här är fråga om
har det redan blivit en höjning med
2 940 kronor, och då kan jag inte förstå,
att det är rimligt att vi nu skola gå in
för den ytterligare höjning som här
föreslås. Minst av allt hade jag väntat
mig att den nu sittande regeringen
skulle framlägga ett dylikt förslag, en
regering som ju dock har till uppgift
att försöka verka i utjämnande riktning
när det gäller inkomsterna, i vart
fall i vidare mån än vad detta förslag
ger uttryck åt. Vid alla de löneregleringar
jag har haft anledning deltaga i
under de senaste åren, ja, ända sedan
1920-talet, har det varit en strävan att
försöka minska klyftan mellan löntagarna
i de olika grupperna, så att man
skulle ge mera åt de lägsta inkomsttagarna
och minska för de bäst betalda,
en sak som jag tycker är riktig.
Ty det är klart att för de lägre inkomsttagarna
är levnadskostnadsökningen
minst lika tyngande i stort sett som för
de högre. För en mindre inkomsttagare
äro levnadskostnaderna ungefär lika
stora i fråga om livsmedel och kläder
som för en högre tjänsteman. Jag kan
därför inte förstå att det är någon logik
i det resonemang, som här föres, att
man skall ge dessa senare de löner soin
nu föreslås. Jag vet ju att man vill göra
gällande, att det träffats en uppgörelse
mellan civilministern och dessa löntagargrupper,
men jag menar att en sådan
uppgörelse inte får vara avgörande för
riksdagens ställningstagande. Ett statsråd
bör betänka sig mer än en gång innan
han går in för en sådan lönereglering,
som vidgar klyftan på det sätt
154 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
som här sker meilan de breda folkmassorna
och de högre tjänstemännen.
När det här göres gällande, att man
är tvungen att göra något för att kunna
konkurrera om arbetskraften med
det privata näringslivet, vill jag säga,
att jag aldrig sett att det skulle ha saknats
personer, som skulle vilja åtaga
sig en byråchefspost, eller då det skulle
utnämnas ett justitieråd, en landshövding
eller en generaldirektör; det
har som sagt aldrig saknats kandidater
till sådana poster. Inte heller tror
jag att de personer, som nu skola få
dessa löneförhöjningar, komma att utföra
sitt arbete på ett bättre kvalificerat
sätt, sedan de fått sin löneförhöjning
än de gjort tidigare. Det är helt
säkert så att dessa personer komma att
arbeta precis som tidigare oavsett löneförhöjning.
I handlingarna i ärendet
har jag sett, att det är framför allt vattenfallsstyrelsen,
som betonat att det är
svårt för verket att få ingenjörer och
andra tjänstemän. Men beträffande vattenfallsstyrelsen
förhåller det sig ju så,
att detta verk vid sidan av avlöningsstaten
kan förfoga över ett visst belopp,
som ger det möjlighet att bevilja vederbörande
ytterligare tillägg, så nog
finns det där vissa möjligheter i här
ifrågavarande avseende.
Vidare har man här tidigare i debatten
gjort gällande — så har t. ex. herr
Lindholm gjort — att kommunerna och
de enskilda betala mycket mera än staten.
Men då vill jag poängtera, att dessa
i enskild och kommunal tjänst anställda
inte ha samma fördelaktiga pensionsförhållanden
som statstjänstemännen.
Det är naturligtvis en stor sak
man har att ta hänsyn till i dessa sammanhang,
att statstjänstemännen utan
att ha erlagt några som helst avgifter
få sin framtida försörjning tryggad.
Detta och annat gör att man måste
ställa sig mycket tveksam inför vad
detta förslag kan komma att betyda i
fråga om återverkningar på andra områden.
Detta har också herr Petterson
i Degerfors tidigare betonat, och han
är ju en av de förhandlare för stadsförbundet,
som ha att göra upp med en
hel del personalgrupper, och han vet
sålunda vilken återverkan ett beslut i
här föreslagen riktning kan komma att
få på den privata marknaden. Det är
inte tu tal om annat än att en löneförhöjning
här kommer att få följder på
den privata arbetsmarknaden. Vi hörde
nyss av herr Nestrup hur bittra
läroverkslärarna, som inte få del av
denna löneförhöjning, bii, och vilken
trängtan de ha till en sådan löneförhöjning
när de se detta förslag. Men det
är klart att detta gäller inte bara läroverkslärarna
utan alla dem som stå i
lägre lönegrad än byråchefsklassen,
t. ex. byrådirektörer och andra. Dessa
komma därför att kräva höjda löner.
Detta är inte att undra på, tv dessa senare
befattningshavare ha nu som tidigade
haft ungefär jämförliga arbetsuppgifter
med de förutnämnda och
mena därför, att när nu byråcheferna
lyftas upp i lönehänseende böra även
de lyftas upp. Jag finner detta naturligt,
och statsrådet får vara beredd på
att det blir en mycket stark press på
regeringen för att få den att vidtaga
åtgärder för en sådan höjning i framtiden.
Jag tror därför, att det förslag som
föreligger är mycket olyckligt särskilt
i nuvarande läge i en som man vet
mycket olämplig situation på arbetsmarknaden.
Då det gäller för oss att
framför allt bevara penningvärdet skola
vi inte bortse ifrån vilken kolossal
återverkan lönefrågan har på inflationsspörsmålet.
Därvidlag äro ju lönerna
det mest avgörande för produktionens
vidkommande. Högre löner vid
industrien måste ovillkorligen föra
med sig högre priser på produkterna,
och så vidare på alla möjliga områden.
Vi ha ju sett hur det gick med de löneförhöjningar,
som vi bara för några
månader sedan fattade beslut om för
tjänstemännen vid järnväg, post, tele
-
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
155
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
graf och telefon, och hur de utlöste dyrare
järnvägsbiljetter, högre taxor på
telefonsamtal och telegram och dyrare
postporton. Lönerna äro med andra
ord en av de mest primära faktorerna
när det gäller att driva inflationen i
höjden; det kan man inte komma ifrån.
Men har man den saken klar för sig
skall man väl inte gå in för en högre
lönesättning för dem som enligt min
mening ha det allra bäst ställt i samhället.
Jag kan därför inte annat än
yrka avslag på det förslag, som här
föreligger från Kungl. Maj :ts och utskottets
sida, och jag ber, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall till den
av mig väckta motionen nr 541 i denna
kammare.
Häruti instämde herr Hansson i Ske
diga.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Det
är klart att detta är en fråga, som kan
uppröra känslorna och påverka omdömena.
Det är alltid så när lönefrågor
diskuteras, att det finns många bedömningsgrunder
och många utgångspunkter,
från vilka man söker värdesätta
det resultat vederbörande kommit fram
till. Jag tror emellertid att det skall
finnas möjligheter att se på denna fråga
såsom den har utvecklat sig under
åren och att undersöka huruvida de
beskyllningar för felbedömningar som
här framförts verkligen ha fog för sig.
Jag vill först säga, att det lär inte
vara möjligt att komma fram till något,
som man kan kalla en absolut rättvist
avvägd lönenivå vare sig det gäller
chefstjänstemän eller andra, utan vad
man härvidlag rör sig med är något
relativt och helt beroende på vilka
jämförelser man gör. Förhållandet är
emellertid det, att frågan om chefstjänstemännens
löner, alltså lönerna åt
byråchefer och med dem likställda och
högre tjänstemän varit under utredning
sedan 1939. Den ena utredningen
har avlöst den andra för att man slutligen
1947 skulle finna, att det inte var
möjligt att förverkliga något av de utredningsförslag
som tidigare framkommit,
utan att frågan måste ytterligare
utredas. Ännu en utredning tillsattes
alltså, vilken blev färdig med sitt arbete
1949. Det var den s. k. Stridsbergska
utredningen. År 1949 togos
emellertid förhandlingarna upp om stabilisering
av lönerna, och det ansågs
därför inte vara möjligt att lägga fram
utredningens förslag till lönereglering
under stabiiiseringsåren. Vid de förhandlingar
som föregingo stabiliseringen
träffades emellertid överenskommelse
mellan representanter för regeringen
och olika personalorganisationer om
att vissa frågor skulle ha förtursrätt,
när stabiliseringen en gång upphörde.
Däri ingick även denna fråga.
En del av dessa frågor ha tidigare
varit föremål för riksdagens behandling,
utan att någon därvid reagerat.
Riksdagen har i stället varit benägen
att i vissa fall bjuda över vad regeringen
föreslagit. Jag erinrar i det avseendet
om folkhögskollärarnas löner.
Det var en fråga som låg likadant till
som denna, och där man givit löfte om
att så snart stabiliseringen upphört
skulle frågan tagas upp. Förslaget i
fråga behandlades av föregående års
riksdag. Även andra löntagargrupper
ha varit ställda i samma läge, och förslag
beträffande dem ha kommit fram
till riksdagen. Men när man nu kommer
fram till denna grupp sägs det, att
härvidlag behöver ingenting göras.
Herr Rubbestad var till och med förvånad
över att den nu sittande regeringen
kunde komma med detta förslag.
Jag vill säga herr Rubbestad, att
det är inte så märkvärdigt om den sittande
regeringen vill infria givna löften,
det bör man göra lika väl när det
gäller den ena gruppen som när det
gäller den andra.
Sedan kan man ju diskutera innehållet
i det föreliggande förslaget. Såsom
156
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
jag redan nämnt har hela detta ärende
varit föremål för en ingående utredning,
och utredningsmannen har lagt
fram tre olika alternativ till lösning av
lönesättningen. I alla dessa alternativ
räknade han emellertid med ett borttagande
helt och hållet av begränsningen
i fråga om det rörliga tillägget, alltså
inte med att man skulle lyfta taket utan
att man skulle helt ta bort detsamma;
detta var genomgående i samtliga de
alternativ han lade fram. Under de förhandlingar
som sedan förts med personalorganisationernas
representanter
ha parterna enats om att inte ta bort
taket utan att lyfta det från 1 200 till
1 600 kronor såsom framgår av förslaget.
Då kan man fråga sig vad det
finnes för skäl att göra detta. Men man
kan på samma sätt fråga sig: Varför
föreslog 1945 års lönekommitté på sin
tid en höjning av taket? Man hade tidigare
ett lägre tak, men kommittén föreslog
en lyftning till 1 200 kronor. Det
var naturligtvis med hänsyn till att
man redan då kommit in i ett förändrat
penningvärde. Löneläget hade därmed
förändrats, och man ansåg att för
att hålla balansen mellan olika lönegrader
något så när behövdes en höjning
av det belopp å vilket rörligt tillägg
skulle utgå.
Förhållandet är precis likadant nu.
Man kan behålla taket vid 1 200 kronor
men söka åstadkomma en löneförbättring
genom en utbyggnad och en omräkning
av löneplanen. Men då man
talar om återverkningar på kommunerna
är det ingen som kan inbilla mig,
att icke detta även får återverkningar
på kommunerna, alldenstund kommunförbunden,
innan riksdagen fattade sitt
beslut, i förväg förpliktat sig att taga
konsekvenserna av riksdagens beslut.
Då man säger att ett genomförande
av detta ger återverkan för kommunerna,
kan man även fråga sig, om ej kommunernas
åtgärder redan gett återverkningar
för staten. Det är tyvärr så.
Den statliga lönesättningen för chefs
-
tjänstemännen har kommit att släpa
efter icke bara i förhållande till den
enskilda marknaden utan även vid
jämförelse med den kommunala lönesättningen.
Nu tror jag icke att man bär möjlighet
att inom den statliga sektorn konkurrera
med den enskilda marknaden
om lönesättningen för chefstjänstemän.
Där har man naturligtvis möjlighet att
mera obundet öka lönerna vid varje
särskilt tillfälle på ett helt annat sätt
än vad man kan göra inom det statliga
området. Jag tror icke heller att det är
nödvändigt att staten i varje situation
söker konkurrera. Men däremot tror
jag det är nödvändigt att man från statens
sida visar de tjänstemän, som man
har satt på de betydelsefullaste posterna,
att man icke helt nonchalerar deras
intressen. Vi behöva duktigt folk inom
ledningen för den statliga verksamheten.
Det finns även en hel del duktigt
folk på dessa poster. Men deras arbetsvilja
främjas ej av att man bara lovar
dem en utredning och icke gör någonting
mera. Även om man ej kan konkurrera
med andra arbetsgivare, bör
man dock visa den goda viljan att hålla
löneläget så att de icke släpa efter alltför
mycket.
Det har i en motion ifrågasatts, huruvida
man icke i stället för att taga bort
taket skulle kunna inarbeta det procentuella
tillägget i den fasta lönen. Det
kan man tänka sig att göra, men det
löser ej problemet, utan det endast förstorar
detsamma. Genom att man inarbetar
tillägget i själva löneplanen
kommer den gräns, där det nuvarande
rörliga tillägget upphör, att bli ännu
mera markerad, och det rörliga tillägget
kommer i fortsättningen att giva
ännu mera underliga resultat. Skall en
sådan åtgärd vidtagas, bör det ske i
samband med en allmän omarbetning
av löneplanen, då man får reglera löneskalan
i dess helhet.
Nu är det en mycket besvärlig situation
som uppstår inom det statliga om
-
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
157
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
rådet, när man kommer in på löneregleringar,
därför att diskussionen lätt
influeras av de skäl som anföras från
dem som äro inplacerade i de lägsta
lönegraderna och sättas i motsats till
dem som äro placerade i de högsta
lönegraderna. Man menar att om den
ene icke kan få mera än så och så
mycket i kronor räknat skall ej heller
den andre få mera. Jag har personligen
icke svårt att förstå dessa skäl, men jag
skulle vilja fråga: Hur för man diskussionen
inom andra områden? Hur för
man diskussionen inom kommunerna?
Gå de som sitta i den kommunala förvaltningen
ut och diskutera med de
lägst avlönade innan de fastställa lönerna
för cheferna? Det tror jag icke att de
göra. Jag är övertygad om att de lägre
tjänstemännens organisationer icke lägga
sig i den lönesättning som kan finnas
skälig för att erhålla högre tjänstemän.
Hur gör man inom den enskilda
industrien? Jag har icke hört att de
som ha att förhandla om lönerna för
den lägre personalen vid något tillfälle
protesterat mot lönesättningen för
chefslönerna. Ändå ligga dessa på en
höjd som ej kan jämföras med de löner
som det här är fråga om.
Herr Rubbestad nämnde, att genom
det framlagda förslaget kommer chefen
för statens järnvägar upp i en årslön
på ungefär 50 000 kronor. Jag undrar
om icke statens järnvägar är ett bland
de största företagen här i landet. Jag
tror att man i detta land kan finna en
hel del företagsledare som ha lika hög
lön och kanske högre lön för skötseln
av betydligt mindre företag. Det förekommer
även inom den kommunala
förvaltningen.
När man nu åberopar att förändringen
av taket skulle vara det mest motbjudande,
så tror jag att man skall se
det på det sättet att även om man icke
tycker att det är trevligt att göra den
operationen så bör man vara medveten
om att därest man ej gör den, kan man
få göra en som är obehagligare. Inom
andra områden har man ej dessa begränsningar
kvar; de äro slopade inom
den enskilda marknaden. Så länge man
bygger på det rörliga tillägget med bibehållande
av taket uppkommer just
det problem som påkallat denna lönereglering
och som består i att de närmast
liggande tjänsterna så att säga
flyta in i chefstjänsterna. Det blir en
så obetydlig löneskillnad mellan byråchefen
och hans närmaste underordnade,
att det så småningom icke lönar
sig för de närmaste underordnade att
taga chefstjänsten med de större krav
som ställas på innehavaren av densamma.
Jag skulle också vilja hänvisa till att
om man nu skulle gå emot denna höjning
av taket så ha reservanterna icke
gått emot den höjning av taket på pensionerna
som också ligger i förslaget.
En provisorisk lönereglering, avsedd
för professorer, är också uppbyggd på
denna höjning av taket för de reglerade
tjänsterna. Skulle man nu behålla taket
vid 1 200 kronor, har man rivit
upp det system som både denna lönereglering
och den provisoriska löneregleringen
för professorer bygga på.
Alltså, detta ingår som en mycket betydelsefull
del i hela konstruktionen av
löneförbättringen. Rycker man ut denna
del vore det nästan lika bra att icke
göra någon lönereglering. Då åstadkommer
man ett trassel, som sedan
komme att göra denna fråga betydligt
besvärligare att komma till rätta med.
Man får bedöma inställningen till
problemet även med hänsyn till det
värde som man sätler på förhandlingsöverenskommelser
och förhandlingsrätten.
Det har förhandlats med tjänstemännens
organisationer. Utgångsläget
var ett förslag från en utredningsman,
vilket var gynnsammare än den föreliggande
propositionen och vilket tjänstemännen
givetvis ville hålla fast vid.
Men under förhandlingarnas gång ha
de gått regeringen till mötes på olika
punkter. Vi ha givetvis också gått dem
158
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
till mötes. Men om man tar utredningsförslaget
som utgångspunkt, ligger propositionen,
totalt sett, lägre än utredningsmannen
tänkt sig i sitt billigaste
alternativ.
Om man på detta sätt förhandlar sig
fram till en frivillig överenskommelse,
som nu riksdagen skall pröva, uppstår
också frågan: Vilken respekt vill man
ha för en sådan överenskommelse? Anser
man att man skall förhandla sig
fram till en överenskommelse, och tror
man på möjligheten att i framtiden
ordna sådana frågor förhandlingsvägen?
Tror man att det är en framtidsmöjlighet,
skall man också behandla
förslaget med hänsyn till detta.
Jag viil påstå att det icke ligger något
oskäligt i det framlagda förslaget,
oavsett om man gör jämförelse med
den privata marknaden eller med de
kommunala lönerna. Vi komma icke
att ligga över någondera gruppen. Vi
komma att ligga närmare det löneläge
som utkristalliserat sig där, men vi
komma ej att överskrida det.
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! När herr statsrådet i sitt
anförande berörde att man här vidtagit
åtgärder för andra grupper, t. ex. genom
löneregleringen för folkhögskolelärare
och andra, så är ju det en sak
som ligger helt vid sidan om. Det är
ju grupper som tidigare aldrig varit
lönereglerade. Man har försökt att passa
in dem i det statliga lönesystemet.
Det tycker jag är riktigt. Det är en helt
annan sak. Men här gäller det en förflyttning
av sådana som redan äro inplacerade
i det statliga lönesystemet
och som genom olika löneregleringar
fått den plats som man ansett att de
borde ha.
Statsrådet säger att om man slopar
höjningen av taket från 1 200 kronor
till 1 600 kronor bryter man sönder
hela systemet. Nej, det gör man icke,
herr statsråd! Det som är felet här är
den kraftiga höjning som sker i grund
-
lönen för dessa. Byråcheferna höjas ju
upp från 33 till 37 lönegraden, alltså
en betydande höjning. Dessutom har
man gjort om löneplanen nr 2, som ger
betydligt högre löner, ända upp till
4 800 kronor i vissa lägen, utöver det
som redan tidigare har gällt. Det är
självklart att denna höjning från 1 200
kronor till 1 600 kronor spelar en mycket
stor roll för de stora löntagarna.
Det gör en extra inkomst med icke
mindre än 1 536 kronor per år bara genom
denna höjning av det rörliga tillläggets
beräkning på 1 600 kronor i
stället för på 1 200 kronor. När man
vet att genom detta förslag en byråchef
får 6 204 kronor i rörligt tillägg,
medan en banvakt får cirka 1 500 kronor,
frågar man sig: Är detta rätt avvägt,
när det gäller att skapa ersättning
för ökade levnadskostnader? Att
byråchefen skall få fyra gånger så mycket
för ökade levnadskostnader tycker
jag icke är riktigt.
Vidare säger statsrådet att det icke
är riktigt att de lägre tjänstemännen
skola vara med om att konkurrera när
det gäller de högre. Jag förstår att ur
de högre tjänstemännens synpunkt är
det bra att slippa detta. Jag har varit
med i flera kommittéer, där man haft
förhandlingar med tjänstemän. Vi ha
fört samman de högre och de lägre,
och de ha fått göra sina synpunkter
gällande. Det har blivit mera rättvist
avvägt än nu.
Statsrådet säger att man skall vinnlägga
sig om att hålla löften. Ja, visst
skall man det. Men jag anser att man
skall vara rädd för att giva löften med
sådana konsekvenser.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Det
är alldeles riktigt som herr Rubbestad
säger att man icke skall göra jämförelse
mellan den lönereglering som ägt
rum för folkhögskolelärare och denna
lönereglering. Jag har heller icke lik
-
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
159
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
ställt dem på annat sätt än att man i
båda fallen kommit överens om att en
lönereglering skulle ske; när stabiliseringen
upphört, skulle förslag framläggas
om lönereglering förutom för folkhögskolelärare
och andra grupper även
för chefstjänstemännen. Och när man
redan lagt fram förslag för de andra
grupperna, skall man icke rygga överenskommelsen
för chefstjänstemännens
del. Det har jag alltså ansett att man
icke skulle göra.
Sedan vill jag fästa uppmärksamheten
på en sak som jag förmodar att
herr Rubbestad tidigare kommit underfund
med, nämligen att denna lönereglering
icke avser att vara en kompensation
för ökade levnadskostnader.
Det är en lönereglering som tillkommit
och diskuterats fram innan den nuvarande
levnadskostnadsökningen blivit
känd.
Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Herr Lindholm framhöll i sitt anförande
att det låg nära till hands att i denna
fråga vädja till känslorna. Det är
möjligt att det är på det sättet, även om
jag för min del måste säga att den hittills
förda debatten icke har givit någon
anledning till ett sådant antagande.
Jag tycker nog att lika väl som man
gör anspråk på att kunna förebringa
sakskäl för denna sak, lika väl kan
man ha anspråk på att kunna framlägga
sakskäl däremot.
Det har föreslagits att byråcheferna
skola flyttas upp fyra lönegrader. Jag
har för min del ingen invändning att
göra mot denna uppflyttning, även om
jag vill säga att det hör till ovanligheten
att man flyttar upp en tjänsteman
i staten fyra lönegrader på en gång.
Jag vet ej om det kan anföras exempel
på att det skett tidigare. Det spelar väl
icke så stor roll. Jag accepterar detta
förslag.
Motiven äro: för det första att lönerna
för chefstjänstemännen sliipat efter,
för det andra att det är svårigheter att
rekrytera chefstjänsterna. Men det är
dessutom, säger man, svårigheter att
behålla de mera kvalificerade chefstjänstemännen
hos staten.
Jag kan acceptera de motiv som äro
anförda för lönegradsuppflyttningen.
Jag vill emellertid göra det lilla påpekandet,
att de icke utgöra något som
är alldeles speciellt för chefstjänstemännen.
Det är faktiskt någonting som
vi gå till mötes i kanske ökad utsträckning
även när det gäller andra kategorier
av statstjänstemän, beroende på
den löneutveckling som också för de
lägst avlönade försiggått under krigstiden
och även under efterkrigstiden
med dess löneglidning ute på den öppna
arbetsmarknaden och andra ting
som vi i tidigare sammanhang diskuterat.
Men om man nu flyttar upp chefstjänstemännen
fyra lönegrader, kan
man ställa frågan: Kan det vara anledning
att låta denna grupp gå före andra
grupper, när man har en stor apparat
i gång, nämligen tjänsteförteckningsrevisionen,
för att pröva den statliga
lönesättningen över huvud? Det kan
mot detta, att också chefstjänstemännen
skola vänta, sägas, att de väntat så länge
tidigare. Man har haft flera utredningar
som kommit till resultatet att denna
grupp borde uppflyttas. Det ligger nog
en hel del i detta. Det finns anledning
att göra ett undantag för denna grupp
i fråga om lönegradsuppflyttning på
samma sätt som man gjort det för andra
grupper. Man har i år gjort det för
maskinistpersonal och eldare. Det
finns flera grupper där man beslutat
uppflyttning utan att tjänsteförteckningsrevisioncn
slutförts.
Så här långt har jag alltså inga direkta
invändningar att göra mot det
förslag som framförts från regeringens
och utskottets sida.
Så komma vi till en annan sak; det
är höjningen av taket för det s. k. rörliga
tillägget. Det kan hända att man
160 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
skall höja taket. Det kan hända att
man skall helt enkelt taga bort taket
och att man icke skall ha någon begränsning
för det rörliga tillägg som
skall utgå. Men jag vill bestämt hävda,
att om man skall göra en förändring
beträffande detta tak eller helt taga
bort det skall man icke göra det nu.
Anledningen till denna ståndpunkt ar
att vi från och med innevarande år ha
övergått till att träffa överenskommelse
om det rörliga tilläggets storlek för
ett år i sänder. Det betyder att de
grupper, som nu äro placerade på den
statliga löneplanen, i fråga om det rörliga
tilläggets storlek äro bundna från
den 1 januari fram till den 31 december
i år. Oavsett i vilket löneläge de
ligga ha de inte anledning att räkna
med att under denna tid få någon förbättring
av tillägget. Då kan man fråga
sig, varför det kan finnas anledning
att i mitten av året ändra det rörliga
tilläggets storlek för vissa grupper och
varför man dessutom skall göra förändringar
för de grupper, som tidigare äro
relativt väl tillgodosedda.
Jag vill också understryka vad som
tidigare har framhållits, att när man
höjer taket för det rörliga tillägget, betyder
det inte bara att man ändrar lönerna
för chefstjänstemännen, d. v. s.
de grupper som äro uppräknade i den
kungl. propositionen, utan det betyder
också att man förändrar lönerna för
en hel råd andra grupper, vilkas löneställning
icke har varit under prövning
vare sig i chefslöneutredningen eller i
andra sammanhang utan nu prövas i
tjänsteförteckningsrevisionen. Det gäller
en de] grupper på den militära sidan
och på den civila sidan byråsekreterare,
byrådirektörer o. s. v. Man
kan ju inte säga, att de skäl som ha
anförts i fråga om de högre chefstjänstemännen
ha samma tyngd i fråga
om dessa.
Det har sagts här, att om man nu
icke höjer taket för det rörliga tillägget,
kommer man därigenom att även
-
tyra rekryteringen och slå sönder
systemet. Jag vill emellertid för min
del bestämt hävda, att om man från
den 1 juli genomför en så betydande
höjning av lönen som fyra lönegraders
uppflyttning, kan inte en ytterligare
höjning av tillägget ha sådan betydelse,
att den skulle i avsevärd utsträckning
påverka möjligheterna att rekrytera eller
hålla kvar dessa kategorier av
tjänstemän.
Det har här träffats en överenskommelse,
och det ligger naturligtvis nära
till hands att hävda, att den också skall
gälla. Jag vill emellertid i det avseendet
påpeka, att man också har träffat
en överenskommelse om att grunderna
för det rörliga tillägget skola vara fastställda
för ett år framåt, och då kan
man lika gärna säga, att den överenskommelsen
skall vara bindande under
innevarande år och att man, när man
kommer fram till den 1 januari 1952,
får ta upp frågan om taket till ny
prövning.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.
Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr PETTERSON i Degerfors (kort
genmäle): Herr talman! Det var ett yttrande
av statsrådet Lingman, som föranledde
mig att än en gång begära ordet
för replik. Statsrådet säger, att vi
skulle vara småkitsliga. Det förekommer
inte, säger statsrådet, vare sig på den
kommunala lönemarknaden eller på den
privata, att den ena gruppen tar hänsyn
till vad andra ha fått. En kommunalarbetare,
säger statsrådet, frågar inte
hur mycket vi skola betala en tjänsteman.
Det är emellertid just vad som
sker ute på arbetsmarknaden. Jag kan
hänvisa till de segslitna förhandlingar
vi i år ha haft med kommunalarbetarförbundet,
vid vilka kommunerna ju
fingo gå ganska långt särskilt i fråga
om sociala förmåner och semester,
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18. 161
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
längre än vad andra lia behövt gå, just
emedan kommunerna tidigare beträffande
tjänstemannagruppen hade gått
betydligt längre. Detta ha kommunalarbetarna
hänvisat till.
Sedan kan jag inte låta bli att i detta
sammanhang hänvisa till vad förre finansministern
Wigforss brukade försöka
inpränta i oss, att den kaka som
alla skola bryta av är given. Om någon
grupp försöker bryta för stort stycke
för sig själv, betyder det att andra grupper
få så mycket mindre. Nu vill jag
fråga, om inte herr Wigforss’ bild gäller
än i dag?
Herr PERSSON i Växjö: Herr talman!
Jag begärde ordet endast för att säga
ett par ord i anledning av herr Rubbestads
anförande. Herr Rubbestad har ju
noga räknat ut hur stor löneförhöjningen
skulle bli för de tjänstemän det här
gäller och också angivit, vilka löner en
del av dessa tjänstemän ha. Man kan
nog tycka, att lönerna ligga högt; det
är summor man inte är van att höra
nämnas i sådana sammanhang.
Nu tror jag för min del, att när man
på en del områden av samhällslivet betalar
så höga löner som sker, i. ex. inom
kommunerna och det privata näringslivet,
kommer man inte ifrån att också
staten måste följa med åtminstone i någon
utsträckning.
Det finns faktiskt ett område som enligt
vad jag kan förstå ligger herr Rubbestad
lika nära som detta, där man åtminstone
i vissa fall betalar mycket
höga löner. Herr Rubbestad nämnde,
att generaldirektören för statens järnvägar,
om detta förslag bifalles, kommer
upp i en lön av bortåt 50 000 kronor.
Det är en mycket hög lön, och såvitt
jag vet finns det ingen annan generaldirektör
som har så hög lön. Jag
förstår inte saken riktigt, men jag föreställer
mig att det måste vara lika krävande
att vara generaldirektör för ett
sådant verk som statens järnvägar som
att t. ex. vara direktör för eu skogs
-
ägarförening. Jag kan inte föreställa
mig annat än att det måste ställas minst
lika stora krav på generaldirektören
som på direktören för skogsägarföreningen.
Jag känner till en skogsägarförening,
vars direktör har, inte närmare
50 000 kronor, utan 68 670 kronor
i lön om man tar den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten. Detta
är vad som finns kvar efter reseavdrag
och avdrag för pensionsförsäkring och
annat, och jag skulle därför tro att
denne tjänstemans lön ligger närmare
90 000 kronor. Jag vet inte så noga vad
t. ex. en direktör för en slakteriförening
har, men är det inte så att en direktör
för en slakteriförening ligger åtminstone
något stycke över t. ex. en byråchef i
lön? Det går inte att göra några direkta
jämförelser, men nog är det väl tänkbart
att chefen för lånebyrån vid bostadsstyrelsen,
som har ansvar för
många hundra miljoner kronor, har en
lika krävande befattning som t. ex. direktören
i en slakteriförening.
Nu är jag rädd att herr Rubbestad på
sitt vanliga oefterhärmligt insinuanta
sätt kommer att säga när jag har satt
mig — det skall inte dröja länge -— att
jag också är något slags byråchef i bostadsstyreisen
och att det är därför jag
säger på detta sätt. Herr Rubbestad
brukar ju argumentera så i olika sammanhang.
Är det någon som är delegat
vid Europarådet, är det ju enligt herr
Rubbestad detta som är hans motiv för
att yrka högre anslag o. s. v. Jag vill
då tala om, att jag bara är förordnad
av Kungl. Maj:t mot arvode, och jag
har bara velat anföra dessa synpunkter
för att visa, att man även inom det område,
som jag tycker skulle ligga herr
Rubbestad nära, ansett sig nödsakad
att betala ut högre löner än man förmodligen
skulle vilja betala. Det kan
väl inte bero på annat än att det är
konkurrens om det duktiga folket. När
man skall bedöma sådana frågor, tycker
jag man får ta hänsyn till hur förhållandena
äro på olika områden.
11—Andra kammarens protokoll 1951. Nr IS.
162 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Det var för mig en överraskning
att höra, att herr Persson i
Växjö fungerar som byråchef — det
hade jag aldrig föreställt mig tidigare.
Jag vill dessutom säga, att det är en
helt annan sak om olika ekonomiska
föreningar betala sina chefstjänstemän
höga löner än att både en byråchef i
bostadsstyrelsen och en vanlig byråchef
i ett departement få höga löner. Tjänstemannen
i den ekonomiska föreningen
får kanske ibland arbeta 24 timmar om
dygnet, ofta hundra timmar i veckan,
under det att de andra ha en arbetstid
på i regel 42 timmar i veckan.
Det är väl bäst att herr Persson anger
namnen på de personer som få dessa
löner. Jag känner inte till att det
betalas ut sådana löner, och åtminstone
har jag inte medverkat till dem.
Herr PERSSON i Växjö (kort genmäle):
Herr talman! Egentligen är det
ju ingen idé att diskutera med herr
Rubbestad längre. Det går mycket lätt
att se de personer jag talar om i taxeringskalendern.
Denna argumentation, att direktörerna
för olika ekonomiska föreningar arbeta
24 timmar om dygnet, kan man
väl ändå inte godta. Det är omöjligt
för en människa att hålla på någon
längre tid att arbeta 24 timmar om
dygnet — det måste väl ändå herr Rubbestad
erkänna. Min lilla erfarenhet
från det verk där jag har medverkat
en smula har i alla fall sagt mig, att
det finns tjänstemän, som arbeta kanske
16 timmar om dygnet en lång tid i
följd. Den erfarenhet jag har kunnat
göra i detta verk har fått mig att revidera
min uppfattning om hur lång arbetstid
vissa statstjänstemän måste ha
för att kunna sköta sina sysslor. Jag
kan visa med statistik som vi ha sammanställt,
hur vissa tjänstemän, som
inte ha ett öre i övertidsersättning,
ändå få fullständigt slita ut sig, därför
att de av ambition vilja sköta sina uppgifter.
De löner jag drog fram från ett visst
område anförde jag emedan jag tyckte,
att även herr Rubbestad bör ha en
tankeställare när han försöker slå an
känslosträngarna i sådana sammanhang.
Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Herr Perssons i Växjö replik
om den fria lönemarknadens lönesättning
ger onekligen en tankeställare,
men den kan ju föranleda reflexioner
åt flera håll. Med de höga löner som
den privata företagsamheten i dag betalar
är det ju alldeles uppenbart, att
statsverkets möjligheter att konkurrera
i lönesättningen äro mycket begränsade,
om de över huvud taget äro för handen.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på en omständighet, som man
inte bör helt se bort från när man jämför
statstjänarlönerna med de höga lönerna
i det fria näringslivet. En högre
statstjänsteman sitter ju säker på sin
plats, försåvitt han inte direkt missköter
den uppgift han är satt att sköta,
under det att det inte alls är ovanligt
att en chefstjänsteman i det enskilda
företagslivet trillar av sin pinne lika
snabbt som han har lyfts upp på den.
Jag är alldeles förvissad om att våra
generaldirektörer och byråchefer värdesätta
den säkerhet som deras anställning
i statens tjänst medför så högt, att
de inte gärna göra sådana jämförelser
med dem, som äro anställda i den enskilda
företagsamhetens tjänst, som herr
Persson i Växjö här gjorde.
Jag begärde emellertid ordet närmast
med anledning av vad herr Lindholm
anförde i sitt första anförande. Herr
Lindholm åberopade förslaget från 1945
års lönekommitté att det s. k. taket
skulle höjas från 900 kronor till 1 200
kronor. Då jag hade äran att vara med
i 1945 års lönekommitté, är jag angelägen
att säga, att jag är alldeles förvissad
om att ingen av kommitténs
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
163
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
ledamöter skulle önska, att man tar dess
förslag till intäkt för att höja gränsen
ytterligare. Man skall nämligen komma
ihåg, att 1945 års lönekommitté bl. a.
hade till uppgift att försöka sammanpressa
löneklyftorna i statsförvaltningen.
Det ledde till att man gav relativt
mycket större lönehöjningar i de lägre lönegraderna
och i mellangraderna, under
det att de högsta tjänsterna fingo släpa
efter ganska avsevärt. För detta gavs
den kompensation, som låg i höjningen
av taket. Att då använda samma motivering
i det ögonblick man höjer chefstjänstemännens
löner med icke mindre
än fyra lönegrader är ju, herr Lindholm,
ganska orimligt såvitt jag kan
förstå.
Jag delar herr Lindholms och statsrådet
Lingmans uppfattning om att det
är eftersträvansvärt att statsverket kan
behålla de goda krafterna i statsförvaltningens
tjänst. Jag har emellertid redan
påpekat, att det föreligger stora
svårigheter att konkurrera med den enskilda
företagsamheten. Möjligheterna
att konkurrera med kommunerna äro
kanske större, och härvidlag har ju
statsrådet i sin proposition clirekt anfört,
att syftet delvis är att hålla kvar
sådana tjänstemän, som annars kunna
tänkas gå över bland annat till kommunerna.
Men vad inträffar nu om vi
följa Kungl. Maj:ts proposition? Jo,
Stadsförbundet har redan överenskommit
med de kommunala tjänstemännens
organisationer, att därest det företas en
ändring i gränserna för det numera
fasta tillägget, skall den automatiskt
tillämpas även för dessa kommunala
tjänstemän. Resultatet blir alltså att
man lyfter båda parternas lönenivå,
varefter man har precis lika goda eller
dåliga förutsättningar att konkurrera
om arbetskraften som förut.
Nu frågar man, varför dessa kommuner
ha träffat en sådan överenskommelse.
Jo, det beror inte på att man
med otillbörliga medel konkurrerar,
herr Lindholm, utan det beror på att
kommunerna ha accepterat statens allmänna
lönereglemente för den kommunala
lönesättningen, och har man gjort
det, kan man uppenbarligen inte göra
avsteg från statens löneföreskrifter på
än den ena punkten och än den andra,
utan då tvingas man att acceptera den
ståndpunkt man har intagit.
Jag har väckt en motion om att riksdagen
inte skall bifalla Kungl. Maj:ts
proposition i denna del. Jag medger,
att statsrådet har rätt i att det leder till
trassel när det gäller den uppgörelse
som han har träffat med de högre statstjänstemännen,
men jag kan inte se någon
annan råd än att statsrådet får
komma igen och försöka lösa frågan på
annat sätt. Jag har ingen erinran mot
att de högre tjänstemännen få en rimlig
löneställning och absolut ingen erinran
mot att regeringen infriar sina
givna löften till de högre statstjänstemännen,
men det förefaller mig som
om det vore rimligt att man tänkte sig
för mycket noga innan man valde väg,
framför allt när det gäller en väg, där
riksdagen vid upprepade tillfällen har
reagerat mot vad man har föreslagit.
Jag erinrar om att vi här ha haft hårda
strider när det var 700 kronors gräns,
när det var 900 kronors gräns och nu
när det är 1 200 kronors gräns. Jag tycker
man i någon mån bör respektera
de invändningar som riksdagen gör på
en sådan punkt.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Ward in. fl.
Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Nilsson i Kristinehamn
säger, att man inte kan göra en
jämförelse mellan den argumentering
som användes, då taket lyftes från 900
till 1 200 kronor, och vad som nu föreslås.
Men motivet, herr Nilsson, den
gången, var det förändrade penningvärdet,
och jag tror att man med full
styrka kan tala om ett förändrat penningvärde
den här gången också.
164 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
Sedan är det en annan sak, som herr
Nilsson i Kristinehamn fullständigt förbigått
i detta sammanhang, och det är
att de olika delarna av förslaget tillsammans
skulle representera en produkt,
som skulle utgöra den löneökning
man skulle ge åt dessa chefstjänstemän.
Man har alltså siktat att nå till en viss
lönenivå. Om nu herr Nilsson i Kristinehamn
får igenom sitt yrkande, bryter
man för en viss del av dessa tjänstemän
bort en väsentlig del av denna avsedda
löneökning.
Jag har själv suttit och förhandlat
om avtal på andra håll och varit van
vid att om man gjort en uppgörelse med
den andra parten, söker man också att
infria den. Det skall resas verkligt allvarliga
skäl emot en sådan uppgörelse,
innan man kan rygga den. Herr Nilsson
i Kristinehamn har icke haft något att
erinra emot den samlade löneökning,
som man eftersträvar att nå. Det är
därför, herr talman, som jag anser att
hans resonemang icke är hållbart i denna
fråga.
Herr NILSSON i Kristinehamn (kort
genmäle): Herr talman! Men herr Lindholm
måste väl ändå medge, att man
också kan säga att det ligger en avsevärd
kompensation för det försämrade
penningvärdet i de fyra lönegradernas
löneförhöjning! Man behöver inte bara
åberopa det rörliga tillägget såsom en
kompensation för det försämrade penningvärdet.
Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill erinra herr Nilsson
i Kristinehamn om att det här icke
är fråga om enbart en kompensation
för det försämrade penningvärdet, utan
här är det fråga om en lönereglering,
som varit utlovad tidigare men som
icke kunnat genomföras på grund av
vissa omständigheter. Man får inte, herr
Nilsson i Kristinehamn, glömma bort
att för denna tjänstemannagrupp har
det inte varit någon lönereglering på åt
-
skilliga år beroende på många olika
omständigheter. Man skall inte försöka
att trolla med problemet på det sätt,
som man har gjort här.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Petterson i Degerfors frågade mig, huruvida
jag ansåg att herr Wigforss’ uttalande
om delning av den kaka, som
var tillgänglig, fortfarande kan anses
äga giltighet. Jag anser att uttalandet
fortfarande äger giltighet, men det är
med det som med mycket annat, det
är beroende på vilket sätt man framställer
frågan och vad man åsyftar med
den. Jag vet inte om herr Petterson i
Degerfors menar att chefstjänstemännen
skulle dela kakan lika med de underordnade
— låt oss säga att generaldirektören
i statens järnvägar skulle
dela lika med banvakten i kronor räknat
— eller om man skall säga att
chefstjänstemännen i statsförvaltningen
skulle få dela lika med chefstjänstemännen
inom andra förvaltningsområden,
låt oss säga den kommunala förvaltningen.
Skola de dela lika där, bör det
väl vara aktuellt att behandla frågan
på samma sätt. Eller skall man säga att
chefstjänstemännen inom enskilda företag
eller kommunal förvaltning skola
ha en mycket större del av kakan än de,
som ha motsvarande uppgifter inom
den statliga förvaltningen?
Jag tror inte man kan ge ett direkt
svar på frågan, förrän man har
klart för sig, hur man har dessa kakbitar
utdelade och vilka som skola dela
dem.
Herr Nilsson i Kristinehamn förklarade,
att kommunerna voro ställda i
den belägenheten, att de hade godtagit
den statliga löneplanen och därför voro
nödsakade att följa de förändringar,
som komme att äga rum i den statliga
lönesättningen. Detta är väl ändå en
sanning med modifikation. Kommunerna
ha tagit den statliga löneplanen,
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
165
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
men de tillämpa tjänsteförteckningen
på annat sätt än staten. Medan staten
har vissa tjänster inplacerade i 31, 32
och 33 lönegraden, ha kommunerna
inplacerat motsvarande i 37, 38 och 39
och ännu högre. De ha kompenserat
dem på det sättet. Om nu staten skall
försöka rätta till en del oegentligheter,
som uppstått genom att lönerna släpat
efter, kan man inte protestera däremot
från kommunernas sida. Här påtalade
olägenheter borde kommunerna tänkt
på, när de togo det statliga lönesystemet
men behandlar det på annat sätt
än vad staten gör!
Jag vill, för att inte de kommunala
svårigheterna skola åberopas alltför
mycket, hänvisa till att under förhandlingarnas
gång, när vi blevo på det
klara med att förutsättningen för att vi
skulle kunna träffa en uppgörelse med
tjänstemännen var denna förändring av
taket, så hade vi samråd med representanter
för de kommunala organisationerna,
som förklarade sig förstå statens
intresse av att träffa en uppgörelse.
När vi sålunda direkt ha talat med de
kommunala förhandlingsorganen, tycker
jag det är underligt om andra representanter
för kommunerna säga något
annat.
Ilerr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag begärde ordet när jag
hörde statsrådet utveckla frågan om
delningen av kakan och frågade, om
herr Petterson i Degerfors ansåg det
vara rimligt att man skulle ta från de
högst betalda och gc till de lägre. Det
förvånade mig, när jag hörde den frågan
och vet regeringens inställning när
det gäller jordbruket, där man ju gått
in för att de, som ha stora inkomster,
i vissa fall skola dela med sig till dem
som ha mindre.
Nu tror jag inte att det är den riktiga
vägen att göra så beträffande tjänstemännen,
men jag menar att frågan borde
inte vara främmande för regeringen,
då regeringen intagit denna ståndpunkt
beträffande jordbruket.
Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
inte taga många minuter i anspråk, men
det är ett par reflexioner jag har gjort
under denna debatt.
För det första vill jag påminna om
att när löneregleringen för statstjänstemännen
blev verklighet, utmättes dessa
löner efter det ansvar, som de olika
tjänstemännen, placerade i olika lönegrader,
hade. Man utmätte dem efter de
studie- och andra kostnader, som vederbörande
ådragit sig för att kvalificera
sig för sin tjänst. På detta lade
man sedan ett rörligt tillägg, och detta
rörliga tillägg skulle alltså få ändras
allt efter fluktuationerna i penningvärdet.
Penningvärdet har nu sjunkit väsentligt,
men det är inte tjänstemännens fel,
att penningvärdet har tillåtits dala ned
på det sätt som det gjort.
Herr Rubbestad och herr Gustafsson
i Stockholm ha hjälpts åt att förklara
med siffror, hur mycket i pengar räknat
en tjänsteman i Ca 9, Ca 24 och
Cp 19 får eller har fått. Det är en sak
som herrarna emellertid glömt, och det
är att räkna ut vad nettolönen blir för
de tjänstemän, som ligga i de lägre
eller mellangraderna och de som ha de
högre lönegraderna, när skatterna äro
frånräknade. Då kanske ni kunna återkomma
och börja diskutera från en helt
annan utgångspunkt.
Herr Rubbestad tillvitar regeringen
att inte vara riktigt ärlig'' i sitt uppsåt.
Han menade att regeringen är till, om
jag fattade herr Rubbestad rätt, för att
föra utjämningens politik. Jag måste,
herr talman, säga, att regeringen har
nog fört en utjämningens politik. Det
visar progressiviteten i skatteskalorna
alltför tydligt. Min frågeställning, herr
Rubbestad, skulle därför vara: Var skall
utjämningen sluta?
Sedan skulle jag bara till sist, herr
talman, vilja göra några reflexioner i
anledning av herr ltubbestads påstående
att tjänstemännen i departementen,
nämnder och kungliga verk ha sin
åtta timmars arbetsdag, under det att
166 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
andra arbeta kanske 24 timmar om dygnet.
Det förvånar mig verkligen att herr
Rubbestad, som varit statsråd en gång
i tiden, kan leva i den tron, att hans
tjänstemän i departementet gingo hem
efter åtta timmars arbetsdag. För mig
framstår det vara på följande sätt, herr
talman. Antingen är det så långt tillbaka
i tiden sedan hem Rubbestad var
statsråd, att han glömt dessa förhållanden,
eller också skrev herr Rubbestad
själv alla propositioner och lät tjänstemännen
gå hem. Eller för det tredje
gick herr Rubbestad hem efter åtta timmar
och lät tjänstemännen stanna kvar
och arbeta. Jag skulle tro att det senare
är troligare. Men då skola vi bara ha
klart för oss här, att herr Rubbestad
hade mycket högre lön än de tjänstemän,
som stannade kvar och arbetade.
Hem talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille.
Herr fcrste vice talmannen SKOGLUND
: Herr talman! Då mitt namn återfinnes
under utskottsutlåtandet vill jag
med några ord förklara, varför jag
har kunnat biträda utskottets utlåtande
utan några större betänkligheter. Det är
två skäl.
För det första; vi ha en duglig och i
stort sett mycket kunnig och ansvarskännande
ämbetsmannakår här i landet.
När det gäller den grupp vi här
tala om, de högre chefstjänstemännen,
ha de utan tvekan ett mycket ansvarsfullt
arbete att utföra. Det går inte att
ställa dem i en särställning, utan de
måste också ha den uppflyttning, som
är föranledd av den förändring som
skett av penningvärdet.
Det andra skälet —• och det har vägt
minst lika starkt för mig —■ är samhällets
egen nyttosynpunkt. Med den konkurrens,
som för närvarande råder om
arbetskraften, är det nödvändigt, om de
samhälleliga institutionerna och statens
egna affärsdrivande verk skola kunna
behålla en verkligt duglig grupp människor
i ledande ställning, att de följa
med i lönenivån.
Här har herr Nilsson i Kristinehamn
talat om att kommunerna också använda
sig av den statliga löneplanen. Det
har statsrådet redan svarat på, och jag
kan inskränka mig till att hänvisa till
detta. Den som har haft någonting med
de statliga affärsdrivande verken att
göra kan intyga, att inte minst städernas
affärsdrivande verk äro de verkligt
svåra konkurrenterna till staten, när
det gäller denna arbetskraft. Det gör,
herr talman, att jag anser att ur statens
och samhällets egen synpunkt är det enbart
fördelaktigt att vidtaga den nu
ifrågasatta åtgärden. Jag ber därför att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
När min partikamrat, herr Rubbestad,
talade om tjänstemännen och deras
arbetsförhållanden tycker jag han
gick för långt. Vi i vårt land äro tacksamma
för den plikttrohet, som våra
tjänstemän visat ifrån lägre till högre.
Vad beträffar våra ekonomiska organisationer
och deras löneförhållanden
få vi nog säga, att det var överord även
där. Jag instämde i herr Rubbestads
första anförande, men man måste nog
vara litet försiktig i fråga om sådana
yttranden. Det är ganska osannolikt att
våra ekonomiska föreningar plåga sina
tjänstemän med att arbeta i 24 timmar.
Då blir det som en gubbe sade hemma,
25 timmars arbeisdag. Han arbetade
hela dygnet och även middagsrasten,
och då blev det 25 timmar, sade han.
När löneökningarna äro sådana som
de äro efter vad jag hörde här, så ligger
det en tröst i att vi ha en finansminister,
som har förstånd att taga tillbaka
en rätt väsentlig del. Jag tror därför
att vi inte skola grubbla så mycket
över att siffrorna äro stora. Finansministern
plockar nog tillbaka en betydande
del, och jag tror därför inte att
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18. 167
Lönerevision för vissa chefstjänstemän m. m.
löneökningarna i verkligheten bli så
stora.
Löneökningarna äro beroende på levnadskostnaderna,
och som herr Rubbestad
sade är det inte dyrare att leva för
den som har större lön än för den som
har mindre. Jag vill säga ännu en gång
att det är en tröst i det hela, att kolossalt
mycket går tillbaka i form av skatt
till staten.
Jag för min del skulle vara mycket
tacksam, om löneökningarna för de
högre tjänstemännen inte bli så stora,
ty det verkar orättvist gentemot de
mindre inkomsttagarna. Men det blir
väl då att tala om för dessa senare, att
en stor del går tillbaka till staten i
form av skatt. Det får vara eu tröst för
ett tigerhjärta.
Jag kommer för min del att rösta för
yrkandet om avslag och anser att staten
skall iakttaga försiktighet i denna fråga,
så att inte denna ständiga skruv uppåt
fortsätter.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
vill bara säga till herr Kyling, att tjänstemännens
arbetstid är inte åtta timmar,
som han gjorde gällande, utan i
allmänhet sju timmar, 42 timmar i
veckan.
Jag vill gärna erkänna att en hel del
byråchefer och högre tjänstemän ha åtskilligt
mera än åtta timmar under vissa
tider, men i regel är tjänstemännens
arbetstid bara sju timmar om dagen.
Herr GUSTAFSSON i Stockholm: Herr
talman! Herr Kyling påpekade, att när
jag nämnde siffrorna för den sannolika
lönutvecklingen, borde jag ha räknat
med nettolönen. .Tåg nämnde dessa siffror
därför att jag ansåg att löneutvecklingen
för dessa högre tjänstemän ändå
är sådan, att de 1m möjlighet att leva på
en betydligt högre standard än tjänstemännen
i de lägre graderna. Det var utgångspunkten
för mitt resonemang.
Jag har aldrig talat om någon nettolön.
Det förekommer visserligen inom
vissa privata företag, att man har denna
löneform. Jag vet inte om herr Kyling
menade att även staten skulle gå in för
ett dylikt system.
När man här varit inne på resonemanget
om det timantal, som vederbörande
tjänstemän arbeta, skulle det vara
av en viss betydelse om herr Kyling
ville göra en jämförelse mellan exempelvis
skollärare och järnvägsmän, mellan
deras löner och deras ansvar och
även jämföra deras arbetstid.
Herr NORUP: Herr talman! Det är angeläget
att det från bondeförbundet hörs
någon annan röst än herr Rubbestads
i denna fråga.
Jag kan inte instämma i de synpunkter,
som herr Rubbestad fört fram. Man
må beklaga att penningvärdet fallit,
men när vi leva under inflationstider är
det nödvändigt att i likhet med det enskilda
näringslivet höja lönerna. Vi äro
ofta kritiskt inställda mot att samhället
övertar fler och fler funktioner, men
när samhället gör det anser jag det också
nödvändigt, att man som ledare för
samhällets olika organ får män, som äro
kapabla att bedöma olika ting. I tävlan
med det privata näringslivet tror jag
det är klokt att staten följer med på
detta område.
Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
förstår mycket väl herr Norups inställning.
Det är inte bara nu, som han är
en ivrig förkämpe för höga löner för
framför allt chefstjänstemännen. Beträffande
de löner, som herr Persson i
Växjö påtalade i de ekonomiska föreningarna,
bär herr Norup varit en av
de mest pådrivande krafterna för att
höja dem. Jag tycker att det knappast
hedrar honom.
Herr NORUP: Herr talman! Jag är
glad över att herr Rubbestad förstår
mig. Jag har aldrig kunnat förstå herr
Rubbestad.
168 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata läroanstalter
m. m.
Härmed var överläggningen slutad.
På därå av herr talmannen givna propositioner
biföll kammaren till en början
vad utskottet i punkterna I—III
hemställt.
I fråga om punkten IV gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall
till utskottets däri gjorda hemställan;
2:o) bifall till samma hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i
den av herr Ward m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till avslag
å Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Pettersson i Degerfors
begärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade herr Senander votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten IV i statsutskottets utlåtande
nr 128 antager bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den av herr Ward
m. fl. avgivna reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
yrkandet om avslag å Kungl. Maj ds
förslag i ärendet.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som
föreslagits i den av herr Ward m. fl.
avgivna reservationen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV
i utskottets förevarande utlåtande nr
128, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Ward m. fl. avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgå vos 104
ja och 93 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten IV.
Slutligen biföll kammaren på av herr
talmannen därå givna propositioner
vad utskottet i punkterna V—-VIII hemställt.
§ 3.
Löne- och pensionsreglering för lärare
vid vissa statsunderstödda privata läroanstalter
m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsun
-
Onsdagen den 9 maj 1951 em. Nr 18. 169
Löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata läroanstalter
m. m.
derstödda privata läroanstalter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.
I propositionen nr 112 hade Ivungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 9 mars 1951, föreslagit
riksdagen att
dels godkänna de av departementschefen
förordade förslagen till
1) omreglering av anställnings- och
löneförhållandena för rektorerna vid
de högre kommunala skolorna m. m.,
2) löne- och pensionsreglering för
rektorer och lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter,
3) löneförbättring för lärarpersonalen
vid vissa statsunderstödda privata
handarbets- och skolköksseminarier;
dels i anslutning härtill bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
anförts utfärda bestämmelser om
ändring i avlöningsreglementet för övningslärare
och reglementet för pensionering
genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare;
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda de övergångsbestämmelser, som
kunde visa sig erforderliga för genomförandet
av nämnda förslag.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.
I fråga om fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala hade i propositionen
föreslagits bl. a., att fem facklärare
skulle placeras i Ca 25. För facklärare
i Ca 25 och Ce 23 skulle gälla en undervisningsskyldighet
av 27 veckotimmar
och för övriga facklärare 30 veckotimmar.
Beträffande enskilda handarbetsoch
skolköksseminarier hade förordats
bibehållande av nuvarande system med
minimilöner, varvid tillstyrkts 22 löneklassen
för bestämmande av minimilönens
storlek för heltidsanställd befattningshavare,
som innehade pensionsreglerad
tjänst.
I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett antal motioner.
I två likatydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald m. fl. (I: 442) och den andra
inom andra kammaren av herr Mosesson
m. fl. (11:534), hade, såvitt nu är
i fråga, hemställts, att vid fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala dels 10
ordinarie tjänster i Ca 25 skulle inrättas,
dels undervisningsskyldigheten för
lärarpersonalen i intet fall sättas högre
än 27 veckotimmar.
I två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Siuine m. fl. (I: 436) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjöstrand
in. fl. (II: 535) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att fast anställda
lärare vid i proposition nr 112
angivna enskilda handarbets- och skolköksseminarier
skulle placeras i lägst
lönegrad Ca 23 (minimiavlöning) samt
att undervisningsskyldigheten för lärarpersonalen
i intet fall skulle sättas
högre än 27 veckotimmar.
Utskottet hemställde,
I. att motionerna I: 435 och II: 537
icke måtte av riksdagen bifallas;
II. att motionerna 1:438 och 11:538
icke måtte av riksdagen bifallas;
III. att motionerna I: 442 och II: 534,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas;
IV. att motionerna I: 436 och II: 535
icke måtte av riksdagen bifallas;
V. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 437 och II: 536,
A. med beaktande av vad utskottet
anfört godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 9 mars 1951 förordade
förslagen till
1) omreglering av anställnings- och
löneförhållandena för rektorerna vid de
högre kommunala skolorna m. in.,
170 Nr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata läroanstalter
m. m.
2) löne- och pensionsreglering för
rektorer och lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter,
3) löneförbättring för lärarpersonalen
vid vissa statsunderstödda privata
handarbets- och skolköksseminarier;
B. i anslutning härtill bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet anförts utfärda
bestämmelser om ändring i avlöningsreglementet
för övningslärare
och reglementet för pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare;
C. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som
kunde visa sig erforderliga för genomförandet
av nämnda förslag;
VI. att motionerna I: 386 och II: 505
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Sundelin, Söderquist,
Bergstrand och Kollberg, fröken Elmer
och herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottet
under III. bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 442 och II: 534, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att högsta undervisningsskyldigheten
för lärarpersonalen
vid fackskolan för huslig ekonomi i
Uppsala skulle utgöra 27 veckotimmar.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:
Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Ifråga
om den del av statsutskottets utlåtande
nr 129, som gäller lärarpersonalen vid
Maria Nordenfelts högre handarbetsseminarium
i Göteborg, Föreningen Handarbetets
vänners och Andrea Eneroths
högre handarbetsseminarium i Stockholm,
har ingen reservation avgivits.
Fastän jag förstår att jag på detta stadium
av frågans behandling inte har
möjlighet att påverka riksdagens beslut,
vill jag ändå i anledning av min motion
dra en lans för den lärarkår, som
är anställd vid dessa högre handarbetsseminarier.
Denna lärarpersonal har ju
en mycket ansvarsfull och krävande
uppgift som handledare och utbildare
av blivande speciallärare. Vederbörande
måste använda mycken tid utöver
sina lagstadgade undervisningstimmar
för inköp av material, för planerande och
organiserande av en så effektiv och pedagogiskt
lagd undervisning som möjligt.
Det kan icke vara rättvist att låta
denna kår kvarstanna i den av Kungl.
Maj:t föreslagna lönegraden. En jämförelse
borde ha gjorts med de lärarkårer,
som ha samma arbete som de vid handarbetsseminarierna
anställda, nämligen
övningslärarna vid folk- och småskoleseminarierna,
vilka också undervisa
vuxna elever och utbilda dessa för liknande
arbete. Jag anser att det hade varit
riktigare att jämföra dessa kategorier,
och i anledning härav har jag i
min motion föreslagit riksdagen att placera
lärarpersonalen vid Nordenfelts
högre handarbetsseminarium, Föreningen
Handarbetets vänners och Andrea
Eneroths högre handarbetsseminarium
i lönegrad Ca 23 och med 27 veckotimmar
i stället för föreslagna 30.
Visserligen säges det att den av utskottet
föreslagna löneplaceringen skall
vara ett provisorium, men ett provisorium
i dagens läge kan komma att bli
bestående för rätt lång tid framåt och
komma att utgöra en mycket stor orättvisa
emot denna kår och vara ett hinder
för rekryteringen av fullgod arbetskraft.
Jag beklagar, att staten på detta
sätt försummar att sörja för utbildningen
av handarbetslärarinnor. Det råder
en katastrofal brist på slöjdlärarinnor
i vårt land. I vissa län finns knappast
en enda utbildad sådan utan man
får reda sig med outbildat folk, och
bättre kommer det inte att bli, när staten
visar så litet intresse för denna
fråga. Och ändå planerar man för fram
-
171
Onsdagen den 9 maj 1951 em. Nr 18.
Löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata läroanstalter
m. m.
tidens skola så många praktiska linjer
och en omfattande yrkesutbildning även
på detta område. Vem skall sköta den
undervisningen? Och hur skola vi gå i
land med vad man planerar för den nya
skolan? Vi få ju på detta sätt inte lärar -krafter ens till linje 9 y.
Herr talman! Jag ber att i anledning
av de anförda skälen få yrka bifall till
motionen nr 535 i andra kammaren.
Fröken AGER: Herr talman! Jag tillhör
de motionärer, som tagit upp frågan
om lönegradsplaceringen och timtjänstgöringen
för lärarinnorna vid
fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.
Vid denna skola äro anställda 28
lärarinnor, varav 20 skulle göras till
ordinarie och 8 till extra ordinarie. Departementschefen
och utskottet ha i det
fallet varit synnerligen välvilliga, men
denna välvilja kunde även ha sträckt
sig till själva lönegradsinplaceringen.
Endast 5 ha blivit inplacerade i Ga 25.
Man har motiverat detta med att vid statens
skolköksseminarium 5 lärarinnor
äro inplacerade i Ca 25. Denna motivering
skulle ju vara hållbar, om statens
skolköksseminarium vore lika stort som
fackskolan. Men statens skolköksseminarium
utexaminerar varje år 20 elever,
vartill det behövs 5 lärarinnor, under
det att vid fackskolan årligen utexaminerades
57 till 60 elever. Där har
man ändå bara fått 5 lärarinnor i Ca 25.
Detta ha några ledamöter av denna
kammare funnit oriktigt och av denna
anledning motionerat om att fackskoian
skall få minst 10 lärarinnor inplacerade
i Ca 25. Motiveringen härför är
så stark att jag, trots att det inte finns
någon reservation till utskottets utlåtande
på denna punkt, yrkar bifall till
motionen 534 i denna kammare av herr
Mosesson m. fl.
I fråga om undervisningsskyldigheten
för dessa lärarinnor föreligger däremot
en reservation. Timtjänstgöringen
för de lärarinnor, som äro inplacerade
i Ca 25, har fastställts till 27 timmar och
för de övriga, som alltså äro inplacerade
i Ca 23, till 30 timmar. Trots att
man i de övriga seminarierna, småskole-
och folkskoleseminarierna, har
ett mera begränsat timantal, i vissa fall
ända ned till 24 timmar, fastställer man
här en timtjänstgöring för facklärare
till 30 timmar. Det kan inte vara en rättvis
behandling av dessa lärare, och man
gör osökt den reflexionen: År det därför
att det gäller lärarinnor i praktiska
ämnen, som man inte kan sänka timantalet
till 27 timmar utan tycker att
dessa lärarinnor inte ha det så arbetsamt
som lärarinnorna på folkskoleoch
småskoleseminarierna? Man får
också räkna med att det inte gäller vanliga
tjänstgöringstimmar utan undervisningstimmar.
En undervisningstimme
fordrar ju både förberedelse och
efterarbete. Jag skulle tro att arbetsveckan
för en dylik lärarinna ofta överstiger
48 timmar.
Herr talman! Med hänsyn till vad jag
här framfört yrkar jag bifall till den
reservation, som är avgiven av fröken
Andersson m. fl.
Fru EWERLÖF: Herr talman! Som
motionär i denna fråga evad det gäller
Rimforsa lanthushållningsseminarium
skall jag be att få säga några ord.
Departementschefen har i propositionen
föreslagit, att sju ordinarie lärartjänster
i Ca 22 och två extra ordinarie
i Ce 20 inrättas vid Rimforsaseminariet.
Föreståndarinnan skulle erhålla ordinarie
lärartjänst och dessutom ett arvode
som bestämmes av Kungl. Maj:t.
Detta förslag avviker från den lönesättning,
som tillämpas vid fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala, trots att samma
anspråk ställas på lärarkrafterna
och på undervisningen. I min motion
yrkar jag på att fem av lärarinnorna
vid Rimforsa seminarium ställas i sam
-
Nr 18.
Löne- och pensionsreglering för lärare
anstalter m. m.
ma lönegrad som lärarinnorna vid fackskolan,
nämligen i Ca 25, och de övriga
i Ce 23 samt föreståndarinnan i Ca 30.
Departementschefen har motiverat
sin placering av lärartjänsterna i de av
honom föreslagna lönegraderna med att
man inte skall föregripa den lönesättning,
som skall ske i samband med att
Rimforsaseminariet eventuellt kommer
att få ändrade arbetsuppgifter. Den enmans-
eller kanske jag skulle säga enkvinnoutredning,
som har skisserat upp
den blivande husliga utbildningen, räknar
nämligen med att det skall finnas
vissa seminarier och att de övriga skola
användas som förskolor. Rimforsaseminariet
förutsattes då skola bli en sådan
ettårig förskola. Under den tid som kan
förflyta till dess att denna utredning
kan föras ut i levande livet kommer
emellertid undervisningen på Rimforsa
att fortgå och krav ställas på att den
skall hålla samma standard som den
till dato har hållit. Detta kommer emellertid
att bli omöjligt. Det finns ingen
möjlighet att få en sådan rekrytering
av lärarkrafterna, att undervisningen
kan upprätthållas på sin nuvarande nivå,
vilket även för statens del borde
vara av intresse.
Statsutskottet har icke anslutit sig till
departementschefens förslag, men det
har inte heller ansett sig kunna tillstyrka
min motion. Utskottet har träffat en
kompromiss, som går ut på att de nu
nämnda lärargrupperna sättas i lönegrad
Ca 23 resp. Ce 21. Jag vill i alla
händelser, herr talman, även om jag
inte kommer att ställa något yrkande, då
det ju är bättre att få en kompromiss
än ingenting alls, i detta sammanhang
framhålla, att det blir ytterligt svårt att
kunna bedriva undervisningen på ett
tillfredsställande sätt på Rimforsa, om
lärarna där få en lägre lönegradsplacering
än t. ex. vid fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala.
Det var i går en talare som nämnde,
att om i synnerhet männen bleve bättre
I maj 1951 em.
vid vissa statsunderstödda privata lärobetalda,
så skulle det bli bra förhållanden
— jag tror att det i detta sammanhang
gällde hemmen. Jag skall inte här
hävda, att i synnerhet kvinnorna skulle
bli bättre betalda, utan jag skall i stället
hävda, att om kvinnorna i allmänhet
få lön efter prestation, så blir det
nog en större trivsel i samhället.
Jag har, herr talman, intet yrkande.
Jag har bara velat framhålla dessa betänkligheter
mot lönesättningen evad
det gäller Rimforsa seminarium.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Dessa
spörsmål ha inom utskottet varit föremål
för en ingående prövning. Vi ha
som kammarens ledamöter observerat
gjort en liten justering beträffande Rimforsaseminariet,
där vi funnit lämpligt
med en placering i lönegrad Ca 23 resp.
Ce 21.
Vad gäller fackskolan i Uppsala ha
vi inte kunnat biträda motionerna av
den anledningen, att vi inte kunnat bli
övertygade om att de skäl som anförts
varit tillräckligt bäriga. Vi ha låtit representanter
för fackskolan framföra
sina synpunkter i utskottet. Jag måste
bekänna att jag icke av de anföranden,
som då höllos, blev övertygad om att
det var berättigat att gå ifrån den kungl.
propositionen på den punkten. Det har
anförts att man borde reducera antalet
undervisningstimmar från 30 till 27 av
det skälet, att man på andra områden
har minskat undervisningstiden ännu
mera. Utskottets inställning har inte
alls samband med någon undervärdering
av det praktiska arbetet. Enligt vår
bedömning bör man kunna tjänstgöra
30 timmar i veckan, och därför ha vi
också biträtt propositionen.
Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.
Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen givna propositioner
biföll kammaren till en bör
-
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18. 173
Löne- och pensionsreglering för lärarpersonal vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter m. m.
jan vad utskottet i punkterna I. och II.
hemställt.
Beträffande punkten III. gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionerna 1:442 och 11:534
såvitt nu vore i fråga; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.
I avseende å punkten IV. framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till motionerna I: 436 och
II: 535; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Slutligen bifölls på av herr talmannen
därå framställda propositioner vad
utskottet i punkterna V. och VI. hemställt.
§ 4.
Löne- och pensionsreglering för lärarpersonal
vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter
m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående löne- och pensionsreglering
för lärarpersonal vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsar.
stalter m. in. jämte i
ämnet väckta motioner.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:
Herr HAMMAR: Ilerr talman! Det är
med verklig tillfredsställelse man konstaterar
att en lönereglering, byggd på
riksdagens beslut förra året, nu ligger
på riksdagens bord, den lönereglering
som gäller lärarpersonalen vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m.
Några förhållanden skapa emellertid
en viss tveksamhet, och jag kan inte
underlåta att här peka på dessa.
När riksdagen följde lärarlönesak -
kunnigas förslag i fråga om befordringsgång
för lärare, innebar detta förvisso
en önskan att säkra lärarrekryteringen
inom folkhögskolan. Den kungl.
propositionen har emellertid på vissa
ställen frångått riksdagens beslut, och
departementschefen har också i vederbörlig
ordning meddelat, att han på
vissa punkter fått lov att ifrågasätta
jämkningar i förhållande till principbeslutet.
Det förefaller som om Kungl. Maj:t
inte tagit med i beräkningen de påfrestningar,
som internatliv och annat
vid en folkhögskola innebära. Det var
ju detta som skulle kompenseras genom
en snabbare befordringsgång. När
en ung akademiker hamnar vid en folkhögskola,
som ställer stora krav på hans
personliga insats för och bland de unga,
gäller det att dels söka intressera honom
för gärningen, dels också bereda honom
en sådan lön, att han har möjlighet
att stanna kvar vid folkhögskolan.
Det kan synas som om lönegrad Ce 24
skulle vara en för hög lönegrad för en
som tjänstgjort vid skolan endast två
år, men vi måste komma ihåg att han
bara får en del av denna lön, om han
är anställd för en 22 veckors kurs. Kanske
han dessutom har små möjligheter
att få timlärartjänst under fortsättningskurs,
folkbildningskurs och sommarkurs,
särskilt sedan det nu angivits ett
visst timtal, som de ordinarie lärarna
måste utgöra för att de i sin tur skola
få en rimlig lön inom sin lönegrad.
Detta har, synes det mig, icke tillräckligt
beaktats. För min egen del hör
jag till dem, som anse att riksdagens
beslut även i detta fall borde ha respekterats.
Likaledes anser jag att den
ökning, som Kungl. Maj :t föreslagit då
det gäller övningslärarinnor, som också
äro anställda som husmödrar, inte har
blivit nöjaktigt motiverad.
Till sist vill jag påpeka ytterligare
en sak. Kungl. Maj:t har hemställt att
riksdagen skulle bemyndiga Kungl.
174 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Höjning av traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet m. m.
Maj :t att under vissa förutsättningar
vidtaga ändringar i det avlöningsreglemente,
som nu skall utfärdas. Det är
angeläget för folkhögskolans lärare att
sådana ändringar, om de nu komma
till stånd, inte få beröra väsentliga
grundläggande principer i lärarlönesakkunnigas
förslag, vilket ju utgjorde
själva underlaget för riksdagens beslut.
Man kan räkna med att folkhögskolans
lärare komma att vaksamt följa vad som
sker på denna punkt.
Herr talman! Med dessa randanmärkningar
till det förslag, som här har
kommit på vårt bord från statsutskottet,
tillåter jag mig ändå att yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är alldeles riktigt, som här har anförts,
att utskottet föreslår vissa justeringar i
det beslut som fattades vid förra årets
riksdag. Dessa justeringar ha samband
med de överläggningar, som förts mellan
representanter för den organisation,
som företräder folkhögskollärarkåren,
och representanter för samhället. Man
bär därvid träffat uppgörelse om att
den slutliga propositionen skulle få den
utformning som den i dag har.
Jag ber, herr talman, med stöd av
det anförda att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.
§ 5.
Höjning av traktamentsersättning enligt
allmänna resereglementet m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av traktamentsersättning,
utgående enligt allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) in. m.
I propositionen nr 178 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt ut
-
drag av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 6 april 1951, föreslagit
riksdagen att dels godkänna vid propositionen
fogat förslag till förordning
om höjning av traktamentsersättning,
utgående enligt allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210), dels ock
medgiva, att reservbefälstraktamentena
höjdes med två kronor för dygn. Enligt
förslaget skalle förordningen träda i
kraft den 1 maj 1951.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte
1) godkänna vid propositionen fogat
förslag till förordning om höjning av
traktamentsersättning, utgående enligt
allmänna resereglementet den 27 juni
1929 (nr 210), med den ändring i fråga
om tidpunkten för förordningens ikraftträdande,
som av utskottet förordats,
2) medgiva, att reservbefälstraktamentena
höjdes med två kronor för
dygn.
Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Nihlfors.
Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:
Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
har vid detta utlåtande fogat en blank
reservation, och jag vill något motivera
denna.
Det förslag, som kammaren nu har
att taga ställning till, är ett förslag till
provisorisk höjning av traktamentsersättningar
för statstjänstemän. Kungl.
Maj :t har föreslagit att förordningen
om denna höjning skall träda i kraft
den 1 maj. Den skulle alltså ha trätt i
kraft för några dagar sedan. Utskottet
har emellertid av formella skäl ansett,
att man måste ändra på tidpunkten för
ikraftträdandet till den 1 juni 1951.
Det egendomliga i detta ärende är,
att Kungl. Maj :t har lagt fram en proposition,
som kommit på riksdagens bord
den 10 april och där man föreslagit att
en traktamentshöjning skulle träda i
*
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18. 175
Höjning av traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet m. m.
kraft den 1 maj. Med iakttagande av
motionstiden på tio dagar har det varit
absolut omöjligt för statsutskottet att
behandla propositionen så snabbt, att
kamrarna skulle kunnat fatta beslut
före den 1 maj.
Jag anser att det inte hade varit nödvändigt
för utskottet att ändra tidpunkten
för ikraftträdandet till den 1 juni,
detta av den anledningen, att Kungl.
Maj:t tydligen måste ha varit medveten
om att här inte kunde fattas något beslut
före den 1 maj. Kungl. Maj:t har
följaktligen ansett, att det inte skulle
möta några oöverstigliga svårigheter att
låta ikraftträdandet så att säga beslutas
några dagar i efterskott. Resetraktamenten
uttagas ju i regel i efterhand.
De tjänstemän, som resa å tjänstens
vägnar, bruka inte vara så snabba i
vändningarna när det gäller att taga ut
reseersättningen, eftersom de i allmänhet
begagna sig av förskottssystem.
Det finns en annan omständighet som
också bör beaktas, ehuru den kanske
inte är vägande i detta sammanhang,
nämligen att man i organisationernas
tidningar redan har publicerat Kungl.
Maj:ts förslag och nämnt att det skulle
träda i kraft den 1 maj. Därvid har man
utgått ifrån att det snarast var ett formellt
beslut riksdagen hade att fatta,
eftersom organisationerna hade träffat
ett avtal med Kungl. Maj:t. Därför kan
man nog räkna med att många statstjänstemän,
som företagit tjänsteresor
just nu, leva i den förvissningen, att
traktamentsersättningen höjts med fyra
kronor för helt dygn, och rätta sig därefter,
vilket de ju dock redan tidigare
fått lov att göra, fastän de då ha fått betala
mellanskillnaden ur egen kassa. Det
är nämligen så, att denna traktamentshöjning
har diskuterats ganska länge;
organisationerna hade begärt denna
provisoriska höjning redan i december
1950.
Det är alltså detta som jag har funnit
egendomligt, att riksdagen verkligen
skall behöva ändra på ikraftträdande
-
datum av formella skäl, när Kungl.
Maj:t ansett att det skulle kunna gå för
sig med ett ikraftträdande den 1 maj
trots den sena tidpunkt, vid vilken
Kungl. Maj:t har lagt fram detta förslag
för riksdagen.
Jag har emellertid inte något yrkande
för närvarande.
Herr HENRIKSSON: Herr talman! Jag
vill till en början erinra om att man
vid förhandlingarna utgått ifrån, att
denna ändring skulle träda i kraft den
1 maj. Sedan har det på grund av olyckliga
omständigheter vid utskottsbehandlingen
kommit att bli så, att man har
framskjutit ikraftträdandet till den 1
juni. Det är klart att detta inte är så
angenämt för dem, som äro berörda av
de förbättringar som det här är fråga
om.
Med hänsyn till att man från båda
parter — både från regeringens sida
och från organisationernas sida — har
varit inställd på att förbättringen skulle
träda i kraft så fort som möjligt skall
jag be att få ställa ett yrkande om en
ändring i utskottets utlåtande, vilket
yrkande innebär bifall till utskottets
förslag med följande ändring i fråga om
förordningens ikraftträdande: »Denna
förordning träder i kraft dagen efter
den förordningen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.» Om denna ändring
genomföres, blir det alltså möjligt
att få ett ikraftträdande i mitten av
månaden. Det skulle bli någonting mitt
emellan det som man från början hade
tänkt sig och det som utskottet föreslagit.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till det av
herr Henriksson under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
176 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Dyrortsundersökning m. m.
Henriksson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill. att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 131, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Henriksson under överläggningen
framställda yrkandet.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 6.
Dyrortsundersökning m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till en dyrortsundersökning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
I propositionen nr 111 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 9 mars 1951, föreslagit
riksdagen att till Kostnader för dyrortsundersökning
å riksstaten för budgetåret
1951/52 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 275 000
kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Wahlund
m. fl. (I: 425) och den andra inom and
-
ra kammaren av herr Pettersson i Dahl
m. fl. (II: 531), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att dyrortsundersökningen
skulle företagas
med beaktande av vad i motionerna
härom anförts, dels uttala att riksdagen
senast vid 1952 års höstsession skulle
beredas tillfälle att yttra sig över frågan
om dyrortsområdenas antal och
principerna för orternas inplacering i
respektive områden, och dels att, med
uttalande av att ortsgrupp I borde uppflyttas
i ortsgrupp II fr. o. m. den 1
januari 1952, anhålla, att förslag härom
förelädes 1951 års höstsession;
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. (I: 426) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. (II: 533), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 111 måtte dels
beakta de synpunkter, som i motionerna
anförts, dels ock uttala, att målet för
den planerade dyrortsundersökningen
skulle vara att möjligheter skapades
för en successiv avveckling av dyrortsgrupperingen,
och i avvaktan härå besluta
om omedelbart slopande av dyrortsgrupp
I;
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Bror Nilsson och Sunne (I: 427) och
den andra inom andra kammaren av
fru Sjöstrand m. fl. (11:532), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de fr. o. m. den 1 januari 1952 nybildade
kommunerna i dyrortshänseende
skulle vara enhetligt organiserade
i enlighet med vad i motionerna
anförts, samt att för den händelse riksdagen
beslutade om ny dyrortsundersökning
till prövning även upptoges
frågan om dyrortssystemets avskaffande,
varvid dock borde prövas det fortsatta
behovet av tillägg för vissa orter,
såsom enslighets-, kallorts- eller liknande
tillägg; samt
en inom andra kammaren av herr
Sjölin väckt motion (II: 530), vari hem
-
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18. 177
ställts, att riksdagen måtte besluta att
vid genomförande av förestående dyrortsundersökning
de i motionen anförda
synpunkterna skulle beaktas och
att sålunda ingen konsumtionsundersökning
på landsbygden skulle verkställas,
ingen hyresräkning företagas och
för undersökningen beviljas ett förslagsanslag
om 125 000 kronor;
dels ock ett antal vid riksdagens början
väckta motioner.
Utskottet hemställde,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 530, i vad den avser
medelsanvisningen, till Kostnader för
dyrortsundersökning för budgetåret
1951/52 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 275 000 kronor;
II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 425 och II: 531, I: 426
och 11:533 samt 1:427 och 11:532, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört rörande
avveckling av storkommunernas uppdelning
i olika ortsgrupper;
III. att motionerna 1:76 och 11:114,
1:147 och 11:169 samt 11:113 och
II: 530, sistnämnda motion i vad den
icke behandlats under I., icke måtte av
riksdagen bifallas.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Gränebo, Mannerskantz
och Heiding, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Svensson
i Grönvik, Bergstrand, Pettersson i
Dahl och Birke, vilka ansett, att utskottet
under II. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:425 och 11:531, 1:426
och 11:533 samt 1:427 och 11:532, besluta,
att ortsgrupp 1 den 1 januari
1952 skulle uppflyttas till ortsgrupp 2;
2) av herr Bergstrand utan angivet
yrkande;
3) av herr Pettersson i Dahl, likaledes
utan angivet yrkande.
Dyrortsundersökning m. m.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:
Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Vid 1949 års riksdag framlades från
högerhåll en motion, vari yrkades att
dyrortsgrupp 1 skulle slopas och i samband
därmed de berörda orterna uppflyttas
i ortsgrupp 2. Denna motion
blev avstyrkt av utskottet bland annat
med den motiveringen, att om en sådan
åtgärd skulle vidtagas borde den
uppskjutas tills kommunindelningsreformen
genomförts och till dess lönestoppet
upphört. 1949 års riksdag biföll
utskottets hemställan, och motionen
blev sålunda avslagen.
Jag reagerade vid detta tillfälle inte
så starkt mot beslutet, då jag till en
viss del ansåg de anförda skälen för
uppskov vara bärande. Då det dessutom
vid 1950 års början ryktades om en utredning
i ärendet, återkommo vi icke
från högerhåll vid 1950 års riksdag med
någon ny motion i denna sak. Då vi nu
emellertid erfarit att den utredning,
som skall syssla med frågan, tager lång
tid, så att en eventuell justering av dyrortsgrupperingen
tidigast kan ske den
1 juli 1953, och då dessutom kommunindelningsreformen
snart definitivt
skall genomföras och lönestoppet har
upphört, ha jag och några partivänner
till mig motionsledes framfört kravet
på slopande av dyrortsgrupp 1 och en
uppflyttning av de berörda orterna till
ortsgrupp 2.
Det är med beklagande jag konstaterar
att utskottsmajoriteten icke ansett
sig kunna tillstyrka det i motionen
framförda kravet. Som skäl för sitt
ställningstagande kan utskottet nu inte
åberopa vare sig kommunindelningsreformen
eller lönestoppet, utan utskottet
har måst framföra andra skäl. Dessa
ha, såsom vanligt är i detta hus, kommit
att ligga i att en utredning pågår
och att denna inte bör föregripas.
Jag medger att en sådan princip, som
att en utredning ej skall föregripas av
Yl - - Andra kammarens protokoll 1951. Nr IX.
178
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Dyrortsundersökning m. m.
beslut, vilka ligga inom utredningens
område, i många fall kan vara riktig.
Avgörande härför anser jag emellertid
vara huru lång tid utredningen tar. Tar
den mycket lång tid, kan man nog i
vissa fall inte komma ifrån, att provisoriska
beslut måste fattas under tiden.
Vi ha t. ex. i dag fattat ett beslut om
fordonsskattens fördubbling, trots att
en utredning om fordonsskatten försiggår.
Jag anser därför inte att jag gjort
något brott mot den gällande ordningen
när jag motionerat om ett provisoriskt
beslut om uppflvttning av orterna i dyrortsgrupp
1 till grupp 2 trots att utredning
rörande dyrortssystemet pågår,
detta framför allt som förslag i ärendet
icke definitivt är utlovat till 1953 års
riksdag utan vi kanske få vänta ännu
längre.
Utskottet framhåller i sitt betänkande
bland annat, att utskottet i överensstämmelse
med dyrortsnämndens uttalande
anser att eu provisorisk uppflyttning
den 1 januari 1952 skulle kunna
få till följd att uppflyttade orter möjligen
efter utredningen skulle behöva
återgå till grupp 1 och att detta då
skulle medföra olägenheter. Dessa farhågor
äro, hoppas jag. endast av teoretisk
natur. Allt talar väl för att utredningen
bör komma fram till, om
inte ett omedelbart slopande av dyrortsgrupperingen
så åtminstone att
stora justeringar få vidtagas i densamma,
och då i den riktning som motionen
syftar till.
Om vi se saken rent teoretiskt och
säga oss, att ett provisoriskt beslut om
ett slopande av ortsgrupp 1 skulle
innebära att någon ort senare finge
återgå till en lägre ortsgrupp, så skulle
detta icke medföra de stora olägenheter,
som vid ett bifall till utskottets
hemställan komma att bli rådande efter
kommunsammanslagningen, då det ofta
kommer att inträffa att delar av en och
samma kommun bli placerade i olika
dyrortsgrupper. Så kommer nämligen
att bli fallet i över 19 procent av rikets
kommuner, om ortsgrupp 1 skall bibehållas
efter den 1 januari 1952. I södra
Sverige, där vi ha huvudparten av de
kommuner som äro placerade i ortsgrupp
1, kommer detta att medföra
mycket svåra problem för våra kommunalmän.
Var och en av kammarens
ledamöter kan nog förstå vilken irritation
det måste väcka om olika anställda
personer i en och samma kommun
skola avlönas med olika belopp bara
därför att den ene bor på en plats i
kommunen och den andre bor på en
annan plats i samma kommun.
Om vi sedan gå till skattebetalarna
och se hur det blir för dessa, finna vi
att de få betala skatt efter samma utdebitering
allesamman men att ortsavdragen
bli olika, vilket medför att
personer med samma inkomst och samma
civilstånd få olika skatt allt eftersom
de bo i den ena kommundelen eller
i den andra. Sker icke en ändring
i dyrortsgrupperingen i samband med
kommunsammanslagningen, så komma
olägenheterna för de berörda kommunerna
att bli mycket stora, och de
komma att få stora problem att kämpa
mot. Jag är t. ex. övertygad om att
man i vissa kommuner icke avtalsenligt
kan anställa personer i kommunens
tjänst, idan man får för samtliga anställda
i en och samma kommun tilllämpa
eu lönesättning efter den högre
normen, d. v. s. efter ortsgrupp 2. Detta
kommer icke att skapa respekt för
ingångna kollektivavtal.
Det lär också finnas fall, där de anställda
komma att begära kompensation
för de lägre ortsavdrag och den
högre skatt, som de få vidkännas på
grund av att de arbeta och bo i den del
av kommunen, som är placerad i dvrortsgrupp
1.
Jag har svårt att förstå hur de socialdemokratiska
och folkpartistiska utskottsledamöter,
som bo på landsbygden
och som därför känna till dessa
problem, ha kunnat inta den ställning
de gjort. Det förvånar mig att de icke
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18. 179
i stället ha anslutit sig till reservanterna,
som ha insett vilka svårigheter de
berörda kommunerna komma att få,
om icke en provisorisk uppflyttning
sker.
Herr talman! Det är frestande att här
ta upp hela problemet om dyrortsgraderingens
avigsidor, men med tanke
på framför allt den pågående utredningen
skall jag inte göra detta. Jag
vill dock ha uttalat att landsbygdens
folk med rätta anser, att dyrortsgrupperingsfrågan
är en central fråga, som
kräver en snabb lösning. Dyrortsgrupperingens
orättvisor gentemot landsbygdsbefolkningen
äro påtagliga.
Jag har redan tidigare någon gång
hör i kammaren framhållit, att vårt nuvarande
dvrortssystem har varit en bidragande
orsak till vad vi kalla flykten
från landsbygden. Vi som bo på
landsbygden eller i tätorter, placerade
i ortsgrupp 1 — i Skåne är det inte
alls ovanligt att ganska stora tätorter
äro placerade i den gruppen — ha ytterst
svårt att få några sökande till
ledigtorklarade platser, det må sedan
gälla tjänster som folkskollärare, kommun-
och distriktssjuksköterskor, kommunalkamrerare
eller kvalificerade yrkesarbetare.
Jag har också själv mer
än en gång varit med om att tillsätta
tjänster, då vederbörande ha återtagit
sina ansökningar, när de fått höra att
kommunen tillhör ortsgrupp 1. Jag förstår
så väl dessa personer, ty de som
ta eu tjänst i sådana orter, som äro placerade
i ortsgrupp 1, göra därigenom
ekonomiska uppoffringar. Därför är
det ofta endast sökandenas personliga
band med orten som göra, att de söka
sig dil och att befattningarna kunna
besättas med kompetent folk.
Frågan om dyrortsgrupperingssystemet
berör emellertid inte bara arbetstagare
i olika yrken och ställningar,
utan den berör också alla andra, såsom
jordbrukare, pensionärer m. fl. Jag
skall dock inte nu närmare gå in på
denna sak.
Dyrortsundersökning m. m.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som i anslutning till punkt II. i utskottsutlåtandet
är avgiven av herr
Gränebo in. fl.
Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag har anslutit mig till den första
reservationen, som redovisas vid detta
utskottsutlåtande, men jag har också
låtit anteckna en blank reservation, och
jag har gjort det sistnämnda därför att
jag inte heller kan biträda den del av
utskottets motivering som inte beröres
i den första reservationen.
.lag måste säga, att när man diskuterar
dvrortsgrupperingens vara eller
inte vara, måste man beundra majoritetens
förmåga att alltid hitta på argument,
som den för sin del anser vara
fullt bäriga. Det har varit så vartenda
år. Varje gång vi ha diskuterat dyrortsgrupperingen
framför man nya argument.
Man har aldrig kunnat försvara
denna dyrortsgruppering. Man har
tvärtom alltid i utskottsutlåtandena
sagt, att det finns ojämnheter i dyrortsgrupperingen,
att de böra rättas till
o. s. v., men utskottet har aldrig sträckt
sig längre utan har sedan alltid hittat
på skäl mot dyrortsgrupperingens avskaffande.
De senaste åren har man anfört
det skälet, att man inte skulle föregripa
kommunindelningsreformen utan
att man först skulle se, vad den skulle
komma att innebära. Sedan har man ansett
självklart, att olika delar av en storkommun
inte skulle tillhöra skilda ortsgrupper.
Nu har talaren före mig. herr Nilsson
i Svalöv, berört dessa olägenheter. Jag
skall inte gå in på det, ty det är onödigt
att upprepa hans argument, vilka
enligt min mening voro riktiga. Inom
vissa storkoninumer komma inte bara
två utan t. o. m. tre ortsgrupper att vara
representerade, i vissa storkommuner
ortsgrupperna 1, 2 och 3 och i andra
ortsgrupperna 2, 3 och I. Det skall bli
180 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Dyrortsundersökning m. m.
ganska lustigt att se, hur det skall klaras
av för de tjänstemän, som bo i de
kommuner, där detta är förhållandet.
Utskottet omtalar, att enligt 1946 års
dyrortsundersökning utgjorde spännvidden
i dyrhet mellan högsta och lägsta
ortsgrupp 16 procent. Emellertid erkänner
utskottet — och det har också
departementschefen gjort — att den har
minskat, så att spännvidden nu inte är
så stor. Departementschefen anför emellertid
ett annat argument, som också
redovisas i utskottsutlåtandet. Departementschefen
säger, att om ortsgrupp 1
toges bort, skulle spännvidden bara bli
12 procent, varefter departementschefen
tillägger, att »enligt socialstyrelsens
timlönestatistik för augusti 1950 för
vuxen manlig industriarbetare å den
enskilda arbetsmarknaden skillnaden i
lön mellan högsta och lägsta ortsgrupp
skulle vara 26,5 procent». Nu får jag
fråga statsrådet, som kommer att yttra
sig här senare, vad detta egentligen har
med dyrortsgrupperingen att göra.
Denna skillnad i arbetsmarknadens priser
kan nämligen omöjligt ha med själva
dyrortsgrupperingen och prisinsamlingen
att göra utan är i stället ett uttryck
för den tävlan om arbetskraften,
som förekommer mellan de företag som
äro belägna på olika orter och vilka
överbetala arbetskraften. Det är inte så
länge sedan jag hörde finansministern
redogöra för denna löneglidning på arbetsmarknaden
tack vare att en del företag,
som ha goda avsättningsmöjligheter
för sina produkter — kanske exportvaror
eller dylikt — överbetala
arbetskraften genom höga ackord o. s. v.
Jag skulle tro att timlönerna äro lika
men ackorden olika, och därigenom
blir det denna redovisade skillnad mellan
ortsgrupperna. Det är alltså en prisstatistik
avseende arbetsmarknaden,
som egentligen inte har med den sak
vi nu diskutera att göra utan för vilken
andra omständigheter äro avgörande.
Utskottet framhåller vidare, att departementschefen
instämmer i de sak
-
kunnigas uttalande, att man så långt
materialet tillåter skall bygga på en
prisstatistisk jämförelse, men att man
därjämte måst söka åstadkomma en
rimlig avvägning med hänsyn till de
faktorer som man säger inte äro direkt
mätbara. Det är också rätt intressant att
ta del av propositionen och se, hur dyrortssakkunniga
enligt propositionen ha
redovisat detta. De ha indelat dessa faktorer
i fyra grupper. Till den första
gruppen, benämnd grupp A, ha hänförts
varor (tjänster), för vilka man vågar
påstå, att ingen eller endast obetydliga
regionala prisvariationer förekomma.
Till denna grupp har man räknat vin,
sprit, tobak, förenings- och försäkringsavgifter,
bil, cykel, klockor, smycken,
portföljer, väskor, lotter, tippning, ränta
på lån o. s. v. Det angives, att i Stockholm
skulle utgifterna för dessa varor
för indexfamiljen gå till 1 006 kronor.
Man kan nog instämma med dyrortssakkunniga
i att beträffande priserna
på dessa varor finnas kanske inga variationer
mellan olika orter. Nästa
grupp, grupp B, angives omfatta varor,
för vilka det finns lokala prisvariationer,
som kunna mätas genom prisinsamling.
Där upptagas kroppsvård, rengöringsmedel,
hembiträde, hemhjälp,
blommor och fotografering. Sedan kommer
grupp C, där de sakkunniga säga
sig redovisa varor, för vilka det finns
prisvariationer, vilka äro omätbara eller
mycket svårmätbara. Dit har man hänfört
möbler, läsning, telefon, sjukvård,
reparationer, annonsering, advokatarvode,
bröllop, barndop, begravning
o. s. v.
De sakkunniga anse alltså, att t. ex.
posten sjukvård, för att nu diskutera
den ett ögonblick, är mycket svårmätbar.
Jag kan emellertid aldrig tänka
mig annat än att sjukvården måste vara
dyrare på de avlägsna orterna än på
de centrala. Skall man, såsom man säger
är avsett, få till stånd någon rättvisa
på detta område och slippa irritation,
måste man väl ändå erkänna, att
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
181
på avlägsna orter på landsbygden är
sjukvården eftersatt och att, om den befolkning,
som bor där skall få sjukvård
av sainma kvalitet som de som bo i tätorterna,
måste sjukvården på förstnämnda
orter bli dyrare. Att detta är
ett faktum borde man val kunna erkänna.
Sedan ha de sakkunniga upptagit en
fjärde grupp, som de kalla för grupp D.
Dit säga de sig ha hänfört varor, för
vilka konsumtionen på olika orter har
en så skiljaktig karaktär, att en prisutjämning
i egentlig mening saknar relevans.
Där upptagas sådana saker som
barnuppfostran, gåvor, nöjen, semesterutgifter,
egna odlingar och flyttning.
När man talar om barnens uppfostran
måste man väl ändå kunna medge, att
den, om den verkligen skall vara likvärdig,
är dyrare på landsbygden än
i t. ex. sådana tätorter, där vi ha våra
läroanstalter o. d. Men de sakkunniga
konstatera, att härvidlag finns ingen
möjlighet att göra någon jämförelse, att
en prisjämförelse helt och hållet saknar
relevans. Det finns här en massa sådana
saker, om vilka man måste säga, såsom
jag tidigare gjort här, att de argument
som anförts omöjligen kunna stå sig
vid en noggrann granskning.
Vi ha i vår motion framhållit, att den
utredning som nu pågår bör ske i kontakt
med dyrortsnämnden. Utskottet understryker
med anledning därav vikten
av att dvrortsundersökningen upplägges
så, att allmänheten får förtroende
för undersökningens resultat, och det
tycker jag är en mycket viktig princip
detta, att allmänheten skall ha förtroende
för det resultat som redovisas här.
Utskottet uttalar sig också för att utredningen
bör ske i nära kontakt med dyrortsnämnden.
Vad beträffar områdesindelningen
vill jag erinra om att när vi i fjol i riksdagen
hade denna fråga uppe till behandling
framhölls det, att det egentligen
inte skulle vara så små områden
Dyrortsundersökning m. m.
som nu utan att man i stället skulle gå
in för större områden. Vi ha sagt i vår
motion, att man bör ha större områden
och sammanföra städer och landsbygd
till ett område. Nu säger utskottet alt
det kan vara skäl för detta. Utskottet
tycker dock, att man skall understryka
departementschefens och dyrortssakkunnigas
uttalande att endast stora
skillnader i kostnaderna skola få motivera
att en kommun placeras i annan
dyrortsgrupp än en närliggande kommun.
Hur skall man klara den saken? Jag
hoppas att statsrådet och utskottets talesman,
när de ta till orda, klarlägga
för kammaren hur man därvid tänker
gå till väga för att skapa verkligt förtroende
hos allmänheten.
Herr Nilsson i Svalöv har här framhållit
vilka svårigheter man har att tillsätta
vissa tjänster på landsbygden, och
vi ha i dag haft en stor debatt här, under
vilken herr Lindholm tydligt sade
ifrån att det väsentliga är att tjänsterna
skötas och handhavas på rätt sätt. Detta
är riktigt, men har man inte full rätt
att säga detsamma om tjänsterna på
landsbygden? Jag har ingen anledning
att på något sätt kritisera landsbygdens
tjänstemän, men jag kan mycket
väl förstå att en duktig tjänsteman, när
han väljer bostadsort, inte tar den ort,
där lönen är lägre, skatterna högre och
kanske också varorna, som han behöver
köpa, äro dyrare. Jag har många gånger
träffat tjänstemän, som blivit förflyttade
från en högre ortsgrupp till en lägre
och som absolut inte ha kunnat förstå
varför den ort de förflyttats till har legat
i en lägre ortsgrupp än den första,
eftersom kostnaderna för de tjänster,
varor och förnödenheter tjänstemannafamiljen
behövde inte voro ett dugg billigare
i kommunen i den lägre ortsgruppen
utan kanske snarare något dyrare.
.lag har tidigare från denna plats
framhållit — hur underligt detta än kan
182 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Dyrortsundersökning m. m.
låta för stoekliolinarna — att när det
gäller att anskaffa förnödenheter till
exempelvis ett bygge på landsbygden,
lönar det sig faktiskt många gånger att
resa till Stockholm, tv där kan man få
varorna billigare. Det betalar sig med
en sådan resa. Men Stockholm skall
ligga i centrum för beräkningarna med
pristalet 1 000, och allting skall kretsa
kring Stockholm.
Sedan ha dyrortssakkunniga framhållit,
och utskottet har understrukit det.
att någon tillfredsställande prisinsamling
är omöjlig att göra på den egentliga
landsbygden. Jag skulle vilja veta
vad man bygger detta påstående på.
Kan det verkligen vara lättare att göra
prisinsamlingar i städerna än på landsbygden?
Vad är det som gör, att man
inte kan skaffa fram prisuppgifter på
landet lika väl som här i Stockholm?
Kan utskottets talesman ge svar härpå?
Dyrortssakkunniga ha föreslagit, att
prisinsamlingarna skola göras enligt intervjumetoden,
och utskottet redovisar
att det inom utskottet har rått delade
meningar om huruvida den metoden är
tillförlitlig eller inte. Jag för min del
sällar mig till dem, som äro mycket
tveksamma om metodens tillförlitlighet
— speciellt som de intervjuande ju skola
samla in prisuppgifter för varor, som
köptes för ett helt år sedan. Jag måste
säga att detta ställer höga anspråk på
en husmor. Jag tror, att det är mycket
svårt för henne att ange vilka priser
hon betalat för varor och tjänster ett år
tillbaka i tiden — försåvitt hon inte för
mycket, mycket noggrann kassabok och
anteckningar, men det är det väl inte så
många som göra, vare sig de äro bosatta
på landsbygden eller i städerna.
Sedan kommer jag till bostadskostnaderna.
Vi ha i vår motion anfört, att
när man fastställer den posten, skall
man som utgångspunkt för jämförelserna
ha, att det skall vara samma standard
på bostäderna i den ena och den
andra orten. På den punkten säger utskottet:
»En sådan beräkning torde
emellertid stöta på stora svårigheter,
särskilt när det gäller icke statsbelånade
hus.» Det är möjligt att det här
senare kommer att lämnas en förklaring
över denna passus — jag hoppas
det — så att vi få höra varför det är
svårare att fastställa bostadskostnadsposten
för icke statsbelånade hus. Efter
vad jag förstår innebär väl inte statslån
att ett hus blir vare sig billigare
eller dyrare än annars, utan kostnaderna
bli väl desamma oavsett detta och
oavsett var huset är beläget.
Beträffande skatteposterna ha vi i vår
motion sagt, att man inte kan jämföra
dem, därför att kommunerna ha sä
många olika möjligheter att använda
skatterna för olika ändamål och att resultaten
av jämförelserna därför icke
bli tillförlitliga. Där gör utskottet det
erkännandet, att de skäl som motionärerna
redovisa äro beaktansvärda, men
utskottet anser dock att det skulle vara
förbundet med alltför stora vanskligheter
att där tillråda den avräkningsmetod,
som motionärerna föreslagit.
Varför det?
Sedan ha vi rcsetillägget. Det tillhör
de s. k. omätbara faktorerna. Men hur
man än resonerar, kommer man ändå
aldrig ifrån att människor bosatta i orter
på landsbygden, som ligga »långt
från all ära och redlighet», därvidlag
ha oerhört mycket större olägenheter
att övervinna än befolkningen i tätorterna,
som har allting inom räckhåll.
Det är här tänkt, att även utgifterna
för spårvagnsresor och dylikt, s. k. arbetsresor,
skola räknas in. Jag måste
då fråga: Om man skall föra in dessa
arbetsresor i uppgifterna, hur skall
man då kunna ta tillräcklig hänsyn till
alla de resor, som befolkningen ute i
de avlägsna bygderna måste företaga?
Om man skall ha någon möjlighet att
tillsätta de tjänster, som ändå måste
tillsättas ute på landsbygden med goda
befattningshavare, tror jag att man är
tvungen att ge dem som bo på avlägsna
orter ett litet lönetillägg jämfört
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18. 183
med vad de få, som bo centralt. Det
har man redan fått göra på många håll.
Det är också möjligt att den riksdagsman,
som är med tillräckligt länge, en
dag får uppleva att riksdagen beslutar
om en »gruppering baklänges», d. v. s.
att samhället, som ju har intresse av
att få tjänsterna i de avlägsna bygderna
besatta, får bekväma sig till att ge
extra tillägg till befattningshavarna där.
När vi diskuterade dessa frågor i
fjol, kunde man inte gå med på att
flytta upp ortsgrupp 1 till ortsgrupp 2,
därför att den saken skulle bli föremål
för utredning. Den utredningen skulle,
sade man, genomföras mycket snabbt.
Jag framförde den gången starka tvivel
på att utredningen skulle genomföras
och det på resultaten av densamma
grundade riksdagsbeslutet skulle komma
att fattas så värst snabbt. Jag fruktade
tvärtom att detta skulle komma att
ta ganska lång tid, och dessa mina farhågor
ha ju också besannats. Utskottet
säger nämligen nu, att man inte kan
förvänta att förslaget om ny dyrortsgruppering
ens kan föreläggas 1952 års
riksdags höstsession. Först 1953 skall
man kunna ta ställning till detta problem.
Frågan bar alltså förhalats alla
dessa år, och den förhalas nu ytterligare
på obestämd tid. Jag tror därför,
att det bästa riksdagen kan göra är —
det är inte mycket, men jag har inga
förhoppningar om att kunna komma
längre än så att besluta om att ortsgrupp
1 flyttas upp till ortsgrupp 2.
Jag vill sluta med att säga, att jag
finner det anmärkningsvärt att man reser
så starkt motstånd mot en sådan
ändring i det nuvarande underliga
systemet, vars tillämpning efter vad
jag kan finna ändå ingen bar kunnat
försvara. Alla erkänna tvärtom att
systemet är orättvist. Men trots detta
vill majoriteten inte vara med om att
åstadkomma denna rättvisa.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Gränebo in. fl. vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.
Dyrortsundersökning m. m.
Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Vid
denna sena timme på dygnet skall jag
inte gå in på några detaljer i dyrortsfrågan.
Jag vill emellertid framhålla
ett par synpunkter på denna fråga.
Det dyrortssystem, som vi hittills
haft, har bevisligen drabbat mycket
orättvist, och åtskilligt talar för att det
rättvisaste vore att slopa dyrortsgrupperingen,
eventuellt med undantag för
tillägg för vissa orter. Detta har aldrig
varit föremål för undersökning, vilket
väl ändå hade varit ett logiskt alternativ,
och att så inte skett vill jag livligt
beklaga.
Nu går man in för eu ny dvrortsundersökning,
som skall kosta mycket
pengar, som bygges upp på tvivelaktiga
undersökningsmetoder och som enligt
min åsikt inte heller leder till någon
rättvisa. Mot den nya undersökningens
både metoder och principer kunna
många allvarliga och vägande invändningar
göras och ha också gjorts av en
hel rad remissinstanser. En del av
dessa invändningar har jag framfört
och kommenterat i min motion, och
jag har därför inte anledning att upprepa
dem här.
Liksom herr Nilsson i Svalöv finner
jag det anmärkningsvärt, att resultatet
av undersökningen kommer att innebära,
att en ny lönegruppering inte kan
träda i kraft förrän tidigast den 1 juli
1953. Vad jag särskilt beklagar är, att
om det nu skall göras en undersökning,
den inte påbörjats tidigare, så att den
hade varit färdig, när kommunsammanslagningen
är klar. Som det nu blir
komma, som redan antytts, omkring
200 av de nya kommunerna att innehålla
kommundelar, som höra till två
olika dyrortsgrupper. Av dessa ligger
en rätt stor procent i mitt län, Jönköpings
län. Att det kommer att väcka
irritation och vara förenat med besvärligheter
att betala olika lön för samma
arbete inom samma kommun är självklart.
Då borde man åtminstone kunna
ha den möjligheten att redan den
184 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 ein.
Dyrortsundersökning m. m.
1 januari 1952 flytta upp de kommundelar,
som äro placerade i grupp 1 till
grupp 2. Om detta göres är departementschefen
emellertid rädd att man
kunde komma att företa en eller annan
uppflyttning, som man sedan finge
låta återgå. Med den utveckling på
prisområdet, som skett de senaste åren
och som visar en tydlig tendens till
prisutjämning över hela linjen, bör
man med all säkerhet kunna antaga, att
en från ortsgrupp 1 till grupp 2 uppflyttad
kommundel inte skall behöva
åka ned igen till grupp 1.
I min motion har jag bl. a. yrkat, att
de från den 1 januari 1952 nybildade
kommunerna i dyrortshänseende skola
vara enhetligt organiserade. Jag ber att
få vidhålla detta mitt förslag, och då reservationen
just upptar detta krav, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den av herr tiränebo in. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen.
Herr SJÖLIN: Herr talman! När jag
läste den kungl. propositionen och sedan
också dyrortssakkunnigas betänkande,
förvånade jag mig över de irrationella
metoder som hittills använts
när det gällt att fastställa levnadskostnaderna.
Då jag dessutom fann, att
meningen var att även vid den nu förestående
undersökningen använda samma
komplicerade system, väckte jag
min motion II: 530. Jag påvisade däri,
att betydligt enklare och mera rationella
metoder skulle kunna tillämpas.
Statsutskottet har emellertid tyvärr
inte visat något som helst intresse för
de framförda förslagen. Detta är så
mycket mera anmärkningsvärt som
man genom att använda de anvisade
metoderna skulle kunna slippa ifrån
både konsumtionsundersökningen och
hyresräkningen. Det betyder att man
skulle kunna inbespara hela kostnaden
för konsumtionsundersökningen, 90 000
kronor, och lejonparten av den för hyresräkningen
kalkylerade kostnaden,
75 000 kronor. Grundläggande för undersökningen
skall vara principen om
lika standard. Detta synes självklart,
eftersom huvudsyftet med undersökningen
är att klargöra, i vad mån det
finns anledning att differentiera statstjänstemännens
löner med hänsyn till
levnadskostnadernas variation på olika
platser. Att under sådana förhållanden
låta orternas olika levnadsvanor och
miljö influera vid fastställandet av levnadskostnaderna
synes från dessa utgångspunkter
helt felaktigt. Därför är
det enligt min mening inte nödvändigt
med den ifrågasatta dyrbara och
arbetskrävande konsumtionsundersökningen.
Man bör helt enkelt förutsätta,
att konsumtionen är densamma överallt.
Skall likastandardprincipen för
tjänstemännen kunna upprätthållas, synes
mig detta vara ett logiskt villkor.
Att den sedan inte är densamma är en
ovidkommande sak för den fråga som
nu skall bedömas.
I enlighet med detta betraktelsesätt
bör med ledning av socialstyrelsens tidigare
undersökningar och stora erfarenheter
på området väljas en ideell
budget. Man kan också kalla den en
normativ budget. Med hänsyn till de
stora olägenheter som vidlåda det hittills
praktiserade systemet, enligt vad
som framhålles i handlingarna, synes
mig denna utväg vara lämplig att överväga.
Dvrortssakkunniga säga t. ex.:
»Vid ett studium------bör kominas
ihåg, att undersökningar av detta slag
icke kunna ge siffror som ur alla synpunkter
äro tillfredsställande. Vissa utgifter
växla starkt från det ena hushållet
till det andra eller förekomma blott
sällan, och slumpvariationerna bli därför
i material av denna storlek ganska
betydande. Därtill komma systematiska
fel av flera slag, nämligen dels
sammanhängande med att materialets
representativitet icke är helt tillfredsställande
(en rätt stor del av de utvalda
hushållen vägrade att ställa sig till förfogande),
dels beroende på att liushål
-
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
185
len kunna ha systematiskt under- eller
överskattat vissa utgiftsposter.» Statsutskottet
säger följande: »Inom utskottet
har även tvekan gjort sig gällande
mot att den s. k. intervjumetoden härvid
skall komma till användning. Denna
metod anses emellertid på experthåll
överlägsen den tidigare tillämpade
metoden med bokföring, och av tidsskäl
kan ej heller den senare metoden
komma till användning.»
Utskottet konstaterar alltså härmed,
att ingen av de två hittills använda metoderna
är bra. Den logiska slutsatsen
härav borde ju vara att pröva en annan
metod såsom föreslagits, men det
kan tydligen inte tänkas. Sedan utskottets
tveksamhet om båda de hittills använda
metoderna konstaterats, säger
nämligen utskottet: »Utskottet tillstyrker
sålunda propositionens förslag beträffande
en konsumtionsundersökning
på landsbygden. Mot departementschefens
förslag i övrigt rörande budgetvalet
har utskottet icke någon erinran att
göra. Av det anförda följer, att utskottet
icke kan biträda det i motionen
11:530 framförda yrkandet om att någon
konsumtionsundersökning på landsbygden
icke skulle verkställas.»
Beträffande bostadsundersökningen
kan man i dyrortssakkunnigas betänkande
läsa om alla de svårigheter som
förefunnits för att fastställa bostadskostnadsposten.
På ett ställe heter det
t. ex.: »Det använda förfaringssättet
rymmer flera godtyckliga moment.» På
ett annat ställe kan man läsa följande:
»Riktpunkten vid jämförelse av bostadskostnaderna
liksom vid alla
andra element i dyrortsjämförelsen —
bör vara den lika standarden.» — »I
praktiken har det emellertid visat sig
vara förenat med betydande svårigheter
att på ett tillfredsställande sätt
upprätthålla denna princip, trots det
mycket omfattande statistiska material,
som förelegat från de stora bostadsräkningarna.
Förklaringen härtill ligger
främst i bostadsbeståndets starkt
Dyrortsundersökning m. m.
skiftande karaktär på olika orter. Bostaden
är inte en enhetlig, kvalitativt
homogen vara som smör eller mjölk,
där en enkel prisjämförelse är tillräcklig.
» Statsutskottet anför om denna sak:
»En beräkning av bostadsposten på sådant
sätt, att endast kostnader för bostäder
av samma standard jämföras,
erbjuder onekligen stora svårigheter.
Utskottet vill dock understryka, att
jämförelsen av bostadskostnaderna bör
avse den lika standarden.»
Tydligt är att den hittills använda
metoden trots att den förutsätter en
hyresräkning av gigantiska mått medför
betydande godtycklighet vid bostadskostnadens
bestämning. När denna
metod visat sig så kolossalt arbetskrävande
och dyrbar och behäftad med
så många osäkerhetsmoment, som de
sakkunniga påvisat och statsutskottet
vitsordat, vore det väl naturligt att
söka en annan metod. En sådan synes
mig ligga mycket nära till hands.
Kravet på lika standard leder helt
logiskt till frågan: Vad kostar en bostad
av lika standard i ett nyuppfört
hus på alla de 260 orter, där prisundersökningar
skola göras? För att utröna
detta bör man helt enkelt tänka
sig att nu bygga hus med standardlägenheter
och beräkna kostnaden på alla undersökningsorter.
Statsutskottet anför i
betänkandet härom följande: »En sådan
beräkning torde emellertid stöta
på stora svårigheter, särskilt när det
gäller icke statsbelånade hus. Utskottet
vill erinra om att år 1949 antalet hyreslägenheter
i statsbelånade hus endast
uppgick till omkring 60 procent av
samtliga färdigställda hyreslägenheter.»
Jag tillåter mig säga, att detta är ett
mycket underligt resonemang. Det är
naturligtvis ingen konst, vilket herr
Pettersson i Dahl nyss påpekade, att
räkna ut kostnaden i icke statsbelånade
hus. Men det går naturligtvis lika bra
att jämföra hyreskostnaden i statsbelånade
hus, om detta skulle vara att föredraga.
Huvudsaken är att man jämför
186
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Dyrortsundersökning m. m.
samma saker. För övrigt kunde man ju
proportionera med hansyn till mängdden
av statsbelånade och icke statsbelånade
hus. Denna metod, som också
rekommenderats i ett par andra motioner.
innebär onekligen en rationell lösning.
Det är mycket beklagligt, att utskottet,
såvitt man kan bedöma av utlåtandet,
inte underkastat detta förslag
någon realprövning. Den fördelen skulle
det bl. a. också medföra, att man
skulle kunna slutföra dyrortsundersökningen
på betydligt kortare tid.
Herr talman! Då jag är övertygad om
att de av mig föreslagna metoderna för
levnadskostnadsundersökningen erbjuda
en praktisk lösning, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranledes av det i
motionen II: 530 framställda förslaget,
att vid genomförandet av dyrortsundersökningen
de i motionen anförda synpunkterna
beaktas och att sålunda ingen
konsumtionsundersökning på landsbygden
skall verkställas och ingen hvresräkning
företagas.
Herr LINDHOLM: Herr talman! Vi ha
här kommit tillbaka till en gammal bekant.
Så länge jag har haft äran tillhöra
denna församling ha vi nämligen
varje år haft ingående diskussioner om
dyrortsgrupperingen, och jag tror, att
hur länge vi än diskutera ha vi ändå
inte så särdeles stora möjligheter att
komma till enighet i denna fråga. Jag
har nämligen en känsla av att den för
vissa av kammarens ledamöter har blivit
något av en religion snarare än en
sakfråga, som skall prövas i vanlig ordning.
Den dyrortsundersökning som nu pågår
fattade riksdagen beslut om förra
året, och det förslag som nu ligger på
riksdagens bord siktar till ett fullföljande
av utredningens arbete. Vad skall
då denna utredning göra? Jo, den skall
så långt möjligt är försöka få fram objektiva
fakta på detta område. Det för
-
vånar mig, att man så frenetiskt kritiserar
dessa strävanden till objektivitet
och i stället — på som det förefaller
mig tämligen lösliga grunder — vill gå
till beslut i en så betydelsefull fråga
som denna.
Herr Sjölin talade nyss om konsumtionsvanorna
i olika delar av landet
och om de undersökningar som i det
avseendet skola göras. Det är riktigt att
det är förenat med ganska mycket arbete
att genomföra dem. Men om man
vill nå fram till sanningen — så långt
det står i mänsklig förmåga att göra
det — måste man också göra undersökningarna
så grundliga, som det över
huvud taget är möjligt.
Herr Sjölin uppehöll sig bl. a. vid
bostadsposten. Jag måste i det hänseendet
säga, att om man vid bedömningen
av bostäderna skall använda sig av en
så enkel metod som den av motionärerna
förordade, kan man under inga förhållanden
få fram den rättvisande bild
av läget, som vi eftersträva. Vi måste i
stället räkna med att det finns olika
typer av bostäder i samhällena. Därför
få vi försöka indela bostäderna i olika
klasser på olika orter och väga dem
mot varandra. I det förslag som nu
föreligger har man, för att få fram en
så rättvisande bild som över huvud
taget är möjligt, ökat typantalet något.
Jag tycker, herr talman, att om man
ser på detta problem sådant det har
presenterats för riksdagen, borde man
känna sig tillfredsställd med den mycket
allvarliga strävan departementet har
ådagalagt för att få fram ett för alla
godtagbart resultat.
Vad sedan beträffar utskottets behandling
av detta ärende, så ha vi försökt
att så långt som möjligt ta hänsyn
till de motionsvis framförda yrkandena,
vilket ju också framgår av utskottsutlåtandet.
Det är speciellt en sak, som
har bekymrat motionärerna, och det är
sammanslagningen i storkommuner. Vi
ha därför i ett särskilt uttalande framhållit.
att det är synnerligen önskvärt
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
187
att största möjliga enhetlighet åvägabringas,
så att vi icke i de nya storkommunerna
få alltför många olika
dyrortsgrupperingar. Detta kan åstadkommas
genom de prövningar, som dyrortsnämnden
verkställer.
Det är emellertid ett yrkande i anslutning
till utskottets utlåtande, som
jag måste uppehålla mig vid något,
nämligen yrkandet att man mitt under
en pågående utredning skall besluta
slopa ortsgrupp 1. Enligt vad jag har
kunnat finna bygger man inte detta antagande
på något annat än ett visst
känslotänkande. Man vill tillfredsställa
en opinion ute i bygderna som man
själv till väsentlig del har arbetat fram.
Men man glömmer vilka konsekvenser
i ekonomiskt avseende som detta skulle
medföra. Frånsett den omständigheten,
att det ju för närvarande pågår en prövning
av t. ex. en så viktig sak som frågan
om den riktiga avvägningen olika
orter emellan, visa verkställda utredningar,
att ett slopande av ortsgrupp
1 skulle på grund av de ökade kostnaderna
för löner och dylikt för statens
vidkommande medföra en direkt utgiftsstegring
på cirka 3 miljoner kronor
samt för kommunernas del på i runt tal
1,5 miljon kronor.
Det är alltså en ökning av samhällets
utgifter med omkring 4,5 miljoner kronor
som man här utan vidare vill presentera
folket. Det kan inte vara riktigt
att behandla eu så allvarlig sak på
det lättsinniga sätt som reservanterna
ha gjort.
Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lindholm talar
här om att frågan om dyrortsgrupperingen
har blivit något av en religion
för vissa ledamöter i kammaren. Är det
inte så i stället, att det har blivit en religion
för herr Lindholm och andra att
alltid gå emot våra förslag i den frågan?
Dyrortsundersökning m. m.
Vidare säger herr Lindholm att om
man vill hålla sig till sanningen, bör
man väl inte ha något emot att en dyrortsundersökning
göres och att objektiva
fakta framläggas. Jag vill erinra
herr Lindholm om att både dyrortssakkunniga
och andra ha sagt, att det är
nästan omöjligt att få fram sådana objektiva
fakta att de utan vidare kunna
läggas till grund för dyrortsgrupperingen.
Herr Lindholm har ju också
själv varit med om att skriva utskottets
utlåtande, där det säges att någon prisinsamling
inte kan ske inom en del
områden.
Herr Lindholm framhåller att man
nog alltid får räkna med att bostäderna
komma att vara av olika kvalitet
och att de måste klassificeras med hänsyn
därtill. Jag hade ju trott att man
utgick ifrån att bostadsstandarden skulle
vara enhetlig. Skall det nu betraktas
som något självklart, att standarden är
olika och att detta skall få inverka på
fastställandet av löner och dylikt?
Herr Lindholm kommer också med
det gamla argumentet om att ett slopande
av ortsgrupp 1 skulle medföra stora
kostnader. Det skulle, enligt vad herr
Lindholm nu sade, förorsaka en merutgift
för staten på 3 miljoner kronor
och för kommunerna på 1,5 miljon kronor.
Förra gången dessa argument
framfördes år 1949, talade statsutskottet
om en merutgift på 1 miljon kronor.
Beloppet har alltså nu vuxit till det tredubbla,
men det må ju så vara — jag
tror också att slopandet av dyrortsgrupp
1 kommer att kosta en del. Jag
vill emellertid fråga herr Lindholm, om
han anser det rättvist, att de tjänstemän,
som bo på de platser där olägenheterna
äro störst, fl. v. s. där lönerna
äro lägst och skatterna högst, i stället
skola betala dessa pengar direkt till
statskassan — talet om att det blir eu
merutgift, kan ju inte tolkas på annat
sätt iin att de få göra det.
Herr Lindholm behöver inte vara
rädd för att det här är fråga om någon
188 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Dyrortsundersökning m. m.
opinion som vi själva ha framskapat.
Det bor ju tjänstemän också ute i bygderna,
och dessa ha nog själva fått erfarenhet
av hur det förhåller sig. Herr
Lindholm kan ju resa ut och söka förklara
för dem på vad sätt de bo billigare
och kunna köpa sina varor billigare
och få dem att tro på det.
Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Nej, herr Pettersson i
Dahl, för mig har det inte varit någon
religion att gå emot förslagen, utan min
strävan har ständigt varit att försöka få
fram objektiva fakta i denna fråga.
Herr Pettersson framhåller att det
även i utskottsutlåtandet säges, att det
inte går att åstadkomma ett material
som är fullt objektivt. Jag ber herr Pettersson
observera, att jag endast talat
om att vi skulle söka få fram objektiva
fakta så långt det står i mänsklig förmåga
att göra det, och det är ju någonting
annat än att åstadkomma en hundraprocentig
objektivitet. Under alla förhållanden
äro de fakta, som man kan få
fram vid en undersökning, mycket värdefullare
än den argumentering som
herr Pettersson nyss åberopat för sin
ståndpunkt.
Vidare måste jag säga att herr Pettersson
har snedvridit mitt uttalande
om bostäderna. Vad jag sagt är, att det
i olika samhällen ju finns bostäder av
olika typer och att man inte, om man
skall få fram en ordentlig bild av bostadskostnaderna,
kan bara mot varandra
väga en viss sorts bostäder, utan
att man måste göra detta med bostäder
av olika typer. Man skall givetvis mot
varandra väga samma typer av bostäder
både i Stockholm, Göteborg och
Dahl. För detta ändamål har man indelat
bostäderna i olika grupper, och genom
att man på det sättet har ett
större register att röra sig över, är det
väl sannolikt att man kommer sanningen
närmare än om undersökningen
skulle begränsas till enbart en bostadstyp.
När herr Pettersson här frågar mig,
om jag anser det rättvist att statstjänstemännen
ute i bygderna skola betala de
3 miljoner kronor, som ett slopande av
ortsgrupp 1 skulle kosta staten, så är
detta endast ett slag i luften. Herr Pettersson
har ju icke visat, att det mellan
de olika orterna i dessa ortsgrupper
saknas en sådan skillnad i levnadskostnader,
att det skulle vara motiverat att
just nu slopa ortsgrupp 1. Det är ju
dessa förhållanden, som man håller på
att undersöka, och först när den undersökningen
är klar, kunna vi taga ställning
till frågan, huruvida ortsgrupp
1 och eventuellt även andra ortsgrupper
böra avskaffas.
Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Lindholm säger att man
inte kan få eu rättvis grund för bedömning
av bostadskostnaderna, om man
inte mot varandra väger de olika typer
av bostäder som finnas i de olika samhällena.
Men det är just ett sådant tillvägagångssätt
som inte ger någon rättvis
grund för bedömningen. Det måste
ju bygga på en mycket subjektiv uppskattning
av de olika lägenheterna.
Dyrortssakkunniga ha också sida upp
och sida ned deklarerat de olika svårigheter
som uppkomma vid fastställandet
av bostadskostnaden.
För att förenkla hela proceduren har
jag tillåtit mig föreslå, att man skulle
utgå från vissa standardtyper av hus
och sedan på 260 platser i landet undersöka
hur bostadskostnaden ställer
sig för dem som tänkas bo i dessa hus.
Jag kan inte finna annat än att detta
måste vara ett synnerligen rationellt
tillvägagångssätt jämfört med den hyresräkning
som tidigare ägt rum. Om
jag inte läst fel i handlingarna, undersökte
man t. ex. år 1945 cirka 300 000
bostäder. Skulle nu en motsvarande kategori
inom bostadstillgången på landsbygden
undersökas, skulle det nog röra
sig om bortåt 100 000 lägenheter, att
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18. 189
döma av de siffror som finnas i dyrortssakkunnigas
betänkande. Jag kan
inte säga om avsikten är att prisundersöka
så många bostäder, men skall undersökningen
ske i samma utsträckning
som tidigare blir nog antalet så stort
som jag här angivit.
Om man i stället går den väg, som jag
föreslagit, behöver man bara anmoda en
byggmästare, t. ex. H. S. B., att beräkna
kostnaderna för standardlägenheter i,
låt oss säga ett husblock här i Stockholm,
ett lamellhus i Trollhättan, ett
fyrafamiljshus i en mindre stad eller
tätort eller ett tvåfamiljshus på landsbygden.
Om man därvid vill jämföra
både två-, tre- och fyrarumslägenheter
eller bara lägenheter om två rum och
kök har underordnad betydelse. Huvudsaken
är att man jämför samma
standardlägenhet på olika platser, så att
man får ett klart uttryck för kostnaden
för t. ex. en tvårumslägenhet i Stockholm,
Trollhättan och låt mig säga Dahl
eller Sandviken.
Så enkelt skulle det hela vara. Man
skulle bara behöva göra 260 räkneoperationer
i stället för att skicka ut över
hela Sveriges rike en hord av människor
som skulle undersöka bostadskostnaderna.
Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Utöver vad herr Sjölin här sagt
skulle jag vilja fråga herr Lindholm, om
han menar att den bostadskostnadsundersökning,
som skall företagas, skall
tillgå på samma sätt som när det på sin
tid var fråga om att göra folkpensionsgrupperingen
med hänsyn till bostadskostnaderna.
Då frågade man på ett
mycket förrädiskt sätt kommunerna,
vilka kostnader folkpensionärerna hade
för sina bostäder. En del kommuner
svarade mycket sannskyldigt, att många
folkpensionärer bodde hos sina anhöriga
eller hade mycket dåliga bostäder,
varför bostadskostnaderna voro mycket
låga, och med utgångspunkt därifrån
Dyrortsundersökning m. m.
gjordes sedan grupperingen för folkpensionerna.
Är det samma metodik
som herr Lindholm menar att man nu
skall använda?
Herr Lindholm gör vidare gällande
att jag icke har kunnat visa att det är
lika dyrt för tjänstemännen att leva på
orter, som tillhöra ortsgrupp 1, som på
andra platser. Jag vill erinra herr Lindholm,
att vi båda ha här i riksdagen
mer än en gång fått vara med om fatta
beslut om ändring av dyrortsindelningen
i samband med förflyttning av en
grupp av tjänstemän. Så skedde t. ex.
när en grupp tjänstemän förflyttades
från Stockholm till Arboga. Vi fingo då
bevittna att Arboga flyttades i en högre
ortsgrupp, så att inte tjänstemännen
skulle förlora på bytet, ty tjänstemännen
hade mycket fort kommit underfund
med att varor och tjänster inte
voro ett dugg billigare i Arboga än i
Stockholm utan kanske snarare dyrare.
Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag har fått en mycket
stark känsla av att såväl herr Pettersson
i Dahl som herr Sjölin inte ha läst
vare sig propositionen eller sakkunnigas
betänkande på det sätt som de borde
ha gjort. I betänkandet liksom i propositionen
redovisas nämligen en hel
serie av olika bostadstyper som man
här skall röra sig med. Det går inte att
ta ut en viss bostadstyp och säga att
den äger giltighet för hela landet. Det
finns ju bostäder med centralvärme och
utan centralvärme, med badrum och
utan badrum och med vatten och avlopp
och utan dessa ting. Om man då
väger kostnaden på en ort för t. ex. en
bostad med alla moderna bekvämligheter
mot kostnaden för motsvarande
bostad på andra platser, så har man
därmed inte fått något rättvisande utslag
för den faktiska bostadskostnaden
ute i landet. För att få fram en mera
riktig bild har man gjort så, att man
också jämför kostnaden för de andra
190
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Dyrortsundersökning m. m.
typerna av bostäder. Tv, mina damer
och herrar, hela svenska folket bor inte
i nybyggda bostäder, och skall man göra
en undersökning av levnadskostnaderna,
får man väl rätta sig efter de
faktiska kostnaderna och inte efter de
teoretiska.
Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Det är, herr Lindholm, just på
den sista punkten som uppfattningarna
skilja sig. Är det verkligen fråga om att
konstatera de nuvarande verkliga levnadskostnaderna,
när man nu skall söka
finna en grund för att bestämma tjänstemännens
löner på olika platser?
Skola inte jämförelserna göras med utgångspunkt
från att likastandardprincipen
skall upprätthållas? Jag vänder
mig för min del bestämt mot det förhållandet,
att olika levnadsvanor på
olika platser skola få vara avgörande
vitl jämförelserna. Både departementschefen
och dvrortssakkunniga, liksom
även den avdelning av statsutskottet,
där herr Lindholm är ordförande, ha
ju förklarat, att utgångspunkten skall
vara att standarden är densamma.
Jag förstår då inte varför man säger
att hänsyn måste tagas till att det finns
så många olika slag av lägenheter i de
olika samhällena. Den saken spelar ju
ingen roll, utan vad det gäller är att bestämma
vilken lägenhetstyp som skall
användas för undersökningen, om det
skall vara centralvärme, wc, vatten och
avlopp, badrum o. s. v. Man fixerar alltså
först en standard och på grundval
därav räknar man sedan ut kostnaderna
på de 260 orter, vartill undersökningen
skulle kunna begränsas. Härigenom
får man en rättvis grund för att bedöma
bostadskostnaden.
Enligt min uppfattning är det däremot
inte fråga om att ta reda på hurudana
levnadskostnaderna verkligen äro
på olika platser, utan förutsättningen
är att man har precis samma bostad och
lever på precis samma sätt.
Herr NESTRUP: Herr talman! Att jag
tar till orda i fråga om dyrortsgruppcringen
beror i någon mån därpå, att jag
har personliga erfarenheter på området.
.lag har flyttat från gammal B-ort till
C-ort och sedan till D-ort, och jag måste
säga att jag har vunnit på bytet, i all
synnerhet när det gäller de s. k. omätbara
faktorerna, vilka ju ha den allra
största betydelse för trivseln.
•lag har här motionerat om ett avskaffande
av dyrortsgrupperingen, därför
att min kännedom om förhållandena
över huvud taget har sagt mig, att dyrortsgrupperingen
verkat och verkar
orättvist. Statstjänare, som frivilligt
flyttat från de s. k. dyraste orterna till
de s. k. billigaste för att komma i åtnjutande
av de låga levnadskostnaderna
på de senare orterna, ha snart kommit
underfund med att de hoppat i galen
tunna. Hur de statstjänare, militärer,
järnvägstjänstemän och andra, som
utan eget åtgörande blivit förflyttade
från de dyraste till de billigaste orterna,
ha reagerat, skall jag inte närmare
gå in på, men att de ha känt sig lurade
kan jag'' utan överdrift påstå.
Det var också sådana kategorier av
statstjänare, som först togo upp striden
mot dyrortsgrupperingen och som
påvisade de orättvisor, och helt enkelt
löjligheter som dyrortsgrupperingen
grundades på.
När det nu begäres anslag för en ny
dyrortsundersökning vill jag göra mig
till tolk för Halmstads statstjänstemäns
samarbetskommitté, som representerar
1 600 statstjänstemän i Halmstad. Kommittén
har arbetat i mer än tjugo år
och har således mycket stora erfarenheter
att bygga på. I ett yttrande, som
kommittén avgivit till länsstyrelsen beträffande
dyrortsundersökningen, framhåller
man, att det hade varit lyckligare
om några ledamöter av dyrorissakkunniga
hade tagits från andra dyrorter än
de högsta. Vidare anser man värdet av
prisundersökningen i fråga om livsmedel,
bränsle och lvse, kläder, skodon
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
191
och den stora posten övriga utgifter
vara mycket diskutabelt, beroende på
de svårigheter som möta när det gäller
få fram likartad kvalitet på varuslag
och tjänster. Vad posten bostäder beträffar
framhåller man, att det vore
bättre att göra en ny bostadsräkning på
ett fåtal men väl valda orter och därvid
endast taga med under de senaste
åren tillkomna fastigheter. Posten skatter
bör ingå i dyrortsjämförelsen. Enär
statstjänstemannen huvudsakligen bo i
städerna, bör såsom värdet av ett års
skatt väljas genomsnittliga skatteposten
i områdets samtliga städer och större
tätorter. Detta bör ske, emedan, åtminstone
i södra Sverige, landsbygden i
allmänhet har en lägre kommunal standard
än städer och tätorter och därför
också lägre skatter, men å andra sidan
saknar så många av de s. k. omätbara
faktorerna, som ju allra rikast stå till
buds i våra största städer. Dessa omälbara
faktorer göra ju också, såsom erfarenheten
visar, statstjänsterna och
även andra tjänster i de stora städerna
mera eftertraktade än tjänster i mindre
städer och på landsbygden.
Vidare anser man, att Hallands län i
sin helhet bör föras till grupp 6, d. v. s.
samma grupp som övriga västkustlän,
och inte delas av någonstans på mitten.
Till sist påpekar kommittén att dvrortsgrupperingen
är orättvis och därför
bör avskaffas.
Herr talman! .lag har intet yrkande.
Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.
Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
I det av dyrortssakkunniga den 10
januari detta år avgivna betänkandet
var bl. a. intagen eu tidplan som gick
ut på att den nya dyrortsgruppering,
som eventuellt skulle komma, inte kunde
träda i kraft beträffande de statliga
löneplanerna förrän tidigast den 1 juli
1953 och i taxeringshänseende den 1
januari 1954. När jag såg detta betän
-
Dyrortsundersökning m. m.
kande, avlämnade jag och herr Nilsson
i Svalöv i denna kammare en motion,
nr 169, vari vi hemställde att undersökningen
angående pris- och hyresförhållanden
skulle påskyndas så, att riksdagen
redan under nästa år skulle få tillfälle
att besluta i frågan.
Utskottet har avstyrkt motionen, och
jag måste med beklagande konstatera,
att när vi här i kammaren år 1949 framlade
förslag om att ortsgrupp 1 skulle
avskaffas och ingå i ortsgrupp 2 fingo
vi av utskottets talesman det svaret, att
vi inte kunde besluta något sådant därför
att vi måste vänta på den kommande
indelningen i storkommuner. Vi fingo
låta oss nöja med detta, och nu konstaterar
jag på nytt av utskottets utlåtande,
att majoriteten har enat sig om
att vi skola vänta två år, innan vi kunna
avgöra frågan. .lag börjar snart undra,
om majoriteten över huvud taget har
för avsikt att lösa den eller om man
bara kommer med de obotfärdigas förhinder
för att skjuta upp den.
Det har redan från denna talarstol
sagts, att åtskilliga saker inte bli lätta
att praktiskt utforma. Flera exempel
ha påvisats. Jag kan bara tänka på hur
det kommer att bli hemma i mitt eget
härad. Vi få två storkommuner. Den ena
kommer att bestå av fem gamla kommuner,
varav fyra tillhöra ortsgrupp 2 och
en ortsgrupp 1. Inom den kommun, som
tillhör ortsgrupp 1, kommer man att fråga,
vad ont man har gjort i Fågeltofta, eftersom
man inte kan behandlas som övriga
kommuner inom Albo härad. Man
har ju inte gjort något ont alls utan av
någon outgrundlig anledning stannat i
ortsgrupp 1 i stället för att bli placerad
i ortsgrupp 2.
Utskottet konstaterar, att det är medvetet
om att det kommer att medföra
viss irritation, om storkommunerna skola
innehålla olika ortsgrupper. Den saken
behöva vi inte diskutera. Bara det
lilla exempel jag gav visar ju tydligt
och klart, att det kommer att uppstå
olägenheter. Man kan också tänka på
192
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Dyrortsundersökning m. m.
en annan sak. I samband med den nya
kommunindelningen äro länsstyrelserna
nu i färd med att lägga upp nya taxeringsdistrikt.
Det blir trevligt för den
taxeringsnämndsordförande som får ett
distrikt, där en del tillhör ortgrupp 1
och en del ortsgrupp 2. Det skulle inte
förvåna mig om han kommer att göra
åtskilliga fel på grund därav. Det är inte
så lätt att komma ihåg, att man ena
stunden befinner sig i den del som tillhör
ortsgrupp 1, där vissa avdrag får
göras, och den andra stunden i ortsgrupp
2, där avdragen äro helt andra.
Det kunde vara mycket mer att anmärka,
men tiden är långt framskriden,
och jag skall därför inte fördjupa
mig i detaljer. Jag bara noterar, att utskottets
talesman från talarstolen förklarade,
att det blivit en religion för
vissa av kammarens ledamöter att gå
till attack i denna fråga. Jag skulle
kunna säga som herr Pettersson i Dahl,
att det verkar som om det för större
delen av kammarens ledamöter var en
religion att inte taga hänsyn till någonting
utan bara gå vidare i de gamla
hjulspåren.
Herr Lindholm sade vidare, att det
var känslotänkande att yrka på ett slopande
av ortsgrupp 1. Nej, herr Lindholm,
det är det inte. Det är inte något
annat än ett krav på rättvisa, och därtill
kommer, att det skulle bli betydligt
lättare ur praktiska synpunkter om den
korame bort. Det har redan sagts, att
största delen av de kommuner som
tillhöra ortsgrupp 1 finns i södra Sverige,
inte minst i Skåne. Om vi bli av
med dessa, blir det ytterst få irritationsmoment
kvar. Då slippa vi den
irritation, som utskottsmajoriteten också
har talat om, och därför skulle vi väl
kunna vara ense om att slopa denna
ortsgrupp.
Herr Nilsson i Svalöv anförde hur det
kan gå, när man skall avlöna dels en
tjänsteman, som är bosatt inom den del
av storkommunen som tillhör ortsgrupp
1, och dels en annan, som bor i den
del som tillhör ortsgrupp 2. De komma
ju att behandlas olika, och ingen människa
med något sinne för och erfarenhet
av kommunalt arbete tror väl, att
berörda parter i denna kommun skulle
utbrista i glädje, fröjd och gamman.
Med hänsyn till att tiden är så långt
framskriden skall jag nöja mig med
detta. Jag ber att få yrka bifall till den
reservation, som är fogad till utskottets
utlåtande av herr Gränebo m. fl.
Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag är bergfast övertygad
om att även om kammaren skulle slopa
ortsgrupp 1, skulle vi inte slippa irritationsmoment.
Då skulle det med samma
styrka resas krav på att ortsgrupp
2 skulle avskaffas. Vi skulle ständigt
få samma bråk.
Vad beträffar invändningen, att det
skulle bli så mycket besvär med den
där tjänstemannen inom storkommunen,
vill jag erinra om att vi i utskottets
utlåtande ha sagt, att man beträffande
storkommunerna skall eftersträva att få
bort splittringen och få dem så enhetliga
som möjligt. Om starka skäl tala
för en delad dyrortsgruppering inom
en kommun, måste man dock böja sig
för dem.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Det
kan givetvis anföras flera exempel, som
belysa bristerna i den nuvarande dyrortsgrupperingen.
De förslag, som framlagts
i propositionen, äro avsedda att
leda till ett bättre läge, så att man skall
kunna komma ifrån en del av svårigheterna,
men vi kunna nog alla vara
överens om att hur man än löser frågan,
komma klagomål från olika håll
att kunna anföras. Även om man skulle
helt avskaffa dyrortsgrupperingen, är
det väl ingen som tror, att man skulle
kunna vara utan någon gruppering
i lönehänseende och få en likartad lön
över hela landet. Jag tror inte, att det
skulle vara möjligt. Man får försöka att
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18. 193
med olika metoder komma rättvisan
så nära som möjligt, om man inte kan
nå den fullständigt.
Under den diskussion som här har
förts har det anförts kritik mot de principer
som förslaget bygger på. Det har
framförts förslag, som åtminstone förslagsställarna
själva ansett bättre än
utredningens. Det är i denna fråga som
i många andra, att den som kommer
med ett förslag anser, att detta är bättre
än andras. Det har emellertid alltid visat
sig, att om alla skola vara med vid
bedömningen, är det mycket svårt att
nå enighet om vilket förslag som skulle
vara det bästa.
I fråga om slopande av ortsgrupp 1
skulle jag vilja anföra några synpunkter.
Herr Pettersson i Dahl kritiserade en
sak som påvisats i propositionen, nämligen
att spännvidden mellan lönerna
inom den enskilda industrien har ökat
till 26,5 procent, medan den inom den
statliga lönesättningen är 16 procent.
Han frågade vad lönespännvidden har
med frågan att göra. Men det är väl
ändå en mycket väsentlig del av hela
frågeställningen, om man menar att
dyrortsgrupperingen skall vara grundläggande
för lönesättningen. Det som
mest berör löntagarna är hur stor
spännvidden blir dyrorterna emellan.
Alla anförda exempel ha ju gått ut på
att visa hur svårt det är att få tjänstemännen
att känna sig nöjda i de lägre
dyrorterna därför att deras lön där är
för låg. Det hela blir alltså en diskussion
om lönesättningen.
Det har sagts, att det är svårt att få
tjänstemän till de lägre dyrorterna. Det
kan nog så vara, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att man inom affärsverken
har särskilt stora svårigheter att
rekrytera personal till de högre dvrorterna,
vilket verksledningarna ha anfört
bekymmer över.
Den siffra, som är hämtad från industrien,
26,5 procent, avser vuxna manliga
industriarbetares löner under år
1950. Man säger, att detta kan förklaras
Dyrortsundersökning m. m.
av bättre ackord på de högre dyrorterna.
Det spelar emellertid inte så stor
roll hur lönen är sammansatt. Det visar
bara, att man har varit tvungen att via
ackord ge högre förtjänster för att kunna
få erforderlig arbetskraft till de högre
dyrorterna.
Vi kunna se på en del avtal som slutits
innevarande år, där ackorden inte
inverkat. I avtalen för den privata bussoch
lastbilstrafiken är lönespännvidden
mellan högsta och lägsta dyrort 26 procent.
För personalanställda inom konsumentkooperationen
är den enligt de
avtalsenliga tabellönerna 28,5 procent.
Om man räknar med de provisioner,
som ges i de högre dyrorterna, framför
allt i Stockholm, blir spännvidden
34,5 procent.
När spännvidden inom det statliga
lönesystemet år 1947 sänktes till 16
procent, väntade man, att den enskilda
sektorn skulle följa efter. Krav därpå
restes också från olika förbund, men
utvecklingen har gått i en annan riktning.
I stället för att närma sig dessa
16 procent har man avlägsnat sig ifrån
dem. Inom den statliga sektorn ha vi
fortfarande en lönespännvidd av 16
procent, och kommunerna följa efter,
men inom den enskilda sektorn ligger
den mellan 25 och 30, i vissa fall t. o. m.
över 30 procent.
Om man i det läget går in för att
slopa ortsgrupp 1, förkortar man spännvidden
inom den statliga sektorn från
16 till 12 procent. Hur skall man då få
det statliga lönesystemet att något så
när överensstämma med förhållandet
på lönemarknaden i övrigt? Det kan
visserligen gå genom att man som utgångspunkt
för den statliga lönesättningen
tar det högsta löneläget på den
enskilda marknaden och därifrån räknar
12 procent, men då komma dessa
löner att ligga väsentligt över dem som
betalas på den enskilda marknaden på
de lägre dyrorterna. Går man i motsatt
riktning, får man en statlig lönesättning,
som ligger viisentligt under den
13 — Andra kammarens protokoll 1951. \r IS.
194 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Dyrortsundersökning m. m.
enskilda. Skall man balansera löneskalan
på medelort komma de statliga lönerna
att ligga under på de högre dyrorterna
men över på de lägre. Jag tror
inte, att man kan lösa det problem som
här uppstår genom en sådan operation,
och det skulle vara mycket olyckligt att
göra den i nuvarande läge.
Det missnöje som råder över det nuvarande
dyrortssystemet och som man
vill försöka bryta udden av genom att
sammanslå ortsgrupperna 1 och 2 är
inte begränsat till dessa orter. Av de
framställningar om förändringar i dyrortsgrupperingen,
som ha kommit till
Kungl. Maj:t under de sista åren, har
det största antalet kommit från orter,
som ligga högre än i ortsgrupp 1. Det
har varit framställningar från sådana i
ortsgrupp 2, som ha önskat uppflyttning
till ortsgrupp 3, och från ortsgrupp
3, som ha önskat flytta upp till
ortsgrupp 4. Skall man rätta sig efter
antalet framställningar, är problemet
för dessa orter större än för dem som
ligga inom ortsgrupp 1.
Vad man här rimligen bör göra är
väl att avvakta den undersökning, som
nu skall verkställas. Jag har i överensstämmelse
med de sakkunnigas tankegångar
i propositionen sagt, att man
bör lämna utrymme för en skälighetsprövning
utöver prisunderlaget för att
därigenom försöka få så stora enhetliga
områden som möjligt. Det är naturligtvis
inte bra som det är nu. I synnerhet
i södra Sverige är det besvärligt, där
en mängd småkommuner, som gränsa
intill varandra, tillhöra olika dyrortsgrupper.
Man bör sträva efter att få
större områden, placerade i samma ortsgrupp.
Har man kommit så långt, återstår
ändå frågan om spännvidden i lönesättningen,
som är en väsentlig sida
i löneavvägningen. Det är en fråga, vars
lösning enligt mitt förmenande bör utkristalliseras
vid förhandlingar med berörda
personalorganisationer. Skulle
riksdagen nu fatta beslut om en omflyttning
som leder fram'' till en ändrad
spännvidd, har riksdagen faktiskt berövat
tjänstemännen möjligheten att
fritt förhandla om den spännvidd, som
bör få gälla i löneskalan. Jag tror inte
att man skall göra så, om man anser,
att tjänstemännen skola ha rätt att förhandla
på samma sätt som parterna på
den enskilda marknaden, där förhandlingarna
ha lett till en löneavvägning
för de olika orterna i den riktning jag
här har omnämnt.
Jag skulle slutligen vilja fästa uppmärksamheten
på en annan detalj. I
början av innevarande år framlade andra
lagutskottet sitt utlåtande nr 8, angående
en omprövning av bestämmelserna
om bostadskostnadsgrupperingen.
Det var i anledning av ett yrkande om
uppflvttning av den lägsta bostadsgruppen
till närmast högre, och utskottet
framhöll där, att det enligt dess mening
inte kunde vara lämpligt att bryta
ut denna mindre del och behandla den
särskilt. I varje fall borde en sådan
åtgärd inte vidtagas utan särskild utredning.
Detta utskottets uttalande har
riksdagen godtagit. Det torde vara svårt
för riksdagen att fatta ett beslut, som
skulle strida mot detta beslut, som redan
fattats i en så näraliggande fråga.
Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle)
: Herr talman! Det är väl ändå inte
riktigt att draga in industriarbetarnas
ackordslöner i dyrortssystemet. Här
skall ju göras en undersökning av vad
varor och tjänster kosta. Skall det då
inverka på dyrortssystemet, om det blir
en konstlad prisuppskruvning genom
att vissa industrier ha en mycket bra
marknad och betala arbetarna högre
ackord än andra? Det kan inte vara
rättvist. Antag att firman Christian Olsson
flyttar från Enköping till Falkenberg,
har en mycket bra exportmarknad,
betalar sina arbetare bra och fraktar
dem till och från arbetsorten, så att
de därigenom få ett bättre ackord. Skall
det då inverka så att vederbörande ort
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
195
kommer upp i en högre ortsgrupp? Jag
kan inte inse, att det skulle vara riktigt.
Statsrådet säger, att det är en skillnad
på 16 procent mellan lönerna i den
statliga och kommunala lönenivån medan
det i avtal med industriarbetarna
rör sig om 30—35 procent. Det är nog
riktigt, men jag kan inte förstå, vad det
har med detta att göra.
Vidare säger statsrådet, att de flesta
klagomålen inte komma från ortsgrupp
1. Nej, tacka för det, där bo ju så få
tjänstemän. Det är självklart, att de
flesta klagomålen komma från platser,
där det bor många tjänstemän, och hela
kammaren vet ju, att det finns mycket
få i ortsgrupp 1. Det är därför det inte
blir någon större merkostnad för staten
och kommunerna, om man flyttar upp
dem.
Herr statsrådet erkänner, att det är
mycket olyckliga förhållanden .särskilt
i södra Sverige med alla småkommuner
och billiga orter. Ja, billiga äro de nu
inte. Ingen människa som bor där kan
i varje fall inse det, men statsmakterna
tala ju om att de äro billiga. Vi hörde
nyss eii talare berätta, att han flyttat
från en ort i en högre ortsgrupp till en
ort i en lägre och att han inte kunde
begripa, varför denna skulle vara lägre,
då priserna voro precis desamma eller
högre.
Jag har inte tänkt mig annat än att
man skall kunna förhandla fritt, men
de avtalsuppgörelser, som nu träffas,
skola inte blandas in i de prisundersökningar
för dyrortssvstemet som nu skola
göras.
Chefen för civildepartementet herr
statsrådet UNGMAN: Herr talman! Herr
Pettersson i Dahl har tydligen missuppfattat
mig. Jag menar inte att avtalsförhandlingarna
och där framkomna
lönebyggnader skulle påverka prisinsamlingen
och därmed dyrortsgrupperingen.
Prisinsamlingen och dyr
-
Dyrortsundersökning m. m.
ortsgrupperingen är eu sak och den
lönebyggnad, som kommer därefter, är
en förhandlingsfråga. Så är det på den
enskilda marknaden, och så har det
också varit på det statliga området. Den
nuvarande spännvidden, IG procent,
tillkom efter förhandlingar med 1945
års lönekommitté. Varför skall då riksdagen
nu besluta om en ändring av
■spännvidden till 12 procent utan att
dessförinnan ingå i förhandlingar med
tjänstemännen? Dessa förhandlingar
kunna inledas sedan man fått fram en
bild av hur spridningen är i dyrortshänseende.
Man måste skilja på en
prisinsamling och en på grund därav
gjord dyrortsgruppering och den
spännvidd i Jöneplanen, som man därefter
kan anse vara skälig.
Det kan vara riktigt, som herr Pettersson
i Dahl säger, att det finns ett
mindre antal tjänstemän i ortsgrupp I
än på andra orter, men detta tar sig
också uttryck i att missnöjet på dessa
andra orter kommer att vara lika starkt,
och man kommer att anse dyrortsgrupperingen
lika orättvis även om man
sammanslår grupperna 1 och 2. Med
denna sammanslagning skulle man inte
vinna någonting annat än att man
trängde ihop spännvidden så, att den
inte i något avseende överensstämde
med vad som utkristalliserats inom andra
löneområden.
Herr SJÖLIN (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet I.ingman nämnde,
att var och cn i allmänhet tycker bäst
om sitt förslag. Vad mitt förslag beträffar
är det självklart att det är riktigt,
eftersom detta förslag framkommit efter
ett kritiskt bedömande av de metoder,
som föreslagits i den kungl. propositionen.
Jag skulle gärna vilja fråga
statsrådet I.ingman varför han, sedan
han tagit kännedom om mitt förslag,
ändå föredrar det förslag dyrortskommittén
kommit till, trots att detta kostar
90 000 kronor, eu utgift som man skulle
196 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Dyrortsundersökning m. m.
slippa, om man accepterade tankarna i
motionen.
Dessutom är det rätt underligt med
dessa konsumtionsundersökningar på
landsbygden, tv på ett annat ställe heter
det, att det är omöjligt att göra prisundersökningar
på landsbygden. Man
frågar sig då vad man skall ha dessa
konsumtionsundersökningar till, när
man icke kan använda dem för en prisundersökning.
För övrigt tycker jag att
det är nonsens att tala om att man inte
kan göra en sådan. Det är dock självklart,
att man verkligen kan göra en
prisundersökning. Men det är rätt egendomligt
att tänka sig, att denna skulle
vara ett sant uttryck för de verkliga
kostnaderna, eftersom den konsumtionsundersökning
man syftar till ligger
ett helt år tillbaka i tiden. Hur säkert
ha människorna reda på sina utgifter
för ett år sedan och de varor och
förnödenheter, som de då förbrukade?
Jag kan aldrig tänka mig att någon kan
ge en exakt uppgift i detta fall. Dvrortssakkunniga
ha också deklarerat, att
det är hopplöst att få riktiga uppgifter
härvidlag.
På samma gång skulle jag vara tacksam
för ett svar från statsrådet Lingman
på frågan, varför statsrådet hellre
föredrar dessa hyresräkningar i stället
för att utreda bostadskostnaderna på
det sätt jag i min motion skisserat. Det
bleve dock en väsentlig besparing att
förfara på det sättet, och framför allt
finge man ett rättvist uttryck för vad
man syftar till.
Jag vill tillägga, att det enligt min
mening är alldeles felaktigt att i detta
ögonblick tala om att förändra dyrortsgrupperingen.
Man kan inte förändra
den förr än man får ett reellt underlag
för bedömandet därav. Därför har
jag endast talat om metoderna för undersökningens
utförande.
Herr PETTERSSON i Dahl (kort genmäle):
Herr talman! När statsrådet
Lingman säger, att man inte skall betaga
tjänstemännen deras möjligheter
att förhandla, skulle jag vilja fråga om
de tjänstemän, som äro bosatta på de
billigaste orterna, få vara med och förhandla.
Såvitt jag vet är det alltid
tjänstemän från Stockholm, som äro
med vid dessa förhandlingar, och det är
alltid stockholmare, som sköta om sådana
här undersökningar.
Vad sedan de svårigheter beträffar,
som skulle följa med ett borttagande
av dyrortsgrupp 1 — man skulle då
komma med krav på att även taga bort
den näst lägsta o. s. v. — så vill jag
säga, att denna utveckling är alldeles
riktig. Vi ha i vår motion sagt att man
bör avskaffa hela dyrortssystemet, ty
det är det enda rättvisa.
Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Med hänsyn till den sena timmen
och med hänsyn till att dyrortsgrupperingens
hage vid det här laget säkert
är så väl avbetad, att så värst många
gröna strån inte finnas kvar, lägger jag
det anförande jag tänkt hålla i lådan
och yrkar endast bifall till reservationen
av herr Gränebo m. fl.
Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
hör på lockskramlet att det inte är populärt
att tala här i kammaren efter
klockan 12 på natten. Jag tycker emellertid
att även en storstadsbo skall få
komma med i denna långdragna diskussion
om dyrortsundersökningen.
Detta är nämligen inte bara ett landsbvgdsproblem,
det är även ett storstadsproblem.
Där kan man gott säga att
landsbygden och storstäderna bilda gemensam
front på ett par punkter. Det
gäller resekostnaderna, således avstånden
till arbetsplatserna samt tidsfaktorn.
Detta måste man taga hänsyn till,
och jag tycker att uttalandet av utskottet,
som ansluter sig till propositionen,
över lag bör vinna anslutning i denna
kammare, eftersom man här kommer
in på en väsentlig nyhet, som man bör
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18. 197
taga fasta på. Denna gör att man vid en
dyrortsundersökning kan komma fram
till ett ännu mer rättvist resultat än
tidigare.
Över huvud taget är det fråga om att
nu tillämpa mera exakta metoder för
undersökningen. Därför tycker jag att
herr Sjölins förslag, som innebär att
man skulle minska möjligheterna härtill
genom att slopa konsumtionsundersökningen,
i själva verket skulle medföra
en återgång till primitivare metoder,
särskilt med tanke på att man då
skulle använda något slags standardbudget,
som man skulle sätta upp som
norm. Jag tror att kritiken mot en sådan
budget, om en sådan upprättades,
skulle bli enorm.
Jag hoppas att alla tror mig när jag
säger, att vi här i Stockholm inte ha
något intresse av att — endast därför att
vi äro stockholmare — motarbeta den
utjämning mellan landsbygd och stad,
som baserar sig på en undersökning av
det slag, som här föreslås. Det är ju
klart att det inte är av den anledningen
jag i denna kammare kommer att rösta
för utskottets förslag, vilket innebär att
vi gå fram på en linje, som sedermera
kan leda till en rättvisare bedömning.
Det är således inte möjligt att föregripa
en utredning av detta slag genom att
redan nu taga bort ortsgrupp I. Jag behöver
nog inte gå vidare in på den
saken.
Slutligen vill jag säga några ord till
herr Pettersson i Dahl. Han sade att
det endast var stockholmare, som sutto
och förhandlade för tjänstemännen, och
därför kunde man inte räkna med att
medlemmarna i ortsgrupp I fingo sina
intressen tillgodosedda. Jag vill emellertid
påpeka, att de flesta representanter
för de organisationer, som äro med
på förhandlingarna, komma från landsorten.
Förhandlingsmännen ha således
mycket väl landsbygdens synpunkter
på dessa problem klara för sig. Jag
»ror inte man behöver misstänkliggöra
de människor, som sitta i förhandling
-
Dyrortsundersökning m. m.
arnas spets. Representationen är nämligen
mycket allsidig.
Jag vill sluta med att yrka bifall till
utskottets förslag.
Herr NILSON i Spänstad: Herr talman!
Jag tycker att det vittnar gott för
denna frågas fortsatta utveckling, att
det missnöje med dyrortsgrupperingen,
som anmälts här i dag, är betydligt
mera nyanserat och kommer från betydligt
flera håll än tidigare. Jag tror
också att det bör kunna ge dem som ha
hand om arbetet en tankeställare, så
att de inse nödvändigheten av att så
mycket som möjligt påskynda arbetet
med den nya ortsgrupperingen.
Det var ett par uttalanden av statsrådet
som jag skulle vilja något kommentera.
Statsrådet sade, att affärsverken
ha svårare att rekrytera på dyrorter.
Han drog därav vissa slutsatser,
fin slutsats som kan vara lika riktig som
någon annan är det kända faktum, att
rekryteringsbasen för statstjänstemännen
på en dyrort är betydligt smalare
än på en låglöneort.
Ett annat uttalande gällde antalet protester,
som komma från anställda på
olika dyrorter. Jag undrar emellertid
om man kan pressa resultatet av denna
sammanräkning så långt. När jag hörde
statsrådet säga detta gick jag ner i biblioteket
och tog fram den senaste årgången
av riksräkenskapsverkets årsbok
och såg efter, hur många tjänstemän
det fanns på skilda dyrorter. Jag
fann att det på löneplan I fanns 1 847
tjänstemän i dyrortsgrupp I av sammanlagt
173 000. Man kan kanske inte
pressa frågan om antalet protester för
hårt, när skillnaden är så stor.
Jag vill sluta med att säga att det är
ytterligt önskvärt, att vi åstadkomma så
snabba resultat från utredningen som
möjligt. Helst skulle jag önska att statsrådet
kunde ordna det så, att riksdagen
fick taga ställning till dessa problem på
hösten 1952.
rsr 18. Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Tillgodoräknande i merithänseende för civil tjänst av tid, under vilken värnpliktig
genomgått officers- eller underofficersutbildning.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 ro) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som föreslagits
i den av herr Gränebo m. fl. vid
utlåtandet fogade reservationen; samt
3:o) bifall till det yrkande, som under
överläggningen framställts av herr Sjölin;
och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Dahl begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2 ro) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Sjölin votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 132
antager bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
bifall till det av herr Sjölin under
överläggningen framställda yrkandet.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i den
av herr Gränebo in. fl. avgivna reservationen.
1 enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller ''
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 132, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av
herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu eu
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att lian funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Pettersson
i Dahl begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
114 ja och 69 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 7.
Tillgodoräknande i merithänseende för
civil tjänst av tid, under vilken värnpliktig
genomgått officers- eller underofficersutbildning.
Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 22, över motion angående
tillgodoräknande i merithänseende
för civil tjänst av tid, under vilken
värnpliktig genomgått officers- el
-
Nr 18. 199
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Tillgodoräknande i merithänseende för civil tjänst av tid, under vilken värnpliktig
genomgått officers- eller underofficersutbildning.
ler underofficersutbildning, och ett från
första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 476, med delgivning av
nämnda kammares beslut över motion
i samma ämne.
I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 313, hade herrar Håstad
och Braconier hemställt, att Kungl.
Maj :t måtte verkställa utredning angående
det meritvärde, som i civilt anställnings-
och befordringshänseende
skulle kunna tillmätas den utbildningstid,
som ålades värnpliktiga, vilka undergå
officers- eller underofficersutbildning,
samt att Kungl. Maj:t måtte
förelägga riksdagen förslag i ärendet.
Andra kammarens beredningsutskott
hemställde, att motionen II: 313 ej måtte
till någon andra kammarens åtgärd
föranleda.
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Nordkvist, Dickson,
Braconier, Nestrup och Andersson i
Sundsvall, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att andra kammaren i
anledning av förevarande motion för
sin del ville besluta, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte verkställa
utredning angående det meritvärde,
som i civilt anställnings- och befordringshänseendc
kunde tillmätas den utbildningstid,
som ålägges värnpliktiga,
vilka undergå officers- eller underofficersutbildning,
samt vidtaga de åtgärder,
vartill utredningen kunde föranleda;
2)
av herr Ekdahl och fröken Vinge,
utan angivet yrkande.
Enligt det kammaren tillhandakomna
protokollsutdraget hade första kammaren
i anledning av motionen I: 175 för
sin del beslutat att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte verkställa utredning
angående det meritvärde, som i civilt
anställnings- och befordringshänseende
kunde tillmätas den utbildningstid, som
ålägges värnpliktiga, vilka undergå officers-
eller underofficersutbildning,
samt vidtaga de åtgärder, vartill utredningen
kunde föranleda.
Andra kammarens beredningsutskotts
hemställan föredrogs; och anförde därvid
:
Herr BRACONIER: Herr talman! Med
tanke på den sena timmen skall jag
inte yttra många ord. Jag vill bara erinra
om att första kammaren, låt vara
med lottens hjälp, gått på samma yrkande
som reservanterna. Jag vill också
erinra om att samtliga organisationer,
som här uttalat sig, finna, att de nuvarande
bestämmelserna äro varken enhetliga
eller klargörande. Första kammaren
har funnit, att man, om man så
vill, kan vidga det förslag motionärerna
framlagt så att det kommer att omfatta
samtliga ortsgrupper.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr ANDERSON i Sundsvall: Herr
talman! Med hänsyn till den sena timmen
inskränker jag mig till att yrka
bifall till reservationen.
Fröken VINGE: Herr talman! Då jag
i likhet med herr Ekdahl fogat en blank
reservation till detta utlåtande, vill jag
säga några ord.
Jag vill då meddela att även vi anse,
att en utredning behövs på detta område.
Jag vill emellertid framhålla —
jag vet, att även herr Ekdahl anser
detta — att reservanternas motivering
är ofullständig och därför missvisande.
När det gäller förmåner, som de här
ifrågavarande anställda kunna få utan
förfång för någon annan, då skulle vi
önska att all militärtjänstgöring finge
tillgodoräknas. Vi syfta då på uppflyttning''
i löneklass eller beräknande av
den tid som vederbörande tillbringar i
200 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Tillgodoräknande i merithänseende för civil tjänst av tid, under vilken värnpliktig
genomgått officers- eller underofficersutbildning.
den reglerade befordringsgången i olika
lönekategorier. När det däremot gäller
att i konkurrens med andra medsökande
vinna anställning, då får man
icke åsidosätta grundlagens bud om förtjänst
och skicklighet. När det gäller
kommunala tjänstetillsättningar får man
vidare icke åsidosätta den kommunala
självbestämmanderätten. Detta innebär
att i den mån militärutbildningen är av
den art, att den kan anses vara en merit
för vederbörande tjänst, då skall den
givetvis räknas som varje annan merit.
Men annars skall man icke taga hänsyn
till militärtjänstgöringen.
När det slutligen gäller frågan om
inträde vid fackhögskolorna vill väl
ingen förorda ett sådant system att militärpoängen
fick ett så högt värde att
en laudaturstudent utan militärtjänst
skulle få stå tillbaka för en Ba-karl med
hög militärpoäng.
Herr talman! Jag kommer att rösta
för reservationen.
Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Jag vill följa det goda exemplet
från de båda kammarledamöter som talade
närmast före fröken Vinge. Jag
vill endast hänvisa till vad utskottet anfört
och hemställer om bifall till utskottets
förslag.
Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag har anslutit mig till utskottsmajoritetens
uppfattning i denna fråga. Detta
beror på att jag finner att de grupper,
som det gäller enligt motionen, äro
tämligen väl tillgodosedda. Finns det
något därutöver att önska, så skulle det
vara att man finge motsvarande förmåner
även för dem som det inte är fråga
om i detta fall. Här är det nu endast
fråga om dem som äro i allmän tjänst.
Jag menar för min del, att man inte
kan komma längre på denna väg, utan
att man dft får bereda bättre förmåner
direkt i tjänsten för dem som uttagas
till underofficers- eller officersutbildning.
Detta är anledningen till att jag
har accepterat utskottets förslag, till
vilket jag nu ber att få yrka bifall.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till andra kammarens
beredningsutskotts hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Nordkvist
m. fl.; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Braconier begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 22, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Nordkvist m. fl. avgivna
reservationen och sålunda biträtt första
kammarens i ärendet fattade beslut.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Braconier
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
110 ja och 57 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit sitt allmänna
beredningsutskotts hemställan;
och skulle den gjorda delgivningen
icke föranleda någon kammarens åtgärd.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Nr 18.
201
§ 8.
Rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex
m. m.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 18,
över motion om en rättvisare beräkning
av levnadskostnadsindex in. in.
I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 358, hade herr Hugberg i
Luleå m. fl. föreslagit, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majrt måtte begära
vidtagande av åtgärder dels för att få
levnadskostnadsindex beräknat på ett
mer verklighetsbetonat och betryggande
sätt än vad hittills skett, dels att de
direkta skatterna skulle ingå i den index,
som komme till användning vid
beräkning och fastställandet av de
statsanställdas löner, dels att nu gällande
indexsiffra måtte justeras uppåt,
så att de menliga följderna för tjänstemän
och arbetare av socialstyrelsens
felberäkning bleve eliminerade för
framtiden, dels att statstjänarna skulle
erhålla kompensation för den ekonomiska
förlust som de av samma orsaker
lidit under år 1950.
Utskottet hemställde, att motionen
11:358 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.
Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:
Herr DAHLGREN: Herr talman! Vi ha
i år liksom förra året föreslagit åtgärder,
syftande till att söka få fram ett
mera verklighetsbetonat och därmed ett
mera betryggande levnadskostnadsindex
än vad vi hittills haft. Då vi föregående
år förde fram detta krav möttes
det av en avvisande hållning från
riksdagsmajoritetens sida, som tydligen
ansåg att allt på detta område var väl.
Sedan dess har det emellertid inträffat
att socialstyrelsen i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 12 januari 1951 erkänt, att
man tydligen räknat med för låga siffror
i den officiella indexstatistiken.
Detta erkännande understryker hur
rätt vi hade i våra farhågor för att den
indexberäkning, som lades till grund
för löneuppgörelser för såväl stats- som
kommunalanställda och anställda i enskild
tjänst, inte var verklighetsbetonad.
Vi ha ju också i vår motion skrivit
att om nu tillämpade beräkningssätt,
som anses vara riktigare, skulle ha tilllämpats
även under tiden december
1946— december 1949, så skulle det officiella
indextalet under tiden 1 januari
1947— 31 december 1949 ha stigit med
11,4 procent i stället för vad som enligt
socialstyrelsens felaktiga index
skett med endast 8 procent. Man skulle
då redan den 1 januari 1950 haft att
beteckna stegringen i levnadskostnaderna
med indexsiffran 171 i stället för
med 166, och den 1 januari 1951 skulle
indexsiffran ha blivit fastställd till 176
i stället för 171.
Vi ha i motionen även sagt att denna
felberäkning kostat statstjänarna över
100 miljoner och de fackligt organiserade
i LO omkring 160 miljoner. När
nu socialstyrelsen i sin granskning av
vår motion söker förklara felräkningen
med att man från och med 1950 tillämpat
en viss ändrad metod vid beräkningen
av prisändringar på grundval
av prisombudens noteringar, kan jag
inte underlåta att erinra om att socialstyrelsen
i den av mig nyss omnämnda
skrivelsen till Kungl. Maj:t sagt bl. a.
följande: »På grund av de kvalitetsförbättringar,
som ha inträffat under den
ifrågavarande perioden, måste det
nämligen antagas, att prissteringen har
varit mindre än 11,4 procent. Å andra
sidan tyder det nyss omnämnda siffermaterialet
på att den officiella indexen
har lämnat ett något för lågt resultat.»
Att detta konstaterande beträffande
denna felräkning kommer så sent bar
enligt min mening kostat vårt lands
löntagare av alla kategorier åtskilliga
miljoner.
Socialstyrelsen har i anslutning till
granskningen av vår motion även något
berört svårigheterna att få fram ett
korrekt index. Hur mycket den offi
-
202
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex m. m.
ciella indexsiffran skulle ha påverkats
av eu »riktig» bedömning av prisändringarna
på de varor, som uppvisat
kvalitetsförändringar under perioden,
ansåg sig styrelsen då icke kunna göra
något uttalande om, och styrelsen anser
sig fortfarande icke kunna ange,
var den »rätta» index skulle ha legat.
Jag har med avsikt anfört detta för
att konstatera hur osäker man i dagens
situation är, då det gäller att fastställa
vad man egentligen menar med det
»rätta» index. Samtidigt vill jag erinra
om att det inte är så länge sedan hela
vårt lands löntagare hade att se upp till
en magisk indexsiffra 169, som syntes
omöjlig att uppnå men samtidigt var
en förutsättning för löneökning. Då
tvivlade sannerligen icke socialstyrelsen
eller indexnämnden på huruvida
beräkningssättet var riktigt eller ej.
Men då gällde det ju också att hålla
tillbaka möjligheterna för arbetarna
och löntagarna att få eu skälig ersättning.
När sedan utskottet talar om de
vanskligheter, som äro förknippade
med att få fram det korrekta indexet,
och som en svårighet betecknar att
finna en representativ budget, kan jag
— trots denna sena timme — icke underlåta
att omnämna en tidningsartikel,
som jag läste för ett par år sedan
om den levnadskostnadskalkyl, som
fanns för socialstyrelsens specialkonstruerade
indexfamilj. Denna familj,
man, hustru och två barn med en inkomst
av ca 6 000 kronor om året, som
således generellt skulle gälla som genomsnittlig
för Sveriges befolkning,
uppgavs i kostnader för hyra betala
654 kronor om året. Detta avsåg förhållandena
för omkring två år sedan.
Naturligtvis kunde man inte samtidigt
ge tips åt alla andra familjer i liknande
förhållanden i samhället var denna
ypperliga idealbostad fanns att få. En
sak, som kanske ligger något vid sidan
av ämnet men som ändå är betecknande,
är att denna idealbostad måste ha
varit särdeles fin. Man beräknade
nämligen, att familjen i kostnader för
tvätt endast behövde erlägga 10:77 om
året. Jag skulle kunna ge en massa detaljer
beträffande denna kalkyl. Jag
nöjer mig med att omtala att denna familj,
som tydligen var speciellt konstruerad,
badade 2 gånger om året.
Tydligen fanns intet badrum i lägenheten.
Fadern i huset köpte ett par
skor för 13: 94 om året. Med dåvarande
priser måste således ett par priskontrollerade
skor räcka i minst två
år. Hade han velat variera färg och
skaffat sig både bruna och svarta skor,
så måste dessa båda par hålla under så
lång tid som motsvarar en hel riksdagsperiod.
19: 93 var fruns strumpkonto
för året. Jag skall inte närmare gå
in på detta. Damerna här i kammaren
veta att en sådan summa icke förslår
på långt när. De herrar här i kammaren,
som eventuellt betala damernas
strumpkonto, veta också vad dessa
kostnader i verkligheten gå till. Det
fanns egentligen bara en enda post i
indexberäkningen som jag tyckte verkade
tillräcklig, och den gällde inköp
av sytråd. Hela 10 kronor var anslaget
för året, vilket säkerligen behövdes för
att sy ihop trasorna som måste fladdra
runt denna indexfamilj.
Det var således med detta underlag
som man från socialstyrelsens sida vid
det tillfället för ca 21/, år sedan påstod
att reallönen under ett år hade höjts
med 8 procent. Detta skedde ungefär
samtidigt som LO:s ordförande i första
kammaren påstod att arbetarna knappast
återvunnit standarden för 1939,
d. v. s. 1939 års reallöner.
Med en kritisk inställning kan man
visserligen säga att dessa uppgifter äro
mer än två år gamla, men de visa dock
på ett tydligt sätt nödvändigheten av
att man på allvar tar itu med att söka
få fram en indexberäkning, lagd på en
mera verklighetsbetonad grund än vad
tidigare varit fallet. Det exempel jag
här anfört vittnar om att den s. k. nor
-
Onsdagen den 9 maj 1951 em. Nr 18. 203
Rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex m. m.
ntalfamiljen inte haft möjlighet att leva
normalt, samtidigt som det påvisar vilket
underlag man använt, då det gällt
att söka övertyga arbetarna om att de
skulle ha fått ökade reallöner. I verkligheten
kan man med säkerhet fastslå,
att den beräkningsform, man använt då
det gällt att få fram ett levnadskostnadsindex,
gett mycket stora möjligheter
för såväl statliga som kommunala
och enskilda arbetsgivare att med denna
indexberäknings hjälp sänka de anställdas
reallöner. Det är mot denna
bakgrund man har att se den allmänna
misstro — således inte bara misstro
från det kommunistiska partiet — mot
indexberäkningen, som funnits och
finns bland löntagare inom alla grupperingar,
d. v. s. alla de fackliga organisationerna,
tjänstemännens, böndernas
och arbetarnas. Denna misstro har
verkligen en mycket stark reell bakgrund.
Utskottet har i sitt utlåtande
inte på något sätt polemiserat mot denna
allmänt utbredda misstro, utan utskottet
hoppas nu som tidigare att
man i fortsättningen skall kunna komma
fram till något bättre.
Herr talman! Jag konstaterar, att
ingenting vare sig i utskottets utlåtande
eller i socialstyrelsens granskning
av vår motion har övertygat mig om att
allt skulle vara väl på detta område.
Vår motions yrkande innebär bl. a. att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär vidtagande av åtgärder för att få
levnadskostnadsindex beräknat på ett
mer verklighetsbetonat och betryggande
sätt än vad hittills skett, .lag hemställer
om bifall till motionen 11:358.
Fröken VINGE: Herr talman! Det är
beklagligt att detta ärende i år liksom
i fjol behandlas vid en så sen timme.
Del är omöjligt att nu bemöta de
många ovederhäftigheter som herr
Dahlgren här anfört, .lag utgår vidare
ifrån att kammaren icke är intresserad
av ett närmare bemötande därav. Man
måste emellertid komma ihåg att vad
herr Dahlgren här anfört kommer in i
riksdagens protokoll, och på grund av
den sena timmen kommer en hel del av
vad han sagt tyvärr att få stå oemotsagt.
Jag vill emellertid söka att i största
korthet bemöta åtminstone vissa delar
av hans inlägg.
Utskottet har ägnat denna fråga en
mycket omsorgsfull behandling. Vi ha
infordrat remissutlåtanden, haft föredragning
av en expert och diskuterat
detta ärende vid flera sammanträden
inom utskottet. Frågan om hur levnadskostnadsindex
är konstruerat och hur
det bör konstrueras är en mycket invecklad
historia, som omöjligen kan
diskuteras här i kammaren. Vad jag
framför allt vill slå fast är, att när utskottet
i fjol avvisade den dåvarande
motionen, så sade vi inte att vi ansågo
att de metoder som socialstyrelsen använde
voro så förträffliga att de inte
kunde göras bättre. Vi sade i stället, att
vi hade reda på att socialstyrelsen själv
höll på med att ompröva sina metoder.
Detta kanske icke framgick så tydligt
av själva utskottsutlåtandet. Men i den
korta debatt här i kammaren, som då
ägnades denna fråga, framhölls det
desto tydligare. Nu mena vi i utskottet,
att just det faktum, att socialstyrelsen
kommit fram med nya beräkningsgrunder,
visar att vi haft rätt i vårt antagande,
att det var obehövligt för riksdagen
att skriva till Kungl. Maj:t och begära
en utredning. Socialstyrelsen bemödar
sig själv om att göra index så rättvisande
som möjligt.
Sedan måste jag trots den sena timmen
påpeka en motsägelse, som förekommer
i motionen. Motionärerna ta
socialstyrelsens meddelande om de delvis
nya beräkningsgrunderna till utgångspunkt
för ett resonemang, där de
å ena sidan betrakta den gamla metoden
som en felberäkning och utgå från att
den siffra, som erhållits genom den nya
metoden, bör läggas till grund för statstjänstemannens
löner, men å andra sidan
begära åtgärder för att få levnads
-
204
Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
Rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex m. m.
kostnadsindex beräknat på ett rättvisande
sätt. Man vill fråga: Syfta ni därmed
på den gamla metoden? Den är ju
redan övergiven, och då slå ni ju därigenom
in öppna dörrar. Eller syfta ni
på den nya metoden? Anse ni, att inte
heller den varit särskilt betryggande?
Och hur kunna ni i så fall bygga hela
ert fortsatta resonemang på antagandet,
att stegringen i levnadskostnadsindex
under tiden 1 januari 1947—31 december
1949 skulle vara 11,4 procent i stället
för 8,0 procent?
Man får givetvis inte sky några ansträngningar
för att göra index så rättvisande
som möjligt, men man måste
komma ihåg, att en levnadskostnadsindex
aldrig kan bli ett matematiskt exakt
tal, som kan sättas in i en ekvation, med
vars hjälp man lekande lätt löser samhällsproblemen.
Själva ordet index betyder
egentligen pekfinger, och även
om en levnadskostnadsindex ger mer
än en fingervisning om utvecklingen,
får man alltid räkna med att den måste
vara behäftad med en felmarginal. Man
frågar sig då: Hur stor är denna felmarginal?
Jo, vi kunna säga, att den
ligger någonstans inom gränserna för
skillnaden mellan procenttalen 11,4
och 8,0.
Det har alltså enligt socialstyrelsens
beräkningar på fyra år uppstått ett fel,
som är mindre än 3,4 procent, alltså
betydligt mindre än 1 procent om året.
Man bör jämföra detta fel med den levnadskostnadsstegring
på 17 enheter,
d. v. s. omkring 10 procent, som vi haft
enbart under det senaste kvartalet, och
låta saken få sina rätta proportioner.
Givetvis anse vi i utskottet, att man
inom socialstyrelsen på allt sätt bör arbeta
på att ytterligare minska felmarginalen,
och vi ha den bestämda uppfattningen,
att man försöker göra detta.
Vi ha över huvud taget den uppfattningen,
att beräkningarna äro så pass
exakta som de på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt kunna bli.
Jag skall inte, herr talman, ta upp ti -
den med att bemöta mera av vad den
ärade talaren sade, i all synnerhet som
det var omöjligt att från min plats i
kammaren höra allt som sades. Men jag
hoppas att vi, om motionärerna komma
igen en tredje gång, få tillfälle att behandla
frågan grundligare än vad vi nu
ha möjlighet att göra på grund av den
sena timmen.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr DAHLGREN: Eftersom det var
så gott som omöjligt, herr talman, att
från denna plats uppfatta vad fröken
Vinge sagt, är det litet svårt också för
mig att polemisera mot hennes uttalanden.
Att döma av det lilla jag hörde kan
jag emellertid utgå ifrån att fröken
Vinge drog en lans till försvar för vad
utskottet skrivit, vilket alltså innebär,
att man försöker försvara hela indexberäkningen,
såväl den pågående som
den som gällt tidigare, med andra ord
den som kostat vårt lands löntagare
hundratals miljoner kronor i förlust.
Det är detta jag reagerar emot, och
jag betonar än en gång, att socialstyrelsen
själv har erkänt sin felberäkning.
Inför detta faktum borde inte riksdagen,
menar jag, stå så kallsinnig nu, och
det borde den inte ha gjort föregående
år heller. Vi ha därför tidigare framfört
våra krav och vi ha senare konstaterat,
att man måst erkänna en felberäkning,
som lett till denna ekonomiska katastrof
för löntagarna. Skola vi nödgas
uppleva ännu en sådan, innan utskottets
ledamöter förstå att något mer
måste göras för att få fram ett rättvisande
index?
Jag har ingen anledning, herr talman,
att ändra på mitt yrkande.
Efter härmed slutad överläggning
gav herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.
205
Onsdagen den 9 maj 1951 em. Nr 18.
Motion om ändring av 12 § mom. 2 ordningsstadgan för riksdagens andra kammare.
§ 9.
Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 19, i anledning av väckt
motion om åtgärder till förminskande
av hygieniska vådor i följd av bristfälliga
metoder vid renslakt in. in., samt
ett till kammaren överlämnat utdrag,
nr 456, av första kammarens protokoll
med delgivning av sistnämnda kammares
beslut över dess beredningsutskotts
utlåtande över en motion i enahanda
ämne.
Andra kammaren biföll vad dess beredningsutskott
hemställt och biträdde
sålunda första kammarens i ämnet fattade
beslut.
§ 10.
Motion om ändring av 12 § mom. 2 ordningsstadgan
för riksdagens andra kammare.
Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 20,
över motion angående viss ändring av
12 § mom. 2 ordningsstadgan för riksdagens
andra kammare.
Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:
Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Då detta torde vara det sista
utlåtande som allmänna beredningsutskottet
avlämnar under denna riksdag,
kanske jag får be de ärade lekfulla kammarledamöterna
om tålamod under de
cirka två minuter, som jag beräknar att
mitt anförande kommer att ta.
Såväl utskottet som reservanterna ha
avstyrkt en motion, som går ut på en
mer restriktiv formulering i ordningsstadgan
när det gäller replikrätten. Anledningen
till att jag tillsammans med
några kamrater reserverat mig beträffande
motiveringen är, att vi kanske
velat något starkare framhäva, att talmannen
bör ha handlingsfrihet i förevarande
avseende.
När emellertid utskottets majoritet
nöjt sig med att hänvisa till de motiveringar,
som riksdagen godkänt vid införandet
av ordningsstadgan, tillåter
jag mig tolka utskottsmajoritetens uttalande
så, att talmannen nu har precis
samma handlingsfrihet som han hade
när stadgan infördes. Om jag inte blir
motsagd på denna punkt, herr talman,
finns det ingen anledning att nu ställa
något yrkande.
Herr HÅSTAD: Dä det nu inte finns
anledning att ta upp någon debatt, vill
jag endast konstatera, herr talman, att
motionärernas synpunkter blivit i allt
väsentligt tillgodosedda genom utskottets
uttalande. Jag har därför intet yrkande
att ställa utan känner mig fullt
tillfredsställd med den behandling motionen
fått.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 11.
Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1950
vid dess andra ordinarie möte fattade
beslut;
nr 186, i anledning av väckta motioner
dels om tillsättande av en skandinavisk
parlamentarisk kommitté med
uppgift att söka åstadkomma lättnader
i umgänget mellan de skandinaviska
folken, dels om åtgärder för bildande
av ett permanent organ för nordiskt
samarbete;
nr 187, i anledning av väckt motion
om redogörelse till riksdagen för Europarådets
förhandlingar och FN:s arbete;
-
206 Nr 18.
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
nr 188, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en konvention
rörande privilegier och immunitet för
Förenta Nationernas fackorgan; och
nr 214, i anledning av Kungl. Majrts
proposition om godkännande av liandelsöverenskommelse
itiellan Sverige
och Indonesien;
från statsutskottet:
nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr
190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kostnader
för företagsräkning;
nr 191, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående avsättande av
medel från försäkringsinspektionens
fond för upprättande vid Stockholms
högskola av en professur i försäkringsrätt;
nr
192, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anvisande av medel
dels för inköp av stenkol och ved,
dels ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret
1951/52 in. in.;
nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken in. in.;
nr 194, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
in. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr 195, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. in.;
nr 196, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till inredning och utrustning
av nybyggnad för statens
rättskemiska och farmacevtiska laboratorier;
nr
197, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;
nr 198, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående förhöjd ersättning
till f. d. borgmästaren i Ängelholm
Gustaf Viktor Berg von Linde;
Nr 199, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående användning av
medel nr postverkets understödskassa
för bidrag till viss semesterhemsverksamhet;
nr
200, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående höjning av radiolicensavgiften;
nr
201, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående försäljning av
vissa fastigheter;
nr 202, i anledning av väckta motioner
angående redovisning av utestående
reservationer;
nr 203, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt
vissa personer;
nr 204, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 205, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående tillfällig lotsavgift;
nr
206, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa åtgärder för
förstärkning av landets ekonomiska
försvarsberedskap; och
nr 207, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anställnings- och
avlöningsförhållanden för vissa lärare
vid skolor i försöksdistrikt m. m.
Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:
nr 215, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående förlängd giltighetstid
för viss provisorisk ändring av
gällande tulltaxa, m. in.;
nr 216, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 no
-
Nr 18.
207
Onsdagen den 9 maj 1951 em.
veinber 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
och
nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse
med Österrike om provisorisk
tillämpning i förhållandet mellan Sverige
och Österrike av bestämmelserna i
svensk-tyska avtalet den 25 april 1928
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande inkomst och förmögenhet.
Slutligen anmäldes och godkändes
följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från bankoutskottet:
nr 171, i anledning av väckta motioner
angående avveckling av s. k. clearingkassor
m. m.; samt
från andra lagutskottet:
nr 224, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om skyldighet för vissa värnpliktiga
att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.
§ 12.
Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposi -
tion nr 208, angående godkännande av
mellan Sverige och Ungern träffad
uppgörelse rörande ersättning för
svenska privata ekonomiska intressen,
tillställts kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 13.
Herr förste vice talmannen meddelade,
att bankoutskottet anmält, jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan, att delegerade
för riksdagens verk gjort hemställan
om dels vissa ändringar i 1947 års pensionsreglemente
för riksdagens verk,
in. m., dels ock vissa ändringar i personalförteckningen
för riksdagens revisorers
kansli.
Denna anmälan bordlädes.
§ 14.
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.55 på natten.
In fidem
Gunnar Britth.