RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1950

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

STOCKHOLM 1951

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAC
508049

■

Innehållsförteckning.

Sid.

Riksdagens revisorers skrivelse........................................ 1

Justitiedepartementet.

§ 1. Anskaffande och uppläggande av nya fastighetsböcker för landet 3
Försvarsdepartementet.

§ 2. Vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser 12

§ 3. Visst av fortifikationsförvaltningen fattat omföringsbeslut........ 26

§ 4. Det militära byggnadsväsendets organisation................... 28

§ 5. Av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter disponerade tjänstebilar
..................................................... 42

§ 6. Viss besiktningspersonal inom marinen........................ 46

§ 7. Portions- och proviantredovisningen inom försvaret............ 47

§ 8. Järvafältets jordbruk........................................ 67

Socialdepartementet.

§ 9. Vissa anställningsförhållanden inom bostadsstyrelsen............ 75

§ 10. Vatten- och avloppsanläggningar inom Sköns, Alnö och Timrå

kommuner................................................ 77

Kommunikationsdepartementet.

§ 11. Vissa med AB Trafikrestaurangers verksamhet sammanhängande

spörsmål.................................................. 95

§ 12. Vissa med vattenkraftens utbyggnad sammanhängande frågor .... 105

§ 13. Reglering av sjön Storsjouten................................ 125

§ 14. Hangarbyggnad på Torslanda flygplats........................ 140

F inansdepartementet.

§ 15. Längmanska donationsfonden................................. 147

§ 16. Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering

av flottans fartyg......................................... 160

§ 17. Tull- och skattefrihet för till skeppsproviant hänförliga varor för
fartyg i reguljär passagerartrafik med Danmark, Finland och

Norge.................................................... 178

§ 18. Tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen......... 189

§ 19. Beskattning av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande
makts härvarande beskickning m. m.................. 198

§ 20. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden................... 209

§ 21. Tjänstgöringstiderna m. m. inom statsförvaltningen............. 215

§ 22. Granskningen av statskontrollerade aktiebolag.................. 218

§ 23. Redovisningen av viss kronan tillhörig egendom................ 234

Ecklesiastikdepartementet. Sid.

§ 24. Patienttillgången vid tandläkarhögskolan i Malmö.............. 239

Jordbruksdepartementet.

§ 25. Skiftesverksamheten i Kopparbergs län........................ 243

§ 26. De jämtländska arrendelägenheterna........................... 251

Inrikesdepartementet.

§ 27. Vissa övertidsersättningar vid karolinska sjukhuset och serafimer lasarettet.

................................................ 268

§ 28. Debitering och uppbörd av automobilskatt..................... 275

§ 29. Fondering av vattenregleringsavgifter.......................... 285

Civildepartementet.

§ 30. Sjukvårdskostnader, sjukledigheter och sjukpensionering inom statsförvaltningen
................................. 289

Reservationer till §§ 5, 7 och 11 se under respektive paragrafer.

Av revisorerna avlagda besök.......................................... 298

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen få revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.

Stockholm den 15 december 1950.

ALBERT FORSLUND
AUG. SPÅNGBERG
EBON ANDERSSON
EDGAR SJÖDAHL

OSCAR MALMBORG
J. W. MÅRTENSSON
P. J. NÄSLUND
A. OLSSON

GUST. K. HELLBACKEN
GUSTAF KARLSSON
HARALD ANDERSSON
B. A. NILSSON

j V. Arvidsson.

1—508049. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1950. I.

''.it''/.! ''■ i

O// )!/ A --.i

Justitiedepartementet.

§ i.

Anskaffande och uppläggande av nya fastighetsböcker för landet.

Vid 1932 års riksdag fattades beslut om flera för inskrivningsväsendet
vid våra underrätter betydelsefulla reformer. Den främsta av dessa innebar
en omläggning av fastighetsbokföringen i syfte att skapa ett säkrare
och modernare underlag för den rättsliga fastighetsredovisningen för landet.

Fastighetsböcker inrättades i vårt land genom förordningar den 16 juni
1875 angående lagfart å fång till fast egendom och angående inteckning
i fast egendom samt kungörelsen den 14 september samma år huru lagfarts-
och inteckningsböcker skola inrättas och föras. Enligt 18 § lagfartsförordningen
och 61 § inteckningsförordningen skall vid rätten föras bok
i överensstämmelse med lagfarts- och inteckningsprotokollen, så inrättad,
att därav lätteligen kan ses varje egendom, därå lagfart eller vari inteckning
blivit sökt, samt tiden därför ävensom vissa angivna uppgifter, såsom
sökandens namn, fånget, vid fånget fästat villkor, beloppet av fordran in. m.

Fastighetsböckerna, vilka bl. a. tjäna till ledning vid utfärdande av gravationsbevis,
ha från början anordnats på olika sätt för stad och för landsbygden.
I stad antecknas lagfarts- och inteckningsärendena i en gemensam
fastighetsbok, varemot fastighetsböckerna för landet enligt den äldre ordningen
ha förts särskilt för lagfarts- och särskilt för inteckningsärenden.
Därjämte består den viktiga skillnaden, att medan fastighetsböckerna för
stad föras med särskilda upplägg för varje fastighet, ha fastighetsböckerna
för landet enligt det äldre systemet som regel haft särskilda upplägg endast
för såsom enheter i jordeboken uppförda hemman och lägenheter. Då
i jordeboken icke redovisas de förändringar, som uppkommit och alltjämt
uppkomma genom jorddelning, blev följden, att enligt den äldre ordningen
ett och samma upplägg måste användas för inskrivningar rörande alla
de fastigheter, som bildats av den ursprungliga jordeboksenheten. Fastighetsböckerna
för landet kommo därigenom tidigt att i stor utsträckning
sakna nödig överskådlighet.

Frågan angående en omläggning av inskrivningsväsendet upptogs av
lagberedningen, som i skrivelse år 1904 föreslog, att åt fastighetsböckerna
borde givas ökad specialisering, så att i regel varje särskild fastighet, vare
sig den utgjorde en från äldre tid bestående, i jordeboken under särskilt
nummer upptagen enhet eller en från sådan enhet i behörig ordning avskild
del, erhölle sitt särskilda upplägg.

Lagberedningens skrivelse föranledde år 1908 beslut om inrättande av
ett jordregister, avsett att bl. a. tjäna som underlag för en ändamålsenligare

fastighetsbokföring å landsbygden och sålunda utgöra en förutsättning för
denna. I detta inregistreras under särskilda registernummer envar av de
lotter, i vilka en jordeboksenhet eller del därav delats genom fastställd
eller lagakraftvunnen lantmäteriförrättning ävensom envar under jordeboksenheten
lydande, för alltid avsöndrad lägenhet eller därmed jämförlig
fastighet. Härigenom har sålunda erhållits en redovisning av de vid varje
tidpunkt rättsligen förefintliga fastigheterna. Arbetet med jordregistrets
uppläggande, som pågått allt sedan år 1909, var vid inskrivningsreformens
genomförande vid 1932 års riksdag praktiskt taget avslutat. Numera är
uppläggningen slutförd för samtliga socknar inom riket.

Vad städerna angår, har behovet av underlag för fastighetsbokföringen
blivit tillgodosett genom det särskilda register, fastighetsregister för stad,
varom bestämmelser äro meddelade i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad.

Fastighetsbokföringen för vissa tätbebyggda samhällen eller områden å
landet har genom särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t från fall till fall
blivit ordnad i överensstämmelse med de grundsatser, som gälla för städernas
fastighetsböcker.

Sedan uppläggningen av jordregistren slutförts inom större delen av landet,
uppdrogs år 1929 åt särskilda sakkunniga att verkställa utredning om
bl. a. möjligheten att genomföra ändamålsenliga anordningar av fastighetsbokföringen.
I ett den 3 december 1930 avgivet betänkande framlade de
sakkunniga bl. a. förslag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet,
vilket förslag ligger till grund för de nu gällande bestämmelserna i
lagen den 3 juni 1932 om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet.
Ifrågavarande bestämmelser samt i anslutning därtill meddelade föreskrifter
innebära i huvudsak följande.

Nya fastighetsböcker skola inrättas för varje domsaga å landet. Dessa
fastighetsböcker skola i likhet med fastighetsböckerna för stad bliva gemensamma
för lagfarts- och inteckningsärenden. De nya fastighetsböckerna
skola liksom de gamla i regel redovisa samtliga inom domsagan belägna
fastigheter. Vid uppläggandet av de nya fastighetsböckerna skall fastighetsregistret
(jordregister resp. fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser) tjäna till grund och ledning. Fastighetsböckerna skola nämligen
återgiva samma fastighetsindelning som redovisas i fastighetsregistret.
De nya böckerna vinna överskadlighet pa det sätt, att i regel varje
registerfastighet, d. v. s. varje under särskilt nummer i registret införd
fastighet, upptages å särskilt upplägg i fastighetsboken. Sambandet med
fastighetsregistret upprätthålles även därigenom, att fastigheterna bokföras
under de beteckningar, som de ha i fastighetsregistret. Böckerna äro
konstruerade med löstagbara blad, s. k. skruvliggare.

Vid uppläggandet av ny fastighetsbok skola i nuvarande lagfarts- och
inteckningsböcker förekommande inskrivningar överföras till fastighetsboken
och inordnas i den nya, på fastighetsregistret grundade indelningen.
Till upplägget för varje fastighet överföras sålunda den å fastigheten se -

nast meddelade lagfarten, i fastigheten gällande inteckningar för fordran
ävensom vilande eller på prövning beroende ansökningar om lagfart eller
inteckning för fordran. Jämväl övriga i de gamla böckerna förekommande
inskrivningar skola överföras. Dock skall härvid ske en utgallring av sådana
inskrivningar, som uppenbarligen sakna betydelse.

Särskilda åtgärder föreskrivas i syfte att vid inskrivningarnas överflyttning
till de nya fastighetsböckerna reda upp oklarheter i fastighetsredovisningen
och på alla punkter fastslå sambandet mellan registerfastigheterna
och de i lagfarts- och inteckningsböckerna återgivna rättsförhållandena.
Den som upplägger fastighetsboken skall så vitt möjligt söka att under
hand förskaffa sig all nödig utredning. Där erforderlig upplysning ej annorledes
kan vinnas, skall undersökning anställas vid sammanträde med
sakägare och andra, som kunna antagas äga kännedom om förhållandena.

Uppläggandet av de nya fastighetsböckerna skall ske under häradshövdingens
ledning och på hans ansvar, där ej Kungl. Maj :t annorlunda föreskriver.
I fråga om arbetets bedrivande inom de särskilda domsagorna meddelar
Kungl. Maj :t närmare föreskrifter.

Särskilda bestämmelser gälla i fråga om uppläggande av fastighetsbok i
Kopparbergs län.

I avseende å frågan om fastighetsboksreformens genomförande hade förutnämnda
sakkunniga förordat, att arbetet skulle ske omedelbart i ett sammanhang,
så att böckerna i samtliga domsagor förelåge färdiga före utgången
av år 1938. Ledningen av arbetet borde i regel ankomma på häradshövdingen.
Då häradshövdingen icke i allmänhet förmådde vid sidan av
sin vanliga tjänstgöring medhinna något av arbetet med fastighetsböckerna,
borde han komma i åtnjutande av tjänstledighet under vissa tidsperioder.
I domsaga, där arbetet med fastighetsböckernas uppläggande icke lämpligen
kunde åläggas häradshövdingen, skulle detsamma utföras av någon
av hovrätten särskilt förordnad person. Såsom skrivhjälp vid arbetet borde
i varje domsaga anställas ett särskilt skrivbiträde. Detta skrivbiträde skulle
permanent, och sålunda även å tid, då häradshövdingen vore upptagen med
sin vanliga tjänstgöring, sysselsättas med böckernas uppläggande. Förutom
häradshövdingen och hans skrivbiträde borde — ehuru mera tillfälligt —
även viss annan arbetskraft tagas i anspråk.

Beträffande kostnaderna för uppläggande av de nya fastighetsböckerna
framhöllo de sakkunniga, att dessa i stort sett kunde hänföras till följande
poster, nämligen avlöningar till vikarier för häradshövdingar, avlöningar
till särskilt anställda skrivbiträden å domsagokanslierna, ersättningar för
särskilda sammanträden angående fastighetsförhållandena och kostnader
för böckerna. Vid beräknandet av kostnaden för vikarier antogo de sakkunniga,
att häradshövdingen i genomsnitt skulle behöva ledighet under två
månader årligen under den tid av sex år, varunder arbetet beräknades pågå.
Beträffande de domsagor, där biträdande domare funnes, ansågs behovet av
vikarier i stort sett kunna tillgodoses med i dessa domsagor tillgängliga arbetskrafter.
1 följd härav kunde man rent schematiskt utgå från att i envar

av 100 domsagor skulle anställas en vikarie med fiskalskompetens under en
tid av två månader för varje kalenderår. Den årliga kostnaden uppskattades
vid sådant förhållande till 100 000 kronor. Skrivarbetet, som de sakkunniga
ansågo kräva en tid av högst sex år i en större domsaga, beräknades årligen
kosta 280 000 kronor. I fråga om utgifterna för särskilda sammanträden
utgingo de sakkunniga från en kostnad av 30 000 kronor per år. Beträffande
böckerna räknade de sakkunniga med en utgift av 75 kronor för varje skruvliggarband
med tillhörande blad samt en totalkostnad av 90 000 kronor. Med
ledning av denna överslagsberäkning funno de sakkunniga, att den sammanlagda
årliga kostnaden för statsverket skulle uppgå till 500 000 kronor. Dock
antogs, att denna kostnad efter de två första åren från arbetets påbörjande
skulle successivt minskas, i den mån arbetet i de mindre domsagorna avslutades.

I prop. nr 108 till 1932 års riksdag framhöll departementschefen angelägenheten
av fastighetsboksreformens genomförande. Ju längre den uppskötes,
dess mer ökades svårigheterna och kostnaderna vid dess genomförande.
En särskild anledning till en förbättrad fastighetsbokföring utgjorde
därvid enligt departementschefen den blivande processreformen. Denna förutsatte
nämligen i stor utsträckning, att underrätterna erhölle lättnad i den
icke dömande verksamheten. Departementschefen erinrade därvid om sitt
uttalande i propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för
en rättegångsreform, att en revision av inskrivningsväsendet vore den betydelsefullaste
åtgärden för vinnande av lindring i domstolarnas arbetsbörda.
Enligt vad riksdagen i anledning därav hade uttalat, borde inskrivningsväsendets
ordnande ingå bland de åtgärder, som borde vidtagas för förberedande
av rättegångsreformen. Fastighetsbokföringens omläggning vore härutinnan
av den största betydelse. Innan frågan därom vunne sin lösning, kunde
enligt departementschefen en verklig förbättring av inskrivningsväsendet
icke åstadkommas.

I fråga om reformens genomförande ansåg departementschefen dock den
av de sakkunniga förordade planen icke kunna följas. Arbetet med fastighetsböckernas
uppläggande borde därför bl. a. anpassas efter tillgången på
medel och andra under olika tider växlande förhållanden. Att fastställa en
tidpunkt, vid vilken böckerna inom samtliga domsagor skulle föreligga färdiga,
vore icke lämpligt. Genom att frigjorda arbetskrafter kunde tagas i anspråk
för upprättande av åtkomsthandlingar, hjälpregister och andra förberedelser,
som ifrågakomme, antogs häradshövdingens sysslande med böckerna
i det stora hela kunna inskränkas till att, såsom avsett vore, leda och
övervaka arbetet. Behovet av tjänstledighet komme att växla i olika domsagor,
och frågan om beviljande av sådan finge avgöras efter omständigheterna.
Det kunde emellertid enligt departementschefen antagas, att om häradshövdingen
för böckernas uppläggande årligen erhölle ledighet under en månad
med rätt till befrielse från ett allmänt tingssammanträde eller däremot
svarande antal rättegångsdagar, häradshövdingen därigenom skulle vinna
så mycken tid för arbetet med böckerna, att deras färdigställande icke onö -

digtvis försenades. I fråga om kostnaderna för reformens genomförande ansåg
departementschefen dessa kunna väsentligt nedbringas under vad de sakkunniga
beräknat. Under de närmaste åren beräknades dessa komma att
väsentligen avse kostnaden för böckernas anskaffande, vilken komme att
uppgå till ca 340 000 kronor.

I sitt utlåtande över det avgivna förslaget till reform av inskrivningsväsendet
framhöll lagrådet med styrka vikten av att fastighetsböckernas uppläggande
snarast bringades till fullbordan. En fullständig revision av lagfarts-
och inteckningsförordningarna kunde enligt lagrådet knappast ske
förrän arbetet på de nya fastighetsböckernas uppläggande slutförts. Icke
minst med hänsyn härtill vore, ansåg lagrådet, de sakkunnigas förslag, att
i lagen skulle angivas en tidsbegränsning för arbetets utförande, välbetänkt.
Det remitterade förslaget intoge i detta avseende en annan ståndpunkt. Enligt
lagrådets uppfattning borde dock, så snart förhållandena det medgåve,
denna viktiga fråga upptagas till förnyat övervägande i syfte att på den väg,
de sakkunniga anvisat, en eljest kanske oundviklig försening av det nya
fastighetsbokssystemets praktiska genomförande måtte kunna förebyggas.

Närmare bestämmelser angående arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker
i de särskilda domsagorna meddelas av Kungl. Maj :t för varje
budgetår. För budgetåret 1950/51 ha i sex särskilda kungl. brev den 16 juni
1950 till envar av rikets hovrätter föreskrifter meddelats i ämnet.

De sålunda meddelade bestämmelserna innefatta i huvudsak, att i sådana
domsagor, där tingsdomare eller tingssekreterare finnes anställd, fastighetsböckernas
uppläggande skall ske under ledning av denne och på hans
ansvar, häradshövdingen likväl obetaget att beträffande de fastigheter, för
vilka han finner det påkallat, övertaga ledningen och ansvaret för böckernas
uppläggande. Där arbetet ledes av tingsdomaren eller tingssekreteraren,
må denne för ombesörjande av detta åliggande erhålla ledighet från övriga
göromål i den utsträckning, hovrätten finner nödig. Om hovrätten prövar
det lämpligt, må ledighet kunna beviljas såväl häradshövdingen som tingsdomaren
eller tingssekreteraren.

Beträffande vissa andra domsagor än de nu nämnda medgives hovrätten
förordna den som tjänstgjort som fiskal att biträda häradshövdingen vid
fastighetsböckernas uppläggande, vilket förordnande i regel ej må meddelas
för längre tid än sammanlagt två månader; beträffande andra domsagor
åter skall uppläggningsarbetet bedrivas i den omfattning som må vara möjlig
utan att för detta ändamål biträde utsändes från hovrätten.

Arbetet skall i främsta rummet inriktas på de i de äldre fastighetsböckerna
förekommande större uppläggen. Där så befinnes lämpligt, må dock
varje socken iordningställas för sig. Orter, där sämjedelning förekommer
i större omfattning, böra tills vidare lämnas å sido, såframt ej med hänsyn
till beskaffenheten av nuvarande bokband skyndsam uppläggning av nya
böcker är av nöden eller arbetet fortskridit så långt, att huvudsakligen sådana
orter återstå.

Kostnaderna intill den 1 juli 1950 för nya fastighetsböckers anskaffande
och uppläggande, sådana dessa kostnader återspeglas i den hittills redovisade
medelsförbrukningen å härför anvisade anslag jämte anslagsbeloppet
för innevarande budgetår, framgå av nedanstående tablå.

1932/33 .....	23 680	1942/43		137 420
1933/34 .....	81650	1943/44		88 730
1934/35 .....	176 050	1944/45		79 450
1935/30 .....	121450	1945/46		30 570
1936/37 .....	193 940	1946/47		65 220
1937/38 .....	219 420	1947/48	.......... »	98 580
1938/39 .....	232 830	1948/49		32 020
1939/40 .....	254 620	1949/50		46 800
1940/41 .....	230 550	1950/51		75 000
1941/42 .....	106 880		Summa kronor	2 294 860

De av riksdagen för uppläggande och anskaffande av de nya fastighetsböckerna
till och med innevarande budgetår anvisade beloppen uppgå till
sammanlagt 2 715 000 kronor.

Som av den lämnade redogörelsen framgår, betonades vid fastighetsboksreformens
genomförande vikten av att detta arbete snarast slutfördes. Särskilt
framhölls därvid önskvärdheten av att — med hänsyn till den belastning
man väntade sig vid underrätterna efter processreformens genomförande
— de nya fastighetsböckerna förelåge upplagda senast vid den nya
rättegångsordningens ikraftträdande.

I syfte att utröna i vad mån de ursprungliga planerna och förutsättningarna
för arbetet med uppläggande av de nya fastighetsböckerna visat sig hållbara
och hur långt arbetet numera fortskridit, ha revisorerna från hovrätterna
införskaffat vissa uppgifter rörande det hittills uppnådda arbetsresultatet.

Nedanstående tabell utvisar antalet under de senare åren upplagda fastigheter
samt hur arbetet fördelat sig på domsagorna under de olika hovrätterna,
varvid tabellen knutits till den fr. o. m. 1 januari 1948 genomförda
hovrättsindelningen.

Domsagor under	Antal upplagda fastigheter
1944	1945	1946	1947	J948	1949
	122 551	15 721	14 206	1 8 775	3 817	4 294 1500
Hovrätten för Nedre Norrland ......	\ 4 048	1868
Hovrätten för Övre Norrland........	4 808	4 995	4 250	2 222	3 578	1171
Göta hovrätt........................ Hovrätten för Västra Sverige........	116 532	16 977	14 481	/ 3 838 t 4124	640 1611	4300 3313
Hovrätten över Skåne och Blekinge ..	7 055	12 201	8 733	8 413	1863	4 302
Summa	50 946	49894	41670	31420	13 377	18880

Av tabellen framgår att antalet årligen färdigställda upplägg nästan oavbrutet
sjunkit. Även relativt sett har arbetstakten något avtagit. Under vart
och ett av åren 1944—1949 färdigställdes nämligen respektive 19, 22, 22, 20,
11 och 12 procent av det vid årets början obearbetade materialet. Det må

emellertid framhållas, att åren 1939 och 1940 motsvarande siffror voro 20
resp. 15 procent samt vart och ett av åren 1941—1943 19 procent.

Vad särskilt angår arbetstakten under år 1949 må nämnas att under detta
år bokuppläggningsarbetet helt avslutades endast i 3 domsagar, varav 2
under Göta hovrätt och 1 under Skånska hovrätten. Till jämförelse må nämnas,
att under år 1948 motsvarande arbetsresultat var 2 domsagor.

Vid ingången av år 1950 voro nya fastighetsböcker upplagda i sammanlagt
67 av landets 115 domsagor. Av de domsagor, där arbetet vid denna tid slutförts,
lyda 23 under Svea hovrätt (38 domsagor inalles), 14 under Göta hovrätt
(26 inalles), 12 under hovrätten för Västra Sverige (15 inalles), 8 under
hovrätten över Skåne och Blekinge (16 inalles), 5 under hovrätten för Nedre
Norrland (10 inalles) samt likaledes 5 under hovrätten för Övre Norrland
(10 inalles). Relativt sett föreligger sålunda det gynnsammaste arbetsresultatet
för domsagorna under hovrätten för Västra Sverige, där bokuppläggningen
praktiskt taget inom samtliga domsagor färdigställts, medan i fråga
om övriga hovrätter med undantag för Svea hovrätt uppläggningen ännu icke
slutförts i ungefär halva antalet underlydande domsagor.

Av intresse är att utröna om uppläggningsarbetet i allmänhet fullgjorts
av den vid domsagan anställda personalen eller om de möjligheter, som bestämmelserna
medgiva att ställa särskild i regel från hovrätten utsänd
personal till förfogande för arbetets bedrivande, utnyttjats.

I avseende härå må nämnas, att särskild fastighetsboksuppläggare under
år 1949 varit förordnad i följande utsträckning.

I fråga om Svea hovrätt har en fiskal varit förordnad under två månader
vid vardera av två domsagor, ett rättsbildat biträde i en domsaga under fyra
och en halv månader, varjämte en f. d. häradshövding efter Kungl. Maj:ts
förordnande tjänstgjort i en domsaga.

Vid domsagorna under Göta hovrätt ha häradshövdingar och tingssekreterare
åtnjutit ledighet för bolcuppläggningsarbete sammanlagt omkring 7
månader. I hovrätten tjänstgörande extra fiskaler ha under tillhopa 6 månader
utfört sådant arbete.

Hovrätten över Skåne och Blekinge redovisar en extra fiskal, som tjänstgjort
som bokuppläggare i en domsaga fyra och en halv månader, en tingsnotarie,
som tjänstgjort i en domsaga fyra månader samt en juris kandidat,
som innehaft förordnande som bokuppläggare i två domsagor vardera sex
månader.

Vid hovrätten för Västra Sverige har i en domsaga en extra fiskal varit
utsänd från hovrätten under ca två och cn halv månader, i en annan domsaga
har jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda beslut häradshövdingen själv
sysslat med bokuppläggningsarbetet ca sju månader med en e. o. assessor såsom
vikarie.

Hovrätterna för Övre resp. Nedre Norrland ha icke haft möjlighet förordna
någon särskild bokuppläggare med undantag för att en fiskal under
en månad innehaft dylikt förordnande i domsaga inom Nedre Norrlands
hovrättsområde. 1 en domsaga under hovrätten för Nedre Norrland erhöll
dock häradshövdingen särskild ledighet för fastighetsboksarbetet.

Revisorernas uttalande. Den omläggning av fastighetsbokföringen för
landsbygden, varom beslut fattades vid 1932 års riksdag, utgör ett synnerligen
betydelsefullt led i arbetet på en modernisering av inskrivningsväsendet
vid våra underrätter. Med den specialisering av fastighetsböckerna, reformen
innebär, asyftade man främst att fa till stånd ett säkrare och överskådligare
underlag för fastighetsredovisningen, varigenom bl. a. skulle vinnas en snabbare
handläggning och expediering av inskrivningsärendena.

Med hänsyn härtill underströks vid reformens genomförande betydelsen
av att det nya fastighetsbokssystemets praktiska genomförande icke onödigt
fördröjdes utan att böckerna snarast färdigställdes. Sakkunniga hade sålunda
räknat med att de nya böckerna i samtliga domsagor borde föreligga
färdiga senast före utgången av år 1938. Även lagrådet uttalade sig för en
tidsbegränsning för arbetets utförande för att därigenom förebygga en enligt
lagrådets mening eljest oundviklig försening. I den proposition, som år 1932
förelädes riksdagen i frågan, angavs visserligen icke någon fixerad tidpunkt
för omläggningens slutförande, men enligt departementschefens mening vore
reformens genomförande av den största betydelse för inskrivningsväsendet
liksom för verksamheten över huvud vid underrätterna. Såsom en särskild
anledning till en relorm på detta område framhöll departementschefen den
blivande processreformen, i det att en betydande lättnad i de arbetsuppgifter,
som avilade underrätterna utöver den egentliga dömande verksamheten,
skulle beredas dem, därest specialiserade fastighetsböcker upplades, och i
anslutning därtill inskrivningsväsendet förenklades. Fastighetsbokföringens
omläggning vore därvid av den allra största betydelse för förberedande av
denna reform, varför enligt departementschefen en verklig förbättring av
inskrivningsväsendet icke kunde åstadkommas, innan frågan därom vunnit
sin lösning. Det förtjänar även erinras, att enligt de av 1931 års riksdag
godkända grunderna för en rättegångsreform inskrivningsväsendets ordnande
förutsattes ingå bland de åtgärder, som borde vidtagas för förberedande
av denna reform.

Som av den lämnade redogörelsen framgår, har fastighetsboksreformens
praktiska genomförande icke fortskridit i den takt, som ursprungligen åsyftades.
Följden härav har blivit en avsevärd försening med färdigställandet
av de nya fastighetsböckerna. Under de snart tjugo år, som förflutit sedan
beslut fattades om fastighetsbokföringens omläggning, ha kostnaderna för
bokuppläggningen uppgått till ett belopp av sammanlagt ca 2,3 miljoner
kronor. Man torde ha anledning räkna med att de slutliga kostnaderna för
hela uppläggningsarbetet väsentligt komma att överstiga de ursprungligen
beräknade. Särskilt under de senare åren har till följd av den nya rättegångsordningens
förberedande och ikraftträdande arbetet med bokuppläggningen
kunnat bedrivas endast i mycket begränsad omfattning. Ehuru personalsvårigheter
på sina håll torde ha förelegat, måste det dock synas anmärkningsvärt
att tiden dessförinnan verksamheten icke mera intensifierats
dels med hänsyn till riksdagens förutvarande uttalande om angelägenheten
av arbetets färdigställande före processreformens ikraftträdande, dels

med tanke på den starka belastning på personalorganisationen, den nya processordningen
med all säkerhet kunde förväntas medföra. Oaktat ett stort
antal av rikets fastigheter överförts å de nya uppläggen, kvarstå dock många
domsagor, i vilka arbetet ännu icke slutförts. Revisorerna förbise härvid
icke den möjligheten att inom åtskilliga av de icke färdigblivna domsagorna
större delen av fastighetsbeståndet eller i varje fall huvudparten av de fastigheter,
där inskrivningsomsättningen är livligast, kan ha blivit upplagt.

Uppenbarligen är det av största vikt för den rationella skötseln av inskrivningsväsendet
inom domsagorna, att fastighetsbokföringsreformen genomföres
utan onödigt dröjsmål. Härvidlag behöver endast erinras om de fördelar
för de rättssökande, som en säkrare och snabbare handläggning avärenden
och expediering av gravationsbevis samt meddelandet av mera lätttillgängliga
upplysningar rörande inskrivningsförhållanden m. m. innebär.
Härtill kommer, att reformen medför avsevärd arbetsbesparing och ökad
trygghet i arbetet för domare och kanslipersonal. Förutom en snabbare expediering
bereda de nya fastighetsböckerna även ökade möjligheter till rationalisering
av göromålen på domsagokanslierna och därmed kostnadsbesparingar
för statsverket. Bestyret med utfärdande av gravationsbevis och
bevis rörande andra med inskrivningen av fast egendom sammanhängande
förhållanden kan därigenom i många fall reduceras till ett rent avskriftsförfarande,
vilket skulle möjliggöra en ökad överflyttning av inskrivningsgöromål
från mer kvalificerad personal till biträdespersonal. Som ett led i genomförandet
av den rationalisering av göromålen å domsagokanslierna, vars
önskvärdhet revisorerna i sin föregående år avgivna berättelse i samband
med behandlingen av frågan om processreformens ekonomiska verkningar
understrukit, är därför uppläggningen av nya fastighetsböcker av grundläggande
betydelse.

Även ur kostnadssynpunkt tala starka skäl för att arbetet med de nya
böckernas färdigställande bedrives med skyndsamhet. Främst genom den
omfattande egnahemsbildningen befinner sig fastighetsbeståndet inom vissa
delar av landet i en kontinuerlig tillväxt. Varje dröjsmål med uppläggandet
kan därför medföra, att ett alltmer ökat antal fastigheter först måste uppläggas
i de gamla böckerna för att sedermera vederbörligen överföras till
de nya, vilket givetvis är ägnat föranleda ökat arbete och ökade kostnader
vid uppläggningen. Även i fall, där avbrott måst göras i en påbörjad uppläggning,
uppkomma kostnadsökningar genom att redan utfört arbete med tiden
blir av mindre värde vid det fortsatta uppläggningsarbetet. Slutligen vilja
revisorerna framhålla, att genomförandet av den kommande jordabalksreformen
i väsentlig mån måste bliva beroende av fastighetsböckernas färdigställande.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden vilja revisorerna understryka
angelägenhehten av att en intensifiering av fastighetsboksuppläggningen
kommer till stånd. Revisorerna få därför föreslå, att i sådant syfte åtgärder
snarast övervägas för ett snabbt och planmässigt slutförande av fastighetsboksreformen.

Försvarsdepartementet.

§ 2.

Vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser.

För statsmyndigheterna normerande föreskrifter om förfaringssättet vid
träffande av entreprenaduppgörelser finnas meddelade i förordningen den
16 januari 1920 (nr 10) angående upphandling och arbeten för statens behov
samt försäljning av staten tillhörig lös egendom, den s. k. upphandlingsförordningen.
Enligt 17 § denna författning skall infordrande av anbud
å arbete i princip ske genom offentlig kungörelse, på visst i 20 § närmare
föreskrivet sätt. Under vissa förutsättningar kunna dock anbud infordras
genom särskilda skrivelser. Härom stadgas i 18 § 1 mom. bland annat följande.

Anbud må i stället för genom offentlig kungörelse infordras genom särskilda
skrivelser (telegram):

c) när myndighet finner det allmännas trygghet icke tillstädja, att allmän
tävlan äger rum för införskaffande av anbud;

d) när endast ett begränsat antal leverantörer eller entreprenörer anses
förfoga över den insikt eller yrkesskicklighet eller de hjälpmedel, som erfordras
för avtalets behöriga fullgörande, eller finnes äga den pålitlighet, som
lämnar garanti för ett sådant fullgörande;

e) när central förvaltningsmyndighet på grund av tidigare erfarenhet
har sig bekant, att anbud å sådant gods eller arbete, varom fråga är, icke
kan påräknas från andra än vissa för myndigheten kända leverantörer eller
entreprenörer;

i) när central förvaltningsmyndighet skall ombesörja upphandling, vars
varde beräknas icke överstiga 10 000 kronor, eller arbete, för vilket totalkostnaden
beräknas uppgå till högst 20 000 kronor;

I den mån sådant kan ske, skola vid utbjudande enligt sistnämnda bestämmelser
anbud infordras från dem, vilka blivit uppförda å vissa i 15 §
föreskrivna förteckningar över entreprenörer, under iakttagande därav att
anbud infordras från så många, som prövas erforderligt för åstadkommande
av tävlan (18 § 2 mom.). Vidare stadgas att skriftliga anbud skola infordras
(18 § 3 mom.).

För öppnande och prövning av anbud gälla särskilda bestämmelser. Härom
föreskrives i 24—26 §§ följande.

24 §.

Myndighet skall tillse, att inkomna skriftliga anbud intill tiden för öppnandet
förvaras inom lås, samt att till anbuden hörande prov, modeller, beskrivningar
eller ritningar jämväl på betryggande sätt omhänderhavas.

25 §•

1) Jämlikt 17 eller 18 § infordrade skriftliga anbud skola av vederbörande
myndighet eller genom dess försorg öppnas, så snart ske kan efter utgången
av den för anbudens avgivande bestämda tid.

2) Vid anbudens öppnande skola minst tre personer vara tillstädes. An budsgivare

må härvid ej närvara. . ....

3) Anbuden skola åsättas löpande nummer i den ordning, van de öppnas
samt förses med den tjänstemans namnteckning eller signatur, som
leder förrättningen, och uppföras å en förteckning, som undertecknas av

samtliga närvarande. ... . , ... , ,

Tiden, då anbuden senast skolat vara avgivna, jämte tiden for anbudens

öppnande skola angivas å förteckningen.

26 §.

Prövning av skriftliga anbud skall ske vid eller snarast möjligt efter deras
öppnande samt ej senare än åtta dagar efter den för anbudens avgivande
bestämda tid, så framt annat ej oundgängligen erfordras för undersökning
av anbuden åtföljande prov eller därav, att anbuden skola underställas
annan myndighet, eller av annan särskild orsak. I varje fall skall
prövningen företagas i så god tid, att den, vars anbud antages, må hinna
erhålla underrättelse därom senast å den dag, till och med vilken han enligt
vid utbjudandet lämnat tillkännagivande är bunden av anbudet.

I anslutning härtill ha lämnats vissa föreskrifter angående jäv mot den
som har att deltaga i prövning av anbud m. m. (27 §), anbud som icke
ifrågakomma vid den slutliga prövningen (28 §) samt svensk varas företräde
framför utländsk m. m. (29 §). Vidare äro i 30 § angivna de bestämmelser
som skola följas vid den slutliga anbudsprövningen. Sålunda må
enligt 1 mom. den omständigheten, att ett anbud innefattar det lägsta priset,
i och för sig icke vara avgörande för anbudets antagande, medan enligt
2 mom. det anbud skall antagas, som med hänsyn till såväl arbetets beskaffenhet
och pris som ock övriga på frågan inverkande omständigheter är att
anse som det förmånligaste för staten. I sistnämnda moment stadgas därjämte,
att, därest vid den slutliga prövningen endast ett anbud föreligger,
detsamma må antagas, om det ur ovan angivna synpunkter finnes vara
fördelaktigt för staten.

I 32 § 1 mom. föreskrives att vid prövning av skriftliga anbud, vilka infordrats
jämlikt 17 eller 18 §, protokoll skall föras. Därvid skall enligt 32 §
2 mom. följande iakttagas.

I protokollet bör intagas eller vid detsamma fogas en på myndighetens
föranstaltande upprättad sammanställning av anbuden, upptagande sådana
förhållanden, som finnas vara av väsentlig betydelse för anbudsprövningen.

Dessutom skola i protokollet antecknas sätt och dag för utbjudandet samt
efter förhållandena i varje fall: .

a) anbud, vilka enligt 28 § icke ifrågakommit vid den slutliga provningen,
jämte skälen därtill; ...... .

b) anbud, som antagits, jämte skälen därtill med särskilt angivande,
på vilken grund anbud å utländsk vara eller utländskt arbete givits företräde
framför anbud å svensk vara eller svenskt arbete,

c) skälen, varför samtliga anbud förkastats, ävensom myndighetens beslut
i anledning därav; och

d) vad i övrigt vid anbudsprövningen förekommit av beskaffenhet att
bora intagas i protokollet.

I detta sammanhang torde slutligen böra nämnas, att under vissa bestämda
villkor entreprenaduppgörelse kan träffas jämväl under hand.
Detta må enligt 19 § ske på sätt prövas lämpligt, varvid företrädesvis skriftliga
anbud böra infordras. De allmänna förutsättningarna härför finnas
angivna i 35 § 1 mom., som lyder.

Uppgörelse under hand må ske:

a) när Kungl. Maj :t därom förordnat;

b) när efter utbjudande enligt 17 eller 18 § antagligt anbud icke erhål lits

och omständigheterna icke medgiva infordrande av anbud enligt sistnämnda
§; b

c) när upphandling skall ske eller arbete utföras på försumlig leverantörs
eller entreprenörs bekostnad och omständigheterna icke medgiva infordrande
av anbud enligt 18 §;

d) när upphandling eller arbete till följd av oförutsedda omständigheter
icke tal uppskov;

e) nar tillgång till godset eller hjälpmedel för arbetets utförande finnes
allenast på ett ställe;

f'') n^r fråga är om inköp av konstnärligt föremål eller utförande av
konstnärligt arbete eller om tillfälligt uppdrag, som fordrar särskild sakKunskap
;

g) när upphandling eller arbete skall ske för försöks anställande h)

när avtal skall träffas rörande befraktning av fartyg;

, efter det avtal träffats om upphandling eller arbete, mindre efter bestallmng

befinnes nödig och denna ej betingar högre å-pris än det förut
avtalade samt godset eller arbetet under tiden icke undergått prisfall, ävensom
i fråga om tilläggsarbete;

k) när pågående reparationsarbete behöver utsträckas över vad på förhand
kunnat beräknas och infordrande av anbud enligt 18 S skulle medföra
olagenhet;

l) när vid upphandling tävlan åstadkommits genom infordrande av anbud
enligt 19 § från olika anbudsgivare och totalkostnaden för godset ej
överstiger en fjärdedel av det i 18 § 1 mom. i) för myndigheten angivna

m) när eljest totalkostnaden för gods eller arbete beräknas uppgå till
högst en tiondel av det i 18 § 1 mom. i) för myndigheten angivna belopp.

1 de fall, som avses under 1) och in), må dock uppgörelse under hand ske
endast där överordnad myndighet ej annorlunda förordnat.

Innan uppgörelse under hand träffats, åligger det enligt 35 § 2 mom.
myndighet att tillse, att uppgörelsen kommer till stånd på för staten förmånliga
villkor, och bör i det i 1 mom. b) här ovan nämnda fall hänsyn
tagas till dem, vilkas anbud närmast ifrågakommit till antagande.

Slutligen stadgas i 35 § 3 och 4 mom. följande.

3. Därest kostnad för gods eller arbete överstiger en tiondel av det i 18 S
1 mom. i) för myndigheten angivna belopp skall å räkning eller annan handling
i ärendet anteckning göras om anledningen till att uppgörelse skett under
hand.

Har uppgörelse under hand träffats med stöd av bestämmelsen i 1 mom.

1) här ovan, skall tillika hos myndigheten föras protokoll, angivande godset

och dagen för utbjudandet, de leverantörer från vilka anbud infordrats,
avgivna anbud med uppgift om begärt pris samt det anbud som antagits.

4. Vid uppgörelse under hand skola bestämmelserna i 27—31 §§ i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

Revisorerna ha funnit sig föranlåtna att mot bakgrunden av upphandlingsförordningens
bestämmelser närmare granska vissa av fortifikationsförvaltningen
fattade beslut rörande utlämnande av arbeten på entreprenad.

I detta syfte ha revisorerna från ämbetsverket införskaffat dels en sammanställning
över samtliga under tiden den 2 maj 1948—den 31 december
1949 träffade s. k. öppna entreprenaduppgörelser (sammanställning I),
dels en sammanställning över samtliga under tiden den 2 maj 1948—den 30
september 1950 träffade entreprenaduppgörelser av hemlig natur (sammanställning
II), dock att uppgifterna begränsats till att avse i förra fallet
arbeten över 1 000 kronor och i senare fallet arbeten över 50 000 kronor.

I sammanställningarna ha angivits datum för vederbörande entreprenaduppgörelse,
det förband (motsvarande) för vilket arbetet avsetts, arbetsobjekt,
entreprenadslag, entreprenadsumma och entreprenör. För att erhålla
ytterligare underlag för granskningen ha revisorerna dessutom beträffande
varje uppgörelse infordrat anbudsförteckning i original med originalanbud
och anbudsprotokoll ävensom, i den mån fråga varit om arbeten av
hemlig natur, anbudsinfordran, PM för anbudsgivare, s. k. massförteckningar
och beställningsskrivelser.

Sammanställning 1 upptager sammanlagt 480 entreprenaduppgörelser.
Vid granskningen av de till varje ärende hörande anbudshandlingarna har
uppmärksammats, att i vissa fall vederbörande anbud icke funnits bilagda.
I andra fall åter saknas anbudsförteckning jämte anbudsprotokoll. Följande
exempel härpå må anföras, varvid respektive uppgörelser åsatts samma
nummer som å sammanställningen.

Nr 178. Arbetet avser ventilationsteknisk anläggning vid Göta pansarlivgardes
tygverkstad, Enköping. Entreprenadsumman uppgår till 99 200 kronor.
Beställningsskrivelsen till vederbörande entreprenör är den enda handling
som tillställts revisorerna.

Nr 182. Arbetet avser omläggning av vattenledning vid Svea flygflottilj,
Barkarby. Entreprenadsumman uppgår till 13 200 kronor. Anbudet från den
sedermera antagne entreprenören samt beställningsskrivelsen äro de enda
handlingar som tillställts revisorerna.

Nr 191. Arbetet avser flygfältsbelysning vid Västmanlands flygflottilj,
Västerås. Entreprenadsumman uppgår till 540 455 kronor. Anbudet från den
sedermera antagne entreprenören samt beställningsskrivelsen äro de enda
handlingar som tillställts revisorerna.

Nr 193. Arbetet avser ombyggnad av centralt bytesförråd vid Svea trängregemente,
Linköping. Entreprenadssumman uppgår till ca 80 000 kronor
(löpande räkning). Beställningsskrivelsen till vederbörande entreprenör är
den enda handling som tillställts revisorerna.

Nr 211. Arbetet avser utförande av elektrisk servisledning m. in. vid per -

sonalbostaden, Bergsgården. Entreprenadsuxnman uppgår till 4 850 kronor.
Anbudet från den sedermera antagne entreprenören samt beställningsskrivelsen
äro de enda handlingar som tillställts revisorerna.

AV 232. Arbetet avser vissa inredningsarbeten m. m. vid Svea flygflottilj,
Barkarby. Entreprenadsumman uppgår till 34 020 kronor. Anbudet från den
sedermera antagne entreprenören samt beställningsskrivelsen äro de enda
handlingar som tillställts revisorerna.

AV 330. Arbetet avser utökning av flygfältsbelysningen vid Göta flygflottilj,
Säve. Entreprenadsumman uppgår till 125 380 kronor. Anbudet från den
sedermera antagne entreprenören samt beställningsskrivelsen äro de enda
handlingar som tillställts revisorerna.

Nr 331. Arbetet avser uppförande av stolplada vid Bergsgården. Entreprenadsumman
uppgår till ca 10 000 kronor (löpande räkning). Beställningsskrivelsen
till vederbörande entreprenör är den enda handling som tillställts
revisorerna.

Nr 347. Arbetet avser vissa kabelarbeten vid Västmanlands flygflottilj,
Västerås. Entreprenadsumman uppgår till ca 99 000 kronor. Beställningsskrivelsen
till vederbörande entreprenör är den enda handling som tillställts
revisorerna.

Nr 359. Arbetet avser uppmontering av två stolplador vid Brattby. Entreprenadsumman
uppgår till 13 000 kronor. Anbudet från den sedermera antagne
entreprenören samt beställningsskrivelsen äro de enda handlingar som
tillställts revisorerna.

Antalet entreprenaduppgörelser, där på motsvarande sätt fullständiga anbudshandlingar
i större eller mindre utsträckning saknas, uppgår till 83 eller
drygt 17 procent av samtliga på sammanställning I upptagna ärenden. Revisorerna
ha vidare uppmärksammat, att beträffande vissa andra på samma
förteckning redovisade entreprenaduppgörelser, vilka ej åsatts särskilda
nummer, anbudshandlingar över huvud taget icke företetts. Antalet sådana
ärenden — med en sammanlagd entreprenadsumma av i runt tal 1 073 000
kronor, vari ingå sju större poster om respektive 45 346, ca 75 000, 74 150,
74 054, 108 800, 57 420 och 254 720 kronor — utgör 77 eller 16 procent av
samtliga hithörande fall. Totalt uppgår sålunda antalet entreprenaduppgörelser,
där föreskrivna anbudshandlingar helt eller delvis saknas, till ungefär
en tredjedel av de på sammanställning I upptagna ärendena. I skrivelse till
fortifikationsförvaltningen den 3 juni 1950 ha revisorerna hemställt, att
här avsedda handlingar snarast möjligt måtte tillställas revisorerna eller ock
att förklaring måtte lämnas rörande anledningen till att desamma icke finnas
bevarade. Oaktat revisorerna sedermera under hand upprepat sin framställning,
har skrivelsen lämnats obesvarad.

Vad därefter angår de å sammanställning 11 upptagna entreprenaduppgörelserna
av hemlig natur, torde till en början en allmän redogörelse rörande
det av fortifikationsförvaltningen tillämpade förfaringssättet vid anbudsprövningen
m. m. böra lämnas. Redogörelsen grundar sig på de av revi -

sorerna vid granskningen gjorda iakttagelserna samt på vissa under hand
inhämtade upplysningar.

Ifrågavarande arbeten avse i flertalet fall utförande av bergrumsanläggningar.
Som regel äro anbuden i enlighet med de till respektive firmor översända
programhandlingarna avfattade så, att de angiva dels ett fast pris för
vissa specificerade arbeten, »fasta kostnader», och dels å-priser för övriga
arbeten, »rörliga kostnader». I och för jämförelse de olika anbuden emellan
omräknas inom fortifikationsförvaltningen de rörliga kostnaderna till en
summakostnad på grundval av en preliminär massförteckning, som upprättats
med ledning av programhandlingarna, varefter fasta och rörliga kostnader
summeras.

De av vederbörande firmor offererade å-priserna innefatta jämväl kostnader
för spräng- och tändmedel. Endast undantagsvis plägar någon firma
kalkylera med alternativa å-priser, gällande i ena fallet inklusive och i andra
fallet exklusive nyssnämnda kostnader. Fortifikationsförvaltningen synes
dock vid anbudsgranskningen genomgående omräkna de offererade å-priserna
genom att fråndraga spräng- och tändmedelskostnaderna; i enlighet
härmed kompletteras som regel vederbörande anbudsförteckningar med alternativa
slutsummor för varje firma. Detta har till följd att anbudsförteckningarna
ofta måste antedateras, då de för omräkningen avgörande faktorerna
icke alltid äro kända vid tidpunkten för anbudens öppnande. Ett exempel
härpå anges i det följande. I detta sammanhang torde vidare böra
nämnas, att dispositionen av erforderliga anslagsmedel på ifrågakommande
redovisningstitlar sker på grundval av de sålunda reducerade entreprenadsummorna.
Vid faktureringen utgå däremot vederbörande firmor från de
offererade å-priserna, vilka, såsom ovan framhållits, inkludera kostnaderna
för spräng- och tändmedel. Då emellertid fortifikationsförvaltningen i kostnadsnedbringande
syfte centralt upphandlar för sprängningsarbetena erforderlig
ammunition, vilken därefter tillhandahålles vederbörande entreprenörer,
sker från ämbetsverkets sida en kontinuerlig fakturering av kostnaderna
härför på ifrågavarande firmor, allteftersom dessa i samband med arbetenas
fortskridande inkomma med överenskomna ersättningsanspråk. Fortifikationsförvaltningens
kostnader för spräng- och tändmedlen debiteras
övergångsvis en särskild förrådstitel. Erforderliga omföringar äro avsedda
att vidtagas efter respektive arbetens slutförande. Något beslut rörande de
principer som därvid skola tillämpas synes ännu icke ha fattats.

Beträffande de vid här berörda granskning i övrigt gjorda iakttagelserna
vilja revisorerna framhålla följande. I den mån annat icke särskilt angives,
grundar sig framställningen i vad avser olika entreprenadsummor på de av
vederbörande firmor offererade och sedermera, i förekommande fall, fakturerade
å-priserna.

Anläggning litt. Ii 119.

I förevarande ärende har anbud infordrats från allenast eu firma, vilken
erbjudit sig att utföra det ifrågavarande arbetet på löpande räkning efter
2—508049. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. /.

självkostnad med vissa procentuella tillägg av olika slag. Enligt upphandlingsprotokollet
skulle verkställda undersökningar ha givit vid handen, att
det för utsprängning avsedda berget vore av sådan beskaffenhet att fasta
anbud på bergrummets utförande ej kunde erhållas, varför arbetet borde
ske på löpande räkning. På förslag av vederbörande föredragande har uppdraget
anförtrotts förberörda firma under motivering, att densamma tidigare
utfört bergrumsarbeten åt fortifikationsförvaltningen under enahanda betingelser
och betalningsvillkor. Med entreprenaden förenade kostnader ha
beräknats till ca 450 000 kronor.

Anläggning litt. B 211.

Någon egentlig anbudsinfordran har i detta fall icke förekommit. Lnderhandlingar
rörande det ifrågavarande arbetet ha förts med allenast den firma
som sedermera antagits till entreprenör. Upphandlingsprotokoll saknas,
varför någon skriftlig förklaring icke föreligger om anledningen till att arbetet
anförtrotts just denna firma. Beslut i ärendet har tecknats å den skrivelse,
genom vilken firman bekräftat de förda förhandlingarna och erbjudit
sig utföra anläggningen mot på visst sätt beräknad ersättning. I beslutet ha
deltagit befästningsbyråns chef, vilken ifrågavarande dag upprätthöll befattningen
såsom verkschef, och en sektionschef, vilken vid samma tillfälle
tjänstgjorde såsom chef för byrån. Några representanter för byggnadsbyrån
och administrativa byrån synas icke ha varit närvarande vid beslutets fattande.
Entreprenadsumman för ifrågavarande arbete, som avsetts skola utföras
på löpande räkning, har i förenämnda sammanställning angivits till
ca 123 000 kronor.

Anläggning litt. B 146.

Anbudsförteckningen, som är dagtecknad den 24 april 1950, upptager
femton olika firmor, av vilka viss firma, här kallad A, angives ha offererat
det lägsta priset (783 870 kronor), medan viss annan firma, här kallad B,
angives ha offererat det näst lägsta priset (809 180 kronor). Enligt upphandlingsprotokollet,
som icke är dagtecknat, har fortifikationsförvaltningen
på föredragandens hemställan beslutat att jämlikt 30 § 2 mom. upphandlingsf
örordningen antaga det av firma A avgivna anbudet med däri angivna
fasta kostnader och å-priser såsom varande det lägsta och i övrigt för kronan
förmånligaste.

Av anbudshandlingarna framgår emellertid, att slutsumman enligt firmans
vid anbudstidens utgång inkomna anbud belöper sig till 832 295 kronor,
vadan alltså det lägsta anbudet avgivits av firma B. Att icke sist angivna
belopp upptagits på anbudsförteckningen, beror uppenbarligen på att
én omräkning av de ursprungligen offererade å-priserna skett efter det att
firma A i en senare skrivelse den 3 maj 1950 lämnat följande »förtydligande»
:

Beträffande de bergmassor, som avses för utfyllnad av planen framför
inslagen, utgår för dessa icke något transporttillägg utan är transportpriset
härför inräknat i å-prislistans sprängningspriser.

Vid genomgång av prislistan i samband med ovanstående har det visat
sig, att ett skrivfel uppstått. Under I. Tillfartsväg och uppställningsplan har
för punkt 4, ordnad stenfyllning i bank, upptagits kr. 3:— per m3. Detta
skall givetvis vara kr. 0: 30 per m3.

I enlighet med de av firman sålunda erbjudna nya villkoren har entreprenadsumman
reducerats med (32 400 + 16 000 =) 48 400 kronor, varigenom
dess anbud kommit att ligga lägst. Såsom jämförelse må nämnas,
att av övriga anbudsgivare offererade å-priser för det under 1:4 avsedda
arbetsmomentet uppgå till respektive kronor 0: 25, 1:50, 1: 60, 1: 25, 4: —,
1: 75, 3: 50, 1: 50, 2: 50, 0: 50, 2: — och 1: 60 eller i genomsnitt kronor 1: 83.

Anläggningar litt. B 136 och B 215.

Ifragavarande arbete omfattar tre etapper, av vilka etapp I avser sprängningsarbete
för B 136, etapp II sprängningsarbete för B 215 och etapp III
^byggnadsarbete för B 136. Enligt anbudsförteckningen, dagtecknad den
17 april 1950, har det lägsta anbudet för samtliga tre etapper, lydande på
900 100 kronor, avgivits av viss firma, här kallad A, medan det näst lägsta
anbudet, lydande på 914 601 kronor jämte ett tillägg av 7 000 kronor för
slopande av vissa speciella reservationer, avgivits av viss annan firma, här
kallad B. Av upphandlingsprotokollet, dagtecknat den 10 maj 1950, framgar
emellertid, att vid bedömandet av de inkomna anbuden hänsyn tagits
enbart till etapp I, varför såsom entreprenör antagits firma B, som för denna
etapp avgivit det lägsta anbudet, lydande på 484 700 kronor. I skrivelse
den 15 maj 1950 har firman, även för den händelse att etapperna II och
III icke skulle kunna beställas samtidigt som etapp I, förklarat sig bunden
av sitt anbud i vad det gäller förstnämnda båda etapper, till dess beställning
inkommer.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att fortifikationsförvaltningen
vid vissa andra bergrumsupphandlingar som omfattat olika etapper (dels
sprängningsarbete och dels inbyggnadsarbete) låtit den sammanlagda anbudssumman
bliva avgörande för sitt beslut i ärendet, oaktat vederbörande
entreprenör icke legat lägst i fråga om den beräknade kostnaden för första
etappen och vid anbudstillfället byggnadstillstånd erhållits enbart för häri ingående
arbeten. Sasom exempel härpa kan hänvisas till de entreprenaduppgörelser
som träffats rörande anläggningar litt. B 117 och B 152. I anslutning
härtill vilja revisorerna omnämna att å det upphandlingsprotokoll, som upprättats
i samband med prövningen av till anläggning litt. B 117 hörande anbud,
uppgift saknas om de närvarandes namn.

Vad förstberörda anläggningar litt. B 136 och B 215 nu närmast beträffar,
framgår av handlingarna vidare, att allenast en av de sex anbudsgivarna
inkommit med alternativa å-priser, gällande i ena fallet inklusive
och i det andra fallet exklusive spräng- och tändmedel. På anbudsförteckningen
ha dock genomgående alternativa entreprenadsummor angivits, vilket
tyder på att densamma upprättats först efter det kompletterande upplysningar
lämnats av vederbörande anbudsgivare och därvid antedaterats
till den 17 april 1950. Förenämnda firma B har också i skrivelse den 11

maj 1950, på fortifikationsförvaltningens begäran, inkommit med specificerade
uppgifter på de i de offererade å-priserna ingående spräng- och
tändmedelskostnaderna. Vid antedateringen synes man dock ha förbisett
att anbuden, enligt på desamma anbragta stämplar, öppnats först dagen
därefter eller den 18 april 1950.

Anläggning litt. B 154.

Av anbudsförteckningen framgår att det lägsta anbudet, lydande på
478 215 kronor, avgivits av viss firma, här kallad A, medan det näst lägsta
anbudet, lydande på 516 730 kronor, avgivits av viss annan firma, här kallad
B. Skillnaden mellan anbudssummorna utgör sålunda i runt tal 39 000
kronor. Även om hänsyn tages enbart till den första av de båda i arbetet
ingående etapperna, understiger firma A:s anbud det av firma B avgivna.
Enfigt upphandlingsprotokollet har emellertid fortifikationsförvaltningen på
föredragandens hemställan beslutat att antaga det av firma B avgivna anbudet
såsom varande för kronan förmånligast. Beslutet har motiverats med
att ifrågavarande arbete enligt preliminära planer skulle i vissa delar ingå
i praktisk övning med den s. k. byggnads- och reparationsberedskapen, varför
det ur såväl ekonomiska som andra synpunkter vore en stor fördel, att
en till nämnda organisation ansluten firma anförtroddes arbetet. I vederbörande
programhandlingar har dock intet nämnts om ifrågavarande övningsarbeten.

I detta sammanhang torde böra erinras om att beslut angående upprättandet
av en särskild organisation för byggnads- och reparationsberedskap
fattats vid 1944 års riksdag, sedan Kungl. Maj :t i samma års statsverksproposition
gjort framställning härom. Närmare bestämmelser om organisationens
verksamhet finnas meddelade i kungörelsen 1944: 384 (ändr.
1948:254). I kungörelsens första paragraf stadgas följande.

För utförande vid krig eller eljest, då Kungl. Maj :t så förordnar, av befästningsarbeten
samt byggnads- och reparationsarbeten avseende kommunikationsväsendet,
krigsindustriella anläggningar och andra anläggningar
av betydelse för krigsmakten eller den civila verksamheten skall finnas en
särskild organisation för byggnads- och reparationsberedskap.

Organisationen må tagas i anspråk endast i den mån ifrågavarande arbeten
icke kunna lämpligen utföras av andra civila eller militära arbetsorgan.

Av författningsbestämmelserna framgår vidare, att organisationens verksamhet
skall planläggas och förberedas av fortifikationsförvaltningen, som
därvid har att följa de direktiv som överbefälhavaren finner erforderligt
meddela. Vid krig eller eljest, då organisationen enligt Kungl. Maj :ts beslut
må tagas i anspråk, skall organisationen ledas av en särskild av Kungl.
Maj :t förordnad organisationschef.

Byggnads- och reparationsarbeten, för vilka organisationen anlitas, skola
utföras av arbetsavdelningar. Dess äro dels centrala, uppsatta genom fortifikationsförvaltningens
eller organisationschefens försorg på grundval av
avtal med myndigheter och enskilda företag, dels ock lokala, uppsatta genom
andra statliga myndigheters försorg eller ock — i samverkan med fortifi -

kationsförvaltningen, organisationschefen eller annan statlig myndighet —
genom kommunala myndigheters eller enskilda företags försorg.

Anläggning litt. B 184.

Av vederbörande handlingar framgår, att det anbud som avgivits av den
såsom entreprenör sedermera antagna firman slutar på ett belopp av
2 669 354 kronor. De till grund för summans beräknande liggande å-priserna
inkludera på sedvanligt sätt kostnader för spräng- och tändmedel. Enligt
upphandlingsprotokollet, som icke är dagtecknat, har emellertid vid ärendets
föredragning i fortifikationsförvaltningen beslutats, att ämbetsverket
skulle anskaffa och bekosta erforderlig ammunition. I beställningsskrivelsen
till firman den 24 november 1949 har bl. a. angivits, att kontraktshandlingar
komme att snarast tillställas densamma för underskrift. På en
av revisorerna i början av november månad 1950 under hand gjord förfrågan
har dock upplysts, att vid nämnda tidpunkt något kontrakt rörande
ifrågavarande arbete ännu icke slutits. Firman har alltsedan den 14 april
1950 successivt erhållit likvid för utförda arbeten; faktureringen har därvid
skett på grundval av de offererade å-priserna. Först den 4 augusti 1950
— f. ö. vid en tidpunkt då bland annat nu berörda ärende var föremål
för granskning från revisorernas sida — har fortifikationsförvaltningen
börjat debitera firman kostnaderna för de spräng- och tändmedel som använts
vid arbetena i fråga.

Såsom tidigare framhållits ha revisorerna icke tillställts samtliga de anbudshandlingar
som i förevarande sammanhang infordrats från fortifikationsförvaltningen.
I anslutning härtill torde böra nämnas, att jämväl i
övrigt vissa svårigheter synas ha förelegat för ämbetsverket att förete det
för revisorernas granskning erforderliga materialet. Till skillnad från vad
som eljest torde vara brukligt inom statsförvaltningen äro nämligen fortifikationsförvaltningens
bär ifrågavarande handlingar icke ordnade enligt
s. k. aktsystem utan förvaras allt efter sin speciella karaktär i ett stort
antal olika pärmar. Det har därför varit förenat med ett avsevärt merarbete
för ämbetsverket att färdigställa det till revisorerna överlämnade granskningsmaterialet
på sådant sätt, att de till varje särskilt entreprenadärende
hörande handlingarna kommit att sammanföras var för sig.

Revisorernas uttalande. Den granskning revisorerna verkställt av vissa
i det föregående berörda, av fortifikationsförvaltningen träffade s. k. öppna
entreprenaduppgörelser har icke givit revisorerna anledning till särskilt
uttalande i vad gäller det materiella innehållet i de av ämbetsverket fattade
besluten. Därvid är likväl att märka, att det underlag för granskningen
som ställts till revisorernas förfogande varit i olika avseenden myckel
bristfälligt. Sålunda ha i drygt 17 procent av samtliga hithörande fall revisorerna
icke fått del av andra anbudshandlingar än vederbörande beställningsskrivelser,
understundom kompletterade med av respektive entreprenörer
avgivna anbud. Att vissa infordrade handlingar saknats kan möj -

ligen förklaras med att i fråga om dessa ärenden uppgörelse träffats under
hand, varför eljest tillämpat förfarande med infordrande av anbud från
flera firmor, upprättande av anbudsförteckning, förande av upphandlingsprotokoll
m. in. här icke kommit till användning. Därest så varit förhållandet,
borde emellertid detta på något sätt ha framgått av vederbörande
handlingar. Erinras må att enligt upphandlingsförordningen underhandsuppgörelse
får träffas endast under vissa bestämda förutsättningar samt
att, därest så sker, anteckning alltid skall göras om anledningen härtill, för
den händelse entreprenadkostnaden överstiger visst belopp, som för central
förvaltningsmyndighet uppgår till 2 000 kronor. I ungefär 16 procent
av samtliga hithörande fall ha vidare några anbudshandlingar över huvud
taget icke tillställts revisorerna. Med hänsyn till nu berörda omständigheter
ha revisorerna i skrivelse till fortifikationsförvaltningen den 3 juni
1950 hemställt, att sålunda felande handlingar måtte med det snaraste
översändas av ämbetsverket eller ock förklaring lämnas om anledningen
till att desamma ej finnas tillgängliga. Oaktat revisorerna under hand upprepat
sin framställning, har skrivelsen lämnats obesvarad av ämbetsverket.
Beträffande en tredjedel av här avsedda entreprenaduppgörelser ha
revisorerna alltså saknat möjlighet att bedöma, huruvida av fortifikationsförvaltningen
fattade beslut varit de för kronan förmånligaste eller om i övrigt
upphandlingsförordningens föreskrifter blivit följda vid dessa ärendens
handläggning.

Vad sålunda förevarit finna revisorerna synnerligen otillfredsställande.
Såsom särskilt anmärkningsvärt måste revisorerna beteckna det förhållandet,
att fortifikationsförvaltningen beträffande en stor grupp av ärenden
icke förmått tillhandahålla revisorerna några som helst anbudshandlingar.
Det gäller i dessa fall dock entreprenaduppgörelser för en sammanlagd
kostnad av närmare l,i miljon kronor, i vilket belopp ingå tre delposter
på vardera ungefär 75 000 kronor, en delpost på drygt 100 000 kronor
och en delpost på drygt 250 000 kronor. Då det väl får förutsättas, att
skriftligt förfarande åtminstone i viss utsträckning tillämpats vid träffandet
av ifrågavarande uppgörelser, torde av ämbetsverkets uraktlåtenhet
härutinnan få dragas den slutsatsen, att vederbörande handlingar på ett
eller annat sätt förkommit. Att så över huvud taget kunnat ske tyder enligt
revisorernas mening på vissa brister i organisationen, vilka äro ägnade att
ingiva starka betänkligheter.

De iakttagelser revisorerna gjort vid granskningen av förenämnda hemligstämplade
entreprenaduppgörelser bestyrka ytterligare intrycket, att vid
ärendenas handläggning inom fortifikationsförvaltningen tillbörlig hänsyn
icke synes tagas till de mest elementära ordningsregler. Av den lämnade
redogörelsen framgår sålunda, att vederbörande upphandlingsprotokoll understundom
icke varit dagtecknade. I visst fall ger protokollet icke ens
upplysning om de närvarandes namn. Icke heller ha kontrakt alltid upprättats
i föreskriven ordning. Än allvarligare är att antedatering av anbudsförteckningar
i icke ringa utsträckning synes ha förekommit. Det

torde visserligen förhålla sig så, att behov icke sällan föreligger att från
respektive anbudsgivare inhämta kompletterande upplysningar i skilda avseenden.
I den mån därvid för frågans bedömande betydelsefulla omständigheter
framkomma, bör emellertid detta redovisas i upphandlingsprotokollet.
Anbudsförteckningen åter skall i koncentrerad och exakt form återspegla
innehållet i de olika anbuden, sådana dessa föreligga vid tiden för
öppnandet. Om denna i upphandlingsförordningen fastslagna princip åsidosättes
genom att anbudsförteckningen i efterhand kompletteras med diverse
vid nämnda tidpunkt obefintliga uppgifter, med påföljd att densamma
måste antedateras, blir ju hela förfarandet mer eller mindre illusoriskt.

I fråga om de av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelserna
av hemlig natur önska revisorerna härutöver anföra följande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att beträffande anläggning litt.
B 119 anbud infordrats från allenast en firma, vilken erbjudit sig utföra
ifrågavarande arbete å löpande räkning efter självkostnad jämte vissa procentuella
tillägg av skilda slag. Fortifikationsförvaltningens beslut att antaga
firman såsom entreprenör har motiverats med att densamma tidigare
utfört bergrumsarbeten åt ämbetsverket under enahanda betingelser och
betalningsvillkor. Denna motivering kunna revisorerna icke finna bärande.
Därav bibringas man nämligen den uppfattningen, att förenämnda firma
ensam skulle vara i stånd att utföra anläggningar av här avsedd karaktär,
vilket ju ingalunda är fallet. Den omständigheten att det här vore fråga
om arbete å löpande räkning synes icke heller i och för sig ha behövt utgöra
hinder för att jämlikt upphandlingsförordningens bestämmelser anbud
infordrats från flera firmor i och för tillvaratagande av möjligheten
att genom konkurrens mellan olika entreprenörer få fram lägsta möjliga
tilläggsprocenter.

Jämväl det sätt, varpå ärendet rörande anläggning litt. B 211 handlagts,
lämnar enligt revisorernas uppfattning rum för vägande erinringar. I detta
fall har anbudsinfordran över huvud taget icke skett, utan fortifikationsförvaltningens
beslut har grundats på vissa med vederbörande entreprenör
förda förhandlingar. I strid mot upphandlingsförordningens bestämmelser
har någon förklaring icke lämnats om anledningen till att sådan
underhandsuppgörelse träffats. Det synes även egendomligt, att beslut i
ärendet fattats utan att representanter för byggnadsbyrån och administrativa
byrån varit närvarande.

Det förfaringssätt som tillämpats vid anbudsprövningen rörande anläggning
litt. B 146 torde vidare få betecknas som mindre tillfredsställande.
Att det av vederbörande entreprenör avgivna anbudet antagits beror sålunda
uppenbarligen på att detsamma omräknats till en lägre slutsumma, sedan
firman nio dagar efter den officiella anbudstidens utgång inkommit
med ett »förtydligande», som emellertid i realiteten innebär ett nytt anbud.
Därest fortifikationsförvaltningen ansett att oklarhet rörande de offererade
priserna i något avseende förelegat, synes enligt de för upphandlingsförordningen
grundläggande principerna omtävlan på lika villkor mcl -

lan de båda lägsta anbudsgivarna ha bort ske. Under alla förhållanden
hade i upphandlingsprotokollet klart bort angivas, att viss jämkning av de
ursprungligen offererade priserna företagits.

Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att fortifikationsförvaltningen
vid sin prövning av de rörande anläggningar litt. B 136 och B 215
avgivna anbuden tagit hänsyn enbart till den i vederbörande arbete ingående
första etappen, omfattande viss utsprängning, vilket medfört att
det lägsta anbudet för samtliga tre etapper, omfattande såväl utsprängning
som inbyggnad av här ifrågavarande bergrum, icke antagits. Möjligen kan
detta ha berott på att vid tidpunkten för fortifikationsförvaltningens beslut
byggnadstillstånd ännu icke erhållits för de båda sista etapperna. Att
i ett fall som detta arbetet i dess helhet måste utföras, därest bergrummen
skola komma till avsedd användning, är emellertid ofrånkomligt. Vederbörande
entreprenör har också i särskild skrivelse förklarat sig bunden
av sitt anbud i vad avser etapperna II och III, även för den händelse dessa
icke skulle kunna beställas samtidigt som etapp I. Därest firman anförtros
jämväl de med etapperna II och III sammanhängande arbetena — och detta
förefaller mest sannolikt, även om nya anbud skulle infordras, eftersom
den på platsen redan varande entreprenören ju därvid icke behöver
räkna med några mera väsentligt ökade fasta kostnader — blir emellertid
slutresultatet att kronan tillskyndas en förlust, enär ett lägre anbud ursprungligen
avgivits för arbetet i dess helhet. Insikten härom har tydligen varit
vägledande för fortifikationsförvaltningens beslut i fråga om vissa andra
i det föregående berörda bergrumsanläggningar av exakt samma karaktär,
där ämbetsverket sålunda låtit den sammanlagda anbudssumman bliva
avgörande, oaktat vederbörande entreprenörer icke legat lägst i fråga om
respektive första etapper och vid anbudstillfällena byggnadstillstånd erhållits
allenast för häri ingående arbeten. Att fortifikationsförvaltningen
icke förfarit på motsvarande sätt i det nu berörda speciella fallet finna revisorerna
anmärkningsvärt.

Såsom mindre tillfredsställande framstår jämväl fortifikationsförvaltningens
beslut att som entreprenör för anläggning litt. B 154 anlita viss
firma, vars anbudssumma med närmare 40 000 kronor överstiger vad viss
annan firma offererat i sitt anbud. Beslutet har motiverats med att ifrågavarande
firma vore ansluten till den s. k. byggnads- och reparationsberedskapen.
Denna motivering synes dock knappast hållbar, då syftet med byggnads-
och reparationsberedskapen självfallet icke kan vara, att därtill anslutna
firmor skola i fråga om entreprenadarbeten särskilt gynnas framför
andra till ekonomisk nackdel för kronan. Härutinnan torde sålunda
böra erinras om att nämnda organisation jämlikt de i kungörelsen 1944:
384 meddelade bestämmelserna må tagas i anspråk endast i den mån ifrågavarande
arbeten icke kunna lämpligen utföras av andra civila eller militära
arbetsorgan. Under alla omständigheter synes fortifikationsförvaltningen,
innan beslut i ärendet fattades, antingen ha bort närmare undersöka,
huruvida icke de planerade övningarna lika väl kunnat komma till

utförande, därest den firma som avgivit det lägsta anbudet antagits såsom
entreprenör, eller ock ha sökt samordna dessa övningar med något bergrumsarbete
som jämlikt de i upphandlingsförordningen fastslagna grundsatserna
anförtrotts till byggnads- och reparationsberedskapen ansluten
firma.

Vid granskningen har slutligen rent allmänt iakttagits, att fortifikationsförvaltningen
genomgående synes omräkna de av vederbörande firmor offererade
å-priserna i syfte att erhålla alternativa anbudssummor, gällande
i ena fallet inklusive och i andra fallet exklusive kostnaderna för sprängoch
tändmedel. Någon praktisk betydelse har dock icke denna omräkning,
då entreprenörerna vid sin fakturering utgå från de offererade priserna
— däremot måste den uppenbarligen genom sin tidskrävande natur vålla
åtskilligt merarbete. En annan olägenhet därav är att ämbetsverket nödgas
antedatera anbudsförteckningarna, vilket som nämnts icke endast innebär
ett formellt åsidosättande av upphandlingsförordningens bestämmelser
utan även medför risker för ett i sakligt hänseende inkorrekt förfarande.
Ett speciellt exempel på de otillfredsställande resultat systemet kan
leda till utgör fortifikationsförvaltningens förberörda beslut i fråga om
anläggning litt. B 184. Här synes ämbetsverket först efter flera månader
ha upptäckt, att vederbörande entreprenör erhållit likvid för utförda arbeten
på grundval av de offererade å-priserna, vilka på sedvanligt sätt inkluderat
kostnaderna för spräng- och tändmedel, oaktat beslutet baserats på
de omräknade priserna och i överensstämmelse härmed angivits innebära,
att ämbetsverket skulle icke endast tillhandahålla utan även bekosta erforderlig
ammunition. Mindre lämpligt torde vidare vara, att dispositionen
av anslagsmedel på ifrågakommande redovisningstitlar sker med utgångspunkt
från de sålunda reducerade anbudssummorna. Detta har nämligen
till följd att totalkostnaden för visst arbete icke kommer till uttryck i
dispositionsbokföringen, vilket i sin tur måste föranleda oavlåtliga korrigeringar
i efterhand.

De här påpekade olägenheterna skulle uppenbarligen kunna undvikas,
därest fortifikationsförvaltningen redan i programhandlingarna angåve, att
ämbetsverket hade för avsikt att tillhandahålla erforderliga spräng- och
tändmedel mot visst pris. En ytterligare förenkling av det med anbudsprövningen
förenade arbetet vore enligt revisorernas mening möjlig, om i
anbudsformulären jämväl de preliminära massorna infördes, så att vederbörande
anbudsgivare finge tillfälle att inkomma med i förväg uträknade
totala anbudssummor. För undvikande av eventuella missförstånd
rörande det ifrågavarande arbetets faktiska omfattning borde vidare transportlängderna
för de olika stenmassorna finnas angivna i respektive anbudshandlingar,
vilket icke är fallet för närvarande. En omläggning av del
inom fortifikationsförvaltningen tillämpade systemet för anbudsinfordran
enligt nu angivna riktlinjer, varigenom garanti vunnes för att vederbörande
firmor grundade sina beräkningar på ensartade principer och utgångsvärden,
skulle, såvitt revisorerna kunna finna, i hög grad underlätta såväl an -

budsprövningen som kontrollen över de i anslutning därtill fattade besluten.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna anföra följande.

Av den verkställda granskningen framgår, att fortifikationsförvaltningen
i vad avser vården av de till vissa entreprenadärenden hörande handlingarna
synes i en betänklig utsträckning ha åsidosatt grundläggande ordningsregler.
Revisorerna finna det därför angeläget, att ämbetsverket vidtager
de åtgärder av personell och organisatorisk art som erfordras för undanröjande
av här ifrågavarande missförhållanden. De gjorda iakttagelserna
ge vidare vid handen, att i flera fall vederbörlig hänsyn icke kan anses ha
tagits till upphandlingsförordningens bestämmelser. Det nu sagda gäller
såväl den rent formella handläggningen av respektive ärenden som de fattade
beslutens sakliga innehåll. Med anledning härav vilja revisorerna understryka
nödvändigheten av att i fortsättningen förberörda bestämmelser
till alla delar efterföljas. Av väsentlig betydelse torde därvid vara, att nu
tillämpade system för anbudsinfordran omlägges på sådant sätt, att för
anbudsprövningen avgörande omständigheter omedelbart kunna utläsas ur
de avgivna anbuden, vilket icke minst för fortifikationsförvaltningens egen
del skulle möjliggöra avsevärda besparingar i fråga om tid och arbetskraft.

§ 3.

Visst av fortifikationsförvaltningen fattat omföringsbeslut.

Vid den nuvarande fortifikationsförvaltningens tillkomst bestämdes bl. a.,
att kostnaderna för den vid ämbetsverket tjänstgörande personal som anlitades
för vissa arbetsuppgifter av teknisk natur skulle i huvudsak belasta
vederbörande sakanslag. I överensstämmelse härmed plägar fortifikationsförvaltningen
årligen bemyndigas att med de begränsningar, som i varje
särskilt fall kunna vara meddelade, tills vidare taga i anspråk till ämbetsverkets
förfogande ställda byggnadsanslag samt anslag för forskningsverksamhet
och för fortifikatorisk rustningsplanläggning för att bestrida avlöningskostnader
för personal, som sysselsättes med hithörande uppgifter.
Av Kungl. Maj:t fastställas dessutom för varje budgetår särskilda personalförteckningar
för extra ordinarie tjänstemän med avlöning från byggnadsanslag.
Vad ovan sagts angående bestridandet av avlöningskostaderna för
vissa personalkategorier gäller i princip även om motsvarande omkostnader.

Enligt inhämtade uppgifter skulle i fråga om fortifikationsförvaltningens
olika byråer från sakanslag avlönas vid byggnadsbyrån det övervägande
flertalet, vid befästningsbyrån ungefär 65 procent, vid kasernbyrån ungefär
60 procent samt vid administrativa byrån ungefär 35 procent av personalen.

För bokföringen av här ifrågavarande kostnader använder fortifikationsförvaltningen
två olika hjälptitlar, en för avlöningar och en för omkostnader,
vilka månatligen avräknas mot vederbörande sakanslag. Därutöver ha

beträffande envar av byggnadsbyrån, befästningsbyrån och kasernbyrån
upplagts särskilda försträckningstitlar för respektive organisationsenheters
byråkostnader. Sistnämnda titlar belastas med bl. a. kostnaderna för arbetsledare
och konsulterande personal som anlitas från fall till fall samt
med vissa allmänna kostnader-av natur att sedermera skola proportionsvis
fördelas på ifrågakommande sakanslag. Härutinnan har enligt beslut av
fortifikationsförvaltningen den 17 juni 1948 föreskrivits följande.

För varje byrå upplägges särskild administrationstitel, varå byråns avlöningar
och omkostnader avföras —• i den mån de icke äro av natur att
skola bestridas av ämbetsverkets, å administrativa byrån förvaltade, avlönings-
och omkostnadsanslag. Belastningen å administrationstitlarna utjämnas
vid varje budgetårs slut genom omföring till byggnadsanslagen eller
till anslagen för forskning eller befästningsplanläggning. Varje byrå är ansvarig
för täckandet av sin administrationstitel.

Vid granskning av fortifikationsförvaltningens räkenskaper för sistförflutna
budgetår ha revisorerna iakttagit, att ämbetsverket den 12 augusti
1950 fattat beslut om viss omföring, vilken bokförts per den 30 juni 1950
(verifikation nr 0 4492), och varigenom ett sammanlagt belopp av 431 827
kronor 4 öre krediterats byggnadsbyråns titel för byråkostnader (9461)
samt ■— med ett undantag -— debiterats vissa andra titlar å vilka redovisas
utgifter för byggnadsarbeten av olika slag. Nämnda undantag avser en post
å 226 207 kronor 4 öre, som debiterats den under samlingsrubriken Viss
förrådshållning av byggnadsmateriel upplagda titeln Fordringar (94424).
Revisorerna ha vidare uppmärksammat att fortifikationsförvaltningen, likaledes
den 12 augusti 1950, beslutat återföra sist angivna belopp genom kreditering
av titel 94424 och debitering av titel 9461. Detta beslut har bokförts
per den 11 augusti 1950 (verifikation nr 0 468).

Beträffande användningen av redovisningstitel 94424 har i försvarsdepartementets
ämbetsskrivelse den 15 november 1945 angående redovisningen
av viss förrådshållen byggnadsmateriel m. m. föreskrivits, att densamma
skall påföras marknadsvärdet för försåld byggnadsmateriel samt hyror för
uthyrningsmateriel respektive gottskrivas då likvid erhålles.

Enligt fortifikationsförvaltningens huvudbok för budgetåret 1949/50 utvisar
titeln 9461 ingen balans.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
skola de å de s. k. administrationstitlarna bokförda kostnaderna enligt
fortifikationsförvaltningens egna föreskrifter i ämnet budgetårsvis omföras
till vederbörande sakanslag. Det ligger också i sakens natur att sådan
omfördelning måste komma till stånd, för att bokslutet skall lämna en rättvisande
bild av den faktiska belastningen på olika riksstatsanslag. I ämbetsverkets
huvudbok för sistförflutna budgetår redovisas heller icke någon
balans å den titel för byggnadsbyråns byråkostnader, varom i detta fall närmast
är fråga. Detta bokföringsresultat har emellertid nåtts endast på grund
av att, enligt beslut den 12 augusti 1950, ett belopp å i runt tal 226 000

kronor per den 30 juni debiterats visst konto, som enligt av Kungl. Maj:t
meddelade bestämmelser upplagts för helt annat ändamål. Att med detta
beslut avsetts en allenast tillfällig utjämning av förenämnda administrationstitel
visas även därav, att beloppet samtidigt per den 11 augusti återförts
till titeln.

Vad anledningen kan vara till att fortifikationsförvaltningen i nu berörda
fall icke sett sig i stånd att i vederbörlig ordning omfördela här ifrågavarande
kostnader undandrager sig revisorernas bedömande. Det av ämbetsverket
tillämpade förfaringssättet måste emellertid enligt revisorernas mening
med hänsyn till konsekvenserna betecknas såsom i hög grad anmärkningsvärt.

§ 4.

Det militära byggnadsväsendets organisation.

På grundval av ett utav 1941 års militära förvaltningsutredning utarbetat
förslag framlade Kungl. Maj:t i propositionen 1943: 180 plan till ny organisation
av försvarets centrala förvaltning och förordade därvid, att denna
i viss omfattning skulle organiseras fackgrensvis och indelas på åtta
särskilda ämbetsverk, däribland en för försvarsgrenarna gemensam fortifikation
sförvaltning. Med inrättandet av detta förvaltningsorgan skulle
dock lämpligen anstå till dess det i försvarets femårsplan ingående byggnadsprogrammet
blivit i det närmaste genomfört. I avbidan på en slutlig
omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen borde den här
ifrågavarande verksamheten för arméns vidkommande ledas av ett fristående
ämbetsverk, arméns fortifikationsförvaltning, organiserat genom utbrytning
ur dåvarande arméförvaltningen av dess fortifikationsstyrelse. Marinens
och flygvapnets byggnadsorgan borde tills vidare alltjämt ingå i respektive
försvarsgrensförvaltningar.

I skrivelse nr 319 anmälde 1943 års riksdag, att riksdagen beslutat att
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter skulle med vissa avvikelser organiseras
efter den i förenämnda proposition angivna planen.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallades härefter
inom försvarsdepartementet särskilda sakkunniga med uppdrag att
på grundval av det år 1943 fattade principbeslutet verkställa fortsatta överväganden
om sammanförande av de försvarsgrensvis ordnade byggnadsorganen
till en enhetlig organisation ävensom att undersöka möjligheterna
att samordna det militära byggnadsväsendet med motsvarande uppgifter för
den civila statsförvaltningens behov. Skilda alternativ borde därutinnan
komma under bedömande. Vidare skulle det ankomma på utredningen att
särskilt undersöka vissa frågor berörande förvaltningen av försvarets domäner,
flygfält, bostäder och fabriker ävensom vissa spörsmål rörande fortifikationskåren
m. m.

I enlighet härmed upptog utredningen — som antog benämningen fortifikations-
och bgggnads förvaltning sutredningen — i ett den 27 december
1945 avgivet betänkande med förslag angående omorganisation av fortifikations-
och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. m. (SOU 1945:65)
till övervägande tre alternativ för ordnandet av fortifikationsverksamheten
och den statliga husbyggnadsförvaltningen, nämligen alternativ I med skiljelinje
dragen mellan den civila byggnadsverksamheten å ena sidan samt
försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet å den andra, alternativ
II med samma skiljelinje utom såtillvida, att detaljutformning och utförande
av de för militärt ändamål avsedda byggnaderna skulle sammanföras
med motsvarande verksamhet för den civila statsförvaltningen, samt
alternativ III med skiljelinjen mellan byggnadsverksamhet å ena och befästningsverksamhet
å andra sidan. Utredningen förordade för sin del att
organisationsfrågan löstes enligt alternativ I: en av utredningens ledamöter
reserverade sig dock för en lösning enligt alternativ II. För vart och ett
av alternativen framlades organisationsförslag samt personal- och kostnadsberäkningar.
Utredningen behandlade jämväl en rad särskilda organisationsfrågor,
varvid bl. a. förordades att ärenden angaende de militära
flygfälten och försvarets fabriksanläggningar alltjämt skulle handhavas av
flygförvaltningen respektive försvarets fabriksstyrelse. Vidare upptogos
spörsmålen om fortifikationskårens personalbehov och om fortifikationsofficerarnas
utbildning och rekrytering.

Över utredningens förslag avgåvos efter remiss utlåtanden av7 ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar, vilka, i den mån de ansågo sig
böra taga ställning till valet mellan de av utredningen diskuterade organisationsalternativen,
till övervägande antal förklarade sig dela utredningens
uppfattning att alternativ I vore att föredraga framför de övriga. En
lösning enligt alternativ III med vissa modifikationer förordades dock av
byggnadsstyrelsen, medan bl. a. statskontoret och statens sakrevision närmast
uttalade sig för alternativ II.

Vid ärendets beredning i försvarsdepartementet fann departementschefen,
att de av fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen framlagda
förslagen borde göras till föremål för viss överarbetning, innan desamma
lades till grund för en proposition. De fortsatta övervägandena i
frågan anförtroddes 19t6 års militära förvaltningsutredning, som tillkallats
den 11 november 1946 med uppdrag att inom försvarsdepartementet biträda
med översyn av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation.

Beträffande huvudspörsmålet anförde förvaltningsutredningen bl. a. följande.

Vid de överväganden, som utredningen ägnat frågan, huruvida fortifikations-
och byggnadsväsendet inom försvaret bör ombesörjas av en särskild
organisation eller i större eller mindre utsträckning organisatoriskt sammanföras
med liknande uppgifter för den civila statsförvaltningen, har utredningen
kommit till den uppfattningen, att åtskilliga av de skäl, som anförts
för en sammanslagning, äro beaktansvärda. Fördelar av en gemensam
organisation synas dock företrädesvis uppkomma genom ett förenande av

nyfryggnadsuppgifterna. Dessas sammanförande synes otvivelaktigt på längre
sikt kunna skapa förutsättningar för ett starkare uppbyggande av den
statliga husbyggnadsorganisationen och ett i görligaste mån rationellt utnyttjande
av personal och maskiner.

Å andra sidan kan icke förnekas, att betydelsefulla omständigheter tala
mot ett sammanförande. Så är särskilt fallet beträffande underhållsverksamheten.
Då antalet byggnader, som skulle beröras av en centralisering,
är mycket stort och då de särskilda underhållsåtgärderna kräva individuell
behandling, kan man icke avvisa farhågorna för att sammanförandet skulle
tynga och fördröja underhållsverksamheten i stället för att leda till ökad
rationalisering. Genom förenandet av försvarets byggnadsunderhåll med
motsvarande uppgifter för civilt ändamål skulle möjligheterna att skapa
en lämplig organisation för befästningsverksamheten försämras, varjämte
den militära förvaltningsapparaten skulle kompliceras. Under sådana förhållanden
har utredningen funnit sig icke kunna förorda, att organisationsfrågan
nu löses enligt det av 1944 års utredning med III betecknade
alternativet.

Vid valet mellan alternativen I och II hade för förvaltningsutredningen
huvudfrågan varit, huruvida detaljutformning och utförande av nya husbyggnader
för militärt bruk borde handhavas av en för försvaret gemensam
fortifikationsförvaltning eller tilläggas byggnadsstyrelsen. För bedömandet
härav hade utredningen ansett det vara erforderligt att erhålla
en uppfattning om försvarets verkliga nybyggnadsvolym — utom för fabriker
och flygfält — under de närmast följande åren. Med hänsyn till att
denna nybyggnadsverksamhet enligt inhämtade uppgifter kunde antagas
komma att genomsnittligen röra sig omkring 30 miljoner kronor per år
och då byggnadsstyrelsen, vars normala arbetsuppgifter med all sannolikhet
komme att ytterligare stegras, icke ansågs kunna bemästra de svårigheter
en dylik utökning av arbetsbelastningen skulle innebära, sade sig
utredningen hysa starka betänkligheter mot att för det dåvarande överflytta
arbetet med detaljutformning och utförande av försvarets husbyggnader
till styrelsen. Rent principiellt förklarade sig dock utredningen vara
benägen att anse, att ett sammanförande av nybyggnadsuppgifterna för
militära och civila behov skulle medföra sådana fördelar, att en dylik anordning
vid lämplig tidpunkt borde prövas.

I anslutning härtill anförde förvaltningsutredningen bl. a. följande.

När det nu bedömbara nybyggnadsprogrammet fullföljts, bör klarhet ha
vunnits om försvarets framtida organisation och möjligheter föreligga att
för en längre tidsperiod överblicka det militära byggnadsbehovet. Tiden synes
då vara inne att taga slutlig ställning till frågan om ett sammanförande
av civila och militära nybyggnadsuppgifter. Vid den förnyade undersökning
av hithörande problem, som i god tid torde böra igångsättas, bör enligt
utredningens mening jämväl uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida icke
ett särskilt organ borde tillskapas för handhavande av ifrågavarande nybyggnadsuppgifter.
Den samlade nybyggnadsverksamheten torde nämligen
bliva av sådan vikt och omfattning, att det kan ifrågasättas, om det är rationellt
att förena dessa uppgifter med de åligganden av annan art, vilka
tillkomma byggnadsstyrelsen.

Frågan förelädes sedermera riksdagen genom propositionen 1947:142.
Beträffande det grundläggande organisationsspörsmålet anförde därvid föredragande
departementschefen bl. a. följande.

För egen del har jag funnit mig böra nu förorda en organisation enligt
alternativ I. Beträffande skälen härför kan jag i huvudsak ansluta mig till
de synpunkter, som anförts av 1946 års utredning. EU sammanförande av
underhållsverksamheten beträffande civila och militära byggnader skulle
sålunda utan tvivel tynga och fördröja underhållsverksamheten i stället
för att leda till ökad rationalisering, varjämte en lämplig organisation för
befästningsverksamheten skulle försvåras. Alternativ III synes alltså icke
böra komma i fråga. Vid valet mellan alternativ I och II har jag i likhet
med 1946 års utredning fäst särskilt avseende vid omfattningen av den nybyggnadsverksamhet
som under de närmaste åren torde vara att påräkna
på såväl det civila som det militära området. Ett sammanförande av dessa
betydande arbetsuppgifter till byggnadsstyrelsen skulle sannolikt innebära
en alltför tung belastning för detta verk, med påföljd att arbetet icke
skulle kunna behörigen fullgöras. Vid mitt ställningstagande har jag ansett
mig kunna räkna med en byggnadsverksamhet inom försvaret efter
år 1948 av ungefär den omfattning, som förutsatts av 1946 års utredning.
En byggnadsvolym av denna omfattning synes till fyllest för att en rationell
och effektiv organisation skall kunna uppbyggas.

Såsom av det nyss anförda framgår skulle däremot en ytterligare centralisering
i nuvarande läge vara ett alltför vittutseende och svårgenomförbart
projekt. Därest den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen,
på sätt förordats, nu organiseras enligt alternativ I, behöver detta dock
icke utesluta, att en ytterligare koncentrering av byggnadsverksamheten
framdeles kan övervägas. I detta hänseende hänvisar jag till de synpunkter,
som anförts av 1946 års utredning och till vilka jag kan ansluta mig.

I den speciella frågan om de militära flygfälten och försvarets fabriksanläggningar
anförde departementschefen bl. a. följande.

Då ansvaret för flygsäkerheten måste åvila flygledningen, torde det med
flygsäkerheten intimt sammanhängande underhållet av de militära flygfälten
i enlighet med utredningarnas förslag böra åvila flygförvaltningen.
Även planerande och utförande av förbättrings- och utvidgningsarbeten på
de militära flygfälten torde, åtminstone tills vidare, böra lcvarligga hos flygförvaltningen.
Sedan de omfattande arbeten, som med hänsyn till teknikens
utveckling beräknas bli erforderliga under de närmaste åren, i huvudsak
fullbordats, torde emellertid böra övervägas, huruvida en ändrad organisation
i fråga om dessa arbeten av nybyggnadskaraktär bör genomföras.
Därest fråga skulle uppkomma om utvidgning av flygvapnets organisation
med nya flygfält, torde även böra övervägas, huruvida icke dessa arbetens
utförande bör åvila den myndighet som har ansvaret för nybyggnad av civila
flygfält.

Även i fråga om försvarets fabriksanläggningar kan jag biträda 1946 års
utrednings förslag. Nybyggnad och underhåll av anläggningar å fabriksfonden
böra således handhas på samma sätt som för närvarande, dock att
utförandet av större ny- och ombyggnadsarbeten efter en övergångsperiod
bör överflyttas från fabriksstyrelsen till den nya fortifikationsförvaltningen.

I propositionen framlades vidare förslag till det nya ämbetsverkets inre
organisation och personaluppsättning in. m. Däremot berördes icke spörs -

målet om den territoriella och lokala organisationen på förevarande förvaltningsområde.

Till Kungl. Maj ris här ifrågavarande förslag lämnade riksdagen sin anslutning
(skr. nr 199).

Den sålunda beslutade nya organisationen av försvarets centrala fortifikations-
och byggnadsförvaltning — innebärande att till ett nytt ämbetsverk,
fortifikationsförvaltningen, skulle överföras i huvudsak de arbetsuppgifter
som för det dåvarande ankommo på arméns fortifikationsförvaltning,
marinförvaltningens fortifikationsavdelning, flygförvaltningens byggnadsavdelning
(med undantag av flygfältsbyrån) och försvarets bostadsanskaffningsnämnd
— förutsattes av statsmakterna kunna komma till
stånd tidigast den 1 januari 1948, varvid Kungl. Maj ri skulle äga att slutligt
bestämda tidpunkten. Enligt beslut den 2 april 1948 förordnade Kungl.
Maj ri, att omorganisationen skulle genomföras fr. o. m. den 1 maj 1948.
Instruktion för fortifikationsförvaltningen fastställdes den 16 april samma
år.

Enligt 5 § instruktionen ingå i fortifikationsförvaltningen fyra byråer,
nämligen befästningsbyrån, kasernbyrån, byggnadsbyrån och administrativa
byrån. Till fortifikationsförvaltningen höra jämväl en chefsexpedition
med bibliotek, ett beredskapskontor och ett förrådskontrollkontor. Chefsexpeditionen
är tillika chefens för fortifikationskåren expedition.

Beträffande ärendenas fördelning på de olika byråerna m. m. har i 14 §
instruktionen stadgats följande.

Å befästningsbyrån handläggas ärenden, som angå planläggning, konstruktion
och underhåll av befästningar samt av anläggningar i berg för
verkstäder, förråd, förvaring av fartyg och flygplan m. m.; fortifikatoriska
rustningsplaner; byggnadstekniskt luftskydd, kollektivt gasskydd och
orienteringsförsvårande åtgärder; anskaffning och vård av fortifikatorisk
materiel; forsknings- och försöksverksamhet inom byråns arbetsområde;
samt förande av register över befintliga befästningar och anläggningar i
berg med angivande av deras tillstånd.

Å kasernbyrån handläggas ärenden, som angå behovsutredningar samt
fastställande av situationsplaner och huvudritningar för nybyggnad samt
om- och tillbyggnad av kaserner och andra husbyggnader ävensom av hamnar,
dockor, kajer, pirer, vatten- och elektricitetsverk, skjutbanor, motorkörbanor
o. d. specialbyggnader; underhåll och vård av befintliga byggnader
av angiven art; anskaffning och vård av materiel för byggnadernas
skötsel; hyresersättning för försvarets bostäder, fördelning av tjänstebostäder
ävensom förhyrningar och uthyrningar; samt förande av byggnadsoch
bostadsregister.

_ Å byggnadsbyrån handläggas ärenden, som angå utarbetande av liuvudritningar,
arbets- och detalj ritningar med tillhörande beskrivningar samt
kostnadsberäkningar för sådana nybyggnader samt om- och tillbyggnader,
som omnämnts här ovan, ävensom av beskrivningar m. m. för större underhållsarbeten
av där nämnd art; utredningar rörande väg- och vattenbyggnadstekniska,
ång-, värme-, ventilations-, sanitets-, gas- och kyltekniska
samt elektrotekniska frågor; utförande av nybyggnader, större om- och
tillbyggnader samt underhållsarbeten av sådan storleksordning, att ämbetsverket
finner dem icke lämpligen böra anförtros underlydande myndig -

heter; samt upphandling och förrådshållning av materiel, maskiner m. m.
såväl för ämbetsverkets och — i den mån sådant särskilt föreslcrives —
byggnadsstyrelsens byggnadsverksamhet som även för byggnads- och reparationsberedskapens
behov.

Å administrativa byrån handläggas ärenden, som angå den rättsliga vården
av det under ämbetsverkets förvaltning stående fastighetsbeståndet;
förvaltningen av övnings- och skjutfält; förvärv och försäljning av fast
egendom; arrenderingar; tillsättning, förordnande, tjänstledighet, avsked
och entledigande beträffande ämbetsverkets civila personal; avlöning för sådan
personal; ämbetsverkets omkostnadsanslag; dispositionsbokföring och
kameral förhandsgranskning; samt andra ärenden av administrativ och juridisk
beskaffenhet, i den mån de icke finnas böra handläggas å det för
försvarets centrala förvaltningsmyndigheter gemensamma advokatfiskalskontoret.

I nedanstående tablå ha revisorerna sammanställt från fortifikationsförvaltningen
införskaffade uppgifter rörande den vid ämbetsverket den 30 september
1950 anställda personalen, fördelad på olika kategorier och organisationsenheter.
I sammanställningen ha medtagits sådana befattningshavare
som vid ifrågavarande tidpunkt på grund av sjukdom m. m. åtnjutit
tjänstledighet, däremot icke tillfälliga vikarier. I den mån riss tjänsteman
med frånträdande av den egna tjänsten uppehållit högre tjänst med annan
lönegradsbeteckning, har vederbörande redovisats såsom tillhörande sistnämnda
kategori. Befästningsbyrån har betecknats med B, kasernbyrån
med K, byggnadsbyrån med By, administrativa byrån med A, förrådskontrollkontoret
med FK, beredslcapskontoret med BK och chefsexpeditionen
med Exp.

Personalkategori	B	K	By	A	FK	BK	Exp	Totalt
Ordinarie tjänstemän.............	2	10	7	10	1		3	33
Militär och civilmilitär personal . . .	12	3	—	_	_	_	1	16
Extra ordinarie tjänstemän.......	25	38	66	28	—	2		159
Extra tjänstemän och aspiranter . .	37	22	92	13	—	1	2	167
Arvodesanställd personal.........	4	9	51	5	—	1	4	74
Arbetsledare.....................	2	—	15	_	_	_		17
Pensionerad militär personal......	6	5	—	1	3	1	1	17
Summa	88	87	231	57	4	5	11	483

I anslutning härtill må nämnas att vid ifrågavarande redovisningstillfälle
inalles 62 befattningshavare voro stationerade å annan ort än Stockholm.
Av detta antal tillhörde 2 befästningsbyrån, 11 kasernbyrån och 49
byggnadsbyrån.

Såsom regionala organ under fortifikationsförvaltningen fungera inom
armén de olika militärbefälsstaberna, i vilka ingå särskilda fortifikationsavdelningar.
Vid de vederbörande militärbefälhavare underställda förbanden
(motsvarande) ankommer i allmänhet på en särskild befattningshavare
att föredraga ärenden rörande fastighetsförvaltningen och tillsynen över
densamma. Inom övriga försvarsgrenar finnes däremot intet utbyggt inel3—508049.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

lanled i förvaltningsorganisationen motsvarande militärbefälhavarna. Den
direkta fastighetsförvaltningen inom marinen ombesörjes sålunda i huvudsak
av cheferna för örlogsvarv och kustartilleriförsvar, medan inom flygvapnet
enahanda uppgifter fullgöras av cheferna för flygflottiljer, flygbasområden,
verkstäder in. m. Vederbörande chefer ha därvid som regel till sitt
förfogande särskilda fackorgan.

Revisorerna ha från fortifikationsförvaltningen införskaffat vissa uppgifter
rörande fördelningen mellan å ena sidan ämbetsverket och å andra
sidan de regionala och lokala myndigheterna av de förvaltningsuppgifter
som sammanhänga med nybyggnads- och underhållsverksamheten inom försvaret.
Av de sålunda inhämtade uppgifterna framgår följande.

Ärenden rörande såväl utredning som utförande av nybyggnadsföretag
handläggas i regel centralt av fortifikationsförvaltningen. För byggnadsverksamhetens
närmare handhavande ha inom ämbetsverket inrättats fyra
(ursprungligen fem) s. k. husbyggnadsdistrikt, av vilka två ha sin ledning
i Stockholm, ett i Boden och ett i Alingsås. I undantagsfall uppdrages utförandet
av nybyggnadsföretag av mindre omfattning åt underlydande regional
eller lokal myndighet.

Beträffande underhåll av fastigheter åligger det enligt kungl. brev den 24
maj 1946 med bestämmelser angående förvaltningen av försvarets fastighetsfond
fortifikationsförvaltningen att, så ofta och i den omfattning sådant
prövas erforderligt, föranstalta om besiktning av de till fonden hörande
fastigheterna samt om värdering av därvid påsynade åtgärder. Dylika
besiktningar och handläggningen av härav föranledda ärenden verkställas
såväl av ämbetsverket som av regional myndighet.

Enligt ovannämnda bestämmelser åligger det vidare förvaltningen att
på grund av vad vid besiktningar eller eljest förekommit å generalplan
upptaga sådana erforderliga reparations-, underhålls- och smärre förbättringsarbeten
m. m., vilka icke eller endast i ringa mån öka värdet å den
anläggning arbetena avse, att besluta om utförande av dessa arbeten samt
att organisera, leda och övervaka utförandet av beslutade arbeten. Dylik
generalplan uppgöres med ledning av från regional och lokal myndighet
lämnade förslag. Sedan Kungl. Maj :t fastställt stat för fastighetsfonden
och i samband därmed ställt medel till förvaltningens förfogande, anvisar
ämbetsverket medel till underställda myndigheter för utförande av underhållsarbetena.
Mera omfattande arbeten utföras dock av förvaltningen, som
även ombesörjer underhållet å vissa byggnader i Stockholm samt vissa centrala
förrådsanläggningar.

Jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 13 maj 1949 har försöksverksamhet avseende
den regionala och lokala fortifikations- och byggnadsförvaltningen
bedrivits inom I. och III. militärområdena under tiden den 1 juli 1949—*den
30 september 1950. Inom förstnämnda militärområde har därvid prövats ett
av överbefälhavaren och förvaltningen förordat förslag, i huvudsak innebärande,
att ämbetsverket skall utreda endast särskilt omfattande byggnadsärenden
eller ärenden av principiell natur, lämna direktiv och allmänna rikt -

linjer för verksamheten vid de regionala och lokala myndigheterna samt
utöva kontroll genom inspektioner m. m. De regionala myndigheterna skola
erhålla större befogenheter och ansvar samt fördenskull avsevärt förstärkas
med civil teknisk personal. Vid nybyggnadsföretag skall planeringsarbetet
i större utsträckning än hittills ombesörjas av det regionala organet, som
jämväl regelmässigt skall utöva kontroll av entreprenadarbete och ledning
av arbeten i egen regi. Vad avser underhållsverksamheten skola, frånsett arbeten
av större omfattning eller av principiell natur, detaljerade förslag icke
underställas förvaltningen för prövning. Ämbetsverket skall sålunda fördela
underhållsmedel å underställda myndigheter med ledning av i stora drag
uPP&j°rda förslag. För förvaltningens del kan förväntas att ifrågavarande
organisation kommer att medföra viss minskning av personalbehovet.

Den inom III. militärområdet prövade försöksverksamheten har utformats
från förutsättningen, att lokalmyndigheten skall vara direkt underställd fortifikationsförvaltningen
utan regional mellaninstans i vad avser husbyggnadsunderhåll
jämte smärre förbättringsarbeten samt övningsfälts- och
andra domänfrågor. Till lokalmyndighetens förfogande skola stå antingen
heltidsanställda civila driftingenjörer, av vilka var och en skall betjäna och
vara fast tilldelad flera förband, eller deltidsanställda byggnadsexperter.
Ärenden rörande befästningsunderhåll skola däremot handläggas av regional
myndighet. Frågor om planläggning och utförande av nya anläggningar
skola handhavas av fortifikationsförvaltningen.

Organisationsförsöken ha stått under gemensam ledning av statens organisationsnämnd
och fortifikationsförvaltningen. Denna försöksledning har efter
försökens avslutande enats om att förorda en organisation, som i huvudsak
bygger på den inom I. militärområdet bedrivna försöksverksamheten.
Sedan rapport över organisationsförsöken upprättats och förslag till ny organisation
utai''betats, ha organisationsnämnden och förvaltningen för avsikt
att gemensamt hos Ivungl. Maj :t hemställa, att ärendet måtte föreläggas
1951 års riksdag.

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, undantogos
vid 1947 års riksdagsbeslut om inrättandet av den nya fortifikationsförvaltningen
vissa grenar av det militära byggnadsväsendet från den centralisering
som i övrigt genomfördes på förevarande område. Förvaltningen
av de militära flygfälten ankommer sålunda alltjämt på flygförvaltningen.
De byråer inom ämbetsverket som närmast handhava hithörande ärenden
äro flygfältsbyrån och civilbyrån. Härutinnan stadgas i 18 § flygförvaltningens
instruktion bl. a. följande.

Ä flygfUltsbi/rån handläggas ärenden, som angå planläggning för samt byggande
och underhåll av militära flygfält; skötsel och vård av byggnader och
anläggningar, vilka enligt särskild föreskrift av Kung]. Maj :t skola stå under
ämbetsverkets förvaltning; granskning i tekniskt hänseende av inkommande
medelsredogörelser; samt statistik i vad angår byrån.

Å civilbijrån handläggas ärenden, som angå den rättsliga vården av det
under ämbetsverkets förvaltning stående fastighetsbeståndet samt genomförande
av fastighetsförvärv för flygfältsändamål.

Flygfältsbyrån står under ledning av en civil byråchef i lönegraden Cp 10.
Vid byrån tjänstgör dessutom såväl teknisk som administrativ personal. Enligt
av revisorerna inhämtade uppgifter utgjorde per den 30 september 1950
antalet sådana befattningshavare 39 respektive 10.

I detta sammanhang må vidare erinras om att det jämlikt instruktionen
för försvarets fabriksverk (SFS nr 341/1944) ankommer på försvarets fabriksstyrelse
att bl. a. anskaffa för fabriksverket erforderlig materiel ävensom
planera och i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter anskaffa
erforderliga byggnader och anläggningar inom styrelsens verksamhetsområde.
Efter uppdrag av krigsmaterielverket ombesörjer fabriksstyrelsen
därjämte projektering och utförande av krigsmaterielverket underställda
industriella anläggningar och centralförråd samt biträder krigsmaterielverket
i frågor rörande förvaltning och underhåll av nämnda anläggningar och
förråd.

För handhavandet av härmed sammanhängande arbetsuppgifter har inom
fabriksstyrelsen tillfälligtvis inrättats en särskild byrå, anläggningsbyrån.
Chef för byrån är en tillförordnad överingenjör som åtnjuter visst arvode.
Den vid byrån per den 30 september 1950 tjänstgörande personalen i övrigt
utgjordes av 27 befattningshavare, samtliga med rent tekniska arbetsuppgifter.

Inom den civila statsförvaltningen utgör byggnadsstyrelsen den centrala
myndigheten på husbyggnadsväsendets område. På styrelsen ankommer
sålunda att verkställa utredning av byggnadsfrågor och utföra av statsmakterna
beslutade nybyggnader samt om- och tillbyggnader för en stor
del av den civila statsförvaltningens behov, att förvalta kronans för civilt
ändamål anslagna byggnader, vilka icke äro ställda under annan myndighets
överinseende, att handlägga ärenden rörande den kultur- och konsthistoriska
byggnadsvården och stadsplaneväsendet samt att ombesörja viss
bränslekontrollerande verksamhet.

Byggnadsstyrelsen utgöres av en generaldirektör och chef samt gåsom
ledamöter sju byråchefer. Byråcheferna förestå var sin byrå (avdelning),
nämligen utredningsbyrån, byggnadsbyrån, intendentsbyrån, kulturhistoriska
byrån, stadsplanebyrån, administrativa byrån och värmetekniska avdelningen.

Å de särskilda byråerna handläggas följande ärenden.

Å utredningsbyrån: ärenden som avse utredning av byggnadsfrågor samt
granskning av förslag till byggnadsföretag och vad därmed äger samband;

å byggnadsbyrån: ärenden rörande organisation och utförande av nybyggnader
samt större om- och tillbyggnader för statens räkning jämte
därmed sammanhängande ekonomiska och konstruktiva utredningar ävensom
rörande utövandet av styrelsens upplysningsverksamhet å husbyggnadsområdet; å

intendentsbyrån: ärenden angående förvaltning och underhåll m. m.
av staten tillhörig egendom, ärenden rörande förhyrning och uthyrning
av lokaler för statsverkets räkning samt tillsyn över förhyrda sådana;

å kulturhistoriska byrån: ärenden rörande den kultur- och konsthistoriska
byggnadsvården och därmed sammanhängande ämnen;

å stadsplanebyrån: ärenden angående stadsplaneväsendet med vad därmed
sammanhänger;

å administrativa byrån: ärenden, som röra styrelsens medelsförvaltning,
avyttring och förvärv av tomtmark, styrelsens organisation och personal
ävensom administrativa ärenden, som ej tillhöra annan byrå; samt
å värmetekniska avdelningen: ärenden rörande bränslekontroll vid statens
civila anläggningar med undantag av statens järnvägars, utredningsärenden
av värmeteknisk natur samt ärenden rörande utövandet av styrelsens upplysningsverksamhet
för ökad användning av inhemskt bränsle samt därmed
sammanhängande frågor.

Under byggnadsstyrelsen lyder länsarkitektorganisationen med ett länsarkitektkontor
i varje län. Hithörande personal är anställd hos styrelsen
och utgöres av länsarkitekter, biträdande länsarkitekter, assistenter och
viss biträdespersonal. Å länsarkitekterna ankommer bland annat att handha
den närmaste tillsynen över kronans under styrelsens förvaltning ställda
fastighetsbestånd, envar så vitt angår hans distrikt. Tillsynen över den inom
Stockholms län belägna egendomen av nämnda kategori handhaves dock
icke av länsarkitekten därstädes utan direkt av styrelsens intendentsbyrå,
vilken även ombesörjer den omedelbara vården av de under styrelsens förvaltning
stående fastigheterna inom Stockholms stad.

I detta sammanhang må erinras om att spörsmålen rörande byggnadsstyrelsens
och den centrala stadsplanemyndighetens organisation f. n. äro
föremål för utredningar genom särskilda sakkunniga, nämligen 1947 års
byggnadsstyrelseutredning respektive den samma år tillsatta kommittén
för stadsplaneväsendets omorganisation. Ifrågavarande utredningsuppdrag
torde vara slutförda inom den närmaste framtiden.

De av byggnadsstyrelsen förvaltade fastigheterna redovisas på tre olika
delfonder av statens allmänna fastighetsfond, nämligen slottsbyggnadernas
delfond, beskickningsfastigheternas delfond och byggnadsstyrelsens delfond.
Styrelsen handhar därjämte nybyggnadsverksamheten beträffande
vissa myndigheter med egen fastighetsredovisning, såsom medicinalstyrelsen,
statsuniversiteten samt, till huvudsaklig del, generalpoststyrelsen och
telegrafstyrelsen. Byggnadsunderhållet ankommer dock på vederbörande
myndigheter själva att ombesörja. Statens järnvägar, statens vattenfallsverk,
domänverket och lotsstyrelsen ha sedan gammalt särskilda byggnadsoch
undcrhållsavdelningar, avsedda i första hand för de av respektive verks
speciella uppgifter betingade tekniska arbetena men utnyttjade jämväl för
husbyggnads- och underhållsarbeten i allmänhet. Vidare må erinras om
den verksamhet som hedrives av väg- och vattenbyggnadsverket och som
bl. a. avser nybyggnad av flygfält.

Vid 1947 års riksdagsbeslut om inrättandet av den nuvarande fortifikationsförvaltningcn
förutsattes att visst samarbete skulle etableras med motsvarande
civila förvaltningsmyndigheter. I 2 § ämbetsverkets instruktion
har också föreskrivits, att samarbete bör ske förutom med försvarets övriga

centrala förvaltningsmyndigheter jämväl med byggnadsstyrelsen, särskilt
i fråga om upphandling och förrådshållning av materiel och maskiner för
byggnadsverksamheten.

Revisorerna ha bl. a. uppmärksammat följande.

För försvarets forskningsanstalt i Ursvik har byggnadsstyrelsen på uppdrag
av Kungl. Maj :t under år 1949 i egen regi för en kostnad av 430 000
kronor utfört en medelstor byggnad för kyltekniska undersökningar. Samtidigt
har fortifikationsförvaltningen — likaledes för forskningsanstaltens
räkning — dels i egen regi genom byggnadsbyrån uppfört en nybyggnad
omedelbart därintill och dels genom en av kasernbyrån anlitad entreprenör
utfört ombyggnad av matsalsbyggnaden. Någon samordning av ifrågavarande
arbeten har, så vitt revisorerna kunnat utröna, icke förekommit.

Revisorernas uttalande. I det av särskilda sakkunniga den 27 december
1945 avgivna betänkandet angående omorganisation av fortifikations- och
byggnadsförvaltningen inom försvaret föreslogs inrättandet av ett för försvarsgrenarna
gemensamt ämbetsverk, fortifikationsförvaltningen, till vilket
handläggningen av samtliga hithörande ärenden med vissa undantag
skulle koncentreras. En skiljelinje mellan den civila byggnadsverksamheten
å ena sidan samt försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet å
den andra skulle sålunda även för framtiden upprätthållas. En av de sakkunniga
gav emellertid uttryck åt den uppfattningen, att detaljutformning
och utförande av de för militärt ändamål avsedda byggnaderna borde sammanföras
med byggnadsstyrelsens motsvarande verksamhet för den civila
statsförvaltningen. Jämväl 1946 års militära förvaltningsutredning, som på
Kungl. Maj :ts uppdrag gjorde det av 1945 års sakkunniga framlagda förslaget
till föremål för viss överarbetning, underströk rent principiellt de
fördelar i olika hänseenden som enligt dess mening vore förbundna med
en samordning av här ifrågavarande arbetsuppgifter. Förvaltningsutredningen
stannade dock vid att förorda maj oritetsförslaget och angav i huvudsak
två skäl för denna sin ståndpunkt. Det syntes utredningen sålunda
icke osannolikt att en centralisering av underhållsverksamheten till en enda
myndighet skulle, med hänsyn till det stora antal byggnadsobjekt som berördes
därav, komma att medföra ökad omgång vid ärendenas behandling.
Ett överförande till byggnadsstyrelsen av ytterligare nybyggnadsuppgifter
kunde vidare befaras leda till en sådan ökning av arbetsbelastningen, att
allvarliga risker för verksamhetens behöriga skötande skulle uppstå.

Då frågan sedermera förelädes riksdagen genom propositionen 1947: 142,
förklarade sig föredragande departementschefen kunna i allt väsentligt ansluta
sig till de av 1946 års förvaltningsutredning anförda synpunkterna.
Departementschefen framhöll samtidigt, att ett genomförande av utredningens
förslag icke behövde utesluta, att en ytterligare koncentrering av
byggnadsverksamheten framdeles kunde övervägas. Departementschefens
uttalande länmnades av riksdagen utan erinran.

Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att inom fortifikationsför -

valtningens ämbetsområde nyligen slutförts viss försöksverksamhet, avseende
den regionala och lokala fortifikations- och b^ggnadsförvaltningen. Enligt
inhämtade upplysningar har ämbetsverket för avsikt att på grundval av
därvid vunna resultat inkomma till Kungl. Maj :t med förslag till ny
organisation, innebärande en vidsträckt decentralisering till vederbörande
regionala och lokala myndigheter av beslutanderätten i frågor
rörande såväl underhålls- som nybyggnadsverksamheten. I detta sammanhang
må jämväl erinras om att av särskilda sakkunniga utarbetade förslag
till omorganisation av byggnadsstyrelsen och länsarkitektsorganisationen
torde vara att förvänta inom kort. Uppenbart är att statsmakternas ställningstagande
till resultaten av nu berörda utredningar måste tillmätas den
största vikt, då därigenom de grundläggande principerna för det statliga
byggnadsväsendets organisation komma att fastslås för avsevärd tid framåt.
Det sagda gäller framför allt frågan om det sätt varpå hithörande verksamhet
inom försvaret lämpligen bör ordnas.

Revisorerna ha i annat sammanhang funnit sig föranlåtna att närmare
granska vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser,
speciellt i vad avser bergrumsanläggningar. En redogörelse för denna
granskning lämnas under § 2 av förevarande berättelse, varav bl. a. framgår
att i åtskilliga fall erinringar kunna riktas mot såväl den rent formella
handläggningen av vederbörande ärenden som det sakliga innehållet i de
fattade besluten. I anslutning härtill ha revisorerna iakttagit en del andra
mindre tillfredsställande förhållanden. Över huvud taget ha revisorerna erhållit
intrycket, att fortifikationsförvaltningen i fråga om organisatorisk
stadga och effektivitet företer vissa brister. De förhoppningar som av statsmakterna
knötos till beslutet om inrättandet av det nya ämbetsverket, nämligen
att därigenom skulle åstadkommas en rationalisering och standardisering
av verksamheten samt såsom en följd härav ett nedbringande av administrationskostnaderna,
synas sålunda icke ha infriats. Revisorerna finna
detta beklagligt icke minst med hänsyn till att fortifikationsförvaltningen 1
samband med den nyligen beslutade förstärkningen av rikets försvar kommer
att tillföras ytterligare arbetsuppgifter av stor ekonomisk räckvidd.

Enligt revisorernas mening är det icke i och för sig givet, att det förslag
som inom kort torde vara att vänta rörande viss decentralisering inom fortifikationsförvaltningens
ämbetsområde skulle leda till en ur olika synpunkter
önskvärd rationalisering av förhållandena på förevarande område. Ett
genomförande av nämnda förslag synes snarare vara ägnat att ingiva vissa
principiella betänkligheter. Visserligen skulle därigenom vederbörande regionala
och lokala myndigheter komma att förstärkas med civil teknisk expertis.
En decentralisering av här avsett slag skulle emellertid å andra sidan
otvivelaktigt leda till ett vidgat militärt inflytande över handläggningen av
olika byggnadsfrågor; i stor utsträckning skulle sålunda beslutanderätten i
sista hand komma att anförtros vederbörande militärbefälhavare. Lämpligheten
härav synes enligt revisorernas mening kunna ifrågasättas. I detta
sammanhang får nämligen icke bortses från att den uteslutande militärt

skolade personalen — fortifikationskåren icke undantagen — knappast kan
anses besitta den teoretiska utbildning och praktiska erfarenhet på byggnadsväsendets
område som framstår såsom ofrånkomlig för att säkerställa
en efter rationella och ekonomiskt ändamålsenliga linjer bedriven verksamhet.
Tidigare erfarenheter peka närmast på att den militära personalen icke
är helt vuxen hithörande arbetsuppgifter. Revisorerna vilja härvidlag hänvisa
till den utredning rörande det statliga byggnadsunderhållet som på sin
tid verkställdes av dåvarande intendenten Bildmark och vilken i korthet berörts
i förenämnda proposition. Det må även erinras om hurusom i slutet
av år 1940 de då under militär ledning pågående befästningsarbetena i övre
Norrland på grund av vissa missförhållanden måste övertagas av ett nyinrättat
civilt byggnadsorgan. Ett återförande till vederbörande militära instanser
av bestyret med här ifrågavarande underhålls- och nybyggnadsuppgifter
måste enligt revisorernas uppfattning betecknas som ett steg tillbaka
i utvecklingen och synes icke stå i god överensstämmelse med den av statsmakterna
är 1947 intaga ståndpunkten, att en ytterligare koncentrering av
byggnadsverksamheten till byggnadsstyrelsen framdeles borde övervägas.

Från militärt håll har ofta gjorts gällande, att byggnadsarbetena inom
försvaret på grund av sin särart måste handhavas av en militär förvaltning.
Motsvarande synpunkter ha tidigare framförts av andra statsmyndigheter,
såsom generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och universiteten, i vad gäller
deras förvaltningsområden. Det har dock visat sig, att byggnadsstyrelsen
utan särskilda komplikationer kunnat övertaga nybyggnadsverksamheten för
dessa myndigheters vidkommande. Det torde även vara obestridligt, att den
inom byggnadsstyrelsen företrädda sakkunskapen med sin vidsträckta erfarenhet
rörande byggnadsföretag av skilda slag — såsom byggnader för
post och telegraf, landsstatshus, sinnessjukhusanläggningar, luftfartsverkets
hangarer, universitets- och högskolebyggnader med däri ingående talrika
''speciallaboratorier, bergrumsanläggningar m. m. -— är väl skickad att omhändertaga
utförandet jämväl av de till struktur och inredning oftast relativt
enkla militära byggnaderna liksom av befästningsanläggningar och skyddsrum.
Självfallet måste vid planläggningen och projekteringen vederbörlig
hänsyn tagas till det militära syfte dessa anläggningar i varje särskilt fall
skola tillgodose, men själva det praktiska utförandet och vad därmed sammanhänger
är en rent teknisk fråga, för vars bedömande i allmänhet icke
erfordras någon militär sakkunskap. Detsamma gäller i motsvarande mån
byggnadsunderhållet. I detta sammanhang må nämnas, att byggnadsstyrelsen
tilldelas anslag för byggnadsarbeten från sju statsdepartement, däribland
i viss omfattning från försvarsdepartementet, och utför arbeten för ytterligare
två departement, nämligen justitie- och utrikesdepartementen.

Revisorerna bortse ingalunda från de skäl som år 1947 föranledde statsmakterna
att ställa sig avvisande till tanken på en omedelbar samordning
av det militära och civila byggnadsväsendet. Vid de överväganden som föregingo
statsmakternas beslut berördes likväl icke närmare frågan om byggnadsstyrelsens
organisation. Denna fråga torde dock härvidlag få tillmätas

utslagsgivande betydelse. Enligt revisorernas mening borde sålunda de befarade
olägenheterna av en dylik samordning i allt väsentligt kunna övervinnas
genom lämplig omorganisation av byggnadsstyrelsen. Förslagsvis skulle
inom styrelsens förvaltningsområde kunna inrättas särskilda lokaldistrikt,
till vilka beslutanderätten rörande såväl byggnadsunderhållet som nybyggnadsverksamheten
i viss omfattning decentraliserades. Med en sådan distriktsindelning
skulle — även om byggnadsstyrelsen tillfördes hithörande
militära arbetsuppgifter — den erforderliga överblicken över det mångskiftande
verksamhetsfältet utan svårighet kunna upprätthållas, samtidigt som
byggnadsobjektens antal bleve tillräckligt stort för att möjliggöra en jämn
och likformig arbetsbelastning på de olika lokalorganen. Vidare skulle länsarkitekterna
beredas tillfälle att helt koncentrera sig på stadsplanefrågornas
behandling, en arbetsuppgift som på grund av den nya byggnadslagstiftningen
starkt ökat i både omfång och betydelse. I vad mån nu åsyftade
samordning av den militära och civila byggnadsverksamheten kan anses
nödvändiggöra ett utbrytande ur byggnadsstyrelsen av de byråer som
syssla med stadsplaneärenden respektive kulturhistoriska angelägenheter
finna sig revisorerna här sakna anledning att närmare ingå på.

I detta sammanhang må erinras om att investerings- och underhållskostnaderna
inom statens järnvägar samt väg- och vattenbyggnadsverket årligen
uppgå till 100-tals miljoner kronor utan att härav vållas några direkta organisatoriska
olägenheter. Anledningen härtill är utan tvivel att finna i den
omständigheten, att verksamheten inom dessa båda förvaltningsområden anknyter
till regionala och lokala organ, till vilka handläggningen av hithörande
frågor i viss utsträckning decentraliserats.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna det angeläget
att, innan definitivt beslut i fråga om den regionala och lokala fortifikationsoch
byggnadsförvaltningen inom försvaret fattas, spörsmålet om en samordning
av det militära och civila byggnadsväsendet upptages till förnyat
övervägande. Därvid torde jämväl de speciella problemen rörande de militära
flygfälten och försvarets fabriksanläggningar böra göras till föremål för
omprövning. Av olika skäl framstår det nämligen såsom mindre ändamålsenligt,
att särskilda organ finnas inrättade för handhavandet av här ifrågavarande
nybyggnadsuppgifter. över huvud taget synes en närmare samordning
av verksamheten på förevarande förvaltningsområden erbjuda så betydande
fördelar ur ekonomisk, teknisk och organisatorisk synpunkt, att
statsmakterna icke rimligen böra underlåta att tillvarataga de möjligheter
till kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder som här förefinnas. I avvaktan
på resultatet av en sådan översyn av det statliga byggnadsväsendets organisation
torde mellan fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen
böra åvägabringas ett fastare samarbete i syfte att nedbringa administrationskostnaderna
för sådana byggnadsarbeten som med fördel kunna utföras
under gemensam ledning.

§ 5.

Av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter disponerade tjänstebilar.

I kungörelsen den 24 september 1931 (nr 339) angående användningen
av staten tillhöriga motorfordon stadgas, att sådant motorfordon må användas
allenast vid färd eller transport i tjänsten. Utan hinder härav kan
dock dylikt fordon, mot ersättning enligt grunder som bestämmas av vederbörande
centrala myndighet, användas vid färd eller transport utom tjänsten,
där så påkallas med hänsyn till sjukdoms- eller olycksfall eller av annan
särskild omständighet.

Tillkomsten av dessa för statsförvaltningen enhetliga bestämmelser grundar
sig på resultatet av en utav 1929 års revisorer verkställd prövning av de
normer som härutinnan tidigare tillämpades. Revisorerna påtalade därvid
vissa uppmärksammade fall av missbruk av tjänstebil samt gåvo uttryck
för den uppfattningen, att användningen av sådant fordon för tjänstemans
privata bruk i huvudsak ej borde medgivas samt att enhetliga bestämmelser
härom borde utfärdas.

Utöver vad i ovannämnda kungörelse stadgas ha särskilda centrala föreskrifter
rörande användandet av tjänstebil icke meddelats.

I detta sammanhang må dock erinras om vissa bestämmelser i allmänna
resereglementet. Enligt 4 § reglementet får sålunda förrättningsman icke
åtnjuta rese- och traktamentsersättning med sammanlagt högre belopp än
som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg
och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för åstadkommande
av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller eljest
varit lämpligast. Jämlikt 5 § reglementet må resekostnadsersättning icke
utgå vid bl. a. färd med annat motorfordon än omnibus inom stads, köpings
-eller därmed jämförligt samhälles planlagda område med mindre Kungl.
Maj :t eller, enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet
så prövar skäligt.

Genom kammarrättsutslag har fastställts, att ifrågavarande bestämmelser
åro tillämpliga å färd med taxebil (se exempelvis kammarrättens årsbok 1939
not 165, 1943 not 161, 1944 not 469 och 1945 not 419).

I avsaknad av uttryckliga föreskrifter av motsatt innebörd torde få förutsättas,
att resereglementets bestämmelser skola lända till efterrättelse
jämväl i fall då tjänstebil anlitats i stället för taxebil. Till bestyrkande härav
må nämnas, att riksdagens militieombudsman i skrivelse till chefen för
Roslagens flygkår den 8 september 1950 på förekommen anledning framhållit,
att tjänstebil icke må användas på sätt som icke står i överensstämmelse
med de grunder, vilka enligt allmänna resereglementet gälla i
fråga om ersättning för resekostnad.

Det totala avtalet tjänstebilar, avsedda för personbefordran inom statsförvaltningen,
uppskattades vid en av statens sakrevision för några år sedan

företagen undersökning till i runt tal 2 000, varav närmare hälften disponerades
för försvarsväsendets räkning.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att närmare undersöka, i vilken
omfattning och på vad sätt de till försvarets centrala förvaltningsmyndigheters
förfogande stående tjänstebilarna utnyttjas ävensom vilka löpande
kostnader statsverket därigenom åsamkas. I detta syfte ha revisorerna
infordrat vissa uppgifter och handlingar, av vilka framgår bl. a. följande.

För de militära ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde finnes upprättad
en gemensam körcentral, för vilken flygförvaltningen närmast svarar. Denna
disponerar f. n. 10 personbilar, av vilka en är ställd till östra flygbasområdets
förfogande, 1 hjälpbil, 1 stationsvagn och 1 lastbil. Kostnaderna
för reparation, underhåll, drivmedel och avlöningar till för bilarna avsedd
personal ha under budgetåret 1949/50 uppgått till 85 548 kronor. Härtill
komma kostnader för garage och avskrivning å bilarnas värde.

Av till revisorerna översända körorder för tidsperioden den 1 april—den
30 juni 1950 framgår, att med bilarna under detta kvartal företagits sammanlagt
1 443 körningar. Av dessa avse 102 transport av befattningshavare från
vederbörandes bostad till ämbetsbyggnad å Ladugårdsgärde eller omvänt, 59
färd mellan bostad och järnvägsstation i Stockholm eller omvänt, 30 färd
mellan ämbetsbyggnad å Ladugårdsgärde till järnvägsstation i Stockholm
eller omvänt, 350 färd kortare sträcka inom Stockholms planlagda område,
205 färd till plats inom Stockholm men utanför det planlagda området
eller till orter i Stockholms närhet (Bromma, Rosersberg, Sundbyberg, Lidingö,
Näsby, Vaxholm o. d.), 42 färd till platser på längre avstånd från
Stockholm (Grisslehamn, Nynäshamn, öregrund o. d.), 203 färd i samband
med representation vid högtidligheter av olika slag, för transport av mindre
skrvmmande materiel och för bilarnas skötsel och vård, 40 färd som ej
närmare specificerats samt slutligen 412 färd mellan Stockholm och närbelägna
flygförband, nämligen Roslagens flygkår (24), Svea flygflottilj
(355), Upplands flygflottilj (2) och Södertörns flygflottilj (31).

En granskning av vederbörande körorder för september månad 1950 har
lämnat ett med förestående uppgifter i huvudsak överensstämmande resultat,
varav torde kunna slutas att ifrågavarande tjänstebilar regelmässigt
utnyttjas på sätt framgår av de ovan angivna iakttagelserna.

Den av flygförvaltningen administrerade körcentralen är, såsom förut
nämnts, gemensam för de å Ladugårdsgärde förlagda militära myndigheterna.
Vid arméförvaltningen tjänstgörande personal plägar dock i allmänhet
för sina resor disponera de fyra personbilar som tillhöra Stockholms
tygstation. Av körorder för tiden den 1 september—den 31 oktober 1950
framgår, att ifrågavarande bilar under angivna månader använts för sammanlagt
354 resor, varav 122 avse färd inom Stockholms stads planlagda
oinråde, 30 färd till orter på längre avstånd från Stockholm och återstående
färd till platser i Stockholms ytterområde eller dess omedelbara närhet.

Krigsmaterielverket disponerar egna tjänstebilar. Av de båda i Stockholm
stationerade personbilarna är en avsedd för verkets kontrollanter och

en närmast för generaldirektörens behov. Kostnaderna för drivmedel, garage,
reparation och underhåll för dessa bilar under budgetåret 1949/50
ha uppgått till sammanlagt 6 499 kronor. Särskild kostnad för förare har
icke kunnat beräknas, enär bilarna förts av vid verket anställt expeditionsbiträde
eller särskild förrättningsman. Av körjournalen för budgetåret 1949/
50 framgår, att den för kontrollanterna avsedda bilen nyttjats för 312 resor
till olika företrädesvis i Stockholm belägna firmor, fabriker o. d. samt att
generaldirektörens bil använts för 112 resor, huvudsakligen i Stockholms
innerområde, varav 72 avsett färd till olika myndigheter och inrättningar,
medan 40 ej äro närmare specificerade.

Jämväl fortfikationsförvaltningen har egna tjänstebilar till sitt förfogande.
Av dessa disponeras en i huvudsak av ämbetsverkets chef och högre
chefstjänstemän i övrigt och en av byggnadsbyråns ingenjörer. De löpande
kostnaderna för dessa båda personbilar under sistförflutna budgetår ha uppgått
till sammanlagt 28 873 kronor. Såvitt framgår av tillgängliga fordonsböcker
ha med sistnämnda bilar under samma tidsperiod utförts tillhopa
512 transporter, varav 220 avsett färd »inom Stockholm», 168 färd till eller
från platser i Stockholms närhet, 109 färd till eller från platser på längre
avstånd från Stockholm samt slutligen 15 färd till eller från garage eller
eljest i samband med bilarnas underhåll och skötsel. De inom Stockholms
stad företagna resorna äro som regel icke närmare specificerade.

Revisorernas uttalande. Den av revisorerna verkställda granskningen ger
vid handen, att de tjänstebilar som tillhöra den för de militära ämbetsbyggnaderna
å Ladugårdsgärde gemensamma hörcentralen i icke ringa mån utnyttjas
för transport av befattningshavare mellan vederbörandes bostad och
arbetsplatsen. Av den lämnade redogörelsen framgår även, att ifrågavarande
fordon i betydande utsträckning anlitas för befattningshavares färd mellan
bostaden respektive arbetsplatsen och järnvägsstation, uppenbarligen
i samband med anträdande eller avslutande av tjänsteresa, ävensom för färd
inom Stockholms stads planlagda område eller till plats i stadens omedelbara
närhet. Vidare har uppmärksammats, att tjänstebil tämligen regelbundet
tages i anspråk för färd mellan Stockholm och vissa närbelägna flygflottiljer.

Det sätt varpå tjänstebil disponerats i flertalet ovan angivna fall synes
icke stå i överensstämmelse med gällande bestämmelser i ämnet. Av de i
förenämnda kungörelse 1931:339 meddelade föreskrifterna följer sålunda,
att staten tillhörigt motorfordon allenast i vissa undantagsfall får användas
för exempelvis resa till eller från vederbörandes bostad. Enligt resereglementet,
som torde få anses vara tillämpligt jämväl i förevarande hänseende,
må inom stads planlagda område färd icke företagas med annat motorfordon
än omnibus. Helt allmänt stadgas i reglementet, att förrättningsman
icke äger åtnjuta rese- och traktamentsersättning med sammanlagt högre
belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig av
den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för

åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller
eljest varit lämpligast. Härav framgår att tjänstebil icke får utnyttjas i fall,
där sådant är för staten oekonomiskt och annat billigare färdmedel utan
större olägenhet för tjänsten kan användas. Vid de här ifrågavarande resorna
torde också som regel spårvagn, omnibus eller järnväg kunnat anlitas.
Vad särskilt angår de talrika resorna till och från Svea flygflottilj vilja
revisorerna erinra om att mellan denna flottilj och Stockholm finnes anordnad
daglig bussförbindelse, avsedd för transport av militär personal.

Den undersökning revisorerna verkställt rörande användandet av de av
Stockholms tygstation, krigsmaterielverket och fortifikationsförvaltningen
disponerade tjänstebilarna har lämnat ett med förestående iakttagelser i stort
sett överensstämmande resultat. I vad mån vid resor, företagna inom Stockholms
stad av befattningshavare hos sistnämnda båda ämbetsverk, personbefordran
skett mellan vederbörandes bostad och arbetsplatsen in. m., har
dock icke varit möjligt att närmare kontrollera, enär uppgift som regel saknas
om dessa resors ändamål och därvid tillryggalagd färdsträcka. Att sådan
specifikation icke lämnats finna revisorerna anmärkningsvärt. Vissa
omständigheter göra det sannolikt, att inom andra grenar av statsförvaltningen
tjänstebil utnyttjas på enahanda sätt som nu konstaterats i fråga om
försvarets centrala myndigheter.

Revisorerna finna det angeläget att åtgärder vidtagas för åvägabringande
av rättelse i här påtalade fall. Samtidigt vilja revisorerna emellertid understryka,
att ett legitimt behov att få utnyttja tjänstebil understundom måste
anses vara för handen, där sådan dispositionsrätt nu icke är författningsenligt
medgiven. Det synes därför kunna övervägas, huruvida icke tjänstebil
i viss utsträckning borde få användas utan hinder av vad härutinnan eljest
stadgas i allmänna resereglementet. Närmare föreskrifter härom torde lämpligen
kunna intagas i förenämnda kungörelse 1931:339. Även om dispositionsrätten
till tjänstebil därigenom komme att utsträckas, skulle enligt revisorernas
mening i och med en sådan reglering av här ifrågavarande förhållanden
användandet av tjänstebil i sin helhet kunna begränsas. Detta
skulle i sin tur otvivelaktigt skapa förutsättningar för en icke oväsentlig
reducering av det nuvarande tjänstebilsbeståndet, som i många fall torde
åsamka statsverket betydligt större kostnader än vad som kan anses motiverat
med hänsyn till den därmed förbundna praktiska nyttan.

Reservation

av herr Harald Andersson, som anfört:

Då jag icke är övertygad om lämpligheten av det under förevarande paragraf
gjorda uttalandet, anser jag att paragrafen icke bort inflyta i berättelsen.

§ 6.

Viss besiktningspersonal inom marinen.

A personalförteckningen för pensionerad personal i arvodesbefattning inom
marinen finnas uppförda åtta befattningar såsom besiktningsofficer. Innehavarna
av dessa befattningar, vid vilka utgår arvode motsvarande lön i
löneklass 29 av löneplan 1, tjänstgöra vid vart och ett av de fem kustartilleriförsvaren
och de tre örlogsvarven. Inom Hemsö kustartilleriförsvar är
besiktningsofficeren tillika expeditionsofficer. Enligt försvarsväsendets rulla
för innevarande år tillhöra av besiktningsofficerarna tre flottans reserv, två
kustartilleriets reserv och tre vissa infanteriförbands reserver. I vederbörande
besiktningsexpeditioner vid Gotlands, Blekinge och Göteborgs kustartilleriförsvar
samt i intendenturförvaltningen vid Sydkustens marindistrikt
ingå dessutom särskilda besiktningsunderofficerare, varjämte vid Ostkustens
marindistrikt och Stockholms örlogsstation tjänstgöra s. k. besiktningsmän.
Samtliga sist angivna befattningshavare åtnjuta arvode motsvarande
lön i löneklass 20 av löneplan 1.

Enligt inhämtade upplysningar åligger det ifrågavarande besiktningspersonal
i huvudsak att verkställa förekommande leverans- och entreprenadbesiktningar,
besiktning av försliten materiel, vissa inventeringar för förråd
samt inventering vid ombyte av uppbördsmän ävensom syneförrättningar
vid av- och tillträdande av tjänstebostäder m. m. Beträffande vissa förnö*-denheter, företrädesvis sådana av speciell beskaffenhet, sker dock besiktning
genom respektive tjänstegrenschefers försorg. I allmänhet verkställer
nu berörda personal ej heller besiktning av centralt upphandlad materiel.

\ id arméns och flygvapnets lokalförband finnas icke några särskilda besiktningsofficerare
eller besiktningsunderofficerare. Enligt vad revisorerna
under hand erfarit sker här i förekommande fall besiktning av vederbörande
tjänstegrenschefer, såsom intendenter, tygofficerare m. fl., med biträde
av förrådsförvaltare och andra uppbördsmän.

Revisorernas uttalande. De till vissa marina enheter knutna befattningarna
för besiktningsofficerare och besiktningsunderofficerare ha icke någon
motsvarighet inom övriga försvarsgrenar. Vid arméns och flygvapnets lokalförband
fullgöras här ifrågavarande arbetsuppgifter som regel av vederbörande
tjänstegrenschefer med biträde av underställd personal. De förnödenheter
av olika slag isom skola undergå besiktning äro nämligen av så mångskiftande
beskaffenhet, att en enda befattningshavare icke rimligen kan
besitta den speciella sakkunskap som härutinnan i varje särskilt fall erfordras.
Jämväl inom förenämnda marina enheter plägar också, såsom av
det föregående framgår, fackutbildad personal tagas i anspråk för besiktning
av materiel av mera komplicerad natur. Då vidare centralt upphandlade
förnödenheter som regel icke underkastas förnyad besiktning, torde
verksamhetsområdet för här berörda befattningshavare inom marinen vara

jämförelsevis begränsat. Med hänsyn härtill synes det enligt revisorernas
uppfattning kunna övervägas, huruvida icke ifrågavarande befattningar
kunna indragas och därmed förbundna arbetsuppgifter, på sätt fallet är inom
armén och flygvapnet, anförtros vederbörande tjänstegrenschefer.

§ 7.

Portions- och proviantredovisningen inom försvaret.

Grundläggande bestämmelser rörande mathållningen inom armén finnas
meddelade i Kungl. Maj :ts reglemente den 21 april 1950 (nr 114) angående
intendenturunderhållstjänsten vid armén i fred, det s. k. intendenturunderhållsreglementet.
Däri definieras begreppet portion såsom samtliga för en
man under en dag utgående proviantartiklar. Mängden av artiklarna i densamma
bestämmes genom de utspisningsstater >som, på grundval av utav
Kungl. Maj :t fastställd normalportionsstat, blivit vederbörligen godkända.
Normalportionsstaten omfattar olika proviantartiklar med vissa angivna
kvantiteter, vartill kommer ett kontant belopp, motsvarande vissa procent
av ifrågavarande varumängders värde.

I reglementet stadgas vidare, att kronan tillhandahåller fri portion åt fast
anställt blandavlönat manskap, värnpliktiga samt annan vid armén tjänstgörande
personal vid försvarsväsendet, såframt sådan förmån må utgå enligt
gällande avlöningsbestämmelser. Dessutom föreligger rätt för vissa
andra personalkategorier, såsom officerare, underofficerare, vid vederbörande
förband anställda civila tjänstemän m. fl., att under i reglementet angivna
förutsättningar mot ersättning utbekomma portion.

Beträffande mathållningen å regementes stationeringsort stadgas i 14 §
intendenturunderhållsreglementet bl. a. följande.

För bekostande av proviant å regementets stationeringsort samt vid övningar
utanför denna av högst 24 timmars varaktighet äger regementschef
disponera ett årligt anslag (proviantanslag), beräknat efter högst det belopp
per portion (del av portion) som motsvarar kostnaderna för samtliga
i normalportionen ingående mängder proviantartiklar enligt regementets anskaffningspris
härför med tillägg av det i normalportionsstaten ingående
kontanta tillägget. Beloppet avrundas uppåt till helt öretal (normalporlions priset).

---Sedan normalportionens värde blivit bestämt, uppgöres och

fastställes utspisningsstat att tillämpas vid utspisningen å regementets stationeringsort
(mom. 47).

Besparingar å regementets proviantanslag, uppkomna därigenom att utspisningen
betingar lägre kostnad per dag än normalportionspriset, att till
fri portion berättigad personal på grund av beviljad permission och dylikt
ej intagit vissa måltider under dagen eller att överblivna födoämnen och
matrester på ändamålsenligt sätt använts för mathållningen, må under löpande
budgetår användas till förbättring av utspisningen (mom. 49).

Kostnaderna för särskild utspisning av sjuk personal enligt föreskrift av
vederbörande läkare bestridas av anslaget till arméns mathållning på sätt
arméförvaltningens intendenturavdelning äger bestämma (mom. 50).

Enligt reglementet utövar militärbefälhavare uppsikt över intendenturunderhållstjänsten
vid militärområdet tillhörande förband m. in. och övervakar,
att densamma handhaves enligt av Kungl. Maj :t och arméförvaltningens
intendenturavdelning härför utfärdade reglementen och föreskrifter.
Han skall genom inspektioner särskilt förvissa sig om att intendenturunderhållstjänsten
ombesörjes på ändamålsenligt sätt och att krigsberedskapens
krav bliva tillgodosedda. Regementschef i sin tur är ansvarig för
att intendenturunderhållstjänsten vid regementet handhaves i enlighet med
givna föreskrifter och på i övrigt ändamålsenligt sätt.

Närmare föreskrifter angående intendenturunderhållstjänsten finnas
meddelade i den av arméförvaltningens intendenturavdelning utfärdade s. k.
intendenturunderhållsinstruktionen. Av de i instruktionen intagna bestämmelserna
må här följande avsnitt återgivas.

För varje upphandlingsperiod utfärdar intendenturavdelningen anvisningar
(exempelvis riktstater) att tjäna regemente till ledning vid uppgörande
av de utspisningsstater som av dem skola tillämpas (mom. 122).

Regementes utspisningsstater uppgöras i övrigt med hänsyn bl. a. till att
regementes proviantanslag icke överskrides, att av intendenturavdelningen
fastställd särskild födoämnestabell följes samt att med användande av nämnda^
tabell utspisningsstaten skall innehålla vissa angivna normalvärden i
fråga om kalorier, äggvita och olika vitaminer (mom. 123).

Vid utnyttjande av besparingar å regementes mathållningsanslag, t. ex. vid
helger och andra festligheter, då särskilda matsedlar fastställas eller eljest
då en förstärkning av portionen anses påkallad, får förstärkningen ej medföra
högre kostnader än vad som med hänsyn till vid utspisnmgstillfället
rådande förhållanden kan anses skäligt och påkallat (mom. 125).

För varje måltid må endast så många portioner tillredas, som motsvarar
det antal portionstagare, vilka beräknas skola vid måltiden utspisas (mom.
128). 1

Sjuk personal utspisas antingen enligt ordinarie utspisningsstat eller med
skonkost eller med extra sjukföda, allt efter vissa närmare angivna grunder.
Kostnaderna för skonkost och extra sjukföda debiteras truppförbandens
proviantanslag, varvid förbanden äga tillgodoräkna sig anslag i vanlig
ordning samt därutöver 0,5 öre för varje på bekostnad av förbandets proviantanslag
utspisad portion (mom. 131).

Jill regementes matinrättning utväges proviant i regel dagligen antingen
från proviantmagasinet eller ock omedelbart i samband med mottagning av
varor. Utvägning sker av den proviant, som beräknas erforderlig för regementets
utspisning nästföljande dag och för andra omedelbara förplägnadsbehov,
ävensom av sådana varor, som äro i behov av förvaring i av köksföreståndaren
disponerade kylrum. Å dag, som efterföljes av sön- eller helgdag,
samt vid andra tillfällen, då regementschef prövar så erforderligt, må
utvägning avse regementets behov av proviant för två eller flera dasar (mom
133).

För att ligga till grund för proviantutvägningen skola portionsbesked på
av regementschef fastställda tider avlämnas till intendenturexpeditionen från
vederbörande kompanichefer samt, i vad avser personal som äger mot ersättning
erhålla portion, från viss befattningshavare å nämnda expedition.
Om efter avlämnande av portionsbesked större förändringar skulle uppstå
beträffande portionstagarantalet, skall detta snarast meddelas till intendenturexpeditionen
och köksföreståndare (mom. 134).

Med stöd av inkomna portionsbesked, beställningar och utlämningsorder
upprättas å intendenturexpeditionen på sätt föreskrives i Instr Prov (jfr
nedan) proviantdaglista eller reversal. — ■— — Vid proviantdaglistans uppgörande
iakttages att hänsyn tages till befintlig skafferibehållning, som i
första hand användes för utspisning, att i förekommande fall proviant för
portionsförbättring upptages till de mängder, som enligt av regementschefen
utfärdade bestämmelser härför må användas, samt att sådana artiklar, vilka
måste undergå särskild beredning av längre varaktighet, upptagas å utvägningslistan
till de mängder, som med hänsyn till rådande förhållanden och
en omtänksam hushållning befinnas för ändamålet erforderliga. Proviantdaglistor,
reversal och övriga handlingar överlämnas till proviantmagasinet,
varifrån proviantartiklarna med ledning härav mot vederbörlig kvittens utlämnas
vid proviantutvägningen (mom. 136).

I detta sammanhang torde få nämnas, att vid intendenturunderhållsinstruktionen
såsom särskild bilaga fogats en s. k. instruktion för proviantoch
portionsredovisning m. in. (Instr Prov). I denna äro intagna mycket
detaljerade föreskrifter rörande det sätt varpå redovisningen i olika avseenden
skall ske.

Beträffande proviantartiklarnas förvarande i skafferi stadgas i mom. 137
intendenturunderhållsinstruktionen följande.

Till regementets matinrättning utvägda proviantartiklar skall köksföreståndare
— såvida icke artiklarna böra omedelbart tillredas eller utportioneras
— intaga i skafferiet, varmed här förstås samtliga under köksföreståndaren
stående förvaringslokaler. I skafferiet förvaras jämväl kryddor
ävensom vid födans tillredande och utspisning överblivna proviantartiklar
och användbara matrester. Enskild person tillhörig egendom får icke förvaras
i skafferiet.

Köksföreståndaren tillser, att i skafferiet förvarade förnödenheter icke förfaras
utan så snart ske kan och på bästa sätt användas för utspisningen.
Köksföreståndaren skall dagligen på av regementschefen bestämd tid till intendenturexpeditionen
lämna uppgift å sådana i skafferibehållningen ingående
proviantartiklar samt användbara rester av tillagad mat, vilka skola användas
i nästfoljande dags utspisning, i den mån de skola föranleda en förändring
av för utvägning avsedda mängder av motsvarande proviantartiklar
eller helt eller delvis ersätta sådana.

Härutöver skall skafferibesked å fastställd blankett upptagande skafferiets
hela behållning avgivas till intendenturexpeditionen minst 3 gånger per månad.

Kontroll över redovisningen vid regementes proviantmagasin och skafferi
påvilar regementsintendenten. Härutinnan åligger honom enligt inom. 195
intendenturunderhållsinstruktionen:

att låta granska i Instr Prov angivna redovisningshandlingar med hänsyn
till att kolumnerna äro riktigt nedsummerade, att in- och utgående balanser
in. in. äro riktiga samt att överensstämmelse råder mellan dessa redovisningshandlingar
inbördes och med vederbörliga grundhandlingar;

att månatligen kontrollera från regementets underavdelningar inkommande
portionsjournaler med avseende på portionernas redovisning å de olika
anslagstitlarna;

att minst en gång i månaden företaga inspektion av regementets skafferi
och tillse, att behållningarna därstädes överensstämma med avgivna besked;

4—508049. Hav. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

att minst en gång i kvartalet inspektera regementets magasin och därvid
inventera en å två artiklar;

att månatligen kontrollera anslagsställningen beträffande proviantansla get; att

månatligen kontrollera att kostnaderna för utlämnade proviantartiklar,
vilka icke reglerats genom omföring vid egen kassa, inbetalts och att
räkningar å levererade artiklar likvideras före kassaräkenskapernas avslutande
månaden näst efter den utlämning (leverans) skett; samt

att, i och för eventuellt behövlig särskild kontroll, omhändertaga samtliga
kvitterade proviantdaglistor och liknande kvittenshandlingar samt ombesörja
desammas förvaring vid regementet under tio år.

I mom. 196 instruktionen föreskrives, att årsrapport för sistförflutet budgetår
rörande förvaltningen vid regemente av mathållningsanslaget skall av
regementschef insändas till arméförvaltningens intendenturavdelning före
den 1 september. Rapporten skall omfatta följande handlingar enligt fastställda
formulär:

a) uträkning av regementet tillkommande proviantanslag, uppgjord på
grundval av för olika upphandlingsperioder gällande normalportionspriser
samt antalet i portionsöversikter på stationeringsorten utspisade portioner;

b) anslagsavräkning beträffande anslagsposten proviant å stationeringsorten; c)

portionsöversikt, upptagande det antal naturaportioner och kontantportioner
av olika slag, som på bekostnad av olika anslagstitlar utgått under
året vid regementet, allt grundat på från kompanierna m. fl. avgivna behörigen
granskade portions journaler;

d) ---

e) uträkning av medelkostnaden för portioner vid övningar utom stationeringsorten
i vad avser kostnaden för därvid förbrukade proviantartiklar;

f) uppgift å de mängder matavfall av olika slag, vilka uppsamlats och försålts
under året, respektive uppgift på antalet utspisade portioner, ävensom
å den ersättning avfallet betingat vid försäljningen.

I årsrapporten angives i övrigt vad som beträffande det ifrågavarande förvaltningsområdet
eventuellt anses böra särskilt bringas till intendenturavdelningens
kännedom.

Nu gällande intendenturunderhållsreglemente har varit i kraft sedan 1 juli
1950. Däri intagna bestämmelser jämte motsvarande kompletteringsföreskrifter
i ovan berörda intendenturunderhållsinstruktion innebära, så vitt
nu är i fråga, icke någon saklig ändring i förhållande till tidigare i ämnet
utfärdade förskrifter.

I detta sammanhang torde få erinras om att utgifterna för arméns mathållning
redovisas på ett under fjärde huvudtiteln uppfört förslagsanslag.
Detta anslag är i den interna bokföringen uppdelat på ett flertal undertitlar,
bland vilka här särskilt må omnämnas titlarna 2911 och 2922. Förstnämnda
titel debiteras kostnaderna för proviantartiklar som uttagas från vederbörande
truppmagasin eller inköpas lokalt i och för mathållningen åt all
den personal, för vilken proviantanslag räknas, vid tjänstgöring å stationeringsorlen
samt vid övningar utom densamma ej överstigande 24 timmar.

Titel 2922, förbandens förrådstitel, debiteras bl. a. kostnaderna för av förband
in. fl. inköpta proviantartiklar, som tagas till uppbörd vid truppmagasin,
ävensom för genom arméförvaltningens intendenturavdelning centralt
anskaffade proviantartiklar som tillföras direkt från leverantör och som enligt
meddelade bestämmelser skola betalas vid förbanden. Titeln beredes genom
omföring månatligen från titel 2911 ersättning för sådana från truppmagasin
utlämnade proviantartiklar som ovan berörts.

Revisorerna ha funnit sig föranlåtna att närmare undersöka det sätt, varpå
förberörda bestämmelser angående proviantredovisningen m. m. praktiskt
tillämpas. I detta syfte ha revisorerna från ett 40-tal truppförband, tillhörande
olika truppslag inom armén, införskaffat följande vid respektive förband
under budgetåret 1949/50 förda redovisningshandlingar, nämligen
hand- och kommendörrullor, portionsbesked, portions journaler, portionssammandrag,
proviantdaglistor och månadssammandrag. I vissa fall ha även
infordrats vederbörliga ustpisningsstater och matsedlar. Från arméförvaltningens
intendenturavdelning ha vidare inhämtats uppgifter rörande dels de
normalportionspriser som varit gällande inom armén under olika perioder
av nyssnämnda budgetår, dels storleken av de belopp som enligt TL A nr
68/1949 utgått till vissa arméförband såsom portionsförstärkning under tiden
den 9 januari—den 15 mars 1950. Därjämte ha i viss utsträckning
ställts till revisorernas förfogande de årsrapporter angående mathållningsanslaget
för budgetåret 1949/50, vilka truppförbanden enligt gällande bestämmelser
ha att insända till intendenturavdelningen.

Vad angår förenämnda hand- och kommendörrulla föreskrives i instruktionen
för expeditionstjänsten vid armén (§ 13 mom. 118), att sådan rulla
skall föras vid vederbörande kompaniexpedition och omfatta uppgift över
kompaniets personal samt av denna fullgjorda kommenderingar. Av revisorerna
infordrade hand- och kommendörrullor ha dock insänts av allenast
ett fåtal förband, beroende på att desamma enligt uppgift antingen makulerats
eller icke förts under här avsedda tidsperiod. I fråga om s. k. rationaliserat
förband är nämligen nyssberörda instruktionsbestämmelse upphävd;
hand- och kommendörrullan har i dessa fall icke ersatts av någon motsvarande
redovisningshandling. Vidare må nämnas, att de rullor som tillställts
revisorerna varit mycket ofullständiga och icke förda så, att de lämna uppgift
om antalet man som varje dag tillhört respektive kompanier (motsvarande).
För vissa kompanier ha ifrågavarande rullor över huvud taget icke
företetts för revisorerna. Det har med hänsyn härtill icke varit möjligt att
anställa någon jämförelse mellan hand- och kommendörrullorna samt övriga
införskaffade handlingar, i vad avser antalet vid vederbörande förband
tjänstgörande personal.

Beträffande de egentliga proviantredovisningshandlingarna må i anslutning
till de i förenämnda instruktion för proviant- och portionsredovisning
in. in. intagna bestämmelserna följande uppgifter lämnas.

Portionsbesked upprättas av kompani (motsvarande) och skall innefatta
eu specifikation över de portioner eller delar därav, som genom matin -

rättningen böra tillhandahållas kompaniet på bekostnad av regementets proviantanslag,
samt i förekommande fall även en beställning av portioner eller
delar därav att utlämnas på bekostnad av andra anslagsmedel, allt avseende
den dag för vilken beskedet gäller. Till grund för det portionsbesked
som avser de enskilda portionstagarna, varmed här och i det följande förstås
sådana beställningshavare m. fl. som utnyttja rätten att erhålla portion
mot ersättning, ligga av kassaavdelningen lämnad uppgift om försålda måltidskuponger
samt en erfarenhetsmässig uppskattning av det antal köpare
som väntas intaga portion. Varje portionsbesked är specificerat på de olika
måltider — frukost, lunch och middag •— som i regel dagligen utspisas.

Portions journalen, som likaledes uppgöres vid kompani (motsvarande),
kan sägas vara en månatlig sammanställning av respektive portionsbeskeds
uppgifter, varvid såsom portionsantal redovisas den siffra som avser det
högsta antalet utspisade måltider av något slag. Såsom hel portion får sålunda
i journalen upptagas även portion som under en dag endast delvis
uttagits på grund av vederbörande portionstagares permission e. d. För portionstagare,
vars permission eller tjänstledighet omfattar den tid under vilken
samtliga måltider under dagen utspisas, får portion däremot icke upptagas.
I portionsjournalen för de enskilda portionstagarna, vilken uppgöres
å intendenturexpeditionen, skall veckovis införas de verkligt utspisade portionerna.
Därvid räknas såsom halv sådan portion, vilken omfattat allenast
någon av de under dagen utbekomna måltiderna.

Portionssammandrag, som uppgöres av köksföreståndaren, utgör en sammanställning
av förbandets samtliga portionsbesked för viss dag.

Å proviantdaglista upptagas de artiklar som dagligen utvägas från förbandets
magasin. För varje artikel angivas mängd och den måltid för vilken
provianten är avsedd. I proviantdaglistan skall dessutom införas uppgift
om skafferibehållningen, till vilken hänsyn skall tagas vid utvägningen.

Å månadssammandraget angives det antal portioner som bekostats av titel
2911, d. v. s. det antal som multiplicerat med normalportionspriset jämte
skonkosttillägget utgör respektive förbands proviantanslag för ifrågavarande
månad. Detta portionsantal erhålles från portionsöversikten, som är en sammanställning
av alla vid förbandet förda portionsjournaler. I övrigt redovisas
å månadssammandraget under månaden utvägda proviantartiklar, specificerade
till pris och kvantitet på olika titlar och taxor.

Revisorerna ha beträffande ett 10-tal truppförband (motsvarande) verkställt
en jämförande granskning av, å ena sidan, respektive portionsbeskeds
och portionsjournalers uppgifter rörande det högsta antalet beställda portioner
och, å andra sidan, månadssammandragens uppgifter rörande det antal
portioner för vilka anslag beräknats. Undersökningen har i fråga om
ett förband, Värmlands regemente, omfattat hela budgetåret 1949/50 och
i övrigt begränsats till slumpvis utvalda månader.

Granskningens resultat, i vad avser Värmlands regemente, ha sammanställts
i efterföljande tablå.

	Portionsantal enligt	Skillnad mellan kolumn 4 och 2
Månad	portions- besked	portions- journaler	månads- sammandrag
1	2	3	4	5
Juli.............	15 514 Va	16 259 Va	15 860 Va	346
Augusti..........	27 408 Ve	28 327 V,	28 377	968 Va
September.......	24 059	25 in	25 036	977
Oktober.........	23 954	25 693	25 629	1 675
November.......	22 218	23 108 Va	23 108 Va	890 Va
December........	13 508	14 780 V,	14 790 Va	1 282 Va
Januari..........	18 838 Va	19 316 V,	19 316 V,	478
Februari.........	20 567	20 567	19 472	— 1 095
Mars............	12 112 Va	12 112 Va	11 583 Va	— 529
April............	10 008 Va	10 116 Va	10 216 Va	208
Maj.............	11 012 ''/e	11 077 Va	11 021 Va	9
Juni.............	21 850 Va	22 497 V,	22 487 V,	637
Summa	221 051 Va	228 967 Va	226 899	5 847 Va

Såsom av tabellen framgår, föreligger icke för någon månad full överensstämmelse
mellan de tre här ifrågavarande redovisningshandlingarnas
sifferuppgifter. Den totala differensen mellan det antal portioner, som enligt
portionsbeskeden beställts, och det antal, för vilka enligt månadssammandragen
anslag beräknats, utgör i runt tal 5 800. För regementet gällande
normalportionspris har uppgått till under juli månad kr. 1 : 66651, under
envar av månaderna augusti och september kr. 1 : 74664, under envar av månaderna
oktober—mars kr. 1 : 69750 samt under envar av månaderna apriljuni
kr. 1 : 75166. På grundval härav verkställda beräkningar utvisa, att förbandet
för sin mathållning under budgetåret 1949/50 skulle oriktigt ha
tillgodofört sig anslagsmedel å ca 10 000 kronor.

Vid granskningen av de vid Värmlands regemente förda proviantredovisningshandlingarna
ha härutöver följande iakttagelser gjorts.

Raderingar och ändringar liksom summeringsfel förekomma i stor utsträckning
å både portionsbesked och portionsjournaler. För de enskilda
portionstagarna ha portionsbesked över huvud taget icke insänts, varför
revisorerna härvidlag för sina beräkningar måst använda sig av portionssammandragens
uppgifter rörande det bedömda antalet portioner av detta
slag. I fråga om vissa månader har senare med ledning av vederbörande
portionsjournaler undersökts, i vad mån differenser förelegat mellan de bedömda
och de verkligt utspisade portionerna. Av undersökningen har framgått,
att differenserna varit så relativt obetydliga att de i förestående tabell
intagna siffrorna icke nämnvärt påverkas därav. Jämväl i vissa andra fall
ha portionsbesked icke tillställts revisorerna, som sålunda även här nödgats
godtaga portionssammandragens uppgifter, oaktat vid en jämförelse mellan
insända portionsbesked och vederbörande sammandrag uppgifterna i en
mängd fall visat sig icke inbördes överensstämma. Ytterligare må framhållas
att visst portionsbesked för den 18 juni upptager beställning å lunch
för 40 »anhöriga». I samma dags porlionssammandrag har siffran angivits
till 200. Anslag synes dessutom ha räknats för dessa 200, enär enligt portionsbeskedcns
uppgifter antalet av enskilda portionstagarc under juni må -

nåd utbekomna portioner kan uppskattas till 1 239V2, medan vederbörande
portionsjournal upptager 1 429 portioner. I detta sammanhang bör nämnas
dels att tillstånd skall inhämtas av arméförvaltningens intendenturavdelning
för dylik utspisning av utomstående, dels att, om tillstånd erhålles,
kostnaderna härför skola påföras den s. k. Taxa 1, som faller utanför
förbandens anslagsavräkning''.

De resultat som uppnåtts vid granskningen av övriga därav berörda truppförbands
proviantredovisningshandlingar ha sammanställts i nedanstående
tablå.

Förband	Månad (1949/50)	Portionsantal enligt	Skillnad mellan kolumn 5 och 3
portions- besked	portions- journaler	månads- sammandrag
1	2	3	4	5	6
I 13.....	juni	23 459	24 031	24 029	570
I 14.....	juni	22 900	23 803	23 803	903
I 16.....	juli	30 991 V.	31 212	31 700	708 V,
I 21.....	juni	23 550	24 000	24 000	450
K 3.....	nov.	11 782	11 662	13 060	1 278
P 4......	nov.	22 615	22 722	22 788	173
Lv 5 ....	juni	10 379	10 874	10 874	495
Ing 1----	sept.	17 246 V,	17 686	17 396	149 >/,

Beträffande de vid granskningen gjorda iakttagelserna i övrigt må här
följande framhållas.

Dalregementet. 12. kompaniet har under hela månaden varit förlagt till
Rommehed; i enlighet härmed ha för truppen utvägts proviantartiklar som
varit uppförda på Särskilda reversal. Det oaktat ha kostnaderna härför debiterats
titel 2911 i stället för rätteligen titel 2914. Antalet portioner av nu
avsett slag uppgår till 2 251. 8. kompaniets portionsjournal har ändrats i
efterhand vid förbandet. Sålunda ha de flesta av journalens i kolumn 1 angivna
siffror strukits och ersatts av andra.

Hälsinge regemente. De uppgifter rörande antalet sjuka som återfinnas
i respektive kompaniers portionsbesked överstiga regelbundet det av
sjukhuset i särskilt portionsbesked angivna antalet. För hela månaden ha
kompanierna beställt sammanlagt 534 portioner för sjuka, medan sjukhuset
beställt 343 portioner, varvid dock portionsbesked saknas för sju
dagar. Dubbelbeställningar synas icke osannolika. I vissa portionsjournaler
ha portioner medtagits för avdelningar ur hemvärn, befälsutbildningsföreningar
och försvarsområde; några särskilda portionsbesked ha icke
lämnats. Det synes oklart, huruvida av kompanierna beställda portioner för
underofficerare och furirer jämväl inräknats i de speciella portionsbeskeden
för enskilda portionstagare, varför även här dubbelbeställningar kunna
ha förekommit. Med hänsyn till nu berörda omständigheter är den i ovanstående
tabell (kolumn 3) angivna siffran 22 900 endast ungefärlig, men
den torde i varje fall icke vara för låg.

Hallands regemente. För 2. kompaniet ha översänts fem portionsbesked
för hela månaden, avseende respektive den 1, 8, 15, 26 och 29 juli samt

omfattande vart och ett 32 portioner. Å portionssammandragen har samma
kompani upptagits den 1 juli med 32 portioner, den 2—4 juli med 1 portion
varje dag samt den 10 juli med 20 portioner. I kompaniets portionsjournal
ha angivits 16 portioner för envar av dagarna den 8, 15, 26 och 29
juli. Sammanlagt för månaden redovisas sålunda å nämnda handlingar respektive
160, 55 och 64 portioner. Revisorerna ha även stickprovsvis granskat
juni månads proviantredovisningshandlingar. Därvid har konstaterats
att de i kompaniernas portionsbesked och portionsjournaler lämnade uppgifterna
sällan överensstämma. Såsom exempel kan nämnas att 5. kompaniets
portionsbesked för den 10 juni upptager 14 portioner, medan portionsjournalen
upptager för samma dag 143 portioner. Motsvarande vid 1. kompaniet
förda handlingar innehålla för den 28 juni portionstalen 116 respektive
135.

Våsternorrlands regemente. Portionsjournalen för 2. kompaniet har ändrats
från 2 510 till 4 000 portioner. Tre dagars portionsbesked för »lottakursen»
saknas; i vederbörande portions journal ha upptagits 162 portioner.
I viss annan portionsjournal ha för Fo 23—25 redovisats 257 portioner, vilka
dock icke verifierats av någon beställning.

Skaraborgs pansarregemente. I ett flertal fall saknas vederbörliga portionsbesked.
Å såväl sjukhusets som de olika kompaniernas portionsbesked
upptagas samma dagar portioner för sjuka, varför dubbelbeställning icke
synes utesluten.

Sundsvalls luftvärns kår. Sjukhuset har för tiden den 1—20 juni avlämnat
ett gemensamt portionsbesked, upptagande 16 portionstagare för varje
måltid. Portionsjournalen redovisar för samma period beställningar till ett
antal som i de olika fallen varierar mellan 8 och 21. Viss portionsjournal, icke
angivande särskilt kompani, upptager en klumpsumma på 265 portioner;
uppgiften är icke verifierad genom portionsbesked.

Svea ingenjörkår. I ett sammandrag av portionsjournaler ha upptagits
150 portioner, vilka icke återfinnas i någon portionsjournal eller något
portionsbesked. 7. kompaniet har för dagarna den 24—26 september avlämnat
ett gemensamt portionsbesked, upptagande 35 portioner för varje
måltid, samt dessutom för den 26 september ett särskilt portionsbesked,
likaledes å 35 portioner. Dubbelbeställning synes här ha förekommit. En
stickprovsmässig undersökning av proviantdaglistans och portionsbeskedens
uppgifter rörande antalet portioner vissa dagar har lämnat följande
resultat:

Dag Redovisningshandling

3/9 proviantdaglistan...........

portionsbesked..............

4/9 proviantdaglistan...........

portionsbesked..............

26/9 proviantdaglistan...........

portionsbesked..............

27/9 proviantdaglistan...........

portionsbesked..............

Frukost	Lunch	Middag
. 316	383	229
. 370	407	325
. 363	467	340
. 344	463	371
. 579	643	568
. 549	613	573
. 548	558	568
. 551	612	571

Revisorerna ha vidare beträffande vissa truppförband gjort en jämförelse
mellan månadssammandragens uppgifter rörande antalet portioner och motsvarande
uppgifter, intagna i de till arméförvaltningens intendenturavdelning
insända årsrapporterna. Såsom tidigare berörts äro månadssammandragens
uppgifter hämtade från portionsöversikterna, vilka utgöra en sammanställning
av alla vid vederbörande förband förda portions journaler.
Även årsrapporternas uppgifter grunda sig på respektive portionsöversikter,
varför i nu angivna avseende årsrapporter och månadssammandrag skola
sinsemellan överensstämma. Vissa differenser ha dock kunnat iakttagas, på
sätt närmare framgår av efterföljande tabell. I de fall månadssammandrag
saknats ha häremot svarande portions journaler summerats och därvid erhållna
siffror intagits i tabellen. I

Förband	Månad (1949/50)	Portionsantal enligt	Antal för mycket angivna portioner
månadssammandrag (portionsj ournaler)	årsrapport
I 20.....	juli	11 583	14 765	\|
» .....	febr.	27 627	28 457
» .....	april	4 284	3 608	> 6 236
» .....	juni	21 941	24 841	1
I 21.....	juli	15 999	16 144	145
K 3.....	juli	14 446	14 917	471
TI .....	april	12 044 l/2	12 094 V,
» .....	juni	17 994	18 366

I vissa fall har vid granskningen bristande överensstämmelse kunnat konstateras
jämväl mellan månadssammandrag och portions journaler. Vid I 3
upptager sålunda månadssammandraget för juli 15 035 portioner, medan
portions journalernas sammanlagda siffra uppgår till 13 538. Motsvarande
siffror för Ing 1 i augusti äro 13 380 respektive 12 744.

Revisorerna ha vidare gjort vissa stickprovsmässiga jämförelser mellan
portions journaler, proviantdaglistor, utspisningsstater och matsedlar.
Granskningen har beträffande två truppförband, Älvsborgs regemente och
Sundsvalls luftvärnskår, omfattat hela juni månad 1950 och i övrigt allenast
enstaka dagar.

I fråga om de vid granskningen gjorda iakttagelserna må följande här
framhållas.

Älvsborgs regemente. Proviantdaglista nr 591, gällande söndagen den 11
juni, upptager för lunch 332 och för middag 322 portionstagare, för vilka
sålunda utvägning skolat ske. Enligt portionsbesked och portions journal
skulle det högsta antalet portionstagare samma dag uppgå till 343. Med ledning
av utspisningsstaten och efter kontroll av de utvägda mängderna proviantartiklar
denna dag kan emellertid konstateras, att högst 180 man utspisats.
Någon skafferibehållning finnes icke redovisad i proviantdaglistan
vare sig den 11 juni eller närmast föregående dagar. Antalet beställda middagsportioner
lördagen den 10 juni utgör 137, vilken siffra närmast torde
motsvara antalet under söndagen utspisade portioner. Proviantdaglista nr
605, gällande söndagen den 18 juni, upptager för lunch 355 och för middag

365 portionstagare. De utvägda kvantiteterna ge vid handen, att ca 135 man
utspisats. Antalet beställda middagsportioner lördagen den 17 juni uppgår
till 150. Motsvarande förhållande kan konstateras beträffande söndagen den
4 juni. Därjämte har iakttagits att, ehuru å proviantdaglistorna så gott som
dagligen uppsatts skonkost för visst antal portionstagare, ingen anteckning
gjorts i härför avsedd kolumn om utvägning för dessa. Ett flertal proviantdaglistor,
som med all sannolikhet avse vid förbandet verkställd utspisning,
ha påtecknats ordet »reversal» och icke specificerats på vanligt sätt i fråga
om de olika måltiderna. Även för övriga av granskningen berörda dagar föreligga
ofta betydande avvikelser av ovan angivet slag.

Sundsvalls luftvärnskår. Motsvarande differenser ha kunnat konstateras
även beträffande detta förband. Såsom en särskild egendomlighet må nämnas
att proviantdaglista nr 521, gällande utspisning den 5 juni för ca 400
man, upptager sådana proviantartiklar — 75 kg bröd, 3,4 kg havregryn, 2 kg
kaffe, 18 kg mjöl, 6,8 kg smör, 13 kg margarin, 450 1 mjölk av olika slag,
12 kg mjölkpulver, 135 kg potatis, 10 kg blomkål, 11 kg spenat, 36 kg lingon,
1,5 kg torkade russin, 1,5 hg kanel samt reservchoklad och 19,7 kg socker -—
att i varje fall två huvudmål näppeligen kunnat utspisas med dessa varor.
Någon skafferibehållning har, såvitt framgår av proviantdaglistan, icke förefunnits
denna dag.

Västerbottens regemente. I skafferibeskedet har fr. o. m. den 1 juni t. o. m.
den 29 juni »till fortsatt skafferiförvaring» dagligen upptagits 10 kg smör,
8 kg margarin, 5 kg bitsocker, 4 kg kaffe och 8 kg mannagryn. Nämnda
varor ha icke utspisats och återfinnas ej heller i skafferibeskedet för den
30 juni. Det har med ledning av tillgängliga handlingar icke kunnat utrönas,
huruvida desamma återlämnats till förbandets magasin.

Västernorrlands regemente. Skafferibesked för envar av dagarna den 2—5
juni upptager 150 portioner köttbullar, vilka icke återfinnas i skafferibeskedet
för den 6 juni, oaktat desamma icke utspisats. Enahanda är förhållandet
med 500 portioner spenat, som redovisats i skafferibeskedet för den 9 juni
men avförts påföljande dag utan att utspisning skett. I vad mån dessa portioner
sedermera använts för något annat ändamål framgår icke av de insända
redovisningshandlingarna.

Livregementets grenadjärer. Å proviantdaglistorna för nedan angivna dagar
ha upptagits följande antal portioner (frukost, lunch och middag):

16/8 ................... 554 684 636

17/8 ................... 557 629 616

19/8 ................... 583 639 1 214

Enligt vederbörliga portions journaler har det högsta antalet portionstagare
samma dagar uppgått till respektive 751, 572 och 723, vartill kommer antalet
enskilda portionstagare, 1 603 för hela månaden eller i genomsnitt 52 per
dag.

Bohusläns regemente. Av proviantdaglistorna framgår, att vid detta förband
så gott som varje söndag under hela budgetåret utspisats s. k. aftonmål,
bestående av bullar samt kaffe eller mjölk, till återvändande permittenter,

för vilka anslag sålunda räknats. Härigenom har förbandet utöver eljest
under söndagarna utspisade portioner tillgodofört sig 24 752 portioner till
ett värde av ca 45 000 kronor. Portionsförbättring har nästan dagligen utgått
enligt anteckningar å proviantdaglistorna.

Göta artilleriregemente. Samma förfaringssätt har tillämpats vid detta förband
under 23 söndagar av året. Antalet sådana extraportioner utgör 3 767.
Såsom exempel kan nämnas, att enligt vederbörande proviantdaglistor utvägts
följande antal portioner för olika måltider (frukost, lunch, middag

och aftonmål):

17/7 327 305 320 556

4/12 .......... 351 330 363 488

29/1 335 297 337 539

5/2 380 360 390 574

Enligt vederbörande portionsjournaler har det högsta antalet portionstagare
samma dagar uppgått till respektive 615, 542, 633 och 614. (I sistnämnda
siffror har antalet enskilda portionstagare inräknats med genomsnittligt
40 man per dag.)

Hallands regemente. Enligt proviantdaglistorna ha vid detta förband under
juni månad utspisats bl. a. följande provmntartiklar.

Ananas...........................	.......... kg	45,0	kr.	88: 20
Lax..............................		12,4	»	93: —
Fläsk, färskt ......................		320,0	»	924: 80
Fläsk, färsk skinka ...............		555,0	»	1 720: 50
Fläsk, rökt.......................		174,0	»	591: 60
Fläsk, rökt, skinka................		12,0	»	66: —
Fläsk, salt........................		788,1	»	2 482: 52
Fläskkotletter.....................		207,5	»	871: 50
Glace.............................		10,0	»	21: 10
Vispgrädde........................	.......... lit	132,0	»	640: 20
Jordgubbar .......................		1 070,0	»	1 273: 30
Kalvkotletter.....................	.......... kg	28,5	»	135: 38
Kalvrullad........................		8,0	»	51: 76
Kaviar...........................	.......... brk	4,0	»	14: 68
Korv, medvurst, rökt..............	.......... kg	127,2	»	712: 32
Korv, wiener......................		107,3	»	409: 89
Korv, prins.......................		7,0	»	29: 54
Nötkött..........................		1 241,0	»	2 999: 45
Kalvkött.........................		567,0	»	1 763: 37
Kyckling.........................		18,7	»	82: 28
Spenat ...........................		115,0	»	140: 30
Svamp...........................	.......... brk	25,0	»	55: —
Tomater..........................	.......... kg	236,0	»	696: 20
Tunga, kokt......................		5,0	»	37: 10
Tårtor............................		98,0	»	392: —

Summa kronor 16 291: 99

Förbandets å titel 2911 redovisade mathållningsutgifter för ifrågavarande
månad överstiga med drygt 10 000 kronor den kostnadsram, som bestämmes
av normalportionspriset å ena och portionsantalet å andra sidan. Förenämnda
brist har täckts med under andra månader enligt förbandets beräkningar
uppkomna överskott.

Vid en stickprovsmässig granskning av de vid Stockholms luftvärnsregemente
och Sundsvalls luftvärnskår redovisade mängderna av vissa proviantartiklar
har iakttagits, att de i inånadssammandragens avgångskolumner
upptagna kvantiteterna icke överensstämma med motsvarande avgångssiffror
i proviantdaglistorna. Som regel äro de förra mängderna högre än de
senare. De konstaterade differenserna framgå av nedanstående tabell, i vilken
kvantiteterna äro angivna i kg.

Förband	Månad	Utlämning enligt	Kaffe	Mar- garin	Smör	Bit- socker	Strö- socker	Salt fläsk
Lv 3 S	Sept. 1949	månadssammandrag	272,6	736,0	655,0	480,4	1641,0	765,5
		proviantdaglistor. ..	267,7	719,5	644,5	473,0	1 613,3	778,0
	Juni 1950	månadssammandrag	106,8	476,0	350,0	465,0	1 003,0	461,5
		proviantdaglistor. ..	102,9	468,5	335,0	218,0	685,5	311,5
Lv 5	Juni 1950	månadssammandrag	82,0	316,8	305,9	190,7	700,0	202,0
		proviantdaglistor. ..	84,3	308,7	266,4	190,2	596,1	240,2

De i vederbörande inventeringsprotokoll redovisade behållningarna överensstämma
med månadssammandragens motsvarande siffror.

I detta sammanhang torde få erinras om att vid varje månads utgång
kvantiteterna å vederbörande proviantlagerkort skola nedsummeras och överföras
till månadssammandraget. Lagerkort och proviantdaglistor skola vidare
föras samtidigt. Månadssammandragens och de under respektive månader
upprättade proviantdaglistornas avgångssiffror skola sålunda överensstämma.

Beträffande juni månads redovisning vid Stockholms luftvärnsregemente
må härutöver nämnas att reversal till styrkande av avgången av 238 kg bitsocker,
300 kg strösocker och 150 kg salt fläsk, som utlämnats utan ersättning,
saknas. Sundsvalls luftvärnskår har jämväl bifogat proviantdaglista
nr 564, gällande utspisning den 1 juli 1950 och upptagande bl. a. 58 kg smör,
26,4 kg margarin och 118,3 kg strösocker. Dessa proviantartiklar ha avförts
å månadssammandraget för juni men borde rätteligen ha ingått i innevarande
budgetårs redovisning. Vissa av proviantdaglistans siffror synas ha ändrats
i efterhand. De kvantiteter som med hänsyn till portionsantal samt gällande
utspisningsstat och matsedel borde ha utvägts den 1 juli utgöra respektive
7,9, 8,3 och 14,5 kg.

1 anslutning härtill ha revisorerna verkställt en stickprovsmässig undersökning
rörande det sätt varpå anslagsavräkning sker mellan titel 2922, förrådstiteln,
och övriga hithörande redovisningstitlar vid inköp av proviant.
Undersökningen har begränsats till nötkött, som är en s. k. A-artikel, upphandlad
genom vederbörande militärhefälsstabers försorg och ingående såsom
en värdemätare vid fastställandet av för truppförbanden gällande nor -

malportionspris. Därvid har iakttagits att vid vissa förband ett lägre belopp
tillgodoförts förrådstiteln än vad de sammanlagda inköpskostnaderna
för ifrågavarande artikel uppgått till. Beträffande de närmare detaljerna få
revisorerna hänvisa till nedanstående tablå.

Förband	Månad (1949)	Kvantitet kg	Genom- snittligt fakturapris	Av förråds-titeln bestridda kostnader	Därav omfört till andra titlar	Skillnad
I 1	juli	1 335	2:875	3 838: 05	3 310: 80	527: 25
	aug.	1 537	2 : 803	4 308:54	3 811: 76	496: 78
	sept.	2 532	2 : 795	7 077: 73	6 203: 40	874: 33
I 14	juli	957,5	2:712	2 597: 10	2 365: 03	232: 07
	aug.	1 435,9	2 : 607	3 744: 03	3 546: 67	197: 36
	sept.	1 333	2 : 686	3 579: 99	3 292:51	287: 48
		Summa kronor	25 145: 44	22 530: 17	2 615: 27

De av vederbörande militärbefälsstaber under angivna tidsperiod fastställda
å-priserna ha utgjort för I 1 kr 2:48 (juli och augusti) respektive kr
2:45 (september) samt för I 14 kr 2:47. De medelpris förbanden erlagt
överstiga sålunda väsentligt de kontraherade. Den ovan framräknade kostnadsskillnaden,
2 615 kronor 27 öre, skall dock med hänsyn till vissa prishöjningar
som skola bestridas av förrådstiteln reduceras till 1 504 kronor
83 öre, utgörande det belopp som sålunda felaktigt kommit att belasta förrådstiteln
i stället för vissa andra redovisningstitlar, i huvudsak proviantanslagets
titel 2911.

Såsom tidigare antytts har Kungl. Maj :t medgivit att portionsförstärkning
med ett kontant belopp, motsvarande 10 procent av de i gällande normalportionsstat
ingående proviantartiklarnas värde, finge -— utöver i normalportionsstaten
ingående kontantbelopp — utgå under tiden den 9 januari
—den 15 mars 1950 vid de truppförband (motsvarande), där arméförvaltningens
intendenturavdelning med hänsyn till vinterutbildningens ändamålsenliga
bedrivande så prövade erforderligt; och skulle härav föranledda kostnader
bestridas av arméns anslag till mathållningen (TL A nr 68/1949). Revisorna
ha funnit det vara av intresse att undersöka, i vilken utsträckningvederbörande
förband under angivna månader kunnat ombesörja sin mathållning
inom den av ordinarie normalportionspris bestämda kostnadsramen.
Resultatet av undersökningen, vilken allenast omfattat vissa stickprovsvis
utvalda förband av här avsett slag, redovisas i nedanstående tablå.

\| Förband	Överskott eller brist ( +	eller	->	Summa överskott el. brister	* Portions-förstärkning
januari	februari	mars
I 1.......	— 471:08	+ 695:69		6 185: 69	— 5 961: 08	4 237: 54
I 20......	— 64:80	— 8 434: 91	+	230: 33	— 8 269: 38	10 040: 65
I 21......	— 544:69	— 6 430: 68	—	1 794: 37	— 8 769: 74	7 885: 45
K 3.......	+ 592: 20	+ 1 307: 19	—	352: 50	+ 1 546: 89	1 393: 10
P 4.......	— 173: 72	— 388:62	—	1 672: 23	— 2 234: 57	2 296: 28
A 9.......	— 1 905: 11	+ 440: SO	—	812:61	— 2 276: 92	615: 76
Lv 5......	— 1 825: 93	— 3 769: 41	—	540: 74	— 6 136: 08	4 802: 19
Lv 7......	+ 748:40	— 305:33	+	462: 92	+ 905:99	3149: 42

Den centrala kontrollen över truppförbandens proviantredovisning utövas
av förrådskontrollkontoret inom arméförvaltningens intendenturavdelning.
Enligt inhämtade upplysningar sker granskningen endast en och annan gång
direkt vid förbanden, varvid främst kontrolleras att portionsbesked -— portionssammandrag
— portionsjournaler — portionsöversikter överensstämma
med varandra. Från förrådskontrollkontorets sida har samtidigt framhållits,
att denna speciella kontroll enligt intendenturunderhållsinstruktionen
i första hand åligger regementsintendent och stabsintendent.

För flygvapnet äro i stort sett utfärdade samma redovisningsbestämmelser
i nu berörda avseenden som inom armén. Detsamma gäller i princip marinen,
även om här själva redovisningshandlingarna delvis fått en speciell
utformning. En betydelsefull skillnad gentemot övriga försvarsgrenar är
dock,-att inom marinen vid proviantanslagets beräknande hänsyn tages till
varje måltid för sig. Även detta system lämnar utrymme åt vissa besparingsmöjligheter,
då till grund för fastställandet av portionstagarantalet i varje
särskilt fall lägges den totala portionsberättigade styrkan, oavsett huruvida
viss del därav åtnjutit permission och sålunda intagit vederbörande måltid
i annan ordning eller ej.

Tiden har icke medgivit en granskning av de vid de marina och flygmilitära
enheterna under budgetåret 1949/50 förda redovisningshandlingarna
motsvarande den som, på sätt av den ovan lämnade redogörelsen närmare
framgår, verkställts i fråga om vissa armén tillhörande truppförband.

Liksom vid armén redovisas kostnaderna för mathållning inom marinen
och flygvapnet på särskilda förslagsanslag. Storleken av anvisade anslag
samt belastningen å desamma under de båda sistförflutna budgetåren framgå
av nedanstående översikt. Siffrorna äro avrundade till närmaste tusental
kronor.

Försvarsgren

Budgetår

Anvisade

belopp

Netto-

utgifter

överskridanden (—)
Besparingar (+)

Armén: 1948/49

1949/50

15 500 000

18 000 000

18 464 000

22 611 000

— 2 964 000

— 4 611 000

Marinen: 1948/49

1949/50

6 700 000

8 500 000

8 515 000

8 820 000

— 1 815 000

— 320 000

Flygvapnet: 1948/49
1949/50

3 900 000

4 300 000

4 267 000

4 078 000

— 367 000
+ 222 000

För innevarande budgetår äro försvarsgrenarnas mathållningsanslag anvisade
med respektive 20, 8,5 och 4,3 miljoner kronor.

Revisorernas uttalande. Enligt intendenturunderhållsreglementet äger
truppförbandschef (motsvarande) för bekostande av proviant å förbandets
stationeringsort samt vid övningar utanför denna av högst 24 timmars
varaktighet disponera ett årligt anslag, vars storlek i huvudsak bestäm -

mes av dels gällande normalportionspris och dels det antal portionstagare
som i vederbörlig ordning utspisats under året. Av de i ämnet meddelade
föreskrifterna framgår vidare, att den dagliga proviantutvägningen vid förbanden
grundar sig på av respektive kompanier upprättade s. k. portionsbesked,
vilkas uppgifter sedermera sammanställas å ett flertal olika redovisningshandlingar
för att slutligen överföras till särskilda månadssammandrag.
Å dessa angives sålunda det antal portioner som under månaden
i fråga bekostats av förenämnda proviantanslag. Det ligger i sakens natur
att samtliga här berörda redovisningshandlingar böra överensstämma inbördes.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha emellertid beträffande
vissa truppförband, vilkas portionsredovisning för sistförflutna budgetår
närmare granskats av revisorerna, avsevärda differenser mellan portionsbeskedens
och inånadssammandragens uppgifter konstaterats. I fråga om
visst förband uppgår skillnaden för hela budgetåret till i runt tal 5 800
portioner, representerande ett anslagsmässigt värde av ca 10 000 kronor.
Av revisorerna verkställda stickprovsundersökningar rörande den inbördes
överensstämmelsen mellan portionsjournaler och proviantdaglistor ha lämnat
enahanda resultat. Att det faktiska portionsantalet merendels understiger
det i månadssammandragen upptagna bestyrkes även därav, att vid
vissa slumpvis gjorda jämförelser de utvägda proviantartiklarnas kvantiteter
befunnits vara alltför små för att möjliggöra utspisning av all den
personal, som uppgivits ha intagit ifrågavarande måltider. Revisorerna ha
därjämte iakttagit, att en del förband i sina årsrapporter till arméförvaltningens
intendenturavdelning redovisat helt andra siffror än de i vederbörande
månadssammandrag upptagna. Slutligen må framhållas, att de till
revisorerna insända redovisningshandlingarna ofta förts på ett mindre tillfredsställande
sätt. Raderingar och andra ändringar liksom rena summeringsfel
förekomma sålunda i stor utsträckning. Åtskilliga portionsjournaler
synas i efterhand ha renskrivits på maskin. Vederbörliga portionsbesked
saknas även understundom.

Med hänsyn till bl. a. sist anförda omständigheter kunna icke de beräkningar
som revisorerna verkställt rörande det högsta antalet utspisade
portioner i olika fall göra anspråk på absolut tillförlitlighet. Vid de av revisorerna
från skilda utgångspunkter företagna undersökningarna ha emellertid
så betydande differenser mellan föreliggande uppgifter konstaterats,
att brister i redovisningen måste anses vara för handen. Då granskningen
omfattat ett jämförelsevis stort antal truppförband och nästan genomgående
lett till samma resultat, torde man vidare vara berättigad antaga, att
det nu påtalade förfaringssättet icke utgör någon tillfällig företeelse inom
armén. Huruvida motsvarande förhållanden förekomma även vid övriga
försvarsgrenar ha revisorerna icke varit i tillfälle att undersöka.

Vid granskningen ha revisorerna jämväl uppmärksammat en del andra
mindre tillfredsställande förhållanden. En redogörelse för dessa iakttagelser
har lämnats i det föregående. I anslutning härtill vilja revisorerna

särskilt framhålla, att en allmän tendens till förbrukning mot budgetårets
slut av tidigare inbesparade anslagsmedel kunnat konstateras. Ett belysande
exempel härpå utgör det förband som under juni månad utspisat
stora kvantiteter varor, vilka i fråga om anskaffningskostnader avsevärt
skilja sig från de i normalportionsstaten ingående proviantartiklarna.

Vad sålunda förevarit finna revisorerna anmärkningsvärt. Till följd av
de felaktigheter som begåtts i redovisningshänseende torde kronan ha
åsamkats icke avsedda utgifter till betydande belopp. Att de för intendenturunderhållstjänsten
närmast ansvariga myndigheterna brustit i nödig
kontroll synes vidare uppenbart, helst som gällande bestämmelser mycket
noggrant föreskriva vad militärbefälhavare och förbandschefer samt dem
underställda intendenter ha att iakttaga härutinnan. Det torde få förutsättas,
att vederbörande revisionsorgan vidtaga de åtgärder som med hänsyn
till de ovan berörda förhållandena kunna befinnas påkallade.

Enligt revisorernas mening äro emellertid de konstaterade felaktigheterna
av sådan natur, att en översyn av hela redovisningssystemet synes
ofrånkomlig. I första hand bör därvid tillses, att förutsättningar skapas
för en betryggande kontroll. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
kan icke med ledning av nu förefintliga registreringshandlingar någon uppgift
erhållas rörande personalstyrkan vid respektive kompanier under olika
tidsperioder. Det är därför icke möjligt att utan särskild omgång kontrollera,
i vad mån portionsbeskeden svara mot det faktiska antal portionstagare
som varit i tjänst viss dag. Detta synes revisorerna vara en brist
som snarast bör avlägsnas. För framtiden torde därför — oberoende av
portionsredovisningen — böra föras särskilda styrkebesked, vilka fortlöpande
återspegla dagsläget i nu berörda avseende. Vederbörande redovisningshandlingar
böra vidare tid efter annan genom central förvaltningsmyndighets
försorg stickprovsmässigt granskas direkt vid förbanden. Sådan
lokal granskning sker nu, såvitt gäller armén, endast undantagsvis av
förrådskontrollkontoret inom arméförvaltningens intendenturavdelning. På
försvarets civilförvaltning åter synes över huvud taget icke ankomma att
ägna dessa förhållanden någon uppmärksamhet i samband med ämbetsverkets
revisionsverksamhet.

Vid den av revisorerna förordade översynen bör vidare övervägas, huruvida
icke vissa förenklingar skulle kunna vidtagas i den mången gång omständliga
arbetsrutin som nu tillämpas på förevarande område. Jämväl
grunderna för normalportionsprisets beräknande, vilka förefalla onödigt
komplicerade och därtill förete vissa skiljaktigheter de olika försvarsgrenarna
emellan, böra lämpligen upptagas till omprövning, över huvud taget
synes det önskvärt, att erforderliga föreskrifter och redovisningshandlingar
såvitt möjligt 1''å eu för samtliga försvarsgrenar enhetlig utformning.

Viss saklig ändring i de nu gällande bestämmelserna synes vidare böra
övervägas. Såsom tidigare framhållits, må vid armén och flygvapnet såsom
hel portion redovisas även sådan portion som under viss dag endast delvis
uttagits, medan inom marinen en bokföringsmässig åtskillnad visserli -

gen göres mellan olika måltider men anslagsavräkningen samtidigt grundas
på hela den portionsberättigade styrkan, oavsett permissioner. Detta
ger förbanden möjlighet att i anslagshänseende göra icke obetydliga besparingar,
vilka i allmänhet utnyttjas för portionsförstärkningar av skilda
slag. Av i det föregående anförda exempel framgår, att somliga förband
under söndagar utspisa särskilda aftonmål till återvändande permittenter,
varigenom möjlighet yppats att räkna anslag å ett högre portionsantal för
hel dag än vad eljest skulle ha varit fallet. Enligt revisorernas uppfattning
kan ett sådant redovisningssystem icke anses sakligt motiverat. Erinras
må att i den s. k. normalportionsstaten ingå proviantartiklar till sådana
mängder och av sådan beskaffenhet att personalens näringsbehov i full utsträckning
skall täckas. Härtill kommer vidare, såsom en marginal, ett
kontant belopp, motsvarande vissa procent av ifrågavarande varumängders
värde. Under speciella omständigheter plägar dessutom särskild portionsförstärkning
utgå; den lämnade redogörelsen ger f. ö. vid handen, att
åtskilliga förband som under sistförflutna budgetår tillerkänts sådan förstärkning
kunnat åtminstone i viss omfattning ombesörja sin mathållning
inom den ordinarie kostnadsramen. I allmänhet torde också det normala
kosthållet väl förslå för att tillgodose de krav på fullgod näring som tjänstgöringen
föranleder. Det synes därför oegentligt att de teoretiska besparingar,
som uppstå genom att vissa portionstagare icke intaga dagens alla
mål vid förbandets matinrättning, skola få disponeras under löpande budgetår,
varigenom belastningen på vederbörande riksstatsanslag ökar. Ur
de enskilda förbandens synpunkt verkar därjämte systemet mycket ojämnt.
Enligt revisorernas uppfattning tala starka skäl för en sådan omläggning
av portionsredovisningen, att i fortsättningen allenast de proviantkostnader
som i varje särskilt fall belöpa sig på verkligt utspisade måltider få bestridas
av tillgängliga anslagsmedel.

Ett speciellt problem i nu berörda avseende utgör mathållningen för de
personalkategorier som f. n. äga rätt att mot ersättning utbekomma kronportion.
Då vederbörande efter eget gottfinnande kunna bestämma i vilken
utsträckning denna rätt skall begagnas under viss dag, låter det sig icke
göra att mera exakt beräkna det antal portioner som för varje måltid skall
tillhandahållas denna grupp portionstagare, även om viss ledning kan erhållas
från den uppgift om försålda matkuponger som lämnas i särskild
ordning. Det ligger f. ö. i sakens natur att vissa måltider — i allmänhet de
mest kostnadskrävande — äro mera begärliga än andra och därför utnyttjas
i större utsträckning, ett förhållande som måste verka till nackdel för
de vanliga portionstagarna. Vid sin granskning ha revisorerna också uppmärksammat,
att de dagliga divergenserna i fråga om antalet portioner av
här avsett slag vid många förband äro betydande.

Uppenbart är att nu berörda omständigheter måste i hög grad komplicera
portionsredovisningen. Frånsett detta framstår rätten att utbekomma
portion i betraktande av ersättningsbeloppets ringa storlek som en speciell
avlöningsförmån, till vilken någon motsvarighet i allmänhet icke förefin -

nes på andra håll inom statsförvaltningen. Enligt revisorernas mening kan
därför ifrågasättas, huruvida denna förmån i fortsättningen bör bibehållas.
I varje fall torde den ersättning de enskilda portionstagarna ha att erlägga
för utbekommen portion böra bringas att bättre svara mot kronans faktiska
kostnader härför och även fastställas enhetligt för samtliga tre försvarsgrenar.
Anses portionsrätten över huvud taget böra bibehållas för
framtiden, synas vidare i syfte att eliminera förut berörda komplikationer
vissa förändringar i gällande redovisningssystem böra genomföras. Olika
utvägar kunna därvid prövas. En möjlighet vore, att vederbörande portionstagare
ålades att till intendenturexpeditionen anmäla vilka måltider han
påföljande dag ämnade intaga vid förbandet. Det skulle även kunna övervägas,
huruvida icke här ifrågavarande matkuponger borde försäljas —
åtminstone vad beträffar vederbörande förbands egen personal — i form
av särskilda häften, gällande samtliga eller vissa måltider under viss vecka
eller månad, på sätt nu understundom sker vid abonnemang å privata näringsställen.
I detta sammanhang vilja revisorerna erinra därom, att 1942
års revisorer under § 7 av sin berättelse gåvo uttryck åt den uppfattningen,
att av enskild portionstagare utbekommen kronportion icke borde få medföras
till familjebostad. Sedermera har också, såvitt angår marinen och
flygvapnet, föreskrivits, att sådan portion skall intagas inom vederbörlig
matinrättning. För arméns vidkommande har dock någon ändring härutinnan
icke skett. Med hänsyn till att här ifrågavarande förmån — som alltjämt
utnyttjas i betydande omfattning — numera knappast har något sakligt
berättigande och dessutom kan begagnas på icke avsett sätt ha revisorerna
funnit sig böra föreslå, att densamma för framtiden borttages.

Vid sin förevarande granskning ha revisorerna slutligen uppmärksammat,
att de i månadssammandragens avgångskolumner angivna kvantiteterna
proviantartiklar av olika slag i vissa fall äro större än motsvarande
avgångssiffror i proviantdaglistorna. Enligt vederbörande inventeringsbesked
ha vid magasinsinventeringarna månadssammandragens uppgifter
godtagits. Ett dylikt förfaringssätt synes med hänsyn till sina konsekvenser
betänkligt. I anslutning härtill ha revisorerna iakttagit, att de i avskrivningskungörelsen
(SFS nr 525/134) intagna bestämmelserna angående beräkning
av s. k. naturligt svinn måste anses leda till i olika hänseenden
otillfredsställande resultat. Denna fråga har närmare behandlats av 1946
års revisorer, som — med hänsyn till bl. a. de möjligheter till underslev det
nuvarande systemet inncbure — funno starka skäl tala för en revision av
avskrivningskungörelsens bestämmelser. Revisorernas uppfattning biträddes
av 1947 års riksdag, som i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde om utredning
av hithörande spörsmål. Sedan försvarets civilförvaltning fått i uppdrag
att verkställa sådan utredning, har ämbetsverket hösten 1948 avgivit
förslag till nya bestämmelser. Ärendet är f. n. beroende på Kungl. Maj :ts
prövning. Enligt revisorernas mening vore det önskvärt om jämväl denna
fråga kunde bringas till en lösning i förevarande sammanhang.

f>—50S049. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

Då kostnadsbesparingar torde kunna ernås genom en omläggning efter
ovan berörda riktlinjer av det inom försvaret tillämpade systemet för proviant-
och portionsredovisningen, finna revisorerna det angeläget att en
översyn av gällande föreskrifter i ämnet snarast kommer till stånd.

Reservation
av herrar Andersson och Nilsson, vilka anfört:

Mot vissa av revisorernas uttalanden i här föreliggande frågor få undertecknade
anföra reservation.

Med stöd av den lämnade redogörelsen anse sig revisorerna ha kunnat
konstatera avsevärda differenser mellan de dagliga portionsbeskedens och
månadssammandragens uppgifter beträffande portionsredovisningen vid
vissa militära förband. På denna grund förklara revisorerna, »att brister i
redovisningen måste anses vara för handen». Och vidare: »Till följd av de
felaktigheter som begåtts i redovisningshänseende torde kronan ha åsamkats
icke avsedda utgifter till betydande belopp». Dessa grava anmärkningar
grunda sig emellertid i huvudsak endast på sammanställningar som gjorts
av ett till revisionen insänt siffermaterial, som ingalunda varit fullständigt.
Inte heller ha vederbörande regementschefer, intendenter eller andra för
dessa förhållanden ansvariga fackmyndigheter beretts tillfälle att avgiva förklaringar.
Om så hade skett, är det ej uteslutet, att föreliggande differenser
i de lämnade beskeden kunnat på tillfredsställande sätt förklaras. Något bevis
på bristande redovisning i fråga om varor eller penningmedel har icke
heller förebragts.

I fråga om de ofullständigheter och bristande överensstämmelse som enligt
redogörelsen föreligga beträffande förandet av portionsjournaler m. m.
rekommendera revisorerna en effekti visering av kontrollen bl. a. genom
central förvaltningsmyndighets försorg direkt vid förbanden. Denna nya
kontroll vid sidan av de redan befintliga kontrollorganen måste självfallet
medföra ökat arbete och ej obetydliga kostnadsökningar.

Revisorerna uttala därjämte att »vid den av revisorerna förordade översynen
bör vidare övervägas, huruvida icke vissa förenklingar skulle kunna
vidtagas i den mången gång omständliga arbetsrutin som nu tillämpas på
förevarande område». Enligt vår mening borde revisorerna i denna punkt
begränsat sig till detta uttalande, då det säkert finnes stora möjligheter till
en minskning i den omfattande, skrivbordsmässiga journalföringen och att
i stället införa andra mindre arbetskrävande metoder, som även kunde underlätta
en effektiv, saklig kontroll över varu- och medelsanvändningen.

I en annan punkt ha revisorerna uttalat den meningen, att det skulle vara
oegentligt, att de besparingar som uppstå, genom att manskap under permission
intaga måltider i sina hem eller å restaurant i stället för på vederbörande
förband, få användas till förstärkning av kosthållet eller till extraförplägnad
vid helger o. d. Revisorerna föreslå därför, »att i fortsättningen
allenast de proviantkostnader som i varje särskilt fall belöpa sig på verk -

ligt utspisade måltider få bestridas av tillgängliga anslagsmedel». Det förfarande,
som nu tillämpas, står dock helt i överensstämmelse med bestämmelserna
i 14 § mom. 49 i intendenturunderhållsreglementet, där det bl. a.
heter: »Besparingar å regementets proviantanslag, uppkomna därigenom
---att till fri portion berättigad personal på grund av beviljad permission
o. d. ej intagit vissa måltider under dagen —---, må under lö pande

budgetår användas till förbättring av utspisningen.» — Ett slopande
av dessa bestämmelser skulle utesluta nu förekommande möjligheter till
förbättring av mathållningen vid förbanden och med säkerhet mötas med
starkt och berättigat missnöje bland manskapet, som ju i verkligheten själva
har fått bekosta den förbättrade kosthållningen.

På ytterligare en punkt ha vi inte kunnat ansluta oss till revisorernas uttalade.
Det gäller rätten för vissa befattningshavare att få uttaga s. k. kronportion.
Där föreslå revisorerna, att denna rätt för framtiden upphäves. För
vår del ha vi icke funnit, att några bärande skäl förebragts för en sådan
åtgärd. De missförhållanden, som eventuellt kunna finnas, böra givetvis rättas
till. Det är möjligt att priset är för lågt och naturligtvis bör det kunna
ordnas så, att anmälan om avsikt att uttaga portion göres föregående dag
o. s. v. Men några skäl för att slopa denna rättighet för den jämförelsevis
lågt avlönade personal det här gäller har enligt vår mening icke förebragts.

På grund av vad vi sålunda anfört anse vi att revisorernas uttalande i ämnet
bort ur berättelsen utgå.

§ 8.

Järvafältets jordbruk.

Järvafältet har alltsedan år 1905 tjänat som övningsfält för de i Stockholm
förlagda trupperna. Genom nya markinköp har det successivt utvidgats.
Fältet omfattar 5 556 har, därav 2 216 har åker, äng och betesmark,
2 570 har produktiv skogsmark, 385 har impediment, 196 har sjöar och vattendrag
samt 189 har kaserntomter.

Till södra delen av fältet ha kaserner och andra fasta militära anläggningar
förlagts. Sålunda ligga här kasernanläggningarna för Svea livgarde,
Svea artilleriregemente, Svea ingenjörkår, Signalregementet och infanteriets
kadettskola samt vissa krigsmaterielverkets förrådsanläggningar och en avdelning
av försvarets forskningsanstalt. I mitten av fältet ligger Svea flygflottilj
med dess flygfält.

Den löpande ekonomiska förvaltningen av fältet åvilar närmast chefen
för IV. militärområdet. För fältet gällande stater fastställas av forlifikationsförvaltningen.
Nybyggnadsfrågor underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Huvuddelen av Järvafältets mark är upplåten för militära övningar. Detta
gäller såväl skogsmark som åker och äng. Skogen brukas i militärförvaltningens
egen regi, under det alt åkerjorden utarrenderas.

På fältet finnas f. n. 46 utarrenderade jordbruksgårdar. På grund av att

marken disponeras även för övningar brukas huvuddelen av åkerjorden i
vall. Brödsäd och potatis odlas även i viss utsträckning, men ersättning utgår
icke för skador genom nedtrainpning. Vid markskador genom tyngre
fordon åligger det dock kronan att återställa marken i förutvarande skick.
Underhåll och mindre reparationer av jordbruksgårdarnas byggnadsbestånd
åvila enligt arrendekontrakten arrendatorerna, under det att kronan svarar
för nybyggnadsskyldighet och mera omfattande reparationer. Åtskilliga gårdar
användas mot särskild ersättning även såsom inlcvarteringsgårdar. Vissa
av fastigheterna lida intrång av skarpskjutningar.

Förutom för jordbruksändamål är en mindre del av marken upplåten såsom
tomtarrenden. Sådana finnas till ett antal av 62. Härjämte finnas 44
hyreslägenheter. Inom området finnes även ett mindre antal fastigheter,
huvudsakligen lägenheter och tomter, vilka icke tillhöra kronan.

Utöver de allmänna vägar, som genomkorsa fältet, finnes ett antal vägar,
vilka underhållas i fältets regi, därav 8 vägmil av relativt god beskaffenhet.

Järvafältet har i inköp kostat i runt tal 9 miljoner kronor. De jämförelsevis
låga inköpskostnaderna — i genomsnitt 16,2 öre per kvm — förklaras
av att markförvärven till övervägande del ägt rum redan då fältet bildades
och innan den nuvarande bebyggelsen gripit omkring detsamma. Statsverket
uppbär inkomster från fältet dels i form av arrende och hyror för jordbruksgårdar
och lägenheter, dels ock av skogsdriften och genom försäljning
från grustag. På sätt gäller för övriga fastigheter och övningsfält, vilka redovisas
under försvarets fastighetsfond, skola enligt förvaltningsbestämmelserna
samtliga inflytande inkomster inlevereras direkt till statsverket
genom uppdebitering på särskilda inkomsttitlar, medan utgifterna kräva
beviljande av särskilda anslag.

De löpande utgifterna för fältets underhåll avse bl. a. reparationer av
byggnader, underhåll av vägar, utgifter för skogsskötsel och grusuttagning
samt skatter. Åtskilliga utgifter äga i viss utsträckning direkt samband med
truppförbandens övningar. Detta är fallet med utgifter för underhåll av vägar,
i den mån de sönderkörts av tyngre militärfordon, underhåll av bivackplatser
och andra militära övningsanordningar, ved till trupperna in. in.
Förekomsten av militära övningar återverkar också på inkomsterna, främst
därigenom att arrendebeloppen för jordbruksgårdarna avvägts med hänsyn
till de inskränkningar i jordbruksdriften, som betingas av övningarna. Även
utnyttjandet av skogen påverkas i viss mån av övningshänsyn.

Fr. o. m. räkenskapsåret 1911 t. o. in. budgetåret 1949/50 har fältet givit
en sammanlagd inkomst av omkring 6 366 000 kronor, under det att utgifterna
uppgått till 5 670 000 kronor. Behållningen uppgår alltså för nämnda
tid till 696 000 kronor eller i medeltal omkring 17 600 kronor per år. Härvid
har dock icke räknats med förräntning av nedlagt kapital. Den årliga
nettovinsten har under senare år något ökats till följd av att en del i och
för sig erforderliga underhållsarbeten fått anstå, främst beroende på materialbrist.
Fördelningen av inkomster och utgifter på vissa titlar under de
senaste sju åren framgår av följande uppställning.

	1943/44	1944/45	1945/46	1946/47	1947/48	1948/49	1949/50
Inkomster:
Arrenden och hyror........	65 759	67 058	61 358	65 601	91 291	85 204	82 406
Skogsavverkning........... Övriga inkomster (huvudsaki.	119 617	142 312	67 023	149 652	120 752 91 375	68 331 74 962	85 614 57 107
av grusförsäljning).......	68 003	110 208	118 333	83 215
Summa kronor	253 379	319 578	246 714	298 468	303 418	228 497	225 127
Utgifter:
Mindre reparationer........	36 012	42 267	45 510	59110	50 571	84 663	37 000
Skogens skötsel............	30 000	40 000	63 161	66 415	64122	57 621	69 039
Vägunderhåll..............	12 775	10 000	30149	39 822	15 194	18 000	20 000
Större reparationer.........	17 079	3 530	—	25 585	—	44 678	—
	45 613	18 208	—	—	15 708	109 827	—
Övriga utgifter............	78 437	81 178	117 651	121 299	96 075	175 805	168 070
Nybyggnad av investerings-anslag..................	—	—	—	—	—	—	‘300 000
Summa kronor	219 916	195 183	256 471	312 231	241 670	490 594	594109

1 Ej helt förbrukat under budgetåret.

Frågan om jordbrukets rationella anordnande på Järvafältet har nyligen
varit föremål för övervägande av särskilda sakkunniga, 1946 års järvafältskommitté,
som haft att undersöka om och i vilken omfattning fältets fastigheter
vid då löpande arrendeperiods utgång i mars 1948 fortfarande kunde
utarrenderas med hänsyn till att fältet måste kunna effektivt utnyttjas
för de militära övningarna; vidare skulle förslag uppgöras till fortsatt upplåtelse,
sammanslagning eller upphörande av arrenden.

Kommittén, som avgav sitt yttrande i april 1947, uttalade därvid bl. a., att
övningsfältets byggnadsbestånd varierade rätt avsevärt. Underhållet hade på
grund av knapphet på anslagsmedel ofta måst eftersättas, vilket haft till
följd att en hel del byggnader befunne sig i mindre gott eller rent av dåligt
skick. Sålunda fyllde många boningshus icke hälsovårdsstadgans krav,
och en hel del djurstallar visade allvarliga brister beträffande de hygieniska
förhållandena. I den mån medel ställts till förfogande hade dock vissa saneringar
kunnat utföras. Vattentillgången vore på många ställen otillräcklig
och på en del ställen av hälsovådlig beskaffenhet. Avloppsförhållandena
från bebyggelsen vore i behov av skyndsamt ingripande.

Kommittén utgick från att betydande kostnader måste nedläggas på
byggnadsbeståndets upprustning och på ordnandet av vatten och avlopp.
Vidare förutsattes, att viss utdikning skulle ske. Förslaget innebar, att vissa
arrendegårdar skulle nedläggas och andra sammanläggas med angränsande
samt vissa markområden läggas i vall. Härigenom skulle man vinna besparingar
i fråga om kostnaderna för sanering av byggnadsbeståndet och en
allmän förbättring av odlingsbetingelserna.

Förslaget innehöll tre olika alternativ, av vilka kommittén för egen del
förordade alternativ II. Enligt detta skulle jordbruksarrendenas antal minskas
från 46 till 25, tomtarrendena från 62 till 55 och hyreslägenheterna
från 44 till 39. Den odlade jordens areal skulle minskas med 311 har, från

1 581 till 1 270 har. Saneringen skulle draga en engångskostnad av 1 456 330
kronor.

Alternativ I skilde sig från alternativ II genom att ytterligare tre gårdar
skulle behållas som självständiga jordbruk. Merkostnaden för iståndsättning
av byggnader skulle uppgå till 206 000 kronor. Enligt alternativ III
skulle ett jordbruk tillkomma utöver de i alternativ II föreslagna. Merkostnaden
för byggnader enligt alternativ III beräknades till 14 000 kronor.

Kostnaderna enligt alternativ II fördelade sig enligt följande:

	Jordbruks-	Hyres-	Summa
	fastigheter	lägenheter	kronor
Byggnadskostnader . . ..	.................. 1 053 910	134 420	1 188 330
Vatten och avlopp.....	.................. 107 500	40 500	148 000
Dikning..............	.................. 120 000	—	120 000
	Summa kronor 1 281 410	174 920	1 456 330

Arrende- och hyresinkomsterna beräknades uppgå till:

för jordbruksgårdarna.............. 47 250 kronor

» tomtarrendena................. 10 840 »

» hyreslägenheterna.............. 18 620 »

» jaktarrendena.................. 1 800 »

» fiskearrendena................. 305 »

Summa 78 815 kronor

Kommittén förordade, att den föreslagna saneringen genomfördes på fyra
år. I avvaktan härpå borde successiv förlängning av gällande arrendekontrakt
medgivas.

Beträffande den ekonomiska skäligheten av det föreslagna byggnadsprogrammet
anförde kommittén bl. a., att den vid Järvafältet under åren 1911
—1946 uppkomna nettovinsten, som då utgjorde sammanlagt 1 279 500
kronor, undan för undan inbetalats till statsverket. Eftersom denna vinst
icke kommit fältet till godo, syntes det icke vara uteslutet att till denna
summa lades en beräknad ränteinkomst av exempelvis 3 procent. Därigenom
skulle teoretiskt sett stå till förfogande ett belopp av sammanlagt
2 441 700 kronor.

I yttrande över järvafältskommitténs förslag har chefen för IV. militärområdet
framhållit, bl. a. att vissa områden av fältet utan olägenhet kunde
upplåtas för jordbruk eller utarrenderas som tomtarrenden eller hyreslägenheter.
Genom utarrendering vunnes icke blott att marken sköttes —
även om detta i viss utsträckning skedde endast såsom vall — utan tillsynen
över och bevakningen av fältet med dess skogar och anläggningar underlättades
därigenom att övningsfältet vore bebott av personer, som vore
intresserade av fältet och dess tillstånd. Sociala hänsyn talade också för att
den där sedan gammalt bofasta jordbrukande befolkningen icke utan tvingande
skäl uppsades till avflyttning. Av sistnämnda anledning kunde militärbefälhavaren
icke ansluta sig till det av kommittén förordade alternativ
II, i vad detta avsåge nedläggande av två angivna jordbruk.

Statsmakterna ha ännu ej tagit definitiv ställning till järvafältskommitténs
förslag. Vid arrendekontraktens utgång i mars 1948 genomfördes emellertid
en generell förhöjning av arrendebeloppen med i runt tal 25 procent;
kontrakten förlängdes samtidigt, dock högst till den 14 mars 1951, då de
skulle upphöra att gälla utan ytterligare uppsägning.

I april 1950 uppdrog fortifikationsförvaltningen åt tre utredningsmän att
verkställa arrendeuppskattning och uppgöra förslag till nya arrendevillkor
för inom Järvafältet förefintliga jordbruksarrenden. Dessa sakkunniga, vilka
antagit namnet 1950 års arrendeuppskattningskommitté för Järvafältet,
ha den 18 september 1950 avgivit förslag i ämnet.

Arrendeuppskattningskommittén har föreslagit, att vid nuvarande kontraktsperiods
utgång den 14 mars 1951 förnyad utarrendering av flertalet
arrendelotter skall ske. I samband med upprättande av nya kontrakt skall
syn verkställas på fastigheterna. Med hänsyn till det stora antalet syner
förutsättas dessa komina att fördelas på en treårsperiod, vilket skulle medföra
att vissa av de nuvarande arrendekontrakten förlängdes på ett eller tvä
år. Vid beräkningen av arrendeavgifterna har kommittén tagit hänsyn till
förändringen av penningvärdet, till jordens och byggnadernas tillstånd samt
till de militära övningsförhållandena vid varje jordbruk. Kommittén har
även ingått på frågan om sammanslagning av vissa jordbruk. I detta hänseende
har anförts, att de av 1946 års utredning föreslagna sammanslagningarna
av ett antal nu självständiga brukningsdelar i vissa delar fortfarande
borde genomföras. Kommitténs utredning hade emellertid givit vid
handen, att grunderna för bedömningen av hur sammanläggningarna av
arrendelotterna borde ske i viss mån ändrats. Salunda inverkade bebyggelsen
i tätorterna omkring fältets södra del på områdets användbarhet för
militära övningar, förläggningen av truppförbandens kaserner inverkade ändrande
på det sätt, på vilket angränsande delar av fältet utnyttjades och
den övande truppen utnyttjade terrängen på ett annat sätt än tidigare.
Med hänsyn till dessa ändrade förhållanden syntes det önskvärt, att en omarbetning
skedde av vissa delar av 1946 års kommittéförslag.

Med utgångspunkt från nu angivna synpunkter har arrendeuppskattningskommittén
föreslagit, att redan fr. o. m. den 14 mars 1951 vissa sammanslagningar
måtte ske. Med hänsyn till de svårigheter som förelegat att
snabbt genomföra en sammanslagning i större skala av arrendeenheterna
har kommittén beträffande rationaliseringsprogrammet i övrigt begränsat
sig till att med ett fåtal exempel belysa efter vilka riktlinjer en dylik sammanslagning
borde ske.

De rationaliseringsplaner, för vilka nu redogjorts, innebära att ett antal
arrendatorer på övningsfältet kunna bli nödsakade att frånträda sina arrenden
i samband med gårdarnas sammanläggande med andra jordbruk.
Även om vederbörande myndigheter ännu icke tagit ställning till föreliggande
planer, har planeringen medfört en osäkerhetskänsla hos de arrendatorer,
vilka känna sig stå inför hotet att söka sin utkomst på annat håll. I

några fall äro dessa arrendatorer förutvarande ägare till de brukade fastigheterna,
vilka exproprierats eller på annat sätt förvärvats av staten, eller
ock äro de barn eller anhöriga till de förutvarande ägarna och äro födda
och uppvuxna på de gårdar de alltjämt bruka. Ännu i november 1950 har
klarhet icke vunnits rörande utsikterna till förnyade arrenden efter den
14 mars 1951.

Revisorerna avse icke att ingå på någon fullständig granskning av föreliggande
rationaliseringsplaner beträffande Järvafältet. Enär några av de
föreslagna sammanläggningarna föranleda revisorerna att anföra vissa allmänna
synpunkter rörande det framtida disponerandet av jordbruken på
fältet, vilja revisorerna emellertid lämna en kort redogörelse för två av dessa
sammanläggningar.

1. Gården Åkalla i Spånga socken är belägen söder om vägen Järfälla—
Tureberg, ungefär i fältets mitt, och omfattar 81 har jordbruks jord. Byggnadsbeståndet
på gården angavs av 1946 års kommitté vara i viss utsträckning
i bristfälligt skick, och iståndsättandet därav beräknades draga en kostnad
av 137 500 kronor. Härav belöpte 70 000 kronor på iordningställandet
av manbyggnaden och flygelbyggnaden, vilka voro uppförda omkring år
1600 och ägde kulturhistoriskt värde.

Enligt det av kommittén förordade alternativ II skulle denna gård nedläggas
och åkern brukas under gården Hägerstalund, vilken sistnämnda gård
därigenom skulle komma att omfatta omkring 263 har, i huvudsak fördelade
på 90 har åker, 114 har vall och 59 har bete. Byggnadsbeståndet på
Hägerstalund skulle därvid behöva utökas för en kostnad av 25 000 kronor.
Åkalla är en av de två gårdar, som militärbefälhavaren på sätt ovan nämnts
av sociala skäl ansett böra behållas såsom självständiga jordbruk.

Sedan järvafältskommitténs förslag avgivits, har viss ombyggnad och
modernisering skett beträffande Åkalla gårds byggnadsbestånd. 1950 års
arrendeuppskattningskommitté har konstaterat, att gården icke längre belastas
av militära övningar i samma utsträckning som tidigare. Kommittén
har utgått från att nuvarande arrendeförhållande tills vidare skall bestå.
Samtidigt har emellertid kommittén anfört sammanläggningen av Åkalla
med Hägerstalund såsom exempel på de riktlinjer, efter vilka en framtida
rationalisering av jordbruket på fältet bör ske. 2

2. Gårdarna Spångaby (22,5 har), Rinkeby (82 har), Hjulsta (36 har),
Hjulsta-Breda (10 har), Hästa (60 har), Stora Tensta (23,5 har), Lilla
Tensta (12 har) och Nydal (16,5 har) äro belägna i fältets sydvästra del på
båda sidor av vägen Spånga—Järfälla (Enköpingsvägen). 1946 års kommitté
har framhållit, att byggnadsbeståndet på dessa gårdar befinner sig i
dåligt skick. Kommittén, som strävat efter att — i den mån det befunnits
ur militär övningssynpunkt lämpligt och ur jordbrukssynpunkt ändamålsenligt
— i görligaste mån inskränka för jordbruksändamål erforderliga omoch
nybyggnadsarbeten genom sammanslagning av mindre arrendeenheter,
har föreslagit att nämnda gårdar eller delar därav sammanslås till en gård,

benämnd Spånga storgård. Denna gård skulle omfatta i det närmaste 150
har, fördelade på 101 har åker, 33 har vall och 16 har bete. Byggnadsbeståndet
skulle därvid iordningställas för en kostnad av 332 500 kronor,
innefattande bl. a. ny- eller ombyggnad av ett antal bostäder samt nybyggnad
av ladugård och mindre lada ävensom ombyggnad av andra ekonomihus.
Av angivna kostnadssumma skulle 175 000 kronor belöpa på nybyggnad
av ladugården och ladan, vilka skulle förläggas till Tensta. Den s. k.
storgården skulle med denna planering få en långt utsträckt ägofigur, men
med hänsyn till de goda vägförbindelserna och möjligheten att övergå till
traktordrift syntes enligt kommitténs mening någon större olägenhet icke behöva
uppstå.

1950 års arrendeuppskattningskommitté har beträffande Spångaby och
kringliggande gårdar föreslagit en sammanslagning, som mera ansluter till
nuvarande brukningsförhållanden. Såsom riktlinje för en framtida rationalisering
har kommittén emellertid ifrågasatt en sammanslagning av ett flertal
jordbruk med Spångaby som centrum. Enligt uppgift från IV. militärområdets
domänavdelning skulle även en dylik sammanslagning förutsätta
nybyggnad av ekonomihus vid sistnämnda gård.

Revisorernas uttalande. Frågan om det framtida ordnandet av jordbruksförhållandena
på Järvafältet har på senare år aktualiserats, främst med
hänsyn till att byggnadsbeståndet på jordbruksgårdarna flerstädes befinner
sig i mycket bristfälligt skick. Revisorerna ha vid besök på övningsfältet
kunnat konstatera, att oaktat ett icke ringa antal bostäder och ekonomibyggnader
under de senare åren undergått reparation eller ombyggnad, åtskilliga
byggnader på gårdarna äro bristfälliga eller t. o. m. förfallna. I viss
utsträckning synas bristerna vara att hänföra till normal förslitning, sammanhängande
med byggnadernas ålder. På vissa håll åter synes det löpande
underhållet ha eftersatts i sådan utsträckning, att byggnadernas livslängd
förkortats. Större reparationer eller nybyggnader ha härigenom nödvändiggjorts
tidigare än vad som eljest skulle ha varit fallet. Med anledning därav
vilja revisorerna understryka vikten av att underhållsskyldigheten ägnas en
verksammare tillsyn.

Vid de utredningar, som verkställts genom vederbörande militära myndigheters
försorg, har eftersträvats att i görligaste mån inskränka för jordbruksändamål
erforderliga om- och nybyggnader genom sammanslagning
av i första hand mindre arrendeenheter. Enligt revisorernas mening kan en
dylik rationalisering i många fall vara motiverad, särskilt då det gäller små
gårdar, vilka icke äro bärkraftiga som självständiga jordbruk, eller då byggnadsbeståndet
— såsom fallet är med några gårdar på Järvafältet — är så
ålderdomligt att man knappast kan räkna med att bevara någon del därav
för längre lid framåt. I de framlagda rationaliseringsplanerna har emellertid
föreslagits, att även fullt bärkraftiga gårdar, i några fall av betydande
areal, skola sammanläggas med andra. Ett fall avser en gård med omkring
80 har jordbruksjord och med förhållandevis goda byggnader; denna skulle

enligt förslaget sammanföras med en annan större gård, varigenom skulle
bildas en gård om tillhopa 263 har. Även om jordbruksdriften på Järvafältet
är underkastad inskränkningar med hänsyn till militära övningsförhållanden,
torde även jordbruk med betydligt mindre areal än den nyss nämnda
få anses som fullt bärkraftiga. Det är enligt revisorernas mening icke lämpligt
att dylika gårdar nedläggas som självständiga jordbruk allenast i avsikt
att staten såsom jordägare därigenom skall undgå byggnadsskyldigheten
på gårdarna. Att märka är också, att några av arrendatorerna tidigare
varit ägare till gårdarna eller äro barn till förutvarande ägare och uppvuxna
på gårdarna. I sådana fall synes det mindre skäligt, att arrendeförhållandena
bringas att upphöra utan att tillräckligt bärande skäl äro för
handen.

Föreliggande rationaliseringsplaner ■— till vilka vederbörande myndigheter
ännu icke tagit ställning — medföra att åtskilliga arrendatorer känna
sig stå inför hotet att nödgas frånträda sina arrenden och söka sin utkomst
på annat håll. Denna osäkerhetskänsla förstärkes genom att arrendekontrakten
utlöpa den 14 mars 1951 med skyldighet för arrendatorerna att avflytta
utan särskild uppsägningstid, och full klarhet råder ännu icke rörande
möjligheterna att erhålla ytterligare förlängning av arrendeavtalen.
Enligt revisorernas mening måste skäligheten av en dylik uppgörelse starkt
ifrågasättas. Ovisshet rörande ett arrendes giltighetstid torde också i allmänhet
medföra risk för att jordbrukets och byggnadernas underhåll eftersättes.
Det är därför angeläget, att en plan fastställes för den framtida
rationaliseringen av jordbruken på övningsfältet, varvid samråd med lantbruksnämnden
i länet lämpligen bör äga rum. Även hänsynen till arrendatorerna
kräver, att arrendeförhållandena icke bringas att upphöra med alltför
kort varsel.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen skulle ett antal gårdar
i Järvafältets sydvästra del enligt föreliggande förslag sammanslås till
ett större jordbruk, benämnt Spånga storgård och omfattande omkring 150
har. För jordbruket förutsättes nybyggnad av ekonomihus vid Tensta eller
Spångaby för en kostnad, som år 1947 beräknats till 175 000 kronor. Då
det torde vara mycket ovisst huruvida ett jordbruk av denna storlek i omedelbar
anslutning till tätbebyggelsen i Spånga församling av Stockholms
stad kan bli bestående, måste revisorerna ifrågasätta lämpligheten av att en
nybyggnad av större ekonomihus på denna plats kommer till stånd.

Socialdepartementet.

§ 9.

Vissa anställningsförhållanden inom bostadsstyrelsen.

I dagspressen har under senare tid kritik framförts mot bostadsstyrelsens
anställningspolitik. Därvid har särskilt påtalats det förhållandet, att två av
styrelsens chefstjänstemän vid sidan av sina befattningar äro delägare i en
privat konstruktionsbyrå. Det har också gjorts gällande, att inom byggnadsvärlden
den uppfattningen skulle vara mycket utbredd, att utsikterna att
erhålla byggnadstillstånd och få låneärenden snabbare behandlade än eljest
skulle ökas genom anlitande av denna byrå.

I saken ha revisorerna inhämtat följande.

De båda åsyftade tjänstemännen, civilingenjören S. och byrådirektören
D., äro jämte en tredje, ej statsanställd person lika delägare i en konstruktionsfirma,
vilken år 1947 erhöll aktiebolagsform. Enligt uppgift har denna
byrå alltifrån början av sin verksamhet uteslutande sysslat med konstruktionsuppgifter.
Enligt § 2 i bolagsordningen skall bolaget »hava till föremål
att bedriva konsulterande verksamhet i byggnadsbranschen och därmed
sammanhängande rörelse». Varken S. eller D. anlitas för löpande göromal
utan endast för konsultation i vissa fall. Bolaget lämnar icke någon aktieutdelning,
men de berörda tjänstemännen uppbära arvoden såsom styrelseledamöter
med 6 000 kronor vardera per år.

S. anställdes den 1 mars 1942 på halvtid hos dåvarande statens byggnadslånebyrå
mot arvode. Från och med den 1 juli 1943, då S. frånträdde en
befattning såsom konstruktionschef vid ett större privatföretag, uppbar han
arvode från såväl bygnadslånebyrån som industrikommissionen. I anställningsvillkoren
ingick, att han — liksom tidigare i sin befattning hos nyssnämnda
företag — skulle äga idka enskild konsulterande verksamhet.

S’ anställningsförhållanden berördes icke av bostadsstyrelsens inrättande
den 1 juli 1948. Detta sammanhängde med att inrättandet av ett statens
byggnadsinstitut ansågs vara nära förestående och att man förutsatte, att
dit skulle överflyttas en viktig del av den utredningsverksamhet, som bedrevs
inom byggnadslånebyrån under S’ ledning. Nämnda verksamhets förläggande
till bostadsstyrelsen betraktades därför såsom ett provisorium. S’
totala inkomst av statsmedel är 26 000 kronor, därav 21 000 kronor från
bostadsstyrelsen och 5 000 kronor från byggnadsberedningen, hos vilken
han fullgör uppdrag såsom teknisk expert. I sina petita för nästa budgetår
har bostadsstyrelsen föreslagit sådan reglering av tjänsten, att densamma
inrättas som befattning i lönegrad Cp 10, med rätt för den nuvarande innehavaren
att därjämte åtnjuta personlig lönefyllnad.

D. anställdes den 19 maj 1942 hos statens byggnadslånebyrå mot ett arvode
och är sedan den 1 oktober 1948 e. o. byrådirektör i lönegrad Ce 31
hos bostadsstyrelsen. Privat verksamhet av D. vid sidan av statstjänsten
var icke på tal vid arvodesanställningen men godtogs av byggnadslånebyrån,
när frågan senare blev aktuell.

D. är f. n. sektionschef för tekniska byråns byggnadstekniska sektion.

Till denna sektion hänföras följande arbetsuppgifter, nämligen byggnadsteknisk
granskning, byggnadsteknisk kontroll, konstruktionstypritningar,
arbetsbeskrivning, experimenthuskvoten, godkännandet av material- och arbetsmetoder,
träutredningen, propaganda för träbesparande konstruktioner,
konsultationsverksamhet samt övriga arbetsuppgifter, bl. a. diskussioner
och sammanträden.

I detta sammanhang må erinras om föreskrifterna i 7 § 1 mom. statens
allmänna avlöningsreglemente, enligt vilka för förening av ordinarie eller
extra ordinarie tjänst med tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag
eller med uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk,
bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom
bl. a. industri, handel eller annan näringsgren eller vars verksamhet
eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte, erfordras särskilt tillstånd. Sådant
beviljas av vederbörande myndighet såvitt fråga är om tjänst med
lönegradsbeteckning Ca eller Ce och något av lönegradsnumren 1—30, samt
eljest av Kungl. Maj :t. Tillstånd till tjänsteförening må beviljas endast för
såvitt innehavet av befattningen eller uppdraget prövas icke inverka hinderligt
för utövandet av den tjänst, varmed förening skall ske.

Revisorernas uttalande. I anledning av den framförda kritiken mot att
vissa tjänster inom bostadsstyrelsen förenats med privata uppdrag vilja
revisorerna framhålla att innehav av privatuppdrag vid sidan av ett statligt
anställningsförhållande bör i görligaste mån begränsas. Under vissa
förutsättningar behöver sådant innehav av privatuppdrag dock icke framstå
som ur statens synpunkt förkastligt eller olämpligt. Inom vissa förvaltningsområden
kan det vara för staten gagneligt, att viss kontakt upprätthålles
med verksamheten i facket utanför statstjänsten. En självklar
förutsättning härför bör emellertid vara, förutom att den privata verksamheten
icke är av sådan omfattning, att den inverkar hinderligt på statstjänstens
utövande, att varje möjlighet till intressekonflikt mellan den statliga
och den enskilda verksamheten uteslutes. Lämpligheten av sådana uppdrag
måste med hänsyn härtill bedömas från fall till fall.

Vad angår de inom bostadsstyrelsen uppmärksammade förhållandena,
har den av revisorerna verkställda undersökningen icke förebragt några
omständigheter, som kunna tyda på att omförmälda båda tjänstemäns innehav
av privata uppdrag skulle ha påverkat eller kunnat påverka ärendenas
handläggning inom bostadsstyrelsen i sådan riktning, att oväld eller
objektivitet vid ärendenas bedömning sattes i fara. Icke heller torde de av
dem innehavda uppdragen vara så tidskrävande eller maktpåliggande, att

de kunna anses inverka hinderligt för tjänsteutövningen. Den ene av tjänstemännen
fungerar främst som bostadsstyrelsens byggnadstekniska expert
och handhar såsom sådan uteslutande den teknisk-ekonomiska utredningsverksamheten
inom styrelsen, varför han icke deltager i handläggningen av
löpande låne- eller bidragsärenden. De arbetsuppgifter, som ankomma på
den andre befattningshavaren, synas, så vitt revisorerna kunnat finna,
knappast vara av sådan beskaffenhet, att någon otillbörlig påverkan på
handläggningen av ärendena kan tänkas uppkomma. Det bör emellertid
framhållas, att denne tjänsteman innehar extra ordinarie byrådirektörs
tjänsteställning samt med hänsyn härtill enligt 7 § avlöningsreglementet
bort inhämta Kungl. Maj :ts tillstånd att med sin tjänst få förena det privata
uppdraget. Då sådant tillstånd icke föreligger, förutsätta revisorerna,
att framställning därom i vederbörlig ordning göres. Lämpligheten av ett
fortsatt innehav av uppdraget torde därför i detta sammanhang bliva föremål
för Kungl. Maj :ts prövning.

Med hänsyn till vad sålunda förevarit ha revisorerna icke funnit anledning
till särskild erinran mot de påtalade förhållandena inom bostadsstyrelsen.

§ 10.

Vatten- och avloppsanläggningar inom Sköns, Alnö och Timrå kommuner.

I november 1938 inkommo till Kungl. Maj :t framställningar från Sköns
och Alnö kommuner, vari hemställdes, att såsom statligt eller kommunalt
beredskapsarbete måtte utföras en för båda kommunerna gemensam vatten-
och avloppsledningsanläggning, till vilken även Timrå kommun skulle
kunna ansluta sig, om kommunen så önskade. Skön anhöll om 90 procent
statsbidrag och Alnö om statsbidrag med 95 procent. Kostnaderna beräknades
enligt ansökningarna till följande belopp:

Anläggningar för Skön............... kronor 2 918 000

» » Alnö............... » 2 491 000

» » Timrå.............. » 432 800

Summa kronor 5 841 800

Till stöd för framställningarna anfördes bl. a. följande:

Skön. Då stort behov av vattentillförsel såväl som av avloppsledningar
funnes inom kommunen, särskilt inom Gångvikens municipalsamhälle och
de efter kusten liggande industriplatserna Skönvik, Sund, Johannedal och
Tunadal, samt tillgång till tillräcklig mängd sötvatten vore en nödvändig
förutsättning för uppkomst och drift av en hel del industriell verksamhet,
ansåge kommunalnämnden det välbetänkt, att anläggningen gåves sådan
kapacitet, att relativt högt ställda fordringar på vattenförsörjning i framtiden
kunde infrias, då man härigenom i icke ringa mån syntes bidraga
till att underlätta uppkomsten av nya försörjningsmöjligheter inom kommunen.

Arbetslösheten inom kommunen vore mycket stor. Då någon förbättring i
arbetstillgången knappast syntes vara att förvänta de närmaste åren, utan
kanske hellre en försämring, skulle detta arbetsföretag bliva av stor betydelse
för dessa arbetslösas försörjning. Härför erfordrades emellertid ett
mycket stort statsbidrag. Kommunalskatten i Skön vore så hög, att den i
ej ringa grad vore till direkt hinder för uppkomst av nya utkomstmöjligheter
inom kommunen. Detta skattetryck accentuerades än mera därav, att
kommunen gränsade intill kommuner med väsentligt lägre skatt. Ett statsbidrag
av 90 procent till förevarande byggnadsföretag skulle därför vara
önskvärt och borde även med hänsyn till nyssnämnda sakförhållanden vara
förenligt med statens intressen.

Alnö. Förslagets realiserande skulle vara av allra största värde för kommunen
och ge möjlighet till vattenförsörjning för småindustrier. Möjligheter
skulle även beredas för ordnat brandskydd. Ett arbete av denna omfattning
skulle givetvis även få den största betydelse som hjälp åt kommunens
många arbetslösa.

Då det gällde företagets ekonomiska sida måste dock kommunalnämnden
framhålla, att de tillskott som kunde beräknas från kommunen och
dess innebyggare vore mycket ringa. Enligt uppgifter hade för år 1937 över
en tredjedel av innevånarna åtnjutit understöd av fattigvården och ytterligare
en mycket stor procent av befolkningen arbetslöshetsunderstöd. På
grund härav måste de avgifter som skulle uttagas av fastigheterna sättas
mycket lågt, om man skulle kunna räkna med någon mera allmän anslutning.
Enligt en beräkning som verkställts efter mantalslängden utgjorde
antalet fastigheter inom området för vattenledningen 1 307, antalet hushåll
1 754 och personer 5 850. På grund av förhållandena i kommunen finge
man till en början ej räkna med mer än högst 1 000 hushåll. Kommunalnämnden
ansåge sig böra framhålla, att det också måste vara ett intresse
för statsmakterna, att ett beslut om statsbidrag till detta ur många synpunkter
högst önskvärda arbete borde taga hänsyn till Alnö kommuns
mångåriga svårigheter och höga skatter, så att ett genomförande av förslaget
icke ytterligare försämrade kommunens ekonomiska läge.

Timrå kommun hade redan i juni 1937 gjort ansökan om att såsom kommunalt
beredskapsarbete måtte få utföras utbyggnad av kommunens vatten-
och avloppsledningsnät för en kostnad av 446 500 kronor. Ansökningen,
som tillstyrkts av länsstyrelsen den 31 juli 1937, hade remitterats till vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, som emellertid låtit frågan om remissens besvarande
vila i avbidan på undersökningar om ordnandet av kommunens
vattenförsörjning på bättre sätt.

I gemensamt utlåtande över Sköns och Alnö kommuners förenämnda
framställningar anförde länsstyrelsen i Västernorrlands län bl. a. följande.

Enligt de av Allmänna ingenjör sbyrån i Stockholm upprättade förslagen
vore anläggningarna avsedda att till viss del utföras gemensamt, eventuellt
även med Timrå kommun. På sätt framginge av skrivelse från den av
Timrå kommunalfullmäktige utsedda vattendirektionen till kungl. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade Timrå kommun förklarat sig villig att under
närmare angivna villkor bestrida viss del av kostnaderna för anläggningen.
Ett samgående mellan dessa tre kommuner vore enligt länsstyrelsens mening
den ändamålsenliga lösningen av frågan om vattenförsörjningens ordnande
för kommunen.

Av de av länsstyrelsen gjorda sammanställningarna av de inkomna rap -

porterna från arbetslöshetskommittéerna framginge, att antalet anmälda
arbetslösa kraftigt ökat. På grund härav och då arbetslösheten med stor
sannolikhet syntes komma att öka än ytterligare under den instundande
vintern, ansåge länsstyrelsen det absolut nödvändigt, att genom det allmännas
försorg arbetstillfällen skapades för de arbetslösa. Ifrågavarande arbeten
syntes vara väl lämpade i sådant avseende. Befintligheten av vattenledningar
inom kommunerna syntes komma att befrämja anläggandet av smärre
industrier inom kommunerna och sålunda härigenom även indirekt bidraga
till minskning av de arbetslösas antal. Härtill komme, att det för befolkningen
inom de områden, som berördes av de föreslagna vatten- och
avloppsledningarna, skulle vara av stort värde, om anläggningarna komme
till utförande. Även ur eldsläckningssynpunkt skulle anläggningarna bliva
av stor betydelse, i synnerhet som ledningarna komme att beröra relativt
tätt bebyggda områden. Enligt förslaget vore brandposter inrättade till betryggande
antal.

Under åberopande av vad länsstyrelsen salunda anfört ville länsstyrelsen
uttala att skäl syntes föreligga för beviljande av bidrag av statsmedel till
kommunerna för utförande av ifrågavarande vatten- och avloppsledningsanläggningar
såsom beredskapsarbeten.

I utlåtanden den 15 och den 19 december 1938 tillstyrkte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
företagens utförande. Timrås ansökan avstyrktes
dock, enär förslaget icke innebure den bästa lösningen av frågan om kommunens
vattenförsörjning. Styrelsen förklarade sig emellertid intet ha att
erinra mot att kommunen i stället tillerkändes statsbidrag för utbyggnad
av sitt vatten- och avloppsledningsnät genom anslutning till den av Sköns
och Alnö kommuner planerade ledningen. Sådan utbyggnad beräknades
kosta 432 800 kronor.

I gemensamt utlåtande över de tre kommunernas framställningar anförde
statens arbetslöshetskommission den 27 december 1938.

Arbetslösheten inom kommunerna i fråga vore omfattande. Anordnande
av allmänna arbeten för arbetslösa från dessa kommuner finge därför anses
väl motiverat. ..

Totalkostnaderna för de ansökta arbetena uppginge till narmare b miljoner
kronor, varav för arbeten avseende vattenförsörjningen inom Alno
kommun ca 2,5 miljoner kronor. Kommissionen hade icke varit i tillfälle
att verkställa någon teknisk granskning av förslagen. Även oavsett detta
ansåge sig kommissionen icke kunna bedöma, huruvida nu ifrågavarande
arbeten endast medgåve en nödtorftig vattenförsörjning inom berörda områden
eller om ledningsnätet vid planläggningen dimensionerats med tanke
på eventuellt ökad vattenkonsumtion i framtiden.

Att behov av sanitära anläggningar i dessa orter förelåge syntes utan vidare
vara klart. Vad särskilt Alnö kommun beträffade, där befolkningen
på senare år undergått minskning, kunde det dock ifrågasättas om man
icke borde göra sig förtrogen med den tanken, att befolkningen även i fortsättningen
komme att reduceras med hänsyn till de inom kommunen till
buds stående arbetstillfällena, vilka icke lämnade försörjning åt hela den
nuvarande befolkningen. Kommissionen ville därför ifrågasätta, om icke
Alnö kommuns vattenförsörjning skulle kunna ordnas på annat och billigare
sätt än det nu föreslagna. Huruvida uttömmande undersökningar
härom utförts, hade kommissionen sig icke bekant.

Så vitt kommissionen vid en flyktig granskning kunnat finna framginge

icke av handlingarna, i vilken utsträckning de beräknade kostnaderna avsåge
arbetslöner av sådan art, att de kunde beräknas komma hänvisade arbetslösa
till godo.

Ifrågavarande arbeten vore intimt förbundna med varandra, varför det
måste anses ofrånkomligt, att desamma utfördes i gemensam regi. Med
hänsyn till svårigheten för de kommuner, varest arbetena skulle utföras,
att på ett tillfredsställande sätt administrera arbeten av denna storleksordning,
ville kommissionen ifrågasätta lämpligheten av att de utföras i kommunal
regi. Det syntes önskvärt finna en sådan organisationsform för arbetena,
att därigenom tillgodosåges kravet på att hjälpsökande arbetslösa i
största möjliga utsträckning vunne anställning vid desamma.

Genom beslut den 30 december 1938 uppdrog Kungl. Maj :t åt väg- och
vattenbyggnadstyrelsen att såsom statligt beredskapsarbete utföra de av
styrelsen till utförande såsom en första etapp förordade arbetena, och
skulle statsbidrag utgå med följande procentsatser och belopp:

	Procent	Totalkostnad	Beviljat belopp
	kronor	kronor
till anläggningen för Skön......	........... 90	1 600 000	1 440 000
» » » Alnö......	.......... 95	641 000	608 950
» » » Timrå.....	.......... 60	251 500	150 900
	Summa kronor	2 492 500	2 199 850

Arbetena ha sedermera fortskridit i etapper i huvudsaklig överensstämmelse
med de ursprungligen angivna planerna. Fr. o. in. maj 1940 har arbetsmarknadskommissionen
— numera arbetsmarknadsstyrelsen — beviljat
medel för arbetenas bedrivande från anslaget till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.

Enligt från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtade uppgifter ha arbetena
hittills haft den omfattning och storleksordning, som nedanstående
sammanställningar utvisa. Av tablåerna framgå, förutom de olika etappernas
sträckning, bl. a. storleken av beräknade byggnadskostnader i varje
särskilt fall samt beviljade statsbidrag, bidragsprocent ävensom storleken
av kommunens eget bidrag.

I Kungl. Maj :ts beslut den 30 december 1938 föreskrevs såsom villkor för
statsbidraget till Sköns kommun, att mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och kommunen överenskommelse skulle träffas om arbetets utförande
genom styrelsens försorg, därvid kommunen skulle förbinda sig att
till styrelsens förfogande ställa för arbetets utförande erforderlig mark
samt utöver anslagen av statsmedel erforderliga medel, att ansvara för anläggningens
framtida underhåll och drift, att erbjuda Alnö och Timrå kommuner
att för erhållande av vatten till Sköns kommuns självkostnadspris
ansluta sig till vattenledningsanläggningen, och skulle, därest sådan anslutning
beslutades komma till stånd, avtal om distribution av vatten till
förstnämnda kommuner samt om underhåll och drift av de för den gemensamma
vattenförsörjningen erforderliga delarna av anläggningen underställas
Kungl. Maj :ts prövning, samt att ställa sig till efterrättelse de vill -

kor, som framdeles kunde bliva stadgade för statsbidrag till kommuner till
vatten- och avloppsledningsanläggningar.

Enligt Kungl. Maj :ts särskilda beslut samma dag skulle Alnö och Timrå
kommuner var för sig träffa motsvarande överenskommelser med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt därvid bl. a. förbinda sig dels att ansvara för
anläggningens framtida underhåll och drift, dels ock att med Sköns kommun
träffa avtal, som skulle underställas Kungl. Maj :ts prövning, om uttagande
av vatten från Sköns kommuns vattenledningsanläggning samt
om underhåll och drift av de för den gemensamma vattenförsörjningen erforderliga
delarna av sistnämnda anläggning.

I anledning av de sålunda meddelade föreskrifterna har Sköns kommun
i ett med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 16 mars 1939 slutet
avtal bl. a. förbundit sig att ombesörja och bekosta anläggningens framtida
drift och underhåll samt därvid underkasta sig den konrtoll, som styrelsen
kan finna erforderlig, att använda i samband med anläggningen inflytande
avgifter o. d. uteslutande för anläggningens behov samt att verkställa
med hänsyn till ernående av skäligt vattenpris lämplig avsättning
till förnyelsefond, samt att erbjuda Alnö och Timrå kommuner att för erhållande
av vatten till kommunens självkostnadspris ansluta sig till vattenledningsanläggningen.
Därest sådan anslutning beslutas komma till
stånd, skall avtal om distribuering av vatten till nämnda kommuner samt
om underhåll och drift av de för den gemensamma vattenförsörjningen erforderliga
delarna av anläggningen underställas Kungl. Maj :ts prövning.

I kontrakt den 21 februari 1939 med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har Alnö kommun bl. a. förbundit sig att ombesörja och bekosta anläggningens
framtida drift och underhåll samt därvid underkasta sig den
kontroll, som styrelsen kan finna erforderlig, att använda i samband med
anläggningen inflytade avgifter o. d. uteslutande för anläggningens behov
och att verkställa med hänsyn till ernående av skäligt vattenpris lämplig
avsättning till förnyelsefond samt att med Sköns kommun träffa avtal,
som skall underställas Kungl. Maj :ts prövning, om uttagande av vatten
från Sköns kommuns vattenledningsanläggning samt om underhåll och
drift av de för den gemensamma vattenförsörjningen erforderliga delarna
av sistnämnda anläggning.

Vad statsbidraget till Timrå angår har, sedan arbetsmarknadskommissionen
den 23 mars 1944 beslutat anvisa statsbidrag för utförande såsom
statligt beredskapsarbete genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg
av vissa ledningsarbeten, Kungl. Maj:t genom beslut den 28 april 1944
upphävt sitt ovannämnda beslut den 30 december 1938. I samband med
sitt beslut har arbetsmarknadskommissionen såsom villkor för bidraget
föreskrivit bl. a. dels att kommunen med Sköns och Alnö kommuner skall
träffa avtal, som skall underställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
godkännande, om uttagande av grundvatten från lämplig punkt å Sköns
kommuns huvudvattenledning, dels att kommunen från den tidpunkt, då
anläggningen efter teknisk avsyning kan tagas i bruk, skall ansvara för

6—50S0b9. Rev. berättelse ang. statsverket år t950. I.

Tabell 1.

Vatten- och avloppsledningar i Sköns kommun, som utförts såsom statliga beredskapsarbeten.

					Stats-
	Delgivn.-	Anslags- myndighet	Beräknad	Beviljat	bi-	Kommunens
Arbetets omfattning	beslutets dato	kostnad	statsbidrag	drags- pro-	andel	Anm.
			kronor	kronor	cent	kronor
Etapp 1:	30/ia 1938	Socialdeparte-	1 600 000	1 440 000	90	160 000
Grundvattenintag, pumpstation, maskinistbostad, högreservoar, huvudledning från pumpstation till förgreningarna till Timrå och Alnö samt till hög-reservoaren, huvudledning från förgreningen till		mentet
Alnö fram till Tunadal samt avloppsledningar från ålderdomshemmet och barnhemmet samt från vid kyrkan belägna skolor
Etapp 2:	>7, 1940	»	388 000	349 200	90	38 800
Sido- och servisledningar mellan Skönvik och hög-reservoaren samt sido- och servisledningar i Skön-
vik och Gångviken
Etapp 1 och 2:	28/3 1941	»	355 000	319 500	90	35 500
1. Fördyring	2*/3 1941	»	15 000	13 500	90	1500
2. »	7, 1942		142 000	127 800	90	14 200
1. Reservbrandpumpstation vid Alnösundet	”/4 1940	»	37 000	33 300	90	3 700
2. Fördyring	2 7a 1941	»	9 800	8 800	90	1000
1. Vattenledning från Korstabäcken till Ortviken	»7, 1941	Statens arbets-	190 000	142 500	75	47 500
samt utbyggnad av Sibiriengatan jämte ned-	marknads-
läggandet av vatten- och avloppsledningar i samma gata		kommission
2. Fördyring	”/6 1943	»	77 000	77 000	100
Etapp 3:
1. Vatten- och avloppsledningar å sträckorna	“/, 1942	*	1 400 000	980 000	70	420 000
Finsta—Sund, Birsta—Ålderdomshemmet— Birsta—kyrkan, Finsta—Johannedal, Tunadal

—Tunaby, Johannedal—Hugsta samt Sköns kyrka—Johannedal

2 (Utökning ■ (Fördyring	V» 1944	»	100 000	70000	70	30000
Va 1944	»	50 000	50000	100
3. Utökning	20/a 1944	»	36 400	25 480	70	10 920
Etapp 4:
1. Vatten- och avloppsledningar i Gångviken,	»/a 1944	»	430 000	258 000	60	172 000
Birsta, Finsta, Sund, Maland, Vestland, Hög-sta, Johannedai, Näs, Nedre Fillan, Kol-backen, Tunadal och Korsta


2. Fördyring	Va 1945	»	41 000	41000	100
Etapp 5:
1. Fortsatt utbyggnad av ledningsnätet i norra	21/a 1945	»	625 000	375 000	60	250 000
Skön inom området Skönsbergs samhällsgräns
—Byn—Gärde—Tunab äck—Korsta
2. Fördyring	20/a 1946	»	136 000	136 000	100
1. Stålrörsledning under Indalsälven	Va 1954	»	140 000	84 000	60	56 000
2. Fördyring	22/a 1947	»	20 000	12 000	60	8 000
o (Fördyring '' (Utökning	10/a 1948	Arbetsmark-	39 851:25	39 851: 25	100
nadsstyrelsen	1648: 75	989: 75	60	659: 50
Vatten- och avloppsledningar inom Reimers-	Va 1947	Statens arbets-	110 000	49 500	45	60 500
holmsområdet	marknads- kommission

Anläggning av gatorna 1, 2, 3 och 5 samt ned-	21/n 1945	»	183 000	109 800	60	73 200
läggning av vatten- och avloppsledningar i dessa gator
Anläggning av gata nr 8 samt servisledningar	Va 1947	»	78000	46 800	60	31 200
till 13 fastigheter Utläggning av Borgaregatan med vatten- och	Va 1949	Arbetsmark-	58 000	17 400	30	40 600
avloppsledningar samt nedläggning av ser-visledningar i kvarteren Stenen och Köp-		nadsstyrelsen
mannen
5 servisledningar	Va 1949	»	25000	7 500	30	17 500
Vatten- och avloppsledningar till bostads-	22/12 1949	»	40 000	12 000	30	28 000
området norr om Sanatorievägen å fastig-heten Byn 35
Vatten- och avloppsledningar mellan Birsta	21/* 1950	»	300 000	105 000	35	195 000	Ändring av be-
och Högom							slutet den 27/a
Summa Kronor			6 627 700	4931920:50		1695 779:50	1950

Tabell 2.

Vatten- och avloppsledningar i Alnö kommun, som utförts såsom statliga beredskapsarbeten,

					Stats-
	Delgivn.-	Anslags- myndighet	Beräknad	Beviljat	bi-	Kommunens
Arbetets omfattning	beslutets dato	kostnad	statsbidrag	drags- pro-	andel	Anm.
			kronor	kronor	cent	kronor
»Slädaanläggningen»							Vissa vattenled-
Vattenledningsanläggning vid Släda för Vii m. fl.	s/,.1935	Socialdeparte-	37 725	30 180	80	7 545	ningar ha ut-
byar		mentet					förts som re-
Etapp 1:							servarbete med bidrag av sta-
Huvudledning från Skön till nedre högreservoaren	30/i2 1938	»	641 000	608 950	95	32 050	tens arbetslös-
på Alnö, nedre högreservoaren på Alnö samt							hetskommis-
huvudledning längs Alnösundet, norrut till Nyvik —Röde—Båräng samt söderut till Strand inkl. sido- och servisledningar							sion.
Etapp 2 a:			147 000	139 650	95	7 350
Återstående sido- och servisledningar för första utbyggnadens ledningsnät, huvudledningar å sträckan Nyvik—Hovid samt huvud-, sido- och servisledningar å sträckan Nyvik—Johannesvik	•/» 1939
Etapp 2 b och 2 c:
2 b. Ledningsnätets utvidgning söderut till och	1939	»	405 000	384 750	95	20 250
i Gustavsberg
2 e. Återstående inom lågtryckszonen belägna
sido- och servisledningar mellan Usland och Nyvik
Etapp I, II a, b, c:
Fördyring	13/121940	»	325 000	308 750	95	16 250
Etapp 1 a:
1. Reparation av skadad undervattensledning i	l4/i21945	Statens arbets-	61000	61 000	100
Alnösundet		marknads-					1 26 000 kronor
		kommission					tages i anspråk
2. Provisorisk undervattensledning i Alnösundet	3»/s 1946	»		1			av beslutade
i 3. Färdigställande av provisorisk undervattens-	ls/5 1946	»	34 000	34 000	100		medel den 1J/12
ledning i Alnösundet						1945

Etapp 3:
1. Huvudledning Röde—Eriksdal samt sido- och	1S/I21941	»	512 000	435 200	85	76 800
servisledningar i anslutning till tidigare ut-byggda huvudledningar					100
2. Fördyring	*/i21943	»	30 000	30 000
Etapp 4:
1. Vatten- och avloppsledningar mellan Lervik	“Va 1944		625 000	468 750	75	156 250
(vid Gustavsberg) och Myrnäs samt mellan Myrnäs och Ankarsvik 2. Utökning	Va 1944	»	98 000	73 500	75	24 500
3. Fördyring	“Va 1945	»	107 000	107 000	100
4. »	“Va»1945		77 000	77 000	100
5. »	“Va 1946	»	20 000	20 000	100
6. »	“»/, 1947	)»	39 000	39 000	100
Etapp 5:
1. Huvud-, sido- och servisledningar på sträckan	»Va 1947	)>	190 000	133 000	70	57 000
Älva—Aino kyrka 2. Utökning	“Va 1948	Arbetsmark- nadsstyrelsen	27 000	18 900	70	8100

Etapp 6:	“Va 1948	*					Principbeslut
Huvud-, sido- och servisledningar på sträckan	Va 1948	»			70	49500	»
Älva—Alnö kyrka—Röde	»V. 1948	»	165 000	115 500
Reparation av skador å vatten- och avlopps-	“/. 1945	Statens arbets-	15 000	11250	75	3 750
ledningar vid Alvik och Strand		marknads- kommission
1. Komplettering av servisledningar å sträckan	“Va 1946		91 000	68 250	75	22 750
Vii—Myrnäs 2. Utökning	“V. 1946	»	9000	6 750	75	2 250
3. Fördyring	201, 1946		8 000	8 000	100
4. *	Va 1947		14 500	14 500	100
Etapp 7:
1. Fortsatt utbyggnad av vatten- och avlopps-	Va 1949	Arbetsmark-	220000	119 000	70	101 000	Bidraget beräk-
ledningar på sträckan Älva—Alnö kyrka—		nadsstyrelsen					nat på en kost-
Röde							nad av 170000 kronor
2. Utökning	Vaa 1949	»					Principbeslut
‘Va 1950		100 000	63 000	70	37 000	Bidraget beräk-
						nat på 90 000
3. .	»Va 1950	»	200 000	122 500	70	77 500	Bidragret be-räknat på
Summa Kronor			4198 225	3498380		699 845	175000 kronor

Tabell 3.

Vatten- och avloppsledningar i Timrå kommun, som utförts såsom statliga beredskapsarbeten.

					Stats-
	Delgivn.-	Anslags- myndighet	Beräknad	Beviljat	bi-	Kommunens
Arbetets omfattning	beslutets dato	kostnad	statsbidrag	drags- pro-	andel	Anm.
		kronor	kronor	cent	kronor
Utbyggnad av det s. k. Sörbergeverket och dess	3“/i21938	Socialde-					Återkallat 28/4
rörnät		partementet					1944
Etapp 1:
Huvudvattenledning från Vivsta-Näs till Sör-	!3/. 1944	Statens arbets-	602 000	361 200	60	240 800
berge samt vissa vatten- och avloppsledningar		marknads-
inom Sörberge och Berglunda		kommission
Etapp 2:
Vatten- och avloppsledningar inom områdena övre—Vivstavarv och östra Sjösvedjan i Vivsta-Näs municipalsamhälle	«/i21943	»	128 000	83 200	65	44 800
Etapp 3:
1. Vatten- och avloppsledningar i samhällena	37/, 1944	»	450 000	292 500	65	157 500
Glöden, Lundvallen, Solbacken och Torpet 2. Utloppsledning från Solbacken	V. 1945	»	48 000	31 200	65	16 800
3. Fördyring	ls/ia 1946	»	66 000	66 000	100
Etapp 4:
1. Vatten- och avloppsledningar för centrala	22/12 1944	»	330000	198 000	60	132 000
delen av Vivsta-Näs municipalsamhälle 2. Utökning	Va 1945	»	10 000	6 000	60	4 000
3. Fördyring	“/i.1946	»	35 000	35 000	100
4. .	2S/111947	»	18 000	18 000	100
Etapp 5:	Va 1945	»					Principbeslut
						4/i 1945 och 21/2 1945

Vatten- och avloppsledningar i Rii, Forsmon, San-	28/2 1949	Arbetsmark-	1 267 600	760 560	60	507 040	Kostnad vid
darna och Berglunda respektive Lögdö		nadsstyrelsen					slutredovisning i befintligt skick.

Etapp 6:
1. Vatten- och avloppsledningar inom Laggars-	Va 1948	»	637 500	446 250	70	191 250	Principbeslut 22/s 1945
bergs- och Edsgårdsområdena 2. Fördyring	21/5 1949	»	18 000	18 000	100
Etapp 7:
1. Vatten- och avloppsledningar inom Östrands	*/i 1947	Statens arbets-	70 000	42 000	60	28 000
egnahemsområde		marknads- kommission				19 000
2. Östrands egnahemsområde, ledningar för	“A* 1947		38 000	19 000	50
kvarteren Torpshammar och Svartvik 3. Vatten- och avloppsledningar inom Skyttberg	“1, 1949	Arbetsmark- nadsstyrelsen				51 000	Principbeslut 14/i 1949
4. Utökning	8/n1949	»	170 000	119 000	70	Ändrat enligt beslut ‘In 1949
5. Kloakpumpstation i Lundvallen, utloppsled-		»	100 000	65 000	65	35 000	Principbeslut ‘In 1949
ning i Bergeforsen samt vissa ledningsarbeten i Böleområdet				35 000	20	140 000

G. Avskärande avloppsledningar och reningsan-	28/„ 1950	»	175 000
läggning i Vivsta inom köpingen 7. Vatten- och avloppsledningar inom övre	1950	»	160 000	32 000	20	128 000
Vävland
Summa Kronor			4 328 100	2 627 910		1 695 190

densammas underhåll och drift samt därvid underkasta sig den kontroll,
som vederbörande statliga myndighet kan finna erforderlig, dels ock att
kommunen skall ställa sig till efterrättelse de villkor, som framdeles kunna
bliva stadgade för statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar. Vid
sammanträde den 28 april 1944 har Timrå kommun beslutat antaga
de föreskrivna villkoren.

I de beslut, som av arbetsmarknadskommissionen (arbetsmarknadsstyrelsen)
sedermera fattats om bidrag till anläggningens ytterligare utbyggande
inom Skön, Alnö och Timrå, ha vid varje särskilt bidragstillfälle
såsom villkor för bidragen bl. a. meddelats föreskrifter av i allmänhet den
innebörden, att vederbörande kommun skall förbinda sig att ansvara för
anläggningens framtida underhåll och drift samt ställa sig till efterrättelse
de villkor, som äro eller kunna bliva stadgade för statsbidrag till vattenoch
avloppsledningar.

Någon sådan överenskommelse angående den gemensamma vattenförsörjningens
ordnande, som förutsattes skola komma till stånd på grundval av
Kungl. Maj :ts förutnämnda beslut den 30 december 1938 och kontrakten med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom arbetsmarknadskommissionens
förutnämnda beslut, har ännu icke träffats de berörda kommunerna emellan.
Förslag till dylikt avtal har dock upprättats redan år 1942 samt av Timrå
kommun underställts väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för förhandsgranskning.
I skrivelse till kommunen den 7 juli 1943 har styrelsen avgivit utlåtande
rörande förslaget. Det sålunda av kommunerna upprättade avtalsförslaget,
vilket Sköns kommun men icke Alnö och Timrå kommuner förklarat sig
kunna biträda, är av i huvudsak följande innebörd.

Skön skall, i vad på denna kommun ankommer, bidraga till att de för
den gemensamma vattenförsörjningen erforderliga anläggningarna snarast
möjligt färdigställas. Skön skall bibehålla anläggningarna och ombesörja
deras drift, underhåll och förnyelse. Kostnaden för byggande, drift, underhåll
och förnyelse förskotteras av Skön. Anläggningarna skola tillhöra Skön.

Skön skall leverera vatten till Alnö och Timrå vid erforderliga uttagningsställen
på huvudvattenledningen.

Ingen av kommunerna får leverera vatten till avnämare inom annan utav
avtalsförslaget berörd kommun, utan att särskilt avtal därom träffats
mellan de berörda kommunerna.

Av den vid viss tidpunkt tillgängliga vattenmängden skall varje kommun
ha rätt att erhålla vad som erfordras för behovet inom kommunen,
vari även inräknas vatten, som säljes till industrier och övriga vattenavnämare.
Om den utnyttjade grundvattenströmmen ej är tillräcklig, skall
vattnet fördelas sålunda, att Skön respektive Alnö och Timrå erhålla lägst
52 respektive 26 och 22 procent av den tillgängliga vattenmängden, räknat
för kalendermånad.

Det åligger var och en av Skön, Alnö och Timrå att tillgodose sitt behov
av vattenledningsvatten i första hand från den gemensamma anläggningen.
Skön må dock kunna tillgodose vattenbehovet i Skönsmons samt Sköns -

bergs municipalsamhällen även från annat vattenverk, i den mån så kan ske
utan utvidgning eller förnyelse av inom kommunen befintliga vattenverk.
Till utvidgning eller förnyelse räknas härvid icke insättning av ytterligare
kloreringsanläggningar eller omkoppling av befintliga pumpar och filter.

De av Skön förskotterade kostnaderna (självkostnader) skola fördelas på
de tre kommunerna enligt följande principer.

Grundavgift. Den av statsmedel icke utgående delen av anläggningskostnaden
(inklusive marklösen och skadestånd) fördelas sålunda, att på Skön
belöper 52 %, på Alnö 26 % och på Timrå 22 %. På Alnö och Timrå belöpande
andelar erläggas till Skön medelst årliga annuiteter. För av Skön
upplånade medel beräknas därvid samma räntefot och amorteringskvot, som
Skön får erlägga.

Förbrukningsavgift. Kostnaderna för drift, underhåll och förnyelse fördelas
i proportion till av kommunerna uttagna vattenmängder och på grundval
av avläsningar å huvudvattenmätare. På Alnö och Timrå belöpande andelar
erläggas till Skön en gång årligen. De årliga kostnaderna för den gemensamma
anläggningens förnyelse, vilka enligt avtalsförslaget borde uttagas
första gången år 1945, avsättas till en förnyelsefond och bestämmas på
sådant sätt, att fonden kan beräknas komma att uppgå till ca 1 300 000 kronor
efter 50 år samt att varje kommuns totala kostnad per kubikmeter vatten
under en 50-årsperiod blir så konstant som möjligt. Sker förnyelse av
viss del före 50-årsperiodens utgång, skall hänsyn därtill tagas vid fastställandet
av avsättningarnas storlek efter förnyelsen. Förnyelsefonden skall
förvaltas av Skön, som det åligger att hålla fondens medel avskilda från
Sköns övriga tillgångar.

Avtalsförslaget har tillämpats provisoriskt mellan de berörda kommunerna,
varvid Sköns kommun från de båda övriga intressenterna årligen uttager
såväl grundavgifter som förbrukningsavgifter enligt principerna i detta
system.

I avvaktan på en definitiv överenskommelse har Sköns kommun debiterat
Alnö och Timrå kommuner en förbrukningsavgift för ur den gemensamma
anläggningen uttaget vatten, som f. n. uppgår till 8 öre per m3.

Vad den gemensamma anläggningen på fastlandet beträffar uppgå de
totala kostnaderna för denna till ca 1 800 000 kronor. De kommunala andelarna
i anläggningskostnaderna ha beräknats till 207 750 kronor, som anskaffats
av Sköns kommun genom 30-åriga amorteringslån. Den årliga annuiteten
härav, kronor 12 656, har i enlighet med ovannämnda avtalsförslag
fördelats med 52 % å Skön, 26 % å Alnö samt 22 % å Timrå.

Ifrågavarande preliminära kostnadsfördelning har tillämpats alltsedan år
1944. Ett mera definitivt fastställande av anläggningskostnaden har enligt
uppgift från Sköns kommun fått anstå hl. a. i avvaktan på ett blivande avtal
om vattenförsörjningen. På Alnö och Timrå kommuner belöpande andelar
i amorteringskostnadcrna ha som grundavgifter av dessa årligen inbetalats
till Sköns kommun.

Vad härefter angår kostnaderna för den gemensamma anläggningens för -

nyelse, har man lilcalades utgått från avtalsförslagets bestämmelser. Den
totala anläggningskostnaden beräknas som ovan berörts till ca 1 800 000 kronor
samt avsättningsbehovet för förnyelsen till 1 300 000 kronor eller sålunda
ca 72 % av anläggningskostnaden. Denna fonderingsprincip har tillämpats
jämväl för anläggningen i övrigt inom Sköns kommun, varvid kommunen
med utgångspunkt från kostnaderna för hela anläggningen inom kommunen
beräknat det totala avsättningsbehovet till 4 102 000 kronor, fördelat
på en tidsperiod av 50 år. Härutöver har kommunen även att räkna med
kostnader för förnyelse för ett ytvattenverk beläget i Bergsåker — vilket
dock icke innefattas i bestämmelserna för det gemensamma vattenverket —
vilka kostnader kunna beräknas till totalt 1 188 000 kronor. Till förnyelsefonden
borde sålunda Sköns kommun i enlighet med de tillämpade principerna
under en 50-årsperiod avsätta totalt 5 290 000 kronor, motsvarande
en årlig kostnad av 105 800 kronor.

Enligt avtalsförslaget skulle avsättning till förnyelsefonden ske fr. o. m.
år 1945. Om man utgår från en sådan fondering, borde sålunda till 1949
års utgång Sköns kommun ha avsatt sammanlagt 529 000 kronor. I verkligheten
har emellertid enligt till revisorerna lämnad uppgift från kommunen
under ifrågavarande femårsperiod endast avsatts år 1947 76 490 kronor och
år 1948 57 800 kronor eller tillhopa 134 290 kronor. Härvid är även att
märka att utav avsättningen för år 1947 48 000 kronor utgör skattemedel,
varför av vattenverkets egna löpande inkomster avsatts endast 86 290 kronor.
I detta sammanhang bör även erinras att enligt uppgift från kommunen
av vattenverkets driftsinkomster under samma tid för nyanläggningar av
ledningar o. d. använts ca 336 000 kronor. Om även dessa kapitalutgifter
insatts i förnyelsefonden, skulle därmed under femårsperioden av vattenverkets
egna inkomster ha fonderats 422 290 kronor, vilket med i runt tal
107 000 kronor understiger de 529 000 kronor, som enligt vad ovan berörts
hade bort avsättas enligt planen. Härutöver må nämnas, att amorteringarna
av vattenverkets samtliga lån hittills bestritts av skattemedel med totalt
319 323 kronor, varför det verkliga underskottet å vattenverkets drift under
den här ifrågavarande tiden uppgår till sammanlagt 426 323 kronor eller
85 264 kronor per år. För år 1949 har vattenverket lämnat ett underskott å
36 127 kronor, varför detta år ingen avsättning kunnat ske till förnyelsefonden.

Vad beträffar anläggningen inom Alnö kommun uppgår den totala anläggningskostnaden
för denna enligt uppgift från kommunen till 3 667 450
kronor. Lägges härtill på Alnö belöpande andel uti kostnaderna för den gemensamma
anläggningen i Skön eller 464 000 kronor, uppgår den sammanlagda
kostnaden för anläggningen, i vad belöper å Alnö, till 4 131 450 kronor
eller i runt tal 4 200 000 kronor. Under åren 1942—1949 har kommunen
till förnyelse av anläggningen avsatt sammanlagt endast 48 092 kronor. Någon
plan för fonderingsbehovet har därvid icke följts. De årliga avsättningarna
variera mellan lägst 146 kronor och högst 11 161 kronor. Under år 1949
har kommunen verkställt viss utredning om avsättningsbehovet för förnyelse

av kommunens anläggningar. Under förutsättning av 50 års avsättningstid
för römät och 25 år för byggnader har därvid det årliga fonderingsbehovet
beräknats utgöra 39 089 kronor. Med hänsyn tagen till amorteringar för lån,
vilka uppgingo till 15 437 kronor, skulle avsättningsbehovet för år 1950 utgöra
23 652 kronor. Då under åren 1949 och 1950 utdebiterats totalt 126 000
kronor till nyanläggningar av vatten- och avloppsledningar, har kommunen
emellertid icke ansett sig kunna göra någon avsättning till fonden för år
1950. Kommunen uppger sig dock vid behandlingen av statförslaget för år
1951 överväga möjligheten att utdebitera och fondera nyssnämnda belopp.
Vattenverkets inkomster åtgå f. n. helt till löpande utgifter, varför såväl
utgifter för förnyelse som kapitalutgifter måste utdebiteras.

Inom Timrå uppgå anläggningskostnaderna för de i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi utförda beredskapsarbetena enligt uppgift från kommunen
till ca 3 500 000 kronor. Timrå köpings andel däri utgör 1 226 600 kronor.
För egna anläggningsarbeten, vissa beredskapsarbeten och genom vattenverkets
försorg utförda arbeten ha kostnaderna angivits uppgå till
1 028 152 kronor. Till kommunal förnyelsefond har kommunen för vart och
ett av åren 1947—1950 avsatt 25 000 kronor eller sålunda tillhopa 100 000
kronor. Då kommunen ansett, att genom en del större investeringar i nyanläggningar
viss förnyelse ägt rum, har ingen avsättning beräknats i statförslaget
för nästkommande år. Någon bestämd plan för avsättning till förnyelsefonden
har icke upprättats. Kommunen har dock räknat med en
årlig avsättning uppgående till minst 25 000 kronor samt en avsättningstid
av 50 år, varigenom man kommit fram till ett sammanlagt slutligt fonderingsbehov
för anläggningens förnyelse av 1 250 000 kronor. För vattenverkets
investeringsbehov och drift uppger sig kommunen under senare år ha
fått vidkännas en betydande kommunal subvention, uppgående vad avser
nyanläggningar till ca 205 000 kronor i genomsnitt per år samt för driften
till ca 20 000 kronor per år.

Enligt för Sköns vattenverk gällande taxa uttages av abonnenterna f. n.
en anslutningsavgift av 125 kronor för varje fastighet med endast en bostadslägenhet,
med tillägg av 25 kronor för varje ytterligare inom fastigheten
belägen bostadslägenhet. För denna avgift tillhandahåller vattenverket kostnadsfritt
servisledning upp till högst 15 in. Kostnaderna för eventuellt återstående
del av ledningen betalas av abonnenten till den del, som ej bestrides
av statsmedel.

För vattenförbrukningen erlägges en årlig avgift, varierande mellan 20
kronor och 45 kronor för varje bostadslägenhet allt efter lägenhetens storlek.
Härtill kommer för badrum 10 kronor och för varje inom lägenheten
anordnad vattenklosett 10 kronor.

Vid vattenleverans till industrier in. m. debiteras vattenavgifter enligt
mätare med högst 40 öre per in’ vid lägsta förbrukning och lägst 20 öre per
in3 vid en förbrukning överstigande 3 500 nV per år. För jordbruksfastighet
med mätare utgår för varje bostadslägenhet en grundavgift av 15 kronor

per år, vartill kommer ett nT-pris uppgående vid lägsta förbrukning till 25
öre per m3 och vid högsta till 15 öre.

För abonnenter inom Sundsvall och Selånger utgå avgifter enligt särskild
taxa. Särskilda överenskommelser ha även ingåtts för leverans av industrivatten
till Ortvikens sulfitfabrik samt Ankarsviks bolag. I enlighet härmed
debiteras dessa företag dels en fast årlig avgift av 15 000 kronor, dels en
förbrukningsavgift av 5 öre per m3 uttaget vatten.

För Alnö kommun gälla taxebestämmelser av i huvudsak motsvarande
innehåll.

I Timrå erlägges för varje hushåll en avgift av 27 kronor årligen samt
3 kronor för vattenklosett. Vissa större förbrukare ha specialavtal. Pensionärer
betala halv avgift.

Revisorernas uttalande. Alltsedan år 1938 ha betydande belopp av statsmedel
investerats i vatten- och avloppsanläggningar inom Sköns, Alnö och
Timrå kommuner. Tillkomsten av dessa stora arbetsföretag, vilkas utförande
skett på grundval av de utav Kungl. Maj :t den 30 december 1938 uppdragna
riktlinjerna, får ses mot bakgrunden främst av den betydande arbetslöshet,
som för denna bygd blivit en följd av de omfattande rationaliseringsåtgärderna
och driftsnedläggelserna inom sågverksindustrin i slutet av
1920- och början av 1930-talen, men även angelägenheten att genom en
samverkan de berörda kommunerna emellan ernå en för dem ändamålsenlig
lösning av vatten- och avloppsfrågan. Anläggningsarbetena ha i huvudsak
utförts såsom statliga beredskapsarbeten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi samt fortskridit etappvis, allteftersom arbetslösheten påkallat deras
igångsättande. De hittillsvarande anläggningskostnaderna för nyssnämnda
arbeten uppgå enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnade uppgifter
till ca 15 148 000 kronor, fördelade på Sköns, Alnö och Timrå kommuner
med respektive 6 627 000, 4 198 000 och 4 323 000 kronor. Av statsmedel
har utgått totalt ca 11 000 000 kronor.

Revisorerna, som avlagt besökt inom Sköns och Alnö kommuner, ha därvid
varit i tillfälle att konstatera det stora värde de utförda anläggningarna
fått för de berörda kommunerna och deras bebyggare. Betydelsen av företagen
sammanhänger icke blott med de rikliga arbetstillfällen, som under
arbetenas utförande erbjudit sig för bekämpande av den utomordentligt
svåra arbetslöshet, som varit rådande och som alltjämt till viss del dröjer
sig kvar i dessa trakter. Även indirekt har anläggningen blivit av den största
betydelse genom de gynnsammare förutsättningar för en uppblomstring av
näringslivet och utkomstmöjligheterna i orten, som vattenförsörjningens ordnande
utan tvivel inneburit. Härtill kommer att ur bostadshygieniska synpunkter
anläggningens tillkomst bidragit till att skapa förbättrade förhållanden
i bygden.

Abonnentanslutningen till det kommunala vatten- och avloppsnätet är,
särskilt i betraktande av den inom vissa delar av kommunerna spridda bebyggelsen,
mycket god. Inom Sköns kommun äro sålunda ca 1 450 bostads -

fastigheter med 2 950 bostadslägenheter eller i runt tal 80 procent av hela
bostadsbeståndet försedda med vattenledning och i de allra flesta fall även
med avloppsledning. Dessutom finnes relativt god tillgång till sötvatten
för industrierna. Av Alnö kommuns 5 265 invånare, fördelade på 1 800 hushåll
och 1 200 bostadsfastigheter, ha f. n. 995 hushåll med 3 355 personer i
640 bostadshus anslutning till kommunens vattenledningsanläggning, medan
samtliga bostadshus utom 46 äro anslutna till de kommunala avloppsledningarna.

Även om det sålunda knappast torde råda något tvivel om att anläggningen
blivit till mycket stort gagn för de berörda kommunerna, måste revisorerna
å andra sidan konstatera, att de villkor, vilka förknippats med
företagets tillkomst, till vissa väsentliga delar icke tillfredsställande uppfyllts.
Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 30 december 1938 skulle de tre
kommunerna genom överenskommelser var för sig med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bl. a. förbinda sig att ingå avtal inbördes om distribution
av vatten från Sköns vattenledningsanläggning till Alnö och Timrå kommuner
samt om underhåll och drift av de för den gemensamma vattenförsörjningen
erforderliga delarna av anläggningen, vilket avtal skulle underställas
Kungl. Maj :ts prövning. Vidare skulle kommunerna ansvara för anläggningens
framtida underhåll och drift. Sedan Kungl. Maj :ts beslut återkallats
i vad gäller Timrå, har dåvarande arbetsmarknadskommissionen i samband
med beviljande av bidrag till denna kommun bl. a. meddelat föreskrifter
av motsvarande innebörd. Genom kontrakt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ha Sköns och Alnö kommuner var för sig påtagit sig nyss berörda
förpliktelser, medan Timrå gentemot dåvarande arbetsmarknadskommission
iklätt sig motsvarande åtaganden.

Något avtal kommunerna emellan- om den gemensamma vattenförsörjningens
ordnande har emellertid ännu icke kommit till stånd. I stället tilllämpas
tills vidare provisoriskt vissa i ett tidigare upprättat avtalsförslag
angivna principer för distributionen av vatten och fördelningen av kostnaderna
för den gemensamma vattenanläggningens drift och underhåll. Icke
heller har frågan om anläggningarnas förnyelse ännu erhållit en fullt tillfredsställande
lösning. Finansieringsplaner innefattande bestämda beräkningar
rörande det erfoderliga kommunala fonderingsbehovet ha sålunda
upprättats först på senare tid; betydande svårigheter synas för övrigt föreligga
att tillämpa de enligt dessa planer beräknade avsättningarna. Detta
har, som av den lämnade redogörelsen framgår, bl. a. medfört att avsättningarna
till anläggningarnas förnyelse icke kunnat verkställas i en mot det
beräknade behovet svarande omfattning, varför betydande underskott i
fonderingen uppkommit. Vattenverkens ekonomi synes dessutom vara sådan,
att avsättningskostnaderna liksom utgifter för kapitalökningar icke
kunnat täckas av löpande inkomster utan i större eller mindre utsträckning
måst finansieras i annan ordning. Inom Alnö kommun är sålunda läget
f. n. sådant, att fonderingsbehovet i sin helhet kan tillgodoses endast genom
kommunala subventioner i form av uttaxeringar.

Nu berörda förhållanden finna revisorerna mindre tillfredsställande. Sedan
numera över ett decennium förflutit efter företagets tillkomst, framstår
det givetvis som angeläget, att frågan om den gemensamma vattenförsörjningens
ordnande inom de berörda kommunerna bringas till en slutlig lösning.
Även om, som nämnts, ett visst system f. n. provisoriskt tillämpas
i avseende å de frågor, som hänga samman med den gemensamma vattendistributionen,
måste likväl formlösheten och avsaknaden av för parterna definitivt
bindande regler för samarbetet vara ägnad att skapa viss oklarhet
rörande innebörden i och omfattningen av kommunernas åtaganden beträffande
anläggningens framtida drift och underhåll, samt medföra ett osäkerhetstillstånd,
vilket kan bidraga till att motverka frågan om en rationell
lösning av den gemensamma vattenförsörjningens ordnande. Härtill kommer,
att den nuvarande ordningen utan tvivel lätt kan bidraga till uppkomsten
av en situation, som kan försvåra en eventuell framtida överenskommelse
efter andra linjer än de som nu följas. Med hänsyn till de betydande
belopp, som av statsmedel investerats i anläggningarna, är det för
den skull för staten av särskild vikt att i avseende å de gemensamma anläggningarnas
framtida underhåll och vård full klarhet erhålles rörande ansvarsfördelningen
de olika intressenterna emellan, liksom också att garantier
skapas för att sådana avsättningar för anläggningarnas förnyelse komma
till stånd, som fullt motsvara den statliga investeringen i dessa anläggningar.

Med hänsyn till det anförda finna revisorerna det angeläget, att åtgärder
vidtagas i syfte att få till stånd dels en uppgörelse i någon form de
berörda kommunerna emellan i fråga om den gemensamma vattenförsörjningens
ordnande, dels en tillfredsställande lösning av frågan om de berörda
anläggningarnas förnyelse. Lämpligen torde därvid böra uppdragas åt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen eller annan myndighet att taga de initiativ,
som kunna befinnas erforderliga för uppnående av de nu angivna syftena.

I detta sammanhang anse sig revisorerna böra något beröra en särskilt för
Alnö betydelsefull fråga. Under den senaste tiden ha betydande svårigheter
uppstått att med den nuvarande färjförbindelsen mellan Alnö och fastlandet
bemästra den starkt stigande landsvägstrafiken. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har med hänsyn härtill uppgjort förslag till broförbindelse
över Alnösundet för en beräknad kostnad av ca 13 miljoner kronor eller,
inberäknat det kapitaliserade värdet av underhållskostnaderna, 14,3 miljoner
kronor. Till jämförelse må nämnas att det kapitaliserade värdet av
kostnaderna för den nuvarande färjförbindelsen uppgår till ca 10 miljoner
kronor. Under revisorernas besök å Alnö framhölls från kommunens sida
angelägenheten av att broförbindelsen med fastlandet snarast komme till
stånd, då genom tillkomsten av denna transporterna självfallet skulle avsevärt
förenklas och trafikanternas kostnader härför nedbringas.

Kommunikationsdepartementet.

§ 11.

Vissa med AB Trafikrestaurangers verksamhet sammanhängande spörsmål.

Under § 66 i sin berättelse lämnade 1934 års revisorer en redogörelse
för vissa av revisorerna verkställda undersökningar rörande statens och det
statsunderstödda svenska trafikförbundets mellanhavanden med turisttrafikförbundets
restaurangaktiebolag, som för det dåvarande jämlikt särskilda
kontrakt omhänderhade restaurangrörelsen i flertalet restaurangvagnar
i statens järnvägars tåg, å statens järnvägars samtliga tågfärjor
samt vid vissa statens järnvägar tillhöriga stationsrestauranger. I anslutning
härtill uttalade revisorerna bl. a., att det syntes böra tagas under
övervägande, huruvida icke bolagets kontrakt med statens järnvägar borde
revideras på sådant sätt att statens intressen för framtiden bleve bättre
tillgodosedda. I sitt häröver avgivna remissyttrande framhöll järnvägsstyrelsen
sammanfattningsvis, att styrelsen redan tidigare kommit till insikt
om att mellanhavandet mellan bolaget och statens järnvägar borde kunna
ordnas så, att statsverket av bolagets avkastning erhölle en större anpart
än dittills, utan att dock styrelsens krav på en hög standard finge minskas.
Järnvägsstyrelsen förutskickade jämväl, att styrelsen senare skulle inkomma
med förslag i ärendet till Kungl. Maj :t.

Sedan de av järnvägsstyrelsen med turisttrafikförbundets restaurangaktiebolag
träffade avtalen uppsagts att upphöra med utgången av år 1938,
gjorde styrelsen i underdånig skrivelse den 9 december 1936 framställning
om medel till belopp av 375 000 kronor för bildande av ett statligt aktiebolag
för övertagande av ifrågavarande restaurangrörelse fr. o. m. år 1939.
I anledning av skrivelsen, i vilken de med förevarande ärende sammanhängande
spörsmålen ingående behandlades, avgåvos remissyttranden av
bolagets ursprungliga stiftare, svenska trafikförbundet, samt av statskontoret
och riksräkenskapsverket. Frågan förelädes sedermera riksdagen genom
propositionen 1937: 199, varvid föredragande departementschefen efter
alt ha erinrat om järnvägsstyrelsens förslag till ordnande av restaurangrörelsen
vid statsbanorna inledningsvis anförde följande.

Järnvägsstyrelsen har förordat, att ett helt statligt aktiebolag med statens
järnvägar såsom ägare av aktierna skall övertaga ifrågavarande rörelse.
Härtill har statskontoret givit sin anslutning. Även riksräkenskapsverket
har tillstyrkt förslaget med den jämkningen, att ämbetsverket anser,
att ledamöterna av bolagets styrelse och bolagets revisorer böra utses
av Kungl. Maj :t samt att för aktieteckningen nödiga medel skola anvisas å
anslag under utgifter för kapitalökning, fonden för statens aktier. Svenska
trafikförbundet, som är huvudintressent i det nuvarande restaurangbola -

get, har för sin del påyrkat, att trafikförbundet skulle få ingå såsom delägare
även i det nya restaurangbolaget, därvid dock statens järnvägar
skulle erhålla ett dominerande inflytande och förbundet en begränsad utdelning
å sina aktier.

Såsom järnvägsstyrelsen närmare utvecklat, har det nuvarande restaurangbolaget
under en följd av år redovisat betydande årliga vinster, ehuru
restaurangrörelsen i själva verket icke varit vinstgivande. Restaurangbolaget
har nämligen icke kunnat erlägga sådan hyra för de av statens järnvägar
tillhandahållna, för rörelsens bedrivande erforderliga lokalerna och
vagnarna m. in., som varit nödvändiga för täckande av statens järnvägars
kostnader för desamma, ens om bolagets vinst helt disponerats för detta
ändamål. Restaurangrörelsen är alltså icke i och för sig att betrakta såsom
en ekonomiskt bärande affär men är givetvis, såsom styrelsen understrukit,
av utomordentlig betydelse för statens järnvägars persontrafik.

Departementschefen förklarade sig vidare — då något vägande skäl för
att bibehålla trafikförbundets meddelägarskap icke kunde anses ha förebragts
och det heller icke vore lämpligt att inordna rörelsen i statens järnvägars
egen organisation — vilja i likhet med järnvägsstyrelsen och de
hörda ämbetsverken förorda, att restaurangrörelsen vid statens järnvägar
fr. o. in. år 1939 omhändertoges av ett statligt bolag. Endast därigenom
syntes nämligen de särskilt av riksdagens revisorer uttalade önskemålen
om en lämpligare fördelning än för det dåvarande av restaurangrörelsens
inkomster kunna på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses.

I anslutning härtill framhöll departementschefen bl. a. följande.

Vad beträffar de former, under vilka ett dylikt bolag bör komma att arbeta,
torde jag icke här behöva närmare ingå på spörsmålet i vidare mån
än att jag funnit mig böra i anslutning till riksräkenskapsverkets förslag
förorda, att flertalet av bolagets styrelseledamöter och revisorer skola utses
av Kungl. Maj :t. Med en sådan anordning och då bolaget givetvis bör
vara skyldigt att underkasta sig granskning från riksdagens revisorers sida,
torde en från olika synpunkter tillfredsställande organisation vara säkrad.
Bolagsordningen liksom framtida ändringar i densamma böra underställas
Kungl. Maj :ts prövning.

Järnvägsstyrelsen har föreslagit, att aktiekapitalet i det nya bolaget bestämmes
till 375 000 kronor och att detta belopp måtte få anskaffas genom
anlitande av statens järnvägars rörelsemedel. Statskontoret har för
sin del förordat anvisande av lånemedel för ändamålet, och riksräkenskapsverket
har, med hänsyn till sitt förslag om att styrelse och revisorer skulle
utses av Kungl. Maj :t, förordat det erforderliga anslagets upptagande å
riksstaten under rubriken fonden för statens aktier. För min del har jag,
i betraktande av det nyss beträffande restaurangrörelsens bristande räntabilitet
anförda, icke kunnat tillstyrka, att lånemedel anvisas under fonden
för statens aktier, utan funnit mig böra biträda järnvägsstyrelsens förslag,
varigenom statens järnvägar skulle bliva ägare av aktierna.

Departementschefens uttalande utmynnade i en hemställan, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att, med godkännande av vad departementschefen
anfört rörande organisationen av restaurangrörelsen m. m. vid statens
järnvägar, medgiva att för tecknande av aktier i det nya statliga restaurangaktiebolaget
finge tagas i anspråk ett belopp av 375 000 kronor av

statens järnvägars rörelsemedel. Denna av Kungl. Maj :t biträdda hemställan
bifölls av riksdagen (skr. nr 267).

I enlighet med riksdagens sålunda fattade beslut har restaurangrörelsen
vid statens järnvägar alltsedan år 1939 omhänderhafts av ett rent statligt
bolag, AB Trafikrestauranger. Alltjämt gällande bolagsordning har fastställts
av Kungl. Maj :t den 22 april 1938 med vissa ändringar den 30 september
1938 och den 8 maj 1948. Aktiekapitalet, som i sin helliet redovisas
på statens järnvägars fond, uppgår till nyssnämnda belopp eller 375 000
kronor. Bolagets styrelse består av fem ledamöter, av vilka tre utses av
Kungl. Maj:t. F. n. utgöres styrelsen av generaldirektören och chefen för
statens järnvägar (ordf.), ett kansliråd i kommunikationsdepartementet
(vice ordf.), överdirektören i järnvägsstyrelsen, en nyligen pensionsavgången
byråchef i samma styrelse samt en privat restauratör. Av bolagets tre
revisorer utses en på ordinarie bolagsstämma och två av Kungl. Maj :t.
Enligt bolagsordningen äro riksdagens revisorer berättigade att granska
bolagets förvaltning och räkenskaper.

Av bolagets förvaltningsberättelse för år 1949 framgår att i bolaget under
detta år varit anställda i medeltal 1 489 arbetare av olika yrkeskategorier.
Motsvarande siffra i vad avser inspektörer, föreståndare och kontorspersonal
utgör 119. De totala personalkostnaderna, frånsett avgifter
till vissa pensionskassor, ha uppgått till närmare 7 miljoner kronor. Bolagets
omsättning under samma år — inalles i runt tal 25,5 miljoner kronor
— fördelar sig på de olika rörelsegrenarna sålunda:

Restaurangvagnar och tågförsäljningar......................... 7 638 843

Tågfärjerestaurationer........................................ 2 242 442

Stationära restauranger...................................... 15 120 011

Hotell (logi)................................................. 485 695

Summa kronor 25 486 991

I bolagets senaste balansräkning äro tillgångar och skulder per den 31
december 1949 redovisade på följande sätt.

Til Igångar

Anläggningstillgångar

Inventarier................................................ 74 212: 41

Aktier i dotterbolag: 150 st. i Fastighets AB Vasapalatset å nom.

kr. 300: —.............................................. 50 000: —

Reversfordran hos Fastighets AB Vasapalatset............... 490 000: —

Affärsvärde............................................... 20 000:_

Omsättningstillgångar

Varulager................................................. 588 849: 53

Diverse debitorer.......................................... 101 698: 95

Fastighets AB Vasapalatset................................ 28 096: 81

Fordran hos statens järnvägar ............................. 314 327: 98

Handkassor............................................... 134 765: 59

Bank-, postgiro- och kassabehållningar....................... 244 323: 83

Kronor 2 04C 275: 10

7—5080i9. Rev. berättelse ang. statsverket år i950. 1.

Skulder

Aktiekapital och fonder

Aktiekapital............................................... 375 000: —

Reservfond................................................ 75 000: —

Långfristiga skulder

Skuld till dotterbolag (Hotell Skandia AB).................. 5 000: —

Kortfristiga skulder

Diverse kreditorer......................................... 1 156 365: 52

Upplupna semesterlöner.................................... 275 000: —

Skatteskuld................................................ 4 898: —

Vinst å bolagets verksamhet

Balanserad vinst............................... 18 651:08

Hela vinsten enl. balansräkningen från
föregående räkenskapsår uppgick till
kronor 68 651: 08 och har enligt bolagsstämmans
beslut disponerats sålunda:

till reservfonden.................. 50 000: —

överföres i ny räkning............ 18 651:08

Årets vinst.................................... 136 360:50 155 011:58

Kronor 2 046 275: 10

Resultatet av 1949 års drift framgår av följande vinst- och förlusträkning.

Intäkter

Bruttovinst av restaurangrörelsen............................ 10 873 958: 74

Bruttovinst av hotellrörelsen (logi)........................... 485 250: 55

Intäktsräntor (därav från Fastighets AB Vasapalatset kr. 17 150: —

samt kr. 30 831:83 i samband med skatterestitution)........ 70 812:78

Diverse intäkter............................................ 114 724: 36

Restituerad skatt........................................... 218 466: 48

Överskjutande preliminär skatt.............................. 21 623: —

Kronor 11 784 835: 91

Kostnader

Löner och personalkostnader................................. 6 670 079: 51

Avgifter och omkostnader till pensionskassorna................ 269 884: 80

Hyror (därav till Fastighets AB Vasapalatset kr. 78 898:40

inbegr. värmetillägg)....................................... 221 958: 29

Arrende till statens järnvägar............................... 1 900 000: —

Inventariers underhåll....................................... 373 471:45

Allmänna driftsomkostnader................................. 1 327 860: 93

Allmänna förvaltningskostnader (därav till Fastighets AB Vasapalatset
kr. 16 157: — inbegr. värmetillägg) ................ 442 571: 40

Provisioner och rabatter.................................... 1 065: 26

Reklam.................................................... 19 371: 04

Skatter.................................................... 30 140: —

Avskrivning å inventarier................................... 364 410: 31

Avskrivning å affärsvärde................................... 20 000: —

Nedskrivning å fordringar och varor......................... 7 662: 42

Årets nettovinst....................................... 136 360: 50

Kronor 11 784 835: 91

I enlighet med styrelsens och verkställande direktörens förslag har på
bolagsstämma den 16 maj 1950 beslutats, att av 1949 års vinst, 136 360
kronor 50 öre jämte från föregående år kvarstående 18 651 kronor 8 öre
eller sammanlagt 155 011 kronor 58 öre, 15 000 kronor skola avsättas till
reservfonden samt att resterande belopp, 140 011 kronor 58 öre, skall överföras
till 1950 års vinst- och förlusträkning.

Till belysande av utvecklingen under den tidsperiod bolaget hittills varit
i verksamhet må följande uppgifter här lämnas. Siffrorna äro i förekommande
fall avrundade till närmaste tusental kronor.

År	Omsättning (kronor)	Nettovinst (kronor)	Arrende till SJ (kronor)
1939	8 218 000	3 000	800 000
1940	10 437 000	5 000	1 121 000
1941	11 796 000	3 000	1 200 000
1942	14 264 000	5 000	1 626 000
1943	14 370 000	— 41000	1 571 000
1944	16 059 000	— 118 000	1 200 000
1945	18 089 000	— 60 000	1 500 000
1946	20 116 000	6 000	1 450 000
1947	22 029 000	224 000	1 500 000
1948	24 549 000	66 000	1 700 000
1949	25 487 000	136 000	1 900 000

Närmare bestämmelser angående den av AB Trafikrestauranger vid statens
järnvägar bedrivna restaurangrörelsen in. m. finnas intagna i ett mellan
järnvägsstyrelsen och bolaget den 27 december 1938 ingånget kontrakt,
som gäller tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid av sex månader.
Beträffande arrendet till statens järnvägar föreskrevs ursprungligen, att
bolaget såsom årlig avgift för begagnande av upplåtna stationära, rullande
och flytande lokaler m. m. samt för rättigheten till restaurangrörelses bedrivande
enligt kontraktet skulle i ett för allt erlägga ett belopp av 900 000
kronor. Denna bestämmelse har sedermera ändrats genom särskilda kontraktstillägg.
F. n. gäller att avgiften i fråga, avrundad till närmast högre
tusental kronor, skall utgå med 10 procent av den bruttoomsättning som
för varje år uppstår å servering eller försäljning till den resande allmänheten.

Revisorerna ha under hand inhämtat vissa upplysningar angående AB
Trafikrestaurangers försäljningsrörelse. Därav framgår bl. a., att bolaget
f. n. innehar ett 40-tal stationära försäljningsställen, huvudsakligen hotell,
restauranger och byfféer. I anslutning till den egentliga restaurangrörelsen
— i vissa fall genom fristående kiosker — sker även försäljning av bl. a.
choklad- och tobaksvaror. Den totala omsättningen härav under sistförflutna
kalenderår, bortsett från försäljningen ombord på tågfärjorna, kan uppskattas
till i runda tal 2,8 respektive 2,9 miljoner kronor, innebärande eu
bruttovinst av 800 000 respektive 250 000 kronor. Bolaget äger dock icke
någon ensamrätt till försäljningen av dessa varor inom statens järnvägars
stationsområden utan är härutinnan underkastat konkurrens från framför
allt AB Svenska pressbyråns sida.

100

Pressbyråns mellanhavande med statens järnvägar är reglerat genom
ett mellan järnvägsstyrelsen och företaget den 24 november 1943 ingånget
kontrakt, som upphör att gälla i och med utgången av år 1951. Enligt detta
kontrakt har pressbyrån med viss inskränkning tillerkänts monopol på
försäljningen av tidningar, tidskrifter, kartor och böcker å statens järnvägars
stationer och tåg (§ 1 mom. 1). Därutöver må pressbyrån å vederbörande
stationer även utöva handel med i 11 § 3 mom. 1) och 3) butikstängningslagen
nämnda varor jämte fotografisk film, frankotecken och välgörenhetsmärken
samt efter överenskommelse i varje särskilt fall jämväl bedriva
kaférörelse (§ 1 mom. 2). I rätten att saluföra varor ha dock gjorts
följande begränsningar, nämligen dels att i tågen endast få försäljas i § 1
mom. 1 angivna varor jämte frankotecken och välgörenhetsmärken, dels att
i vissa försäljningslokaler endast få föras nyssnämnda i § 1 mom. 1 angivna
varor jämte film, frankotecken, välgörenhetsmärken och mindre pappersartiklar.
Försäljningen skall äga rum från särskilda, statens järnvägar
tillhöriga försäljningslokaler eller av pressbyrån anordnade kiosker eller
andra försäljningslokaler eller från försäljnings vagnar samt å tågen genom
tågbud, allt i enlighet med i kontraktet närmare angivna villkor.

Enligt § 12 av nyssnämnda kontrakt har pressbyrån för sålunda medgivna
rättigheter och förmåner att årligen erlägga dels för rättigheten enligt
§ 1 mom. 1 viss monopolavgift samt en omsättningsavgift, räknad på
bruttoförsäljningen av pressalster, om 2,8 procent, dels för försäljning enligt
§ 1 mom. 2 en omsättningsavgift, räknad på bruttoförsäljningen utom
fixerade skatter, vilken utgör för tobaksvaror 1,5 och för övriga varor 5
procent, dock att för frankotecken, välgörenhetsmärken o. d. ingen särskild
avgift erlägges, dels hyror med vissa belopp, dels ock för uppvärmning
av pressbyråns egna lokaler samt för belysning överenskomna belopp.
Omsättningsavgifterna enligt ovan skola sammanlagt uppgå till minst
350 000 kronor årligen. Järnvägsstyrelsen äger att genom särskild revisor
kontrollera nämnda avgifter.

Enligt vad revisorerna under hand inhämtat ha statens järnvägars inkomster
av pressbyråns försäljningsrörelse under sistförflutna kalenderår
uppgått till inalles 1 845 949 kronor, varav 74 925 kronor avse monopolavgift,
150 723 kronor lokalhyror, 25 166 kronor värmeavgifter och 1 595 135
kronor omsättningsavgifter. Sist angivna belopp fördelar sig med 30 306
kronor på tågbudens försäljning, med 485 795 kronor på annan försäljning
av pressalster, med 426 978 kronor på försäljning av tobaksvaror, med
476 020 kronor på försäljning av chokladvaror samt med 176 036 kronor på
försäljning av övriga varor. Med ledning av dessa siffror och förenämnda
procentsatser kan storleken av omsättningen beträffande vart och ett av
här ifrågavarande varuslag framräknas. Revisorerna ha vidare införskaffat
uppgifter om den rabatt som vederbörande återförsäljare åtnjuta vid inköp
av samma varuslag. På grundval härav kan jämväl en ungefärlig uppfattning
erhållas om den bruttovinst m. m. som pressbyrån i nu angivna fall tillgodogör
sig. De sålunda framräknade siffrorna, som avrundats till närmaste
tusental kronor, återfinnas i nedanstående tablå.

101

Försäljning av	Omsättning	Brutto vinst	Oms.avgift till SJ	Pressbyråns egen andel
i %	i kr.	i %	i kr.
Pressalster m. ni. å tåg.	1 070 000	25	268 000	2,8	30 000	238 000
Andra pressalster.......	17 357 000	30	5 207 000	2,8	486 000	4 721 000
Tobaksvaror...........	28 467 000	9	2 562 000	1,5	427 000	2 135 000
Chokladvaror..........	14 424 000	30	4 327 000	*3,3	476 000	3 851 000
Övriga varor...........	3 520 000	25	880 000	5,0	176 000	704 000
Summa kronor	64 838 000	—	13 244 000	—	1 595 000	11 649 000

1 Enligt kontraktet skall omsättningsavgiften i detta fall utgå med B procent, sedan statsskatten
— f. n. 60 procent av bruttopriset — frånräknats. Detta innebär att avgiften i realiteten begränsas
till 3,3 procent.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att i förevarande sammanhang
anföra vissa exempel på den av AB Trafikrestauranger bedrivna kioskrörelsens
lönsamhet. Sålunda må nämnas att enligt inhämtade uppgifter den
bolaget tillhöriga kiosken i Malmö under år 1949 lämnat ett nettoöverskott
på i runt tal 102 000 kronor, medan motsvarande siffror för kioskerna i
Borås och Boden uppgå till respektive 61 000 och 15 900 kronor. Därest
pressbyrån hade arrenderat dessa kiosker och som vederlag härför erlagt
omsättningsavgift till statens järnvägar jämlikt de i förenämnda kontrakt
intagna bestämmelserna, skulle statens järnvägar ha erhållit respektive
22 000, 10 000 och 3 500 kronor och pressbyrån sålunda för egen del behållit
respektive 80 000, 51 000 och 12 400 kronor.

Såsom i det föregående antytts bedrives viss försälj ningsrörelse inom
statens järnvägars stationsområden även av andra enskilda intressenter än
pressbyrån. Följande exempel på därvid utgående arrendebelopp må här
lämnas.

Kioskrörelsens art	Årshyra (kronor)	Anm.
Stockholm C
Ekiperingsaffär....... Fruktaffär........... Frisersalong.......... Blomsterhandel...... Tobaksaffär..........	5 000 28 000 1 400 7 500 1	1 42,5 procent av återförsäljarrabatten. Hyran har
för tiden den 1 oktober 1949—den 30 september 1950 uppgått till 76 811 kronor. 2 Här ifrågavarande hyror skola fr. o. m. den 1 januari 1951 utgå med respektive 12 000, 3 000 och 2 500 kronor.
Göteborg C		3 Här ifrågavarande hyra skall fr. o. m. den 1
	januari 1951 utgå med 20 procent av återför-
Fruktaffär...........	2 10 500	säljarrabatten, då omsättningen understiger 1
Ekiperingsaffär.......	2 2 400	miljon kronor, för att successivt höjas till 42,5
Blomsterhandel.......	2 700	procent, då omsättningen överstiger 2 miljoner
Tobaksaffär..........	3 12 000	kronor, dock lägst med 18 000 kronor.

Enligt vad revisorerna under hand erfarit skulle vederbörande arrendatorers
nettovinst i nu angivna fall vida överstiga de utgående hyresbeloppen.
Såsom exempel må nämnas, att de vid Stockholms centralstation befintliga
fruktkioskerna beräknas ha en årlig omsättning av åtminstone 1,8 miljoner
kronor, vilket skulle resultera i en nettovinst av minst 500 000 kronor.

102

I anslutning härtill må nämnas att chokladkiosken å Stockholms centralstation
tidigare arrenderats av en privat firma mot en årshyra av 60 000
kronor. AB Trafikrestauranger, som numera övertagit kiosken i fråga, kunde
sistförflutna kalenderår redovisa en nettovinst på rörelsen av i runt tal
234 000 kronor.

Slutligen torde böra framhållas, att kioskrörelsen vid de till den förutvarande
bergslagsbanan anknutna omnibuslinjerna omhänderhaves dels av
det statens järnvägar tillhöriga GDG Biltrafiks AB, dels av ett dotterbolag
till detta bolag, dels ock av ett tredje bolag vars aktiestock till en tredjedel
innehas av GDG Biltrafiks AB. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat
har pressbyrån nyligen gjort framställning om att på de i förenämnda kontrakt
angivna villkoren få övertaga denna kioskrörelse.

Revisorernas uttalande. Under den tid av närmare tolv år som förflutit
sedan AB Trafikrestauranger började sin verksamhet har bolagets rörelse
undergått en stark utveckling. Mellan åren 1939 och 1949 har sålunda, såsom
av det föregående framgår, omsättningen mer än tredubblats. Samtidigt
har en icke oväsentlig konsolidering av bolaget kunnat äga rum, kännetecknad
bl. a. av att en i förhållande till aktiekapitalet ansenlig reservfond
upplagts och att inventariebeståndet avskrivits i betydande omfattning.
Bolaget har därjämte genom årliga tillskott tagit verksam del vid tillskapandet
av de båda pensionskassor till vilka personalen är ansluten. De
Urrendebelopp som tillförts statens järnvägar överstiga också i avsevärd
mån statens andel av de vinstmedel som uppkommo under det förutvarande
restaurangbolagets verksamhet. Såvitt revisorerna vid sin granskning
kunnat finna, har bolagsledningen fullgjort sina uppgifter på ett förtjänstfullt
sätt, under samtidigt beaktande av såväl fullt affärsmässiga principer
som den här ifrågavarande verksamhetens speciella karaktär av komplement
till den egentliga trafikrörelsen.

En ytterligare förbättring av det ekonomiska utfallet av rörelsen synes
emellertid ligga inom räckhåll, därest vissa på sistone aktualiserade frågor
vinna en lösning som underlättar bolagets fortsatta utveckling och därigenom
bättre tillgodoser statsintresset än vad f. n. är fallet. Revisorerna syfta
härvid på omständigheterna kring den affärsverksamhet som vid statens
järnvägar bedrives av AB Svenska pressbyrån. Detta bolag har i sin egenskap
av distributionsorgan för tidningarna i vårt land tillerkänts ensamrätten
till försäljning av pressalster på järnvägarna. Därutöver upprätthåller
emellertid bolaget en omfattande kioskrörelse inom statens järnvägars
stationsområden för försäljning av bl. a. tobaks- och chokladvaror, ofta i
direkt konkurrens med AB Trafikrestaurangers motsvarande rörelse. Pressbyråns
mellanhavande med statens järnvägar regleras genom ett särskilt
kontrakt, som upphör att gälla i och med utgången av nästa kalenderår.
Då vissa därmed sammanhängande förhållanden ansetts verka hämmande
på AB Trafikrestaurangers affärsverksamhet, har, enligt vad revisorerna
under hand erfarit, bolagets verkställande ledning hemställt att få bliva re -

103

presenterad vid de förhandlingar som förutsatts skola föregå det eventuella
avslutandet av nytt avtal.

För egen del ha revisorerna icke kunnat undgå att göra den iakttagelsen,
att de i kontraktet med pressbyrån intagna villkoren måste anses i olika
hänseenden leda till ur statsintressets synpunkt mindre tillfredsställande
resultat. Visserligen tillföras statens järnvägar därigenom i och för sig ansenliga
belopp; ställda i relation till den här ifrågavarande omsättningens
totala storlek te de sig dock alltför ringa. En särskilt oförmånlig utformning
synes exempelvis föreskriften om omsättningsavgiftens beräknande i
vad avser chokladvaror ha erhållit. Revisorerna förutsätta därför att —
därest över huvud taget pressbyrån fortsättningsvis anses böra få utöva
här ifrågavarande kioskrörelse — avtalsbestämmelserna i sinom tid i grund
revideras. Ett minimikrav därvidlag torde vara, att vederbörande avgifter
fastställas till belopp som bättre svara mot det ekonomiska utfallet av
rörelsen.

I detta sammanhang synas emellertid vissa speciella omständigheter böra
beaktas, genom vilka det föreliggande problemet infogas i ett större sammanhang.
Sålunda må erinras om att AB Trafikrestauranger vid tidpunkten
för det nu med pressbyrån gällande kontraktets ingående allenast under
ett fåtal år varit i verksamhet. Sedan dess har bolagets affärsrörelse
avsevärt vuxit i omfattning, och densamma lämnar numera ett ekonomiskt
resultat som i förekommande fall vida överstiger vad som för statsverkets
del skulle ha uppnåtts, därest vederbörande rörelsegrenar varit utarrenderade
till pressbyrån. Vissa belysande exempel härpå ha anförts i det föregående.
Enligt revisorernas mening bör därför allvarligt övervägas, huruvida
icke förevarande problem lämpligen kunde lösas på så sätt att, såvitt
nu är i fråga, rätten till försäljning av andra varor än pressalster inom statens
järnvägars stationsområden i och med det nuvarande kontraktets utlöpande
vid årsskiftet 1951/52 i första hand överlätes på AB Trafikrestauranger.
På sistnämnda bolag finge sedan ankomma att i varje särskilt fall
avgöra, i vad mån företaget självt borde omhänderhava viss rörelse eller om
denna i stället med fördel skulle kunna utarrenderas till pressbyrån eller
annan enskild intressent, varvid i förekommande fall utarrendering borde
kunna ske efter anbudsförfarande.

Vid bedömande av förevarande spörsmål bör hållas i minnet, att det härvidlag
är fråga om en kundkrets som i huvudsak tillhandahålles av statens
järnvägar. Det framstår därför som naturligt, att vinsten av här avsedda
affärsrörelse i möjligaste mån kommer staten själv till godo. Detta torde
enklast kunna förverkligas på så sätt att pressbyråns kioskrörelse i förberörda
utsträckning överlåtes på AB Trafikrestauranger, som redan förfogar
över eu för ändamålet användbar försäljningsorganisation. En särskild
fördel skulle en sådan anordning erbjuda därigenom, att vid de förhandlingar
om arrendekontrakt o. d. med enskilda intressenter, som även framdeles
måste förutsättas komma att ske, den inom bolagsledningen förefintliga
speciella affärserfarenheten kunde utnyttjas. Då järnvägsstyrelsen genom

104

sina främsta representanter är företrädd i bolagets styrelse, behöver givetvis
icke befaras, att statens järnvägars fackintressen efter en sådan överlåtelse
skulle bliva mindre väl tillgodosedda än vad f. n. är fallet. Därigenom
skulle vidare förutsättningar skapas för en icke minst ur företagsekonomisk
synpunkt önskvärd rationalisering av kioskrörelsen. Vid de
fortsatta övervägandena i frågan torde jämväl nu antydda omständighet
böra beaktas. I anslutning härtill vilja revisorerna understryka angelägenheten
av att den verkställande ledningen för AB Trafikrestauranger alltid
hålles underrättad om förefintliga planer på ombyggnad av statens järnvägar
tillhöriga stationshus m. m.

De i det föregående framförda synpunkterna synas revisorerna i princip
vara tillämpliga jämväl på statens järnvägars mellanhavanden med andra
enskilda intressenter än pressbyrån. Av den lämnade redogörelsen torde
sålunda framgå, att de arrendebelopp som fastställts för rätten att handhava
viss försäljning i åtskilliga fall tillmätts i underkant. Vad slutligen den
inom GDG:s biltrafikområde bedrivna kioskrörelsen beträffar, torde likaledes,
därest härutinnan någon omläggning av verksamhetsformerna skulle
befinnas lämplig, en lösning efter ovan angivna riktlinjer böra eftersträvas.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna som sin mening uttala, att det synes
böra ankomma på järnvägsstyrelsen att i frågor av nu berört slag målmedvetet
söka främja den med AB Trafikrestaurangers affärsrörelse sammanhängande
verksamheten.

Reservation

av fröken Ebon Andersson, som anfört:

Undertecknad anser sig icke kunna instämma i revisorernas uttalande att
den av AB Svenska pressbyrån inom statens järnvägars stationsområden
bedrivna kioskrörelsen i princip bör överlåtas på AB Trafikrestauranger
från och med 1952.

Revisorerna ha uppenbarligen tagit denna ståndpunkt med huvudsaklig
utgångspunkt i föreställningen, »att det härvidlag är fråga om en kundkrets
som i huvudsak tillhandahålles av statens järnvägar».

I själva verket rör det sig om en kundkrets som gällande butikstängningslag
hänvisar till de s. k. trafikkioskerna — bland annat på bekostnad
av övriga detaljhandlare. Principiellt anser jag det oriktigt att statsverket
i syfte att höja sina inkomster utnyttjar dispensliknande föreskrifter i gällande
lag.

Gällande avtal mellan kungl. järnvägsstyrelsen och AB Svenska pressbyrån
bör enligt min mening vid utgången av dess giltighetstid revideras.
Utgångspunkten bör vara dels att den extra avgift pressbyrån uppbär vid
försäljning på tåg av pressalster till den resande allmänheten sänkes eller
försvinner, dels att företagets möjligheter att över huvud taget distribuera

105

pressalster till rimliga kostnader icke försvåras, dels att i sista hand statsverket
erhåller tillfredsställande ersättning. I samband härmed bör prövas
huruvida icke även en mera decentraliserad och på flera händer spridd
kioskverksamhet är att föredraga. Jag har inga principiella invändningar
emot tanken på en decentraliserad anbudsgivning med dess möjligheter
till ökad konkurrens i förhållande till allmänheten och upplåtaren — statens
järnvägar. Ej heller har jag något att erinra emot att — om och i de
fall detta kan visa sig lämpligt — viss del av kioskrörelsen överlåtes på
AB Trafikrestauranger.

Den avgörande synpunkten på hela problemet bör vara allmänhetens
anspråk på bekvämlighet och service samt dess rätt att erhålla goda varor
till rimliga priser.

§ 12.

Vissa med vattenkraftens utbyggnad sammanhängande frågor.

Revisorerna ha besökt dels Indalsälvens flodområde med ett flertal kraftverk
och reglerade sjöar, dels ock den för reglering planerade sjön Lössen
i Ljusnans övre lopp i Härjedalen. I anslutning härtill vilja revisorerna
meddela vissa iakttagelser.

Indalsälven är Sveriges sjätte flod vad nederbördsområdet beträffar. Naturenergien
i älven har beräknats till i medeltal 15 300 miljoner kWh (MkWh)
per år, varav dock endast 8 500 MkWh torde få anses som utbyggnadsvärd
energi. De stora sjöarna inom älvens övre lopp ge goda möjligheter att reglera
vattenföringen, så att krafttillgången ökas under vinterns lågvattenoch
högbelastningstid.

I och med att vattendragen i södra och mellersta Sverige nu i stort sett
utnyttjats helt för kraftproduktion, ha de norrländska älvarna och icke
minst Indalsälven kommit att spela en stor roll för kraftförsörjningen.

Statens vattenfallsverk äger kraftstationerna vid Stadsforsen, Midskogsforsen
och Hölleforsen. Staten äger vidare 55 procent av kraftstationen vid
Kattstrupeforsen och 60 procent av den för utbyggnad planerade Bergeforsen.
Vattenfallsverket äger dessutom nedom Storsjön de outbyggda fallen
Näverede- och Stugunforsarna samt Järkvitsle och i övre Indalsälven bl. a.
Ristafallet, Tännforsen och Kvarnforsen. En del av kraften från de privata
kraftstationerna vid Hissmofors abonneras av staten. De kraftstationer,
vilka helt eller delvis ägas av staten, svara för en gemensam årsproduktion
av 1 605 MkWh, vilken siffra sedan nu pågående utbyggnader färdigställts
kommer att stiga till 3 105 MkWh. Byggnadskostnaderna för dessa kraftstationer
uppgå hittills till mer än 81 miljoner kronor och beräknas efter
utbyggnaden stiga till sammanlagt 216 miljoner kronor. För de privata
kraftstationerna äro motsvarande siffror för årsproduktion 3 310 MkWh
respektive 3 920 MkWh. Hittills utförda sjöregleringar avse en magasins -

106

rymd av sammanlagt 4 104 miljoner in3 till en anläggningskostnad av närmare
25 miljoner kronor, under det att ytterligare planerade regleringar
avse en magasinsrymd av 1 612 miljoner m3 till en anläggningskostnad av
26 miljoner kronor. Vid de hittills genomförda vattenregleringarna ha
överdämning eller skador skett på 440 hektar åker, tomt, äng och betesmark
samt på 2 962 hektar annan mark. Planering, utförande och drift av regleringsanläggningarna
ha skett genom Indalsälvens regleringsförening, vilken
för detta ändamål bildats av kraftföretagen i älven och vari således
även staten ingår som delägare.

När de nu pågående utbyggnaderna färdigställts, kommer Indalsälvens
kraftproduktion att uppgå till omkring 25 procent av den nuvarande totala
kraftproduktionen i landet. I ett fullständigt utbyggnadsstadium skulle
motsvarande siffra bli omkring 20 procent.

Utbyggnaden av vårt lands vattenkrafttillgångar fortskred under 1920-och 1930-talen fram t. o. m. år 1935 i något långsammare tempo än under
de föregående krigsåren. Det växande kraftbehovet tillgodosågs i viss omfattning
medelst ångkraft. Efter krigsutbrottet 1939 ha, med hänsyn till
bristande tillgång på kol, förutsättningar för ökat nyttiggörande av vattenkraften
tillskapats i mycket betydande omfattning. Stora svårigheter föreligga
självfallet att beräkna de närmaste årens kraftbehov, framför allt
därför att kraftbehovet sammanhänger med konjunkturläget. För 1940-talet och första hälften av 1950-talet har man emellertid räknat med en
årlig belastningsstegring av i genomsnitt 6,5 procent, vilket innebär en fördubbling
av elkraftproduktionen på 11 år.

Utbyggnaden av vattenfall och regleringen av sjösystem förutsätta omfattande
planläggning och andra förarbeten. På grund av den starka ansvällningen
av kraftbehovet ha emellertid dessa arbeten blivit starkt forcerade.
Det har icke heller kunnat undvikas, att vissa erinringar från skilda
håll framställts mot vissa förhållanden i samband med utbyggnaden.

1946 års statsrevisorer genomreste delar Ångermanälvens flodområde och
studerade därvid vissa vattenregleringsföretag och kraftstationsbyggen. Revisorerna
bereddes tillfälle att genom ortsrepresentanter taga del av befolkningens
synpunkter på den allt intensivare exploateringen av krafttillgångarna.
Vid skilda tillfällen gavs därvid uttryck åt missnöje med sättet
för gottgörelse i anledning av de genom ifrågavarande företag vållade skadorna,
liksom man också tämligen allmänt syntes hysa oro för de verkningar,
som dämningarna kunde komma att få för respektive kommuner
och deras innevånare, bl. a. de allvarliga verkningarna för jordbruket i
orten samt för fisket och flottningen. De minskade inkomsterna till följd
av intrång i näringarna ledde till minskat skatteunderlag och drabbade sålunda
hela bygden. Förstörda skönhetsvärden i landskapet och befarade
klimatförsämringar nämndes vidare bland de olägenheter, som utbyggnaden
av vattenkraften förde med sig.

1946 års revisorer framhöllo i sitt uttalande i frågan bl. a. att även om

107

det ville synas, som om de kvarstående ogynnsamma verkningarna av regleringsföretagen
i en del fall kunde komma att visa sig mindre ingripande
än befolkningen ansett sig ha skäl att befara, det å andra sidan icke syntes
kunna bestridas, att kommuner och enskilda genom ifrågavarande företag
utsattes för olägenheter av åtminstone i vissa fall allvarlig beskaffenhet.
Revisorerna hyste också den uppfattningen, att det borde övervägas, huruvida
icke möjligheter kunde föreligga att genom särskilda åtgärder bereda
vederbörande gottgörelse i fall, där tillämpade ersättningsgrunder icke kunde
anses erbjuda ett tillräckligt skydd mot konsekvenserna av vattenkraftens
exploatering.

Vad först beträffade den omfördelning av skatteunderlaget kommunerna
emellan, som kunde uppkomma på grund av de långa avstånden mellan
kraftstationer och tillhörande uppdämningsområden jämte regleringsinagasin,
syntes den lämpliga formen för korrigerande åtgärder svårligen
kunna anvisas utan stöd av särskild utredning. Enligt revisorernas förmenande
kunde frågan i vissa fall förväntas få sådan vikt, att en dylik utredning
borde komma till stånd.

Beträffande kompenserandet av sådana olägenheter för den regleringssjöarna
omgivande bygden och dess befolkning, vilka icke kunde direkt uppskattas
i penningar men som på olika sätt påverkade villkoren för individernas
livsföring, ville revisorerna påpeka, att gällande vattenlagstiftning
genom bestämmelserna om regleringsavgifter anvisade ett — som det ville
synas — i fråga om sina användningsmöjligheter ännu icke allmänt känt
instrument. Efter de år 1944 vidtagna ändringarna i dessa bestämmelser
syntes nämnda avgifter ha erhållit en avsevärt ökad betydelse. Enligt revisorernas
mening kunde det emellertid ifrågasättas, om icke de med regleringsavgifterna
avsedda ändamål, vilka i detta sammanhang komme i fråga,
skulle kunna än bättre tillgodoses genom ett delvis ändrat utbetalningsförfarande.
Genom kapitalisering av en med hänsyn till avgifternas syfte
lämplig del av avgifterna och utbetalning av det sålunda kapitaliserade delbeloppet
redan vid ingången av den tjugoårsperiod, för vilken avgifterna
fastställdes, syntes nämligen åstadkommandet av mera kapitalkrävande
allmännyttiga företag, såsom anläggningar för ortens elektrifiering o. d.,
i viss mån kunna underlättas.

Bland åtgärder, som kunde tänkas i mera avsevärd mån uppväga vattenregleringarnas
ogynnsamma verkningar, framstode otvivelaktigt elektrifiering
och utbyggnad av vägnätet som de mest betydelsefulla. Vad beträffade
elektrifieringarna syntes erfarenheten giva vid handen, att de ofta kunde
konnna till stånd med anlitande av regleringsavgifter och statsbidrag. Befolkningens
förmåga att själv — även med anlitande av befintliga möjligheter
att erhålla statsbidrag -— finansiera vägbyggnader syntes emellertid
vara tämligen begränsad. Därest tillräckliga medel icke heller skulle kunna
erhållas genom eu sådan modifikation av sättet för utbetalning av regleringsavgifter,
som av revisorerna antytts, bleve tidpunkten för vägbyggnadens genomförande
beroende av den angelägenhetsgrad, som i vederbörande myn -

108

digheters flerårsplaner kunde ha tillerkänts dylika företag i den trakt det
gällde. Det kunde enligt revisorernas mening icke anses orimligt, om vid
bestämmande eller omprövning av sådan angelägenhetsgrad skälig hänsyn
toges till särskilt omfattande ingrepp i bygdens liv på grund av vattenregleringar.

Revisorerna erinrade i detta sammanhang om önskvärdheten av att olika
myndigheter samordnade sin verksamhet för att undvika, att kostnader,
som nedlades på grundförbättringar o. d., inom kort bleve gagnlösa till följd
av regleringar. Revisorerna förbisågo härvid icke, att svårigheter kunde
vara förenade med det praktiska genomförandet av ett dylikt samarbete,
vilket torde förutsätta en långt gående planeringsverksamhet för framtiden
med fastställande av vilka sjöar som skulle komma att regleras och tidpunkten
härför.

Slutligen ville det synas revisorerna, som om det skulle vara av stort
värde, särskilt för befolkningen i de trakter, som drabbades av vattenregleringar,
om från det allmännas sida i större utsträckning lämnades såväl
upplysningar rörande verkningarna av ett regleringsföretag som ock sakkunniga
råd angående gottgörelse för uppkomna skador och därmed sammanhängande
frågor. Den informationsverksamhet av angivet slag, som
dittills förekommit, syntes icke alltid ha fungerat tillfredsställande. Då emellertid
detta spörsmål vore under prövning, ville revisorerna endast understryka
vikten av att detsamma bringades till sin lösning. I

I det följande komma årets revisorer att ägna uppmärksamheten åt ett
särskilt spörsmål i samband med vattenkraftens utbyggande, nämligen det
motsatsförhållande, som råder mellan å ena sidan kraftintressenternas önskemål
om att så snabbt som möjligt erhålla tillstånd till vattenbyggnadens
utförande och å andra sidan det allmännas intresse av att den rättsliga handläggningen
av hithörande mål sker med beaktande av alla de hänsyn, som i
vattenlagen föreskrivas.

Prövning av vattenbyggnads tillåtlighet sker efter ansökan hos vattendomstolen.
Ansökan skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning
och andra handlingar, vilka erfordras för bedömande av det tillämnade företagets
beskaffenhet, omfattning och verkningar. Därjämte skall uppgift
lämnas bl. a. om den eller de fastigheter, vilka företaget angår, samt, om
företaget ej är av större omfattning, de ersättningsbelopp sökanden anser
böra utgå till fastighetsägare eller andra. Dessa bestämmelser gälla även beträffande
vattenregleringsföretag. Emellertid ha -— i syfte att genom ökat
tillgodogörande av vattenkraft vinna besparingar i förbrukningen av kol
och annat bränsle — genom lag den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering meddelats regler, som möjliggöra
ett förenklat och snabbt förfarande vid behandlingen inför vattendomstolarna
av ansökningar i vattenregleringsmål. Enligt dessa bestämmelser kan
tillstånd meddelas till tillfällig vattenreglering för viss tid, högst tre år,
varjämte förlängning av tillståndet under vissa villkor kan medgivas.

i gemensam skrivelse den 23 februari 1944 till Kungl. Maj :t ha vatten -

109

fallsstyrelsen och svenska vattenkraftföreningen hemställt om viss förstärkning
av vattendomstolsorganisationen i Norrland och därvid framhållit,
bland annat, att under de senaste åren svårigheterna varit betydande
för Norrbygdens vattendomstol att medhinna handläggningen av de löpande
ärendena. Såväl statens vattenfallsverk som enskilda kraftproducenter
hade på grund av behovet av starkt ökad produktion hos Norrbygdens
vattendomstol begärt tillstånd till nya vattenbyggnadsföretag, men handläggningen
av målen hade ej kunnat ske i så snabb takt som önskligt varit.
Arbetstakten för de nya anläggningarna hade sålunda i en del fall bestämts,
ej av behovet av tillgängliga anslag eller av möjligheterna över huvud taget
att utföra arbetena, utan av möjligheterna för domstolen att medhinna
handläggningen av målen. I några fall hade företagen sett sig nödsakade att
i strid mot vattenlagens bestämmelser fullfölja arbetet utan att avvakta det
laga tillstånd, som uppenbarligen icke kunde förvägras.

I yttrande över en i augusti 1944 avgiven utredning rörande vattendomstolarnas
arbetsförhållanden har vattenfallsstyrelsen anfört, bland annat, att
det icke skulle bestridas att under de rådande krisförhållandena svårigheter
förelegat att redan vid den tidpunkt, då ett byggnadsarbete måst påbörjas,
ha utredningar om t. ex. dämningsskador färdigställda. Byggnadsarbeten
hade därför i många fall igångsatts, utan avvaktande av laga tillstånd. Norrbygdens
vattendomstol hade på senare tiden frångått den praxis, som förut
vid domstolen tillämpats, nämligen att tillstånd till ett byggnadsarbete meddelats,
redan innan alla detalj utredningar rörande omfattningen av uppkommande
skador avlämnats. En sökande hade följaktligen befunnit sig i
det läget, att han måst dröja med sin begäran om tillstånd till ett byggnadsarbete
till dess alla av domstolen fordrade utredningar kunnat färdigställas.
Valet hade sedan stått mellan att för lång tid inhibera utförandet av ett
för landets kraftförsörjning livsviktigt företag eller att påbörja detsamma
utan tillstånd men givetvis under tillseende att inga utomstående intressenter
lede skada, utan att uppgörelse träffats. I dylika fall hade styrelsen
även tvingats att i väsentlig utsträckning — ofta på för styrelsen betungande
vil]kor _ träffa frivilliga uppgörelser om ersättning för skador.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har i ett flertal skrivelser
och utlåtanden under 1940-talet framhållit, att domstolen haft att
kämpa mot personalbrist, vilken endast i begränsad utsträckning och efter
hand kunnat fyllas, samt att till följd härav en icke obetydlig arbetsbalans
uppstått. De rådande förhållandena hade föranlett betydande olägenheter,
i första hand för ersättningstagare, som i vissa mål fått vänta oskäligt länge
på ersättningarnas bestämmande. I ett flertal olika sammanhang har vattenrättsdomaren
härjämte lämnat vissa uppgifter, ägnade att ur annan synvinkel
belysa den tidsomgång, som målens behandling vid vattendomstolarna
kräver. Att handläggningen av målen under senare år ej kunnat ske
i så snabb takt som önskligt varit, hade enligt vattenrättsdomarens mening
till stor del berott på kraftintressenternas eget förvållande. De hade i många
fall påbörjat de rättsliga utredningarna alldeles för sent i förhållande till

tiden för de tillämnade arbetenas utförande, vilket medfört att den utredning,
som det ankomme på sökandeparten att förebringa, ofta blivit bristfällig.
I vissa fall hade från vederbörande sökandeparters sida i anmärkningsvärt
stor utsträckning lämnats oriktiga uppgifter om fastigheter och
rättsägare ävensom felaktiga eller vilseledande uppgifter om företagets verkningar.
Bristfälliga ansökningshandlingar och andra avsteg från det i vattenlagen
stipulerade förfarandet kunde i större mål medföra en mångdubbling
av domstolens arbete. Vad särskilt anginge vattenrättsingenjörernas arbete,
vore detta väsentligt mindre betungande än eljest, om ett mål vore väl
förberett från sökandesidan. Den rätt till uppskov med skadeutredningar,
som medgivits kraftintressenterna genom 1939 års lag, hade i vissa fall,
där utredning från sökandesidan senare helt uteblivit eller varit alltför bristfällig,
lett till att vattenrättsingenjörerna — för att hindra orimligt dröjsmål
med prövningen av ersättningsfrågor — måst utföra arbeten som rätteligen
bort ankomma på sökandeparterna men som sökandena icke hunnit
med. I och för sig vore det möjligt att deldom med byggnadstillstånd kunde
meddelas, innan sökandens utredning om skadorna vore färdig. Erfarenheterna
från de fall, där så skett vid Norrbygdens vattendomstol, vore dock
icke alltigenom gynnsamma. Dessa erfarenheter gåve vid handen, alt frågan
om företags laglighet stundom vore långt ifrån självklar. Det finge icke förbises,
att domstolens uppgift vore ej endast att bereda väg för företagsamheten
utan lika mycket att utgöra ett skydd för medborgarnas rättssäkerhet. I

I skrivelse den 27 augusti 1945 till Ivungl. Maj :t har vattenfallsstyrelsen
hemställt om ändringar i vattenlagen i syfte att vinna snabbare prövning av
frågor om tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags tillåtlighet. Styrelsen
har därvid bl. a. framhållit, att vattenlagens tankegång att dom bör
avvaktas, innan ett byggnadsarbete igångsättes, enligt vad erfarenheten visade
icke kunde följas vid större utbyggnads- eller regleringsföretag. Den
långa byggnadstid, som ett större företag erfordrade, nödvändiggjorde regelmässigt
att arbetet igångsattes tämligen kort tid efter det behovet därav
kunnat förutses och beslut om utförandet fattats. Merendels gjordes, sedan
arbetet påbörjats, justeringar i anläggningens utformning. Med hänsyn därtill
vore det påkallat, att vattendomstolen vid ett tidigt skede av domstolsbehandlingen
kunde få vid större anläggningar meddela preliminärt byggnadslov
med utdömande i förskott av ersättning för de skador, som de i samband
därmed medgivna byggnadsarbetena beräknades medföra. Kungörelse
om en utbyggnadsansökan utfärdades emellertid i vissa fall icke förrän denna
kompletterats med bl. a. fullständiga värderingslängder rörande markskador,
vilket kunde i åratal fördröja den första handläggningen och därmed
möjligheten att legalisera ett arbete. Under sådana förhållanden tvingades
företagaren ofta att på egen risk igångsätta sitt företag. Först sedan kanske
miljontals kronor nedlagts på förberedande arbeten komme prövningen av
företagets tillåtlighet att äga rum. Då några nämnvärda olägenheter icke till
följd av 1939 års lag åsamkats kraftföretagen motstående intressen, syntes
alla skäl tala för att lagen inarbetades i vattenlagen och därmed bleve en för

framtiden gällande beståndsdel av denna. Till belysande av önskvärdheten
härav framhölls vidare i skrivelsen, att ett flertal frågor i samband med regleringar
vore av så komplicerad och svårbedömlig art, att deras avgörande —
innan domstolstillstånd lämnats och sålunda innan erfarenhet vunnits om
regleringens verkningar — knappast läte sig göra. Så vore framför allt fallet
med fiske- och flottningsfrågor, frågor om ordnande av timmeravläggning,
inverkan på kommunikationer, såsom vintervägar och båtförbindelser, samt
viss inverkan på odlad jord invid det reglerade vattendraget.

I flertalet remissutlåtanden över vattenfallsstyrelsens skrivelse tillstyrktes
en utredning rörande lämpligheten av de avsedda lagändringarna. I vissa
utlåtanden uttalades däremot betänkligheter gentemot den ifrågasatta reformen.
Till grund för den sistnämnda uppfattningen syntes främst ligga
tanken att reformen kunde befaras medföra vissa eftergifter i rättssäkerhetskravet.
Följden av dylika lagändringar kunde lätt bliva att medgivande
till ett företag kunde komma att meddelas, utan att tillförlitlig utredning
förelåge om att de i vattenlagen uppställda villkoren rörande förhållandet
mellan nytta och skada vore uppfyllda.

Emellertid tillkallade chefen för justitiedepartementet i december 1945
särskilda sakkunniga för utredning rörande nu ifrågavarande spörsmål. I
direktiven för de sakkunniga framhölls, att frågan om ett snabbare och enklare
förfarande vid prövning av kraftverks- eller regleringsföretags tillåtlighet
finge ökad aktualitet, om 1939 års lag om tillfällig vattenreglering
upphävdes. Prövningen enligt vattenlagen av ett företags tillåtlighet vore
förenad med avsevärd tidsutdräkt, och betydande olägenheter kunde uppkomma
av ett alltför långvarigt dröjsmål med tillståndsbeslutet i själva
byggnadsfrågan. Det hade stundom inträffat, att företag igångsattes utan
föregående prövning av vattendomstolen, ett förfarande, vilket uppenbarligen
icke vore tillfredsställande. Då det vore av vikt att en snabb ökning av
kraftproduktionen i görligaste mån underlättades, syntes det föreligga starka
skäl för en översyn av vattenlagens bestämmelser i syfte att vinna ett snabbare
förfarande. Härvid borde särskilt uppmärksammas möjligheten att tilllämpa
deldom i ansökningsmål samt att meddela preliminärt tillstånd till
företag på mindre fullständig utredning än som nu fordrades. Möjligen kunde
en inarbetning av 1939 års lag i vattenlagen visa sig ändamålsenlig. I sådant
fall borde också prövas, huruvida särskilda regler erfordrades rörande
provisoriska anordningar till skydd för fiske och flottning eller beträffande
vintervägar och iordningställande av andra kommunikationer in. in.

Med ett den 12 september 1947 avgivet förslag till vissa ändringar i vattenlagen
ha de sakkunniga tagit ställning till nu ifrågavarande spörsmål.
De sakkunniga ha framhållit, bland annat, att såvitt man nu kunde överblicka,
det vore troligt att vår vattenkraft alltjämt under många år komme
att bli föremål för en forcerad utbyggnad, som vore högst angelägen ur allmän
synpunkt. Man kunde icke för framtiden påräkna, att nya företag skulle
hinna förberedas i så god tid som man ansåg vara normalt vid tiden för
vattenlagens tillkomst. Men det borde icke komma i fråga alt 1939 års lag

112

av sådana skäl finge längre giltighetstid än som vore oundgängligen nödvändigt.
Däremot syntes ett strikt upprätthållande av vattenlagens gällande
processuella regler knappast låta sig förenas med de krav, som komme att
ställas på förfarandet. Vissa lagändringar torde därför vara önskvärda. I
praxis hade för övrigt redan nu — även frånsett 1939 års lag — en del avvikelser
från nämnda regler ägt rum. Sålunda hade det förekommit, att vattendomstolarna
meddelat byggnadstillstånd i form av deldom på ett tidigt stadium
av målets behandling. Det vore att märka, att här icke vore fråga om
tillämpning av 1939 års lag utan om meddelande av deldom i fråga om företag,
som prövats enligt den ordinarie vattenlagens regler.

De sakkunniga föreslogo upptagande i 11 kap. 66 § vattenlagen av en bestämmelse,
som skulle ge vattendomstolen rätt att, om företagets snara genomförande
vore angeläget, meddela tillstånd till erforderliga arbeten, innan
målet i övrigt avgjorts. Ett sådant byggnadslov måste givetvis föregås av en
definitiv prövning av företagets tillåtlighet. Om deldomen skulle vara till
avsedd nytta, måste sökanden vara förvissad om att domstolen icke sedermera
komme till motsatt resultat i fråga om företagets tillåtlighet. Detta
finge dock icke föranleda, att sökanden till men för andra intressenter komme
i en bättre ställning i fråga om företagets tillåtlighet än om målet handlagts
enligt det vanliga förfarandet. Det syntes därför i många fall bli nödvändigt,
att vattendomstolen förbehölle sig möjlighet att med hänsyn till
motstående inressen jämka de bestämmelser, som meddelats i samband med
byggnadslovet. Men innan tillstånd till uppförande av en damm gåves, borde
vattendomstolen åtminstone i huvuddragen ha klargjort vilken dämning som
kunde tillåtas.

De sakkunniga anförde vidare, att det stundom vore svårt att bedöma ett
företags tillåtlighet, innan företagets verkningar i olika avseenden blivit
närmare utredda. Kammarkollegiet hade med hänsyn härtill föreslagit, att
byggnadslov skulle kunna meddelas endast om det antingen vore uppenbart,
att hinder mot företaget icke mötte enligt 2 kap. 3 § första och andra styckena
vattenlagen, eller ock Kungl. Maj :t lämnat tillstånd till företaget enligt
tredje stycket av samma paragraf. De sakkunniga ansåge för sin de!
icke erforderligt att i lagen uppställa några sådana villkor. Det borde vara
tillräckligt, om det av lagtexten tydligt framginge, att meddelande av byggnadslov
skulle föregås av en prövning av företagets tillåtlighet. Givetvis måste
vattendomstolen vid denna prövning i tveksamma fall hålla en viss marginal.

De sakkunniga berörde även i korthet en av kammarkollegiet framkastad
tanke, att tillstånd av vattendomstol skulle krävas även för sådana arbeten
på ett kraftverk, som enligt nuvarande regler icke vore underkastade domstols
prövning (arbeten på land). Om stora och dyrbara arbeten för ett
kraftverk eller annat vattenbyggnadsföretag redan vore utförda när företagets
tillåtlighet prövades, medförde detta obestridligen en viss faktisk bundenhet
för vattendomstolen. De sakkunniga ansåge sig emellertid av olika
skäl ick böra föreslå någon lagändring på ifrågavarande punkt.

113

Förslaget har varit föremål för remissbehandling men har ännu icke föranlett
någon framställning till riksdagen om ändring i vattenlagen.

I samband med anvisande av årliga anslag för vattendomstolarnas verksamhet
ha statsmakterna ägnat uppmärksamhet åt vikten av att icke behandlingen
av målen fördröjes på grund av brister i domstolarnas organisation.

Under 1940-talet har vattendomstolarnas arbetsbörda väsentligt stigit. Förhållandena
ha medfört ett forcerat utbyggande av vattenkrafttillgångama,
särskilt i de nordliga delarna av landet, och i samband därmed ha omfattande
åtgärder vidtagits för att utnyttja tillgängliga vattenmagasin genom vattenregleringar.
Härtill kommer att vattendomstolarna genom olika lagstiftningsåtgärder
i fråga om grundvatten och avloppsvatten pålagts nya arbetsuppgifter.

Den inträdda ökningen av arbetsbördan har successivt nödvändiggjort åtgärder
för förstärkning av vattendomstolarnas personal. Sålunda har Norrbygdens
vattendomstol sedan 1945 arbetat på två fullständiga avdelningar,
och även därefter ha förstärkningar successivt beslutats, vilka dock på grund
av personalbrist in. m. icke helt kunnat genomföras. År 1949 utbröts den
s. k. B-avdelningen vid domstolen till en självständig domstol, benämnd
Mellanbygdens vattendomstol och förlagd till Östersund. Utöver den fasta
uppsättningen befattningshavare äro där anställda en biträdande vattenrättsdomare
och en biträdande vattenrättssekreterare samt därutöver en särskild
domare och biträdande vattenrättssekreterare, som ha handläggningen
av Bergeforsmålet till huvuduppgift.

Likväl föreligga för närvarande vissa personalsvårigheter för vattendomstolarna.
Sedan februari 1948 ha nämligen några sökande icke anmält sig till
ledigblivna tjänster såsom vattenrättsingenjörer. Detta sammanhänger med
att en av vederbörande personalförbund väckt fråga om lönereglering för
dessa befattningshavare ännu icke blivit löst. Aktionen har alltså samma
innebörd som en blockad, ehuru detta uttryck icke använts av förbundet.
Förhållandet har haft till följd, att inom Mellanbygdens vattendomstol svårigheter
uppstått att inom önskvärd tid behandla en del vid vattendomstolen
anhängiga byggnads- och sjöregleringsmål. I en skrivelse den 11 januari
1950 till chefen för justitiedepartementet ha vattenrättsdomarna i Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolar framhållit, att brist på teknisk
personal förutsåges vid åtminstone endera av domstolarna och att, därest
en befattning som vattenrättsingenjör vid en domstol ej bleve tillsatt, hela
domstolen såsom sådan bleve funktionsoduglig eller i varje fall att behandlingen
av nya mål omöjliggjordes. Med hänsyn till att utbyggnaden av landets
vattenkrafttillgångar under de senaste åren till största delen blivit koncentrerad
till Norrland, vore det uppenbart, att en dylik situation skulle ur
allmän synpunkt vara ägnad att inge de allra största betänkligheter.

F. n. äro sammanlagt fyra tjänster som vattenrättsingenjörer vakanta,

8—5080b9. Ren. berättelse ang. statsverkel år 1950. I.

114

därav två vid Norrbygdens och en vid vardera Mellanbygdens och Västerbygdens
vattendomstol.1

Under sitt besök i Bergeforsen ha revisorerna varit i tillfälle att närmare
taga del av det spörsmål som ovan behandlats.

I skrivelse den 4 januari 1944 till Kungl. Maj:t föreslog vattenfallsstyrelsen
utbyggande av Bergeforsens fallsträcka i Indalsälven. Förslaget avsåg
bildande av ett aktiebolag med staten som huvuddelägare och Hammarforsens
kraftaktiebolag såsom medpart. Då omedelbar utbyggnad ej var avsedd,
skulle Bergeforsbolagets aktiekapital tills vidare begränsas till 1 800 000
kronor, varav vattenfallsstyrelsens andel utgjorde 1 080 000 kronor. Styrelsens
tillskott skulle huvudsakligen utgöras av fallandelar, men även ett
kontant belopp av högst 300 000 kronor skulle tillskjutas.

Förslag i enlighet med vattenfallsstyrelsens framställning förelädes riksdagen
genom propositionen 1944: 92. Med bifall till propositionen bemyndigade
riksdagen Kungl. Maj :t att godkänna de avtal med enskilda kraftföretag,
vilka erfordrades för bolagsbildningen. Såsom tillskott vid bildande
av Bergeforsens aktiebolag anvisades ett investeringsanslag av 300 000 kronor.

Frågan om utbyggnaden av Bergeforsen behandlades av 1949 års riksdag.
Enligt förslag i statsverkspropositionen skulle utbyggnaden verkställas av
Bergeforsens kraftaktiebolag, vari staten ägde 60 procent av aktierna. Byggnadsarbetena
voro avsedda att påbörjas sommaren 1949, och det första
aggregatet skulle i så fall kunna tagas i drift under 1954. Av de prognoser
som upprättats rörande kraftbalansen budgetåret 1953/54 framginge, att
denna kraftstation, vilken fullt utbyggd beräknades giva 665 MkWh per år,
såvitt kunde bedömas bleve behövlig vid den angivna tiden. På grund härav
borde medel stå till Kungl. Maj :ts förfogande för aktieteckning i och utlämnande
av lån till bolaget, så att detta finge möjlighet att utlägga industribeställningar
och påbörja utbyggnaden under budgetåret 1949/50. I enlighet
med vattenfallsstyrelsens förslag äskades för detta ändamål 6 miljoner
kronor. Slutlig ställning till frågan, när utbyggnaden skulle igångsättas,
borde ej tagas förrän i samband med prövningen av blivande ansökan om
byggnadstillstånd för arbetena. Föredragande departementschefen hemställde
i propositionen, att riksdagen måtte beredas tillfälle att avgiva yttrande
i anledning härav.

I statsutskottets utlåtande i anledning av propositionen framhölls, att med
hänsyn till föreliggande prognoser rörande kraftbehovet under de närmaste
fem åren vattenfallsstyrelsens utbyggnadsprogram borde fullföljas i så snabb
takt som förhållandena medgåve. Under åberopande härav anvisade riksdagen
det äskade anslaget, 6 miljoner kronor.

I 1950 års statsverksproposition lämnades en redogörelse för vattenfallsstyrelsens
investeringsprogram och anslagsäskanden för budgetåret 1950/
51. Däri angavs, att kostnaderna för utbyggnad av Bergeforsen vid 1948 års

1 För Bergeforsmålet, som behandlas i det följande, ha dock tekniska ledamöter alltid funnits
förordnade.

115

pris- och löneläge beräknades till 55 miljoner kronor, varav 33 miljoner
kronor utgjorde vattenfallsstyrelsens andel. Arbetena hade påbörjats sommaren
1949. Vattendomstolens tillstånd för byggande i vatten hade ännu
icke erhållits, varför byggnadsåtgärderna måst inskränkas till förberedande
arbeten och byggnadsarbeten på land. Det första aggregatet beräknades
kunna tagas i drift sommaren 1954, såvida vattendomstolens deldom erhölles
före utgången av år 1949. Turbiner och generatorer skulle beställas
under hösten 1949. För budgetåret 1950/51 beräknades ett belopp av 9 miljoner
kronor bli erforderligt, varav, då bolaget knappast komme att upptaga
långfristiga lån i öppna marknaden före den 1 juli 1951, styrelsens andel
utgjorde 5,4 miljoner kronor. Då ytterligare ökning av aktiekapitalet icke
ifrågakomme under nämnda budgetår, borde beloppet helt avse lån till Bergeforsens
kraftaktiebolag.

Riksdagen anvisade i enlighet med äskandet i statsverkspropositionen
ett investeringsanslag av 5,4 miljoner kronor som lån till bolaget.

Bergeforsen är det längst nedströms belägna fallet i Indalsälven med en
höjd av endast omkring 2 meter. Kraftstationen skall enligt byggnadsplanerna
förläggas till det smala parti av älven, där denna korsas av ostkustbanan
och kustlandsvägen Sundsvall—Härnösand. Medelst en jorddamm,
som förlägges mellan landsvägs- och järnvägsbroarna, uppdämmes vattenytan
omkring 20 meter, varigenom en utnyttjningsbar fallhöjd av 22,25 meter
erhålles. Verkningarna av uppdämningen komma att sträcka sig närmare
6 mil ovanför forsen. En betydande del av byggnadskostnaderna avser
dels skadeförebyggande åtgärder på uppdämningsområdet, dels ersättningar
för skador därstädes.

Ansökan om tillstånd till utbyggnad av Bergeforsen ingavs till Norrbygdens
vattendomstol den 24 september 1945. Denna första ansökan innehöll
begäran om däinning av vattennivån i älven till -j- 28 meter. Två dagar
efter det ansökningen inkommit utfärdades kungörelse om densamma, och
under den följande månaden förordnades sakkunniga för vissa speciella
fackfrågor, nämligen skador på fiske, virkesavläggning, erosion och klimatförhållanden.
Med hänsyn till resultatet av de efter ansökningens ingivande
fortsatta utredningarna rörande olika alternativ för tillgodogörande
av vattenkraften i älvsträckan nedanför Hölleforsen förklarade sig bolaget
i en skrift den 28 november 1946 avstå från den tidigare projekterade
dämningshöjden och hemställde om ändring av dämningshöjden till -f- 23
meter. Härvid meddelades samtidigt, att den med anledning härav erforderliga
nya utredningen ej kunde hinna färdigställas och ingivas till vattendomstolen
förrän under våren 1947. Den fullständiga nya ansökningen
ingavs den 13 maj 1947. Under tiden härefter pågingo undersökningarna
av de av domstolen förordnade sakkunniga samt av domstolens tekniska
ledamöter, varjämte sakägarna hade tillfälle att framställa erinringar mot
ansökningen. Erinringstiden utgick den 8 augusti 1947. Enär sammanträde
inför domstolen ännu i december 1948 icke utsatts, hemställde eu representant
för bolaget hos vattenrältsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, att

116

han måtte utsätta sådant sammanträde och därefter i deldom meddela
byggnadstillstånd. Vattenrätlsdomaren meddelade därvid, att det icke vore
att räkna med så snabb handläggning av målet, att byggnadstillstånd kunde
föreligga till sommaren 1949, då bolaget önskade påbörja byggnadsarbetet.
Enligt domarens mening vore det nödvändigt att uppskjuta vattendomstolens
behandling av målet tills samtliga i målet förordnade sakkunniga
avgivit sina utlåtanden och sakägarna beretts tillfälle att yttra sig häröver.
Därjämte kunde ett domstolssammanträde — innan den lantbrukstekniska
vattenrättsingenjören och nämndemännen hunnit verkställa undersökning
utefter hela älvsträckan — medföra onödigt dubbelarbete.

I skrivelse den 22 december 1948 till Kungl. Maj:t anhöllo vattenfallsstyrelsen
och sökandebolaget, att en extra vattenrättsdomarbefattning inrättades
vid domstolen, vars innehavare finge i uppdrag att handlägga Bergeforsmålet.
Gentemot denna framställning hade vattenrätlsdomaren icke
något att erinra. Med anledning av framställningen förordnades i mitten
av juni 1949 en särskild vattenrättsdomare med tjänsteställning fr. o. m.
den 1 juli 1949 såsom extra vattenrättsdomare i Mellanbygdens vattendomstol
och med Bergeforsmålet såsom huvudsaklig arbetsuppgift.

Under den lantbrukstekniska undersökningen hade åtskilliga anmärkningar
riktats mot sökandebolagets kartmaterial. Särskilt hade påtalats,
att kartan ej vore polygonmätt samt att dämningslinjen inlagts genom interpolering
och ej genom avvägning. Genom beslut den 14 juni 1949 ålade
vattendomstolen sökandebolaget att upprätta ny karta genom polygonmätning
på en kortare sträcka. Härigenom blev det möjligt för domstolen att
bedöma, hur stora avvikelser som korame att föreligga mellan den gamla
och den polygonmätta kartan och med stöd därav taga ställning till om det
gamla kartmaterialet kunde användas i kompletterat skick eller om helt ny
kartläggning måste verkställas. Enligt sökandebolagets mening hade emellertid
det kartmätningsförfarande, som tillämpats av bolagets utredningsman,
varit det som vanligen brukat användas vid upprättande av dämningskartor.
Den av domstolen begärda kartan ingavs av bolaget den 29
september 1949.

Preliminära sakkunnigutredningar rörande dämningens inverkan i olika
avseenden ha inkommit i oktober 1946 och november 1948 rörande virkesutdrivningen,
i augusti 1947 rörande vintervägar, i juli 1948 och mars
1949 rörande erosion samt i februari 1949 rörande fisket i älven. Den 4
mars 1950 avgavs utlåtande angående företagets inverkan på kustfisket.

Den 6—9 december 1949 höll vattendomstolen sammanträde för behandling
av frågan om företagets tillåtlighet. Vid detta sammanträde erinrade
advokatfiskalsämbetet hos kammarkollegiet om sin redan tidigare uttalade
uppfattning att Kungl. Maj :ts medgivande jämlikt 2 kap. 3 § 3 stycket
vattenlagen krävdes för att företaget skulle få komma till stånd. Ombud
för flertalet sakägare yrkade, att ansökningen skulle avslås med hänsyn
till skadorna särskilt på fisket och enär dämningshöjden vore för stor.

Sökandebolaget hade redan under planeringstiden räknat med totalska -

117

da på laxfisket i älven ovanför dammen. Beträffande havsfisket hade dåvarande
fiskeriintendenten i nedre norra distriktet år 1945 uttalat farhågor
för totalskada eller i varje fall mycket stor skada. Med stöd av senare
utredning hade emellertid bolaget ansett sig kunna utgå från att det kunde
vara möjligt att genom utsättande av yngel och laxungar vidmakthålla
älvens laxstam och sålunda förebygga skada på det på denna laxstam baserade
kust- och havsfisket. I yttrande den 26 november 1949 har fiskeristyrelsen
förklarat, att man därest kraftverket komme till stånd måste f. n.
räkna med möjligheten av total skada på fisket av vandringsfisk, d. v. s.
att det ej skulle vara möjligt att genom fiskodling förebygga skada på
kust- och havsfisket.

Den 20 maj 1950 meddelade vattendomstolen beslut, enligt vilket domstolen
i och för verkställande av ytterligare granskning och bearbetning
av processmaterialet uppsköt sin fortsatta överläggning till i slutet av juni
1950. Till detta beslut fogade vattenrättsdomaren ett särskilt yttrande, i
vilket han närmare redogjorde för anledningen till uppskovsbeslutet. Det
framhölls sålunda bl. a., att vattenrättsingenjörernas arbetsförhållanden
voro sådana, att de voro nödsakade att tjänstgöra den ene vid både Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolar i mål, som handlades under
fyra olika ordförande, och den andre, som dåmera tjänstgjorde endast vid
Mellanbygdens vattendomstol, i mål under tre olika ordförande. Denna arbetsordning
jämte den föreliggande bristen på vattenrättsingenjörer vid
domstolarna hade i varje fall under tiden efter den 1 juli 1949 medfört
och måste även i fortsättningen medföra avsevärda avbräck i deras möjlighet
att ägna sin arbetskraft åt Bergeforsmålet i den utsträckning, som
vore önskvärd.

Vattendomstolens nästa beslut meddelades den 4 juli 1950. Beslutet innebar
emellertid att frågan ytterligare uppsköts; slutlig dom skulle meddelas
senast den 15 december 1950. Anståndet motiverades med att den
lantbrukstekniske vattenrättsingenjören ännu icke avslutat sin prövning
av målet. Samtidigt förordnade domstolen alt de undersökningar, som pågingo
genom av domstolen förordnade sakkunniga, icke skulle i och för
detta mål fullföljas. På grund härav och av beslutets formulering i övrigt
har bolaget ansett sig ha skäl antaga, att det slutliga avgörandet kommer
att innebära avslag på ansökningen om dämning i Bergeforsen, utan att
frågan om tillåtligheten underställdes Kungl. Maj :ts prövning. Domstolens
beslut var icke enhälligt. Det var fattat av den lantbrukstekniske ingenjören
samt de två nämndemännen, under det att vattenrättsdomaren och den
vattenrättstekniske ingenjören förklarade sig beredda att meddela »besked»
senast sistnämnda (lag.

En summarisk redogörelse för i detta sammanhang aktuella bestämmelser
i vattenlagen om tillåtligheten för byggande i vatten må här lämnas.

I vattenlagens 2 kap. 0 §, första stycket, föreskrives såsom villkor för
byggande i vatten, att nyttan av byggnaden efter avdrag av byggnadskostnaden
skall uppgå till ett värde, som på visst angivet sätt överstiger den

118

skada och det intrång som göres på åker, äng och annan egendom. Andra
stycket av samma lagrum innehåller att, om den vållade skadan är väsentlig,
byggnaden icke får ske, även om nyttan uppgår till det i första stycket
föreskrivna värdet. (Här nämnes såsom exempel, att fiskerinäring av större
betydenhet lider väsentligt förfång.) Slutligen säges i tredje stycket att,
om byggnad i vatten prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet
eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, Konungen må, ändå att
hinder mot byggnaden skulle möta av vad i första och andra styckena
sägs, efter hemställan av vattendomstolen lämna medgivande till byggnaden.
Om denna vattendomstolens hemställan föreskrives i 20 § 2 mom.,
att om domstolen vid sin prövning av tillåtligheten finner, att hinder möter
enligt bestämmelserna i 3 § första och andra styckena (nyttan ej tillräckligt
stor eller skadan väsentlig), men domstolen med hänsyn till stadgandet
i tredje stycket samma paragraf finner byggnaden ändock böra tilllåtas,
frågan därom skall av domstolen hemställas Konungens avgörande.

Med denna avfattning av bestämmelserna kan det alltså inträffa, att en
ansökning om byggande i vatten avslås av vattendomstolen utan att frågan
dragés under Kungl. Maj :ts prövning. Om nämligen domstolen finner byggandet
icke tillåtligl, exempelvis på grund därav att skadorna på odlad
jord eller fiske bli väsentliga, men domstolen samtidigt finner byggnaden
icke vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller
eljest från allmän synpunkt, skall domstolen avslå ansökningen. Såvida
icke domen ändras i högre instans, finnes icke någon utväg i författning
föreskriven att bringa ärendet under Kungl. Maj :ts prövning. Kostnaderna
för undersöknings- och förberedelsearbeten, som nedlagts på byggnaden,
löpa därvid risk att gå förlorade, därest de icke i framtiden kunna nyttiggöras
i ett nytt byggnadsprojekt (som avser exempelvis en lägre dämningshöjd).

Det är denna situation, som för närvarande befaras uppstå i Bergeforsen,
såvitt gäller målets behandling i första domstolsinstans. Tillräckliga hållpunkter
saknas självfallet att förutbedöma frågans behandling i högre instanser.
I vart fall kommer, därest vattendomstolens beslut går i nu förutsedd
negativ riktning, ärendets fortsatta handläggning i högre instans och
dess hänskjutande till Kungl. Maj :t att medföra en betydande försening i
utbyggnaden.

Beträffande behandlingen av Bergeforsmålet vid Norrbygdens vattendomstol
har vattenrättsdomaren därstädes i skrivelse till vattenöverdomstolen
den 10 januari 1949 med anledning av förenämnda framställning om
särskild domare i målet anfört bl. a. att bolagets i september 1945 först ingivna
ansökan varit ur rättslig synpunkt ovanligt väl genomarbetad. Den
nya ansökningen i maj 1947 innebar emellertid ett nytt projekt, som nödgade
bolaget att framlägga förnyad utredning om dämningens inverkan på
mark och tekniska föremål m. m. En av domstolens vattenrättsingenjörer
påbörjade undersökningarna av markskador och tekniska skador den 25
september 1947. Dessa undersökningar hade fortsatt vissa perioder under

119

1948 och beräknades vara avslutade först under hösten 1949; undersökningsprotokollen
beräknades vara färdiga omkring årets slut. -— Det syntes
icke kunna komina i fråga att närmare ingå på beskaffenheten av den skadeutredning
som bolaget framlagt. Det borde dock nämnas, att denna utredning
vid vattenrättsingenjörens undersökning blivit föremål för kritik från
sakägarnas sida i en omfattning, som torde vara mindre vanlig. Det hade
vidare på vissa områden konstaterats bristande överensstämmelse mellan
dämningslinjens läge enligt utsättning efter avvägning på marken och läget
enligt den av bolaget åberopade plankartan. Avvikelserna vore i vissa fall
av sådan omfattning, att avsevärda fel uppstode vid beräkning av dämningsskadorna
för de berörda fastigheterna, och de medförde även risk för felaktigheter
i fråga om bedömningen av erosionsskadorna. Förevarande mål
vore utan jämförelse det största och mest krävande kraftverksmål, som
hitintills förekommit i Norrland. Den tid som åtginge för vattenrättsingenj örens
undersökning berodde emellertid ej endast på målets storlek utan även
på beskaffenheten av bolagets skadeutredningar.

Byggnadsarbetena med maskinstationen och dammbyggnaden vid Bergeforsen
äro enligt överenskommelse med bolaget avsedda att utföras av vattenfallsstyrelsen
på samma sätt som för en styrelsens egen kraftstation. Däremot
skola byggnadsåtgärderna på uppdämningsområdet och kraftföretagets
förhållanden gentemot utomstående regleras av bolaget. Bedan före
bolagets bildande hade förberedelser för utbyggnaden igångsatts. Enligt
den plan, som hade uppgjorts för bygget, borde arbetena i vatten påbörjas
vid årsskiftet 1949—50 för att man utan forcering skulle hinna komma i
gång med det första aggregatet i maj 1954. För att kunna påbörja arbetet
vid nyssnämnda tidpunkt krävdes vissa förberedande arbeten såsom byggande
av bostäder, vägar och olika hjälpavdelningar, nämligen verkstad,
förråd, betongstation m. m. Arbetsplatsen vid Bergeforsen hade varit mycket
trång, och för att få plats med en rationell placering av vissa av dessa hjälpavdelningar
måste en anslutningsdamm på högra (södra) sidan om älven
iordningställas på ett tidigt stadium. Sedan denna anslutningsdamm iordningställts,
skulle nämligen ifrågavarande hjälpavdelningar byggas på den
återställda marken. Ifrågavarande arbeten kunde utföras utan domstolens
tillstånd, enär de lågo helt på land, på bolagets eller på frivilligt upplåten
mark. Från bolagets sida har uppgivits, att man vid denna tidpunkt icke
haft någon anledning räkna med annat än att vattendomstolens tillstånd
för byggande i vatten skulle föreligga vid årsskiftet 1949—50 eller någon
tid därefter.

När det senare blev klart, att domstolens beslut i tillståndsfrågan icke var
att förvänta inom av bolaget beräknad tid, minskades arbetstakten i Bergeforsen,
och byggnadsarbetena ha nu genom beslut av bolagets styrelse den
10 juli 1950 begränsats att omfatta ett avslutande av pågående arbeten med
anslutningsdammen på högra älvstranden, ett fullbordande av de permanenta
bostäderna och ett fullföljande av vissa undersökningsarbeten.

Vid sitt besök vid Bergeforsen kunde revisorerna konstatera, att de hit -

120

tills bedrivna arbetena på land voro av mycket stor omfattning. Främst
gällde detta de arbeten, som på södra sidan av älven pågingo för ovannämnda
anslutningsdamm. Betydande jordmassor voro här uppschaktade, och betonggjutningar
för en avslutningsmur ingående i anslutningsdammen samt
fyllning med lera i denna voro under utförande. Härtill kommo de byggnadsarbeten
som gällde permanenta bostäder för viss teknisk personal, avsedda
att sedermera tagas i bruk av driftpersonalen vid den blivande kraftstationen,
tillfälliga bostäder och matsalsbaracker för arbetarpersonal samt arbetslokaler
och mässar för tjänstemannapersonal.

De i företaget nedlagda kostnaderna uppgingo per den 31 maj 1950 till
7,92 miljoner kronor. Härifrån böra emellertid i första hand dragas vissa
förskottslikvider på beställd maskinutrustning såsom turbiner, generatorer
m. m. — av vilka likvider vid annullering större delen återfås — och
vidare värdet av material och inventarier i förråd, inalles beräknat till 3,12
miljoner kronor. I återstoden, 4,8 miljoner kronor, ingå vattenfall och fastigheter
med 2,48 miljoner kronor och därjämte vissa kostnader för naturdammar
för yngeluppfödning, vilka under alla förhållanden komma till användning
för Hölleforsens kraftverk. Å andra sidan böra kostnaderna ökas
med de belopp, som icke återfås vid annullering av maskinbeställningar.
Efter dessa korrektioner kunna byggnadskostnaderna den 31 maj 1950
beräknas till 2,i miljoner kronor, vilket belopp den 31 juli 1950 stigit till
2,75 miljoner kronor. Av dessa kostnader falla såsom förut nämnts 60 procent
eller 1,65 miljoner kronor på vattenfallsstyrelsen.

Till kostnadssumman 2,75 miljoner kronor har bolaget lämnat följande
specifikation.

Undersöknings- och domstolskostnader, modellförsök, sociala kost -

nader och administrationskostnader......................... 708 902 kr.

Provisoriska åtgärder och byggnader.......................... 841 526 »

Intag och maskinstation ..................................... 80 387 »

Höger jorddamm jämte avslutningsmur........................ 232 938 »

Permanenta bostäder........................................ 53 043 »

Utomhusställverk............................................ 10 540 »

Diverse ej fördelade kostnader................................ 398 673 »

Anläggningsarbeten för dämningsområdet...................... 420 000 »

Arbetsstyrkan ökades successivt från mitten av 1949 och uppgick under
årets sista månader, då antalet var som högst, till 90—95 man. Med
vissa växlingar har arbetsstyrkan därefter sjunkit och uppgick i september
1950 till något mer än 50 man. Det uteblivna byggnadstillståndet har förorsakat
olägenheter för vattenfallsstyrelsen även ur arbetskraftssynpunkt,
enär styrelsen givetvis varit obenägen att avskeda personal, som tidigare
använts vid kraftverksbyggen. Dessa olägenheter ha skärpts, sedan Hölleforsens
kraftverk färdigställts och ytterligare arbetskraft, som styrelsen
avsett att insätta vid Bergeforsen, blivit frigjord.

De rubbningar i vattenfallsstyrelsens utbyggnadsprogram, som förorsa -

121

kas genom arbetsavbrottet vid Bergeforsen, torde komma att ha till följd
att kraftverksbygget vid Liggaforsen i Lule älv kommer till stånd före Bergeforsen.

Revisorernas uttalande. Vid sin under hösten företagna resa inom Indalsälvens
flodområde samt vid sjön Lössen i Ljusnans övre lopp ha revisorerna
varit i tillfälle att överlägga om de aktuella utbyggnadsproblemen
med såväl representanter för statens och privata kraft- och regleringsföretag
som med representanter för de av företagen berörda bygderna.

För de direkta skador, som genom uppdämningen av regleringsmagasin
drabba jordbruks-, skogs- och annan mark eller vållas andra näringsgrenar
än jord- och skogsbruket, såsom exempelvis fisket, utgår enligt vattenlagen
de ersättningar, som vattendomstolen bestämmer. För andra mera
indirekta olägenheter, vilka såsom tidigare framhållits kunna drabba hela
den bygd, som beröres av uppdämningen, utdömes däremot icke någon ersättning.
Revisorerna ha kunnat konstatera, att dessa sekundära skadeverkningar
tillmätas stor betydelse i de berörda bygderna. Vid bedömandet
av dessa frågor bör emellertid icke förglömmas, att utvecklingen under
de senaste åren gått i riktning mot att i ökad utsträckning tillgodose sakägarnas
intressen även i dessa hänseenden. Sålunda ha vid innevarande års
riksdag vidtagits vissa ändringar i kommunalskattelagen beträffande taxeringen
av vattenfallsfastigheter, vilka komma att verka i nu angiven riktning.
Ändringarna innebära bl. a. att i regleringsdammens värde inräknas
även värdet av utbetalade skadeersättningar. Enär dessa flerstädes uppgå
till avsevärda belopp, tillföras de kommuner, i vilka dammarna äro belägna
och vilka tidigare ansetts i viss mån missgynnade i beskattningshänseende,
ett ökat skatteunderlag, varigenom en utjämning kommer att ske mellan
ett större antal berörda kommuner.

En annan omständighet, som bidragit till en för bygdens intressen
gynnsam utveckling består däri, att de vattenregleringsavgifter, som utgå
enligt vattenlagen, avsevärt ökat i betydelse. Före den 1 juli 1944 gällde att
avgifterna i första hand skulle användas till förebyggande eller minskande
av skada eller olägenhet, som vållats genom regleringsföretaget och för vilken
ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd. I den mån avgifterna
därtill försloge, skulle de också användas för tillgodoseende av annat
ändamål beträffande den bygd, som berördes av företaget, såsom jordbrukets
främjande, beredande av tillgång till elkraft eller eljest för befolkningens
behov. Genom lagändring som trätt i kraft sistnämnda dag har den tidigare
rangordningen mellan nämnda ändamål bortfallit, varigenom ökade
möjligheter föreligga att med ifrågavarande avgifter tillgodose bygdens
behov. Härtill kommer att domstolarna numera synas benägna att utdöma
betydligt högre avgifter än tidigare. Vid sjön Torröns regleringar åren 1935
och 1940 bestämdes avgifterna till mellan 15 och 50 öre per vunnen turbinhästkraft.
Vid Näktens reglering fastställdes år 1948 avgifter på mellan
30 öre och 1 krona 80 öre per turbinhästkraft och i Faxälvens och Anger -

122

manälvens flodområden har åren 1949 och 1950 utdömts 2 kronor per
turbinhästkraft för utbyggda fall. Även beträffande utbetalningsförfarandet
ha på sina håll vissa lättnader för bygden kunnat iakttagas. Såsom framhållits,
ifrågasatte 1946 års revisorer huruvida icke de ändamål, för vilka
regleringsavgifterna voro avsedda, skulle bättre tillgodoses därest avgifterna
kunde genom kapitalisering utbetalas redan vid början av den 20-årsperiod, för vilken de fastställdes. I anslutning härtill må här meddelas,
att i vissa bygder i Jämtlands län vederbörande regleringsförening åtagit
sig att ställa erforderliga medel för elektrifiering eller vägföretag till förfogande
såsom lån att i sinom tid återbetalas genom bidrag av regleringsavgifter.

Under sin resa utefter Indalsälven ha revisorerna besökt även de nu färdigställda
statliga kraftstationerna vid Hölleforsen och Stadsforsen. Ehuru
revisorerna icke ingått på närmare undersökning rörande kostnaderna för
dessa anläggningar eller på därmed förenade tekniska spörsmål, ha revisorerna
genom nämnda besök och av de för utbyggnaden lämnade redogörelserna
erhållit intryck av att kraftstationerna varit väl planerade och att
byggnadsarbetena utförts med skicklighet och omsorg. Revisorerna ha även
med tillfredsställelse konstaterat, att vattenfallsstyrelsen f. n. prövar möjligheterna
att — i den mån så låter sig göra för rimliga kostnader — minska
de allvarliga ingrepp i landskapsbilden, som kraftstationerna måste förorsaka.

Revisorerna övergå härefter till att behandla den speciella företeelse i
samband med vattenkraftens utbyggnad, som innebär att byggnadsarbeten
igångsättas redan innan vederbörande vattendomstol meddelat tillstånd.

Enligt bestämmelserna i vattenlagen skall ansökan om byggande i vatten
vara åtföljd av de handlingar, vilka erfordras för bedömande av det
tillämnade företagets verkningar. Detta förutsätter, att utredningar om
t. ex. dämningsskador äro färdigställda, när ansökningen ingives. I vattenlagen
förutsättes byggnadsarbetena bliva igångsatta först sedan domstolen
lämnat medgivande till företaget. Sökandena ha givetvis varit lagligen
oförhindrade att före tillståndets meddelande bedriva förberedande
arbeten ävensom påbörja arbeten på land. Av praktiska och ekonomiska hänsyn
lärer emellertid ett dylikt förfarande ha tillämpats endast i sådana fall,
där det varit ställt utom tvivel, att tillstånd skulle komma att meddelas,
d. v. s. där den i lagen föreskrivna nyttan av företaget med betryggande
marginal överstigit kostnader och skador och ej heller i övrigt hinder
mot företaget förelegat.

Under det senaste decenniet har utbyggandet av vattenkrafttillgångarna
starkt forcerats. Denna utveckling, som kunde iakttagas redan under 1930-talet, blev särskilt framträdande under krigsåren till följd av nödvändigheten
att då hushålla med kol och annat bränsle. Även den ovanligt markerade
vattenbristen under budgetåret 1947/48 verkade i samma riktning. På grund
härav ha svårigheterna ökats att redan vid ansökningens ingivande förebringa
av domstolen önskad utredning om dämningsskador o. d. I åt -

123

skitiga fall ha till och med byggnadsarbeten i vatten igångsatts, utan att
laga tillstånd avvaktats. Enligt uppgift har därvid dock tillsetts, att utomstående
intressen icke lidit skada utan att uppgörelse träffats.

Den starkt ökade intensiteten i nyttiggörandet av vattenkraften har återverkat
på vattendomstolarnas arbetsbörda. Eftersom utbyggandet koncentrerats
till Norrland, har den ökade arbetsbelastningen blivit särskilt påtaglig
för Norrbygdens vattendomstol. Statsmakterna ha även föranstaltat om en
successiv förstärkning av domstolens arbetskrafter. Sålunda har domstolen
sedan år 1945 arbetat på två fullständiga avdelningar, av vilka den s. k. Bavdelningen
år 1949 utbrutits till en självständig domstol. Mellanbygdens
vattendomstol. Beslutade personalförstärkningar ha emellertid av olika skäl
icke kunnat helt genomföras. Särskilt må erinras om att domstolen haft
svårigheter att fylla sitt behov av teknisk personal.

Såsom ett led i det snabba utbyggandet av vattenkraften meddelades genom
lagen den 20 oktober 1939 om tillfällig vattenreglering vissa regler,
vilka möjliggjorde ett förenklat och snabbt förfarande vid behandlingen av
vattenregleringsmål. Enligt dessa regler kan tillstånd meddelas till tillfällig
vattenreglering för viss tid, högst tre år. Lagen var ursprungligen avsedd för
de krisförhållanden, som förutsågos vid dess tillkomst, men dess giltighetstid
har därefter successivt förlängts. Sedan det tillfälligt meddelade tillståndet
utlöpt, har emellertid frågan om definitivt tillstånd för vederbörande
företag måst upptagas till prövning. Givet är att detta förfarande i sin mån
bidragit till att öka vattendomstolarnas arbetsbörda.

I syfte att vinna ett snabbare förfarande vid vattendomstolarna tillkallades
år 1945 särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn avvattenlagens
bestämmelser. Därvid ifrågasattes en inarbetning i vattenlagen
av 1939 års lag. De sakkunniga ha i ett år 1947 avgivet betänkande
framhållit, att det icke borde ifrågakomma att giva 1939 års lag längre
giltighetstid än som oundgängligen erfordrades. Däremot syntes ett strikt
upprätthållande av vattenlagens gällande processuella regler knappast förenligt
med de krav, som komme att ställas på förfarandet. De sakkunniga
föreslogo vissa ändrade bestämmelser, som skulle ge vattendomstolen rätt
att, om företagets snara genomförande vore angeläget, meddela tillstånd till
erforderliga arbeten, innan målet i övrigt avgjordes. Därvid förutsattes
emellertid, att byggnadslovet föreginges av en definitiv prövning av företagets
tillåtlighet. De sakkunnigas förslag har ännu icke föranlett någon åtgärd
från statsmakternas sida.

Det är enligt revisorernas mening synnerligen angeläget, att ett tillrättaläggande
sker beträffande det under senare år i åtskilliga fall tillämpade tillvägagångssättet
vid påbörjande av vattenbyggnader. Igångsättandet av kraftverksbyggen
och sjöregleringar utan vattendomstolens tillstånd måste i längden
medföra allvarliga konsekvenser, bl. a. därigenom att allmänhetens tilltro
till lag och rätt rubbas. Domstolarna lära icke heller kunna helt undgå
att vid sin prövning av målen påverkas av det förhållandet, att stora värden
redan nedlagts på eu vattenbyggnad. Förhållandena äro ägnade att ingiva be -

124

tänkligheter icke minst därför att staten genom vattenfallsstyrelsen intager
en ledande ställning på detta område. Härtill kommer att det alltmer fullständiga
utbyggandet av vattenkraften tvingar kraftproducenterna att söka
utnyttja krafttillgångar, i vilka det föreskrivna nyttovärdet med allt mindre
marginal överstiger skada och kostnader. Härigenom ökas risken att företagen
slutligen visa sig sakna lagliga förutsättningar att komma till stånd.

Åtskilliga av de större vattenmålen torde vara av den natur, att domstolsbehandlingen
normalt tager lång tid i anspråk. De undersökningar, som
skola utföras av domstolens tekniska ledamöter, äro tidskrävande; detsamma
gäller de utredningar av speciella fackfrågor, såsom skador på fiske,
erosion och klimatförhållanden, vilka ankomma på särskilda sakkunniga.
Vidare måste rådrum beredas för framställande av eventuella erinringar mot
verkställda utredningar och för komplettering därav. Resultatet av dylika
utredningar kan stundom inverka på själva tillåtlighetsfrågan. Det är därför
av vikt att särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om ett snabbare
förfarande vid vattendomstolarna, överinstanserna däri inbegripna. Därest
en ändring av vattenlagens bestämmelser om processen i vattenmål visar sig
erforderlig, bör en sådan snarast övervägas. Snabbheten i förfarandet är av
vikt, icke endast av hänsyn till kraftproducenterna, vilkas intressen måhända
skulle tillgodoses genom möjligheten för domstolarna att meddela preliminära
beslut i tillåtlighetsfrågan. Även motparternas intressen kräva beaktande,
så att icke exempelvis sakägare nödgas vänta oskäligt länge på ersättningarnas
utdömande, vägfrågors ordnande o. d. Det må också erinras
om att den ovisshet, som följer av ett under lång tid pågående vattenregleringsmål,
verkar hämmande på bygdens liv, exempelvis på frågor om jordbruksrationalisering
och bostadsbyggande.

Ett belysande exempel på de risker, som följa av ett föregripande av vattendomstolens
beslut, utgör den nu pågående utbyggnaden av Bergeforsen i
Indalsälven. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har behandlingen
av Bergeforsmålet tagit lång tid i anspråk. Den första ansökningen
om dämning vid forsen ingavs i september 1945, den andra ansökningen
— som innehåller den nu aktuella dämningshöjden — ingavs i maj
1947, men beslut i tillståndsfrågan väntas föreligga först mot slutet av år 1950.
Bl. a. med stöd av den omständigheten, att domstolen förordnat att nu pågående
sakkunnigutredningar om verkningarna av en eventuell dämning
skola avbrytas, anser sig sökandebolaget f. n. ha anledning antaga, att domstolen
kommer att avslå det begärda dämningstillståndet, och detta till och
med utan att frågan om tillåtligheten hänskjutes till Kungl. Maj :t. Tillräckliga
hållpunkter att förutbedöma målets utgång i högre instanser finnas
f. n. givetvis icke. 1 vart fall kommer, därest vattendomstolens dom går i
nu förutsedd negativ riktning, målets fortsatta behandling i högre instanser
och eventuellt hos Kungl. Maj :t att medföra en ytterligare betydande försening
med tiilståndsgivningen.

Emellertid ha, som nämnts, byggnadsarbeten påbörjats vid Bergeforsen
redan under år 1949. Även om hittills dessa arbeten begränsats till sådana,

125

för vilka domstolens tillstånd icke erfordras, äro de likväl av betydande
omfattning. Särskilt är att märka, att arbetena omfatta en icke oväsentlig
del av jorddammen på södra sidan om älven. Sedan det blivit klart, att en
försening av domstolens beslut i tillståndsfrågan var oundviklig, har arbetstakten
minskats och arbetena begränsats till att omfatta huvudsakligen
ett avslutande av pågående arbeten. Den 31 juli 1950 hade emellertid nu
ifrågavarande arbeten dragit en kostnad av 2,75 miljoner kronor, av vilket
belopp 60 procent eller 1,65 miljon kronor faller på statens andel i företaget.

Revisorerna bortse icke från att planläggningen av Bergeforsens blivande
kraftstation skett under trycket av den starka forcering, som sedan mer än
ett årtionde kännetecknar vattenkraftens utbyggnad. Även igångsättandet av
byggnadsarbetena torde utgöra ett led i strävandena att uppfylla det på
längre sikt uppgjorda programmet för kraftbehovets tillgodoseende. När
riksdagen i samband med 1949 års beslut om utbyggande av Bergeforsen underströk
angelägenheten av att vattenfallsstyrelsens utbyggnadsprogram fullföljdes
i så snabb takt, som förhållandena medgåve, hade någon ställning givetvis
icke tagits till nu ifrågavarande spörsmål. Det må vidare framhållas,
att då byggnadsarbeten för kraftverk eller sjöregleringar hittills igångsatts
innan vattendomstolens tillstånd hunnit erhållas -— vare sig det gällt arbeten
i vatten eller på land — detta som regel torde ha inskränkt sig till sådana
fall, där tillåtlighetsfrågan varit ställd utom tvivel. Målets fortsatta behandling
har därvid huvudsakligen rört bestämmandet av de ersättningsbelopp,
som skolat tillkomma olika sakägare, bestämmandet av skadeförebyggande
åtgärder och därmed jämförliga frågor. Det må vidare erinras om
att även det nu föreliggande sakkunnigförslaget av år 1947 om viss ändring
av vattenlagen såsom en uttrycklig förutsättning för preliminärt byggnadstillstånd
anger att tillåtligheten av företaget blivit definitivt prövad. Vid
Bergeforsen ha emellertid arbeten till betydande kostnader kommit till stånd,
oaktat tillåtlighetsfrågan icke varit klar. I anledning av de nu gjorda iakttagelserna
vilja revisorerna framhålla, att vattenbyggnader för statens räkning
eller för företag, i vilka staten äger ett avgörande inflytande, under
angivna osäkra förhållanden böra för framtiden om möjligt anstå i avvaktan
på tillstånd av vattendomstol eller Kungl. Maj :t.

§ 13.

Reglering av sjön Storsjouten.

Sjön Storsjouten är belägen i Frostvikens och Ströms socknar i norra
Jämtlands fjälltrakter, mellan Gäddede och Malgomajsjön och omkring 5
mil från norska gränsen. Den avrinner genom Sjoutälven närmast till Tåsjön
och dess vatten förenar sig längre ned med Fjällsjöälven och Ångermanälven.
Sjön är omkring 12 km lång och äger en yta av omkring 20 km2,
med sträckning i huvudsak från sydost till nordväst. Vid nordöstra strand -

126

linjen bildas två större vikar eller fjärdar, benämnda Östra respektive Västra
Backsjön. Trakten omkring sjön är ytterst glest befolkad. Den har en bristfällig
vägförbindelse med allmän landsväg omkring 2,5 mil söderut.

För att i ökad utsträckning kunna utnyttja vattenkraften i kronan tillhöriga
strömfall i Fjällsjöälven och Ångermanälven har sedan åtskilliga år
reglering av vattenståndet i sjön planerats och numera även slutförts. Domstolsbehandlingen
av denna fråga ägde till en början rum vid Norrbygdens
vattendomstol men fortsatte efter den 1 juli 1949 vid den nyinrättade Mellanbygdens
vattendomstol. Sökande till regleringsföretaget är vattenfallsstyrelsen,
som är ensam ägare till utbyggda fall i älvarna nedanför sjön;
ansökningen har dock biträtts av andra ägare till icke utbyggda strömfall
i älvarna. Dessa ägare ha tillsammans med vattenfallsstyrelsen bildat Ängermanälvens
regleringsförening.

Ansökan om tillstånd att reglera vattnets avrinning ur sjön inkom till
vederbörande vattenrättsdomare den 19 januari 1946. Ansökningen avsåg
att genom en regleringsdamm vid Sjoutälvens utlopp ur Storsjouten uppdämma
sjön till höjden + 15,5 meter i visst höjdsystem, d. v. s. till en höjd
av 6,44 meter över den normala högvattenytan i sjön, samt att avsänka sjön
till höjden + 4,5 meter, d. v. s. 2,62 meter under sjöns normala lågvattenyta.

Genom regleringen beräknas 1 056 ha mark bli överdämda, fördelade på
1 007 ha skogsmark samt 49 ha åker och äng. Av marken tillhör 823 ha
kronan och 233 ha andra ägare, främst Kramfors aktiebolag. Bland sakägare
i vattenmålet märkas de enskilda markägarna samt ett antal arrendatorer
av lägenheter på kronomark.

Vid det första rättegångstillfället, som ägde rum den 25 april 1946, anförde
sakägarna, att de icke hade något att erinra mot företagets genomförande
men att de förbehölle sig rätt till ersättning för all uppkommen
skada.

I deldom den 20 maj 1946 behandlade vattendomstolen frågan om tilllåtligheten
av företaget. Med hänsyn till den produktionsökning, som kunde
påräknas för kraftverken vid Nämforsen och Forsmo redan under det första
utbyggnadsskedet, ävensom till värdeökningen av de ännu outbyggda strömfallen
i Kil- och Åkvissleforsarna, uppskattades nyttan av regleringen till
10,i miljoner kronor. Byggnadskostnaderna, d. v. s. kostnaderna för dammbyggnad,
sänkningskanal, erforderlig tillfartsväg och skadeförebyggande åtgärder
samt skadorna på sökanden tillhörig egendom beräknades jämte ränteförluster
under byggnadstiden till 3,3 miljoner kronor. Vattendomstolen
lämnade tillstånd att för den tillämnade regleringen uppföra en dammbyggnad
och utföra en sänkningskanal. Under tiden för byggnadsarbetena finge
sjöns vattenyta icke uppdämmas högre än till höjden +10 meter och avsänkning
finge ej äga rum till lägre höjd än som skulle ha inträffat under
oreglerade förhållanden.

I deldom den 7 juli 1947 lämnade vattendomstolen tillstånd att fullborda
ovannämnda dammbyggnad och sänkningskanal samt att reglera vattnets
avrinning inom de i ansökningen begärda dämningsgränserna.

127

1) Röjningen. I deldomen den 20 maj 1946 förklarade vattendomstolen, att
för att möjliggöra ett ändamålsenligt bedrivande av flottning och fiske efter
regleringens genomförande det vore erforderligt, att skogbevuxna områden,
som vid blivande dämning till höjden + 15,s meter bleve satta under vatten,
avverkades och avröjdes. Med hänsyn till erosionsrisken borde avverkning
och avröjning ske även inom området närmast ovanför dämningsgränsen
och vattendomstolen hade funnit lämpligt bestämma höj dläget av den
övre gränsen härför till 4- 15,9 meter, dock att avverkning och röjning icke
i något fall finge äga rum på område, som låge på större avstånd än 5 meter
från dämningsgränsen. Sökanden ålades att i enlighet med vad nu sagts
verkställa avverkning och avröjning på de fastigheter, där icke ägarna själva
senast den 31 december 1946 ombesörjt arbetet härmed; dock skulle visst
undantag gälla för ägare, som önskade själv avverka sin skog. Avverkningen
och röjningen skulle ske med omsorg och noggrannhet. Särskilt skulle tillses,
att kvarlämnade stubbar ej bleve för höga samt att röjningen verkställdes
på sådant sätt, att ris och kvistar ej koinrne att medfölja vattnet ut i sjön
vid sjunkande vattenstånd.

Även i vattendomstolens deldom den 7 juli 1947 berördes frågan om röjningen.
Domstolen erinrade att svårigheterna vid utövandet av fisket i Storsjouten
— enligt vad den i målet förordnade sakkunnige beträffande fiskefrågor,
fil. dr. S. Runnström anfört — torde komma att bestå i att allt nätfiske
förorsakades olägenheter genom att fiskredskapen kunde fastna i och
förstöras av stubbar, rötter och dylikt på de överdämda, med skog tidigare
bevuxna områdena. Vattendomstolen ville i anledning härav erinra sökanden
om de i deldomen den 20 maj 1946 ålagda skyldigheterna i avseende på
röjning av skogsområdena. I anslutning till sistnämnda bestämmelser ville
vattendomstolen ytterligare föreskriva, att kvistar och ris skulle hopsamlas
och brännas samt större grenar dragas upp ovanför högsta högvattennivån.
Stubbar skulle göras så låga som möjligt. Sökanden ålades vidare att verkställa
upprensning av de nät- och notplatser, som efter uppdämningen komme
att brukas vid sjön. Dylik upprensning skulle verkställas i den omfattning
och på det sätt, som bestämdes av Runnström eller ombud för denne.

I skrivelse den 13 juli 1948 till vattendomstolen anmälde Runnström, att
de meddelade föreskrifterna rörande sättet för den påbjudna avverkningen
och avröjningen i ett flertal fall följts ytterst bristfälligt, särskilt vid den
sydöstra delen av sjön, inklusive Östra Racksjön, där på de överdämda markerna
träd flerstädes stode kvar och obrända rishögar flöte omkring. Runnström
hade vidare konstaterat, att vid den stora ön mitt i sjön några fullständigt
överdämda små skogbevuxna holmar lämnats helt oavverkade, samt
anfört att den bristfälligt utförda röjningen i synnerligen hög grad försvårade
nätfisket.

Vattendomstolen behandlade denna fråga vid sammanträde med parterna
den 24 september 1949. I deldom den 14 oktober 1949 uttalade domstolen,
att utredningen i målet samt de iakttagelser domstolen själv haft tillfälle
att göra gåve vid handen, att vattenfallsstyrelsen på ett anmärkningsvärt

128

sätt försummat att fullgöra sina skyldigheter i avseende på avverkningen
och avröjningen av sjöns stränder. Styrelsen hade härigenom brutit mot ett
av vattendomstolen såsom villkor för regleringstillståndet stadgat villkor.
För att styrelsen fortfarande skulle äga utöva regleringsrätten måste därför
styrelsen utan onödigt dröjsmål verkställa de återstående avverknings- och
avröjningsarbetena. På grund av vattenståndet i sjön kunde emellertid dessa
arbeten ej omedelbart utföras utan borde komma till stånd successivt under
loppet av den kommande vintern och våren. Sjön finge under år 1950 icke
höjas över det vattenstånd, som skulle ha rått under naturliga förhållanden,
förrän arbetena blivit besiktigade och godkända. Vattendomstolen förordnade
skogschefen G. Brandelius i Bispfors att vid lämplig tidpunkt under
våren 1950 verkställa besiktning av de utförda röjningsarbetena samt till
vattendomstolen inkomma med utlåtande i anledning av besiktningen. Därest
besiktningsmannen i sitt utlåtande förordade godkännande av arbetena,
finge dämningsrätten i sjön åter utövas enligt vattendomstolens dom den
7 juli 1947. I annat fall komme vattendomstolen att meddela vidare besked
i frågan så snart utlåtandet inkommit.

På ansökan av vattenfallsstyrelsen medgav vattendomstolen genom dom
den 10 juli 1950, att uppdämning av sjön till höjden + 10 meter finge verkställas
så snart de kompletterande röjningsarbetena upp till denna höjd
blivit slutförda samt arbetena godkänts av Brandelius.

Sedan riksdagens justitieombudsman uppmärksammat vattendomstolens
dom den 14 oktober 1949, har förklaring infordrats i ärendet. Vattenfallsstyrelsen
har i anledning härav till justitieombudsmannen överlämnat en avbyrådirektören
å styrelsens vattenbyggnadstekniska byrås regleringsavdelning
upprättad promemoria rörande röjningsförhållandena vid Storsjouten.
Härjämte har styrelsen i november 1949 framhållit, att bristfälligheter, om
än troligen av rätt obetydlig omfattning, förelegat och tydligen alltjämt förelåge
med avseende på avröjningen av stränderna vid sjön. I samband härmed
framhöll vattenfallsstyrelsen, att styrelsen åtagit sig att nästkommande
år icke taga dämningsrätten i sjön i bruk förrän en av vattendomstolen förordnad
sakkunnig verkställt kontroll av röjningen, samt att styrelsen för
framtiden, innan dämningstillstånd för andra sjöar begagnades, komme att
begära avsyning av dämningsområdena genom opartisk sakkunnig.

Ur den av vattenfallsstyrelsen till justitieombudsmannen ingivna promemorian,
daterad den 10 november 1949, må följande i sammandraget skick
återgivas.

»Det markområde, som skulle avröjas, upptager en areal av 1 146 ha,
huvudsakligen bestående av skogsmark. Röjningsarbetet tillgick så, att
dämningsområdet uppdelades på ett stort antal mindre röjningsskiften, vilka
bortsattes på entreprenad till ett flertal röjarlag. Upp till 120 man deltogo
i röjningsarbetet. Bortsättning och kontroll av dessa arbeten sköttes
av fyra tillsyningsmän med någon skoglig utbildning, av vilka i regel två
samtidigt voro i arbete vid Storsjouten.

Röjningen påbörjades i juni 1946 med huggning av sådana träd och bus -

129

kar, som ej kunde hänföras till gagnvirke. Då arbetet måste avbrytas vid
vinterns inbrott, hade huggningen utförts på ca 80 procent av dämningsområdet,
varvid riset hopdragits och upplagts i högar, medan däremot ingen
bränning skett.

Så snart snöförhållandena på våren 1947 medgåvo, återupptogs röjningsarbetet
med bränning av det huggna riset samt huggning och bränning på
den resterande delen av dämningsområdet. Arbetet inriktades på att röjningen
i första hand skulle göras färdig under höjden -f- 12 meter. Då det
kunde förmodas, att de mera lättåtkomliga och bebyggda partierna kring
sjön, främst vid Inviken, skulle ställa sig enklast att få avröjda, sparades
dessa till sist, medan de mera otillgängliga områdena togos först. Trots att
arbetet fortskred programenligt under sommaren, hann det inte helt fullföljas,
enär ogynnsamma väderleksförhållanden i hög grad försvårade bränningen
under hösten. Då röjningen måste avbrytas vid vinterns inträde, hade
emellertid praktiskt taget all huggning på dämningsområdet utförts och
riset hopdragits i högar, medan ca 20 procent av bränningsarbetet återstod.

Sommaren 1947 hade vattendomstolens tillstånd erhållits att taga regleringen
i bruk. Med stöd härav skedde under hösten samma år en mindre
dämning till höjden -f- 10,45. Några olägenheter därav ha icke försports. Under
den påföljande vintern avsänktes sjön, så att vattenståndet i mitten av
april 1948 sjunkit till höjden + 5,8. För att helt kunna utnyttja dämningsrätten
under år 1948 var det angeläget att fullborda röjningen så snabbt
som möjligt. Redan i början av mars skickades därför eu röjningsförman
upp för att förbereda de återstående röjningsarbetena. Bortsättningen av
resterande röjningar gick bra, varför någon risk icke syntes föreligga för
att arbetet ej skulle bli färdigt efter hand som vattnet väntades komma att
stiga under vårfloden. Efter ovannämnda avsänkning av sjön stängdes utskovet
i mitten av april, varefter vattenståndet började stiga. Enär de egentliga
byggnadsarbetena vid denna tidpunkt voro avslutade och förutom röjningsarbetena
endast mindre efterarbeten på dammen återstodo, var ingen
ingenjör stationerad vid arbetsplatsen. Strax före och under pingsthelgen i
mitten av maj inträdde en oförutsett snabb stegring av vattenståndet till i
närheten av höjden -[-12 meter. Röjningsförmännen bedömde situationen
så, att man genom att arbeta även under pingsthelgen skulle medhinna
röjningen i erforderlig omfattning. Emellertid var detta en felbedömning,
och trots ansträngningar kom en del ris i närheten av Inviken i vattnet.
Meddelande härom från arbetsplatsen till platschefen för regleringsarbetena,
vilken då befann sig i Stockholm, kom ej förrän omedelbart efter helgen.
Order gavs då, att utskovet ofördröj ligen skulle öppnas, vilket även skedde.
Därigenom upphörde stegringen, och vattenståndet började långsamt
sjunka. Något meddelande om svårigheter att medhinna röjningen efter
hand som vattnet steg hade icke lämnats av röjningsförmännen. Om så
skett, hade utskovet öppnats tidigare, så att ris icke kommit i vattnet.

9—5080M. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

130

Stora ansträngningar gjordes under de närmaste månaderna att draga
in till stranden och bärga det ris, som kommit i vattnet; upp till 90 man
voro sysselsatta härmed. I mitten av juli fanns det emellertid fortfarande
ris kvar i vattnet, men vid denna tidpunkt hade platsbefälet fått den uppfattningen,
att ortsborna ansågo, att riset kunde få kvarligga till nästa
period av lågt vattenstånd. Arbetet med risbärgningen avbröts därför, sedan
det kvarvarande riset förankrats, så att det ej skulle kunna flyta ut. På de
återstående, högre belägna områdena fortsattes och avslutades röjningen
och bränningen under hösten 1948. Successiv dämning skedde under denna
tid, och dämningsgränsen uppnåddes i slutet av oktober.

Sedan arbetena för året avslutats, gjorde en av röjningsförmännen en
inventering av de återstående arbetena. Då det enligt lämnad rapport beräknades
åtgå endast ca 60 dagsverken härför, syntes det högst sannolikt,
att arbetet i sin helhet skulle kunna färdigställas påföljande vår.

Under vintern avtappades sjön så att vattenståndet ca + 7,5 meter uppnåddes
i slutet av april 1949. Först något senare, då isen och snön på stränderna
börjat smälta undan, kunde arbetet med tillvartagandet och bränningen
av det återstående riset påbörjas. För att erhålla ett särskilt välgjort arbete
bortsattes nu endast en mindre del av röjningen på entreprenad, medan
det huvudsakliga arbetet utfördes av ortsborna själva mot timpenning. Sedan
dessa arbeten avslutats, har något kringflytande ris icke kunnat observeras
vid de inspektionsresor, som företagits av arbetsbefälet.

Enligt de uppgifter, som erhållits från platsbefälet och röjningsförmännen,
skulle röjningen nu ha varit praktiskt taget färdig. Enär emellertid
fiskare uppgivit, att de vid fiske fått ris i näten, ville vattenfallsstyrelsen vid
vattendomstolssammanträdet den 24 september 1949 ej bestrida möjligheten
av att ris funnes kvar i sjön. Vattenfallsstyrelsen erbjöd sig därför att efter
sjöns avsänkning under den kommande vintern verkställa besiktning och
eventuellt erforderlig komplettering av röjningen och medgav efter framställda
yrkanden att dämning över det naturliga vattenståndet icke skulle
ske under våren 1950, förrän en av domstolen förordnad sakkunnig kontrollerat
och godkänt röjningen.

Då tappning från sjön f. n. kan ske utan kraftförlust, har avsänkningen
påbörjats med sikte på att det oreglerade vattenståndet skall uppnås ungefär
vid tiden för isläggningen. Härigenom undvikes att uppdämningsområdet
täckes med is, varför det kan väntas, att marken blir bar så tidigt, att
kontroll och eventuell komplettering av röjningen kan hinna ske, medan den
första delen av vårfloden magasineras mellan sänkningsgränsen och det
naturliga vattenståndet. Någon kraftförlust uppstår i så fall icke.

Den 2 november 1949 hade byrådirektören företagit en resa med båt utmed
sjöns norra sida från Hovde till Inviken tillsammans med assistenten åt
vattendomstolens sakkunnige i fiskefrågor. Vattenståndet i sjön var därvid
-f- 11,5, således 4 m under dämningsgränsen. Det visade sig att stränderna
genom vattnets inverkan nu vore befriade från mossa och dylikt, varför det
var lätt att iakttaga hur röjningen utförts. Det konstaterades, att röjningen

131

— så vitt det kunde bedömas vid då rådande vattenstånd — var utförd med
mycket stor noggrannhet på så gott som hela den nämnda sträckan; endast på
några mycket begränsade ställen i närheten av Inviken iakttogs bristfällig
röjning.

De nälförluster och det nätslitage, som uppkommit under de rådande förhållandena,
ha bedömts av vattendomstolens fiskesakkunnige, och ersättningar
ha utbetalats i enlighet härmed. Skulle ytterligare skador möjligen
uppstå, komma dessa naturligtvis också att till fullo ersättas. Dylika skador
äro emellertid icke beroende enbart på brister i den föreskrivna röjningen.
Man har alltid att räkna med sådana skador under de första åren efter det
en uppdämning över tidigare skogbevuxna områden skett, bl. a. på grund av
de kvarstående stubbarna. Att borttaga dessa kan icke rimligen komma i
fråga och har heller icke föreskrivits av vattendomstolen.»

Den av vattendomstolen föreskrivna besiktningen av röjningsarbetena har
verkställts under hösten 1950. Den 14 oktober 1950 förklarade den sakkunnige,
att samtliga erforderliga röjningsarbeten voro utförda, med undantag
för ett mindre område, beträffande vilket uppgörelse träffats.

Kostnaderna för röjningen kring Storsjouten ha för tiden t. o. m. år 1949
uppgått till 410 000 kronor, varav omkring 40 000 kronor beräknats belöpa
på bärgning av kringflytande ris o. d. Kostnaderna för den kompletterande
röjningen (under år 1950) ha uppgått till omkring 445 000 kronor, varav
35—40 000 kronor för arbeten, som borde ha utförts i samband med den
första röjningen. Övriga kostnader ha av vattenfallsstyrelsen angivits hänföra
sig till påfordrad bättre röjningsstandard.

2) Fisket. De i Storsjouten förekommande fiskarterna äro röding och laxöring.
Ett antal fastighetsägare inom Strands by (i trakten av Strömsund)
ha i uppgiven egenskap av ägare till skattefiske i sjön yrkat ersättning för
den skada, som genom regleringen tillfogades fisket i Storsjouten med Östra
och Västra Backsjön. Ersättning har vidare yrkats för skada på fisket i östra
och Västra Backsjön av åtskilliga sakägare i Sjoutnäset samt för skada
på fisket i Sjoutälven av sakägare, bosatta vid älven.

I deldomen den 7 juli 1947 har vattendomstolen framhållit, att man ännu
icke med någon grad av säkerhet visste, om och i vad mån regleringen komme
att inverka på fiskbeståndet i sjön. Närmare undersökningar rörande
denna fråga måste företagas, innan man med säkerhet kunde bedöma storleken
av skadan. Vattendomstolen hade på grund härav funnit lämpligt att
uppskjuta målet i fråga om skadan på det enskilda fisket. Domstolen ville
framhålla, alt den skada, som trots inplanteringsåtgärderna kunde komma
att uppstå på fiskbeståndet, kunde bli märkbar först några år efter regleringens
genomförande. Även frågan om ersättningar för skada på fisket i
älven blev uppskjuten. I deldom den 12 juli 1949 har vattendomstolen härefter
förpliktigat sökanden att i avräkning på slutliga ersättningar till 11
sakägare utgiva tillhopa 3 000 kronor. Den av domstolen förordnade sakkunnige
beträffande fiskefrågor har år 194fi uppskattat årsavkastningen för
fisket i sjön til! 5 373 kg och räknat med ett värde av 2 kronor per kilo.

132

3) Vägförhållanden. Från Storån vid allmänna vägen Alanäs—Gäddede
finnes en 7 km lång ödebygdsväg till byn Risede. År 1941 dömde länsstyrelsen
ödebygdsväg till utförande från Risede över Svansele, Hovde (vid Storsjoutens
sydöstra ände), Inviken, Sjoutnäset (vid Storsjoutens nordvästra
ände) och Trångmon till Herrbergsdalen. På grund av begränsad medelstillgång
har vägen ännu icke kommit till utförande. I den dömda sträckningen
har emellertid vattenfallsstyrelsen åren 1945—1947 anlagt en materialväg
från Risede till Hovde, avsedd för transporter till dammbyggnaden vid Hovde.

Den befolkning ovanför Risede, som beröres av den till utförande dömda,
omkring 6 mil långa vägsträckan Risede—Herrbergsdalen, uppgår till i runt
tal 150 personer, fördelade på 22 fastigheter.

Den av vattenfallsstyrelsen anlagda materialvägen Risede—Hovde är av
enkel beskaffenhet och motsvarar icke fordringarna på en allmän ödebygdsväg.
Vägen har emellertid kunnat hållas öppen för motorfordonstrafik,
ehuru med smärre avbrott vid särskilt ogynnsamma förhållanden och tidvis
under vintern endast med yttersta svårighet. De senaste åren, sedan dammanläggningarna
vid Hovde färdigställts, har motorplogningen ombesörjts av
vägförvaltningen, som enligt tidigare förordande har att hålla särskild vinterväg
från Risede till Herrbergsdalen, dock endast för gång- och hästtrafik.
Något barmarksunderhåll har icke utförts på vägen, i varje fall icke efter
det vattenfallsstyrelsen avslutat sina arbeten vid Hovde.

Ovanför Hovde äro vägförhållandena ännu sämre. Från Hovde finnes sålunda
endast en primitiv och långa tider oframkomlig kärrväg över Inviken
och Sjoutnäs till Herrbergsdalen. Motorplogning av vägen är icke möjlig,
varför vinterväghållningen måste begränsas till åtgärder för att hålla vägen
öppen för gång- och hästtrafik. Kostnaderna härför bestridas av vägförvaltningen.

Regleringen av Storsjouten medför, att vägen utefter sjön på vissa sträckor
överdämmes. Vid sammanträde inför vattendomstolen den 25 april 1946
meddelades från vattenfallsstyrelsens sida, att vägen skulle bliva överdämd på
ganska få ställen och att vattenfallsstyrelsen avsåge att på dessa ställen omlägga
vägen, så att den bleve av samma kvalitet som förut. Att omlägga hela
vägen i ny sträckning enligt av länsstyrelsen dömt förslag till ödebygdsväg
vore ett alltför omfattande företag för vattenfallsstyrelsen. En sådan omläggning
vore vägmyndigheternas sak.

I deldom den 7 juli 1947 föreskrev vattendomstolen i samband med tillståndet
att reglera vattnets avrinning ur Storsjouten alt för förhindrande
av skador på de av regleringsföretaget berörda vägarna kring sjön, nämligen
vägen från Hovde över Inviken till Sjoutnäset och en avtagsväg från
nämnda väg, sökanden hade att, där det befunnes erforderligt, i samråd
med vederbörande vägintressenter och ägare av den mark, över vilken vägarna
framgingo, omlägga vägarna så att vägbanan komme att ligga lägst på
höjden-f-16,i meter och så att vägarna bleve av minst samma kvalitet som
tidigare. Reträffande den förstnämnda vägen, för vars utförande som allmän
väg vägförvaltningen i länet företagit vissa undersökningar, skulle

133

sökanden vid omläggningen i största möjliga utsträckning följa den av
vägförvaltningen föreslagna sträckningen och utföra omläggningen i samråd
med vägförvaltningen.

Avröjningen av skogsmarken utmed sjön och sjöns uppdämning medförde,
att vägen på flera ställen kom att ligga helt oskyddad för snödrev och
alldeles intill strandkanten. Vid sammanträde inför vattendomstolen den
24 september 1949 framhölls från flera håll, att nämnda förhållanden i hög
grad försvårat framkomligheten vintertid. Med hänsyn till de konstaterade
och mer än väntat stora svårigheterna att hålla vägen öppen vintertid yrkades,
att hela vägen skulle omläggas i ny, för snödrev skyddad sträckning
eller också i sin helhet försättas i sådant skick, att den bleve framkomlig
när som helst för hästfordon och helst även för en lättare jeep. En sådan
omläggning ansågs också skäligen böra åligga regleringsföretaget på grund
av att framkomstmöjligheterna på sjön, särskilt vintertid, så försämrats
efter regleringen, att transporterna i betydligt större utsträckning än tidigare
måste försiggå över land.

Från vattenfallsstyrelsens sida medgavs, att en ökad tendens till drivbildning
på vägen uppkommit efter sjöregleringen. Att olägenheterna härav
blivit så stora finge emellertid ses mot bakgrunden av att man börjat använda
jeepar för transporterna i stället för tidigare hästfordon, vilka sistnämnda
hade lättare att taga sig fram. Styrelsen hade erbjudit sakägarna
att utföra ytterligare vägomläggningar och att uppsätta snöskärmar under
villkor, att sakägarna ville förklara, att frågan därmed vore reglerad. Då
något bestämt svar icke erhållits på dessa erbjudanden, hade styrelsen ansett
sig böra avvakta vattendomstolens föreskrifter i frågan. Från styrelsens
sida erinrades också om den förbättring av vägförhållandena, som
erhållits genom den av styrelsen anlagda materialvägen Risede—Hovde. Styrelsen
kunde omöjligen påtaga sig en omläggning av hela vägen.

I deldom den 14 oktober 1949 förklarade vattendomstolen, att de uppkomna
olägenheterna vintertid på vägen vore att i viss mån betrakta såsom
oförutsedd skada. För att vägen helt och hållet skulle skyddas från drivsnö
från sjön, måste den omläggas på långa sträckor. Innan föreskrift meddelades
om en sådan omläggning, vilken måste komma att draga betydande
kostnader, borde emellertid förhållandena närmare studeras vintertid för
utrönande av dels omfattningen av de uppkomna olägenheterna i förhållande
till tidigare rådande förhållanden, dels den lämpligaste utformningen av
en eventuell vägomläggning. Under tiden skulle det emellertid åligga vattenfallsstyrelsen
att dels tillhandahålla snöskärmar av lämplig konstruktion
för en sträcka av sammanlagt 500 in, dels svara för kostnaderna för
snöskärmarnas uppsättande och nedtagande.

I beslut den 10 juli 1950 föreskrev vattendomstolen, att vattenfallsstyrelsen
före den 15 augusti 1950 skulle till vattendomstolen inkomna med
förslag till vintervägar å vissa delar av vägen Ilovde—Invikens by, avsedda
alt ersätta två för drivsnö utsatta delar av vägen. Förslagen skulle upprättas
efter hörande av vägintressenterna och efter samråd med vägförvall -

134

ningen. I deldom den 4 oktober 1950 har vattendomstolen beträffande denna
vägdel föreskrivit ombyggnad av vissa sträckor på sådant sätt, att vägen
blir av minst lika god kvalitet som den tidigare vägen. Andra sträckor
skulle ombyggas till minst 3 meters bredd och hårdgöras med grus; vägarbetena
i övrigt skulle i stort sett ske enligt de allmänna föreskrifter, som
gällde för anläggning av ödebygdsvägar.

Beträffande vägdelen Inviken—Sjoutnäset skulle det åligga sökanden att
senast den 31 december 1950 till vattendomstolen inkomma med förslag till
åtgärder för förebyggande av snödrev ävensom redogörelse för de åtgärder,
som vidtagits för iståndsättande av skadade broar och diken.

Vattenfallsstyrelsens kostnader för vägen Hovde—Sjoutnäset ha t. o. in.
september 1950 uppgått till 60 000 kronor jämte kostnaderna för broar på
vägsträckan, 30 000 kronor.

De sålunda utförda eller av vattendomstolen föreskrivna åtgärderna avse
endast partiella omläggningar och förbättringar av vägen, vilka direkt betingats
av regleringens inverkan på väghållningen. De innebära därför icke
någon slutlig lösning av vägförbindelsen i stort. En sådan torde förutsätta
omläggning av vägen i dess helhet i enlighet med det av länsstyrelsen dömda
förslaget.

Kostnaden för en nöjaktig allmän väg på den ca 15,3 km långa sträckan
Hovde—Sjoutnäset har av vägförvaltningen vid nuvarande priser uppskattats
till 350 000—400 000 kronor, vari icke inräknats kostnaden för de arbeten,
som regleringsföretaget ålagts att framdeles utföra. Med hänsyn till
förväntad höjning av arbetslöner och andra priser har kostnaden befarats
bli något högre.

Vägbehovet för befolkningen utmed Storsjouten blir emellertid icke tillgodosett
enbart genom anläggande av nyssnämnda väg Hovde—Sjoutnäset;
den av vattenfallsstyrelsen anlagda materialvägen Risede—Hovde måste också
förbättras, vilket även av vägförvaltningen ansetts nödvändigt för att den
skall kunna intagas i allmänt underhåll och ingå i en genomgående allmän
väg Storån—Risede—Hovde—Sjoutnäset. Beträffande utförandet av materialvägen
Risede—Hovde må ur en av vägförvaltningen i länet den 1 december
1950 lämnad redogörelse återgivas följande.

»I samband med frågan om reglering av Storsjouten upptog vattenfallsstyrelsen
i början av år 1945 diskussioner med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
huruvida delen Risede—Hovde av den dömda ödebygdsvägen Risede
—Hovde—Sjoutnäs—Herrbergsdalen kunde komma till utförande så skyndsamt,
att vägen kunde användas för transporter våren 1946 till de av vattenfallsstyrelsen
planerade regleringsarbetena vid Hovde. Från vattenfallsstyrelsens
sida ställdes därvid i utsikt bidrag med ett belopp motsvarande kostnaden
för den materialväg, som eljest måste utföras, varjämte vattenfallsstyrelsen
vore beredd att vid behov förskottera erforderliga medel till utförande
av den ifrågavarande ödebygdsvägen Risede—Hovde. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhöll, att det med hänsyn till den ringa medelstillgången
vore omöjligt att disponera medel till vägföretagets utförande redan år 1945

135

och att styrelsen icke ansåg sig kunna medverka till ett förskottsbygge utan
Kungl. Maj :ts medgivande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inhämtade därefter länsstyrelsens yttrande,
huruvida vägföretaget med hänsyn till förevarande omständigheter
kunde injämkas före annat företag i länets flerårsplan för nyanläggning av
ödebygdsvägar, varvid medelstilldelningen skulle fördelas på åren 1946 och
1947. Vid sådan injämkning komrne väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid
upprättande av förslag till kommande anslagsfördelning mellan länen att
taga största möjliga hänsyn till den ifrågasatta extra belastningen på länet
tilldelade medel.

Efter hörande av länsvägnämnden framhöll länsstyrelsen i sitt yttrande,
att länsstyrelsen i likhet med länsvägnämnden icke kunde biträda ett injämkande
av företaget i flerårsplanen före något annat i planen upptaget
företag. Under förutsättning av en ökad medelstilldelning vid kommande
anslagsfördelning hade länsstyrelsen emellertid intet att erinra mot att företaget
injämkades i flerårsplanen vid sidan av i planen upptagna företag.
Med hänsyn till de betydande kostnaderna ansåg länsstyrelsen, att medelstilldelningen
till företaget borde fördelas på förslagsvis fyra år, enär en uppdelning
på endast två år kunde medföra en så hård belastning på de länet
tilldelade medlen, att ett planenligt utförande av andra företag äventyrades.
Länsstyrelsen framhöll också, att på grund av arbetets omfattning de ogynnsamma
terrängförhållandena och den korta del av året, som vägarbeten kunde
bedrivas i ifrågavarande trakter, det måste anses uteslutet att redan under
år 1945 hinna utföra en väg med den standard, som gällde för allmän väg.
För att snabbt få en vägförbindelse till stånd torde det därför bliva nödvändigt
att i första hand inrikta arbetet på anläggande av en materialväg,
som efter hand kunde kompletteras och färdigställas till allmän väg. Länsstyrelsen
förutsatte därvid, att materialvägen skulle utföras i den dömda
ödebygdsvägens sträckning samt att arbetena, särskilt trummor, utfördes på
sådant sätt, att de i största möjliga utsträckning kunde tillgodogöras vid den
erforderliga fortsatta kompletteringen.

Mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen träffades
i september 1945 överenskommelse, att vattenfallsstyrelsen skulle utföra
materialväg i den dömda ödebygdsvägens planläge, varvid trummorna skulle
utföras permanenta samt liksom dikena, i de fall sådana voro erforderliga
för det enklare utförandet, förläggas enligt arbetsplanen för ödebygdsvägen,
även om förekommande bankar icke upplades till full höjd. Merkostnaden
för materialvägens utförande på detta sätt skulle bestridas av vägväsendet
och överenskommelse om den slutliga ersättningen träffas efter arbetets färdigställande.
Beträffande tekniska detaljer i arbetets utförande skulle samråd
ske med vägförvaltningen i länet, som skulle upprätta rcnstakningshandlingar.
över Sjoutälvcn skulle uppföras en provisorisk bro. Då kostnaden för
denna kunde avsevärt nedbringas, om den endast behövde utnyttjas under
kortare tid, skulle vägväsendet utföra en permanent bro med tillfarter, varvid
vägväsendet skulle få tillgodoräkna sig det av vattenfallsstyrelsen inbesparade
beloppet.

136

Materialvägen utfördes av vattenfallsstyrelsen under åren 1945—1947
med de huvudsakliga arbetena år 1946. Kostnaderna ha uppgått till 455 000
kronor. Den permanenta bron med tillfarter, vars utförande ombesörjdes
av vägförvaltningen, färdigställdes på hösten 1947.

I anslutning till den mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
i september 1945 träffade överenskommelsen rörande materialvägens
utförande, meddelade vägförvaltningen i skrivelse den 18 september
1945 till arbetsledningen för vägbyggnaden vissa detalj anvisningar för
arbetena. Dessa anvisningar liksom föreskrifterna i överenskommelsen ha i
vissa betydelsefulla avseenden ej följts, varigenom vägens komplettering
och färdigställande till allmän väg beklagligtvis kommer att ställa sig ej
oväsentligt dyrare än om arbetena utförts med iakttagande av nämnda anvisningar
och föreskrifter.

Vattenfallsstyrelsen har i skrivelse till vägförvaltningen den 11 oktober
1949 meddelat, att merkostnaderna för materialvägens utförande enligt den
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen träffade överenskommelsen uppgått
till 66 570 kronor. Enligt av vägförvaltningen verkställd utredning synes
denna kostnad vara för hög. Någon överenskommelse om den slutliga ersättningen
har ännu ej träffats.

Vägförvaltningen har också nyligen verkställt utredning om de arbeten,
som erfordras för att sätta den ca 18,9 km långa vägen i sådant skick, att
den nöjaktigt kan motsvara kraven på allmän väg. Kostnaden för dessa arbeten
har vid nuvarande priser beräknats till 280 000 kronor.

Som ovan nämnts ha kostnaderna för allmän väg Hovde—Sjoutnäset uppskattats
till 350 000—400 000 kronor. Kostnaderna för att få till stånd nöjaktig
allmän väg å hela den ca 34,2 km långa sträckan Risede—Hovde—
Sjoutnäset kunna sålunda vid nuvarande priser beräknas uppgå till 630 000
—680 000 kronor, vari ej inräknats kostnaden för de arbeten, som regleringsföretaget
ålagts att utföra på vägen Hovde—Sjoutnäset och ej heller
den ersättning, vägväsendet kan få erlägga för vattenfallsstyrelsens merkostnader
för materialvägen Risede—Hovde.

Vid överläggningar mellan generaldirektören i vattenfallsstyrelsen och
landshövdingen i länet har generaldirektören förklarat sig villig att i regleringsföreningen
verka för ett räntefritt lån på 200 000 kronor såsom bidrag
till anläggningskostnaden för ödebygdsvägen Risede—Hovde—Sjoutnäset.
Förutsättningarna härför vore, att för återbetalning av lånet finge disponeras
förslagsvis 12 500 kronor per år under 16 år av blivande regleringsavgifter
samt att vägföretaget av länsstyrelsen och den berörda bygden bedömes
ha prioritet framför elektrifiering. Vidare har regleringsföreningen
under vissa villkor ställt i utsikt ett bidrag till vägen av 25 000 kronor.

Kommunalnämnden i Frostvikens kommun, från vilken länsstyrelsen inhämtat
yttrande i frågan, lär i dagarna ha meddelat, att den anser vägen
böra gå före elektrifieringen.

Det primära vägbehovet utgöres av anläggning av ny väg på sträckan Hovde—Sjoutnäset,
vilken enligt ovan kostnadsberäknats till 350 000—400 000

kronor. Om nyssnämnda lån och bidrag å tillsammans 225 000 kronor utnyttjas
för denna väganläggning, erfordras sålunda ett tillskott av allmänna
vägmedel av 125 000—175 000 kronor. Fördelat på två år innebär detta en
årlig belastning av länets andel av ödebygdsvägsanslaget på i runt tal 75 000
kronor.

Tillgodoseendet av det sekundära vägbehovet, förbättring av materialvägen
Risede—Hovde, bör kunna anstå tills vägen Hovde—Sjoutnäset färdigställts.
Förbättringen, som enligt ovan beräknats kosta 280 000 kronor, bör
också kunna utsträckas över relativt lång tid, förslagsvis fyra år. Detta innebär
ett årligt medelsbehov av allmänna vägmedel av 70 000 kronor.

Ett utförande av ödebygdsväg Risede—Hovde—Sjoutnäset i nu antydd
ordning skulle sålunda under en tid av sex år komma att belasta länets anslag
till ödebygdsvägar med ett belopp per år av 70—75 000 kronor eller vid
förväntade högre priser något mera. Om anslaget till ödebygdsvägar under
de kommande åren bibehålies vid eller ökas över den storlek det har för
innevarande budgetår, synes nyssnämnda belastning icke behöva nämnvärt
påverka utförandet av andra ödebygdsvägar i länet, som tidigare bedömts
vara mera angelägna än den nu ifrågavarande vägen. Detta spörsmål är avsett
att upptagas till närmare övervägande vid ett sammanträde med länsvägnämnden
i länet den 16 december detta år.»

Revisorernas uttalande. År 1946 påbörjade vattenfallsstyrelsen företaget
med reglering av sjön Storsjouten, vilken är belägen i norra Jämtland i en
mycket glest befolkad fjällbygd, åtskilliga mil från landsväg.

Sedan avverkning och avröjning pågått år 1946 och våren 1947 av det omkring
1 100 hektar vidsträckta, till övervägande del skogbärande markområde,
som var avsett att överdämmas genom regleringen, togs dämningstillståndet
i bruk under hösten 1947, utan att röjningsarbetena hunnit avslutas.
Röjningen fortsattes under 1948 och 1949 men likväl ha allvarliga anmärkningar
kunnat riktas mot arbetena. Med hänsyn till de brister, som konstaterats
föreligga beträffande avverkning och röjning, har vattendomstolen i
deldom den 14 oktober 1949 föreskrivit, att dämningsrätten icke ånyo finge
tagas i bruk, förrän en av domstolen utsedd sakkunnig godkänt arbetena.
Först under hösten 1950 ha arbetena blivit slutligt godkända.

Kostnaderna för den första röjningen kring Storsjouten (för tiden t. o. m.
1949) ha uppgått till 410 000 kronor och för den senare röjningen (under
år 1950) till omkring 445 000 kronor, d. v. s. sammanlagt 855 000 kronor.

Från allmänna landsvägen söder om Storsjouten finnes en 7 km lång ödebygdsväg
till byn Risede. År 1941 dömde länsstyrelsen ödebygdsväg till utförande
från Risede till Hovde vid sjöns nedre del (19 km), vidare utefter
sjön över Inviken till Sjoutnäset vid sjöns övre del (15,3 km), samt ytterligare
omkring 20 km genom terrängen nordväst om sjön. Då vattenfallsstyrelsen
planerade anläggande av en regleringsdamm vid Hovde och för
detta ändamål behövde en materialväg från Risede till Hovde, upptog styrelsen
i början av år 1945 diskussioner med väg- och vattenbyggnadsstyrel -

138

sen i syfte att utröna, huruvida denna del av den dömda ödebygdsvägen
kunde komma till utförande så skyndsamt, att vägen kunde användas för
transporter våren 1946. Från vattenfallsstyrelsens sida ställdes därvid i utsikt
bidrag med ett belopp motsvarande kostnaden för den materialväg, som
eljest måste utföras, varjämte styrelsen förklarade sig beredd att vid behov
förskottera erforderliga medel. Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
länsstyrelsen i länet framhölls emellertid att den begränsade medelstillgången
och hänsynen till andra angelägna vägföretag i länet icke gjorde
det möjligt att anlägga ödebygsvägen på den korta tid som var ifrågasatt,
och att ej heller någon medverkan till förskottsbygge vore att påräkna utan
medgivande av Kungl. Maj :t. I september 1945 träffades därefter överenskommelse,
att vattenfallsstyrelsen skulle utföra materialväg i den dömda
ödebygdsvägens sträckning, varvid vissa arbeten för trummor och diken
skulle utföras med hänsyn tagen till arbetsplanen för ödebygdsvägen. Merkostnnaden
för materialvägens utförande på detta sätt skulle bestridas av
vägväsendet. Beträffande tekniska detaljer i arbetets utförande skulle samråd
ske med vägförvaltningen i länet.

Materialvägen utfördes av vattenfallsstyrelsen under åren 1945—1947,
med de huvudsakliga arbetena år 1946. I enlighet med överenskommelsen
meddelade vägförvaltningen vissa detalj anvisningar för arbetena. Dessa
anvisningar liksom föreskrifterna i överenskommelsen ha emellertid i vissa
■betydelsefulla avseenden ej följts, varigenom vägens komplettering och färdigställande
till allmän väg beräknas komma att ställa sig ej oväsentligt
dyrare än vad eljest skulle ha blivit fallet.

Kostnaderna för materialvägen ha uppgått till 455 000 kronor, av vilket
belopp omkring 65 000 kronor angivits utgöra merkostnad för vägens utförande
enligt den träffade överenskommelsen. Vägen är emellertid av
enkel beskaffenhet och motsvarar icke fordringarna på en allmän ödebygdsväg.
Några kompletterande byggnadsarbeten ha ej utförts sedan den
färdigställdes som materialväg — bortsett från vissa av vattenfallsstyrelsen
utförda arbeten för underlättande av vinterplogning ■— ej heller har
barmarksunderhåll förekommit. De ytterligare arbeten, som erfordras för
att sätta vägen i sådant skick, att den nöjaktigt kan motsvara kraven på
en allmän ödebygdsväg, beräknas vid nuvarande priser belöpa sig till
minst 280 000 kronor.

I vägens fortsättning ovanför Hovde finnes alltjämt endast en primitiv
och långa tider oframkomlig kärrväg över Inviken och Sjoutnäset. Regleringen
av Storsjouten medför, att denna väg utefter sjön på vissa sträckor
överdämmes. Härjämte har avröjningen av skogsmarken utmed sjön medfört,
att vägen på flera ställen kommit att ligga helt oskyddad för snödrev.
Framkomligheten vintertid har härigenom försvårats. Från sakägarhåll
har yrkats, att hela vägen skulle omläggas i ny, för snödrev skyddad
sträckning. Vattenfallsstyrelsen har emellertid enligt vattendomstolens beslut
i princip icke ansetts kunna åläggas omläggning av mer än skadade
delar av vägen. De av vattendomstolen föreskrivna åtgärderna avse endast

139

partiella omläggningar och förbättringar på jämförelsevis korta sträckor,
vilka ansetts böra utföras antingen på sådant sätt att vägen blir av minst
lika god beskaffenhet som den tidigare vägen eller också i stort sett enligt
de allmänna föreskrifter, som gälla för anläggning av ödebygdsvägar.

Vattenfallsstyrelsens kostnader för vägen Hovde—Sjoutnäset ha t. o. m.
september 1950 uppgått till 90 000 kronor, därav 30 000 kronor för iordningställande
av vissa broförbindelser. Kostnaden för en nöjaktig allmän
väg på nämnda sträcka har av vägförvaltningen vid nuvarande priser uppskattats
till 350 000—400 000 kronor, vari icke inräknats kostnaden för
de arbeten, som regleringsföretaget ålagts att framdeles utföra.

Såsom nämnts har vattendomstolen funnit anledning till allvarliga anmärkningar
mot det sätt, på vilket avverkning och avröjning av dämningsområdet
vid Storsjouten utförts. Genom besök därstädes i juli 1950 ha revisorerna
kunnat iakttaga, att åtskilliga brister i dessa hänseenden då alltjämt
kvarstodo. Emellertid är frågan om eventuell försummelse mot de
av domstolen för regleringen meddelade föreskrifterna f. n. föremål för
prövning av riksdagens justitieombudsman, varför revisorerna icke funnit
anledning att närmare ingå härpå. Revisorerna vilja dock icke underlåta
att i anledning av de i samband med sjöregleringen nedlagda kostnaderna
för röjning och vägar framhålla vissa synpunkter.

Huvuddelen av de till omkring 855 000 kronor uppgående kostnaderna
för röjningsarbetena vid Storsjouten torde ha avsett att förebygga skada
på fisket i sjön, även om flottningsintressena i viss mån krävt beaktande.
Beträffande fisket har en uppskattad årsavkastning av omkring 5 400 kg
angivits som möjlig. Härvid är att märka, att fisket i verkligheten icke
utnyttjats i så stor utsträckning. Antalet fastigheter, vilkas ägare eller
brukare bedriva fiske i sjön, torde uppgå till omkring ett tiotal. Det inbördes
förhållandet mellan å ena sidan värdet av fisket och å andra sidan
de huvudsakligen för fiskets bevarande nedlagda kostnaderna synes icke
rimligt, och det får anses högst sannolikt att en uppgörelse i ett tidigt
skede om summariska röjningsåtgärder mot kompensation i annan form
— främst i form av en väg till den förut praktiskt taget väglösa bygden —
skulle ha väsentligt minskat vattenfallsstyrelsens kostnader och även för
sakägarna varit godtagbar eller till och med fördelaktig.

Beträffande vägarbetena är att märka, att försöken till samordning mellan
vattenfallsstyrelsens behov av en materialväg från Risede till Hovde
samt vägmyndigheternas och bygdens intresse av alt färdigställa den ödebygdsväg,
som av länsstyrelsen dömts till utförande, icke lett till något mera
påtagligt resultat. De hittills utförda vägarbetena ha belöpt sig till sammanlagt
545 000 kronor. Likväl har icke vunnits mera än en bristfällig,
såsom ödebygdsväg icke godtagbar materialväg från Risede till Hovde samt
vissa omläggningar och förbättringar på mycket begränsade delar av vägsträckan
Hovde—Sjoutnäset. Den förstnämnda vägen förfaller successivt,
då den icke underhålles, och den sistnämnda vägsträckan är alltjämt till
övervägande del icke framkomlig annat än för gång- och hästtrafik. Iord -

ningställande av vägen Risede—Hovde—Sjoutnäsel såsom ödebygdsväg beräknas
f. n. draga en ytterligare kostnad av 630 000—680 000 kronor. Det
numera genom vattenfallsstyrelsen framkomna erbjudandet att i avräkning
på framdeles utdömda regleringsavgifter, förskjuta ett belopp av
200 000 kronor samt lämna ett bidrag av 25 000 kronor för vägförbindelsen
är alltså långt ifrån tillräckligt för vägfrågans lösning.

Vad sålunda förekommit ger revisorerna anledning uttala, att en effektivare
samordning av de olika intressen, som förelegat vid ifrågavarande
sjöregleringsföretag, uppenbarligen borde ha kunnat medföra att de i företaget
nedlagda kostnaderna kommit till större nytta. Revisorerna förvänta,
att sådan samordning skall komma till stånd vid pågående och framdeles
företagna regleringar.

Revisorerna vilja slutligen framhålla angelägenheten av att materialvägen
Risede—Hovde av vägförvaltningen underhålles så, att icke för vägen
nedlagda kostnader gå till spillo.

§ 14.

Hangarbyggnad på Torslanda flygplats.

När statsverket år 1942 övertog Torslanda flygplats vid Göteborg, fanns
där endast en äldre hangarbyggnad av trä, uppförd år 1923 i samband med
fältets tillkomst. I hangaren, vars yta utgör omkring 1 500 m2, kunde emellertid
icke intagas flygplan av den större typ, som under 1940-talet kommit till
användning i den reguljära trafiken.

År 1943 undersökte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samråd med flygtrafikbolagen
behovet av hangarbyggnader vid civila flygplatser i landet.
Därvid anmäldes av Aktiebolaget Aerotransport (ABA) önskemål om en
hangar vid Torslanda, rymmande två flygplan typ Douglas DC-4 och fyra
flygplan typ DC-3. Överläggningar med ABA pågingo under tiden därefter
och år 1946 preciserade bolaget sitt hangarbehov till utrymmen för ett flygplan
typ DC-4 och två flygplan typ DC-3, motsvarande omkring 2 000 nr,
jämte verkstads- och kontorsutrymmen m. in. å omkring 600 in2. I samband
härmed framhöll bolaget, att avsaknaden av en tillfredsställande hangarbyggnad
för trafikflygets behov på Torslanda framstode som en brist
i markorganisationen. Göteborgs stads flygförbindelser bleve i hög grad lidande
på detta förhållande, enär därigenom dess flygplats icke kunde bli
utgångspunkt för flyglinjer, som vore särskilt ägnade att tillvarataga trafikbehovet
för staden.

ABA anförde vidare, att en hangar vore nödvändig även ur trafiksäkerhetssynpunkt,
så att tillsyns- och reparationsarbeten kunde försiggå under
tak. För att åstadkomma att åtminstone ett trafikflygplan av typ DC-3
skulle kunna baseras på Torslanda, hade bolaget beslutat bekosta ändring
av portöppningen i den gamla trähangaren. Kostnaderna härför uppginge
till omkring 30 000 kronor. Bolaget hade även tidigare bekostat uppföran -

141

det av en mindre noshangar för att kunna omhändertaga tillfälliga, på grund
av väderleksförhållanden eller tekniska orsaker nödvändiga uppehåll och
övernattningar på flygplatsen. Uppförandet av en tidsenlig hangar på Torslanda
flygplats vore en av de nödvändigaste åtgärder, som snarast måste
vidtagas för flygtrafikens utveckling i landet; en hangar måste finnas tillgänglig
på Torslanda till hösten 1947. Skulle av någon orsak denna fråga
icke genom styrelsens försorg kunna finna en snar lösning, hemställde bolaget
om förhandlingar för upplåtelse med tomträtt av erforderligt markområde
för uppförande av en bolagets egen verkstads- och hangarbyggnad.
Bolaget vore vid sådant förhållande berett giva hangaren en sådan storleksordning,
att under de närmaste åren även andra trafikanter i viss utsträckning
skulle kunna beredas möjlighet till hangarutrymme. Bolaget förutsatte
också att — därest den hangar, om vars uppförande förhandlingar
påginge, begränsades till omkring 2 000 m2 — hela hangaren skulle komma
att upplåtas för bolagets trafik. I februari 1947 begärde bolaget bekräftelse
på att sådan upplåtelse komme att ske.

Redan i anslagsäskandena den 30 oktober 1945, avseende budgetåret
1946/47, hade luftfartsstyrelsen hemställt om investeringsanslag av 800 000
kronor för en ny hangar på Torslanda; nämnda belopp, vilket avsåg hangarhall
jämte tillbyggnad med verkstad m. in., anvisades av 1946 års riksdag.
I petitaskrivelse den 12 oktober 1946, avseende budgetåret 1947/48, anmälde
luftfartsstyrelsen härefter, att hangaren, som under alla omständigheter
vore oundgängligen erforderlig, beräknades draga en ytterligare
kostnad av 200 000 kronor. Hangaren skulle ock härigenom kunna göras
något större än tidigare avsetts, vilket syntes nödvändigt för att den skulle
kunna hysa de plan av nyare och större typer, som trafikerade flygplatsen.
Även sistnämnda belopp anvisades av riksdagen.

I skrivelse den 30 juli 1947 till Kungl. Maj :t anmälde luftfartsstyrelsen,
att sedan anbud på byggnadsarbetena dåmera inkommit, kostnaderna för
hangaren beräknades till något mer än 1 400 000 kronor. Det ytterligare belopp
av 400 000 kronor, som erfordrades för byggnaden, syntes kunna erhållas
genom ianspråktagande av vissa reservationer å sådana anslag, vilka
av Kungl. Maj:t enligt riksdagens bemyndigande torde kunna omdisponeras
för andra ändamål än de ursprungligen avsedda — i förevarande
fall anslag, som beviljats för arbeten på Kallax flygplats vid Luleå och
för vissa andra arbeten på Torslanda flygplats. Med bifall till styrelsens
hemställan ställdes det begärda beloppet till förfogande för styrelsen genom
kungl. brev den 8 augusti 1947.

Byggnadsarbetena igångsattes hösten 1947 och hangaren var färdigställd
hösten 1949. Under arbetenas gång uppkom behov av ytterligare medel för
byggnaden. Sålunda hemställde luftfartsstyrelsen i skrivelse den 17 februari
1949 om 260 000 kronor för en automatisk eldsläckningsanordning, s. k.
sprinklersystem, vilket belopp genom kungl. brev den 11 mars 1949 ställdes
till styrelsens förfogande av å luftfartsfondens investeringsstat anvisade
medel för byggnader på flygplatserna. Slutligen anmäldes i skrivelse den 11

142

november 1949 att byggnadskostnaderna, frånsett sprinklersystemet, numera
beräknades till 1 705 000 kronor. Huvuddelen av merkostnaden belöpte på
den allmänna stegring av byggnadskostnaderna, vilken inträffat sedan beräkningarna
gjorts, men även under arbetets gång tillstötande omständigheter
hade inverkat; särskilt hade pålningen för grundläggning blivit betydligt
mera omfattande än vad från början avsetts. Styrelsen hemställde att för
täckande av de till 305 000 kronor uppgående merkostnaderna få taga i
anspråk medel, som ställts till styrelsens förfogande för byggnadsarbeten
vid Karlstads flygplats — arbeten vilka icke hade kommit till utförande.
Sistnämnda framställning beviljades av Kungl. Maj :t genom beslut den 21
december 1949.

Sålunda anvisade medel ha numera visat sig i huvudsak förslå för att
slutföra byggnadsarbetena. De sammanlagda byggnadskostnaderna för hangaren
med tillhörande verkstadsutrymmen m. in. ha alltså uppgått till
i runt tal 1 965 000 kronor. Härtill kommer kostnaden för hangarplatta samt
vissa yttre arbeten.

I detta sammanhang må erinras om att luftfartsstyrelsen i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1948/49 — under framhållande att bland andra
ABA förklarat sig vara i behov av ytterligare hangarutrymmen på Torslanda
—- hemställt om anvisande av 1 500 000 kronor för uppförande av en
tredje hangarbyggnad på fältet. Något anslagsäskande för nämnda ändamål
upptogs dock icke i statsverkspropositionen.

Årshyran för verkstadsbyggnaden beräknade luftfartsstyrelsen med utgångspunkt
från att styrelsen skulle erhålla täckning för nedlagda kostnader.
Hyresinkomsterna för själva hangarhallen kunde däremot icke beräknas
enligt samma princip. Hangaravgifterna vore nämligen bestämda i
styrelsens av Kungl. Maj :t fastställda taxa, gällande fr. o. m. den 1 augusti
1947. Enligt denna taxa äro hangarerna uppdelade i olika typklasser med
hänsyn till standard och servicemöjligheter; för mera påkostade hangarer
gälla högre avgifter än för andra. Inom varje klass utgå avgifterna efter
flygplanens vikt och med stigande skala, så att avgiften för tyngre plan
är förhållandevis högre per viktenhet än avgiften för lättare plan. Vid årskontrakt
medgives viss rabattering av priset. Vid bestämmandet av avgiftsbeloppen
har åsyftats, att statsverket skulle erhålla full täckning för sina
kostnader vid en genomsnittlig beläggning med 80 procent och med 1946
års byggnadskostnader. Hänsyn till motsvarande avgifter i andra länder har
i viss mån inverkat vid taxesättningen. Enär avgiftsbeloppen inom varje
hangarklass i princip äro enhetliga över hela landet, varierar det ekonomiska
resultatet av hangardriften efter byggnads- och driftkostnaderna för
olika hangarer; äldre hangarer med låga byggnadskostnader lämna en förhållandevis
god vinst, under det att nyare hangarer, för vilka byggnadskostnaderna
varit högre, utvisa ett mindre gynnsamt driftresultat. Beträffande
den nya hangaren på Torslanda utvisade en av luftfartsstyrelsen i september
1948 uppgjord kalkyl, att den hangaravgift, som kunde påräknas vid helårskontrakt
med ABA, beräknad efter den tyngsta och följaktligen ur sty -

143

relsens synpunkt mest lönsamma flygplanstypen, icke skulle förslå att täcka
samtliga löpande driftutgifter jämte ränta och amortering på nedlagt
kapital. Kalkylen grundades på en beräknad byggnadskostnad av 925 009
kronor för hangaren och 450 000 kronor för verkstadstillbyggnaden, vilka
belopp enligt vad som framgår av redogörelsen ovan överskridits med närmare
000 000 kronor.

Åren närmast efter andra världskriget ha kännetecknats av en synnerligen
kraftig utveckling av civilflyget. Detta förhållande gav anledning till stor
optimism beträffande flygets framtid, och i de flesta lufttrafikerande länder,
icke minst vårt eget, gjordes betydande flygplansbeställningar, personal
nyanställdes och medel investerades i markorganisationen. Under år
1948 drabbades emellertid den civila luftfarten över hela världen av en ekonomisk
kris, som för den svenska civila luftfartens vidkommande föranledde
ett flertal rationaliseringsåtgärder. Sålunda begränsades lufttrafiken, och
behovet av materiel och personal anpassades efter trafikens omfattning.
Såsom ett led i rationaliseringen sammanfördes ABA med det privatägda
SILA (Svensk interkontinental lufttrafik aktiebolag) till ett företag, i vilket
staten ingick såsom delägare med hälften.

Luftfartsstyrelsen ansåg ursprungligen, att innan byggnadsarbetena igångsattes,
avtal om uthyrande till ABA av för bolaget avsedda delar av hangaren
skulle föreligga. Vid de förhandlingar, som fördes mellan styrelsen och
bolaget, överlämnades därför i god tid ett avtalsförslag till bolaget. Då emellertid
enighet icke kunde vinnas angående hyresvillkoren, huvudsakligen
beroende på att bolaget önskade förhyra större utrymmen än styrelsen med
hänsyn till övriga trafikanter ansåg sig kunna upplåta, drog förhandlingarna
ut på tiden. Arbetena, som med hänsyn till läget på byggnadsmarknaden
måste i olika avseenden förberedas, kommo så småningom i gång.
Styrelsen fann nu en viss fördel i att vänta med avtalets tecknande, tills
byggnad skostnaderna bättre kunde överblickas. Någon tanke på att bolaget,
som ju till övervägande del var statsägt, skulle draga sig ur spelet, föresvävade
aldrig styrelsen. När förhandlingar om flerårskontrakt fortsattes
med det nybildade ABA, ansåg sig emellertid detta bolag icke längre kunna
vidhålla det tidigare ABA:s vid förhandlingar gjorda preliminära åtagande
om förhyrande av hangaren i sin helhet. Av rationaliseringsskäl planerade
bolaget att inskränka flygtrafiken på Göteborg, och det ansågs också
möjligt att — i den mån väderleksförhållandena medgåve •— helt undvika
hangarförvaring. Flygplanen skulle i så fall uppställas under bar
himmel.

Något avtal med ABA kom till följd härav icke till stånd. När hangaren
under hösten 1949 stod färdig att tagas i bruk, förhyrde nämnda bolag
endast en mindre del av verkstadslokalerna och ett mycket begränsat
utrymme i hangarhallen. Dessa utrymmen ha senare ytterligare minskats.
Huvuddelen av verkstadsutrymmena har i stället uthyrts till andra företag,
vilkas verksamhet icke enbart sammanhänger med luftfarten. Även kontorslokalerna
i tillbyggnaden ha uthyrts till andra företag; en del av kontors -

144

utrymmena tages i anspråk av luftfartsverkets marktjänstadministration.
Hangarhallen har tagits i anspråk endast i begränsad omfattning. Ett antal
privatägda sportplan och andra mindre plan (i genomsnitt 10—15) ha
från och med den 1 januari 1950 överflyttats från den äldre hangaren, vilken
ulhyrts till militära myndigheter för förvaring av motorfordon. Sådana
större trafikflygplan, för vilka hangaren egentligen varit avsedd, ha däremot
vid längre uppehåll i endast ringa utsträckning intagits i hangaren och i
stället uppställts i det fria. Under det första året hangaren varit i bruk (tiden
22 okt. 1949—21 okt. 1950) har övernattning på Torslanda huvudsakligen
förekommit för danska och norska plan, vilka uppehållit lufttrafiken
enligt ett nordiskt samtrafikavtal under beteckningen SAS. Hangarförvaring
respektive parkering på fältet har för dessa flygplan förekommit i
följande omfattning.

Planet tillhörigt	Hangar- förvaring	Parkering på fältet
ABA......................	........ 1	1
DDL (danskt)..............	........ 28	187
DNL (norskt)..............	........ —	121
	29	309

Andra trafikföretag med större flygplan ha under samma tid utnyttjat
hangaren endast undantagsvis (vid fyra tillfällen) i samband med charterflygning,
varjämte flygvapnet erlagt avgifter för fyra intagningar i hangaren.
Det må framhållas att hangaravgiften per dygn för ett större flygplan
uppgår till SO—100 kronor.

Verkliga inkomster och utgifter för hangaren under ettårsperioden 1 oktober
1949—30 september 1950 kunna enligt uppgifter från luftfartsstyrelsen
angivas på sätt som framgår av följande uppställning.

Inkomster: Hangaravgifter............................... 19 700

Hyror....................................... 19 600

Beräknad hyresinkomst för av luftfartsverket disponerade
lokaler........................... 14 600 53 900

Utgifter: Bränsle...................................... 18 000

Underhåll.................................... 4 000

Lyse........................................ 3 200

Avskrivning efter 2 % å ett anvisat medelsbelopp

av tillhopa 1 965 000 kronor................ 39 300

Förräntning efter 3,2 %...................... 62 900 127 400

Underskott: kronor 73 500

Enär huvuddelen av det investerade kapitalet redan tidigare bokföringsmässigt
avskrivits genom före den 1 juli 1947 anvisade avskrivningsanslag
och med tillämpning av de särskilda regler, som gälla beträffande förräntningen
av de affärsdrivande verkens investerade kapital, kommer nu nämnda
underskott icke till uttryck i luftfartsverkets bokföring.

145

Principerna för luftfartsstyrelsens taxepolitik berördes i propositionen
1947: 194 angående ändrad redovisning av luftfartsfonden m. m. Vederbörande
departementschef anförde därvid bl. a., att syftet med luftfartsverkets
affärsdrivande verksamhet borde vara att genom god planering av investeringarna
i flygfält m. in. samt rationell drift av markorganisationen
hålla kostnaderna för verksamheten så låga som det med hänsyn till trafiksäkerhetens
krav och skäliga anspråk på en i övrigt god service vore
möjligt. Taxesättningen borde under beaktande härav ske på sådant sätt
att, i den mån internationella förhållanden ej lade hinder i vägen, täckning
för kostnaderna jämte skälig förräntning av till luftfartsverkets förfogande
ställda kapitaltillgångar erhölles. Den höjning av flygplatsavgifterna,
som i angivna syfte vore förestående, borde företagas med en viss
försiktighet, så att trafikflygets utveckling och begagnandet av de svenska
flygplatserna icke härigenom hämmades. Det vore därför möjligt, att man
åtminstone under en övergångstid måste räkna med att full kostnadstäckning
måhända ej kunde erhållas.

I samma proposition anfördes vidare, att man i ekonomiskt avseende borde
särhålla luftfartsverkets verksamhet från trafikföretagens. Detta borde
gälla även beträffande ABA. Ehuru detta företag då nästan helt ägdes av
staten, borde det icke i ekonomiskt hänseende behandlas på annat sätt än
andra lufttrafikföretag.

Revisorernas uttalande. Enligt av statsmakterna uppdragna riktlinjer
skall taxesättningen för luftfartsverkets markorganisation i princip ske på
sådant sätt, att täckning för kostnaderna jämte skälig förräntning av kapitalinvesteringarna
erhålles. Vidare skall luftfartsverkets ekonomiska resultat
särhållas från lufttrafikföretagens, utan hänsyn till statens ekonomiska
intressen i företagen.

Från och med år 1943 gjorde Aktiebolaget Aerotransport upprepade
framställningar till vederbörande statliga luftfartsmyndighet om iordningställande
av en ny hangar jämte verkstadsutrymmen på Torslanda flygplats.
Behovet av en hangar därstädes angavs av bolaget såsom mycket
trängande, såväl för flygtrafiken på Göteborg som av trafiksäkerhetsskäl.
För att tillgodose flygtrafikens behov bcslöto statsmakterna år 1946, att
en hangar skulle uppföras på Torslanda; kostnaden beräknades därvid till
800 000 kronor. Under planeringstiden framställde ABA önskemål om förhyrande
av hela byggnaden för bolagets räkning och erhöll sedermera luftfartsstyrelsens
anbud härom. Sedan byggnaden färdigställts hösten 1949
för en kostnad av 1 965 000 kronor, hade emellertid —- såsom en följd av
den ekonomiska kris som sedan år 1948 drabbat den civila luftfarten —
åtskilliga rationaliseringsåtgärder vidtagits inom de svenska lufttrafikföretagen.
Sålunda hade ABA sammanslagits med det helt privatägda SILA
till ett nytt bolag, lufttrafiken på Göteborg hade inskränkts och lufttrafikföretagen
hade på olika sätt sökt begränsa sina omkostnader. ABA ansåg
10—508049. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

146

sig i detta läge icke kunna vidhålla den tidigare utfästelsen om förhyrande
av hela hangaren på Torslanda.

Under den tid av något mer än ett år, varunder den nya hangaren på
Torslanda varit i drift, ha verkstads- och kontorsutrymmen varit uthyrda
till olika företag, under det att hangarhallen endast i mycket ringa utsträckning
varit utnyttjad och flygplanen i stället uppställts i det fria på
fältet. ABA tillhöriga flygplan ha endast vid två tillfällen övernattat på
Torslanda och vid ett av dessa tillfällen intagits i hangaren. Det övervägande
antalet övernattningar, som förekommit under det första verksamhetsåret,
har gällt danska och norska flygplan, vilka uppehållit lufttrafiken
enligt ett nordiskt samtrafikavtal under beteckningen SAS. Vid de 338
tillfällen, som dessa plan under nämnda år övernattat på Torslanda, har
hangarförvaring förekommit 28 gånger; i övrigt har parkering på fältet
ägt rum. Luftfartsverkets inkomster av hangarhallen ha till följd härav
uppgått till endast en ringa del av vad man haft anledning att räkna med.

Enligt revisorernas mening hade luftfartsstyrelsen bort i tid försäkra
sig om bindande hyresavtal med det lufttrafikbolag, för vars räkning hangaren
i första hand uppförts.

Revisorerna äro icke beredda att utpeka vilka åtgärder som i nuvarande
läge böra vidtagas för att undanröja ovan påtalade missförhållanden.
Skulle en uppgörelse med vederbörande trafikföretag icke kunna träffas,
måste emellertid övervägas alt åtminstone delvis disponera hangarutrymmet
för annat ändamål.

347

Finansdepartementet.

§ 15.

Längmanska donationsfonden.

Den 19 oktober 1863 rapporterade svenske generalkonsuln i Helsingfors
C. L. Dahlfeldt till svenska utrikesdepartementet, att en finsk f. d. handlande
Eric Johan Längman, vilken någon dag dessförinnan under tillfällig
vistelse därstädes avlidit i en ålder av 64 år, upprättat ett testamente å ca
320 000 rubel silver till förmån för de finska och svenska folken, varvid
det svenska folket erhållit brorslotten eller ca två tredjedelar. Dahlfeldt,
som några dagar senare kunde översända avskrift av Längmans testamente,
anhöll om instruktioner och fullmakt att tillvarataga de svenska intressena
i den Längmanska arvssaken.

Den 27 oktober 1863 uppdrog Kungl. Maj :t åt justitiekanslern att vidtaga
de laga åtgärder, som bleve erforderliga för bevakande av svenska folkets
rätt med avseende å Längmans testamente.

Längman har inför eftervärlden framstått som en ganska gåtfull person;
om hans levnadslopp äger man endast sparsamma upplysningar.

Längman var född i Borgå den 24 maj 1799. I 20-årsåldern flyttade han till
Helsingfors, där han fick anställning som bodbiträde. Han verkade sedermera
som handelsman på flera platser och trädde härunder två gånger i
konkurstillstånd. På 1830-talet kom han in i trävarubranschen och skapade
under de följande årtiondena en mäktig koncern inom skogsindustrien.
Längmans ovanliga framgång på detta område har förklarats dels med de
abnormt låga priser på skog, som rådde vid denna tid, dels med hans företagsamhet,
driftighet och skrupelfrihet. För trävarunäringens utveckling
voro emellertid Längmans insatser av stor betydelse; han öppnade nya leder
för flottningen och befordrade den finska exporten av trävaror.

Då Längmans planer att ytterligare utvidga sin sågverksrörelse mot slutet
av 1850-talet stötte på motstånd, realiserade han större delen av sin fasta
egendom i Finland och lämnade landet. Han bosatte sig nu i London och
drev härifrån en omfattande affärsrörelse. Under sina sista levnadsår uppträdde
Längman som företagare också i Sverige. Sålunda anlade han en
stor fabrik i Malmö för tillverkning av mongo (konstull) och shoddy. Fabriken,
som sysselsatte ett 50-tal arbetare och stod under ledning av Längmans
förtroendeman, ullkratsningsfabrikören R. G. Ekman, startade sin verksamhet
i februari 1863 men nedlades efter Längmans död och såldes 1865
till F. H. Kockum. Under tillfälligt besök i hemlandet avled Längman, såsom
nämnts, i Helsingfors den 16 oktober 1863.

Av allt att döma var Längman en säregen och sammansatt personlighet.

148

Vid sidan av sitt utpräglade sinne för affärer och praktiska ting ägde uppenbarligen
den framgångsrike affärsmannen ett levande intresse för sociala
och kulturella frågor, varom framför allt hans donationsurkunder bära
vältaligt vittnesbörd. Redan på ett tidigt stadium tog han sig an den sedermera
bemärkte statsmannen och författaren J. V. Snellman och var under
många år dennes välgörare och förtrogne. I testamentet, som andas en varm
social medkänsla, meddelar Längman, att han sedan lång tid tillbaka beslutat
förbliva i ungkarlsställning för att därigenom undgå en delning av
förmögenheten och sålunda »få sina välmenande och bekymmersfyllda önskningar
uppfyllda».

Längmans testamente, som i avskrift här bifogas, var dagtecknat i London
den 20 december 1859 och innehöll i huvudsak följande föreskrifter.

Längmans förmögenhet — av honom själv uppskattad till 320 000 rubcl
silver —- skulle förräntas, till dess den uppnått en storlek av 450 000 rubel.
Därefter skulle den skiftas, så att sl/»o skulle användas »till förmån för Finlands
alla stånd och folkklasser», dock med undantag för dem som tillhörde
»församlingar som hålla egen grekisk kyrka och egen grekisk präst», samt
att “/» skulle användas »till förmån för Sveriges alla stånd och klasser». Beträffande
de donerade medlens förvaltning och användning innehöll testamentet
utförliga men delvis oklara och egendomliga bestämmelser.

Finlands andel skulle efter delningen fortfarande förkovras till
dess den uppnått en storlek av 620 000 rubel. Av dessa medel skulle bildas
två fonder, A-fonden eller den s. k. grundfonden, samt B-fonden. A-fonden
skulle enligt testamentets föreskrifter användas till:

»l:o) för kommunala behofver såsom Jordbruks och skogs Modell farme,
Folkskolor, bidrag till Jordgummor, Docktorer, Läke Medel, Sjuka, Fattiga
och dylilce Orkeslösa hindrade på hvilket sätt som hällst att kunna eller
förmå arbeta; och i rundeligare mohn till bättre klassens nödlidande; Sparbanker,
Understöd och lifränta för Oäkta och ej skyddegande barn, m. hvad
för en kommun anses af behof.

2:o) för Hungers-, Missväxt- och Farsotsår, Brand och andra Natur påkommande
skador och olyckor, såsom Watten öfversvämning Jordras, Hagel
in. in. dylikt.

3:o) för bidrag till Bergverken, Morasters uttorkning, Sjöars af- och tillledning,
Landsvägars uphjelpande och Kommunikationers befrämjande.

4:o) för Sjöfart och handel.

5:o) för Industri och slöjd.

6:o) för lifräntefond.

7:o) för Jernvägar, Kanaler och andra allmänt nyttiga företag.»

Någon utdelning ur A-fonden skulle dock icke få förekomma förrän fonden
genom ränta på ränta uppnått 4 miljoner rubel. Då skulle vissa delfonder
bildas enligt invecklade grunder, och ur dessa skulle utdelning ske till
de angivna ändamålen.

B-fonden avsågs för »vetenskaper och sköna konster, litterära arbeten och
skrifters gratis utdelning till allmoge på det nödig förtida kännedom och
håg förberedes, för att upprätthålla och förvalta förtecknade fonder; samt

149

för avlöningar, omkostnader och resor till och för dem, vilka uti styrelse-,
kontrollerings-, förvaltnings-, räkenskaps- och bokföringsväg skola redogöra
för alla fonder». Från denna fond skulle också utgå livräntor till vissa
i testamentet närmare angivna personer. Även beträffande B-fonden är föreskrivet,
att medlen skola förräntas i serier, men bestämmelser saknas om
tidpunkten, då utdelningen får börja. Det stadgas dock, att till livräntor,
omkostnader samt till litterära behover m. in. tillsammans icke får användas
mer än hälften av årliga räntan — »på det att denna fond icke måtte betagas
önskad kraft, samt att någonting i stort måtte i en framtid kunna verkas
och utföras».

Beträffande Sveriges andel skulle enligt testamentet gälla motsvarande
föreskrifter vad angår förvaltningen och användningen av en A-fond
och en B-fond. Dessa fonder uppgå f. n. till ca 8 840 000 resp. 4 306 000 kronor.
Därjämte skulle emellertid medel anslås av kapitalet för bildande av en
tredje fond, C-fonden. Denna fond, som f. n. uppgår till ca 2 210 000 kronor,
skulle användas »till svenska kursens upphjälpande» men fick icke tagas
i bruk, förrän den genom förräntning vuxit till 100 miljoner riksdaler. Härom
innehåller testamentet följande säregna och ganska dunkla stadganden:

»---och återstående---bestämmes under benämning av fonden

L:a C för svenska kursens upphjälpande, att till en början uti Sverige eller
där högsta ränta kan fås, förräntas, och varigenom serietiden förkortas men
sedan i utlandet, där räntan förmånligast erlägges och säkerhet för kapitalet
finnes, vid förmånligaste kurstillfälle utlånas och förräntas, och att därifrån
vidare till egna och andra länders bolag, samt läne- och provinsbanker
avgivas, där högre ränta påräknas kan, och slutligen då kapitalet fått tillväxa,
till regeringar utlånas. Enär denna fond L:a C igenom förräntning uppkommit
till etthundra miljoner riksdaler svenskt riksmynt, då indrages till
förmån för staten halva årliga ränta såväl i ädel metall efter utvisande behov,
som uti växlars avgivande, under det att utlåningen och förräntningen i
utlandet och indragning av halva årliga räntan sålunda bör utan avvikelse
och efter utvisande schema fortgå».

Dagen efter Längmans död hade rådsturätten i Helsingfors förordnat
professorn J. W. Rosenborg och handlanden C. G. Langéen att såsom kuratorer
övertaga förvaltningen och utredningen av dödsboet. I enlighet med
sitt av Kungl. Maj :t givna uppdrag vidtog den svenske justitiekanslern ofördröjligen
åtgärder för att tillvarataga svenska folkets rätt i fråga om Längmans
testamente och befullmäktigade den 9 februari 1864 generalkonsuln
Dahlfeldt samt kanslirådet, professorn J. Ph. Palmen att såsom ombud å
svenska statens vägnar bevaka testamentet och i övrigt i enlighet med justitiekanslerns
anvisningar företräda de svenska intressena. Kungl. Maj:t
fastställde den 27 maj 1864 instruktion för ombuden. På finsk sida hade
senaten den 19 december 1863 lämnat motsvarande uppdrag åt förste kammarförvanten
V. von Ilaartman.

Ombuden hade utan tvivel en svår uppgift, då testamentets oklara och
underliga bestämmelser kunde ge anledning till åtskilliga tolkningstvistcr,

150

vartill kom att bestämmelserna om donationernas uppdelning vållade en
ganska stark misstämning i Finland. Bouppteckning förrättades i Anjala
den 12 april 1864, varvid boets behållning uppskattades till 1 338 000 mark.

Vid Elimä och Anjala häradsrätt bevakade ombuden därefter testamentet
till förmån för svenska och finska folkens rätt. En ingående undersökning
verkställdes för att styrka testamentets »verklighet och autenticitet». Härvid
uppmärksammades särskilt ett vittnesmål av borgmästaren C. G. Bergstedt.
Denne hade i februari 1860 i Uleåborg sammanträffat med Längman,
som visat honom testamentet och anmodat honom bevittna detsamma. Bergstedt
hade då gjort Längman allvarliga föreställningar beträffande testamentets
innehåll under framhållande av att Längman bort donera sin egendom
på annat sätt, »där det kunnat göra landet eller någon viss ort mera
och snarare gagn», ävensom att Sverige icke bort komma i fråga såsom testamentstagare.
Längman, som blivit mycket uppbragt över Bergstedts kritik,
hade genmält, att han i flera år noga övertänkt saken samt att han, som
vore svensk till börden, därför velat ihågkomma Sverige. På Bergstedts frågor,
om testamentet verkligen gåve uttryck för hans yttersta vilja, hade
Längman, som vid tillfället i fråga var vid fullt redig sinnesförfattning,
svarat bestämt jakande.

Något klander från Längmans släkt anfördes icke mot testamentet, som
vann laga kraft år 1865. Men från annat håll igångsattes en aktion, som i
förstone tycktes äventyra hela donationen. Redan kort efter Längmans död
började rykten cirkulera att en f. d. sågverksbokhållare Adam Fennander
skulle inneha en av Längman utfärdad skuldsedel på icke mindre än 350 000
rubel silver, d. v. s. ett belopp överstigande Längmans hela uppskattade förmögenhet.
Tidningarna togo upp saken, men i stort sett vann uppgiften
ingen tilltro. Vid år sproklamation efter Längman den 21 april 186a företeddes
emellertid skuldsedeln av borgmästaren i S:t Michel Julius Nygrén, som
övertagit densamma av Fennander. Härvid anförde Nygrén till rättens protokoll:
»I händelse den rättegång, som torde uppstå i anledning av berörda
krav, slutligen vinnes, vilket jag saknar all anledning att betvivla; så förärar
jag härigenom högtidligen och offentligen 7/s av summa behållning
till Finlands folk till användande efter ständernas beslut, samt förbinder
mig att den återstående y8 delen skall användas dels till uppbyggande av
luthersk kyrka och rådhus i S:t Michels stad, dels till sådan delning emellan
herr Karl Gustaf Fennander (Adam Fennanders son) och mig att den
förre erhåller större delen; jag för besvär och kostnader däremot den
mindre, ----•»

Här förelåg sålunda i uppseendeväckande form ett försök att kullkasta
de Längmanska donationsbestämmelserna. Borgmästare Nvgréns framträdande,
som uppenbarligen spekulerade i det på finsk sida förefintliga missnöjet
med donationsmedlens fördelning, väckte stor uppmärksamhet i tidningspressen.
Den rättsliga undersökningen, som bl. a. innefattade handstilsanalyser
och vittnesförhör, gav emellertid intet belägg för skuldsedelns
äkthet, och kravet avvisades.

151

Om förvaltningen av Längmans kvarlåtenskap hade på tidigt stadium
stridiga meningar yppats mellan de svenska och de finska ombuden. Kejserliga
senaten beslöt den 4 maj 1864 att alla till de Längmanska fonderna inflytande
medel, vilka enligt testamentet under en övergångstid skulle i Finland
förvaltas, skulle »omsatta i räntebärande papper nedsättas i Finlands
bank». Svenska regeringen föreskrev däremot i de den 27 maj s. å. utfärdade
instruktionerna för svenska ombuden att den svenska andelen i avvaktan
på dess överförande till Sverige skulle »i Finland göras fruktbärande
medelst utlåning mot säkerhet i finska hypoteksföreningens obligationer eller,
om sådant ej kunde ske, genom deposition mot högsta ränta i Finlands
bank». Bakom finska senatens beslut låg enligt generalkonsuln Dahlfeldt en
åstundan att genom uppköp av hypoteksföreningens obligationer stärka
dess kredit. Ehuru chefen för finska finansdepartementet, Längmans vän J,
V. Snellman, uppenbarligen önskade en ändring av beslutet, vidhöll senaten
den 6 oktober 1864 sin tidigare uppfattning och åberopade testamentets bestämmelse,
att förvaltningen skulle ske i Finland, tills dess kapitalet vuxit
till 450 000 rubel, ett belopp, som enligt Dahlfeldts uppfattning svårligen
skulle någonsin uppnås, om de av senaten utstakade grunderna för förvaltningen
skulle vidhållas. De svenska myndigheterna innehöllo under dessa
förhållanden de medel, som inflöto vid försäljningen av Längmans egendom
i Sverige.

Konflikten löstes så att förmögenhetsfördelningen ägde rum, innan fonderna
vuxit till det i testamentet stipulerade beloppet. Svenska regeringen
begärde på diplomatisk väg fördelning, vartill kejsaren av Ryssland lämnade
sitt bifall efter senatens hörande. En första delning av det disponibla kapitalet
enligt de fastställda procenttalen ägde rum i november 1866, varefter
ytterligare avräkningar skedde kvartalsvis allteftersom medlen inflöto till
och med 1876, då Sverige erhöll sin sista anpart. Förvaltningen av respektive
andelar övertogs sedermera av Finlands bank i fråga om de till Finland
anvisade donationsmedlen och av svenska statskontoret i fråga om de svenska
donationsmedlen.

Över förvaltningen av de Sverige tillfallna Längmanska donationsmedlen,
som försiggick enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder, har statskontoret
»från tid till annan» avlämnat särskilda redogörelser till Kungl. Maj:t.
De vid delningen övertagna aktieposterna i finska industriföretag realiserades
så snart detta med fördel kunde ske, och medlen placerades så gott som
uteslutande i svenska obligationer.

F. n. är huvudparten av fondmedlen eller ca 11 490 000 kronor placerade
i statsobligationer och vissa andra guldkantade obligationer, 3 490 000 kronor
utgöra inteckningslån, 161 000 kronor kommunlån samt 85 000 kronor
statsskuldförbindelser.

Avkastningen å fondmedlen uppgick under budgetåret 1949/50 till 480 406
kronor 20 öre, varav på A-, B- och C-fonderna respektive 275 557 kronor 35
öre, 135 962 kronor 38 öre och 68 886 kronor 47 öre.

Ur den finska B-fonden ha understöd regelbundet utbetalats allt sedan år

152

1882, varvid i enlighet med testamentets föreskrifter använts hälften av
ränteinkomsterna, medan återstoden lagts till fondens kapital. A-fonden,
som enligt testamentsbestämmelserna skulle växa till ett belopp av 4 miljoner
silverrubel, bar hitintills icke tagits i anspråk. Emellertid har finska
riksdagen på bankutskottets förslag år 1950 beslutat att även A-fonden
skall tagas i bruk. I bankutskottets motivering framhålles bl. a., att fonden
numera uppgår till över 22 miljoner mark och att silverrubeln vid den tid
(1860), då marken blev landets mynt, motsvarade 4 mark. Om man bortser
från penningvärdets förändringar skulle sålunda det belopp av 4 miljoner
silverrubel, som stipulerats i testamentet, redan för flera år sedan ha överskridits.
Då testator icke gjort några förbehåll, för den händelse penningvärdet
skulle falla, och fonden sannolikt aldrig skulle kunna tagas i bruk,
om hänsyn härtill skulle tagas i detta fall, ansåg sig utskottet böra förorda
att utdelning omedelbart skulle äga rum.

I Sverige dröjde det avsevärt längre, innan B-fonden började tagas i bruk.
I samband med avlämnandet av berättelse över de Längmanska fonderna år
1877 ifrågasatte statskontoret om icke utdelning av understöd ur B-f onden
skulle kunna påbörjas och föreslog, att i så fall en särskild kommitté borde
tillsättas. I yttrande den 22 december 1877 förklarade justitiekansler sämbetet,
att flera tolkningar kunde göras av testamentets föreskrifter på denna
punkt. Enligt den ena, som förfäktades av statskontoret, borde utdelning av
halva räntan kunna påbörjas, om ej genast, så åtminstone så snart det belopp,
som skulle bilda l:a serien, vore uppnått. Enligt den andra tolkningen
hade testators avsikt med B-fonden varit vad som stadgades om A- och Cfonderna,
nämligen att utdelning av halva behållna räntan ej skulle få äga
rum förrän samma fond vuxit till så stort belopp som efter testators sätt
att räkna och uttrycka sig svarade mot »sjätte seriens slut». Då ämbetet
för sin del ansåge den sist anförda åsikten som den riktiga, hemställde ämbetet,
att någon utdelning från fonden icke borde äga rum. Kungl. Maj :t beslöt
den 25 januari 1878 i enlighet med justitiekanslerns hemställan.

I motion till 1893 års riksdag hemställde friherre A. E. Nordenskiöld under
åberopande av de finska statsmakternas beslut i fråga om den finska
B-fonden, att den svenska B-fonden omedelbart skulle tagas i bruk. Motionären
anförde härvid bl. a.: »Såsom man lätt kan finna är testamentet ej
allenast avfattat under den långtifrån berättigade förutsättning, att de nu
rådande ekonomiska förhållandena och lagarna för kapital och ränta skola
oförändrade äga bestånd en följd av århundraden, utan även eljest ytterligt
svårtytt.»

Riksdagen biföll motionen, men sedan justitiekanslersämbetet vidhållit
sin tidigare uppfattning, fann Kungl. Maj :t ej skäl medgiva utdelning ur
fonden.

Först år 1918 fattades beslut om utdelningens påbörjande, sedan frågan
utretts av särskilda sakkunniga.

Såväl A-fonden som C-fonden ha förblivit orörda, då de stipulerade minimibeloppen
av 4 miljoner silverrubel, d. v. s. 11,2 miljoner kronor, respek -

153

tive 100 miljoner riksdaler (kronor), ännu icke uppnåtts. Silverrubeln har
då tillagts ett värde av 2 kronor 80 öre, och hänsyn har icke tagits till penningvärdets
förändring. På grund av att den finska valutan försämrats i
långt högre grad än den svenska inträder det egendomliga förhållandet, att
den svenska A-fonden ej får tagas i hruk förrän den stigit till ett belopp, som
omräknat i finsk valuta skulle utgöra icke mindre än ca 500 miljoner mark,
medan den finska A-fonden, som nyss nämnts, befunnits kunna enligt testamentets
ordalydelse tagas i bruk, när den överstigit ett belopp av 16 miljoner
mark. De ändamål, som A-fonden enligt testators mening skulle tjäna, ha
ovan angivits. Som en allmän motivering har Längman bl. a. anfört följande:
»Mina uti Finland under idkad sågrörelse uti nära 30 år i alla directioner
gjorda resor, även att hava ägt ett sågverk uti Övertorneå, har lärt
mig känna varje mänskligt lidande.» Då nöden och svårigheterna voro störst
i de nordliga delarna av respektive länder, skulle enligt Längmans mening
hjälpåtgärderna insättas successivt med början norrifrån. Såsom finska
bankutskottets ordförande framhåller i en PM, som lagts till grund för utskottets
hemställan, är det sannerligen icke få och obetydliga uppgifter som
skulle realiseras med dessa understöd. Vad Längman önskade se förverkligat
med sina donationsmedel var emellertid så omfattande och så kapitalkrävande,
att han ansåg sig böra stipulera, att kapitalet skulle växa till
föreskrivna avsevärda belopp, innan avkastningen fick utnyttjas. »På detta
sätt», heter det i den citerade PM, »bringade han icke endast hela sin förmögenhet
i fara att förbli onyttig utan beredde också alla dem, som nödgats
taga befattning med fonderna, mycken huvudbry».

Revisorernas uttalande. Som av den lämnade redogörelsen framgår har av
de Längmanska donationsmedlen hittills endast B-fonden tagits i anspråk,
medan såväl A- som C-fonden förblivit orörda. A-fonden uppgår f. n. till ca
8 840 000 kronor och kan med en genomsnittlig förräntning av 3 procent
först år 1959 beräknas uppnå det belopp, då fondens avkastning enligt testamentsbestämmelserna
må utbetalas för i testamentet angivna ändamål. Det
torde ligga i öppen dag, att den oerhörda omdaning, som det svenska samhället
genomgått under dessa hundra år, väsentligen rubbat förutsättningarna
för de av testator avsedda hjälpaktionerna. Det må härvidlag endast
erinras om att järnvägs- och kanalbyggnader, landsvägsbyggen och kommunikationsväsen
i allmänhet icke numera främjas genom enskilda insatser
utan drivas av staten. Liksom det allmännas uppgifter i fråga om kommunikationer,
industri och handel blivit alltmera genomgripande, har också
den moderna socialpolitiken i växande omfattning tagit sig an de uppgifter,
som på Längmans tid kunde lösas endast genom enskilda personers välgörenhet.
Det torde därför redan nu stå klart att det måste bliva förenat
med betydande svårigheter att framdeles finna användning för fondens medel
i enlighet med donationens ursprungliga syften. Med hänsyn till den
relativt korta tid, som nu återstår intill dess A-fondens ianspråktagande blir
aktuellt, ha revisorerna i detta sammanhang dock icke ansett sig höra föreslå
en ändrad disposition av densamma.

154

Än mer föråldrade och verklighetsfrämmande te sig emellertid testamentets
bestämmelser om den s. k. C-fonden. Denna fond, som f. n. uppgår till
ca 2 210 000 kronor, beräknas uppnå det stipulerade minimibeloppet å 100
miljoner kronor tidigast i slutet av 2000-talet. Längman har icke i testamentet
lämnat några närmare förklaringar till sina föreskrifter om Cfondens
användning. Det har heller icke varit möjligt att i brev eller andra
källor finna några antydningar om de motiv, som bestämt Längmans handlande
på denna punkt. Det hade eljest legat nära till hands att antaga, att
Längman diskuterat saken med sin förtrogne vän Snellman, vilken var speciellt
intresserad av valutafrågor och var den som främst stod bakom genomförandet
av den stora valutareformen i Finland år 1865. Den finska
valutakrisen hade varit brännande under 1850-talets senare hälft, och olika
projekt att genom tillförsel av valuta stärka kursen hade diskuterats, varvid
bl. a. ett större lån sökts hos bankirfirman Rotschild. Att Längman tagit
intryck av de finska valutasvårigheterna och de ivriga diskussionerna kring
valutakursen säger sig självt, men det är med tanke på Längmans antiryska
inställning också uppenbart, att han icke med sina donationsmedel
ville stödja den finska valutan, så länge Finland stod i beroende av Ryssland.

Längmans direktiv rörande användningen av C-fonden, nämligen »för
svenska kursens upphjälpande», måste ses mot bakgrunden dels av det år
1859 rådande penningsystemet, dels av det vid denna tidpunkt aktuella ekonomiska
läget. Efter det att pappersmyntfot med allenast korta avbrott
hade härskat i Sverige under nära 90 år, hade silvermyntfot återupprättats
år 1834. Ledstjärnan för riksbankens politik blev då främst att icke på nytt
äventyra silvermyntfotens bestånd. Detta krävde, att de utländska växelkurserna
hindrades att för någon längre period överskrida den punkt, där
export av silver från Sverige kunde bliva lönande. För detta ändamål blev
det tidtals nödvändigt att anlita utländsk kredit. Visserligen äro bestämmelserna
i Längmans testamente så oklara och motsägelsefulla, att man ej
med säkerhet kan sluta sig till hans avsikter härvidlag, men det förefaller
sannolikt, att han ville för Sveriges räkning skapa en stor, i utlandet
placerad fond, som vid behov skulle kunna anlitas för att på så sätt undgå
de drastiska ingripanden, som eljest skulle ha blivit ofrånkomliga för atf
bevara valutans silvervärde och som skulle ha medfört starka påfrestningar
för det inhemska affärslivet. Dylika rubbningar lågo kanske närmare
till hands på den tiden, eftersom man då icke drev diskontopolitik i
egentlig mening och över huvud taget icke använde växlingar i räntefoten
som regulator av penningväsendet. Detta sammanhängde delvis med att ett
lagligt räntemaximum existerade men också med att riksbankens räntesatser
inom vissa marginaler voro fastställda från riksdag till riksdag.

Till denna förklaring i det då gällande penningpolitiska systemet kommer
sedan den som ligger i det vid tiden för testamentets upprättande rådande
ekonomiska läget. Frågan om valutans stabilitet hade blivit särskilt aktuell
genom 1857 års internationella kris, som drabbat Sverige måhända än mer
påtagligt än fallet hade varit med föregående kriser. Den tanken har fram -

155

kastats, att missräkningar i samband med Längmans företagarVerksamhet
skulle ha väckt hans håg att stödja den svenska valutan. Huru härmed än
må ha förhållit sig hade Längman efter sin avresa från Finland år 1857
rikliga tillfällen att studera finanskrisen i Sverige och dess verkningar speciellt
för den näringsgren, vars uppblomstring låg honom så varmt om hjärtat.
Visserligen övervunnos verkningarna av denna kris ganska snart, men
ännu när Längmans testamente i slutet av år 1859 avfattades, hade den
varit fullt aktuell.

Sedan den tid, då Längmans testamente tillkom, har Sveriges liksom de
flesta andra länders penningsystem erhållit helt nya grundvalar. Också om
de åtgärder, Längman kan förmodas ha haft i tankarna, kunde ha haft ett
visst berättigande på hans egen tid, ha de i varje fall numera helt förlorat
sin aktualitet. Det finns ej heller någon som helst anledning att antaga,
att det på hans tid rådande penningpolitiska systemet någonsin skall komma
tillbaka. Härtill kommer att testators föreskrifter i fråga om C-fondens förvaltning
under den långa tillväxttiden äro behäftade med åtskilligt, som
för eftervärlden framstår som orimligt — t. ex. om »utlåning till Regeringar»
— vilka den förvaltande myndigheten icke har möjlighet att ställa
sig till efterrättelse.

Av det sagda torde framgå, att de vid tidpunkten för testamentets tillkomst
rådande — särskilt de valutapolitiska — förhållandena sedermera i
grund så förändrats, att C-fonden, även om den nu skulle ha nått den storleksordning,
som stipulerats, icke kan användas för avsett ändamål, att fonden
icke kan förvaltas enligt givna föreskrifter samt att den ej heller,
mänskligt att döma, framdeles kan komma att tagas i anspråk i enlighet
med testators uttryckliga önskemål.

Med hänsyn till det anförda anse revisorerna det önskvärt, att frågan om
icke C-fondens medel (f. n. ca 2 210 000 kr.) omedelbart böra nyttiggöras,
tages under övervägande. Därvid synes i första hand förtjäna övervägas,
om icke fonden i enlighet med testators allmänna inställning och intentioner
bör överföras till och sammanslås med B-fonden (f. n. ca 4 306 000
kr.), varigenom fondmedlen kunna användas för de kulturella och vetenskapliga
ändamål, som testator bevisligen velat främja.

Avskrift.

»Min qvarlåtenskap, bestående uti:

Reverser m. m. enligt förteckning till Kapital.............. S. R. 112 970: —

do do do .............. » 84 154:07

do do do .............. » 45 682: 56

S. R. 242 806: 63

Af för osäkra fordringar................................. »__806: 63

S. R. 242 000: —

156

Värdet för 70 000 stock, dels levererade, dels under flötning,

ant£>ges............................................... S. R. 63 000: —

Fordran hos Dresser & Co. & H. Matsen................. » 15 000: —-

S. R. 320 000: —

hvilket kapital, mindre eller större, skall efter min död förräntas, intills det uppnått
450 000 Rubel Silfver.

Af denna summa skall S. R. 218 750 delas uti Sju lotter,

och » 231 250 delas uti Fem lotter, nämligen

2/7 delar av R. 218 750 till förmon för Finlands alla
Stånd och Folkklasser, och hvartill enskilta
Egendoms-innehafvare af alla Religioner höra,
men dit höra icke församlingar som hålla egen
grekisk kyrka och egen Grekisk präst, gör ... S. R. 62 500: —

2/5 delar af R. 231 250 till öfverst nämndas förmån » 92 500: — 155 000:

5/7 delar av R. 218 750 till förmon för Sveriges alla

Stånd och Folkklasser......................S. R. 156 250:_

3/5 delar af R. 231 250 till desamma gör........ » 138 750: — 295 000:_-

S. R. 450 000: —

Af årliga räntan skall Fru Sophie Kåskelin, som med ömhet vårdat mig och
under loppet af flere år mitt hem, jemte hennes tvenne barn min Gud Son
och Gud dotter, samt efterföljande anhöriga och personer, så länge de leva
årligen erhålla:

till Fru Sophie Kåskelin, med flere dertill ägande dopnamn

Otteliana m. m........................................ S. R. 1 000:_

till hennes Son Uno Kåskelin och till hennes yngsta dotter Elida

Kåskelin.............................................. » 1 000: —

hvaraf Sonen får intills fyllda 21 år, årligen 700 Rubel, och dottren
under samma tid årligen S. R. 300. Men derefter erhåller
dottern 700 Rubel och Sonen 300 Rubel.

till Fru Kåskelins Moder Enke Fru Ljeutenantskan född Pistolkorss,
hennes namn mins jag icke, men hon är Herr G. Kås -

kelins Svär Moder...................................... » 3o:_

till min Stjuf Syster Lovisa Klimetz........................ » 100:_

till min Stjuf Systers Son Fredric Klimetz................... » 150!_

till dess hustru Johanna Klimetz........................... » 100: -_

till min stjuf systers dotter Wendla Amalia Taube........... » 40: —

till min Ekonom tjenstgörande vid mitt frånfälle............. » 150: —

till Enke Fru Sidensjö i Lovisa, dessförinnan under namnet

Florin................................................. » 25: —

Snickare Enkan Malen i Fredrikshamn...................... » 25:_

10 Enkor i Anjala kapell, namnen på en del uppgifna........ » 70: —

till Snickare hustrun Johanna Palmgren..................... » 20: •—

till Enke Fru Griiner i Stockholm Rdr 50 utgör............. » 30: —

tillsammans S. R. 2 740

Att utgå med 2/5 af årliga räntebeloppet ifrån till förmån för Finland
bestämda 92 500 Rubel samt med 3/5 delar af årliga räntebeloppet från
de för Sverige bestämda 138 750 Rubel.

Mine öfriga icke här antecknade, såväl kände som okände Slägtingar, äga
i följe häraf intet anspråk å min qvarlåtenskap, hvarken till större eller
mindre del, icke eller något utöfver till här förtecknade Slägtingar än de

157

belopp här bestämt blifvit, öfvertygad att den oberoende delen som må hända
mig okändt beroende delen af min slägt anhöriga böra prisa denna åtgärd,
då de erfara huru knappt det nu förärade är, endast beräknat att i tidens
längd kunna önskad värkan göra.

Uppgifter å mina tillgångar finnas enligt hoslaggde och framdeles utvisande
Qvittans Intyg innom förseglat Convolut inlagda i Finska Bankens Hvalf,
samt till Comsul Julius Dippel i Viborg, och uti Convolut hos mig, såsom
ock uti mine för det löpande året förda och uti min omgifnings värj o utvisande
Böcker.

Mine uti Finland under idkad sågrörelse uti nära 30 år i alla dircctioner
gjorda resor, äfven att hafva ägt ett sågverk uti öfver Torneå, har lärt mig
känna hvarje mänskligt lidande; Och hvilket om genom Cultivering m. in.
småningom och först efter Sekler till det mästa afhjälpt, ändock aldrig skall i
och för Climatets svåra och Jordmånens mera vanlottade beskaffenhet kunna
frigöras från ömsom påkommande Frost-, Missväxt-, hungers- och Farsotsår,
samt deraf härrörande nöd; ja äfven ibland de bättre stånden detta
förutan uppstående fattigdom och armod, och förnämligast då befolkningen
i mohn af tid och odling hunnit tillväxa, samt det nödvändiga Industrin
derjemte såsom följd tillbragt det mehnliga, en mängd proletärer, om
hvilkas nöd ingen kan för eget bestånd sig bekymra, har jag derföre från
längre tider beslutit att, till undgående delning af min förmögenhet, qvarstå
uti min Ungkarlsställning, för att sålunda igenom dem, som öfver detta bestämma
äga, få mina välmenande och bekymransfulla önskningar uppfyllda.

Emedan berörde olägenheter och eländen känbarast uppstå uti Landets
norra del, så bestämmes början i Finland att i sinom tid ske, aldraförst och
till fullo innom Uleåborgs Län, börjandes ifrån Svenska, Norska och Rysk
Arkangelska gränsorna, och att sålunda utan afbrott med nästangränsande
Län fortsättas; Ändock så, att förr än till annat Län skrides, skall Comunerna
inom det handhafvande Länets sedermera insedda behofver än vidare
behöfliga understödas och afhjelpas.

Det ifrån 218 750 Rubel med 2/7 delar för Finland utgående belopp, S. R.
62 500 bestämmes till Grundfond och under benämning L:a A.

1 :o) för kommunala behofver såsom Jordbruks och skogs modell farme,
Folkskolor, bidrag till Jordgummor, Docktorer, Läke Medel, Sjuka, Fattiga
och dylike Orkeslösa hindrade på hvilket sätt som hällst att kunna eller förmå
arbeta; och i rundeligare mohn till bättre klassens nödlidande; Sparbanker,
Understöd och lifränta för Oäkta och ej skyddegande barn, m. in. hvad
för en komun anses af behof.

2:o) för Hungers-, Missväxt- och Farsotsår, Brand och andra Natur påkommande
skador och olyckor, såsom Watten Översvämning, Jordras, Hagel
m. m. dylikt.

3 :o) för bidrag till Bergverken, Morasters uttolkning, Sjöars af- och tillledning,
Landsvägars uphjelpande och Kommunikationers befrämjande.

4:o) för Sjöfart och handel.

5:o) för Industri och slöjd.

6:o) för lifräntefond.

7:o) för Jernvägar, Kanaler och andra allmänt nyttiga företag.

Berörde grundfond S. R. 62 500 förräntas med ränta på ränta under ett
tidlopp af 6 Serier, till 4 Millioner Rubel Silfver, hvarefter utdelning samt
vidare förräntning och utdelning bör på sätt här nu utvises ske.

l:a Serien

125 000 Rubel Silfver

2:a »

3:c »

4:e »

.r>:e •>

250 000
500 000
1 000 000
2 000 000

158

6:e	Serien	4 000 000 häraf	1/4 del	1 000 000	till Kommunala Fonden
7:e		6 000 000	»	1/3 »	2 000 000
8:e	»	8 000 000	»	1/4 *	2 000 000	No 2. No 3.	No 4.	No 5.
9:e	»	12 000 000	»	1/6 *		2 000 000
10:e	»	20 000 000	»	1/2 ten	5 000 000	1 000 000	1 000 000	3 000 000
ll:e	»	20 000 000	»	1/2 »	5 000 000		2 000 000	3 000 000
12:e	»	20 000 000	»	1/2 *	5 000 000		1 000 000	4 000 000
13:e	»	20 000 000	»	1/2 »	5 000 000		2 000 000	3 000 000
14:e	»	20 000 000	»	1/2 »	5 000 000		2 000 000	3 000 000
15 :e	»	20 000 000	»	1/2 »	4 000 000		2 000 000	4 000 000

Återstår 10 000 000 34 000 000 2 000 000 1 000 000 10 000 000 20 000 000

= 77 Millioner Rubel Silfver.

Om behofverna för med tidsandan uppstående nyttiga inrättningar erfordrade
en längre förräntningstid, så fortsättes derrned på samma sätt; ty
fullkomligt men icke bristfälligt bör hvarje fonds skäliga behof blifva, och
främst för allt, alla märkeligt nödlidande blifva behöfliga understödda.

Årliga räntan från N:o 2 kan efter behof noga utgå, ty då N:o 1 upphör
att anlitas, så kunna N:o 1 och 2 samt N:o 3 sammanslås till en reservfond
med nu tillsammans utvisande 37 Millioner Rubel Silfver, för att af årliga
räntan kunna vid förefallande omständigheter förse hvarje Kommuns behof.

Efter det behofvet för förenämnde 5 fonder N:o 1 å 5 blifvit afhjelpt,
så förräntas Grundfondens återstående 10 millioner Rubel till erforderligt
belopp, såväl för en Lif-Ränte fond, om sådan, såsom förmonligare mot de då
existerande för försäkringstagarene uttänkt, anses behöflig, som att årliga
räntan måtte blifva tillräcklig för Jernvägsanläggningar samt för andra
nyttiga behof.

De ifrån 231 250 Rubel för Finland med 2/5 delar utgående 92 500 Rubel
bestämmes till fond under benämning L:a B för Wettenskaper och sköna
konster, Litterära Arbeten och skrifters gratis utdelning till allmoge, på
det nödig förtida kännedom och hog förberedes, för att upprätthålla och
förvalta förtecknade fonder; samt för aflöningar, omkostnader och Resor
till och för Dem, hvilka uti Styrelse-, Controllerings-, förvaltnings-, räckenskaps-
och bokföringsväg skola redogöra för alla fonder.

Nämnde 92 500 Rubel skola förräntas i Serier

l:sta Serien till 125 000 Rubel
2:dra do » 250 000 »

3:dje do » 500 000 » och så vidare,

att för hvarje gång som kapitalet fördubblats, så utgör det en Serie.

Af denna fond L:a B för Finland årligen utkommande ränta, deraf deltager
och utbetalar Finland med 2/E delar uti de honorationssummor, hvilka
till de deraf berättigade, skola på föreskrifvet sätt utgå; hvarjemte alla förvaltnings
Omkostnader och Arvoden som angå hvardera fonderna L:a A
och B skola af denna dertill bestämda fond intill Sjette seriens slut i L:a A
utgå; och bör om förvaltnings Arvodet öfverenskommas pr % af för året inllutna
räntebelopp, t. ex. 1 % för 1 :sta Serien; med avpassad nedsättning
för efterföljande Serier, ända intills 7:e serien uti L:a A tager sin början,
då utdelning till Kommunerna påbjuder förökad Förvaltnings personal och
aflöning, samt dermed förändrad plan.

På det denna fond icke måtte betagas önskad kraft, samt att någonting
i stort måtte i en framtid kunna värkas och utföras, så får till Aflöningar,
Omkostnader, samt till Litterära behofver m. m. tillsammans icke mer än
hälften af årliga räntan användas.

159

För det tids uppehåll som fonden L:a A rönt, under den tid som fonden
L:a B vid förräntandet vunnit stöd, så tillkommer det fonden L:a A att af
de gemensamt förräntade fonderna intills 6:te seriens utgång erhålla de
högsta och minst tidsspillande ränteinbetalningar.

Den Finlands Stats Cassa tillkommande procent penning (om något sådant
ens komme i fråga), för de till Sverige öfvergående 295 000 Rubel, den
finnes uti dessa för Finland bestämda 155 000 Rubel inbegripen.

Användandet af de för Sverige bestämda belopp skall oafvikeligen ske efter
samma bestämmelser och Schema som för Finland blifvit bestämt och
sålunda att:

Fonden L:a A erhåller */, delar af 218 750 Rubel med S. R. 125 000
och återstående y7 del af D:o Rubel med S. R. 31 250 bestämmes under
benämning af fonden L:a C för Svenska Coursens uphjelpande, att till en
början uti Sverige eller där högsta räntan kan fås, förräntas, och hvarigenom
Serie tiden förkortas men sedan i Utlandet där räntan förmonligst erlägges
och säkerhet för Kapitalet finnes, vid förmonligaste Cours tillfälle
utlånas och förräntas, och att derifrån vidare till egna och andra Länders
Bolag, samt Läne- och Provins-Banker afgifvas, där högre ränta påräknas
kan, och slutligen, då Kapitalet fått tillväxa, till Regeringar utlånas.

Enär denna fond L:a C igenom förräntning upphunnit till Etthundrade
Millioner Riksdaler Svenskt Riks Mynt, då indrages till förmon för Staten
halfva årliga räntan såväl i Ädel Metall efter utvisande behof, som uti Wexlars
afgifvande, under det att utlåning och förräntningen i Utlandet och
indragning af halfva årliga räntan sålunda bör utan afvikelse och efter utvisande
Schema fortgå.

Antages att

11 :te Serien lämnar 100 millioner Rdr. Riksmynt då indrages årliga räntan för

l/2va Kapitalet.

12:te » » 100 » » »

13:de » » 200 » » » då indrages halfva räntan som

ovan.

14:de » » 200 » » »

15:de » » 400 » » » deraf indrages hälften som ofvan

och att på enahanda sätt allt framgent fortfares.

Sverige bör anseende till sin i L:a B ägande större och då redan tillvuxna
lönefond, med god beräkning kunna underhålla sina egna Commanditer,
hvilka å orter såsom London m. m. böra förenas med de Män hvilka för
Handeln och Industrin äfven böra lika af Finland som af Sverige å Utrikes
orter stabila hållas.

Alla Löner och Kostnads Utgifter utgå främst till så stort belopp som det
någonsin erfordras, hvarefter resten af årliga halfva räntan tillfaller behofvet
för Wettenskapcr och sköna Konster.

En Committé bildas för att handhafva allt detta, hvaribland 2:ne Wettenskapsmän
och 2:ne Handlande, hvilka inom hvar sin Corps utse de sina, och
dessa utse en präses, hvilka tillsammans utse personer af hvarje stånd, och
till antal efter behof.

Ofvanstående har jag med fullt förstånd och fri vilja beslutit vara min
yttersta vill ja och testamente, och har för detsammas bevittnande tillkallat
2:ne mina bekante Herrar Pontus Kleman och Samuel Johnson, som skedde i
London den 20 december 1859.

E. J. LÄNGMAN.

(Sigill)

160

Att Herr Brukspatron Eric Johan Laengman med fullt förstånd och fri
vilja undertecknat detta dokument såsom sin yttersta vilja och testamente,
varder af oss för detta ändamål tillkallade vittnen, af hvilka jag Johnson
fått fullständig kännedom, härmed under Eds förpligtelse betygadt.

London den 20 december 1859.

SAM. JOHNSON. PONTUS KLEMAN.

Lika lydande med orginalet betygar

Ex officio
Carl Blackstadius.

§ 16.

Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering

av flottans fartyg.1

Gods, som erfordras för proviantering och utrustning av fartyg i utrikes
trafik, har sedan gammalt beretts vissa speciella lättnader i tullhänseende.

Skeppsproviant, som erfordras för besättning eller passagerare och som
medföres å från utrikes ort ankommande fartyg, åtnjuter sålunda enligt
5 § mom. k) tulltaxeförordningen tullfrihet, så länge fartyget icke efter
avslutad resa avgått i inrikestrafik. I fråga om spritdrycker och vin gäller
härvid att tullfriheten i regel icke må omfatta större myckenhet än vad
som å ort, där tullfriheten ifrågasättes, kan av vederbörande försäljningsbolag
i allmänhet utminuteras till där bosatt person för tid svarande mot
lar tygets uppehåll å orten jämte färden till nästa anloppsort under resan
eller till öppen sjö.

Skeppsprovianten utlämnas i enlighet härmed efter hand, dock må icke
å någon ort större myckenhet utfås än vad som beräknas åtgå ombord under
uppehållet å den ort, där fartyget befinner sig, och under färden till
nästa ort, som anlöpes under resan, eller till öppen sjö. Där fartyget väntas
under avsevärd tid kvarligga å en och samma ort, få dock spritdrycker och
vin samt tobak icke utlämnas för hela nämnda tid på en gång utan endast
i smärre kvantiteter för kortare tider efter rekvisition. Fartygsproviant, som
icke tullfritt utlämnas (överskottsproviant), skall förvaras under tullverkets
försegling, intill dess den återutföres eller utlämnas mot erläggande av
tull. Ombordvarande överskottsproviant skall därvid vid invisitationen uppföras
å särskild förteckning (proviantlista).

Enär tullfriheten förutsätter, att skeppsprovianten erfordras ombord till
besättning och medföljande passagerare, följer härav att tullfri skeppsproviant
icke må ilandföras. Spritdrycker och vin få enligt föreskrift i rusdrycksförsäljningsförordningen
icke ens, då de förtullas såsom överskottsproviant,
avlägsnas från fartyget. Den, som varit anställd å fartyget men
avmönstrat därifrån, må för eget bruk tullfritt medföra färdiga tobaksvaror
om i regel högst 50 gram samt cigarrettpapper ej överstigande 10 gram. S. k.

1 Denna paragraf har avlämnats redan den 20 april 1950. (Jfr riksdagens skrivelse 1950: 414).

161

exportöl lärer med hänsyn till föreskrifterna i förordningen den 1 juni 1923
angående förbud mot införsel till och försäljning i riket av exportöl icke
kunna som skeppsproviant förtullas, och dylikt Öl skulle sålunda icke få användas
ombord.

För proviantering av fartyg finnes inrättad en särskild tullagerinstitution,
provianteringsfrilager. Enligt förordningen den 15 november 1912 om provianteringsfrilager
må tullpliktigt gods, som avses för proviantering av fartyg
och som införts från utrikes ort, efter verkställd tulltaxering tullfritt
uppläggas i särskilt magasin i regel under varuhavarens egen vård med villkor
att säkerhet ställes för belöpande tullavgift. Från provianteringsfrilager
må gods för proviantering av fartyg utlämnas tullfritt bl. a. under villkor
att fartyget utklarerats till utrikes ort — direkt eller via en eller flera andra
svenska hamnar —- eller ock befinner sig på resa mellan utrikes orter. Härvid
skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives rörande utlämnande till
fritt förfogande av skeppsproviant å från utrikes ort ankommande fartyg.
Från provianteringsfrilager må sålunda utlämnas skattepliktiga varor av
olika slag, såsom spritdrycker, vin, exportöl, konfityrer m. m.

För tobaksvarornas del finnas enligt lagen den 11 juni 1943 angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror inrättade de s. k.
tobaksskattelagren, å vilka av AB Tobaksmonopolet antagen återförsäljare
må, utan erläggande av belöpande skatt, i avvaktan på varans utförsel till
utrikes ort upplägga importerad tobaksvara. Från dylikt lager kunna sålunda
utlämnas obeskattade tobaksvaror bl. a. för proviantering av fartyg.

Såväl provianteringsfrilager som tobaksskattelager betraktas i tullhänseende
såsom icke tillhörande det svenska tullområdet. Med hänsyn härtill
liksom till den indirekta beskattningens syfte att drabba konsumtionen inom
landet är gods, som från dylika lager utlämnas till proviantering av fartyg,
befriat icke blott från belöpande tullavgifter utan även från eljest utgående
indirekta skatter. För tobaksvaror har därjämte genom uttrycklig föreskrift
i vederbörande skatteförfattning skattefrihet medgivits för proviantering av
gods direkt från tullområdet. I det följande lämnas en översikt över skattebeloppens
storlek för hithörande varuslag.

Enligt förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning
av brännvin utgår tillverkningsskatt för brännvin med 65 öre för varje
liter av normalstyrka. Då vissa utländska råämnen blivit vid fabrikationen
använda, skall erläggas en tilläggsavgift av 8 öre för liter. Restitution av
erlagd tillverkningsskatt erhålles för brännvin, som utföres ur riket.

För spritdrycker, som försäljas här i riket, utgår enligt förordningen den
8 juni 1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
omsättningsskatt. Denna, som upptages vid detaljhandelsbolagens inköp
av spritdrycker, utgår med dels en grundavgift å 9 kronor för liter, dels
med 60 procent av det belopp, som skatten oberäknad betingas vid inköp av
dryckerna i buteljerat skick.

För vin, som systembolag inköper, skall enligt förordningen den 28 maj
1943 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å vin erläggas omsätt 11—508049.

Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

162

ningsskatt med dels eu grundavgift å 70 eller 35 öre för liter beroende på vinets
alkoholhalt, dels en avgift, som i princip motsvarar 60 procent av det
belopp, som, grundavgiften inberäknad, betingas vid systembolagens inköp
av vinet i buteljcrat skick.

För maltdrycker av tredje klass, s. k. exportöl, skall tillverkaren enligt
förordningen den 15 december 1939 angående tillverkning och beskattning av
maltdrycker erlägga skatt med 72 öre för liter. Från skatteplikt undantagas
bl. a. maltdrycker, som från bryggeri utlämnas för utförsel ur riket eller
till svensk frihamn.

Enligt lagen den 11 juni 1943 angående statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror skall i varje varas priskurantpris tobaksskatt ingå
dels med ett belopp motsvarande vissa procent av detta pris, dels ock med
vissa i förhållande till varans myckenhet bestämda belopp. I enlighet härmed
utgår f. n. exempelvis för inom riket tillverkad cigarr skatt med 54
procent av priskurantpriset och 2 öre stycket, för cigarrett med 72 procent
och 0,45 öre stycket samt för röktobak med 73 procent och 2 kronor
75 öre pr kg. Om varan i stället importerats, hade skatten i motsvarande
fall utgjort respektive 63 procent och 4 öre pr styck, 68 procent och 1,7 öre
pr styck samt 78 procent och 1 krona 50 öre pr kg. Skatt utgår icke för
tobaksvaror, som inköpas såsom proviant för fartyg, därest varorna under
stadgad tullkontroll med fartyget utföras till utrikes ort.

Såsom ovan berörts utgår icke heller tullavgift vid utlämnande till fartyg
av skeppsproviant från provianteringsfrilager.

Från de bestämmelser, vilka i allmänhet gälla för utrikestrafikens bedrivande,
har i 123 § lullstadgan meddelats undantag för vissa statliga transportmedel.

I enlighet härmed ha bl. a. för svenskt krigsfartyg föreskrivits särskilda
bestämmelser angående behandlingen i tullhänseende av sådant fartyg. Bestämmelserna,
vilka återfinnas i kungörelsen den 14 juni 1928 (SFS nr 300),
innebära i huvudsak följande.

Svenskt krigsfartyg, som på resa från ort utom tullområdet anländer till
tullområdet, må icke ingå till annan ort än tullplats med distrikttullanstalt,
där ej annat föreskrivits genom för tillfället meddelad order.

Fartyget skall i tullhänseende anses ha avslutat sin resa, då det anlänt
till den tullplats, som inom tullområdet först anlöpes, eller, om fartyget
enligt för tillfället meddelad order icke omedelbart skall anlöpa tullplats
utan för övningar eller annat ändamål förläggas annorstädes, då fartyget
anlänt till första ankarplats inom tullområdet. Intill dess fartyget avslutat
sin resa samt tulltjänsteman kommit tillstädes, må icke inom tullområdet
gods lossas ur eller lastas i fartyget; dock må utan hinder härav å fartyget
ombordtagas förnödenhets- och proviantartiklar, avsedda för fartyget eller
för medföljande personer.

Innan fartyget avslutat sin resa, åligger det fartygschefen att själv eller
genom därtill beordrad officer företaga noggrann visitation av fartyget för
utrönande av myckenheten och beskaffenheten av det gods, som medföres
i fartyget. Senast vid visitationen skall envar ombord kommenderad eller
inmönstrad person till fartygschefen avlämna skriftlig uppgift å de nyförvärvade
eller av honom icke begagnade föremål, som av honom medföras.

163

Motsvarande skyldighet åligger föreståndare för mäss eller marketenteri
med avseende å vad som medföres för mässens eller marketenteriets räk Då

fartyget avslutat sin resa, skall fartygschefen utan uppskov till vederbörande
distrikttullanstalt för tullklarering avgiva skriftlig, av fartygschefen
egenhändigt undertecknad anmälan rörande fartyget och vad däri föres
(inkommande fartygsanmälan eller märkrulla). Denna anmälan skall innehalla
uppgift a fartygets namn och slag, antalet ombord kommenderade eller
inmönstrade personer samt å fartygets senaste avgångsort och dess bestämmelseort.
Anmalan skall tillika innehålla förteckning över ombord befintliga
förråd av förnödenhets- och proviantartiklar för fartyget ävensom över
i tartyget medfört annat gods, som står under fartygschefens tillsyn. Vid anmaian
skola, genomdragna under fartygschefens sigill, fogas de tidigare
omformalda skriftliga uppgifterna. 6

Anmälan och uppgifter, som nu nämnts, skola med avseende å däri upptaget
gods, vilket är avsett att direkt förtullas, anses innefatta jämväl inkommande
varuanmälan.

Gods, som enligt inkommande fartygsanmälan och därvid fogade uppgifter
medföres i fartyget, ar underkastat tullklarering i vanlig ordning; dock skall
tulltaxermg icke vara erforderlig för inom landet alstrad eller tillverkad
eller har förut införtullad vara, för vilken föreskrivet intyg avgivits för
åtnjutande av tullfrihet. Sådant intyg skall i fråga om gods, som icke tillhör
enskild person, avgivas av den, som ombord har närmaste tillsynen över
godset, samt bestyrkas av fartygschefen.

I avseende å krigsfartygs proviantering ha i kungörelsen meddelats följande
närmare bestämmelser.

Under förberedelse till eller under resa från eller till tullområdet må å
svenskt krigsfartyg icke tagas ombord spritdrycker annat än för vederböra™1e
mässars räkning samt vin eller exportöl annat än för fartygets eller
vederbörande mässars räkning, allt i enlighet med vad därom är särskilt
stadgat samt efter fartygschefens medgivande och till myckenhet, som av
nonom bestämmes.

Under resa som nyss sagts, må ej heller tobaksvara, som icke är försedd
med taststalld, genom tobaksmonopolets utövares försorg åsatt kontrollstämpel,
tagas ombord annat än efter fartygschefens medgivande och till myckenhet,
som av honom bestämmes.

Medgivande, som nyss sagts, må av fartygschefen icke lämnas i större
omfattning an

a) beträffande sådana spritdrycker, vin eller tobaksvaror, som utgöra
utrikes gods eller restitutionsgods: vad som kan beräknas bliva erforderligt
tor tiden intill dess fartyget avslutar sin expedition, dock ej för längre tid
an till utgången av flottans övningsår, samt

b) beträffande exportöl: vad som kan beräknas bliva erforderligt för tiden
intill dess fartyget avslutar sin resa.

I fråga om spritdrycker skall vid beräkningen jämväl tagas hänsyn till de
bestämmelser, som här i riket äro gällande i avseende å begränsning av inköpsratten
vid utminutering av sådana drycker.

Fartygschefen har att svara för att spritdrycker och vin, som med fartyget
inforas till tullområdet och förtullas, icke ilandföras.

. 7?! sålunda gäller beträffande mäss skall äga motsvarande tillämpning
beträffande kajutbord; dock skall, där kajutbord hålles av annan än fartygschefen,
med avseende å gods, som ombordtages eller medföres för ka -

164

jutbordets räkning, vad som är föreskrivet om befogenhet eller ansvar för
fartygschef i stället avse den befälhavare, som håller kajutbordet.

Vad som föreskrivits angående transportmedels behandling i tullhänseende
vid resa till eller från "tullområdet skall i princip äga tillämpning jämväl
då transportmedlet på sådan resa ankommer till eller avgår från frihamn.

I detta sammanhang må även något beröras den mässordning, som enligt
reglemente för marinen tillämpas ombord å flottans fartyg.

Följande mässar kunna f. n. finnas inrättade å örlogsfartyg, nämligen
officersmäss, underofficersmäss, kadettmäss samt högbåtsmansmäss. Då
särskilda anordningar finnas för ändamålet vidtagna eller eljest utrymmet å
fartyget det medgiver, må fartygschefen därjämte låta inrätta marketenteri
ombord.

Vad beträffar officersmäss gäller att chef för flotta och eskaderchef
samt, där fartygets inredning så medgiver, annan befälhavare av kommendörkaptens
eller högre grad hålla eget bord, kajutbord, vid vilken skall
mässa envar ombord kommenderad av kommendörkaptens eller högre tjänsteställning,
dock ej sekond.

Sekond samt ovan ej nämnd ombord kommenderad officer och vederlike
skola mässa vid gunrumsbord eller, om inredningen av fartyget ej
medgiver hållande av särskilt gunrumsbord, vid kajutbordet.

Då kajutbord icke hålles, mässa samtliga ombord kommenderade officerare
och vederlikar vid gemensamt bord.

Av mässmedlemmarna utses i regel en att vara mässföreståndare. Denne
åligger bl. a. att föra räkenskaper över mässens ekonomi samt uppbära och
kvittera mässpenningar för mässmedlemmarna.

Mässpenningarna och andra mässens inkomster förväntas täcka de gemensamma
utgifter, som av mässens medlemmar bestämmas, jämte nödiga omkostnader
för mässen.

Vad enskild mässmedlem uttager från mässen betalas av honom själv
för varje månad vid dess slut samt vid avgång från fartyget och vid expeditionens
slut i vad angår då kvarstående skuld. Vid expeditionens slut
skall mässmedlems andel, därest mässräkenskaperna uppvisa behållning,
till honom utbetalas, samt vid brist på honom belöpande andel därav inbetalas
till mässföreståndaren.

I avseende å underofficersmässarna föreskrives, att ombord kommenderade
flaggunderofficerare och underofficerare av 2. graden skola mässa tillsammans.
Vin och spirituösa få icke utan fartygschefens tillstånd tillhandahållas
i sådan mäss.

För underofficersmäss gäller i övrigt i tillämpliga delar för officersmäss
föreskriven mässordning.

Med kadettmäss förstås, förutom mäss för kadetter, även på vederbörande
fartygschefs eller högre befälhavares order anordnad gemensam bordhållning
eller mäss för mariningenjörsaspiranter.

Slutligen gäller att ombord kommenderade högbåtsmän, vilka icke bespisas
från officers- eller underofficersmäss, skola, om fartygets inredning det

165

möjliggör, mässa tillsammans. Vin och spirituösa fä ej tillhandahållas i
denna mäss. Beträffande mässningen gäller i övrigt i tillämpliga delar enligt
fartygschefens bestämmande vad i fråga om underofficersmäss är föreskrivet.

För manskapet finnes förbud meddelat att ombord medföra Öl, vin eller
spirituösa.

Mässpenningarna äro avsedda täcka merkostnader i anledning av sjökommendering
samt utgå enligt 20 § tilläggsbestämmelserna till Saar för
viss därtill berättigad beställningshavare med belopp, som för dag räknat
motsvarar summan av för vederbörligt fartyg gällande penningvärde av
skeppsportion och vissa fasta tillägg, som utgå högst med 5 kronor 50 öre,
nämligen för beställningshavare, som håller kajutbord, och lägst med 75
öre, för beställningshavare i lönegrad Me 1 och Me 2, som ej mässa i eller
bespisas från underofficersmäss.

Utöver mässpenningarna utgå för viss personal under sjötjänstgöring
även sjötillägg med belopp, som för dag räknat uppgår till i regel lägst 60
öre och högst 9 kronor 50 öre, beroende på vederbörandes lönegradsplacering.
Till beställningshavare, som är kommenderad som chef för fartyg,
utgå för dag, då vederbörande är berättigad till sjötillägg, även representationspenningar.

I syfte att närmare undersöka omfattningen av den proviantering av
krigsfartyg, varom förmäles i ovannämnda kungörelse den 14 juni 1928,
ha revisorerna i skrivelse till generaltullstyrelsen den 17 januari 1950 infordrat
vissa uppgifter angående den kvantitet fartygsproviant av i kungörelsen
angivet slag (spritdrycker, vin, exportöl och tobaksvaror), som under
år 1949 utlämnats till flottans fartyg, ävensom den tull och skatt, som
i förekommande fall belöpt på respektive provianteringar.

I skrivelse den 7 mars 1950 har generaltullstyrelsen lämnat de ifrågavarande
uppgifterna. Därvid har styrelsen tillika upplyst, att styrelsen i en
den 13 februari 1950 avlåten underdånig skrivelse föreslagit, bland annat,
att obeskattade tobaksvaror icke finge såsom skeppsproviant utföras med
svenskt krigsfartyg, där ej av omständigheterna otvetydigt framginge, att
fartyget under resan skulle anlöpa utländsk hamn för avläggande av officiellt
besök.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att här avsedd proviantering av
krigsfartyg under år 1949 förekommit vid i nedanstående tabell 1 närmare
angivna tullanstalter. Vid övriga tullanstalter har icke förekommit vare
sig sådan proviantering eller förtullning av skeppsproviant, som med krigsfartyg
återinförts till tullområdet. Sammanställningen utvisar för envar
tullanstalt kvantiteten utförd proviant av i 1928 års kungörelse angivet slag
ävensom den tull och skatt, som belöpa sig på respektive varukvantiteter
och som sålunda skulle ha utgått vid varans konsumtion inom landet.

Utöver i tabell 1 angivna varuslag redovisas vid en del tullanstalter proviantering
även av vissa andra skattepliktiga varor. Omfattningen av denna

Tabell 1.

1	Spritdrycker	Vin	Exportöl	Tobak	Cigarretter m. m.
Tullanstalt	Antal liter	Tull kr.	Skatt kr.	Antal liter	Tull kr.	Skatt kr.	Antal liter	Tull kr.	Skatt kr.	Antal kg	Skatt kr.	Antal styck	Skatt k,
Stockholm..............	4510	9 491	62 524	2 814	3 969	12 584	11792		8 496	376	29 867	2 383 070	261737
Göteborg...............	9161	19 135	116 851	3 877	5118	17 662	17 852	1319	11527	569	29 712	2 683 135	298 435
Malmö.................	—	—	—	28	42	146	—	-	—	—	—	—	—
Karlskrona .............	530	516	6 382	273	323	1195	9 733	—	6 788	144	15 572	558 475	99 940
Strömstad..............	_	—	—	—	—	—	—	—	—	6	345	17 600	1923
Lysekil.................	91	182	978	—	—	—	375	203	276	6	407	68 375	7 606
Halmstad ..............	64	118	761	27	37	108	150	108	108	—	—	54 400	5 440
Trelleborg..............	10	20	131	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Karlshamn..............	13	11	154	—	—	—	33	—	24	—	—	12 000	1306
Umeå..................	35	70	438	—	—	—	333	240	240	8	468	19 190	1977
Summa	144(4	29 553	188 219	7019	9489	81695	40268	1870	27 459	1109	76371	5 796 245	678 364

Tabell 2.

	Läskedrycker	Konfityrer m. m.		Kaffe		Spelkort		Konserver
Tullanstalt	Antal liter	Skatt kr.	Antal kg	Tull kr.	Skatt kr.	Antal kg	Tull kr.	Skatt kr.	Antal	Tull kr.	Skatt kr.	Antal kg	Tull kr.	Skatt kr.
Stockholm..............	4 107	739	4180	__	23 054	520	312	234	211 spel	105	422	1427	670	_
Göteborg...............	6190	1114	5 949	6 255	18 109	856	514	385	52 kg	102	628	—	—	—
Malmö .................	—	—	—	—	—	5	3	2	—	—	—	—	—	—
Karlskrona.............	7 907	1423	2 076	2180	6 280	80	48	36	49 spel	—	49	1472	499	—
Strömstad ..............	266	48	18	14	84	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Lysekil.................	—	—	—	—	—	65	44	29	—	—	—	—	—	—
Karlshamn..............	—	—	2	2	6	—	—	—	—	—	—		—	—
Summa	18 470	3324	12 225	8451	47 533	1526	921	686	52 kg 260 spel	207	1099	2899	1169	—

167

proviantering framgår av följande tabell 2. I Karlskrona ha därjämte provianterats
1 000 buntar cigarrettpapper (skatt 1 000 kr.), 261 kg käx (tull
131 kr., skatt 598 kr.) samt tandkräm, hårvatten, rak- och munvatten å tillsammans
114 kg (tull 538 kr., skatt 294 kr.).

Den tull och skatt, som sammanlagt hänför sig till varor, vilka under år
1949 i här angiven ordning utlämnats såsom proviant till flottans fartyg,
kan uppskattas till ca 1 100 000 kronor. Provianteringen fördelar sig på 51
skilda fartyg samt 217 olika provianteringstillfällen.

Vid bedömandet av dessa uppgifter har man att beakta, att viss proviantering
belöper på tid, då fartyg besökt utländsk hamn, och avser att bl. a.
täcka behovet av dylika varor under uppehållet därstädes samt resan dit och
därifrån. Av de fartyg, varom här är fråga, ha följande enligt meddelad order
avlagt besök i sådan hamn under nedan angivna tider.

Gladan ..........................

Gotland, Sandön, örskär, Grönskär
och Kullen ....................

Sjöbjörnen, Sjöormen, Näcken och

Delfinen ......................

Tre Kronor, Uppland, Öland och

Visby ........................

Ven ............................

I— 4 juli, 14—16 augusti

19— 23 och 26—29 maj, 2—6, 9—13
och 24—27 juni

II— 13 juli

20— 22 juli

23— 26 september

Beträffande kryssaren Gotland må dessutom nämnas, att denna under
början av året till den 15 mars samt under slutet av året varit på expedition
i utländska farvatten.

Att exakt fastställa storleken av den proviantering, som direkt avser vederbörande
fartygs utrustning inför ovan berörda utländska resor, låter sig
icke göra på grundval av de föreliggande uppgifterna, då en proviantering,
som närmast föregått en sådan resa, icke nödvändigtvis behöver förbrukas
därunder, liksom den för resan erforderliga provianten givetvis kan
fördela sig på ett flertal tidigare provianteringstillfällen. Som ovan närmare
framgår äro emellertid dessa besök — med undantag för kryssaren
Gotlands utlandsexpeditioner — i regel mycket kortvariga. Vad särskilt angår
kryssaren Gotlands provianteringar för ifrågavarande expeditioner lämnas
närmare uppgifter i det följande.

Vid bedömandet av storleken av ovannämnda provianteringar har man
även att taga hänsyn till, i vad mån förtullning skett av fartygsproviant,
som återinförts till tullområdet. Av utredningsmaterialet framgår att sådan
förtullning skett endast i mycket begränsad omfattning. Det debiterade tullbeloppet
torde kunna uppskattas till något tusental kronor.

Från sjötullavdclningen i Stockholm ha revisorerna vidare införskaffat
uppgifter utvisande provianteringen av krigsfartyg i Stockholm under tiden
1 januari—15 april 1950. Av uppgifterna framgår att under denna tid ut -

Datum	Tullanstalt	Spritdrycker	Vin	Exportöl	Cigarretter m. m.	Tobak	övrig proviantering
Kvant. in.	Tull kr.	Skatt kr. 1	Kvant. in.	Tull kr.	1 Skatt kr.	Kvant. in.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. st.	Skatt kr.	Kvant. kg	Skatt kr.	Varuslag	Kvant.	Tull kr.	Skatt kr.
1. Kryssaren Gotland
“°/«	Karlskrona	170	u	1762				3 000		2160					läskedrycker	in.	3 267		588
															käx		30	15	71
a"/«	Stockholm	470	974	6510	388	510	1695				237 250	26 268	28	2 206	konserver	kg	20	9
															choklad	kg	2189		7 643
															spelkort lekar	6	3	12
	Göteborg	1321	2 793	15 908	601	824	2 960	1619		1166	84 450	9 509	23	1316	läskedrycker	in.	2 273		409
															choklad	kg	in	88	342
															spelkort	kg	2	3	20
															kaffe	kg	145	87	65
															margarin	kg	500		40
“/•	Göteborg	28	66	415	27	36	122				100	70	15	808	läskedrycker	in.	250		45
*/ii	Karlskrona	194	144	2 471	51	58	213				358 550	64 050	119	12788	konserver	kg	39	20
•/„	Karlskrona							5 700		3 884					mineral-
															vatten	in.	4640		835
															konfityrer	kg	26	13	136
															käx		231	116	527
															tandkräm		8	8	17
															hårvatten		65	325	187
															rakvatten		38	190	72
															munvatten		3	15	18
															choklad	kg	77		137
Ui	Stockholm	638	1374	8 859	114	208	539	1333		960	58 950	6 581	19	1492	läskedrycker	in.	4 040		727
															konserver	kg	520	232
															kaffe	kg	121	73	54
«/lt	Göteborg	1749	3675	20852	1110	1631	5 086	532	12	371					läskedrycker	in.	219		4
															konfityrer •	kg	1252	1758	4 550,
															choklad	kg	1338	1070	3 243
															spelkort	kg	5	10	60
															kaffe	kg	253	152	114
	Summa	4570	9037	56 777	2 291	3 267	10615	12184	12	8541	739 800	106478	204	18610				4187	19 916

Summa tull 16 503 kr. Bemanning: Officerare 21 Kadetter 65

» skatt 220 937 kr. (Juli månad) Underofficerare 52 Manskap 355

C		Spritdrycker	Vin	Exportöl	Cigarretter m. m	Tobak	övrig proviantering
s» c 3	Tullanstalt	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. \| lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr. i	Kvant. st.	Skatt kr.	Kvant. kg	Skatt kr.	Varuslag	Kvant.	Tull kr.	Skatt kr.
2.	Minkryssaren Älvsnabben.													130 18		23 75
	Göteborg	122	249	1722	54	67	234	380		273	37 620	4 298	15	827	läkedrycker choklad	lit. kg	14
															spelkort	kg	2	3	20
SO/''	Halmstad	50	101	617	27	37	108	117	84	84	34 000	3 400	12	553	choklad spelkort	kg kg			15 20
”/s	Göteborg	112	224	1680	129	113	421	495		356	84 300	8 986	4 2	O 3
‘h »3/, V. u/io	Göteborg Göteborg	17 255	34 576	241 2 923	96	94	383	512		368	6100 110 050	777 11890	24	1203	choklad spelkort	kg kg	2 2	i 4	8 22
Göteborg	96	215	1363	42	35	177	165		119	64 620	6 698	9	463
	87	183	1239	48	59	193	565	71	336	30 620	3 302	10	241	spelkort kaffe	kg kg	0-5 6	i 4	6 3
Göteborg	172	353	2 350	44	48	180	498	166	192	96 300	10 207	15	803
Vu	Göteborg	78	169	1125	21	28	95	400		288	43 230	4 668	9	505	choklad spelkort	kg kg	35 1	28 3	105 16
															kaffe	kg	36	22	16
															konfityrer	kg	48	57	117
«/u	Göteborg	242	503	3 480	43	35	243	731	166	360	127 410	14 068	18	534	läskedrycker choklad	lit. kg	1333 163	130	240 495
															spelkort	kg	3	5	32
															kaffe	kg	348	209	157
1															konfityrer	kg	218	303	540
11,/“	Göteborg	78	161	1110	21	28	101	332	119	120	35 885	3948	18	935	spelkort choklad	kg kg	0*5 91	1 73	6 328
															konfityrer	kg	20	30	47
	Summa	! 1309	2 768	17 850	525	544	2135	4195	606	2 496	670185	72 242	130	6 064				894	2 291

Summa tull 4 812 kr.

i) skatt 103 078 kr.

Bemanning: Officerare 11

Underofficerare 17
Manskap 135

ö	i Tullanstalt	Spritdrycker	Vin	Exportöl	Cigarretter m. m.	Tobak	Övrig proviantering
C 3	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. st.	Skatt kr.	* >7* ^ Cfc g ft-	Skatt kr.	Varuslag	Kvant.	Tull kr.	Skatt kr.
3. Kryssaren Tre Kronor.
7,	Karlskrona	167	361	2149	222	265	982	883		636	167 775	31106	15	1625	konfityrer	kg	1625	1835	4 812
															kaffe	kg	80	48	36
															konserver	kg	1433	479
															spelkort cigarrett-	lekar	49		49
7*	Göteborg	45	90	637											papper	bunt	1000		1000
	Göteborg	1296	2 706	15 635	626	751	2 700	2122		1528	315 640	36 605	46	2 420	läskedrycker lit.	443		80
															choklad	kg	770	616	2 342
															konfityrer	kg	643	890	1929
Vu	Stockholm	370	785	5136	456	627	2 030	1525		1098	300730	32 874	68	5 381	spelkort kaffe	kg kg	13 75	25 45	152 34
															choklad	kg	1084		5 855
															konserver	kg	231	103
															spelkort	lekar	73	37	146
	Summa	1878	3 942	23 557	1304	1643	5 712	4 530		3 262	784145	100 585	129	9426				4 078	16435
	Summa tull	9 663 kr.			Bemanning: Officerare 27
	»	skatt	158 977 kr.					Underofficerare 62
									Manskap	455
4. Jagaren Uppland.
‘7,	Göteborg	45	90	622	27	36	122				21900	2 448	2	112	choklad	kg	70	56	300
*7.	Karlskrona	603	1037					150		108	30 300	5 400	11	1159	konfityrer	kg	425	332	1332
”/t	Göteborg	6 000	108	171	497	462		333	115 020	12 601	9	482
Vu	Stockholm	130	280	1807	128	159	556	833		600	129 815	14 252	36	2 874	konserver	kg	33	17
”/u	Stockholm														spelkort	lekar	12	6	24
													choklad	kg	125		610
*711	Stockholm														choklad	kg	95		440
	Summa	678	1407	8429	263	366	1175	1445		1041	297 035	34 701	58	4 627				411	2 706

Summa tull 2184 kr. Bemanning: Officerare 9

» skatt 62 679 kr. Underofficerare 28

Manskap 175

Datum	Tullanstalt	Spritdrycker	Vin	Exportöl	Cigarretter m. m.	Tobak	övrig proviantering
Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	i Kvant. lit.	fi	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. st.	Skatt kr.	Kvant. kg	Skatt kr.	Varuslag	Kvant.	Tull kr.	Skatt kr.
5. Undervattensbåten	Tumlaren.
»■/.	Stockholm	41	86	564	3	4	12	167		120	13 350	1465	0-3	24
“/r	Stockholm	40	82	555	7	13	33	200		144	10 000	1088	1	45
»V,	Stockholm	40	85	554	15	28	71	167		120	9 700	1055			konserver	kg	21		9
	Stockholm	28	57	390							10 000	1088			kaffe	kg	5	3	2
18/lo	Stockholm	113	235	1568	23	31	105	133		96	26 025	2 838	2	159	choklad	kg	21		125
															kaffe	kg	7	4	3
															konserver	kg	21	9
	Summa	262	545	3 631	48	76	221	667		480	69 075	7 534	3-3	228				16	139
	Summa tull	637 kr.
	D	skatt 12 233 kr.
6. Minsveparen Vinga
»/,	Göteborg	20	57	374	9	12	41	99		71	12125	1438	3	192	choklad	kg	18	14	75
															spelkort	kg	2	4	22
“/«	Göteborg	26	57	374	9	12	41	132		95	12 200	1452	3	140	spelkort	kg	0-5	1	6
	Göteborg	17	35	240				66		48	9 000	995	2	104
	Göteborg	35	70	480	12	8	32	149		107	20 700	2 315	5	261
1S/.	Göteborg	46	106	635	9	12	41	99		71	11410	1252
•/t	Göteborg	34	68	471				132		95	14 500	1622	2	104	choklad	kg	4	3	15
>5/,	Göteborg	47	103	597	17	15	59	116		83	10830	1257	2	104
	Göteborg	26	52	351				99		71	19 050	2113	3	157	choklad	kg	4	3	15
15/s	Lysekil	24	48	246				50	27	36	15 000	1662	1	68
v.	Göteborg	17	34	231				83		60	18 400	1960	2	114	choklad	kg	2	1	8
															spelkort	kg	0-3	1	4
»/.	Göteborg	9	18	101				83		59	9100	1021
	Göteborg	35	74	479	9	12	41	99	71		15 010	1612	2	112	spelkort	kg	1	2	10
>■/..	Göteborg	34	68	483	8	6	483	99	24	48	14 000	1554	2	52	choklad	kg	5	4	23
															kaffe	kg	5	3	2
14/u	Göteborg	26	52	341				99	24	48	10030	1101	2	78	spelkort	kg	1	2	10
Vi.	Göteborg	35	74	466	12	16	51	149	36	71	15 000	1584	2	78	kaffe	kg	5	3	2
	Summa	487	916	5 869	85	93	789	1554	182	963	206355	22 938	31	1564				41	192

Summa tull 1 232 kr.

* skatt 32 315 kr.

Bemanning: Officerare 4

Underofficerare 6

Manskap 35

Datum	Tullanstalt	Spritdrycker	Vin	Exportöl	Cigarretter m. m.	Tobak	Övrig proviantering
Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. st.	Skatt kr.	Kvant. kg	Skatt kr. i	Varuslag	Kvant.	r* £.	Skatt kr.
7. Minsveparen Ven.
	Göteborg	17	35	244	20	14	58	66		48	12 440	1392	3	161	choklad	kg	2	i	8
															spelkort	kg	1	2	10
	Göteborg	35	74	538				99		71	13 400	1494
uh	Lysekil	21	42	246							13 000	1440	1	68
13/7	Göteborg	26	57	351	12	16	54	165		119	10 040	1093	3	140
13/»	Lysekil	36	72	383				100	54	72	13 000	1440	4	271
V.	Göteborg	26	56	335	17	18	66	133		96	12 800	1363	5	281
17/»	Göteborg							132	95		20100	2152	3	161
“/.o	Göteborg	34	67	443	17		12	99	71		20000	2 079	2	112
"/>.	Göteborg	22	46	276	20	21	85	99		71	19 270	2 055	2	120	choklad	kg	2	1	8
”/«	Göteborg	34	73	474	9	12	41	100	36	36	19 750	2174	3	168	choklad	kg	4	3	15
															kaffe	kg	12	7	5
															spelkort	kg	0-33	1	4
Va	Göteborg	9	18	128				66		48	6 600	718	1	26
	Summa	260	540	3418	95	81	316	1059	256	561	160400	17400	27	1608				15	50
	Summa tull	892 kr.			Bemanning: Officerare <
		skatt 23 253 kr.					Underofficerare 6
									Manskap	34
8. Minsveparen Tjörn.
”/«	Göteborg	17	35	235	9	12	41	99		71	9 800	1160			spelkort	kg	0-2		2
3%	Halmstad										2 400	240
S7/5	Göteborg	17	35	240	9	6	18	99		71	10100	1147	3	168
15/.	Göteborg	33	71	519	21	28	94	66		48	10 000	1080
‘/t	Göteborg	26	53	336				99		71	15 000	1644
S8/7	Göteborg	18	36	230				99		71	15 000	1623
“/»	Göteborg	17	35	236				99		71	10 000	1088	2	104
31/.o	Göteborg	25	55	313				33	24		10 095	1124	1	56	kaffe	kg	3	2	1
															spelkort	kg		1	4
‘Va	Göteborg	26	57	364				66	48		14100	1563			kaffe	kg	8	5	4
															spelkort	kg	0-2		2
	Summa	179	377	2473	39	46	153	660	72	403	96495	10669	6	828				8	13

Summa tull 503 kr.

» skatt 14 039 kr.

Bemanning: Officerare 1

Underofficerare 1

Manskap 7

i—*

Datum	Tullanstalt	Spritdrycker	Vin	Exportöl	Cigarretter m. m.	Tobak	övrig proviantering
Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. st.	Skatt kr.	* <£ g	Skatt kr.	Varuslag	Kvant.	Tull kr.	Skatt kr.
9. Minsvepnren Ulvön.
i is	Göteborg	9	18	128	9	12	41	50		36	5 270	684	1	70	choklad kg	11	8	45
»/i	Göteborg	26	52	365	9	6	30	132		95	16600	1821	1	52
*°/4	Halmstad	13	26	144							12 000	1200
i as/6	Göteborg	26	52	405	12	8	32	132		95	21 345	2 359	3	136
! ”/,	Göteborg	9	18	113							3895	472
7?	Göteborg	43	91	685	21	28	95	132		95	32 350	3 561	3	131
1 *7?	Göteborg	44	89	595				33		24	16125	1791	8	407
	Göteborg	35	74	486	9	12	41	83		59	14 000	1491	3	161
7,	Göteborg	43	91	615				67		41	17 375	2109	2	108
	Summa	248	511	3 536	60	66	239	629		445	138960	15488	21	1065			8	45

Summa tull 585 kr.
» skatt 20 818 kr.

Bemanning: Officerare 4, Underofficerare 6, Manskap 35

l4/s

15/.

,8/«

4/io

27i»

19/

12/

Minsveparen Örskär.
Göteborg	17	35	240	18	24	81	99		71	10500	1107			choklad	kg	16	13
Göteborg	193	393	2 508	85	113	375	406		293	77 135	8 681	27	1476	choklad	kg	78	62
										konfityrer	kg	49	62
														läskedrycker	lit.	224
														spelkort	kg	1	3
Göteborg														läskedrycker	lit.	83	16
Lysekil							50	27	36	200	38			kaffe	kg	17
Stockholm	25	51	339	5	8	21	133		96	12 000	1306			choklad	kg	1
											spelkort	spel	2	1
Göteborg	51	107	694	26	30	107	99		71	15 700	1727	5	281	mineral- vatten	lit.	1
Göteborg	53	116	749	18	24	104	125	36	54	27 500	3 044	4	224	mineral- vatten	lit.	4
Göteborg	51	107	678	36	41	140	216	59	96	28 250	3126			choklad	kg	36	29
										konfityrer mineral-	kg	86	85

														vatten	lit.	1
														spelkort	kg	1
Summa	390	809	5 208	188	240	828	1128	122	717	171 285	19 029	36	1981				271

234

147

182

185

915

Summa tull 1 442 kr.

> skatt 28 678 kr.

Bemanning: Officerare 3, Underofficerare 8, Manskap 42

Datum	Tullanstalt	Spritdrycker	Vin	Exportöl	Cigarretter m. m.	Tobak	övrig proviantering
Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	\| Skatt kr.	Kvant. st.	Skatt kr.	K «g C+	Skatt kr.	Varuslag	Kvant.	Tull kr.	Skatt kr.
11.	Mlnsveparen Kullen.
19/4	Göteborg	17	35	235				74		53	6 400	697			spelkort	kg		i	6
	Göteborg	205	430	2 566	35	47	156	405		292	71 050	8182	53	2 778	kaffe	kg	17	10	8
															konfityrer	kg	55	68	165
															choklad	kg	73	58	219
															spelkort	kg	5	10	62
															läskedrycker	lit.	265		48
															choklad	kg	68	54	204
“/«	Göteborg														konfityrer	kg	65	83	195
lö/«	Lysekil							50	27	36	27 000	2 992			kaffe	kg	12	7	5
*7.	Stockholm	25	52	350							7 000	762			kaffe	kg	10	6	5
	Summa	247	517	3151	35	47	156	529	27	381	111450	12 633	53	2 778				297	917
	Summa tull	888 kr.			Bemanning: Officerare 3. Underofficerare 7, Manskap 46
		skatt 20 016 kr.
12.	Mlnsveparen	Orust.
V.	Göteborg	9	18	128				33		24	2 800	302	1	56
V#	Göteborg	17	34	216				100		72	15 000	1598
"/.	Göteborg							33	24		5 000	533	1	56	spelkort	kg	0-3	1	4
1A/io	Göteborg	18	36	246				50	36		15 050	1635	1	56
x7»	Göteborg	26	63	357				50	36		7 000	740
	Summa	70	141	947				266	96	96	44 850	4808	3	168				1	4
	Summa tull	238 kr.			Bemanning: Officerare —, Underofficerare	2, Manskap 9
	»	skatt 6 023 kr.
13.	Moderlartyget Patricia.
UL	Stockholm	96	207	1335	247	315	1088				94800	10 429	11	840
19/«	Stockholm				18	24	81	100		72
“Va	Stockholm	22	43	299	17	18	73	300		216
7»	Stockholm														choklad	kg	125		700
7»	Stockholm	13	28	184	9	12	41
	Summa	131	278	1818	291	369	1283	400		288	94 800	10 429	11	840					700

Summa tull 647 kr. Bemanning: Officerare 8, Underofficerare 25, Manskap 152

» skatt 15 358 kr.

Datum	Tullanstalt	Spritdrycker	Vin	Exportöl	Cigarretter m. m.	Tobak	1 Övrig proviantering
Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. lit.	Tull kr.	Skatt kr.	Kvant. st.	Skatt kr.	Kvant. kg	Skatt kr.	Varuslag	Kvant.	Tull kr.	Skatt kr.
14.	Bärgningsfartyget	Belos.
22/	Stockholm	14	30	190	2	3	10	200		144	46 320	5 070			kaffe	kg	15	9	7
i2/it	Stockholm	2	5	31
i Vu	Stockholm	8	20	119	18	26	83	133		96	150	46	4	318	choklad	kg	22		55
	Summa	24	55	340	20	29	93	333		240	46470	5116	4	818				9	62
	Summa tull	93 kr.			Bemanning: Officerare 1, Underofficerare 7, Manskap 30
	»	skatt 6 169 kr.
15.	Radarfartyget Prins Carl.
15/	Stockholm	279	594	3 875	99	132	437	400		288	186 675	20 517	48	3 803	choklad	kg	no		570
10/ /»	Stockholm							333		240
	Summa	279	594	3 875	99	132	437	733		528	186675	20517	48	3 803					570
	Summa	tull	726 kr.
	»	skatt 29 730 kr.
16.	Tendern Sveparen.
S5/.	Göteborg	17	34	241				132		95	1000	105
	Göteborg	17	34	241	12	8	32				12 425	1428	1	26	choklad	kg	2	1	8
v,	Göteborg	34	73	487	8	6	26	67		48	22 000	2 616	3	187
*/,	Göteborg	61	130	829	12	16	54	200		144	31 300	3 590	4	213	choklad	kg	7	6	30j
															spelkort	kg	1	1	8j
Vu	Stockholm	8	18	114	5	7	23				23 000	2 502	4	351	kaffe	kg	15	9	7
															choklad	kg	n		38
															konserver	kg	20	16
															spelkort	spel	8	4	16
	Summa	137	289	1912	37	37	135	399		287	89 726	10 241	12	777				37	107
	Summa tull	363 kr.
	»	skatt	13 459 kr.
17.	SJömätnlngsfartyget Gustav af Klint.
*5/«	Stockholm	138	281	1905	9	12	41	100		72	12 600	1396	3	239	läskedrycker	lit.	67		12
	Stockholm	31	63	431							5 500	656
	Summa	169	344	2 336	9	12	41	100		72	18100	2 052	3	239					12

Summa tull 356 kr.
skatt 4 752 kr.

176

lämnats sammanlagt bl. a. 1 997 1. spritdrycker, 2 659 1. vin, 66 950 flaskor
exportöl, 2 732 665 st. cigarretter m. in., 173 kg röktobak samt 7 359 kg
konfityrer in. in. Provianteringen fördelar sig på 66 skilda provianteringstillfällen
samt har avsett, förutom krigsfartyg i mera egentlig bemärkelse,
bl. a. bärgningsfartyg och isbrytarfartyg. Av de berörda krigsfartygen har
exempelvis pansarskeppet Drottning Viktoria vid 4 olika tillfällen provianterat
sammanlagt 403 1. spritdrycker, 593 1. vin, 27 250 flaskor exportöl,
612 175 st. cigarretter in. m. samt 2 254 kg konfityrer in. m. Kryssaren Tre
Kronor har vid ett provianteringslillfälle provianterat bl. a. 9 100 flaskor
exportöl, 754 040 cigarretter samt 1 585 kg konfityrer in. in.

Med hänsyn till den betydande proviantering, som sålunda förekommit,
samt storleken av de tull- och skattemedel, som hänföra sig till den utlämnade
provianten, ha revisorerna funnit det påkallat att närmare undersöka
provianteringens omfattning och fördelning i de enskilda fallen. I sådant
syfte ha revisorerna i det följande för vissa flottans fartyg sammanställt
uPPS^ter å vid varje särskilt tillfälle under år 1949 utlämnad skeppsproviant
samt till densamma hänförlig tull och skatt. 1 sammanställningen redovisas
för där angivna fartyg samtliga under året förekommande provianteringstillfällen.
Till jämförelse lämnas i vissa fall även uppgifter, utvisande
den genomsnittliga fartygsbemanningen under år 1949 enligt vederbörande
räkenskaper.

Revisorernas uttalande. För behandlingen i tullhänseende av flottans fartyg
finnas meddelade vissa särskilda bestämmelser, vilka i åtskilliga hänseenden
innebära undantag från den ordning, den utrikes fartygstrafiken i
allmänhet är underkastad. Bl. a. har ansvaret för den tullkontroll, som eljest
åvilar tullverket, i viss utsträckning överflyttats å vederbörande fartygschef.
I enlighet härmed må å svenskt krigsfartyg under förberedelse till eller
under resa från eller till tullområdet taga ombord spritdrycker, vin och
exportöl först efter fartygschefens medgivande och till myckenhet, som av
honom bestämmes. På fartygschefen ankommer även att besluta om proviantering
under dylik resa av tobaksvaror, som ej äro försedda med vederbörlig
kontrollstämpel.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att den proviantering av
flottans fartyg, varom här är fråga — även med beaktande av att i vissa
fall fartyg under någon del av året haft att avlägga besök i främmande hamn
—• numera är av en högst betydande storleksordning. En av revisorerna
verkställd undersökning utvisar sålunda, att ombord å flottans fartyg under
år 1949 provianterats ca 14 400 liter spritdrycker, ca 7 000 liter vin
samt ca 40 200 liter exportöl, medan på motsvarande sätt utlämnade tobaksvaror
kunna uppskattas till ca 1 100 kg tobak och ca 5 800 000 stycken
cigarretter eller cigarrer. Härtill kommer en i vissa fall betydande proviantering
av åtskilliga skattepliktiga varor av annat slag, såsom konfityrer,
kaffe, konserver, käx, spelkort, in. m. Provianteringen har omfattat
icke blott krigsfartyg i egentlig mening utan även andra marinens fartyg,
såsom bärgningsfartyg och isbrytarfartyg.

177

De nuvarande provianteringsmöjligheterna äro förenade med eu skattefrihet
av betydande mått, varigenom flottans fartyg komma i åtnjutande
av här avsedda varuslag till priser, som väsentligt understiga de i allmänna
marknaden förekommande. Icke obetydliga skattebelopp belöpa sig nämligen
å de utförda varukvantiteterna. En överslagsberäkning ger sålunda
vid handen att de i ovannämnda fall till sprit- och vinvarorna hänförliga
skatterna torde uppgå till inemot 220 000 kronor samt skatten för exportölet
till 27 400 kronor, medan tobaksskatten kan uppskattas till 754 700
kronor. Skatten å övriga varuslag torde belöpa sig till 54 500 kronor. I den
mån varorna äro av utländskt ursprung innefattar provianteringsrätten
därjämte befrielse från belöpande tullavgifter, även om dessa i jämförelse
med skattebeloppen äro av underordnad betydelse. Sammanlagt kunna den
skatt och den tull, som belöpa sig å under år 1949 i här angiven ordning
verkställd proviantering av flottans fartyg, uppskattas till ca 1 100 000
kronor.

I övervägande antalet här berörda fall ha fartygen icke utklarerats för
att anlöpa viss utrikes ort i egentlig mening. En viss tvekan synes råda
om med hänsyn till den grundläggande förutsättningen för skattefri utförsel,
nämligen att fartyget skall avgå till utrikes ort, provianteringsrätt skall
föreligga i fall, då fartyg utklarerar från svensk hamn i vanlig ordning och
lämnar svenskt territorium men icke anlöper någon utländsk hamn. Till
skillnad från vad som nu gäller för t. ex. handelsfartyg eller passagerarfartyg
i reguljär trafik, vilka vid utklareringen enligt tullpasset angivas anlöpa
viss avsedd bestämmelseort eller i varje fall visst främmande land,
anses emellertid med nuvarande tillämpning av bestämmelserna flottans
fartyg uppfylla klareringsföreskrifterna i och med att de lämna det svenska
tullområdet. Utan att ingå på en bedömning av riktigheten i en sådan
tolkning torde man dock med visst fog kunna påstå, att de lättnader i tullhänseende,
som sedan gammalt medgivits i avseende å fartygs proviantering
och utrustning, knappast torde ha avsett fartygstrafik av här angiven
karaktär. Dessa lättnader torde nämligen ha betingats i första band av internationella
hänsyn, särskilt önskvärdheten av att underlätta den egentliga
fraktfarten på utlandet liksom angelägenheten att vid försäljning av
proviant till fartyg icke försätta det egna landet i sämre läge än ett främmande
land.

Från eu sådan utgångspunkt måste ifrågasättas, om icke flottans fartyg
kommit att intaga en privilegierad ställning, som knappast bör inrymmas
i provianteringsrätten. Med hänsyn härtill tala enligt revisorernas mening
övervägande skäl för en begränsning av de provianteringsförmåner, vilka
medgivas flottans fartyg under övningar å internationella farvatten och
över huvud vid färder, som med fartyget företagas utom svenskt tullområde,
ulan alt detsamma är destinerat till eu utrikes ort. Skälen för en begränsning
av förmånerna förefalla desto större som i dessa fall skattefriheten
uppenbarligen grundar sig enbart på tjänstgöringens speciella natur,
vilken i allmänhet torde förutsätta att övningar hållas utom territorial12—508049.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

178

vattengränsen. Under angivna förhållanden synes det icke opåkallat, att
här berörd personal icke blott underkastas de begränsningar i avseende å
rätten till inköp och förbrukning av här avsedda varuslag, vilka gälla inom
landet, utan även i fråga om de ekonomiska villkoren för sådana inköp
likställas med andra samhällsgrupper. Det må även framhållas, att under
sjötjänstgöring särskilda förmåner i form av sjötillägg och mässpenningar
tillkomma sjökommenderade beställningshavare, vilka förmåner äro avsedda
att utgöra kompensation bl. a. för de merkostnader, denna tjänstgöring
medför. Huruvida i andra länder motsvarande provianteringsförmåner gälla
för krigsfartyg, ha revisorerna saknat anledning att närmare undersöka.

Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna uttala sig för att en
sådan begränsning av den nuvarande provianteringsrätten för flottans fartyg
genomföres, att här avsedda fartyg på utgående resa, varunder utländsk
hamn icke skall anlöpas, undantagas från de förmåner i form av
befrielse från å proviantutrustning belöpande skatt och tull, vilka gälla
för den utrikes fartygstrafiken i allmänhet vid utklarering till vid utklareringstillfället
uppgiven eller annan utländsk hamn. Såsom ovan framhållits
ha revisorerna under utredningsarbetet inhämtat, att generaltullstyrelsen
i underdånig skrivelse den 13 februari 1950 angående vissa åtgärder
till motverkan av olovlig införsel och olaga försäljning av tobaksvaror även
föreslagit vissa begränsningar i fråga om utförseln med krigsfartyg av obeskattade
tobaksvaror, varigenom dessa fartyg skulle medgivas proviantering
av sådana varor endast i samband med officiella besök i utlandet. Då
emellertid, såsom den lämnade redogörelsen utvisar, denna fråga är av
betydelse för proviantering även av vissa andra skattebelagda varor, vilja
revisorerna uttala sig för att en motsvarande begränsning med det snaraste
kommer till stånd även i vad gäller dessa varuslag.

Med hänsyn till angelägenheten av att här berörda spörsmål snarast
bringas till sin lösning ha revisorerna med stöd av § 6 första stycket av
den för revisorerna gällande instruktionen (1949: 358) ansett sig böra avgiva
särskild berättelse i ämnet.

§ 17.

Tull- och skattefrihet för till skeppsproviant hänförliga varor för fartyg i
reguljär pasagerartrafik med Danmark, Finland och Norge.

För sådana till skeppsproviant hänförliga varor, vilka erfordras för passagerare
och besättning ombord å bl. a. passagerarfartyg i utrikes trafik,
åtnjutes befrielse från såväl å dessa varor belöpande tullavgifter som de
konsumtions- m. fl. indirekta skatter, vilka inom landet belasta desamma.

Enligt 5 § mom. k) tulltaxeförordningen åtnjutes sålunda i avseende å
sådan skeppsproviant, som medföres å från utrikes ort ankommande fartyg,
tullfrihet, försåvitt provianten erfordras ombord till fartygets besättning eller
passagerare, så länge fartyget icke efter avslutad resa avgått i inrikes -

179

trafik. Tullfriheten är dock i vad avser spritdrycker och vin på visst sätt
maximerad i förhållande till den utminutering, som kan gälla på platsen
i fråga. Provianten utlämnas av tullverket efter hand samt, vad avser spritdrycker
och vin, endast i smärre kvantiteter, varefter den del, som icke tullfritt
utlämnas (överskottsproviant) sättes under tullverkets sigill, till dess
den återutföres.

Såsom i annat sammanhang närmare berörts, har för proviantering av
fartyg i utrikes trafik en särskild tullagerinstitution, provianteringsfrilager,
inrättats. Från sådant frilager må gods utlämnas för proviantering av fartyg
bl. a. under villkor att fartyget utklareras till utrikes ort. Gods, som i
denna ordning utlämnas, är befriat från vederbörliga tullavgifter. Även i
fall, då provianteringen sker från frihamn eller tullnederlag, åtnjutes befrielse
från tullavgift.

En provianteringsfrilagren motsvarande lagerinstitution utgöra för tobaksvarornas
del de s. k. tobaksskattelagren, å vilka av AB Tobaksmonopolet
godkänd importör må utan erläggande av belöpande tobaksskatt upplägga
importerad tobaksvara. Från dylikt lager kunna sålunda utlämnas obeskattade
tobaksvaror bl. a. för proviantering av fartyg. Enligt föreskrift i
1943 års tobaksmonopollag utgår icke heller skatt för tobaksvaror, som direkt
hos AB Tobaksmonopolet inköpas såsom proviant för fartyg, därest
varorna med fartyget under stadgad tullkontroll utföras till utrikes ort.

Såväl provianteringsfrilagren och övriga tullager som tobaksskattelagren
och frihamnsinslilutionen äro i tullhänseende att anse såsom icke tillhörande
det svenska tullområdet. Med hänsyn härtill samt till det indirekta skattesystemets
ändamål alt i huvudsak taga sikte på konsumtionen av varor inom
landet, är som ovan antytts det gods, som från dylika lager m. in. utlämnas
för proviantering av fartyg, undantaget icke blott från belöpande
tullavgifter utan därjämte från de indirekta skatter av skilda slag, som må
utgå vid varornas försäljning eller konsumtion inom landet. De skatter, A''ilka
här komma i fråga, äro exempelvis omsättnings- eller utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin, tillverkningsskatt å brännvin, skatt å maltdrycker,
tobaksskatt, läskedrycksskatt, varuskatt av skilda slag, såsom å konfityrer,
choklad, kex in. m., stämpelavgift å spelkort m. m.

I avseende å storleksordningen av den skattebefrielse, som för varje bär
avsett varuslag kan komma i fråga, få revisorerna hänvisa till den redogörelse,
som under § 16 angående tull- och skattefrihet för vissa varor i
samband med proviantering av flottans fartyg lämnats för vissa skatteformer
och för dem före den 1 december 1950 gällande skattesatser.

Vad angår möjligheten för resande, som till riket ankommer från utrikes
ort, att hit införa spritdrycker, vin, exportöl och tobaksvaror gäller följande.

Sådan resande må, därest han uppnått 21 års ålder, mot erläggande av
stadgad tull för eget bruk införa av spritdrycker högst tre fjärdedels liter
— i fråga om resande hemmahörande i Sverige, Danmark, Finland eller
Norge cn tredjedels liter — och av vin en liter, så framt det icke är uppenbart,
att resan företagits i huvudsakligt syfte att till riket införa rusdrycker.

180

Av maltdrycker tredje klass (exportöl) må för eget bruk införas högst eu
liter.

Färdiga tobaksvaror må av den resande för eget bruk tullfritt medföras
till myckenhet ej överstigande 200 ■—• vad gäller resande, hemmahörande i
Sverige, Danmark, Finland eller Norge 50 — gram samt cigarrettpapper, ej
överstigande 10 gram. Vid tillämpningen härav skall varje cigarr anses väga
5 gram, cigarrcigarrett 3,3 gram, cigarrett utan munstycke 1 gram samt cigarrett
med munstycke 0,5 gram.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att det provianteringsförfarande,
som gäller för den utrikes fartygstrafiken i allmänhet, är förknippat
med betydande förmåner i form av tull- och skattefrihet för ombord å fartygen
medförd skeppsproviant. I syfte att närmare undersöka storleksordningen
av den proviantering, varom här är fråga, särskilt i vad gäller passagerarfartyg
i reguljär trafik mellan Sverige samt Danmark, Finland och
Norge, ha revisorerna från vederbörande tullmyndigheter införskaffat vissa
uppgifter angående de kvantiteter proviant av skilda slag, som under
år 1949 tilldelats fartyg i reguljär trafik på orter i de här angivna länderna.

Sådan proviantering, varom här är fråga, har i huvudsak förekommit endast
vid tullanstalterna i Malmö, Stockholm och Göteborg samt, i viss mindre
utsträckning, jämväl i Landskrona. Vid tullkammaren i Hälsingborg har
proviantering med skattebelagda varor icke förekommit av vare sig färjor
eller andra passagerarfartyg i trafik på de berörda länderna. Färjförbindelsen
därstädes upprätthålles av danska båtar, och provianten inköpes i Danmark.
SJ tillgodoföres dock viss del av såväl trafikresultatet som överskottet
å restaurangrörelsen.

Nedanstående sammanställning utvisar för envar ovan angiven tullanstalt
kvantiteten av under år 1949 såsom skeppsproviant tilldelade obeskattade
varor av vissa vanligen förekommande varuslag.

Tullanstalt	Sprit- drycker liter	Vin liter	Export- öl liter	Cigarrer, cigarr- cigarretter, cigarretter styck	Tobak kg	Kaffe kg	Konfi- tyrer, choklad kg
Malmö...........	27 625	962	57 777	24 813 466	2 764	5 834	9146
Stockholm.......	17 039	2 252	76 414	5 896 660	131	4 405	—
Göteborg........	6 504	636	4 464	1 654 565	230	1 157	3 502
Landskrona......	247	—	561	134 700	38	—	—
Summa	51 415	3 850	139 216	32 499 391	3163	11396	12 648

Utöver i tabellen angivna varuslag redovisas vid en del tullanstalter tilldelning
jämväl av vissa andra skattebelagda varor. I Göteborg ha sålunda
därjämte provianterats 11 831 liter läskedrycker, 2 309 kg konserver, 491
kg spelkort, 650 buntar cigarrettpapper samt vissa mindre kvantiteter te,
feta oljor, såser samt gåsleverpastej. I Stockholm ha utlämnats mineralvatten
och läskedrycker till en kvantitet av sammanlagt 39 951 liter, medan
i Malmö tilldelningen av dessa varor uppgått till 30 670 liter.

Revisorerna ha med hänsyn till de därmed förbundna svårigheterna icke

181

ansett sig kunna verkställa någon exakt uppskattning av storleken av den
tull och skatt, som hänför sig till i här angiven ordning tilldelad skeppsproviant
och som skulle ha utgått, därest motsvarande varukvantiteter i
stället konsumerats inom landet. Med utgångspunkt från arten och kvantiteten
av de varuslag, som vanligen synas provianteras, samt de för dem
under år 1949 gällande tull- och skattesatserna torde överslagsvis de till
provianteringarna hänförliga tull- och skattebeloppen kunna uppskattas
till sammanlagt bortåt 5,5 miljoner kronor. Därutav torde tobaksskatten
kunna angivas till ca 4 miljoner kronor samt skattebeloppen för vin- och
spritdryckerna till ca 1 miljon kronor.

Med hänsyn till den betydande proviantering, som sålunda i denna ordning
förekommit, samt storleken av de tull- och skattemedel, som hänföra
sig till de tilldelade varukvantiteterna, ha revisorerna funnit det påkallat
att något närmare undersöka provianteringens omfattning och fördelning i
de enskilda fallen ävensom de yttre förhållanden, varunder fartygstrafiken
bedrives å de här berörda utreseorterna.

Trafiken mellan Malmö och Köpenhamn ombesörjes f. n. dels av statens
järnvägar medelst tågfärjan Malmöhus, dels av Svenska rederiaktiebolaget
Öresund och Dampskibsselskabet Öresund. Sistnämnda båda bolag äro helt
i svenska respektive danska statens järnvägars ägo. För sundstrafiken disponera
bolagen f. n. fem fartyg, nämligen Malmö, Öresund, Hälsingborg,
S:t Ibb och Sverige, av vilka de båda förstnämnda äro svenska och de tre
övriga danska. Tågfärjeförbindelsen upprätthålles tidvis även med de danska
tågfärjorna Prins Christian och Korsör.

Tågfärjorna, vilka utgå från Malmö Färjestation och i Köpenhamn anlöpa
Köpenhamns Frihamn, göra sina turer i anslutning till de direkta tågförbindelserna
med Danmark och kontinenten. Antalet turer i vardera riktningen
uppgår f. n. till tre per dygn.

Av båtarna äro f. n. endast tre, två svenska och en dansk, i regelbunden
trafik hela året. I övrigt alternera båtarna i trafiken. Enligt för september
gällande turlista göras sammanlagt sju (lördagar och söndagar åtta) från
Malmö till Köpenhamn avgående turer per dygn samt lika många i motsatt
riktning. Biljettpriset utgör f. n. tur och retur i svenskt mynt 5 kronor
75 öre i I kl. och 3 kronor 85 öre i III kl. Biljetten är giltig alternativt
å färja eller båt.

Till belysande av provianteringens omfattning i de enskilda fallen lämnas
i här nedan följande sammanställning för de berörda tågfärjorna och
båtarna uppgifter utvisande den kvantitet varor av olika slag, som genom
tullanstalten i Malmö under år 1949 tilldelats berörda fartyg. Till jämförelse
ha i tabellerna även redovisats antalet med fartygen in- respektive utresande
passagerare. Det bör i detta sammanhang erinras, att de redovisade
uppgifterna endast avse i Malmö tilldelad proviant; huruvida proviantering
även förekommit i Köpenhamn framgår sålunda icke av tablån. För bedömande
av storleken av den totala förbrukningen ombord å färjorna och
båtarna måste sålunda hänsyn tagas jämväl till den tilldelning, som kan ha

182

Fartyg	Antal passagerare	Sprit-drycker och vin lit.	Exportöl lit.
In	Ut
Svenska tågfärjan Malmöhus ....	243 556	248 465	7 625,86	44 636 2/s
Danska tågfärjan Prins Christian	37 734	40 808	603,83	783 Vs
Danska tågfärjan Korsör.......	14 436	15 418	358	366 2/s
Svenska ångfartyget Malmö.....	199 648	183 831	6 205	4 873 V,
Svenska ångfartyget Öresund .. .	119 807	139 788	5 004,8	2 906 Vs
Danska ångfartyget Sverige.....	150 543	121 577	4 109,03	2 3912/s
Danska ångfartyget Helsingborg.	105 059	117 148	2 392,7	600
Danska motorfartyget Sankt Ibb	66 912	73 246	2 288,67	1 218 «/s

Fartyg		Tobaksvaror		Kon- fity- rer kg	Kaffe kg	Läske- drycker lit.
Cigar- retter st.	Cigarrer st.	Cig.- cig. st.	Tobak kg
Svenska tågfärjan Malmöhus ....	10 118 850	142 330	146 600	691,6	1306	1980	27 733 V.
Danska tågfärjan Prins Christian	808 000	16 750	19 200	79,7	300	65	126 J/s
Danska tågfärjan Korsör.......	536 000	112 001	13 500	57,6	1000	75	116 V,
Svenska ångfartyget Malmö.....	3 500800	37 405	50 400	543,8	1660	1316	896 2/s
Svenska ångfartyget Öresund .. .	2 683 700	31 515	50 400	358,8	2 080	1098	690
Danska ångfartyget Sverige.....	2 894 100	52 015	58 500	261,25	2 080	694	606 2/s
Danska ångfartyget Helsingborg.	1 743 000	24 700	37 200	584,5	360	382	260
Danska motorfartyget Sankt Ibb	1 645 500	21 450	25 900	180,70	360	224	240

ägt rum av danska varor. Enligt uppgift lära vissa märken av såväl spritdrycker
och viner som tobaksvaror huvudsakligen inköpas i Danmark. Sålunda
kan nämnas, att av de under sommarmånaderna 1948 provianterade
spritdryckerna ungefär hälften inköptes i Danmark samt hälften i Sverige.
Vad särskilt tågfärjan beträffar förutsattes, när svenska statens järnvägar
fr. o. m. år 1945 helt övertog tågfärjetrafiken (intill denna tid ombesörjdes
den växelvis av en svensk och en dansk färja), från danskt håll, att viss
proviantering, även om restaurangrörelsen var svensk, skulle ske på dansk
sida. Så sker även, varvid i huvudsak danskt Öl, dansk sprit och diverse
färskvaror köpas under uppehållen i Köpenhamn.

Å såväl den svenska tågfärjan som båtarna bedrives fullständig restauration
innefattande försäljning eller utskänkning av mat, kaffe, alkoholfria
drycker, smörgåsar, spritdrycker och viner, exportöl, tobaksvaror, choklad
m. m. Å tågfärjan handhas restaurationen av AB Trafikrestauranger, i vilket
bolag samtliga aktier ägas av statens järnvägar. Ombord å såväl de
svenska som de danska öresundsbåtarna ombesörjes restaurationen i det
danska rederibolagets regi, varefter enligt avtal Svenska rederiaktiebolaget
Öresund, vilket som ovan berörts helt äges av svenska statens järnvägar,
tillgodoföres hälften av det redovisade överskottet å verksamheten. Tillstånd
till utskänkning är meddelat för tågfärjan av överståthållarämbetet samt för
de svenska öresundsbåtarna av länsstyrelsen i Malmöhus län. Beträffande
färjan är tillståndet utfärdat för verkst. direktören i AB Trafikrestauranger
personligen och beträffande båtarna för rederiaktiebolaget Öresund. Såsom
föreståndare för utskänkningen å tågfärjan har kontrollstyrelsen godkänt

183

verkst. diektören och såsom föreståndare för utskänkningen å vardera av
de svenska båtarna två i Öresundsbolaget anställda sjökaptener.

Enligt de av länsstyrelsen meddelade tillstånden skall, där ej länsstyrelsen
medgiver undantag, under varje tur utskänkningen ombord övervakas
av en rörlig kontrollant, som medföljer fartyget och icke må deltaga i serveringen.
Denne, som förordnas av rederibolaget, har till uppgift att övervaka
spritutskänkningen samt därvid särskilt tillse, att icke onyktra personer
serveras spritdrycker. För ordningens upprätthållande skall vidare
enligt länsstyrelsens föreskrifter anställas en av polischefen i Malmö förordnad
ordningsvakt, som har att medfölja fartygen på de turer, polischefen
bestämmer.

Vid utskänkningen iakttagas icke inom Sverige gällande bestämmelser i
fråga om s. k. mattvång och övriga restriktioner. Då fartygen ligga i hamn
eller vid land och sålunda befinna sig å svenskt territorium, må utskänkning
enligt länsstyrelsens bestämmande ske allenast till besättningen eller till sådana
passagerare, som intaga måltid i fartygens restauranglokal. I övrigt är
utskänkning av spritdrycker eller försäljning av tobaksvaror eller andra
varor icke tillåten under båtarnas uppehåll vid kaj. Någon införsegling av
medförd proviant förekommer icke, men båtarna hållas under uppehållet i
Malmö hamn under ständig tullbevakning.

Vad tågfärjan Malmöhus beträffar, ha vissa restriktionsregler utfärdats
av AB Trafikrestauranger. Enligt dessa får brännvin utskänkas endast i
samband med intagande av måltid, varvid för det fall att lagad mat intages
i matsalen högst två stora glas (10 cl) må serveras till en och samma gäst
samt i övriga lokaler till gäst, som intager minst en smörgås, ett stort glas
(5 cl). I övrigt gälla inga restriktioner. Det bör i detta sammanhang särskilt
framhållas att personalen å Öresundsbolagets båtar är huvudsakligen
dansk, medan personalen på tågfärjan till största delen utgöres av svenskar.

Den vinst, som uppkommer genom restaurangrörelsen liksom rörelsen i
övrigt å de båda öresundsbolagens samtliga båtar, fördelas, som ovan berörts,
enligt avtal med hälften på det svenska och hälften på det danska bolaget.
Av den bl. a. genom försäljningen av vin- och spritdrycker samt tobaksvaror
uppkomna nettobehållningen kommer således hälften Svenska
rederiaktiebolaget Öresund och därmed indirekt statens järnvägar till godo.
Vinsten på tågfärjans restaurangrörelse tillkommer helt AB Trafikrestauranger
samt tillföres därigenom indirekt helt eller delvis statens järnvägar.

Svenska spritvaror, som rekvireras från vin- och spritcentralen, levereras
till såväl färjan som båtarna till priser gällande enligt spritcentralens prislista
med 30 procents avdrag vid köp av minst 20 lådor per gång till en och
samma båt. De i Danmark inköpta spritvarorna torde levereras av danska
grossister till ungefärligen samma priser, som motsvarande svenska spritvaror
betinga. Såvitt kunnat utrönas, pålägger icke danska staten någon
särskild skatt eller tull vid utförsel av berörda spritvaror.

Av efterföljande tablå framgå före den 1 december 1950 gällande utskänkningspriser
för vissa vanligen förekommande spritvaror samt priserna
på vissa andra dryckesvaror å båtarna och färjan, varvid jämförelse även

184

gjorts med motsvarande utskänkningspriser å svenska restauranger ävensom
de inköpspris, som varorna betinga vid inköp i Sverige till båtarna och
färjan. Priserna avse, där ej annat angives, glas om 5 cl. De för öresundsbolagens
båtar gällande priserna, vilka beräknas i dansk valuta per glas
om 6 cl, ha i tablån med utgångspunkt från gällande valutakurs å danska
kronor (75: 10) omräknats till motsvarande priser i svenska kronor per glas
om 5 cl.

Varuslag	Utskänkningspriser Svenska kronor	Inköpspris i Sverige för öresunds-båtarna och tågfärjan Sv. kr.
Båtarna	Tågfärjan	Restaui Sve klass II	anger i rige klass I
Bordsbrännvin................		1		1: 40	1:40	0: 10,9
0. P. Anderssons akvavit.....	0: 79	1	—	1: 40	1: 40	0: 11,2
Aalborgs akvavit..............	0: 63	1	—	1:80	2: —	0: 21,8
Gin, svensk..................	0: 75	1	—	1: 40	1: 40	0: 14,7
Eau de Vie..................	0: 96	1	—	1: 50	1: 50	0: 14,7
Grönstedts V.O...............	2: 83	3	—	3: 60	4: —	0: 81,4
Hennesy.....................	2: 13	2	50	3:40	3: 80	0: 67,1
Martell.......................	2: 13			3: 40	3: 80	0: 67,1
Kloster, svensk...............	1: 38	1	50	1: 90	2: —	0: 32,9
Cacao, brun, svensk...........	1: 13	1	25	1:60	1: 70	0: 24,5
Ramlösa, 40 cl...............	0:50					0: 21
Svenskt exportöl 1/3 11........	0: 65					0: 30

I nedanstående tablå lämnas motsvarande uppgifter beträffande vissa å
båtarna saluhållna tobaksvaror.

Varuslag	Pris per styck ombord å båtarna Sv. kr.	Priskurant-pris i Sverige Sv. kr.	Exportpris vid försälj-ning till båtarna Sv. kr.
Cigarretter. Simon Artz 70 L..........	0: 20	0: 32	0: 07!
» » E.F.P..........	0: 15	0: 23	0: 04,6
Abdullah nr 16............	0: 15	0: 23	0: 04,4
» Imperial.........	0: 10	0: 16	0: 02,5
Gold Flake................	0: 09	0: 17,5	0: 03
Gapstan...................	0: 09	0: 17,5	0: 03
Pall Mall..................	0: 09	0: 17,5	0: 03
Players...................	0: 09	0: 17,5	0: 03
The Greys.................	0: 09	0: 16	0: 02,5
De Reszke................	0: 09	0: 16	0: 02,5
Astorias...................	0: 07,5	0: 13,5	0: 01,8
Domino...................	0: 07,5	0: 12,5	0: 01,7
Blue Master...............	0: 07,5	0:513,5	0: 01,8
Raleigh...................	0: 07,5	0: 15	0: 02,5
Marvels...................	0(07,5	0: 13	0: 01,8
Röktobak (ca 50 gr). Gapstan...................	3: —	9: 25	r 1:175
Players...................	3: —	11: —	1: 90
Prince Albert..............	2: 50	4: 30	0:„75

Med Finland upprätthålles reguljär passagerartrafik mellan Stockholm
och Åbo samt Stockholm och Helsingfors. Trafiken ombesörjes av Stockholms
Rederi AB Svea i samtrafik med de finska bolagen Finska Ångfartygs

185

AB i Helsingfors och Ångfartygs AB Bore i Åbo. Fyra av båtarna äro svenska,
de övriga, f. n. sju, finska.

F. n. göras från Stockholm till Åbo en avgående tur per dygn samt från
Stockholm till Helsingfors två avgående turer i veckan (onsdagar, söndagar).
Sommartid avgår i regel från Stockholm en tur dagligen till Helsingfors.
På Åland upprätthålles ingen särskild förbindelse, men enligt uppgift
lära planer på en sådan föreligga.

Följande sammanställning utvisar för ettvart fartyg storleken av genom
tullanstalten i Stockholm under år 1949 som proviant tilldelade obeskattade
varor. Till jämförelse lämnas i tablån uppgift jämväl å antalet utresor och

passagerare.

Fartyg	An- tal ut- resor	Antal passa- gerare	Sprit- dryc- ker lit.	Vin lit.	Ex- port- öl lit.	Tobaksvaror	Kaffe kg	Läske- drycker lit.
Cigar- retter st.	Cigar- rer st.	Cig.- cig. st.	Tobak kg
Arcturus.....	8	1545	366	6	1360	141 000	220	.	5	141	480
Bore I.......	51	9 849	1897	322	8116	647 860	1100	—	3	—	5 650
Bore II......	28	6 240	1655	283	6 766	592 200	600	1800	22,6	468	6169
» ......	18	2 525	723	Öl	2 550	246 000	50	400	—	156	1719
Brynhild.....	41	8 200	2 362	629	9 250	705 600	3 270	2100	3	690	6 400
Heimdall.....	25	3 907	1290	278	4145	241 500	1025	600	10	304	1 564
9 .....	21	4 009	834	162	4 071	274300	450	1200	8	335	1540
Nordstjernan .	16	2 614	376	43	1716	129 660	200	—	—	95	2150
»	12	828	444	21	1400	139 000	—	—	—	104	676
Oihonna.....	57	10184	1970	17	8 600	669 400	1300	1050	17	445	4 710
Per Brahe....	35	8 811	860	151	5 560	358 000	800	—	2	201	2 450
Ragne.......	17	2 405	718	21	3100	176 200	—	100	1	240	180
Regin .......	38	10 506	1614	218	6 980	606 200	525	1200	1	502	3 073
Wellamo.....	14	2 383	500	10	2170	210 000	1050	—	9	124	—
» ....	40	8 653	1430	40	10 630	736 000	4 200	500	50	600	3190

Ombord å finlandsbåtarna förekommer fullständig restaurationsrörelse
med försäljning av mat, alkoholfria drycker, kaffe, spritvaror och viner, tobak
m. m. För att belysa restaurationsrörelsen ombord lämnas i följande
tablå uppgift å ombord å de svenska fartygen före den 1 december 1950 gällande
utskänknings- och försäljningspriser för några vanligen förekommande
skattebelagda varor.

	pr glas		pr glas
Brännvin:	5 cl	Cognac:	5 cl
Renat..................	0: 75	Grönstedts V. O..........	3: —
O. P. Andersson........	0: 75	y) ***	1:50
Skåne ..................	0: 75	Eau de Vie..............	1: —
Svensk Gin ............	1: —
Whisky...................	2: —	1 fl. pilsner................	0: 65
Punsch:		1 » vichyvatten...........	0: 50
Grönstedts blå (‘/a flaska).	9: —	1 st cigarr Headline Majors..	0: 70
Likörer:		1 » cigarr Upman Tropicales	2: —
Bénédictine.............	2:50
Kloster.................	1: 50
Brun cacao .............	1:50

186

Från Göteborg upprätthålles reguljär passagerartrafik dels med Oslo, dels
med Fredrikshamn i Danmark. Trafiken ombesörjes f. n. av tre svenska
båtar. Omfattningen av den proviant, som under år 1949 tilldelats dessa
båtar genom tullanstalten i Göteborg, framgår av nedanstående tablå. Varorna
ha till huvudsaklig del omsatts i restaurationen ombord å fartygen.
Ytterligare bör nämnas, att M/S Kronprinsessan Ingrid gjort dagliga resor
på Fredrikshamn tiden maj—oktober 1949 samt därutöver extraturer. Antalet
utresande passagerare uppgick därvid till 43 708 och antalet ankommande
till 42 612.

	Sprit- drycker lit.		Ex-	Tobaksvaror	Konfi- tyrer kg		Läske- drycker lit.	Spel-; kort kg j
Fartyg	Vin lit.	port- öl lit.	Cigar- retter, cigarrer st.	Rök- tobak kg	Kaffe kg
Sv. motorfartyget Kron-prinsessan Ingrid.....	3129	537	1 191	1 371 925	187	3 502	1 018	11559	1 474
Sv. ångfartyget Göteborg	1 948	31	1 835	165 275	24	—	93	272	7
Sv. ångfartyget Oslo....	1427	68	1 438	117 365	19	—	46	—	10

Slutligen vilja revisorerna erinra om att generaltullstyrelsen i en den 13
februari 1950 avgiven underdånig skrivelse, i vad avser proviantering med
obeskattade tobaksvaror, föreslagit begränsning av de nuvarande provianteringsmöjligheterna
bl. a. för passagerarfartyg på resa till utrikes ort, därest
för resan beräknas åtgå kortare tid än fyra timmar.

Revisorernas uttalande. För den utrikes fartygstrafiken i allmänhet har
sedan gammalt medgivits ett provianteringsförfarande, vilket bereder möjlighet
till skattefri utförsel av sådana till skeppsproviant hänförliga varor,
som vid konsumtion eller försäljning inom landet eljest vore belagda med
indirekta skatter av skilda slag. Förutom denna skattebefrielse åtnjutes, i
den mån varorna äro av utländskt ursprung, jämväl befrielse från belöpande
tullavgifter. De vittgående förmåner i form av tull- och skattefrihet, som
sålunda innefattas i denna provianteringsrätt, komma fartyg av praktiskt
taget alla kategorier till del under förutsättning, att dessa genom tullmyndigheterna
i vanlig ordning utklareras till utrikes ort samt att de i övrigt
uppfylla föreskrivna tullformaliteter. Med hänsyn till den restauration, som
i allmänhet förekommer ombord å fartyg i reguljär passagerartrafik speciellt
på avlägsnare länder, torde provianteringsmöjligheterna ha sin största
betydelse i vad avser denna trafik.

En särställning i den utrikes passagerartrafiken intar onekligen den reguljära
persontrafik, som äger rum mellan Sverige och orter i de övriga
nordiska länderna. I dessa fall är i huvudsak fråga enbart om en närtrafik
med kortvariga och täta turer samt färdsträckor, som icke sällan väsentligt
understiga rutter i den inrikes fartygstrafiken. I anslutning till den ombord
å ifrågavarande fartyg bedrivna restaurangrörelsen förekommer regelmässigt
såväl skattefri utskänkning av spritvaror, vin och exportöl ur fartygens

187

proviantförråd som försäljning av obeskattade varor av skilda slag, såsom
tobaksvaror, konfityrer, choklad, kex in. in. Revisorerna, som avlagt besök
å såväl tågfärjan Malmöhus som öresundsbåtarna, ha icke kunnat undgå
det intrycket, att nykterhets- och ordningstillståndet, vad båtarna beträffar,
lämnar åtskilligt övrigt att önska. Endast för tågfärjans vidkommande
synas ha meddelats vissa restriktionsregler, men ifrågavarande bestämmelser
medgiva likväl en betydligt frikostigare utskänkning än vad fallet är
inom landet. Dessa förhållanden synas emellertid utgöra spörsmål, fallande
inom vederbörande länsstyrelses verksamhetsområde, varför revisorerna
förutsätta, att denna myndighet ägnar frågan erforderlig uppmärksamhet
samt vidtager de åtgärder, som kunna anses erforderliga.

I syfte att erhålla en närmare uppfattning av omfattningen av den proviantering,
som äger rum i och för restaurationens bedrivande, ha revisorerna
på grundval av från vederbörande tullmyndigheter införskaffade uppgifter
verkställt en utredning i frågan. De trafikleder, som därvid särskilt uppmärksammats,
äro de reguljära fartygsförbindelserna Malmö—Köpenhamn,
Stockholm—Åbo—Helsingfors samt Göteborg—Fredrikshamn och Göteborg
—Oslo. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha å ifrågavarande
förbindelseleder provianteringsmöjligheterna fått ett mycket vidsträckt utnyttjande,
och den skattefria försäljning och utskänkning, varom här är fråga,
måste också, särskilt i betraktande av de relativt korta rutterna, anses vara
av en högst avsevärd omfattning. Under år 1949 uppgick sålunda den totala
skattefria utförseln för fartyg å de berörda linjerna till 51 415 liter spritdrycker,
3 850 liter vin, 139 216 liter exportöl, 32 499 391 stycken cigarretter,
cigarrcigarretter och cigarrer och 3 163 kg röktobak. Härtill kommer en i
vissa fall betydande proviantering av åtskilliga andra skattepliktiga varuslag,
såsom konfityrer, kaffe, kex, spelkort, läskedrycker m. m. Bortsett från
vissa mindre kvantiteter, vilka avsetts för besättningen, har den tilldelade
provianten helt omsatts i vederbörande restaurangrörelse. Det bör framhållas,
att den nyssnämnda tilldelningen givetvis endast avser den i svensk
hamn inköpta provianten. För bedömande av den totala konsumtionen ombord
å fartygen måste hänsyn därför tagas jämväl till sådana varor, vilka
eventuellt inköpts å den främmande destinationsorten. Huruvida och i vilken
utsträckning så skett, ha revisorerna sig ej bekant. Vad särskilt gäller
förbindelserna över Öresund, bör dock framhållas, att en väsentlig del av
inköpen, särskilt i vad avser vissa märken spritdrycker och tobaksvaror,
regelmässigt torde ske i Köpenhamn.

Den nuvarande provianteringsordningen är, såsom ovan framhållits, förknippad
med en skattebefrielse av betydande mått, varigenom här berörda
fartyg kunna komma i åtnjutande av eljest skattebelagda varor till priser,
som väsentligt understiga de i allmänna marknaden förekommande. En överslagsberäkning
ger sålunda vid handen, att de till ovannämnda varukvantiteter
hänförliga skatterna kunna uppskattas till vad avser sprit- och vinvarorna
ca 1 miljon kronor samt tobaksvarorna ca 4 miljoner kronor. Härtill
komma belöpande tullavgifter. Sammanlagt torde den tull och skatt,

188

som hänför sig till under år 1949 tilldelad proviant för fartyg på här avsedda
rutter, kunna uppskattas till bortåt 5,5 miljoner kronor. Det bör vid
bedömande av storleken av ifrågavarande belopp uppmärksammas, att beräkningarna
grunda sig på före den 1 december 1950 gällande skattesatser
för spritvarorna.

En undersökning av gällande utskänknings- och försäljningspriser ombord
å fartygen utvisar, att dessa priser, ehuru de understiga de inom landet
i motsvarande fall tillämpade, i betraktande av de låga inköpspriserna likväl
måste anses vara relativt betydande. Detta måste sålunda innebära, att
en väsentlig del av den bortfallande skattemarginalen utnyttjas vid prissättningen
av dessa varor, vilket givetvis bör bidraga till en icke oväsentlig
vinst för restaurationsrörelsen.

Enligt revisorernas mening framstår det såsom principiellt oriktigt, att
betydande medel, vilka egentligen ha karaktär av skattemedel, som med
hänsyn till monopolrättens allmänna innebörd rätteligen borde komma
statsverket till godo, på sätt här sker skola undandragas det allmänna för att
i stället tillgodoföras statliga eller enskilda restaurationsföretag. Det anförda
synes därför revisorerna giva anledning att starkt ifrågasätta lämpligheten
av ett fortsatt bestånd av den nuvarande provianteringsordningen på de trafikleder,
varom här är fråga. En avveckling av dessa förmåner, varigenom
den tilldelade provianten belädes med sedvanlig skatt och sålunda komme
att betinga samma pris som vid försäljning inom landet, torde därför böra
övervägas. En sådan åtgärd måste emellertid för att få avsedd effekt motsvaras
av likartade inskränkningar i provianteringsmöjligheterna från de
övriga berörda ländernas sida, enär eljest inköpen torde komma att överflyttas
till ifrågavarande länder. Åtgärden skulle därför förutsätta en ömsesidig
överenskommelse i frågan mellan myndigheterna i respektive länder.
Med tanke på de betydande skatteintäkter, som därigenom skulle tillföras
respektive stater, synes dock en dylik överenskommelse kunna ligga inom
räckhåll. Förutsättningarna härför förefalla dessutom desto gynnsammare
som enligt vad revisorerna erfarit —- vad särskilt avser öresundstrafiken —
departementet för told- og forbrugsafgifter inom danska finansministeriet i
skrivelser till generaltullstyrelsen gjort upprepade framställningar om åtgärder
till förhindrande av att proviantering med huvudsakligen obeskattade
tobaksvaror ägde rum i svenska hamnar av danska ruttbåtar på rutterna
mellan Bornholm och Sverige. Därvid har bl. a. anförts, att nämnda
båtar i Danmark förvägrats intaga obeskattade tobaksvaror men att upprätthållandet
av detta provianteringsförbud vore utan egentlig verkan, så
länge båtarna finge förse sig med obeskattade tobaksvaror i svensk hamn.
Det kunde därför befaras, att det danska provianteringsförbudet måste hävas.
Med hänsyn till insmugglingsfaran vore det emellertid utomordentligt
betydelsefullt, att försäljning av obeskattade tobaksvaror på helt kortvariga
överfärder mellan danska och näraliggande utländska hamnar icke ägde
rum.

Det synes också revisorerna, som om de skäl, vilka ligga bakom tillkoms -

189

ten av de tillämpade provianteringsmöjligheterna och som alltjämt torde
motivera deras bibehållande i vad gäller trafiken på mera avlägsna länder,
icke göra sig med samma styrka gällande i avseende å den närtrafik, varom
här är fråga. Ifrågavarande privilegier lära nämligen få anses betingade
i första hand av önskvärdheten att underlätta den i egentlig mening internationella
fartygstrafiken genom att bl. a. undanröja de hinder, som skiljaktigheter
länderna emellan i fråga om varubeskattningens utformning,
inköpsvillkor m. in. kunna utgöra för denna trafik. Några sådana skiljaktigheter
torde emellertid, bortsett från restriktionssystemets olikartade natur,
knappast kunna åberopas de nordiska länderna emellan.

Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna understryka angelägenheten
av att genom överenskommelser med respektive myndigheter i de övriga
berörda länderna åtgärder vidtagas för ett upphävande av de nuvarande
möjligheterna till skattefri utförsel av till skeppsproviant hänförliga varor
för fartyg på de här berörda trafiklederna. Det må erinras, att 1950 års riksdag
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt om att åtgärder måtte vidtagas
i syfte att begränsa de nuvarande provianteringsmöjligheterna, i vad de avse
flottans fartyg.

§ 18.

Tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen.

För proviantering och utrustning av fartyg och luftfartyg finnes inrättad
en särskild tullagerinstitution, s. k. provianteringsfrilager. Å dylikt tullager
må i nyss angivet syfte tullpliktigt gods, efter verkställd tulltaxering men
utan att tullavgift erlägges, kunna uppläggas under vård av godsets ägare
(frilagershavaren).

Uppläggning å provianteringsfrilager må därvid kunna ske av gods, som

a) inkommit direkt till riket från utrikes ort eller från frihamn;

b) transiterats från annan ort inom tullområdet;

c) överförts från tullnederlag eller transitupplag;

d) överflyttats från ett provianteringsfrilager till ett annat å samma ort.

För provianteringsfrilagren finnas grundläggande bestämmelser meddelade
i förordningen den 15 november 1912 om provianteringsfrilager och
kungörelsen den 17 juni 1948 med tillämpningsföreskrifter till denna förordning.

Enligt ifrågavarande bestämmelser må provianteringsfrilagersrätt åtnjutas
endast i sådan vid saltsjön eller inlandsvatten belägen stad med distrikttullanstalt
eller avdelning därav, som av Kungl. Maj :t medgivits sådan
rätt.

För proviantering och utrustning av luftfartyg må dylik rätt atnjutas
endast å eller i närheten av flygplats, där tullverket regelmässigt expedierar
utrikestrafik och för vilken Kungl. Maj :t på ansökan av flygplatsens ägare
eller innehavare medgivit sådan rätt.

190

Den som önskar hålla provianteringsfrilager har att hos vederbörande
distrikttullanstalt söka tillstånd därtill. Sådant tillstånd må icke beviljas
annan än den, som bl. a. styrker sig vara berättigad att här i riket idka
handels- eller rederirörelse.

Provianteringsfrilagersrätt åtnjöts under år 1949 av i nedanstående sammanställning
upptagna 36 städer. I sammanställningen lämnas även uppgift
å dels det antal firmor, som under år 1949 medgivits provianteringsfrilagersrätt,
dels det antal firmor, som under nämnda år begagnat sig av
denna rättighet. Av tablån framgår därjämte antalet under budgetåret
1948/49 å provianteringsfrilager verkställda uppläggningar respektive uttagningar
därifrån.

Stad	Antal	Antal under räkenskapsåret 1948/49 verkställda
beviljade rättigheter	begagnade rättigheter	uppläggningar å prov.-frilager	uttagningar från prov.-frilager
Falkenberg............	1
Gävle.................	2	2	107	1 738
Göteborg..............	18	14	2 336	32 551
Halmstad..............	2	2	28	379
Hudiksvall.............	1	1	22	166
Hälsingborg............	5	5	169	1 743
Härnösand.............	2	2	69	1 049
Kalmar...............	2	2	53	679
Karlshamn............	3	3	43	858
Karlskrona............	1	1	OD	396
Karlstad..............	1	_	_
Landskrona............	1	1	60	496
Luleå.................	5	4	97	770
Lysekil................	6	6	23	191
Malmö................	3	3	112	1 838
Norrköping............	3	3	56	850
Nyköping..............	1	1	27	301
Oskarshamn...........	3	2	83	934
Ronneby..............	1	1	9	no
Simrishamn............	2	2	3	35
Skellefteå..............	1	1	27	183
Stockholm.............	11	10	485	5 542
Strömstad.............	1	_	_
Sundsvall..............	2	2	27	546
Söderhamn............	2	2	33	288
Sölvesborg.............	1	1	6	119
Södertälje.............	—	—	—
Trelleborg.............	1	1	25	389
Uddevalla.............	2	2	68	332
Umeå.................	2	2	15	66
Varberg...............	2	1	10	51
Visby.................	1	1	7	112
Västervik..............	2	2	4	95
Västerås...............	1	_
Ystad.................	2	2	28	294
Örnsköldsvik...........	1	1	27	360
Summa	95	83	4114	53 461

191

Till jämförelse må nämnas, att antalet till provianteringsfrilagersrätt berättigade
släder uppgick år 1928 till 14 och år 1938 till 21. Följande sammanställning
utvisar antalet beviljade och begagnade rättigheter till provianteringsfrilager
åren 1938, 1940, 1942, 1944 samt 1946—1949.

Å r	Beviljade rättigheter	Begagnade \| rättigheter	A r	Beviljade rättigheter	Begagnade rättigheter
1938	54	51	1946	72	61
1940	57	53	1947	83	71
1942	57	51	1948	89	78
1944	64	58	1949	95	83

I avseende å uppläggning av varor å provianteringsfrilager tillämpas följande
ordning.

Under a) och b) ovan nämnt gods skall anmälas till uppläggning å provianteringsfrilager
och tulltaxeras före uppläggningen i vanlig ordning,
varvid vederbörlig tullklareringsattest utfärdas. I samband därmed debiteras
en särskilt avgift, s. k. provianteringsfrilagersavgift, efter enahanda
grunder som i fråga om bokföringspenningar för tullagergods enligt § 177
tullstadgan. Denna avgift, som är avsedd att utgöra ersättning för tullverkets
bestyr i samband med bokföringen av godset, uppgår för närvarande
till två kronor för varje varupost, som upplägges. Provianteringsfrilagersavgiften
erlägges före godsets uppläggning. Därest godset utgöres av rusdrycker
eller maltdrycker av tredje klassen, skall detsamma under tullbevakning
transporteras till och uppläggas å provianteringsfrilagret. Bevakningsåtgärden
attesteras av vederbörande tulltjänsteman å anmälningshandlingen.
Annat gods utlämnas direkt till frilagershavaren mot kvitto för upplägning
å provianteringsfrilagret utan att tullbevakning äger rum.

Under c) nämnt gods anmäles till överföring från respektive tullager.
Vid överföring av gods från tullnederlag erfordras icke tulltaxering av detsamma,
därest icke på grund av exempelvis ändring i tulltaxan förnyad
tulltaxering av godset enligt § 145 tullstadgan erfordras. Uppgifterna rörande
godset, som före uppläggningen å tullnederlag vederbörligen tulltaxerats,
överföras från nederlagsjournalens debet till den avlämnade anmälan.
Provianteringsfrilagersavgift debiteras ej vid nämnda godsöverföring,
enär bokföringspenningar erlagts i samband med godsets uttagning
från tullnederlaget. Uttagningen från tullnederlaget sker under kontroll av
tulltjänsteman, som attesterar denna åtgärd a anmälan. I övrigt förfares
vid godsets överföring till provianteringsfrilagret på samma sätt som ovan
sagts beträffande under a) och b) nämnt gods.

Vid överföring från transitupplag till provianteringsfrilager anmäles godset
till sådan överföring, varefter detsamma tulltaxeras i vanlig ordning.
Provianteringsfrilagersavgift debiteras ej, enär bokföringspenningar erlagts
i samband med gödsels uttagning från transitupplaget. I övrigt förfares vid
godsets överföring på samma sätt som ovan sagts beträffande under a)
och h) nämnt gods.

192

Under d) nämnt gods anmäles till överflyttning från ett provianteringsfrilager
till ett annat. Därvid överföras uppgifterna beträffande godset från
provianteringsjournalens debet för det lager, från vilket godset överflyttas,
till den avlämnade anmälan. Provianteringsfrilagersavgift debiteras ej vid
sådan överflyttning. Vid överflyttning från provianteringsfrilager skall tulltjänsteman
närvara och tillse, att det gods, som överflyttas, överensstämmer
med vad som upptagits å anmälan. I övrigt förfares vid godsets överflyttning
på samma sätt som sagts beträffande under a) och b) nämnt gods.

Å provianteringsfrilager får ej av emballerat eller buntat gods uppläggas
mindre än helt kolli sådant det från utrikes ort inkommit eller å tullnederlag
upplagts. Sedan varorna upplagts å frilagret få de ej underkastas förädlingsarbete
eller annan bearbetning.

I fråga om uttagning av gods från provianteringsfrilager gäller nedan angivna
ordning.

Från provianteringsfrilager kan gods, fördelat i större eller mindre partier,
för proviantering eller utrustning utlämnas till fartyg eller luftfartyg under
villkor — förutom beträffande fartyg att dess dräktighet icke understiger
visst angivet tontal eller beträffande luftfartyg att detta uppfyller vissa villkor
i fråga om storlek —• att fartyget eller luftfartyget utklareras till utrikes
ort, vare sig direkt eller via en eller flera andra svenska hamnar, eller ock
befinner sig på resa mellan utrikes orter; enligt medgivande av Kungl. Maj :t
må dock rätt att från provianteringsfrilager intaga gods jämväl tillkomma
fartyg eller luftfartyg, som inkommit från utrikes ort med destination till
annan svensk ort, ävensom med vederbörligt svenskt mätbrev försett fiskefartyg,
vilket skall avgå till i Nordsjön eller där bortom belägen fiskeplats.

Gods, som sålunda utlämnas från provianteringsfrilager, är befriat från
tullavgift.

Då frilagershavare vill från provianteringsfrilager utlämna varor, skall
han därom göra anmälan hos tullanstalten och behörigen styrka, att fartyget
befinner sig på sådan resa, samt även i övrigt sådana omständigheter
föreligga, som berättiga till varornas tullfria utlämnande. I de fall, då
utlämnandet avser fartyg, som befinner sig på resa mellan utrikes orter, må,
därest icke med vederbörliga skeppshandlingar styrkes, att ovannämnda
förutsättningar för varornas tullfria utlämnande äro för handen, såsom bevisning
i dessa hänseenden godkännas skriftlig, på tro och heder avgiven
försäkran av fartygsbefälhavare.

Gods, som uttages från provianteringsfrilager för att utlämnas till fartyg
eller luftfartyg för proviantering eller utrustning, anmäles av lagerhavaren
å s. k. exportsedel, innehållande uppgifter beträffande därå upptaget gods,
vilka erfordras för godsets bokföring i provianteringsfrilagersjournalen. Vid
sådan uttagning skall tulltjänsteman närvara och tillse, att det gods som
uttages överensstämmer med vad som upptagits å exportsedeln. Därefter
skall godset under tullbevakning transporteras till och inlastas i vederbörande
fartyg och där införseglas. Dessa kontrollåtgärder skola attesteras å
exportsedeln. Provianteringsfrilagersavgifter utgå icke vid uttagningar från
provianteringsf ril ager.

193

Över provianteringsfrilagerrörelsen förutsattes viss kontroll utövad från
tullverkets sida. I avseende härå föreskrives bl. a. att tullanstalt skall hålla
uppsikt å att tillstånd att hålla provianteringsfrilager icke missbrukas. För
sådant ändamål skall tullanstalten vid varje kalenderkvartals slut samt i
övrigt så ofta anledning därtill förekommer genom inventering förvissa sig
om att varubehållningen å provianteringsfrilagret överensstämmer med tullanstaltens
provianteringsfrilagersjournal. Erforderligt arbetsbiträde vid inventeringen
skall bekostas av frilagershavare.

Kostnaderna för de tjänsteåtgärder, som, enligt vad i det föregående närmare
berörts, erfordras från tullverkets sida i samband med uppläggning
av gods å provianteringsfrilager eller uttagning därifrån, stanna i princip
å statsverket.

Sålunda är tullklarering av gods vid såväl uppläggningar å som uttagningar
från provianteringsfrilager, som sker inom fastställd tullklareringstid
och inom allmän tullklareringslokal eller allmänt tullklareringsområde,
kostnadsfri.

Likaså äro tullbevakning och kontroll av sådant gods vid såväl uppläggningar
å som uttagningar från provianteringsfrilager, då förrättningen sker
inom fastställd tullkontrolltid och inom tullplats, kostnadsfria. I vissa
undantagsfall skola dock ifrågavarande kostnader gottgöras av frilagershavaren.
Sker nämligen dylik förrättning å annan tid eller plats än här
ovan nämnts, utgår ersättning härför enligt gällande taxa för extra tullförrättningar
med ett fastställt belopp av 3 kronor för man och timme; äger
sådan förrättning rum utom tullplats, utgår jämväl ersättning enligt allmänna
resereglementet. Härutöver utgår i vissa fall såsom ovan nämnts
provianteringsfrilagersavgift vid uppläggning av gods.

Med hänsyn till den utveckling provianteringsfrilagerrörelsen nått ha
revisorerna funnit det påkallat att närmare undersöka, i vilken omfattning
tullverket tages i anspråk för betjänande av denna trafik, ävensom att söka
uppskatta de kostnader och det besvär, denna lagerinstitution kan förorsaka
tullverket. Då kostnaderna för provianteringsfrilagren icke redovisas skilda
från tullagenöreisen i övrigt, är det icke möjligt att ulan synnerligen ingående
undersökningar komma fram till en exakt beräknad totalkostnad för
provianteringsfrilagerrörelsen i dess helhet. Revisorerna ha därför inskränkt
sig till en undersökning avseende förhållandena vid centraltullkammaren
i Stockholm. Undersökningsmaterialet har därvid begränsats till april
och augusti 1949, vilka månader i här ifrågavarande avseende kunna anses
representativa för respektive halvår. Utredningen har för såväl uppläggningar
som uttag för envar dag avsett att fastställa antal förekommande
tullbevakningsförrättningar av vartdera slaget, den tid ifrågavarande förrättningar
tagit i anspråk samt förrättningsmännens löneställning.

Resultatet av utredningen framgår av efterföljande sammanställning. I
avseende å förrättningsmännens löneställning må påpekas, att tulluppsyningsman
(tum) hänföres till lönegrad Ca 12 och tullvakt (tv) till Ca 9.

13—5080/(9. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

194

Uppgifterna avse vidare endast under tullkontrolltid och inom tullplats verkställda
tullbevakningsförrättningar.

Till jämförelse må nämnas, att de tullbevakningsförrättningar, för vilka
ersättning utgått enligt gällande taxa för extra tullförrättningar, uppgingo
under april till ett antal av 25 med en förrättningstid av 53 timmar samt
under augusti till 34, varvid den sammanlagda förrättningstiden utgjorde ca
37 timmar.

Uppläggningar	Uttagningar
		Förrättn.-	Använd		Antal	Förrättn.-	Använd
Dag	upplägg-	mannens tjänste-	tid	Dag	uttag-	mannens tjänste-	tid
	ningar	ställning	timmar		ningar	ställning	timmar
April
1	i	tum	2,30	1	4	tum	9,45
2				2	2	»	6,30
					2	tv	5,15
4				4	2	tum	11,45
					2	tv	4,15
5	i	tum	2,30	5	1	»	0,45
					4	tum	12
6	i		3	6	2	»	8,45
					2	tv	4,45
7	i	tv	2,30	7	2	»	7
8	i	tum	5	8	3	tum	9,45
					1	tv	3,30
9				9	4	tum	18,30
					1	tv	0,30
11				11	6	tum	15
13				13	4	»	12,30
14				14	6		16,45
					4	tv	7,30
16				16	4	tum	11,15
19				19	5	»	8,30
					1	tv	2
20	i	tum	2,30	20	3	tum	6,45
21	2	*	3	21	4	»	11,30
22	1	»	7,30	22	4	»	7,45
23	2	»	7	23	5		8,45
	1	tv	1,15
25	1	&	2	25	2	»	12,15
					6	tv	13,45
26	1	»	1,30	26	5	tum	15
27				27	8	»	29,30
					2	tv	5,30
29				29	4	tum	10,45
30				30	3	»	9,15
S:a	10	tum	33,00		84	tum	252,30
	4	tv	7,15		24	tv	54,45
Augusti
1				1	3	tum	8
					3	tv	6,15
2	1	tv	3	2	5	tum	11,15
					2	tv	2,45
3	2	tum	6	3	3	tum	12,15
					2	tv	4,30
4	3		6	4	3	tum	11
					4	tv	6
5	2	>	6,30	5	1	»	0,30
					3	tum	6,30

195

Uppläggningar	Uttagningar
Dag	Antal upplägg- ningar	Förrättn.- mannens tjänste- ställning	Använd tid timmar	Dag	Antal uttag- ningar	Förrättn.- mannens tjänste- ställning	Använd tid timmar
6	1	tv	2,30	6	3	tv	4,15
					3	tum	3,15
7				7	1		1
8	1	tum	2,30	8	4	»	11
					5	tv	9,30
9	2	»	1	9	4	tum	5,45
	1	tv	1		2	tv	2
10	1	tum	3	10	4	tum	11,15
					2	tv	2,15
11	1	»	0,30	11	4	tum	9,30
					4	tv	6,45
12	1	»	6	12	2	tum	4,30
					5	tv	5,45
13				13	6	tum	14,15
					2	tv	3,15
14				14	1	tum	0,30
15				15	4	»	12,30
					2		3,45
16	1	tum	5,30	16	1	»	0,30
					6		13
17				17	3	»	9
					1	tv	0,30
18	2	tv	2,30	18	5	tum	13,45
					6	tv	10
19	1	tum	1	19	2	»	1
					5	tum	17,30
20	17	»	4	20	4	»	12
					1	tv	2
21				21	3	tv	1,30
22				22	10	tum	23,15
					1	tv	0,30
23	2	tum	5	23	3	tum	7,15
					6	tv	5,15
24				24	7	tum	16,15
					3	tv	1,30
25	1	»	1	25	4	»	1,30
					5	tum	12,15
26	2	tv	0,30	26	7	»	20,45
					3	tv	2,30
27	2	tum	3,30	27	5	tum	11,45
	13	tv	2		5	tv	1,30
28				28	3	tum	1
29	1	tum	3,45	29	6	»	13,45
	1	tv	1		6	tv	3,15
30	1	»	3	30	6	tum	21,45
					8	tv	8,15
31				31	6	tum	9,30
					1	tv	0,30
S:a	38	tum	05,15		131	tum	325,15
	22	tv	15,30		88	tv	97,45

Av ovanstående tabell framgår, att antalet uppläggningar å provianteringsfrilager
uppgått under april till 14 och augusti till 60 med en sammanlagd
förrättningstid av 40 timmar 15 minuter respektive 70 timmar 45 minuter.
Per tullbevakningsförrättning har sålunda åtgått en genomsnittlig
tjänstetid av under april ca 3 timmar och augusti 1 timme 15 minuter. Om

196

hänsyn tages till den i tabellen angivna fördelningen av förrättningstiden
mellan förrättningsman i tulluppsyningsmans respektive tullvakts tjänsteställning,
kunna de sammanlagda förrättningskostnaderna -— med utgångspunkt
från lägsta löneklassen — uppskattas till under april 88 kronor 75
öre och under augusti 150 kronor eller per förrättning 6 kronor 35 öre respektive
2 kronor 50 öre eller i genomsnitt 4 kronor 40 öre per bevakningsförrättning.

Vad därefter angår uttagningarna från provianteringsfrilagren, uppgå
dessa enligt tabellen till 108 under april och 219 under augusti. Frånräknas
sådana förrättningar, för vilka ersättning debiterats enligt taxan för extra
tullförrättningar, kvarstå 87 obetalade uttagningar under april och 193 under
augusti. Den samlade förrättningstiden utgör under april 307 timmar
15 minuter och under augusti 423 timmar eller sålunda per förrättning ca
4 timmar respektive 2 timmar 15 minuter. Med utgångspunkt från den i
tabellen angivna fördelningen av tjänstgöringstiden å tulluppsyningsmän
och tullvakter torde den sammanlagda förrättningskostnaden vad beträffar
uttagningarna kunna uppskattas till under april 677 kronor 36 öre och
augusti 894 kronor 75 öre eller i genomsnitt 7 kronor 80 öre respektive 4
kronor 65 öre för förrättning.

Om man utgår från förhållandena under april och augusti månader såsom
representativa för respektive halvår 1949, torde man med utgångspunkt
från uppgifterna i tabellen kunna beräkna centraltullkammarens i
Stockholm personalkostnader för bestyr med kontroll och redovisning av
provianteringsfrilagersgods under året sålunda.

För tullbevakningsförrättningar torde kunna beräknas arbetstid, motsvarande
tjänstgöringstiden för en tulluppsyningsmän i Ca 12 under sammanlagt
498 dagar samt en tullvakt i Ca 9 sammanlagt 132 dagar. Avlöningskostnaderna
uppgå i dessa fall till 10 234 kronor respektive 2 389
kronor eller sammanlagt 12 623 kronor.

Vad angår de kamerala arbetsuppgifterna, sysselsättes ett kanslibiträde
i Ca 11 uteslutande med förande av provianteringsfrilagersjournalen och
i samband därmed förekommande expeditionsgöromål m. m. Avlöningskostnaden
utgör 7 092 kronor. Minst en gång varje kvartal förekommer
därjämte inventering av samtliga provianteringsfrilager. Detta arbete utföres
av tre tullkontorister i Ca 16 under 2 dagar vid varje inventeringstillfälle.
På denna tjänstgöring belöpande avlöningskostnad kan uppskattas
till 580 kronor.

Totalt skulle sålunda här ifrågavarande kostnader komma att uppgå till
20 295 kronor för år. Denna summa bör emellertid uppräknas med hänsyn
till utgående ersättningar under befattningshavarnas semester- och sjukledighet
m. m. ävensom med i vissa fall utgående beklädnadsersättningar.
Ifrågavarande kostnader kunna uppskattas till 10 ä 15 procent av nämnda
summa. Å andra sidan böra frånräknas för provianteringsfrilagren inflytande
provianteringsfrilagersavgifter, vilka under år 1949 uppgingo till
1 942 kronor.

197

Revisorernas uttalande. Såsom den lämnade redogörelsen utvisar har provianteringsfrilagersrörelsen
— främst genom den stegring i utrikestrafiken,
som efter hand inträtt — numera nått en betydande utveckling, och
de provianteringar, vilka verkställas i denna ordning, uppgå säkerligen till
väsentliga belopp. För budgetåret 1948/49 redovisades sålunda 4 114 uppläggningar
å provianteringsfrilager, medan antalet uttagningar därifrån
uppgingo till 53 461. Uppenbart är, att tullverkets personal i icke obetydlig
utsträckning måste tagas i anspråk för fullgörande av de bevakningsåtgärder
och kontrollerande uppgifter i skilda hänseenden, provianteringsfrilagersinstitutionen
förutsätter. De kostnader, som äga samband med denna
verksamhet, falla — bortsett från sådana kostnader, vilka täckas av
provianteringsfrilagersavgiften — nästan helt på statsverket. Den av revisorerna
verkställda utredningen synes även giva anledning förmoda, att
tullverkets kostnader för dessa uppgifter, i varje fall i betraktande av den
för tullverket mycket speciella verksamhet, varom här är fråga, icke kunna
anses såsom oväsentliga. Om man utgår från en genomsnittlig lönekostnad
av, lågt räknat, 5 kronor för bevakningsförrättning, torde den sammanlagda
årskostnaden enbart för bevakningsgöromålen kunna uppskattas till
över 250 000 kronor. Härtill komma emellertid sådana ytterligare kostnader,
vilka indirekt föranledas av svårigheterna att följa de uppgjorda tjänstgöringsplanerna
och därmed även för tullverket att rationellt utnyttja den
tillgängliga arbetskraften, varjämte med systemet även följer att dyrbar
arbetstid som regel måste gå förlorad i samband med resor till och från
förrättningsställena.

Enligt revisorernas mening kan med fog ifrågasättas det rimliga i att
kostnaderna för provianteringsfrilagersinstitutionen till sin huvudpart skola
bäras av statsverket. Denna speciella tullagerinstitution har uppenbarligen
uteslutande till syfte att betjäna viss trafik och är främst genom den tulloch
skattefria försäljning, som möjliggöres i denna ordning, förenad med
väsentliga ekonomiska förmåner för frilagersinnehavarna och deras kunder.
För statsverket däremot medföra försäljningarna från provianteringsfrilagren
icke några inkomster av tull och skatt. Det må i detta sammanhang
erinras om att, enligt en av revisorerna under § 16 verkställd utredning,
enbart till flottans fartyg under år 1949 utlämnats varor, representerande
tull och skatt till ett belopp av sammanlagt ca 1 miljon kronor,
vilka provianteringar till övervägande del verkställts från provianteringsfrilager.
Även andra fartyg, såsom handels- och passagerarfartyg, samt
luftfartyg ha samma provianteringsmöjligheter. I betraktande av det anförda
anse revisorerna det ur principiella synpunkter rimligt och motiverat,
att i fall som dessa kostnaderna för bestyret med verksamheten i fråga i
princip bäras av den trafik, som betjänas. Det må dessutom framhållas,
att denna princip redan vunnit erkännande i fråga om de kostnader, vilka
hänföra sig till uppgifter i samband med bokföringen av provianteringsfrilagersgodset,
även om provianteringsfrilagersavgiftens nuvarande storlek
icke ger full täckning för dessa kostnader.

198

Med hänsyn till det anförda torde det därför förtjäna övervägas, om icke
den debitering, som f. n. endast undantagsvis äger rum enligt taxan för
extra tullförrättningar för vissa av tullverkets tjänsteåtgärder, lämpligen
borde utsträckas till att omfatta alla de fall, där tullverkets medverkan
påkallas i samband med uppläggningar å provianteringsfrilager samt uttagningar
därifrån, eller också annan lämpligt avvägd avgift uttagas. Förutom
direkta inkomster för statsverket skulle en sådan åtgärd medföra
fördelar för tullverket även ur vissa andra synpunkter. I motsats till vad
som gäller för tullnederlag i allmänhet medgivas sålunda f. n. uttagningar
från provianteringsfrilager oberoende av det uttagna godsets storlek. En
sådan ordning, varigenom möjliggöres för frilagershavaren att utan några
som helst begränsningar anlita tullverket, framstår som för statsverket
föga ändamålsenlig och medför, att tullpersonal i viss utsträckning måste
ställas till förfogande även för relativt obetydliga provianteringar. Revisorerna
ha sig sålunda bekant ett fall, där exempelvis provianteringen omfattat
enbart 2 kg torkade blåbär. I flera fall ha uppmärksammats provianteringar
innefattande så obetydliga kvantiteter som exempelvis 1 flaska
likör eller 2 flaskor brännvin. En debiterad avgift, vilken åtminstone i någon
mån gåve täckning för tullverkets kostnader för bevakningsåligganden
och andra uppgifter i samband med provianteringsförfarandet, skulle utan
tvivel vara ägnad motverka sådana tendenser samt framtvinga ett planmässigare
ianspråktagande från kundernas sida av tullverkets tjänster vid proviantering
av dylikt gods samt därigenom också bereda ökade möjligheter
för tullverket till en rationellare personaldisposition och därmed sammanhängande
personalbesparande rationaliseringsåtgärder.

Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna förorda att i syfte att bereda
täckning för de med provianteringsfrilagersrörelsen sammanhängande
kostnaderna för tullverket frågan om debitering enligt taxan för extra tullförrättningar
eller om uttagande av annan lämplig avgift för denna verksamhet
på sätt och i den omfattning ovan antytts upptages till närmare
övervägande.

§ 19.

Beskattning av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande
makts härvarande beskickning m. m.

Enligt 70 § 2 mom. kommunalskattelagen och 18 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt är svensk medborgare, som tillhört främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, frikallad från skattskyldighet för inkomst av
sin tjänst hos den främmande makten.

Frågan huruvida svensk medborgare skall beskattas för inkomst av nu
ifrågavarande slag har vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet.

Enligt § 8 c) 1861 års bevillningsförordning voro från utgörande av in -

199

komstbevillning frikallade, bland andra, främmande makters härvarande
beskickningar och konsulat tillhörande personer jämte deras betjäning, såvida
de icke voro svenska undersåtar eller inom riket idkade handel eller
utövade annat yrke. I den mån beskicknings- och konsulatpersonalen i
fråga jämte deras tjänare utgjordes av svenska medborgare påfördes dessa
såväl personliga kronoutskylder som ock i åtskilliga fall bevillning för inkomst.
De olägenheter, detta visade sig medföra i tillämpningen, föranledde
emellertid Kungl. Maj :t att i skrivelse den 2 september 1864 till överståthållarämbetet
avgiva en förklaring angående ifrågavarande beskattningsregels
tolkning.

Av skrivelsen framgår bl. a. att statsministern för utrikes ärendena hos
överståthållarämbetet gjort framställning om vidtagande av nödiga åtgärder
till förekommande därav, att kontributioner och andra allmänna avgifter
avfordrades vid främmande makters härvarande beskickningar anställda
personer och deras betjäning. Statsministern hade i sammanhang därmed
anfört, att dylika personer, vare sig infödda eller utlänningar, enligt
allmän folkrätt och plägsed vore från sådana avgifter befriade samt deras
bostäder respekterade av dem, som vore med skatteuppbörden sysselsatta,
ävensom att ett likartat stadgande syntes vara avsett med bevillningsförordningens
§ 8 c), överståthållarämbetet hade för sin del ansett, att de av
statsministern anförda förhållandena icke innefattade tillräcklig grund för
ämbetet att förordna om avskrivning av debiterade utskylder. Med hänsyn
till den grannlaga ställning, vari den redovisningsskyldige uppbördsmannen
komme att befinna sig, i händelse utskylderna icke godvilligt inbetaltes,
hade emellertid ämbetet anhållit om nådig föreskrift, huruvida svenska undersåtar,
som tillhörde främmande makters härvarande beskickningar och
konsulat eller vore hos dithörande personer i tjänst anställda, skulle vara
från alla utskylder till såväl svenska staten som kommun frikallade. I händelse
dylik skattefrihet icke finge av ovannämnda personer tillgodonjutas,
hade ämbetet tillika anhållit om direktiv, huru med utskyldernas indrivning
borde förfaras, därest desamma icke i behörig tid godvilligt inbetaltes.

Kungl. Maj :t hade funnit att ovannämnda föreskrift i 1861 års bevillningsförordning
borde så tolkas, att villkoret för åtnjutande av skattefrihet,
nämligen att icke vara svenska undersåtar eller inom landet driva
handel eller annat yrke, borde hänföras till de personer, vilka tillhörde
främmande makters beskickningar och konsulat, men icke till deras betjäning.
I anledning därav meddelade Kungl. Maj:t i ovannämnda skrivelse
den 2 september 1864 den föreskriften, att jämväl svenska undersåtar, vilka
vore i tjänst anställda hos de till främmande beskickningar och konsulat
hörande personer, som själva vore skattefria, skulle vara från alla utskylder
till såväl svenska staten som kommunen frikallade.

Detta innebar sålunda, att svenska medborgare, som voro anställda hos
personalen vid främmande beskickningar eller konsulat, erhöllo skattefrihet,
medan denna personal själv beskattades, i den mån den utgjordes av
svenska medborgare.

200

1877 års förberedande skattejämkningskoramitté föreslog, att utlänning,
som tillhörde främmande makts härvarande beskickning eller konsulat,
skulle vara befriad från inkomstbevillning för all inkomst, som han åtnjöt
från utlandet. Härjämte föreslogs, att svensk undersåte, som var anställd
vid främmande makts härvarande beskickning eller konsulat, skulle
vara befriad från inkomstbevillning för avlöning och sportler, som han åtnjöt
därifrån.

I skatteregleringskommitténs betänkande av den 17 augusti 1881 med förslag
till förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
föreslogs däremot —■ i nära anslutning till tidigare bevillningsförordningar
— att främmande makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande
personer jämte deras betjäning skulle frikallas från utgörande av
inkomstbevillning, såvida de icke vore svenska undersåtar eller från Sverige
uppbure allmän eller enskild pension eller här dreve handel eller utövade
annat yrke.

I proposition nr 6 till 1883 års riksdag med förslag till förordning angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst utelämnades emellertid det
villkoret för skattefrihet, att vederbörande icke vore svensk undersåte. Som
motivering härför anförde vederbörande departementschef, att den vidtagna
förändringen avsåge att bringa stadgandet i full enlighet med i den internationella
rätten antagna plägseder och även överensstämde med det sätt,
varpå ifrågavarande föreskrift jämlikt Kung], Maj :ts ovannämnda skrivelse
till överståthållarämbetet den 2 september 1864 dittills hade tillämpats.

Riksdagen godkände förslaget i denna del.

I 1883 års bevillningsförordning, vilken utfärdades på grundval av propositionen,
stadgades i § 11 mom. 2 e), att från utgörande av inkomstbevillning
frikallades främmande makters härvarande beskickningar och konsulat
tillhörande personer jämte deras betjäning för all annan inkomst än den
som utgjordes av från Sverige uppburen allmän eller enskild pension eller
erhölles genom här idkad rörelse.

De kommitterade, som år 1894 avgåvo betänkande med förslag till förordning
angående inkomstbevillning, ansågo även, att den för främmande
makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande personer jämte
betjäning medgivna skattefriheten icke borde utsträckas längre än internationella
plägseder syntes fordra och att förty dess tillämplighet å svenska
undersåtar borde upphöra. Kommitterade föreslogo ett stadgande, enligt
vilket från inkomstbevillning frikallades »främmande makters härvarande
beskickningar och konsulat tillhörande personer jämte deras betjäning, så
vida de icke äro svenska medborgare: för all annan inkomst än den, som
härflyter av här i riket belägen fast egendom eller utgöres av från Sverige
uppburen allmän eller enskild pension eller utdelning för aktier eller erhålles
genom här idkad handel eller näring».

I propositionen till 1897 års riksdag föreslogs emellertid icke någon ändring
på förevarande punkt. I 1897 års bevillningsförordning inflöt ett stadgande
om befrielse från utgörande av inkomstbevillning för bl. a. främman -

201

de makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande personer
jämte deras betjäning, om de voro svenska medborgare, för den inkomst,
de åtnjöto av sin tjänst hos den främmande makten.

Såsom motivering anfördes i riksdagsskrivelsen:

Det i It § av nu gällande bevillningsförordning förekommande och i
Eders Kungl. Maj :ts förslag bibehållna stadgandet om befrielse för främmande
makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande personer
jämte deras betjäning att erlägga bevillning för visst slag av inkomst
gäller även svenska undersåtar. Riksdagen, som funnit det fullt befogat,
att svensk medborgare, tillhörande utländsk beskickning eller konsulat, befrias
från erläggande av skatt för inkomst, härflytande av hans tjänst hos
den främmande makten, anser dock icke, att dylikt medgivande bör sträcka
sig även till befrielse från skatt för inkomst av sådan person tillhörigt
kapital.

1921 års kommunalskattekommitté upptog i 50 § av sitt förslag till kommunalskattelag
en bestämmelse av innehåll, att från skattskyldighet bl. a.
för inkomst av tjänst frikallades främmande makts härvarande beskickning
eller konsulat tillhörande person jämte betjäning, som icke var svensk
medborgare; skattebefrielsen skulle dock icke gälla härifrån uppburen lön
eller pension. Såsom motivering för detta förslag anförde kommittén bl. a.

Om ock för utlänning, som tillhör främmande makts härvarande beskickningar
och konsulat, de nu gällande undantagsbestämmelserna i skattskyldighetsavseende
böra av internationella hänsyn bibehållas — och kommittén
har ej funnit anledning att häri föreslå någon ändring — synas i varje
fall giltiga skäl saknas för att svensk undersåte, som tager anställning hos
främmande makt eller hos dess härvarande representant, skulle vara befriad
från skattskyldighet för den inkomst, som anställningen bereder honom.

1924 års skatteberedning föreslog den utvidgningen av skattefriheten att
densamma jämlikt internationell kutym skulle omfatta även vederbörandes
hustru och minderåriga barn men icke hans enskilda tjänare.

Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag ansåg den skattefrihet,
som fastslagits beträffande främmande diplomater, »böra i överensstämmelse
med internationell kutym utsträckas att gälla även hans enskilda
tjänare, därest de bo hos honom och icke äro svenska medborgare».

I propositionen till 1928 års riksdag anslöt sig departementschefen härtill,
och stadgandena erhöllo i överensstämmelse härmed sin slutliga avfattning.

Sedan spörsmålet om upphävandet av här ifrågavarande skattefrihet upptagits
av 1943 års riksdags revisorer, avlät 1944 års riksdag skrivelse i ämnet
till Kungl. Maj :t. Någon åtgärd i anledning därav har emellertid ännu
icke vidtagits.

Slutligen upptog dåvarande skattedirektören vid överståthållarämbetet
frågan i yttrande över 1945 års statsskatteberednings betänkande. Departemcntschefen
ansåg sig dock icke då böra biträda förslaget.

Som av den lämnade redogörelsen framgår, har den speciella skattebe -

202

frielse, som sedan gammalt medgivits svenska medborgare anställda hos
främmande beskickningar eller konsulat, plägat motiveras främst med hänsyn
till gällande internationella praxis på förevarande område.

I anledning därav vilja revisorerna till en början något beröra de allmänna
regler, som f. n. tillämpas inom folkrätten i avseende å skattebefrielse
för diplomater samt därmed jämförliga grupper.

Beskickningschefer, tjänstgörande i främmande stat, åtnjuta enligt folkrättens
allmänna regler vissa förmåner, sammanfattade under termen immunitet.
Till dessa förmåner höra, att beskickningschefen är frikallad från
inkomstskatt och förmögenhetsskatt i den främmande staten men däremot
icke från skatt för därstädes ägd fastighet. Befrielsen gäller dock icke sådan
inkomst, som vederbörande förvärvar genom att driva rörelse i den främmande
staten; ej heller gäller befrielsen sådana skatter å förmögenhetsavkastning,
som uttagas genom avdrag vid källan (kupongskatt). Samma privilegier
åtnjutas av beskickningsmedlemmarna, såsom beskickningsråd, sekreterare,
attachéer och beskickningspastorer.

Denna skattebefrielse å folkrättsliga grunder gäller icke för konsulär personal.
Det oaktat ha de olika staterna ändock plägat inrymma en motsvarande
skattebefrielse åt främmande staters konsulära personal.

Någon folkrättslig skyldighet för en stat att medgiva skattebefrielse för
det egna landets medborgare, där dessa äro anställda vid en främmande stats
beskickning, föreligger icke. Det oaktat förekommer, att en stat medgiver
skattebefrielse även i dylika fall, men befrielsen avser då regelmässigt endast
skatten å den från beskickningen uppburna inkomsten.

Spörsmålet i fråga har nyligen behandlats i ett danskt kommittébetänkande
(betsenkning om Beskatningen af Indkomst og Formue m. v., 1948,
Af snit IV), vari bl. a. uttalas, att då skattefrihet förekommer för nyss berörda
personal, »skyldes dette alene Hensynet til den internationale Ssedvane,
som paa dette Punkt almindeligvis — men dog ikke överalt — f0lgcs».

Ä andra sidan går Förenta Nationernas skattekommitté i sitt förslag till
formulering av dubbelbeskattningsavtal ingalunda lika långt utan föreslår
endast att ersättningar, som en stat utbetalar till sina egna medborgare, vilka
fullgöra bl. a. diplomatiska eller konsulära uppgifter i en annan stat, skola
beskattas allenast i förstnämnda stat, för så vitt icke fråga är om rörelse,
bedriven i den andra staten. Skattekommittén anser vidare, att ej ens vid
ingåendet av dubbelbeskattningsavtal mellan två stater någon befrielse från
skatt för personal vid främmande stats beskickning bör ifrågakomma, i den
mån denna personal utgöres av medborgare i den stat, varest beskickningen
är placerad. En bestämmelse av dylikt innehåll återfinnes t. ex. i dubbelbeskattningsavtalet
mellan Förenta staterna och Storbritannien.

Revisorerna ha i detta sammanhang jämväl ansett sig böra undersöka,
vilken ståndpunkt andra stater intaga till frågan, huruvida skattefrihet
bör medgivas det egna landets medborgare för inkomst, som dessa uppbära
på grund av anställning i sitt hemland hos därvarande främmande beskickning
eller konsulat. Undersökningen har begränsats till tretton av de

203

stater, vilkas lagstiftning i här ifrågavarande hänseende erbjuder det största
intresset.

Danmark. I 1922 års lag om Indkomst- og Formueskatt til Staten stadgas
bl. a., att från skattskyldighet äro — med visst undantag — fritagna främmande
staters sändebud och beskiclcningspersonal samt konsulattjänstemän,
som icke äro danska medborgare.

I praxis har detta stadgande tillämpats så att danska medborgare, anställda
vid främmande stats beskickning i Danmark, äro fria från skatt
för sin lön från den främmande beskickningen, men i övrigt skattskyldiga
i Danmark. Den tidigare omnämnda Skattelovkommissionen föreslår icke
någon ändring härvidlag. Dock föreslås skattefriheten för främmande sändebud
och beskickningspersonal skola gälla endast under förutsättning, att
den främmande staten medger enahanda skattefrihet åt danska sändebud
och beskickningspersonal. »Et saadant Forbehold om Gensidighed maa anses
for en naturlig Ting paa dette Omraade, og det vil formentlig ogsaa vtere
en Stptte for vort Udenrigsministerium under dets Bestrsebelser for att opnaa
en tilsvarende Skattefrihed for vore Reprsesentationer i Udlandet.»

Finland. Enligt 1924 års lag om inkomst- och förmögenhetsskatt gällde,
att finsk medborgare, som tillhörde främmande stats beskickning eller konsulat
i Finland, var befriad från erläggande av skatt till staten för den inkomst,
han åtnjutit för anställningen hos den främmande staten; han var
däremot icke befriad från skyldigheten att erlägga kommunalskatt för sagda
inkomst. I ett år 1934 avgivet betänkande föreslog lagberedningen, att detta
stadgande skulle utgå. Såsom motivering anfördes, att »finsk medborgare,
som hör till främmande stats härvarande beskickning eller konsulat, . . . bör
skäligen icke beträffande till staten utgående skatt försättas i bättre läge än
annan finsk medborgare».

Då 1943 års lag om inkomst- och förmögenhetsskatt utfärdades, slopades
även skattefriheten i fråga. Enligt 9 § sagda lag åtnjutes visserligen skattefrihet
av personer, som tillhöra främmande makts i Finland beskickning
eller konsulat, men endast om de icke äro finska medborgare.

Island. Den skattefrihet, varom stadgas i lagen den 9 januari 1933 om
tekjuskatt og eignarskatt, gäller så vitt nu är i fråga endast utländsk personal,
anställd vid främmande makts beskickning i Island.

Norge. Enligt 23 § byskatteloven (28 § landskatteloven) äger Konungen
bestämma, i vilken utsträckning främmande makters diplomatiska och konsulära
tjänstemän jämte familjer och betjäning skola vara befriade från
skatt å förmögenhet och inkomst. Genom en resolution av den 17 januari
1913 bestämdes bl. a. att den underordnade kontorspersonal, som var anställd
vid främmande makters beskickningar och konsulat, icke skulle påföras
skatt å förmögenhet och inkomst, för så vitt fråga vore om den inkomst,
de i sin berörda egenskap uppbure (d. v. s. inkomsten från den
främmande beskickningen eller det främmande konsulatet).

Med avseende å dessa bestämmelser — »som bygget på gjensidig diplomatisk
kurtoisi» — har uttalats att de näppeligen varit avsedda att gälla
även norska medborgare. Då norska medborgare emellertid icke uttryckligen
undantagits från bestämmelserna, fastslogs i dom stol syäg att också
norska medborgare, anställda vid främmande makts beskickning eller konsulat,
ägde åtnjuta skattebefrielse från sin därifrån uppburna inkomst. Som
en följd härav upphävdes resolutionen av den 17 januari 1913, och nya bestämmelser
meddelades genom eu resolution av den 7 september 1939. Enligt
dessa gäller, att den underordnade kontorspersonalen vid främmande
makts beskickning eller konsulat icke skall påföras skatt å förmögenhet

204

eller inkomst, för så vitt fråga är om den inkomst, de uppbära från den
främmande beskickningen eller det främmande konsulatet. Det har emellertid
nu härtill fogats ett uttryckligt uttalande av innehåll, att »fritagelsen
gjelder dog ikke for 1’unksjonaerer, som er norske statsborgere».

Frankrike. I Code Général des Impöts, gällande från och med den 6 april
1950, stadgas — liksom i tidigare skattelagar beträffande den allmänna inkomstskatten
att från den progressiva tilläggsskatten (surtaxe) äro befriade
bl. a. främmande staters ambassadörer och diplomatiska personal
(»agents diplomatiques») ävensom konsuler av främmande nationalitet,
dock endast i den mån den främmande staten medgiver motsvarande förmåner
åt fransk diplomatisk och konsulär personal. Under uttrycket
»agents diplomatiques et consulaires» torde inbegripas all vid beskickningar
och konsulat anställd personal. Följaktligen torde franska medborgare,
anställda vid svensk beskickning eller svenskt konsulat i Frankrike, vara
befriade från den progressiva tilläggsskatten å inkomsten därifrån så länge
svenska medborgare, anställda vid fransk beskickning eller konsulat i Sverige,
åtnjuta skattebefrielse.

Beträffande den proportionella skatten å löner i Frankrike saknas motsvarande
bestämmelse, vilket torde sammanhänga med att sådan skatt icke
för närvarande uttages. I fråga om en tidigare utgående motsvarande skatt
uttalades i doktrinen att ovan berörda skattefrihet gällde även beträffande
denna skatt, dock under förutsättning av reciprocitet.

Nederländerna. Jämlikt art. 35 i Eerste Uitvoeringsbeschikking Inkomstenbelasting
1941 är befrielse från inkomstskatt medgiven åt konsuler och
andra representanter för främmande makter ävensom åt dem tilldelade
tjänstemän m. fl., dock endast under förutsättning av reciprocitet i vederbörande
främmande stat. Emellertid gäller skattebefrielsen endast utländska
medborgare. Nederländska medborgare, anställda vid utländsk beskickning
eller konsulat i Nederländerna, äro alltså enligt sagda stadgande
skattskyldiga i Nederländerna.

Schweiz. Någon allmän föreskrift rörande skattebefrielse för diplomatisk
personal har icke meddelats i Schweiz. Detta finner sin förklaring däri, att
intill senaste världskriget edsförbundet såsom sådant icke uttog någon inkomstskatt;
det var varje kanton förbehållet att uttaga dylik skatt. Då edsförbundet
år 1940 nödgades uttaga eu allmän inkomstskatt, föreskrevs i beslutet
härom art. 17, att från skattskyldighet befriades bl. a. personalen vid
främmande representantskap i den utsträckning som de åtnjöte skattefrihet
jämlikt särskilt avtal eller sedvänja. Denna skattefrihet anses omfatta beskickningschefer
med familjemedlemmar samt beskickningens personal.
Emellertid har i mom. 4 av åberopade art. 17 uttryckligen stadgats, att
schweiziska medborgare icke hava någon rätt till skattebefrielse på grund
av bestämmelsen i art. 17.

Storbritannien. Den brittiska skattelagstiftningen innehåller icke någon
föreskrift om skattebefrielse för främmande staters diplomatiska och konsulära
personal. Emellertid föreligger det oaktat sådan skattebefrielse på
grund av folkrättslig sedvänja. Befrielse från inkomstskatt anses sålunda
gälla för främmande staters ambassadörer och deras personal bl. a. beträffande
den lön, de uppbära från den främmande staten. — Genom 1930 års
Finance Ad, Sec. 20, utsträcktes skattebefrielsen i fråga till främmande
staters konsuler.

Spörsmålet, huruvida skattebefrielsen för främmande beskickningspersonal
skall gälla även beträffande brittiska medborgare, anställda vid främmande
makts beskickning i Storbritannien, har icke direkt besvarats i den

205

brittiska skattelagstiftningen. I samtliga av Storbritannien ingångna dubbelbeskattningsavtal
har skattefrihet visserligen medgivits för ersättningar,
som en främmande stat utbetalar till en person i Storbritannien för arbete,
som denne utfört i den främmande statens tjänst, men i samtliga fall har
undantag från skattefriheten gjorts för det fall, att personen varit brittisk
medborgare (och icke samtidigt medborgare i en annan stat) eller bosatt
i Storbritannien. Härav lärer alltså följa, att Storbritanniens medborgare
beskattas för den inkomst, som de åtnjuta från främmande beskickning i
Storbritannien.

Turkiet. Enligt lagen om inkomstskatt av den 3 juni 1949, art. 15. gäller
— under förutsättning av reciprocitet i vederbörande främmande stat att
beskickningschefer och lönade konsuler från främmande stat ävensom sådan
anstälid personal vid beskickningar och konsulat, som utgöres av medborgare
i den främmande staten, äro befriade från inkomstskatt.

Emellertid stadgas härutöver i art. 16, att andra befattningshavare eller
tjänare vid främmande beskickningar eller konsulat än som i art. 15 sägs
äro befriade från inkomstskatt å den ersättning de uppbära från den främmande
beskickningen eller det främmande konsulatet, dock endast under
förutsättning av reciprocitet i den främmande staten.

Följaktligen lära turkiska medborgare, anställda vid svensk beskickning
eller svenskt konsulat i Turkiet, åtnjuta skattefrihet därstädes för lönen
från beskickningen eller konsulatet så länge svenska medborgare, anställda
vid turkisk beskickning eller turkiskt konsulat i Sverige, åtnjuta skattefrihet
härstädes för den uppburna lönen.

Tyskland. Före det tyska sammanbrottet år 1945 gällde enligt § 9 Steueranpassungsgesetz,
att från inkomst- och förmögenhetsskatt befriades bl. a.
personer, som enligt allmänna folkrättsliga regler åtnjöto skattebefrielse,
dock endast under förutsättning av reciprocitet i vederbörande främmande
stat. Dylik skattebefrielse åtnjöto på grund härav främmande staters beskickningschefer
ävensom hos dem anställd personal, dock endast såvitt
denna personal utgjordes av utlänningar. Vidare förelåg skattehefrielse endast
i den mån den främmande staten medgav motsvarande befrielse för
tyska beskickningschefer och beskickningspersonal.

I fråga om tyska medborgare, anställda vid främmande makts beskickning
i Tyskland, inträdde, såsom av det anförda framgår, icke någon skattebefrielse.
Enligt dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Tyskland,
art. 12, gäller även att från skattebefrielse i Tyskland äro undantagna de
tyska medborgare, som äro anställda vid svensk beskickning eller konsulat
i Tyskland.

Nu omförmälda bestämmelse i Steueranpassungsgesetz äger fortfarande
tillämpning i Väst-Tyskland.

Österrike. Särskilda bestämmelser rörande skattebefrielse för diplomatisk
och konsulär personal från främmande stat ha meddelats den 31 januari
1949. Skattebefrielsen säges grunda sig å folkrättens erkända regler samt å
principerna för den internationella skatterätten. På denna grund förklaras,
alt befrielse från inkomstskatt åtnjutes av främmande beskickningschefer
samt deras tjänstemän och anställda personal; dock gäller skattebefrielsen
icke för österrikiska medborgare.

Amerikas förenta stater. Föreskrifter angående skattebefrielse för representanter
för främmande regeringar ha meddelats i Internal Revenue Code
Sec. 116 h) och i Regulations 111, Sec. 29. 116—2. Skattebefrielsen, som
självfallet i första band har avseende å diplomatisk och konsulär personal,
gäller uteslutande personal, som icke utgöres av amerikanska medborgare.

206

Canada. Enligt 1948 års Income Tax Act gäller att från inkomstskatt är
befriad varje hos en främmande stat anställd tjänsteman, vars tjänsteutövning
kräver att han är bosatt i Canada. Dock gäller skattebefrielsen allenast
under förutsättning bl. a., att tjänstemannen under sin vistelse i Canada
är medborgare i den främmande stat, hos vilken han är anställd. Canadensiska
medborgare, anställda vid utländsk beskickning eller konsulat i
Canada, äro alltså skattskyldiga därstädes för sin lön från beskickningen eller
konsulatet.

Antalet svenska medborgare, som f. n. inneha sådan anställning hos
främmande makts härvarande beskickning eller konsulat, varom här är
fråga, uppgår enligt från utrikesdepartementet inhämtade uppgifter till 259.
Av ifrågavarande personal inneha 183 personer anställning som tjänstemän
vid beskickningarna, medan 76 utgör tjänstepersonal. På de skilda beskickningarna
och konsulaten fördelar sig personalen sålunda.

Beskickning, konsulat	Icke diplo-matiska tjänstemän	Tjänste- personal	Summa personal	Beskickning, konsulat	Icke diplo-matiska tjänstemän	Tjänste- personal	Summa personal
Amerikas förenta stater...	62	23	85	Rumänien...............	1	1	2
Argentina...............	5	2	7		1	4	5
Belgien..................	1		1		2	Q	5
Brasilien................	3	3	6		3		Q
Bulgarien................	1		1		8	in	IB
Canada ..................	3	1	4	Sydafrikanska unionen....	6		6
Cuba....................	1	2	3		9		9
Danmark................	2	1	3			4	1
Egypten.................	2		2		2		2
Etiopien.................	3	1	4		4		4
Finland.................	1	2	3		2	4	3
Frankrike...............	4	1	5		2		o
Grekland................		1	1		6		g
Indien..................	6	1	7	Amerik. ekonom, reg. kom.	7	_	7
Iran....................	1	—	1	Amerik. gk. i Göteborg ...	13	6	19
Irland...................	—	1	1	Argentinska gk. i Sthlm ..	1	1	2
Italien..................	2	7	9	Brasil. kons. i Göteborg ..	3	—	3
Jugoslavien..............	1	—	1	Brittiska kons. i Malmö ..	_	1	1
Kina....................	1	—	1	Chilenska kons. i Göteborg	1	—	1
Mexiko..................	2	—	2	Franska kons. i Göteborg .	2	_	2
Nederländerna...........	2	—	2	Spanska kons. i Göteborg .	1	—	1
Norge...................			5		1		1
Peru....................	3	2	5		1		4
Polen...................	3		3
Portugal................	2	—	2	Summa	183	76	259

Vid följande länders beskickningar eller konsulat finnas f. n. icke några
svenska medborgare anställda, nämligen Afganistan, Chile, Columbia, Ecuador,
Indonesien, Island, Israel, Libanon, Panama, Venezuela, Argentinska
konsulatet i Göteborg, Brittiska konsulatet i Luleå, Brittiska generalkonsulatet
i Stockholm, Cubanska konsulatet och Finska konsulatet i Göteborg,
Finska konsulatet i Haparanda, Norska generalkonsulatet och Peruanska
generalkonsulatet i Göteborg, Polska konsulatet i Stockholm samt Venezolanska
konsulatet i Göteborg.

207

Revisorernas uttalande. Sedan gammalt har i den svenska skattelagstiftningen
den regeln varit fastslagen, att svenska medborgare, vilka inneha
anställning hos främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat,
varit frikallade från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst bos
den främmande makten. Det torde knappast kunna förnekas, att en skattebefrielse
av denna art på ett anmärkningsvärt sätt bryter mot de regler,
vilka eljest gälla för den subjektiva skattskyldigheten för svenska medborgare
i allmänhet. Ur rent principiella synpunkter torde icke heller kunna
förebringas fullt bärande skäl, varför denna speciella grupp av medborgare,
vilka i övrigt leva under samma yttre existensbetingelser som andra svenska
medborgare, i förhållande till dessa skola intaga den undantagsställning i
beskattningshänseende, den svenska skattelagstiftningen sålunda medgiver.
Det förtjänar vid bedömande av det berättigade i denna särställning särskilt
uppmärksammas, att här avsedda medborgare, bortsett från den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen, i full utsträckning komma i åtnjutande av de
sociala förmåner samt omfattas av samma medborgerliga rättigheter, som i
olika former äro tillförsäkrade skattskyldiga svenska medborgare. Ur det allmännas
synpunkt torde icke heller kunna helt bortses från den skatteinkomst,
som belöper på den medgivna skattebefrielsen. Då antalet svenska
medborgare, som på grund av dessa bestämmelser undgå skatt för sin tjänsteinkomst,
f. n. torde uppgå till ca 250 personer, kan den sammanlagda
inkomst, som i denna ordning årligen undandrages beskattning, uppskattningsvis
beräknas uppgå till lågt räknat 1,5 miljoner kronor.

Sett uteslutande ur svensk skattesynpunkt kunna revisorerna därför knappast
finna att några som helst skäl numera tala för ett bibehållande av den
skattefrihet, varom här är fråga. Tillkomsten av denna skattebefrielse torde
emellertid få anses betingad i första hand av internationella förhållanden,
varvid den inställning man i främmande stater i allmänhet intagit till
ifrågavarande spörsmål fått vara utslagsgivande. Såsom av den lämnade redogörelsen
framgår har även vid de tidigare tillfällen, då ett upphävande
av de ifrågavarande bestämmelserna satts i fråga, som främsta skäl däremot
åberopats hänsyn till internationell praxis på förevarande område och de
konsekvenser, ett frångående av denna princip skulle medföra i förhållande
till motsvarande bestämmelser i främmande stater. Huruvida och i vilken
omfattning vid tidpunkten för de svenska bestämmelsernas tillkomst vid
1800-talets mitt en sådan skattebefrielse verkligen förelegat i andra stater,
undandrager sig revisorernas bedömande. I varje fall torde numera de flesta
länder av någon större storleksordning knappast längre upprätthålla denna
princip. En av revisorerna verkställd utredning utvisar sålunda, att av tretton
undersökta stater endast en, nämligen Danmark, i likhet med Sverige
medgiver ovillkorlig skattefrihet för egna medborgare, anställda vid främmande
beskickningar eller konsulat i hemlandet, för därifrån uppburen
tjänsteinkomst. Två stater, Frankrike och Turkiet, medgiva visserligen skattefrihet
i dylika fall, men endast beträffande beskickningar eller konsulat
från sådana stater, varest personer, anställda vid franska respektive turkiska
beskickningar eller konsulat, åtnjuta motsvarande skattefrihet. De övriga

208

tio staterna Finland, Island, Norge, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien,
Tyskland, Österrike, Amerikas förenta stater och Canada — medgiva
icke någon som helst skattefrihet i förevarande fall. Beträffande den finska
skattelagstiftningen, som tidigare medgivit skattebefrielse för finska medborgare
anställda hos främmande beskickningar i Finland, må påpekas att
ifrågavarande land så sent som år 1943 infört den nuvarande bestämmelsen
med den motiveringen, att anledning saknades att försätta nämnda befattningshavare
i bättre läge än andra finska medborgare.

Medan sålunda den interna skattelagstiftningen i de flesta stater f. n. beskattar
sådan tjänsteinkomst, varom här är fråga, torde i detta sammanhang
även böra något uppmärksammas frågan, i vad mån en ändring av de
svenska beskattningsprinciperna på fö.revarande punkt kan få någon omedelbar
effekt med hänsyn till nu gällande dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och ovan berörda stater. I avseende å detta spörsmål må framhållas
att såsom av den lämnade redogörelsen även delvis framgår — avtalen
med Tyskland, Amerikas förenta stater och Storbritannien äro så avfattade,
att dessa staters medborgare redan nu beskattas för inkomster från
svensk beskickning eller svenskt konsulat i respektive länder, medan sålunda
Sverige har rätt — men med gällande bestämmelser på förevarande område
saknar möjlighet — att här beskatta motsvarande inkomst för svenska
medborgare. Enligt danska avtalet äro ifrågavarande personer befriade från
skatt i anställningslandet för inkomsten i fråga, dock endast under förutsättning
att »vederbörande ej äro medborgare i anställningslandet». Enligt detta
avtal äger alltsa Danmark beskatta danska medborgare för inkomst av
anställning vid svensk beskickning eller svenskt konsulat i Danmark, medan
Sverige äger beskatta svenska medborgare för inkomst av anställning
vid dansk beskickning eller danskt konsulat i Sverige; ingendera staten kan
emellertid enligt sin interna lagstiftning uttaga någon skatt i dylika fall.
Enligt det norska avtalet skall ersättningen i fråga beskattas i det land, där
mottagaren är bosatt, för så vitt icke skattebefrielse åtnjutes enligt folkrättens
allmänna regler. Någon sådan befrielse å folkrättslig grund föreligger
icke i här förevarande fall, varför Norge enligt avtalet äger beskatta inkomsten
i fråga. I Island torde förhållandena gestalta sig på samma sätt som
i Norge. Vad slutligen angår avtalen med Finland, Frankrike, Nederländerna,
Schweiz och Ungern får inkomsten beskattas allenast i den stat, varifrån
densamma härrör. En ändring av de svenska beskattningsreglerna i
fråga lärer därför icke få någon effekt gentemot dessa stater. Det må dock
framhållas, att det är tvivel underkastat, huruvida från Ungerns sida avtalet
med Sverige alltjämt betraktas som bindande. Slutligen torde avtalet
med Nederländerna, som är föråldrat, inom den närmaste tiden komma att
revideras.

I betraktande av det anförda synas övervägande skäl tala för att man även
i svensk skattelagstiftning frångår den hittills tillämpade principen om skattebefrielse
för tjänsteinkomster av här avsett slag. Revisorerna förbise ingalunda,
att en sådan åtgärd med hänsyn till de speciella anställningsförhål -

209

landen, vilka föreligga för här ifrågavarande befattningshavare, kan komma
att medföra vissa svårigheter såväl när det gäller att utnyttja de kontrollmöjligheter,
vilka eljest förefinnas vid taxeringen, som vad avser möjligheten
att begagna det sedvanliga indrivningsförfarandet. Sålunda torde främmande
makters beskickningar eller konsulat knappast kunna åläggas sådan
uppgiftsskyldighet, varom stadgas i 33 § taxeringsförordningen, varför det
eljest brukliga medlet för kontroll av tjänsteinkoinst torde komma att bortfalla
i dessa fall. Vidare torde, i likhet med personer, vilka åtnjuta s. k.
exterritorialitetsrätt här i landet, även hos utländsk beskickning anställd
svensk medborgare icke kunna göras till föremål för exekutivt ingripande,
så vitt den exekutiva åtgärden kräver medverkan från beskickningen eller
måste försiggå inom dess område. Då införsel icke kan meddelas i den anställdes
avlöning, komma exekutiva åtgärder — därest vederbörande skulle
restföras för sådan skatt, som här avses — att kunna tillgripas endast i fall,
då den restskyldige har utmätningsbara tillgångar annorstädes eller tillika
innehar annan anställning. Slutligen bör framhållas att preliminär skatt i
förevarande fall icke torde kunna uttagas av ifrågavarande löntagare medelst
sedvanligt skattevdrag. Däremot kan denna skatt givetvis uttagas i
form av s. k. B-skatt, varigenom vederbörande sålunda påföres belöpande
preliminärskatt under löpande år att av honom själv erläggas å fastställda
uppbördsterminer.

Enligt revisorernas mening äro de svårigheter, vilka sålunda kunna förväntas
uppkomma i samband med en ändring av beskaltningsprinciperna
i förevarande fall, knappast av den beskaffenhet och betydelse att i och för
sig böra utgöra hinder för en beskattning av här avsedd art. Det synes icke
heller osannolikt att dessa frågor skola kunna lösas genom bestämmelser i
med berörda stater gällande handräckningsavtal eller eljest genom överenskommelser
med dessa stater. I betraktande härav samt med hänsyn till den
internationella praxis, som numera utbildat sig på förevarande område, kunna
revisorerna icke finna, att skäl längre tala för ett upprätthållande av den
nuvarande skattebefrielsen för här avsedda svenska medborgare. Revisorerna
få därför föreslå att sådan ändring av 70 § 2 mom. kommunalskattelagen
och 18 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt vidtages, att svenska
medborgare, vilka tillhöra främmande makts härvarande beskickning eller
lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, beskattas
för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten.

§ 20.

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden.

1 enlighet med sin instruktion har riksräkenskapsverket till revisorerna
överlämnat vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden. Redogörelserna
omfatta resultaten av dels den ordinarie uppbörden av preliminär
A-, B- och G-skatt under uppbördsåret 1049—50 (tab. 1) samt under första
14—5OS049. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

Tabell 1.

Under uppbördsterminerna uppbördsåret 1949—1950 influten preliminär A-, B- och C-skatt, restförd B- och G-skatt
och för samma uppbördsår kvarstående och överskjutande preliminär skatt.

Län	Influten prel. skatt	Restförd prel. skatt	S:a gottskriven prel. skatt	Kvar- stående skatt	Över-skjutande prel. skatt
Prel. A-skatt	Prel. B- och G-skatt	S:a prel. skatt	Prel. B- och C-skatt
Milj. kr.	% av sa gottskr. prel. skatt	Milj. kr.	% av sa gottskr. prel. skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	% av sa gottskr. prel. skatt	Milj. kr.	Milj. kr.	Milj. kr.
Stockholms stad		357,95	48	377,94	50	735,89	13,38	2	749,27	143,03	57,66
Stockholms län .....	121,34	67	55,60	31	176,94	3,24	2	180,18	35,03	12,10
Uppsala	» .....	38,07	59	25,70	40	63,77	0,80	1	64,57	14,02	3,52
Södermanlands	» .....	57,09	63	32,96	36	90,05	0,96	1	91,01	15,99	6,34
Östergötlands	» .....	89,56	61	54,76	38	144,32	1,46	1	145,78	28,24	9,26
Jönköpings	» .....	61,64	63	35,45	36	97,09	1,15	1	98,24	22,37	7,91
Kronobergs	» .....	26,84	61	16,62	38	43,46	0,51	1	43,97	10,25	3,95
Kalmar	» .....	45,05	60	29,48	39	74,53	0,84	1	75,37	16,86	6,21
Gotlands	» .....	10,17	59	6,66	39	16,83	0,26	2	17,09	5,91	1,42
Blekinge	» .....	32,53	68	14,52	31	47,05	0,63	1	47,68	9,11	3,25
Kristianstads	» .....	46,13	57	33,65	42	79,78	0,97	1	80,75	21,39	5,87
Malmöhus	» .....	165,14	54	135,69	45	300,83	3,43	1	304,26	68,05	19,44
Hallands	» .....	32,23	57	23,72	42	55,95	0,57	1	56,52	11,99	5,51
Gbgs och Bohus	* .....	188,27	54	157,89	45	346,16	4,70	1	350,86	83,75	22,99
Älvsborgs	» .....	87,15	59	60,09	40	147,24	1,28	1	148,52	28,73	11,27
Skaraborgs	» .....	44,61	58	31,16	41	75,77	0,79	1	76,56	17,79	5,91
Värmlands	» .....	65,47	57	47,38	42	112,85	1,29	1	114,14	27,28	9,02
Örebro	» .....	68,79	64	38,53	35	107,32	0,98	1	108,30	23,03	6,35
Västmanlands	* .....	57,28	64	31,35	35	88,63	0,83	1	89,46	18,75	5,18
Kopparbergs	» .....	62,00	55	49,18	44	111,18	0,95	1	112,13	18,54	10,45
Gävleborgs	» .....	68,96	62	40,26	37	109,22	1,28	1	110,50	21,90	7,89
Västernorrlands	» .....	71,05	59	47,98	40	119,03	1,67	1	120,70	20,42	13,94
Jämtlands	» .....	28,62	66	13,81	32	42,43	0,84	2	43,27	10,51	4,68
Västerbottens	» .....	44,84	61	26,67	37	71,51	1,47	2	72,98	14,68	7,85
Norrbottens	» .....	59,67	61	35,46	37	95,13	1,89	2	97,02	16,03	7,26
Hela riket	1930,45	57	1422,51	42	3 352,96	46,17	1	3 399,13	703,65	255,23

211

Tabell 2.

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1949 års taxering
med fördelning dels efter län, dels efter uppbördsterminer.

Län		Debiterade belopp kronor	Influtna belopp kronor	In- flytande procent	Restförda belopp kronor	Å sjömans förteckning uppförda belopp kronor
Stockholms stad........	1 141 206182	113 731 557	80,54	27 474 625
Stockholms	än .....	35 187 326	28 663 617	81,46	6 474 075	49 634
Uppsala	» .....	14 032 604	12 520 354	89,22	1 502 201	10 049
Södermanlands	» .....	16 308 895	14 606 944	89,56	1 691146	10 805
Östergötlands	» .....	27 954 847	25 283 416	90,44	2 658 503	12 928
Jönköpings	» .....	23 514 678	21 650 012	92,07	1 864 666
Kronobergs	» .....	10 512 517	9 647 674	91,77	854 550	10 293
Kalmar	» .....	16 947 614	15 201 087	89,69	1 645 995	100 532
Gotlands	» .....	5 894 953	5120 600	86,86	727 167	47186
Blekinge	» .....	10 258 350	8 695 577	84,77	1 460 037	102 736
Kristianstads	» .....	20 247 689	18 200135	89,89	1 975 814	71 740
Malmöhus	» .....	63 848 447	57 923 914	90,72	5 639 067	285 466
Hallands	» .....	13 580 949	12 498 026	92,03	1 061 479	21444
Gbgs och Bohus	» .....	65 910 546	57 692 543	87,53	7 637 200	580 803
Älvsborgs	» .....	30 161 779	26 952 974	89,36	3 181 441	27 364
Skaraborgs	» .....	17 809 850	16 257 622	91,28	1 528 699	23 529
Värmlands	» .....	22 332 684	20 173 082	90,33	2 143 095	16 507
Örebro	» .....	22 000 225	20 065 820	91,21	1 928 840	5 565
Västmanlands	» .....	15 926 859	14 206 378	89,20	1 720 481
Kopparbergs	» .....	20 683 512	18 617 797	90,01	2 065 715
Gävleborgs	» .....	22 237 115	19 468 060	87,55	2 769 055
Västernorrlands	» .....	27 733 818	24 778 509	89,34	2 878 705	76 604
Jämtlands	» .....	11099 888	9 241 643	83,26	1 858 245
Västerbottens	» .....	15 655 689	13 552 034	86,56	2 085 764	17 891
Norrbottens	» .....	17 338 237	13 663 418	78,81	3 674 819
Hela riket Därav:	688 385 253	598412 793	86,93	88501384	1471076
l:a uppbördsterminen	349 723 979	305 175 855	87,26	43 780 949	767 175
2:a »		338 661 274	293 236 938	86,59	44 720 435	703 901

hälften av uppbördsåret 1950—51, dels den ordinarie uppbörden av kvarstående
skatt enligt 1949 års taxering (tab. 2), dels ock restindrivningen
fr. o. in. den 1 september 1949 t. o. in. den 31 augusti 1950 beträffande
1941—46 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46 års värnskatt (tab. 3).

Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1949—50 preliminär skatt inflöt med ett sammanlagt belopp av
3 353 miljoner kronor, varav 1 930 miljoner kronor (58 procent) såsom
preliminär A-skatt och 1 423 miljoner kronor (42 procent) såsom preliminär
B- och C-skatt. Av den sammanlagt debiterade preliminära B- och
C-skatten, 1 469 miljoner kronor, restfördes 46 miljoner kronor (3 procent).

Av preliminära skatter inflöto under de tre första uppbördsterminerna
innevarande uppbördsår sammanlagt 1 695 miljoner kronor. Av detta belopp
utgjorde 981 miljoner kronor preliminär A-skatt och 714 miljoner
kronor preliminär B- och C-skatt. Av den för dessa uppbördsterminer debiterade
preliminära skatten, 740 miljoner kronor, restfördes 26 miljoner
kronor.

212

Tabell 3.

Redogörelse för resultatet av restindrivningen fr. o. m. den 1 sept. 1949 t. o. m.
den 31 aug. 1950 beträffande äldre skatter (1941—1946 års kronoutskylder
och 1941/42—1945/46 års värnskatt).

Län	Oredovisat 1 sept. 1949	Influtet sept. 1949—-aug. 1950	Avkortat o. avskrivet sept. 1949—aug. 1950	Oredovisat 1 sept. 1950
Kronor	Kronor	% av ored. 7.-49	Kronor	% av ored. 7.-49	Kronor	% av ored. 7.-49
Stockholms stad		8 033 659	1 178 296	15	2 909 941	36	3 945 422	49
Stockholms län .....	3 125 307	943 499	30	1 302 090	42	879 718	28
Uppsala	» .....	320 914	148 980	46	111 490	35	60 444	19
Södermanlands	»	303 785	128 815	42	95 625	32	79 345	26
Östergötlands	» .....	1 086 394	291 617	27	298 731	27	496 046	46
Jönköpings	» .....	605 912	192 477	32	185 590	30	227 845	38
Kronobergs	» .....	65 894	27 698	42	17 447	26	20 749	32
Kalmar	»	326 932	136 652	42	114 195	35	76 085	23
Gotlands	» .....	43 075	20 627	48	19 184	44	3 264	8
Blekinge	» .....	339 767	140 679	42	126 725	37	72 363	21
Kristianstads	» .....	243 661	79 699	33	68 554	28	95 408	39
Malmöhus	» .....	1 049 934	266 645	25	492 715	47	290 574	28
Hallands	» .....	192 409	82 576	43	54 009	28	55 824	29
Gbgs och Bohus	» .....	2 305 427	651 705	28	630 725	27	1 022 997	45
Älvsborgs	» .....	464 435	186 956	40	230 523	50	46 956	10
Skaraborgs	» .....	225 365	82 942	37	62 077	27	80 346	36
Värmlands	» .....	758 471	303 884	40	280 817	37	173 770	23
Örebro	» .....	662 177	279 517	42	239 786	36	142 874	22
Västmanlands	» .....	1 063 095	318 080	30	388 388	37	356 627	33
Kopparbergs	» .....	1 284 107	272 019	21	560 220	44	451868	35
Gävleborgs	» .....	448 684	189 764	42	181 362	41	77 558	17
Västernorrlands	» .....	838 946	315 351	37	323 863	39	199 732	24
Jämtlands	» .....	189 741	89 623	47	82 005	43	18113	10
Västerbottens	» .....	615 545	194159	32	211 332	34	210 054	34
Norrbottens	» .....	2 324 746	576 744	25	799 620	34	948 382	41
Hela riket	26 918 382	7 099 004	\| 27	9 787 014	j 36	10 032 364	1 37

Den kvarstående skatten enligt 1949 års taxering förföll till betalning
under uppbördsåret 1950—51 med ett sammanlagt belopp av 688 miljoner
kronor. Av detta belopp inbetalades i rätt tid 598 miljoner kronor och restfördes
omkring 90 miljoner kronor (13 procent). En avsevärd variation i
fråga om uppbördsresultatet föreligger mellan de olika länen. Sålunda inflöt
92 procent av det debiterade beloppet i Jönköpings län medan däremot
i Norrbottens län icke fullt 79 procent inbetalades i rätt tid.

Den kvarstående skatten enligt innevarande års taxering beräknas uppgå
till omkring 704 miljoner kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 255 miljoner kronor (tab. 1).

Vid utgången av augusti månad 1949 kvarstod av äldre skatter (1941—
1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46 års värnskatt) oredovisat
27 miljoner kronor och vid utgången av augusti månad innevarande år 10
miljoner kronor. Av de 17 miljoner kronor, som redovisats mellan nyssnämnda
tidpunkter, ha 7 miljoner kronor influtit och 10 miljoner kronor
avkortats och avskrivits.

213

Revisorernas uttalande. Som av den lämnade redogörelsen framgår, inflöto
under uppbördsterminerna uppbördsåret 1949—50 såsom preliminär Askatt
1 930 miljoner kronor och såsom preliminär B- och C-skatt 1 423 miljoner
kronor. Under det närmast föregående uppbördsåret uppgick den under
uppbördsterminerna influtna preliminära A-skatten till 1 777 miljoner
kronor och den preliminära B- och C-skatten till 1 441 miljoner kronor.
Den preliminära A-skatten har sålunda ökats med 153 miljoner kronor,
medan den preliminära B- och C-skatten minskats med 18 miljoner kronor.
Ökningen av den preliminära A-skatten torde bl. a. sammanhänga med en
ökning i fråga om förvärvskällan inkomst av tjänst liksom också att preliminär
A-skatt kommit till vidgad användning. Minskningen av den preliminära
B- och C-skatten torde dessutom bero på en nedgång i fråga om förvärvskällan
inkomst av rörelse från verksamhetsåret 1946 till verksamhetsåret
1947.

Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att av den kvarstående
skatten enligt 1949 års taxering — 688 miljoner kronor — omkring 90 miljoner
kronor (13 procent) restfördes. Det må i detta sammanhang erinras
om att av den kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering
— 854 miljoner kronor — omkring 100 miljoner kronor (12 procent) restfördes.
Den låga inflytandeprocenten torde kunna tillskrivas flera samverkande
orsaker. En förhållandevis stor del av den kvarstående skatten synes
sålunda vara hänförlig till sådana skattskyldiga, vilka påförts preliminär
B-skatt med så lågt belopp, att detta icke motsvarat de verkliga inkomstförhållandena.
Svårigheter ha sedermera uppstått för dessa skattskyldiga
att inom fastställd tid betala den kvarstående skatten. I viss utsträckning
ha också skattskyldiga med preliminär B-skatt under löpande inkomstår
begärt och erhållit med hänsyn till de verkliga förhållandena icke motiverad
jämkning av påförd preliminärskatt, vilket resulterat i en många gånger
avsevärd kvarstående skatt, som sedermera icke kunnat inbetalas i rätt
tid. Vidare har i ett antal fall anstånd enligt uppbördsförordningens bestämmelser
medgivits sådana skattskjddiga, vilkas skattebetalningsförmåga
på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt,
vilket förhållande fått till följd, att dessa måst restföras. Kvarstående
skatt har även påförts skattskyldiga, som då denna skatt förfallit till betalning
icke längre innehaft arbctsanställning. Detta gäller främst kvinnor,
vilka på grund av giftermål lämnat tidigare arbetsanställningar. Vidare
torde en anledning till den låga inflytandeprocenten vara att söka i den
lokala skattemyndighetens möjlighet att efter ansökan av skattskyldig förordna
att löneavdrag icke skall ske eller skall verkställas med mindre belopp
än som rätteligen bör göras, därest det belopp, som skulle återstå sedan
löneavdrag gjorts, understiger vad den skattskyldige kan anses behöva
för sin försörjning. I orter, där ett högt existensminimum tillämpas av
de lokala skattemyndigheterna, har ifrågavarande förhållande visat sig inverka
menligt på uppbördsresultatet. Slutligen har i åtskilliga fall arbetsgivare
underlåtit att i behörig ordning verkställa löneavdrag eller försum -

214

mat att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala innehållet
belopp. Det är tänkbart, att sådan underlåtenhet i viss utsträckning kan förklaras
av vetskapen om den därmed förknippade, i allmänhet ringa straffpåföljden.
Revisorerna finna det angeläget att genom straffskärpning åtgärder
snarast vidtagas i syfte att förebygga försummelser av berörda slag.

Enligt 1950 års taxering beräknas, såsom i det föregående berörts, den
kvarstående skatten för uppbördsåret 1949—50 till omkring 704 miljoner
kronor och den överskjutande preliminära skatten till 255 miljoner kronor.
Den kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering uppgick,
därest hänsyn icke tages till prövningsnämndernas taxeringsändringar, till
703 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten till 257
miljoner kronor. Relativt sett har dock den kvarstående skatten nedgått
med ca 1 procent i förhållande till den slutligt debiterade skatten enligt
taxeringarna för berörda år. I flertalet län har en minskning i fråga om
den kvarstående skatten uppkommit. I Göteborgs och Bohus län har emellertid
den kvarstående skatten ökats med något mer än 15 miljoner kronor.
Denna ökning har föranletts av speciella förhållanden, bl. a. att ett antal
större företag påförts kvarstående skatt med sammanlagt ca 29 miljoner
kronor, varav 12 miljoner hänföra sig till ett enda företag.

Enligt vad som framgår av riksräkenskapsverkets budgetredovisning för
åren 1947/48—1949/50 uppgår det sammanlagda beloppet av sådan preliminär
A-skatt, som icke inbetalats i rätt tid samt i anledning därav särskilt
uppdebiterats, till omkring 23 miljoner kronor. Under nämnda budgetår
ha 16 miljoner kronor influtit, varför vid utgången av budgetåret
1949/50 således 7 miljoner kronor kvarstodo oredovisade. Enligt vad revisorerna
erfarit har sådan utredning, som omförmäles i 24 § tillämpningskungörelsen
till uppbördsförordningen, vari bl. a. stadgas att lokal skattemyndighet
med hjälp av exekutionsbiträden inom myndighetens tjänstgöringsområde
eller andra till förfogande ställda biträden har att verkställa
undersökning rörande anledningen till att skatt icke erlagts för de i särskild
restförteckning upptagna skattskyldiga, icke alltid skett med önskvärd
skyndsamhet. Med anledning härav vilja revisorerna framhålla angelägenheten
av att sådan utredning och därav föranledd debitering sker utan
dröjsmål. Det synes också angeläget, att debitering av slutlig skatt icke
onödigtvis ersätter särskilt uppdebiterad A-skatt, varigenom en skattskyldig
kommer i åtnjutande av ett ur det allmännas synpunkt opåkallat betalningsanstånd.
Uttagandet av skatten kan till följd härav komma att äventyras
genom att den skattskyldige eller i förekommande fall dennes arbetsgivare
under tiden kommit på obestånd eller över huvud fått betalningssvårigheter.

De iakttagelser, revisorerna härutöver gjort i samband med skatteuppbörden,
ha revisorerna med hänsyn till pågående utredningar genom 1949
års uppbördssakkunniga icke ansett sig böra i förevarande sammanhang
upptaga till behandling.

215

§ 21.

Tjänstgöringstiderna m. m. inom statsförvaltningen.

De grundläggande arbetstidsbestämmelserna för statens tjänstemän återfinnas
i statens allmänna avlöningsreglemente, vari stadgas, att tjänsteman
skall vara underkastad de tjänstgöringsföreskrifter, som meddelas i instruktion,
arbetsordning eller annan dylik författning.

Stadganden om arbetstid pläga vid allmänna civilförvaltningen intagas i
statsmyndigheternas instruktioner eller arbetsordningar. Som regel föreskrives
härvid, att för ordinarie befattningshavare arbetstiden å tjänsterummet
skall utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka innehåller mindre
än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal
timmar. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast. Om och i den mån omständigheterna
det tillåta, må för högst tre månader under tiden juni—
september medgivas, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan,
varvid arbetstiden å lördagar må begränsas till 3 Va timmar. Beslut
härom liksom om datum för den inskränkta tjänstgöringens början och
slut under året meddelas genom varje år utfärdade föreskrifter.

Beträffande de stora grupperna av befattningshavare inom lägre lönegrader
vid kommunikationsverken samt vid tullverkets lokalförvaltning har
emellertid arbetstiden reglerats genom särskilda, av Kungl. Maj :t utfärdade
arbetstidskungörelser, vilka kompletterats genom av vederbörande verk utfärdade
tillämpningsföreskrifter. I arbetstidslcungörelserna för viss personal
vid postverket, statens järnvägar och tullverket har bl. a. föreskrivits, att
för kalendermånad räknat i regel icke må förekomma längre tjänstgöringstid
än som motsvarar 208 timmar för 30 dagar. I motsvarande kungörelser
för viss personal vid telegrafverket och statens vattenfallsverk stadgas, att
tjänstgöringstiden i regel icke må överstiga 48 timmar för vecka. I detta
sammanhang må jämväl erinras att för lärarpersonal gälla särskilda, i vederbörande
stadgor meddelade föreskrifter rörande tjänstgöringsskyldighetens
omfattning.

Frågan om en generell utvidgning av arbetstiden för statens tjänstemän
från 42 timmar till 48 timmar per vecka har i skilda sammanhang förts på
tal. Vid de tillfällen, då riksdagen i anledning av väckta motioner haft att
taga ställning till detta spörsmål, har emellertid tanken på en dylik utvidgning
av arbetstiden av riksdagen avvisats. Sålunda må erinras, att
1940 års riksdag i anledning av i ämnet väckta motioner i skrivelse till
Kungl. Maj :t framhöll, att riksdagen för sin del icke vore benägen att påkalla
eu sådan utvidgning utan i stället ansåge det önskvärt, att inom ramen
för den redan fastställda tjänstgöringstiden åtgärder övervägdes för
ett effektivare utnyttjande av arbetstiden för befattningshavare i statens
tjänst. Mot bakgrunden härav och då frågan om en utsträckning av tjänstgöringstiden
inom statsförvaltningen intimt sammanhänger med frågan om
lönesättningen, ha revisorerna i detta sammanhang icke ansett sig böra ingå

216

på ifrågavarande spörsmål. — Vad angår den under sommarmånaderna avkortade
tjänstgöringstiden, må erinras, att 1949 års skatteutredning i skrivelse
till chefen för finansdepartementet den 30 maj 1950 ifrågasatt, huruvida
förmånen av s. k. sommartid borde bibehållas i oförändrad form.
Även på ifrågavarande spörsmål ha revisorerna saknat anledning att i detta
sammanhang närmare ingå.

Närmare bestämmelser rörande den dagliga arbetstidens förläggande
samt sättet och tiden för uttagande av måltidsraster angivas som regel i av
myndigheterna antagna arbetsordningar samt i anslutning därtill utfärdade
tjänstgöringsföreskrifter.

I verksinstruktionerna brukar i allmänhet föreskrivas, att för myndighetens
chefstjänstemän skall gälla viss daglig, för allmänhetens mottagande
avsedd tid, som genom anslag inom verket eller på annat sätt skall tillkännagivas.
Härutöver innehålla stundom instruktionerna bemyndigande
för verket att föreskriva, att viss mottagningstid skall bestämmas och tillkännagivas
även för annan befattningshavare. I allmänhet inrymma instruktioner
eller arbetsordningar även föreskrift om att myndighetens registratorskontor
skall hållas öppet för allmänheten viss tid dagligen. För
vissa verk gäller därjämte en särskild expeditionstid, inom vilken expediering
av ärenden inom myndighetens verksamhetsområde, såsom in- och
utlämning av handlingar in. in., skall äga rum.

Revisorernas uttalande. Uppenbarligen är det av stor vikt, att statsförvaltningen
arbetar med största effektivitet. För erhållande av full arbetsprestation
är det icke minst av betydelse, att den för befattningshavare i
statens tjänst fastställda tjänstgöringstiden effektivt utnyttjas samt att
inom ramen för denna en ändamålsenlig disposition och en rationell uppdelning
av den dagliga arbetstiden kommer till stånd. Revisorerna ha därför
funnit det vara av intresse att närmare undersöka de tjänstgöringstider,
vilka f. n. tillämpas inom skilda delar av statsförvaltningen, samt de
tjänstgöringsföreskrifter, som i anslutning härtill utfärdats. I sådant syfte
ha revisorerna på grundval av uppgifter från de centrala ämbetsverken och
de viktigaste länsorganen verkställt en utredning rörande bl. a. den dagliga
tjänstgöringstidens början och slut under vinter- respektive sommartid,
sättet för uttagande och förläggning av måltidsraster, för allmänheten
fastställda mottagningstider och expeditionstider in. in.

Av utredningen framgår, att i avseende å den dagliga arbetstidens början
och slut en viss normalisering numera genomförts inom statsförvaltningen.
Vid flertalet verk påbörjas sålunda tjänstgöringen kl. 8.30 och avslutas
— bortsett från lördagar — kl. 16.30 eller 17.00, beroende på om lunchtiden
fastställts till en halv respektive en timme. Likväl finnes ett betydande
antal myndigheter, för vilka gälla andra tjänstgöringstider. Arbetstiden
börjar i dessa fall kl. 8,00, 8.45, 9.00, 9.30 eller 10.00, med motsvarande
förskjutning av tiden för tjänstgöringens avslutande. Vid tillämpning av
den s. k. sommartiden sker avkortning av den dagliga tjänstgöringstiden.

217

I de flesta fall påbörjas därjämte sommartid arbetet under måndagar en
halv eller en timme — stundom en och en halv timme — senare än under
övriga veckodagar. Lördagar avslutas arbetet såväl vinter- som sommartid
i regel tidigare än under veckans övriga dagar, beroende på i vilken utsträckning
tid inarbetats under veckan.

Vad särskilt gäller bestämmelserna om uttagande och förläggande av
lunchrast råder en mycket växlande praxis. Vid vissa verk tillämpas en
obligatorisk, för verkets samtliga tjänstemän gemensam lunchtid. Hos en
del myndigheter får lunchrasten uttagas inom vissa tidsintervaller; i andra
fall åter ha inga sådana begränsningar för lunchtidens förläggande fastställts.
Även i avseende å lunchtidens längd förekomma variationer. De
flesta verk tillämpa en halv timmes lunchrast, dock att förlängning intill
en timme i allmänhet medgives mot en motsvarande utsträckning av arbetsdagen.
I andra fall åter är lunchrasten bestämd till en timme. I övrigt
förekomma lunchraster på en kvarts eller tre kvarts timme.

Enligt revisorernas mening kan ifrågasättas, huruvida en så stark splittring
av tjänstgöringstider och lunchtider, som nu är rådande inom statsförvaltningen,
kan i alla avseenden vara lämplig och ändamålsenlig. Bortsett
från sådana myndigheter, där en avvikande ordning av speciella skäl påkallas,
synes det revisorerna, som om en större likformighet i fråga om
tjänstgöringstidernas och lunchrasternas förläggning de olika myndigheterna
emellan, liksom även införandet av en så vitt möjligt gemensam
lunchrast inom en och samma myndighet skulle vara ägnad medföra vissa
fördelar ur arbetssynpunkt. Härigenom vill det synas, som om samarbetet
mellan befattningshavarna skulle kunna underlättas och hela arbetsdisciplinen
stärkas. För allmänheten skulle en sådan omläggning medföra ökade
möjligheter att vid besök under expeditionstid komma till tals med den
befattningshavare, som i varje särskilt fall söktes. Särskilt för verk med
närgränsande verksamhetsområden eller med mera intim kontakt med varandra
torde vidare en omläggning i nu antydd riktning vara ägnad underlätta
den dagliga kontakten myndigheterna emellan samt därmed även
motverka uppkomsten av spilltid i arbetet. I motsvarande hänseende synes
en i görligaste mån enhetlig förläggning av den s. k. sommartiden under
året kunna medföra fördelar. Sett uteslutande ur statens synpunkt
torde det därför icke vara uteslutet, att en större enhetlighet på förevarande
område skulle kunna leda till ett mera rationellt utnyttjande av tjänstgöringstiderna
inom statsförvaltningen. Å andra sidan kunna sådana skäl
som trafiktekniska hänsyn eller svårigheten för personalen att på grund
av begränsad tillgång på lunchställen kunna intaga lunch samtidigt tala
för en viss spridning av arbetstiderna. En avvägning mellan dessa varandra
motstående intressen måste därför i varje särskilt fall självfallet komma
till stånd. Vad särskilt gäller lunchtidernas längd vill det förefalla som om
fördelar såväl med hänsyn till arbetets effektivitet som för personalen
skulle stå att vinna genom att denna utsträcktes till att omfatta en timme.
Det må erinras, att 1940 års riksdag uttalat sig för införandet av eu för

218

tjänstemännen gemensam, lämpligt förlagd måltidsrast, icke understigande
en timme.

Ett i förevarande sammanhang viktigt spörsmål utgör frågan, i vad mån
särskilda åtgärder vidtagits för att underlätta allmänhetens personliga besök
hos myndigheterna i och för inhämtande av upplysningar eller råd
in. in. Uppenbarligen har förvaltningsarbetet med tiden i åtskilligt förändrat
karaktär. Statens verksamhet har numera till stor del utsträckts till
områden, som på ett direkt och mera omedelbart sätt än tidigare beröra
allmänheten, varför servicetjänsten fått ett alltmer ökat utrymme i den
dagliga tjänsteutövningen. Det framstår därför såsom särskilt angeläget,
att garantier finnas för att myndigheterna genom sina tjänstemän verkligen
lämna denna service. I allmänhet finnas också föreskrifter meddelade
i verkens instruktioner, att mottagningstid skall finnas för vissa befattningshavare,
eller om förekomsten av expeditionstider, och sådana tider
ha även, enligt vad den av revisorerna verkställda utredningen ger vid handen,
i stor omfattning införts vid myndigheterna. Det synes emellertid
angeläget att i fall, där så ej redan skett, mottagningstider fastställas i all
den utsträckning, förhållandena påkalla, liksom också att desamma i större
utsträckning än nu synes vara fallet på lämpligt sätt publiceras eller bringas
till allmänhetens kännedom. Lika angeläget är dock, att mottagningstiderna
verkligen iakttagas, så att befattningshavaren eller vid förfall för
honom hans ersättare alltid finnes tillgänglig för allmänheten å den fastställda
mottagningstiden. Å andra sidan böra självfallet dylika tider icke
fastställas i en sådan utsträckning, att de komma att inkräkta på det löpande
arbetet inom verket eller på övriga arbetsuppgifters lösande. Ur
arbetssynpunkt måste därför viss avvägning komma till stånd mellan sistnämnda
synpunkter och önskvärdheten att bereda allmänheten bästa möjliga
service.

§ 22.

Granskningen av statskontrollerade aktiebolag.

Under § 35 av sin berättelse upptogo riksdagens år 1946 församlade revisorer
till behandling frågan om revisorernas granskningsrätt beträffande
statskontrollerade aktiebolag. Revisorerna erinrade därvid bl. a. om att 1944
års riksdag (skr. nr 331) anhållit, att Kungl. Maj :t måtte vidtaga sådana
åtgärder, som medgåve rätt för riksdagens revisorer att förvaltningsmässigt
granska samtliga de aktiebolag, vilka helt eller delvis ägdes av staten.
Då emellertid denna framställning dittills icke föranlett någon Kungl. Maj :ts
åtgärd, ansågo sig revisorerna böra understryka vikten av att frågan snarast
bringades till sin lösning.

I sitt över revisorernas berättelse avgivna utlåtande nr 128 framhöll statsutskottet
vid 1947 års riksdag, såvitt nu är i fråga, följande.

219

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att 1944 års riksdag hos
Kungl. Maj :t anhållit om vidtagande av sådana åtgärder att samtliga aktiebolag,
vilka helt eller delvis ägdes av staten, skulle bliva skyldiga att för
granskning ställa sina räkenskaper och handlingar in. in. till riksdagens revisorers
förfogande. Riksdagen uttalade därvid bl. a., att anledning icke syntes
föreligga att undandraga denna form av verksamhet, som i realiteten
utgjorde en del av den offentliga förvaltningen, revisorernas granskningsrätt.
En på angivet sätt utövad revision ansåg riksdagen särskilt påkallad
i vad gällde de monopolistiska företagen. Den berörda framställningen synes
emellertid icke ha föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Då frågan om revisorernas granskningsrätt beträffande statskontrollerade
aktiebolag nu ånyo upptagits till behandling, anser sig utskottet böra kraftigt
understryka vad riksdagen tidigare härutinnan anfört. Enligt utskottets
uppfattning torde så mycket starkare skäl för att tillmötesgå de av revisorerna
i förevarande sammanhang uttalade önskemålen förefinnas, som den
statliga verksamheten i allt större utsträckning kommit att bedrivas i bolagsform.
Värdet av den av riksdagen utövade revisionen måste också på ett
betänkligt sätt försvagas, därest företag av berörda slag jämväl i fortsättningen
skola få intaga en särställning i nu ifrågavarande avseende. I likhet
med revisorerna finner utskottet det därför angeläget, att frågan snarast
bringas till en lösning. Utskottet förutsätter därvid, att sådana former för
revisorernas granskning skola kunna fastställas, att bolagens berättigade
krav på en viss sekretess beträffande speciella affärsangelägenheter icke
åsidosättas.

Statsutskottets uttalande utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville snarast vidtaga
åtgärder i av revisorerna angivet syfte. Denna hemställan bifölls av riksdagen
(skr. nr 329).

Med anledning av riksdagens sålunda fattade beslut — liksom även i anledning
av en utav 1945 års riksdag (skr. nr 516) gjord framställning rörande
spörsmålet om utsträckning av statens sakrevisions verksamhet —
tillkallade chefen för finansdepartementet, jämlikt Kungl. Maj :ts den 24
oktober 1947 lämnade bemyndigande, två utredningsmän — fil. dr M. Marcus
och ledamoten av riksdagens första kammare, direktören K. Wistrand
— med uppdrag att inom departementet biträda med utredning av frågan
om riksdagens revisorers samt statens sakrevisions granskningsrätt beträffande
aktiebolag, som helt eller delvis ägas av staten. Utredningsmännen,
vilka antagit namnet 7.945’ års revisionsutredning, ha den 14 mars 1949 avgivit
ett stencilerat betänkande i ämnet.

I betänkandet har lämnats en ingående redogörelse för frågans tidigare
behandling ävensom en översikt över de statskontrollerade bolagen samt de
för revisionen av dessa bolag nu gällande bestämmelserna in. in. Vidare ha i
korthet skildrats de arbetsuppgifter som äro ålagda sakrevisionen enligt dennas
instruktion. I anslutning härtill säga sig utredningsmännen i princip
icke ha något att erinra mot tanken, att sakrevisionen skulle bemyndigas
granska jämväl de statskontrollerade bolagens verksamhet efter ungefärligen
de riktlinjer, som uppdragits i instruktionen, dock att granskningsrätten
borde begränsas till följande kategorier företag, nämligen:

220

1) Bolag, i vilka staten eller ett statens organ innehar den alldeles övervägande
delen, förslagsvis minst 90 procent, av aktiekapitalet;

2) Systemaktiebolagen, som, ehuru kapitalet äges av enskilda, oinhänderha
sina uppgifter uteslutande i allmänt intresse; samt

3) Bolag, som enligt förordningen den 4 juni 1937 fnr 304) äro skyldiga
till viss offentlig redovisning för användningen av statsunderstöd.

Beträffande frågan om en motsvarande utsträckning av riksdagens revisorers
granskningsrätt ha utredningsmännen intagit skiljaktiga ståndpunkter.
Marcus har sålunda uttalat sig mot, Wistrand däremot för en sådan
utsträckning.

De skäl som Marcus åberopat till stöd för sin uppfattning kunna sammanfattas
i följande punkter.

1) Ett medgivande för riksdagens revisorer att utöva granskning av de
statskontrollerade bolagens verksamhet skulle i deras organisation kunna
införa en faktor, som — med hänsyn till de intressen dessa revisorer närmast
representera — inriktades på andra frågor än de kommersiella och
ekonomiska uppgifter, som i regel måste vara de för bolagen väsentliga;

2) Den form, i vilken statsrevisionens anmärkningar komma till offentligheten,
skulle kunna vålla bolagen olägenheter av mer eller mindre allvarligt
slag, enär bolagen därigenom utsattes för risken att bli föremål för erinringar,
som först vid en efterföljande närmare utredning, sedan revisionsberättelsen
väl publicerats, kunde klarläggas och bemötas;

3) Vad särskilt angår tobaksmonopolet, vin- och spritcentralen samt det
centrala restaurangbolaget funnes redan nu — på grund av gällande ordning
för här ifrågavarande bolagsrevisions sammansättning och uppgifter
— förutsättningar för en granskning utifrån allmänna statsfinansiella synpunkter
;

4) I sin nya utformning beredde aktiebolagslagens bestämmelser vederbörande
bolagsrevisorer eu starkare ställning än förr och underströke revisorernas
skyldighet att granska bolagsledningens verksamhet även på andra
områden än de kamerala.

Efter att bl. a. ha påpekat, att den granskning på förevarande område
som ifrågasatts skola utföras av riksdagens revisorer och statens sakrevision
i allmänhet måste få karaktären av sporadiska undersökningar utan
bolagsrättsliga verkningar, har Wistrand anfört följande:

Med den utsträckning statsverksamheten tagit kan enligt min mening
dessa revisionsorgans granskningsrätt icke inskränkas till den egentliga
statsförvaltningen. Alltför stora områden av viktig verksamhet, där staten
är starkt ekonomiskt engagerad, skulle eljest undandragas statsmakternas
direkta överblick och insyn och icke bli delaktiga av de befruktande initiativ,
som en riktigt bedriven revisionsverksamhet av denna art kan ge anledning
till.

I detta avseende saknas anledning göra någon skillnad mellan de befogenheter,
som tillkomma riksdagens revisorer och statens sakrevision. Det
vore ur konstitutionell synpunkt stötande, om den granskningsrätt, som
tillkommer den anslagsbeviljande riksdagens granskningsmän, gåves mindre
omfattning än den, som tillerkännes statens sakrevision, som är ett Kungl.
Maj :ts organ. Vikten av att riksdagens revisorer, vilka numera komma att

221

erhålla ett fast kansli och därmed bli bättre rustade för sin granskningsverksamhet,
erhålla en med statens sakrevision jämbördig ställning accentueras
därav, att riksdagens revisorer vid sin verksamhet icke äro begränsade
till frågor om den ekonomiska effektiviteten. Särskilt klart framträder
detta vid de stora monopolbolagen. Den omständigheten att i deras ordinarie
bolagsrevision finnes inrymd plats för av riksgäldsfullmäktige utsedda
personer medför ej, att riksdagens behov att granska dessa företags utveckling
och riktlinjerna för deras verksamhet blivit tillbörligt tillgodosett, och
den utgör ingen fullgiltig ersättning för den granskning ur allmänna synpunkter,
som riksdagens revisorer med sin fria ställning enbart äro mäktiga.

Över det av 1948 års revisionsutredning utarbetade betänkandet ha remissyttranden
avgivits av ett stort antal myndigheter och statliga bolag in. fl.
En rad skiftande uppfattningar ha därvid kommit till uttryck.

Riksräkenskapsverket har sålunda i princip ställt sig helt avvisande till
utredningens förslag. Statskontoret däremot har ansett att riksdagens revisorers
granskningsrätt borde utsträckas i den omfattning, som angivits av
Wistrand, och har trots vissa betänkligheter icke velat motsätta sig att en
motsvarande rätt tillerkändes sakrevisionen. En liknande ståndpunkt bär
intagits av bank- och fondinspektionen.

Vid det av kommerskollegiet avgivna remissutlåtandet ha fogats en rad
yttranden från vissa näringsorganisationer in. in., vilka i allmänhet ställt
sig positiva till tanken att såväl riksdagens revisorer som sakrevisionen skulle
erhålla granskningsrätt beträffande statskontrollerade bolag. Så är fallet
med exempelvis handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle
och Luleå samt Sveriges grossistförbund och Sveriges lantbruksförbund.
Sveriges köpmannaförbund däremot har helt avstyrkt revisionsutredningens
förslag, medan Sveriges industriförbund icke givit uttryck åt någon bestämd
uppfattning. För egen del har kommerskollegiet icke ansett sig kunna biträda
den av utredningsmännen intagna ståndpunkten.

Kontrollstgrelsen har närmast yttrat sig om systembolagen. Efter en ingående
redogörelse för dessa bolags verksamhet har styrelsen sammanfattningsvis
framhållit följande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att systembolagens verksamhet är
underkastad en synnerligen ingående och omfattande reglering, kontroll och
revision från det allmännas sida genom kontrollstyrelsen i egenskap av statlig
central tillsynsmyndighet på alkoholförvaltningens område. Alla viktigare
ekonomiska ärenden hos systembolagen skola antingen avgöras av
kontrollstyrelsen eller ock underställas styrelsen för godkännande. Bolagens
ekonomiska verksamhet är praktiskt taget i minsta detalj bunden av lämnade
föreskrifter, så att — såsom i det av systembolagens förtroendenämnd
avgivna yttrandet i ärendet framhålles — varken inkomsterna eller utgifterna
kunna röna något egentligt inflytande av bolagens egna åtgöranden.
Även bolagens sociala verksamhet är i allt väsentligt bunden av meddelade
föreskrifter, som begränsa bolagens handlingsfrihet.

Genom det sätt, varpå tillsynen över systembolagen är anordnad, bli i
verkligheten alla ärenden av större vikt vid systembolagen samtidigt ärenden
hos kontrollstyrelsen. Handlingarna i dessa ärenden, vilka avse prak -

222

tiskt taget alla områden av bolagens organisation och ekonomiska förvaltning,
finnas tillgängliga hos kontrollstyrelsen och kunna närhelst så påfordras
kompletteras med de ytterligare uppgifter, som äro av intresse för
belysning av ärendena. Härav framgår, att riksdagens revisorer och statens
sakrevision redan nu ha möjlighet att, därest de så önska, granska allt som
berör systembolagens verksamhet.

Av de affärsdrivande verken ha telegraf styrelsen, järnvägsstyrelsen och
vattenfallsstyrelsen i princip icke haft något att erinra mot att såväl riksdagens
revisorers som sakrevisionens granskningsrätt, med den i betänkandet
angivna begränsningen, utsträcktes till att omfatta jämväl de statskontrollerade
bolagen. Domänstyrelsen däremot har ställt sig helt avvisande till
utredningens förslag. Styrelsen har därvid grundat sin ståndpunkt på ett
av AB Statens skogsindustrier avgivet yttrande. Övriga i ärendet hörda statsbolag,
såsom Sveriges centrala restaurangbolag, AB Vin- och spritcentralen,
AB Svenska tobaksmonopolet, Svenska skifferoljeaktiebolaget och Norrbottens
järnverk aktiebolag, ha givit uttryck åt enahanda uppfattning.

Jämväl fullmäktige i riksbanken ha ansett sig böra avstyrka utredningens
förslag. Fullmäktige i riksgäldskontoret åter ha anslutit sig till den av
Marcus förfäktade ståndpunkten och sålunda velat tillerkänna sakrevisionen
sådan granskningsrätt, varom nu är fråga. Mot fullmäktiges beslut har
reservation avgivits av ordföranden, f. d. generaldirektören A. Örne, som
funnit det tveksamt, huruvida granskningsrätten borde utsträckas till sakrevisionen,
men däremot ansett starka skäl tala för att den statsverksamhet,
som bcdrives i aktiebolagsform, icke undantoges från riksdagens revisorers
granskning.

Såsom motiv för sitt ställningstagande ha vederbörande bolagsstyrelser i
allmänhet anfört synpunkter som nära sammanfalla med de av Marcus
åberopade skälen mot en utvidgning av riksdagens revisorers granskningsrätt.
Därutöver ha uttalats farhågor för att de fördelar i form av en smidig
och mera obunden förvaltning, vilka åsyftats genom valet av aktiebolagsform
för de statliga industriföretagen, skulle gå förlorade genom en sådan
utökning av revisionskontrollen. Därvid har särskilt understrukits vikten av
att affärshemligheter icke komma till obehörigas kännedom. De fördelar som
skulle uppnås genom aktiebolagsformen ha i tobaksmonopolets remissyttrande
angivits på följande sätt.

Genom att organisera statlig affärsverksamhet icke som statliga ämbetsverk
utan under formen av aktiebolag, vilkas aktiekapital helt eller till huvudsaklig
del ägas av staten, ha bl. a. följande fördelar ernåtts. Företagen
ha erhållit en från den egentliga statsförvaltningen fristående ställning utanför
de politiska instansernas maktområde samt fått bättre möjligheter att
på lika villkor med privata affärsföretag driva verksamheten efter ekonomiska
linjer. Företagsledningarna ha erhållit en friare, mindre formbunden
ställning, som möjliggjort en mera affärsmässig handläggning av frågor rörande
ny- och ombyggnad av fabriks- och andra affärslokaler, arbetslokalernas
maskinutrustning, inköp av råvaror och förbrukningsartiklar samt
den löpande affärsdriftens anordning. Tjänstemännens och arbetarnas löner
ha lättare kunnat anpassas till löneutvecklingen inom den privata affärsverk -

223

samheten, vilket varit av särskild betydelse vid anställande i konkurrens
med denna av tekniska och kommersiella experter och av arbetsledare.

I det förut omnämnda, av riksgäldsfullmäktiges ordförande särskilt avgivna
yttrandet har beträffande detta spörsmål bl. a. anförts följande.

Den offentlighetsprincip, som tillämpas beträffande den i ämbetsverksform
bedrivna statsverksamheten, är utan gensägelse en hörnsten i svensk
folkstyrelse. Genom att en del av statsverksamheten organiseras i aktiebolagsform
bortfaller denna offentlighet, i de allra flesta fall utan att bärande
skäl för sekretessen kunna anföras.

Numera framställes krav på att även enskild verksamhet, åtminstone när
den drives genom aktiebolag, skall i större utsträckning än för närvarande
öppnas för allmänhetens insyn. I fråga om dessa företag är det dock aktieägarna,
som i första rummet bära det ekonomiska ansvaret för företagsledningens
åtgärder, fastän dessa åtgärder självfallet genom sina verkningar
kunna komma att beröra även utomståendes och anställdas intressen.

1 ett statsföretag är det medborgarna i gemen, som i sista band äro företagets
målsmän och intressenter. Det är på grund härav icke riktigt att organisera
statsföretag så, att enbart ett ringa fåtal har möjlighet att skaffa
sig kännedom om ledningens beslut och åtgärder och skälen för dessa.

Det riktiga skulle enligt en av mig länge hyst och uttalad uppfattning
vara att finna en ny form för organisationen av statsföretag, en form, som
i sig förenade ämbetsverkets och aktiebolagets fördelar utan alt vara behäftad
med någondera av dessa formers olägenheter. Det gäller att åt ledningen
bereda den rörelsefrihet, som anses ligga i aktiebolagsformen, men
samtidigt bibehålla den offentlighet, som följer med ämbetsverksformen.
Min erfarenhet säger mig exempelvis, att de statliga ämbetsverken tack vare
bl. a. offentlighetsprincipen äro i högre grad än de statliga aktiebolagen
fria från »anknytning till de politiska instansernas maktområde» för att
bruka ett uttryck, som återfinnes i det föreliggande betänkandet.

Innan en sådan form som den nu i korthet antydda hunnit skapas för
statsföretag, synes det mig vara ett minimikrav att åt riksdagens revisorer
måtte beredas möjlighet att granska statsverksamheten, även då den drives
av helt eller delvis "statsägda aktiebolag. Till en början torde denna möjlighet
lämpligast böra begränsas till att gälla några namngivna, ur statsfinansiell
synpunkt särskilt betydelsefulla av dessa bolag för att sedermera,
när erfarenheten har jävat de av den ene utredningsmannen hysta farhågorna
för ogynnsamma verkningar av riksdagens revisorers granskningsrätt,
utsträckas till flera. Min övertygelse är, att farhågorna i fråga sakna
reell bakgrund. Några reella skador" ha hittills icke orsakats av riksdagens
revisorers granskning av de stora företagen i ämbetsverksform. Varför skulle
exempelvis de statliga monopolföretagen i aktiebolagsform vara ömtåligare
än de affärsdrivande ämbetsverken?

Att de aktiebolag, som inrättats av vissa ämbetsverk för att handha grenar
av dessas verksamhet, böra av riksdagens revisorer granskas i samband
med revisionen av vederbörande ämbetsverk synes mig rätt självklart.

Statens aktieinnehav redovisas till övervägande del på eu särskild kapitalfond,
benämnd fonden för statens aktier. Vid utgången av sistförflulna budgetår
voro på denna fond bokförda aktier till ett belopp av 359,4 miljoner
kronor och med ett nominellt värde av 286,7 miljoner kronor. Fondens överskott
för samma budgetår uppgick till i runt tal 44,4 miljoner kronor. Övriga

Företag m. m.	Aktie- kapital 1000 kr	Därav i statens ägo 1000 kr	Om- slutning 1 000 kr	Brutto- intäkter 1 000 kr	Netto- vinst 1 000 kr	Styrelse	Revisorer
Antal ordi- narie med- lem- mar	Därav utsedda	Antal ordi- narie med- lem- mar	Därav utsedda
på bo-lags-stäm-ma	direkt av Kungl. Maj:t	av annan myn- dighet	på bo-lags-stäm- ma	direkt av Kungl. Maj:t	av annan myn- dighet
Fonden för statens aktier.
Norrbottens järnverk AB..........	70 000	70 000	85 481	3 292	207	7	7	___	_	3	3	--	—
AB Jordbrukarbanken.............	40 000	39 886	692 698	13 061	2 043	9	9	_	—	4	3	—	> i
AB Svenska tobaksmonopolet......	30 000	29 000	98 231	562 230	1665	8	4	4	—	5	1	1	2 3
AB Flygintressenter...............	25 000	8 25 000	* 25 000	1 18 924	a— 9163	7	7	—	—	3	3	—	—
Svenska skifferolje AB.............	21 500	21499	33 457	5 304	— 296	7	7	—	—	3	3	—	—
AB Svensk torvförädling...........	5 000	5 000	10 026	1321	52	8	8	—	—	2	2	—	—
Svenska spannmåls AB............	5 000	5 000	116 644	53 969	— 49 399	7	7	—	—	3	3	—	—
Sveriges centrala restaurang AB ....	5 000	4 950	35 010	2 910	1750	8	4	4	—	5	1	1	2 3
AB Ceaverken.....................	600	596	790	1303	3	6	6	—	—	2	2	—	—
Nya svenska stenkols AB Spetsbergen	450	450	492	44	—	2	2	—	—	2	2	—	—
AB Transitotrafik.................	400	400	1596	49	26	1	1	_	—	1	1	—	—
Ruotivare gruv AB................	400	396	400	1	—	2	2	—	—	2	2	—	—
Svenska penninglotteriet AB........	100	100	31369	169 152	4 383	5	5	—	—	2	2	—	—
AB Fjäråssand....................	100	100	394	—	—	3	3	—	—	1	1	—	—
AB Tipstjänst.....................	45	45	19 497	66 428	19 331	5	5	—	—	2	2	—	—
Luossavaara-Kirunavaara AB.......	no ooo	55 000	431 152	168 667	81 674	8	6 8	—	—	4	5 4	—	—
AB Aerotransport.................	50 000	• 9 746	7 140 935	7 51 080	7— 11 839	14	814	—	—	4	8 4	—	—
AB Industrikredit.................	8 000	5 998	39173	1415	219	8	8	—	—	3	2	—	1 1
AB Atomenergi...................	3 500	2 000	3 910	1397	— 16	7	3	4	—	2	2	—	—
Folkpensionerings!onden.
AB Vin- & spritcentralen..........	15 000	14 600	142 507	32 346	27 134	8	4	4	__	5	1	1	2 3
AB Kurortsverksamhet.............	501	501	850	1939		5	1		» 4	2	1		• 1
Statens järnvägars fond.
G D G Biltrafiks AB..............	5 000	5 000	25 627	21183	—	6	6	_	—	3	3	_	—
Svenska lastbil AB ...............	1000	1000	7156	1032	1	5	5	—	—	2	2	—	—
AB Gävle vagnverkstad............	950	950	2 256	277	—	3	3	—	—	2	2	—	—
Sv. rederi AB Öresund............	800	800	2 249	1008	82	4	4	—	—	2	2	—	—
AB Trafikrestauranger.............	375	375	2 046	11785	136	5	2	3	—	3	1	2	—
AB Svenska godscentraler..........	3 000	1471	9 400	1495	178	5	5	—	—	2	1	1	—
Kalmar verkstads AB.............	860	642	6 022	811	219	5	5	—	—	3	3	—	—

224

50804.9. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950.

AB Landtransport.................	600	266	1654	198	1	5	5	—	_	2	2	_	_
AB Nordisk biltjänst..............	175	77	455	97	13	5	5	—	—	2	2	—	_
AB Dissousgas....................	150	75	578	168	29	4	4	—	—	2	2	—	—
Statens vattenfallsverks fond.
Motala ströms kraft AB ...........	2 347	2 347	9 934	1374	168	5	5	_	_	2	2	_	_
Råneå elektr. kvarn AB ..........	150	148	1190	424	3	5	5	_	_	2	2	_	_
Gottne-Yttersels elektr. AB ........	135	133	382	39	7	3	3	_	_	2	2	__	_
Vilhelmina elektr. kraft AB.......	116	107	363	143	4	5	5	_	_	2	2	_	_
Bergeforsens kraft AB .............	1800	1080	6 285	788	—	5	4	1	_	3	3	_	_
AB Kattstrupeforsen...............	4 500	2 475	18 405	1409	225	5	2	1	io 2	3	3	—	—
AB Umeforsen ...................	1500	750	1500	11	—2	5	4	1	—	2	2	—	—
Domänverkets fond.
AB Statens skogsindustrier ........	22 000	22 000	84 816	14 061	1080	5	3	2	—	3	2	1	—
Dotterbolag till Sveriges centrala
restaurang AB.
Stockholmsdistriktets allmänna
restaurang AB ..................	2 000	1980	21 791	29 330	861	5	11 5	—	—	2	12 2	—	—
Västsveriges allmänna restaurang AB	1000	980	10 920	14 849	734	5	41 5	—	—	2	12 2	—	—
Östra Sveriges allmänna restaurang
AB............................	500	480	3 213	5 450	561	5	11 5			2	12 9
Skånes allmänna restaurang AB ....	1100	1080	3 887	4 741	10	5	11 5	_	_	2	12 2	_	_
Bergslagens allmänna restaurang AB	250	230	1861	3 800	112	5	11 5	—	—	2	12 2	—	—
					+ 142 911
Summa	440 904	334 713	2 131 602	1 269 305	— 70 715	—	—	—	—	—	—	—	—

1 Av bank- och fondinspektionen.

Av riksgäldsfullmäktige.

3 Avser ställningen per den 30 juni 1950.

4 Avser räkenskapsåret den 1 januari 1948—den 30 juni 1949,
varunder rörelse dock endast bedrivits under tiden den 1 januari—den
30 juni 1948.

5 Ena hälften för statens och andra hälften för de enskildas aktier,
vilka innehas av Grängesbergsbolaget. Statens styrelseledamöter
tillsätta dessutom en jourhavande revisor.

6 AB Flygintressenter innehar dessutom aktier till ett belopp av
15 254 000 kronor, varför staten sålunda äger halva aktiekapita l;

t i bolag et.

7 Avser räkenskapsåret den 1 januari 1948—den 30 juni 1949, varunder
rörelse dock endast bedrivits under tiden den 1 juli 1948
—den 30 juni 1949.

8 Ena hälften för statens och andra hälften för de enskildas aktier.
Styrelsens ordförande väljes bland de av staten utsedda styrelseledamöterna.

9 Av fullmäktige för folkpensioneringsfonden.

10 En av vattenfallsstyrelsen och en av Östersunds elektriska AB.

11 Fyra av centrala restaurangbolaget och en av de enskilda aktieägarna.

12 Den ene av revisorerna väljes av centrala restaurangbolaget, som

förbundit sig att därtill utse den av Kungl. Maj:t förordnade ^
revisorn i nämnda bolag. to

226

av staten eller något dess organ innehavda aktier redovisas på folkpensioneringsfonden
och de olika affärsverksfonderna. Understundom ingå dessutom
bland de statsägda bolagens tillgångar aktier i dotterbolag eller andra
företag.

Närmare uppgifter angående storleken i varje särskilt fall av bär ifrågavarande
bolags aktiekapital, omslutning, nettovinst in. m. återfinnas i förestående
tablå. Uppgifterna, vilka delvis anknyta till den i revisionsutredningens
betänkande (s. 25—27) intagna förteckningen över statskontroilerade
aktiebolag i vårt land, avse det räkenskapsår som avslutats under
eller i och med utgången av kalenderåret 1949. Vissa bolag, i vilka det statliga
aktieinnehavet uppgår till ytterst obetydliga belopp, ha ej medtagits i
tablån. I detta sammanhang må därjämte erinras om att innevarande års
riksdag anvisat dels 12 miljoner kronor för aktieteckning i det nybildade
AD Statsgruvor, dels 30 miljoner kronor för ytterligare aktieteckning i den
statliga affärsbank, vartill Jordbrukarbanken avses skola omvandlas.

Såsom av sammanställningen framgår, utses huvudparten av vederbörande
styrelseledamöter på bolagsstämma i vanlig ordning, medan Kungl. Maj :t i
ett mindre antal fall förbehållit sig rätten att direkt tillsätta vissa ledamöter.
Åtskillnaden härvidlag saknar dock i praktiken egentlig betydelse, i den mån
bolagens aktiestock helt eller till övervägande del innehas av staten. I sådana
fall utövas nämligen beslutanderätten å bolagsstämman av vederbörande
departementschef. En motsvarande ställning intages av respektive
verksstyrelser, då fråga är om bolag, vilkas aktiekapital i enahanda utsträckning
redovisas på de olika affärsverksfonderna. Sistberörda förhållande har
lett till att verksstyrelsernas och bolagsstyrelsernas ledamöter ofta äro i betydande
omfattning identiska. Enligt publikationen Svenska Aktiebolag
1949/50 bestå sålunda styrelserna för de fem bolag, vilkas aktiestock helt
innehas av statens järnvägar, till över 90 procent av personer som äro antingen
ledamöter av järnvägsstyrelsen eller tjänstemän inom denna underställda
distriktsförvaltningar. Inom samtliga här avsedda företag utom ett
hekläder järnvägsstyrelsens chef samtidigt posten som styrelseordförande.
Nämnas må därjämte, att i visst fall en sådan bolagsstyrelses förvaltning
granskas av två revisorer, av vilka den ene är byråchef inom nyssnämnda
verksstyrelse.

I detta sammanhang torde böra erinras om att revisionen av AB Svenska
tobaksmonopolet, AB Vin- och spritcentralen samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag
fått en speciell utformning. Såsom av den ovanstående sammanställningen
framgår, granskas vart och ett av dessa bolag av fem revisorer,
av vilka en utses av Kungl. Maj :t, en av de enskilda aktieägarna och
tre av riksgäldsfullmäktige. Den förstnämnde är jourhavande revisor och
har vid sin granskning att följa särskild, av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion.
Bortsett från att i bolagsordningen för AB Trafikrestauranger intagits
stadgande om att jämväl riksdagens revisorer äro berättigade att granska bolagets
förvaltning och räkenskaper, gälla för revisionen av övriga i nyssberörda
förteckning upptagna bolag icke några speciella föreskrifter utöver
aktiebolagslagens bestämmelser härutinnan. De allmänna uppgifter som enligt

227

dessa bestämmelser ankomma på vederbörande bolagsrevisorer ha i en kommentar
till nu gällande lag (Stenbeck, Wijnbladh, Nial: Den nya aktiebolagslagen,
Stockholm 1947, s. 411 f.) angivits på följande sätt.

Beträffande förvaltningen har nya lagen anknutit till den naturliga arbetslördelning
inom styrelsen, som den ekonomiska utvecklingen i vårt land
medfört och som huvudsakligen innebär att den löpande förvaltningen delegeras
till en verkställande direktör. Där verkställande direktör finnes, kommer
härigenom den omedelbara övervakningen över honom och hans handhavande
av den löpande förvaltningen att åligga styrelsen. I övrigt skall kontrollen
över styrelsens och verkställande direktörs förvaltning och redovisning
tillkomma revisorerna, som därvid ha att tillse ej blott att bolagets och
aktieägarnas bästa behörigen iakttages utan också att överträdelse ej sker av
de i aktiebolagslagen eller bolagsordningen givna bestämmelser, som avse att
skydda bolagsborgenärernas, annan tredje mans och det allmännas intressen.

Liksom enligt förut gällande rätt skola revisorerna granska ej blott bolagets
räkenskaper utan även bolagsledningens förvaltning. Det ligger i sakens
natur, att denna förvaltningsgranskning icke betyder, att revisorerna äga
tillvälla sig inflytande över förvaltningen. Granskningen skall väsentligen gå
ut på att förebygga eller upptäcka olagliga eller eljest oförsvarliga förvaltningsåtgärder.
Den ekonomiska lämpligheten av förvaltningsåtgärder tillkommer
det icke revisorerna att kritisera, i vidare mån än då åtgärderna
kunna tänkas föranleda dechargevägran och skadeståndstalan eller eljest
framstå såsom pliktöverträdelser eller pliktförsummelser från bolagsledningens
sida. \ id bedömningen av förvaltningsåtgärder måste naturligtvis revisorerna
beakta de förhållanden, som förelågo vid tiden för åtgärdernas vidtagande,
och uppenbarligen böra revisorerna vid sin förvaltningsgranskning
över huvud framgå med urskiljning.

Såsom ovan framhållits ha riksdagens revisorer endast i ett fall direkt tillerkänts
befogenhet att granska av staten eller visst statsorgan ägt bolag.
Under vissa speciella omständigheter kunna emellertid även andra bolag av
här avsett slag göras till föremål för granskning från revisorernas sida. Genom
kungörelsen 1949: 357 har sålunda föreskrivits skyldighet för den som
åtnjutit understöd av statsmedel att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse
för användningen av sådant understöd. Härom stadgas i 2 § nämnda
kungörelse följande.

Den, som åtnjutit understöd av statsmedel, så ock den, som enligt vad
därom finnes särskilt stadgat mottagit sådant understöd för att till annan
förmedla detsamma, är, vare sig understödet skall återbetalas eller icke, skyldig
att efter anmodan av riksdagens revisorer till dessa avgiva en detaljerad
och, såvitt möjligt, av verifikationer bestyrkt redogörelse för hur understödet
av honom använts. Har den redovisningsskyldige fört räkenskaper, varav
fullständiga upplysningar om understödets användning kunna inhämtas, äge
han i stället fullgöra redovisningsskyldigheten genom att bereda revisorerna
tillfälle att taga del av räkenskaperna med tillhörande verifikationer, protokoll
och andra handlingar.

Redovisningsskyldighet, som nu sagts, åligger icke enskild person beträffande
understöd, avsett till bestridande av hans eller hans familjs personliga
utgifter, ej heller utländsk medborgare eller utländsk institution eller
sammanslutning beträffande understöd för internationellt ändamål.

Är eller varder för visst fall föreskrivet, alt redovisningsskyldighet inför
riksdagens revisorer icke skall föreligga eller skall fullgöras i annan ordning
än här ovan sagts, lände det lill efterrättelse.

228

Bland de helt eller delvis statsägda bolag, som under sistförflutna budgetår
åtnjutit sådant understöd varom nu är fråga, må nämnas AB Aerotransport,
Svenska spannmålsaktiebolaget, AB Ceaverken, Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. fl. Jämväl de såsom särskilda bolag organiserade kungl. teatrarna,
i vilka staten dock icke tillskjutit något aktiekapital, kunna genom
förberörda bestämmelser göras till föremål för granskning från riksdagens
revisorers sida. Av kontrollstyrelsens ovan återgivna remissyttrande framgår
vidare, att riksdagens revisorer äga möjlighet att granska allt som berör
systembolagens verksamhet. Enligt vad telegrafstyrelsen i samband med behandlingen
av revisionsutredningens betänkande framhållit, torde nu avsedd
granskningsrätt tillkomma riksdagens revisorer även i fråga om AB Radiotjänst.

Revisorernas uttalande. Alltsedan början av 1920-talet har i olika sammanhang
frågan om en utsträckning av revisorernas granskningsrätt upptagits
till behandling, dock utan att leda till något praktiskt resultat. Senast
har 1947 års riksdag, med under strykande av vad 1944 års riksdag uttalat
i ämnet, anhållit att Kungl. Maj :t ville snarast vidtaga sådana åtgärder som
medgåve rätt för revisorerna att förvaltningsmässigt granska samtliga de
aktiebolag som helt eller delvis ägas av staten. Frågan har sedermera varit
föremål för prövning i samband med en av särskilda sakkunniga verkställd
utredning, varvid dock, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, enighet
icke kunnat nås mellan de båda utredningsmännen. Jämväl vid remissbehandlingen
av de sakkunnigas betänkande ha delade meningar yppats rörande
lämpligheten av att i nu berörda hänseende tillerkänna revisorerna
vidgad granskningsrätt. Någon framställning i ämnet har icke avlåtits till
årets riksdag, varför frågan sålunda ännu en gång skjutits på framtiden.

Att så skett är enligt revisorernas mening ägnat att — icke minst ur principiella
synpunkter — ingiva betänkligheter. Revisorerna ha därför funnit
skäl föreligga att ånyo upptaga frågan till behandling.

Revisorerna vilja inledningsvis erinra om riksdagsordningens stadgande, att
revisorerna skola enligt regeringsformen och särskild instruktion granska
bl. a. statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Härtill torde hänsyn
ha tagits, då 1944 års riksdag i sin tidigare omnämnda skrivelse nr 331 uttalat,
att anledning synes saknas att undandraga den i aktiebolagsform bedrivna
statliga verksamheten, vilken i realiteten utgjorde en del av den
offentliga förvaltningen, revisorernas granskningsrätt. Emellertid har å andra
sidan gjorts gällande, att tillräcklig grund icke förefinnes för uppfattningen
att de statskontrollerade bolagen skulle utgöra en del av den offentliga
förvaltningen. Ur strängt formell synpunkt synes väl också en viss tveksamhet
härvidlag förklarlig. I förevarande sammanhang måste dock enligt
revisorernas mening även andra omständigheter beaktas än den olikhet i
fråga om organisation och arbetsformer, som föreligger emellan, å ena sidan,
statlig ämbetsförvaltning i sedvanlig bemärkelse, och, å andra sidan, genom
aktiebolag bedriven statlig verksamhet. Problemets kärnpunkt torde vara

229

vad som rätteligen bör förstås med uttrycket »statsverket». Detta begrepp
preciseras icke närmare vare sig i grundlagarna eller i revisorernas instruktion.
Enligt § 58 regeringsformen skall emellertid Konungen årligen för riksdagen
uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och
utgifter, fordringar och skulder. Uppenbart är vidare, att utfallet av den i
bolagsform bedrivna statliga verksamheten — liksom över huvud taget omfattningen
av de finansiella förpliktelser statsmakterna åtaga sig genom anvisande
av medel för aktieteckning i företag av här avsett slag ■— måste i
hög grad påverka »statsverkets tillstånd», sådant detta angivits enligt nyssnämnda
stadgande. Redan av mera formella skäl lärer sålunda med fog
kunna hävdas, att till »statsverket» böra hänföras jämväl de statliga bolagen.
Ett reellt betraktelsesätt, som lägger tyngdpunkten vid den hithörande
verksamhetens faktiska innebörd, ger ytterligare stöd åt en sådan uppfattning.

Riktigheten härav framträder särskilt klart i fråga om tobaksmonopolet
samt vin- och spritcentralen. Liksom beträffande de kontrollstyrelsen helt
underställda systembolagen har avsikten här varit icke att bedriva statlig
affärsverksamhet i konkurrens med enskilda företag utan att, å ena sidan,
befrämja vissa sociala och nykterhetspolitiska strävanden och att, å andra
sidan, tillföra statskassan vissa inkomstmedel. I sistnämnda avseende torde
ifrågavarande bolag närmast kunna betraktas som organ för uppbörden av
de indirekta skatter som pålagts tillverkningen och konsumtionen av tobak,
spritdrycker och vin. Rent principiellt hade hinder givetvis icke mött att
för denna uppbörd välja en annan organisation, vilken direkt anknutit till de
inom den reguljära statsförvaltningen allmänt tillämpade formerna. Någon
anledning att i sak avgränsa monopolbolagen från övrig statsverksamhet
torde således icke föreligga. I förevarande sammanhang må därjämte beaktas
den stora betydelsen ur statsfinansiell synpunkt av här avsedda inkomstmedel,
vilka för innevarande budgetår beräknats till ett totalt belopp
av 1 016 miljoner kronor eller 23,5 procent av samtliga skatter. Den granskning
av riksstatens inkomstsida, som revisorerna ha att verkställa, måste
också bliva mycket ofullständig, så länge kontrollmöjligheterna på förevarande
område begränsas i den omfattning som f. n. är fallet. Då, såsom ovan
antytts, vin- och spritcentralen samt de statskontrollerade systembolagen anförtrotts
viktiga uppgifter inom ramen för den av statsmakterna beslutade
nykterhetspolitiken och resultatet av denna har direkt statsekonomiska
konsekvenser, synes en granskning av bolagens verksamhet jämväl utifrån
denna speciella utgångspunkt vara av värde. Vad nu sagts gäller även det
centrala restaurangbolaget och dettas olika dotterföretag. Att de nu berörda
bolagen i likhet med vissa andra statliga organ äro underkastade speciell
revision förminskar självfallet icke behovet av en granskning ur de mera
allmänna synpunkter som riksdagens revisorer ha att anlägga.

Vad därefter angår de å statens affärsverksfonder redovisade aktiebolagen
torde böra framhållas, att dessa bolag i allmänhet äro anförtrodda arbetsuppgifter
som ligga helt inom ramen för den av respektive affärsverk be -

230

drivna ekonomiska verksamheten. Att i dessa fall bolagsformen kommit till
användning kan sålunda understundom bero på rena tillfälligheter. Såsom
exempel härpå må nämnas, att den till statsbanenätet knutna biltrafikrörelsen
endels drives i statens järnvägars egen regi och endels omhänderhaves
av i förhållande till järnvägsstyrelsen formellt fristående företag
utan att likväl någon principiell skillnad förefinnes mellan dessa båda slag
av affärsdrift. Omfattningen av ett dotterbolags rörelse kan även i vissa
fall direkt påverka vederbörande affärsverks finansiella ställning. Erinras
må sålunda att domänverket har att förse AB Statens skogsindustrier med
erforderliga förlagsmedel. Kungl. Maj :ts av innevarande års riksdag godkända
förslag om ytterligare höjning av domänverkets rörelsekapital har
också bl. a. motiverats med det utökade medelsbehov som uppstått för verket
på grund av nyssnämnda bolags starka utveckling. Mot bakgrunden av nu
anförda omständigheter synes det uppenbart, att ur saklig synpunkt lika
starka skäl föreligga att hänföra affärsverkens dotterbolag som affärsverken
själva till »statsverket», då de förra i allt väsentligt måste sägas utgöra cn
integrerande del av de senares ekonomiska förvaltningsverksamhet. Med
hänsyn härtill framstår det emellertid såsom orimligt, att revisorerna icke
skola äga befogenhet att granska dessa företag. Problemet har därjämte en
förvaltningsrättslig sida, som hittills ägnats alltför ringa uppmärksamhet.
Beaktas bör nämligen, att här ifrågavarande bolagsstyrelser i allmänhet
bestå av personer som samtidigt ingå såsom ledamöter i vederbörande verksstyrelser.
Understundom är detta fallet även med de å bolagsstämma utsedda
revisorerna. En personalunion av detta slag leder emellertid till en administrativ
dualism, som svårligen låter sig förena med de för den svenska statsförvaltningen
grundläggande principerna. Av en verkschef, som även bekläder
posten som ordförande i ett underställt dotterbolags styrelse och i
denna sin dubbla förtroendeställning har att handlägga ärenden, vilka
sakligt sett intimt hänga samman även om de prövas i olika former, kan
sålunda i ena fallet utkrävas vanligt ämbetsmannaansvar, i andra fallet
däremot icke. Försåvitt vissa grenar av affärsverkens rörelse alltjämt anses
böra bedrivas i bolagsform, torde emellertid verkningarna av denna dualism
åtminstone delvis kunna hävas genom att revisorernas granskningsrätt utsträckes
till att omfatta jämväl ifrågavarande företag.

Till skillnad från monopolbolagen och affärsverkens dotterbolag bilda
övriga statliga aktiebolag icke någon utåt klart avgränsad grupp. Dessa bolag
kännetecknas dock i allmänhet därav, att de i konkurrens med andra företag
utöva viss ekonomisk verksamhet på grundval av sedvanliga affärsmässiga
principer. Denna omständighet har anförts som bevis för att det i
dessa fall skulle vara fråga om arbetsuppgifter av principiellt annan karaktär
än de som normalt åvila de statliga förvaltningsorganen. Den affärsmässiga
driften som sådan kan emellertid i detta sammanhang icke tillmätas någon
avgörande betydelse. Ekonomisk verksamhet av här åsyftat slag bedrives
ju även av de statliga affärsverken, vilka visserligen erhållit en från de för
i huvudsak rent administrativa uppgifter inrättade ämbetsverken något

231

avvikande organisation men det oaktat i bl. a. revisionshänseende intaga en
med dessa likartad ställning. Häremot kan måhända genmälas, att affärsverken
till skillnad från de statsägda industribolagen inneha en faktisk monopolställning
inom respektive verksamhetsområden. Detta gäller dock icke
i fråga om exempelvis domänverket och vattenfallsverket och har tills för
kort tid sedan ej heller gällt beträffande statens järnvägar. Det torde även
böra erinras därom, att vid olika tillfällen förslag framförts om affärsverkens
omvandling till aktiebolag. Revisorerna anse sig i detta sammanhang
sakna anledning att närmare dryfta frågan om de statliga företagsformerna;
uppenbart är under alla förhållanden, att en eventuell förändring av detta
slag icke rimligtvis kan medföra, att affärsverken skulle förlora sin hittillsvarande
karaktär såsom integrerande delar av »statsverket». Men om härvidlag
själva organisationsformen är av underordnad betydelse för nu avhandlade
spörsmål, är detta fallet även i fråga om övriga statsägda företag. De
ekonomiska konsekvenserna för statsverket bliva ju i princip desamma, vare
sig investeringar göras i någon affärsverksfond eller i exempelvis Svenska
skifferoljeaktiebolaget. I båda fallen är det ytterst riksdagen som får svara
för de därmed förbundna finansiella förpliktelserna. Vad sistnämnda företag
beträffar torde böra erinras om att såväl 1948 som 1949 års riksdagar haft
att på grundval av mycket detaljerade uppgifter om bolagets ekonomiska
förhållanden m. m. taga ställning till frågan om den fortsatta utbyggnaden
av skifferoljeverket vid Kvarntorp. Jämväl innevarande år har proposition
i ämnet avgivits, varvid riksdagen bl. a. beretts tillfälle att uttala sig rörande
dispositionen av de medel som av 1949 års riksdag anvisats till förnyelse av
de ifrågavarande anläggningarna. Motsvarande redogörelser ha lämnats i de
propositioner, på vilka riksdagen grundat sina beslut om kapitalinvesteringar
i andra statliga bolag. Därest hänsyn tages till nu i korthet antydda sakförhållande,
lärer knappast med fog kunna göras gällande att de statliga
bolagen, till skillnad från exempelvis de affärsdrivande verken, skulle utgöra
en från statsverksamheten i övrigt helt artskild kategori. Revisorerna
vilja jämväl erinra om att 1947 års riksdag, i samband med behandlingen
av propositionen nr 107 angående anslag till aktieteckning i aktiebolaget
Aerotransport, bl. a. ansett sig ur principiell synpunkt böra framhålla angelägenheten
av att nyinvesteringar av den storleksordning, varom i detta
fall vore fråga, underställdes statsmakternas prövning, innan bindande
beslut fattades. Vad här sagts syntes riksdagen böra iakttagas icke blott i
fråga om investeringar, som avsåges skola finansieras genom ökning av
aktiekapitalet, utan jämväl i de fall, då finansieringen avsåges skola ske
genom lån ur en statlig lånefond och denna för lånebehovets tillgodoseende
behövde tillföras nytt kapital.

Av det nu anförda torde framgå, att de statliga bolagen icke endast ur
mera formella synpunkter utan även med hänsyn till den faktiska innebörden
av den av ifrågavarande bolag bedrivna verksamheten äro att hänföra
till »statsverket». I principiellt avseende lära därför icke några bärande skäl

232

kunna anföras gentemot tanken, att revisorerna tillerkännas granskningsrätt
jämväl beträffande dessa företag.

De farhågor rörande följderna av en dylik utsträckning av revisorernas
granskningsrätt, vilka kommit till uttryck i såväl förutnämnda betänkande
som vissa remissyttranden, synas även sakna fog. Då sålunda gjorts gällande,
att därigenom i bolagens organisation skulle införas en faktor, som inriktades
på andra frågor än de för bolagen väsentliga uppgifterna av kommersiell
och ekonomisk natur, måste väl med ett sådant uttalande avses
antingen att revisorerna icke skulle förstå innebörden av det speciella ändamål
som den ifrågavarande verksamheten har att tillgodose eller också
att de vid sin granskning skulle vägledas av sakligt sett ovidkommande syften.
Ohållbarheten i ett dylikt påstående torde ligga i öppen dag. Utgångspunkten
för revisorernas bedömande av vederbörande bolagsledningars åtgärder
måste självfallet bliva densamma som i fråga om all statlig affärsdrift,
nämligen önskemålet om eu i rationella och ekonomiskt ändamålsenliga
former bedriven verksamhet. Därest så skulle visa sig lämpligt eller erforderligt,
förefinnes intet hinder att vid en sådan granskning anlitas speciell
expertis. Det ligger vidare i sakens natur, att därvid icke kan bortses
från att de statliga bolagen arbeta under andra former än den ämbetsmässigt
organiserade förvaltningen. Samtidigt måste emellertid hållas i minnet,
att den här ifrågavarande verksamheten icke är något självändamål utan
tjänar ett bestämt syfte, för vilket statsmakterna ytterst bära ansvaret. Att
riksdagen genom sina revisorer beredes tillfälle att i efterhand bilda sig en
uppfattning om i vad mån förvaltningen av dessa bolag handhafts efter affärsmässiga
principer, lärer därför icke kunna anses medföra någon obehörig
begränsning av vederbörande bolagsledningars handlingsfrihet. Lika
uppenbart är att en granskning av detta slag icke skulle innebära något ingripande
i bolagens löpande skötsel. Att finna en med hänsyn till de avhandlade
frågornas speciella natur lämplig form för offentliggörande av
eventuella erinringar från revisorernas sida torde ej heller erbjuda några
större svårigheter. Vad särskilt sekretessfrågan beträffar må erinras om att
revisorerna samt de vid revisionen biträdande redan enligt gällande instruktion
äro skyldiga att »hålla tyst och förtegat vad enligt riksdagens beslut
eller ingångna avtal eller för övrigt enligt sakens natur bör vara tyst rörande
enskildas affärsförhållanden till kronan, riksbanken eller riksgäldskontoret».
En motsvarande bestämmelse rörande de statliga bolagens speciella
affärsangelägenheter kan självfallet intagas i revisorernas instruktion.

I förevarande sammanhang torde med några ord även böra beröras den
ordinarie bolagsrevisionens uppgifter. Såsom från skilda håll påpekats, har
genom den nya aktiebolagslagen denna revision otvivelaktigt beretts en starkare
ställning än vad som tidigare varit fallet. I allt väsentligt har dock revisionen
bibehållit sin karaktär av rent kameralt kontrollorgan. Av den i det
föregående lämnade redogörelsen framgår sålunda, att granskningen av vederbörande
bolagslednings förvaltning huvudsakligen skall syfta till att
förebygga eller upptäcka olagliga eller eljest oförsvarliga förvaltningsåtgär -

233

der. Däremot tillkommer det icke bolagsrevisorerna att ingå i kritik av ändamålsenligheten
ur ekonomisk synpunkt av vidtagna åtgärder, i vidare
mån än då åtgärderna kunna tänkas föranleda dechargevägran och skadeståndstalan
eller eljest framstå såsom pliktöverträdelser eller pliktförsummelser
från bolagsledningens sida. Inom bolagsrevisionens ram finnes sålunda
icke utrymme för någon sakrevision av det slag som riksdagens revisorer
bedriva. Därav följer även att ett medgivande åt revisorerna att granska
de statsägda bolagen icke skulle medföra några egentliga risker för kompetenskonflikter
eller dubbelarbete, då ju revisorerna väsentligen skulle inrikta
sin uppmärksamhet på spörsmål rörande den ekonomiska ändamålsenligheten
av vidtagna förvaltningsåtgärder. Någon fortlöpande granskning
av den speciella natur som ankommer på bolagsrevisionen kan det heller
icke bliva tal om utan allenast om vissa undersökningar i den mån särskilda
omständigheter därtill föranleda. Förslaget att utsträcka revisorernas
granskningsrätt till de statsägda bolagen har sålunda närmast till syfte att
bereda riksdagen möjlighet till insyn i företag, vilka representera ett direkt
intresse ur statsekonomisk synpunkt. En dylik anordning är heller icke, såsom
från vissa håll påståtts, oförenlig med gällande bolagsrätt. Erinras må
sålunda, att i bolagsordningen för AB Trafikrestauranger finnes intaget ett
stadgande om rätt för riksdagens revisorer att granska bolagets förvaltning
och räkenskaper.

Enligt revisorernas mening torde slutligen böra beaktas, att alltsedan vårt
nuvarande statsskicks tillkomst en betydande åsiktsförskjutning ägt rum
beträffande frågan om den offentliga företagarverksamheten. Medan enligt
äldre betraktelsesätt statens huvudsakliga uppgift borde vara att sörja för
rättsvården, försvaret, undervisningen och liknande angelägenheter, har i
våra dagar den uppfattningen brutit igenom att staten bör ingripa reglerande
jämväl på det sociala och ekonomiska livets områden, om också delade
meningar råda rörande den lämpliga omfattningen och utformningen av sådana
åtgärder. Det är icke minst mot bakgrunden av denna ändrade uppfattning
som tillkomsten av de statsägda bolagen bör bedömas. I den mån
här ifrågavarande utveckling fortskrider och statens ekonomiska förvaltning
därmed i allt större utsträckning koncentreras till företag i bolagsform,
skulle emellertid — vid ett samtidigt bibehållande av nu tillämpade revisionsprinciper
— den av riksdagen genom dess revisorer utövade kontrollen
över statsverksamheten betänkligt försvagas. Att revisorerna skulle vara belagna
granskningsrätten beträffande de statsägda bolagen framstår som särskilt
orimligt mot bakgrunden av de nu aktuella strävandena att bereda det
allmänna vidgad insyn i det enskilda näringslivets ekonomiska förhållanden
(jfr sålunda propositionen 1950: 48 och riksdagens skrivelse 1950: 86). Man
må därjämte beakta, att inom ett privat bolag, där aktiestocken i allmänhet
är fördelad på ett flertal händer, olika meningsriktningar äga möjlighet att
göra sin uppfattning gällande i fråga om styrelsens förvaltning. I aktiebolagslagen
ha i sådant syfte intagits föreskrifter om att minoritetsgrupper
under vissa angivna villkor skola ha rätt att bliva representerade i bolags -

234

revisionen. Inom de företag däremot, där staten helt eller till övervägande
del innehar aktiestocken, är beslutanderätten å bolagsstämma helt förbehållen
vederbörande departementschef, som ju på statens vägnar ensam företräder
aktieägarintresset. Mången gång torde dennes mening inhämtas jämväl
i vad avser företagens löpande skötsel. Uppenbart är att ett dylikt system,
därest en mera allsidig bedömning av hithörande spörsmål skall bliva möjlig,
behöver kompletteras med en granskning av de statliga bolagens verksamhet
från riksdagens sida.

Med hänsyn till den förevarande frågans betydelse i såväl principiellt som
praktiskt avseende finna revisorerna angeläget, att densamma utan dröjsmål
bringas till sin lösning.

§ 23.

Redovisningen av viss kronan tillhörig egendom.

Enligt den mellan svenska staten och Luossavaara-Kiirunavaara AB in. fl.
den 7 mars och den 29 juni 1907 träffade överenskommelsen skulle nämnda
bolag per den 1 januari 1908 — såsom vederlag för överlåtelse till bolaget
av svenska staten tillhöriga andelar i vissa utmål och gruvor ävensom upplåtande
av vissa nyttjanderätter och ställande av vissa statliga garantier —
till staten överlämna, bland annat, samtliga aktier i Mertainens gruvaktiebolag
till ett nominellt belopp av 5 miljoner kronor. Med anledning härav
bemyndigades statskontoret jämlikt kungl. brev den 31 december 1907 att
å statens vägnar mottaga och förvara ifrågavarande aktier samt föranstalta
om lyftande för statens räkning av blivande utdelning. I underdånig skrivelse
den 14 augusti 1913 anhöll statskontoret om föreskrift angående det
värde, vartill dessa aktier borde upptagas i rikshuvudboken för år 1912. Till
besvarande härav meddelades i kungl. brev den 22 augusti 1913, att särskilt
värde tills vidare icke skulle åsättas aktierna i Mertainens gruvaktiebolag.

I underdånig skrivelse den 15 januari 1942 återkom statskontoret till
förevarande spörsmål och erinrade därvid om att för det dåvarande icke heller
aktierna i Ruotivare gruvaktiebolag, till vilkas förvärv 1939 års riksdag
anvisat ett reservationsanslag av 250 000 kronor, voro redovisade såsom
tillgång för staten. Skrivelsen utmynnade i en hemställan om att Kungl.
Maj :t ville meddela föreskrifter angående den räkenskapsmässiga redovisningen
av statens aktieinnehav i förbemälda båda gruvbolag. I anledning
härav föreskrevs genom kungl. brev den 29 januari 1943, att statens aktier
i Ruotivare gruvaktiebolag skulle bokföras under fonden för statens aktier
till ett värde av tillhopa 100 kronor, medan framställningen i övrigt icke
föranledde någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Av den för Mertainens gruvaktiebolag gällande bolagsordningen framgår,
att bolagets ändamål är att bearbeta, förädla eller på annat sätt tillgodogöra
sig malmer och mineralier, att uppköpa och försälja malm, att utöva förlags -

235

och rederirörelse samt att utöva annan därmed sammanhängande verksamhet
ävensom att eventuellt självt idka eller genom förvärvande av andelar eller
aktier i gruvor eller bolag deltaga i idkande av gruvdrift eller annan sådan
verksamhet, vartill beskaffenheten hos bolaget tillhörande egendomar eller
med bolaget förbundna gruvor eller bolag kan giva anledning eller som bolaget
eljest anser för sig lämpligt. Bolaget, som äger vissa gruvfält i Norrbotten,
har dock aldrig idkat någon gruvdrift i egentlig mening. Malmbrytning
får enligt 1927 års malmavtal icke förekomma annat än för försäljning
av malmen inom landet.

Enligt 1949 års bokslut balansera bolagets tillgångar och skulder på ett
belopp av 5 001 795 kronor 11 öre. Anläggningstillgångarna äro i balansräkningen
upptagna till sammanlagt 4 992 546 kronor, varav 4 949 500 kronor
avse gruvor, 38 046 kronor fastigheter, byggnader och inventarier samt 5 000
kronor aktier.

I detta sammanhang torde få nämnas, att styrelsen för Norrbottens järnverk
AB i skrivelse till chefen för handelsdepartementet den 25 oktober 1950
bl. a. hemställt, att bolaget måtte få förvärva aktierna i Mertainens gruvaktiebolag
för en köpeskilling motsvarande deras nominella värde, 5 miljoner
kronor, och mot likvid av aktier i Norrbottens järnverk AB. Styrelsen
har vidare uttalat att bolagets malmfråga icke slutgiltigt kunde lösas, förrän
järnverket utom leveranserna från LKAB även kunde förfoga över malm
från egna gruvfyndigheter. De fyndigheter som tillhörde Mertainens gruvaktiebolag
skulle enligt styrelsens mening i stort sett motsvara järnverkets
behov.

1947 års luftfartsutredning föreslog i sitt den 28 november 1948 avgivna
betänkande, att de av Aktiebolaget Aerotransport (gamla ABA) och Svensk
Interkontinental Lufttrafik Aktiebolag (SILA) bedrivna rörelserna skulle
i enlighet med närmare utarbetade kontraktsförslag sammanföras i ett företag.
Vid ifrågavarande tidpunkt innehades 99,08 procent av gamla ABA:s till
25 miljoner kronor uppgående aktiekapital av staten, medan återstoden,
motsvarande ett nominellt belopp av 230 000 kronor, var fördelat på olika
enskilda intressenter. Aktiekapitalet i det helt privatägda SILA utgjorde
24 miljoner kronor.

Sedan Kungl. Maj :t i huvudsaklig överensstämmelse med det av luftfartsutredningen
avgivna betänkandet framlagt proposition i ämnet (1948:
176), bemyndigade riksdagen Kungl. Maj :t att med av departementschefen
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 5 mars 1948 förordade
ändringar godkänna vid statsrådsprotokollet fogat förslag till avtal
mellan gamla ABA och SILA om sammanförande av den svenska reguljära
luftfarten i ett företag samt att med sistnämnda bolag träffa avtal i ämnet.
Det nybildade bolagets firma skulle vara Aktiebolaget Aerotransport (nya
ABA).

Avtal mellan gamla ABA och SILA samt mellan svenska staten och SILA
undertecknades den 5 maj 1948. Båda avtalen godkändes av Kungl. Maj:t

236

den 14 maj 1948. Enligt de sålunda träffade överenskommelserna skulle nya
AB A ha ett aktiekapital av högst 60 miljoner kronor, fördelat på två serier
A och B å vardera lägst 25 och högst 30 miljoner kronor. A-aktierna skulle
innehas av svenska staten eller gamla ABA eller av staten utsedda personer,
medan B-aktierna skulle innehas av enskilda. Gamla ABA och SILA skulle
till nya ABA efter värdering tillskjuta sina samtliga tillgångar, gamla ABA
mot likvid av A-aktier och SILA mot likvid av B-aktier. I samband härmed
skulle nya ABA övertaga ansvaret för båda bolagens samtliga förpliktelser.
Vidare skulle staten och SILA mot kontant likvid till pari teckna det ytterligare
antal aktier av respektive serie, som kunde komma att erfordras för
uppnående av ett sammanlagt nominellt belopp inom vardera serien, motsvarande
hälften av det sedermera fastställda aktiekapitalet.

En av gamla ABA och SILA i och för värdering av bolagens tillgångar och
skulder tillsatt nämnd avgav den 10 november 1948 sitt värderingsutlåtande,
avseende förhållandena den 30 juni 1948. I utlåtandet fastställdes värdet av
gamla ABA:s tillgångar utöver skulderna till 15 254 000 kronor och värdet
av SILA:s tillgångar utöver skulderna till 22 536 000 kronor.

Den 14 april 1949 träffades mellan gamla ABA och SILA samt ett nytt
aktiebolag, AB Etrennos, vilket tidigare icke drivit någon rörelse, avtal om
överlåtelse på sistnämnda bolag av gamla ABA:s och SILA:s rörelser med
däri ingående tillgångar och skulder, rättigheter och förpliktelser. Å bolagsstämma
den 10 maj 1949 antogs för AB Etrennos ny bolagsordning av mellan
berörda parter tidigare godkänd lydelse, innebärande bl. a. att AB Etrennos’
firma ändrades till AB Aerolransport. Aktiekapitalet fastställdes till
50 miljoner kronor, varav 25 miljoner kronor i A-aktier och 25 miljoner
kronor i B-aktier.

Till fullföljande av överlåtelserna ha gamla ABA — vars firma i samband
med sammanslagningen ändrats till AB Flygintressenter — och SILA
tecknat aktier i nya ABA motsvarande värdet av bolagens rörelser enligt
värderingsnämndens utlåtande, gamla ABA A-aktier för nominellt 15 254 000
kronor och SILA B-aktier för nominellt 22 536 000 kronor. Staten och SILA
ha vidare mot kontant likvid förvärvat aktier i nya ABA, staten A-aktier
för nominellt 9 746 000 kronor och SILA B-aktier för nominellt 2 464 000
kronor. Överlåtelsen av rörelserna skall enligt avtalet den 14 april 1949 anses
ha skett per den 30 juni 1948, och från sagda dag skola gamla ABA:s och
SILA:s rörelser anses ha bedrivits för nya ABA:s räkning.

Till gäldande av kostnaderna för statens förvärv av förenämnda aktier
i nya ABA ha 1948 och 1949 års riksdagar under fonden för statens aktier
an\isat investeringsanslag av 5 000 000 respektive 4 746 000 kronor. Innevarande
års riksdag har därjämte å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50 under fonden för statens aktier anvisat ett investeringsanslag
av 141 000 kronor, vilket jämlikt det med SILA ingångna avtalet använts
för utbyte och inlösen av enskilda aktieägares aktier i nuvarande
AB Flygintressenter. Uppgörelse har därvid i överensstämmelse med det
vid värderingen av gamla ABA:s rörelse framkomna resultatet kunnat ske

237

på basis av ett värde av 61 kronor per aktie å nominellt 100 kronor. Sedan
denna transaktion genomförts, äger staten numera hela aktiekapitalet å
nominellt 25 miljoner kronor i AB Flygintressenter. Ifrågavarande aktier
äro i rikshuvudboken för budgetåret 1949/50 bokförda till ett belopp av
25 092 778 kronor 50 öre.

Revisorernas uttalande. När staten år 1908 förvärvade aktiestocken i Mertainens
gruvaktiebolag, åsattes aktierna å nominellt 5 miljoner kronor icke
något särskilt värde och kommo därigenom ej heller att redovisas i rikshuvudboken
såsom en statens tillgång. Någon ändring härutinnan har sedermera
icke skett, oaktat statskontoret vid två olika tillfällen gjort framställning
i saken. Detta förhållande finna revisorerna vara mindre tillfredsställande.
Visserligen har bolaget under den här ifrågavarande tidsperioden
icke drivit någon egentlig rörelse; aktierna i detsamma, vilka staten på sin
tid erhållit såsom del av det vederlag Luossavaara-Kiirunavaara AB presterat
för vissa detta bolag tillerkända förmåner, torde dock under alla omständigheter
representera ett visst värde. Av den lämnade redogörelsen
framgår sålunda, att bolagets anläggningstillgångar -—- huvudsakligen gruvor
— i senaste balansräkning upptagits till ett belopp av närmare 5 miljoner
kronor. Styrelsen för Norrbottens järnverk AB har också nyligen hemställt
att få förvärva bolagets aktier för en köpeskilling motsvarande aktiernas
nominella värde eller 5 miljoner kronor. Det må därjämte erinras
om att aktierna i Ruotivare gruvaktiebolag, som ej heller driver någon
egentlig verksamhet, äro bokförda å fonden för statens aktier, oaktat deras
nominella värde uppgår till allenast 400 000 kronor. Motsvarande är
förhållandet med vissa andra statliga bolag utan mera avsevärda reella tillgångar.
Enligt revisorernas mening bör fördenskull frågan om den räkenskapsmässiga
redovisningen av statens aktieinnehav i Mertainens gruvaktiebolag
snarast bringas till sin lösning.

Vad därefter angår gamla ABA, vars firma numera är AB Flygintressenter,
må först erinras om att detta bolags rörelse per den 30 juni 1948 överlåtits
på det genom sammanslagningen med SILA bildade nya ABA. Att
bolaget för framtiden skulle komma att återupptaga sin verksamhet torde
av skäl som icke närmare behöva angivas få anses vara uteslutet. Såsom tidigare
nämnts uppgår aktiekapitalet till nominellt 25 miljoner kronor. De
enda häremot svarande tillgångarna utgöras enligt bolagets senaste balansräkning
av aktier i nya ABA till ett värde av 15 254 000 kronor, vilket innebär
att aktiekapitalet uppvisar ett faktiskt underskott av 9 746 000 kronor.
I överensstämmelse härmed har också statens inlösen av de enskilda intressenternas
aktier i gamla ABA skett på grundval av ett värde av 61 kronor
per aktie å nominellt 100 kronor. I rikshuvudboken för budgetåret 1949/50
äro emellertid aktierna i AB Flygintressenter bokförda till ett belopp av
25 092 778 kronor 50 öre. Av staten tidigare innehavda aktier i bolaget äro
sålunda upptagna till ett värde som överstiger pari, vilket mot bakgrunden
av den ovan berörda bristen i aktiekapitalet måste betecknas som uppenbart

238

missvisande. En nedskrivning av aktiernas bokförda värde med
(9 746 000: — -j- 92 778: 50 =) 9 838 778 kronor 50 öre synes därför böra
ske. Enligt revisorernas uppfattning är emellertid en dylik åtgärd icke till
fyllest för att reglera de speciella förhållanden som uppstått genom sammanförandet
av den reguljära svenska luftfarten i ett företag. Det förefaller
nämligen, som om formen för statens finansiella engagemang i nya ABA
— dels direkt aktieinnehav och dels indirekt aktieinnehav via AB Flygintressenter
— vore onödigt komplicerad. Det enklaste skulle givetvis vara,
om statens andel av aktiekapitalet i sin helhet redovisades direkt på fonden
för statens aktier, på sätt nu sker i övriga hithörande fall.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter synes beslut snarast böra
fattas om avveckling av AB Flygintressenter.

239

Ecklesiastikdepartementet.

§ 24.

Patienttillgången vid tandläkarhögskolan i Malmö.

I propositionen 1945:381 föreslog Kungl. Maj :t, att ett nytt tandläkarinstitut
med en årlig examinationskapacitet av omkring 80 tandläkare skulle
uppföras å plats, som framdeles bestämdes. Förslaget biträddes av riksdagen,
som i sin skrivelse nr 602 bl. a. anförde, att riksdagen vid sin prövning
av förevarande spörsmål — med hänsyn främst till det framtida behovet
av tandläkare — kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl
talade för att två nya institut upprättades, och att riksdagen därför i princip
fattat beslut härom. Emellertid syntes det — i första hand på grund av förefintlig
brist på lärarkrafter — icke låta sig göra att samtidigt igångsätta
utbildningen vid båda de nya instituten. Riksdagen ansåg därför, att till en
början i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag å plats, som framdeles bestämdes,
borde uppföras ett nytt institut, avsett att tagas i bruk från den 1 januari
1948.

Den 10 augusti 1945 uppdrog Kungl. Maj :t åt 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga
att i samråd med medicinalstyrelsen snarast möjligt utarbeta
och till ecklesiastikdepartementet inkomma med dels ett av preliminära
ritningar och kostnadsberäkningar åtföljt förslag till ett tandläkarinstitut
i Malmö eller Lund att i erforderlig omfattning tagas i bruk hösten
1947, dels förslag till anordnande fr. o. m. höstterminen 1946, likaledes i
Malmö eller Lund, av provisorisk undervisning av 40—60 studerande i huvudsaklig
överensstämmelse med den för andra året av tandläkarutbildningen
gällande studieplanen. Uppdraget utvidgades senare att som ytterligare
alternativ för förläggning av ett nytt institut och provisorisk undervisning
utöver Malmö eller Lund avse även Göteborg.

I förläggningsfrågan framhöllo de sakkunniga i sitt den 28 januari 1946
avgivna betänkande om tandläkarutbildningens ordnande in. in. Del I (SOU
1946: 12) bl. a. följande.

För att kunna bedöma till vilken plats det första av de båda beslutade
tandläkarinstituten bör förläggas, erfordras, enligt de sakkunnigas åsikt, i
första hand en granskning av de fordringar, som ett institut måste ställa på
förläggningsorten med hänsyn till sina undervisnings- och forskningsuppgifter.
Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning en anknytning till
folktandvården uppställer särskilda problem, för vilkas tillgodoseende de
lokala förutsättningarna äro olika. Slutligen bör hänsyn även tagas till de
fördelar och nackdelar, som ett instituts placering kan beräknas medföra för
de studerandes ekonomi, trivsel in. in.

Tillgång på patienter för undervisningen synes de sakkunniga vara den
kanske främsta fordran, vars tillgodoseende ett tandläkarinstitut måste för -

240

vänta av förläggningsorten. Det är sålunda nödvändigt, att institutet ligger
inom ett tillräckligt stort befolkningscentrum och inom detta centralt med
hänsyn till kommunikationsmöjligheterna. Invånarantalet i Göteborg utgör
cirka 315 000 och i »Stor-Göteborg» — d. v. s. inklusive samhällen och landsbygd
inom 2 mils radie — cirka 400 000. I själva Malmö stad finnas 172 000
invånare och inom ett område med 2 mils radie, Malmö medräknat, finnas
omkring 250 000 invånare. Båda städerna synas kunna erbjuda det klientel,
från vilket ett tandläkarinstitut kan erhålla det för undervisningen nödvändiga
antalet patienter.

Patienttillgången torde lättare säkerställas, om det nya institutet erhåller
en patientvårdande uppgift och sålunda engageras i statligt eller kommunalt
driven folktandvård. De sakkunniga förutsätta, att institutet skall fungera
såsom centraltandpoliklinik och i viss mån även såsom ersättare för distriktstandpolikliniker
för den kommun, till vilken det förlägges. Beträffande
Göteborg kan folktandvårdens organisation preliminärt beräknas innefatta
en centraltandpoliklinik samt 19 distriktstandpolikliniker med tillhopa
88 arbetsplatser. Föreliggande plan för framtida utbyggande av folktandvård
i Malmö innefattar en centraltandpoliklinik samt 9 distriktstandpolikliniker
med tillhopa 34 arbetsplatser. Beräkningarna äro utförda vid skilda
tidpunkter och äro därför icke jämförbara. Från Malmö har uppgivits, att
behovet där är större. Det får anses innebära betydande fördelar för säkerställande
av patienttillgången, om organisationen av folktandvården på
institutets förläggningsort kan äga rum parallellt med uppbvggandet av det
nya institutet. Förutsättningar för att så skall ske finnas i båda städerna.

På grundval av sina överväganden föreslogo de sakkunniga, att det första
nya institutet skulle förläggas till Malmö.

I enlighet med de sakkunnigas förslag beslöto statsmakterna år 1946
(prop. nr 241; r. skr. nr 454), att det nya tandläkarinstitutet skulle uppföras
i Malmö. Institutet, som trädde i verksamhet fr. o. in. vårterminen
1948, har sedermera i likhet med motsvarande undervisningsanstalt i Stockholm
omorganiserats till en självständig högskola.

För utförande av erforderliga byggnadsarbeten för tandläkarhögskolan i
Malmö ha anvisats investeringsanslag å sammanlagt 9 350 000 kronor, medan
för utrustning anvisats tillhopa 4 000 000 kronor. I riksstaten för innevarande
budgetår äro högskolans avlönings- och omkostnadsanslag upptagna
till 1 427 000 respektive 448 000 kronor. Vid högskolan finnas inrättade fem
professurer, nämligen i odontologisk ortopedi, i karieslära, i tandkirurgi, i
proteslära och i dental röntgendiagnostik. Från densamma utexamineras årligen
omkring 80 tandläkare.

Åren 1944 och 1945 beslöt landstinget i Malmöhus län, att i anslutning
till centrallasarettet i Lund skulle uppföras två med varandra sammanhängande
byggnader, den ena avsedd för nytt barnsjukhus och den andra för
mödrahem jämte centraltandpoliklinik. För ändamålet anvisades sammanlagt
(990 000 -f- 75 000 75 000 =) 1 140 000 kronor, utgörande hälften av

de beräknade byggnadskostnaderna. Under förmälan härom hemställde
landstingets förvaltningsutskott i skrivelse den 8 november 1945, att Kungl.
Maj :t måtte föreslå riksdagen att för samma ändamål anvisa anslag med
enahanda belopp.

241

Över framställningen avgåvos remissutlåtanden av bl. a. medicinalstyrelsen
samt medicinska fakulteten och det större akademiska konsistoriet vid
universitetet i Lund, vilka tillstyrkte densamma. Kanslern för rikets universitet
ansåg däremot att någon anledning för staten att i detta sammanhang
lämna bidrag till lokaler för centraltandpolikliniken ej förelåge, varför enligt
kanslerns mening bidragsanslaget borde utgå med ett till 1 065 000 kronor
reducerat belopp.

I propositionen 1946: 60 uttalade föredragande departementschefen bl. a.,
att han i likhet med kanslern ansåge sig böra tillstyrka statsbidrag allenast
i fråga om de kostnader som avsåge barnsjukhuset och mödrahemmet. Denna
uppfattning biträddes av riksdagen, som för ändamålet anvisade år 1946
500 000 och år 1947 565 000 kronor. Vid innevarande års riksdag ha dessutom
anvisats ytterligare statsbidrag med 476 500 kronor för täckande av
vissa på grund av bl. a. prisstegringar uppkomna merkostnader.

Oaktat statsbidrag sålunda icke beviljats för den planerade centraltandpolikliniken,
har landstinget beslutat fullfölja byggnadsföretaget i dess helhet.
Då emellertid byggnadstillstånd erhållits först i september månad 1950,
ha byggnaderna ännu icke hunnit färdigställas men beräknas, enligt vad
revisorerna erfarit, kunna tagas i bruk under mars månad nästkommande
år.

Revisorerna ha avlagt besök vid tandläkarhögskolan i Malmö. I samband
därmed har från högskolans sida upplysts att, för den händelse den nya centraltandpolikliniken
i Lund utöver vården av på länslasarettet intagna patienter
skulle utsträcka sin verksamhet till att omfatta jämväl från distriktstandpoliklinikerna
remitterade fall, detta skulle verka hämmande på möjligheterna
att bedriva undervisning å högskolans avdelningar för tandkirurgi
och proteslära, speciellt som tillgången på mera komplicerade fall därigenom
kunde befaras minska. Redan nu förelåge härutinnan en svårighet så till
vida som käkprotetiska fall nästan uteslutande behandlades vid centrallasarettet
i Lund, antagligen beroende på att där funnes länets enda fullständiga
radiologiska avdelning. Enligt vad revisorerna vidare erfarit har tandläkarhögskolan
icke beretts tillfälle att yttra sig över frågan om byggnadstillstånd
för centraltandpolikliniken.

Revisorernas uttalande. Vid de överväganden som föregingo inrättandet av
den nuvarande tandläkarhögskolan i Malmö ansågs erforderligt, att högskolan
finge tillgång till patienter från ett tillräckligt omfattande befolkningsdistrikt,
därest undervisningens behov skulle kunna tillgodoses. Med
hänsyn härtill räknades med alt högskolan i berörda avseende skulle
äga disponera jämväl vissa delar av det til! Malmö stad angränsande landstingsområdet.
Enligt vad revisorerna erfarit torde också patienttillgången
vid högskolan f. n. få betecknas som i stort sett tillfredsställande, vilket delvis
sammanhänger med alt högskolan nu tillföres patienter även från nyssnämnda
område. En förändring till det sämre härvidlag befaras emellertid
komma att inträda i samma mån som den nu under byggnad varande
16—508049. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

ccn -

242

traltandpolikliniken i Lund tages i bruk. Särskilt för undervisningen i tandkirurgi
och proteslära väntas betydande svårigheter komma att uppstå, icke
minst i vad gäller tillgången till mera komplicerade fall.

Då tandläkarhögskolan i Malmö och centraltandpolikliniken i Lund åtminstone
i vissa avseenden komma att fylla samma uppgifter, synes det
revisorerna vara mindre välbetänkt, att något försök till samordning av de
båda närbelägna institutionernas verksamhet icke gjorts, innan arbetet med
den för centraltandpolikliniken avsedda nybyggnaden påbörjats. Denna uraktlåtenhet
torde, såvitt nu kan bedömas, komma att medföra onödiga kostnader
för det allmänna, eftersom högskolan otvivelaktigt är i stånd att med
nuvarande personalorganisation och resurser i övrigt omhändertaga åtskilliga
av de patienter som i fortsättningen komma att hänvisas till den nya
centraltandpolikliniken. Revisorerna, som förutsätta att lämpliga åtgärder
vidtagas för att i görligaste mån undanröja här påtalade olägenheter för
högskolans undervisning, vilja med hänsyn till vad i ärendet sålunda förevarit
understryka angelägenheten av att för framtiden i liknande fall behovet
av samordning mellan den av statliga och kommunala institutioner
bedrivna tandvården vederbörligen beaktas.

243

Jordbruksdepartementet.

§ 25.

Skiftesverksamheten i Kopparbergs län.

I Dalarna har redan tidigt förekommit en livlig hemmansklyvnings- och
jordstyckningsverksamhet. Statsmakternas alltsedan 1400-talet ofta upprepade
förbud mot hemmanens minskning ha ej upprätthållits. I övre dalalaget —
nuvarande Ovansiljans och Nedansiljans domsagor samt Nås och Malungs
domsaga — har uppdelningen av jorden varit vida mer djupgående än annorstädes
i landskapet och vållat en mycket långt driven ägosplittring. Förhållandena
ha haft sin grund väsentligen i en gammal fast rotad sedvänja,
som ännu i mycket sätter sin prägel på fastighetsbildningen och därmed
även på skiftesfrågan i denna bygd, nämligen den att vid arvskifte varje arvinge
brukat taga lott i den arvfallna jorden eller t. o. m. i varje dödsboet
tillhörigt ägoområde. Vid 1800-talets ingång torde ej sällan ha förekommit,
att jordinnehav om 3—4 hektar åker och äng var splittrat i 50—60 tegar,
ibland på flera mils avstånd från varandra. Uppgift förekommer därom, att
jordägare kunde ha sina ägor spridda på över 300 vitt skilda ställen inom
socknen.

Under åren 1804—1894 genomfördes på statens bekostnad eller med understöd
av statsmedel storskifte inom socknarna Nås, Floda, Bjursås, Gustafs,
Gagnef, Ål, Äppelbo, Järna, Torsång (skattejorden), Leksand, Siljansnäs,
Säter, Ore, Stora Tuna, Silvberg, Rättvik, Boda, Vika (skattejorden), Sollerö,
Mora, Våmhus, Malung, Svärdsjö, Enviken med Svartnäs, Vänjan, Lima,
Transtrand, Orsa, Älvdalen, Särna och Idre.

Storskiftena genomfördes efter principer, som även för nutida betraktelsesätt
te sig rationella. Meningen var från början att endast tillskapa fullt
bärkraftiga fastigheter, »besuttenheter». Jordägare, som icke uppnådde besuttenhetsmåttet,
skulle väl få ägolotter utlagda åt sig, men dylika mindre
lotter sammanfördes i grupper på så sätt att de till en grupp förenade lotterna,
när de en gång kommo i en delägares hand, tillsammans bildade en
besuttenhet. Stränga bestämmelser infördes i avsikt att inom kort tid, högst
tjugu år efter storskiftets avslutande, få den åsyftade sammanslagningen till
stånd.

De nyssnämnda rationaliseringsplanerna, enligt vilka senast tjugu år
efter storskiftet inga andra fastigheter än fullt bärkraftiga »besuttenheter»
skulle finnas, blevo icke förverkligade. De stränga bestämmelser, som syftade
till detta mål, vunno icke efterlevnad och blevo efter hand även formellt
satta ur kraft. Det var icke nog med att sammansmältning av obesuttna
lotter ej kom i fråga, utan hemmanen, såväl besuttna som obesuttna, klövos

244

på nytt. Liksom före storskiftets tid var det — och är alltjämt — i första
hand sedvänjan att dela arvfallen jord alla dödsbodelägarna emellan, som
förorsakade en ny jordsplittring, jämförbar med den som rådde före storskiftet.

Rörande jorddelningsförhållandena efter storskiftet ha i en av överlantmätaren
i Kopparbergs län upprättad promemoria lämnats vissa uppgifter
och synpunkter. Ur promemorian må anföras följande.

»Den fortgående jorddelningen har icke lett till att antalet brukningsenheter
ökats sedan storskiftets tid; tvärtom kan man iakttaga en minskning
i de aktiva jordbrukarnas numerär. Sedvänjan att sämjedela arvfallen fast
egendom bygger alltså ingalunda på något önskemål hos befolkningen att
i ökad omfattning ägna sig åt jordbruk. Ägosplittringen inverkar i stället
på det sättet, att brukningsenheternas arronderingsförhållanden bli allt
sämre; de särskilda ägoskiftena bli mindre till arealen och större till antalet
samtidigt som medelavståndet till brukningscentrum växer. Snart sagt varje
brukningsenhet omfattar i inägorna sämjevis utbruten mark i ett flertal
hemman, icke sällan inom skilda byar. Ofta hör till brukningsenheten arrenderad
jord, tillhörig personer som äro bosatta i andra delar av landet eller
i utlandet. Skogsmarkens splittring är fullt jämförbar med åkerjordens. De
särskilda ägoskiftena äro små och uppenbart olämpliga för rationellt skogsbruk
samt kringspridda på vitt skilda ställen inom socknen. Genom det tilllämpade
arvskiftessystemet minskas undan för undan den jordbrukande befolkningens
skogsinnehav på så sätt att skogen i stor utsträckning kommer
i händerna på utsocknes boende icke jordbrukare.

Jordbrukets lönsamhet påverkas i hög grad av de ogynnsamma arronderingsförhållandena.
Inom en av de socknar, där just nu en livlig diskussion
för och emot skifte pågår, omfattar ett av de större jordbruken ca 10 ha åker,
fördelade på icke mindre än 112 ställen. Medelarealen av de särskilda åkerskiftena
understiger således 0,i ha, och dessa småbitar ligga vitt kringspridda.
Utan överdrift kan sägas, att innehavaren av en sådan brukningsenhet
— i det här relaterade fallet en skicklig och intresserad jordbrukare
._ måste använda största delen av sin på jordens brukande nedlagda arbetstid
till förflyttningar och transporter. Då arbetskraften är den dyrbaraste
produktionsfaktorn inom jordbruket, är det lätt att inse hur jordbrukets
lönsamhet påverkas av ägosplittringen.

Vad här sagts beträffande själva jordbruket gäller i lika hög grad om
skogsbruket. Att ett rationellt skogsbruk icke kan bedrivas inom en fastighet,
där skogsmarken är uppdelad på ett otal alltför små ägoskiften, är uppenbart.
Skogsskiftena äro som regel obetydliga till arealen, och vidare är konfigurationen
oftast synnerligen ogynnsam. Inom stora områden är skogsmarken
uppdelad på kilometerlånga remsor med något tiotal meters bredd.
I sådana fall är det uppenbarligen ogörligt att bedriva rationell skogsvård.
Det hör icke till sällsyntheterna att man träffar på jordägare, som icke
någonsin besökt alla sina skogsskiften och som inte känna till de mest avlägsna
skiftenas exakta belägenhet. Sådana företag som skogsdikning och

245

anläggande av skogsbilvägar äro utomordentligt svåra att få till stånd, eftersom
nyttan för varje enskild skogsägare på grund av ägosplittringen är
obetydlig. Då det icke sällan i debatten om skiftesverksamheten i länet
framhålles att jordbruket t. ex. i siljansbygden aldrig kan få någon större
betydelse — i och för sig en sanning med modifikation — är det väl värt
att framhålla att skogsbrukets betydelse är så mycket större samt att en för
skogsbruket rationell fastighetsindelning är eftersträvansvärd icke endast
med hänsyn till bygdens och provinsens ekonomiska liv utan även ur nationalekonomisk
synpunkt.

Den ytterligt irrationella fastighetsindelningen har ogynnsamma konsekvenser
även i andra avseenden än beträffande jordbruk och skogsbruk.
Ofta yppa sig stora svårigheter då det gäller att åstadkomma lämpliga tomtplatser
för bostads-, handels- och industriändamål. Sålunda har det t. ex.
vid detaljplanering för tätbebyggelseändamål i vissa fall visat sig omöjligt
att annat än i undantagsfall utlägga tomtplatser som omfatta mark, tillhörig
endast en jordägare. De praktiska möjligheterna att till en acceptabel
tomtplats hopköpa mark från tyå, tre eller flera jordägare äro — då det icke
är fråga om stadsplanelagt område — ytterligt minimala.

Härtill kommer att förhållandena på inskrivningsväsendets område blivit
fullkomligt kaotiska. Det hör inom de här ifrågavarande delarna av provinsen
närmast till undantagen att en jordägare (i detta sammanhang åsyftas
icke ägare till avstyckade lägenheter och därmed jämförliga fastigheter) har
fullständig lagfart på sitt markinnehav. Av särskild vikt är att lagfarterna,
som mestadels avse ideella andelar i vissa hemman, ofta ingalunda motsvara
det genom sämjedclningar och därmed jämförliga transaktioner åstadkomna
faktiska markinnehavet. De praktiska olägenheterna av dessa förhållanden
äro synnerligen besvärande. Bl. a. inträffar oupphörligen att köpare
till områden, som avstyckats exempelvis för bostadsändamål, icke kunna
erhålla lagfart — och alltså icke heller för finansieringen av deras byggnadsföretag
erforderliga inteckningar — utan ett tidsödande och kostsamt
kungörelseförfarande. Själva avstyckningsförrättningarna bli härjämte synnerligen
besvärliga och arbetskrävande, vilket i sin tur leder till ökade kostnader
för statsverket.»

Även efter storskiftenas genomförande ha statsmakterna ansett det vara
en på det allmänna ankommande angelägenhet att i högre grad än på andra
håll i landet medverka till uppordnande av jordförhållandena i nu ifrågavarande
delar av Dalarna. I detta syfte ha olika lagstiftningsåtgärder vidtagits,
och särskilt fördelaktiga regler ha meddelats rörande statsbidrag till
förrättningskostnader och andra med fastighetsförhållandenas ordnande
sammanhängande utgifter.

Inom de flesta delarna av landet har laga skifte i stort sett kommit ur
bruk som fastighetsbildningsinstitut. Det har sålunda visat sig möjligt att
utan det omständliga skiftesförfarandet åstadkomma betydande förbättringar
i fastighetsindelningen genom avstyckningar, sammanläggningar och
ägoutbyten. Beträffande de storskiftade delarna av Kopparbergs län har man

246

emellertid utgått från att förutsättningar icke förefunnits att nå praktiskt
märkbara resultat på sistnämnda väg. Det enda medlet som funnits stå till
buds har varit laga skifte på stora skifteslag — en eller flera byar eller, i vissa
avseenden det mest fördelaktiga, hela socknar. Och på senaste tid har för
ifrågavarande delar av länet skifte ansetts vara en ovillkorlig förutsättning
för att en jordbruksrationalisering i enlighet med det av statsmakterna godtagna
programmet skall kunna genomföras.

År 1923 tillsattes den s. k. dalautredningen med uppdrag att utarbeta förslag
till särskilda skiftesbestämmelser för nu ifrågavarande delar av Dalarna.
I anledning av utredningens förslag genomfördes lagen den 30 april 1925
rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten
storskiftade delarna av Kopparbergs län, sedermera kallade »provskiften».
Lagen avsåg att bereda möjlighet för dalautredningen att praktiskt
pröva de grundläggande riktlinjer, som utredningen ämnat i huvudsak följa
vid utarbetande av mera definitiva förslag. Vid förrättningar enligt lagen
skulle kostnader för förrättningsmännen, lösen av kartor och handlingar
samt kostnad för väganläggning, som föranletts av skiftet, ävensom för utflyttning,
som prövades bereda förmånligare ägoanordning, gäldas av allmänna
medel. Följande år medgav riksdagen, att högst 12 laga skiften finge
verkställas enligt nämnda lag, och anvisade medel för bestridande av de
kostnader, som enligt lagen skulle gäldas av allmänna medel. Dessa skiften
äro numera slutförda, det första år 1933 och de sista år 1942. Skiftena ha omfattat
sammanlagt 3 903 ha inrösningsjord och 18 528 ha avrösningsjord. Fr.
o. m. budgetåret 1926/27 har för detta ändamål anslag årligen funnits uppfört
på riksstaten. T. o. m. budgetåret 1949/50 ha utgifterna under anslaget
uppgått till 1 965 430 kronor. Härvid må ihågkommas, att dessa utgifter icke
i sin helhet få anses orsakade av de speciella jordförhållandena i Kopparbergs
län, emedan statsbidrag till laga skiften utgår även inom andra delar
av landet. Utgifterna under senare år ha huvudsakligen avsett kostnader
för utflyttningar, som verkställts efter skiftenas avslutande. Under sistförflutna
budgetår ha utgifterna under anslaget uppgått till 17 699 kronor.
Skiftena ha även föranlett kostnader för delägarna, bl. a. för hantlangning,
stakmaterial och gränsmärken. Dessa kostnader ha uppskattats till omkring
235 000 kronor.

På grundval av förslag av dalautredningen utfärdades den 17 juni 1932
lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län, den s. k. dalalagen. Lagen innehåller flera avvikelser
från den för riket i övrigt gällande jorddelningslagstiftningen och är avsedd
att tillämpas vid sidan av denna. De viktigaste avvikelserna gälla frågorna
om bestämmande av skifteslags omfång, skiftesvitsord, rätt att utesluta
mark från skiftet, utflyttning, sammanläggning av fastigheter samt fastighetsredovisning.

Genom beslut av statsmakterna ha skiften, som komma till stånd enligt
dalalagen, också tilldelats en förmånligare ställning med avseende å statsbidrag
än skiften enligt den allmänna jorddelningslagen. Enligt år 1935 ut -

247

tardade bestämmelser skola nämligen kostnaderna för förrättningspersonal
till väsentlig del gäldas av allmänna medel. Dalalagen har sedermera ändrats
genom lag den 30 juni 1948. Härigenom infördes den nyheten i skifteslagstiftningen,
att det blev möjligt att under vissa villkor tvångsvis inlösa
åkerjorden till sådana jordbruksfastigheter, som icke omfatta mer än 1 ha
åker och som icke äro försedda med erforderliga åbyggnader för jordbruksdrift.
I övrigt må här beträffande innehållet i den speciella dalalagstiftningen
endast framhållas, att delägarna, sedan skiftet fastställts, erhålla lagfart
på de nybildade fastigheterna på grundval av den vid skiftet verkställda
äganderättsutredningen och detta oavsett huruvida eller i vad mån de före
skiftet kunnat styrka sitt markinnehav med lagfart.

Ett modernt laga skifte, av den typ som numera förekommer inom länet,
blir synnerligen genomgripande för den bygd som beröres därav. Det mest
påtagliga resultatet är givetvis ägosammandragningen. I stället för en mångfald
små och vitt kringspridda åkerlappar erhåller varje brukningsenhet sina
inägor i ett fåtal skiften, ändamålsenligt belägna i förhållande till brukningscentrum,
och ett rationellt ordnat vägnät. Detsamma gäller skogsmarken.
I samband med skiftet planeras och byggas skogsbilvägar, vilkas tillkomst
medför en betydande ökning av skifteslagets skogsmarksvärde och
skogens avkastningsvärde. Vidare kunna skiftena sägas innefatta såväl generalplanering
och regional jordbruksplanering som individualplanering av
jordbruksfastigheter och detaljplanering för tätbebyggelse. De kaotiska förhållandena
på inskrivningsväsendets område efterträdas av ordning och reda.
Inskrivningsdomarens arbetsbörda blir härigenom väsentligt lättad.

Varje skifte innebär emellertid ett mycket tidskrävande arbete. Redan de
förberedande undersökningar, som erfordras för att beslut om skifte skall
kunna fattas, äro omfattande. Vidare innefattar skiftet bl. a. kartläggning
och gränsbestämning, utredning om äganderättsförhållandena, såväl enligt
äganderättshandlingar som besittningsförhållandena på marken, ävensom
planeringen av de nya fastigheterna med vägar och utflyttningar. Härtill
kommer, att ett flertal beslut under skiftets gång kan bli föremål för överklaganden
och att avbrott i skiftets gång ofta föranledas av att avgörandet
vid domstol i under skiftet uppkommande tvister måste avvaktas. Under kriget
har skiftesverksamheten till stor del legat nere, heroende på personalens
militärtjänstgöring. Det har därför hittills kunnat betecknas som normalt,
att genomförandet av ett större laga skifte kräver 10—15 år. Antalet skiften
enligt dalalagen, som hittills kunnat avslutas och fastställas, inskränker sig
därför till allenast 4. Däremot pågår skifte på ett stort antal skifteslag. Sedan
ett flertal nya skiften tillkommit under 1948 och 1949, pågår laga skifte
på ett tjugotal skifteslag med en sammanlagd areal av omkring 200 000 ha
och med omkring 0 000 delägare. Uppmärksamheten är inriktad på att åstadkomma
förenklingar och förbättringar av skiftesförfarandet. En särskild
av lantmäteristyrelsen tillsatt utredningsman är f. n. sysselsatt med att med
ledning av vunna erfarenheter och framkomna uppslag utarbeta förslag till
erforderliga lagändringar i rationaliseringssyfte. Vidare torde stor vikt kom -

248

ma att läggas vid förenklingar i det tekniska förfarandet. F. n. räknar man
med att, därest vissa reformer kunna komma till stånd, tidsåtgången för
varje skifte kommer att kunna väsentligt nedbringas, varigenom statens
kostnader för skiftesverksamheten i motsvarande mån minskas.

De förut nämnda provskiftena verkställdes av vederbörande distriktslantmätare
på samma sätt som andra förekommande förrättningar inom distriktet.
Sedan skiftesverksamheten enligt dalalagen kommit i gång, visade det
sig omöjligt att bibehålla detta system. På förslag av lantmäteristyrelsen
meddelades år 1940 särskilda bestämmelser angående skiftespersonalens organisation
och avlöningsförhållanden m. m. Innan lantmäteriet helt förstatligades
den 1 januari 1948, gällde på grund av nu nämnda bestämmelser
att skiftesverksamheten stod under ledning av en styresman, som till sitt
förfogande hade fem lantmätare, vilka såsom ställföreträdare för styresmannen
skulle ombesörja den närmare handläggningen av skiftena. Styresmannen
och ställföreträdarna liksom all annan vid skiftesverksamheten sysselsatt
personal avlönades helt av statsmedel. Vid omorganisationen den 1 januari
1948 bibehölls den särskilda skiftesorganisationen i princip oförändrad.

Fr. o. m. budgetåret 1950/51 har genomförts en omorganisation av skiftesverksamheten
som i huvudsak innebär att organisationen uppdelats på fem
mindre enheter, var och en under ledning av en skifteslantmätare. Härjämte
tjänstgöra vid skiftesverksamheten två förfogandelantmätare med var sin
egen organisation. Sammanlagt omfatta skiftesorganisationerna omkring 45
befattningshavare, och de årliga utgifterna för löner och omkostnader uppgå
till i runt tal 600 000 kronor.

Den vid 1950 års riksdag beslutade skiftesorganisationen upptog ett betydligt
större antal mätningstekniskt utbildade befattningshavare och annan
biträdespersonal än som finnes tillgängligt i organisationen. På grund
av den allmänna bristen på biträdespersonal inom lantmäteriets distriktsorganisation
över huvud har lantmäteristyrelsen emellertid icke haft möjlighet
att tillgodose skiftesorganisationen med erforderlig arbetskraft. Överlantmätaren
i Kopparbergs län, som numera har den närmaste ledningen över
skiftesorganisationen, har för revisorerna framhållit, att bristen på biträdespersonal
f. n. medför att organisationen i sin helhet icke kan fullt rationellt
utnyttjas, bl. a. därigenom att den lantmäteriutbildade personalen måste
syssla med arbetsuppgifter, som med fördel skulle kunna anförtros befattningshavare
i lägre lönegrader. Detta verkar hämmande på arbetstakten
samt medför för statsverket en fördyring av skiftesverksamheten och för
sakägarna betydande olägenheter.

Inom skiftesorganisationen är det känt, att sämjedelningar ånyo flerstädes
företagas inom områden som skiftats. Genom en inom lantbruksnämnden
i Kopparbergs län verkställd undersökning ha försök gjorts att utreda
frekvensen av sämjedelningsverksamheten. Undersökningen har avsett samtliga
12 s. k. provskiften. Vid dessa skiften utlades närmare 1 900 fastigheter,

249

och av dessa ha — enligt uppgifter i taxeringslängder och i vissa fall fastighetsböcker
—-151 fastigheter efter laga skiftet fått flera delägare. Av sistnämnda
151 fastigheter ha icke mindre än 34 konstaterats redan vara sämjedelade
på nytt efter skiftet. Sämjedelningsfrekvensen synes variera. Inom vissa
byar redovisas icke någon sämjedelning, under det att i andra mer än hälften
av de fastigheter, som uppgivits ha fått flera delägare, blivit sämjedelade. Särskilt
är att märka, att åtskilligt talar för att sämjedelning förekommer i betydligt
större omfattning än vad som framgått av undersökningen. En förrättningsman
för laga skifte på mark, som uteslutits vid tidigare provskifte,
har sålunda beräknat, att omkring en tredjedel av de vid provskiftet utlagda
ägolotterna nu i realiteten äro sämjedelade. En annan förrättningslantmätare
har uppgivit, att vid ett av honom handlagt skifte, som nu står inför avslutning,
ett stort antal skiftesdelägare, kanske en tredjedel, hos honom
gjort framställning om hjälp med sämjedelning av de nyutlagda ägolotterna.
Även om dessa exempel måhända kunna betecknas som extrema, äro de
likväl synnerligen belysande för tendensen. Ägarna till sämjelotter inom skiftesområdena
förstå ofta, att deras transaktioner äro till skada för jordbruket
och icke ses med blida ögon av myndigheterna. De dölja därför sina
förehavanden genom att åberopa arrendeförhållande, delning för brukning
eller dylikt.

I skrivelse den 15 oktober 1950 till chefen för justitiedepartementet ha
landshövdingen och överlantmätaren i länet riktat uppmärksamheten på
nyssnämnda förhållande och ifrågasatt ett flertal lagstiftningsåtgärder, som
syfta till att förhindra att de på statens bekostnad genomförda skiftena
spolieras.

Revisorernas uttalande. Inom stora delar av Kopparbergs län råda alltjämt
mycket speciella jorddelningsförhållanden, vilka kännetecknas av att hemmanen
delats på ett stort antal ägare och att brukningsenheterna äro splittrade
i små lotter på en mängd vitt skilda platser. Dessa förhållanden, som
ha sin grund i en gammal, fast rotad sedvänja, nämligen att vid arvskifte envar
arvinge tager lott i den arvfallna jorden eller tidigare t. o. in. i varje
dödsboet tillhörigt ägoområde, verka i hög grad hämmande på jordens skötsel
och möjligheterna för jordbrukets utveckling. Vidare orsakas stor omgång
och oreda för inskrivningsväsendets vidkommande. Bristande överensstämmelse
råder flerstädes mellan å ena sidan äganderätt enligt köpebrev
och andra åtkomsthandlingar och å andra sidan det faktiska markinnehavet.
Vad nu sagts om jord gäller även skogen.

Sedan länge ha statsmakterna funnit det vara ofrånkomligt att i högre grad
än på andra håll i landet medverka till uppordnande av jordförhållandena
i dessa delar av Dalarna. Under 1800-talet undergick marken storskifte på
statens bekostnad eller med understöd av statsmedel. Den förbättring, som
storskiftena medförde, blev emellertid endast temporär. Mark och skog delades
på nytt, huvudsakligen genom sämjedelningar i samband med arvfall,
och under 1900-talets första decennier hade ägosplittringen nått så långt, att

250

förhållandena flerstädes betecknades som olidliga och ett förnyat statsingripande
befanns nödvändigt. Åren 1925 och 1926 fattades beslut om genomförande
av 12 s. k. provskiften, vilka numera äro slutförda. Genom särskild
för ifrågavarande bygder avsedd lagstiftning, den s. k. dalalagen av år 1932,
skapades vidare förutsättningar för jordens återförande till normala brukningsenheter.
Enär laga skifte under rådande förhållanden hittills tagit
lång tid i anspråk, ha endast ett fåtal skiften enligt nämnda lag avslutats.
Däremot pågå skiften på mer än 20 skifteslag, omfattande betydande arealer.
Genom rationalisering av skifteslagstiftningen och det tekniska förfarandet
beräknas skiftesförrättningarna framdeles skola kunna bedrivas i
snabbare takt än hittills.

Statsverkets kostnader för denna skiftesverksamhet ha varit betydande.
Provskiftena genomfördes helt på statens bekostnad, d. v. s. icke endast de
egentliga förrättningskostnaderna, frånsett utgifterna för hantlangning och
markering, utan även utgifter för utflyttningar och väganläggningar i samband
med skiftena bekostades av statsmedel. Sammanlagt uppgå statsverkets
kostnader för provskiftena till ungefär 2 miljoner kronor. För laga skiftena
enligt 1932 års lag gäller att staten i samma utsträckning som vid provskiftena
står för de egentliga förrättningskostnaderna — fr. o. m. den 1 juli
1935 närmare 1 miljon kronor — medan däremot i fråga om statsbidrag till
utflyttningar och väganläggningar samma normer tillämpas som vid laga
skiften inom andra delar av landet. Numera är skiftesverksamheten i länet
helt förstatligad. Sedan under de sista åren en betydande ansvällning av
skiftesuppgifterna kommit till stånd belöpa sig statens utgifter för löner
till befattningshavarna, lokalhyror och andra omkostnader till omkring
600 000 kronor om året.

Revisorerna ha inhämtat, att på vissa håll den mark, som undergått provskifte
eller laga skifte enligt datalagen, ånyo är föremål för sämjedelningar.
Det med säkerhet konstaterade antalet sämjedelningsfall är ännu relativt
litet men likväl tillräckligt för att ingiva oro för att rationella jordbruksförhållanden
i framtiden icke skola bli bestående. Härtill kommer, att det verkliga
antalet sämjedelningar kan befaras vara betydligt större än vad som
kommit till synes, emedan delägarna äro anlägna att genom olika åtgärder
dölja förhållandet.

Vad sålunda förekommit vilja revisorerna bringa till riksdagens kännedom.
Förnyade sämjedelningar inom de lagaskiftade områdena innebära icke
endast en fara för att vid skiftena redan vunna förbättringar tillspillogivas;
därjämte måste ifrågasättas huruvida hela den skiftesverksamhet, som här
pågår och förestår, kan komma till avsedd och bestående nytta. Enligt revisorernas
mening är det av synnerlig vikt, att åtgärder snarast vidtagas för
att förhindra att de med stora kostnader från statens sida sammandragna
brukningsenheterna ånyo splittras.

251

§ 26.

De jämtländska arrendelägenheterna.

Vid avvittringen i Jämtlands län hade tillräcklig hänsyn icke tagits till
lapparnas behov av renbetesmark. Stora områden, där lapparna under vår
och höst brukat uppehålla sig med sina renar, upplätos till enskilda. I 1886
års renbeteslag stadgades vidare, att lapparna i Jämtlands län ej fingo utan
vederbörande jordägares eller brukares samtyckte uppehålla sig på enskildas
ägor under annan tid än oktober—april månader. På grund härav
uppstodo stora svårigheter för lapparna att, särskilt under våren i maj månad
innan växtligheten på fjällen hunnit utvecklas, hålla renarna kvar inom
fjällområdena och hindra dem att anställa skada på angränsande ägor.
Förhållandena försvårades ytterligare till följd av att renbetesfjällen blivit
skilda från varandra genom inskjutande, enskilda tillhöriga ägor.

För att råda bot på den skada, som vid avvittringen tillfogats lapparna,
beslöto statsmakterna år 1887, att avkastningen av skogarna på renbetesfjällen
skulle få användas för inköp av mark för ytterligare utvidgning av
fjällen. Även skogsavkastningen från de inköpta fastigheterna skulle användas
för samma ändamål.

I enlighet med 1887 års beslut ha sedermera inköpts ett stort antal fastigheter.
De första köpen ägde rum enligt kungl. brev den 22 juni 1888 och
det senaste år 1943. De flesta förvärven skedde åren 1888 och 1889. Sammanlagda
antalet inköpta fastigheter uppgår till 152, och köpeskillingarna
för dessa utgöra tillhopa 1 545 736 kronor.

Med de inköpta fastigheterna följde även den odlade marken. Arrendeupplåtelser
av inägor på fastigheterna ha skett i betydande utsträckning.
Antalet arrendelägenheter år 1949 var 158. Till stor del utgöras arrendatorerna
av fastigheternas förutvarande ägare eller deras avkomlingar.

Upplåtelse av lägenheterna, vilka kallades jämtländska arrendelägenheter,
skedde till en början med stöd av Kungl. Maj:ts brev den 22 maj 1891.
Sedermera intogos bestämmelser härom i renbeteslagarna. I 56 § renbeteslagen
den 18 juli 1928 stadgas sålunda, att därest inom de områden, som
blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade, finnas bete, slåtter,
grustäkt eller annan därmed jämförlig nyttighet, som icke av lapparna användes,
och upplåtelse därav kan ske utan intrång eller skada för renskötseln,
må sådan upplåtelse kunna av länsstyrelsen meddelas mot avgift. Finnes
å renbetesfjällen eller ovan odlingsgränsen upplåtelse av nyttjanderätt
till inägor kunna äga rum utan avsevärt men för renskötseln, må länsstyrelsen
mot avgift meddela även sådan upplåtelse. Ha bete, slåtter eller inägor
upplåtits, är den, till vilken upplåtelsen skett, pliktig att själv stå skada,
som av renar förorsakas å växande eller avskuren men ej i lada införd
gröda, såvida icke den, vilken vården om renarna ålegat, orsakat skadan i
syfte att tillskynda honom förlust. Innan upplåtelse äger rum, skola de
lappar, vilka äga uppehålla sig med sina renar å området, höras i ärendet.

252

Medel, som inflyta genom upplåtelse, skola enligt bestämmelser, som givas
av Kungl. Maj :t, användas till förmån för lapparna.

Upplåtelserna bruka ske enligt kontrakt, innehållande i huvudsak följande
bestämmelser.

Arrendetiden är, där särskilda omständigheter ej föranleda annat, 20 år.
I stället för att erlägga arrendeavgift kontant plägar i allmänhet arrendatorn
förbinda sig att fullgöra viss byggnadsskyldighet. Arrendatorn åligger
att i gott skick underhålla alla åbyggnader, hölador, gärdesgårdar m. in. Utöver
de i arrendet inbegripna inägorna må arrendatorn, i den omfattning
sådant kan äga rum utan förnärmande av lapparnas rätt att därstädes uppehålla
sig med sina renar, begagna å stamfastighetens utmark befintliga
slåtter och fäbodlägenheter samt mulbeten. Det åligger arrendatorn att
utan avräkning å arrendet ansvara för alla lägenheten åliggande onera och
utskylder. Arrendatorn skall väl hävda och bruka egendomen. Byggnadsoch
stängselvirke för egendomens behov samt slöjdvirke må arrendatorn
taga efter anvisning av vederbörande skogstjänsteman. Till vedbrand må
användas endast visst mindervärdigt virke. Nybyggnad får ej företagas utan
tillstånd av länsstyrelsen. Sådan byggnad tillfaller utan ersättning kronan.
Arrendatorn har att själv freda egendomens inägor från intrång av renar.
Han är icke berättigad till ersättning för av renarna förorsakad skada inom
det arrenderade området. Rätt till fiske tillkommer arrendatorn inom anvisat
vatten men allenast för husbehov. Även rätt till jakt medgives arrendatorn
på liknande villkor. Hundar, som jaga ren, få ej av arrendatorn
eller hans folk innehavas å egendomen. För längre tid äger ej arrendatorn
att å lägenheten inhysa någon utan tillstånd av länsstyrelsen. Arrendatorn
tillerkännes optionsrätt till förnyat arrende. Dör arrendatorn, äger änka
eller barn i viss ordning rätt att övertaga arrendet.

Beträffande byggnadsskyldigheten har i kontrakten i regel föreskrivits,
att arrendatorn inom vissa år skulle sätta i stånd lägenhetens åbyggnader,
vilket i flertalet fall inneburit nybyggnad av bostadshus eller ladugård. I
fråga om nyanlagda lägenheter i Härjedalen har föreskrivits, att arrendatorn
inom vissa år skulle uppföra såväl ladugård och uthusbyggnad som
bostad samt att som bidrag att utbetalas till arrendatorn i mån av arbetets
fortgång skulle utgå för ladugården 700 kronor, för bostaden 800 kronor
och, sedan arrendatorn inflyttat på lägenheten och verkställt uppodling,
ytterligare högst 500 kronor.

Vid sidan av kontrakten har kronan berett arrendatorerna vissa lättnader
genom anordnande av husbehovssågar samt utgivande av vissa bidrag
till byggnads-, odlings- och dikningskostnader. Sålunda har Kungl. Maj:t
genom beslut den 5 februari 1926 och den 19 september 1929 av dåvarande
jämtländska renbetesfjällens skogsfond anvisat sammanlagt 6 500 kronor
såsom bidrag till avdikning på arrendelägenheter inom renbetesfjällen. Vidare
har Kungl. Maj :t genom beslut den 23 april 1926 och den 15 februari
1935 bemyndigat länsstyrelsen i Jämtlands län att såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet
till uppförande av byggnader på sammanlagt 27 nya
arrendelägenheter från fonden utanordna högst 34 000 kronor respektive
18 400 kronor. Genom beslut den 1 november 1935 har Kungl. Maj:t bemyndigat
länsstyrelsen att från och med år 1935 tills vidare av fonden an -

253

vända 7 000 kronor årligen såsom byggnadsbidrag utan återbetalningsskyldighet.
Sistnämnda anslag har under senare år höjts och utgick för budgetåret
1946/47 med 30 000 kronor. Jämväl för anskaffning och underhåll av
husbehovssågar och till jordbrukssaklcunnigt biträde åt arrendatorerna ha
medel anvisats från fonden liksom till andra ändamål, såsom skolor, kapell,
badhus, vägförbättringar m. m. Sedan jämtländska renbetesfjällens skogsfond
år 1943 uppgått i statens lappfond, ha nämnda anslag till byggnadsoch
jordförbättringsbidrag utgått från sistnämnda fond.

Frågan om ändring av villkoren för upplåtelser av lägenheter i fjälltrakterna
var föremål för behandling vid 1947 års riksdag i anledning av propositionen
nr 96. I propositionen sammanfattades lägenheterna under benämningen
norrländska fjällägenheter. Därvid erinrades om att arrendeupplåtelser
av kronans lägenheter på dessa områden dittills skett efter olika principer.
Å ena sidan förelåg den upplåtelseform, som representerades av de
jämtländska arrendelägenheterna och fjällägenheter ovan odlingsgränsen i
Norrbottens och Västerbottens län. För dessa lägenheter gällde, att innehavaren
var skyldig att uppodla lägenheten och ensam sörja för uppförande
av nödiga byggnader, ehuru viss hjälp i form av virke eller på annat sätt
tillhandahölls av kronan. Å andra sidan hade vissa andra lägenhetsinnehavare
vid olika tillfällen tillerkänts ett betydande stöd av statsmakterna. Sålunda
gällde beträffande kronotorp enligt 1943 års bestämmelser, att torpet
skulle genom kronans försorg förses med boningshus, nödiga ekonomibyggnader
och övriga för jordbrukets drift erforderliga anläggningar; likartade
bestämmelser gällde i fråga om jordbrukslägenheter åt lappar. Ett
av de avgörande skälen för sistnämnda gynnsammare villkor hade varit, att
lägenhetsupplåtelserna fyllde ett samhälleligt behov, kronotorpen för tryggande
av tillgången på arbetskraft på kronans skogar och lapplägenheterna
för att bereda utkomst för lappar, som icke längre kunde ägna sig åt renskötseln.
Men de sociala synpunkterna hade givetvis även spelat en stor
roll, då det gällt att bereda dessa lägenhetsinnehavare ökat stöd från det
allmännas sida.

Något motsvarande ingripande till förbättring av fjällägenhetsinnehavarnas
ställning hade, enligt vad som anfördes i propositionen, icke skett. Även
om icke i förevarande fall de allmänna intressena kunde tillmätas samma
vikt, talade både sociala synpunkter och allmänna intressen för att åtgärder
från det allmännas sida vidtoges för en förbättring av förhållandena
även på dessa lägenheter. Ur sådana allmänna synpunkter som vikten av
alt möjligheter till samfärdsel funnes i dessa trakter vore visserligen icke
alla dåvarande lägenheter erforderliga och ändamålsenliga. Åtskilliga syntes
efter hand böra nedläggas, men ett stort antal komme otvivelaktigt att
bestå. Övervägande skäl syntes därför tala för att de erhölle motsvarande
förmåner, som tillerkänts kronotorpare enligt kungörelsen 1943: 532. Härigenom
skulle dessa lägenhetsinnehavare få en avsevärt tryggare och bättre
ställning. Även för dem skulle då komma att gälla de sociala arrendebestämmelserna,
i det att byggnadsskyldigheten skulle övertagas av sta -

254

ten. Därjämte skulle de komma att erhålla ytterligare fördelar, av vilka de
syntes vara i stort behov.

Emellertid syntes stor återhållsamhet böra iakttagas, såvitt anginge upplåtelse
av nya lägenheter på ifrågavarande områden. Med hänsyn till de
för jordbruksdrift ogynnsamma betingelserna och i betraktande av de
förpliktelser gentemot lägenhetsinnehavarna, som hädanefter borde åvila
det allmänna, syntes böra föreskrivas, att upplåtelse av ny lägenhet finge
äga rum endast där det funnes påkallat ur allmän synpunkt och endast
efter Kungl. Maj :ts prövning.

De nya bestämmelserna förutsattes i möjligaste mån komma att tillämpas
för redan tidigare upplåtna lägenheter. Emellertid syntes detta icke
böra ske utan att vissa förutsättningar vore uppfyllda. Bland förutsättningarna
för nyupplåtelse nämndes bland annat att på lägenheten skulle
finnas så mycket odlingsbar mark, att innehavaren och hans familj kunde
efter markens uppodling finna sin huvudsakliga utkomst av jordbruk. Alternativt
borde lägenhetsinnehavaren kunna bereda sig nödig utfyllnad i inkomst
genom stadigvarande arbete i orten, hantverk e. d. Vid prövning av
möjligheterna för äldre lägenheters överförande till de nya bestämmelserna
förutsattes emellertid vissa eftergifter kunna få göras i nämnda bestämmelser.
Hänsyn finge därvid tagas till att en familj under lång tid dragit sig
fram på lägenheten och där haft sitt hem. överföring syntes emellertid
icke böra äga rum, där man kunde förvänta att lägenheten inom den närmaste
framtiden komme att nedläggas.

För utrönande av de dåvarande lägenheternas beskaffenhet och lämpligaste
disposition borde företagas en inventering av hela lägenhetsbeståndet.
I anslutning därtill borde avgöras, huruvida lägenhet över huvud borde bestå
eller nedläggas. För genomförande av den förordade omläggningen borde
i första hand tagas i anspråk de för lägenheterna utgående arrendeavgifterna.
Återstående kostnader för lägenheternas iståndsättande syntes
böra bestridas från det under nionde huvudtiteln uppförda anslaget till
Kolonisation: Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av odlingslägenheter
m. fl. I

I propositionen 1947:96 har även behandlats frågan om eventuell rätt
för lägenhetsinnehavare att med äganderätt inlösa lägenheten. I den till
grund för propositionen liggande utredningen hade utredningsmannen härom
yttrat bl. a. följande.

Upplåtelse av fjällägenhet bör ske allenast med nyttjanderätt. Väl förspörjes
understundom vid samtal med nuvarande lägenhetsinnehavare, att
en och annan skulle vilja med äganderätt övertaga sin lägenhet. Såsom
skäl plägar anföras, att man önskar bliva fri från den bundenhet kontrakten
föranleda. En annan anledning, som törhända är av än större betydelse,
torde vara önskemålet att, i likhet med traktens hemmansägare, få
ett skogsskifte, varifrån någon kontant inkomst kunde vara att påräkna.
Bortsett från svårigheten att anskaffa dylika skogsskiften, tala starka skäl
emot att ytterligare äganderättsupplåtelser ske ovan odlingsgränsen. Härigenom
skulle brytas en på de i förevarande trakter rådande särskilda för -

255

hållanden uppbyggd och mycket länge tillämpad princip. Denna är grundad
bl. a. på ovissheten för befolkningen att här vinna en tillfredsställande
utkomst och trevnad. Mera önskvärt är, att den som vill slå sig ned såsom
jordbrukare på egen gård uppsöker för sådant ändamål gynnsammare belägna
områden. Härtill komma lapparnas och renskötselns särskilda intressen.
Upplåtandet av ytterligare ett antal självständiga lägenheter uppe
i lapparnas ursprungliga områden skulle innebära ett hot mot renskötselnäringen.
Få områden ovan odlingsgränsen ha sådan belägenhet, att renar
icke kunna komma in å dem. Skadegörelse från renarnas sida kan lätt
uppkomma å nybyggarnas marker och gröda med därav följande tvistigheter.
Innehavas lägenheterna med äganderätt är att emotse, att slitningarna kunna
bliva allvarligare. Genom de skogsanslag för liusbehovsvirke och vedbrand,
som vid äganderättsupplåtelse måste tilläggas lägenheterna, skulle
dessas areal få en ej obetydlig utsträckning medförande än större risk för
renskador. Gällande lagstiftning lärer ej medgiva, att vid äganderättsupplåtelse
genom servitutsförbehåll eller på annat sätt meddelas bestämmelser,
som för framtiden vederbörligen skydda lapparna och rcnskötseln eller
förhindra, att jordägaren utkräver skadestånd av lapparna vid intrång av
renar å den upplåtna fastigheten. Det synes ej heller kunna bortses från
att, om innehavarna besitta fjällägenheterna med äganderätt, dessa eller
delar av dem lätt kunna bliva föremål för ej önskvärd spekulation. Bl. a.
kunna lägenheterna ha värde såsom goda fiskeplatser eller såsom lämpliga
platser för jakt- och sportstugor. Särskilt lockande skulle en försäljning
kunna bliva för de många fattiga lappar, som bo vid sjöarna och vilkas
lägenheter i jordbruksavseende vunnit föga utveckling. Även dylika stugor
kunna för renskötseln och lapparna bliva lika besvärande som en fjälllägenhet.
Nödvändigt synes vara, att möjlighet förefinnes att kunna genom
myndigheterna övervaka bebyggelsen.---

I sitt tidigare avgivna förslag rörande arrendelägenheterna å de för renbetesfjällens
utvidgning inköpta fastigheterna i Jämtlands län har utredningsmannen
ifrågasatt, att innehavare av dylik lägenhet skulle i vissa
undantagsfall kunna inlösa lägenheten med äganderätt. Detta förslag sammanhänger
med den ställning dessa lägenheter i allmänhet intaga såsom
utgörande inägobeståndet å förutvarande hemman. Utredningsmannen utgick
från att dessa inägojordar i enstaka fall kunde ha ett sådant läge, att
deras avskiljande med äganderätt icke medförde olägenhet för lapparna
och renskötseln eller skogsskötseln å renbetesfjällen eller för kronan i övrigt.
Emellertid framhölls, att nästan undantagslöst jämväl inägorna på
fastigheterna hade sådan belägenhet, att renar understundom kunde inkomma
å desamma, varjämte ett inägorna tillagt skogsområde medförde
större risk för skadegörelse genom renar. Det betonades, alt på grund härav
endast i få undantagsfall upplåtelse med äganderätt kunde ifrågakomma.
Det föreslogs ock, alt prövningen av dylik upplåtelse skulle överlämnas
till Kungl. Maj :t.

Det var med största tveksamhet utredningsmannen ansåg sig kunna förorda
möjlighet till äganderättsförvärv. Ur allmän synpunkt synes mest
önskvärt, att dylika upplåtelser kunna undgås. De skulle bliva ytterst sällsynta
och torde ej fylla något egentligt behov. Utredningsmannen finner
med anledning härav och för vinnande av enhetlighet beträffande alla norrländska
fjällägenhetcr lämpligast, att jämväl beträffande lägenheterna i
Jämtlands län medgivas allenast upplåtelser med nyttjanderätt.

Riksdagen framställde icke erinran mot vad i ovannämnda proposition
anförts och föreslagits rörande ändring av villkoren för upplåtelse av ifrå -

256

gavarande lägenheter. Författningsbestämmelser om upplåtelserna ha sedermera
utfärdats i kungörelsen 1947: 267 angående upplåtelse av norrländska
fjällägenheter m. m.

I kungörelsen stadgades, att arrendelägenhet skulle stå under egnahemsnämndens
vård och förvaltning och överinseendet tillkomma egnahemsstyrelsen.
Från och med den 1 juli 1948 ha dessa uppgifter övertagits av lantbruksnämnden
respektive lantbruksstyrelsen.

I kungörelsen förordas vidare, att innehavare av arrendelägenhet på renbeteslanden
i Jämtlands län så ock innehavare av skogstorp, odlingslägenhet
eller fjällägenhet ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens
län kan få lägenheten till sig upplåten som norrländsk fjällägenhet. Innan
ärende angående upplåtelse av norrländsk fjällägenhet underställes Kungl.
Maj :t för avgörande, skall enligt kungörelsen en noggrann utredning innefattande
bland annat inventering av lägenheten ske.

Inventering av lägenhetsbeståndet pågår för närvarande i de olika länen.
Längst har man hunnit i Västerbottens län, där av 182 lägenheter omkring
120 äro eller beräknas bli nedlagda och omkring 55 äro eller beräknas
bli omförda till norrländsk fjällägenhet. Från Norrbottens län, där inventeringen
av de omkring 180 lägenheterna beräknas bli färdig år 1951,
ha motsvarande siffror preliminärt uppgivits till 6 för i framtiden nedlagda
och 100 för i framtiden omförda. Återstående lägenheter skulle kvarbliva
under nuvarande upplåtelseform.

Beträffande arrendelägenheterna i Jämtlands län, av vilka ett antal besökts
av revisorerna i augusti 1950, må lämnas en mera utförlig redogörelse.

Enligt vad som uppgivits från lantbruksnämnden i Jämtlands län har
egnahemsnämnden på grund av personalbrist icke i större utsträckning
kunnat utföra den avsedda inventeringen. Lantbruksnämnden har heller icke
med den snabbhet, som behovet påkallat, kunnat utföra den. De arbeten,
som hittills utförts, hänföra sig huvudsakligen till skyddsåtgärder. Behovet
av snabba åtgärder för att iståndsätta lägenheternas byggnader är på många
håll mycket påtagligt, och det framstår såsom nödvändigt, att åtgärder vidtagas,
oaktat inventeringen ej utförts. På initiativ av generaldirektören för
lantbruksstyrelsen och efter samråd med lantbruksnämndens ordförande,
landshövdingen Löfgren, ha också representanter för av frågan berörda
myndigheter varit samlade till överläggning hos länsstyrelsen i Jämtlands
län den 30 januari 1949. Därvid beslöts, att lantbruksnämnden skulle företaga
en utredning, som skulle ligga till grund för en bedömning i stort i
vad mån de jämtländska arrendelägenheterna må kunna överföras till norrländsk
fjällägenhet.

Utredningen, vars resultat sammanfattats i en promemoria den 17 oktober
1949, har omfattat hela Jämtlands län. Vissa uppgifter angående lägenheterna
ha inhämtats och statistiskt bearbetats. Med hänsyn till läge och
olika klimatiska och geografiska omständigheter ha lägenheterna sammanförts
i tre grupper, nämligen norra området, omfattande lägenheterna norr -

257

ifrån t. o. in. Munsvattnet, mellanområdet, omfattande lägenheterna Bågavattnet
i norr t. o. in. Vålådalen i söder, samt södra området, omfattande
lägenheterna i landskapet Härjedalen, från Henådalen i norr till Kölåsen i
söder. Ur promemorian må följande återgivas.

På lägenheterna bodde 1948 949 personer. Södra området är välförsett
med vägar, endast ett fåtal av lägenheterna ligger vid sidan om väg. I mellanområdet
är ett flertal lägenheter belägna vid sidan om väg, och i norra
området ligger ingen lägenhet vid allmän väg. Till några lägenheter i norra
området är dock allmän väg dömd till utförande.

Norra området visar en markant minskning av antalet hushållsenheter
under de sista trettio åren, en minskning som torde ha orsakats av dels den
enstaka bebyggelsen, dels avsaknaden av vägar. Även inom mellanområdet
kan man tydligt skönja en minskning av hushållsenheternas antal. Här synes
dock icke avsaknaden av väg lika starkt ha bidragit till minskningen,
snarare torde väl närheten av större samhällen ha bidragit till att en del
familjer flyttat från lägenheterna. Utvecklingen i Vålådalen och Fångåmon
visar en annan bild. Turisttrafikens inverkan genom ökade förtjänstmöjligheter
kan tydligt skönjas. Inom södra området är bebyggelsen en helt
annan. Befolkningen bor, liksom i Härjedalen i sin helhet, i byar med goda
vägförbindelser. En påtaglig ökning av antalet lägenheter och hushållsenheter
har skett.

Under åren 1918—1948 är utflyttningen större än inflyttningen och antalet
födda större än antalet döda. Utflyttningen under de sista trettio åren
är större än födelseöverskottet, varför en nettominskning med 104 personer
har skett. Utflyttningsöverskottet är mycket stort i jämförelse med motsvarande
förhållanden på den svenska landsbygden åren 1915—1945. Kvinnorna
i arbetsför ålder utflytta mer än männen.

Samtliga^ lägenheter i norra området och nära hälften av lägenheterna i
mellanområdet ha långt till skola, och barnen måste därför inackorderas å
skolorten. Vägen till handlare sammanfaller oftast med skolvägen. Telefon
finnes i regel å varje enstaka beläget ställe; för telefonförbindelsen i fjällen
spela de enskilt belägna arrendelägenheterna härvid stor roll.

Till lägenheterna höra en total åkerareal av 413 hektar och en ängsareal
omfattande 440 hektar. Ängsmarken gödslas med kreatursgödsel och utnyttjas
till slåtter, s. k. lappvall. Dessutom hämta arrendatorerna en del av
sitt foderbehov från slåttermarker, som ligga utanför lägenheternas inägor.

Antalet kreatursenheter per 100 hektar åker eller till åker omräknad äng
utgör på lägenheterna 264. Motsvarande tal åren 1946—1947 för småbruk "i
norra Sverige är 126. Per arealenhet hålla sålunda arrendatorerna mer än
dubbla antalet husdjur mot medeltalet för norra Sverige. Övervägande delen
av det foder, som går åt till hästar och svin, inköpes från annat håll.
Foder till får och getter hämtas stundom från lövtäkter eller slåtterängar,
som ligga långt från lägenheterna. Lägenheterna ha i regel mycket god tillgång
på fjällbete.

Jordbruket kan icke giva några andra inkomster än dem, som komma från
husdjursskötseln. På ställen, där regelbunden mjölkleverans ej kan ske,
spelar getskötseln en avgörande roll för utkomsten.

Såsom allmängiltig regel torde gälla att jordbruken på fjällägenheterna
icke kunna lämna sina innehavare och deras familjer full försörjning, även
om jordbruket bildar en viktig grund för hushållningen. Andra utvägar
måste därför sökas för att anskaffa de kontanta medlen. I främsta rummet
erhåller lägenhetsinnehavaren och de vuxna sönerna inkomster genom

17—508049. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. I.

258

skogsarbete. En icke oväsentlig inkomst tillföres även vissa lägenhetsinnehavare
genom turister.

För att få en uppfattning om skogsägarnas intressen av att bibehålla befolkningen
i de trakter det här är fråga om har renbetesfjällens revirförvaltning
undersökt tillgången på arbetstillfällen i skogen. I vissa fall har
även angränsande skogsägares mening inhämtats. Likaså ha angivits sådana
lägenheter, som kunna bereda inkvarteringsmöjligheter för skogsarbetare,
tjänstemän och övriga, som av sitt yrke äro beroende av inkvartering
i dessa trakter. Inom det södra området synes skogstillgången inom
reviret vara mindre riklig, och endast två lägenheter och en by ha ansetts
nödvändiga för inkvartering och liknande. Skogsarbete, som ju är av avgörande
betydelse för befolkningens försörjning, finnes emellertid även här.
Inkvartering synes kunna ordnas genom de i dessa trakter talrika pensionaten.
På de sydligast belägna lägenheterna kan skogsarbete beredas i Dalarna.
Inom övriga områden synes ett flertal lägenheter ur skoglig synpunkt
böra bibehållas.

Som tidigare framhållits kunna arrendatorerna tillföras icke oväsentliga
inkomster genom turismen. I vissa fall ha arrendatorerna sin huvudsakliga
inkomst därifrån.

Sjöregleringarna äro till stort förfång för lägenheterna. Fisket har avsevärt
försämrats, utfartsvägarna över sjöarna äro vissa tider under vintern
avstängda genom minskad bärighet på isarna.

Utredningen har sammanfattningsvis uttalat följande.

Några nya upplåtelser av arrendelägenheter synas icke vara nödvändiga.
I några fall torde ett nedläggande av vissa lägenheter bliva aktuellt framför
allt på grund av verkställda eller planerade sjöregleringar.

Vid en sammansyn av lägenheterna inom norra området framkommer,
att lägenheterna där huvudsakligen ligga enskilt, avsides från väg och skola.
Någon nybildning har ej skett de senaste trettio åren, antalet hushåll har
minskat väsentligt. De unga kvinnorna söka sin utkomst på annat håll,
männen stanna oftare kvar på lägenheterna. Arrendatorernas medelålder
är hög.

Ur skoglig synpunkt föreligger dock stort intresse för bibehållande av
ett antal lägenheter inom detta område. Likaså utgöra lägenheterna replipunkter
för turister på vandring. Inkvarteringsmöjligheterna äro emellertid
mycket små, och härigenom kunna arrendatorerna icke i någon högre
grad räkna med inkomster från turismen. För postföring, trafiken å sjöarna
samt meteorologiska och hydrologiska rapporter äro lägenheterna ävenledes
värdefulla.

Arrendatorernas huvudsakliga inkomster härröra från skogsarbete. Från
jordbruken erhållas huvudsakligen endast produkter för eget behov. Getskötseln
lämnar dock vissa inkomster. Arrendatorernas sammanlagda inkomster
äro relativt goda.

Inom mellanområdet ligga de flesta lägenheterna vid väg med undantag
av byn Jänsmässholmen, som delvis är bebodd av jordbrukande lappar.
Nybildning av lägenheter har ej skett efter 1918 med undantag av de lägenheter,
som ligga efter vägen till Vålådalen, där även antalet hushåll "har
ökat. På övriga platser har en minskning av antalet hushåll skett. Den
procentuella minskningen av invånarantalet de sista trettio åren är icke
mindre inom detta område än inom det norra. Detta torde till en del sammanhänga
med att turistintresset här gör sig starkt påmint. Ett flertal
arrendatorer driva här pensionatrörelse i sådan utsträckning, att de erhålla
sin huvudsakliga inkomst av denna. Jordbrukens produkter förbrukas
i eget hushåll, eller också säljas produkterna till angränsande turistan -

259

läggningar. I vissa fall sker leverans av mjölk till mejeri. Ur skoglig synpunkt
är lägenheternas bibehållande önskvärt. God tillgång till skogsarbete
finnes.

Det södra området visar en helt annan bild än de båda föregående. Tre
stora centra dominera bilden. Det stora flertalet lägenheter ligga vid väg;
skolor, handlare, poststation in. m. finnas inom lägenheternas område. Én
icke obetydlig ökning av lägenheternas och hushållens antal har skett under
de sista trettio åren. Antalet invånare har ävenledes ökat under samma
tid. Kvinnounderskottet är ej heller lika markerat som i de båda övriga
områdena.

Husdjursantalet per arealenhet är mycket stort. Getskötseln är nära nog
dominerande. Inkomstläget är lågt, vilket till en del torde bero på att tillgången
till skogsarbete synes vara mindre här.

Någon minskning av antalet arrendatorer skulle kunna ske dels därigenom
att arrendatorerna i Funäsdalen friköpte sina arrendeområden, dels
genom en sanering av vissa förhållanden i Bruksvallarna och Ljusnedal. I
dessa båda byar är trångboddheten stor. I några fall bo flera familjer på
samma lägenheter. Genom tomtupplåtelse skulle de av arrendatorernas familjemedlemmar,
som nu äro sysselsatta med serviceyrken av olika slag
(handelsbiträden, chaufförer, elmontörer m. in.) kunna bygga bostadslägenheter,
vilket skulle vara till stor fördel för samtliga parter.

Endast ett fåtal lägenheter äro så belägna att arrendatorerna kunna
hämta sin huvudsakliga inkomst från jordbruket. Övriga inkomster måste
erhållas genom andra förvärvskällor. Härvid torde i första hand arbete å
kronans skogar förekomma, och det synes därför vara motiverat att sådana
lägenheter överföras till norrländsk fjällägenhet, där skogsarbete på lång
sikt kan förutses. En del lägenheter tjäna i hög grad turismens intressen.
Även sådana lägenheter synas böra överföras till den nya upplåtelseformen.

De lägenheter, som äro sa belägna att de icke anses vara behövliga med
hänsyn till behovet av arbetskraft inom skogsbruket eller med hänsyn till
turismen, synas ej böra överföras. Med tiden borde dessa lägenheter kunna
nedläggas. Slutligen torde ett tåtal lägenheter kunna friköpas eller läggas
ned inom de närmaste åren.

Under utredningen har icke bostads- och driftsbyggnadernas tillstånd
närmare undersökts. Med ledning av de inventeringar, som företagits, torde
dock med stor sannolikhet kunna förutses att kostnaderna för nödvändiga
reparationer och nybyggnader komma att bliva avsevärda. I runt tal torde
omkring 120 lägenheter höra omföras till norrländsk fjällägenhet, omkring
30 lägenheter t. v. vara kvar som jämtländsk arrendelägenhet och omkring
10 under de närmaste åren av en eller annan anledning nedläggas. En upprustning
av beståndet torde i medeltal kunna uppskattas till 12 å 15 000
kronor per lägenhet eller i runt tal 2 000 000 kronor för samtliga lägenheter.

Av de fastigheter, som pa ovan beskrivet sätt inköpts av kronan och tillhöra
det södra området, äro flertalet belägna i Ljusnedals bruk samt Bruksvallarna
och Högvålcn i Härjedalen.

Ljusnedals bruk anlades år 1690 under namn av Ljusnedals Kopparverk.
År 1758 nedlades koppartillverkningen, men bruksrörelsen fortsattes såsom
järnbruk till år 1809, då rörelsen nedlades på grund av dåliga kommunikationer.
Bruket ägdes vid denna tid av brukspatron Farup, vilken sedermera
drev jordbruk därstädes i stor skala.

260

Enligt kungl. brev den 20 oktober 1893 inköptes Ljusnedals bruks område
av staten och avsattes till renbetesland. 1 ett kommittébetänkande av
år 1896 angives köpesumman för Ljusnedal till 210 500 kronor och arealen
till mer än 86 800 hektar. För Högvålen äro motsvarande siffror 8 400
kronor och 7 550 hektar. Enligt slcogsindelning åren 1910—1911 omfattar
Ljusnedals renbetesland en areal av 60 166 hektar, varav 15 159 hektar
skogsmark, 44 560 hektar impediment och 447 hektar inägor.

Inägorna jämte vissa rättigheter till bete, skogsfångst, jakt och fiske
m. m. ha med stöd av kungl. brev den 22 maj 1891 och 56 § renbeteslagen
i stor utsträckning upplåtits såsom jämtländska arrendelägenheter, som
stått under länsstyrelsens (lappfogdens) förvaltning. Antalet arrendatorer
uppgives vara i Ljusnedal 27, i Bruksvallarna 33 och i Högvålen 17. I
en promemoria från lantbruksnämnden i juni 1950 beskrives bygden på
följande sätt:

»---Arrendatorerna med familjer utgöra sammanlagt omkring 400

personer. Lantbruksnämnden har inventerat Högvålens by; Ljusnedals bruk
och Bruksvallarna komma att inventeras innevarande år eller nästa år.
Arbetet med Bruksvallarna och Ljusnedal kommer att taga relativt lång
tid på grund av att inga kartor finnas över området. Överlantmätaren har
ordnat med att flygfotografering av området skall ske i sommar. I Ljusnedal
och Bruksvallarna möta speciella problem. I byarna finnes en hel del
folk, som icke äro arrendatorer, men äro söner, döttrar, mågar o. s. v. till
arrendatorerna. Trångboddheten är skrämmande. I den planläggning som
lantbruksnämnden skall göra över dessa områden avses att mark skall undantagas
för tomter både i Bruksvallarna och Ljusnedal. Huruvida dessa
tomter skola säljas så att köparna få inteckningsrätt eller om de skola utarrenderas
är ännu ej fullt klart. Det har framhållits som önskvärt att försäljning
av områdena kunde ske. Planläggningen skall också taga sikte på
om det finnes möjligheter att av några arrendelägenheter bilda bärkraftiga
jordbruk genom komplettering av skogsmark. Sju arrendatorer i Ljusnedal
beröras av den planerade regleringen av sjön Lössen. Från olika personer
i Ljusnedals bruk och Bruksvallarna föreligga nu framställningar om
att få köpa tomter. I Bruksvallarna finnas två stora turistanläggningar. I
Högvålen har kolonisationsanslaget betalat en gemensam vattenanläggning
för samtliga arrendatorer; detta arbete är nu slutfört och har kostat omkring
80 000 kronor. Därjämte har lantbruksnämnden ur kolonisationsanslaget
också beviljat bidrag till arrendatorerna för tappställen i bostadshusen
och ladugårdarna. I Högvålen planerar lappväsendet att bygga ett
renslakteri.»

I oktober 1950 föreligger Kungl. Maj:ts beslut om överförande av 11
jämtländska arrendelägenheter till norrländska fjällägenheter. Sedan i samband
härmed en noggrannare uppskattning av kostnaderna för erforderliga
byggnadsarbeten företagits, ha dessa visat sig uppgå till högre belopp än
vad som angivits i utredningspromemorian av oktober 1949. Byggnadsarbetena
vid nämnda 11 lägenheter beräknas numera till sammanlagt
220 000 kronor, d. v. s. 20 000 kronor per lägenhet.

Såsom nämnts i det föregående beslöto statsmakterna år 1887, att avkastningen
av skogarna på renbetesfjällen skulle få användas endast för inköp

261

av mark för ytterligare utvidgning av fjällen. Även skogsavkastningen från
de inköpta fastigheterna skulle användas för samma ändamål. Vidare medgavs,
att när vissa delar av de förvärvade områdena kunde genom skogsavverkning
eller annorledes lämna avkastning eller ej vore för det avsedda
ändamålet nödiga, det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att ställa sådana
delar under skogsstatens förvaltning eller utarrendera eller försälja dem,
under iakttagande att avkastningen eller försäljningssumman skulle tillfalla
statsverket.

Skogsförsäljningsmedlen ha inlevererats till statskontoret, där de redovisats
under en särskild fond, jämtländska renbetesfjällens skogsfond, vilken
sedermera uppgått i statens lappfond. Den ursprungliga avsikten att
vad som återstod efter markinköpen skulle tillfalla statsverket har emellertid
icke förverkligats. Frånsett utgifterna för inköp av behövliga fastigheter
och för dessas förvaltning ävensom för vägar, broar samt byggnadsoch
reparationsarbeten, telefonanläggningar in. m. till förmån för arrcndatorerna
å fastigheternas inägor ha jämlikt statsmakternas beslut medel
ur fonden anvisats för renskötselns stödjande och för åtskilliga andra utgifter
till lappväsendets fromma ej blott inom Jämtlands län utan även inom
de båda nordligaste länen. Vidare har enligt beslut av 1941 års riksdag medgivits,
att ett belopp av 500 000 kronor av fondens medel finge användas
för iordningställande av jordbruks- och bostadslägenheter åt lappar, som
lämnat renskötseln.

Vid ingången av budgetåret 1943/44, då statens lappfond bildades, redovisade
fonden en kapitalbehållning av 2 804 852 kronor. Vid utgången av
budgetåret 1949/50 var behållningen 3 471 350 kronor. Under den mellanliggande
sjuårsperioden har domänstyrelsen till fonden redovisat inkomster
på sammanlagt 3 326 195 kronor, huvudsakligen skogsförsäljningsmedel.
Om från detta inkomstbelopp dragas domänstyr^lsens utgifter för
skogsskötseln m. m., 2 194 309 kronor, uppgår styrelsens nettoöverskott av
skogen till 1 131 886 kronor. Statskontorets inkomster under samma tid,
främst räntemedel och arrendemedel, uppgå till 1 448 631 kronor och utgifterna
för lappväsendet och arrendelägenheterna m. m. till 1 913 385
kronor.

Arealen i hektar av renbetesfjällen i Jämtlands län framgår av efterföljande
tabell.

Revisorerna vilja i detta sammanhang beröra en särskild fråga rörande
kostnaderna för den förestående upprustningen av de jämtländska arrendelägenheterna.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen ägde
arrendatorerna på lägenheterna erhålla fritt virke efter utsyning eller inom
viss anvisad trakt för den byggnads- och underhållsskyldighet, som ålåg dem
beträffande lägenheternas hus och anläggningar. Virkesuttagen för dessa lägenheter
torde ha ansetts ingå i förvaltningen för de inköpta hemmanen
såsom till denna anslutande nödvändiga kostnader, men vad som återstod
av skogsavkastningen, sedan samtliga förvaltningsutgifter erlagts, ingick i
dåvarande jämtländska lappfonder och användes till förmån för lapparna.

262

				Impedi-
	Inägor	Skogs- mark	Fjällbarr- skog	ment inom skogs-	Fjäll och vatten	Summa
				gränser!
Norra området:	100	37 072	10 371	18 180	181 356	247 079
a) enstaka lägenheter...	84
b) byar ...............	16
Mellanområdet...........	280	64 415	16 778	40 081	381 898	503 452
a) enstaka lägenheter...	163
b) byar...............	117
Södra området............	490	17 513	26 222	12 838	91 478	148 541
a) enstaka lägenheter...	85
b) byar...............	405
Samtliga lägenheter	870	119 000	53 371	71 099	654 732	899 072
a) enstaka lägenheter	332
b) byar	538

Ehuru enligt 1947 års kungörelse om norrländska fjällägenheter kronan
åtagit sig att svara för byggnadsskyldigheten på lägenheterna, skola dock
mindre reparationer utföras av lägenhetsinnehavaren. Varifrån denne skall
taga virke för fullgörande av sin reparationsskyldighet finnes angivet i
kungörelsen. Det föreskrives sålunda, att han skall äga att från kronans
mark efter utsyning erhålla reparationsvirke liksom annat virke till husbehov.
Slcogsfång till bränsle skall han få efter utsyning eller anvisning.
Någon bestämmelse finnes däremot icke rörande ordningen för anskaffandet
av erforderligt virke för de nybyggnader och underhållsarbeten som kronan
skall omhänderhava. Emellertid har lantbruksstyrelsen efter hörande av
f. generaldirektören L. Berglöf i dennes egenskap av utredningsman beträffande
ett flertal hithörande spörsmål i denna fråga intagit den ståndpunkten,
att virke, som erfordras för statens byggnadsarbeten på lägenheterna,
icke utan ersättning kan erhållas från kronans mark. Anledningen härtill
vore, att avkastningen från skogarna på de till renbetesland avsatta områdena
i Jämtlands län skulle tillföras lappfonden och ej såsom beträffande
kronans skogar ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län
domänfonden. Det må framhållas att i sistnämnda båda län någon motsvarande
debitering av kostnader för virket från kronans skogar icke synes ha
ifrågasatts.

I lappfondens intresse har även frågan om utsyningskostnaderna för
skogsfångsten på arrendelägenheterna upptagits till prövning. Den 7 juni
1948 hemställde nämligen länsstyrelsen i Jämtlands län, att Kungl. Maj :t
ville vidtaga åtgärder i syfte att statens lappfond icke vidare måtte belastas
med den del av förvaltningskostnaderna för renbetesfjällens skogar, som beräknades
belöpa på bestyret med skogsfångst åt arrendatorerna på de jämtländska
arrendelägenheterna. I yttrande över denna framställning framhöll
statskontoret, att det icke syntes vara stridande mot principen för dispositionen
av lappfondens medel eller i sak obefogat att låta fonden deltaga i det
allmännas kostnader för arrendelägenheterna på renbetesfjällen. Förekoms -

263

ten av dessa lägenheter vore nämligen av stor betydelse för tillgången av
arbetskraft för renbetesfjällens skogar och påverkade därigenom skogsbrukets
ekonomiska resultat i gynnsam riktning. Arrendelägenheterna vore
även betydelsefulla för lapparna själva och deras näring bl. a. genom de
inkvarteringsmöjligheter, som där stode till buds för såväl lapparna under
deras vandringar som uppköpare av renprodukter och slöjdalster. Enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 4 februari 1949 föranledde länsstyrelsens framställning
icke någon åtgärd.

Revisorernas uttalande. Beträffande åtskilliga kronans utarrenderade lägenheter
i Norrland har statsverket åtagit sig skyldigheten att uppföra och
underhålla bostäder och ekonomibyggnader. Sålunda gäller beträffande kronotorp
enligt 1943 års bestämmelser, att torpen skola genom kronans försorg
förses med boningshus, nödiga ekonomibyggnader och övriga för jordbrukets
drift erforderliga anläggningar. Motsvarande bestämmelser gälla i fråga om
jordbrukslägenheter åt lappar.

Beträffande de kronans lägenheter i Jämtland och Härjedalen, vilka sammanfattas
under benämningen jämtländska arrendelägenheter, har i berörda
hänseende tidigare gällt, att arrendatorerna varit skyldiga att ensamma
sörja för uppförande av nödiga byggnader, ehuru viss hjälp i form av virke,
penningbidrag eller på annat sätt utgivits av kronan. År 1947 infördes emellertid
en ny upplåtelseform, i det att bestämmelser då meddelades om s. k.
norrländska fjällägenheter, för vilka skulle gälla i huvudsak samma förmåner
som för exempelvis kronotorp. Dessa förmåner ansågos motiverade
dels med hänsyn till att en viss bebyggelse i de ifrågavarande trakterna vore
önskvärd ur allmän synpunkt, dels ock i viss mån av sociala hänsyn. I
den utredning, som föregick beslutet, beräknades kostnaderna till omkring
8 000 kronor per lägenhet. De nya bestämmelserna voro främst avsedda
för redan tidigare upplåtna lägenheter, nämligen jämtländska arrendelägenheter
samt fjällägenheter ovan odlingsgränsen i Västerbottens och
Norrbottens län. Upplåtelse av nya lägenheter förutsattes nämligen komma
att ske i mycket begränsad omfattning. Även överförande av de äldre
lägenheterna till den nya upplåtelseformen förutsattes äga rum endast
efter prövning i varje särskilt fall med beaktande av lägenhetens behövlighet
ur allmän synpunkt, såsom för tillgång på skogsarbetskraft, för turistväsendet
eller av militära skäl. För att utröna lägenheternas beskaffenhet
och lämpligaste disposition skulle en inventering av hela lägenhetsbeståndet
företagas.

Av olika skäl, bland annat brist på lämplig arbetskraft och erforderliga
kartor, har denna inventering i Jämlands län icke kunnat fortskrida så långt
att klarhet vunnits om vilka lägenheter som böra överföras till den nya
upplåtelseformen eller om kostnaderna för deras iståndsättandc. Från lantbruksnämnden
i länet, som haft utredningen om hand, har emellertid preliminärt
uppgivits, att av ifrågavarande lägenheter omkring 120 synts böra
omföras till norrländsk fjällägenhet, omkring 30 förutsatts tills vidare vara

264

kvar som jämtländsk arrendelägenhet och omkring 10 under de närmaste
åren av en eller annan anledning ansetts böra nedläggas. Upprustningen av
byggnadsbeståndet kan numera med ledning av beräkningarna för ett begränsat
antal lägenheter uppskattas till minst 20 000 kronor per lägenhet
eller i runt tal till 2,4 miljoner kronor för samtliga lägenheter i detta län.

Revisorerna ha icke tagit närmare del av ifrågavarande spörsmål i Västerbottens
och Norrbottens län. Statsverkets övertagande av byggnadsskyldigheten
för de norrländska fjällägenheterna synes emellertid även för dessa
läns vidkommande innebära ett åtagande av icke ringa storleksordning.
Ej heller i nämnda län har ännu den förberedande inventeringen av lägenhetsbeståndet
avslutats. Antalet lägenheter, vilka synts böra omföras, har
emellertid preliminärt uppgivits till omkring 155 av sammanlagt omkring
360 befintliga. I Västerbottens län beräknas kostnaderna för hittills omförda
fyra lägenheter uppgå till mer än 20 000 kronor per lägenhet. Därest
angivna belopp visar sig vara det genomsnittliga för hela antalet lägenheter,
kommer byggnadsprogranmiets genomförande i samtliga tre län att draga
en kostnad av omkring 51/. miljoner kronor, för vilket belopp medel måste
ställas till förfogande genom anslag på riksstaten. Det må understrykas, att
nu angivna kostnadssiffror hänföra sig till beräkningar rörande byggnadsarbeten,
vilka ännu icke utförts. Sannolikt komma de verkliga kostnaderna
att visa sig icke obetydligt överstiga de beräknade.

Revisorerna vilja i anslutning härtill lämna vissa uppgifter rörande den
f. n. pågående upprustningen av de till domänstyrelsens förvaltning hörande
kronotorpen. I samband med 1943 års beslut om upplåtelse av kronotorp
uppskattade dåvarande egnahemsstyrelsen kostnadsbeloppet för statens
övertagande av byggnadsskyldigheten på de äldre kronolägenheterna till
mellan 9 och 10 miljoner kronor. Vid utgången av år 1949 hade beslut fattats
om överförande till 1943 års bestämmelser av något mer än 700 äldre
lägenheter; beträffande drygt 450 av dessa hade vid samma tid byggnadsarbetena
genom statens försorg hunnit avslutas. Kostnaderna för nämnda
arbeten, vilka bestridas av domänstyrelsens driftmedel, hade uppgått till
mer än 13 miljoner kronor, eller till omkring 30 000 kronor per lägenhet.
Enligt domänstyrelsens program skall upprustningen avse sammanlagt omkring
1 380 lägenheter, vilket med utgångspunkt från samma genomsnittliga
byggnadskostnad skulle innebära en sammanlagd kostnad icke understigande
40 miljoner kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till utgifter
för förbättringsåtgärder på de omkring 300 lägenheter, vilka avses skola
kvarbliva under äldre upplåtelseform och beträffande vilkas iståndsättande
innevarande års riksdag i princip fattat beslut.

Bcträltande iståndsättningsplanerna för kronotorpen är särskilt att märka,
att omkring 12 procent av det äldre lägenhetsbeståndet eller 277 lägenheter
avsetts komma att erbjudas brukarna för friköp. I denna grupp ingå
bland annat sådana lägenheter, vilka ansetts ej böra överföras med hänsyn
till att innehavaren har mera stadigvarande arbete utanför domänverket. Att
triköp i dylika fall kommer till stånd har ansetts så önskvärt, att inlösen

265

underlättats genom ett särskilt statsbidrag av högst 4 OOO kronor per lägenhet.

I nu berörda hänseende föreligger en väsentlig skillnad mellan å ena
sidan kronotorpen och å andra sidan de jämtländska arrendelägenheterna.
Friköp av mark från renbeteslanden i Jämtlands län har nämligen förekommit
endast i några enstaka undantagsfall, och överlåtelser med äganderätt
äro ej heller avsedda att medgivas efter tillkomsten av bestämmelserna om
norrländska fjällägenheter. Frågan om möjligheten för arrendatorerna att
inköpa sina lägenheter ägnades särskild uppmärksamhet vid 1947 års beslut.
I den utredning som föregick beslutet framhölls härom, att den sedan
länge tillämpade principen att ifrågavarande lägenheter upplätes endast med
nyttjanderätt vore grundad bland annat på ovissheten för befolkningen att
här vinna en tillfredsställande utkomst och trevnad. Härtill komme lapparnas
och renskötselns särskilda intressen, i det att skadegörelse från renarnas
sida lätt kunde uppkomma på marker och gröda; därav följande tvistigheter
kunde bliva skärpta, om lägenheterna innehades med äganderätt
och utökades med viss areal skogsmark. Även risken för ej önskvärd spekulation
i lägenheternas begärlighet som jakt-, fiske- och sportstugor nämndes
i detta sammanhang. Det sagda gällde såväl fjällägenheterna ovan odlingsgränsen
i Norrbottens och Västerbottens län som de jämtländska arrcndelägenheterna.
Samtidigt framhölls emellertid, att de sistnämnda i detta
hänseende intoge en särställning genom att de i allmänhet utgjorde inägobeståndet
på förutvarande hemman.

Revisorerna ha under besök vid ett antal lägenheter i Tännäs socken i
Härjedalen, vilka tillhöra det i redogörelsen ovan angivna södra området,
erhållit den uppfattningen att åtminstone för dessa lägenheters vidkommande
risken för skador av ren icke är så stor som man tidigare synes ha utgått
från, i varje fall icke såvitt angår lägenheterna i den tämligen täta bebyggelsen
i Ljusnedal och Bruksvallarna. För revisorerna har uppgivits, att
renarna icke förorsaka skada på gröda, belägen på inägojorden i dessa
trakter. Många arrendatorer ha dock slåtter på avsides belägna myrmarker,
där givetvis skada på höstackar kan förorsakas. Härvid må dock ihågkommas,
att utnyttjandet av myrslåtter befinner sig i starkt avtagande. Det må
vidare erinras om att det vid 1887 års beslut om förvärvande av mark för utvidgning
av renbeteslanden i Jämtlands län uttryckligen förutsattes, att
bland annat sådana delar av de förvärvade områdena, vilka visade sig icke
kunna för lapparna användas eller ej vore för ändamålet nödvändiga, borde
kunna försäljas. Medgivande till sådan försäljning lämnades Kungl.
Maj :t av 1887 års riksdag.

De slutliga kostnaderna för iståndsättande av de jämtländska arrendelägenheterna
torde alltså, främst på grund av stegringen av byggnadskostnaderna,
komma att väsentligt överstiga de tidigare beräknade. Revisorerna
vilja icke ifrågasätta annat än att den år 1947 beslutade upprustningen av
ifrågavarande lägenheter bör genomföras planenligt. På grund av byggnadsbeståndets
på många håll synnerligen bristfälliga skick är det tvärtom

266

angeläget, att så sker utan onödigt dröjsmål. Det må erinras om att frågan
om bebyggelsen på statens skogar och fjällområden i de nordliga delarna
av landet under de senaste årtiondena varit föremål för statsmakternas
oavlåtliga uppmärksamhet och föranlett en mångfald utredningar. Man har
alltså under alla förhållanden att räkna med anspråk på att ett avsevärt
antal lägenheter i Jämtlands län i enlighet med 1947 års bestämmelser omföres
till norrländska fjällägenheter. Med hänsyn till det anförda är det
emellertid av vikt, att kostnaderna för den förestående upprustningen i
möjligaste mån begränsas. Om så är. att ett antal arrendatorer äro beredda
att själva åtaga sig byggnadskostnaderna och några bärande skäl mot överlåtelse
med äganderätt icke föreligga, torde detta få anses sammanfalla
med statens intresse; om friköp i sådana fall medgivas, blir det nämligen
möjligt att disponera de för uppbyggnadsprogrammet anvisade medlen för
andra lägenheter, och programmet kan i sin helhet bli genomfört på kortare
tid. Under åberopande av vad ovan anförts vilja revisorerna förorda, att
vid den pågående inventeringen av de jämtländska arrendelägenheterna särskild
uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att bereda arrendatorerna
tillfälle att friköpa sina lägenheter.

För revisorerna har uppgivits, att enskilda, i bygderna bosatta personer
icke haft möjlighet att förvärva ens mindre, i byarna belägna tomtområden
för bostadsändamål, ehuru åtskilliga önskemål därom förelegat och
en påtaglig trångboddhet flerstädes råder. Det kan knappast vara tvivel om
att denna restriktiva markpolitik har verkat hämmande för bygdens utveckling.
Särskilt har det mött svårigheter för befolkningen att utnyttja de
möjligheter för bostadskredit, som eljest äro brukliga. Revisorerna anse
önskvärt, att möjligheterna till tomtförvärv i lämplig utsträckning underlättas.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen ha lägenheterna
uppkommit genom att inköpen av markområden för renskötseln kommit
att omfatta även viss inägomark, vilken ansetts kunna utarrenderas, vanligen
med skyldighet för arrendatorn att bebygga lägenheten eller vidmakthålla
redan befintligt byggnadsbestånd. Arrendatorernas virkesuttag ha hittills
skett kostnadsfritt. Sedan numera byggnadsskyldigheten övertagits av
statsverket, har förutsatts, att kronan skall erlägga betalning för det virke,
som för byggnadsverksamheten uttages på renbetesfjällens skogar. Detta
förfarande har påkallats i lappväsendets intresse. Avkastningen från skogarna
på de till renbetesland avsatta områdena i Jämtlands län skall nämligen
tillföras lappfonden, viken tages i anspråk — förutom för skogsskötseln
m. m. —- även till åtskilliga ändamål för lappväsendet. I Västerbottens
och Norrbottens län, där virke från de av domänstyrelsen förvaltade kronoskogarna
kommer till användning vid upprustningen av fjällägenheterna
ovan odlingsgränsen, har någon motsvarande ersättning för virket icke
satts i fråga.

Enligt revisorernas mening ter det sig med hänsyn till samhörigheten
mellan de tidigare hemmanen med deras skogsområden i Jämtlands län

267

samt de numera utarrenderade inägorna naturligt, icke blott att virke till
byggnadsarbeten på lägenheterna lämnas utan kostnad, utan även att skogsavkastningen
i övrigt tages i anspråk för lägenheternas iståndsättande. Revisorerna
vilja erinra om att avkastningen av skogen ursprungligen varit avsedd
att inflyta till statsverket utan den begränsningen i fråga om användningen,
som medlens redovisning till lappfonden innebär.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att det med hänsyn till de
betydande kostnader för statsverket, som iståndsättandet av de jämtländska
arrendelägenheterna kan beräknas draga, framstår som angeläget att
alla möjligheter att nedbringa desamma tillvaratagas. Icke minst i arrendatorernas
intresse kan medgivande av friköp av ett begränsat antal lägenheter
anvisas såsom en framkomlig utväg. Revisorerna anse vidare, att avkastningen
av skogarna på renbeteslanden i Jämtlands län jämväl bör användas
till iståndsättande av lägenheternas byggnader. I vart fall synes
virke, som från nämnda skogar uttages för byggnadsarbeten på lägenheterna,
böra lämnas kostnadsfritt. Slutligen vilja revisorerna framhålla önskvärdheten
av att tomtförvärv för bostadsändamål i sådana jämförelsevis
tätbebyggda områden som Ljusnedal och Rruksvallarna i lämplig utsträckning
medgivas.

268

Inrikesdepartementet.

§ 27.

Vissa övertidsersättningar vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Den nuvarande löneställningen för sjukvårds- och ekonomipersonalen vid
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet fastställdes genom beslut vid
1947 års riksdag.

I fråga om sjuksköterskornas lönegradsplacering hade 1944 års lönekommitté,
avseende sjukvårds- och ekonomipersonal, i ett den 30 september
1946 avgivet betänkande i ämnet föreslagit en uppflyttning av avdelningsoch
specialsköterskorna två lönegrader — till dåvarande 9 lönegraden —
samt motsvarande uppflyttning av assistentsköterskor och därmed likställda
sjuksköterskor till lönegrad 7. Den föreslagna uppflyttningen skulle medföra,
att avdelningssköterskorna komme att placeras en lönegrad högre än
den, som enligt en fr. o. m. den 1 januari 1947 gällande överenskommelse
vore normerande för motsvarande befattningshavare vid landstingens sjukhus.

I statsverkspropositionen (bil. 2. Gemensamma frågor) till 1947 års riksdag
uttalade vederbörande departementschef tveksamhet, om med hänsyn
till angelägenheten av enhetlighet i lönesättningen på detta område kommitténs
förslag borde fastställas, men förklarade sig likväl icke vilja motsätta
sig ett genomförande av kommitténs förslag i denna del.

I utlåtande nr 12 uttalade sig statsutskottet vid 1947 års riksdag för en
utjämning av skillnaden i lönehänseende mellan sjuksköterskorna i statens
och landstingens tjänst samt förordade i anslutning till i frågan väckta motioner
en inplacering av avdelningssköterskorna i dåvarande lönegraden 8.

Riksdagen beslöt i enlighet med statsutskottets hemställan.

I proposition nr 287 till 1947 års riksdag anmälde vederbörande departementschef
i samband med anslagsbehandlingen för karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet för budgetåret 1947/48, att i enlighet med riksdagens
nyssnämnda beslut 108 å ordinarie stat uppförda sjuksköterskebefattningar
vid karolinska sjukhuset borde uppflyttas till lönegrad A 8 under tjänstebenämningen
översköterska samt 30 sådana befattningar ersättas med samma
antal i lönegrad A 6. Vid serafimerlasarettet komme 45 befattningar att
uppflyttas till lönegrad A 8 och 15 att hänföras till A 6. I anslutning härtill
framhöll departementschefen, att önskemål framställts om en reglering
av arbetstiden för sjuksköterskepersonalen vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
samt garnisonssjukhusen. Departementschefen hade funnit
det rimligt att en dylik reglering komme till stånd och förutsatte som
en konsekvens därav, att övertidsersättning skulle utgå för tjänstgöring,
som överstege 192 timmar under en period av fyra veckor.

Departementschefens sistnämnda uttalande föranledde ingen annan erin -

269

rån från statsutskottets sida (uti. nr 248) än att utskottet framhöll, att
tjänstgöringens art syntes böra vara avgörande för övertidsersättningens erhållande,
så att denna förmån komme att utgå allenast vid aktiv tjänstgöring.
Vidare ansåg utskottet, att vad ovan anförts rörande sjuksköterskepersonalen
vid garnisonssjukhusen borde ha avseende å all dylik personal
vid till försvarsväsendet hörande sjukvårdsinrättningar.

Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I anledning av riksdagens förevarande beslut påkallade Svensk sjuksköterskeförening
i skrivelse till direktionen för karolinska sjukhuset den 9
juni 1947 förhandlingar angående ersättningar för övertidsarbete m. in.
Den SO juni samma år ingicks mellan representanter för direktionen och
föreningen en överenskommelse av följande innebörd.

Enligt vad verkställda undersökningar hade givit vid handen, vore beträffande
vissa avdelningar vid sjukhusen arbetstiden antingen redan tidigare
bestämd till 192 timmar per fyraveckorsperiod eller kunde anses möjlig
att nedbringa till denna tid. Beträffande andra avdelningar åter vore någon
faktisk förkortning av arbetstiden icke för det dåvarande möjlig utan
personalökning. I sistnämnda fall skulle man därför erhålla en konstant
övertid, för vilken övertidsersättning skulle beräknas, motsvarande skillnaden
mellan den faktiska arbetstiden och 192 timmar per fyraveckorsperiod.
Beträffande denna övertidstjänstgöring borde dagliga anteckningar
ej erfordras i vidare mån än då övertid utöver den faktiska arbetstiden
behövde tillgripas eller då ledighet utöver den i turlista upptagna kunde erhållas.
Den faktiska arbetstiden skulle därvid tills vidare anses vara fixerad
till den tid, som för de olika avdelningarna framgår av i det följande intagen
tablå. Direktionen förbehöll sig dock rätt att göra ytterligare undersökningar
om möjligheten att nedbringa den faktiska arbetstiden.

Överenskommelsen innebar vidare att privat arbete ej finge utföras under
arbetstid, vare sig dag eller natt, och att tjänstgörande, i den mån direkt
sjukvårdande arbete så medgåve, skulle vara skyldig biträda med förbandsberedning
och smärre sömnadsarbeten, t. ex. isyning av knappar och
hängare, lagning av prydnadsdukar o. d.

I fråga om ersättning för beredskapstjänstgöring (passiv tjänst, jourtjänst)
utöver fastställd arbetstid träffades den 16 juli 1947 följande överenskommelse.

översköterska eller sjuksköterska, som utöver fastställd arbetstid ålagts
att hålla sig i beredskap men utan skyldighet att befinna sig inom sjukhusets
eller motsvarande område, skulle icke erhålla särskild ersättning härför
men vore berättigad uppbära ersättning för eventuellt förekommande
aktiv tjänstgöring enligt avlöningsreglementets bestämmelser.

översköterska eller sjuksköterska, som ålagts skyldighet att utöver fastställd
arbetstid befinna sig inom sjukhusets eller motsvarande område,
skulle erhålla, då beredskap omfattade 7 eller flera tillfällen vartdera om
minst 8 timmar per fyraveckorsperiod, 8 kronor per beredskapstillfälle.
Övriga till denna kategori hörande sjuksköterskor skulle i vanlig ordning

270

erhålla ersättning för eventuellt förekommande aktiv tjänst enligt avlöningsreglementets
bestämmelser.

Därest arvode enligt föregående stycke för beredskapstjänst under en 4-veckorsperiod understege vad vederbörande skulle erhållit, om ersättning
enligt avlöningsreglementets bestämmelser endast beräknats för aktiv tjänst
som förekommit, skulle ersättning i stället utbetalas enligt sistnämnda beräkningsgrund.

I enlighet med de sålunda träffade överenskommelserna skulle den faktiska
arbetstiden vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet tills vidare
anses utgöra den tid, som för varje särskild avdelning närmare framgår
av nedanstående sammanställning.

A. Vissa avdelningar, där arbetstiden (frånsett eventuell beredskap) redan vore
bestämd till eller kunde normalt hållas inom 192 timmar
per fyraveckorsperiod, denna tid:

Karolinska sjukhuset:

medicinska polikliniken med dess lab. och exp., med. behandlingsrum, kemiska
och bakteriologiska lab., blodgivarcentralen, fysikaliska avdelningen, kirurgiska
lab. (op. och pol.), poliklinikexp., olycksfallsavd., garnisonsmottagningsavdeln.,
tandpol., kvinnopol., kvinnoklinikens lab., öronklinikens lab. och bågljusbehandling,
foniatriska polikliniken, ögonklinikens operationsavd., ögonpol.,
psykiatriska klinikens lab., psykiatriska pol., radiumhemmets ljus-, telerad.-,
brachyrad.- och röntgenavdeln., allmänna pol. och operationsavdeln., röntgendiagnostiska
avdeln.

Serafimerlasarettet:

kirurgiska, medicinska och nervpoliklinikerna, röntgenavdelningen, fysiologiska
laboratoriet med undantag för ekg.

Garn isonssjukhuset:
röntgenavdelningen.

B. Övriga avdelningar nedan	angivna	arbetstider:
Karolinska sjukhuset:
medicinska kliniken
fysiologiska laboratoriet.................
vårdavdelningarna, dagtid...............	,... 216	» , natt 231	timmar
elevhemmet............................	,... 216	»
kirurgiska kliniken op. avd., poliklinik.....................	... 216	»
vårdavdelningarna, dagtid............... kvinnokliniken	... 216	» , » 231	»
op. avd. och förlossn.avd...............	... 216	»
vårdavdelningarna, dagtid...............	... 216	» , » 231	»

271

öronkliniken

poliklinik........................	......... 204	timmar
op. avd..........................	......... 216	»
vårdavdelningarna, dagtid.........	......... 216	» , natt	231 timmar
ögonkliniken vårdavdelningarna, dagtid.........	......... 216	» , »	231 »
psykiatriska kliniken vårdavdelningarna, dagtid.........	......... 216	» , »	231 »>
radiumhemmet kliniska lab......................	......... 216	»
vårdavdelningarna, dagtid ........	......... 216	» , »	231 »
Serafimerlasarettet: kemiska och bakteriologiska lab., operationsavd...................	ekg och ......... 216	»
vårdavdelningarna, dagtid.........	......... 216	» , »	2207a »
i vissa fall, neurokirurg, avd.......		»	231 »

För att bedöma verkningarna av den beslutade arbetstidsregleringen samt
den i anledning därav träffade överenskommelsen om övertidsersättningar
ha revisorerna verkställt en utredning rörande omfattningen vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet av övertidstjänstgöringen och kostnaderna
därför från bestämmelsernas ikraftträdande den 1 juli 1947.

Av nedanstående sammanställning framgår antalet övertidstimmar och
antalet journätter, för vilka en ersättning av 8 kronor för natt må beräknas,
under de senaste tre budgetåren.

Budgetår	Karolinska sjukhuset	Serafimerlasarettet
Antal över-tidstimmar	Antal journätter	Antal över-tidstimmar	Antal journätter
1947/48	82 052	1 328	29 787	1 192
1948/49	77 042	1 168	29 444	1 333
1949/50	72 566	1 228	30 556	1 348

Övertidsersättningarnas storlek och grunderna för desamma beräknas
i överensstämmelse med föreskrifterna i statens allmänna avlöningsreglemente.

Gottgörelse för övertidstjänstgöring skall i första hand utgå i form av
s. k. kompensationsledighct från annan tjänstgöring, varvid sådan ledighet
upp värderas med 50 procent. I annat fall åtnjutes övertidsersättning, som
i de lönelägen, varom här är fråga, f. n. utgår med ett belopp för timme,
varierande mellan 3 kronor 50 öre och 4 kronor 30 öre, allt efter vederbörandes
löneklassplacering. Vid tjänstgöring å s. k. kvalificerad övertid, nämligen
bl. a. natt mellan kl. 22.00 och 6.00 samt sön- och helgdag, utgår förhöjd
ersättning.

272

Följande sammanställningar utvisa beloppet av på de tre senaste budgetåren
belöpande övertidsersättningar vid karolinska sjukhuset (tabell 1)
och vid serafimerlasarettet (tabell 2), fördelat på de skilda berörda sjuk -

Tabell 1. Karolinska sjukhuset.

Budgetår	Över-sköterskor Ca 12	Sj uk-sköterskor Ca 10	Sjuk-sköterskor Ce 10	Vik. sjuk- sköterskor	Summa
1947/48
Löner.........................	770 076	1	591 644	540 784	1 902 504
Övertidsersättning .............	121 472	1	124 401	106 162	352 035
Övertidsersättning i % av lönen .	15,8	1	21,0	19,6	18,5
1948/49
Löner.........................	848 024	223 616	467 728	480 836	2 020 204
Övertidsersättning.............	114 604	33 349	81 159	80 864	309 976
Övertidsersättning i % av lönen .	13,5	14,9	17,4	16,8	15,3
1949/50
Löner........................	848 008	231 452	504 948	449 640	2 034 048
Övertidsersättning.............	113 468	37 570	85 592	57 477	294 107
Övertidsersättning i % av lönen .	13,4	16,2	17,0	12,8	14,5

1 Ett antal Ca-tjänster inrättades i slutet av budgetåret men ha icke särskilts från gruppen
Ce 10.

Tabell 2. Serafimerlasarettet.

Budgetår	Över-sköterskor Ca 12	Sjuk-sköterskor Ca 10	Sjuk-sköterskor Ce 10	Vik. sjuk-sköterskor lönekl. 10	Summa
1947/48 Löner........................ Övertidsersättning............. Övertidsersättning i % av lönen .	285 240 42 135 14,8	55 770 8 425 15,1	207 885 44 335 21,3	265 050 34 015 12,8	813 945 128 910 15,8
1948/49 Löner........................ Övertidsersättning............. Övertidsersättning i % av lönen .	295 370 42 460 14,4	57 750 8 810 15,3	171 895 35 305 20,5	287 350 35 465 12,3	812 365 122 040 15,0
1949/50 Löner........................ Övertidsersättning............. Övertidsersättning i % av lönen .	299 715 42 705 14,2	57 425 9 195 16,0	211 385 44 775 21,2	224 870 31 265 13,9	793 395 127 940 16,1

sköterskegrupperna. Av tabellerna framgår även storleken av de grundlöner
(inkl. rörligt tillägg), som under samma tid utbetalats till samtliga
befattningshavare inom de skilda kategorierna, såväl sådana med som utan
övertidst j änstgöring.

Sammanställningarna utvisa, att övertidsersättningarna uppgå till belopp,
som för år variera vid karolinska sjukhuset mellan ca 294 000 och 352 000
kronor och vid serafimerlasarettet mellan ca 122 000 och 128 000 kronor. 1
förhållande till de vid sjukhusen för samtliga sjuksköterskekategorier utbetalade
lönebeloppen uppgå övertidsersättningarna till lågt räknat 15 procent.
Övertidsersättningarnas relativa storlek varierar, såsom tabellerna ut -

273

visa, de olika sjuksköterskegrupperna emellan, men är relativt större för
de e. o. sköterskorna än de övriga kategorierna, vilket främst sammanhänger
med dels att dessa sköterskor i allmänhet ha sådan tjänstgöring att övertidsersättning
utgår, dels att de flesta sköterskor, som bestrida nattjänst,
äro extra ordinarie. Härtill kommer att de e. o. sköterskorna i stor utsträckning
fullgöra övertidstjänstgöring, överstigande den fastställda faktiska
arbetstiden.

Av intresse är att fastställa de kostnader, som skulle uppkomma, därest
i stället för övertid tillgrepes nyanställningar. Såsom av det föregående framgår,
uppgick antalet övertidstimmar under det senast förflutna budgetåret till
72 566 vid karolinska sjukhuset och 30 556 vid serafimerlasarettet. Den
mot denna arbetstid svarande nyanställningen av sjuksköterskor utgör med
en normalarbetstid av 192 timmar per fyraveckorsperiod för karolinska
sjukhuset ca 29 sköterskor och för serafimerlasarettet ca 12. De lönemässiga
kostnaderna för en nyanställning av denna personal kunna — om lönegrad
11 genomsnittligt tages som underlag vid beräkningarna — beräknas
till 180 612 kronor respektive 74 736 kronor. Det bör därvid uppmärksammas,
att vid beräkningarna hänsyn icke tagits till kostnader för sociala förmåner
o. d. enligt avlöningsreglementet. Mot nämnda belopp har man sålunda
att ställa de nuvarande kostnaderna för övertidsersättningar uppgående
för samma tid till 294 107 respektive 127 940 kronor.

För att ytterligare belysa innebörden av det nu tillämpade systemet lämna
revisorerna i nedanstående tabell uppgifter, utvisande hur en normal övertidsersättning
å 24 timmar per 28 dagar, förvandlad till motsvarande ersättning
för 30 dagar, förhåller sig till grundlönen (inkl. rörligt tillägg) i
de löneklasser, som kunna förekomma för sjuksköterskorna.

Löne- klass	Lön för månad kr.	Övertidsersättning för 30 dagar kr.	övertidsersättning i procent av lönen
10	493: —''	90: —	18,3
11	519: —	93: 85	18,1
12	543: —	97: 70	18,0
13	568: —	102: 85	18,1
14	591: —	106: 70	18,1
15	616: —	110: 55	17,9

Som av tablån framgår, förhöjes lönen för månad normalt med i genomsnitt
18 procent. Lönemässigt sett innebära dessa förhöjningar en förbättring
av löneställningen med 3 å 4 lönegrader i förhållande till nuläget.

Revisorernas uttalande. Genom beslut vid 1947 års riksdag genomfördes
en partiell reglering av arbetstiden för sjuksköterskepersonalen vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet samt garnisonssjukhusen av innebörd,
att tjänstgöringstiden i allmänhet borde begränsas till 192 timmar
under en period av fyra veckor. Beslutet förutsatte, att ekonomisk kompensation
i form av övertidsersättning skulle tillkomma den berörda sjuksköter18—508049.
Itev. berättelse ang. statsverket år 1950. 1.

274

skepersonalen i den mån gällande tjänstgöringstid översteg den sålunda fastställda.
I anledning härav har också efter förhandlingar mellan representanter
för direktionen för karolinska sjukhuset och vederbörande fackorganisation
närmare överenskommelse träffats rörande omfattningen av övertidstjänstgöringen
i de enskilda fallen. Man har därvid utgått från en konstant
övertid, för vilken övertidsersättning skulle beräknas, motsvarande
skillnaden mellan den faktiska arbetstiden å de olika avdelningarna och
192 timmar per fyraveckorsperiod. Beträffande denna övertidstjänstgöring
borde vidare dagliga anteckningar icke erfordras i vidare mån än då övertid
utöver den faktiska arbetstiden behövde tillgripas eller då ledighet utöver
den i turlista upptagna kunde erhållas.

Den av revisorerna verkställda utredningen ger vid handen, att den övertidstjänstgöring,
som i konsekvens med de fattade besluten och överenskommelserna
f. n. tillämpas vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet,
är av en högst betydande omfattning. Sålunda uppgingo på det senaste
budgetåret belöpande övertidsersättningar till ett sammanlagt belopp
av ca 422 000 kronor, vilket motsvarar lågt räknat ungefär 15 procent av de
till sjukskö ter skepersonalen vid berörda sjukhus utgående lönebeloppen.
Antalet mot denna övertidsersättning svarande övertidstimmar utgjorde vid
de båda sjukhusen 72 566 respektive 30 556 timmar, varav flertalet timmar
torde avse övertidstjänstgöring av här berört slag. Evalverad i normal
arbetstid motsvarar lönemässigt sett denna övertidstjänstgöring en nyanställning
av sammanlagt ca 41 sjuksköterskor, för vilka torde kunna beräknas
en total avlöningskostnad av ca 255 000 kronor eller sålunda ett belopp,
som med 167 000 kronor understiger nu utgående övertidsersättningar.

I avseende å de ekonomiska konsekvenserna är det tillämpade systemet
sålunda oförmånligt för statsverket. Enligt revisorernas mening framstår
det också såsom föga tillfredsställande, att ersättning för den permanenta
övertidstjänstgöring, varom här är fråga, på längre sikt utmätes efter de
ersättningsgrunder, som avlöningsreglementets bestämmelser om övertidsersättning
medgiva. Ifrågavarande ersättningsbelopp äro uppenbarligen avvägda
främst med hänsyn till förekommande övertidstjänstgöring av mera
tillfällig beskaffenhet och komma därför, tillämpade på här ifrågavarande
tjänstgöringsförhållanden, att för det övervägande antalet sjuksköterskor
medföra en förbättring i lönehänseende med icke mindre än ca 18 procent.
Lönemässigt betyder detta en förhöjning av löneläget med i runt tal fyra
lönegrader, vilket knappast torde ha förutsatts vid bestämmelsernas tillkomst.
Härtill kommer att denna personal genom det tillämpade systemet
erhållit ett i fråga om löne- och anställningsvillkor gynnsammare läge än
motsvarande sjuksköterskekategorier vid övriga sjukvårdsanstalter. Framhållas
må, att sjuksköterskepersonalen vid landstingens sjukhus enligt tilllämpningen
av för dessa gällande avtal endast undantagsvis tillförsäkras
övertidsersättning vid tjänstgöring å egen tjänst.

Revisorerna äro väl medvetna om de svårigheter, som i dagens läge föreligga
att omedelbart avveckla de här berörda ersättningsbestämmelserna vid

275

karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet och garnisonssjukhusen. Med hänsyn
till de konsekvenser i ekonomiskt avseende, systemet medför, vilja revisorerna
dock understryka angelägenheten av att möjligheterna att åstadkomma
en begränsning av övertidstjänstgöringen ägnas oavlåtlig uppmärksamhet;
en sådan begränsning måste även för personalens del vara önskvärd
ur arbetssynpunkt. 1 sådant hänseende vore tänkbart, att efter förhandlingar
ersättningsbeloppens nuvarande storlek skulle kunna utgå efter
andra grunder. I varje fall måste enligt revisorernas mening alla utvägar
prövas att i nära samverkan och samförstånd med vederbörande personal
söka nedbringa övertidstjänstgöringen genom rationalisering av göromålen
och införande av arbetsbesparande åtgärder. Revisorerna få därför föreslå,
att förevarande fråga upptages till närmare prövning.

§ 28.

Debitering och uppbörd av automobilskatt.

De grundläggande bestämmelserna om den egentliga bilskatten, fordonsskatten,
återfinnas i förordningen om automobilskatt den 2 juni 1922 (nr
260). Denna skatt erlägges endast för sådan automobil — under vilket uttryck
i förordningen inbegripes även motorcykel — eller släpvagn, beträffande
vilken enligt motorfordonsförordningen registreringsplikt föreligger.
Skatten utgår med vissa för de olika fordonsslagen fastställda belopp för
kalenderår. För personbil utgår sålunda skatten med dels grundavgift å
70 kronor, dels ock 20 kronor för varje påbörjat tal av 100 kg av bilens
tjänstevikt, minskad med 900 kg, medan för lastbil skatten utgör dels
grundavgift å 70 kronor, dels ock 25 kronor för varje påbörjat tal av 100
kg av bilens tjänstevikt, minskad med likaledes 900 kg. — Från fordonsskatt
undantagas vissa fordon, däribland lättviktsmotorcyklar.

Skatteplikt för bil inträder med den kalendermånad, under vilken bilen
första gången införes i bilregistret, samt upphör med utgången av den månad,
varunder bilen avförts ur registret utan att ha blivit införd i annat
sådant register. Användes bilen i avbidan på registrering i trafik lika med
registrerat fordon, skall dock skatten utgå fr. o. in. den kalendermånad,
varunder bilen tagits i bruk. Inträder skattskyldighet under löpande kalenderår,
utgår skatten med proportionsvis reducerat årsbelopp. Om bils beskaffenhet
ändras under löpande kalenderår, skall därav föranledd höjning
respektive sänkning av skatten beräknas fr. o. in. den kalendermånad,
under vilken ändringen skett respektive fr. o. in. nästföljandc kalendermånad.

Skattskyldig för bil är den, som vid visst kalenderårs början varit eller
bort vara i bilregistret antecknad såsom ägare till fordonet, eller, om detta
blivit under året första gången registrerat, den som därvid antecknats såsom
bilens ägare. Bil får ej brukas, förrän skatten blivit vederbörligen
betald.

276

Gällande bestämmelser om debitering, uppbörd, indrivning och redovisning
av bilskatt återfinnas i kungörelsen den 12 december 1924 (nr 513).
Debiteringen verkställes av registreringsmyndigheten, d. v. s. i Stockholm
av överståthållarämbetet och i länen av länsstyrelserna, medelst anteckning
i bilregistret. Debitering sker första gången, då fordonet registreras, och
sedermera för varje kalenderår, så länge fordonet är underkastat skatteplikt.

Uppbörd av skatten för motorfordon in. fl., vilka vid kalenderårets början
äro införda i registret — ordinarie uppbörd — verkställes genom postverket
under tiden 1—15 februari. Till skattskyldig skall i god tid dessförinnan
under postförskott utsändas av registreringsmyndigheten utskrivet
kvitto å påförd fordonsskatt med därvid fogat frånskiljbart adresskort till
postförskottsförsändelse, tillika innefattande utfärdad debetsedel, samt å
vederbörande länsstyrelse utställd postförskottsanvisning. Adresskortet med
vad därtill hör tillställes den skattskyldige postledes såsom avi om försändelsen,
medan bilskattelcvittot under uppbördstiden å postanstalten hålles
tillgängligt för inlösen. Influtna skattemedel skola därefter genom postverkets
försorg snarast insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken
för länsstyrelsens räkning. Senast före februari månads utgång skall postverket
till länsstyrelsen avgiva specificerad redovisning över inlösta respektive
icke inlösta bilskattekvitton. Till grund för redovisningen ligga av registreringsmyndigheten
upprättade specifika förteckningar över postförskottsförsändelserna.

Då motorfordon eller släpvagn anmäles till registrering eller dessförinnan
tages i bruk liksom även vid anmälan till registrering av sådant
under året inträffat förhållande, som föranleder skyldighet att erlägga fordonsskatt
eller förhöjd sådan, skall till registreringsmyndigheten inbetalas
intill årets slut belöpande skatt i den ordning, som gäller för inbetalning i
allmänhet till denna myndighet (tillfällig uppbörd). I här avsedda fall får
bevis om registrering icke utlämnas, förrän skatten blivit betald. Å erlagd
skatt utfärdas särskilt kvitto, bilskattekvitto, vilket skall under färd medföras
å fordonet. Vad som i fråga om allmänna utskylder gäller rörande
restindrivning, avkortning och avskrivning äger motsvarande tillämpning
med avseende å bilskatten. Denna bokföres och redovisas även i samma
ordning som kronouppbörden i allmänhet.

Enligt kungörelsen om särskild skatt i vissa fall för användande i trafik
av icke registrerade motorfordon m. m. den 18 november 1932 (nr 529),
skall den som tillverkar eller driver handel med motorfordon eller släpvagnar
erlägga bilskatt av särskilt slag för användande i trafik av dylikt
fordon, som hålles till salu utan att vara registrerat. Denna särskilda skatt
utgår med ett årligt belopp av 140 kronor för bil, 28 kronor för motorcykel
och 70 kronor för släpvagn. Skatten inbetalas hos länsstyrelsen i den ordning,
som gäller för inbetalning i allmänhet till länsstyrelse. Tillverkare
och handlande skola å fordonet i kontrollsyfte föra särskild skatteskylt.

277

Av det sagda torde framgå, att det nuvarande uppbördssystemet för bilskatt
föranleder åtskilligt bestyr för såväl länsstyrelserna som postverket.
I avseende å de olika åtgärder, som därvid ifrågakomma, må nämnas följande.

Debiteringen av bilskatt för den ordinarie uppbörden utföres på länsstyrelsens
bilregister i god tid före den 1 januari varje år. Anteckning om
skattepåföringen verkställes därvid å registerkorten. Debiteringen granskas
därefter av debiteringsförrättaren.

Efter årsskiftet utskrivas postförskottsförsändelserna, förteckningar och
sammandrag i tre exemplar upprättas däröver, varjämte debiteringsförrättarens
namn stämplas å kvittona. Dessa avprickas mot förteckningarna. Sedan
summering och avstämning av uppbörden utförts, överlämnas före den 1
februari skattekvitton jämte nämnda förteckningar och sammandrag till
vederbörande postanstalt.

Å postanstalten sorteras postförskottsförsändelserna efter adressort samt
översändas till respektive postanstalter, vid vilka skattekvittona avskiljas
från adresskorten med debetsedel, varefter de senare utsändas till de skattskyldiga.
Sedan adressaten löst skattekvittot, avskiljes adresskortet från
debetsedel med postförskottsanvisning. Dessa senare återsändas till inlämningspostanstalten.
Efter den 15 februari sorteras återbekomna debetsedlar
samt avprickas i förteckningen. Senast före februari månads utgång skall
postanstalten avgiva specificerad redovisning till länsstyrelsen av inlösta och
icke inlösta skattekvitton.

Länsstyrelsen upprättar därefter en redogörelse över icke inlösta skattekvitton,
vari förtecknas dels skatter, inbetalda direkt till länsstyrelsen, dels
skatter, avkortade före restlängds utsändande, dels skatter, som skola uppföras
å restlängd. Restlängd upprättas efter nämnda redogörelse och utsändes
jämte skattekvitton till respektive utmätningsmän. Å besiktningsinstrumenten
i bilregistret göres anteckning om att skatten erlagts.

Från postanstalt till länsstyrelsen inkommen redovisning jämte redogörelse
över skattekvitton insändes till riksräkenskapsverket senast under april
Särskild redovisning över mottagna blanketter till skattekvitton och adresskort
skall vid samma tidpunkt tillställas riksräkenskapsverket.

Debiteringen av bilskatt för den tillfälliga uppbörden göres för varje dag
av personalen på bilregistret. Denna måste därvid ha uppgifter på fordonets
kategori, tjänstevikt, besiktningsdag och dag för utfärdandet av sådant
intyg, som utställes av polismyndighet angående rätt att tillfälligt bruka ej
registrerat fordon. Skattepåföringen kontrolleras varje dag av debiteringsförrättaren.

Skatteinbetalningen för denna uppbörd sker antingen direkt till bilregistrets
kassa eller också genom insättning å länsstyrelsens postgirokonto. I
det senare fallet har skattebeloppet oftast infordrats av bilregistret i samband
med komplettering av genom posten inkomna ofullständiga registreringsärendcn.

I samband med underskrift av registreringsbeviset kontrollerar debite -

278

ringsförrättaren, att skattebeloppet blivit deponerat i riksbanken. I fråga
om fordon från annat län, som anmäles för omregistrering, kontrolleras
även att den till nytt registerkort överförda tjänstevikten motsvarar den
skattesats, som finnes uppgiven å det utbytta skattekvittot.

Över utfärdade skattekvitton föres en särskild uppbörds!ängd. Denna upptager
bl. a. uppgifter om inbetalade skattebelopp i samband med registrering
och höjning av skatt samt uppgifter om kvitton, som blivit utbytta på grund
av fordonets överflyttning från annat län, samt uppgifter om sänkning av
skatt och anteckningar om utfärdade duplettskattekvitton. Längden färdigställes
för varje månad och granskas och under skri ves av debiteringsförrättaren.
Längden upptages därefter i länsstyrelsens redogörelse över influtna
medel till riksräkenskapsverket.

Arbetet med bl. a. debitering, uppbörd och redovisning av bilskatt är i
huvudsak förlagt till länsstyrelsernas bilavdelningar. Övrigt arbete är ofta
fördelat på kassa- och uppbördsavdelningarna inom länsstyrelsens landskontor.
På kassaavdelningen sker därvid bokföringen av skatter, influtna
till länsstyrelsens postgirokonto, dock först sedan skatterna granskats och
bokförts på bilregistret. På uppbördsavdelningen brukar utföras viss granskning
av inom bilregistret upprättade redovisningar samt arbete i samband
med utmätningsmannens redovisningar av restförda skatter och redogörelse
till riksräkenskapsverket över uppdebiterade och redovisade skatter.

De göromål i samband med debitering, uppbörd och redovisning av bilskatt,
för vilka redogjorts i det föregående, måste årligen utföras inom en
relativt begränsad tidrymd, som regel december—mars. För att utröna hur
stor belastning, det nu tillämpade förfaringssättet medför för länsstyrelsernas
bilavdelningar, samt det sätt, varpå arbetet i allmänhet organiserats, ha
revisorerna från överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser införskaffat
uppgifter, ägnade belysa det nuvarande uppbördssystemets verkningar och
kostnader.

Vid överståthållarämbetets bilavdelning ha under senare år utskrifterna
av skattepostförskottsanvisningarna med vidsittande skattekvitton utförts
av inom ämbetet anställd personal å övertid mot en ackordsersättning av
10 öre per styck eller, där den skattskyldiges namn och adress tryckts med
citografmaskin, med 7 öre per styck. För kollationering, utskrift av debiteringslängder,
maskinräkning, anteckning å registerkorten om inbetalning
o. d. har extra personal anställts. För 1950 års ordinarie skatteuppbörd ha
i ackordsersättning utbetalats 2 897 kronor, varjämte avlöningen för den
extra personalen uppgått till 3 843 kronor. De här nämnda extra kostnaderna
utgjorde sålunda 6 740 kronor. Vid bedömandet av dessa kostnader
bör erinras, att viss tryckning av de skattskyldigas namn och adress utförts
med den citografmaskin, som anskaffats för bensinavdelningens behov.

Av den reguljära personalstyrkan vid bilavdelningen tjänstgöra två under
hela året på bilskatteexpeditionen. Härtill kommer den personal, som kan
avdelas för det ordinarie skattearbetet i januari och eventuellt i februari
samt för debiteringsarbetet före varje årsskifte. Under år 1950 voro två

279

kontorsbiträden stadigvarande avdelade för arbete med skatten i januari.
Härutöver hade ytterligare två kontorsbiträden omplacerats från annan avdelning.
För debiteringsarbetet var ett kontorsbiträde avdelat för hjälp åt
skatteexpeditionen under 50 arbetsdagar.

Vid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län sysselsätter arbetet med debitering
av bilskatt under hela året helt eller delvis två personer, en kontorist
och ett kontorsbiträde. I den utsträckning så kan ske överföres dessutom
från taxerings- eller uppbördsavdelningen eller från landskansliet personal
under januari månad, då det mest brådskande arbetet utföres, samt även
under följande månader för efterarbete. I övrigt anställes extra personal,
vid 1950 års debiteringsarbete 12 personer. Arbetet har endast i mindre omfattning
skett å övertid. Kostnaderna för överförd personal uppgingo för
1950 års bilskatt till 5 027 kronor, varav 185 kronor övertidsersättning, samt
för tillfällig personal 2 465 kronor, varav 158 kronor övertidsersättning, eller
sålunda totalt 7 492 kronor.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anställde för debitering och förberedelsearbeten
till ordinarie uppbörden av bilskatt för 1950 två extra befattningshavare
samt anlitade i övrigt såväl bilavdelningens som annan länsstyrelsens
personal under övertid. Extra personalens arbetstid uppgick till 137 timmar
och övertidstimmarna till 551 eller tillhopa 688 timmar. Kostnaden härför
belöpte sig till 2 250 kronor. Länsstyrelsen upplyser emellertid, att
denna kostnad skulle ha stigit till det dubbla, om icke det från bensinavdelningen
övertagna adressregistret detta år hade kommit till användning för
adressering av försändelserna.

Länsstyrelsen i Örebro län uppgiver sig i görligaste mån undvika att
möta den extrabelastning, som den ordinarie bilskatteuppbörden utgör, med
anlitande av personal mot övertidsersättning. Själva skattepåföringen i
bilregistret påbörjas redan i december, så att påföringen i stort sett är slutförd
till årsskiftet. Påföringen är till att börja med endast preliminär, varför
justeringar, som föranledas av under arbetets gång inkommande anmälningar
till registret, måste vidtagas, innan påföringsarbetet kan anses
avslutat. I huvudsak tillfälligt anställd personal anlitas därefter för färdigställande
av automobilskattepostförskott, upprättande av debiteringslängder
m. in. Under 1950 års ordinarie uppbörd av bilskatt anlitades extra arbetskraft
för en kostnad av 1 100 kronor motsvarande 550 arbetstimmar.
I stor utsträckning anlitades länsstyrelsens stadigvarande personal å bilavdelningen,
ehuru utan anlitande av övertid. Avlöningskostnaderna till denna
personal enbart för den ordinarie bilskatteuppbörden kunna uppskattningsvis
anslås till 1 500 kronor. Det må därvid dock påpekas, att länsstyrelsen för
att nedbringa den extra arbetsbelastningen under ordinarie bilskatteuppbörden
åren 1949 och 1950 utnyttjat de tryckplåtar, som användes för bensinransoneringskorten,
för adressering av bilskattepostförskotten.

Vid länsstyrelsen i Kalmar län utföres allt arbete, i den mån detsamma
icke kan utföras under tjänstetid, av länsstyrelsens personal å övertid. Antalet
övertidstimmar för 1950 års uppbörd utgjorde 847. Totalt utgjorde
länsstyrelsens kostnader för denna uppbörd 3 097 kronor.

280

Vid länsstyrelsen i Kristianstads län påbörjades debiteringen den 20 december
1949 med anteckning å registerkorten av debiteringsår och debiterat
belopp. Arbetet utfördes av en för detta ändamål särskilt anställd person,
och åtgingo därför ca 8 arbetsdagar, varför ersättning utbetalades med ca
100 kronor. Kontroll av den sålunda gjorda debiteringen verkställdes av den
vid länsstyrelsen förordnade debiteringsförrättaren. Detta arbete utfördes
huvudsakligen utom den ordinarie arbetstiden, och åtgingo därför 5 arbetsdagar,
varför debiteringsförrättaren erhöll kompensation i motsvarande antal
fridagar. Granskning av debiteringen verkställdes slutligen av en därtill
förordnad tjänsteman å landskontoret, som beräknat att därför åtgått ca
6 arbetsdagar. För debiteringen å registerkorten åtgingo sålunda sammanlagt
19 arbetsdagar. Utskrivningen av skatteavier och bilskattekvitton, som
sker för hand, utfördes under tiden 2—10 januari 1950 av 10 för detta ändamål
anställda extra personer. Ersättning utgick efter 1 krona 60 öre i timmen.
Den sammanlagda kostnaden för detta arbete uppgick till 846 kronor.
Debiteringslängden upprättades under tiden 2—22 januari. Länsstyrelsen
hade ursprungligen avsett att arbetet därmed skulle utföras av en extra
anställd. Då emellertid sådan hjälp kunde erhållas endast under fyra dagar
kostnaden därför ingår i ovan nämnda 846 kronor — överlämnades arbetet
till ett skrivbiträde å kassaavdelningen. Den sammanlagda tid, som
åtgått för längdens upprättande, torde kunna beräknas till 15 arbetsdagar.
Kollationering av debiteringslängd samt skatteavier och skattekvitton verkställdes
av två extra anställda -—- av vilka en sedermera jämväl upprättade
restlängden — med biträde av en och stundtals flera å länsstyrelsen anställda
skrivbiträden. Arbetet — inberäknat vad som åtgick för upprättande
av restlängd — tog ungefär 6 veckor i anspråk; ersättning till de två extra
anställda utgick med sammanlagt 540 kronor. För upprättande av »Redogörelse
för automobilskattekvitton, vilka av postverket redovisats såsom
icke inlösta» samt för anteckning i bilregistret om skattebetalning kunna
beräknas ha åtgått ca 14 arbetsdagar för en person. Arbetet därmed utfördes
emellertid av två vid länsstyrelsen anställda skrivbiträden och verkställdes
såväl inom som utom ordinarie tjänstetid. Kompensation för den å icke
ordinarie tjänstetid förlagda delen av arbetet utgick med sammanlagt 7
fridagar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uppger, att debiteringen av bilskatt hittills
kunnat utföras utan att länsstyrelsen i nämnvärd omfattning behövt
taga extra personal i anspråk. Bilregistrets nuvarande omfattning utesluter
emellertid enligt länsstyrelsens mening, att debiteringen i framtiden kan
äga rum utan att länsstyrelsen regelmässigt anlitar extra personal för ändamålet.
Bestyret med utskrivandet av skattekvitton (vilket utföres å beting)
och övrigt förberedelsearbete för den ordinarie uppbörden har på senare
år helt fått anförtros extra personal. Enligt länsstyrelsens erfarenheter blir
ett sådant arrangemang billigare för statsverket än om arbetet utföres av
länsstyrelsens stadigvarande personal å övertid. För 1950 års ordinarie bilskatteuppbörd
hade länsstyrelsens anställd extra personal i följande om -

281

fattning: tre personer under en månad och dessutom sex personer under en
halv månad, d. v. s. sammanlagt 150 dagsverken. Kostnaderna för arbetet
uppgingo år 1950 till 1 888 kronor.

Vid länsstyrelsen i Gävleborgs län ombesörjes debiteringen av bilskatten
av den ordinarie personalen å bilavdelningen under tjänstetid och utan
anlitande av extra personal. Kollationeringen av debiteringen utföres under
tjänstetid av debiteringsförrättaren tillsammans med en befattningshavare
från bilavdelningen. Utskrivning och kollationering av skattekvittona ombesörjes
av den ordinarie personalen å bilavdelningen samt av extra personal
såväl under ordinarie arbetstid som å övertid. Under januari bruka minst
en person av den ordinarie personalen samt tre extra kvinnliga biträden
vara sysselsatta med uppbörden under ordinarie arbetstid. Å övertid brukar
förutom nämnda tre extra biträden jämväl bilavdelningens kvinnliga ordinarie
personal om 6 personer arbeta med uppbörden. Antalet utförda dagsverken
vid senaste uppbörden torde få beräknas till 80 och antalet övertidstimmar
till 234. övertidsersättningen till den ordinarie personalen uppgick
vid senaste uppbörd till 792 kronor 74 öre. Ersättningen till den extra
personalen utgjorde 445 kronor 28 öre. Länsstyrelsen anmärker, att kostnaderna
blivit ovanligt låga på grund av att för uppbörden använts det plåtregister,
som fanns upplagt för tryckning av adresser å bensinransoneringskorten.
Användningen av detta register visade sig medföra så stora fördelar
ur kostnads- och arbetssynpunkt, att länsstyrelsen jämväl efter bensinransoneringens
upphävande höll registret aktuellt för användning icke blott
beträffande motorcyklar utan även vad avsåg personbilar vid 1950 års
uppbörd. Efter denna tidpunkt har dock registret icke aktualiserats.

Även länsstyrelsen i Värmlands län uppger sig för tryckning av adresser
å skattepostför skot ten för 1950 års bilskatteuppbörd ha använt sig av bensinavdelningens
adressplåtar. Adresstryckningen verkställdes genom folkbokföringens
försorg. Utskrift av skattepostiorskott för släpvagnar och
vissa andra fordonskategorier, vilka icke berörts av bensinransoneringen,
ävensom upprättande av skattelängder, kollationering och summering utfördes
av bilavdelningens ordinarie personal med hjälp av en extra befattningshavare,
som tidigare tjänstgjort såsom föreståndare för bensinavdelningen
och fortfarande kvarstod i tjänst i avvaktan på uppsägningstidens
utgång. Förenämnda arbeten liksom arbetet med skattedebiteringen utfördes
under ordinarie arbetstid under januari månad. Under tidigare år, då adressregister
saknades, har utskrift av skattepostförskotten utförts av i huvudsak
bilavdelningens biträdespersonal efter ordinarie arbetstid, varvid ersättning
utbetalats med 4 öre per postförskottsanvisning. Skattedebitering, upprättande
av skattelängder, kollationering och summering har därvid utförts
under ordinarie arbetstid utan extra personal. Extrakostnaden för 1950 års
bilskatteuppbörd uppgick till 544 kronor, utgörande avlöning från krisanslaget
till ovannämnda extra befattningshavare. Härtill kommer dock viss
kostnad för aktualiseringen av adressregistret (ändring och nyprägling av

282

adressplåtar) efter bensinransoneringens upphörande. För år 1949 uppgingo
kostnaderna för utskrift av skattepostförskotten till 627 kronor.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uppgiver att den extra arbetsbelastningen,
som tidigare, då antalet fordon var mindre, brukade utföras av den
ordinarie personalen under normal arbetstid, numera i betydande omfattning
måste fullgöras å övertid. Antalet dagsverken uppgick under 1950 till
227, varav 30 dagar övertidstjänstgöring. För dessa arbeten ha utbetalats
sammanlagt 3 355 kronor.

Såsom av det föregående delvis framgår, ha vid flera länsstyrelser i kostnadsbesparande
syfte de adressplåtar, vilka upplades i samband med bensinransoneringens
utförande för adresstryckning av ransoneringskort in. in.,
utnyttjats — förutom för sitt egentliga ändamål — jämväl för tryckning
av vissa handlingar för bilskattedebiteringen. Några länsstyrelser, bl. a. i
Malmöhus län, ha funnit det ekonomiskt att förfara så även sedan bensinransoneringen
upphävts i oktober 1949. Kostnaderna för uppbörden ha
därvid visat sig kunna nedbringas. Länsstyrelsen i Malmö har sålunda i skrivelse
den 17 december 1949 underrättat chefen för inrikesdepartementet
härom samt därvid i en promemoria angivit beräknade kostnadsbesparingar.
Bortsett från dessa besparingar har länsstyrelsen ansett det utgöra en beredskapsåtgärd,
exempelvis för civilförsvaret, att adressplåtarna en gång
årligen aktualiseras. I anledning av förevarande framställning har riksbyrån
för folkbokföringen i skrivelse till samtliga länsstyrelser den 6 mars 1950
rekommenderat, att plåtmaterialet tills vidare arkiveras, därest ej länsstyrelsen
finner sig böra anställa försök som nyss nämnts.

Enligt den nyssnämnda promemorian skulle adressplåtarna vid länsstyrelsen
användas för tryckning av adresser å skatteavierna till länets bilskattekvitton
samt fordonens registreringsmärken å debiteringslängderna.
De härför uppkomna kostnaderna för debitering av skatt samt övrigt arbete
för färdigställande av 1950 års bilskattekvitton beräknade länsstyrelsen preliminärt
till sammanlagt 2 754 kronor 60 öre. Antalet adressplåtar utgjorde
38 850. De faktiska kostnaderna visade sig sedermera uppgå till 2 747 kronor,
varav 390 kronor för aktualisering av plåtregistret fram till årsskiftet
1949/50. Till jämförelse må nämnas att länsstyrelsens kostnader för färdigställande
av 1949 års skattekvitton uppgick till 4 129 kronor, varför en besparing
uppkommit med 1 382 kronor, trots att antalet registrerade fordon
vuxit med ca 2 500 under år 1949. Under år 1950 beräknas antalet registrerade
fordon öka med ca 8 000 till 48 850. Kostnaden för arbetet med färdigställande
av 1951 års bilskattekvitton beräknar länsstyrelsen till totalt 4 554
kronor, varav 1 589 kronor hänföra isig till kostnaderna för präglingsarbetet.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, äro
länsstyrelserna ålagda omfattande och betydelsefulla uppgifter med avseende
å automobilskattens debitering, uppbörd, indrivning och redovisning.
Även postverket har i samband med uppbörden av denna skatt rätt betydande
arbetsuppgifter. Med hänsyn till det nuvarande uppbördssystemets ut -

283

formning åsamkar i varje fall den ordinarie bilskatteuppbörden länsstyrelserna
en väsentlig arbetsbörda, som liårt belastar bilavdelningarna under
tiden december—mars. Göromålcn, vilka till övervägande del utföras för
hand, åvila personalen vid sidan av det löpande arbetet, men uppgiften är
numera av en sådan storleksordning, att den reguljära personalen icke medhinner
densamma under den egentliga arbetstiden, varför olika extraordinära
åtgärder varje år måste vidtagas för att möta den ökade arbetsbelastningen.
På sina håll utföras göromålcn huvudsakligen av personalen å övertid, vilket
medför betydande kostnader. Vid andra länsstyrelser åter anställes för
uppgiften extra personal, vilket visserligen i regel torde medföra någon begränsning
av de direkta extrakostnaderna i jämförelse med övertidsersättningarna,
men å andra sidan föranleder denna anordning vissa olägenheter.
Då ifrågavarande personal saknar erforderlig vana vid arbetsuppgifterna,
måste sålunda till förebyggande av felaktigheter viss kontroll alltid utövas
av den ordinarie personalen, vilket givetvis i sin tur medför en viss extra
belastning. De mera ansvarsfulla uppgifterna komma därför under alla förhållanden
att förbehållas den reguljära personalen, vilken måste dimensioneras
med hänsyn härtill. Därtill kommer, att den långvariga toppbelastning,
varom här är fråga, kan komma att på längre sikt påverka behovet
av fast personal vid bilavdelningarna.

Vid det nuvarande uppbördssystemets tillkomst år 1924 uppgick antalet
skattepliktiga fordon till endast ca 80 000. Med en sådan omfattning medförde
uppbördsförfarandet icke något nämnvärt problem för länsstyrelserna,
och de nuvarande olägenheterna därav torde då knappast heller ha varit
mera framträdande. Sedermera har emellertid fordonsbestandet starkt stigit,
och antalet skattepliktiga fordon uppgår f. n. till ca 500 000. Sedan bensinransoneringen
numera upphört samt fordonsimporten till viss del blivit fri,
kan antalet fordon beräknas växa i särskilt snabb takt. I samband därmed
har man anledning förmoda, att stora svårigheter och kostnader komma att
uppstå för länsstyrelserna för uppgiftens lösande. En förenkling och omläggning
av gällande uppbördsförfarande i syfte att rationalisera och förbilliga
den nuvarande arbetsprocessen framstår därför såsom särskilt angelägen.
Olika utvägar kunna i sådant sylte prövas.

Revisorerna vilja till en början erinra om att i den allmänna diskussionen
ifrågasatts ett utbyte av fordonsskatten mot en lämpligt avvägd skatt på
drivmedel, varvid avsikten sålunda varit att sistnämnda skatt ensam skulle
bära samtliga med vägväsendet sammanhängande kostnader. Förutom lättnader
i avseende å det administrativa förfarandet skulle en sådan åtgärd
onekligen medföra fördelar även i vissa andra hänseenden t. ex. genom möjlighet
till en i viss mån rättvisare fördelning av skattebördan med hänsyn
till fordonens faktiska belastning på vägväsendet. Betydande olägenheter
synas emellertid även vara förknippade med en sådan omläggning. Svårigheter
torde sålunda komma att uppstå att verkställa en lämplig gränsdragning
i förhållande till andra bensinförbrukare än motorfordon, t. ex. båtar
eller stationära motorer i industrien.

284

Även inom ramen för det nuvarande uppbördssystemet torde emellertid
vissa åtgärder i kostnadsbesparande syfte kunna övervägas. Sålunda synes
en icke oväsentlig arbetslättnad kunna vinnas genom viss omläggning av
det nuvarande debiteringsförfarandet. Enligt 1 § i 1924 års kungörelse skall
fordonsskatt påföras vederbörande för varje kalenderår, så länge fordonet
är underkastat skatteplikt. Med hänsyn härtill måste f. n. årsskattebeloppen
årligen påföras registerkorten vare sig dessa belopp undergått någon förändring
eller ej. Enbart för dessa göromål beräknar t. ex. överståthållarämbetet
50 arbetsdagar årligen för en befattningshavare. Förfarandet borde
kunna avsevärt förenklas exempelvis på så sätt, att registreringsmyndigheten,
sedan ett fordon registrerats eller ombesiktigats, fastställde dess årliga
skatt en gång för alla samt att anteckningar i registerkorten verkställdes
endast då detta enligt till myndigheten ingivet ombesiktningsinstrument
undergått någon förändring. Härigenom skulle de årligen återkommande debiteringarna
bortfalla och debiteringsgöromålen i övrigt fördelas jämnare
över hela året. Även de årligen återkommande anteckningarna i registret
om verkställd betalning för skattekvitton, som inlösts genom postverket,
synas kunna slopas eller i varje fall avsevärt förenklas. I stället borde anteckning
i registret verkställas endast när skattekvitton icke inlösas genom
postverket under ordinarie uppbördstermin ävensom då skattekvitto inlösts
hos länsstyrelsen under tiden mellan utgången av terminen och dagen
för restlängds utsändande.

En annan tänkbar möjlighet att minska olägenheterna av det nuvarande
uppbördsförfarandet vore en viss utsträckning av den för uppbördsgöromålen
fastställda tidrymden. Den nuvarande uppbördsterminen, som varit gällande
allt sedan bestämmelsernas tillkomst år 1924, framstår numera i betraktande
av den väsentliga ökning fordonsbeståndet undergått såsom föga
tidsenlig. Om uppbördsterminen framflyttades något, skulle göromålen fördelas
jämnare på den reguljära personalen och kostnaderna för extrapersonal
samt övertidsersättningar m. m. därigenom kunna nedbringas. Det är
möjligt, att någon mera väsentlig utsträckning av terminen icke är lämplig
ur effektivitetssynpunkt, vilken fråga dock bör bliva föremål för närmare
prövning.

En svaghet, som vidlåder det nuvarande bilregistret, är onekligen dess
avsaknad av varje möjlighet till mekanisering av göromålen, vilket bl. a.
medför att uppgifter i registret kunna mångfaldigas eller överföras till andra
register endast genom direkta avskrifter på manuell väg. En sådan arbetsmetod
är föga rationell och dessutom kostnadskrävande. Länsstyrelsen i
Örebro beräknar sålunda kostnaden enbart för dessa arbetsuppgifter till lågt
räknat ca 7 000 kronor för år. Från bilregistret förekommer nu en rapportgivning
av betydande omfattning. Författningsenligt lämnar sålunda registret
fortlöpande uppgifter till centrala automobilregistret och militärregistret.
Kommunikation upprätthålles vidare med länsstyrelsens civilförsvarsavdelning
och med den civila trafikledningen. Länsstyrelsen i Göteborg
lämnade under år 1949 uppgifter av nämnt slag till ett antal av sammanlagt

285

ca 28 000. Därutöver användes bilregistret såsom underlag för rapportering
av en mångfald uppgifter av skilda slag. Med hänsyn härtill förefaller det
icke osannolikt att en viss mekanisering av de nuvarande registren, t. ex. genom
övergång till plåtregister eller hålkortssystem, varigenom på mekanisk
väg skulle kunna framställas för olika specialregister erforderliga uppgifter
eller utföras för bilskatteuppbörden erforderligt arbete, skulle kunna medföra
besparingar av såväl arbetskraft som kostnader. Framhållas må, att redan
nu en viss mekanisering av göromålen genomförts därigenom att — som
av den lämnade redogörelsen framgår — vissa länsstyrelser funnit sig i kostnadsbesparande
syfte böra använda de i samband med bensinransoneringens
införande upplagda adressplåtarna förutom för tryckning av ransoneringskort
jämväl i samband med bilskatteuppbörden. Enligt uppgift från länsstyrelsen
i Malmö, som försöksvis tillämpar detta system även efter bensinransoneringens
hävande, ha besparingar och förenklingar i uppbördsförfarandet
därigenom kunnat vinnas för länsstyrelsens del. Därest det skulle
visa sig, att kostnadsbesparingar mera allmänt äro att vinna på denna väg,
torde därför förtjäna prövas, om icke systemet lämpligen kunde finna tilllämpning
jämväl inom andra län. Det må framhållas, att möjligheterna att
på här ovan antytt sätt rationalisera göromålen på länsstyrelsernas bilavdelningar
gjorts till föremål för vissa undersökningar inom statens organisationsnämnd.

Slutligen må framhållas, att det postförskottsförfarande, som ligger till
grund för uppbördssystemet, numera framstår såsom opraktiskt och föga
tidsenligt. En anpassning av uppbörden efter nu tillämpade uppbördsformer
torde därför förtjäna övervägas. Härvid synes lämpligt att anknyta antingen
till ett system med kvittensmärken, motsvarande det som tillämpas vid betalning
av t. ex. radiolicenser, eller ett förfarande i närmare överensstämmelse
med det som ifrågakommer vid uppbörd av direkta skatter.

Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna föreslå, att åtgärder övervägas
i syfte att förenkla och rationalisera debiteringen och uppbörden av
automobilskatten på sätt här ovan antytts.

§ 29.

Fondering av vattenregleringsavgifter.

Enligt 4 kap. 14 § vattenlagen är ägare av strömfall, för vars räkning
vattenreglering verkställts, under vissa förutsättningar skyldig att erlägga
en av vederbörande vattendomstol fastställd årlig avgift. De avgifter, som
på grund av nämnda stadgande inflyta, skola jämlikt 4 kap. 15 § vattenlagen
användas dels till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet,
som vållas genom företaget och för vilken ersättning icke blivit av vattendomstolen
bestämd, samt till gottgörelse för sådan skada och olägenhet,
dels ock för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd, som beröres
av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning,
eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel,

286

jordbruk, hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.
Avgifterna inbetalas till vederbörande länsstyrelse och skola göras räntebärande
genom medlens insättande i bank. Om användning av vattenregleringsavgifter
skall framställning göras hos Kungl. Maj :t och ingivas till
länsstyrelsen.

Sedan år 1943 utgår vattenregleringsavgift även vid reglering enligt 1939
års lag om tillfällig vattenreglering. Om sådan reglering kan antagas medföra
avsevärt men för den bygd, som beröres av företaget, eller om den
båtnad som vinnes är av stor betydelse, skall för tillgodoseende av sådant
allmänt ändamål beträffande bygden, för vilket vattenregleringsavgifter
bl. a. kunna tagas i anspråk, avgift utgå för företaget med skäligt belopp,
minst 2 000 och högstlö 000 kronor om året, fr. o. in. det halvår, då tillståndet
först tages i anspråk.

Regleringsavgifterna utdömdes tidigare, åtminstone för Norrlands vidkommande,
med jämförelsevis låga belopp. För ett antal regleringar åren
1927—1940 i Lule och Skellefte älvar samt Indalsälven ha utdömts mellan
15 och 60 öre per vunnen turbinhästkraft, varierande för utbyggda och icke
utbyggda fall. Under senare år ha högre avgifter brukat utdömas. Vid
Näcktens reglering fastställdes avgiften år 1948 till omkring 1 krona per
turbinhästkraft. Vid reglering av Kvarnbergsvattnet, tillhörande Faxälvens
flodområde, ha år 1949 utdömts 2 kronor per turbinhästkraft för utbyggda
och 1 krona för icke utbyggda fall. Även år 1950 ha utdömts 2 kronor
per turbinhästkraft för utbyggda fall, nämligen för regleringen av Vojmsjön
i Ångermanälven.

Vid utgången av budgetåret 1949/50 uppgingo de till länsstyrelserna inbetalade
avgifterna med upplupna räntor samt utgifterna därifrån till följande
belopp.

Län	Avgifter	Räntor	Summa inkomster	Utgifter
Östergötlands........	85 456	20 239	105 695
Jönköpings..........	92 173	20 112	112 285	65 000
Älvsborgs ............	81 285	6 786	88 071	—
Skaraborgs ..........	1 170	—	1 170	—
Kopparbergs.........	167 367	35 367	202 734	607
Västernorrlands......	95 852	11 537	107 389	652
Jämtlands...........	577 629	17 265	594 894	227 630
Norrbottens..........	997 435	38 352	1 035 787	857 309
Summa	2 098 367	149 658	2 248 025	1151098

Beträffande dessa medels användning i de olika länen ha revisorerna inhämtat
följande.

I Östergötlands län har genom beslut i juli 1950 10 250 kronor ställts till
förfogande för inköp av en bevakningsbåt för fisket i Sömmen. Några planer
beträffande medlens användning i övrigt föreligga icke. Icke heller i
Älvsborgs län föreligga några planer för medlens användning.

På förslag av länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län har Kungl.
Maj :t i december 1948 av ifrågavarande av länsstyrelsen i Jönköpings län

287

förvaltade medel ställt 65 000 kronor till förfogande för användning till
olika ändamål för bygdens behov, såsom fiske, vägar, elektrifiering m. m.

Jämlikt Kungl. Maj :ts beslut har länsstyrelsen i Kopparbergs län år 1949
gjort en inventering av de behov, som kunde ifrågakomma för bidrag av
regleringsmedel. Ansökningar ha inkommit till ett belopp av sammanlagt
765 085 kronor, alltså långt mer än vad som står till förfogande. Länsstyrelsen
har hos Kungl. Maj :t föreslagit, att viss del, minst 25 000 kronor, avsättes
för framtida användning och återstoden fördelas i enlighet med ett
av länsstyrelsen uppgjort förslag. Under hösten 1950 ha i enlighet med
Kungl. Maj :ts beslut utbetalningar å sammanlagt 18 000 kronor skett av
de fonderade medlen.

I Västernorrlands län ha vid domstol yrkats skadeersättningar i anledning
av reglering av vissa sjöar i Lidens socken. Detta torde medföra att
omkring 12 000 kronor av regleringsavgifterna få anses disponerade. I övrigt
har inkommit endast en ansökning — avseende elektrifieringskostnad
— vilken av länsstyrelsen överlämnats till Kungl. Maj :t. Några särskilda
planer för medlens användning i övrigt föreligga icke.

Inom Jämtlands län ha hittills verkställda utgifter avsett elektrifieringsföretag
samt regelbunden båttrafik på sjön Torrön. Genom beslut under år
1950 har Kungl. Maj :t medgivit, att framdeles inflytande regleringsavgifter
få tagas i anspråk för amortering och förräntning av lån, som upptages för
elektrifieringsändamål. Härigenom ha förutsättningar skapats för igångsättande
av företag av större omfattning än som eljest varit möjligt.

Norrbottens län intager beträffande utgifterna av vattenregleringsmedel en
särställning. Vid regleringen av Lule älv underlät vattendomstolen av särskilda
skäl att utdöma ersättning för skador och olägenheter, som åsamkades
lapparna, och hänvisade till att regleringsavgifterna borde användas
för ändamålet. Hittills verkställda utbetalningar ha avsett dels medel, som
av Kungl. Maj :t i administrativ ordning anvisats för lappväsendets behov,
dels ock skadeståndsbelopp, som utdömts av vattendomstolen. Härjämte har
till länsstyrelsen inkommit en ansökan om bidrag till elektrifiering av vissa
byar i Jokkmokks socken.

Revisorernas uttalande. De enligt 4 kap. 14 § vattenlagen utgående, av
länsstyrelserna förvaltade vattenregleringsavgifterna äro avsedda att användas
— förutom för mötande av eventuellt uppkommande oförutsedda skadeersättningsanspråk
— även för vissa i vattenlagen angivna ändamål för de
bygder, som beröras av vattenregleringar. Alltsedan avgifterna av vederbörande
regleringsföretag började inbetalas till länsstyrelserna, har emellertid
förefunnits en tendens till fondering av dessa medel, ett förhållande som
påtalats i olika sammanhang. Sålunda funno 1937 års statsrevisorer angeläget,
att en utredning kom till stånd, huru de fonderade avgifterna lämpligen
borde nyttiggöras, och år 1944 genomfördes en ändring av vattenlagen
i syfte att skapa ökade förutsättningar för medlens användning för avsedda
ändamål.

288

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att vattenregleringsavgifterna
i flera av de län, där sådana avgifter förekomma, numera tagits i anspråk
för olika ändamål för bygdens behov eller att i vart fall medlens
nyttiggörande är att motse inom en nära framtid. På andra håll åter ha
dessa medel ännu icke kommit till användning för avsedda ändamål, eller
ock har så skett i endast begränsad omfattning.

I de län, där inventeringar verkställts rörande förekomsten av sådana ändamål
och behov, för vilka avgifterna utdömas, ha åtskilliga önskemål anmälts
om bidrag av vattenregleringsmedel. Enligt revisorernas mening finnes
anledning antaga, att i de län, där medlen ännu icke kommit till användning,
tillräcklig kännedom saknas om de ändamål för vilka medlen
äro avsedda. Det synes revisorerna med hänsyn härtill önskvärt, att likartade
undersökningar komma till stånd även inom sistnämnda län.

289

Civildepartementet.

§ 30.

Sjukvårdskostnader, sjukledigheter och sjukpensionering inom
statsförvaltningen.

För statsförvaltningen gällande bestämmelser angående sjukvård finnas
meddelade i 41—48 §§ statens allmänna avlöningsreglemente (Saar). Dessa
bestämmelser — vilka med i sak oförändrat innehåll upptagits från tidigare
gällande avlöningsreglementen -— innebära i huvudsak följande.

Tjänsteman erhåller på statens bekostnad vid sjukdom läkarvård jämte
läkemedel samt vid skada till följd av olycksfall i tjänsten, som medfört
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, jämväl andra till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet
nödiga hjälpmedel, allt i den omfattning och under de villkor, som i reglementet
stadgas eller av Kungl. Maj :t för särskilt fall bestämmas (41 § 1
mom. första stycket).

Läkarvård, som enligt reglementet bekostas av statsmedel, skall som regel
ombesörjas av särskilda, för sådant ändamål anställda verksläkare i enlighet
med viss av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion (42 §).

Tjänsteman är berättigad att kostnadsfritt anlita verksläkaren för erhållande
av läkarvård och intyg, som i tjänsten erfordras rörande tjänstemannens
hälsotillstånd. Erfordras för ställande av diagnos röntgen- eller annan
undersökning, som ej lämpligen kan utföras av verksläkaren, skall jämväl
kostnaden för sådan undersökning bestridas av statsmedel. Kostnader för
erforderlig läkarvård samt för intyg och undersökning, som nyss sagts, må
bestridas av statsmedel även i de fall, då tjänsteman uppehåller sig å sådan
ort, att han icke lämpligen kan anlita verksläkaren, eller då vid trängande
behov av läkarvård verksläkaren icke hinner anlitas (43 § 1 mom).

Kostnad för anlitande av läkare, som specialiserat sig på behandling av
vissa sjukdomsformer, bestrides vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av
tuberkulos helt och eljest till tre fjärdedelar av statsmedel, under förutsättning
att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen enligt ovannämnda
bestämmelser ägt anlita, förklarat sådan specialistvård nödvändig
samt verksläkaren antingen själv lämnat anvisning på eller ock godkänt
valet av specialist. Utan hinder härav skall dock kostnad för specialistvård,
som meddelas på poliklinik vid allmänt sjukhus, bestridas helt av statsmedel
(44 § 1 mom.).

Kostnaderna för vård å allmänt sjukhus ersättas, i den mån ej annorlunda
stadgas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av tuberkulos helt och
eljest till hälften av statsmedel, under förutsättning att verksläkaren eller
annan läkare, som tjänstemannen ägt anlita, förklarat sjukhusvård nödvändig.
Vid bestämmande av ersättningens storlek skola kostnaderna beräknas:
a) i fråga om egentlig sjukhusvård enligt den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal samt b) i fråga om vård å sinnessjukhus
enligt den för salspatient vid dylikt sjukhus fastställda avgiften. Prövar
verksläkaren eller den för vården ansvarige sjukhusläkaren den sjukes tillstånd
kräva vård i halvcnskilt rum eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i
enskilt rum, eller finner vederbörande myndighet med hänsyn till andra sär19—5080i9.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. 1.

290

skilda förhållanden dylik vård erforderlig, må, utan hinder av vad ovan
stadgas, av statsmedel bestridas, vid olycksfall i tjänsten samt vid fall av
tuberkulos hela kostnaden för vården och eljest den del av sagda kostnad,
som överskjuter halva beloppet av den för sjukhuset fastställda legosängsavgiften
för plats å allmän sal (45 § 1 mom. första, andra och tredje styckena).

Av statsmedel bestridas kostnaderna för läkemedel, som föreskrivits antingen
av verksläkaren eller annan läkare, vilken tjänstemannen ägt anlita,
eller ock av specialist, till vilken tjänstemannen enligt förberörda bestämmelser
hänvänt sig (46 § 1 mom.).

I 47 och 48 §§ äro vidare meddelade föreskrifter angående bestridande
av kostnader för bad, massage m. m. samt för resor och sjuktransporter.
Slutligen har i 49 § stadgats, att till avliden tjänstemans dödsbo skall såsom
begravningshjälp utbetalas på visst sätt beräknat belopp.

Med tjänsteman enligt förberörda bestämmelser avses sådan befattningshavare
vars tjänst åsatts viss i Saar närmare angiven lönegradsbeteckning,
dock att aspiranter och extra tjänstemän med mindre än sex anställningsmånader
allenast i viss begränsad omfattning äro berättigade till sjukvård
på statens bekostnad.

Statsverkets kostnader för den lönegradsplacerade personalens sjukvård
m. m. redovisas som regel å en särskild anslagspost under de olika myndigheternas
omkostnadsanslag. I vederbörande huvudböcker plägar därjämte
för varje budgetår lämnas en specifik redovisning av här ifrågavarande utgifter
med fördelning på vissa i kungörelsen 1941: 535 föreskrivna undertitlar.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att på grundval av sålunda tillgängliga
sifferuppgifter närmare undersöka, i vad mån de statliga sjukvårdskostnaderna
undergått några mera påtagliga förändringar under den senast
förflutna tioårsperioden. I nedanstående tablå har gjorts en sammanfattning
av resultatet av undersökningen, som ansetts kunna lämpligen begränsas till
följande för olika grenar av statsförvaltningen representativa myndigheter,
nämligen Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt
hovrätten för övre Norrland, fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna,
utrikesdepartementet, försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen jämte länsarkitektsorganisationen, tullverket,
skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, kommerskollegium,
lotsverket, patent- och registreringsverket, medicinalstyrelsen
och statens sinnessjukhus, karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet och
samtliga länsstyrelser.

Utgiftsslag	1941/42	1943/44	1945/46	1947/48	1949/50
Ersättning åt verksläkare .. .	133 449	150 791	163 500	248 881	335 008
Sjukhusvård...............	89 499	97 910	111 498	120 409	149 914
Medicin...................	125 734	156 226	194 186	226 466	310 451
t Sjukvård i övrigt..........	110 830	145 943	201 631	286 623	404 231
Begravningshjälp...........	43 430	43 758	36 845	48 130	68 653
Summa kronor	502 942	594 628	707 660	930 509	1 268 257

291

Revisorerna ha vidare från vederbörande myndigheter infordrat uppgifter
på det genomsnittliga antalet under nyssnämnda budgetår vid myndigheterna
anställda tjänstemän som varit berättigade till i Saar (motsvarande
äldre reglementen) angivna sjukvårdsförmåner. På grundval härav ha de
relativa sjukvårdskostnaderna för varje tjänsteman framräknats. Ifrågavarande
uppgifter redovisas i nedanstående tablå.

Budgetår	Totala antalet tjänstemän	Sj ukvårdskostnad per tjänsteman (kronor)
1941/42	18 932	27: —
1943/44	20 117	30: —
1945/46	20 867	34: —
1947/48	23 846	39: —
1949/50	25 854	49: —

Till ytterligare belysning av frågan ha revisorerna i nedanstående tablåer
sammanställt vissa ur den officiella statistiken hämtade uppgifter rörande
sjukvårdskostnaderna in. m. inom de tre största kommunikationsverken.
På grund av svårigheter att utan tidskrävande undersökningar i de olika
fallen särskilja de kategorier tjänstemän och arbetare, som på grund av
anställningstidens kortvarighet icke varit berättigade till här ifrågavarande
sjukvårdsförmåner, ha de i respektive tabeller intagna uppgifterna å totalantalet
anställda kommit att inkludera jämväl anställda av nu angivet slag.
Då emellertid dessa grupper äro jämförelsevis fåtaliga och ingå i ungefär
samma proportion i totalantalet för varje tidsperiod, torde den allmänna
tendens som kan utläsas ur siffrorna icke i någon större utsträckning påverkas
därav.

Postverket.

Å r	Totala kostnader för sjukvård m. m. (kronor)	Antalet anställda	Kostnad per anställd (kronor)
1945	504 375	11 992	42: —
1946	583 528	12 652	46: —
1947	662 462	14 605	45: —
1948	885 015	15 046	59: —
1949	957 053	15 647	61: —

Telegrafverket.

Å r Budgetår	Totala kostnader för sjukvård m. m. (kronor)	Antalet anställda	Kostnad per anställd (kronor)
1945	907 463	24 818	37: —
1946/47	1 154 972	27 675	42: —
1947/48	1 463 613	30 311	48: —
1948/49	1 652 183	30 774	54: —
1949/50	1 757 289	30 813	57: —

292

Statens järnvägar.

Å r	Totala kostnader lör sjukvård m. m. (kronor)	Antalet anställda	Kostnad per anställd (kronor)
1945	1 831 935	57 625	32: —
1946	2 084 202	62 006	34: —
1947	2 384 177	64 200	37: —
1948	2 924 023	68 444	43: —
1949	3 275 000	71 234	46: —

Enligt avlöningsreglementet för folkskolan utgå samma sjukvårdsförmåner
till ordinarie och extra ordinarie lärare som till de egentliga statstjänstemannen,
dock att vederbörande lärare har att själv bestrida härav föranledda
kostnader intill ett belopp av 100 kronor per redovisningsår. Statsverkets
totala sjukvårdskostnader för här avsedda personalkategorier under
sistförflutna budgetår utgjorde enligt från skolöverstyrelsen under hand inhämtade
uppgifter 181 213 kronor 52 öre, medan antalet folk- och småskollärartjänster
m. m. vid slutet av vårterminen 1950 uppgick till sammanlagt
29 153. Kostnaden per lärare skulle sålunda kunna uppskattas till omkring
6 kronor.

Vid sjukdom åtnjuta statens tjänstemän dessutom vissa förmåner i form
av tjänstledighet, varvid lönen antingen bibehålies oavkortad eller reduceras
på visst sätt. Ifrågakommande löneavdrag äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag,
av vilka A-avdraget till sitt belopp är fastställt i statens löneplansförordning,
B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget och C-avdraget är lika med
lönen. Vid fastställandet av under sjukledigheten utgående löneförmåner
tages hänsyn till vilken avdragsgrupp tjänstemannen tillhör. Avdragsgrupperna
äro tre, nämligen grupp 1, vartill hänföras aspiranter och extra tjänstemän
med mindre än 6 anställningsmånader, grupp 2, vartill hänföras aspiranter
och extra tjänstemän med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader,
samt grupp 3, vartill hänföras övriga tjänstemän.

Närmare föreskrifter angående de fall då löneavdrag skall tillämpas finnas
meddelade i 28 § Saar. Vad beträffar annan sjukdom än sådan som föranletts
av eller ådragits i tjänsten m. m. gäller därvid i huvudsak följande.

Grupp i: C-avdrag.

Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 180 dagar av ett och samma kalenderår
eller, vid sjukdom som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i en följd.

Grupp 3: Oavkortad lön under högst följande antal dagar av ett och
samma kalenderår:

25 dagar för tjänstemän tillhörande lönegraderna Ca, Ce, Cf och Cg 1—14,

20 dagar för tjänstemän tillhörande lönegraderna Ca, Ce, Cf och Cg 15—26
samt

10 dagar för tjänstemän tillhörande övriga lönegrader med här angivna
beteckningar.

Lön med A-avdrag i övrigt.

För de ordinarie tjänstemännens vidkommande äro dessa förmåner oförändrade
i förhållande till de före den senaste löneregleringen gällande avlöningsbestämmelserna.

293

Vad åter de extra ordinarie tjänstemännen beträffar, ägde dessa tidigare
vid sjukdom uppbära oavkortad lön under allenast högst sju dagar av ett och
samma kalenderår. För tid därutöver hade de att vidkännas A-avdrag, varvid
dock i fall av sjukledighet under längre tid än sex månader vederbörande
myndighet kunde bestämma om större avdrag å lönen. Såsom förutsättning
för åtnjutande av oavkortad lön gällde dessutom, att tjänstemannen
vid ingången av kalenderåret antingen uppnått minst 30 års ålder eller ock
under sammanlagt minst sex år innehaft ordinarie eller extra ordinarie anställning
i statens tjänst.

Extra tjänstemän skulle i nu avsett fall vidkännas B-avdrag under en
tid av högst sex månader av ett och samma kalenderår eller vid sjukdom,
som fortgick över årsskifte, under högst sex månader i en följd samt C-avdrag
för tid därutöver.

I anslutning till nu återgivna bestämmelser ha revisorerna funnit det vara
av intresse att lämna vissa uppgifter angående sjukledigheternas omfattning
inom statsförvaltningen. Då någon fortlöpande statistik över sjukledighetsfrekvensen
icke finnes tillgänglig utom beträffande kommunikationsverken,
för vilka särskild normalplan i berörda avseende fastställts av Kungl.
Maj :t den 14 december 1934, ha uppgifterna begränsats till att avse förenämnda
tre kommunikationsverk. I detta sammanhang må vidare omnämnas,
att Kungl. Maj :t genom beslut den 30 juni 1949 fastställt ny normalplan
för statistiken över tjänstledigheter vid kommunikations ver ken att tilllämpas
fr. o. m. år 1949. Denna normalplan skiljer sig i vissa avseenden
från den tidigare gällande, varför siffrorna för sistnämnda år icke äro direkt
jämförbara med den dessförinnan upprättade statistiken. Med hänsyn
härtill ha de i nedanstående tablåer lämnade uppgifterna, vilka avse antalet
dagar per tjänsteman som vederbörande på grund av sjukdom varit ur
tjänst, ansetts lämpligen böra omfatta tidsperioden 1944—1948.

Postverket.

Å r	Ordinarie tjänstemän	Extra ordinarie tjänstemän
manliga	kvinnliga	manliga	kvinnliga
1944	19,0	34,4	10,5	25,2
! 1945	19,5	37,7	9,2	29,1
1946	21,0	42,9	10,2	30,0
1947	22.1	42,7	13,2	32,1
1948	21,6	40,7	14,7	29,8

Telegrafverket.

Å r	Ordinarie tjänstemän	Extra ordinarie tjänstemän
manliga	kvinnliga	manliga	kvinnliga
1944	11,8	36,8	9,5	31,6
1945	12,6	38,9	10,3	26,0
1946	13,4	42,0	10,6	24,0
1947	15,0	42,4	12,1	22,8
1948	14,6	43,5	10,2	21,6

294

Statens Järnvägar.

Å r	Ordinarie tjänstemän	Extra ordinarie tjänstemän
manliga	kvinnliga	manliga	kvinnliga
1944	14,6	27,7	8,3	23,9
1945	14,2	31,7	7,7	19,5
1946	15,9	37,2	9,5	21,5
1947	17,1	42,4	11,2	22,7
1948	17,0	36,5	11,9	24,6

I Sociala Meddelanden nr 5/1950 har lämnats en redogörelse för sjukledigheten
inom statsförvaltningen enligt den undersökning som socialstyrelsen
genom kungl. brev den 10 september 1948 erhållit i uppdrag att verkställa
i samråd med likalönskommittén. Undersökningen, vars huvudsyfte varit
att belysa olikheterna mellan de manliga och kvinnliga tjänstemännens
sjukledigheter, har grundats på uppgifter från vissa statliga ämbetsverk
m. in. rörande här ifrågavarande förhållanden under år 1948. Följande i
anslutning härtill publicerade tablå, avseende antalet kortare ledigheter
i procent av samtliga av undersökningen berörda sjukledigheter, må här
återges.

V erksmyndighet Kön	Relativa antalet sjukperioder med en varaktighet av följande antal dagar
1	2—3	4—7	1—7
Centrala ämbetsverk......	män	36,4	37,2	13,3	86,9
	kvinnor	35,6	39,4	11,1	86,4
Arbetsförmedlingar........	män	32,9	35,0	13,9	81,8
	kvinnor	32,3	32,2	13,6	78,1
Sinnessjukhus.............	män	10,9	16,2	25,2	52,3
	kvinnor	14,1	12,6	19,4	46,1
Postverket................	män	7,6	12,6	23,2	43,4
	kvinnor	6,0	11,1	20,9	38,0
Telegrafverket.............	kvinnor	5,4	8,5	26,7	40,6

I detta sammanhang må slutligen nämnas att vederbörande statsmyndigheter
med vissa undantag pläga tillämpa den praxis, att de anställda under
en kortare tidsperiod, i vissa fall två men merendels tre dagar, få vara frånvarande
på grund av sjukdom utan företeende av läkarintyg. I somliga fall
är antalet sådana dagar maximerat på visst sätt per år, i andra fall åter
medgives förmånen utan inskränkning för varje ifrågakommande sjukdomstillfälle.

Gällande bestämmelser angående sjukpensionering av statstjänstemän
finnas meddelade i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente. Härutinnan
stadgas i huvudsak följande.

Annan ordinarie tjänsteman än innehavare av domarämbete är skyldig
att avgå från tjänsten, därest han till följd av sjukdom, vanförhet eller
lyte eller på grund av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oför -

295

mögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst (6 § 2 mom. första
stycket c).

Finner i dylikt fall den myndighet, som äger pröva frågan om tjänstemannens
rätt att komma i åtnjutande av pension, anledning antaga att
tjänstemannen kan tjänstgöra å sådan annan befattning till vilken han må
vara pliktig att låta förflytta sig, skall frågan, huruvida förflyttning lämpligen
bör ske, underställas Kungl. Maj :ts prövning eller, där prövningen av
nämnda fråga enligt Kungl. Maj :ts beslut ankommer på myndigheten, av
denna upptagas till avgörande (6 § 2 mom. andra stycket).

Sådan tjänsteman äger rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande
av tjänstepension, s. k. sjukpension (11 § 1 mom. första stycket c).

Grundbeloppet av ålderspension bestämmes enligt följande i 16 § nyssnämnda
reglemente angivna grunder.

Kan tjänsteman räkna minst 30 eller — i fråga om vissa befattningar —
minst 25 tjänstår, utgår hel pension, vars grundbelopp är lika med i 14
§ 2 mom. angivet s. k. begynnelse- respektive slutunderlag. Är tjänstårens
antal mindre än nu sagts, utgår avkortad pension, vars grundbelopp motsvarar
begynnelse- respektive slutunderlaget, minskat med 1/VM eller, där
för hel pension erfordras allenast 25 tjänstår, med yioo för varje full fjärdedel
av år, varmed antalet tjänstår understiger 30 respektive 25.

Beträffande sjukpensionens storlek har i 18 § reglementet stadgats följande.

Grundbeloppet av sjukpension bestämmes enligt de i 16 § angivna grunderna.
Grundbeloppet skall dock utgöra lägst 75 procent av begynnelserespektive
slulunderlaget eller, i fråga om icke-ordinarie tjänsteman med
avkortad tjänstgöringstid, av nämnda underlag reducerat i samma omfattning,
som vid avgången gällt i fråga om lönen, allt i den mån beloppet
icke härigenom överstiger grundbeloppet av den ålderspension, som skulle
hava tillkommit tjänstemannen, därest han under oförändrade förhållanden
kunnat kvarstå i sin befattning till pensionsålderns inträde.

I 7 § 2 mom. andra stycket kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 691) med
föreskrifter rörande tillämpning av 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
stadgas därjämte följande.

Har tjänsteman träffats av olycksfall i tjänsten eller åtnjutit längre fortlöpande
ledighet till följd av sjukdom eller för svag hälsas vårdande, och
föreligger på grund därav anledning ifrågasätta tjänstemannens förmåga
att för framtiden på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, skall det, om
tjänstemannen ej inkommer med ansökning att komma i åtnjutande av
tjänstepension, ankomma på vederbörande myndighet att föranstalta om
den utredning angående tjänstemannens tjänstbarhet som finnes erforderlig
samt att, om utredningen därtill giver anledning, föranstalta om prövning
av frågan om tjänstemannens rätt att komma i åtnjutande av tjänstepension
samt att, därest pensionsrätt prövats föreligga, entlediga tjänstemannen
eller göra hemställan om hans entledigande. Sådan utredning skall
verkställas senast efter ett års ledighet för befattningshavaren samt — om
utredningen ej giver anledning till sådant förfarande som nyss sagts —
därefter minst en gång årligen, så länge ledigheten varar.

Motsvarande bestämmelser finnas meddelade i 1947 års tjänstepensionsreglementen
för folkskolan respektive för arbetare.

296

Revisorerna, som funnit det vara av intresse att närmare undersöka i
vilken omfattning sjukpensionering förekommer, ha i detta hänseende från
vissa pensionsbeviljande myndigheter införskaffat uppgifter, vilka sammanställts
i nedanstående tablå. För jämförelse har antalet ålderspensioner under
motsvarande tider medtagits.

Myndighet Budgetår	Antal ålders- pensioner	Antal sjuk- pensioner	Summa pensioner	Antal sjuk-pensioner i procent av summa pensioner
Statskontoret
1945/46 .............	748	44	792	5,6
1946/47 .............	731	37	768	4,8
1947/48 .............	772	71	843	8,4
1948/49 ..............	699	84	783	10,7
1949/50 .............	679	82	761	10,8
Generalpoststyrelsen
1945/46 ..............	154	22	176	12,5
1946/47 .............	140	10	150	6,7
1947/48 .............	149	19	168	11,3
1948/49 .............	134	14	148	9,5
1949/50 .............	117	25	142	17,6
Telegrafstyrelsen
1945/46 .............	253	39	292	13,4
1946/47 .............	137	24	161	14,9
1947/48 .............	227	64	291	22,0
1948/49 .............	221	65	286	22,7
1949/50 .............	239	67	306	21,9
Järnvägsstyrelsen
1945/46 .............	856	132	988	13,4
1946/47 .............	791	no	901	12,2
1947/48 .............	833	167	1 000	16,7
1948/49 .............	978	216	1194	18,1
1949/50 .............	930	217	1 147	18,9
Statens pensionsanstalt
Lärarpersonal
1945/46 .............	471	75	546	13,7
1946/47 .............	257	49	306	16,0
1947/48 .............	659	69	728	9,5
1948/49 .............	664	84	748	11,2
1949/50 .............	627	65	692	9,4
Arbetare
1945/46 .............	266	38	304	12,5
1946/47 .............	271	56	327	17,1
1947/48 .............	289	52	341	15,2
1948/49 .............	321	41	362	11,3
1949/50 .............	381	46	427	10,8

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha
statsverkets kostnader för sjukvård in. m. undergått en kraftig stegring under
senare år både absolut och relativt sett. Det nu sagda gäller såväl de
affärsdrivande verken som statsförvaltningen i övrigt. De i det föregående
anförda sifferuppgifterna rörande sjukledighetens omfattning inom vissa
kommunilcationsverk äro icke fullt lika entydiga, men i stort sett torde där -

297

ur kunna utläsas en allmän tendens till ökning av det antal dagar per
tjänsteman som vederbörande på grund av sjukdom varit ur tjänst. Även
om direkta sifferbelägg härför icke finnas tillgängliga, tyda vissa omständigheter
på att enahanda tendens gjort sig gällande i fråga om övriga statsmyndigheter.
Likaledes synes enligt de från respektive pensionsbeviljande
ämbetsverk inhämtade upplysningarna antalet fall av sjukpensionering av
tjänstemän på sistone ha ökat.

Att uttömmande klarlägga orsakerna till nu berörda utveckling torde icke
vara möjligt annat än genom en synnerligen djupgående och tidskrävande
analys av förhållandena på förevarande område. Det ligger därför i sakens
natur, att de slutsatser som kunna dragas ur det ovan redovisade siffermaterialet
måste bliva i viss mån osäkra. Det omdömet torde emellertid vara
berättigat, att här föreligger ett problem som tarvar uppmärksamhet. Icke
minst gäller detta den iakttagna tendensen till stegring av sjukledighetsfrekvensen
under senare år. Revisorerna vilja härvidlag särskilt hänvisa
till den ur Sociala Meddelanden återgivna tablån, vilken ger vid handen att
de kortare sjukperioderna utgöra en betydande, i vissa fall helt dominerande
anpart av samtliga sjukperioder. I detta sammanhang må ock erinras
om den inom ämbetsverken tillämpade praxis, enligt vilken bortovaro från
tjänsten på grund av uppgivet sjukdomsfall medgives för ett varierande
antal dagar utan företeende av läkarintyg. Ett visst orsakssammanhang
torde här föreligga.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter vilja revisorerna understryka
angelägenheten av att vederbörande myndigheter i vad på dem ankommer
söka verka för att statsverkets kostnader för sjukvård in. m. om
möjligt nedbringas, utan att för den skull personalens berättigade intressen
åsidosättas. Särskild uppmärksamhet synes därvid böra ägnas sjukledighetsproblemet
med hänsyn till de möjligheter till missbruk av givna förmåner
som i detta hänseende onekligen föreligga.

20—5080b9. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. 1.

298

Avlagda besök.

Följande myndigheter, institutioner m. m. ha under året besökts av revisorerna.

Stockholms stad och Stockholms län

Järvafältet

Bostadsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen

Vägförvaltningen

Postverkets industrianläggningar i
Ulvsunda

AB Trafikrestauranger
Svenska spannmålsaktiebolaget
Civilförsvarsstyrelsen

Malmöhus län
Tågfärjan Malmöhus
Svenska rederiaktiebolaget Öresunds
båtar
Universitetet i Lund
Tandläkarhögskolan i Malmö

Göteborgs och Bohus län

Vägförvaltningen
Torslanda flygplats
Medicinska högskolan i Göteborg
Folkhögskolan i Ljungskile
Lantbruksnämnden, Uddevalla
Dingle lantmanna- och lanthushållsskola Hushållningssällskapet,

Uddevalla

Kopparbergs län
Lantbruksnämnden
Lantmäterikontoret i Falun samt
den särskilda skiftesverksamheten
i vissa socknar vid Siljan

AB Statsgruvors anläggningar i
Håksberg

Västernorrlands län

Vissa anläggningar inom Alnö och
Sköns kommuner
Bergeforsen

Sundsvall-Härnösands flygplats
Söråkers trädgårdsskola

Jämtlands län

Länsstyrelsen
Jämtlands flygflottilj
Länsarbetsnämnden
Länsbostadsnämnden
Pensionsstyrelsens sjukhus i Åre
Statens järnvägars bilstation i Funäsdalen

Bergbanan i Åre
Hölleforsens kraftstation
Stadsforsens kraftstation
Midskogs kraftstation
Kattstrupeforsens kraftstation
Kallsjöns regleringsföretag
Bonäshamns fiskodlingsanstalt
Storsjoutens regleringsföretag
Lössens regleringsföretag
Malmagens gränspostering
Nomadskolan i Mittådalen
Birka folkhögskola
Centrala verkstadsskolan, Östersund
Lantbruksnämnden

Vissa statens arrendelägenheter
Ljusnedal och Bruksvallarna
Bjärme andelsladugård
Törsta lantmannaskola
Rösta lanthushållsskola
Hingstuppfödningsanstalten
Wången

Sveriges utsädesförenings jämtlandsfilial,
Ås

i | Halåsens skogsvårdsgård
Bispgårdens skogsskola
Frösö sjukhus

Köpenhamn

Svenska ambassaden
Svenska Gustafskyrkan

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1950

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1951

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
517100

I {

i / fl

J Jf { i

:>''!t -ivp r i*. i'' i ^'',1'' n ii \ U»*t .ii1-

1 r ,i ■ s u • i i v •>• t !i

i .'' A 11 v i f, \ x

": i (i

a/.o

I A

i \

Innehållsförteckning.

Sid.

Justitiedepartementet.

§ 1. Anskaffande och uppläggande av nya fastighetsböcker för landet 1
Försvarsdepartementet.

§ 2. Vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser 11

§ 3. Visst av fortifikationsförvaltningen fattat omföringsbeslut........ 25

§ 4. Det militära byggnadsväsendets organisation................... 27

§ 5. Av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter disponerade tjänstebilar
..................................................... 45

§ 6. Viss besiktningspersonal inom marinen........................ 59

§ 7. Portions- och proviantredovisningen inom försvaret............ 63

§ 8. Järvafältets jordbruk........................................ 94

Socialdepartementet.

§ 10. Vatten- och avloppsanläggningar inom Sköns, Alnö och Timrå

kommuner................................................ 100

Kommunikationsdepartementet.

§ 11. Vissa med AB Trafikrestaurangers verksamhet sammanhängande

spörsmål.................................................. 107

§ 12. Vissa med vattenkraftens utbyggnad sammanhängande frågor .... 111

§ 13. Reglering av sjön Storsjouten................................ 125

§ 14. Hangarbyggnad på Torslanda flygplats........................ 136

Finansdepartementet.

§ 15. Längmanska donationsfonden................................. 138

§ 16. Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering

av flottans fartyg......................................... 142

§ 17. Tull- och skattefrihet för till skeppsproviant hänförliga varor för
fartyg i reguljär passagerartrafik med Danmark, Finland och

Norge.................................................... 148

§ 18. Tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen......... 164

§ 19. Beskattning av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande
makts härvarande beskickning m. m.................. 190

§ 21. Tjänstgöringstiderna m. m. inom statsförvaltningen............. 194

§23. Redovisningen av viss kronan tillhörig egendom................ 197

Ecklesiastikdepartementet.

§ 24. Patienttillgången vid tandläkarhögskolan i Malmö.............. 198

Sid.

J ordbruksdepartementet.

§ 25. Skiftesverksamheten i Kopparbergs län........................ 203

§ 26. De jämtländska arrendelägenheterna........................... 205

Inrikesdepartementet.

§ 27. Vissa övertidsersättningar vid karolinska sjukhuset och serafimer lasarettet.

................................................ 215

§ 28. Debitering och uppbörd av automobilskatt..................... 216

§ 29. Fondering av vattenregleringsavgifter.......................... 232

Justiti e d epart em entets

promemoria i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1.

Justitiedepartementet har anmält, att skrivelser av samma lydelse som
nedanstående tillställts samtliga hovrättspresidenter.

Bilaga.

Till herr presidenten i Svea hovrätt.

Kungl. Maj :t har den 10 juni 1949 jämlikt 10 § lagen den 3 juni 1932 om
uppläggande av nya fastighetsböcker för landet meddelat föreskrifter angående
bedrivandet av arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker i de domsagor
under hovrätten, där detta arbete ännu ej avslutats.

Enligt nämnda lag är huvudregeln att uppläggandet av fastighetsboken
skall ske under häradshövdingens ledning och på hans ansvar. Lagstiftarna
ha emellertid varit medvetna om att häradshövdingarna ej alltid skulle hinna
med denna uppgift, och lagen bemyndigar därför Kungl. Maj :t att förordna
annorlunda om uppläggningsarbetet. I de nu meddelade föreskrifterna
givas regler om hur arbetet skall bedrivas i tingsdomar- och tingssekreterardomsagor;
beträffande övriga domsagor medgives hovrätten i regel att förordna
särskild, fiskalskompetent arbetskraft att under viss tid upplägga
fastighetsböcker.

Bestämmelser av i stort sett enahanda innehåll ha funnits även under de
föregående åren. Beklagligtvis har emellertid uppläggningsarbetet icke gått
så snabbt som man vid dess igångsättande räknat med. Antalet för år färdigställda
upplägg har, i stort sett, undan för undan minskats. Jag är fullt
medveten om att flera förhållanden medverkat härtill, såsom att arbetet gått
lättare i domsagor med relativt enkla fastighetsförhållanden och att bristen
på fiskaler i hovrätterna hindrat dessa att i önskvärd utsträckning förordna
särskilda bokuppläggare. Med hänsyn till den stora vikten av att fastighetsboksarbetet
snarast avslutas —- icke minst på grund av den lättnad för
domsagoarbetet som därigenom vinnes -— har jag ansett mig böra framhålla
hur angeläget det synes mig vara att varje möjlighet att påskynda
bokuppläggningsarbetet begagnas. I de tingsdomar- och sekreterardomsagor,
där icke enligt ovannämnda kungl. brev särskilda bestämmelser avses
skola gälla, synas häradshövdingar, tingsdomare eller tingssekreterare böra
söka fortlöpande färdigställa åtminstone några upplägg. För övriga domsagors
del böra de lämnade medgivandena att förordna särskilda bokuppläggare
utnyttjas i den mån personaltillgången över huvud medger. Skulle det
i viss domsaga finnas någon tingsnotarie med längre tids tjänstgöring som
lämpligen skulle kunna anförtros att — helt eller partiellt — ägna sig åt fas1—517100.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. II.

tighetsbokuppläggning, kan det ställas i utsikt medgivande för hovrätten att
särskilt förordna därom. Sådant förordnande torde kunna medgivas även
för tid efter utgången av tingsnotarietjänstgöringen.

Stockholm i justitiedepartementet den 18 juni 1949.

Herman Zetterberg.

G. G. Bruno.

Svea hovrätts

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1.

Till Konungen.

Genom nådigt beslut den 27 december 1950 har Svea hovrätt anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse till
årets riksdag under § 1 anfört angående anskaffande och uppläggande av
nya fastighetsböcker för landet. Till åtlydnad härav får hovrätten i underdånighet
anföra följande.

Såsom framgår av revisorernas berättelse var arbetet med uppläggande
av nya fastighetsböcker vid 1950 års ingång ej helt avslutat i femton domsagor
under hovrätten. I detta antal har då även inräknats fem inom Kopparbergs
län belägna domsagor, beträffande vilka särskilda förhållanden
föreligga på grund av vad i övergångsstadgandet till lagen den 3 juni 1932
om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet föreskrivits om att med
uppläggandet av fastighetsbok i domsaga inom detta län skall anstå intill
annorlunda förordnas. Visserligen har efter vederbörliga förordnanden uppläggningsarbete
numera påbörjats i alla fem domsagorna, men det förtjänar
framhållas att förordnandena i vissa fall meddelats först under senare år
och att fortfarande områden finnas, beträffande vilka uppläggning av fastighetsbok
ej får ske. Vad angår övriga tio under hovrätten lydande domsagor,
i vilka fastighetsboksarbetet ej var helt avslutat vid 1950 års ingång, kan
nämnas, att vid sagda tid arbetet i två domsagor var slutfört utom såvitt
avsåg åtta fastigheter i den ena domsagan och fjorton fastigheter i den andra
samt att i var och en av ytterligare sex domsagor det antal fastigheter, som
återstod att överföra till ny bok, understeg tio procent av hela antalet fastigheter
inom domsagan. Motsvarande procenttal för återstående två domsagor
uppgick vid samma tid till — i avrundade tal — 24 respektive 27.

Den av revisorerna påtalade omständigheten att arbetet med fastighetsböckernas
uppläggande bedrivits endast i begränsad omfattning under de
senare åren står, som revisorerna även framhållit, i samband med den nya
rättegångsordningens förberedande och ikraftträdande. Domsagopersonalen
har ej haft möjlighet att i samma utsträckning som tidigare ägna sig åt
fastighetsboksarbetet. För hovrättens del ha även förelegat svårigheter att i
erforderlig omfattning förordna befattningshavare i hovrätten att biträda vid
fastighetsboksuppläggningen; detta förhållandet har medverkat till att antalet
årligen upplagda fastigheter sjunkit. Knappheten på personal, främst
framkallad genom utlåning av befattningshavare till andra hovrätter och
förstärkning av vattendomstolarna, har sålunda haft till följd att hovrätten
under 1948 ej kunnat utsända någon fiskal som biträde vid bokuppläggningsarbetet
samt under år 1949 i endast ringa omfattning tillhandahållit

fiskaler för detta arbete. Under 1950 har personalläget varit något gynnsammare,
och fyra domsagor ha under nämnda år erhållit hjälp från hovrätten,
därav en domsaga under hela året och en domsaga under så gott
som hela året.

En av revisorerna ej särskild omnämnd anledning till nedgången i arbetstakten
utgör enligt hovrättens mening det förhållandet att en uppläggning
av de fastigheter, som under senare år återstått att överföra till ny bok,
otvivelaktigt varit förenad med större svårigheter och fordrat vidlyftigare
utredningar än den uppläggning, som ägde rum under de första åren efter
fastighetsboksreformens genomförande. Vid arbetets utförande i de olika
domsagorna har man nämligen i regel först ägnat sig åt sådana fastighetskomplex,
som ej erbjudit några svårigheter, samt väntat till sist med att
upplägga hemman, som varit sämjedelade eller eljest svårutredda. Detta
innebär även att den uppläggning, som numera återstår att utföra och vid
vilken sakägaresammanträden i stor utsträckning äro erforderliga, säkerligen
kommer att kräva ett förhållandevis omfattande arbete samt att det
är vanskligt att på förhand beräkna den tid, som erfordras för detta arbete.

Vad beträffar spörsmålet i vilken mån särskilda åtgärder för ett snabbt
och planmässigt slutförande av fastighetsboksreformen kunna och för närvarande
böra vidtagas kommer hovrätten självfallet att med uppmärksamhet
följa den ifrågavarande utvecklingen på fastighetsbokföringens område
och — i den mån det är möjligt med tillgängliga krafter och till buds stående
medel — verka för att det återstående arbetet bedrives på ett ändamålsenligt
sätt. Emellertid anser sig hovrätten, som ännu ej erhållit fullständiga
uppgifter angående det under år 1950 utförda uppläggningsarbetet,
icke kunna närmare ingå på denna fråga förrän dylika uppgifter inkommit.
När så skett samt, om det visar sig erforderligt, yttranden inhämtats från
vederbörande fastighetsboksuppläggare, avser hovrätten att ytterligare överväga
de åtgärder, som kunna vara påkallade.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst
På hovrättens vägnar:

HARRY GULDBERG.

Per lhrfelt.

Göta hovrätts

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1.

Till Konungen.

Anbefalld avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
i sin berättelse under § 1 (anskaffande och uppläggande av nya fastighetsböckcr
för landet) får Göta hovrätt anföra följande.

Även hovrätten anser angeläget att en intensifiering av fastighetsbokuppläggningcn
kommer till stånd, sa att detta arbete med det snaraste kan avslutas.

För Göta hovrätts del återstår emellertid icke så mycket, som de av revisorerna
anförda siffrorna kunna ge vid handen.

Arbetet hade visserligen vid 1950 års ingång slutförts i endast 14 domsagor
(av 26), men i de återstående 12 domsagorna beräknades då återstå att
överföra tillhopa endast ca 18 000 fastigheter, medan sammanlagda antalet
registerfastigheter i samtliga domsagor beräknades till 281 000. Således återstod
ca sex procent.

Under år 1950 ha ytterligare överförts omkring 3 000 fastigheter.

Hovrätten lämnade under 1949 biträdeshjälp för fastighetsbokarbetet i
domsagorna under tillhopa ett år 1 V* månad. Av olika skäl har det icke
varit möjligt att under 1950 lämna sådan biträdeshjälp mer än tillhopa omkring
5 månader. Hovrätten har emellertid i följd av aspiranttillströmningen
anledning hoppas att sådan hjälp redan i år och även följande år skall kunna
lämnas i så avsevärt ökad utsträckning att arbetet skall kunna avslutas
någon gång under 1953. En förutsättning härför är emellertid att bestämmelserna
om disposition av anslagen för dels icke-ordinarie personal i häradsrätterna
dels reseersättningar i häradsrätterna icke hindra sådana åtgärder;
i sistnämnda avseende uppkomma kostnader särskilt för tjänstgöringstraktamenten
för fastighetsbokuppläggare eller vikarier.

Jönköping den 16 januari 1951.

Underdånigst
På hovrättens vägnar:

JOÉL LAURIN.

Bo Swartling.

Hovrättens

över Skåne och Blekinge

utlåtande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1.

Till kungl. justitiedepartementet.

Genom remiss den 27 december 1950 har hovrätten över Skåne och Blekinge
anmodats att senast den 16 januari 1951 avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse § 1 angånde anskaffande
och uppläggande av nya fastighetsböcker för landet. Med anledning härav
får hovrätten anföra följande.

Fastighetsbokuppläggningsarbetet har under senare år ej kunnat bedrivas
i tillfredsställande omfattning i domsagorna under hovrätten. Anledning härtill
har uteslutande varit bristande tillgång på rättsbildad arbetskraft. Sålunda
har under senare halvåret 1946 liksom under år 1947 och 1948 icke
någon fiskal kunnat utsändas för fastighetsbokarbete, och under åren 1949
och 1950 har fiskal kunnat utskickas endast till en domsaga.

För närvarande återstår bokuppläggningsarbete att utföra i 9 av de 17
domsagorna i hovrättens domkrets. Antalet icke överförda fastigheter är i
flera fall ganska betydande. Sålunda torde antalet i den mest arbetstyngda
domsagan, östra och Medelsta, uppgå till omkring 5 500 fastigheter, vartill
komma fastigheterna i Ronneby stad och Kristianopels köping. Vidare återstå
i envar av Bräkne och Karlshamns och Färs domsagor omkring 2 200
fastigheter, i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga omkring 1 400
fastigheter och i östra Göinge domsaga omkring 1 000 fastigheter.

Såsom av riksdagens revisorer framhållits är det synnerligen angeläget,
att arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker intensifieras. Frågan
är i främsta rummet beroende av tillgången på fiskalskompetent personal.
Allt fortfarande är det emellertid inom hovrätten knappt om fiskalsutbildad
arbetskraft och man kan därför icke beräkna att kunna anlita fiskaler för
ifrågavarande arbete annat än i begränsad omfattning.

De domsagor, som därvid i första hand komma i fråga, äro Östra och
Medelsta samt Bräkne och Karlshamns. I förstnämnda domsaga har arbetet
under åren 1949 och 1950 bedrivits av från hovrätten utsänd fiskal, vilken
även fungerat som tingssekreterare. Endast omkring 500 fastigheter ha
emellertid överförts under nämnda år. Det mycket tyngande löpande arbetet
i domsagan — i synnerhet sammanläggningsärendena —- har nämligen ej
givit fiskalen tillfälle att i större utsträckning ägna sig åt bokuppläggningsarbetet.
Nuvarande ordning medgiver icke en tillfredsställande arbetstakt.
Den ändamålsenligaste utvägen att få arbetet utfört inom något så när rimlig
tid synes vara att åtminstone tidvis ställa två fiskaler till domsagans förfogande.
Den ene skulle i så fall helt ägna sig åt bokuppläggningsarbetet och
den andre i den mån tingssekreteraregöromålen det tilläte.

Såvitt nu kan bedömas torde man icke kunna räkna med att — åtminstone
under det närmaste halvåret — disponera fiskalsutbildad arbetskraft (bortsett
från sekreterarna) i vidare mån än för Östra och Medelsta domsaga
samt möjligen även för Bräkne och Karlshamns domsaga.

I Norra Åsbo domsaga utföres arbetet jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
sedan juli 1949 på eget ansvar av juris kandidaten Edvin Jensen, som
förut biträtt med uppläggande av ny fastighetsbok i Södra Åsbo och Bjäre
domsaga. Under år 1950 ha nära 2 800 fastigheter överförts till ny bok och
endast omkring 400 fastigheter återstå. Det vore önskvärt att Jensen efter
slutförande av arbetet i Norra Åsbo domsaga kunde, därest han är villig
därtill, förordnas att lägga upp ny fastighetsbok i annan domsaga utan sekreterare.

Beträffande övriga domsagor utan sekreterare torde det vara svårt att
kompensera bristen på fiskalsutbildad arbetskraft. Möjligen kan man tänka
sig att en därför lämpad tingsnotarie skulle kunna stanna kvar någon tid
och biträda med bokuppläggningsarbetet eller att annan jurist i orten anlitas.
Utsikterna att på detta sätt erhålla arbetskraft torde emellertid vara
mycket ringa.

Vidare finnes den utvägen att, såsom åren 1949 och 1950 skett i Villands
domsaga, anförtro bokuppläggningsarbetet åt äldste tingsnotarien. I nämnda
domsaga ha under 1950 överförts 2 700 fastigheter; omkring 700 återstå.
Anordningen måste emellertid med hänsyn till det avbräck den utgör för
notariens utbildning anses såsom eu nödfallsutväg.

Några andra möjligheter att intensifiera bokuppläggningsarbetet än de
ovan nämnda finner hovrätten sig icke kunna anvisa.

I handläggningen av detta ärende ha inom hovrätten deltagit presidenten
Wicslander, lagmanen Backman, adjungerade ledamoten rådhusrättsassessorn
Bergdahl samt adjungerade ledamoten Göransson, föredragande.

Malmö den 5 januari 1951.

På kungl. hovrättens vägnar:

IVAR WIESLANDER.

Ebbe Kock.

Hovrättens
för Nedre Norrland

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1.

Till Konungen.

Anbefalld avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande arbetet med uppläggande av nya fastighetsböcker får hovrätten
för Nedre Norrland anföra.

Hovrätten har -— såsom hovrätten i tidigare sammanhang understrukit —
ansett det vara av största vikt att fastighetsboksarbetet snarast slutföres,
Under åren 1948 och 1949 kunde emellertid arbetet bedrivas endast i begränsad
omfattning beroende i huvudsak på den nya processordningen och
brist på personal. En efter hand, särskilt senare halvåret 1949, inträffad ökning
av personallillgången har emellertid medgivit hovrätten att mera planmässigt
påskynda arbetet. Enligt ett preliminärt program som uppgjordes i
slutet av 1949 skulle möjligheter finnas att under 1950 och 1951 slutföra
arbetet i fyra av de fem domsagor där arbetet ännu ej var avslutat, nämligen
i Jämtlands västra domsaga, Jämtlands östra domsaga, Härjedalens
domsaga och Ångermanlands mellersta domsaga. Beträffande den femte domsagan,
Ångermanlands norra domsaga, kunde däremot några bestämda planer
för arbetets forcering och slutförande icke fastställas beroende på svårigheter
att överblicka det återstående arbetet.

Arbetet har under 1950 kunnat bedrivas i huvudsak planenligt. Sammanlagt
drygt 3 200 fastigheter ha övrförts till nya böcker.

1. I Jämtlands västra domsaga, där häradshövdingen under 1950 åtnjutit
särskild ledighet, har arbetet avslutats.

2. I Jämtlands östra domsaga, varest fiskalskompetent arbetskraft anlitats
under 1950 och fortfarande anlitas, beräknas arbetet vara slutfört med
utgången av februari innevarande år.

3. I Härjedalens domsaga har häradshövdingen under 1950 erhållit särskild
ledighet för arbetet, som beräknas kunna avslutas i varje fall före utgången
av innevarande år. Av domsagans omkring 9 800 fastigheter återstå
att överföra ca 900, varav häradshövdingen beräknar själv utan särskild ledighet
kunna upplägga omkring 300; för övriga 600 torde särskild arbetskraft
erfordras. Hovrätten har bemyndigande att högst sex månader budgetåret
1950/51 anlita fiskalskompetent biträde för ändamålet.

4. I Ångermanlands mellersta domsaga återstå att överföra drygt 300 fastigheter.
Under 1950 har uppläggandet — som åvilar tingssekreteraren —
avstannat, enär tingssekreterarens övriga arbetsuppgifter ökat väsentligt.
De kvarvarande uppläggen äro av invecklad beskaffenhet. Med hänsyn härtill
har hovrätten för avsikt att begära tillstånd att förordna fiskalskompetent
person att upplägga återstående fastigheter.

5. I Ångermanlands norra domsaga har arbetet under hela 1950 bedrivits
av en hovrättsfiskal. Omkring 4 000 fastigheter återstå alltjämt att överföra,
de flesta inom områden av domsagan där inskrivningsomsättningen är
liten. Även för första halvåret 1951 har fiskalkompetent person avdelats för
arbetet, och hovrätten räknar med att jämväl därefter kunna ställa särskild
arbetskraft till förfogande. I syfte att forcera uppläggandet, som med nuvarande
arbetstakt beräknas taga flera år i anspråk, undersöker hovrätten
möjligheterna att tillfälligt utöka biträdespersonalen vid domsagan så att
ordinarie rutinerad personal skulle kunna avdelas enbart för biträde med
ifrågavarande arbete.

Arbetet bär sålunda avslutats i en domsaga och kan under innevarande
år väntas bli slutfört i ytterligare tre domsagor. Därefter återstår en domsaga,
Ångermanlands norra domsaga. Hovrätten räknar med att fastighetsboksuppläggningen
i denna domsaga skall kunna vara i huvudsak avslutad
med utgången av 1952.

Riksdagens revisorer ha understrukit angelägenheten av att en intensifiering
av fastighetsboksuppläggningen kommer till stånd samt föreslagit att
i sådant syfte åtgärder snarast övervägas för ett snabbt och planmässigt
slutförande av fastighetsboksreformen. Såvitt gäller domsagor under denna
hovrätt äro enligt hovrättens mening några åtgärder härför utöver vad hovrätten
enligt den föregående redogörelsen redan vidtagit eller avser att vidtaga
varken påkallade eller möjliga.

Sundsvall den 15 januari 1951.

Underdånigst
På hovrättens vägnar:

KNUT ELLIOT.

Bertil Crona.

Hovrättens
för Övre Norrland

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3,, § 1.

Till kungl. justitiedepartementet.

Genom nådig remiss den 27 december 1950 har det anbefallts hovrätten
för Övre Norrland att till justitiedepartementet avge utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört rörande intensifiering av fastighetsboksuppläggningen.
Till åtlydnad härav får hovrätten vördsamt anföra följande.

Hovrätten skulle med tillfredsställelse hälsa varje möjlighet att påskynda
ifrågavarande arbete. Hovrätten erinrar om att Kungl. Maj :t den 14 april
1950 för Västerbottens södra domsagas vidkommande lämnat sitt medgivande
till särskild anordning i sådant syfte. I övrigt har hovrätten sedan
flera år tillbaka saknat möjlighet att ställa personal till förfogande för ändamålet,
enär därtill kompetenta jurister inom hovrätten icke ens förslagit
till de befattningar som äro avsedda för den egentliga rättsvården. Dessa
befattningar ha kunnat uppehållas endast genom att 3 å 5 assessorer eller
fiskaler från annan hovrätt samtidigt tjänstgjort i domsagor i Övre Norrland.
Hovrätten har icke heller anledning att förvänta någon förbättring i
pcrsonaltillgången under de närmaste åren.

Hovrätten vill emellertid i detta sammanhang icke underlåta framhålla,
att det vore synnerligen olyckligt, därest eventuella föreskrifter om en forcering
av bokuppläggningcn skuile medföra att den hjälp, som hovrätten
hittills kunnat erhålla från andra hovrätter genom att personal av dem »utlånats»,
skulle för framtiden försvåras eller gå om intet.

Umeå den 15 januari 1951.

På hovrättens vägnar:

CARL ROMBERG.

Hj. Lundström.

Hovrätten för Västra Sverige har den 12 oktober 1950 till justitiedepartementet
anmält, att fastighetsbokuppläggningsarbetet i de under hovrätten
lydande domsagorna avslutats.

Föreningen

Sveriges häradshövdingars

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 3, § 1.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 27 december 1950 har Eders Kungl. Maj:t berett
forenmgen Sveriges häradshövdingar tillfälle att senast den 16 januari 1951
till justitiedepartementet avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i sin berättelse till 1951 års riksdag angående anskaffande och
uppläggande av nya fastighetsböcker för landet; och får föreningen med anledning
harav i underdånighet anföra följande.

Av den i berättelsen intagna redogörelsen för det sedan 1932 pågående arbetet
med uppläggande av nya fastighetsböcker för landet framgår, att vid
ingången av år 1950 bokuppläggningen avslutats inom 67 av rikets 115 domsagor.
Under det att arbetet med bokuppläggningen fram till omkring 1940
fortskred med relativt tillfredsställande snabbhet har beträffande tiden därefter
antalet årligen färdigställda upplägg nästan oavbrutet sjunkit. Den
minskade arbetstakten är särskilt framträdande åren efter avslutandet av
det andra världskriget. Ehuru inga siffror lämnats för huru många fastigheter
som återstå oupplagda, torde det vara uppenbart att deras antal är
mycket stort och att det, därest icke särskilda åtgärder vidtagas för att påskynda
arbetet, kommer att dröja avsevärd tid innan fastighetsbokuppläggningen
är avslutad i samtliga domsagor.

Revisorerna hava i sin berättelse uppmärksammat detta förhållande. Revisorerna
hava erinrat om att det vid fastighetsboksreformens införande ansågs
angeläget att de nya böckerna snarast färdigställdes för att möjliggöra
en förenkling av inskrivningsväsendet och för att bereda underrätterna erforderlig
lättnad i deras arbetsuppgifter, innan processreformen genomfördes.
Arbetet med de nya böckerna hade emellertid — framhålla revisorerna
— icke fortskridit i den takt, som ursprungligen åsyftades, utan en avsevärd
försening kunde konstateras. Det vore emellertid av den största vikt för den
rationella skötseln av inskrivningsväsendet inom domsagorna, att fastighetsboksreformen
genomfördes utan onödigt dröjsmål. Därigenom bereddes fördelar
såväl för de rättssökande i form av säkrare och snabbare handläggning
och expediering som för domare och kanslipersonal i form av avsevärd
arbetsbesparing och ökad trygghet i arbetet. Uppläggningen av nya fastighetsböcker
vore vidare av grundläggande betydelse såsom ett led i genomförandet
av önskvärd ökad rationalisering av göromålen å domsagokanslierna.
Varje dröjsmål med uppläggandet syntes slutligen komma att föranleda ökat
arbete och ökade kostnader vid uppläggningen. Revisorerna hava med hänsyn
härtill föreslagit att åtgärder snarast övervägas för att ernå ett snabbt
och planmässigt slutförande av fastighetsboksreformen.

Föreningen delar helt den uppfattning som sålunda kommit till uttryck i
revisorernas uttalande. Några ytterligare skäl för ett påskyndande av fastighetsbokuppläggningen
torde icke behöva åberopas, men föreningen önskar
särskilt framhålla att erfarenheten otvetydigt visar, att inskrivnings -

göromål som hänföra sig till fastigheter i gammal bok, speciellt relaxer och
utfärdande av gravationsbevis, äro väsentligt mycket mera tids- och arbetskrävande
än motsvarande göromål som hänföra sig till fastigheter i ny
bok. Detsamma gäller ärenden angående sammanläggning av fastigheter.
Föreningen vill därför för sin del kraftigt understryka angelägenheten av
att en intensifiering av fastighetsboksuppläggningen snarast kommer till
stånd i de cirka femtio domsagor, där denna ännu icke avslutats.

Innan föreningen ingår på de åtgärder som i sådant syfte böra vidtagas
önskar föreningen med några ord beröra orsakerna till den eftersläpning i
arbetet med fastighetsboksuppläggningen som kan konstateras för åren från
och med 1941. För densamma torde häradshövdingarna och deras medhjälpare
icke bära ansvaret. Under krigsåren minskades visserligen domsagogöromålen
ganska kraftigt, men samtidigt blev, bland annat till följd
av inkallelserna, tillgången på rättsbildad arbetskraft synnerligen knapp,
mångenstädes alltför knapp. När efter krigsslutet förhållandena härutinnan
blivit mera normala, hade en mycket avsevärd ökning av göromålen inträffat.
Under de allra senaste åren har — såsom också revisorerna uppmärksammat
— det ökade arbete som föranletts av rättegångsreformens
förberedande och ikraftträdande på de allra flesta håll gjort det omöjligt
att med tillgängliga arbetskrafter bedriva något arbete av betydenhet med
uppläggandet av nya fastighetsböcker. Det torde ock få anses ovedersägligt,
att det arbete med de nya fastighetsböckerna, som måste åvila den juridiskt
utbildade personalen, vid reformens införande underskattades. På sina håll
ha i samband med de nya fastighetsböckernas uppläggande de i de gamla
böckerna införda jordregisterbeteckningarna måst justeras, vilket varit ett
tidsödande arbete.

Vad härefter beträffar frågan vilka åtgärder som böra vidtagas för att påskynda
fastighetsboksuppläggningen är föreningen av den uppfattningen,
att vad som för det alldeles övervägande antalet domsagor, där ett större
fastighetsbestånd återstår oupplagt, erfordras är att särskilda arbetskrafter
för ändamålet ställas till förfogande. Efter den nya rättegångsordningens
ikraftträdande har nämligen, såsom torde vara allmänt känt, arbetsbördan
vid underrätterna ökat högst avsevärt och till följd härav är den
nu tillgängliga personalen å domarkanslierna på många håll icke tillräckligt
stor för att de löpande göromålen skola kunna medhinnas utan att personalen
belastas i en omfattning som icke kan på längre sikt anses rimlig.
Detta gäller såväl den juridiskt utbildade personalen som domsagobiträdena.
I detta sammanhang är väl emellertid i främsta rummet av intresse
att häradshövdingarna och deras medhjälpare med de mera kvalificerade
domargöromålen, tingsdomare och tingssekreterare, fått sin arbetsbörda
ökad. Därest fastighetsboksuppläggningen skall kunna avslutas inom eu
relativt nära framtid, blir det alltså nödvändigt att genom hovrätterna till
de berörda domsagornas förfogande i erforderligt antal ställas personer med
åtminstone någon tids hovrättstjänstgöring. Föreningen har på grund av
den korta remisstiden icke kunnat införskaffa uppgifter från de olika domsagorna
angående storleken av det fastighetsbestånd som skall överföras
till nv bok och har därför icke möjlighet alt nu göra något uttalande angående
storleken av den extra personal som erfordras. Denna är ju också
beroende av inom vilken tid fastighetsboksarbetet avses skola slutföras.

Vid fastighetsboksreformens införande förutsattes alt fastighetsboksuppläggningen
skulle i stor utsträckning verkställas av häradshövdingarna,
vilka för sådant ändamål skulle beredas erforderlig ledighet från andra göromål.
Så skedde också till en början, men senare har man i allt större utsträckning
övergått till att anförtro fastighetsboksuppläggningen åt särskilt

förordnade fastighetsboksuppläggare. Detta torde också vara det ur alla
synpunkter mest lämpliga. Efter rättegångsreformens ikraftträdande, då
större krav än förut måste ställas på rättens ordförande, måste det i än
högre grad än tidigare anses ur allmänna synpunkter mindre ändamålsenligt
att häradshövdingar och tingsdomare dragas från handläggningen
av rättegångsmålen för att ägna sin arbetskraft åt fastighetsboksuppläiggningen.
Vad tingssekreterarna beträffar synes det ur utbildningssynpunkt
vara önskvärt att de få i samma omfattning som för närvarande syssla med
dömande verksamhet. Föreningen anser därför att — i den mån för befordrande
av arbetet med fastighetsboksuppläggningen extra personal med
juridisk utbildning förordnas i domsagorna — det uppdrages åt denna
personal att på eget ansvar upplägga de nya böckerna. Den möjlighet som
finnes att anförtro sådant arbete åt tingsnotarier synes böra utnyttjas endast
med stor urskiljning.

Föreningen anser sig i detta sammanhang böra kraftigt understryka att
förordnande såsom fastighetsboksuppläggare i viss domsaga icke bör göras
alltför kortvarigt och att personombyten böra i görligaste mån undvikas.
Fastighetsförhållandena äro ganska skiftande i de olika domsagorna, och
det torde i regel åtgå viss tid innan vederbörande kan bliva så förtrogen
med desamma, att hans arbetskraft kan effektivt utnyttjas. Ombyte av
fastighetsboksuppläggare bör därför helst icke ske efter kortare tid än sex
månader. Det nu anförda gäller särskilt beträffande de domsagor, där de
nya böckerna upplagts socken efter socken med förbigående av sådana fastigheter,
beträffande vilka äganderättsförhållandena äro oklara eller som
på grund av annan orsak ej kunnat utan vidare överföras till de nya böckerna.
Erfarenheten har visat, att utredningar rörande dylika fastigheter
— vid vilka utredningar ofta sammanträden på marken med delägarna äro
erforderliga — äro ytterst tidsödande.

Såsom förut antytts blir det också ofrånkomligt att i de flesta av fastighetsboksarbetet
berörda domsagor tillfälligt anlita extra personal för skrivarbetet.
Dec må kanhända undersökas huruvida icke i vissa fall pensionerade
häradshövdingar kunna befinnas villiga och lämpliga att biträda vid
uppläggandet.

Beträffande vissa delar av Dalarne gälla på grund av de säregna fastighetsförhållandena
särskilda bestämmelser angående fastighetsboksuppläggningen.
Föreningen är icke beredd att nu angiva, huruvida beträffande
denna landsända speciella åtgärder erfordras för påskyndande av fastighetsboksuppläggningen.

I vissa andra delar av riket har arbetet med fastighetsboksuppläggningen
hämmats av den talrika förekomsten av äldre sämjedelningar. Fördelarna
av de nya fastighetsböckerna komma heller icke helt till sin rätt beträffande
sämjedelade fastigheter, enär samtliga sämjelotter av en fastighet skola
uppföras på ett och samma upplägg. Möjligen skulle man här kunna tänka
sig ändrade föreskrifter av innebörd att särskilt upplägg göres för varje
sämjelott. Härigenom undanröjas emellertid icke svårigheterna vid själva
uppläggningen av de nya böckerna. Måhända skulle dock icke oväsentliga
fördelar kunna nås genom sådana ändringar i jorddelningslagstiftningen,
varigenom laga skifte för legalisering av äldre sämjedelning förenklades
och förbilligades.

På en del håll i riket torde därjämte förekomma andra oregelmässigheter
i fastighetsväsendet, återgående på att vid olika tider gällande regler
om fastighetsbildning icke blivit följda och på alt äganderättsförhållanden
äro oklara till följd av underlåtenhet sedan långliga tider att söka lagfart
å fastighetsfång. Härav följande svårigheter vid uppläggningen av nya fas -

tighetsböcker kunna vara mycket betydande, och i några fall torde vara
tvivelaktigt, huruvida de kunna inom rimlig tid övervinnas utan särskild
lagstiftning. Det torde emellertid här icke röra sig om ett fastighetsbestånd
av sådan omfattning, att det för nu ifrågavarande spörsmål har annan betydelse
än att det måhända icke låter sig göra att införa en allmängiltig föreskrift
om att fastighetsboksuppläggningen skall vara slutförd inom viss
bestämd tid.

Stockholm den 16 januari 1951.

Underdånigst

Föreningen Sveriges häradshövdingar
GÖSTA SILJESTRÖM.

Fortifikationsförvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 12, § 2.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
år 1950 församlade revisorer under § 2 i sin berättelse anfört rörande
vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser.

Efter en redogörelse för vissa av upphandlingsförordningens bestämmelser
uttala revisorerna, att de funnit sig föranlåtna att mot bakgrunden härav
närmare granska vissa av fortifikationsförvaltningen fattade beslut rörande
utlämnande av arbeten på entreprenad.

Av revisorerna verkställd granskning har givit anledning till vissa erinringar.
Innan fortifikationsförvaltningen närmare ingår i svaromål beträffande
dessa erinringar, får ämbetsverket framhålla, att Kungl. Maj :t
genom beslut den 30 juni 1942 bemyndigat arméförvaltningens fortifikationsstyrelses
byggnadskontor att tills vidare vid verkställande av upphandling
eller träffande av avtal om utförande av arbete för statens räkning
utan hinder av bestämmelserna i upphandlingsförordningen infordra anbud
på sätt i varje fall prövas lämpligt eller, där sådant finnes vara för
ändamålet fördelaktigt, träffa uppgörelse under hand. Därvid skulle i tilllämpliga
delar iakttagas föreskrifterna i 32 § nämnda förordning samt
i fråga om underhandsuppgörelse tillika i protokoll angivas skälet till dylik
uppgörelse. Nämnda bemyndigande har genom kungörelse den 16 april
1948 (nr 167) givits tillämpning på fortifikationsförvaltningen. Detta förhållande
har icke berörts i revisorernas berättelse.

Beträffande såväl »Sammanställning I» som »Sammanställning II» göra
revisorerna gällande, att anmärkningsvärda brister i fråga om den formella
handläggningen av fortifikationsförvaltningens upphandlingar kunnat påvisas.
Revisorerna påtala sålunda, att handlingar, vilka bort föreligga, icke
av fortifikationsförvaltningen kunnat tillhandahållas och att, i den mån
dylika företetts, dessa varit behäftade med olika slags bristfälligheter. Att
revisorerna ansett, att anbudsförteckningar m. m. saknats, torde i vissa
fall äga sin förklaring i att uppgörelse skett under hand med stöd av nyssnämnda
Kungl. Maj:ts beslut och kungörelse. I ett stort antal fall hän -

föra sig de anförda bristerna till underhandsuppgörelser under 2 000 kronor,
för vilka fall några föreskrifter icke finnas i upphandlingsförordningen
om skyldighet att föra protokoll eller liknande. Kvar står emellertid
att fortifikationsförvaltningen beträffande entreprenader, vid vilka anbud
infordrats jämlikt upphandlingsförordningens 17 eller 18 §, samt vid övriga
underhandsuppgörelser i vissa fall underlåtit att efterkomma bestämmelsen
i 32 § om förande av protokoll samt i 35 § 3 mom. att det å räkning
eller annan handling i ärendet skall göras anteckning om anledningen
till att uppgörelse skett under hand. Det har även konstaterats, att handlingar
i entreprenadärenden förkommit. De omständigheter, under vilka
detta skett, ha icke kunnat med bestämdhet fastställas. Sannolika förklaringar
till missförhållandena kunna dock framläggas.

Vid arméförvaltningens fortifikationsstyrelse organiserades på sin tid
jämlikt Kungl. Maj :ts beslut ett särskilt byggnadskontor, som i vissa betydelsefulla
avseenden erhöll en gentemot ämbetsverket självständig ställning.
Detta byggnadskontor hade sålunda eget expeditionssystem, särskilda
regler för personals anställning, egen bokföring och till en början egen
kassa. Då fortifikationsförvaltningen den 1 maj 1948 trädde i funktion,
kom detta byggnadskontor att bilda stommen i den nya byggnadsbyråns
arbetssektion. Detta sammanhänger med att byggnadsbyrån i stor utsträckning
rekryterades från det gamla byggnadskontorets personal samt att såväl
marinens som flygvapnets byggnadsverksamhet i vad avsåg 5-årsplanen
var i stort sett avslutad, under det att för arméns del omfattande arbeten
pågingo och andra återstodo. Såsom i annat sammanhang anförts
var det förenat med betydande svårigheter att organisera fortifikationsförvaltningens
nya verksamhet. Särskilt gäller detta byggnadsbyrån, där
problemet att snabbt sammansmälta personal och arbetsmetoder från fyra
på skilda sätt organiserade byggnadsorgan blev särskilt komplicerat. Vissa
frågor trängde sig i förgrunden, under det att andra tills vidare måste stå
tillbaka. I första hand gällde det att tekniskt och ekonomiskt samordna arméns,
marinens och flygvapnets arbetsplatser samt alt organisera bokföringen.
Det var i organisatoriska frågor nödvändigt alt framgå med en viss
försiktighet, bl. a. för att ej bryta kontinuiteten i pågående arbeten och
vidtaga ändringar först efter det erforderlig personalkännedom vunnits. Den
i gamla byggnadskontoret tillämpade ordningen vid handläggningen av entreprenadärenden
kom därför att oförändrad bestå den första tiden efter
omorganisationen. Av särskilt intresse i detta sammanhang synes vara att
redogöra för det system vid handläggningen av entreprenadärenden, som
det nya ämbetsverket sålunda övertog. Dessa ärenden oinhänderhades av
s. k. handläggande ingenjörer, vilka — en var med avseende å honom tilldelade
byggnadsobjekt — hade att med viss självständighet svara för upprättande
av entreprenadhandlingar, anbudsinfordran, förberedelser för
anbudsprövning och all förekommande korrespondens fram till dess slutbesiktning
av arbetet ägt rum. De handläggande ingenjörerna förvarade å
sina respektive tjänsterum alla handlingar rörande de av dem omhänderhavda
entreprenaderna. Inkomna anbud tillsammans med anbudsförteckning
samlades i en särskild pärm och försågs med vederbörligt, tidigare
fastställt entreprenadnummer. Någon registrering av målet i det å byggnadskontoret
förda diariet förekom icke. Berörda system kan ha medfört
vissa fördelar vid handläggningen av entreprenadärendena men har uppenbarligen
inneburit att handlingar gått förlorade. Omsider skedde en avveckling
av systemet med handläggande ingenjörer samtidigt, varmed en
omläggning ägde rum av registreringen av inkommande anbud, så att anbudsförteckningar
regelmässigt registrerades i likhet med varje annan in -

kommande handling. Av fortifikationsförvaltningen genomförd undersökning
har visat, att de fall, då anbudshandlingar enligt revisorernas anmärkningar
icke kunnat företes, hänföra sig till nämnda övergångstid.

Beträffande de av revisorerna i övrigt anförda erinringarna mot det formella
handhavandet av entreprenadärendena är fortifikationsförvaltningen
medveten om att brister förelegat. Förvaltningen har genom ändring i ämbetsverkets
arbetsordning utfärdat föreskrifter för att säkerställa ett i alla
avseenden riktigt upphandlingsförfarande.

Revisorerna påtala även, att en skrivelse, daterad den 3 juni 1950, med
begäran att vissa handlingar snarast möjligt matte tillställas revisorerna
eller ock att förklaring måtte lämnas rörande anledningen till att desamma
icke funnes bevarade, lämnats obesvarad av fortifikationsförvaltningen
oaktat revisorerna under hand upprepat sin framställning. Fortifikationsförvaltningen,
som finner detta förhållande ytterst beklagligt, får
emellertid framhålla, att den ifrågavarande skrivelsen av tjänstförrättande
verkschefen försågs med en anteckning, att densamma skulle föredragas
för honom. Detta skedde några dagar senare, varvid den föredragande
meddelade, att kontakt under hand ägt rum med vederbörande sekreterare
hos revisorerna och att skrivelsen med hänsyn till vad därvid överenskommits
tills vidare icke påkallade något svar. Fortifikationsförvaltningen
beklagar, att underhandskontakten mellan revisorerna och förvaltningen
kommit att upprätthållas allenast genom en vid byggnadsbyrån
tjänstgörande lägre tjänsteman. Därest emellertid revisorerna, när berörda
underhandssamråd icke ledde till önskat resultat, före framläggandet av
sin berättelse hos vederbörande byråchef eller direkt hos verkschefen efterhört
anledningen till att skriftligt svar å framställningen den 3 juni icke
erhållits, hade orsaken till att svar uteblivit kunnat klarläggas.

Fortifikationsförvaltningen övergår nu till att närmare behandla de av
revisorerna särskilt påtalade felen.

Följande entreprenader återfinnas i Sammanställning I:

Nr 178. Anbudet antogs efter kungörelseförfarande. Två lägre anbud
ha avgivits, lydande å 97 000 och 97 400 kronor. Vid sistnämnda båda anbud
voro emellertid fogade reservationer. Anbudet har antagits med stöd
av upphandlingsförordningens 30 § 2 mom. Protokollet har trots efterforskningar
ännu icke kunnat återfinnas.

Nr 182. Arbetet har genom överenskommelse under hand anförtrotts samme
entreprenör, som för flygförvaltningens (flygfältsbyrån) räkning samtidigt
utförde flygfältsarbeten, vilka nödvändiggjorde den sänkning av vattenledning,
som entreprenaden avsåg. Vattenledningen korsade de under
bysgnad varande startbanorna, och det var ur flera synpunkter olämpligt
att låta två entreprenörer samtidigt arbeta på platsen. Arbetet kom till utförande
i samråd med flygfältsbyrån. Anteckning om skälet för underhandsuppgörelse
har icke blivit verkställd.

Nr 191. Då AGA är det enda företag i Sverige, som — i samarbete med
ASEA:s luftfartsbyrå — lämnar anbud å och utför flygfältsbelysningar,
har uppgörelse med AGA träffats under hand. Priserna ha härvid reglerats
på grundval av tidigare träffade liknande uppgörelser med AGA angående
utförande av flygfältsbelysningar. Samråd hade därvid skett med
statens priskontrollnämnd. Anteckning med hänvisning till upphandlingsförordningens
35 § 1 mom. e) linnes å föredragningslistan.

Nr 198''. Efter det anbud infordrats från ett flertal entreprenörer å ombyggnad
av centrala bytesförråd vid livgrenadjärregementet och Östgöta
luftvärnsregemente samt entreprenör för dessa arbeten antagits (nr 127 å
Sammanställning I), uppstod i samband med avslutandet av arbetena fråga

om utförande av arbetet nr 193. Vid överläggning med vederbörande länsarbetsnämnd
om erhållande av igångsättningstillstånd förordade länsarbetsnämnden,
att den ledigblivande arbetskraften överflyttades till de planerade
arbetena. Pa grund härav och då fortfikationsförvaltningen med
Jedning av erfarenheter från det nyligen utförda arbetet ansåg det icke vara
möjligt att erhålla förmånligare uppgörelse med annan entreprenör, träffade
ämbetsverket genom beslut den 14 april 1949 med samma entreprenör
uppgörelse under hand å samma villkor, som gällt för de avslutade
arbetena. Anteckning om skälet för underhandsuppgörelse har icke verkställts.

Nr 211. Genom särskilda skrivelser ha anbud infordrats från tre entreprenörer,
av vilka två avgivit anbud. Fortifikationsförvaltningen har antagit
det lägsta anbudet. Protokoll synes icke ha upprättats.

Nr 232. Efter det flygförvaltningen genom kungörelse utbjudit denna
byggnad inklusive inredningsarbeten å entreprenad hade den ifrågavarande
entreprenören avgivit lägsta anbudet å byggnadsarbeten inklusive
inredningsarbetena. Då tillgängliga medel ej räckt till, hade flygförvaltn''nlgen
låtit bl. a- inredningsarbetena utgå. Sedan medel för ändamålet
ställts till förfogande, träffade fortifikationsförvaltningen med stöd av upphandlingsförordningens
35 § 1 mom. i) uppgörelse med samma entreprenör
om arbetets utförande på oförändrade villkor. Anteckning om skälet till
underhandsuppgörelsen har icke verkställts.

Nr 330. Beträffande denna entreprenad hänvisas till den under nr 191
famnade förklaringen. Anteckning med hänvisning till upphandlingsförordningens
35 § 1 mom. e) har dock icke verkställts.

Ifrågavarande arbete var brådskande. För arbetet skulle begagnad
nllkapad materiel användas. Fortifikationsförvaltningen hade god erfarenhet
av entreprenörens sätt att bedriva motsvarande arbeten. Då ett snabbt
utförande kunde påraknas, träffades uppgörelse med denne under hand
enligt upphandlmgsförordningens 35 § 1 mom. d). Anteckning om skälet
borde ha tagits till beslutet.

Nr 347. Entreprenaden avser tilläggsarbete till den ovan under nr 191
redovisade entreprenaden. Motsvarande förklaring gäller således här, dock
au anteckning med hänvisning till upphandlingsförordningens 35 § 1 mom
i) icke blivit verkställd.

Nr 3ö9. Ifrågavarande arbete var brådskande och ‘skulle utföras med anvandande
av begagnad tillkapad materiel. Uppgörelse träffades under hand
med stöd av upphandlingsförordningens 35 § 1 mom. d), sedan entreprenoren
i narvaro av fortifikationsforvaltningens kontrollant haft tillfälle undersöka
den för arbetet avsedda materielen och med ledning därav bedöma

Se virkställts3001’'' Antecknin§ om skälet tm underhandsuppgörelse har

På ärendcn’ 1 viI.ka begärda handlingar över huvud taget
f°re!etts’ ba revisorerna angivit sju å Sammanställning I upptaima
storre entreprenader, dar anbudssummorna utgjordes av posterna 45 34fi

randl en°00’ 74 150’ 74 °54’ 108 800’ 57420 och 254 720 kronor, motsvaFnrtifkf
ranugd entreprenadsumma av i runt tal 1 073 000 kronor.

slut In Sf°rVa iningen lar 1 det fö,iande närmare redogöra för de besol,
n av forvaltningen fattats i nämnda ärenden. Härvid har genom

å såmmaLSll™" b°ks,avsbe,“kninS "”W ärendets placering

eåJden51''äjttnbUdSHSTmai4534f6. kronor- avseende personalbostad i Bergsärendet
börfnH T111!! - ant°g,S efler föregående kungörelseförfarande. Till
aiendet horande handlingar kunna numera i komplett skick redovisas

Nr 43 A. Anbudssumma cirka 75 000 kronor, avseende reparation av garage
in. fl. byggnader vid Sundsvalls luftvärnskår. Den entreprenör, som
antogs för utförande av arbetet (löpande räkning) hade på grund av tidigare
uppgörelse under utförande — förutom vissa större nybyggnadsarbeten
—- jämväl ombyggnad av viss del av det nämnda garaget. Med hänsyn
härtill träffades uppgörelse under hand. Då arbetet sålunda hade karaktär
av tilläggsarbete hade anteckning bort verkställas om att beslutet fattats
enligt upphandlingsförordningens 35 § 1 mom. i).

Nr 104 B. Anbudssumma 74 150 kronor, avseende elektrisk ångpanneanläggning
vid Stockholms luftvärnsregemente. Uppgörelse träffades under
hand med stöd av UF § 35 1 inom. e). Anteckning härom borde ha
gjorts i beslutet.

Nr 111 A. Anbudssumman 74 054 kronor, avseende elektrisk installation
i tygverkstad vid Göta pansarlivgarde. Lägsta anbudet antogs efter föregående
kungörelseförfarande. Protokoll, anbudsförteckning och anbud ha
trots efterforskningar ännu ej kunnat återfinnas.

Nr 178 A. Anbudssumma 108 000 kronor, avseende värme-, sanitets- och
tryckluftanläggning vid Göta pansarlivgarde. Efter föregående kungörelseförfarande
antogs den anbudsgivare, som avgivit det näst lägsta anbudet.
Denne var för förvaltningens räkning sysselsatt med annan entreprenad för
samma byggnad. Lägsta anbudet utgjorde 105 300 kronor. Därest detta anbud
antagits, hade fortifikationsförvaltningen, som utförde själva byggnadsarbetet
i egen regi, måst vidkännas vissa ytterligare kostnader för förvaringsutrymmen
m. in. Då det genom att antaga det näst lägsta anbudet
kunde undvikas att i arbetet engagera flera entreprenörer, varmed skulle
följt oklarhet i ansvarsfördelningen dem emellan, var detta anbud att anse
såsom det för kronan förmånligaste. Härtill kom att nyssnämnda ytterligare
kostnader uteblevo.

Protokoll, anbudsförteckning och anbud ha trots efterforskningar ännu
icke kunnat återfinnas. I detta sammanhang torde få framhållas, att entreprenaderna
nr 178, 177 A och 178 A samtliga beröra samma byggnad vid
Göta pansarlivgarde och att entreprenör i dessa fall antagits samtidigt, eller
genom beslut den 23 mars 1949.

Nr 399. Anbudssumma 57 420 kronor, avseende rörledningsarbeten för
vissa byggnader vid Älvsborgs regemente. Anbudssumman ingår såsom den
större delposten i de två entreprenader, som å Sammanställning I äro redovisade
under nr 399. Av revisorerna begärda handlingar angående dessa
entreprenader ha av förvaltningen i skrivelse den 17 februari 1950 jämte
Sammanställning I tillställts revisorerna och därefter återställts till fortifikationsförvaltningen.
Lägsta anbuden antogois efter kungörelseförfarande.
Entreprenaderna äro sammanförda i ett gemensamt upphandlingsproto Nr

399 A. Anbudssumma 254 720 kronor, avseende byggnadsarbeten för
diverse byggnader vid Älvsborgs regemente. Lägsta anbudet antogs efter
kungörelseförfarande. Samtliga handlingar i detta ärende finnas men ha
genom missförstånd icke ställts till revisorernas förfogande.

Följande entreprenader återfinnas i Sammanställning II.

Anläggning B 119.

Det må först framhållas, att valet av arbetsplats med hänsyn till den
militära användningssynpunkten icke var fritt. Omfattande provborrningar
och provsprängningar utfördes i syfte alt klarlägga beskaffenheten av det
bergparti, som efter omfattande rekognosceringar utvaldes för ändamålet.
Särskilda förhandlingar fördes även med en bergtekniker, som var väl förtrogen
med det ifrågavarande berget. Därvid framkom, att berget till följd

av sin art, sprickbildningar in. in. var mindre lämpat för utsprängande av
tunnelsystem. En entreprenör med speciella erfarenheter bedömdes emellertid
efter samråd med bergmästare och ovan nämnd bergtekniker kunna genomföra
erforderliga sprängningsarbeten. Med hänsyn till bergets beskaffenhet
kunde fasta anbud å sprängningsarbetena icke ifrågakomma, utan
måste arbetena utlöras på löpande räkning. Vid utförande av sprängningsarbelen
på löpande räkning under svårartade bergförhållanden beror det
helt naturligt mera på skötseln och drivandet av arbetena än på tilläggsprocenten
om resultatet ur ekonomiska synpunkter skall bliva det bästa för
beställaren. Förvaltningen delar revisorernas uppfattning att även vissa andra
entreprenörer skulle varit i stånd att utföra ifrågavarande arbeten. Skälet
till att underhandsuppgörelse — med stöd av förutnämnda av Kungl.
Maj:t lämnade dispens från tillämpning av upphandlingsförordningen —
träffades med den ifrågavarande entreprenören var, att dennes arbetschef
och verkmästare, enligt vad förvaltningen haft tillfälle utröna vid av entreprenören
tidigare utförda arbeten för kronans räkning, ägde de speciella
förutsättningar, som i förevarande fall ansågos särskilt önskvärda och bedömdes
utgöra en garanti för ernående av förutsatt resultat. Härtill kom,
att entreprenören var beredd att omedelbart påbörja arbetena, vilket ur militär
synpunkt var betydelsefullt. I anslutning härtill må framhållas, att
förvaltningen före entreprenaduppgörelsen i fråga haft samråd med statens
sakrevision och Svenska Byggnadsentreprenörföreningen, vilka därvid icke
ansågo något vara att erinra vare sig mot att underhandsuppgörelse träffades
med denne entreprenör eller mot uppgörelsen i övrigt.

Anläggning B 211.

Entreprenaden i fråga avser utförandet av en uppställningsanordning för
ett nytt, dyrbart instrument av speciell och hemlig art. Den för ändamålet
erforderliga och ganska egenartade betonganläggningen måste nykonstrueras.
Då tidigare erfarenheter härvid icke kunde utnyttjas, fick anläggningen
ur utförandesynpunkt närmast försökskaraktär.

I skrivelse från försvarsstaben den 12 mars 1949 anmodades fortifikationsförvaltningen
att skyndsamt igångsätta planläggning av arbetet och utverka
medel för ändamålet. På grund av ärendets brådskande natur — det
gällde att få instrumentet i funktion så tidigt som möjligt — avgav förvaltningen
särskild underdånig skrivelse i ärendet den 12 april 1949. Genom
nådigt brev den 3 juni 1949, vilket inkom til! förvaltningen den 15 juli
1949, beviljades medel och byggnadstillstånd för anläggningen. Vid sistnämnda
tidpunkt hade konstruktionsarbetet nått så långt, att erforderliga
arbetsritningar förelågo.

Den svårtillgängliga och särartade byggnadsplatsen nödvändiggjorde snabbast
möjliga igångsättande för att icke höstvädret skulle försvåra eller omöjgöra
arbetets slutförande inom rimlig tid. Redan på grund härav var alltså
underhandsförfarandet motiverat enligt upphandlingsförordningens 35 § 1
mom. d). Hänvändelsen till endast en entreprenör motiverades av sekretessen.

Valet av entreprenör grundade sig därpå att denne disponerade arbetsledning,
som åren 1940—1942 i annan entreprenörs tjänst utfört samtliga befästningsarbeten
inom samma område. Det kunde sålunda förväntas, att
erfarenheterna av de särskilda byggnadssvårigheterna på arbetsplatsen skulle
komma kronan till godo såväl i fråga om ekonomi som snabbt utförande.
Upphandlingen verkställdes och arbetet kontrollerades av befästningsbyrån.
Detta berodde på att, då såsom inledningsvis anförts anläggningen var av
försökskaraktär, det var nödvändigt att arbetet nära följdes av konstruk -

tören, befästningsbyrån. Den tjänsteman, som härvid kom i fråga, besatt
erforderliga kvalifikationer även för utövande av den rent byggnad stekniska
kontrollen. Genom att befästningsbyrån handhade arbetet blev alltså kontrollen
billigare och ytterligare personer behövde icke inblandas i detta
hemliga byggnadsärende.

Vad beträffar revisorernas framhållande av att ämbetsverkets administrativa
byrå och byggnadsbyrå icke återfinnas bland deltagarna i beslutet kan
nämnas, att frågan hade diskuterats mellan cheferna för befästnings- och
byggnadsbyråerna. Vid ordinarie chefens för förvaltningen återinträde i
tjänst orienterades denne om det fattade beslutet och i samband därmed
stående förhållanden. Fortifikationsförvaltningen anser sålunda att — bortsett
från det formella felet att i beslutet icke hänvisades till upphandlingsförordningens
35 § 1 mom. d) ■— ifrågavarande upphandling handlagts på
det för staten ur alla synpunkter fördelaktigaste sättet.

Anläggning B 146.

Revisorerna påtala, att anbudet ifrån den anbudsgivare (A), som antagits,
omräknats efter anbudstidens utgång. Förvaltningen får till en början anföra,
att tidigare vid anbudsinfordran tillämpade bestämmelser, att anbud
å sprängningskostnader skulle innefatta även kostnad för transport av bergmassor
intiil 100 m från inslaget av förbiseende icke hade medtagits vid
programhandlingarnas utskrivande. A hade i motsats till den av revisorerna
ochhär nedan med B benämnda anbudsgivaren i samband med avlämnandet
av sitt anbud icke meddelat, att han inräknat ifrågavarande transportkostnad
i sprängningskostnaderna. Detta medförde vid en för anbudsprövningen
företagen omräkning till summakostnader av de å-priser A offererat, att
kostnaderna för transport av 8 000 m3 bergmassa å 2 kronor inräknades i
anbudet med 16 000 kronor. Massorna skulle uppläggas i bank i nära anslutning
till inslaget. I samband med ytterligare genomgång av anbudshandlingarna
gjorde sig emellertid tvivel gällande, om A eventuellt inräknat transportkostnaden
i sprängningskostnaderna. A tillfrågades därför om vilka arbetsmoment,
som ingingo i de offererade sprängningskostnaderna. I anledning
härav meddelade A. att anbudet å sprängningspriser i detta fall liksom
förhållandet varit vid tidigare av A avgivna anbud innefattade kostnad för
såväl sprängning och skrotning av berget som transport av bergmassa viss
väglängd. Med hänsyn till vad sålunda upplysts ansåg sig förvaltningen
givetvis oförhindrad att från den ursprungligen beräknade summakostnaden
avdraga ifrågavarande 16 000 kronor.

Vad därefter angår kostnaden för ordnande av stenfyllning i bank, som
A i sitt anbud upptagit till 3 kronor per m3, ansåg sig förvaltningen vid
ovannämnda omräkning till summakostnader med hänsyn till storleken av
övriga av A offererade å-priser och bankens stora höjd ha anledning förmoda,
att missförstånd beträffande arbetets omfattning och art förelåg.
På förfrågan härom vitsordade A, att å-priset »givetvis» skulle vara 0:30
kronor per in3, ett pris som kunde anses väl svara mot omfattningen av arbetet.
Beträffande det av B offererade å-priset å 1: 75 kronor per in3 bedömde
förvaltningen jämväl detta såsom varande alltför högt. Då en minskning av
detta pris emellertid icke kunde medföra, att totala anbudssumman från B
bleve den lägsta, föranledde detta å-pris ingen förfrågan hos B. Därest ämbetsverket
underlåtit att vidtaga dessa åtgärder, hade en merkostnad av
25 310 kronor åsamkats staten. Förvaltningen har sålunda i detta fall antagit
det för kronan förmånligaste anbudet.

2—517100. Rev. berättelse ting. statsverket år 1950. It.

Anläggningar B 136 och B 215.

Revisorerna ha påtalat, att förvaltningen vid prövning av anbud angående
utförande av dessa anläggningar, vilkas färdigställande omfattar tre etapper,
därav etapp I avser sprängningsarbete för B 136, etapp II sprängningsarbete
för B 215 och etapp III inbyggnadsarbete för B 136, antagit en firma
(B), som väl avgivit lägsta anbudet beträffande etapp I men för samtliga
etapper offererat en sammanlagd högre kostnad än viss annan firma. I samband
härmed ha revisorerna såsom jämförelse framhållit, att förvaltningen
vid antagande av entreprenörer för vissa andra bergrumsanläggningar av
samma karaktär låtit den sammanlagda entreprenadsumman bliva avgörande,
oaktat vederbörande entreprenörer icke legat lägst i fråga om respektive
första etapper och vid anbudstillfällena liksom i det nu påtalade fallet
bygSna

I anledning härav får förvaltningen till en början framhålla, att det vid
tidpunkten för antagande av entreprenör i motsats till vad som var fallet vid
påbörjandet av B 117, på grund av det utrikespolitiska läget, som vid tillfället
syntes relativt gynnsamt, var synnerligen ovisst, om byggnadstillstånd
kunde erhållas, i vart fall för de i etapp III ingående arbetena. Det undandrager
sig för övrigt fortfarande varje bedömande, när byggnadstillstånd
kan komma att medgivas för detta arbete. Förvaltningen var emellertid, såsom
i annat sammanhang närmare motiveras, angelägen om att igångsätta de
i förhållande till inldädnadsarbetena mera tidskrävande sprängningsarbetena.
Då entreprenören B avgivit lägsta anbudssumman för arbeten ingående
i etapp I — det lägsta anbudet i vad avsåg arbetena för etapperna I
och II tillsammans, d. v. s. å samtliga sprängningsarbeten, avgavs även av
B — och på grund av ovissheten angående erhållande av byggnadstillstånd
särskilt för inbyggnadsarbetena, ansåg sig ämbetsverket böra begränsa entreprenaden
till att allenast omfatta första etappens arbeten, vilka sålunda
uppdrogos åt entreprenören B.

Anläggning B 154.

Under år 1948 genomfördes inom fortifikationsförvaltningen en översyn
av organisationen för byggnads- och reparationsberedskap. Resultatet härav
delgavs bland andra statssekreteraren i försvarsdepartementet. Sedan
vissa åtgärder vidtagits i syfte att stärka organisationen, visade det sig
önskvärt att innan organisationen slutgiltigt fastställdes pröva densamma
på konkreta uppgifter. I samråd med försvarsstaben uppgjordes i slutet av
år 1949 och början av 1950 ett program för en dylik övning. Denna skulle
strategiskt och taktiskt utmynna i vissa arbetsavdelningars insättande på
verkliga uppgifter. För att begränsa själva övningskostnaderna och samtidigt
åstadkomma ur beredskapssynpunkt nödvändiga befästningar planlades
övningen till ett operativt viktigt område, där med utnyttjande av andra än
övningsmedel flera befästningsarbeten, bland andra anläggningen B 154,
vid tiden för övningen beräknades vara i gång. Det största arbetsobjektet,
för vilket enbart övningsmedel skulle användas, var beläget i omedelbar
närhet av anläggning B 154. Ett led i övningen avsåg även att pröva lämpligheten
av de kontrakt, som upprättats mellan byggnads- och reparationsberedskapsorganisationen
och de till organisationen anslutna entreprenörerna
och som förutsätta en viss form av löpande räkningsförfarande. Genom
att för anläggning B 154 försäkra sig om en till organisationen ansluten
entreprenör blev det möjligt att för de båda aktuella arbetsplatserna utnyttja
samma arbetsledning och minska på antalet i övningen deltagande
arbetsavdelningar, transporter av arbetsmaskiner m. m. Härigenom minska -

des de för övningens genomförande erforderliga kostnaderna utan att genom
alltför snäv begränsning äventyra övningens ändamål.

Den ovan skisserade planen för övningen underställdes Kungl. Maj :ts
prövning. Genom nådigt brev den 1 september 1950 medgavs övningen och
beviljades för ändamålet erforderliga medel och byggnadstillstånd. Övningen,
som numera är avslutad, har givit synnerligen värdefulla resultat samtidigt
som krigsberedskapen inom det viktiga området avsevärt förstärkts
genom tillkomsten av nödvändiga befästningar.

Revisorerna uppgiva att prisskillnaden mellan den anbudsgivare, som
avgivit det lägsta anbudet, och den, som erhöll entreprenaden, skulle vara i
runt tal 39 000 kronor. Detta är emellertid felaktigt. Den ifrågavarande entreprenaden
var uppdelad på tvenne etapper, I och II. Etapp I, den enda
som antogs, avsåg enbart sprängningsarbeten. Etapp II avsåg inbyggnadsarbeten.
Vid tidpunkten för entreprenadprogrammets uppgörande förefunnos
möjligheter, att medel och byggnadstillstånd skulle beviljas för båda
etappernas genomförande. Då entreprenören antogs 1949, hade läget emellertid
förändrats (jfr under B 136 och B 215). Förvaltningen kunde då på
grund av medelstillgången och arbetsmarknadsläget icke antaga anbud på
mera än etapp I. Här utgjorde skillnaden mellan det lägsta och det antagna
anbudet endast 380 kronor. Det är alltså denna summa och icke av revisorerna
angivna 39 000 kronor, som fortifikationsförvaltningen vägde mot de
fördelar för staten, som ett antagande av en till byggnads- och reparationsberedskapen
ansluten firma innebar.

Anläggning B 184.

Med hänsyn till de anmärkningar av mera allmän natur, som framställts
beträffande debiteringen av spräng- och tändmedel, får fortifikationsförvaltningen
till en början framhålla, att förvaltningen sedan någon tid tillbaka i
programhandlingarna föreskriver, att spräng- och tändmedel skola av entreprenör
inköpas hos ämbetsverket enligt de å Nitroglycerinbolagets allmänna
lista upptagna priserna för större förbrukare. Sprängmedlen inköpas
av fortifikationsförvaltningen centralt för direkt leverans till respektive
arbetsplatser. Första gången detta förfaringssätt tillämpades var just vid
B 184, och anledningen till arrangemanget var bland annat, att fortifikationsförvaltningen,
som räknade med att i fortsättningen sätta i gång många
och stora sprängningsarbeten, på grund härav lyckats åstadkomma ett förmånligt
rabattavtal med Nitroglycerinbolaget. Förutsättningen för avtalet
var att fortifikationsförvaltningen skulle stå som köpare. Vidare började vid
denna tid vissa leveranssvårigheter göra sig gällande beträffande sprängmedel.
Fördenskull var det angeläget att på ett så tidigt stadium som möjligt,
således innan entreprenör utsågs för själva sprängningsarbetet, kunna
utlägga sprängmedelsbeställningarna, så att leverantören kunde infoga dessa
i sitt leveransprogram, reservera nödiga dynamitkurar eller kistor och upptaga
förhandlingar med vederbörande länsstyrelse beträffande placeringen
av desamma.

Numera överenskommes med respektive entreprenör, att representant för
honom emottager sprängmedelsleveranserna och ansvarar för sprängmedlen
och deras distribution på arbetsplatsen. Entreprenören fakturerar sina arbeten
på basis av de å-priser som inkludera sprängmedel. Innan förvaltningen
utanordnar enligt sprängmcdclslcverantörcns fakturor debiteras respektive
entreprenör enligt med honom överenskomna priser. Ifrågavarande kostnader
— i likhet med kostnaderna för övriga stora matcrialanskaffningar —■
redovisas på särskilt konto under förrådstiteln.

Omloringar skola successivt göras från respektive sakanslag. I samband

med en entreprenads slutlikvidering utföres definitiv omföring, varvid jämväl
de vinster, som erhållits på sprängmedelsaffären, omföras till sakanslaget.
Genom att anbudsgivarna offererat priserna dels exklusive och dels inklusive
sprängmedel känner man kostnaderna för sprängmedel vid beräknade
massor. Härigenom kan en betryggande anslagskontroll hållas hela tiden.

Vad därefter angår de anmärkningar, som direkt avse entreprenaden för
anläggning It 184, ha revisorerna anfört, att det »vid ärendets föredragning
i fortifikationsförvaltningen beslutats, att ämbetsverket skulle anskaffa och
bekosta erforderlig ammunition». Denna uppfattning synes grunda sig på
följande av föredraganden i ärendet gjorda, till protokollet tagna anförande:
»Det lägsta anbudet var avgivet av Aktiebolaget Armerad Betong och löd
sammanlagt å 2 426 000 kronor, varvid fortifikationsförvaltningen skulle
anskaffa och bekosta erforderlig ammunition». Vid tidpunkten för föredragningen
hade icke några definitiva principer för tillhandahållandet av sprängmedel
fastställts. Meningen var, att fortifikationsförvaltningen skulle genom
representant på arbetsplatsen mottaga och utlämna sprängmedlen, men detta
visade sig stöta på praktiska svårigheter. Då man dessutom ville åstadkomma
eu effektiv medverkan från entreprenörens sida för att förhindra slöseri
med sprängmedel, överenskoms med denne det arrangemang för mottagning,
distribution och fakturering som ovan skisserats.

Dröjsmålet från förvaltningens sida alt debitera entreprenören kostnad
för sprängmedel förklaras av att ämbetsverket med entreprenören förhandlade
om denna överenskommelse. Arbetet beräknades dessutom pågå under
en tid av inemot 1 V= år. Faktura, som entreprenören utställer för intill
viss dag utfört arbete, betalas av förvaltningen i regel 3 å 4 veckor efter
debiteringsdagen med innehållande av 10 ''Té. Någon risk för överbetalning
har således ej uppstått trots det att sprängmedlen ej omedelbart debiterats.
Entreprenören bar dessutom lämnat sedvanlig borgen, 10 % på den framräknade
entreprenadsumman.

Revisorerna antyda, att den påbörjade debiteringen hade något sammanhang
med att detta ärende bland andra var föremål för deras granskning.
Riktigheten av denna antydan bestrides.

Genom nu avgivna förklaringar över de av revisorerna gjorda anmärkningarna
mot särskilda i sammanställning I och II angivna entreprenaduppgörelser
anser sig ämbetsverket ha visat att, i den mån sakliga anmärkningar
gjorts, dessa varit oberättigade. Kvar stå alltså de formella bristerna. Vad
dessa angår torde vissa i samband med de olika upphandlingsärendena av
revisorerna gjorda anmärkningar av principiell innebörd böra bemötas.

1. Revisorerna ha riktat sig mot att antedatering i viss utsträckning förekommit
av förteckning, som enligt upphandlingsförordningens 25 § 3 mom.
skall föras vid öppnande av inkomna anbud. Revisorerna göra gällande, att
anbudsförteckningen skall i koncentrerad och exakt form återspegla innehållet
i de olika anbuden, sådana dessa föreliggga vid tiden för öppnandet.
Fortifikationsförvaltningen får med anledning härav framhålla, att enligt
nyssnämnda bestämmelse anbuden skola åsättas löpande nummer i den
ordning, vari de öppnas, samt förses med den tjänstemans namnteckning
eller signatur, som leder förrättningen, och uppföras å en förteckning, som
undertecknas av samtliga närvarande. Någon bestämmelse att anbudsförteckningen
skall på något sätt återgiva anbudens innehåll finnes sålunda
icke. I många fall skulle detta vara liktydigt med ett omfattande återgivande
av anbuden i väsentliga delar utan att därmed någon fördel vunnes. Förvaltningen
åsyftar härvid bland annat sådana fall, då anbud icke innehåller
annan prisuppgift än å-priser.

Det av revisorerna påtalade förfaringssättet innebär icke någon antedate -

ring av anbudsförteckningen. Denna har emellertid utnyttjats på sådant sätt,
att i densamma införts vissa under prövningsarbetet framkomna uppgifter,
varigenom anbuden gjorts direkt jämförbara. Det är dessa uppgifter som
skenbart blivit antedaterade. Syftet med ifrågavarande bestämmelse i upphandlingsförordningen,
nämligen att det i anbudsgivarnas intresse redan
från början skall finnas möjlighet kontrollera vilka handlingar som förelegat
vid anbudsöppnandet, har emellertid även med det påtalade förfaringssättet
blivit uppnått, då anbudsförteckningen upprättats och undertecknats
vid öppnandet av anbuden. Fortifikationsförvaltningen har numera vidtagit
åtgärder i syfte att förhindra att några formella föreskrifter beträffande
upphandlingsförfarandet åsidosättas.

2. Revisorerna ha vidare riktat sig mot att vederbörliga upphandlingsprotokoll
understundom icke varit dagtecknade, att i visst fall protokollet
icke gåve upplysning om de närvarandes namn samt att icke heller kontrakt
alltid upprättats i föreskriven ordning. Vad de två förstnämnda anmärkningarna
angår må framhållas, att för tids vinnande förslag till protokoll
ofta upprättas före vederbörlig föredragning, därvid av naturliga skäl förslaget
icke alltid kunnat på förhand dateras eller förses med uppgift om de
närvarande. Dessa uppgifter ha i en del fall genom förbiseende sedermera
icke intagits i protokollen. Med ledning av de föredragningslistor, som
alltid föreligga vid föredragning, är det emellertid möjligt att konstatera
vilken dag beslut fattats. På grund av en bokstavlig tolkning av revisorernas
hemställan, att vissa bestämda handlingar skulle tillställas revisorerna, ha
tyvärr dessa föredragningslistor icke insänts. I det påtalade fall (B 117), där
protokollet icke lämnade upplysning om de närvarandes namn, hade de närvarande
egenhändigt åsatt protokollet eller föredragningslistan sina signa
eller namn. Vad därefter angår skyldigheten att upprätta kontrakt må framhållas,
att enligt 37 § 1 upphandlingsförordningen kontrakt skall upprättas,
endast då myndigheten finner arbetets art eller omfattning sådant kräva
eller anbudsgivare det äskar. Även om det i vissa fall varit önskvärt att
upprätta kontrakt i anslutning till uppgörelsen, har detta med hänsyn till de
senaste årens kraftiga och oförutsedda ansvällning av bl. a. bergrumsarbeten
icke varit möjligt att medhinna. Fortifikationsförvaltningen har i fråga om
dessa för försvaret synnerligen viktiga anläggningar varit nödsakad insätta
all tillgänglig arbetskraft på sådant arbete, som varit nödvändigt för att
snarast möjligt kunna igångsätta och fullborda arbetena. Det må ock framhållas,
att redan genom antagande av anbud för båda parter bindande avtal
uppstått, vars grundval utgjorts av anbud och beställningsskrivelser.

3. Revisorerna ha vidare framställt vissa anmärkningar av allmän natur,
berörande kostnaderna för spräng- och tändmedel vid bergrumsentreprenader.
Fortifikationsförvaltningen har i samband med bemötandet av de speciella
anmärkningar, som gälla anläggning B 184, ingående behandlat dessa
spörsmål.

4. Slutligen ha revisorerna i syfte att förenkla det med anbudsprövningen
förenade arbetet föreslagit, att i programhandlingarna för bergrumsentreprenader
skulle införas preliminära massberäkningar ävensom transportlängder
för stenmassorna. Fortifikationsförvaltningen får framhålla, att ämbetsverket
efter tidigare med entreprenörföreningen upptagna förhandlingar
alltsedan september 1950 i sina programhandlingar intager uppgift om de
massor, vilka komma alt ligga till grund vid anbudsprövningen. Även med
det tidigare förfaringssättet förelåg emellertid möjlighet för entreprenören
att med ledning av utlämnade anbudshandlingar exakt beräkna ifrågakoinmande
massor.

, Vad angår transportlängderna kunna dessa däremot av tidsskäl som regel

icke med tillräcklig noggrannhet angivas vid tidpunkten för programhandlingarnas
iordningställande. Det må dock framhållas att i anbudshandlingarna
alltid intages föreskrift om att sprängningspriserna skola inkludera
transport av massorna intill en längd av 100 in från inslaget. För transportlängder
härutöver skall anbudsgivaren inkomma med priser för vissa särskilt
angivna transportlängder. Det är ofta av värde att, innan den exakta
platsen för uppläggning av sprängmassorna bestämmes, få kännedom om
transportkostnaderna, enär dessa jämte andra kostnader, såsom för markanskaffning
och väganläggning, inverka på valet av upplagsplats. I detta sammanhang
må även framhållas, att förvaltningen söker tillvarataga alla tillfällen
att, t. ex. genom försäljning av massorna eller krossning till makadam,
ekonomiskt tillgodogöra kronan värdet av sprängmassorna, vilket också
skett.

I anslutning till »revisorernas uttalande» får fortifikationsförvaltningen
anföra följande.

1. Revisorernas anmärkningar i fråga om brister vid tillhandahållandet
av handlingar ha redan inledningsvis behandlats. Här må endast med beklagande
av de fall, där anmärkningarna varit berättigade, ånyo framhållas, att
de mest framträdande bristerna kunna hänföras till den första delen av ämbetsverkets
tillvaro, då arbetet måste lida av alla med en övergångstid förenade
svårigheter. Det har även påvisats, att ämbetsverkets byggnadsbyrå
arbetat och alltjämt arbetar under synnerligen svåra förhållanden. Följande
bör härom särskilt framhållas:

a) Organisation. Byggnadsbyråns chef, som i denna egenskap har att
leda ett arkitektkontor samt den konstruktiva verksamheten på så skilda
områden som husbyggnader, väg- och vattenanläggningar, värme, elektricitet
m. m., skall samtidigt vara chef för arbetssektionen. Denna sistnämnda uppgift
kräver ett oavlåtligt övervakande av alla de byggnadsföretag, som bedrivas
över hela landet. Denna arbetsbörda gör det svårt att utan eftersättande
av ekonomiskt och tekniskt betydelsefulla uppgifter ägna tillräcklig
omsorg åt de formella detaljerna i verksamheten.

b) Lokaler. Byggnadsbyrån har icke kunnat inrymmas i ämbetsverkets
huvudlokaler. Dess verksamhet är spridd över staden på icke mindre än
sju olika lokaler, i vissa fall av bristfällig beskaffenhet. Att detta medför
stora svårigheter att åvägabringa fast ledning och leder till tidsförluster torde
ligga i öppen dag.

c) Personalförhållanden. Sammansmältningen till en enhet av personal
från fyra i betydelsefulla avseenden olika arbetande organisationer innebär
betydande administrativa och psykologiska problem, som av chefen kräva
stora och ofta påfrestande insatser.

Revisorerna ha gjort gällande, att svårigheten med tillhandahållande
av handlingar varit beroende av ett olämpligt registrerings- och arkiveringssystem.
Såsom ovan framhållits har ändring i vad härutinnan tidigare
gällt vidtagits under ämbetsverkets första verksamhetsår. Fortifikationsförvaltningen
tillämpar numera i detta avseende samma system, som vid
andra ämbetsverk efter mångårig erfarenhet befunnits ändamålsenligt. Det
av revisorerna påtalade mindre tillfredsställande tillhandahållandet av infordrade
uppgifter, vilket ämbetsverket livligt beklagar, beror närmast på
den tidigare berörda underhandskontakten mellan revisorerna och ämbetsverket.
I en del fall torde bristerna även kunna förklaras av att infordrade
handlingar befunnit sig vid byggnadsbyråns regionalorganisationer i landsorten.

2. Revisorerna påtala, att protokoll i entreprenadärenden icke varit dagtecknade
och att de vid beslutet närvarande icke alltid angivits. Fortifika -

tionsförvaltningen vidgår med beklagande denna formella brist men vill,
såsom i det föregående framhållits, understryka att en jämförelse med förda
föredragningslistor lämnar besked om beslutsdagar och vid besluten närvarande.

3. Revisorernas anmärkning angående antedatering av vissa uppgifter
har i det föregående behandlats. Av där lämnad redogörelse framgår, att
antedateringen är skenbar.

4. Vad som anmärkts beträffande B 119, B 211, B 146 och B 154 har uttömmande
bemötts ovan under redogörelsen för dessa objekt. Fortifikationsförvaltningen
hävdar under hänvisning härtill, att de framställda anmärkningarna
äro obefogade.

5. Detsamma gäller beträffande anläggningarna B 136 och B 215. Här
må emellertid beträffande den av revisorerna i fråga om dessa anläggningar
gjorda anmärkningen, att såväl sprängnings- som inbyggnadsarbeten av
en bergrumsanläggning måste ske för att anläggningen skall kunna komma
till avsedd användning, följande framhållas.

För befästningar har Ivungl. Maj :t eller fortifikationsförvaltningen sedan
flera år tillbaka disponerat betydande anslagsreservationer. Arbetena
ha emellertid icke i sin helhet kunnat utföras beroende bland annat på byggnadsregleringen.
Vid utförandet av berganläggningar ha med hänsyn härtill
särskilda synpunkter gjort sig gällande. Vid dylika anläggningar kan
sprängningsarbetet av tekniska skäl icke forceras över en viss gräns, betingad
av antalet möjliga »angreppspunkter». Inredningen av de utsprängda
anläggningarna kan däremot utföras på mycket bred bas och, därest
arbetskraft kan ställas till förfogande, slutföras på jämförelsevis kort tid.
Detta förhållande har föranlett, att fortifikationsförvaltningen efter överbefälhavarens
direktiv begärt och av Kungl. Maj :t erhållit tillstånd att utnyttja
den till förfogande ställda militära byggnadskvoten för utförande
i första hand av för olika anläggningar erforderliga sprängningsarbeten.
Avsikten har därvid varit att, i den mån medel och byggnadskvot icke kunnat
ställas till förfogande, uppskjuta inbyggnadsarbetena till en tidpunkt,
då antingen arbetsmarknadsläget tillät deras utförande eller det försvarspolitiska
läget krävde, att dessa arbeten lämnades förtur. Revisorernas
ovannämnda påpekande, att vid ifrågavarande bergrumsanläggningar såväl
sprängnings- som inbyggnadsarbeten i sin helhet måste utföras, därest
bergrummen skola komma till avsedd användning, kan visserligen i och
för sig vara riktig men tager icke hänsyn till de i förevarande avseende
föreliggande speciella förhållandena.

6. Frågan om fortifikationsförvaltningen.s praxis vid beställning av bergrumsarbeten
med särskilt angivande av kostnader för sprängmedel har behandlats
under B 184. Ämbetsverket är medvetet om att denna fråga upphandlingsmässigt
kan lösas på många olika sätt. Den här valda metoden,
som ur flera synpunkter synts ämbetsverket vara den ändamålsenligaste,
har icke medfört några ekonomiska förluster och icke heller förorsakat
några som helst svårigheter i fråga om ämbetsverkets möjlighet att överblicka
vederbörliga anslag. Någon risk för kreditgivning åt entreprenörerna
föreligger icke.

7. Revisorernas anmärkning beträffande metoden att infordra anbud
utan angivande av beräknade massor torde vara riktig. Ämbetsverket har
emellertid, såsom ovan framhållits, redan från och med september 1950
vidtagit den av revisorerna tillstyrkta åtgärden.

8. Sammanfattning.

Fortifikationsförvaltningen är fullt medveten om det berättigade i många
av de anmärkningar i fråga (/in formell handläggning av upphandlingsären -

den, som revisorerna framställt. I det föregående har ämbetsverket framhållit
synpunkter på dessa förhållanden och angivit olika anledningar till
de påtalade bristerna. Detta har icke skett i avsikt att förringa desamma
utan endast .såsom förklaring. Ämbetsverket vill här framhålla, att i flera
avseenden bestämmelser redan tidigare utfärdats till förhindrande av fortsatta
försummelser i berörda hänseenden. Såsom exempel må nämnas föreskrifter
angående anbudshandlingars registrering, förbättrat system för arkivering,
massförtecknings upptagande i anbudshandlingar m. m.

Med anledning av revisorernas anmärkningar har ändring enligt bilaga 1
vidtagits i ämbetsverkets arbetsordning. Order inom fortifikationsförvaltningen
enligt bilaga 2 har utfärdats. Särskild tjänsteman har vidare avdelats
för att ordna och sammanföra äldre arkivalier rörande upphandlingsärenden.

I den män revisorerna gjort gällande, att ämbetsverket i sin förvaltning
brustit i sakligt avseende, tillbakavisar ämbetsverket emellertid helt de
gjorda anmärkningarna. Fortifikationsförvaltningen vill med skärpa framhålla
sin åsikt, att den i varje särskilt fall och med hänsyn till de rådande
förhållandena i alla avseenden på bästa möjliga sätt tillvaratagit statens
intressen.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade Magnell,
tillförordnad chef, och Norrman, föredragande, deltagit jämväl Persson,
Nordberg, Sjögren och Sandermark.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst
KJ. MAGNELL.

ÅKE NORRMAN.

Th. Lundgren.

Bilaga 1.

Protokoll, hållet i kungl. fortifikationsförvaltningen
den 3 januari 1951.

Närvarande:

T- f. chefen för förvaltningen Magnell, byråcheferna Persson, Nordberg,
föredragande, och Sjögren samt t. f. byråchefen Sandermark.

§ I S.

D. Fortifikationsförvaltningen beslöt, att till § 11 stycke 5 i arbetsordningen
för ämbetsverket skulle fogas ett nytt med 5 a betecknat stycke
av följande lydelse:

»Vid beredning å befästnings-, kasern- och byggnadsbyråerna av ärende
angaende upphandling, arbeten för statens behov eller försäljning av staten
tillhörig lös egendom .skall biträde lämnas av å respektive byrå tjänstgörande
byråsekreterare, vilken skall upprätta protokoll och Övriga erforderliga
handlingar i ärendet. Vid beredning av dylikt ärende, i vilket byråchefen
enligt instruktionen för ämbetsverket äger meddela beslut men som
till sin beskaffenhet är av komplicerad natur, skall samråd äga rum med
cheten for administrativa byrån.»

Vidare beslöts, att efter första meningen under stycke 1 i § 13 arbetsordningen
skulle införas följande mening:

»Föredragning inför verkschefen av ärende angående upphandling, arbeten
för statens behov eller försäljning av staten tillhörig lös egendom
skall, så vitt möjligt, ske i närvaro av chefen för administrativa byrån.»

Utdrag av protokollet skulle tillställas samtliga byråer (motsvarande).
Protokollsutdrag i två exemplar skulle därjämte ingivas till chefen för
kungl. försvarsdepartementet med .särskild skrivelse.

Som ovan.

In fidem:
Th. Lundgren.

Bilaga 2.

Order för Fortifikationsförvaltningen
den 15 januari 1951.

1. Administrativa och Byggnadsbyråerna inlämna senast den 15 nästkommande
februari till Chefen för FortF gemensam PM med förslag till åtgärder
och bestämmelser avseende att avhjälpa de brister i den formella
handläggningen av FortF upphandlingsverksamhet, vilka år 1950 påtalats
av riksdagens revisorer.

Stockholm som ovan.

På befallning

J. Kruse.

Major.

Fortifikationsförvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 26, § 3.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förevarande remiss får fortifikationsförvaltningen beträffande
det av riksdagens revisorer påtalade omföringsbeslutet den 12 augusti
1950, vilket fattats av chefen för byggnadsbyrån, anföra, att sedan förvaltningen
i god tid före utgången av budgetåret 1949/50 beslutat omföring
av bokförda kostnader å byggnadsbyråns administrationstitel genom
kreditering av denna titel och debitering av vederbörliga sakanslagstitlar,
inkommo efter ingången av innevarande budgetår ett flertal redovisningar
beträffande havda utgifter. Då dessa hänförde sig till budgetåret 1949/50,
bokfördes kostnaderna per den 30 juni 1950, varvid administrationstiteln
belastades med bland annat det belopp å 226 207: 04 kronor, varom i ärendet
är fråga. För att sistnämnda titel icke skulle utvisa balans, erfordrades
därjämte omföring av beloppet till vederbörliga sakanslagstitlar, en åtgärd,
vilken på grund av det stora antal anslag, som skulle slutligt belastas med

kostnaderna, ansågs bliva synnerligen tidsödande. Försvarets civilförvaltning,
vilken åligger att senast den 1 september varje år ha avslutat sin bokföring
avseende nästföregående budgetår, önskade emellertid, att omföringsåtgärder
vidtogos med det snaraste med hänsyn till den framskridna tiden
och att omföringarna skulle vidtagas på sådant sätt, att minsta möjliga antal
anslag blevo berörda. I anledning härav beslöt förvaltningen omföring
i allenast den utsträckningen, att administrationstiteln tillfälligtvis täcktes
med anlitande av medel å den under anslaget Viss förrådshållning av byggnadsmateriel
upplagda titeln Fordringar, vilket ansågs lämpligt med hänsyn
till att viss del av kostnaderna enligt vad som kunde bedömas skulle
slutligt belasta detta anslag. Avsikten var därvid att så snart som möjligt
företaga åtgärder, varigenom kostnaderna avfördes å samtliga vederbörliga
anslag. Under innevarande budgetår ha beslut fattats, varigenom ifrågavarande
kostnader slutligt omfördelats å respektive anslag.

Slutligen får fortifikationsförvaltningen i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört angående antalet befattningshavare å förvaltningens kasernbyrå
med avlöning från sakanslag — varom under hand och muntligen
lämnad uppgift synes ha missuppfattats av mottagaren — upplysa, att detta
antal rätteligen uppgår till omkring 30 procent av byråns personal.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknade
Magnell, t. f. chef, och Nordberg, föredragande, jämväl byråcheferna Persson
och Sjögren somt t. f. byråchefen Sandermark.

Stockholm den 15 januari 1951.

G. NORDBERG.

Underdånigst
KJ. MAGNELL.

Th. Lundgren.

Riksräkenskapsverkets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 26, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1950
församlade revisorer under § 3 i sin berättelse anfört beträffande visst av
fortifikationsförvaltningen fattat omföringsbeslut. Med anledning härav får
riksräkenskapsverket anföra följande.

Såsom framhålles av revisorerna, har vid den utjämning av fortifikationsförvaltningens
byggnadsbyrås konto för byråkostnader, som enligt de
föreskrifter som gälla för denna titel skall vidtagas vid varje budgetårs
slut, ett belopp om 226 207 kronor 4 öre per den 30 juni 1950 omförts till
ett fordringskonto för viss förrådshållning av byggnadsmateriel, varifrån
beloppet därefter per den 11 augusti 1950 återförts till kontot för byråkostnader.
Båda omföringsbesluten fattades den 12 augusti 1950. Den förra
åtgärden har visserligen medfört den föreskrivna utjämningen av nämnda
titel vid budgetårets slut, men härigenom ha icke såsom avsetts med de meddelade
föreskrifterna kostnaderna fördelats på vederbörliga sakanslag. Bokföringsåtgärden
har emellertid verkat så, att det av bokslutet förefallit,

som om byråkostnaderna fördelats på de anslag, som slutligt skulle belastas
med dem.

Därest fortifikationsförvaltningen med hänsyn till att bokslutsarbetet vid
tidpunkten för omföringsbeslutet varit så långt framskridet, att en fördelning
på vederbörliga sakanslag skulle ha fördröjt och försvårat detta arbete,
ansett sig icke böra verkställa en sådan, borde enligt riksräkenskapsverkets
mening det icke fördelade beloppet fått kvarligga och redovisats såsom balans
å kontot för byråkostnader i förvaltningens huvudbok. Genom fortifikationsförvaltningens
omföringsbeslut har bokslutet i viss mån blivit missvisande,
även om följden i övrigt endast har blivit, att det omförda beloppet,
som i vart fall skulle balanserats såsom förskott i förvaltningens huvudbok,
kommit att balanseras å felaktig räkenskapstitel.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius, Wildeman och Stenström samt byrådirektören Cronmark
deltagit.

Stockholm den 10 januari 1951.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

TORE THORSON.

Fortifikationsförvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har Kungl. Maj:t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år
1950 församlade revisor under § 4 i sin berättelse anfört rörande det militära
byggnadsväsendets organisation.

I nämnda avsnitt av sin berättelse ha revisorerna upptagit till behandling
den under 1940-talet av statliga utredningar undersökta och av statsmakterna
prövade frågan om en samordning av det militära och civila byggnadsväsendet.
Revisorerna ha uttalat den uppfattningen, att spörsmålet om en
sådan samordning borde upptagas till förnyat övervägande, innan definitivt
beslut fattas rörande organisationen av den regionala och lokala fortifikations-
och byggnadsförvaltningen inom försvaret, vilken senare fråga på
uppdrag av Kungl. Maj :t för närvarande utredes av statens organisationsnämnd
och fortifikationsförvaltningen i samråd med 1946 års militära förvaltningsutredning.

I detta sammanhang ha revisorerna ansett sig böra uttala, bland annat,

dels att de förhoppningar, som statsmakterna knutit till den år 1947 beslutade
och den 1 maj 1948 genomförda sammanslagningen av den centrala
ledningen av försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet, icke syntes
ha infriats,

dels att det förslag, som kunde förväntas från organisationsnämnden och
fortifikationsförvaltningen om den regionala och lokala fortifikations- och
byggnadsförvaltningens organisation, icke med säkerhet skulle leda till rationalisering
utan snarare vore ägnat att ingiva vissa betänkligheter med

hänsyn till befarat vidgat militärt inflytande över handläggningen av olika
byggnadsfrågor,

dels ock att vissa brister iakttagits i samarbetet mellan byggnadsstyrelsen
och fortifikationsförvaltningen och att ett fastare samarbete mellan ämbetsverken
i fråga borde åvägabringas.

Med anledning av vad revisorerna sålunda framhållit får fortifikationsförvaltningen,
som i ärendet ansett sig böra inhämta yttrande — här bilagt
— från chefen för försvarsstaben, anföra följande.

Vad till en början angår uttalandet, att de förhoppningar, som knutits till
inrättandet av den för försvaret gemensamma fortifikationsförvaltningen,
icke skulle ha infriats, synes denna slutsats bygga dels på det förhållandet
att revisorerna riktat anmärkningar — i åtskilliga fall — mot den rent formella
handläggningen av entreprenadärenden inom fortifikationsförvaltningen
och — i några fall — mot det sakliga innehållet i de i sådana ärenden
fattade besluten, dels på att revisorerna vid sin granskning av ämbetsverket
iakttagit en del andra mindre tillfredsställande förhållanden, såsom
till exempel beträffande förvaring av vissa entreprenadhandlingar, dels ock
därpå att revisorerna över huvud erhållit intrycket, att fortifikationsförvaltningen
i fråga om organisatorisk stadga och effektivitet företedde vissa brister.
Fortfikationsförvaltningen — som i särskilda utlåtanden behandlat de
av revisorerna preciserade anmärkningarna och därvid kunnat på väsentliga
punkter vederlägga desamma — får i anledning av revisorernas allmänna
uttalanden bringa i erinran, att man vid inrättandet av ett nytt ämbetsverk
har att räkna med en viss tidsperiod innan detsamma kan funktionera på ett
ur alla synpunkter tillfredsställande sätt. Lika uppenbart torde vara, att då
ett ämbetsverk — såsom i detta fall skett — bildats genom sammanslagning
av arbetsuppgifter från fyra olika verk och med sammanförande av personal
från dessa verk, tidsutdräkten innan den nya organisationen helt stabiliserats
och funnit de lämpligaste arbetsformerna blir längre med hänsyn till
de åsiktsbrytningar i fråga om detalj organisationen och om sättet för verksamhetens
bedrivande, som förefinnas hos det heterogena personalbeståndet
med erfarenhet från olika förvaltningssystem. Härtill kommer, att fortifikationsförvaltningens
verksamhet avsevärt försvårats därav att frågan om
den regionala och lokala byggnadsorganisationens utformning lämnades
olöst, när centralförvaltningen omorganiserades. Det kan därför med skäl
ifrågasättas, huruvida någon tillförlitlig slutsats om resultatet av den beslutade
omorganisationen rimligtvis nu kan dragas. Däremot kan konstateras,
att erfarenheterna under de gångna 2 1 /•. åren givit vid handen att vissa
jämkningar i fortifikationsförvaltningens organisation äro påkallade. Fortifikationsförvaltningen
har i sina medelsäskanden för budgetåret 1951/52
påpekat detta och förklarat sig skola framdeles framlägga förslag härutinnan.
Vidare må framhållas, att revisorerna, såvitt fortifikationsförvaltningen har
sig bekant, icke verkställt några närmare undersökningar på den punkt, där
de kanske mest betydelsefulla förväntningarna ställdes vid beslutet om
ämbetsverkets inrättande, nämligen beträffande åstadkommande av enhetlighet
inom försvaret på fortifikations- och byggnadsväsendets område. I
detta avseende har fortifikationsförvaltningen vidtagit olika åtgärder för rationalisering
och standardisering, såsom beträffande planläggning av befästningsarbeten,
konstruktion och utformning av olika typer av bergrum,
standardisering av vissa typer av husbyggnader (till exempel matinrättningar,
arrestlokaler och stallbygnader), normer för underhållsförslag, materielval
för underhållsarbeten, brandskyddets utformning in. m.

Fortifikationsförvaltningen övergår härefter att behandla revisorernas uttalande,
att det väntade förslaget rörande den regionala fortifikations- och

byggnadsförvaltningens organisation vore ägnat att ingiva vissa betänkligheter
med hänsyn till befarat vidgat militärt inflytande över handläggningen
av olika byggnadsfrågor. Revisorerna giva härvid uttryck åt den uppfattningen,
att beslutanderätten i stor utsträckning skulle i sista hand komma
att anförtros vederbörande militärbefälhavare. Härtill anteckna revisorerna,
att man icke finge bortse från att den uteslutande militärt skolade personalen
— fortifikationskåren icke undantagen — knappast kunde anses besitta
behövlig teoretisk utbildning och praktisk erfarenhet på byggnadsväsendcts
område. För att bestyrka detta påstående hänvisas till dels vissa
brister beträffande underhållsverksamheten, vilka vid undersökning i början
av 1940-talet konstaterats av dåvarande intendenten Bildmark, och dels
vissa missförhållanden vid befästningsbyggen i övre Norrland 1939—1940.

Fortifikationsförvaltningen vill här först framhålla, att förslaget om regional-
och lokalorganisation ännu är under utarbetande och att spörsmålet
om beslutanderättens utövande över huvud ännu icke lösts av organisationsnämnden
och förvaltningen. Emellertid ha samtliga tidigare, under
1940-talet företagna, utredningar om nämnda organisationsavsnitt syftat
till icke blott att väsentligt utöka den tekniska sakkunskapen utan även att
tillförsäkra densamma behörigt inflytande på besluten. Anledning saknas
till antagande, att det blivande förslaget skulle gå i annan riktning.

Rörande de exempel, som anförts såsom stöd för revisorernas misstro
mot varje militärt inflytande i hithörande angelägenheter, är att märka följande.
De brister, som Bildmark fann, hänförde sig till en organisation, där
truppofficerare vid förbanden hade att sköta byggnadsunderhållet utan
nämnvärt stöd av tekniskt utbildad personal. Missförhållandena i övre Norrland,
avseende nybyggnad av befästningar, hade väsentligen sin yttersta
orsak dels däri, att det dåvarande centrala fortifikations- och byggnadsorganet
för armén (arméförvaltningens fortifikationsstyrelse) nedskurits så att
det saknade nybyggnadsorgan och att befästningsbyrån endast bestod av
några få befattningshavare, och dels i bristen på fortifikationsofficerare.
Dessa omständigheter gjorde, att de ifrågavarande arbetena inför den då
mycket hotande krigsfaran måst läggas i händerna på militär personal utan
tillräckliga kvalifikationer. I sådant läge tillkom den av revisorerna omnämnda
civila byggnadsorganisationen. Sedan emellertid särskilda befästningsstaber
under ledning av fortifikationsofficerare organiserats, ombesörjde
dessa staber de flesta egentliga befästningsarbeten, som igångsattes i
övre Norrland efter år 1942. Någon anmärkning mot befästningsstabernas
verksamhet förekom icke — såvitt fortifikationsförvaltningen liar sig bekant.
Vidare kan nämnas, att vid marinen under hela beredskapstiden bedrevos
befästningsarbeten i snabb takt och till högst betydande omfattning
utan att missförhållanden uppstodo. Dessa marina arbeten stodo hela tiden
under ledning av fortifikationsofficerare, vilket var möjligt därför att
inom marinförvaltningen och kustartilleriförsvaren funnos fortifikationsförvaltningar,
vilka i någon mån undgått de alltför stora nedskärningarna,
som drabbade arméns fortifikationsväsende 1925 och 1936.

Hela den omfattande utredningsverksamhet, som på statsmakternas föranstaltande
bedrivits inom fortifikations- och byggnadsväsendets område
under 1940-talet, och de beslut, som därefter fattats, ha klart syftat till alt
avhjälpa de organisatoriska olägenheter, vilka ledde till uppkomsten av nyss
berörda missförhållanden. Exemplen synas därför nu icke äga någon aktualitet.
Att medverka till återinförande av liknande organisatoriska förhållanden
är fortifikationsförvaltningen fullkomligt främmande.

Då revisorerna hänfört fortifikationskåren till »den uteslutande militärt
skolade personalen» och då, såvitt framgår av revisorernas uttalanden i öv -

rigt, någon undersökning rörande fortifikalionsofficerarnas utbildning icke
av revisorerna verkställts, nödgas fortifikationsförvaltningen lämna viss redogörelse
härvidlag.

Vid artilleri- och ingenjörhögskolan finnes en särskild 2-årig högre fortifikationskurs
anordnad. Inträde till denna kurs kan vinnas av officerare,
som med vissa vitsord genomgått de olika armétruppslagens officersskolor.
Vid den högre fortifikationskursen meddelas undervisning förutom i krigskonst
och vissa andra militära ämnen jämväl i civila ämnen, som taga särskilt
sikte på elevernas blivande tjänst inom det militära byggnadsväsendet,
såsom högre matematik, mekanik, elektroteknik, motorteknik, kemi, byggnadslära
m. in. Vid kursen meddelas även en grundlig undervisning i förvaltningstjänst
och författningskännedom samt befästningskonst. Sistnämnda
läroämne behandlar bland annat ingående grunderna för ledning och
handhavande av betong- och sprängningsarbeten. Avgångsexamen från denna
högre fortifikationskurs är förutsättning för att vinna anställning som officer
vid fortifikationskåren. Fortifikationsofficerarnas teoretiska utbildning
i byggnadsfacket är emellertid icke därmed avslutad. Under de första årens
tjänst vid kåren erhålla de, i den mån tjänsten i övrigt gör detta möjligt,
kommendering såsom specialelever vid tekniska högskolor för studier i byggnadstekniska
eller bergvetenskapliga ämnen. Det har härvid visat sig, att
dessa officerare i regel erhållit goda vitsord över sina avlagda kunskapsprov.
I andra fall har kommendering förekommit till av cement- och betonginstitutet
anordnade högre betongkurser, även detta med genomgående gott resultat.
Praktisk utbildning för kårens nytillkommande officerare bedrives numera
så, att dessa under tre månader få tjänstgöra i olika befattningar vid
någon av landets större entreprenadfirmor inom husbyggnads- och anläggningsfacket.

Under beredskapstiden måste vissa avsteg göras från det ovannämnda
kravet på genomgång av högre fortifikationskurs för att hastigt kunna fylla
behovet av fortifikationsofficerare. Härvid uttogos lämpliga civila tekniker,
varvid företräde lämnades åt civilingenjörer med reservofficersutbildning.
Aspiranterna fingo vid en snabbkurs utbildning i befästningskonst, krigskonst
och förvaltningstjänst. Denna militära utbildning har därefter fortlöpande
kompletterats.

Den utbildning, som kårens den 1 januari 1951 i aktiv tjänst varande 37
officerare äga, framgår av följande sammanställning:
Reservofficersutbildade

4 civilingenjörsexamen,

3 specialkurs vid teknisk högskola,

I artilleri- och ingenjörhögskolans högre kurs och specialkurs vid teknisk
högskola.

Officersutbildade

1 civilingenjörsexamen,

II artilleri- och ingenjörhögskolans högre kurs och specialkurs vid teknisk
högskola,

17 artilleri- och ingenjörhögskolans högre kurs (varav 6 så nyanställda,
att fortsatt utbildning vid teknisk högskola ännu icke medhunnits).

Härutöver må nämnas att innan en fortifikationsofficer kommer i den
ställning, att han utövar någon egentlig ledning iom det militära byggnadsväsendet,
han i regel har bakom sig en minst 10-årig praktik under tjänstgöring,
som innebär att han dagligen sysslar med olika slag av byggnadsarbeten
och byggnadsförvaltning.

Det anförda visar, att fortifikationskårens officerare genom sin teoretiska
utbildning och praktiska erfarenhet äga goda förutsättningar att —

med civil expertis på poster, där behovet av civiltekniskt kunnande dominerar
— kunna på ett ändamålsenligt sätt handhava ledningen av det militära
hyggnadsväsendet.

Angående samarbetet med byggnadsstyrelsen må anmärkas, att fortifikationsförvaltningen
och byggnadsstyrelsen gemensamt hos Kungl. Maj :t i
skrivelse den 18 juni 1948 hemställt om inrättande av en samarbetsdelegation.
Denna skulle främst ha till uppgift att samordna upphandlings- och
förrådsverksamheten i fråga om byggnadsmaterial och maskiner, att åstadkomma
ett rationellt utnyttjande av ämbetsverkens kontrollantpersonal och
att i övrigt medverka till ett nära samarbete mellan de båda ämbetsverken
i av byggnadsverksamheten avhängiga frågor. Kungl. Maj :t har den 15 december
1950 tagit ställning i ärendet, men beslutet har ännu icke delgivits
fortifikationsförvaltningen. I avvaktan på beslutet har dock samarbete redan
ägt rum i olika avseenden, såsom beträffande materielupphandling och
kontroll eller besiktning av vissa arbeten, till exempel för telegrafhus i Kiruna,
seminarium i Haparanda, sinnessjukhus i Piteå och tygverkstad i Enköping.
Även beträffande de av revisorerna uppmärksammade byggnadsföretagen
i Ursvik har visst samarbete förekommit, nämligen beträffande
köldlaboratoriets förseende med värme från en av fortifikationsförvaltningen
uppförd byggnad. Rörande dessa byggnadsföretag må för övrigt anmärkas,
att fortifikationslörvaltningens arbete vid Ursvik var i full gång, när
byggnadsstyrelsen påbörjade sin verksamhet därstädes, varför det närmast
synes ha varit byggnadsstyrelsens sak att taga initiativ till ytterligare samarbete.

Givetvis kommer ett fastare samarbete att åvägabringas mellan fortifikationsförvaltningen
och byggnadsstyrelsen, när Kungl. Maj :ts förenämnda
beslut kommit ämbetsverken till handa.

Spörsmålet om en samordning av det militära och civila byggnadsväsendet
har — såsom av revisorernas redogörelse framgår — undersökts av tvenne
statliga utredningar under 1940-talet, nämligen den år 1944 tillsatta fortifikations-
och byggnadsförvaltningsutredningen samt 1946 års militära
förvaltningsutredning. Därefter ha statsmakterna så sent som 1947 tagit
ställning till frågan. Inom båda utredningarna rådde enighet om att ett
sammanförande av militär och civil nybyggnads- och underhållsverksamhet
icke kunde tillstyrkas. Samma ståndpunkt intogo nästan alla remissmyndigheter,
som ansett sig böra taga ställning till denna fråga. Statsmakternas
beslut blev också, att en skiljelinje skulle dragas mellan den civila
byggnadsverksamheten å ena sidan samt försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet
å den andra; dock förutsattes, att en omprövning framdeles
borde ske av frågan om nybyggnadsuppgifternas sammanförande, sedan
försvarets nybyggnadsbehov minskat.

Sedan nämnda principbeslut fattats, synas inga som helst nya omständigheter
ha tillkommit, som kunna motivera att grundprinciperna återigen
skulle upptagas till prövning. Vad revisorerna anfört rörande betydelsen
av eu omorganisation av byggnadsstyrelsen och dess regionalorgan — en
fråga som berörts även av 1944 års utredning — minskar enligt fortifikationsförvaltningens
uppfattning på intet sätt farhågorna för att ett sammanförande
av underhållsverksamheten skulle tynga och fördröja verksamheten
i stället för att leda till ökad rationalisering. Härvidlag måste
man beakta, alt förhållandet mellan fortifikationsförvaltningens och byggnadsstyrelsens
arbetsuppgifter är sådant, alt det vid cn samordning icke
skulle bliva fråga om överförande av mindre uppgifter till byggnadsstyrelsen
utan om en sammanslagning av två ämbetsverk med var för sig högst
omfattande arbetsuppgifter. Till belysande härav må endast nämnas, att

det bokförda värdet av de av byggnadsstyrelsen förvaltade byggnaderna,
redovisade å slottsbyggnadernas, beskickningarnas och byggnadsstyrelsens
delfonder av statens allmänna fastighetsfond, den 30 juni 1950 uppgick till
i runt tal 317 miljoner kronor, medan motsvarande värde för de till fortifikationsförvaltningens
ämbetsområde hörände byggnaderna (och befästningarna)
utgjorde cirka 1 603 miljoner kronor. Från byggnadsstyrelsen
har under hand upplysts, att styreisens nybyggnadsvolym för budgetåret
1948/49 uppgick till i runt tal 46,5 miljoner kronor och att den under budgetåret
1949/50 varit av ungefärligen samma omfattning. Fortifikationsförvaltningcns
byggnadsvolym uppgick under samma budgetår enligt de bokförda
siffrorna för verkställda utbetalningar till i runt tal 34,4 respektive
27,6 miljoner kronor. Under budgetåren 1950/51 och 1951/52 beräknas förvaltningens
nybyggnadsvolym under inverkan av de beslutade åtgärderna
för stärkande av försvaret komma att stiga till cirka 50 miljoner kronor
under vartdera året. Till följd av den restriktiva tilldelningen av byggnadstillstånd
föreligger en betydande eftersläpning med utförandet av byggnadsföretag
för försvaret, vilka redan beslutats av riksdagen. På grund
härav kan man beräkna, att fortifikationsförvaltningens byggnadsvolym
även efter budgetåret 1951/52 blir avsevärd.

Den av revisorerna framlagda planen för ett samordnande av det militära
och civila byggnadsväsendet skiljer sig därutinnan från de tidigare
undersökta projekten, att enligt revisorernas mening även befästningsbvggandet
skulle kunna flyttas till en från den militära organisationen fristående
myndighet (byggnadsstyrelsen). Beträffande denna fråga, som har
omedelbar inverkan på den militära verksamheten vid krig eller krigsfara,
tillåter sig fortifikationsförvaltningen hänvisa till det yttrande, som avgivits
av chefen för försvarsstaben.

Den mera begränsade frågan om en samordning av militär och civil verksamhet
beträffande utförandet av husbyggnader torde vara föremål för
prövning av 1947 års byggnadsstyrelseutredning, vars betänkande lär vara
att förvänta inom den närmaste tiden. Då fortifikationsförvaltningen torde
komma att beredas tillfälle att yttra sig över betänkandet, synes det för
förvaltningens del böra anstå med närmare ställningstagande i denna fråga.

Som sammanfattning får fortifikationsförvaltningen anföra följande.

Mot fortifikationsförvaltningens handhavande av vissa arbetsuppgifter,
väsentligen träffande av entreprenaduppgörelser, ha riksdagens revisorer
riktat åtskilliga anmärkningar. Revisorerna ha förklarat sig anse de berörda
förhållandena beklagliga icke minst med hänsyn till att ämbetsverket
i samband med den nyligen beslutade förstärkningen av rikets försvar
tillföres ytterligare arbetsuppgifter av stor ekonomisk räckvidd.

Fortifikationsförvaltningen har i särskilda utlåtanden behandlat de anmärkningar,
som revisorerna preciserat, och anser sig därvid ha kunnat
visa, att berättigade erinringar väsentligen endast föreligga beträffande vissa
rent formella förhållanden. I sak ha uppgörelserna, enligt fortifikationsförvaltningens
mening, träffats på det för staten förmånligaste sättet med
hänsyn tagen till vid varje särskilt tillfälle rådande förhållanden. Fortifikationsförvaltningen
skall låta sig angeläget vara att tillse att formföreskrifterna
i fortsättningen bättre iakttagas. Såsom i annat sammanhang
framhållits, ha vissa åtgärder härvidlag redan vidtagits.

Fortifikationsförvaltningen har hittills haft att kämpa med betydande
svårigheter av personell och organisatorisk art. Härvid må främst nämnas
sammansmältningen av personal från fyra på olika sätt organiserade byggnadsförvaltningar,
övertagandet av dessas anslag och påbörjade byggnadsföretag,
brister hos de regionala och lokala förvaltningsorganen och pågå -

ende organisationsförsök. Allt detta har i hög grad stört verksamheten och
fördröjt uppnåendet av den jämna arbetsrytm, som bör prägla ett ämbetsverk.

Trots detta anser sig fortifikationsförvaltningen ha uppnått goda resultat
i form av fullbordade nybyggnader och ett förbättrat befästnings- och
bvggnadsunderhåll.

''Ämbetsverket vågar därför uttala den förhoppningen, att avgivna förklaringar
och vidtagna åtgärder skola undanröja de farhågor, vartill riksdagens
revisorers granskning kan ha givit anledning.

Frågan om de grundlinjer, enligt vilka förhållandet mellan den militära
och den civila nybyggnads- och underhållsverksamheten skall ordnas, har
under åren 1944—1947 varit föremål för utredningar. Sistnämnda år ha
statsmakterna fattat beslut i frågan. Fortifikationsförvaltningen kan för sin
del icke finna, alt något behov för närvarande föreligger av ytterligare utredningar
rörande detta spörsmål.

Däremot vill fortifikationsförvaltningen kraftigt framhålla vikten av att
frågan om organisationen av den regionala och lokala byggnadsförvaltningen
inom försvaret snarast löses. Under hela 1940-talet ha ständiga utredningar
och omorganisationer satt sin prägel på berörda förvaltningsområde
till stort förfång för verksamheten. Endast om hela organisationsapparaten
får rationellt uppbyggas och därefter lämnas arbetsro, blir det möjligt för
fortifikationsförvaltningen att framgångsrikt fullfölja sitt arbete för stärkande
av landets värnkraft och att uppnå en fullgod förvaltning av de betydande
ekonomiska värden, vilka redovisas under försvarets fastighetstond.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade Magnell,
t. f. chef, och Höi jer, föredragande, deltagit jämväl Persson, Nordberg, Sjögren
och Sandermark.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst
KJ. MAGNELL.

GUNNAR HÖIJER.

I. L. Hofvander.

Bilaga.

Till kungl. fortifikationsförvaltningen.

På begäran av kungl. fortifikationsförvaltningen får jag härmed avgiva
följande yttrande över vissa av de anmärkningar och förslag till åtgärder i
fråga om det militära byggnad sväsendets organisation som riksdagens revisorer
uttalat i december 1950.

Under 1940-talet har — som i riksdagens revisorers anmärkningsakt
redogöres för — frågan om den militära byggnads- och hcfästningsoi ganisationen
varit föremål för ett flertal utredningar, som i vad gäller 1944 års
fortifikations- och byggnadsutredning följdes av ett omfattande remissförfarande.
Trots att såväl utrednings- som remissinstanser i flertalet fall synas
ha utgått från att en samordning med den civila statliga byggnadsverksamheten
vore ur vissa synpunkter fördelaktig, ha de med få undantag förordat
3— 517*00. Rev. berättelse ang. statsverket år 19C>0. II.

det alternativ som i 1944 års fortifikations- och byggnadsförvaltningsutrcdning
benämnes alt. I, d. v. s. med skiljelinje dragen mellan den civila byggnadsverksamheten
å ena sidan och försvarets byggnads- och befästnmgsverksamhet
å den andra sidan. Sedan 1947 års riksdag huvudsakligen i enlighet
med detta alternativ beslutat att eu central fortifikationsförvaltning
skulle upprättas synes icke något hava inträffat som motiverar att frågan
i dagens läge lagcs upp på nytt. De förhållanden som på s. 22 i anmärkningsakten
av riksdagens revisorer anföras till stöd för att en under militär ledning
stående byggnadsorganisation skulle vara mindre lämplig hänföra sig
till tiden före ovannämnda utredning och riksdagsbeslut och voro då föremål
för prövning.

Beträffande på nämnda sida framförda anmärkningar må dessutom anföras.

Befästningsverksamheten blir under krig och krigsfara den dominerande.
Utbildningen av fortifikationsofficerare måste därför i första hand inriktas
på planläggning och ledning av sådana arbeten. Av dessa officerare kräves
förutom tekniska kunskaper fördjupad insikt i stridsteknik och taktik. Dessa
insikter erfordras icke blott vid planläggnings- och konstruktionsarbetet
utan även vid det praktiska utförandet, som icke enbart är en teknisk fråga.
Trots noggrann planläggning krävas under arbetets gång enligt i vårt och
andra länder gjorda erfarenheter regelmässigt ingripanden för att en befästning
skall få den bästa utformningen ur taktisk synpunkt med hänsyn
till förhållandena på platsen.

Den utredning rörande det statliga byggnadsunderhållet, som på sin tid
verkställdes av dåvarande intendenten Bildmark, avsåg prövning av en helt
annan organisation än den nu gällande, en organisation inom vilken kasernunderhållet
i huvudsak sköttes som bisyssla av officerare vid regementen
utan tillgång till vare sig civil eller militär byggnadsexpertis. Förhållandena
äro nu helt annorlunda, och den i skrivelsen omnämnda försöksverksamheten
avser att ytterligare effektivisera denna verksamhet.

Dessutom framföres av revisorerna att de i slutet av år 1940 pågående befästningsarbetena
i övre Norrland på grund av vissa missförhållanden måste
övertagas av ett nyinrättat civilt byggnadsorgan. Det måste med skärpa
framhållas att dessa missförhållanden berodde på att såväl dåvarande arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse som den regionala organisationen var
dimensionerad med hänsyn till förkrigstidens ringa byggnads- och planläggningsverksamhet
och alt därigenom befästningsarbetena i övre Norrland
komnio att ledas av en stab som icke var avsedd och utbildad för sådana
uppgifter. Under 1941 utbyggdes arméns centrala byggnadsorganisation,
och dessutom tillkommo som en regional byggande instans under
militärbefälhavarna de s. k. befästningsstaberna. Sedan dessa organiserats
övertogs befästningsverksamheten i allt större utsträckning av dessa staber,
och under krigets sista år bedrevos samtliga befästningsarbeten i militär
regi. Mot dessa arbeten hava, såvitt jag har bekant, inga anmärkningar riktats.
Dessutom må framhållas att de omfattande befästningsarbeten som
1939—1944 utfördes av marinen i våra skärgårdsområden under hela denna
tid leddes av militär organisation och militär personal likaledes utan
att några väsentliga erinringar sedermera riktats mot arbetenas utförande.

Den betydande planläggningsverksamhet i fråga om befästningar som
efter kriget utförts av olika militära myndigheter förutsätter starka militära
regionala organ för befästningsbyggnad. I krig och vid krigsfara, då befästningsbyggnadsverksamheten
kan beräknas få mycket stor omfattning,
måste beslutanderätten i fråga om denna verksamhet liksom i fråga om de
militära operationerna i avsevärd utsträckning delegeras till de regionala

militära myndigheterna -— militärbefälhavarna (motsv.). Detta kräver att
dessa icke blott äro ansvariga för den planläggning som sker utan jämväl
ha att i fredstid fatta beslut i byggnadsfrågor. I motsats till vad riksdagens
revisorer anföra vill jag därför framhålla att en regional beslutande instans
i vissa byggnadsfrågor är ett villkor för att befästningsarbeten under krigstid
och vid krigsfara skola kunna bedrivas med effektivitet och i planlagd
omfattning.

Beträffande frågan om byggnadsverksamheten i övrigt kunde det måhända
i enlighet med 1946 års förvaltningsutrednings uttalande vara tänkbart att
en samordning mellan den civila statliga och den militära byggnadsverksamheten
framdeles på nytt övervägdes. Den korta tidrymd som förflutit sedan
denna fråga senast utreddes samt den pågående forcerade militära planläggnings-
och byggnadsverksamheten, som ianspråktager all tillgänglig personal,
medför däremot att det i dagens läge måste anses olämpligt att igångsätta
en sådan utredning.

Jag delar icke de farhågor som framföras av riksdagens revisorer att ett
beslut om förstärkning av den regionala och lokala organisationen för avsevärd
tid framåt kommer att fastlåsa principerna för den militära byggnadsverksamheten.
Därest en framtida utredning kommer att visa att en omorganisation
i enlighet med riksdagens revisorers förslag är önskvärd, torde
svårigheterna vid genomförandet icke bliva större än om dagens organisation
tages som utgångspunkt.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att det i dagens situation är väsentligt
viktigare att snarast ge den befintliga organisationen den stadga
och de resurser som bedömas erforderliga än att igångsätta förnyade tidsödande
utredningar, varunder effektivisering av den nuvarande organisationen
erfarenhetsmässigt försvåras.

Stockholm den 10 januari 1951.

N. Swedlund.

Chef för försvarsstaben.

Ärendet berett av: C. Göransson,

Kapten B. Nordinge.

Byggnadsstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 518, § 4.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse anfört i vad gäller det militära byggnadsväsendets
organisation.

Till åtlydnad härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Såsom framgår av revisorernas redogörelse upptog fortifikations- och
byggnadsförvaltningsutredningens den 27 december 1945 avgivna betänkande
med förslag angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret m. m. (SOU 1945: 65) tre alternativ för ordnande av
fortifikationsverksamheten och den statliga husbyggnadsförvaltningen, nämligen
alternativ I med skiljelinjen dragen mellan den civila byggnadsverksamheten
å ena sidan samt försvarets fortifikations- och byggnadsverksam -

het å den andra, alternativ II med samma skiljelinje utom så till vida, att
detaljutformning och utförande av de för militärt ändamål avsedda byggnaderna
skulle sammanföras med motsvarande verksamhet för den civila statsförvaltningen,
samt alternativ III med skiljelinjen mellan byggnadsverksamhet
å ena och befästningsverksamhet å andra sidan. Utredningen förordade
för sin del att organisationsfrågan löstes enligt alternativ I; en av utredningens
ledamöter reserverade sig dock för en lösning enligt alternativ II.

De av fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen sålunda framlagda
förslagen överlämnades sedermera till 1946 års militära förvaltningsutredning
för överarbetning. Sistnämnda utredning anslöt sig till alt. I men
förklarade sig rent principiellt vara benägen att anse att ett sammanförande
av nybyggnadsuppgifterna för militära och civila behov skulle medföra sådana
fördelar att en dylik anordning vid lämplig tidpunkt borde prövas.

Fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningens betänkande överlämnades
till byggnadsstyrelsen för utlåtande. Däremot blev styrelsen icke
satt i tillfälle avgiva yttrande över 1946 års förvaltningsutrednings förslag.

I nyssnämnda utlåtande, som avgavs den 4 mars 1946, uttalade styrelsen
sig för en lösning av frågan i huvudsak enligt alt. III. Styrelsen anförde
därvid bl. a. följande beträffande ett sammanförande av den militära och
civila nybyggnadsverksamheten.

»Vad först beträffar den princip, som bör ligga till grund vid organiserandet
av den statliga byggnadsverksamheten, vill styrelsen framhålla, att
denna verksamhet av såväl organisatoriska som praktiska och ekonomiska
skäl bör handhavas av ett gemensamt byggande organ. Ett viktigt steg i
denna riktning togs redan år 1917 genom det dåvarande överintendentsämbetets
omorganisation till byggnadsstyrelsen. År 1923 verkställdes en ytterligare
centralisering av den statliga nybyggnadsverksamheten genom överflyttande
till byggnadsstyrelsen, som i samband därmed i vissa avseenden
omorganiserades, av åtskilliga byggnadsuppgifter, som tidigare åvilat andra
myndigheter eller institutioner. Detta koncentrerande till byggnadsstyrelsen
av den statliga civila byggnadsverksamheten har utan tvivel medfört stora
fördelar, och enligt styrelsens bestämda mening skulle en fortsatt utveckling
i denna riktning till att omfatta även militära hus- och specialbyggnader
in. in. vara till obetingad fördel för statsverket. En början härtill kan sägas
redan hava skett genom att åt byggnadsstyrelsen överlämnats att ombesörja
planerandet och uppförandet av vissa militära ämbetsbyggnader i Stockholm,
och intet sakligt hinder torde kunna anföras mot fullföljande av denna centraliseringstanke.
Mellan civila och militära ämbetsbyggnader föreligger
ingen som helst artskillnad. Byggnader för militärt bruk såsom kaserner,
matsalar, gymnastiksalar, garage och verkstäder in. in. avvika icke heller i
tekniskt hänseende från byggnader i allmänhet och äro oftast att beteckna
såsom byggnadstekniskt enkla företag.

Fördelarna av att till en organisation sammanföra den statliga nybyggnadsverksamheten
betr. husbyggnader och liknande hava utredningsmännen
själva utförligt framhållit. Sålunda skulle arbetsbelastningen kunna hållas
jämnare och huvuddelen av personalen beredas en mera stadigvarande anställning
genom att en nedgång i byggnadsverksamheten inom ett statligt
område kunde tänkas kompenseras genom ett ökat byggnadsbehov inom ett
annat område. Arbetsledningen och kontrollverksamheten skulle även kunna
förenklas och förbilligas och en bättre ekonomisering av arbetet i övrigt möjliggöras.
Ett centralt husbyggnadsorgan skulle dessutom erhålla en klarare
överblick över den statliga byggnadsverksamheten och därmed ökad möjlighet
att väga de olika behoven mot varandra för att tillgodose de mest

angelägna, och goda förutsättningar skulle skapas för en gynnsam affärsmässig
upphandling av byggnadsmaterial. Den maskinella utrustningen för
byggnadsverksamheten i egen regi skulle kunna mera ekonomiskt utnyttjas.
Erfarenheten beträffande olika konstruktioner och material skulle bli mera
samlad och bättre kunna tillgodogöras. Det kan slutligen tilläggas, att ett
centralt husbyggnadsorgan skulle få ökade möjligheter att fördela byggnadsverksamheten
över årets olika delar, varigenom byggnadsarbetarna
skulle kunna beredas en jämnare sysselsättning, vilket ur allmän social
synpunkt måste anses särskilt eftersträvansvärt.

De skäl, som i betänkandet anförts mot en ökad centralisering av byggnadsverksamheten,
finner styrelsen ingalunda bärande. Det finnes sålunda
enligt styrelsens mening ingen som helst anledning befara, att organisationen''skulle
bliva alltför stor för att på ett smidigt, snabbt och nöjaktigt sätt
kunna fullgöra sina uppgifter eller lägga hinder i vägen för önskvärda
personliga insatser från ledningens sida. Att, såsom utredningsmännen synas
hava tänkt sig, bilda ett nytt statligt verk för fullgörandet av dessa uppgifter
finner styrelsen emellertid ingalunda påkallat utan utgår från alt
vid ett civilt handhavande av den militära husbyggnadsverksamheten därmed
förenade uppgifter böra tilldelas byggnadsstyrelsen.»

Efter att hava redogjort för värdet av det byggnadsprogram, som årligen
kunde beräknas tillkomma byggnadsstyrelsen vid ett övertagande av den
militära husbyggnadsverksamheten, fortsatte styrelsen.

»I jämförelse med andra statliga verk, exempelvis samtliga de affärsdrivande
verken samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skulle byggnadsstyrelsen
även vid ett övertagande av den militära husbyggnadsverksamheten
bliva av måttlig storlek. Däremot torde med skäl kunna ifrågasättas lämpligheten
av att tillskapa och vidmakthålla ett särskilt militärt förvaltningsorgan
för utförande av nämnda jämförelsevis obetydliga årliga nybyggnadsprograin.
Att ett sådant särskilt organ skulle komma att ställa sig ekonomiskt
ofördelaktigt är uppenbart.»

I fråga om en koncentration av underhållsverksamheten framhöll styrelsen
bland annat.

»Även i fråga om underhållet av de militära byggnader, varom bär är
fråga, anser styrelsen det skulle vara till obetingad fördel att sammanföra
detta till byggnadsstyrelsen. Med hänsyn till de stora årliga belopp underhållskostnaderna
för statens byggnader kräva är det av stor vikt, att iakttagelser
och erfarenheter beträffande det underhåll, som byggnader av olika
slag med hänsyn till konstruktioner, material o. d. tarva för att kunna
hållas i fullgott skick, samlas och bearbetas för att underhållet må rationaliseras
och kostnaderna nedbringas. 1 detta syfte bör även en viss provningsoch
försöksverksamhet bedrivas, vilket redan sker för byggnadsstyrelsens
del. Den personal, som handhar underhållsverksamheten, måste icke blott
besitta ett ingående tekniskt kunnande utan även följa med utvecklingen
beträffande olika konstruktioner och byggnadsmaterial^ på samma sätt
som de, vilka omhänderhava nybyggnadsverksamheten. Vidare är att märka,
att på såväl civila som militära sidan finnas fastigheter av likartade slag,
såsom ämbetsbyggnader, lokaler för vetenskapliga institutioner, skolor och
tjänstebostäder in. in. Det är givetvis av stor vikt, att enhetliga normer
tillämpas vid förvaltningen av byggnader, avsedda för i princip samma ändamål,
och detta är av betydelse icke minst i fråga om ämbetslokaler och tjänstebostäder.
Styrelsen vill i detta sammanhang erinra att styrelsen sedan den
l(> april 1943 har Eders Kungl. Maj ds uppdrag alt verkställa förhyrningar
åt till försvarsväsendet hörande myndigheter, varför styrelsen numera ombesörjer
det övervägande antalet förhyrningar för statsverkets räkning. Ge -

nom denna centralisering av förhyrningsverksamheten, varigenom styrelsen
lått bättre överblick över det statliga förhyrningsbehovet samt möjligheterna
att på mest ekonomiska sätt tillgodose detta, hava ovtivelaktigt stora
fördelar vunnits.

I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att den begränsade tillgången
på kvalificerade tekniker i vårt land knappast möjliggör för två verk
med byggnads- och fastighetsförvaltande verksamhet såsom huvuduppgift
att i full utsträckning tillgodose sina behov av erfarna fackmän. I varje fall
torde det kunna befaras, att nu rådande konkurrens mellan olika statliga
^erk om kvalificerade tekniker kommer att fortfara med därmed förenade
olägenheter.

Till närmare belysning av frågan om omhänderhavande av underhållet
och den regionala och lokala förvaltningen av försvarets byggnader vill styrelsen
till en början erinra, att förvaltning och underhåll'' av vederbörande
fastigheter å byggnadsstyrelsens delfond'' principiellt icke tillkomma de
myndigheter, som disponera fastigheterna, utan dessa uppgifter omhänderhavas
helt av byggnadsstyrelsen, givetvis i intimt samarbete med vederbörande
myndighet. Det är självfallet att dessa myndigheter, som hava det
största intresse av att fastigheterna äro i gott skick, till byggnadsstyrelsen
ofördröj ligen anmäla behov av reparationer och ändringsarbeten inom fastigheterna
eller eventuellt själva — där det gäller smärre, brådskande reparationer
— ombesörja arbetenas utförande. Byggnadsstyrelsen å sin sida söker
med största möjliga skyndsamhet verkställa dessa myndigheters berättigade
krav på förbättringsarbeten. Detta system har nu tillämpats under ett flertal
år och fungerat till belåtenhet för samtliga parter.

Enligt vad styrelsen kan finna, synas även de militära myndigheterna
principiellt böra avkopplas från fastighetsförvaltningen och denna i stället
övertagas av civil myndighet. Denna åsikt har även uttalats av byrådirektören
K. Bildmark i en till besparingsberedningen avgiven PM, sedan han på
uppdrag av beredningen verkställt särskild utredning i frågan. Förvaltningen
och underhållet böra i enlighet härmed enligt styrelsens mening
ö\ci tagas av styrelsen, med länsarkitektkontoren som regionala organ.»

Enligt fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningens beräkningar
skulle den lokala och regionala organisationen enligt alt. III ställa sig mera
dyrbar än enligt övriga alternativ. Byggnadsstyrelsen framhöll med anledning
härav att länsarkitektkontoren, därest dessa skulle fungera såsom regionala
organ, erfordrade förstärkning med relativt betydande antal tekniker
för att underhållet skulle kunna skötas på ett tillfredsställande sätt. Styrelsen
påpekade vidare, att om man ansåge sig kunna åtnöjas med ett mindre
noggrant underhåll kunde givetvis också organisationen göras enklare
och mindre kostsam. Styrelsen fortsatte:

»Man måste emellertid härvid betänka, att det gäller ett byggnadsbestånd
med ett värde av mer än 1 000 miljoner kronor och att endast de årliga
underhållskostnaderna beräknas komma att uppgå till omkring 16 miljoner
kronor. Därest man genom en ur ekonomisk och teknisk synpunkt fackmässig
skötsel av fastigheterna kan åstadkomma en besparing beträffande
dessa underhållskostnader på exempelvis endast 2 %, skulle detta betyda
en vinst för statsverket på mer än 300 000 kronor. Det torde icke råda
tvivel om att en effektiv organisation kommer att löna sig, även om avlöningskostnaderna
skulle uppgå till högre belopp än för en otillräcklig och
därmed också mindre effektiv personal.»

I detta sammanhang vill byggnadsstyrelsen erinra att tekniska högskolans
lärarkollegium i utlåtande den 6 februari 1946 över fortifikations- och

byggnadsförvaltningsutredningens betänkande i huvudsak anslutit sig till
alt. III. Lärarkollegiet bär härvidlag bland annat anfört följande.

»Den omorganisation, som i betänkandet tages upp till diskussion, synes
vara en fråga av den allra största betydelse. Det gäller inte mindre än att
finna den mest ekonomiska formen för omhänderhavandet av hela det statliga
fastighetsbestånd, som användes av militär personal. Frågans stora betvdelse
för staten framgår klarast av att fastighetsvärdena i fråga beraknas
den 30 juni 1947 uppgå till i runt tal 1 180 miljoner kronor, medan värdena
av statens fastigheter i övrigt, undantaget vad som tillhör statens
järnvägar, statens vattenfallsverk, domänverket och lotsverket, icke på långt
när uppgå till hälften härutav.

För att effektivisera liandhavandet av denna senare mindre del liar staten
redan genomfört flera rationaliseringsatgärder i svnneihet betiaffandc
nvbyggnadsarbeten. Inom byggnadsstyrelsen har sålunda organiserats eu
särskild byggnadsavdelning, som fått hand om telegrafstyrelsens, medicinalstyrelsens,
postverkets med flera statliga verks nybyggnader. Även ett
flertal nybyggnader för militära behov ha utförts genom byggnadsstyrelsens
försorg. Genom anordningen åstadkommes, att statliga verk med personal,
vars arbetsområden ligga fjärran från byggnadstekniken, avlastas
från att syssla med byggnadsfrågor^, vilka senare i stället hänskjutas till
den byggnadsexpertis, som samlas inom byggnadsstyrelsen.

En dylik rationalisering står i överensstämmelse med tidens fordran på
specialisering. Icke minst inom byggnadstekniken och materialläran har utvecklingen
hunnit så långt, alt ämnet fordrar helt sin man och därjämte
mycket goda insikter hos denne, om han skall kunna följa den stora utveckling,
vi med all sannolikhet ha att emotse.

Den här föreliggande utredningens majoritet gör avsteg från den inslagna
vägen och vill synbarligen ge sitt förord för afl under militär ledning ställa
rent husbyggnadstekniska arbeten. Då det som nämnts rör sig om ett fastighetsvärde
av 1 180 miljoner kronor måste staten i eget intresse mycket
noga tillse, att alla den civila byggnadsteknikens möjligheter, erfarenheter
och metoder, både nu vid organisationens början och i framtiden, läggas
i vågskålen för att åstadkomma det ekonomiskt och tekniskt bästa möjliga
resultatet. Detta torde icke låta sig göra i någon annan form än den, där
den civila teknikern tillförsäkras det avgörande ordet i frågor, som icke
fordra militär sakkunskap.»

Efter en redogörelse för de tre alternativen i utredningens betänkande
fortsatte lärarkollegiet.

»I betänkandet anger utredningen en hel rad av fördelar, som man vinner
vid en organisation enligt alt. III. Det är ur ekonomisk och teknisk synpunkt
särdeles betydelsefulla fördelar, på vilkas existens man icke behöver
tvivla. Nackdelarna förefalla däremot högskolan vara mindre reella eller i
vissa fall detaljer, som i en väl genomtänkt organisation skulle kunna undanröjas.
Utredningen anför bland annat, att den ifrågasatta organisationen
skulle bli för stor och lägga hinder i vägen för önskvärda personliga
insatser och att fortifikationsofficerarna svårligen skulle kunna uppehålla
erforderlig kontakt med den praktiska byggnadsverksamheten. Därjämte
framhålles, alt inordnandet av försvarets byggnadsunderhåll under en civil
organisation synes löga lämpligt, med hänsyn till att i dylikt underhall
även ingå ändrings- och kompletteringsarbeten, vilka nära sammanhänga
med förbandens dagliga verksamhet samt anordningar på övningsfält såsoin
skjut- och hinderbanor. Häremot kan med skäl invändas, att med mi -

litar anvisning om huru förhållandena önskas ändrade bör det för en civil
byggnadsledning gå lätt att genomföra önskningarna. Även andra skäl anföras
mot alt. III :s lämplighet, men de synas icke vara särskilt betydelsefulla.

Enligt lärarkollegiets mening synes överste Lindh hava fullt fog för sig,
då han säger i sin avgivna reservation: »De fördelar, som utredningen framhållit
— — synas mig nämligen ur teknisk och ekonomisk synpunkt
bärande. —• •— — Vad som framhållits beträffande nackdelarna torde däremot
mest ha teoretiskt värde.»

Det måste enligt lärarkollegiets uppfattning vara principiellt riktigt att
skilja mellan den organisation, som skall ha hand om befästningsfrågorna,
för vilkas bedömande fordras ingående militära kunskaper, och flertalet
Övriga byggnader för militärt bruk, där de militära önskemålen kunna tillgodoses
genom konsultationer på liknande sätt som exempelvis telegrafstyrelsen
får sina önskemål tillgodosedda, då byggnadsstyrelsen bygger. Det är
icke riktigt att låta det ur ekonomisk synpunkt minsta objektet, befästningsbyggandet,
vara bestämmande för huru förvaltningen skall ordnas för
alla övriga byggnader lör militärt bruk, vilka representera åtskilliga gånger
större värden.

Såsom framgår av riksdagsrevisorernas uttalanden har erfarenheten till
väsentliga delar styrkt riktigheten av de synpunkter, som år 1946 framfördes
av den del av landets byggnadsexpertis, som representeras av byggnadsstyrelsen
och tekniska högskolans lärarkollegium. Styrelsen hyser alltjämt
den uppfattningen att ett överförande till byggnadsstyrelsen av huvuddelen
av fortifikationsförvaltningens verksamhet skulle medföra väsentliga
besparingar för statsverket utan att de med byggnadernas speciella karaktär
sammanhängande militära synpunkterna bleve åsidosatta.

Frågan om byggnadsstyrelsens framtida organisation utredes för närvarande
genom 1947 års byggnadsstyrelseutredning. I direktiven för denna
utredning, som icke omfattar stadsplaneväsendets organisation, har frågan
om en framtida samordning mellan den civila och militära byggnadsverksamheten
berörts i så måtto att åt utredningen uppdragits att ägna
uppmärksamhet åt detta spörsmål, varvid i första hand borde eftersträvas
att byggnadsstyrelsens organisation —- utan att därför överdimensioneras
— anpassades så att en eventuell framtida samordning med den militära
byggnadsorganisationen icke försvårades.

I utredningens direktiv ingår sålunda icke att till behandling upptaga frågan
om en samordning mellan byggnadsstyrelsens och fortifikationsförvaltningens
verksamhetsområden i dess helhet. Utredningen torde icke heller
hava sådan sammansättning att den utan vidare är i stånd att bedöma denna
omfattande fråga.

De synpunkter på det militära byggnadsväsendets organisation, som riksdagens
revisorer nu framfört, synas giva anledning till att frågan om en
samordning mellan det militära och civila byggnads- och underhållsväsendet
i hela dess räckvidd på nytt upptages till en förutsättningslös prövning.
En sådan utredning torde i stor utsträckning beröra samma frågor som
1947 års byggnadsstyrelseutredning har att taga ställning till. Med hänsyn
härtill synes det ligga närmast till hands att åt denna utredning uppdrages
att undersöka frågan om en samordning mellan det militära och civila
byggnads- och underhållsväsendet. I samband därmed svnes utredningen
böra förstärkas med förslagsvis två sakkunniga med anknytning till försvarsväsendet.
Utredningsarbetet synes böra bedrivas med sådan skvndsamhet
att proposition i ämnet kan föreläggas 1952 års riksdag.

I ärendets handläggning hava jämväl deltagit byggnadsråden Hjorth och
Quiding, byråcheferna Jonsson och Wirseen, byggnadschefen Lindqvist samt
t. f. byggnadsråden Tengelin och Brunnberg.

Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst
GUNNAR WEJKE.

ERIC HENRIKSSON.

Lnrs Skiöld.

Statskontorets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 4.

Underdånigt utlåtande.

Genom beslut av 1947 års riksdag löstes frågan om organisationen av den
centrala ledningen av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret.
Beslutet grundade sig på ett av 1944 års fortifikations- och byggnadsutredning
uppgjort förslag, vilket sedan överarbetades inom 1946 års
militära förvaltningsutredning. Huvudspörsmålet gällde om civil och militär
byggnadsverksamhet skulle samordnas eller om den militära byggnadsverksamheten
skulle sammanhållas inom en särskild förvaltningsorganisation
för sig. Riksdagens beslut innebar en lösning efter sistnämnda alternativ,
d. v. s. att ledningen av försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet
med vissa undantag — flygfälten och anläggningar å fahriksfonden — skulle
anförtros ett särskilt ämbetsverk, benämnt försvarets fortifikationsförvaltning.
Departementschefen framhöll emellertid, att en lösning efter dessa
linjer icke behövde utesluta, att en ytterligare koncentrering av byggnadsverksamheten
framdeles kunde övervägas. Därvid betonades särskilt, att ett
sammanförande av nybyggnadsuppgifterna för militära och civila behov
skulle medföra sådana fördelar, att en dylik anordning vid lämplig tidpunkt
borde övervägas.

I sin nu avgivna berättelse ha riksdagens revisorer ansett sig kunna konstatera,
att fortifikationsförvaltningen företer vissa brister i fråga om organisatorisk
stadga och effektivitet. Revisorerna erinra, att viss försöksverksamhet
avseende den regionala och lokala organisationen av den militära
byggnadsförvaltningen nyligen slutförts, men anse icke, att den decentralisering
till militärområdena, som torde komma att föreslås i anslutning till
de vid organisationsundersökningarna vunna resultaten, kan förväntas åstadkomma
någon förbättring härvidlag. I stället har det ingivit revisorerna principiella
betänkligheter att utbygga den regionala organisationen och i sista
hand anförtro beslutanderätten åt vederbörande militärbefälhavare. Tidigare
erfarenheter peka enligt revisorernas åsikt närmast på att den militära
personalen icke vore helt vuxen hithörande arbetsuppgifter. Byggnadsväsendet
inom försvaret vore enligt revisorernas mening icke av den särart, att den
måste handhavas av en militär förvaltning. Byggnadsstyrelsen med sin vidsträckta
erfarenhet rörande byggnadsföretag av skilda slag vore bättre skickad
att omhändertaga utförandet jämväl av de relativt enkla militära byggnaderna
liksom av befästningsanläggningar och skyddsrum.

Med hänsyn till den korta tid, under vilken den av 1947 års riksdag beslutade
organisationen prövats, hyser statskontoret i och för sig viss tvekan
om lämpligheten av att redan nu upptaga frågan om det statliga byggnadsväsendets
organisation till förnyat övervägande, även om ämbetsverket i
princip biträder revisorernas uppfattning om angelägenheten av en samordning
av civil och militär byggnadsverksamhet. Härtill kommer, att skärpningen
i det utrikespolitiska läget påkallar en viss varsamhet vid genomförandet
av organisatoriska omläggningar inom försvaret.

I överensstämmelse med den principiella inställning statskontoret tidigare
intagit till frågan om en samordning av civil och militär byggnadsverksamhet
måste ämbetsverket i likhet med revisorerna finna det mindre tillfredsställande,
att man inom militärbefälsstaberna tillskapar en regional organisation
för försvarets byggnadsfrågor. Med den ansvällning av den militära
byggnadsverksamheten, som är att förvänta under den närmaste tiden, lär
emellertid en avlastning av fortifikationsförvaltningen få anses önskvärd
och måhända ofrånkomlig. En tänkbar alternativ lösning till den av revisorerna
påtalade uppbyggnaden av en regional organisation inom militärbefälstaberna,
vilket alternativ i varje fall borde försöksvis prövas, synes vara
att regionalt sammanföra de militära byggnadsfrågor^ med de civila. En
jämkning av länsarkitektorganisationen torde härvid bliva erforderlig. De
organisatoriska nackdelar, som kunna vara förenade med en sådan lösning,
borde kunna överbryggas genom ett reglementerat samarbete mellan de
båda centralorganen. Erfarenheterna från detta samarbete böra sedan bliva
vägledande för framtida överväganden om en sammanslagning av centralorganen.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Björn, Lindbergson, Jerdenius och Kull samt t. f. statskommissarien
Lundh.

Stockholm den It januari 1951.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

HENRIK C A VALLI.

Tord Elfncr.

Statens organisationsnämnds

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 28, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 27 december 1950 anbefalld inkomma med underdånigt
utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin år 1950 avgivna berättelse
anfört angående det militära byggnadsväsendets organisation får statens organisationsnämnd
i underdånighet anföra följande.

Statsrevisorernas förslag att till byggnadsstyrelsen överföra den militära
byggnadsverksamheten synes bottna i en stark misstro mot fortifikationsförvaltningens
förmåga att sakligt och effektivt kunna bemästra de militära
byggnadsproblemen. Fortifikationsförvaltningens svårigheter ha enligt nämndens
mening till stor del berott på att den regionala och lokala organisationen
av den fortifikatoriska och byggnadsförvaltande verksamheten ännu

icke erhållit lämplig utformning. Då försvarets fortifikationsförvaltning inrättades
1948 förutsattes nämligen bl. a. eu regional och lokal organisation,
som i viss utsträckning skulle kunna avlasta den centrala förvaltningen.
Sedan försöken på här ifrågavarande område inom I. och III. milo numera
avslutats, torde lämplig organisation härför inom snar framtid kunna uppbyggas,
varefter den centrala förvaltningen bättre torde kunna finna den
riktiga formen för sin verksamhet. Nämnden vill dessutom erinra om att
fortifikationsförvaltningen endast varit i verksamhet under cirka 2 år.

Beträffande den regionala och lokala verksamheten göra statsrevisorerna
del uttalandet (s. 39) att fortifikationsförvaltningen skulle ha för avsikt att
på grundval av försöksresultaten inkomma till Kungl. Maj:t med förslag
till ny organisation, innebärande en vidsträckt decentralisering till vederbörande
regionala och lokala myndigheter av beslutanderätten i frågor rörande
såväl underhålls- som nybyggnadsverksamhet.

Ovan nämnda försök ha icke berört organisationen av de organ, som
handhava befästningsverksamheten, utan endast deras samordnande med
organen för övrig byggnadsförvaltande verksamhet. På grund härav inskränker
sig organisationsnämnden i det följande till att beröra endast sistnämnda
verksamhet. Nämnden har dessutom ännu icke tagit ställning till
försöksresultaten, men anser sig redan i förevarande sammanhang kunna
uttala, att nämnden är övertygad om att stora delar av den byggnadsförvaltande
verksamheten på lämpligt sätt måste decentraliseras till regionala och
lokala organ oberoende av om man förankrar de militära byggnad sfrågorna
i fortifikationsförvaltningen eller i byggnadsstyrelsen. Detta gäller framför
allt byggnadsunderhållet på grund av omfattningen av byggnadsbeståndet
och det stora slitage som detta helt naturligt är utsatt för.

Den ledande principen i de försök, som verkställts på fortifikations- och
byggnadsförvaltningens område, har varit afl civil byggnadsteknisk sakkunskap
skall i erforderlig grad och på lämpligt sätt tillföras de regionala
och lokala byggnadsförvaltande organen. Statsrevisorerna hysa farhågor för
ett osakkunnigt militärt inflytande genom en ökad decentralisering av fortifikationsförvaltningen
till regionala organ anslutna till militärbefälsstaberna.
Dessa farhågor synas endast berättigade i det fall att militärbefälhavaren
eller honom underställd militär personal skulle komma att avgöra byggnadsfrågor
av teknisk natur. En sådan anordning kommer nämnden icke att
biträda. Nämnden har däremot intet att invända mot att viss civil teknisk
expertis organisatoriskt anslutes till militärbefälsstaberna. Militärbefälhavaren
bör nämligen ha visst inflytande på frågor, som kunna påverka den
militära verksamheten, samt på prioritets- och avvägningsfrågor förbanden
emellan. Det får i detta sammanhang icke förbises, att under senare år avsevärda
anläggningar på övningsfält, skjutfält och skjutbanor tillkommit
för att effektivisera utbildningen. Det regionala organets inordnande i mili.
tärbefälsstaben medför även den fördelen, att viss biträdespcrsonal kan utnyttjas
gemensamt. Byggnadsärendena böra emellertid helt och hållet handläggas
av eu särskild byggnadsavdelning inom militärbefälsstaben med civil
teknisk expert som chef. Denne föredrager för militärbefälhavaren de frågor
på vilka denne enligt ovan bör ha inflytande, men skall i tekniska frågor givetvis
lyda direkt under centralmyndigheten. Forlifikationsofficeren skall
alltså icke ha något att skaffa med byggnadsfrågor, som icke beröra befästningar.

I fråga om nybyggnadsverksamheten vill nämnden göra det uttalandet
att denna i princip bör handläggas och ledas av det centrala organet. Härav
följer, att den regionala och lokala byggnadsorganisationen endast bör av -

passas med hänsyn till underhållsverksamheten, dock med möjlighet att
kunna påtaga sig mindre ändrings- och nybyggnadsarbeten.

Vad beträffar huvudfrågan huruvida det centrala organet skall vara byggnadsstyrelsen
eller fortifikationsförvaltningen får nämnden hänvisa till
vad 1946 års militära förvaltningsutredning anfört i denna fråga. De betänkligheter
mot ett överförande av hela den militära byggnadsförvaltningen till
byggnadsstyrelsen, som denna utredning givit uttryck för, äro säkerligen
väl grundade. Särskilt är detta fallet med byggnadsunderhållet. Underhållsfrågorna
sammanhänga ofta intimt med den militära verksamheten i övrigt,
och deras avgörande fordrar då sådan kännedom om denna verksamhet i
dess helhet och lokalt, att det skulle innebära omgång och svårigheter om den
centrala ledningen av dessa frågor låge utanför försvaret. Detta gäller särskilt
underhållet av byggnader och anläggningar för speciella utbildningsändamål.
Sålunda finner nämnden det naturligt, att fortifikationsförvaltningen
liksom hittills bör vara det centrala organet för all underhållsverksamhet.

Så länge försvarets nybyggnadsvolym håller sig omkring 30 milj. kronor
per år synas övervägande skäl tala för att låta nybyggnadsuppgifterna ligga
kvar hos fortifikationsförvaltningen. Härtill kommer, att genomgripande
organisationsförändringar, särskilt med hänsyn till befästningsbyggandet, i
nuvarande läge böra undvikas. Det är emellertid angeläget, att — såsom statsrevisorerna
föreslå — ett fastare samarbete snarast åvägabringas mellan
fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen i syfte att nedbringa administrationskostnaderna
för sådana byggnadsarbeten, som med fördel kunna
utföras under gemensam ledning.

Eftersom det emellertid torde kunna beräknas, att nybyggnadsvolymen
inom några år kommer att nedgå, och det då kan bliva tveksamt om det ur
effektivitets- och kostnadssynpunkter är rationellt att bibehålla denna verksamhet
inom försvaret, synes redan nu en utredning böra göras för att
klargöra de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna av ett överförande
av nybyggnadsuppgifterna till byggnadsstyrelsen samt hur samordningen
mellan fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen bör regleras.
I det sammanhanget kan det måhända också vara lämpligt att som statsrevisorerna
förordat jämväl ompröva de speciella problemen rörande de
militära flygfälten och försvarets fabriksanläggningar.

Med anledning av vad ovan anförts får nämnden föreslå,

att byggnadsunderhållet skall åvila fortifikationsförvaltningen, varvid organisationen
bör utformas enligt de riktlinjer, nu avslutade försök ge vid
handen;

att frågan om den militära nybyggnadsverksamhetens överförande till
byggnadsstyrelsen till sina konsekvenser i ekonomiskt och organisatoriskt
avseende närmare utredes; samt

att i samband därmed jämväl de speciella problemen rörande de militära
flygfälten och försvarets fabriksanläggningar omprövas.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Fahlander och Falla.

Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst

Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS.

A. Henriksson..

Arméförvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 5.

Till Iv o n u n g c n.

Genom remiss den 21 december 1950 har arméförvaltningen anbefallts att
till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
under § 5 i sin under december 1950 avgivna berättelse anfört beträffande
tjänstebilar, som disponeras av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter.

Till åtlvdnad härav får arméförvaltningen anföra följande.

I avsaknad av uttryckliga föreskrifter av motsatt innebörd förutsätta revisorerna,
att resereglementets bestämmelser skola lända till efterrättelse jämväl
i fall, då tjänstebil anlitas i stället för taxebil. I enlighet med denna uppfattning
skulle det vara förbjudet att anlita tjänstebil bl. a. för färd från
en plats till annan inom stads planlagda område.

Det måste anses tvivelaktigt, huruvida den av revisorerna sålunda hävdade
uppfattningen är riktig. Det synes egendomligt att i 1931 års kungörelse
angående användningen av staten tillhöriga motorfordon icke intagits
ett stadgande av så väsentlig vikt, om den uppfattning varit rådande som
revisorerna nu hävda. Det synes i varje fall kunna förutsättas att revisorernas
uppfattning icke delats av Kungl. Maj :t då, på förslag av statens sakrevision,
beslut den 1 november 1946 fattades om anordnande av en körcentral,
gemensam för de till försvarets ämbetsbyggnader å Ladugårdsgärde
förlagda statsmyndigheterna. Det förutsattes nämligen att körcentralens
hilbestånd skulle omfatta ett 10-tal personbilar, ett antal som måste betecknas
såsom för högt, därest bilarnas användning skulle ske inom ramen
för de bestämmelser, som gälla för ersättning för tjänsteresa med motorfordon
enligt resereglementet. Det må framhållas, att sakrevisionen vid
den undersökning, som föregått avgivande av nämnda förslag, funnit att
bilparkernas omfattning vid arméförvaltningen, liksom vid marin- och flygledningarna,
var för sig vore motiverad med hänsyn till föreliggande körbehov.
Sakrevisionen ansåge emellertid att ifrågavarande bilbestånd skulle
kunna utnyttjas ytterligare (kursiverat här) och vårdas mera rationellt,
därest bilarna sammanfördes i en gemensam hörcentral.

Ehuru arméförvallningen sålunda icke kan ansluta sig till revisorernas
utgångspunkt, finner jämväl ämbetsverket önskvärt att 1931 års kungörelse
omarbetas. Härvid torde emellertid — vilket icke berörts av revisorerna —
få bringas i erinran att Kungl. Maj :t den 26 april 1946 åt statens sakrevision
uppdrog att i samråd med vederbörande myndigheter verkställa utredning
och inkomma med förslag rörande reglering av hl. a. frågan om
rätt för statsanställd att använda tjänstebil för resor, som icke äro uteslutande
föranledda av tjänsten, samt i tjänstebil medföra passagerare. Den
av sakrevisionen verkställda utredningen föranledde framläggande av förslag
till ny kungörelse angående användningen av staten tillhöriga motorfordon.
Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj-.ls prövning, vilket bl. a.
torde ha sin grund däri att vissa med revisionens förslag förknippade spörsmål
av skadeståndsrättslig natur befunnits tarva ytterligare utredning.

Sakrevisionen uttalade vid överlämnande av ovannämnda utredning att
revisionen visserligen funnit, att det skulle varit önskvärt, om enhetliga och
mera detaljerade föreskrifter kunnat föreslås för reglering av nu ifrågavarande
spörsmål. Den verkställda utredningen hade emellertid givit vid handen,
att förhållandena vore så olikartade inom de särskilda förvaltnings -

4(5

områdena, att det av praktiska skäl syntes mest lämpligt att åt vederbörande
myndigheter uppdroges att inom ramen för utfärdade allmänna bestämmelser
och med beaktande av i utredningens promemoria angivna riktlinjer
meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter. Den kontroll över användningen
av tjänstebil i ifrågavarande avseenden, som kunde befinnas
nödvändig, förutsatte sakrevisionen kunna i stort sett utövas genom granskning
av de utav myndigheterna sålunda utfärdade tillämpningsföreskrifterna.
Dessa skulle enligt sakrevisionens förslag beträffande försvaret utfärdas
av försvarets civilförvaltning.

Arméförvaltningen, som anser att rätten att använda staten tillhöriga
motorfordon utom tjänsten i princip bör begränsas till rena undantagsfall,
har intet att erinra mot att erforderliga föreskrifter på förevarande område
utformas i huvudsaklig anslutning till de av sakrevisionen på sin tid uppdragna
riktlinjerna.

I anslutning till vad riksdagens revisorer uttalat rörande vissa bilresor
torde följande få anföras.

1. Transport au befattningshavare från vederbörandes bostad till ämbetsbgggnaden
å Ladugårdsgärde eller omvänt. Dylik transport torde allenast
böra få ske, då det påkallas med hänsyn till inträffat sjukdoms- eller
olycksfall.

2. Färd mellan bostad och järnvägsstation i Stockholm. Hämtning eller
avlänming vid bostad bör — trots resereglementets föreskrifter — vara
medgiven i samband med tjänsteresa eller särskild tjänsteförrättning. Det
må framhållas, att -— förutom personlig utrustning — ofta skrymmande
materiel för fältövningar in. in. måste medföras på tjänsteresa. Transporterna
mellan bostäderna och järnvägsstationen ske regelmässigt gemensamt
för samtliga resande för begränsning av körsträckorna.

3. Fård mellan ämbetsbgggnad å Ladugårdsgärde till järnvägsstation i
Stockholm eller omvänt. I tillämpliga delar gäller vad ovan under 2 anförts.

4. Färd kortare sträcka inom Stockholms planlagda område. Arméförvaltningen
har — såsom framgår av vad ovan anförts — funnit det ligga
i sakens natur att körcentralens bilar få användas för resor i tjänsten inom
Stockholms planlagda område. Användandet av bil sker uteslutande för
att tillgodose tjänstens krav. Uppenbart är att mycken dyrbar arbetstid
skulle gå till spillo, om de allmänna trafikmedlen (buss, spårvagn) skulle
användas för de talrika färder, som krävas för konferenser och sammanträden
i försvarsdepartementet, försvarsstaben, arméstaben och andra myndigheter.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade Gewert och
Östergren, den senare föredragande, jämväl generalfälttygmästaren deltagit.

Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst
IVAR GEWERT.

T. ÖSTERGREN.

Bo Radhe.

Marinförvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. § 5.

Till Ko n n n g e n.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har marinförvaltningen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse anfört under § 5 angående av försvarets centrala
förvaltningsmyndigheter disponerade tjänstebilar.

Till åtlydnad härav får marinförvaltningen anföra följande.

Revisorerna hava anfört, att det torde få förutsättas, att allmänna resereglemcntets
bestämmelser skola lända till efterrättelse jämväl för det fall,
då tjänstebil anlitas i stället för taxcbil. I brist på uttrycklig bestämmelse,
att tjänstebil icke får begagnas vid färd inom de i 5 ti resereglementet avsedda
områdena, håller ämbetsverket före, att sådan bil måste få komma
till användning även inom nämnda områden av följande skäl. Enligt marinförvaltningens
åsikt skulle tillämpandet av resereglementets bestämmelser
i fråga om rätten att begagna tjänstebil, vilket slag av automobil varken är
nämnt och ej heller kan anses såsom underlag för de färdsätt, som äro
upptagna i 2 § resereglementet, hava till följd, att sådan bil skulle kunna
användas i mycket ringa omfattning och på grund av bestämmelserna i 5 §
reglementet icke för sådana körningar, för vilka tjänstebilen måste vara
närmast avsedd, nämligen för körningar inom Stockholm. Genom sistnämnda
slags körningar vinnes fördelen av snabb kommunikation med andra myndigheter
och utomstående personer och därigenom ett bättre tillvaratagande
av arbetstiden. Begagnandet av tjänstebil bidrager fördenskull till en rationalisering
av arbetet inom ämbetsverket. En jämförelse med förhållandena
i detta hänseende vid privata företag giver vid handen, att bilar av
tjänstebils karaktär vid dessa företag användas i alltmer ökad omfattning
såsom ett led i rationaliseringsarbetet för utökad produktion. Det vill ock synas
som om Kungl. Maj :t genom tilldelandet till körcentralen av ett tiotal personbilar
— avsedda att betjäna förvaltningsmyndigheterna å Ladugårdsgärde
— måste hava förutsatt, att nu ifrågavarande bestämmelser i reseregicmentet
icke äro tillämpliga vid begagnandet av tjänstebil, ty i motsatt fall
hade antalet bilar kunnat reduceras. Även om på sätt revisorerna gjort gällande
begagnandet av tjänstebil skulle falla under resereglementets bestämmelser,
torde det emellertid få antagas, att Kungl. Maj :t gnoin att ställa
dylik bil till förfogande i enlighet med dispensbestämmelserna i 5 g reglementet
medgivit vederbörande myndighet rätt att begagna bilen inom stadsplanelagt
område.

Vad härefter angår befattningshavares färd med tjänstebil mellan arbetsplats
respektive bostad och järnvägsstation i samband med påbörjande och
avslutande av tjänsteresa, får marinförvaltningen framhålla, att sådan färd
bör medgivas endast då särskilda omständigheter därtill föranleda, exempelvis
då fråga samtidigt är om sådan transport, varom förmäles i 14 § första
stycket resereglementet, och då sådan försening på grund av arbetsförhållandena
föreligger, att lämpligt tåg eljest icke kan medhinnas.

Vad åter angår färd med tjänstebil utom tjänsten, synes det marinförvaltningen
obilligt att avkräva vederbörande befattningshavare ersättning
för den tillhandahållna tjänstebilen åtminstone i sådana fall då han är berättigad
åtnjuta tjänstledighet för sjukdom eller i anledning av olycksfall
men ändock finner sig nödgad inställa sig till tjänstgöring. Därest befsÄt -

ningshavare t. ex. på grund av benskada icke kan infinna sig till arbetet
utan att färdas med automobil är det förmånligare för staten att tillhandahålla
dylik än att gå miste om vederbörandes arbetskraft.

Under åberopande av vad marinförvaltningen sålunda anfört får ämbetsverket
i likhet med revisorerna framhålla önskvärdheten av en överarbetning
av bestämmelserna i 1931 års kungörelse, så att klara föreskrifter för nyttjande
av tjänstebil kunna erhållas.

I ärendets slutliga handläggning hava deltagit undertecknad t. f. souschef,
Forshell, Swenzéo, Resén, Wirström och von Hartmansdorff, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst
JARL BR1NG.

Kurt Bille.

Flygförvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 5.

Till Konungen.

Till åtlydnad av nådig remiss den 21 december 1950 får flygförvaltningen
— efter samråd med flygstaben — härmed avgiva underdånigt utlåtande
över riksdagens revisorers berättelse, § 5, avseende av försvarets centrala
förvaltningsmyndigheter disponerade tjänstebilar.

Jämlikt kungörelsen den 24 september 1931 (nr 339) angående användningen
av staten tillhöriga motorfordon må staten tillhörigt motorfordon
användas allenast vid färd eller transport i tjänsten; dock vare vad nu stadgats
ej hinder för att dylikt fordon, mot ersättning enligt grunder som bestämmas
av vederbörande centrala myndighet, användes vid färd eller transport
utom tjänsten, där det påkallas med hänsyn till sjukdoms- eller olycksfall
eller av annan särskild omständighet.

Revisorerna göra gällande att det i avsaknad av uttryckliga föreskrifter
av motsatt innebörd torde få förutsättas, att resereglementets bestämmelser
skola lända till efterrättelse jämväl i fail då tjänstebil anlitats i stället för
taxebil. Flygförvaltningen kan emellertid icke ansluta sig till revisorernas
uppfattning härutinnan. Enligt ämbetsverkets uppfattning är rätten för vederbörande
chef att använda staten tillhörigt motorfordon uteslutande reglerad
i kungörelsen 1931: 339. Vederbörande chef har sålunda att med beaktande
av i kungörelsen angivna förutsättningar och under hänsynstagande
till samtliga föreliggande omständigheter fatta ställning till huruvida
färd (transport) bör ske med staten tillhörigt motorfordon.

Uppenbart är emellertid att i sådana fall då allenast ekonomiska synpunkter
ligga till grund för valet av färdsätt en prövning äger rum i syfte
att i möjligaste mån nedbringa färdkostnaderna. Vid ifrågavarande val av
färdsätt har man emellertid att taga hänsyn icke allenast till rese- och traktamentskostnader
utan jämväl till det lönebelopp som belöper på den tidsvinst
som kan vara förenad med anlitande av staten tillhörigt motorfordon.
Flxgförvaltningen finner sig härutinnan böra erinra om innehållet i ämbetsskrivelsen
(finansdepartemetet) den 3 juni 1949 angående vissa framställ -

ningar rörande användande av flyg vid statstjänstemannens resor i tjänsten
in. in.

Med den strävan efter rationalisering som präglar organisationsarbetet inom
statsförvaltningen är det naturligt, att teknikens olika hjälpmedel tagas i
anspråk i allt större utsträckning även när det gäller kommunikationsmedlen.
Trafikflyget har genom förutnämnda ämbetsskrivelse den 3 juni 1949
medgivits komma till användning vid tjänsteresor, bl. a. då dyrbar arbetstid
härigenom sparas. Det får då icke anses vara förenligt med statsnyttan,
att man samtidigt avstår från att utnyttja disponibla tjänstebilar, då dessa
ur allmän ekonomisk synpunkt borde användas. Genom att använda ett
långsammare färdmedel tillfogar man staten en ekonomisk förlust dels genom
att antalet effektiva arbetstimmar för tjänstemännen nedgår, dels ock
genom att detta i sin tur kan framtvinga eu utökning av det totala antalet
tjänstemän. Exempel på kostnadsjämförelse vid val mellan olika färdmedel
lämnas nedan under punkt 3.

Uppenbarligen kunna även fall inträffa — särskilt när det gäller den rent
militära tjänsten — där de ekonomiska synpunkterna icke få vara avgörande
vid valet av färdmedel. Härom torde väl ej heller råda delade meningar.

Beträffande de av revisorerna påtalade bilresorna må närmare anföras
följande.

1. Transport an befattningshavare frän vederbörandes bostad till ämbets byggnaden

å Ladugårdsgärde eller omvänt (102 resor).

Tjänstebil för resor av detta slag användes i regel endast av högre chefer
av lägst överstes grad. Dylika transporter ske emellertid endast mycket sporadiskt,
t. ex. då vederbörande arbetar över sent på kvällen och de reguljära
trafikförbindelserna äro glesa. Genom att använda tjänstebil vid hemfärden
kan vistelsen å tjänsterummet förlängas till fördel för arbetsresultatet. Det
kan stundom även inträffa, att befattningshavare av lägre grad kan få disponera
tjänstebil, då t. ex. tjänsteresa hastigt beordrats — exempelvis vid
utsändande av haverikommission — och personlig utrustning dessförinnan
måste hämtas i bostaden.

Utöver nämnda körningar förekomma tidvis transporter till och från arbetsplatsen
av befattningshavare, som på grund av t. ex. olycksfall i tjänsten
är oförmögen att på vanligt sätt förflytta sig men efter läkares hörande
beordrats fullgöra viss stabstjänst eller dylikt. Sådana transporter äro dock
strängt begränsade till personal i nyckelbefattningar och avse främst att på
detta sätt möjliggöra arbete på tjänsterummet, som i annat fall icke kunnat
utlagas. Slutligen kan inträffa, att befattningshavare hastigt insjuknar under
arbetstiden och behöver föras med bil till bostaden. Antalet transporter genom
körcentralens försorg av skadade eller insjuknade uppgår för perioden
1 april—30 juni 1950 till 58.

2. Färd mellan bostad och järnvägsstation i Stockholm eller omvänt (åt)

resor).

Dessa transporter äro i huvudsak begränsade till eskaderchefer och inspektörer
jämte underställd stabspersonal, vilka ofta företaga tjänsteresor
till förbanden. Denna personal har ansetts böra med hänsyn till de täta och
tröttande tjänsteresorna, vilka vanligen påbörjas och avslutas under den
vanliga fritiden, i någon mån kompenseras genom att få anlita tjänstebil vid
förflyttningarna till och från Stockholms centralstation. Med hänsyn till de
varierande tjänstgöringsförhållandena måste vidare eu omfattande personlig
utrustning medföras. I regel medföres även flygutrustning och ofta dessutom
skrymmande undervisningsmateriel (planscher, krigsspelskartor
m. in.). Transporterna mellan bostäderna och järnvägsstationen ordnas van4—517/00.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. II.

ligen gemensamt för samtliga resande, varigenom erhål les eu önskvärd begränsning
av körsträckorna.

3. Färd mellan ämbetsbyggnaden ä Ladugårdsgärde till järnvägsstation i
Stockholm eller omvänt (30 resor).

Dessa resor avse i stort sett samma personal som ovan i punkt 2 berörts.
Här må göras en belysande kostnadsjämförelse. En eskaderchef (MO 14)
jämte statschef (Ma 10: 31) och en kompaniofficer (Ma 9: 25) skola företaga
tjänsteresa till en flottilj. Viss flygutrustning, som förvaras å tjänsterummet,
skall medföras. Färden till Stockholms centralstation kan ske med buss
eller tjänstebil. Anlitandet av buss medför (inklusive marginal för väntetid
vid hållplatsen och förflyttning till fots viss sträcka) en restid av cirka 25
minuter. Kostnaderna i detta fall bliva 3 X 30 öre + samma belopp för bagage
(kronans materiel) — 1 krona 80 öre. Färden med tjänstebil tager
högst 10 minuter, och kostnaden uppgår, för enkelhetens skull beräknad enligt
droskbilstaxa, till 3 kronor 85 öre. Den inbesparade arbetstiden, 15 minuter
per man, kan med en timlön beräknad efter 42 timmars arbetsvecka

(.och inkluderande flygtillägg) värderas till (2:50 + 2:--j- 1:60=) 6

kronor 10 öre. Genom att använda tjänstebil har således åt statsverket gjorts
en besparing av cirka 4 kronor.

Dyrbar väderleksmateriel (kvicksilverbarometrar) måste periodiskt sändas
på översyn till specialverkstad i Göteborg, varvid teknisk personal medföljer
och ansvarar för instrumenten. För transporterna till och från järnvägsstationen
måste ovillkorligen användas personbil.

4. Färd kortare sträcka inom Stockholms planlagda område (350 resor).
Färder av detta slag företagas huvudsakligen av högre chefer av lägst

överstes grad till och från sammanträden i försvarsdepartementet, försvarsstaben
och andra myndigheter m. in. Genom användandet av tjänstebil sparas
dyrbar arbetstid. De reguljära förbindelserna (buss och spårvagn) mellan
t. ex. ämbetsbyggnaden och Kung]. Maj :ts kansli medföra nämligen en
genomsnittlig restid (väntetid m. m. inberäknad) av 25 minuter, under det
att högst 10 minuter tagas i anspråk vid anlitande av tjänstebil. Undantagsvis
må lägre befattningshavare än överste disponera tjänstebil, t. ex. vid färd
till och från lektion å de militära högskolorna, då tung eller skrymmande
undervisningsmateriel medföres.

5. Färd till plats inom Stockholm men utanför det planlagda området eller
till orter i Stockholms närhet (Bromma, Rosersberg, Sundbyberg, Lidingö,
Näsby, Vaxholm o. d.; 205 resor).

Befattningshavare vid flygförvaltningen företaga ofta resor till och från
försvarets forskningsanstalt i Ursvik. flygförvaltningens radarlaboratorium
å Bromma och vissa verkstäder å Lidingö. Härvid medföres vanligen ömtålig
och dyrbar försöksmateriel.

Resor till Rosersberg (skjutskolan) och Sundbyberg (arméförvaltningens
förråd) beställas av arméförvaltningens tygavdelning, varvid ofta medföres
materiel. Resor till Näsby (sjökrigsskolan) och Vaxholm (KA 1 in. in.) företagas
stundom av högre befattningshavare vid marinledningens inspektionsoch
stabsorgan.

6. Färd till platser på längre avstånd från Stockholm (Grisslehamn, Nynäshamn,
Öregrund m. in.; 42 resor).

Resor till de av revisorerna nämnda platserna företagas undantagslöst avpersonal
ur marinledningen i samband med inspektioner av marina förband
och anläggningar. På grund av de glesa reguljära trafikförbindelserna är
det nödvändigt att använda tjänstebil, varigenom väsentlig tidsbesparing

vinnes. Ofta föreligger även behov av bil på inspektionsplatsen för att uppdraget
skall kunna utföras.

7. Färd i samband med representation vid högtidligheter av olika slag, för
transport av mindre skrymmande materiel och för bilarnas skötsel och
vård (203 resor).

Under den angivna tidsperioden ha företagits högst 10 körningar till och
från representation, t. ex. vid riksdagens öppnande, mottagning på legationer
in. in. För färd, som sker i samband med representation i tjänsten, bör
enligt en av statens sakrevision år 1946 företagen utredning få användas
tjänstebil. I detta hänseende bör jämväl beaktas förre chefens för finansdepartementet
interpellationssvar den 30 maj 1949 angående användningen
av staten tillhöriga motorfordon in. in.

Erforderliga transporter av materiel in. in. inom Stockholm ombesörjas
i huvudsak av den för ämbetsbyggnaden år 1948 inrättade gemensamma
budcentralen, för vilket ändamål dagligen disponeras en paketbil under cirka
5 timmar. Genom denna centralisering av budskickningarna undvikas dubbelkörningar.
Härigenom ha transportkostnaderna kunnat kraftigt nedbringas.

Transporterna för bilarnas skötsel och vård avse körningar i samband
med reparationer å civila verkstäder och tankning in. in.

S. Färd som ej närmare specificerats (40 resor).

Vid brådskande körning eller transporter till ett flertal platser, som på
förhand icke kunna specificeras, kan inträffa, att färdmålet icke antecknas
å körordern. Detta framgår dock av den i bilen förvarade motorfordonsboken,
där uppgiften införes efter körningens slut, varigenom fullständig kontroll
är möjlig.

9. Färd mellan Stockholm och närbelägna flygförband (M2 resor).

Färder av detta slag ske nästan undantagslöst i samband med flygning.
Revisorerna synas anse det möjligt att i stället anlita flygvapnets personalhussar
till och från Svea flygflottilj (F 8), Barkarby, för dessa transporter.

Den flygtjänstgöring, som obligatoriskt fullgöres av flygledningens officerare
in. fl. — i medeltal 45 per dag — sker i tre entimmarspass kl. 0930—
1040, 1100—1200 och 1330 -1430. Nyssnämnda tider äro i stort sett bundna
med hänsyn till mekanikertjänsten vid F 8. Personalens fördelning på
tre pass är främst eu följd av flygplantillgången vid flottiljen. För att spara
tid går för närvarande en 10-sitsig och en 8-sitsig personbil mellan ämbetsbyggnaden
och flygfältet i omedelbar anslutning till flygpassen. Härigenom
kan tiden för frånvaron från tjänsterummet begränsas.

Då den personal, som skall transporteras till eller från respektive flygpass,
således uppgår till cirka 15 personer, är det ej ekonomiskt att för dessa
transporter insätta F 8 personalhussar med passagerarutrymmen varierande
mellan 32 och 50 platser. Användandet av dessa bussar skulle även medföra
två tomkörningar å vardera 2 mil per dag. Med eu beräknad kostnad
per körmil av 5 kronor för en buss och 3 kronor för en personbil skulle tomkörningarna
medföra eu extra utgift av 20 kronor per dag. Vid en kostnadsjämförelse
måste visserligen beaktas, att merkostnaderna vid användande
av två personbilar i stället för en buss uppgå till 1 krona per körmil eller
sammanlagt 12 kronor, men statsverket skulle likväl på grund av tomkörningar
åsamkas en merulgift av 8 kronor per dag vid transporter med buss.
Ytterligare tomkörningar kunna uppstå vid anlitande av buss från F 8, därigenom
att besked huruvida flygning är möjlig med hänsyn till väderleksförhållanden
in. m. ofla icke skulle kunna lämnas förrän så sent, alt bussen

redan lämnat F 8 för hämtning i Stockholm. Stundom inträffar, att antalet
i ett flygpass deltagande på grund av bortkommenderingar in. in. blir så
litet, att endast en av personbilarna behöver insättas, en besparingsmöjlighet
som icke skulle kunna tillvaratagas vid användande av F 8 bussar. Slutligen
må nämnas, att flygförvaltningen tagit under övervägande att tilldela
körcentralen en mindre buss (hjälpbil) med ett passagerarutrymme av 16
platser i utbyte mot en av de större personbilarna, varigenom transporterna
till och från flygpassen regelmässigt skulle kunna utföras med ett fordon.

En ändring av nuvarande ordning i enlighet med revisorernas önskemål
bör således icke ske med hänsyn till såväl tjänstens krav som de ekonomiska
synpunkterna.

Resorna till och från Södertörns flygflottilj, Tullinge, avse i huvudsak
transporter av flygkrigshögskolans elever i samband med flygtjänstgöring
därstädes.

Beträffande bilresorna till och från Roslagens flygkår (F 2) må nämnas,
att dessa föranledas av främst inspektioner av personal ur flygledningen
vid där befintliga skolor (förberedande fältflygarskolan och radarskolan)
samt av viss flygtjänstgöring vid F 2 för flygledningens personal. En officer
ur flygstabens personalavdelning har dessutom dubbeltjänstgöring vid F 2 i
samband med uttagning av blivande fältflygare.

De normer som enligt ovan gälla för avdelande av tjänstebilar för resor
av flygledningens personal tillämpas även vid övriga till körcentralen hänvisade
myndigheter. Beträffande disponerandet av ifrågavarande tjänstebilar
för flygledningens behov må nämnas att cirka hälften av utförda transporter
avse dylika i samband med flygtjänsten.

Det ovan anförda giver enligt flygförvaltningens uppfattning vid handen,
att ovan berörda färder (transporter) skett i huvudsaklig överensstämmelse
med de i kungörelsen den 24 september 1931 (nr 339) fastställda grunderna
för användningen av staten tillhöriga motorfordon.

I ärendets handläggning ha, förutom undertecknad souschef, deltagit Thunberg,
Callmer samt Edelsvärd, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst

B. JACOBSSON.

Curt von Bonsdorff.

Försvarets civilförvaltnings

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 5.

Till K o n u n g e n.

Genom remiss den 21 december 1950 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande över vad riksdagens
revisorer under § 5 i sin den 15 december 1950 avgivna berättelse anfört
rörande av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter disponerade tjänstebilar.

Till åtlydnad härav får,-civilförvaltningen anföra följande.

Riksdagens revisorer hava vid sina undersökningar rörande användning
av staten tillhöriga motorfordon uppehållit sig vid den av flygförvaltningen

administrerade körcentralen samt de bilar, som disponeras av Stockholms
tygstation, krigsmaterielverket och fortifikationsförvaltningen. Härtill må
framhållas, att jämväl vid de tre örlogsvarven finnas inrättade särskilda
körcentraler (se Kungl. Maj :ts beslut den 10 januari 1947, TSA s. 3). Den
vid Stockholms örlogsvarv organiserade körcentralen utnyttjas även av
personalen inom den å ämbetsbyggnaderna å Gärdet inrymda marinledningen.
Vidare hava militärbefälsstaber, truppförband, försvarsområdesstaber
och militära skolor liksom vissa civila verk och inrättningar tillgång
till tjänstebilar.

På sätt revisorerna påtalat utnyttjas kronan tillhöriga bilar för tjänsteresor
jämväl inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda
område. Detta förhållande har även iakttagits av civilförvaltningens
revision. I likhet med riksdagens revisorer anser civilförvaltningen sådana
resor icke stå i samklang med föreskrifterna i allmänna resereglementet.
Inom civilförvaltningen hava också utställts anmärkningar mot dylika resor.
Efter besvär har frågan även dragits under kammarrättens prövning. Sålunda
har genom kammarrättens utslag den 19 december 1950 fastslagits,
att ersättning för resa mellan bostad och arbetsplats i Göteborg allenast
bort utgå med kostnad för spårvagn. I detta fall hade vederbörande tjänsteman
anlitat tjänstebil från den vid Göteborgs örlogsvarv inrättade körcentralen,
som debiterat körcentralens kostnader på den myndighet, varest
vederbörande tjänsteman var anställd.

I sitt yttrande den 17 februari 1950 över det av riksdagens revisorer åberopade,
hos riksdagens militieombudsman anhängiggjorda ärendet framhöll
civilförvaltningen, att när fråga vore om transport mellan bostaden och
det färdmedel, med vilket tjänsteresa i övrigt skulle företagas, tjänstebil
icke borde få utnyttjas, därest andra och billigare färdmedel kunde begagnas.

Frågan om användande av tjänstebil inom stads och därmed jämförligt
-samhälles planlagda område uppmärksammades jämväl av marinförvaltningen
i dess till grund för Kungl. Maj:ts berörda beslut den 10 januari 1947
om inrättande av körcentraler vid örlogsvarven liggande framställning. Marinförvaltningen
hemställde däri, att Kungl. Maj :t skulle utfärda reglerande
bestämmelser i sådant hänseende. Några föreskrifter i sådan riktning
hava emellertid icke utfärdats. Även beträffande resor mellan olika samhällen
saknas bestämmelser om rätten att disponera tjänstebil.

Inom den civila statsförvaltningen förefinnas, såvitt civilförvaltningen
har sig bekant, förutom stadgandena i kungörelsen 1931:339 ej andra bestämmelser
i förevarande avseende än de i Kungl. Maj:ts brev den 12 december
1947 givna föreskrifterna rörande utnyttjande av de för landshövdingarna
avsedda tjänstebilarna. Dessa få efter landshövdingens bestämmande
fritt disponeras av honom för hans och hans hustrus resor samt av
befattningshavare inom länsstyrelsen för tjänsteresor. Vidare stadgas, att
bilarna skola hållas ansvarsförsäkrade.

I likhet med riksdagens revisorer anser civilförvaltningen, att ett legitimt
behov att få utnyttja tjänstebil måste anses föreligga i många fall, där
sådan dispositionsrätt nu icke är uttryckligen medgiven. Enligt civilförvaltningens
mening lärer för övrigt redan den omständigheten, att staten tillhandahåller
tjänstebilar, tala för alt bilarna också skola få utnyttjas, i den
mån så kan anses gagneligt för tjänsten. Civilförvaltningen syftar närmast
till att verkschefer och högre militära chefer m. fl., vilka äga tillgång till
tjänstebil, böra få utnyttja sådan bil för resor inom stads, köpings och
därmed jämförligt samhälles planlagda område, där fråga är om förflyttning
mellan olika tjänsteställen.

Däremot bör tjänstebil icke få användas vid resor mellan bostad och
tjänsteställe eller från bostad till järnvägsstation, då resa skall företagas
med järnväg. Vid resor mellan olika orter synes, även om reguljära förbindelser
med annat kommunikationsmedel finnas ordnade, tjänstebil böra få
användas, om härigenom förrättningstiden kan nedbringas. Emellertid framstår
det såsom erforderligt, att reglerande föreskrifter rörande bilarnas utnyttjande
utfärdas.

Vid utformande av blivande bestämmelser torde böra beaktas vad statens
sakrevision anförde i sitt den 11 december 1946, efter erhållet uppdrag, för
Kungl. Maj :t framlagda förslag om vidgad rätt att använda tjänstebil, vilket
förslag ännu är beroende på Kungl. Maj :ts prövning (jämför statsrådets
och chefens för finansdepartementet anförande den 30 maj 1949 i riksdagens
andra kammare i ett svar å en interpellation; andra kammarens
protokoll nr 23).

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Ström,
den senare föredragande, samt t. f. byråchefen Rosén.

Stockholm den 10 januari 1951.

EDVIN STRÖM.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

B. Löfgren.

Krigsmaterielverkets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 5.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har krigsmaterielverket anbefallts
avgiva och före den 16 januari 1951 till försvarsdepartementet inkomma
med underdånigt utlåtande med anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört i sin berättelse under § 5.

Till åtlydnad härav får krigsmaterielverket anföra följande.

Revisorerna hava till en början erinrat om att grunderna för användningen
av staten tillhöriga motorfordon återfinnas i kungörelsen den 24
september 1931 (nr 339) samt i 4 och 5 §§ allmänna resereglementet, ävensom
om tillämpningen av dessa bestämmelser enligt vissa närmare angivna
kammarrättsutslag och uttalanden av riksdagens militieombudsman.

Revisorerna anse det vara uppenbart, att det icke står i överensstämmelse
med berörda föreskrifter och sålunda antydd praxis att staten tillhörigt
motorfordon användes för resor till eller från vederbörande befattningshavares
bostad eller för färd mellan bostaden respektive arbetsplatsen och
järnvägsstation i samband med anträdande av tjänsteresa eller för färd inom
Stockholms stads planlagda område eller till plats i stadens omedelbara närhet,
därvid som regel spårvagn, omnibus eller järnväg kan anlitas.

Revisorerna hava dock understrukit, att ett legitimt behov att få utnyttja
tjänstebil understundom måste anses vara för handen, där sådan dispositionsrätt
nu icke är författningsenligt medgiven.

Vad särskilt angår, bland andra, krigsmaterielverket, hava revisorerna
uttalat, att det vore anmärkningsvärt, att av vederbörliga körorder icke framginge,
i vad män vid resor, företagna inom Stockholms stad, personbefordran
skett mellan vederbörandes bostad och arbetsplatsen in. in.

Vad till en början angår sistberörda uttalande får verket meddela, att
endast i sällsynta undantagsfall och därvid på grund av särskilda omständigheter
personbefordran skett mellan vederbörandes bostad och arbetsplatsen
samt till eller ifrån järnvägsstation. Med anledning av revisorernas uttalande
i denna del avser verket draga törsorg om att i fortsättningen angivna
specifikationer skola införas i vederbörliga körliggare.

Såsom av revisorernas utredning framgår disponerar krigsmaterielverkets
huvuddel två personbilar, den ena avsedd huvudsakligen för verkets kontrollanter
och den andra närmast avsedd för generaldirektörens behov.

Den för kontrollanterna avsedda tjänstebilen, vilken förs av vederbörande
förrättningsman, användes framför allt för kontrollresor till tillverkare inom
Stockholms ytterområden. Den tidsvinst, som härigenom uppkommer, i förhållande
till om resorna företoges med spårvagn eller buss kombinerad med
understundom järnväg, är så betydande, att användande av verkets bil medför
avsevärd ekonomisk vinst för statsverket. Understundom tages samma
bil i anspråk för transporter av från vederbörande tillverkare uttagna utfallsprover,
som skola kontrolleras vid krigsmaterielverkets laboratorier
eller motsvarande. Skulle härvid tjänstebil icke finnas till förfogande, skulle
för transport av uttagen materiel erfordras anlitande av taxebil eller stadsbud
eller liknande. I övrigt användes ifrågavarande bil för vissa kontrollresor
till leverantörer i landsorten och för annan ämbetsverkets personal,
därvid oftast flera befattningshavare samtidigt använda bilen, medförande
såväl lägre resekostnader som bekvämare och tidsbesparande anordning av
kontroll- och övriga tjänsteresor, än om resorna skola planeras med hänsynstagande
till tågtider.

“ Den närmast för generaldirektörens behov avsedda bilen användes på
sätt som för sådan tjänstebil är brukligt. Att därvid åtskilliga färder inom
stadens planlagda område företagas, för vilka teoretiskt sett buss eller
spårvagn skulle kunna begagnas, är ofrånkomligt. Emellertid är därvid att
beakta, att de sammanträden och konferenser, till vilka ifrågavarande färder
i allmänhet ske, äro utsatta till bestämda tider och att det icke kan vara rationellt
att en högt avlönad, arbetstyngd verkschef därvid skall behöva offra
onödig tid för färd med vanliga transportmedel, därvid erforderlig tid för
väntan och förseningar måste tagas i anspråk. Motsvarande gäller även de
tjänsteresor utanför Stockholm, för vilka nu ifrågavarande tjänstebil användes.
Härtill kommer att vid dessa resor i allmänhet samåkning äger rum
med andra högre befattningshavare, medförande motsvarande besparingar.
Vidare är alt beakta, alt under sådana resor för arbetet viktiga, ostörda samtal
kunna föras.

Krigsmaterielverket vill sålunda bestämt framhålla, att verkets tjänstebilar
icke använts eller användas på annat sätt än som varit för statsverket
förmånligt och som svarat mot avsikten, när tjänstebilar ställts till
(tess förfogande. Verket vill fördenskull tillstyrka revisorernas förslag att
det måtte »övervägas, buruvida icke tjänstebil i viss utsträckning borde
få användas utan hinder av vad härutinnan eljest stadgas i allmänna resereglementet»
och att »närmare föreskrifter härom torde lämpligen kunna
intagas i förenämnda kungörelse 1936: 339».

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Reuterwall och Nyländer,
den sistnämnde föredragande, samt Junginarker, Laurin, Furst och
Runius.

Stockholm den 16 januari 1951.

Underdånigst
S. REUTERWALL.

E. EINAR NYLÄNDER.

Fortifikationsförvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 5.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förevarande remiss får fortifikationsförvaltningen vad först
angår resor med tjänstebil inom Stockholms planlagda område anföra, att
dessa — utom i något enstaka fall där särskilda omständigheter förefunnits
— icke avsett färd mellan befattningshavares bostad och arbetsplats eller
mellan bostad respektive arbetsplats och järnvägsstation. I samband med
tjänsteresa per bil har däremot tjänstebil anlitats från eller till bostad,
därest resan påbörjats eller avslutats vid tiden för tjänstens början respektive
avslutande för dagen.

Till följd av att för de olika sektionerna inom förvaltningens byggnadsbyrå,
som endast till en mindre del kunnat inrymmas i Centralpalatset, där
förvaltningens övriga byråer i huvudsak ha sina tjänstelokaler, måst förhyras
lokaler i sex fastigheter inom Stockholm, har chefen för byggnadsbyrån,
som har sitt tjänsterum inom Centralpalatset, med hänsyn till den
honom åvilande, avsevärda arbetsbördan sett sig nödsakad att vid dagligen
återkommande besök å bland annat byråns vid Regeringsgatan belägna
arbetssektion och expedition i viss utsträckning anlita tjänstebil för att på
så sätt spara restid. Ämbetsverkets chef och vissa byråchefer samt undantagsvis
även annan personal ha jämväl begagnat tjänstebil inom Stockholm,
som regel dock endast, då tjänsteärendet avsett flera platser och avsevärd
tidsbesparing ägt rum genom användande av tjänstebil i stället för spårvagn
eller omnibus.

Vad därefter angår resor med tjänstebil till platser i Stockholms omedelbara
närhet får förvaltningen framhålla, att ämbetsverket å sådana platser
har ett flertal byggnadsföretag under utförande, vilka kräva täta inspektionsresor
av kontrollantpersonal. För att kunna rationellt utnyttja vederbörande
tjänstemäns arbetstid, har medgivits att tjänstebil må anlitas för
nämnda resor i de fall, där tidsödande färder med omnibus eller järnväg
annars måst äga rum, i synnerhet som det ofta varit nödvändigt för befattningshavare
att under en dag besöka flera på olika orter belägna arbetsplatser.

I likhet med vad riksdagens revisorer framhållit synes det fortifikationsförvaltningen,
att ett legitimt behov av att få utnyttja tjänstebil understundom
måste anses vara för handen, där sådan dispositionsrätt nu icke
är författningsenligt medgiven. Sådant behov torde föreligga, då avsevärd
tidsbesparing under tjänsteresa vinnes genom anlitande av tjänstebil och sålunda
en befattningshavares arbetstid utnyttjas mera rationellt. Frågan om

användningen av staten tillhörigt motorfordon vid färd eller transport i
tjänsten synes därför böra göras till föremål för utredning.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknade
Magnell, t. f. chef, och Nordberg, föredragande, jämväl byråcheferna Persson
och Sjögren samt t. f. byråchefen Sandermark.

Stockholm den 11 januari 1951.

G. NORDBERG.

Underdånigst
KJ. MAGNELL.

Stig-Eric Morin.

Riksräkenskapsverkets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 42, § 5.

Underdånigt utlåtande.

Riksdagens revisorer ha konstaterat att de tjänstebilar, som tillhöra den
för de militära ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde gemensamma hörcentralen,
i vissa fall utnyttjats för transport av befattningshavare mellan
vederbörandes bostad och arbetsplatsen. Bilarna ha även anlitats dels för
befattningshavares färd mellan bostaden respektive arbetsplatsen och järnvägsstation
i samband med anträdande eller avslutande av tjänsteresa, dels
för färd inom Stockholms stads planlagda område eller till plats i stadens
omedelbara närhet, dels ock för färd mellan Stockholm och vissa närbelägna
flygflottiljer. Även de av Stockholms tygstation, krigsmaterielverket och fortifikationsförvaltningen
disponerade tjänstebilarna ha tagits i anspråk för
dylika resor.

Det sätt, varpå tjänstebil disponerats i flertalet ovan angivna fall, synes
revisorerna icke stå i överensstämmelse med gällande bestämmelser i ämnet.
Revisorerna ha härvid utgått från att, förutom kungörelsen den 24 september
1931 (nr 339) angående användningen av staten tillhöriga motorfordon,
jämväl bestämmelserna i allmänna resereglementet vore tillämpliga i förevarande
hänseende. Revisorerna ha härvid åberopat ett av riksdagens militieombudsman
den 8 september 1950 gjort uttalande, att tjänstebil icke
finge användas på sätt som icke stode i överensstämmelse med de grunder,
vilka enligt allmänna resereglementet gällde i fråga om ersättning för resekostnad.

Riksräkenskapsverket får i detta spörsmål anföra följande. I kungörelsen
1931:339 stadgas, att staten tillhörigt motorfordon må användas allenast
vid färd eller transport i tjänsten. Då resa mellan tjänstemannens bostad
och vanliga tjänsteställe enligt praxis icke betraktas som tjänsteresa, torde
i princip tjänstebil icke böra ställas till förfogande för sådan resa.

I övrigt av revisorerna omnämnda fall ha bilarna utnyttjats för tjänsteresor.
Riksräkenskapsverket håller före, att användningen av statens motorfordon
regleras enbart med tillämpning av kungörelsen 1931: 339. I allt
fall giva förarbetena till nämnda kungörelse icke anledning antaga, alt
motorfordonens användning i tjänsten skulle begränsas med hänsyn till
bestämmelserna i resereglementet. Av försvarsdepartementets ämbetsskri -

velse den 1 november 1946 angående anordnande försöksvis av gemensam
körcentral för de till försvarets ämfeetsbyggnader å Ladugårdsgärde förlagda
statsmyndigheterna och de utredningar som lågo till grund för ämbetsskrivelsen
framgår ej heller att tjänstebilarna skulle få användas endast i de
fall, då kostnaderna för deras begagnande icke överstege de resekostnadsersättningar,
som kunde utgå enligt resereglementet. Syftet med körcentratens
inrättande var uteslutande att åstadkomma ett rationellt utnyttjande
av motorfordonen för tjänstebruk.

Vad angår det av revisorerna åberopade uttalandet av riksdagens militieombudsman
synes detsamma icke hava den räckvidd, som angivits i revisorernas
redogörelse. I det fall, varom där var fråga, hade en militär beställningshavare
vid anträdande av tjänsteresa avgiftsfritt färdats i tjänstebil
från bostaden å Lidingö till centralstationen i Stockholm och likväl debiterat
ersättning såsom för färd med spårvagn.

1 detta sammanhang får riksräkenskapsverket meddela, att kammarrätten
genom utslag den 19 december 1950 på besvär över ett av försvarets civilförvaltning
fattat beslut i anmärkningsmål förklarat att för en militär beställningshavare,
som färdats med tjänstebil vid förrättning inom Göteborgs
stads planlagda område, allenast borde utbetalas ersättning för resor med
spårvagn. I detta fall hade vederbörande myndighet — marinstaben •—- till
den vid Göteborgs örlogsvarv inrättade transportcentralen, vilken såsom
självförsörjande inrättning debiterar ersättning för utförda körningar enligt
av marinförvaltningen fastställd taxa, utbetalt gottgörelse enligt räkning
för ifrågavarande körningar. Riksräkenskapsverket anser emellertid att
detta utslag saknar betydelse i fråga om de i revisorernas berättelse avsedda
tjänstebilarna, eftersom dessa tjänstebilar kostnadsfritt tillhandahållas vederbörande
beställare.

I likhet med riksdagens revisorer finner riksräkenskapsverket det angeläget,
att större återhållsamhet iakttages vid tillhandahållandet av tjänstebilar.
Riksräkenskapsverket anser det dock icke lämpligt, att resereglementets
bestämmelser generellt göras tillämplig? i fråga om tjänstebilarnas användning.
Enligt de provisoriska bestämmelser för verksamheten vid den
myndigheterna å Ladugårdsgärde underställda hörcentralen, som för närvarande
tillämpas, få resor och transporter med körcentralens fordon icke
företagas i de fall, då annat fortskaffningsmedel utan större olägenhet kan
användas. Revisorernas uttalande synes enligt riksräkenskapsverkets mening
icke böra föranleda annan åtgärd än att myndigheternas uppmärksamhet
fästes på angelägenheten av att tjänstebilarna icke utnyttjas i sådana fall,
då resorna utan olägenhet för tjänsten kunna företagas med billigare färdmedel.
Därest bilarnas utnyttjande på så sätt begränsas synes det riksräkenskapsverket
sannolikt, att antalet tjänstebilar kan reduceras.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius och Wildeman samt byrådirektören Cronmark deltagit.

Stockholm den 9 januari 1951.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

ARVID STENSTRÖM.

Marinförvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 46, § 6.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har marinförvaltningen anbefallts
att avgiva underdånigt utlåtande med anledning av vad riksdagens
revisorer anfört i sin berättelse under § 6 angående viss besiktningspersonal
inom marinen, och får marinförvaltningen till åtlydnad härav anföra
följande.

Besiktningsmän hava sedan gammalt funnits inom marinen för verkställande
av regelbundet förekommande besiktningar och inventeringar m. m.
Motivet för riksdagens revisorers uttalande om obehövligheten av särskilda
besiktningsmän synes främst vara, att motsvarande befattningshavare icke
finnas vid arméregementen eller flygflottiljer. Revisorerna erinra nämligen,
att de till vissa marina enheter knutna befattningarna för besiktningsofficerare
och besiktningsunderofficerare icke hava någon motsvarighet inom
övriga försvarsgrenar. De marina enheter, varom här är fråga, nämligen örlogsvarven
jämte vissa kustartilleriförsvar och intendenturförvaltningar,
omhänderhava emellertid materiel av en vida större omfattning och variation
än arméns och flygvapnets lokalförband. Arbetsuppgifterna för och organisationen
av nämnda enheter överensstämma på intet sätt med de ifrågavarande
lokalförbandens.

Vad särskilt angår örlogsvarven äro dessa ju dels varv i vedertagen civil
betydelse, dels också platser, där upplagda örlogsfartyg fortlöpande underhållas
vid sidan av det verkstadsmässiga underhållet. Till örlogsvarven är
även koncentrerad den huvudsakliga delen av flottans förråd av teknisk materiel
och drivmedel. De betjäna vart och ett sjöstyrkor och fartyg tillhörande
såväl eget som övriga marindistrikt. Besiktningsfrågorna vid en organisation
av denna omfattning bliva av mycket skiftande art. Det må i fråga
om örlogsvarven även erinras, att 1946 års förvaltningsutredning funnit inköpsverksamhet
och mottagningskontroll kunna uppdragas åt örlogsvarven
i större utsträckning än nu sker. Ett genomförande härav kommer att medföra
ökad besiktningsverksamhet.

I fråga om slutligen kustartilleriförsvaren är materielen utplacerad inom
förhållandevis stora områden, varigenom besiktningsarbetet blir särskilt
tidsödande och krävande.

Enligt revisorerna skulle besiktningsmän tjänstgöra vid ostkustens marindistrikt
och Stockholms örlogsstation. Denna uppgift är emellertid icke
i iktig såvitt gäller örlogsstationen, vid vilken icke finnes anställd någon dylik
befattningshavare. Vid örlogsstationen förrättas besiktningar av befattningshavare
bland stationens personal (underofficerare, förmän m. fl.),
som för varje särskilt fall därtill förordnas. Inom ostkustens marindistrikt
utom örlogsvarvet och Stockholms kustartilleriförsvar finnes sålunda endast
en besiktningsman. Vid Karlskrona örlogsstation begäres biträde i förekommande
fall av besiktningsofficeren vid Karlskrona örlogsvarv.

Till belysande av omfattningen av besiktningsmännen åvilande arbetsuppgifter
må nämnas följande om förhållandena vid Stockholms örlogsvarv.

Antalet leverans- och entreprenad- samt kontrollbesiktningar, utförda av
besiktningsofficeren, äro följande:

År	Leveransbesiktning	Fristående kontrollbesikt-ningar (utan samband med inventeringar)
Vid material-och drivme-delsförrådcn	Vid vapenav-deln. (för leve-rans över 1000 kronors värde)
1948........	1217	46	244
1949........	1 194	40	178
1950........	1174	49	185

Värdet av leveransbesiktningarna för materielförrådet uppgår till ca 1
milj. kronor per år. Besiktningsmannens största och mest tidsödande arbetsuppgift
består i att förrätta inventeringar dels av förråd och uppbörder
såsom löpande inventeringar i enlighet med givna föreskrifter, dels vid
skifte av uppbördsman. Dessutom biträder besiktningsmannen vid inventering
av drivmedel för marinförvaltningens räkning. I samband med inventering
verkställes jämväl besiktning av godset. Antalet stora inventeringar
under den senaste treårsperioden framgår av följande tablå:

År Antal Antal dagar Invent.-värde, kronor

1948 .................. 3 120 över 25 milj.]

1949 .................. 3 120 ca 25 »

1950 .................. 4 150 över 25 »

Inventeringens tidslängd beror av uppbördens omfattning. Under år 1950
påbörjades såsom exempel av- och tillträdesinventering i material- och
drivmedelsförråden, vilken beräknas taga en tid av 5 å 6 månader.

Besiktningsunderofficeren vid örlogsvarvets fartygsavdelning fullgör likartade
uppgifter, som ovan angivits för besiktningsofficeren. Till Stockholms
örlogsvarv höra i underhållshänseende ca 60 större fartyg och ca 200
bogserbåtar, motorbåtar, pråmar, segelbåtar och roddbåtar. Till alla dessa
fartyg och båtar hör ett stort antal olika persedlar, som efter förslitning
successivt repareras eller nyansltaffas. Varje sådan persedel skall besiktigas.
Dessutom äro av de ovannämnda 200 smärre båtarna många utlånade
till olika militära anläggningar. Då dessa båtar återlämnas, skall inventering
ske.

Antalet besiktningar framgår av följande tablå:

Leveransbesiktningar av Fristående kontrollbesiktÅr
inventarier samt inköp av ningar (ej i samband med

materiel och material inventeringar)

1948 ..................... 120 385

1949 .........: .......... 142 420

1950 ..................... 165 525

Omkommenderingarna av militär personal i samband med fartygens rustning
och avrustning medföra täta skiften av uppbördsmännen och därmed
följande av- och tillträdesinventeringar. Inventeringarna äro besiktningsunderofficerens
mest omfattande arbetsåligganden. Det kan nämnas, att genomgång
av en pansarskeppsuppbörd tager en tid av omkring tre veckor
och en jagar upp börd omkring två veckor.

Till belysande av arbetsbördan för besiktningsmannen vid kustartilleriförband
får marinförvaltningen meddela följande uppgifter från Göteborgs
kustartilleriförsvar:

Öl

År 1949 År 1950

Leveransbesiktningar ...................... 2 272 3 093

Kassationsbesiktningar..................... 421 423

Förråds- och uppbördsinventeringar ........ 133 134

Till- och avträdessyner å bostäder.......... 8 8

Slutligen må nämnas att de regelbundet återkommande leveransbesiktningarna
visserligen minskat, sedan central upphandling började tillämpas.
Kvantitetskontroll beträffande centralt upphandlad materiel verkställes
emellertid av den lokale besiktningsofficeren (underofficeren).

Revisorerna anmärka, att de förnödenheter av olika slag, som skola undergå
besiktning, vore av så mångskiftande beskaffenhet, att en enda befattningshavare
icke rimligen kunde besitta den speciella sakkunskap, som
härutinnan i varje särskilt fall erfordrades. Häremot får marinförvaltningen
framhålla, att en stor del av den materiel, som förekommer inom marinens
större lokalförvaltningar, är av den beskaffenhet, att någon speciell
sakkunskap icke erfordras för bedömande av dess tillstånd utan kan utföras
av en med materielens användning förtrogen person. Besiktningsmännen
böra främst vara specialister på det administrativa förfarandet, d. v. s.
äga kunskap om allmänna föreskrifter för besiktningstjänsten, samt besitta
kännedom om speciella föreskrifter, som röra kvalitetsbedömning av
ofta återkommande besiktningsobjekt. Dessutom böra besiktningsmännen
givetvis hava god kännedom om inom marinen förekommande varor. Genom
långvarig tjänstgöring hava de nuvarande besiktningsmännen i allmänhet
förvärvat erforderlig kunskap om materielen inom olika grenar av
tjänsten, så att de som regel ulan större svårighet kunna bedöma materielen
rid inventeringar och besiktningar. Vid en anläggning av den storleksordning,
som exempelvis ett örlogsvarv representerar, erhålla besiktningsmännen
efler hand omfattande överblick över varvets materiel. Besiktningsmännen
kunna därför nyttiggöra materiel till arbetsavdelningar in. in., där
behov föreligger. Givetvis måste emellertid i vissa fall speciella tekniker
anlitas.

Därest eu tjänstegrens personal skulle anlitas för dess samtliga besiktningar,
inventeringar in. in., skulle detta innebära ett förryckande av personalens
ordinarie tjänstgöring och en störning av verksamhetens normala
gång. Besiktningarnas antal är betydande och desammas fullgörande
tidskrävande. Självfallet kunna förvaltningscheferna själva icke utföra besiktningsarbetet.
De arbetsuppgifter, som åvila dem underlydande personal,
äro redan nu mycket omfattande och bör man icke ytterligare öka. Vid bifall
till förslaget skulle man på grund härav vara nödsakad att delegera besiktningsuppdragen
till lägre personal. I vad avser delegering till förvaltare
skulle emellertid besiktningen då komma att skötas av den, som skall hava
artikeln under fortsatt vård, vilket strider mot gällande föreskrifter, att
den, som har att såsom upbördsman eller dennes biträde taga befattning
med en vara, icke må förordnas till besiktningsman.

Arbetsuppgifterna för besiktningsmännen äro sålunda många och omfattande.
Den kontinuitet, som genom besiklningsinstitutionen ernås, är av
stort värde. Arbetskraften är därjämte billig. Den nuvarande besiktningspersonalen
utgöres av pensionerad personal med arvode. Statsverket erhåller
härigenom ifrågavarande arbetsuppgifter utförda på förmånliga villkor.
Ur statens synpunkt är den nuvarande anställningsformen — arvodesbefattning
— all föredraga, enär den ställer sig mindre kostsam än varje annan
befattning vare sig militär eller civil, för vilken erfordras motsvarande
kvalifikationer. Kostnaden för den personalökning, som förutses bliva följd

av ett slopande av besiktningsinstitutionen, torde komma att överskrida
kostnaderna för de nuvarande besiktningsmännen, varför revisorernas förslag
måste anses vara ekonomiskt ofördelaktigt för statsverket.

Som en följd av organisationsundersökningarna vid Stockholms kustartilleriförsvar
kommer befattningen som besiktningsunderofficer vid nämnda
kustartilleriförsvar att från och med budgetåret 1951/52 indragas, varom
cheten för marinen lämnat förslag i sin skrivelse till försvarets civilförvaltning
den 3 juli 1950 med militärorganisatoriskt underlag till nämnda
ämbetsverks anslagsäskanden under avlöningsanslagen m. fl. anslag. Sedan
av organisationsundersökningarna föranledda ändringar inom förvaltningsorganisationen
vid Stockholms kustartilleriförsvar i sinom tid genomförts,
^varvid besiktningsofficeren enligt vad nu kan bedömas kommer att
bibehållas, torde böra undersökas huruvida motsvarande organisation kan
tillämpas vid övriga kuistartilleriförsvar.

Besiktningsunderofficeren (tillika expeditionsunderofficer) vid Hemsö
kustartilleriförsvar har av chefen för marinen i ovannämnda skrivelse föreslagits
till indragning på grund av besiktningsverksamhetens vid Hemsö
kustartilleriförsvar i förhållande till vid andra kustartilleriförsvar mindre
omfattning.

Enligt vad ovan anförts kunna besiktningspersonalens — med nämnda
undantag — arbetsuppgifter inom ramen för gällande organisation av förvaltningen
vid kustartilleriförsvaren icke påläggas andra befattningshavare.
Befattningarna böra därför tills vidare bibehållas i den omfattning chefen
för marinen föreslagit för budgetåret 1951/52.

Besiktningsunderofficeren vid intendenturförvaltningen vid sydkustens
marindistrikt har av statens organisationsnämnd i dess förslag till förvaltningsorganisation
inom sydkustens marindistrikt förutsatts skola utgå.
Slutlig ställning till behovet av nämnda befattning torde få tagas i samband
med eventuell ändring av förvaltningsorganisationen i dess helhet vid
marindistriktet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer marinförvaltningen,
att revisorernas förslag icke måtte föranleda till vidare åtgärd än som kan
komma att bliva resultatet av verkställda organisationsundersökningar.

Samråd har ägt rum med chefen för marinstaben.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad t. f. souschef, Forshell,
Swenzén, Resén, Wirström och Wedin, föredragande.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst
JARL BRING.

Brynolf Ericsson.

Försvarets civilförvaltnings

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 4fi, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer under § 6 i sin den 15 december 1950 avgivna berättelse
anfört rörande viss besiktningspersonal inom marinen.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

I sina rapporter rörande organisationsundersökningar vid kustartilleriförsvaren
och marindistrikten har statens organisationsnämnd föreslagit,
att befattningarna för bcsiktningsofficerare och besiktningsunderofficerarc
skola utgå ur organisationen. De besiktningspersonalen åvilande arbetsuppgifterna
hava därvid föreslagits skola övertagas av tjänstegrenschefer och
dem underställd personal. Förslagen hava emellertid ännu icke genomförts.
Vidare har civilförvaltningen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1951/
52 -— efter förslag av chefen för marinen — förordat, att en befattning för
besiktningsunderofficer vid Stockholms kustartilleriförsvar skall indragas
från och med nästkommande budgetår.

Med beaktande av vad organisationsnämnden anfört förefaller det civilförvaltningen,
som om här avsedda befattningar — åtminstone de som äro
avsedda för kustartilleriförsvaren och marindistrikten — snarast kunna indragas.

Stockholm den 10 januari 1951.

EDVIN STRÖM.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

B. Löfgren.

Arméförvaltningens

intendenturavdelnings

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har arméförvaltningen anbefallts att
till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
under § 7 i sin under december 1950 avgivna berättelse anfört beträffande
portions- och proviantredovisningen inom försvaret.

Till åtlydnad härav får arméförvaltningens intendenturavdelning, som
handlagt ärendet, anföra följande.

Inledningsvis ha revisorerna i sin berättelse framlagt en sammanfattning
av de grundläggande bestämmelserna för portions- och proviantredovisningen
inom armén på grundvalen av fr. o. m. 1/7 1950 tillämpade intendenturunderhållsreglemente
och intendenturunderhållsinstruktion och därvid uttalat,
att dessa icke innebära någon saklig ändring i förhållande till tidigare
i ämnet utfärdade föreskrifter. Ehuruväl detta kan sägas vara förhållandet,
bör dock framhållas, att den omorganisation av stabs- och förvaltningstjänsten,
som under medverkan av statens organisationsnämnd genomförts vid
förbanden under åren 1947—1950, medfört en omläggning på hithörande
område i följande avseenden nämligen

överflyttning av proviantuppbörden från förutvarande uppbördsmannen
— köksföreståndaren — till intendenturförrådsförvaltaren och i samband
härmed överflyttning av redovisningen till intendcntnrexpeditionen (jfr 1937
års intendenturunderhållsreglemente § 24);

slopande av dagbefälets medverkan vid kontroll av utvägningen av proviantartiklar
och granskning av de uppgjorda redovisningshandlingarna (jfr
1937 års intendenturunderhållsreglemente § 11 mom. 0);

införandet av bestämmelser att såsom kompaniadjutant (motsvarande)
må placeras jämväl överfurir;

slopandet av de i IExp mom. 154 föreskrivna dagbeskeden.

För ombesörjandet av proviantredovisningen på intendenturcxpeditionen
tillkom i samband med omorganisationen av förvaltningstjänsten vid de rationaliserade
förbanden ett kanslibiträde såsom ersättning för den förutvarande
köksföreståndaren (uoff i arvodesbefattning). Vidare har i samråd
med statens organisationsnämnd från 1/10 1947 införts det system med proviantdaglista,
lagerkort och månadssammandrag, på vilket nu gällande redovisningssystem
grundats. Här berörda omständigheter ha utan tvivel ställt
särskilda krav på personalen i samband med övergången till den nya förvaltningsorganisationen.
Det nytillkomna kanslibiträdet har helt naturligt icke
på alla håll hunnit bliva fullt förtrogen med redovisningsföreskrifterna och
dessas tillämpning och kunnat vara en sammanhållande kraft i detta redovisningsarbete
på motsvarande sätt som den förutvarande köksföreståndaren
(äldre underofficer, f. d. kompaniadjutant, som genomgått särskild utbildningskurs
om minst tre månader).

Att döma av de anmärkningar, som riksdagsrevisorerna särskilt riktat mot
förandet av portionsbesked och portionssammandrag, synes antagligt, att
kanslibiträdet — i regel kvinnlig befattningshavare — icke besitter samma
pondus gentemot kompaniadjutanter (motsvarande) som förutvarande köksföreståndaren.
Ej heller synas de lokala myndigheterna till en början haft
möjlighet att skola de nytillkomna civila befattningshavarna i den omfattning,
som varit önskvärd. Intendenturavdelningen, som för sin del ägnat stor
uppmärksamhet åt det sätt på vilket portions- och proviantredovisningen omhänderhafts
vid förbanden, har efter granskning av dessas redovisningshandlingar
i särskilda skrivelser meddelat erforderliga rättelser och anvisningar
(jfr bifogade avskrift av skrivelse 13/4 1949, bilaga 1). På grundval av de
erfarenheter, som vunnits särskilt under föregående budgetår, har intendenturavdelningen
funnit det angeläget att genom anordnandet av särskilda utbildningskurser
under chefens för intendenturavdelningens förrådskontrollkontor
ledning meddela dels särskild undervisning för alla de befattningshavare,
som ha att taga befattning med frågor rörande portions- och proviantredovisning,
dels på ort och ställe granska förbandens redovisningshandlingar.
Sådan utbildning har jämlikt ao nr 898/1950 varit anordnad
inom samtliga militärområden under tiden 8 november—8 december nästlidet
år. Denna utbildning beslöts redan 9/G 1950, men på grund av de krigsförbandsvisa
övningarna blev densamma framflyttad till angiven tidpunkt.

Slopandet av dagbefälels kontrollerande medverkan kan vidare förmodas
ha lett till att granskning och kontroll av uträkningarna av proviantdaglistan
på grundvalen av inkomna portionsbesked och gällande utspisningsstat ävensom
avstämningen av dessa mot lagerkorten numera icke blir lika effektiv
som tidigare.

Borttagandet i samband med övergången till den nya stabs- och förvaltningsorganisationen
vid de rationaliserade förbanden av »dagbeskeden» har
medfört att den möjlighet, som förr fanns att beträffande styrkeförhållandena
göra en jämförande kontroll liv portionsredovisningen, försvunnit.

Enligt go nr 134/1948 (TLD 63) äger manskap, som bor i kasern, att på
fritid efter tjänstens slut dag före sön- och helgdag intill tjänstens början
dag efter sön- och helgdag samt i övrigt mellan revelj och midnatt, då annorlunda
icke bestämts, vistas inom eller utom förläggningsorten utan särskilt
tillstånd. Denna bestämmelse bär medfört, att vid portionsbeskeds uppgörande
vid kompani (motsvarande) hänsyn till de måltider, som icke komma
att intagas på grund av ovannämnda rätt, ej kan tagas på samma sätt som

förut, då särskilt tillstånd (permissionssedel) erfordrades för vistelse utom
kasernområde (fritidsområde). Detta torde ha medfört en viss avtrubbning
i fråga om känslan för vikten av portionsbeskedens överensstämmande med
det exakta antal man och måltider, som skola utspisas.

Den bristande noggrannhet m. m. i förbandens portions- och proviantredovisning,
som av revisorerna påtalats och som av intendenturavdelningen
vid upprepade tillfällen uppmärksammats och föranlett åtgärders vidtagande,
torde böra ses mot bakgrunden av jämväl här berörda förhållanden.

7. Revisorernas granskning av förbandens redovisningshandlingar.

Efter en kortfattad orientering beträffande grunderna för beräkningen av
arméförbandens proviantanslag ha revisorerna lämnat en redogörelse för
den av dem verkställda undersökningen för utrönande av huru förberörda
bestämmelser angående proviantredovisningen m. in. praktiskt tillämpas.
Undersökningen bär, såsom av berättelsen framgår, grundats på från ett
40-tal förband inom armén infordrade redovisningshandlingar. Utöver de
egentliga portions- och proviantredovisningshandlingarna ha härvid jämväl
infordrats »hand- och kommendörrullor». I detta sammanhang göra revisorerna
gällande, att dylika rullor icke skulle föras vid s. k. rationaliserade
förband. Av chefen för armén har emellertid föreskrift om rullors förande
meddelats 29/11 1949 (Ast, avd. O nr 67: 30).

I fråga om resultatet av undersökningarna på grundval av det från förbanden
infordrade siffermaterialet medgiver icke remisstiden möjlighet
att bringa klarhet i samtliga påtalade fall. Då berörda myndigheter böra beredas
tillfälle att inkomma med förklaring och yttrande i saken har intendenturavdelningen
såsom av bifogade avskrift av skrivelse (bilaga 2) framgår,
anmodat dem inkomma härmed.

I fråga om vissa anmärkningar är det dock för intendenturavdelningen
möjligt att, efter granskning av det primärmaterial för redovisningen, som
översänts från revisorerna, och sedan intendenturavdelningen beträffande
I 2 låtit förrådskontrollkontoret undersöka ifrågavarande förhållanden, redan
nu anföra följande:

7 2 ( Revisionsberättelsen s. 52—54).

Vid den av förrådskontrollkontoret verkställda preliminära granskningen
av I 2 redovisningshandlingar, vilken granskning även innefattat besök vid
förbandet för klarläggande av vissa uppgifter, som icke utan särskilda upplysningar
ansetts kunna godtagas för bedömandet av portions- och proviantredovisningen
och anslagsförvaltningen, har konstaterats, att felaktigheter
förekomma här och var i de olika redovisningshandlingarna såsom t. ex. rena
felsummeringar, dubhelredovisning av personal, redovisning av omväxlande
för stort och för litet portionsantal, redovisning på titel 2914 av portioner
(utom stationeringsortcn) som utvägts och bekostats av proviantanslaget
( titel 2911) etc. Resultatet av förrådskontrollkontorets granskning har emellertid
blivit ett annat än revisorernas, som framgår av bilagda tablå (bilaga
3). Ett gemensamt ha dock de båda granskningsresultaten, nämligen atl
det antal portioner, som av I 2 upptagits i portions journalerna (portionsövcrsikten),
i verkligheten skall vara större. Enligt 1 2 redovisningshandlingar
uppgår det totala portionsantalet till 220 899 (såväl i portionsöversikten
som i månadssammandragcn), vilket antal legat till grund för proviantanslagets
uträkning. Enligt revisorerna uppgår portionsantalet i portionsjournalerna
till 1228 !)67 ''/-• eller eu ökning med 2 068’/- portioner, i realiteten
innebärande att I 2 skulle få räkna sig till godo ytterligare 171,7 öre
( medelnormalportionspriset för budgetåret) gånger 2 068'' A = kronor
3 551:61 för provianlanslagel. Enligt förrådskontrollkontorets granskning

5—5/7/00. Hen. berättelse ang. statsverket år 1990. II.

uppgår portionsantalet i portionsöversikten (sammanställning av portionsjournalernas
siffror) till 227 7751/2 eller 876’/2 portioner mera än det av

1 2 uppgivna antalet och 1 192 mindre än det av revisorerna redovisade.
Som ovan framhållits har emellertid förrådskontrollkontoret iakttagit, att
ett visst antal måltider — utspisade i matinrättningen men redovisade utom
stationeringsorten på titel 2914 — oriktigt bekostats av I 2 proviantanslag,
Dessa måltider uppgå till 2 909 eller omvandlade till helportioner enligt
procentsatsen 20 % för frukost och 40 % för övriga måltider till 1 220, för
vilka portioner anslag på titel 2911 icke beräknats. Lägges detta portionsantal
1 220 till förrådskontrollkontorets siffror 227775y2 erhålles nära nog
samma antal som revisorernas 228 967*/s. Det väsentliga för bedömandet
av huruvida I 2 oriktigt skulle ha tillgodofört sig några medel å proviantanslaget
(titel 2911) är, vilket portionsantal I 2 använt sig av vid uträkning
av regementet tillkommande proviantanslag och vilket portionsantal, som
rätteligen förefunnits under budgetåret.

Då av det anförda torde framgå, att I 2 icke tillgodofört sig för stort
portionsantal för proyiantanslaget — snarare för litet — finner förrådskontrollkontoret
för sin del det icke styrkt av revisorernas utredning, att
»förbandet för sin mathållning under budgetåret 1949/50 skulle oriktigt ha
tillgodofört sig anslagsmedel å ca 10 000 kronor». Revisorernas jämförelse
mellan månadssammandragens och portionsbeskedens portionsantal, vilken
jämförelse ligger till grund för nyssberörda slutsats, kan icke vara utslagsgivande
för bedömandet av anslagsförvaltningen. Det verkliga portionsantalet
införes nämligen i portionsjournalen, vilket självfallet icke utesluter,
att detta portionsantal bör överensstämma med i portionsbeskeden beräknade.
Som framgår av förrådskontrollkontorets ovanberörda tablå är skillmellan
portionsantalet i portionsbeskeden och portionsöversikten

2 289 portioner samt mellan portionssammandragen (utvägda portioner)
och portionsöversikten 2 537*/*, vilket sistnämnda antal sålunda skulle vara
I,0? ™ycket \ltvaSt i forhållande till verkligt antal portionstagare. Av dessa
“ A-il Portloner synas 435 portioner vara för mycket utvägda för enskilda,

mellan bedömda och försålda portioner, som under ett helt
budgetar förefaller rimlig (något över en portion per dag), samt övriga ingå
1 T,3,"43 maltider (portioner), vilka enligt ovan felaktigt svnas ha utvägts
och bekostats av proviantanslaget (titel 2911) i stället för å titel 2914 (utom
stationeringsorten). Dessa »för mycket utvägda» portioner ha dock kunnat
bekostas inom ramen för I 2 disponibla proviantanslag, vilket ur an.slagstorvaltmngssynpunkt
är det väsentligaste.

^luthgen ha revisorerna beträffande I 2 framhållit, att visst portionsbesked
*°i 18 juni upptager beställning å lunch för 40 »anhöriga», men att i
samma dags portionssammandrag siffran angivits till 200 och att anslag
synes lia räknats för dessa 200. Härom har kunnat konstateras att portionsbeskedets
siffra 40 aldrig införts i portionssammandraget, vars siffra 200
ar den riktiga. Utvägning har skett för dessa 200 måltider (lunch) enligt
taxa 1 i juni månadssammandrag. Räkning å kostnaderna för proviantartiklar,
som utvägts for dessa portioner, är betald i vanlig ordning och ersättningen
kredit er ad titel 2922 (kr. 155:50). Tillstånd till denna utspisn,
ng har erhållits av intendenturavdelningen.

Förrådskontrollkontoret har kontrollerat dels att anslag för dessa 200 portioner
icke räknats, dels att beloppet kr. 155: 50 inbetalts i juni 1950 enligt
kassaverifikation I 1466. ''

Som sammanfattning av förrådskontrollkontorets granskning av I 2 redovisningshandlingar
torde kunna konstateras

att redovisningshandlingarna icke förts på ett formellt tillfredsställande

sätt, i första hand beroende på bristande rutin och förmåga att tillämpa
gällande redovisningsföreskrifter men även på bristande kontroll från tjänstegrenschefens
sida, men

att regementet icke synes ha oriktigt tillgodofört sig några anslagsmedel.

Intendenturavdelningen kommer att slutligt pröva detta redovisningsärende,
sedan regementschefens yttrande inkommit.

7 20, 1 21, K 3, T 1 (Revisorernas berättelse s. 56).

Beträffande den bristande överensstämmelsen mellan månadssammandragens
och portionsjournalernas (-översikternas) siffror hänvisas till av
chefen för förrådskontrollkontoret upprättad PM (bilaga 4).

I 16 (Revisorernas berättelse s. 58—59).

Beträffande I 16 har brist i anslaget 15/8 1950 konstaterats av intendenluravdelningen,
och ärendet har överlämnats till försvarets civilförvaltning
för handläggning i den ordning, som är föreskriven för anmärkningsmål.

Lv 3 och Lv 5 (Revisorernas berättelse s. 59).

Vid stickprovsmässig granskning av vid Lv 3 och Lv 5 redovisade mängder
av vissa proviantartiklar ha revisorerna iakttagit, att i »månadssammandragens
avgångskolumner upptagna kvantiteter icke överensstämma
med motsvarande avgångssiffror i proviantdaglistorna». Intendenturavdelningen
får i anslutning härtill anföra följande.

överensstämmelse mellan avgång enligt månadssannnandrag och proviantdaglista
föreligger icke alltid. Differenser kunna uppstå av följande
anledningar.

Avgång genom skada eller förlust redovisas på grundval av kassationsbeslut,
förrådsutdrag e. d. direkt på proviantlagerkort utan genomskrift på
proviantdaglista. Avgången kommer sålunda icke med på proviantdaglistan,
men däremot på månadssammandraget.

Avgång vid försäljning av proviantartiklar till enskilda redovisas på samma
sätt.

Beträffande de av revisorerna anförda exemplen avseende Lv 3 redovisningshandlingar
för september 1949 och juni 1950 kan därjämte anföras
följande.

Orsaken till de av revisorerna påpekade differenserna mellan Lv 3 månadssammandrag
och proviantdaglistor för månaderna september 1949 och
juni 1950 torde framgå av nedanstående.

Revisorerna ha räknat med proviantdaglistorna för 31/8—29/9 respektive
31/5—29/6 under det att Lv 3 vid månadssammandragens upprättande räknat
med proviantdaglistorna för 1/9—30/9 respektive 1/6—30/6. Summan
av sistnämnda listor i vad avser kaffe, margarin, smör, bitsocker, strösocker
och salt fläsk utgör exakt de kvantiteter, som revisorerna upptagit för
respektive månadssammandrag, därest — beträffande juni månad — hänsyn
jämväl tagits till det förhållandet, att reversal 459 av 9/6 1950 upptager
238 kg bitsocker, 300 kg strösocker och 150 kg säl! fläsk, vilket reversal —
omfattande livsmedel utlämnade till luftvärnsskjutskolan — i vanlig ordning
bilagts det till förrådskontrollkontoret insända sammandraget för juni
1950. Ifrågavarande reversal har av revisorerna uppgivits såsom saknat.

I 1 och 1 74 (Revisorernas berättelse s. 59—60).

I anslutning till förenämnda stickprovsundersökning vid Lv 3 och Lv 5
ha revisorerna närmare undersökt det sätt varpå anslagsavräkning sker mellan
titel 2922, förrådstiteln, och övriga hithörande redovisningstitlar vid inköp
av proviant, varvid undersökningen begränsats till nötkött. Härvid ha

revisorerna kommit till att förrådstiteln skulle ha felaktigt belastats i stället
för vissa andra redovisningstitlar, i huvudsak proviantanslaget titel 2911.
Intendenturavdelningen får med anledning härav anföra följande.

Enligt gällande redovisningsföreskrifter (IntundI bil. 22) skall vid omföring
av normalartikel såsom nötkött, mjölk in. fl. det av militärbefälhavaren
fastställda å-priset ligga till grund vid omföringarna mellan förrådstitel och
titel 2911 (2914, 2915).

I princip innebär detta att vid prishöjningar under upphandlingsperiod
förrådstiteln belastas med kostnadsökningen och vid prissänkning under
samma tid titeln tillgodogöres reduceringen.

Därest så ej skulle ske, måste i stället normalportionspriset omräknas
vid varje prisändring, vilket skulle innebära en omständligare procedur.
Ur statsverkets synpunkt bli de ekonomiska konsekvenserna för mathållningsanslaget
i sin helhet desamma.

Beträffande vad som i olika sammanhang i övrigt av revisorerna anförts
i anslutning till den verkställda undersökningen må i klarläggande syfte
vidare framhållas följande.

I samband med revisorernas redogörelse för förandet av portionsjournal
för de portionstagare, som tillhandahållas portion mot ersättning, säges, att
såsom halv portion räknas sådan portion, vilken allenast omfattat någon
av de under dagen utbekomna måltiderna. Ändring i intendenturunderhållsinstruktionen
har 7/11 1950 verkställts av sådan innebörd att det
exakta antalet måltider omräknade till portioner lägges till grund för redovisningen.

Beträffande den av revisorerna verkställda jämförande granskningen vid
ett 10-tal förband av å ena sidan portionsbeskeden och portionsjournalernas
uppgifter rörande det högsta antalet beställda portioner och å andra
sidan månadssammandragens uppgifter rörande det antal portioner för
vilka anslag beräknats (jfr sammanställning för I 2 och tablå för I 13, I 14,
I 16, I 21, K 3, P 4, Lv 5 och Ing 1) må anföras följande.

Uträkning av förbandet tillkommande proviantanslag verkställes på
grundval av portionsöversiktens uppgifter, vilka äro en sammanställning av
portionsjournalernas siffror. De i månadssammandraget angivna portionssiffrorna
ligga sålunda icke till grund för anslagsberäkningen.

Anteckning av portionsantalet på månadssammandraget har föreskrivits
dels för att förrådskontrollkontoret skall ha möjlighet att under löpande
budgetår vid behov kunna följa ett regementes proviantanslag, dels för att
»tvinga fram» att portionsöversikten föres löpande vid regementena och
manatligen kontrolleras. Det ligger i sakens natur att, därest vid efterkontroll
det å månadssammandraget uppgivna portionsantalet ändras, meddeande
härom skall tillställas förrådskontrollkontoret, varom förbanden även
erinrats, liksom även att samtliga redovisningshandlingar vid förbanden
skola bringas i överensstämmelse, vilket i hög grad isvnes ha brustit vid
forbanden.

II. Revisorernas uttalanden.

Revisorerna uttala, att de felaktigheter som begåtts i redovisningshänseende
torde ha åsamkat kronan icke avsedda utgifter till betydande belopp,
och förutsätta, »att vederbörande revisionsorgan vidtaga de åtgärder, som
med hänsyn till de ovan berörda förhållandena befinnas påkallade». I anledning
härav får intendenturavdelningen framhålla följande.

Felaktigheter i proviantredovisningen, som iakttagas vid förrådskontrollkontorets
kontinuerliga kontroll av förbandens månadsredovisning, liksom
vid kontrollen av med årsrapporten insända redovisningshandlingar,

föranleda utställandet av s. k. iakttagelser. Därest i iakttagelserna påtalade
förhållanden icke kunna nöjaktigt förklaras, anmodas förbanden vidtaga
erforderliga rättelser. Beträffande budgetåret 1949/50 ha två ärenden bedömts
vara av sådan karaktär, att desamma överlämnats till försvarets civilförvaltning
för handläggning i den ordning, som är föreskriven för anmärkningsmål.
I båda fallen är det fråga om överskridande av proviantanslaget
(titel 2911), bl. a. vid I 16, där av revisorerna påtalade utgifter för
juni månad 1950 även uppmärksammats av intendenturavdelningen, som
därjämte funnit, att utgifterna under ifrågavarande månad icke helt täckts
av befintliga besparingar 31/5 1950 och tillkommande anslagsmedel för portionsantalet
under månaden.

I den mån nöjaktiga förklaringar icke kunna lämnas beträffande de iakttagelser
revisorerna gjort — varöver, som i det föregående (s. 65) redan
framhållits, yttranden av intendenturavdelningen infordrats från vederbörande
myndigheter —- komma dessa ärenden att i varje särskilt fall prövas
för bedömande av de åtgärder, som kunna finnas påkallade. Intendenturavdelningen
anser sig emellertid redan nu böra framhålla, att t. ex. det
förhållandet att full överensstämmelse i portionsredovisningen icke befunnits
föreligga mellan portionsbesked, portionsjournaler, månadssammandrag
och portionsöversikt icke behöver innebära, att kronan åsamkats icke
avsedda utgifter. I samband med den månadsvisa sammanställningen av
portions journalernas uppgifter på portionsöversikten granskas portionsjournalerna
vid förbandens intendenturexpeditioner. Eventuella felaktigheter,
som härvid upptäckas — eller vid en efterkontroll uppmärksammas
— rättas till, varigenom differenser sålunda kunna uppstå mellan berörda
redovisningshandlingar. Det synes nämligen härvid ofta förbises av förbanden
(vilket tidigare redan berörts jfr s. 68), att eventuella rättelser skola
införas på samtliga berörda redovisningshandlingar samt ävenledes bestyrkas
med vederbörande signatur. Det är portionsöversiktens portionsantal,
som ligger till grund för uträkning av förbanden tillkommande proviantanslag
(titel 2911).

Ehuru påtagliga brister vidlåda förbandens redovisningshandlingar synas
efter vad hittills kunnat utredas dessa brister främst vara av formell
natur och icke i av revisorerna berörda fall medfört, att förbanden oriktigt
tillgodofört sig anslagsmedel eller överskridit disponibelt proviantanslag.

Revisorerna uttala fortsättningsvis, att en översyn av hela redovisningssystemet
närmast med tanke på önskvärd skärpning av kontrollen är ofrånkomlig.
Med anledning härav får intendenturavdelningen framlägga följande
synpunkter.

För den kontroll, som sker vid förrådskontrollkontoret av pi’oviantredovisningen
och furageredovisningen, äro dagligen tre personer sysselsatta.
Därjämte utökas denna personal årligen under september—november med
1 å 2 personer, då granskningen sker av årsrapportens redovisningshandlingar.
Det är emellertid härvidlag att märka, att portionsbesked, portionssammandrag,
portionsjournaler och proviantdaglistor icke insändas för central
kontroll. Skulle så ske, erfordras sannolikt minst två extra granskningsmän
— med ty åtföljande kostnader — som enligt nuvarande organisation
icke disponeras av förrådskontrollkontoret. Nyttan av en central
granskning vid förrådskontrollkontoret av detta primärmaterial kan emellertid
starkt ifrågasättas. Eu utökad skriftväxling mellan förrådskontrollkontoret
och förbanden blir härvid ofrånkomlig och sannolikt kunna ett
flertal detaljer ändock icke fullt klarläggas genom dylikt system. Att döma
av 1946 års militära förvaltningsutrednings betänkande och förslag till organisation
av förrådsbyrän har icke avsetts, att denna centrala kontroll

skulle bil mera omfattande än den nu är. En vidgad granskning av sistberörda
redovisningshandlingar bör ske direkt vid förbanden och kombineras
med undervisning av all den personal, som biträder med portions- och proviantredovisningen.
Denna kontroll bör utövas av — förutom av regementsintendenten
— stabsintendenterna och förrådskontrollkontoret, som nu
även sker, men intensifieras beträffande förrådskontrollkontorets verksamhet
i den mån medel härför disponeras och personal för denna »resande»
kontroll kan avdelas. Kostnader för resor och traktamenten för förrådskontrollkontorets
personal torde bliva betydande, därest flertalet förband årligen
skola besökas. Med hänsyn till förrådskontrollkontorets nuvarande personalstyrka
och att granskningen av den löpande månadsredovisningen icke
kan eftersättas vid förrådskontrollkontoret, torde det stöta på svårigheter
att f. n. — utan personalökning — genom centralt organ utföra denna
granskning vid förbanden. Reservanterna framhålla också, att en utökning
av den centrala kontrollen medför ökat arbete och ej obetydliga kostnadsökningar.

Beträffande stabsintendenterna åliggande kontrollskyldighet har denna
närmare reglerats bl. a. genom intendenturavdelningens skrivelse 9/11 1948,
dnr 5045 UndB (bilaga 5), vilka föreskrifter tillkommit sedan vid förrådskontrollkontoret
hösten 1948 sexton förbands redovisningshandlingar avseende
portionsbesked, portionssammandrag, portionsjournaler och proviantdaglistor
särskilt infordrats och granskats.

Med anledning av revisorernas iakttagelser beträffande önskvärd skärpning
av kontrollen avser intendenturavdelningen att i samråd med statens
organisationsnämnd verkställa översyn av det nu tillämpade redovisningssystemet
i dess helhet.

Revisorerna uttala, att starka skäl tala för en sådan omläggning av portionsredovisningen,
att »i fortsättningen allenast de proviantkostnader, som
i varje särskilt fall belöpa sig på verkligt utspisade måltider få bestridas
av tillgängliga anslagsmedel».

Revisorerna erinra härvid om att proviantartiklarna i normalportionsstaten
ingå till sådana mängder att personalens näringsbehov i full utsträckning
täckes och att förbanden härutöver äga en marginal på proviantanslaget
genom det procentuella tillägget. Med anledning härav må anföras
följande.

Den form av anslagsberäkning, som tillämpas vid armén, medgiver för
förbanden att tillgodoräkna sig helt proviantanslag, även då på grund av
permission e. d. endast del av portionen tillredes och utspisas. Innan ställning
tages till härmed förknippade spörsmål, finnes anledning undersöka
till vilka belopp de uppstående besparingarna kunna uppgå. Tillgängligt
statistikmaterial rörande inathållningsanslagets förvaltning lämnar emellertid
icke underlag för att utläsa till vilket belopp de s. k. »besparingarna»
på förbandens proviantanslag uppgå. På grundval av föregående år under
hand infordrade uppgifter torde besparingarna under ett budgetår dock
kunna approximativt uppskattas till ca 450 000 kronor eller 2,5 % av arméns
mathållningsanslag för budgetåret 1949/50.

Även om besparingarna utgöra en ringa procentuell del av mathållningsanslaget,
få de till följd av deras utnyttjande för förstärkning av kosthållet
för den värnpliktige under utbildningsåret tillmätas stor betydelse.

I fråga om användningen vid förbanden av uppstående besparingar må
följande anföras närmast till belysning av revisorernas uttalande »att proviantartiklarna
i normalportionsstaten ingå till sådana mängder och äro av
sådan beskaffenhet, att personalens näringsbehov i full utsträckning täckes

och att förbanden härutöver äger en marginal på proviantanslaget genom
det procentuella tillägget».

Normalportionsstatens uppgift är att fungera som en prisregulator för
vad kronportionen får kosta. Däremot kan den med den sammansättning,
den äger, icke fylla funktionen som matsedel. De i normalportionsstaten
ingående proviantartiklarna måste i stället helt eller delvis utbytas mot
andra artiklar för att man skall kunna göra upp en utspisningsstat, som
fyller krav på lämplig sammansättning och erforderlig omväxling. Det är
därvidlag helt naturligt att vissa utbytesartiklar bli dyrare än normalartiklarna.
Därest förbanden icke skulle äga möjlighet att medtaga utbytesartiklar,
vilkas priser överstiga motsvarande normalartiklars, skulle i många
fall några utbyten icke kunna äga rum. Så skulle t. ex. fallet bliva i fråga
om makaroner, bruna bönor och grönsaker, vilka alltid i prishänseende
ligga högre än normalartikeln potatis. Merkostnader för sålunda oundgängligen
erforderliga utbytesartiklar täckas i första hand genom det procentuella
kontanta tillägget, i andra hand, då säsongmässiga utbytesartiklar ställa
sig för dyra, genom anlitande av besparingar. Under stor del av utbildningstiden
bedrivas övningar, där förplägnaden bekostas av förbandens proviantanslag
(titel 2911) även under mörker, varvid sålunda något extra
tillägg icke ifrågakommer. Det är ofrånkomligt, att under sådana förhållanden
ett extra mål bestående av varm dryck och torrskaffning måste tillhandahållas.
Det ordinarie anslaget räcker emellertid icke alltid till för
denna extra utspisning, varför, om inbesparade medel icke funnes att tillgå,
sådan utspisning icke skulle kunna anordnas utan att medel i annan
ordning ställdes till förfogande. Det torde även få anses skäligt, att truppen
beredes någon form av förstärkt måltid, när den genomfört en ansträngande
övning eller tävling. Efter särskilt hårda prestationer föreligger
nämligen ett större kaloribehov än normalt. För att tillgodose detta berättigade
krav måste det finnas särskilda medel att anlita för förstärkning av
portionen och dessa stå genom besparingarna till förbandets förfogande.
Tack vare att ifrågavarande medelsbesparing står till buds kan normalportionspriset
helt utnyltas i den dagliga utspisningen. Därest besparingar icke
funnes att tillgå, skulle den förvaltande myndigheten icke kunna disponera
hela beloppet för den ordinarie utspisningen utan nödgas reservera ett belopp
att användas för sådana oförutsedda extra utspisningar, som alltid och
ofta uppkomma vid förbanden. Följden härav bleve en nedpressning av
standarden.

Den lokala förvaltningsmyndigheten bör givetvis eftersträva att utnyttja
besparingarna något så när jämnt fördelade under hela budgetåret med
beaktande av behov av kostförbättring vid helger såsom jul, nyår, påsk,
pingst och midsommar ävensom vid andra högtidliga tillfällen. Att en relativt
stor del besparingsmedel ofta använts under juni torde sannolikt ha
sin förklaring i att under denna månad hittills infallit två högtidsdagar
(Svenska flaggans dag och Konungens födelsedag) samt midsommarhelgen.
Från sitt civila liv äro även de värnpliktiga i allmänhet vana vid att i juni
månad erhålla färska grönsaker samt på många håll färsk potatis till sina
måltider. Vid denna tidpunkt önska de även erhålla film jölk i utspisningen.
För alt i någon män kunna tillgodose dessa önskemål i fråga om utspisningen,
är det nödvändigt, att med hänsyn till de jämförelsevis höga priser
nämnda artiklar betinga, ha besparingsmedel tillgängliga. Försiktigheten
bjuder även beträffande medel, som ha karaktären av förslagsanslag, högst,
att den anslagsförvaltande myndigheten håller viss reserv för att kunna
möta oförutsedda händelser i slutet av ett budgetår. Att däremot under
sista månaden av ell budgetår avsevärt böja förplägnadsstandarden vid ett

förband för alt förbruka en eventuellt uppkommen större besparing å proviantanslaget
överensstämmer icke med god hushållning och kommer i förekommande
fall att av intendenturavdelningen påtalas.

De olägenheter, som enligt intendenturavdelningens förmenande äro förknippade
med det tillämpade systemet för anslagsberäkningen, bestå däri,
att ur rättvisesynpunkt de uppstående besparingarna fördela sig ojämnt.
Sålunda tillgodogöra sig sådana förband, vilkas rekryteringsområde huvudsakligen
är begränsat till samma län, där förbandet är förlagt, förhållandevis
stora besparingsbelopp på grund av de värnpliktigas goda möjligheter
att utnytta permissionstillfällena för besök i sina hem. Detta är i allmänhet
förhållandet vid förbanden i södra och mellersta Sverige. När rekryteringen
till ett förband försiggår från flera län eller i Övre Norrland" få
många av de värnpliktiga givetvis färre tillfällen till hemresor under permissioner.
Detsamma gäller i fråga om vissa skolor. Detta medför, att besparingarna
bliva mindre. Vid framför allt skolorna kunna på grund härav
endast små besparingar göras, vilket varit ett starkt vägande skäl för att
en kontinuerlig förstärkning av normalportionspriset i form av ett extra
kontant tillägg ordnats för dessa.

Trots den olägenhet, som det nuvarande systemet för anslagsberäkningen
medför ur rättvisesynpunkt, synes det ofrånkomligt att förbanden få
förfoga över den medelsreserv, som för närvarande erhålles genom besparingarna.
Systemet torde även verka stimulerande för det anslagsförvaltande
förbandet och medverka till att höja det allmänna intresset för mathållningen
vid detsamma. Om nuvarande form för att tillgodose behovet av
medelsreserv anses mindre lämplig, måste åtgärder vidtagas för tillgodoseende
av behovet därav. Efter vilka principer härvid en ökad anslagstilldelning
skulle utgå synes svårt att fastslå. Skulle det ske i form av särskilt
anslag, torde medelsförvaltningen komma att bliva ännu mer krävande och
den förenkling i arbetsrutinen, som revisorerna säga sig vilja förorda, knappast
kunna vinnas. Det förfarande som nu tillämpas står fullt i överensstämmelse
med föreskrifterna i intendenturunderhållsregleinentet. Intendenturavdelningen
ansluter sig i denna fråga helt till den uppfattning som företrädes
av reservanterna och hävdar, att ett slopande av nu gällande bestämmelser
skulle med säkerhet mötas av ett starkt och berättigat missnöje
bland manskapet, som i verkligheten självt bidrager till den förbättrade
mathållningen.

Intendenturavdelningen delar däremot revisorernas uppfattning, att anslag
icke bör få räknas vid tillhandahållandet av särskilda aftonmål till
återvändande permittenter. Tillhandahållandet av sådan måltid bör ske
inom ramen för de tillgängliga besparingarna på förbandets proviantanslag.
Det på sina håll tillämpade förfaringssättet har icke medgivits av intendenturavdelningen,
även om direkt förbud däremot ej utfärdats. Direkt förbud
häremot kommer nu att föreskrivas.

Vad beträffar sammansättningen av normalportionsstaten och möjligheterna
att inom dess kostnadsram anordna en tillfredsställande förpiägnad
synas följande erfarenheter i fråga om den lokala tillämpningen förtjäna
att upmärksammas.

I fråga om bröd upptager normalportionsstaten endast hårt rågbröd. Konsumtionen
av hårt bröd blir emellertid allt mindre och mindre, vid de sydliga
förbanden är konsumtionen av denna artikel praktiskt taget ingen. Det
hårda brödet utbytes därför till största delen mot mjukt, vilket senare brödslag
emellertid i allmänhet betingar ett betydligt högre pris, varigenom svårigheter
uppstå att inom ramen för tillgängliga medel tillgodose erforderliga
behov.

Charkuterivarorna, som utgöra utbytesartiklar för färskt nötkött, betinga
med enstaka undantag högre priser än köttet, vilket återverkar på möjligheterna
att tillhandahålla erforderliga kvantiteter ävensom att erbjuda tillräcklig
omväxling av varuslag. De flesta förband kunna av kostnadsskäl
t. ex. sällan utspisa något smörgåspålägg. Det senare innebär en påtaglig
nackdel, när övningarna äro av sådan beskaffenhet, att truppen måste ha
torrskaffning.

Normalportionsstaten upptager icke färska grönsaker eller färsk frukt,
två artikelslag, som vunnit allt större insteg i det civila kosthållet och som
därför givetvis också böra återfinnas i den militära utspisningen. Detta kan
endast ske i den mån någon del av den i staten ingående potatisen kan utbytas.
Med hänsyn till potatisens låga pris jämfört med de flesta färska
grönsaker, färska bär och färsk frukt dröjer det långt in på säsongen, innan
den militära portionskostnaden tillåter, att dessa allmänt omtyckta och
vitaminrika produkter insättas i utspisningen.

Avsaknaden av ingredienserna för en varm dryck såsom kaffe i staten
har vållat svårigheter. Vid den senaste prishöjningen våren 1950 visade det
sig omöjligt att utan att skära ned staten på bekostnad av kalorier och näringsvärden
tillgodose kaffebehovet. Försvarsgrensförvaltningarna nödgades
därför hos Kungl. Maj :t hemställa om kompensation för den sålunda
uppkomna prisfördyringen av denna vara, vilket även medgivits.

Intendenturavdelningen följer kontinuerligt utvecklingen på förplägnadstjänstens
område på olika sätt bl. a. genom att tid efter annan infordra utspisningsnämndernas
protokoll, genom inspektioner av mathållningens handhavande
vid förbanden, genom konsulentverksamhet in. in. Bl. a. genom denna
verksamhet ha praktiska erfarenheter vunnits om normalportionsstatens
möjligheter och i vilka avseenden brister kunna anses föreligga. Det
har i detta sammanhang funnits anledning att uppmärksamma, huruvida
den tillhandahållna kosten verkligen motsvarat de krav som betingats av
olika militära övningar och de klimatologiska förhållandena i skilda delar
av landet. För att närmare utreda dessa vitala förhållanden lät intendenturavdelningen
i samarbete med försvarets sjukvårdsstyrelse och statens institut
för folkhälsan under sommaren 1949 och vintern 1950 företaga kostundersökningar
av värnpliktiga vid förband i norra, mellersta och södra
Sverige. Resultatet av nämnda kostundersökningar är för närvarande under
bearbetning på statens institut för folkhälsan och kommer enligt vad därifrån
inhämtats att inom den närmaste tiden föreligga.

Även om det slutgiltiga resultatet ännu icke föreligger har redan kunnat
konstateras, att portionen i fråga om vissa betydelsefulla varuslag bedömts
otillräcklig. Sålunda ha bl. a. i undersökningarna deltagande värnpliktiga
samfällt framfört, att portionerna av smör borde väsentligen utökas. Vidare
har undersökningen utvisat, att mjölken borde ingå till sådan mängd, att
den kunde erhållas som dryck även till middagsmålet. Att i synnerhet norrlandsförbanden
kräva större portioner av framför allt kött- och fläskrätter
har ävenså bekräftats genom undersökningarna. Intet av dessa önskemål
låter sig genomföras inom nuvarande kostnadsram.

Kostundersökningarna syfta till att möjliggöra fastställande av dels en
norm för kaloribehovet vid olika slag av militär verksamhet, dels i vilken
utsträckning skilda klimatologiska betingelser i landet nödvändiggöra en
annan differentiering av näringsbehovet, än vad nu gällande normalportionsstat
medgiver. Genom all undersökningarna hedrivits under vetenskaplig
ledning och kontroll och tack vare att bearbetningen av undersökningsresultatet
utföres efter medicinskt och näringsfysiologiskt vetenskapliga
grunder, synes man kunna påräkna, att de slutsatser angående närings -

behovet för arméns soldater vid olika förband, som komma att dragas härav,
kunna bilda ett verkligt underlag, på vilket en helt tillfredsställande normalportionsstat
kan byggas upp.

Vid den av revisorerna förordade översynen av redovisningssystemet har
uttalats, att grunderna för normalportionsprisets beräknande torde kunna
förenklas. Uträknandet av normalportionspriset, som normalt sker 3 gånger
pr år, torde icke vålla några svårigheter för de befattningshavare, som
ha att företaga denna räkneoperation. Att normalportionspriset uträknas
på 1 000-dels öre är helt dikterat av synpunkter sammanhängande med
sparsamhet med medel. Skulle ett system med avrundning uppåt till hela
öretal tillämpas vid uträknandet komme portionspriset att stiga betydligt.
Ett öres höjning på de portioner, som under ett år utspisas inom armén,
representerar ett belopp av ca 100 000 kronor.

Vid slutligt bedömande av soldatkostens sammansättning i och för avgivande
av underdånigt förslag härom kommer intendenturavdelningen att
även taga under övervägande av revisorerna i detta sammanhang framförda
besparingssynpunkter liksom även möjligheterna att förenkla normalportionsprisets
uträknande.

Revisorerna ha vidare uttalat, att ett speciellt problem utgör »mathållningen
för de personalkategorier, som f. n. äga rätt att mot ersättning utbekomma
kronportion». De framhålla härvid det förhållandet, att den enskilde
själv får bestämma, i vilken utsträckning han önskar utnyttja rätten att
viss dag köpa portion. Härigenom skulle enligt revisorernas förmenande de
dagliga divergenserna mellan antalet utvägda portioner avsedda för försäljning
och det verkliga antal portioner, som försålts, bliva betydande.

Till en början må framhållas, att den enskildes rätt att inköpa portion
ingalunda är ovillkorlig. Gällande intendenturunderhållsreglemente har
nämligen lagt i regmentschefens hand att reglera försäljningen av portion
till enskilda. Denne meddelar således de detaljföreskrifter, vartill förhållandena
kunna föranleda.

För en allsidig belysning av problemet torde först böra redogöras för hur
ersättning för försålda portioner tidigare erlades. Innan det nuvarande
systemet med försäljning av portion till enskilda genomfördes, skedde
debitering av portioner i efterskott, oftast genom avdrag på vederbörande
köpares lön. Härvid anmälde även köparen i förväg i vilken utsträckning
han avsåge att utnyttja denna förmån. Då detta försäljningssystem användes,
var antalet köpare vid förbanden förhållandevis begränsat. Sedan de
nya lönebestämmelserna jämlikt Saar trätt i kraft, ändrades avlöningsförhållandena
för en stor personalkategori, som tidigare haft fri portion såsom
löneförmån, nämligen furirerna. Denna personal bereddes i stället möjligheten
att inköpa portion. Antalet portionstagare, som erlägger betalning för
portion, blev härigenom avsevärt mycket större än tidigare, och det uppkom
därför anledning att överväga, huruvida det tidigare tillämpade systemet
vid försäljning var ändamålsenligt eller om smidigare och framför allt mer
arbetsbesparande former kunde tillämpas. I samråd med dåvarande försvarets
centrala organisationskommitté samt försvarets civilförvaltning igångsattes
försök med det nu gällande försäljningssystemet vid ett par förband.
Sedan nämnda försök bedrivits med gott resultat i ett års tid, beslöt intendenturavdelningen
att fr. o. in. 1/7 1949 anbefalla systemets tillämpning
på samtliga förhand och skolor, där försäljning av portion äger rum.

Kupongsystemet har i praktiken visat sig besitta stora fördelar. Förutom
en avsevärd arbetsbesparing säkerställer systemet med förskottsinbetalning,
att kronan icke förorsakas ekonomisk förlust därigenom att portioner
icke likvideras. För att förhindra att större antal kuponger inköpas än vad

som motsvarar verkliga behovet, har försäljningen begränsats till att omfatta
det antal som motsvarar 15 dagars behov. Vidare har i syfte att förebygga
att kronan tillskyndas förlust, då ändring av ersättningsbeloppet kan
förväntas, föreskrivits, att till enskild köpare icke flera kuponger få försäljas
än vad som kan anses svara mot återstående tid av löpande upphandlingsperiod.
Givetvis inträffar det vid olika tillfällen, att råvaror utvägas
till ett beräknat större antal portioner avsedda för försäljning än vad som
sedermera inköpas och omvänt. Erfarenheten har emellertid visat, att under
ett budgetår utjämning i stort sett sker i detta hänseende. I de flesta fall
äro divergenserna icke så stora att de i fråga om portionsstyrkor på flera
hundra man kunna ha någon större betydelse. Beträffande den av revisorerna
framförda åsikten, att köparna av portion främst utnyttja de måltider,
som äro mest kostnadskrävande och därför särskilt begärliga, har intendenturavdelningen
dock icke den uppfattningen att detta förekommer i så stor
utsträckning att det kan ha någon betydelse för förplägnaden i dess helhet.
På sön- och helgdagar, då maträtterna äro mera påkostade, är bevisligen
försäljningen till enskilda minst.

Ersättningsbeloppet för portion har även bedömts vara alltför ringa och
revisorerna ifrågasätta bibehållandet av förmånen att inköpa portion enligl
de prisberäkningar, som nu gälla. Ersättningsbeloppet utgöres av de verkliga
råvarukostnaderna jämte 25 % härå. Det sistnämnda tillägget är avsett
att täcka kostnaderna för matens tillredning, vari ingå personalkostnader,
kostnader för vatten, värme, elkraft för drift av maskiner, underhållskostnader
etc. Dessa kostnader torde täckas av det procentuella tillägget. En
jämförelse med en folkrestaurant av barserveringstyp giver vid handen, att
ett dylikt företags kostnader utöver råvarukostnaderna f. n. uppgå till ca
30 å 32 %. I deras kostnadskalkyl ingå dock sådana utgifter såsom vinst
och reklamkostnader och vidare måste ett restaurantföretag räkna med
högre hyra och större avlöningskostnader på grund av utgifter för större
antal anställda med yrkeskunskap. Då några vinst- eller reklamkostnader
här icke ifrågakomma samt hyres- och avlöningskostnaderna äro av mindre
storleksordning än vid ett restaurantföretag, torde 25 % vara en väl avvägd
omkostnadsberäkning. Intendenturavdelningen följer emellertid prisutvecklingen
med uppmärksamhet och avser att, då omständigheterna därtill föranleda,
upptaga frågan om det procentuella tilläggets storlek till omprövning.

Beträffande revisorernas uttalande, att någon motsvarighet till förmånen
att inköpa kronportion icke skulle existera på annat håll inom statsförvaltningen,
må följande framhållas. Förmånen att inköpa portion är ingalunda
något för försvarsväsendet särskilt specifikt. Sålunda tillkommer enahanda
förmån personalen vid de statliga inrättningar, där portion tillredes
i den statliga myndighetens egen regi, såsom t. ex. vid de statliga sjukhusen.
Försäljningen av portionerna torde därvid som regel vara ordnad enligt liknande
kupongsystem som vid armén. Vidare har vid de flesta statliga verk
och inrättningar i Stockholm den anställda personalen möjlighet att erhålla
den eller de måltider, som infalla under arbetstiden, i den självservering,
som finnes inrättad inom verket, för ett pris, som understiger de
verkliga kostnaderna. Detta möj liggöres genom att staten upplåtit lokalerna
hyresfritt samt utan ersättning tillhandahåller inredning, maskinell utrustning,
servis in. in. till den entreprenör, som ombesörjer utspisningen.
Dylika restauranter med av staten subventionerade omkostnader finnas,
förutom vid de centrala militära staberna och förvaltningarna, i kanslihuset
och riksdagshuset samt vid ell stort antal centrala ämbetsverk. I detta
sammanhang torde även böra framhållas, hurusom man i vår lid inom del

privata affärslivet mer och mer gör allt för att genom olika förmåner på
arbetsplatsen tillgodose de anställdas välfärd. Ätt en statlig myndighet
härvid skulle gå i motsatt riktning kan intendenturavdelningen icke finna
motiverat. Hur skulle i sådant fall över huvud taget en stor del av personalen
vid förbanden — numera i stor utsträckning förlagda utanför tätorterna
— ha möjlighet att erhålla de måltider, som infalla under arbetstiden? Revisorernas

förslag att varje portionstagare en dag i förväg skall till intendenturexpeditionen
anmäla, vilka måltider vederbörande avser att intaga
påföljande dag, torde ur flera synpunkter vara praktiskt ogenomförbart. Ätt
närmare 100 personer varje dag på ett förhand skulle meddela sig med
intendenturexpeditionen angående sina måltidsinköp torde knappast vara
ägnat att främja den av revisorerna åstundade förenklingen av redovisningen.

Revisorerna framhålla vidare såsom ett särskilt önskemål, att försäljningen
av portioner skall ske medelst kuponghäften gällande samtliga eller vissa
måltider under viss vecka eller månad på sätt som stundom sker vid abonnemang
å privata näringsställen. Såsom redan nämnts är försäljningen av
portion principiellt organiserad enligt kupongsystem. Sålunda försäljas
häften om 5 resp. 15 måltidskuponger, under det att försäljning av lös
kupong endast sker i undantagsfall. Kupongernas giltighetstid kan dock icke
begränsas till att gälla för viss måltid eller vecka, enär ett stort antal befattningshavare
på grund av sina tjänstgöringsförhållanden m. m. icke
kunna i förväg avgöra, om de en viss dag kunna intaga sin måltid vid förbandet
eller icke. Att begränsa giltighetstiden skulle komma att innebära,
att icke utnyttjade kuponger under en period skulle få utbytas mot aktuella
måltidskuponger, enär myndigheten sannolikt icke rimligen kan låta de anställda
erlägga betalning för portioner, som icke uttagits.

I detta sammanhang ha revisorerna även påtalat förfarandet med avhämtning
av portion och fastslagit, att då något sakligt berättigande icke
förefinnes för en sådan utspisningsform, densamma helt borttages. Revisorerna
erinra härvid om att 1942 års revisorer under § 7 i berättelsen givit
uttryck åt den uppfattningen, att av enskild portionstagare utbekommen
kronportion icke borde få medföras till familjebostad samt att för marinen
och flygvapnet sedermera föreskrivits, att sådan portion skall intagas inom
vederbörlig matinrättning, under det att för arméns vidkommande någon
ändring härutinnan icke skett.

Härtill må erinras om att arméförvaltningens dåvarande intendenturdepartement
med anledning av nådig remiss på grund av 1942 års riksdagsrevisorers
ovan angivna uttalande anförde följande.

»Med anledning av nådig remiss den 21/12 1942 angående av riksdagens
revisorer framställt förslag i fråga om rätt för viss försvarsväsendet tillhörande
personal att från kronans matinrättningar utbekomma portion får
arméförvaltningens dntendenturdepartement'' i underdånighet anföra följande.

Förslaget att i förvaltningsreglementena borde införas föreskrift, att mot
ersättning rekvirerad portion icke skulle få medtagas till familjebostad svnes
huvudsakligen grundat på det förhållandet att den nuvarande förmånen
kan utnyttjas på icke avsett sätt.

Rätten att avhämta köpt portion och att medföra densamma till familjebostaden
har förefunnits minst så länge som samtliga nuvarande befattningshavare
vid armén varit i tjänst. Det synes departementet under sådana
förhållanden, som om indragande av denna rätt icke skäligen bör ifrågakomrna
utan att tillräcklig orsak härför föreligger. Det må i detta sam -

manhang erinras om att enskilda företag i alltmer vidgad omfattning vidtaga
åtgärder, som äro ägnade att underlätta livsföringen för sina anställda,
varför det icke synes billigt att den militära personalen utan tungt vägande
skäl berövas en förmån, som för den personal, som har tillfälle att begagna
sig därav, är av viss betydelse. Med förmånen är icke förenad någon nämnvärd
olägenhet för statens vidkommande.

Skulle rätten att avhämta portion borttagas för personal, som mot ersättning
utbekommer sådan, torde konsekvensen fordra att det jämväl förbjudes
sådan personal, som åtnjuter fri portion och som av särskilda skäl —
exempelvis gift underbefäl — tillåtits avhämta portion, att medföra denna
till bostaden. I detta fall kan i lika hög grad risk föreligga att portionen
utnyttjas på icke avsett sätt. För denna personal är det emellertid av än
större betydelse än för övrig personal att få bibehålla nämnda rätt.

Intendenturdepartementet finner sålunda icke skäl vara anförda, som
böra föranleda borttagande av ifrågavarande, personalen nu medgivna rätt.»

Revisorernas uttalande föranledde icke någon riksdagens eller Kungl.
Maj :ts åtgärd i fråga om rätten att avhämta portion. Förhållandena nödvändiggjorde,
att möjligheten att avhämta kronans portion tillfälligt borttogs
genom ett LK-cirkulär nr 3281/1949. Förfarandet möttes av stor opposition
från personalorganisationerna, som framhöllo, att denna inskränkning
i fråga om portionens tillhandahållande innebar en allvarlig försämrig
av personalens villkor och att detta måste anses vara en hävdvunnen
rätt.

Vid de överväganden, som intendenturavdelningen gjorde i samband med
uppgörandet av förslag till 1950 års intendenturunderhållsreglemente, dryftades
även detta spörsmål, men skäl ansågos icke föreligga att frångå ovan
återgivna ståndpunkt, särskilt med hänsyn till de jämförelsevis lågt avlönade
personalgrupper, som det här gäller.

De uttalanden, som av riksdagens revisorer gjorts rörande förfaringssättet
vid försäljning av portion till enskilda och som utmynna i ett slopande
av denna hävdvunna förmån, ha icke omfattats av en enhällig revision.
Ledamöterna, herrar Andersson och Nilsson, ha sålunda anfört avvikande
mening och icke funnit, att några bärande skäl förebragts för slopandet av
ifrågavarande förmån. Intendenturavdelningen ansluter sig helt till reservanternas
ståndpunktstagande.

Såsom tidigare berörts ha revisorerna uppmärksammat »att de i månadssammandragens
avgångskolumner angivna kvantiteterna proviantartiklar
av olika slag i vissa fall äro större än motsvarande avgångssiffror i proviantdaglistorna».
Intendenturavdelningen får i anledning härav hänvisa
till vad ovan anförts å s. 67.

Vidare ha revisorerna fortsättningsvis uttalat att »enligt vederbörande inventeringsbesked
ha vid magasinsinventeringarna månadssammandragens
uppgifter godtagits. Ett dylikt förfaringssätt synes med hänsyn till sina
konsekvenser betänkligt.» I anslutning härtill göra revisorerna vissa reflexioner
angående avskrivningskungörelsens bestämmelser för beräkning
av s. k. naturligt svinn.

Med anledning av de gjorda uttalandena får intendenturavdelningen framhålla
att i fråga om inventering IntundI föreskriver

att före inventering på särskild blankett upprättats

»stomme» till invcnteringsprotokoll,

att i detta angives den behållning som enligt vederbörliga proviantlagcrkort
skall finnas, vilka behållningssiffror jämväl bestyrkas av regementsintendenten,

att vid inventeringsförrättningar den verkliga behållningen av respektive
artiklar ifylles protokollet av förrättningsmännen.

Revisorernas uttalande synes innebära att de av vederbörliga förbandschefer
tillsatta inventeringskommissionerna regelmässigt skulle åsidosätta
sina åligganden, varför intendenturavdelningen infordrat berörda förbandsehefers
yttranden.

III. Sammanfattning.

Intendenturavdelningen finner det påtagligt, att brister i olika hänseenden
förefunnits vid de av riksdagsrevisorernas undersökning berörda förbanden
med avseende på handhavandet av redovisningshandlingarna. Av
vad hittills framkommit vid den av intendenturavdelningen gjorda preliminära
utredningen har det emellertid av allt att döma icke kunnat konstateras,
att kronan genom de fel, som i formellt avseende begåtts, har åsamkats
icke behöriga utgifter.

I den mån nöjaktiga förklaringar icke kunna lämnas av förbanden beträffande
de erinringar, som gjorts av revisorerna, kommer intendenturavdelningen
att överlämna ärendena till försvarets civilförvaltning för handläggning
i den ordning, som stadgas för anmärkningsmål.

Med beaktande av de av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna avser
intendenturavdelningen att i samråd med statens organisationsnämnd och
försvarets civilförvaltning verkställa en översyn av redovisningssystemet
närmast med tanke på önskvärd skärpning av kontrollen. Innan en sådan
översyn kommer till stånd har intendenturavdelningen emellertid funnit,
att vissa åtgärder böra vidtagas, som icke behöva föregripa densamma. Sålunda
har intendenturavdelningen på grundval av de iakttagelser, som
gjorts vid den tidigare omnämnda granskningen av förbandens redovisningshandlingar
i samband med den av intendenturavdelningen anordnade
utbildningskursen under chefen för förrådskontrollkontorets ledning, militärbefälhavarna
anmodats utfärda sådana föreskrifter att den stabsintendent
och regementsintendent åvilande kontrollen beträffande portionsredovisningen
skärpes och utövas med största omsorg och noggrannhet, varvid
jämväl förutsatts att vederbörande stabsintendent i berört hänseende skall
verkställa inspektion minst en gång årligen vid varje förband inom militärområdet.

Intendenturavdelningen avser vidare att meddela föreskrifter syftande till

att direkt förbjuda att »besparingar» å regementes proviantanslag åstadkommes
därigenom, att måltid utspisas till hemvändande permittenter
i tjänstlediga) utöver för övrigt manskap tillämpad stat och dagordning,

att koncept till portionsbesked skall upprättas och förvaras vid vederbörligt
kompani (motsvarande),

att då förhållandena i något avseende giver anledning till ändring i portionsredovisningen,
noggrant skall uppmärksammas att ändringen införes i
samtliga berörda handlingar och bestyrkes med signatur.

Beträffande ifrågasatt åtgärd att borttaga nuvarande bestämmelse rörande
dispositionsrätten för de besparingar, som uppstå vid förbanden genom att
manskap i samband med permission endast intaga enstaka måltider vid
förbandet, är intendenturavdelningen av den uppfattningen, att detta icke
utan allvarligt men för manskapets förplägnad låter sig göra, därest icke
kompensation i någon form samtidigt erhålles. Intendenturavdelningen kommer
i samband med förslag till nya bestämmelser för normalportionsprisets
beräknande att upptaga denna fråga till fortsatt bedömning.

Beträffande rätten för vissa befattningshavare att under nu tillämpade
former mot kontant ersättning uttaga kronportion anser sig intendenlur -

avdelningen icke kunna föreslå någon ändring. Ämbetsverket kommer att
med uppmärksamhet följa prisutvecklingen för den händelse anledning
skulle uppstå att föreskriva ändring i grunderna för ersättningsbeloppets
beräknande.

Stockholm den 15 januari 1951.

PER ODENSJÖ.

Underdånigst
IVAR GEWERT.

Kurt Sonesson.

Bilaga t.

Till milbef I.—VII. milo ang. redovisningen under anslagen till mathållning
och furagering för budgetåret 1947/48, den 13/4 1949.

Inom KAFI FK verkställd granskning av förbandens in. fl. redovisning
av anslagen till mathållning och furagering för budgetåret 1947/48 har givit
vid handen att redovisning och kontroll på många händer icke ombesörjts
med den noggrannhet och omsorg som måste fordras. Sålunda ha bl. a. 101
st av 118 st granskade anslagsavräkningar visat sig vara felaktiga, ett förhållande
som är desto mera anmärkningsvärt som detta var tredje anslagsräkningen
i följd efter övergång till fredsredovisning. Ett flertal redovisningar
ha undertecknats av tjf regementsintendent, vilket kanske i någon mån kan
törklara det otillfredsställande resultatet, enär denne givetvis icke kan äga
den rutin och erfarenhet som besittes av ordinarie intendenten och som
kräves för en riktig granskning och bearbetning av det material, som ligger
till grund för redovisning.

Nedanstående uppräkning visar en sammanställning för armén i dess
helhet av de vanligaste förekommande felen i redovisningen — såväl under
löpande budgetår som vid budgetårets slut — och bör särskild uppmärksamhet
ägnas åt att dylikt ej upprepas.

Anslagsavräkningen.

1. Oaktat av KAFI förut gjorda erinringar och bestämmelserna i FKF
av 17/6 1947, mom. 81, ha fordringar och skulder icke reglerats före räkenskapens
avslutande för budgetåret [se översänd tablå över proviantanslaget
(titel 2911) och furageanslaget (titel 3011)].

2. Anslagsavräkningarnas inkomst- och utgiftssiffror ha ej överensstämt
med motsvarande siffror enligt FCF räkenskap (journalen).

3. Värdet av nalurabehållning samt lagringsvinster och lagringsförluster
ha beräknats felaktigt.

4. Anslag ha beräknats felaktigt på grund av bristande överensstämmelse
mellan portionsdagar enligt portionsöversikten och enligt anslagsavräkningen
eller på grund av att oriktigt normalportions (rations-)pris använts
vid anslagsavräkningen.

5. Värdet av utlämnade proviantartiklar har varit felaktigt uträknat å
månadssammandragen. I den mån dylika felaktigheter förekomma i sammandragen
för maj och juni månader hinner rättelse genom FK ingripande
ej vidtagas före budgetårets utgång.

Nu påtalade fel medföra att anslagsavräkningen blir missvisande och kan
ha till följd —- vilket även varit fallet vid ett flertal förband — att anslaget
i verkligheten överskridits, även om anslagsavräkningen visat ett överskott.
En på dylik anslagsavräkning byggd statistik blir givetvis även felaktig och
därmed till stor del värdelös.

Redovisning å titlar.

I ett stort antal fall ha utgifter redovisats under felaktiga titlar. Detta
gäller särskilt utgifter under övriga mathållnings (furagerings-)kostnader
vid förbanden (titlarna 294 resp. 304). Här nedan angivas de vanligaste
felen.

1. I strid mot bestämmelserna i SF 544/1947 ha under titel 294 och 304
redovisats rese- och traktamentskostnader i samband med flyttning av
magasin eller transport av livsmedel in. m.

2. Under titel 294 ha redovisats frakt- och transportkostnader för livsmedel
som översänts till annat förband eller till centralmagasin. Då dessa
livsmedel givetvis tagas till uppbörd vid annat magasin är en dylik redovisning
i strid mot KAFI titelanvisningar, enligt vilka redovisningen skall
ske å resp. förrådstitel.

3. Frakt- och transportkostnader för returemballage ha redovisats under
titel 294. Då dylika kostnader måste anses vara en kostnad för varans intagande
i magasin (tagande till uppbörd) böra desamma redovisas under
förrådstiteln 2922.

4. Frakt- och transportkostnader för proviantartiklar vid övningar utom
förläggningsorten om mer än 24 timmar ha bestritts å titel 294 i stället för
å titel 2914.

5. Under titel 294 ha även redovisats frakt- och transportkostnader för
proviantartiklar till hemvärnet.

6. Kostnader för reparation av förplägnadsutredning såsom huggkuhb,
potatisskalningsmaskin, köksvåg m. m. ha redovisats under titel 294. Även
kostnader för reparation av kärl för uppsamling av matavfall ha bekostats
under denna titel.

7. I strid mot bestämmelserna i IntundR, § 21:4, ha arbetarlöner redovisats
under titel 294 utan KAFI bemyndigande.

8. Under titel 294 ha även portionsgottgörelse och portionsersättning redovisats,
oaktat en särskild titel finnes upplagd för dylika kostnader.

9. Proviant- och furageartiklar för övningar utom förläggningsorten över
24 timmar, som rätteligen skola redovisas under statistiktitel 8, ha redovisats
såväl under denna statistiktitel som under statistiktitel 9. Då medelkostnaden
för portioner och rationer enligt IntundI, mom. 96 e) uträknas
endast efter kostnader under statistiktitel 8 blir därigenom denna medelkostnad
fullständigt missvisande (jfr översända tablåer över mathållningsanslaget
titel 2914 och furageanslaget titel 3014).

10. Vid övningar utom förläggningsorten över 24 timmar har furage medförts
från foderkammare och magasin utan att föreskriven omföring gjorts
mellan titel 3014 och 3011. Detta har ytterligare förryckt statistiken över
rationskostnaden vid dylika övningar.

Övrigt.

1. Vid staber, fo in. m. har portionsgottgörelse, portionsersättning och ersättning
för kvarterförplägnad för personal, som varit beordrad till tjänstgöring
vid staben in. in., utbetalats utan att någon redovisningshandling
(portionsöversikt) upprättats. Statistiken över antalet natura- och kontantportioner
blir härigenom felaktig. Risk kan dessutom föreligga att t. ex. portionsgottgörelse
även kan utbetalas vid det förband där personalen normalt
redovisas.

-• Vid fo ha redovisats utgifter för bl. a. natura- och kontantportioner
till vapenfria vpl och frivilliga försvarsorganisationer. Dylika kostnader
skola icke redovisas vid fo utan vid det förband som milbef bestämmer.

3. I portionsöversikt ha kontantportioner icke alls redovisats eller redovisats
utan fördelning i översiktens kol. 13 och 14.

Med anledning av ovan påtalade förhållanden får KAFI härmed föreskriva
följande.

1. Av FIv gjorda rättelser, vilka i vad avser förband in. in. inom I. o. s. v.
milo, framgår av bilagda utdrag (bil. 1 och 2) skola införas i vederbörliga
redovisningshandlingar för budgetåret 1947/48. Härvid är särskilt att observera
att i de fall nytt värde fastställts å den utgående naturabehållningen
detta även skall vara värdet å den ingående naturabehållningen i anslagsavräkningen
för innevarande budgetår (gäller endast furage).

2. Anslagsavräkning för budgetåret 1948/49 skall insändas med årsrapporten
enligt IntundI, mom. 96, jämfört med KAFI dnr 3027, 29/6 1948, å
formulär som senare kommer att översändas.

3. Vid anslagsavräkningens uppgörande skall vederbörande regementsintendent
(motsvarande) hl. a. särskilt kontrollera

att antalet portions(ralions-) dagar, för vilka anslag räknas, äro i överensstämmelse
med portions(rations-)översikten;

att anslag beräknas efter riktiga normalportions(normalrations-)priser;

att värdet å utlämnade proviantartiklar är rätt uträknat å månadssammandragen
för maj och juni;

att anslagsavräkningens inkomster och utgifter överensstämma med FCF
räkenskap (kassajournalen för juni månad), även om denna ej överensstämmer
med dispositionsbokföringen (anses FCF räkenskap oriktig skall
detta anmälas med angivande av vari oriktigheten består);

att lagringsvinster och lagringsförluster (gäller furage) äro rätt beräknade.

4. Fordringar och skulder skola vara reglerade före räkenskapens avslutande
för budgetåret. Därest undantagsvis så ej har kunnat ske, skall
anledningen härtill jämte fordrings(skuld-)belopp angivas.

5. Inkomster som hänföra sig till ett föregående budgetår skola redovisas
under titel 298 resp. 308 och ej under titel 2911 resp. 3011.

6. Å mathållnings- och furageanslagen kunna kostnader för resor och
tjänstgöringstraktamenten bestridas från mathållningsanslaget endast för
nedan angivna ändamål, nämligen:

besiktning av livsmedel i samband med leverans (hos leverantör eller vid
mottagande i magasin); ,

inventering och kontroll av livsmedels beskaffenhet i magasin samt inspektion
(besiktning) av matinrättning å övningsplats (i fråga om dylik
inspektion i samband med inspektion i militärt hänseende i övrigt, se TFA
22/1946).

7. Frakt- och transportkostnader för proviantartiklar som översändas
till annat förband och där tagas till uppbörd skola bestridas av mottagande
förband och redovisas under titel 2922. Dylika kostnader för livsmedel som
översändas till centralmagasin skola bestridas av magasinet och redovisas
under vederbörlig magasinstitel.

8. Frakt- och transportkostnader för emballage, som åtcrställes till leverantör
eller centralmagasin (låneemballage), skola redovisas vid avsändande
förhand under titel 2922 (3011; fr. o. in. 1/7 1949 3022).

9. Frakt- och transportkostnader för livsmedel till personal ur hemvärnet,
då desamma ej ingått i portion vid förband in. in., skola direkt debiteras
hemvärnets övningsanslag (jfr TFA 208/1946).

1! -517100. Rev. berättelse ang. statsverket är 1950. It.

10. Kostnader för reparation, besiktning m. in. av materiel skola bestridas
från det anslag som rätteligen skall bekosta materielen.

11. Förnödenheter (kvarterförplägnad) skall ovillkorligen redovisas under
statistiktitel 8.

12. För livsmedel som vid övningar utom förläggningsorten av längre
varaktighet än 24 timmar medföras från eller tillföras från magasin (foderkammare)
skall ersättning omföringsvis tillföras titel 2922 (3011) från titel
2914 (3014).

13. Därest vid staber m. m. redovisas portionsgottgörelse, portionsersättning
eller ersättning för kvarterförplägnad för vid staben m. in. tjänstgörande
personal, skall redovisningshandlingar för dylika portioner insändas
till KAFI enligt IntundI, mom. 96 b). Vid utbetalning av portionsgottgörelse
och portionsersättning skall i fråga om personal som ej normalt
redovisas vid staben m. m. uppgift å den gjorda utbetalningen (kopia av
verifikationen) tillställas det förband där vederbörande normalt redovisas.

Företrädesvis bör dock all här berörd personal redovisas i portion vid det
förband, milbef bestämmer, och utbetalning sålunda ske vid kassaavd.
tillhörande förbandet i fråga.

14. Vid fo få inga utgifter redovisas under furageanslaget. Utan KAFI
medgivande får vid fo under mathållningsanslaget endast redovisas utgifter
för portionsgottgörelse, portionsersättning och kvarterförplägnad för
vid fo tjänstgörande personal (jfr 13 ovan). Utgifter för förplägnad åt
bl. a. vapenfria värnpliktiga och frivilliga försvarsorganisationer få sålunda
icke redovisas vid fo.

15. I portionsöversikt skall ovillkorligen upptagas samtliga de naturaoch
kontantportioner för vilka utgifter redovisats.

16. Vid uträkning av medelkostnaden enligt IntundI, mom. 96 e), skola
bifogade blanketter (bil. 3 och 4) användas.

KAFI låter för denna gång vid de gjorda anslagsöverskridandena bero.
Ett upprepande kan emellertid komma att medföra ekonomiskt ansvar för
vederbörande.

Ivar Gewert.

IVAR JARL.

Kurt Sonesson.

Bilaga 2.

Till militärbefälhavaren för 11.—V/. militärområdet.

Med översändande av utdrag ur riksdagens revisorers berättelse för budgetåret
1949/50 får KAFI äran hemställa, att militärbefälhavaren måtte
från berörda förband infordra förklaring över av riksdagens revisorer framförda
erinringar samt före 15/2 1951 inkomma till KAFI med förklaringar
jämte eget yttrande.

Ivar Gewert.

PER ODENSJÖ.

Kurt Sonesson.

Bilaga 3.

Tablå utvisande resultatet av inlendenturavdelningens förrådskonlrollkontors granskning av
Värmlands regementes proviantredovtsningshandlingar för budgetåret 1949/50.

Månad	Portions-	Portions- samman- dragen	Portions- översikt (samman-	Skillnad mellan	Skillnad mellan	Reg:tets redovisningshand-lingar före revisorernas och FK:s granskning
besked	ställning av portionsjour-nalerna)	kol. 2 och’4	kol. 3 och 4	Portions- journaler	Månads- samman- drag	Portions- över- sikten
1	2	3	4	5	6	7	8	9
Juli ....	15 295	16 434	16 631-5	— 1 336*5	- 197-5	15 860-5	15 860-5	15 860-5
Aug. ...	26 657	27 928-5	27 895-5	-1 238-5	33	28 277	28 377	28 377
Sept. ...	24 506	25 615	25129	- 623	486	25 036	25 036	25 036
Okt.....	24 473	26 061	25 876	-1403	185	25 629	25 629	25 629
Nov. ...	21776	23 979-5	22 945-5	-1169-5	1034	23 108-5	23 108-5	23-108-5
Dec.....	13 106	14 592-5	14 858-5	-1752-6	- 266	14 790-5	14 790-5	14 790-5
Jan.....	17 266	18 880	19 067-5	-1801-5	- 187-5	19 316-5	19 316-5	19 316-5
Febr....	19 281	20 608-5	19 798	- 517	810-5	19 472	19 472	19 472
Mars....	10 927	12161	12 004-5	-1077-5	156-5	11 583-5	11 583-5	11583-5
April. ..	9107	10360	10 196-5	-1089-5	163-5	10 216-5	10 216-5	10 216-5
Maj ....	10 353	11590	11 193-5	- 840-5	396-5	11021-5	11021-5	11021-5
Juni.. ..	21 219 >16 048-5	22 103	22 179-5	— 9605 16 0485	- 76-5	22 487-5	22 487-5	22 487-5
Summa	230014-5	230313	227 775-5	2 239	2537-5	226 799	226 899	226899-

1 Tillkommer. Portionsbesked saknas för till enskilda mot måltidskuponger försålda

portioner, vilka utgöra.......................................... 15 50P5

Portionsbesked saknas för sjukhusavd. I8/io—V3 och utgöra dessa portioner
enligt portionsjournalen.................................. 2 905

För dagbefäl (portionsbesked saknas).............................. 537

18943 5

Avgår. Portioner beställda av komp. för sjukhusavd....................... 2 895

16048 5

Bilaga ''i.

Vad beträffar revisorernas uttalande »att en del förband i sina årsrapporter
till KAFI redovisat helt andra siffror än de i vederbörande månadssammandrag
upptagna» må följande framhållas.

I samband med granskning vid KAFI förrådskontrollkontor (FK) av de
redovisningshandlingar, som åtföljde förbandens årsrapport för budgetåret
1949/50 — vilken granskning tog sin början vid FK i september 1950 -—
utställde FK s. k. iakttagelser till fjorton (14) förband med anledning av
att full överensstämmelse icke förefanns mellan summan av de tolv månadssammandragens
portionsantal och det totala antalet portioner enligt
årsrapportens portionsöversikt.

Av de inkomna förklaringarna från förbanden framgår, att anledningen
till skiljaktigheterna i första hand beror på det förhållandet att vid eftergranskning
— slutkontroll — av kompaniernas (motsvarande) portionsbesked
och portionsjournaler, som verkställts genom regementsintendentens

försorg innan årsrapporten insänts, felaktigheter (rena räknefel in. in.) i
dessa redovisningshandlingar tillrättats.

I fem av dessa fall upptog portion söversikten — vars portionsantal ligger
till grund för proviantanslagets (titel 2911) uträkning -— ett mindre antal
portioner än i vederbörande månadssammandrag med ty åtföljande minskning
av förbanden tillkommande proviantanslag, tydande sålunda på strävan
vid förbanden att icke tillgodoräkna sig ett högre portionsantal -—
större anslag — än som i verkligheten funnits. Rörande differenserna vid
de förband, revisorerna angivit i särskild tabell (I 20, I 21, K 3 och TI),
har vid FK ovanberörda granskning framkommit vad i nedanstående tabell
redovisas, nämligen

		Portionsantal enligt		\|
För- band	Månad (1949/50)	Månadssam- mandrag1	Portions- översikt (årsrapport1)	Skillnad	1 Ant.
I 20	juli	11583	14 765	3 3 182	1 Enligt till FK insända handlingar.
>	febr.	28 457 *	28 457	—	2 Enligt uppgift från I 20 har vid
>	april	3 608 *	3 608	—	kontroll av portionsjournalerna för
>	juni	24 841 *	24 841	—	i uti 1949 felräkning befunnits före-
I 21	juli	16144 *	16 144	—	ligga å dessa 3 182 port. varför por-
K 3	juli	14 515 *	14 917	3 402	tionsöversiktens siffror äro de rätta
T 1	april	12 094-5*	12 094-5	—	(se bilaga 4 a).
>	juni	18 366 *	18366		3 Har ännu icke kunnat kontrolleras av K 3 (se bilaga 4 b).

I riksdagsrevisorernas tabell har upptagits andra siffror, sannolikt beroende
på att revisorernas uppgifter härutinnan torde bygga på portionsjournalerna,
vilka synbarligen vid regint kontroll rättats i samband med
införande av uppgifterna i portionsöversikten.

Wilh. Zätterström.

Cii FK.

Till Regint. I 20.

Angående por Höns redovisning
budgetåret 19^9/50.

Vid granskning av insända redovisningshandlingar
för budgetåret
1949/50 har FK iakttagit, att portionsantalet
(tit 2911) enligt portionsöversikterna
(blankett UndB nr
18) icke överensstämmer med det antal
portioner, som antecknats i månadssammandragets
huvud (summan
av uppgivet antal portioner i de 12
sammandragen) eller
antal portioner enl. portionsöversikten
.......... 211 694

antal portioner enl. månads sammandragen

........ 208 5121

1 Å månadssammandraget för oktober 1949
har icke angivits något portionsantal, varför FK
räknat med portionsöversiktens 21 422 för denna
månad.

Bilaga 4 a.

Yttrande.

Vid kontroll av hopsummeringen
av antalet portioner enl. inkomna
portionsjournaler för juli månad
1949 framkom att en felräkning på
3 182 portioner gjorts vid månadssammandragets
upprättande 9/8
1949.

Då kontrollen gjordes sedan månadssammandraget
insänts, kom den
felaktiga siffran att stå kvar på detsamma.
Någon anmälan om saken
blev inte insänd i annan form än en
förnyad omföring 22/8 1949 på sjukföda
för ytterligare 3 182 portioner

Om förklaring anhålles. under juli månad 1949. Avskrift av

Stockholm den 9 oktober 1950. omföringsverifikationerna bifogas.

Ä månadssammandraget for oktoPå
intendenturavdelningens vägnar: ber månad 1949 skall portionsantalet

Wilh. Zätterström. vara 21 422.

Umeå den 14 oktober 1950.

N. Frost.

Regementsin tendent.

Till Regint. K 3.

Angående portionsredovisning
budgetåret 1949/50.

Vid granskning av insända redovisningshandlingar
för budgetåret
1949/50 har FK iakttagit, att portionsantalet
(tit 2911) enligt portionsöversikterna
(blankett UndB nr
18) icke överensstämmer med det
antal portioner, som antecknats i månadssammandragets
huvud (summan
av uppgivet antal portioner i de 12
sammandragen) eller
antal portioner enl. portions översikten

............ 129 325

antal portioner enl. månads sammandragen

........ 128 923

Om förklaring anhålles.

Stockholm den 9 oktober 1950.

På intendenturavdelningens vägnar:
Wilh. Zätterström.

Bilaga 4 b.

Yttrande.

Då månadssammandragen för budgetåret
1949/50 f. n. äro hos riksdagens
revisorer kan vi icke kontrollera
ifrågavarande portionsantal å dessa
handlingar, men är portionsantalet
129 325 enligt portionsöversikten det
rätta.

Skövde den 2 november 1950.

H. E. Rumstedt.

Regementsintendent.

Bilaga 5.

Till mb för I.—VII. milo ang. proviantanslaget, den 9/11 1948.

En inom KAFI verkställd stickprovsgranskning beträffande proviantredovisningen
har givit vid handen, att redovisning icke alltid sker enligt meddelade
bestämmelser. Sålunda har det framkommit, att förbanden i ett flertal
fall räknat sig tillgodo för höga belopp men även i vissa fall genom
eget förvållande erhållit för små anslag. Vid ett flertal förband har konstaterats att

antal portioner enligt portionsbeskeden icke överensstämma med portionssammandragets
summor för de olika måltiderna i proviantdaglistorna,
att antal portioner per månad enligt portionsöversikten icke överensstäm,
ma med summan portioner enligt portionsjournalerna samt

alt i vissa fall mycket stora skiljaktigheter föreligga mellan i portionsneskedcn
upptagna portioner och i portionsjournalen antecknade verkliga
antalet naturaportioner samt kontantportioner av olika slag (mindre differenser
torde icke kunna undvikas).

«>

Då det är av största betydelse för proviantanslagens beräknande, att felaktigheter
därvid i görligaste män undvikas, har KAFI äran hemställa, att
milbef måtte anbefalla följande föreskrifter.

1. Stabsint ålägges att i samband med företagna inspektioner verkställa
stickprovskontroll, att provianteredovisningen sker på anbefallt sätt. I händelse
av gjorda erinringar insändes rapport till KAFI.

2. Regint ålägges dels att undervisa vederbörande personal beträffande
föreskrifterna för proviantredovisningen dels att utöva en betryggande kontroll
över denna redovisning.

S. LEIJONHUFVUD.

Ivar Gewert.

Kurt Sonesson.

M arinf örvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47, § 7.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 21/12 1950 i ärende rörande vissa av
riksdagens revisorer påtalade förhållanden i fråga om portions- och proviantredovisningen
inom försvaret får marinförvaltningen i underdånighet
anföra följande.

Av statsrevisorerna gjorda uttalanden i förevarande sammanhang synas
beröra marinen endast i vad avser vissa frågor av allmän natur, vilka nedan
behandlas var för sig.

1. Avstämning av portionsantal mot antal portionstagare.

Skyldighet för de lokala förvaltningsmyndigheterna att övervaka överensstämmelsen
mellan portionsantal och antal behöriga portionstagare under
viss dag kan anses ingå i förvaltningsmyndigheternas allmänna skyldighet
att övervaka att god hushållning iakttages. Då det emellertid här
gäller övervakning av en detalj av stor ekonomisk betydelse, synes det
lämpligt att i föreskriftsväg särskilt understryka vikten av att här avsedd
kontroll utföres. Övervakning av denna kontrollverksamhet bör ske i samband
med de inspektioner, som rutinmässigt utföras av överordnade förvaltningsmyndigheter.
Att så skall ske synes emellertid icke böra föreskrivas,
enär sådan inspektion bl.a. har till ändamål att övervaka att gällande
bestämmelser efterlevas.

2. Enklare och enhetligare proviantredovisningsförfarande inom försvaret i
dess helhet.

I avsikt att förenkla redovisningsförfarandet har marinförvaltningen under
sistlidna år i samråd med statens organisationsnämnd utarbetat ett nytt
system för proviantredovisningen vad marinen, vilket f. n. prövas vid matinrättningar
såväl i land som ombord. Vidare har i samma syfte vid vissa
lokalförvaltningar utarbetats och prövats nya metoder för ifrågavarande
verksamhet. Sedan yttrande över de vid försöken vunna erfarenheterna inkommit
den 1 nästkommande april, avser marinförvaltningen att utfärda
definitiva bestämmelser, därest icke ytterligare försöksverksamhet visar sig
erforderlig. Samarbete med arméförvaltningens intendenturavdelning och
flygförvaltningen samt statens organisationsnämnd har tidigare inletts i

dessa frågor och kommer även framdeles att äga rum för eftersträvande av
sådan enhetlighet, som kan visa sig ändamålsenlig.

3. Förbandens rätt att utnyttja vissa portionsmedelsbesparingar.

I denna fråga ansluter sig marinförvaltningen helt till den av herrar
Andersson och Nilsson avgivna reservationen, som bilagts statsrevisorernas
uttalande.

4. Försäljning av portion till enskilda.

Även i denna fråga instämmer marinförvaltningen i reservanternas utlåtande.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit undertecknad t. f.
souschef, Wirström, Resén och Terning, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 13 januari 1951.

Underdånigst
JARL BRING.

R. Terning.

Flygförvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47, § 7.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har flygförvaltningen anmodats avgiva
underdånigt utlåtande över riksdagens revisorers berättelse, § 7, avseende
portions- och proviantredovisningen inom försvaret. Till åtlydnad
härav får flygförvaltningen i underdånighet anföra följande.

Grundläggande bestämmelser rörande mathållningen inom flygvapnet äro
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreskrivits för armén. Vid
flygvapnet tillämpades intill den 31 december 1950 intendenturunderhållsreglementet
för armén av år 1937 samt av flygförvaltningen utfärdad intendenturtjänstinstruktion.
Det system för redovisning och kontroll av proviant,
som användes inom flygvapnet sedan den 1 juli 1949, är med vissa
förenklingar i överensstämmelse med det som i samråd med arméförvaltningens
intendenturavdelning utarbetats för armén av statens organisationsnämnd.
Systemet såsom sådant har hitintills fungerat tillfredsställande och
synes med effektiv kontroll vara fullt betryggande. En ytterligare förenkling
av det bokföringsmässiga arbetet vid flygvapnet utan att kontrollen
åsidosättes synes icke vara genomförbar. Det förtjänar vidare som olikhet
i förhållande till armén framhållas att flygförvaltningen fastställer normalportionsprisen
för förbanden. Revisorerna ha i sin berättelse särskilt påtalat,
att differenserna mellan portionsbesked, portions journal och månadssammandrag
vid armén förete stora skiljaktigheter.

Vad beträffar portionsbeskeden vid flygvapnet inlämnas dessa jämlikt
intendenturtjänstinstruktionen av divisionschef (motsvarande) eller annan
befattningshavare, som ålagts portionsredovisning. Till grund för portionsbeskeden
ligga de redovisningshandlingar, som föras vid divisionen (kommendörrulla,
dagrulla, tjänstgöringskort, tjänstledighets- och permissionsrulla
eller liknande handling). Samtliga portioner utan ersättning, s. k.

iria portioner (med undantag för dagbefälsportionerna, som pläga införas
direkt i portionsjournalen), som skola utspisas vid de olika måltiderna, skola
vara upptagna å portionsbeskeden. Redan ingivna portionsbesked måste
ibland ändras. Beställning eller avbeställning hinner då endast ske per
telefon och anledningen till ändring kan vara dåligt väder, nödlandning,
hastig utryckning eller besök av främmande förband. De sammanställas
därefter å flottiljexpeditionen, avd. IV, till en s. k. portionsjournal, vilken
enligt från förbanden inhämtade uppgifter är i exakt överensstämmelse
med inlämnade portionsbesked jämte tillägg av till enskilda försålda portioner.
Då portionsjournalen föres genom intendentens försorg, åvilar kontrollen
denne. Den centrala förvaltningsmyndigheten, flygförvaltningen, har
icke verkställt någon kontroll av att portionsbeskedens uppgifter angående
antalet portioner äro i överensstämmelse med portionsjournalens.

Portionsjournalens slutsamma beträffande antalet fria och till enskilda
törsålda portioner insändes i genomskrift månatligen till flygförvaltningen.
Nämnda slutsumma återfinnes i månadssammandraget. Att portionsjournalens
och månadssammandragets uppgifter överensstämma kontrolleras månadsvis
av förrådskontrollen vid flygförvaltningens intendenturavdelning.

Av vad ovan framförts framgår således att antalet i portionsjournalen
upptagna portioner torde vara i överensstämmelse med inkomna portionsbesked.
Då dessutom månadssammandragets uppgifter kontrolleras av flygförvaltningen
och överensstämma med portionsjournalens, äro sådana differenser,
som av revisorerna anförts beträffande vissa arméförband, icke att
förutsätta för flygvapnets vidkommande.

Kontroll av att å portionsbeskeden upptagna portioner äro i överensstämmelse
med verkliga förhållandet har genom stickprovskontroll utförts vid
vissa flottiljer, därest exempelvis antalet utvägda portioner visat sig otillräckliga
eller tvärtom.

Enligt revisorernas berättelse skulle vid armén föreligga dubbelbeställningar
av portioner beträffande å sjukavdelning intagen personal. Denna
risk är eliminerad vid flygvapnet, därigenom att å sjukavdelning intagen
personal jämlikt gällande föreskrifter skall vara medräknad å respektive
divisions portionsbesked. Vid flygvapnet lämnar läkaren dagligen uppgift
å det antal portioner (eventuellt skonkostportioner), som skola utspisas vid
avdelningen. Detta för att köksföreståndaren skall veta, hur maten skall
fördelas mellan matsal och sjukavdelning.

Gästande förband avlämna antingen egna portionsbesked eller upptagas
å portionsbesked av den division, som förlägger det främmande förbandet.

Beträffande utspisning i speciella fall åt exempelvis medlemmarr i vissa
sammanslutningar, anhöriga till värnpliktiga m. fl. får detta ske först efter
flygförvaltningens medgivande. Kontroll verkställes stickprovsvis av förrådskontrollen
vid flygförvaltningens intendenturavdelning att härför fastställd
ersättning inlevereras.

Revisorerna ha bl. a. även berört skafferibehållningen. Vid flygvapnets
förband är denna i regel minimal och består i huvudsak av överblivna färdiglagade
matrester. Några otillredda magasinsvaror förekomma i regel
icke i skafferiet, enär köksföreståndarna vid flygvapnet jämväl tjänstgöra
såsom proviantuppbördsmän, varigenom de vid förefallande behov själva
kunna verkställa utvägning även på icke ordinarie utvägningstid.

Revisorerna ha i sin berättelse vidare framhållit, att det synes oegentligt,
att de besparingar, som uppstå genom att vissa portionstagare icke intaga
dagens samtliga måltider i förbandets matinrättning, skola få disponeras
under löpande budgetår för kostförbättring. Ett upphävande av dessa bestämmelser
skulle bliva till stort men för mathållningen i dess helhet. Så -

lunda skulle alla möjligheter till portionsförstärkning, extra förplägnad vid
helger o. d. elimineras, vilket, såsom reservanterna bl. a. även framhållit,
skulle uppväcka stort missnöje hos manskapet.

Vad normalportionsstaten beträffar är denna icke någon tidsenlig värdemätare
för fastställande av normalportionspriset. I den dagliga kosten
ingå nämligen många artiklar, som betinga höga och växlande inköpspriser,
exempelvis kaffe, te, cacao, charkuterivaror, frukt och grönsaker in. in.,
vilka icke ingå i normalportionsstaten. Det är därför svårt, att inom normalportionsprisets
ram tillhandahålla en omväxlande och god föda. För att
det nuvarande kosthållet med ovan uppräknade artikelslag skall kunna upprätthållas
som hittills och för att kunna bibehålla en jämn standard på
mathållningen äv det ofrånkomligt, att eventuella besparingar genom icke
utspisade delportioner även för framtiden få tillgodogöras.

Genom nuvarande redovisningssystem erhåller flygförvaltningen månatligen
uppgift om mathållningsanslagets ställning, varigenom omedelbara åtgärder
kunna vidtagas, därest onormala förskjutningar beträffande mathållningsanslaget
iakttagas.

Revisorerna ha vidare ifrågasatt, huruvida rätten för vissa befattningshavare
att utbekomma portion i fortsättningen bör bibehållas. Flygförvaltningen
hävdar, att denna rätt allt fortfarande bör bibehållas. Stora svårigheter
skulle eljest uppstå för flygvapnets personal, som ofta är bosatt långt
från tjänstgöringsplatsen, att erhålla exempelvis ett lunchmål. Anslagen tid
för lunchuppehåll medgiver icke, att personalen hinner besöka sitt ordinarie
kvarter för intagande av föda. Hänsyn måste även tagas till den kontantavlönade,
ogifta personal, exempelvis flottiljpoliser, tekniker och furirer,
som icke ha annan möjlighet att erhålla förplägnad än genom kronans försorg.
Slutligen måste även kökspersonalen ha möjlighet att kunna inköpa
portion.

Flygförvaltningen är väl medveten om, att den ersättning, som den enskilde
portionstagaren haft att erlägga för utbekommen portion, icke svarat
mot portionens faktiska värde. På grund av bestämmelserna i ämbetsskrivelsen
(finansdepartementet) den 3 juni 1949 angående ersättning för vissa
naturaförmåner åt statstjänstemän in. fl. har prishöjning emellertid icke
kunnat ske under rådande lönestopp. Då detta hävts komma nya priser för
portion åt enskilda att fastställas.

Vad beträffar kronportions medtagande till bostaden är detta ej aktuellt
för flygvapnets del, då enligt gällande föreskrift sådan portion skall intagas
inom vederbörlig matinrättning.

Då revisorerna icke verkställt någon detalj granskning av flygvapnets
redovisningshandlingar, och till buds stående tid icke lämnat flygförvaltningen
tillfälle till en genomgående granskning har ämbetsverket endast
kunnat principiellt uttala sig rörande påtalade förhållanden.

Flygförvaltningen vill slutligen framhålla att då trån och med den 1 januari
1951 gäller av Kungl. Maj :t den 15 december 1950 fastställt intendenturtjänstreglcmente
det är flygförvaltningens avsikt att omarbeta den nu
gällande intendenturtjänstinstruktionen. Härvid är det flygförvaltningens
avsikt att hl. a. söka åstadkomma enhetliga föreskrifter för kontroll av por tionsbeskeden.

I ärendets handläggning ha, förutom undertecknad souschef, deltagit Lallmer
och Edelsvärd, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst
B. JACOBSSON.

Curt ron Bonsdorff.

Försvarets civilförvaltnings

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47 § 7.

Till Konungen.

Genom beslut den 27 december 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva underdånigt utlåtande med anledning av vad
riksdagens senast församlade revisorer anfört under § 7 av sin berättelse
angående portions- och proviantredovisning inom försvaret.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Civilförvaltningen har icke medverkat till nu gällande system beträffande
portions- och proviantredovisning inom försvaret i annan mån än som följer
av ämbetsverkets uppgift att ombesörja tryckning av blanketter och att
i samband därmed verkställa viss granskning av blankettförslagen. Ur de
synpunkter, ämbetsverket därvid haft att företräda, har någon anledning
till erinran icke ansetts föreligga. Det bör erinras, att redovisningssystemet
tillkommit i samråd med statens organisationsnämnd och före sitt
ikraftträdande varit föremål för ingående försök.

Såsom revisorerna ock framhållit (s. 63) ankommer det icke på civilförvaltningen
att ägna portions- och proviantredovisningen uppmärksamhet i
samband med ämbetsverkets revisionsverksamhet. Med nuvarande organisation
och personaltillgång torde det heller icke böra ifrågakomma att ålägga
civilförvaltningen några granskningsuppgifter i detta hänseende utöver
vad som åligger ämbetsverket med avseende å fartygens räkenskaper.

Av vad revisorerna anfört måste anses framgå, att de föreskrivna redovisningshandlingarna
i olika hänseenden förts på ett bristfälligt sätt. Det
vill synas, som om anledning ur kontrollsynpunkt förelåge att verkställa en
översyn av bestämmelserna för portions- och proviantredovisningen vid försvaret.
Denna översyn torde böra omfatta såväl arbetsrutiner, blanketter
samt de redovisningstitlar, som finnas upplagda för bokföring av mathållningskostnader.
Det vore måhända befogat, att såsom revisorerna föreslagit
till behandling upptaga jämväl frågorna om normalportionsprisets beräknande,
grunderna för fastställande av förbands proviantanslag samt prissättning
vid försäljning till enskilda. I samband med denna översyn torde
även böra undersökas möjligheterna att skapa större enhetlighet försvarsgrenarna
emellan.

Enligt vad civilförvaltningen inhämtat har arméförvaltningens intendenturavdelning
för avsikt att utfärda vissa skärpta kontrollbestämmelser samt
att förbjuda det av revisorerna påtalade förhållandet, att besparingar å förband
tilldelade proviantanslag åstadkommas genom att måltid utspisas till
hemvändande permittenter (tjänstlediga) utöver för övrigt manskap tilllämpad
stat och dagordning.

Revisorerna ha till särskild behandling upptagit frågan om mathållning
för de personalkategorier, som för närvarande äga rätt att mot ersättning
utbekomma kronportion, och därvid framhållit, att med nuvarande ordning
icke läte sig göra att mera exakt beräkna det antal portioner, som för varje
måltid skall tillhandahållas denna grupp portionstagare. Inom de olika försvarsgrenarna
gällande bestämmelser angående försäljning av portion till
enskilda ha tillkommit i samråd med civilförvaltningen. Dessutom har statens
sakrevision ägnat denna fråga ingående uppmärksamhet. Bestämmelserna
ha fastställts först sedan de försöksvis tillämpats under avsevärd tid.
Försäljningen har genomgående ordnats på så sätt, att matkuponger utlämnas
till kontoristen (kassören) å vederbörande kassaavdelning eller till

särskilt ombud och redovisas såsom ingående i vederbörandes stående förskott.
Betalning skall alltid erläggas kontant och uppgift om sålda portioner
lämnas dagligen till förbandets intendenturexpedition. I samband med tillkomsten
av dessa föreskrifter dryftades frågan beträffande förliandsuppgifter
angående den utsträckning, i vilken ifrågavarande portionstagare
för varje måltid ämnade begagna möjligheten att intaga måltid i kronans
matinrättning. I dessa överläggningar deltogo även representanter för statens
sakrevision. Man kom därvid till den uppfattningen, att det vore förenat
med betydande praktiska svårigheter att föreskriva dylika förhandsuppgifter.
Föreskrifter om förhandsuppgifter lämnades heller icke. Antalet
portionstagare av här ifrågavarande slag ansågs kunna beräknas med
utgångspunkt från en erfarenhetsmässig uppskattning. Såvitt civilförvaltningen
har sig bekant, ha från förbandens sida icke försports några svårigheter
i detta hänseende.

Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke förhandsuppgifter dagligen borde
lämnas till indententurexpeditionen. Enligt civilförvaltningens mening är
en dylik anordning icke att förorda, enär det måste förutsättas bli mycket
besvärande för såväl intendenturexpeditionen som de enskilda portionstasarna.

Icke heller anser sig civilförvaltningen kunna biträda tanken på att matkupongerna
skulle försäljas — åtminstone vad beträffar vederbörande förbands
egen personal — i form av särskilda häften, gällande samtliga eller
vissa måltider under viss vecka eller månad. Ett genomförande härav skulle
enligt civilförvaltningens mening göra rätten att mot ersättning utbekomma
kronportion illusorisk för många befattningshavare.

Revisorerna ha föreslagit, att rätten för enskilda portionstagare vid armén
att medföra utbekommen kronportion till familjebostad skulle borttagas,
enär ifrågavarande förmån knappast hade något sakligt berättigande
och dessutom kunde begagnas på icke avsett sätt. Med hänsyn till vad revisorerna
anfört anser civilförvaltningen — med erinran tillika att denna förmån
numera finnes endast vid armén — att fragan om dess bibehållande
bör tagas under omprövning.

Revisorerna ifrågasätta, huruvida förmånen att mot ersättning utbekomma
kronportion över huvud taget skall bibehållas, och framhålla i samband
därmed, att denna förmån framstår som en speciell avlöningsförmån, till
vilken någon motsvarighet i allmänhet icke finnes på andra håll inom statsförvaltningen.

Med anledning därav vill civilförvaltningen framhålla följande.

Enligt bestämmelser i vederbörliga förvaltningsreglementen ha officerare
och underofficerare med vederlikar sedan gammalt åtnjutit rätt att från
kronans matinrättningar, förråd och dylika anstalter mot ersättning utbekomma
tillagad portion samt proviant-, beklädnads- och utrustningsartiklar
ävensom att vid kronans verkstäder låta tillverka och reparera uniformspersedlar
och övrig tjänsteutrustning.

1918 års militäravlöningssakkunniga upptogo i sitt förslag den 10 tebruari
1921 rörande lönereglering för arméns och marinens personal ett stadgande
om rätt för beställningshavarc alt åtnjuta nämnda förmåner enligt de bestämmelser,
som meddelades av Kungl. Maj :t. Detta stadgande inflöt i 22 fj
av 1921 års provisoriska officersavlöningsreglemente och överfördes i oförändrat
skick till 22 § av 1927 års officersavlöningsreglemente. Med nämnda
stadgande bör jämföras det i 4 kap. 1 § tilläggsbestämmelserna den 22 juni
1928 (nr 260) till officersavlöningsreglementet in. fl. reglementen intagna
stadgandet, enligt vilket i fråga om rätt för beställningshavarc att mot ersättning
uttaga portion in. in. skulle gälla vad därom i vederbörliga förvaltningsreglementen
särskilt stadgades.

1930 års militäravlöningssakkunniga frainhöllo i sitl förslag till militärt
avlöningsreglemente (SOU 1930:36) i fråga om rätten att inköpa tillagad
portion, att ett borttagande av denna rätt skulle medföra, att portion under
fältmässiga övningar måste kostnadsfritt tillhandahållas officerare och underofficerare,
enär något annat sätt att under sådan tjänstgöring ordna deras
mathållning icke kunde komma i fråga. De sakkunniga erinrade vidare om
att ifrågavarande förmån delvis hade mycket gammal hävd och icke tidigare
satts i samband med lönesystemets utveckling. Motsvarande rättighet för
•mdia statstjänstemän, exempelvis fri telefon och fria resor, räknades icke
såsom avlöningsförmån, oaktat värdet av desamma kunde siffermässigt beräknas.
De sakkunniga funne det därför mest rättvist, att enahanda betraktels®lt,
tillämpades i fråga om militärpersonalens rätt till portion m. m.

1936 ars lönekommitté lämnade i sitt betänkande den 23 december 1938
med förslag till militärt avlöningsreglemente (SOU 1938:55) eu ingående
redogörelse för här ifrågavarande spörsmål. Lönekommittén framhöll därvid
att kommittén bibragts den uppfattningen, att förmånen av tillagad portion
mot ersättning icke kunde anses representera någon mera avsevärd ekonoin,
lsk,„ r,. for personalen vid försvarsväsendet. Anledning syntes därför
icke föreligga att betrakta denna förmån ur synpunkten av något samband
med en lonebestammng för den militära personalen. Av förarbetena till 1921
ars lönereglering framkomme intet, som gåve anledning antaga, att inrecistrerande
i avJöningsregJementet av ifrågavarande sedan gammalt gällande
rättighet i nagon man utövat inflytande på löneavvägningen. Enligt lönekommitten
borde eu eventuell möjlighet att uttaga portion icke, lika litet
Sfma dVKl T''fa a«ärsverk förekommande s. k. förmånerna av mindre
varde (fn tdefon vid telegrafverket, fria resor vid statens järnvägar, fri
elektrisk belysning vid statens vattenfallsverk), betraktas såsom avlöningslorman.
Ur denna synpunkt funnes icke för staten någon anledning att
rätnt°inde f gai e 1 avlöningsreglementet garantera personalen en bestående

SBÄÄ*" "ä,''om medde,as« *» JSTÄ.

Beträffande utlämnande av portion in natura framhöll lönekommittén att
under faltmassiga övningar liksom i vissa andra fall, då på grund av förläggnings-
och tjänstgöringsförhållanden svårigheter förelåge att på annat
satt ordna personalens mathållning, en dylik naturaprestation vore hetingad
av ett bestämt tjansteintresse, vadan någon inskränkning i rekvisitionsratten
för dylika fall icke rimligen kunde komma i fråga. Under vana^porfSfinngs-
och forlaggningsförhåHanden kunde ett tillhandahållande
av poition in natura åt officerare och underofficerare med vederlikar icke
pa samma satt motiveras ur tjanstintressets synpunkt, men å andra sidan
. °^ nämnvärd olägenhet for statens vidkommande näppeligen förenad med
n sådan naturaprestation, under förutsättning likväl att effektiv kontroll
utövades sa att missbruk förebyggdes

. 1 PirnPv°uti0''^n 1939:245’ vari lönekommitténs berörda betänkande unn

instVn na i‘Qd S’ f?redragande departementschefen, att han kunde

nstamma i de synpunkter, åt vilken lönekommittén givit uttrvck vid bo
handlingen av förevaran^ , i?.. uiirjcK \id be -

ive

i i,. i — ’ ^ i^iicivuiiiniuien givit

ersättning uifå tilLgTpirJion återfinnas för’arméns”del \T^Tt T
underhåll sreglementet den 21 april 1950 (TI \ s 391 f ~~reglementet för marinen, pa^r''''ÄdaS de^dT eSgJ~~

9;!

Kungl. Maj :ts brev den 21 juni 1946 (TSA s. 121) samt för flygvapnets del i
18 § intendenturtjänstregleinentet den 15 december 1950.

De sålunda meddelade bestämmelserna hava, frånsett vissa redaktionella
justeringar, tillkommit efter därom av arméförvaltningens intendenturavdelning,
marinförvaltningen och flygförvaltningen gjord framställning. I sill
häröver avgivna utlåtande den 18 januari 1946 erinrade civilförvaltningen
om ett av ämbetsverket tidigare framlagt förslag om utbekommande av krigsportion,
mot vilket förslag försvarsväsendets lönenämnd framställt vissa
erinringar. Härom anförde civilförvaltningen bland annat följande:

Med hänsyn till att den av lönenämnden intagna ståndpunkten i förevarande
fråga så väsentligt avveke från den av förvaltningsmyndigheterna inom
lörsvarsväsendet hävdade, hade civilförvaltningen ansett det för frågans bedömande
vara av vikt att få densamma belyst jämväl ur berörda personalgruppers
synpunkter. För sådant ändamål har civilförvaltningen berett
vederbörliga personalorganisationer tillfälle att taga del av handlingarna i
ärendet.

I anledning härav hade Svenska officers- och underofficersförbunden,
Försvarsväsendets underbefälsförbund, Försvarets civila personals förbund,
Försvarets civila tjänstemannaförbund och Civilmilitära tjänstemannaföreningen
i gemensam skrivelse helt anslutit sig till förslaget och tillika förordat,
att jämväl kontrakts- och arvodesanställd civil personal skulle komma
i åtnjutande av omhandlade förmån.

Förbunden hade bland annat framhållit, att den restriktiva uppfattning,
för vilken krisrevisionen och försvarsväsendets lönenämnd givit uttryck
— nämligen att rätten att mot kontant ersättning utbekomma portion borde
förbehållas sådana personalkategorier, vilka på grund av geografiska förhållanden
eller andra särskilda omständigheter icke utan betydande svårigheter
kunde erhålla förplägnad annorledes än vid närmaste matinrättning —
enligt förbundens mening vore obillig. Rätten att mot kontant ersättning
utfå portion finge icke uppfattas såsom en löneförmån utan borde snarare
betecknas såsom »en åtgärd av allmänt socialvårdande karaktär». Beredande
av möjlighet för anställd personal att genom arbetsgivare och för rimlig
kostnad erhålla måltid finge i och för sig icke anses såsom någon särföreteelse.
Inom de flesta större privata företag vore nämligen utspisningsfrågan
löst på ett ur personalsynpunkt tillfredsställande sätt. Till dessa
företag anslutna restaurant- och serveringsrörelser bedreves i görligaste
mån affärsmässigt, men det oaktat torde företagen få vidkännas betydande
anläggnings-, drift- och underhållskostnader. Vid lörsvarsväsendet funnes
redan tillgång till matsalar och kök av sådan kapacitet, att några merkostnader
icke behövde uppstå, därest rätten att utfå portion erhölle föreslagen
räckvidd. Vid ämbetsverk — även militära — och andra centrala statliga institutioner
sökte man numera bereda personalen denna möjlighet. Den strävan,
som härvidlag konnne till uttryck, vore icke dikterad av geografiska skäl
utan utgjorde en länk i kedjan att skapa ökad trivsel på arbetsplatsen och
därmed knyta personalen fastare till företaget. Enligt lagen om arbetarskydd
vore arbetsgivaren skyldig bereda möjlighet för de anställda alt uppvärma
och intaga medhavda måltider i därför lämplig lokal. I nämnda lag talades
icke om att såsom förutsättning för denna skyldighet betydande svårigheter
alt intaga måltiderna på annat håll skulle föreligga.

Civilförvaltningen, som icke funne anledning frångå sin i skrivelsen den
22 december 1944 uttalade uppfattning, ansåg de av personalförbunden anförda
synpunkterna än mer bestyrka densamma.

Civilförvaltningen tillstyrkte att bestämmelser utfärdades i enlighet med

94

törsvarsgrensförvaltningarnas förslag med däri av personalförbunden gjort
liHägg.

Civilförvaltningen vidhåller den uppfattning, varåt ämbetsverket sålunda
givit uttryck. Såsom ovan framhållits, har ämbetsverket intet att erinra mot
att beräkningsgrunderna för bestämmandet av portionspriset vid försäljning
till enskilda underkastas omprövning.

Civilförvaltningen vill slutligen framhålla, att ett upphävande av rätten att
mot ersättning utbekomma portion skulle innebära en åtgärd, som ginge i
rakt motsatt riktning mot den utveckling på detta område, som har ägt rum
vid såväl statliga som privata företag. Numera vidtagas i stor utsträckning
anordningar för att bereda de anställda möjlighet att till rimligt pris intaga
åtminstone lunch på arbetsplatsen, varvid lokaler, belysning m. in. tillhandahållas
utan ersättning.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit förutom undertecknade
Lundberg och Wallén, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Ström
och t. f. byråchefen Rosén.

Stockholm den 10 januari 1951.

B. WALLÉN.

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG.

Arvid Hane.

Fortifikationsförvaltningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 67, § 8.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år
1950 församlade revisorer under § 8 i sin berättelse anfört i fråga om Järvafältets
jordbruk. Förvaltningen, som i ärendet infordrat yttrande av militärbefälhavaren
för IV. militärområdet, får med överlämnande av handlingarna
i ärendet anföra följande.

Revisorerna ha i sitt uttalande framhållit bland annat, att det vore angeläget,
att en plan fastställdes för den framtida rationaliseringen av jordbruken
på Järvafältet ävensom att hänsynen till arrendatorerna krävde, att
arrendeförhållandena icke bringades att upphöra med allt för kort varsel.
Ämbetsverket, som helt delar de av revisorerna sålunda framförda synpunkterna,
vill framhålla, att såväl ämbetsverket som tidigare arméns fortifikationsförvaltning
under de senare åren vidtagit åtgärder för att få till stånd
en sådan planläggning av den framtida dispositionen av Järvafältet, som
utgör en nödvändig förutsättning för åstadkommande av stabilare ärendeförhållanden
beträffande jordbruksgårdarna å fältet. Förvaltningen anser
sig här böra lämna en sammanfattande redogörelse för dessa åtgärder. I
samband med utflyttningen till Järvafältet av såväl Svea livgarde som Svea
artilleriregemente, varigenom fältet beräknades komma att av försvaret
disponeras på ett annat, mera intensifierat sätt än tidigare, aktualiserades
behovet av en utredning rörande Järvafältets användning. I samband med
denna utredning skulle uppgöras plan för disposition av byggnadsbeståndet

95

å fältet och sanering av detsamma, för fördelning av marken på lämpliga
brukningsenheter, för möjliggörande av ett rationellt utnyttjande av fältet
samt för fältets iståndsättande och underhåll, vilket sistnämnda sedan en
längre tid tillbaka på grund av medelsbrist eftersatts. För utredningens
verkställande tillsattes år 1946 på föranstaltande av arméns fortifikationsförvaltning
den s. k. 1946 års Järvafältskommitté. Kommittén avgav den 12
april 1947 förslag till Järvafältets rationella utnyttjande och därvarande
byggnadsbestånds sanering in. in. Vid granskningen av det upprättade förslaget
fann arméns fortifikationsförvaltning det emellertid ur olika synpunkter
vara synnerligen tveksamt, hur man på lämpligaste sätt borde
disponera kronans fastigheter på Järvafältet. Framför allt syntes frågan om
kronan borde vidtaga en omdisposition av arrendeupplåtelserna och nedlägga
betydande belopp på byggnadsbeståndets upprustning icke ha blivit
tillräckligt belyst ur olika synpunkter genom den verkställda utredningen.
För ett slutligt bedömande av samtliga med frågan om Järvafältets rationella
utnyttjande in. in. sammanhängande spörsmål syntes det arméns fortifikationsförvaltning
vara erforderligt, att dessa frågor granskades ur vidsträcktare
synpunkter än vad som skett, dock med hänsyn tagen i första
hand till försvarets behov av att i alltmer ökad omfattning för militära övningar
ha största möjliga tillgång till såväl mark som förläggningslokaler
inom fältet. Vid den av kommittén verkställda utredningen syntes de intillliggande
samhällenas behov av utvidgning och möjligheten att eventuellt
kunna, utan större militära olägenheter, förvärva vissa perifera delar av
fältet, icke alls hava beaktats. Ämbetsverket fann en prövning ur jämväl
social och kommunal synpunkt av hela frågan om Järvafältets framtida utnyttjande
lämpligast böra anförtros och snarast möjligt verkställas av en
av representanter för vederbörande intressenter sammansatt kommitté. Förvaltningen
hemställde därför i skrivelse till Kungl. Maj :t den 5 juli 1947,
att Kungl. Maj:t — för möjliggörande av ett allsidigt bedömande av frågan
om den framtida dispositionen av Järvafältet — måtte uppdraga åt för ändamålet
lämpliga personer att med hänsyn tagen till sociala och kommunala
intressen verkställa en överarbetning av 1946 års Järvafältskommittés förslag.

Någon åtgärd i denna riktning har dock — såvitt fortifikationsförvaltningen
har sig bekant — ännu icke vidtagits.

I avvaktan på resultatet av den gjorda framställningen föranstaltade arméns
fortifikationsförvaltning emellertid om förlängning av de berörda jordbruksarrendena
på Järvafältet från den 14 mars 1948 på ett år i taget högst
intill den 14 mars 1951 på i huvudsak förut gällande villkor. Med hänsyn
till penningvärdets fall höjdes dock i samband härmed de utgående arrendeavgifterna
med i runt tal 25 %.

Då det sedermera visade sig, att en slutgiltig granskning av 1946 års Järvafältskommittés
förslag icke kunde påräknas i tid för att möjliggöra ett
genomförande från och med den 14 mars 1951 av den tilltänkta och alltmera
påkallade omregleringen av arrendeförhållandena på Järvafältet, uppdrog
fortifikationsförvaltningen i april 1950 åt tre utredningsmän att verkställa
arrendeuppskattning och uppgöra förslag till nya arrendevillkor, avsedda
att tills vidare i någon mån tillgodose kronans intressen i avvaktan
på föreslagen rationalisering av arrendeförhållandena. Utredningsmännens
yttrande och förslag avgavs den 18 september 1950 och avsåg att successivt
under åren 1951 —1958 genomföra vissa revideringar av hittills gällande
arrendevillkor och i samband därmed även verkställa vissa ur rationaliseringssynpunkt
ofrånkomliga sammanslagningar av arrendeenheter, vilka
funnits kunna genomföras även med hänsyn tagen till de hittillsvarande

96

arrendatorernas intressen. Den i första etappen från den 14 mars 1951 planerade
revideringen av^ gällande arrendekontrakt avsåg icke att medföra
tvångsförflyttning av någon arrendator, som själv brukade den av honom
arrenderade marken.

Fortifikationsförvaltningen, som fann erforderligt att inhämta militärbefälhavarens
för IV. militärområdet yttrande över utredningsmännens förslag,
har emellertid först denna dag erhållit det begärda yttrandet. Med hänsyn
till den långt framskridna tiden har ämbetsverket för avsikt att giva
militärbefälhavaren uppdrag att — oaktat behovet av reglerande åtgärder
beträffande arrendeförhållandena på Järvafältet är synnerligen stort — upptaga
förhandlingar med respektive arrendatorer om förlängning av de nuvarande
jordbruksarrendena inom fältet under ytterligare ett år. Beträffande
de generella villkoren för en dylik förlängning avser ämbetsverket
att överlägga med ombud för Järvafältets arrendatorer.

Riksdagens revisorer ha i sitt uttalande i ärendet framhållit, att frågan
om det framtida ordnandet av jordbruksförhållandena på Järvafältet på senare
år aktualiserats främst med hänsyn till att byggnadsbeståndet på jordbruksgårdarna
flerstädes befunne sig i mycket bristfälligt skick, och understrukit
vikten av att underhållsskyldigheten ägnades en verksammare tillsyn.
Forftifikationsförvaltningen får i anledning härav erinra, att ämbetsverket
i den män så varit möjligt med hänsyn till att frågan om den framtida
dispositionen alltjämt varit svävande, tagit åtskilliga initiativ för åstadkommande
av en sanering av byggnadsbeståndet. Under de senare budgetåren
har ämbetsverket sålunda begärt och även erhållit medel för iståndsättning
av jordbruksbyggnader å fältet. Vidkommande frågan om tillsynen av
underhållsskyldigheten kan framhållas, att kronans intressen gentemot vederbörande
arrendatorer tidigare, när lokalmyndigheten ensam företrätt
kronan vid laga av- och tillträdessyner, måhända icke blivit beaktade på
sådant sätt, att tillräckligt underlag erhållits för ett fullständigt utkrävande
av den arrendatorerna åliggande underhållsskyldigheten. Sedan fortifikationsförvaltningen
vid omorganisationen år 1948 erhållit biträde av en agronom
anställd a deltid, har emellertid ämbetsverket i cirkulärskrivelse den
12 november 1949 meddelat, att denne komme att såsom kronans ombud
deltaga i större syneförrättningar å arrendegårdarna å övnings- och skjutfälten.
Vidare må nämnas, att den vid ämbetsverket (tidigare" arméns fortifikationsförvaltning)
anställde domänofficeren genom ofta återkommande
inspektioner av Järvafältet och dess byggnadsbestånd sökt på bästa sätt
utöva kontroll av arrendatorernas sätt "att omhänderha underhållet.

Med avseende å riksdagens revisorers uttalande beträffande de vid 1950
års arrendeuppskattning föreslagna sammanslagningarna av vissa arrendeenheter
får förvaltningen — under hänvisning till vad därutinnan närmare
anförts i miltärbefälhavarens yttrande i förevarande ärende — framhålla,
att dessa sammanslagningar dels synas vara påkallade av militära skäl, dels
ock föreslagits för att tills vidare undvika alltför stora investeringar i jordbruksbyggnader.
Frågan om dessa omregleringar av nuvarande arrendeförhållanden,
till vilken ämbetsverket ännu icke tagit ståndpunkt, kommer att
inom den närmaste tiden göras till föremål för ytterligare överväganden.

Stockholm den 13 januari 1951.

Underdånigst
KJ. MAGNELL.

T. f. Chef för fortifikationsförvaltningen.

G. NORDBERG.

Bengt Kihlström.

97

IV. Militärområdet. Bilaga 1.

Till kungl. fortifikationsförvaltningen.

Med anledning av ämbetsverkets remiss den 23 december 1950 angående
riksdagens revisorers berättelse rörande Järvafältets jordbruk, får jag äran
härmed anföra följande.

Järvafältet är ett militärt övningsområde. Det är såsom sådant av vital
betydelse för utbildningsarbetet inom IV. militärområdet. Därför böra jordbruksförhållandena
underordna sig kraven på övningsfältets effektiva utnyttjande
i nämnda hänseende. Jordbruket måste så avvägas, att det kommer
att tjäna försvarsväsendets intressen. Sålunda är det önskvärt att i
största möjliga utsträckning förlägga arrendegårdarnas bostads- och ekonomibyggnader
till övningsfältets utkanter. Det är emellertid också av vikt,
att marken skötes samt att tillsynen över och brukningen av övningsfältet
med dess skogar och anläggningar underlättas. Marken bör såvitt möjligt
utarrenderas till personer som kunna påräknas med intresse taga del i och
underlätta arbetet å fältet och dess bevakning. Flera arrendatorer hava
också visat god vilja att tillvarataga Kronans intressen. Andra arrendatorer
däremot synas icke tillräckligt beakta de säregna förhållanden, som
äro förknippade med en på ett militärt övningsområde belägen arrendegård.

De sammanslagningar av arrendegårdar m. m., som föreslagits, äro betingade
dels av kravet på markens utnyttjande för övningar på annat sätt
än tidigare skett (på grund av nytillkomna stridsmedel m. m.) och dels av
nödvändigheten att nedpruta de för byggnadsbeståndets sanering erforderliga
investeringarna till lägsta möjliga.

Järvafältet måste, såvitt nu kan bedömas för många år framåt, utnyttjas
icke blott såsom skarpskjutningsområde för eldhandvapen, ksp och artilleri
samt handexercisfält utan även för samövningar i större förband. Såsom
exempel må anföras att stridsvagnarnas uppträdande fordrar tillgång
till sådan mark, att vagnarnas rörelsefrihet icke inskränkes av hänsyn till
markskador. Utvecklingen kan komma att fordra att exempelvis Akallaoch
Hästaområdena måste tagas i anspråk i sådan omfattning, att dessa områden
icke längre lämpa sig för fortsatt självständigt jordbruk, enär den
jordbruksareal, som skulle komma att stå till buds, bleve allt för liten eller
allt för sönderkörd. Därför synas några saneringsåtgärder på byggnaderna
i större omfattning icke böra där vidtagas.

Det bör framhållas att enligt § 37 i 1938 års intill den 14/3 1951 prolongerade
arrendekontrakt är bestämt, att om vid arrendeperiodens utgång
arrendegården i sin helhet eller till någon del ej vidare bör utarrenderas
eller det skulle befinnas lämpligt, att arrendegården eller del därav sammanlägges
med annan gård för gemensam arrendeupplåtelse, äger arrendatorn
icke för honom eljest tillkommande optionsrätt av Kronan fordra
eller erhålla någon ersättning. Meningen är givetvis icke att gå brådstörtat
till väga, utan arrendatorn bör, om han icke längre kan få arrendera gården,
erhålla kontraktet förlängt på ett eller två år, så att han medhinner
skaffa sig annan arrendegård eller ordna på annat sätt för sig.

Riksdagens revisorer hava särskilt omnämnt vissa arrendegårdar. Det
bör framhållas, att några större förändringar icke avses omedelbart äga rum
(se arrendeuppskattningskommitténs yttrande och förslag s. 4—9). I detta
hänseende hänvisas även till bilaga av domänofficeren vid IV. militärbcfälsstaben
uppgjorda VPM.

Arrendatorernas farhågor äro överdrivna. Den 14/3 1951 torde icke nå 1—517100.

Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. II.

98

gon arrendator, som själv brukar den av honom arrenderade jorden, riskera
att behöva flytta, om han icke själv uppsagt sitt kontrakt såsom t. ex.
arrendatorn av Säby trädgård. För övrigt måste vissa kontrakt under alla
förhållanden förlängas, på grund av att erforderliga syner kräva flera år.

Det torde vara ofrånkomligt — såsom även arrendeuppskattningskommittén
framhållit — att den redan i vederbörlig ordning anbefallda och påbörjade
saneringen av byggnadsbeståndet vid Järvafältet måste fortsättas.

Ett samråd med lantbruksnämnden i länet synes — hur värdefullt ett
sådant eljest kan vara -— i detta fall vara av mindre betydelse, enär Järvafältet
icke är ett jordbruksområde av vanlig karaktär utan framför allt ett
militärt övningsområde.

Det bör slutligen påpekas, att alla de städer och samhällen, som omsluta
Järvatältets sydöstra del, göra ständiga framställningar om förvärv av
markområden från fältet, framställningar, som i det långa loppet på ett
eller annat sätt nödvändigtvis synas böra beaktas.

Denna fråga har av chefen för försvarsdepartementet upptagits till behandling
men något principiellt beslut i frågan har icke fattats. Innan detta
skett synes den största varsamhet i alla slag av penninginvesteringar i
jordbruket inom fältets sydöstra del böra iakttagas, och sålunda inga större
ombyggnader eller reparationer på denna del av fältet verkställas. *

Detta bör emellertid icke hindra en viss sammanslagning av befintliga
brukningsdelar, där detta kan ske på basis av det befintliga bostadsbeståndet
och där icke arrendators hävdvunna eller skäliga rättigheter kränkas.

Stockholm den 10 januari 1951.

G. Dyrssen.

Militärbefälhavare.

E. Lidström.

IV. Militärområdet.

Bilaga 2.

VPM

med anledning av riksdagens revisorers berättelse rörande Järvafältets

jordbruk.

Av 1950 års arrendeuppskattningskommittés yttrande och förslag s. 4—9
— varvid särskilt s. 4 och 6 torde observeras — framgår, att några större
förändringar icke avses omedelbart äga rum.

De sammanslagningar, som föreslås nu skola ske, äro helt naturliga och
av kommittén motiverade.

Byggnadsbeståndet vid arrendegårdarna är i många fall otidsenligt och
i behov av sanering. Detta framgår av de äskanden, som successivt gjorts
i förslag till stater för Järvafältet.

Beträffande Rinkeby synes arrendeuppskattningskommitténs förslag vara
det enda möjliga med hänsyn till vid arrendegården rådande förhållanden.

Då arrendatorn Thure Lindqvist avlidit gjorde stärbhuset 1942 framställning
om att arrendeavtalet skulle överlåtas på nuvarande vägdirektören i
Kristianstad Waldemar Lindqvist, distriktsveterinären i Jokkmokk Sixten
Lindqvist och fröken Elsa Lindqvist i Rinkeby. Detta bifölls, och kom fröken
Lindqvist att jämte modern kvarstanna på gården.

99

Strax sedan det arrendekontrakt, som utgick den 14/3 1948, blivit prolongerat
intill den 14/3 1951, anhöllo syskonen Lindqvist att få i sin tur
utarrendera gården till underarrendator. Då det för ett dylikt arrangemang
skulle hava fordrats bostäder för icke blott fröken Lindqvist med moder
utan även för underarrendatorn och dennes lantarbetare (arrendatorn hade
nämligen uthyrt de bostäder, som funnos vid gården, utom den bostad i
vilken fru och fröken Lindqvist bodde) kunde ansökan icke beviljas på annat
sätt, än att stärbhuset erhölle medgivande att för gårdens skötsel anlita
och upplåta jorden till »någon eller några av Järvafältets arrendatorer, vars
arrendeområden gränsar intill Rinkeby och icke själva behöver bo på gården».
Med stöd av nyssnämnda medgivande träffade stärbhuset avtal med arrendatorerna
av Eggeby och Spånga by att den förre skulle bruka ca 21,5 och
den senare 60,5 hektar av Rinkeby. Åtgärden godkändes.

Byggnadsbeståndet vid Rinkeby är sådant att skulle denna gård utarrenderas
såsom självständigt jordbruk komme hälsovårdsmyndigheterna med
största sannolikhet att fordra nybyggnader icke blott av ekonomibyggnader
utan även av lantarbetarbostäder.

Att bruka Rinkeby utan tidsenliga ekonomibyggnader och bostäder är
icke gärna möjligt. Det ur ekonomisk synpunkt billigaste är att uppfora en
ekonomibyggnad vid Spånga by även ur den synpunkten att där finnes ararbetarbostäder
under det att ett iordningställande av vid Rinkeby befintliga
dylika bostadshus skulle — om de över huvud taget gå att iordningsställa
— fordra ytterligare investeringar av ganska stor omfattning.

Genom det gjorda förslaget kan fröken Lindqvist med moder beredas tillfälle
att tills vidare få hyra den bostad de nu inneha. Därefter bör bostaden
tagas i anspråk såsom personalbostad för A 1 räkning.

Angående Berggården, Stora Ursvik, Stora och Lilla Tensta har tanken
här varit, att för tids vinnande och ytterligare utredning skulle dessa gårdar
kunna ingå i de syner, som föreslagits skola hållas 1952 och 1953.
Därigenom skulle dessa gårdars nuvarande kontrakt kunna prolongeras ett
respektive två år.

För ekonomibyggnad och lantarbetarbostad vid Berggården gäller samma
som ovan sagts om motsvarande vid Rinkeby. Arrendatorbostaden är
bra och bör komma väl till pass såsom bostad för personal vid A 1; se
arrendeuppskattningskommitténs förslag s. 5.

Arrendatorn av Stora Ursvik — systerson till avlidne Hjalmar Ljungqvist
och enda stärbhusdelägaren — bor icke å gården. Han har meddelat,
att — även om han vill behålla gården — önskar han icke hava nuvarande
arrendatorn av Berggården såsom underarrendator. Bostadshusets läge
lämpar sig såsom bostäder för A 1 personal.

Byggnadsbeståndet vid Stora Tensta kommer, om denna gård skall bibehållas
såsom självständigt jordbruk, att fordra en dyrbar sanering. Detsamma
gäller om Hjulsta, vars arrendator vid besök hos honom den 27/9 1950,
varvid riksdagsman Bror Nilsson och sekreterare Richard Munthe voro närvarande,
meddelade, att han på grund av ålder var betänkt på att upphöra
med arrendet. Sedermera har arrendatorn till militärbefälhavaren framkastat
förslaget om att sonen möjligen skulle taga arrendet av Hjulsta. Angående
Stora Tensta kan ihågkommas, att vintern 1942/43 ville dåvarande
arrendatorn ,1. A. Wallin upphöra med arrendet, men samtidigt -ville han
kvarbo på gården. Detta kunde svårligen ordnas, varför han behöll arrendet.
Sedan ,1. A. Wallin avlidit erbjöds gården på arrende till ende sonen, men
ville denne icke arrendera gården. Änkan fru Lilly Wallin övertog då arrende!.

100

De 2 ,39 hektar av nuvarande Husby, som av arrendeuppskattningskommittén
föreslagits skola överföras till Eggeby, tillhörde Eggeby före 1938 och
utgör del av Eggeby 1\ De erfordras för Eggeby för att arrendatorn därav
utan besvärlig omväg skall kunna bruka till den sammanslagna gården
Eggeby-Granholmen hörande områden. Arrendatorn är redan sedan tidigare
innehavare av kontrakt å de båda gårdarna.

Beträffande Hjulsta, Breda, Mulltorp och Bodaäng synes något utöver
vad arrendeuppskattningskommittén nämnt i sitt förslag s. 5 icke vara att
anföra.

Stockholm den 9 januari 1951.

Gunnar Lundmark.

Domänofficer.

Stockholms läns
och stads lantbruksnämnds

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 67, § 8.

Till kungl. försvarsdepartement et.

Underdånigt utlåtande.

Med återställande av remissakten får lantbruksnämnden anföra, att nämnden
i allt väsentligt anser sig kunna dela statsrevisorernas uppfattning i
ärendet. I avvaktan på att en efter samråd med lantbruksnämnden upprättad
plan fastställes för den framtida rationaliseringen av jordbruken å Järvafältet
föreslås, att arrendekontrakten förlängas.

I ärendets behandling hava förutom undertecknade deltagit herrar Boman,
Eriksson, Merlén, Augustinsson och Wizén.

Stockholm den 26 januari 1951.

Underdånigst
KARL LEVINSON.

TAGE SKÖLD.

Riksdagens revisorers uttalande under § 9 har av socialdepartementet ej
utsänts på remiss.

Arbetsmarknadsstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 77, § 10.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt arbetsmarknadsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört angående med bidrag av statsmedel utförda vattenförsörjningsoch
avloppsanläggningar i Sköns, Alnö och Timrå kommuner. Med remissaktens
återställande får styrelsen anföra följande.

Någon kontroll av efterlevnaden av de villkor, som i kontrakt mellan vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande kommun föreskrivits i sam -

101

band med de av Kungl. Maj :t den 30 december 1938 beslutade beredskapsarbetena
avseende en första utbyggnad av planerade vatten- och avloppsanläggningar
för Sköns och Alnö kommuner, har icke åvilat arbetsmarknadsstyrelsen
eller dess föregångare, varför styrelsen ej finner anledning att
yttra sig i denna fråga.

I fråga om de ledningsarbeten, till vilka arbetsmarknadskommissionen —
som jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande från och med den 1 juli 1940
handlade och avgjorde ansökningar om utförande av beredskapsarbeten —
genom beslut den 23 mars 1944 beviljade Timrå kommun statsbidrag, har
kommissionen eller dess efterträdare ej heller ansett sig böra tillse, att de
särskilda bestämmelser angående drift och underhåll in. m., som kommissionen
förbundit med statsbidraget, följas, då enligt samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sådan tillsyn utövas genom dess försorg. Samma är
förhållandet med övriga av arbetsmarknadskommissionen eller arbetsmarknadsstyrelsen
med statsbidrag beslutade vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar
inom såväl Timrå som Skön och Alnö.

Vidkommande statsbidragsvillkoren för dylika av arbetsmarknadskommissionen
eller dess efterträdare beslutade anläggningar har i samband med
beslut, fattade efter tillkomsten av kungl. kungörelsen den 17 november
1944 angånde statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp,
bestämts bland annat, att bidragstagaren hade att ställa sig till efterrättelse
föreskrifterna i gällande kungörelse angående statsbidrag till dylika anläggningar
eller vad med stöd av densamma föreskrivits eller kunde komma att
föreskrivas, bland annat beträffande avsättning till förnyelsefond m. m. Vad
beträffar sådana företag, till vilka arbetsmarknadskommissionen beviljat
statsbidrag före ikraftträdandet av nämnda kungörelse, föreskrev kommissionen,
att vederbörande bidragstagare skulle ställa sig till efterrättelse de
villkor, som framdeles kunde bliva stadgade för statsbidrag till vatten- och
avloppsledningar. Sålunda föreligger i varje fall skyldighet för bidragstagare
att göra avsättningar till förnyelsefond.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit undertecknad Vahlberg,
generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen Curtman, ledamöterna
Västberg, Adamsson, Saemund och Johansson samt ersättaren Ekendahl.
Ärendet har föredragits av byråchefen Rudhagen.

Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst
GUST. VAHLBERG.

B. RUDHAGEN.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 77. § 10.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört angående med bidrag av statsmedel utförda vattenförsörjnings-
och avloppsanläggningar i Sköns, Alnö och Timrå kommuner och i

102

samband därmed omnämnt beträffande ifrågasatt broförbindelse mellan
Alnön och fastlandet. Till åtlydnad härav får styrelsen anföra följande.

Sedan Kungl. Maj :t genom särskilda beslut den 30 december 1938 beviljat
statsbidrag till en första utbyggnad av planerade vatten- och avloppsanläggningar
för Sköns, Alnö och Timrå kommuner, översände väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 24 januari 1939 — efter samråd under hand med
vederbörande föredragande i socialdepartementet — till kommunerna förslag
till sådant avtal om gemensam vattenförsörjning, som enligt bidragsbesluten
skulle underställas Kungl. Maj :ts prövning. Under de närmast följande åren
diskuterades med kommunerna vissa ifrågasatta detaljändringar i avtalsförslaget,
varefter styrelsen översände ett "den 7 juli 1943 dagtecknat reviderat
förslag. Sedermera hava representanter för kommunerna fortsatt förhandlingarna
i avtalsfrågan och vid sammanträde den 1 september 1949, i
vilket distriktsingenjören för vatten och avlopp deltog, enat sig om att förorda
bildandet av ett kommunalförbund eller en ekonomisk stiftelse för
vattenförsörjningens handhavande. Sköns köping har emellertid i en till styrelsen
ingiven underdånig skrivelse den IG december 1950 hemställt om
Kungl. Maj :ts godkännande av ett avtalsförslag, som i huvudsak överensstämmer
med nyssnämnda reviderade förslag. Alnö kommun och Timrå
köping hava däremot förklarat sig föredraga, att ett kommunalförbund
Jbildas. Med anledning härav har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för avsikt
att så snart definitiva besked härom föreligga taga initiativ till gemensamma
överläggningar mellan parterna.

I samband med mottagandet av de beviljade statsbidragen förbundo kommunerna
sig bland annat att för framtiden driva och underhålla anläggningarna
samt att ställa sig till efterrättelse de villkor, som framdeles kunde bliva
stadgade för statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.
I de med Skön och Alnö växlade kontrakten har intagits en särskild bestämmelse
om skyldighet för kommunerna att verkställa med hänsyn till
ernående av skäligt vattenpris lämplig avsättning till förnyelsefond. Beträffande
Timrå har någon särskild sådan föreskrift icke meddelats i anslutningtill
det av dåvarande arbetsmarknadskommissionen fattade bidragsbeslutet,
men kan dock anses innefattas i den nyssnämnda allmänna bestämmelsen.
Skyldigheter i fråga om förnyelse ha i regel föreskrivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i de kontrakt, som styrelsen haft att teckna med vederbörande
bidragstagare i anslutning till beviljandet av statsbidrag till utförande
som beredskapsarbeten av vattenförsörjnings- och avloppsföretag. En
fordran på avsättning till förnyelsefond har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för andra bidragstagare med stöd av Kungl. Maj :ts brev den"i7 november
1944 uppställt som villkor för bidrag jämlikt den samma dag givna kungörelsen
angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och av IoPP'' Beträffande

övervakandet av skötseln och underhållet av ifrågavarande
med bidrag av statsmedel utförda vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ej kunnat vidtaga några mera
betydande åtgärder på grund av att styrelsen icke fått begärd förstärkning
av vatten- och avloppsorganisationen. Frågan om åtgärder i berörda avseende
torde emellertid komma att behandlas av 1946 års vatten- och avloppssakkunniga.

I fråga om sättet för uttagande av för anläggningarnas drift, underhåll
och förnyelse erforderliga medel — exempelvis genom engångsavgifter, årsavgifter,
kommunal uttaxering e. d. — har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hittills ansett sig böra lämna vederbörande intressenter full frihet. I de
vanligen förekommande fall, då årsavgift debiteras vattenförbrukarna, har

103

styrelsen inskränkt sig till att i vissa fall göra rekommendationer i fråga om
avgifternas storlek. De av vattenverken i Skön, Alnö och Timrå debiterade
årsavgifterna måste anses vara låga i betraktande av de tämligen höga anläggningskostnaderna.
I fråga om Timrå synes emellertid bibehållandet av
tidigare gällande låga årsavgifter hava varit en förutsättning för kommunens
övertagande av ett antal enskilda vattenverk i samband med nu ifrågavarande
utbyggnad av det kommunala vattenverket.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har hittills ej ansett sig på grund av
förutnämnda bestämmelser om avsättning till förnyelsefond behöva ingripa
i kommunernas sätt att sköta denna angelägenhet. För en kontinuerlig kontroll
härutinnan skulle krävas en betydande personalförstärkning. Styrelsen
förutsätter att 1946 års vatten- och avloppssakkunniga beakta även denna
fråga.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill härutöver framhålla, att styrelsen
fortfarande ägnar uppmärksamhet åt ovan berörda spörsmål och att styrelsen
avser att så snart ske kan redovisa ärendet rörande det föreskrivna
avtalet mellan kommunerna om gemensam vattenförsörjning.

Med hänsyn till det anförda torde något särskilt uppdrag åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller annan myndighet att taga initiativ i nu föreva.
rande frågor icke vara erforderligt.

Vidkommande frågan om den föreslagna broförbindelsen över Alnösundet
vill styrelsen meddela, att ett förslag till sådan bro upprättats inom styrelsen
år 1948, varefter åt vägförvaltningen uppdragits att upprätta arbetsplan för
tillfartsvägarna. Företaget har medtagits bland de speciella broar av mera
betydande storleksordning, vilkas utförande bör övervägas. Då företaget ej
synes kunna igångsättas inom de närmaste åren, har styrelsen under utredning
frågan om skyndsamt anskaffande av en ny och större färja.

I detta ärendes slutliga handläggning hava förutom undertecknade deltagit
överdirektören Nelander, byråchefen Wallgren, förrådsdirektören Klingberg
samt t. f. byråchefen Blomberg.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst
K. G. HJORT.

SUNE EVERDAHL.

Kommunalfullmäktiges
i Sköns kommun

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 77, § 10.

Till kung 1. socialdepartementet.

Sköns köping, som har berctts tillfälle att avgiva yttrande i anledning av
vad riksdagens revisorer anfört om vatten- och avloppsanläggningar inom
Sköns, Alnö och Timrå kommuner, får härmed översända utdrag ur kommunalfullmäktiges
den 8 dennes förda protokoll, § 6.

Sköns kommunalkontor, Sundsvall, den 15 januari 1951.

Sköns köping
HJALMAR STYF.

Kommunalnämndens ordförande.

Nils-Olov Skott.

T. f. kommunalkamrer.

104

Bilaga.

Utdrag av protokoll fört vid sammanträde med Sköns
köpings kommunalfullmäktige den 8 januari 1951.

§ 6.

Från kungl. socialdepartementet förelåg för yttrande utlåtande från riksdagens
revisorer rörande vatten- och avloppsanläggningar i Sköns, Alnö och
Timrå kommuner, vari påpekats att något avtal kommunerna emellan om
den gemensamma vattenförsörjningens ordnande i Skön, Alnö och Timrå
ännu icke kommit till stånd och att frågan om anläggningarnas förnyelse
ännu icke erhållit en fullt tillfredsställande lösning.

Kommunalnämnden hade avgivit förslag till yttrande, i vilket gatunämnden
instämt.

Kommunalfullmäktige beslöto avgiva följande yttrande.

Till kungl. socialdepartementet.

Sedan Sköns kommunalfullmäktige beretts tillfälle att avge yttrande
över riksdagens revisorers uttalanden rörande vatten- och avloppsanläggningar
inom Sköns, Alnö och Timrå kommuner, får kommunalfullmäktige
vördsamt anföra följande.

Kommunalfullmäktige vill till en början hänvisa till sitt protokoll den 27
november 1950 och därtill hörande bilagor (Bil. 1). Därav framgår att kommunalfullmäktige
för sin del numera godkänt det vid sammanträde med
kommunernas delegerade i Stockholm den 9—10 januari 1942 av numera
professor Bo Hellström och advokat J. O. Alrutz upprättade avtalsförslaget
beträffande den av kommunerna gemensamt utnyttjade vattenanläggningen.
Kommunalfullmäktiges beslut har den 20 december 1950 tillställts
kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för prövning och vidarebefordran
till Kungl. Maj :t.

Sköns köping har, såsom statsrevisorerna påpekat tidigare, förklarat sig
kunna acceptera ifrågavarande avtal. Några ändringar däri har icke påyrkats
från köpingens sida. Att ärendet likväl icke förelagts kommunalfullmäktige
förrän nu, beror på invändningar, som gjorts först från Timrå kommuns
och sedermera från Alnö kommuns sida. Förhandlingar ha vid olika
tillfällen under de gångna åren upptagits mellan de tre kommunernas representanter
om eventuella justeringar av avtalsförslaget men icke lett till
resultat. Anledningen härtill har främst varit, att delegerade för Timrå
och Alnö kommuner uppställt krav på deläganderätt till anläggningen, ett
krav som icke synes stå i god överensstämmelse med Kungl. Maj :ts villkor
för statsbidragets beviljande. Sköns köpings delegerade ha för sin del icke
halt möjlighet att utlova några koncessioner i fråga om äganderätten till
anläggningen, och kommunalfullmäktige understryker denna uppfattning.

Vid sidan av frågan om äganderätten synas meningsskiljaktigheterna om
avtalet mera gälla förvaltningsformen än de ekonomiska villkoren. Sköns
köping betraktar de i avtalsförslaget intagna bestämmelserna om förvaltningsformen
som tillfredsställande och ge samtliga kommuner erforderlig
trygghet. Att skapa ytterligare ett organ, ett annat organ är den förutsatta
gemensamma tremannanämnden, kan icke vara rationellt och skulle utan
tvekan medföra en onödig fördyring av förvaltningskostnaderna. Sköns köping
vill icke gärna medverka härtill.

Bestämmelserna i det föreliggande avtalsförslaget ha under de gångna
åren provisoriskt tillämpats utan att anmärkningar gjorts från Timrå och
Alnö kommuners sida mot de verkställda debiteringarna. Varken Timrå eller
Alnö har emellertid uttagit den dem tillerkända maximikvantiteten vatten,

105

26 resp. 22 procent. Vad de icke önskat uttaga har Sköns köping i stort sett
disponerat inom sitt eget distributionsområde, ''väsentligen för större industriella
avnämare, till en taxa i nära anslutning till självkostnadspriset.
Trots att detta förhållande icke påtalats av Timrå och Alnö finna Sköns
kommunalfullmäktige skäligt, att den i avtalet föreskrivna grundavgiften
uttages med hänsyn till det verkliga vattenuttaget från anläggningen.

Vad slutligen avsättningen till förnyelsefonden beträffar, äro kommunalfullmäktige
medvetna om att dylik avsättning icke kunnat ske i önskvärd omfattning
vare sig för den med Timrå och Alnö gemensamt disponerade delen
eller för Sköns vattenverk i sin helhet. Skälen härtill äro svagheter i vattenverkets
likviditet. För att full fondering skall kunna ske synas tre utvägar
användbara:

1. En höjning av vattenavgifterna. Dessa äro redan nu höga, högre än på
de flesta orter i landet. En jämkning uppåt av dessa avgifter synes icke
tillrådlig utöver den justering som kan bli ofrånkomlig på grund av penningväsendets
försämring.

2. Ett ökat årligt uttag av skattemedel. Sköns kommun hör redan nu
till de skattetyngda kommunerna och måste tveka om riktigheten av att ytterligare
höja utdebiteringen för att åt en kommande generation överlämna
inte endast ett väl utbyggt och väl underhållet vattenledningsverk utan därtill
också en fond för förnyelse av detta vattenledningsverk.

3. En jämkning av fonderingsbestämmelserna. Denna utväg synes kommunalfullmäktige
vara den enda framkomliga. Enligt nu gällande ordning
skall kommunen dels under en övergångstid genom årliga annuiteter helt
betala verkets kvarvarande skulder, f. n. l,i milj. kr., dels också underhålla
anläggningarna så att dessa alltid befinna sig i fullgott skick, samt dels
därjämte göra föreskrivna avsättningar till en fond för verkets förnyelse.

Kommunalfullmäktige finna för sin del en rimlig jämkning av fonderingsbestämmelserna
f. n. vara den enda möjliga utvägen till åstadkommande
av en önskvärd likviditet hos vattenverket.

Kommunalfullmäktige hemställa därför att de fonderingsbestämmelser,
som upptagits i det förslag till avtal mellan kommunerna, vilket kommunalfullmäktige
den 27 november 1950 beslutit få godkänt av Kungl. Maj:t,
måtte omprövas.

Dag som ovan.

A. Gillström.

Ordförande.

Nils-Olov Skott.

Alnö kommunalnämnds

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 77, § 10.

Till kungl. socialdepartementet.

Sedan yttrande infordrats från Alnö kommun rörande av riksdagens revisorer
anförda förhållanden som stå i samband med statsbidrag till och anordnande
av vatten- och avloppsledningar i kommunen, få vi härmed å kommunens
vägnar vördsamt anföra följande.

Vad beträffar frågan om överenskommelse med Sköns kommun angående
den gemensamma anläggningen, ha kommunerna haft något olika uppfattning.
Sköns kommun har emellertid nu beslutat anhålla om Kungl. Maj :ts
godkännande av ett förslag till sådan överenskommelse enligt meddelande

106

från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Alnö kommun avser att före den 31
mars i år kunna yttra sig över detta förslag.

I fråga om avsättning till förnyelse av vattenverkets anläggningar har
kommunen vid behandlingen av utgifts- och inkomststaten för år 1951 godkänt
en plan, som syftar till att anläggningskostnaderna skola fonderas under
50 år. I samband härmed upptogos i 1951 års stat kronor 23 083 till fondering
för detta ändamål. Kommunalnämndens och kommunalfullmäktiges
protokoll i ärendet bifogas.

Alnö den 15 januari 1951.

På Alnö kommuns vägnar:

TYKO VIKLANDER.

Kommunalfullmäktiges sekreterare.

Bilagor.

Utdrag ur protokoll, fört vid sammanträde med Alnö
kommunalnämnd, hållet å kommunalhuset fredagen den
13 oktober 1950.

§ 218.

Frågan om avsättning till vatten- och avloppsledningars förnyelsefond har
tidigare utretts av kommunalnämnden. Enligt bilagda sammandrag ha kostnaderna
för vattenverkets anläggningar inom Alnö beräknats till kronor
3 667 450. Kostnaderna för den gemensamma anläggningen i Skön ha preliminärt
beräknats till kronor 1 785 000. Alnö kommuns del i denna anläggning
utgör 26 % eller kronor 464 000. Sammanlagt skulle Alnö kommuns
vatten- och avloppsverk fram till år 1949 representera en anläggningskostnad
av kronor 4 131 450. Härav beräknas för byggnader högst kronor 100 000.

Enligt Allmänna ingenjörsbyråns uppgift bör man räkna med en tid av 50
år för förnyelse av ledningar och 25 år för byggnader. Efter en räntesats
av 3 % erfordras för förnyelse av ledningar inom nämnda tid en årlig avsättning
av 0,8865 % av värdet och för byggnader 2,743 %.

Om anläggningskostnaden för ledningar utjämnas till kronor 4 100 000,
skulle avsättningsbehovet utgöra kronor 39 089. Enligt lagen om kommunal
fondbildning skall härifrån avgå vad kommunen utgiver till amortering avlån
upptagna för anläggningen. Det nu framlagda statförslaget upptager
amorteringarna för nämnda lån med följande belopp:

Nr i statförslaget Lånebelopp, Amortering,

s. 34—36 kronor kronor

2 .................. 23 800: — 1 362:88

3 .................. 20 000: — 1 106:06

4 .................. 76 800:— 3 443:01

6 .................. 180 750:— 7 810:18

7 .................. 57 000:— 2 284:47

Kronor 16 006: —

Fonderingsbehovet för år 1951 skulle alltså utgöra kronor 39 089, minskat
med kronor 16 006, eller kronor 23 083. Sistnämnda belopp har upptagits i
vattenverkets statförslag. Härtill kommer givetvis utgiften för förräntning
av fondens behållning.

107

Uti förestående redogörelse för vattenverkets anläggningskostnader ingå
icke kostnaderna för nu pågående arbeten.

Kommunalnämnden beslöt att anhålla, att kommunalfullmäktige måtte
godkänna principerna för denna fondering samt att fondens behållning
måtte gottgöras med ränta efter samma räntesats, som gäller för kommunens
upplåning, lägst 3 %.

Tyko Viklander.
Sekreterare.

Utdrag ur protokoll, fört vid sammanträde med Alnö
kommunalfullmäktige, hållet å Öde skolas aula den 28
oktober 1950.

§ 96.

Med godkännande av kommunalnämndens förslag beslöto kommunalfullmäktige
enhälligt att till vatten- och avloppsledningars förnyelsefond avsätta
kronor 23 083 att upptagas i 1951 års stat under vattenverkets utgifter.

Tyko Viklander.
Sekreterare.

Järnvägsstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 95, § 11.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har järnvägsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens år 1950 församlade revisorer under § 11
i sin berättelse anfört angående vissa med AB Trafikrestaurangers verksamhet
sammanhängande spörsmål.

Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen med remisshandlingarnas återställande
anföra vad nedan följer. Därvid användes för nämnda bolag den
gängse beteckningen TR.

Styrelsen har med tillfredsställelse konstaterat, att riksdagens revisorer
vid sin granskning av TR:s verksamhet funnit, att bolaget fullgjort sina
uppgifter på ett förtjänstfullt sätt. Det är också styrelsens förhoppning,
att TR skall, i den mån så befinnes lämpligt, kunna ytterligare utvecklas
som serviceorgan för statens järnvägar på härför lämpliga områden.

Vad beträffar förhållandet mellan TR och Svenska Pressbyrån ha revisorerna
framhållit, att Pressbyråns rörelse ofta upprätthålles i direkt konkurrens
med TR. Ehuru styrelsen sökt i görlig mån ordna så, att konkurrens
mellan de båda bolagen ej skall uppstå, har i en del fall sådan ej kunnat
undvikas, detta närmast beroende på lokala och historiska förhållanden.
Det kan ej heller rent allmänt fastställas, om och i vad mån nytillkommande
kioskförsäljning minskar omsättningen i järnvägsrestaurangerna.
Som regel torde tillkomsten av en kiosk få till följd en sammanlagd ökning

108

av försäljningen med åtföljande ökning av statens järnvägars direkta och
indirekta inkomster även om den indirekta inkomsten genom TR nedgått.

Revisorerna ha vidare gjort gällande, att Pressbyråns villkor skulle leda
till ur statsverkets synpunkt mindre tillfredsställande resultat, och till stöd
för denna mening anföras exempel på lönsamheten hos vissa av TR drivna
kiosker. Vid den gjorda jämförelsen synes dock vederbörlig hänsyn icke
hava tagits till att från de som nettoöverskott för TR angivna beloppen
rätteligen bör dragas kostnad för lokaler med underhåll, uppvärmning och
belysning, värdeminskning, ränta, administration och pensionering. Även
med hänsynstagande härtill ha dock i de angivna exemplen inkomsterna
för TR och statens järnvägar blivit större än om Pressbyrån bedrivit ifrågavarande
rörelse.

Pressbyråns verksamhet vid statens järnvägar har från en skäligen ringa
början successivt utvecklats och nu nått en betydande omfattning. Upprinnelsen
till denna verksamhet var tidningsför sälj ningen på tågen, i vilket avseende
Sverige torde stå som föregångsland. Enbart genom denna försäljning
kunde dock ej allmänhetens efterfrågan av pressalster tillgodoses i
önskvärd utsträckning. Först genom inrättandet av kioskerna blev detta
möjligt. Tidningsförsäljningen kunde dock ej alltid ensam göra kioskrörelsen
ekonomiskt bärig, varför försäljningen utvidgades till att omfatta
även tobaksvaror, sötsaker in. in., en kombination, som befunnits lämplig
från servicesynpunkt och som allmänheten visat sig uppskatta. Härigenom
blev det möjligt att uppföra kiosker jämväl vid medelstora och mindre stationer.
Kioskrörelsen har också i en del fall, där så av statens järnvägar
ansetts lämpligt, kombinerats med biljettförsäljning, godsexpediering och
städning av väntkur, för vilka arbetsuppgifter Pressbyrån erhåller viss ersättning
från statens järnvägar.

Varje gång, då under årens lopp förhandlingar ägt rum mellan styrelsen
och Pressbyrån för fastställande av nya bestämmelser beträffande försäljningen,
ha villkoren blivit gynnsammare för statens järnvägar. På grund
av att avgifterna till den övervägande delen utgå i viss relation till omsättningen,
har statens järnvägars inkomst år från år stegrats till följd av de
stigande omsättningssiffrorna. För år 1949 erhöllos sålunda drygt 1 820 000
kronor, en summa, som är mer än dubbelt så stor som den för 1944 influtna.
Denna ökning beror dock till icke obetydlig del på att antalet kiosker ökats
i samband med förstatligandet av enskilda järnvägar. Av Pressbyrån under
åren 1936—1949 inbetalade avgifter framgå av bifogade tabell.

På grund av den utveckling, som ägt rum, sedan nu gällande kontrakt
slöts, äro enligt styrelsens mening Pressbyråns avgifter till statens järnvägar
numera för låga, gällande detta främst de procentsatser, efter vilka
omsättningsavgifterna beräknas. En höjning är därför motiverad. I vilken
grad en sådan höjning bör ske, torde dock böra bedömas bl. a. med hänsyn
till Pressbyråns nettovinst på dess rörelse vid statens järnvägar. Att draga
säkra slutsatser med ledning enbart av den av riksdagens revisorer framräknade
bruttovinsten synes däremot icke vara möjligt. Hänsyn måste nämligen
även tagas till att Pressbyrån har utgifter för personal och administration,
lokalkostnader och fraktavgifter in. in., vilka ej framgå av revisorernas
redogörelse. Man kan icke heller helt bortse från omständigheten, att
även om det alldeles övervägande antalet kiosker, som drivas av Pressbyrån,
äro lönsamma, det även finnes kiosker och annan försäljningsverksamhet,
t. ex. tågbudsrörelsen, som icke lämnar samma goda ekonomiska resultat.
Från servicesynpunkt är det emellertid viktigt, att även denna försäljning
finnes kvar.

Ett skiljande av tidningsförsäljningen från den övriga försäljningen i

109

kioskerna är icke rationellt och kan knappast ifrågasättas annat än i fråga
om enheter av ganska betydande storleksordning. En sådan organisation
av kioskförsäljningen skulle nämligen mångenstädes föranleda en fördubbling
av nuvarande personaluppsättning, och därefter torde med nuvarande
höga avlöningskostnader ingen av de två rörelsegrenarna komma att lämna
önskvärt överskott. En konsekvens av en sådan omläggning skulle följaktligen
bliva, att ett antal kiosker finge nedläggas till nackdel för den trafikerande
allmänheten. Omläggningen skulle sålunda motverka statens järnvägars
strävan att bereda trafikanterna bästa möjliga service och dessutom
minska statens järnvägars inkomster från kioskrörelsen.

Styrelsen vill även framhålla, att enligt nu gällande kontrakt Pressbyrån
förbundit sig att i möjlig mån anlita statens järnvägar för sina transporter.
De därför debiterade järnvägsfrakterna uppgingo år 1949 till omkring
1,5 milj. kronor.

I samband med de stundande förhandlingarna med Pressbyrån kommer
styrelsen självfallet att taga största möjliga hänsyn till de synpunkter, som
revisorerna framfört, och sålunda även taga ställning till frågan om och i
vilken utsträckning Pressbyråns kioskrörelse lämpligen bör omhänderhavas
av TR eller annat dotterföretag till statens järnvägar.

Beträffande de försäljningslokaler i centralstationerna i Stockholm och
Göteborg, vilka äro uthyrda till privata företagare, må till slut nämnas, att
tid efter annan undersökts, huruvida hyreshöjning kan genomföras. Sådan
undersökning kommer att verkställas också i fortsättningen.

I behandlingen av detta ärende ha förutom undertecknade jämväl distriktschefen
Markland, byråcheferna Malmqvist och Nordmark samt tjf.
byråcheferna Thorsell och Anderson deltagit.

Stockholm den 16 januari 1951.

Underdånigst
ERIK UPMARK.

EDV. OREDSSON.

Bilaga.

Pressbyråns till SJ inbetalda avgifter under åren 1936—1949.
Enligt avtalet gällande ''/i 1936-S1/n 1943.

År

Pressbyråns tidningsförsäljning

Pressbyråns handelsrättigheter

12 %
på för-säljn.
i norra
effekt-förv.
Ost

Summa

Mono-

pol-

avg.

Färd-

bevis

Övr.

rättig-

heter

Om-

sätt-

nings-

avg.

För-

varing

av

väskor

Lokal-

hyror

Omsättningsavg.

tobak

choklad

övr.

varor

19361

51 000

32 000

23 000

4 338

10 325

77 214

197 877

19371

53 000

32 000

21000

4619

ISO

12 125

92 586

1090

216 570

1938

53 600

32 000

21 000

4 946

600

12 968

41816

73 443

2 577

242 950

1939

53 683

32 000

21 000

5 222

600

14 983

48 706

86 432

2 409

265 035

1940

53 890

32 000

23 375

6 400

600

19 284

83 806

130 318

349 603

1941

60 595

32 000

30 00O

5 390

600

25 875

115 914

78 955

76 177

425 506

1949

61 950

32 000

30 000

5 436

600

31000

134 827

168 240

21 337

485 390

1943

63 000

32 000

30 000

6 753

600

32 090

169 959

173 359

27 234

534 995

1 De avgifter, som under dessa år tillfullo ÄPK, äro medräknade.

no

Enligt avtalet gällande l/i 1944—sl/ia 1951.

År

Mono-

pol-

avg.

Hyra

för

kios-

ker

Hyra

för

exp.

lok.

Omsättningsavgifter

övr.

div.

lok.

+

förv.

av

väs-

kor

Vär-

me

Avgår

Ers.

till

Pb för
bilj.-förs.
m. m.
i kios-ker

Sum-

ma

tåg-

buden

press-

alster

tobak

choklad

övr.

varor.

1944

34125

95 206

29 038

42 464

204 897

161125

226 388

39 386

1689

17 255

881573

1945

66 455

97 245

27194

44 498

237 340

197 013

258 745

46 291

2131

18 476

995 388

1946

68 700

98 723

30 695

35 500

269 220

282 006

316 386

134 314

1975

19 921

1 257 440

1947

68 725

98 660

20580

24 851

306 883

319 793

365 839

190 082

1725

22 706

5 040

1414 807

1948

71 775

112 760

20 580

29 246

417 878

401758

421197

149 177

2 350

23 666

17 605

1 632 784

1949

74 925

126 808

20 580

30 306

485 795

426 978

476 020

176 036

3 335

25166

22 839

1823110

AB Trafikrestaurangers

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 95, § 11.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har styrelsen för Aktiebolaget Trafikrestauranger
beretts tillfälle att avgiva yttrande över vad riksdagen år
1950 församlade revisorer under § 11 i sin berättelse anfört angående vissa
med Aktiebolaget Trafikrestaurangers verksamhet sammanhängande spörsmål.

I anledning härav får bolaget — med återställande av remisshandlingen
—- i underdånighet anföra följande:

Huruvida och i vilken omfattning en utökning av Aktiebolaget Trafikrestaurangers
verksamhet inom statens järnvägars område kan komma till
stånd på grundval av statsrevisorernas förslag, beror i första hand på kungl.
järnvägsstyrelsen, som i förhållande till bolaget självständigt avgör, i vilken
utsträckning styrelsen önskar taga bolagets tjänster i anspråk. Järnvägsstyrelsens
ställningstagande torde åter bli beroende av resultatet av de
förhandlingar mellan kungl. järnvägsstyrelsen och Svenska pressbyrån,
som under innevarande år komma att föras i anledning av att kontraktet
rörande Pressbyråns försäljningsrörelse inom statens järnvägars område
upphör med utgången av 1951. Aktiebolaget Trafikrestauranger är för varje
fall redo och anser sig ha möjligheter att utan risk för försämring av den
service, som f. n. erbjudes allmänheten, omhändertaga en utvidgning av
verksamheten i den utsträckning, som kan komma att av järnvägsstyrelsen
påfordras. För bolagets del skulle en sådan utökning vara av stor ekonomisk
betydelse.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst

Aktiebolaget Trafikrestauranger.

FRED ARNELL.

in

V attenfallsstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 105, § 12.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har vattenfallsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1950 församlade revisorer under
§ 12 i sin berättelse anfört angående vissa med vattenkraftens utbyggnad
sammanhängande frågor.

Revisorerna hava under angivna paragraf i anledning av gjorda iakttagelser
angående de förberedande utbyggnadsåtgärder, som vidtagits i och för
utbyggnad av Bergcforsen i Indalsälven, framhållit, att vattenbyggnader för
statens räkning eller för företag, i vilka staten äger ett avgörande inflytande,
under de osäkra förhållanden med avseende å företagets tillkomst, som
äro rådande, intill dess tillåtligheten av företaget blivit av vattendomstolen
definitivt prövad, för framtiden om möjligt böra anstå i avvaktan på tillstånd
av vattendomstol eller Eders Kungl. Maj :t.

Beslutet om utbyggnad av Bergeforsen liksom besluten om förberedelser
härför har icke fattats av vattenfallsstyrelsen utan av Bergeforsens Kraftaktiebolags
styrelse, i vilken styrelse generaldirektören Rusck och överdirektören
Nilsson äro vattenfallsstyrelsens ordinarie representanter. Oavsett
detta förhållande vill vattenfallsstyrelsen till upplysning i saken framlägga
bilagda yttrande från sina nämnda representanter.

För egen del vill vattenfallsstyrelsen framhålla, att vattenfallsstyrelsen naturligtvis
högst ogärna vidtager några utbyggnadsåtgärder, innan tillstånd
till vattenbyggnadsföretaget från vattendomstol erhållits, och detta oberoende
av om det gäller arbeten på land eller i vatten och om arbetena äro av
beskaffenhet att kräva vattendomstols tillstånd. Förhållandena hava emellertid
i en del fall varit sådana, att det icke varit försvarligt ur ekonomiska
synpunkter och med hänsyn till kraftförsörjningens tillgodoseende att låta
det anstå med förberedande arbeten i avbidan på domstolsbehandlingens
fortskridande. När det i sådana fall framstått såsom uppenbart, att tillåtlighetsprövningen
måst lämna ett positivt resultat, synes det ha varit försvarligt
att i den utsträckning, som varit möjlig utan lagöverträdelse eller
kränkning av annans rätt, söka förebygga eljest oundvikliga förseningar med
en kraftanläggnings färdigställande. Man får icke bortse från att vattendomstolarnas
kapacitet, trots de ansträngningar som icke minst från vattenfallsstyrelsens
sida gjorts att öka denna, alltjämt icke är tillräcklig samt att
det med de omfattande utredningskrav, som numera ställas på sökandeparten,
icke heller är för vattenfallsstyrelsen tänkbart att jämsides med varandra
framdriva ett flertal olika anläggningsprojekt, som kunna ligga i reserv
och alternativt komma till utförande. Resultatet härav skulle väl för
övrigt åtminstone till en början bliva, att den planmässighet ur kraftförsörjningssynpunkt,
som hittills rått vid val av utbyggnadsobjekt, finge vika för
en utbyggnadsordning, som dikterades av de större eller mindre svårigheter,
som äro förknippade med den rättsliga prövningen, och där utbyggnaderna
sålunda närmast bleve utförda efter den turordning, som ur synpunkten
av domstolarnas arbetsförhållanden vore den bästa.

Om det än är förståeligt, att det för gemene man kan te sig stötande, att
kostnader nedläggas på en vattenbyggnad, innan domstolsprövningen försiggått,
bör dock beaktas, att det i själva verket i ett fall som Bcrgcforsutbyggnaden
icke varit fråga om ett byggande, som krävt domstolsbehandling eller
förnärmat annans rätt.

112

Av revisorerna uttalade farhågor för att utförda byggnadsåtgärder kunna
influera på behandlingen vid vattendomstol eller hos Eders Kungl. Maj :t synas
vattenfallsstyrelsen överdrivna. Domstolsbehandlingen i Bergeforsmålet,
som i första instans avgjorts utan underställning till Eders Kungl. Maj :t,
lämnar exempel på att nedlagda kostnader i varje fall icke påverka domstolsavgörandet
i den riktning, revisorerna hyst farhågor för.

Från revisorernas sida har även framhållits risken för att vattenkraftutbyggnader
hädanefter icke komma att fylla de lagliga förutsättningarna för
tillåtlighet och att det därför är så mycket större anledning att avvakta tillståndsprövningen,
innan ett företag påbörjas. Vattenfallsstyrelsen är för sin
del övertygad om att, därest nyttan av ett företag vid domstolsbehandlingen
bliver föremål för en realistisk bedömning med hänsyn tagen bl. a. till
kommande regleringar och den utvunna kraftens verkliga värde, tillåtlighetskravet
i allmänhet lätt skulle uppfyllas. Vad angår företag, i vilka vattenfallsstyrelsen
för närvarande är intresserad eller för rätt lång tid framåt
sannolikt kommer att bliva intresserad, är enligt vattenfallsstyrelsens bedömande
ej anledning antaga annat, än att lagliga förutsättningar för företagen
vid en verklighetsbetonad prövning av tillåtlighetsfrågan skola visa sig
föreligga.

Revisorerna hava ifrågasatt, om icke en ändring av vattenlagens bestämmelser
om processen i vattenmål snarast bör övervägas i ändamål att åstadkomma
ett snabbare förfarande vid vattendomstolarna, överinstanserna däri
inbegripna. Vattenfallsstyrelsen delar härvidlag revisorernas uppfattning.
Behandlingen av Bergeforsmålet visar, hur utdragen tiden för tillåtlighetsprövningen
kan bliva. Det kan med fog antagas, att behandlingen av utbyggnadsfrågorna
beträffande andra mynningskraftverk i våra älvar icke kommer
att bliva midre besvärlig och tidsödande. När såsom i Bergeforsmålet den näringspolitiska
prövningen av ansökan göres av vattendomstolen, ehuru domstolen
icke gärna kan vara lämpligaste forum härför, måste man fråga sig,
om en exempelvis därav föranledd försening av tillåtlighetsfrågans slutliga
avgörande ■— såsom revisorerna funnit till men ej blott för sökanden utan
även för motstående intressen —- kan vara sakligt motiverad. Möjlighet borde
alltså finnas att genom modifiering av vattenlagens processuella föreskrifter
åstadkomma en snabbare behandling av tillåtlighetsfrågorna.

I behandlingen av detta ärende hava vattenfallsstyrelsens samtliga ledamöter
deltagit.

Stockholm den 13 januari 1951.

Underdånigst
ÅKE RUSCK.

I. BERGSTRÖM.

Bilaga.

Yttrande

över vad riksdagens år 1950 församlade revisorer under § 12 i sin berättelse
anfört angående vissa med vattenkraftens utbyggnad sammanhängande

frågor.

Förberedelser för domstolsbehandlingen i Bergeforsmålet vidtogos omedelbart
efter det vattenfallsstyrelsen förvärvat majoriteten i fallsträckan och
i likhet med Hammarforsens kraftaktiebolag på Bergeforsbolaget överlåtit

113

sina andelar i vattenfallet. Utbyggnadsansökan ingavs i september 1945,
varefter i en senare i maj 1947 ingiven ansökan den begärda dämningshöjden
sänktes från höjden + 28 m till höjden + 23 m. Sänkningen föranleddes
av att det under utredningens gång visat sig, att den mellanliggande 5
meters fallhöjden lämpligen kunde på annat sätt tillgodogöras. Hösten 1948
befanns ett färdigställande av anläggningens första aggregat till budgetåret
1953/54 ur kraftbalanssynpunkt angeläget. Detta beräknades utan forcering
av arbetena kunna ske, om byggande i vatten, vartill domstolstillstånd behövdes,
kunde igångsättas vid årsskiftet 1949/50 eller någon tid därefter.
Då bolagets styrelse icke hade anledning att räkna med annat än att domstolstillstånd
vid angiven tidpunkt skulle föreligga — fiskeristyrelsens rent
negativa inställning till fiskodlingsåtgärder till skydd för havsfisket tillkännagavs
icke förrän i slutet av år 1949 — beslöt bolagsstyrelsen, att vissa
förberedande arbeten på land — närmare specificerade i statsrevisorernas
berättelse — vilka arbeten borde vara färdigställda, innan arbetena i vatten
påbörjades, skulle igångsättas.

Under förutsättning att slutligt avslag komme att av vattendomstol eller
Kungl. Maj :t lämnas å bolagets begäran om tillstånd till utbyggnad av Bergeforsen,
komma vissa av de hittills å utbyggnaden nedlagda kostnaderna
icke att komma till nytta på beräknat sätt. Bolagets styrelse har icke varit
omedveten om de ekonomiska risker, bolaget genom sitt fattade beslut om
arbetenas igångsättande iklätt bolaget. Styrelseledamöterna — såväl undertecknade
som de övriga — ha emellertid bedömt saken så, att dessa risker
måste tagas med hänsyn till den utomordentligt stora betydelsen av att kraftstationen
kunnat färdigställas inom planerad tid. Faran för ett avslag på bolagets
ansökan har icke bedömts särskilt stor, då det för oss stått och alltjämt
står klart, att en utbyggnad av Bergeforsen, även med utgående från de
mest pessimistiska kalkyler rörande skadeverkningarnas verkliga omfattning,
ur direkt nyttosynpunkt liksom med hänsyn till dess synnerliga betydelse
ur allmän synpunkt under alla förhållanden snarast bör komma till
stånd.

Såsom efter domstolens i juli 1950 fattade beslut kunnat förutses, har
vattendomstolen i dom den 15 december 1950 avslagit bolagets utbyggnadsansökan.
Beslutet härom har fattats av domstolens agrikulturtekniske ingenjör
och de två i domstolen tjänstgörande lekmannarepresentanterna.
Mot beslutet hava domstolens ordförande samt den vattenbyggnadstekniske
ingenjören reserverat sig och funnit utbyggnadsfrågan böra underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Vattendomstolens dom har av bolaget överklagats
hos vattenöverdomstolen.

Stockholm den 13 januari 1951.

Åke Rusck. Gösta Nilsson.

Mellanbygdens

vattendomstols

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 105, § 12.

Till Ko n unge n.

Genom remiss den 21 december 1950 har Mellanbygdens vattendomstol
anbefallts att senast den 10 januari 1951 avge utlåtande över vad riksdagens
år 1950 församlade revisorer under § 12 i sin berättelse anfört angå8—517100.
Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. II.

114

ende vissa med vattenkraftens utbyggnad sammanhängande frågor. Till åtlydnad
härav får vattendomstolen i underdånighet anföra följande.

Vad i revisorernas berättelse anförts synes till stor del vara föranlett av
vissa förhållanden i samband med utbyggnaden av Bcrgeforsens kraftverk
i Indalsälven. Med anledning härav har den för detta ändamål särskilt förordnade
vattenrättsdomaren, assessorn Ivar Ahlström, avgivit utlåtande över
vad av revisorerna anförts. Vattendomstolen ansluter sig till Ahlströms yttrande
och åberopar alltså detta yttrande såsom sitt eget.

Utöver vad av Ahlström i hans nyssnämnda 3''ttrande anförts vill vattendomstolen
framlägga vissa ytterligare synpunkter i anledning av vad revisorerna
anfört rörande önskvärdheten av ett snabbare förfarande vid vattendomstolarna.
Det må emellertid därvid till en början anmärkas, att den
knappt tilltagna remisstiden icke möjliggjort för vattendomstolen att framlägga
annat än vissa allmänna synpunkter på frågan. En allsidig belysning
av frågan skulle givetvis fordra en tidsödande och grundlig utredning.

Ett snabbare processförfarande i vattenmål torde kunna vinnas i huvudsak
på två olika sätt. Det ena är, att man söker genomföra en förändring av
nu gällande processrättsliga regler i riktning mot att själva förfarandet
förenklas och att själva processen på grund härav kommer att ta mindre
tid. Det andra sättet att vinna en snabbare behandling av målen är att genomföra
förstärkningar av vattendomstolens arbetskraft. För närvarande
måste såväl den juridiska som den tekniska personalen, för att hålla det
hela flytande, splittra sig på ett flertal stora och vidlyftiga mål.

Vad till en början angår den första utvägen, nämligen att genomföra ändringar
av själva processförfarandet, så har erfarenheten visat, att de i Norrland
genomförda omfattande kraftverksutbyggnaderna och sjöregleringarna
ha sådana verkningar, att ytterligt grundliga och omfattande utredningar
äro erforderliga för att företagens verkningar skola kunna bedömas på ett
tillfredsställande sätt. Ofta visar det sig nödvändigt, att utbyggnaderna och
regleringarna genomföras och tillämpas under några år för att man skall
kunna avgöra skadeverkningarna. Det går alltså i många fall icke att fastställa
skadeersättningar innan företagen genomförts, och det ligger därför
i sakens natur, att målens avgörande med nödvändighet måste dra ut
på tiden. Ett snabbare förfarande i vattenrättsprocessen skulle alltså enligt
vattendomstolens bestämda uppfattning kunna vinnas endast genom
att man gör avkall på kravet på rättssäkerhet ur de enskilda parternas synpunkt
och inför ett summariskt förfarande med mer eller mindre schematiskt
bestämda ersättningar till skadelidande. En sådan ordning torde emellertid
knappast ha åsyftats med revisorernas uttalande, och den skulle svårligen
låta förena sig med revisorernas önskan att vattenregleringsmål av
förevarande beskaffenhet icke få verka hämmande på bygdens liv.

Den andra utvägen att vinna ett snabbare förfarande i vattenrättsprocessen,
nämligen att genomföra förstärkningar av vattendomstolarnas arbetskrafter,
har under de senaste åren beaktats av statsmakterna. Sålunda
ha vattendomstolarna utan större prutningar beviljats anslag för den personal,
som av vattendomstolarna och vattenöverdomstolen ansetts erforderlig
för arbetets behöriga fortgång. Genom olika omständigheter ha emellertid
de sålunda beviljade anslagen icke kunnat helt utnyttjas. Vad till en
början beträffar den tekniska personalen må till en början erinras om att
sedan flera år tillbaka rått en lönekonflikt, varigenom några sökande till
de vakanta ingenjörstjänsterna vid vattendomstolarna icke kommit att anmäla
sig. Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar ha därför under
de senaste åren fått arbeta med en ingenjör sstyrka, som utgör endast cirka
två tredjedelar av den arbetsstyrka, som under normala förhållanden skulle

115

varit anställd. Vad beträffar den juridiska personalen har Ahlström i sitt
ovannämnda yttrande såsom orsak till rekryteringssvårigheterna angivit,
bland annat, en bland assessorer och fiskaler i Svea hovrätt utbredd motvilja
att ens för helt kort tid ägna sig åt en specialtjänstgöring. Detta kan
vitsordas, ehuru det kan ifrågasättas, om det är den omständigheten att det är
fråga om en specialtjänstgöring, som alstrar denna motvilja. Orsaken torde
snarare vara den alltmer tilltagande rädslan att lämna Stockholm. Någon
svårighet att rekrytera personalen i vattenöverdoinstolen eller personalen
vid vattendomstolarna i Stockholm bär nämligen, såvitt vattendomstolen
har sig bekant, icke kunnat förmärkas. Ett belysande exempel på svårigheterna
av nu nämnda slag utgör tillsättandet av tjänsten såsom biträdande
domare vid Mellanbygdens vattendomstol (under benämningen Mellanbygdens
vattendomstol inneslutes i det följande för korthetens skull den
under 1945—1949 existerande B-avdelningen vid Norrbygdens vattendomstol).
Anslag till en tjänst såsom biträdande domare beviljades från och
med den 1 januari 1949 och har sedan dess funnits. Under första halvåret

1949 kunde vattenöverdoinstolen icke tillhandahålla någon för förordnandet
lämplig person. Först sedan vattenrättsdomaren under våren 1949 ifrågasatt,
att vakanser på biträdande domartjänsterna skulle fördelas i tur
och ordning på de olika vattendomstolarna förordnade vattenöverdomstolen
en e. o. assessor att uppehålla befattningen under 1 V= år eller alltså till
och med 31 december 1950. Från och med den 1 januari 1951 uppehälles
befattningen av en fiskal i hovrätten, därvid förutsatts att förordnandet ej
skall räcka längre än till dess vederbörande står i tur att erhålla adjunktion
i hovrätten, vilket beräknas bli någon gång under år 1952. Det må i
detta sammanhang erinras om att vattenöverdoinstolen i sin under hösten

1950 avgivna petitaskrivelse till 1951 års riksdag anfört, att såsom biträdande
domare vid vattendomstolarna icke borde ifrågakomma andra befattningshavare
än sådana med assessorskompetens. Det ligger i öppen dag
att eu biträdande domare, som förordnas allenast för omkring 11/a år, icke
kan göra den nytta ur domstolens synpunkt, som önskvärt vore. En avlastning
av den ordinarie vattenrättsdomarens arbetsbörda kräver nämligen,
att den biträdande domaren omhändertager åtminstone något eller
några mål av mer vidlyftig beskaffenhet. Ett dylikt mål kan icke hinna behandlas
på en så kort tidrymd som 1 y2 år utan tager väsentligt längre tid i
anspråk. För en biträdande domare bör minimitiden utgöra tre eller fyra
år. Först då kan erforderligt utbyte erhållas av befattningshavaren.

Det synes önskvärt, att från vattenöverdomstolens sida tillämpas en fastare
personalpolitik i vad angår befattningshavarnas tjänstgöring vid vattendomstolarna
i landsorten. Det erinras om att e. o. assessor i hovrätt
enligt 68 § i arbetsordningen för rikets hovrätter har skyldighet att tjänstgöra
såsom vattenrättsdomare eller vattenrättssekreterare under sammanlagt
högst tre år. Med hänsyn till tjänstgöringens specialkaraktär synes man
möjligen böra införa eu särskilt förmånlig meritberäkning för de befattningshavare,
som meddelas dylika förordnanden.

Såsom en sammanfattning av det ovan sagda vill vattendomstolen uttala,
att ett snabbare förfarande i vattenrättsprocessen knappast torde kunna genomföras
utan att anspråken på säkerhet i rättsskipningen äventyras. En
snabbare behandling av målen torde emellertid kunna vinnas genom förstärkning
av arbetskrafterna vid domstolarna, vilket i viss utsträckning kan
ske redan inom ramen för nu beviljade anslag.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit undertecknad vattenrättsdomare,
vattenrättsingenjörerena Nils Lundh och Karl S. Roos samt vatten -

116

rättsnämndemännen Andreas Andersson i Gisselås och Olle Strandberg i
Järpen.

Östersund den 15 januari 1951.

Underdånigst

På vattendomstolens vägnar:

NILS VIKLUND.

E. vattenrättsdomaren
Ivar Ahlströms

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 105, § 12.

Till Konungen.

Eders Kungl. Maj:t har genom remiss den 21 december 1950 lämnat mig
— extra vattenrättsdomare vid Mellanbygdens vattendomstol —- tillfälle att
avgiva yttrande över vad riksdagens år 1950 församlade revisorer under §
12 i sin berättelse anfört angående vissa med vattenkraftens utbyggnad
sammanhängande frågor.

Med anledning härav får jag i underdånighet yttra mig över angivna avsnitt
av berättelsen.

Först får jag anföra följande angående målet om Bergeforsens kraftverk
i nedersta Indalsälven.

Avsnittet s. 117, stycket börjande »Vattendomstolens nästa», och s.
124, stycket börjande »Ett belysande»: I anslutning till vad revisorerna
här uttalat må nämnas, att vattendomstolen den 15 december 1950 meddelade
dom i Bergeforsmålet.

Enligt domen avdelning V mom. G har vattendomstolen på anförda skäl
uttalat: »Vattendomstolen finner att frågan, huruvida medgivande till kraftverket
må lämnas, icke skall — jämlikt 2 kap. 20 § 2 mom. vattenlagen,
jämfört med 3 § tredje stycket samma kapitel — hemställas Konungens avgörande,
och ogillar Bergeforsbolagets ansökan.»

Domen ger uttryck åt tre av domstolsledamöternas (den agrikulturtekniske
vattenrättsingenj örens och de två vattenrättsnämndemännens) mening.
Domstolens övriga två ledamöter (den vattenbyggnadstekniske vattenrättsingenjören
och jag) voro skiljaktiga och ville för sin del meddela beslut
av följande lydelse: »Frågan, om företaget må komma till stånd, skall
nu hemställas Konungens avgörande jämlikt 2 kap. 3 § tredje stycket vattenlagen.
»

Bergeforsbolaget anmälde den 20 december 1950 vad mot domen.

Det må nämnas, att enligt uppgift Kungl. Maj :t genom beslut den 29 december
1950 medgivit, att vattenöverdomstolen i och för handläggningen av
Bergeforsmålet finge tilldelas två extra ledamöter.

I avsnittet s. 114, noten, har angivits, att för Bergeforsmålet »tekniska
ledamöter alltid funnits förordnade» vid vattendomstolen. Detta är i och för
sig riktigt, men uttryckssättet kan verka vilseledande. De vattenrättsingenjörer,
som tjänstgjorde i Bergeforsmålet, hade samtidigt en mängd andra
arbetsuppgifter inom Norrbygdens, Mellanbygdens och Österbygdens vattendomstolar,
och deras deltagande i behandlingen av Bergeforsmålet kan
på sin höjd sägas hava varit en väsentlig arbetsuppgift för dem, däremot

117

naturligtvis icke deras enda och knappast ens deras huvuduppgift. Detta har
jag, såsom ock revisorerna omtalat (avsnittet s. 117, stycket börjande
»Den 20 maj»), redan tidigare ansett mig böra framhålla i en anmärkning
i protokollet till vattendomstolens beslut den 20 maj 1950 i Bergeforsmålet.
Eftersom revisorerna återgivit min anmärkning med ett ordval, innebärande
någon skärpning av vad jag självt uttalat, fogar jag till detta yttrande ett
exemplar av protokollet med beslutet och anmärkningen (bilaga i)?

Avsnittet s. 116, stycket börjande »Preliminära». Vissa av de sakkunniga
hava — förutom att de avgivit infordrade utlåtanden i Bergeforsmålet
— dels inför vattendomstolen eller vissa av domstolens ledamöter vid
förhandling och vid undersöknings-, orienterings- och syneresor och dels i
särskilda skrivelser klarlagt eller bidragit till utredningen av särskilda frågor,
var och en inom området för sin sakkunskap. — Sakkunnigutlåtandena
voro preliminära så till vida, att de icke skulle kunnat läggas till grund för
slutligt bedömande av frågor om ersättningar till särskilda skadelidande för
skador och intrång av kraftverksföretaget. Däremot voro de enligt min uppfattning
fullt tillräckliga för tillåtlighetsprövningen rörande kraftverket.
Denna min uppfattning delas emellertid icke av den agrikulturtekniske vattenrättsingenjören
i målet, vilket framgår av dennes uttalande till vattendomstolens
protokoll den 27—den 30 november 1950, s. 4—5 (jfr mitt uttalande
i samma protokoll s. 8).1 2

Revisorerna hava berört vissa frågor om vattendomstolarnas organisation
och processen i vattenmål.

Revisorerna hava (avsnittet s. 113, stycket börjande »Likväl föreligga»,
och s. 123, stycket börjande »Den starkt») framhållit att Norrbygdens
och Mellanbygdens vattendomstolar haft svårigheter att fylla sitt behov av
teknisk personal. Dessa svårigheter bestå fortfarande oförminskade. Jag an-‘
ser emellertid det böra understrykas, att stora svårigheter föreligga även
då det gäller att tillgodose icke endast Norrbygdens och Mellanbygdens utan
samtiiga vattendomstolars inträffande behov av förstärkning med extra befattningshavare
med juridisk utbildning. Orsak härtill är bl. a. en bland assessorer
och fiskaler i Svea hovrätt utbredd motvilja mot att annat än för
helt kort tid ägna sig åt en så specialiserad tjänstgöring som tjänstgöringen
vid en vattendomstol, enär de — som synas betagna varje möjlighet att erhålla
någon av de blott fem juridiska sluttjänsterna vid vattendomstol —
anse sig under sådan tjänstgöring gå miste om annan, mera omväxlande
och för deras framtida verksamhet mera meriterande tjänstgöring t. ex. vid
allmänna domstolar.

Revisorerna hava betonat (avsnittet s. 123, stycket börjande »Den starkt»)
att »den starkt ökade intensiteten i nyttiggörandet av vattenkraften» återverkat
på vattendomstolarnas arbetsbörda, särskilt påtagligt för »Norrbygdens
vattendomstol». Detta är riktigt. När revisorerna nämna Norrbygdens
vattendomstol avse de samma domstol före 1949 års delning. Nuvarande
Mellanbygdens vattendomstol träffas för närvarande åtminstone i lika hög
grad som nuvarande Norrbygdens vattendomstol av den extra belastning,
som den nämnda ökade intensiteten medför. För de sydliga vattendomstolarna
torde belastningen därav vara mindre, men de hava i stället att dragas
med en högst avsevärd belastning av mål om vattentäkt (tillgodogörande

1 Hör återgivet i transumt som Bilaga 1.

2 Vid detla utlåtande i original voro såsom bilagor 2 ocli 3 fogade dels sistnämnda protokoll
och dels — för att visa arten av de olika skador och intrång, som kraftverksföretaget skulle orsaka,
och av de utredningar, som förekommit i måletavskrift av själva domen. Dessa bilagor äro
för omfattande för att här tryckas men ha överlämnats till riksdagens statsutskott.

118

av grundvatten) och om vattenförorening, anhängiggjorda efter ändringar
i 2 kap. och 8 kap. vattenlagen, vilka trädde i kraft åren 1940 och 1942.

Revisorerna hava (avsnittet s. 124, stycket börjande »Åtskilliga av») förklarat
det vara »av vikt att särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om
ett snabbare förfarande vid vattendomstolarna, överinstanserna däri inbegripna»
och hava uttalat, att om en ändring av vattenlagens bestämmelser
om processen i vattenmål »visar sig erforderlig» borde sådan ändring övervägas
snarast. Revisorerna hava själva redogjort (avsnittet s. 111—113 och
s. 123, stycket börjande »I syfte») för direktiven för 1945 års särskilda
sakkunniga för översyn av vattenlagens bestämmelser och för det av samma
sakkunniga år 1947 avgivna förslaget till vissa ändringar i vattenlagen,
vilket varit föremål för remissbehandling. Jag kan icke finna, att vad revisorerna
i denna del anfört, åsyftande vattendomstolarna, bör föranleda till
annan åtgärd än att revisorernas berättelse överlämnas till kungl. justitiedepartementet
för att tillhandahållas vederbörande och beaktas vid ett
överarbetande av 1947 års förslag i anledning av vad i remissutlåtandena
över förslaget andragits. Revisorerna hava själva framhållit (avsnittet s. 124,
stycket börjande »Åtskilliga av»), att domstolsbehandlingen av större vattenmål
normalt tager lång tid i anspråk, dels enär undersökningar genom domstolens
tekniska ledamöter och utredningar genom särskilda sakkunniga
äro tidskrävande, dels enär rådrum måste beredas sakägarna å ömse sidor
att göra erinringar mot utredningar in. m. Den för undersökningar och utredningar
erforderliga tiden kan ju icke förkortas genom ändrad lagstiftning.
Det enda som kan sägas är att alla undersökningar och utredningar måste
planeras och utföras förnuftigt och ändamålsenligt och icke göras mera
vidlyftiga än som verkligen är behövligt. Det måste i mycket stor utsträckning
överlämnas åt vederbörande undersökningsförrättare att själv avgöra,
vilken utredning som enligt hans sakkunskap bör åvägabringas för den
prövning, som skall möjliggöras eller främjas genom undersökningen. Olika
undersökningsförrättare — liksom olika ordförande i vattendomstolar —
hava visat sig hysa högst varierande uppfattningar om hur ingående eller vidlyftig
en undersökning eller utredning bör göras. Det ligger i sakens natur,
att några generella regler icke kunna uppställas härom.

Revisorerna hava med sina uttalanden om snabbare förfarande (avsnittet
s. 124) åsyftat även överinstanserna i vattenmål: vattenöverdomstolen och
högsta domstolen. Jag anser mig berättigad nämna, att även hos överinstanserna
föreligger en balans — som i vattenöverdomstolen är betydande
— av vattenmål, vilkas handläggning icke medhunnits. Dröjsmål med vattenmålens
avgörande i överinstanserna måste nog sägas i högre grad gå
ut över klagande av kategorien »skadelidande sakägare», alltså med intressen
motstående företagarintressena, än över klagande »företagare». I
den mån kraftintressenters (eller andra företagares) önskemål att hastigt
vinna prövning i överinstanserna av sådana mål, som röra tillstånd till vissa
såsom viktiga ansedda företag vinner gehör, vilket emellanåt sker, och föranleder
till förtursrätt för dessa mål, orsakar detta ytterligare försening av
den slutliga prövningen av andra mål, däribland sådana, i vilka talan föres
av skadelidande sakägare och vilka sällan givas förtursrätt. — Vad särskilt
högsta domstolen beträffar har i olika sammanhang väckts frågan, om icke
möjlighet skulle finnas att inskränka rätten att fullfölja talan mot vattenöverdomstolens
domar i vissa frågor, senast av vattenrättsdomaren vid Mellanbygdens
vattendomstol Nils Viklund i Svensk Juristtidning 1950, häfte
7—8, s. 829—838. Jag hänvisar även till vattenrättsdomarnas i riket den 8
februari 1926 till kungl. justitiedepartementet ingivna protokoll vid sammanträden
den 15—den 18 december 1925, innefattande förslag till bl. a.

119

begränsning av fullföljdsrätten i vattenmål, s. 24—33 och s. 37—42 (tryckt
i Svenska vattenkraftföreningens publikationer nr 179 = 1926:1, s. 23 ff.
och s. 33 ff.), jfr även vattenöverdomstolens remissutlåtande den 10 maj
1926 däröver. — Jag anser mig icke kunna yttra mig — och det torde ej
heller tillkomma mig att yttra mig — över vilka åtgärder som möjligen
borde eller skulle kunna vidtagas för att påskynda förfarandet i överinstanserna
i vattenmål.

För att slutligen beröra revisorernas uttalanden om igångsättandet av
kraftverksbyggen och sjöregleringar utan att vattendomstols tillstånd föreligger
därtill (avsnittet s. 122 o. f., stycket börjande »Enligt bestämmelserna»),
vill jag blott instämma i revisorernas slututtalande, att »vattenbyggnader
för statens räkning eller för företag, i vilka staten äger ett avgörande
inflytande, ... böra för framtiden ... anstå i avvaktan på tillstånd av vattendomstol
eller Kungl. Maj:t.».

Umeå den 9 januari 1951.

Underdånigst
IVAR AHLSTRÖM.

Bilaga i.

Mellanbygdens vattendomstols protokoll, fört med
anledning av sammanträde den 8—den 12 maj 1950 för
överläggning å domstolens kansli i Umeå, samt beslut,
meddelat den 20 maj 1950 å samma kansli.

Domstolens tjänstgörande ledamöter: e. vattenrättsdomaren Ivar Ahlström,
vattenrättsingenjörerna Gustaf Zickerman och Arne Eriksson, vattenrättsnämndemännen
Martin Mårtensson i Tälje och Karl Widell i Vivsta.

Sökande: Rergeforsens kraftaktiebolag.

Sak: Ansökan om tillstånd till vattenkraftanläggningen Bergeforsens

kraftverk i nedersta Indalsälven, Västernorrlands län.

Anmärkning till beslutet i tillåtlighetsfrågan.

Vattenrättsdomaren Ahlström tillfogade — efter hörande av vattenrättsingenjörerna
Zickerman och Eriksson —- följande anmärkning.

Anledningarna till att inom domstolen nöjaktig granskning m. m. av processmaterialet
i Bergeforsmålet icke hunnit verkställas till den nu hållna
överläggningen äro i huvudsak dessa. Arbetsförhållandena för de båda i
Bergeforsmålet tjänstgörande vattenrättsingenjörerna äro sådana, att dessa
äro nödsakade att tjänstgöra Zickerman vid både Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstol i mål, som handläggas under fyra olika ordförande,
och Eriksson, som numera tjänstgör uteslutande vid Mellanbygdens vattendomstol,
i mål under tre olika ordförande. Vad Eriksson beträffar deltog
han före utbrytandet den 1 juli 1949 av Mellanbygdens vattendomstol till en
särskild domstol i handläggningen av samma mål som dem, i vilkas handläggning
han alljämt deltager. Före utbrytningen handlades dock alla ifrågavarande
mål under en och samme ordförande och då så att säga i serie.
Numera ligga målen däremot under tre olika, samtidigt arbetande ordförande,
varför målen komma att handläggas i tre grupper, som föras fram
parallellt. — För Zickermans vidkommande hava svårigheterna delvis lik -

120

nande orsaker men sammanhänga därutöver med den av kända förhållanden
vållade bristen på vattenrättsingenjörer vid vattendomstolarna.

Dessa omständigheter hava i varje fall under tiden efter den 1 juli 1949
medfört och måste även i fortsättningen, så länge sådana arbetsförhållanden
bestå, medföra avsevärda avbräck i deras möjlighet att ägna sin arbetskraft
åt Bergeforsmålet i den utsträckning, som eljest i och för sig skulle kunna
anses betingad av innebörden i olika avseenden av kraftverkets tillkomst och
av svårigheten att bedöma de olika verkningarna — nyttiga och skadliga
-— av företaget, ävensom av det på grund därav stora och på sistone hastigt
växande processmaterialet i Bergeforsmålet. Som exempel må nämnas, att i
målet — vari den ursprungliga ansökningen den 24 september 1945 inkom
till Norrbygdens vattendomstol — domstolsakten den 13 juni 1949 omfattade
drygt 3 600 inpaginerade sidor och under tiden till och med den 12 maj
1950 utökats till i det närmaste 5 750 aktsidor.

På vattendomstolens vägnar:

Ivar Ahlström.

V attenrättsdomaren

F. Löwings

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 105, § 12.

Herr statsrådet och chefen för kungl.
kommunikationsdepart em e n t e t.

över vad riksdagens år 1950 församlade revisorer under § 12 i sin berättelse
anfört angående vissa med vattenkraftens utbyggnad sammanhängande
frågor får jag, vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol, härmed
— efter anmodan — vördsamt yttra följande.

En förenklad procedur för erhållande av en deldom med byggnadstillstånd
i ett kraftutbyggnadsmål kan visserligen komma i fråga i fall där tilllåtligheten
av företaget är uppenbar eller lätt kan bedömas efter en summarisk
prövning. Men det är inte sagt att samma behandlingsform är lämplig,
där skadorna av företaget ha sådan omfattning, att företaget sannolikt möter
laga hinder. Av betydelse vid valet av procedur är också huruvida ansökningshandlingarna
förefalla vederhäftiga eller till äventyrs befaras vara
mer eller mindre behäftade med allvarliga fel. Vid Norrbygens vattendomstol
förekommer det fortfarande, att deldomar med byggnadstillstånd lämnas
utan samband med en mera fullständig skadereglering. (Se t. ex. deldomar
den 7 okt. 1946 ang. Mörsils kraftverk, den 8 mars 1947 ang. Harsprångets
kraftverk, den 29 sept. 1949 och den 14 nov. 1950 ang. kraftverk
vid Österskelet.) I intet av dessa fall har dock handläggningen vid vattendomstolens
sammanträde på förhand begränsats att allenast avse tillåtlighetsfrågan.
En sådan begränsning, som av Mellanbygdens vattendomstol nu
iakttagits vid Bergeforsmålets behandling, torde hitintills vid Norrbygdens
vattendomstol — bortsett från s. k. tillfälliga vattenregleringar — vara sällsynt,
om den ens någonsin förekommit.

o Begränsningen av Bergeforsmålets handläggning till att avse allenast tilllåtlighetsfrågan
skedde på Bergeforsbolagets begäran. I min skrivelse till
vattenöverdomstolen den 10 januari 1949 (i avskrift överlämnad till riks -

121

dagens revisorer) uttalade jag, att man åtminstone borde räkna med en
jämförelsevis grundlig genomgång av målet vid vattendomstolens sammanträde.
Numera synes man ha anledning att tvivla på att handläggningens
begränsning medfört någon nämnvärd tidsvinst för Bergeforsmålet. Visserligen
ha förberedelserna för sammanträdet och själva sammanträdet gått
fortare än om en mera fullständig handläggning skulle ha skett vid första
sammanträdet, men fördelarna liärutinnan synas ha motverkats därav, att
handläggningens ofullständighet i själva verket försvårat tillåtlighetsfrågans
bedömning och föranlett så mycket långvarigare arbeten inom domstolen
efter sammanträdet. Vådan av en begränsad handläggning i förevarande
fall och den osäkerhet i bedömningen, som blir en följd härav, illustreras
för övrigt därav att de ledamöter av vattendomstolen, som utfört
fältarbetet och i detalj granskat Bergeforsbolagets utredningar, fått en långt
mera negativ inställning till hela företaget än de övriga ledamöterna.

I samband med vattendomstolens beslut den 20 maj 1050 antecknade ordföranden,
att de i beslutet deltagande vattenrättsingenjörerna arbetade under
flera ordförande och att detta utgjorde en anledning till ett längre uppskov.
Det är riktigt, att ingenjörerna arbeta under flera ordförande, vilket
emellertid — i varje fall med hänsyn till förhållandena i Norrland — är att
anse såsom ett normalt och även rationellt förhållande. Det är också riktigt,
att det vid tiden för beslutet förelåg anledning att räkna med den möjligheten
att ingenjörerna åtminstone till en del skulle behöva tjänstgöra i mera
avsevärd utsträckning även i andra mål. I verkligheten utvecklade sig saken
emellertid helt annorlunda. Ingenjörernas arbete med Bergeforsmålet efter
den 20 maj 1950 har satts i främsta rummet, och deras sysslande med andra
mål under den aktuella tiden är så obetydligt, att det helt kan lämnas ur
räkningen såsom orsak till dröjsmål med beslut i Bergeforsmålet. Dröjsmålet
beror uppenbarligen av helt andra orsaker, varav den viktigaste är
den, att målet inte ens så sent som den 20 maj 1950 befann sig i sådant
skick, att det då lämpligen borde företas till omedelbart avgörande.

Till en början må framhållas att sakkunnigutredningen angående fisket
vid nämnda tid allenast hade resulterat i ett preliminärt yttrande av fiskeriintendenten
O. Olofsson, vilket yttrande ej var ägnat och ej heller avsett att
ensamt läggas till grund för bedömning av företagets inverkan å fisket. I
ett mål, där fiskefrågan har så utomordentligt stor betydelse som i förevarande
fall, bör det normala vara, att domstolen ej dömer förrän den tillkallade
sakkunnige avgivit åtminstone ett mera huvudsakligt yttrande. Härtill
kommer att en stor mängd utredningar, framför allt från sökandens sida,
inkommit på ett sent stadium, långt efter utgången av den stadgade tiden
för skriftväxling. Under tiden från den 1 november 1949 till den 1 augusti
1950 har sålunda akten i målet växt med cirka 2 200 sidor, varav omkring
hälften inkommit från parterna. Även så sent som efter den 1 maj 1950 ha
— särskilt från sökandesidan — inkommit åtskilliga viktiga utredningar
såväl i byggnadstekniska frågor som angående fiske, jordbruk, vägar och
broar etc! Om domstolen skall ta hänsyn till processmaterial, som inkommit
efter skriftväxlingstiden och t. o. in. efter sammanträdet, hör normalt
tillfälle lämnas vederbörande motparter alt yttra sig över detta material.

Att vattenrättsingenjören Eriksson i mindre utsträckning arbetat även
med andra mål under tiden den 1 juli 1949—den 20 maj 1950 kan vid dessa
förhållanden ej ha medfört några olägenheter för Bergeforsmålet. Det är
ingalunda ovanligt alt i de största kraflutbyggnadsmålen sökandena och de
sakkunniga ha vida större svårigheter än vattendomstolen att hinna fullgöra
vad å dem ankommer. Så bär tydligen varit fallet i Bergeforsmålet.

122

Här har domstolen dömt redan innan den sakkunnige i fiskefrågor hunnit
framlägga det huvudsakliga resultatet av fiskeutredningen.

Såsom framgår av vad jag anfört i min skrift till vattenöverdomstolen
den 10 januari 1949 var det med hänsyn till sambandet mellan vattenregleringarna
i Indalsälven och Bergeforsmålet förenat med vanskligheter att
anförtro sistnämnda måls handläggning åt en ny domare, som därigenom
på en gång ställdes inför stora svårigheter i många hänseenden. I ett sådant
läge kan det knappast undvikas, att vattenrättsingenjörerna måste utföra
en stor del av sådant arbete, som mera normalt utföres av vattenrättsdomaren
ensam. Härigenom befrämjas givetvis ej ett skyndsamt avgörande.
Bergeforsbolaget har emellertid självt varit synnerligen angeläget om att en
särskild domare skulle utses för detta mål.

Risken att kostnader för undersöknings- och förberedelsearbeten i Bergeforsmålel
gå förlorade synes ur ekonomisk synpunkt ha vida mindre betydelse
än frågan om omfattningen av de skador som företaget kan antas
iörorsaka. Huruvida Bergeforsbolaget förlorar belopp, som bolaget med berått
mod riskerat, synes vara av ringa intresse vid jämförelse med problemet
i vad mån här är fråga om en skövling i jätteformat av realvärden.
Vare sig skadorna rätteligen böra värderas enligt domstolens majoritet eller
minoritet föreligger från Bergeforsbolagets sida en enorm och med hänsyn
till följderna synnerligen allvarlig felkalkylering. Ytterst är det denna felkalkylering
och de därmed sammanhängande bristerna i bolagets utredningar,
som äro den egentliga orsaken till svårigheterna att få ett skyndsamt
avgörande av målet.

Redan med hänsyn till innehållet i min skrift den 10 januari 1949 och
även på grund av åtskilliga skriftliga uttalanden av mig alltsedan 1942 (av
vilka uttalanden kortfattade utdrag överlämnats till revisorerna) hade Bergeforsbolaget
anledning att räkna med att tillåtligheten av företaget ingalunda
vore självklar. Härtill kommer att vederbörande fiskeriintendent redan
1945 meddelat bolaget, att han räknade med att företaget skulle medföra
inte endast totalskada för laxfisket i älven ovan den tillämnade dammen
utan även totalskada eller i varje fall mycket stor skada även å havsfisket.
Det förefaller vid dessa förhållanden vara ansvarslöst att ändå betrakta
tillåtligheten av företaget såsom självklar.

Revisorernas uttalande, att åtminstone statens vattenbyggnader icke böra
påbörjas förrän laga byggnadslov föreligger, är ett konstaterande som borde
vara att anse såsom självklart men tyvärr ej är det.

Det inträffade synes i första hand ge belägg för att tillvägagångssättet
vid kraftutbyggnadsmåls förberedelse inte minst vid företag, vari staten
har intresse, bör genomgripande förändras (jfr mitt yttrande den 15 januari
1948 till chefen för justitiedepartementet). Härvid bör det juridiska inflytandet
förstärkas och främst inriktas på syftet att på ett mera objektivt sätt
frivilligt fullgöra skyldigheter. Att öka objektiviteten och höja kvaliteten i
sökandenas skadeutredningar är själva kärnpunkten i frågan om snabb behandling
av ansökningsmål vid vattendomstolarna. Principiellt sett är det
sökandena, som ha att verkställa utredningarna, inte domstolen. Domstolen
prövar och dömer. De undersökningar, som skola utföras av domstolens
tekniska ledamöter, böra normalt i allmänhet icke vara alltför tidskrävande.
Det kravet måste nämligen fasthållas, att sökandenas grundmaterial
(kartor, avvägningar, pejlingar etc.) skall vara korrekt. Brister det härutinnan
kunna givetvis vattenrättsingenjörernas undersökningar bli ytterst
besvärliga. Genom vattendomstolens beslut den 20 maj 1950, som var enhälligt,
har Bergeforsbolaget förelagts att helt omarbeta markskadeutredningen.
Detta beslut, som egendomligt nog icke omnämnts i revisorernas

123

berättelse, ger vid handen att Bergeforsbolaget högst allvarligt brustit i sin
utredningsplikt. Att lagstifta för att vinna snabb handläggning även till förmån
åt sådana sökande, som genom försumlighet eller olämpligt tillvägagångssätt
förorsaka tidsutdräkt i vattendomstolens arbete, är orimligt.

Umeå den 11 januari 1951.

F. LÖWING.

Svenska

vattenkraftföreningens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 105, § 12.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj :t berett Svenska vattenkraftföreningen tillfälle
att avgiva yttrande över vad riksdagens år 1950 församlade revisorer under
§ 12 i sin berättelse anfört angående vissa med vattenkraftens utbyggnad
sammanhängande frågor, får föreningen härom i underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha funnit det vara av vikt, att särskild uppmärksamhet ägnas
åt frågan om ett snabbare förfarande vid vattendomstolarna, överinstanserna
däri inbegripna. Föreningen vill på det livligaste instämma i detta revisorernas
uttalande. Behovet av kraft inom landet ökas alltjämt, och det
är nödvändigt bland annat för industrien och exporten, att detta kraftbehov
kan tillgodoses. Det är sålunda ett betydelsefullt nationellt intresse, att
naturkrafttillgångarna kunna tagas i anspråk i samma takt som behovet
växer. Vattendomstolarna hinna för närvarande icke lämna byggnadstillstånd
i samma takt. Föreningen vill nedan beröra några av de åtgärder,
som böra vidtagas för förbättring i detta avseende.

Såsom revisorerna omnämnt, framlade tillkallade särskilda sakkunniga
år 1947 ett förslag till vissa ändringar i vattenlagen, vilka bland annat syftade
till ett snabbare förfarande i vattenmål. Härvid föreslogs bland annat
en utvidgning av möjligheterna för vattendomstol att i deldom lämna byggnadstillstånd
för vattenkraftföretag. Vattenkraftföreningen avgav den 14
december 1947 yttrande över de sakkunnigas förslag. Förslaget har ännu
icke föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida.

I praktiken tillämpa vattendomstolarna redan i viss utsträckning det förfarande
med deldomar, som de sakkunniga föreslagit. Emellertid föreligger
en viss tvekan, hur långt vattendomstolarna därvid lagligen kunna gå, och
denna tvekan kan stundom föranleda, att målen icke bliva så snabbt avgjorda,
som hade varit möjligt om lagbestämmelser i enlighet med förslaget
förelegat. Ej heller ha vattendomstolarna samma möjlighet att meddela
smidiga bestämmelser om ersättningar för skador, som vore fallet, om förslaget
vore lag. Detta kan vara olägligt för skadelidande och även verka
hindrande på möjligheterna till deldom med byggnadstillstånd.

Ett införande av lagbestämmelser i enlighet med de sakkunnigas förslag
(med de av föreningen i dess yttrande 1947 föreslagna ändringarna) skulle
bidraga till ett snabbare förfarande i vattenmål. Det synes föreningen lämpligt,
att proposition i denna fråga snarast göres.

124

1939 års lag om tillfälliga vattenregleringar har möjliggjort ett snabbare
förfarande vid meddelande av tillstånd i vissa regleringsmål. Såsom föreningen
i sitt yttrande 1947 nämnt, kan det vara lämpligt, att viss tid får
förflyta mellan införandet av lagbestämmelser enligt de sakkunnigas förslag
och upphörandet av 1939 års lag. På grund av den utrikespolitiska utvecklingen
föreligger numera risk för att samma situation kan inträda som
tidigare en gång framtvungit införande av den tillfälliga lagen. Även ur
dessa synpunkter synes det lämpligt, att lagen tills vidare bibehålies.

Förstärkning har skett av vattendomstolarna för att därigenom ett snabbare
förfarande i vattenmål skulle möjliggöras. Bland annat har Mellanbygdens
vattendomstol inrättats. Dessa åtgärder ha av såväl de statliga
som de enskilda vattenkraftsintressena hälsats med stor tillfredsställelse.
Emellertid ha icke alla nya tjänster kunnat tillsättas. Sålunda stå bland annat
flera vattenrättsingenjörstjänster sedan länge obesatta. Skälet härtill lär
vara den konflikt som uppstått beträffande vattenrättsingenjörernas löner.

Tydligen kan en förstärkning av vattendomstolarna icke leda till åsyftat
resultat, så länge de nu inrättade tjänsterna stå obesatta. Ej heller kan en
ändring i vattenlagen för ett snabbare förfarande leda till åsyftat resultat,
så länge tillräcklig arbetskraft ej finnes för tillämpning av dessa bestämmelser.
Vattenrättsingenjörernas arbete är mycket krävande, och det fordras
för ett snabbt och gott arbetsresultat högt kvalificerade arbetskrafter
på dessa poster.

Den viktigaste åtgärden för ett snabbare förfarande i vattenmål synes
vara, att — såvida så ej redan skett — konflikten med vattenrättsingenjörerna
bringas ur världen och att även i övrigt erforderliga åtgärder vidtagas
för vattendomstolstjänstcrnas besättande.

Revisorerna ha vidare framhållit, att vattenbyggnader för statens räkning
eller för företag, i vilka staten äger ett avgörande inflytande, böra, när
tillåtlighetsfrågan icke är klar, för framtiden om möjligt anstå i avvaktan
på tillstånd av vattendomstol eller Kungl. Maj :t. Revisorerna rikta sig sålunda
härvid mot det förfaringssätt, som kungl. vattenfallsstyrelsen varit
nödsakad tillämpa och som även tillämpats av enskilda kraftföretag, nämligen
att arbeten för ett kraftverk i viss utsträckning igångsättas redan innan
tillstånd till företaget av vattendomstol meddelats.

Föreningen kan icke dela den av revisorerna uttalade uppfattningen. Det
bör först framhållas, att vissa risker alltid måste tagas av den som utför
en kraftanläggning. Inköp av strömfall måste ske och omfattande undersöknings-
och planeringskostnader måste nedläggas, innan frågan om tillstånd
över huvud taget kan underställas vattendomstols prövning. Dessa
kostnader kunna stundom bliva av storleksordning jämförliga med de byggnadskostnader,
varom nu är fråga. Såsom ovan nämnts, är det ett betydelsefullt
nationellt intresse, att vattenkraften tillvaratages i samma takt som
behovet av elektrisk kraft växer. De statliga och enskilda företag, som bära
ansvaret för att ett dylikt utbyggande av vattenkraften kommer till stånd,
kunna icke underlåta att vidtaga erforderliga åtgärder endast därför att
vattendomstolarna ej kunna arbeta tillräckligt snabbt. Så länge prövningav
tillståndsfrågorna ej kan ske i samma takt som utbyggnader erfordras,
är det enligt föreningens uppfattning fullt försvarligt att de ansvariga kraftföretagen
i viss utsträckning taga de risker, som äro förenade med ett påbörjande
av ett byggnadsföretag, innan tillåtlighetsfrågan prövats av vattendomstol.
Föreningen förutsätter härvid, att detta påbörjande endast
avser åtgärder, vilka lagligen kunna ske utan vattendomstolens tillstånd.

Genom att taga dessa risker ha de statliga och enskilda kraftföretagen
under senare år tillfört landet betydande värden. Om kalkylerna i något av -

125

seende slagit fel och vissa kostnader visat sig vara för tidigt eller onödigt
nedlagda, äro dessa belopp likväl ringa i jämförelse med den nationalekonomiska
vinst, som uppkommit genom att dylika risker på andra företag
tagits. Emellertid är det uppenbarligen olämpligt, att kraftföretagare tvingas
att taga dylika risker. Ej heller är det troligt, att man på detta sätt kan
hålla takten med det växande kraftbehovet.

Föreningen vill sålunda ånyo framhålla, att det är ytterst nödvändigt
att snabbare behandling av ^byggnadsfrågor i vattenmål kan äga rum.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst

Svenska vattenkraftföreningen
CARL KLEMAN.

J. O. Alrutz.

Länsstyrelsens i Jämtlands län

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 125, § lo.

Till Konungen.

Till åtlydnad av nådig befallning den 21 december 1950 får länsstyrelsen
i underdånighet avgiva följande utlåtande över vad riksdagens år 1950
församlade revisorer under § 13 i sin berättelse anfört angående reglering
av sjön Storsjouten.

Efter en redogörelse för de åtgärder, som av vattenfallsstyrelsen vidtagits
dels i fråga om röjning enligt av vattendomstolen meddelad dom vid
sjön Storsjouten, dels ock i fråga om anläggning av materialväg mellan
Risede och Hovde samt omläggning m. in. av den befintliga primitiva vägen
mellan Hovde och Sjoutnäset samt kostnaderna för dessa åtgärder, hava revisorerna
framhållit bl. a., att det inbördes förhållandet mellan å ena sidan
värdet av fisket och å andra sidan de huvudsakligen för fiskets bevarande
nedlagda kostnaderna icke syntes rimligt och att det finge anses högst sannolikt
att en uppgörelse i ett tidigt skede om summariska röjningsåtgärder
mot kompensation i annan form ■— främst i form av en väg till den förut
praktiskt taget väglösa bygden — skulle ha väsentligt minskat vattenfallsstyrelsens
kostnader och även för sakägarna varit godtagbar eller till och
med fördelaktig.

I anslutning härtill vill länsstyrelsen framhålla, att om man från början,
då fråga om Storsjoutens reglering blev aktuell, kunnat förutse den blivande
utvecklingen av frågan, måhända den av revisorerna skisserade lösningen
varit tänkbar. Å andra sidan torde åtskilliga faktorer ha försvårat en
dylik lösning. Sålunda lärer röjningsarbetenas omfattning och kostnaderna
härför knappast från början kunnat tillförlitligt bedömas. Av särskild betydelse
är, att fiskeintressena och vägintressena icke sammapfalla. Vattendomstolen
har i sitt protokoll den 26 februari och den 13 maj 1947 samt i
deldomen den 7 juli 1947 behandlat frågor rörande skada på enskilt fiske.
Härav framgår, att ägare till Storsjoutens skattefiske är Olof Hallqvists
dödsbo in. fl. fastighetsägare inom Strands by. Det är alltså fastighetsägare
boende vid Ströms vattudal norr om Strömsund, som äga större delen av

126

fisket i Storsjouten med Östra och Västra Backsjön. För fiskerättshavarna
måste det anses vara ett berättigat intresse att sådana åtgärder vidtagas att
olägenheter genom att fiskeredskapen kunna fastna i och förstöras av stubbar,
rötter o. d. icke uppstå. Ägarna av skattefisket torde icke haft något
större intresse av att de berörda vägfrågorna i förevarande sammanhang
löstes. För befolkningen i bygden kring sjön måste det också vara ett berättigat
intresse att regleringsföretaget ålades att vidtaga sådana röjningsåtgärder,
att olägenheter ej uppstode i fråga om flottning, framkomligheten
å sjön och den allmänna trivseln. Avskräckande exempel på hur en sjöreglering
utan effektiv röjning ter sig finnas. Det må vidare framhållas, att
i regleringsmålet yrkanden om åläggande för regleringsföretaget att anlägga
ny väg Hovde—Sjoutnäset framkommit men att dessa yrkanden av vattendomstolen
avvisats.

I sin berättelse hava revisorerna vidare anfört bl. a. följande.

»Beträffande vägarbetena är att märka, att försöken till samordning mellan
vattenfallsstyrelsens behov av en materialväg från Risede till Hovde
samt vägmyndigheternas och bygdens intresse av att färdigställa den ödebygdsväg,
som av länsstyrelsen dömts till utförande, icke lett till något
mera påtagligt resultat. De hittills utförda vägarbetena ha belöpt sig till
sammanlagt 545 000 kronor. Likväl har icke vunnits mera än en bristfällig,
såsom ödebygdsväg icke godtagbar materialväg från Risede till Hovde samt
vissa omläggningar och förbättringar på mycket begränsade delar av vägsträckan
Hovde—Sjoutnäset. Den förstnämnda vägen förfaller successivt,
då den icke underhålles, och den sistnämnda vägsträckan är alltjämt till
övervägande de! icke framkomlig annat än för gång- och hästtrafik. Iordningställande
av vägen Risede—Hovde—Sjoutnäset såsom ödebygdsväg beräknas
f. n. draga en ytterligare kostnad av 630 000—680 000 kronor. Det
numera genom vattenfallsstyrelsen framkomna erbjudandet att i avräkning
på framdeles utdömda regleringsavgifter förskjuta ett belopp av
200 000 kronor samt lämna ett bidrag av 25 000 kronor för vägförbindelsen
är alltså långt ifrån tillräckligt för vägfrågans lösning.»

I detta sammanhang vill länsstyrelsen meddela, att länsstyrelsen inhämtat
yttrande från Frostvikens kommun angående huruvida vägfrågornas
lösning vore av större intresse för bygdens befolkning än ifrågasatt elektrifiering
av bygden kring Storsjouten samt Norrsjö m. fl. byar. Därvid förutsattes,
att de regleringsavgifter, som skulle komma att utdömas, i första
hand skulle disponeras för det företag, som ur sagda synpunkt borde givas
företrädesrätt. Av inkommet svar framgår, att från bygdens sida frågan om
bättre vägförbindelser anses vara den mest brännande. Med anledning härav
har länsstyrelsen i skrivelse till generaldirektören och chefen för vattenfallsstyrelsen
hemställt, att frågan om förskott av regleringsavgifter för
nämnda ändamål måtte av regleringsintressenterna upptagas till prövning.
Även om genom ett direkt förskott vägfrågan ej löses, skulle det dock kunna
medföra en snabbare lösning än eljest varit fallet. Avskrift av skrivelsen
bifogas.

Beträffande revisorernas uttalande om angelägenheten av en effektivare
samordning av de olika intressena vid såväl pågående som framdeles företagna
sjöregleringar vill länsstyrelsen livligt instämma i detta uttalande.
Länsstyrelsen är enligt gällande lagstiftning ej befogad att i vattenrättsmål
direkt företräda det allmännas eller bygdebefolkningens intressen. Emellertid
har efter framställningar från länsstyrelsens sida ett visst samarbete
i detta hänseende kommit till stånd mellan länsstyrelsen och kammarkollegiets
advokatfiskalsämbete, som författningsenligt har att i dylika mål
bevaka de allmänna intressena. På sätt länsstyrelsen tidigare i olika sam -

127

manhang framhållit vore det emellertid önskvärt att länsstyrelserna genom en
författningsändring finge både befogenhet och skyldighet att i vattenrättsmål
av föreliggande art direkt bevaka dylika intressen. .

Vad slutligen angår materialvägen Risede—Hovde ha såväl länsstyrelsen
som vägförvaltningen i länet, på sätt framgår av de remitterade handlingarna,
sökt att i möjligaste mån finna en sådan lösning, att denna väg
skulle kunna bliva till nytta för en av länsstyrelsen till utförande dömd
ödebygdsväg. Tyvärr har materialvägen ej kommit att utföras i allo med den
standard, som avsetts. Det är emellertid, på sätt revisorerna framhållit, synnerligen
angeläget att materialvägen underhålles så, att icke för vägen nedlagda
kostnader gå till spillo. Angeläget är jämväl att vägen snarast möjligt
iståndsättes, så att den kan intagas till allmänt underhåll. I denna fråga
ha överläggningar sedan länge pågått mellan vägförvaltningen och länsstyrelsen.
Tillfredsställande lösning av frågan har emellertid hittills ej kunnat
vinnas med hänsyn till de begränsade vägmedel, som stå till länets förfogande.
I övrigt vill länsstyrelsen i denna del hänvisa till det underdåniga
yttrande, som av vägförvaltningen i länet avgivits till Eders Kungl. Maj :t
i anledning av revisorernas ifrågavarande uttalanden.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknade, landshövding
och landssekreterare.

Östersund i landskansliet den 15 januari 1951.

N. ROSENIUS.

Underdånigst
TORSTEN LÖFGREN.

Bilaga.

Till herr generaldirektören Åke Rusck, kungl. vattenfallsstyrelsen.

Ang. väg Risede—Hovde—Inviken.

Med anledning av skrivelsen den 16 oktober 1950 till undertecknad landshövding
får länsstyrelsen meddela, att bygdens befolkning och kommunalnämnden
i Frostvikens kommun numera uttalat, att företrädesrätt bör givas
ifrågavarande vägföretag framför ifrågasatt elektrifiering av bygden kring
Storsjouten samt Norrsjö m. fl. byar. Vid sådant förhållande synes anledning
föreligga att fortsätta undersökningen om möjligheten att finansiera
vägföretaget med användande av regleringsmedel. Det torde emellertid, om
ej medel i särskild ordning erhållas, dröja åtskillig tid innan vägföretaget
kan komma till stånd. Av de medel, som stå eller komma att ställas till vägförvaltningens
förfogande för utbyggnad av ödebygdsvägar i länet, beräknas
för fullbordande av pågående vägföretag ca 500 000 kronor enligt nuvarande
priser samt för utförande av ännu icke påbörjade vägföretag, som i föreliggande
vägplaner upptagits framför ifrågavarande väg till Storsjouten,
omkring 2,2 miljoner kronor. Enär det är omöjligt att för närvarande beräkna
anslagstilldelningen av vägmedel, kan någon säker bedömning ej ske
av tidpunkten, då vägen genom tilldelningen av dylika medel skall kunna
komma till stånd. Ett lån, avsett att amorteras av blivande avgifter för Storsjoutens
reglering, skulle givetvis kunna disponeras för vägföretaget så att
detta kunde genomföras vid en tidigare tidpunkt än eljest. Ur bygdens synpunkt
finner länsstyrelsen angeläget att denna möjlighet utnyttjas.

128

Vägförvaltningen har beräknat, att kostnaden för ödebygdsväg Hovde—
Sjoutnäset skulle uppgå till 350 000 ä 400 000 kronor samt att i ståndsättande
av materialvägen Risede—Hovde skulle draga en kostnad av ca 280 000
kronor. I nämnda belopp ingår icke det belopp om 40 000 kronor, som vattenfallsstyrelsen
vid sammanträde inför vattendomstolen den 30 september
1950 förklarat sig villig att utföra för vissa kringgångsvägar.

För finansiering av vägsträckan Hovde—Inviken--Sjoutnäset skulle man
kunna räkna med det räntefria lånet på 200 000 kronor från Ångermanälvens
regleringsförening, avsett att återbetalas av regleringsavgifter med
12 500 kronor per år under 16 år. Vidare skulle härför kunna användas det
bidrag till vägen å 25 000 kronor, som regleringsföretaget ställt i utsikt, dock
under förutsättning, att regleringsföretaget genom den nya vägens tillkomst
befriades från den skyldighet att uppsätta snöskärmar på sträckan Hovde—
Inviken, som tills vidare åligger regleringsföretaget.

I anledning av sistnämnda villkor må framhållas, att byborna i protokoll
från sammanträde den 12 november 1950 beträffande snöskärmar mellan
Hovde och Inviken gjort ett uttalande, vilket enligt under hand inhämtade
uppgifter skall tolkas på följande sätt: Snöskärmar erfordras under alla
förhållanden. Utföres allmän väg, kommer det att åligga vägförvaltningen
att anskaffa samt uppsätta och nedtaga snöskärmar. 1 sådant fall är det
ur intressenternas synpunkt betydelselöst om vattenfallsstyrelsen fritages
eller ej från åläggandet beträffande snöskärmar. Skall vägen däremot under
längre eller kortare tid vara enskild, måste nämnda åtgärder ombesörjas i
annan ordning. Om i dylikt fall vattenfallsstyrelsen skulle fritagas från
åläggandet beträffande snöskärmarna, skulle sålunda arbetet härmed komma
att åvila vägintressenterna, vilket dessa anse bliva för betungande. Enligt
intressenternas mening bör sålunda vattenfallsstyrelsen icke fritagas
från skyldigheten att anordna snöskärmar i annat fall än om vägen utbygges
som allmän.

Länsstyrelsen utgår för sin del från att ovanberörda förbehåll beträffande
snöskärmarna avser befrielse från skyldigheten att uppsätta, nedtaga
och underhålla snöskärmar efter det vägen blivit allmän. Ett påskyndande
av vägföretaget bör därför vara ett gemensamt intresse.

Därest ovanberörda belopp, tillhopa 225 000 kronor, kan påräknas för
utförande av ifrågavarande vägdel, skulle av allmänna vägmedel erfordras
omkring 150 000 (125 000 å 175 000) kronor. Detta belopp skulle kunna
fördelas på två års väganslag.

Beträffande vägdelen Risede—Hovde hava riksdagens revisorer framhållit
angelägenheten av alt vägen iståndsättes och underhålles på sådant sätt
att därå nedlagda kostnader ej gå till spillo. För att vägförvaltningen skall
kunna övertaga barmarksunderhållet erfordras emellertid att vägen blir
förklarad såsom allmän väg. För att så skall kunna ske måste emellertid
åtskilliga förbättringsarbeten vidtagas. Ett fullständigt iståndsättande av
vägdelen beräknas, såsom av det föregående framgår, till omkring 280 000
kronor. Länsstyrelsen har emellertid från vägförvaltningen inhämtat, att
kostnaderna för de mest trängande åtgärder, som erfordras för vägens intagande
till allmänt underhåll, skulle kunna begränsas till 50 000 ä 100 000
kronor. Därest för påbörjande av dessa arbeten ett lånebelopp av 50 000
kronor ställdes till förfogande, skulle de oundgängliga förbättringsarbetena
vid en närliggande tidpunkt kunna påbörjas. Länsstyrelsen tillåter sig
därför hemställa, att regleringsföretaget ville höja det ifrågasatta lånet
med ytterligare 50 000 kronor, vilket belopp skulle användas för de mest
trängande åtgärderna. Återstående kostnader skulle kunna tänkas utgå av
vägmedel och fördelas på ett antal år. En dylik höjning kan även med de

129

beräknade regleringsavgifterna ske, om återbetalningen av lånet fördelas
på 20 år i stället för 16 år.

Länsstyrelsen är villig att medverka till att regleringsavgifter på nu antytt
sätt få disponeras för återbetalning av det lån, regleringsintressenterna
kunna komma att lämna, och vill fördenskull, så snart regleringsavgifter
utdömts, hos Kungl. Maj :t göra framställning i berörda avseende.

Under åberopande av vad sålunda anförts får länsstyrelsen hemställa,
att frågan om ett räntefritt lån enligt ovan angivna riktlinjer till bestridande
av anläggningskostnaderna för ifrågavarande vägföretag måtte upptagas
till behandling av regleringsintressenterna.

Östersund den 15 januari 1951.

Torsten Löfgren.

ERIK LUNDIN.

Vägförvaltningens i
Jämtlands län

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 125, § 13.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har vägförvaltningen anbefallts
att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1950 församlade revisorer
under § 13 i sin berättelse anfört angående regleringen av sjön Storsjouten.
Med anledning härav får vägförvaltningen beträffande de i revisorernas berättelse
berörda vägförhållandena i underdånighet anföra följande.

Såsom framgår av den i berättelsen lämnade redogörelsen finnes en 7 km
lång ödebygdsväg från Storån vid allmänna vägen Alanäs—Gäddede till byn
Risede. År 1941 dömde länsstyrelsen ödebygdsväg till utförande från Risede
över Svansele, Hovde, Inviken, Sjoutnäset och Trångmon till Herrbergsdalen.
Vägsträckningen har inlagts på bilagda karta.1 På grund av begränsad
medelstillgång har vägen ännu icke kommit till utförande. I den dömda
sträckningen har emellertid vattenfallsstyrelsen åren 1945—1947 anlagt en
materialväg från Risede till Hovde, avsedd för transporter till dammbyggnad
vid Hovde.

Tillkomsten av materialvägen föregicks av överläggningar mellan vattenfallsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om möjligheterna att
utföra vägen som allmän på ifrågavarande sträcka. Då sådana möjligheter
icke befunnos föreligga, träffades i september 1945 överenskommelse mellan
de båda verken, att vattenfallsstyrelsen skulle utföra materialväg i
den dömda ödebygdsvägens planläge, varvid trummorna skulle utföras permamenta
samt liksom dikena, i de fall sådana voro erforderliga för det
enklare utförandet, förläggas enligt arbetsplanen för ödebygdsvägen, även
om förekommande bankar icke upplades till full höjd. Merkostnaden för
materialvägens utförande på detta sätt skulle bestridas av vägväsendet och
överenskommelse om den slutliga ersättningen träffas efter arbetenas färdigställande.
Beträffande tekniska detaljer i arbetets utförande skulle samråd
ske med vägförvaltningen i länet.

I anslutning till den sålunda träffade överenskommelsen meddelade väg 1

Överlämnad till riksdagens statsutskott.

9—-517100. Rev. berättelse ang. statsverket åi 1950. It.

130

förvaltningen i skrivelse den 18 september 1945, varav transumt här bilägges,
till arbetsledningen för vägbyggnaden vissa detalj anvisningar för vägarbetenas
utförande. Då dessa utfördes av vattcnfallsverket i egen regi, ansåg
vägförvaltningen sig icke behöva eller böra närmare kontrollera deras
utförande enligt de meddelade anvisningarna. I vissa betydelsefulla avseenden
blevo emellertid anvisningarna liksom föreskrifterna i överenskommelsen
ej följda, Varigenom vägens komplettering och färdigställande till
allmän väg kommer att ställa sig ej oväsentligt dyrare än om arbetena utförts
med iakttagande av nämnda anvisningar och föreskrifter. Sålunda
har exempedvis traktorbrytningen för vägen utförts så knapp, att vallar
av jord och sten blivit liggande för nära vägen, varigenom upptagandet av
erforderliga diken icke kan ske utan förflyttning av dessa vallar. Vidare
måste trummor i stor utsträckning kompletteras eller anordnas samt skyddsräcken
uppsättas. Enligt en av vägförvaltningen nyligen verkställd utredning
har kostnaden för de arbeten, som erfordras för att sätta vägen i sådant
skick, att den kan motsvara kraven på allmän väg, beräknats till 280 000
kronor.

Ehuru den utförda vägen Risede—Hovde är av enkel beskaffenhet och i
vissa avseenden bristfällig har den emellertid, med smärre avbrott vid särskilt
ogynnsamma förhållanden och tidvis under vintern, endast med yttersta
svårighet kunnat hållas öppen för motorfordonstrafik. De senaste åren har
motorplogningen ombesörjts av vägförvaltningen, som enligt tidigare förordnande
har att hålla särskild vinterväg från Risede till Herrbergsdalen,
dock endast för gång- och hästtrafik. Med undantag för vissa av vattenfallsstyrelsen
utförda mindre arbeten för underlättande av motorplogningen
ha några kompletterande byggnadsarbeten eller något barmarksunderhåll
icke förekommit under de senare åren.

I revisorernas berättelse har framhållits angelägenheten av att vägen underhålles
av vägförvaltningen så, att icke för vägen nedlagda kostnader gå
till spillo. Förutsättningen för vägens underhåll i denna ordning är uppenbarligen,
att vägen förändras till allmän. Som ovan nämnts har kostnaden
för vägens iståndsättning, så att den motsvarar kraven på allmän väg, beräknats
till 280 000 kronor. Någon möjlighet att för närvarande nedlägga
denna kostnad på vägen utan att eftersätta andra vägföretag, som bedömts
vara ännu mera angelägna, torde icke finnas. Iståndsättningen kan emellertid
utföras etappvis, så att i en första etapp de största bristfälligheterna
och trafikriskerna avlägsnas. Möjlighet bör därefter finnas att intaga vägen
i allmänt underhåll. Kostnaden för en sådan första iståndsättning torde
kunna uppskattas till 50 000 å 100 000 kronor.

I den i revisorernas berättelse intagna redogörelsen har det primära vägbehovet
ansetts utgöras av utbyggnad av ödebygdsväg på sträckan Hovde—
Sjoutnäset, där vägförhållandena nu äro ännu sämre än på sträckan Risede
—Hovde. Kostnaden för ödebygdsväg Hovde—Sjoutnäset har uppskattats till
350 000 å 400 000 kronor. Med utnyttjande av det lån och det bidrag å tillsammans
225 000 kronor, som på sätt framgår av redogörelsen ställts i utsikt
av vattenfallsstyrelsen, skulle sålunda behovet av allmänna vägmedel
till väganläggningen kunna begränsas till 125 000 å 175 000 kronor. Fördelat
på två år skulle detta innebära en årlig belastning av länets andel av
ödebygdsvägsanslaget på i runt tal 75 000 kronor. Förbättringen av materialvägen
Risede—Hovde, som beräknats kosta 280 000 kronor, skulle enligt
redogörelsen kunna anstå tills vägen Hovde—Sjoutnäset färdigställts
och kunna utsträckas över förslagsvis 4 år. Det årliga behovet av allmänna
vägmedel till förbättring av vägen Risede—Hovde skulle sålunda uppgå till
70 000 kronor.

131

En lösning av vägfrågan Risede—Hovde—Sjoutnäset i nämnda ordning
skulle under en tid av 6 år komma att belasta länets anslag till ödebygdsvägar
med ett belopp per år av ca 70 000 å 75 000 kronor eller vid förväntade
högre priser något mera. Om anslaget till ödebygdsvägar under de kommande
åren bibehålies vid nuvarande storlek, torde denna belastning icke
behöva nämnvärt påverka utförandet av andra ödebygdsvägar i länet, som
tidigare bedömts vara mera angelägna än den nu ifrågavarande vägen. Detta
spörsmål har varit föremål för överläggning vid ett sammanträde med länsvägnämnden
i länet den 16 december 1950, varvid länsvägnämnden icke
hade något att erinra mot en lösning av vägfrågan på nu angivet sätt.

I stället för i denna ordning kan vägfrågan givetvis också lösas så, att
vägen Risede—Hovde först iordningställes, så att den kan förändras till
allmän. Om iståndsättningen, på sätt tidigare nämnts, i en första etapp kan
begränsas till de mest angelägna arbetena, erfordras härför ett belopp av
50 000 å 100 000 kronor, vilket enligt det föregående utan nämnvärd olägenhet
bör kunna utgå av allmänna vägmedel. Utförandet av ödebygdsvägen
Hovde—Sjoutnäset finge härvid beräknas bliva fördröjt ett år.

Ett sådant dröjsmål skulle emellertid kunna undvikas, om det lån å
200 000 kronor, som ställts i utsikt av vattenfallsstyrelsen, utökades till
250 000 kronor, förslagsvis genom att lånets återbetalning utsträcktes från
16 till 20 år med bibehållande av föreslagen årlig återbetalning 12 500 kronor
av blivande regleringsavgifter. Härvid skulle 50 000 kronor kunna användas
till den första iståndsättningen av vägen Risede—Hovde och 200 000
kronor, som tidigare förutsatts, till anläggning av ödebygdsvägen Hovde—
Sjoutnäset. Något dröjsmål med denna väganläggning skulle i detta fall
icke behöva uppkomma. Sistnämnda lösning av vägfrågan synes därför vara
den mest lämpliga.

Östersund den 15 januari 1951.

Underdånigst

Vägförvaltningen i Jämtlands län
ERIK LUNDIN.

Bilaga.

Till ingenjören K. E. Blomberg, Risede, Lidsjöberg.

Ang. väganläggning Risede—Svansele—Hovde.

Härmed översändes avskrift av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
skrivelse den 4 dennes. Beträffande tekniska detaljer i arbetets utförande,
varom samråd skall ske med vägförvaltningen, må framhållas önskvärdheten
av att arbetet utföres i så nära anslutning som möjligt till gällande
normalbestämmelser och normalsektioner för vägar av byggnadstyp III.
Vid röjningen, som huvudsakligen sker med hjälp av traktor, böra torv,
stubbar och sten samt medföljande jord föras 2 å 3 meter utanför ytterkant
av blivande vägdike eller slänt, så att de sålunda bortröjda ämnena sedermera
kunna uppläggas i lämpliga upplag. I övrigt iakttages att vissa stubbar
och större stenar borttagas över den blivande vägkroppens hela bredd
och i den utsträckning, som föreskrives i normalbestämmelserna. Vid dikning
å myr och slyland bör dikesjorden uppläggas och planeras som dyjordbädd.
Å slyland och fastare myr upptagas diken till minst 80 cm:s djup,
50 cm:s bottenbredd och 2,io m:s dagbredd. Banketter anordnas alltid och
till 2 ,so meters bredd eller större. Å lös myr göras dikena l,oo—1,jo in djupa

132

med 0,5o m:s bottenbredd och med dikesslänter i lutning 1:1. Banketterna
givas en bredd av minst 3,so meter.

Östersund den 18 september 1945.

Vägförvaltningen i Jämtlands län
e. u.

Agnar Jonsson.

V att enf al lsstyr elsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 125, § 13.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har vattenfallsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1950 församlade revisorer under
§ 13 i sin berättelse anfört angående reglering av sjön Storsjouten.

Till efterkommande härav får vattenfallsstyrelsen i underdånighet anföra.

Revisorerna hava i sin berättelse ingående behandlat frågorna om dels
den avröjning, som av vattenfallsstyrelsen utförts inom Storsjoutens dämningsområden,
dels ock de arbeten, som utförts för väganläggningar i samband
med sjöns reglering.

Vad angår avröjningen, säga sig revisorerna hava iakttagit, att åtskilliga
brister förelåge. Med hänsyn till att frågan om eventuell försummelse mot
de av vattendomstolen för regleringen meddelade föreskrifterna för närvarande
vore föremål för prövning av riksdagens justitieombudsman, hava
revisorerna dock icke funnit anledning att närmare ingå härpå. Från vattenfallsstyrelsens
sida är vid sådant förhållande härom icke annat att anföra
än att vattenfallsstyrelsen, med anledning av föreläggande från justitieombudsmannen
att förebringa fullständig utredning i denna sak, uppdragit åt
f- d. vattenrättsdomaren F. Appelberg att såsom opartisk utredningsman
verkställa sådan utredning.

De påtalade försummelserna i fråga om röjningsarbetets utförande förmenas
bl. a. bestå däri, att arbetet icke utförts med tillräcklig omsorg och
noggrannhet. För att i fortsättningen kunna taga dämningsrätten i anspråk
har vattenfallsstyrelsen nödgats på avröjningsarbetet nedlägga väsentliga
kostnader utöver vad detta arbete tidigare dragit, och kostnaderna hava
allt som allt uppgått till omkring 855 000 kronor. Revisorerna hava för sin
del funnit relationen mellan värdet av fisket och de kostnader, som sålunda
nedlagts huvudsakligen för fiskets bevarande, icke vara rimlig och hålla för
sannolikt, att en uppgörelse i ett tidigt skede om summariska röjningsåtgärder
mot kompensation i annan form skulle ha väsentligt minskat vattenfallsstyrelsens
kostnader och även för sakägarna varit godtagbar eller
till och med fördelaktig.

Härom vill vattenfallsstyrelsen uttala. Vattenfallsstyrelsen har av vattendomstolen
ålagts att ombesörja röjningsåtgärderna i enlighet med lämnade
anvisningar. Vattendomstolens beslut har vattenfallsstyrelsen haft att efterfölja,
och detta har till en början skett på i huvudsak samma sätt, som fallet
varit vid tidigare avröjningar av andra sjöars dämningsområden. Sedermera
har vattenfallsstyrelsen nödgats fullständiga avröjningen i överensstämmelse
med anvisningar, som lämnats av en av vattendomstolen för än -

133

damålet förordnad sakkunnig. Därvid uppställdes fordringar, som inneburo
väsentligt ökade kostnader. Vattenfallsstyrelsens representant framhöll, att
de påfordrade åtgärderna skulle medföra stora kostnader, som icke vore
motiverade av den obetydliga nytta de gjorde. Vattenfallsstyrelsen har
emellertid av praktiska skäl icke kunnat överklaga föreskrifterna utan har
därför endast haft att utföra de föreskrivna åtgärderna.

Självfallet skulle vattenfallsstyrelsen gärna ha sett, att de på röjningsarbetet
nedlagda kostnaderna kommit till en annan och förnuftigare användning
för bygden. En förutsättning för att så kunnat ske har givetvis varit,
att överkommelse i saken kunnat uppnås med samtliga de parter i målet,
som haft intresse av röjningen. Dessa parter hava icke allenast varit de vid
sjön bosatta fiskeutövarna utan även andra utövare av fisket, såsom den
nomadiserande lappbefolkningen. Vidare ha det allmänna fiskeintresset och
flottningsföreningen haft intressen att bevaka. Slutligen torde domstolens
föreskrifter hava förestavats även av hänsyn till naturskydds- och trevnadssvnpunkter.
Givet är, att en uppgörelse allenast med ägare och brukare av
strandfastigheter icke utan vidare befriat vattenfallsstyrelsen från röjningsåtgärderna.

En annan synpunkt på frågan är, att någon annan kompensationsform
knappast stått till buds. Den bofasta befolkningen har för sin bärgning
oundvikligen haft behov av att fiskemöjligheterna bibehållits. En vägförbindelse
t. ex. skulle — om än i och för sig aldrig så önskvärd — icke hava
uppvägt fiskets bortfall. Härtill kommer, att fiskets ägare och brukare förvisso
icke ansett, att de ensamma skulle göra de ekonomiska uppoffringar,
som krävdes för ordnande av en vägförbindelse.

Svårigheterna att åstadkomma en uppgörelse, som av vattendomstolen
kunnat fastställas, hava varit betydligt större än revisorerna antaga, och
vattenfallsstyrelsen har för sin del icke ansett sig kunna hysa några förhoppningar
härpå. En samordning — utanför vattendomstolen — av de olika
intressen, som beröras av ett sjöregleringsföretag lär, när även andra intressen
än rent statliga, såsom här är fallet, beröras, näppeligen kunna ske annat
än under opartisk och auktoritativ ledning. Att på frivillighetens väg
åstadkomma en sådan samordning ställer sig icke under några förhållanden
lätt. Revisorernas förväntningar, att sådan samordning komme till stånd
vid pågående och framdeles föreslagna regleringar, ha därför föga verklighetsunderlag.
Vattenfallsstyrelsen skall dock efter måttet av sin förmåga,
när möjlighet kan tänkas föreligga, söka verka för en samordning av de olika
intressena.

Vad angår vägarbetena vid Storsjouten, anser sig vattenfallsstyrelsen hava
lämnat de bidrag, sojn varit möjliga för ordnande av vägförbindelserna. Vägförvaltningens
påstående, att vattenfallsstyrelsen i betydelsefulla hänseenden
icke skulle ha följt överenskommelsen med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och de av vägförvaltningen lämnade anvisningarna samt att detta
skulle ha medfört, att vägens komplettering och färdigställande till allmän
väg därigenom kommer att ställa sig ej oväsentligt dyrare än eljest, har
icke tidigare delgivits vattenfallsstyrelsen. Vattenfallsstyrelsen känner icke
till att några mera betydelsefulla avvikelser från det överenskomna utförandet
hava gjorts.

Till frågans belysning vill vattenfallsstyrelsen, jämte det vattenfallsstyrelsen
hänvisar till det yttrande, som 1946 ärs riksdagsrevisorer efter besök
på platsen i sin berättelse under § 45 anfört rörande vägen Risede—Hovdc,
ytterligare anföra följande.

Kostnaden för ödebygdsväg Risede- Svansele, 14 380 meter, utgörande
den första och större delen av sträckan Risede—Hovdc, har i en av väg -

134

myndigheterna år 1945 utförd preliminär kostnadsberäkning beräknats till
660 000 kronor. Om inräknad kostnad för bro över Sjoutälven borträknas,
erhålles 595 000 kronor motsvarande 47: 50 kronor per längdmeter. Den av
vattenfallsstyrelsen nedlagda kostnaden 455 000 kronor avser en sträcka av
19 200 meter (ända fram till dammen) och motsvarar sålunda 23: 70 kronor
per längdmeter. Enligt vägförvaltningens beräkning kostar vägens färdigställande
på en sträcka av 18 900 meter ca 280 000 kronor eller 14: 80 kronor
per längdmeter vid 1950 års prisnivå. Den sammanlagda kostnaden för den
färdiga vägen blir i så fall 38: 50 kronor per längdmeter eller således mindre
än den av vägmyndigheterna år 1945 beräknade kostnaden. Detta kan icke
anses vara en alltför hög kostnad, framför allt med hänsyn till utförandet i
två etapper samt till de omständigheter, varunder materialvägen byggdes,
nämligen nödtvungen forcering under ogynnsam årstid, delvis under samtidigt
pågående trafik.

Enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning har i de här aktuella vägfrågorna
från vattenfallsstyrelsens sida gjorts allt, som varit möjligt, för en samordning
av de olika intressena. Givetvis kommer vattenfallsstyrelsen att i fortsättningen
liksom hittills hava sin uppmärksamhet inriktad på ett så intimt
samarbete som möjligt med väg- och vattenbyggnadsverket i vägfrågor av gemensamt
intresse, och vill vattenfallsstyrelsen i detta sammang åberopa här
bilagda skrivelse av den 25 oktober 1950 från vattenfallsstyrelsens vattenbyggnadstekniska
byrå till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med förslag till
samarbete mellan de båda verken.

I behandlingen av detta ärende hava vattenfallsstyrelsens samtliga ledamöter
deltagit.

Stockholm den 13 januari 1951.

Underdånigst
ÅKE RUSCK.

I. BERGSTRÖM.

Bilaga.

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Väg- och brofrågor i samband med vattenregleringarna.

Det är synnerligen vanligt att väg- och brofrågor bliva aktuella i samband
med genomförandet av vattenregleringar i Norrland.

Regleringarna inverka ofta ofördelaktigt på vintervägarna över vattendragens
isar. I många fall är det möjligt att med åtgärder kompensera de
olägenheter som uppkomma, så att vintervägarna likväl kunna användas.
Det kan ibland icke undvikas att olägenheter uppstå. En del av dessa kunna
vara förorsakade av regleringen och i så fall utgår ersättning till dem
som drabbas därav, men ofta är det fråga om olägenheter, som bero av
naturförhållandena, exempelvis att ett tjockt snötäcke pressar upp vatten
på isen eller hindrar isen att tillväxa i tjocklek. Det är visserligen möjligt
att något så när riktigt avgöra i vilken mån regleringen är skuld till olägenheterna,
men det är oftast svårt att övertyga befolkningen härom. Det uppkommer
därför krav på att regleringsintressenterna skola bygga broar eller
vägar för att förbättra kommunikationsförhållandena.

Vattenfallsstyrelsen söker i största möjliga mån tillgodose önskemålen.
I första hand söker vattenfallsstyrelsen redan vid planläggningen av regleringsföretagen
ordna så att olägenheterna skola bli så små som möjligt. Det

135

ar ibland möjligt att kombinera materialvägarna till dammbyggena med
planerade permanenta vägar och broar. I dylika fall samarbetar vattenfallsstyrelsen
alltid med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen resp. vägförvaltningarna.
Genom sådana vägföretag har bygden i några fall fått förbättrade
kommunikationer. De kostnader regleringsintressenterna få för åtgärder
och ersättningar vid vintervägarna äro endast undantagsvis så stora, att de
motivera byggande av vägar eller broar. Det ligger i sakens natur, att regleringsintressenterna
icke kunna påtaga sig kostnaden för kommunikationernas
tillgodoseende utöver vad som är motiverat med hänsyn till regleringarnas
inverkan. Det är dock ibland möjligt att regleringsintressenterna
kunna lämna bidrag till en bro eller en väg.

Det är vanligt att vägföretag vid regleringsbygden finnas planerade sedan
lång tid tillbaka. De kunna vara nog så angelägna att utföra, men vägmyndigheterna
ha icke haft medel tillgängliga för utförandet.

Såvitt vi ha oss bekant har man vid fördelningen av vägmedlen hittills
icke beaktat regleringarnas inverkan. Vattenfallsstyrelsen anser, att frågan
förtjänar uppmärksamhet. Det finns ett visst fog för synpunkten, att staten
bör vid fördelningen av vägmedlen gynna de trakter, vars vattendrag utnyttjas
av staten för vattenkraftändamål. Vi möta ofta denna synpunkt.
Ett sådant hänsynstagande skulle väsentligt underlätta vattenregleringarnas
genomförande, vilket måste anses vara ett statsintresse av stor betydelse.

Statsrevisorerna ha berört frågan i sin berättelse för år 1946, där det
uttalas:

»Bland åtgärder, som kunna tänkas i mera avsevärd mån uppväga vattenregleringarnas
ogynnsamma verkningar, framstå otvivelaktigt elektrifiering
och utbyggnad av vägnätet som de mest betydelsefulla. Vad beträffar
elektrifieringarna synes erfarenheten giva vid handen, att de ofta kunna
komma till stånd med anlitande av regleringsavgifter och statsbidrag. Befolkningens
förmåga att själv —- även med anlitande av befintliga möjligheter
att erhålla statsbidrag — finansiera vägbyggnader synes emellertid
vara tämligen begränsad. Därest tillräckliga medel icke heller skulle kunna
erhållas genom en sådan modifikation av sättet för utbetalning av regleringsavgifter,
som här ovan antytts, blir tidpunkten för vägbyggnadens genomförande
beroende av den angelägenhetsgrad, som i vederbörande myndigheters
flerårsplaner må hava tillerkänts dylika företag i den trakt det
gäller. Det kunde enligt revisorernas mening icke anses orimligt, om vid
bestämmande eller omprövning av sådan angelägenhetsgrad skälig hänsyn
toges till särskilt omfattande ingrepp i bygdens liv på grund av vattenregleringar.
»

Vattenfallsstyrelsen vill härmed hemställa till Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att såvitt möjligt söka tillgodose de ovan berörda önskemålen
vid fördelningen av medel för byggande av nya och ombyggnad av
äldre vägar och broar. Vi ifrågasätta, om det icke vore motiverat att verkställa
en omprövning av de fördelningsplaner som nu föreligga. Vi stå gärna
till förfogande för en diskussion om hur det erforderliga samarbetet mellan
de båda verken skall läggas upp.

Vattenfallsstyrelsen emotser med intresse väg- och vattenbyggnadsstyre
sens synpunkter i ärendet.

Stockholm den 25 oktober 1950.

Kungl. vattenfallsstyrelsen, vattcnbyggnadstekniska byrån.

G. WESTERBERG.

T ar c Nilsson.

136

Luftfartsstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 140, § 14.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har Kungl. Maj:t anbefallt luftfartsstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1950 församlade revisorer
under § 14 i sin berättelse anfört angående hangarbyggnad på Torslanda
flygplats. Till åtlydnad härav får styrelsen med överlämnande av ett
från Aktiebolaget Aerotransport (ABA) inhämtat yttrande anföra följande.

Orsakerna till att ett formligt hyresavtal med ABA icke kom till stånd
före eller i samband med hangarens uppförande framgå av statsrevisorernas
utredning, vilken riktigt återgiver vad som förekommit i detta sammanhang.
Styrelsen saknade anledning förmoda, att ABA icke skulle infria
sina åtaganden. Vid en så långt utdragen och komplicerad affärsuppgörelse
som ifrågavarande bedömdes det nödvändigt att för undvikande av tidsförluster
driva planläggnings- och byggnadsarbetena parallellt med avtalsförhandlingarna.
Risk för att ABA, som tillskyndat projektet, skulle helt
draga sig ur den tilltänkta uppgörelsen ansågs icke föreligga. Varje affärsuppgörelse
måste bygga på ett visst mått av förtroende mellan parterna.

Orsakerna till ABA:s ovillighet att fullfölja de intentioner, som legat till
grund för hangarens tillkomst, torde enligt styrelsens förmenande få sökas
i de rationaliseringsåtgärder och andra omläggningar av verksamheten, som
företagits av bolaget för att möta den svåra kris, som drabbade rörelsen
med början år 1948. Sålunda ha bland annat linjesträckningarna till stor
del ändrats och verkstadsdriften koncentrerats till huvudbaserna. Den enda
av ABA:s egna linjer, som för närvarande reguljärt berör Göteborg, är
injen Stockholm—Göteborg—London, som emellertid ställer anspråk på
hangarplats i Göteborg endast vid vissa trafikstörningar. Övriga reguljära
linjer över Göteborg trafikeras för närvarande av de danska och norska
flygbolag, som ingå såsom partner i Scandinavian Airlines System (SAS).
ABA:s möjligheter att påverka dessa bolag till ett bättre utnyttjande av
hangaren på Torslanda torde kunna förväntas bli större, då det fördjupade
SAS-samarbetet kommer till stånd. Upptagande av verkstadsdrift i Göteborg
lärer dock icke kunna komma i fråga för bolagets vidkommande inom överskådlig
tid.

I anslutning till statsrevisorernas uttalanden samt vad ABA i sitt yttrande
anfört beträffande hangartaxorna får styrelsen anföra följande. Taxa å
avgifter för begagnande av luftfartsverkets hangarer har i nuvarande läge
icke kunnat sättas så att kostnaderna för avskrivning, räntor och underhåll
täckas å samtliga hangarbyggnader. Med nuvarande trafikintensitet
skulle en dylik princip för hangaravgifternas fastställande leda till en prohibitiv
taxa. Det har i stället — liksom beträffande flygplatstaxans övriga
avgifter — varit nödvändigt att i första hand taga hänsyn till vad trafikanterna
rimligen kunna bära. Härvid har jämväl visst beaktande måst skänkas
åt nivån hos motsvarande utländska taxor. Styrelsen är för sin del å
andra sidan icke av den uppfattningen, att en något lägre hangartaxa skulle
haft nämnvärt inflytande på ABA:s och SAS:s benägenhet att bättre utnyttja
Torslandahangaren. Kostnaderna för hangarförvaring utgöra för övrigt
en jämförelsevis ringa post bland en flyglinjes samtliga driftkostnader.

Beträffande möjligheterna för uthyrning av hangaren till andra ändamål
må följande framhållas. Den gamla hangaren å Torslanda har i sin helhet
uthyrts till förråd, varigenom densamma ger ungefär samma avkast -

137

ning som tidigare varit fallet. I den nya hangaren, till vilken samtliga flygplan
överförts från den äldre hangaren, äro alla kontors- och verkstadsutrymmen
— med undantag av ett fåtal, som disponeras av flygplatsförvaltningen
— uthyrda med hyresbelopp, som torde få betecknas såsom normala
med hänsyn till lokalernas belägenhet. I fråga om själva hangarhallen bör
det enligt styrelsens uppfattning icke ifrågakomma att helt uthyra densamma
för främmande ändamål, då Torslandas karaktär av flygplats för
internationell trafik får anses kräva tillgång på hangarutrymme för trafikflygplan
av gängse typer. Därest icke inom en relativt snar framtid mera
bindande utfästelser kunna lämnas från SAS om företagets avsikter att förhyra
vissa utrymmen i hangarhallen, är det styrelsens avsikt att undersöka,
huruvida någon del av detta utrymme kan upplåtas för annat ändamål.
Härvid bör dock beaktas, att det ur brand-, bevaknings- och andra säkerhetssynpunkter
ställer sig svårt att finna hyresgäster, som kunna tillåtas
driva rörelse i samma lokal, som utnyttjas för uppställning av i trafik
varande flygplan. Även den relativt korta uppsägningstid, som med hänsyn
till flygtrafikens egna intressen måste fordras, utgör ett visst hinder för
ekonomiskt fördelaktiga hyresuppgörelser.

I den slutliga handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade,
deltagit luftfartsinspektören Ångström och byråchefen Adilz.

Stockholm den 15 januari 1951.

SVEN SÖRENSON.

Underdånigst

C. LJUNGBERG.

Erik Nylund.

Bilaga.

Till kungl. luftf artsstyrelsen.

Hangarbyggnad Torslanda flygplats.

Med erkännande av styrelsens skrivelse av den 28 december 1950 och
återställande av översända remisshandlingar får bolaget anföra följande.

Bolaget hade redan fäst 1944 års flygplatsutrednings uppmärksamhet på
de otillfredsställande hangarförhållandena på Torslanda. Möjlighet att där
på ett försvarligt sätt kunna omhänderha bolagets f. n. minsta flygplantyp,
Douglas DC3, erhölls först därigenom att bolaget på egen bekostnad dels
uppförde en noshangar, varigenom motortillsyner kunde företagas i skydd
för väder och vind, samt dels lät ändra portöppningen i den gamla trähangaren,
uppförd 1922—23, så att ett flygplan av storlek DC3 kunde tagas in
i detta. Dessa anordningar voro dock att beteckna såsom provisorier, begränsade
till nämnda flygplantyp, men icke tillräckliga för en utveckling
av lufttrafiken på Göteborg, som förutsågs komma att erfordra en större
flygplantyp.

Uppförandet av en ny hangar plankades 1945 och byggnadens uppförande
beslöts av 1946 års riksdag. Att kostnaderna för den hösten 1949 färdigställda
hangaren så avsevärt ökat utöver de ursprungligen kalkylerade, kan
förklaras av ändrat läge, ändrad byggnadsdisposition och storlek samt förbättrad
utrustning för byggnaden ävensom av de sedan projekteringen fram
till byggnadsåret 1948—49 så avsevärt ökade byggnadskostnaderna.

Som riksdagens revisorer anfört har genom den under 1947—48 inträdda

138

försämringen i trafikflygningens ekonomi samt den rationalisering av de
skandinaviska lufttrafiknäten, som blivit en följd av samarbetet inom Scandinavian
Airlines System (SAS), ABA ännu icke varit i tillfälle utnyttja de
möjligheter, som de nu förbättrade hangarutrymmena på Torslanda innebära.
Dessutom har inrikeslinjen Göteborg—Stockholm tills vidare nedlagts.

Den sedan hösten 1947 så avsevärt höjda hangartaxan har emellertid
medfört, att de skandinaviska trafikbolagen under trycket av de senaste
årens ekonomiska svårigheter sökt minska sina kostnader för hangarering
etc. av trafikflygplanen. En följd härav har varit, att Torslanda-hangarens
utnyttjning varit låg. Det kan ifrågasättas, om icke taxans höjd, sett ur den
totala flygplatsekonomiens synvinkel, medfört en lägre hangarinkomst än
som skulle varit fallet med en lägre taxa.

En flygplats av den betydelse för vårt lands lufttrafik, som Torslanda
måste anses ha, kan icke vara i avsaknad av ett för trafikflygplan användbart
hangarutrymme. Det måste därför anses såsom en mycket stor fördel,
att en hangar på Torslanda nu finnes tillgänglig, vilken för framtiden
möjliggör en utnyttjning av Torslanda i full utsträckning för den trafik,
som Göteborg kommer att ge. I viss utsträckning böra åtgärder kunna vidtagas
för en förbättring av den genom olika omständigheter försämrade
driftsekonomien för hangaren. En lämplig anordning är givetvis uthyrning
av överskottsutryinmen på sådant sätt, att desamma, när så framdeles påfordras,
åter utan större dröjsmål kunna disponeras för lufttrafikens behov.

Stockholm den 10 januari 1951.

AB Aerotransport
Karl Lignell.

Ju st i tiekanslersämbetets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 147, § 15.

Underdånigt utlåtande.

Inledningsvis får justitiekanslersämbetet — ehuru utan betydelse i föreliggande
ärende — för fullständighetens skull meddela, att ämbetet icke,
såsom i historiken av den remitterade framställningen angives, i utlåtande
över 1893 års riksdags skrivelse i anledning av motion av friherre A. E.
Nordenskiöld vidhållit tidigare uttalad uppfattning om innebörden i visst
hänseende av bestämmelserna i Längmans testamente om B-fonden; jfr
propositionen nr 293 till 1918 års lagtima riksdag s. 6, där ämbetets utlåtande
refereras.

Föreskrifterna i testamentet om C-fonden äro till innebörden dunkla och
det närmaste syftet med fonden oklart. Ytterst skulle detta innebära, att vid
en mycket långt framskjuten tidpunkt, till synes minst ett och ett halvt
sekel senare, den svenska kursen skulle upphjälpas genom att det belopp
om 100 miljoner kronor, vartill fonden då skulle ha vuxit, toges i anspråk
på i testamentet angivet sätt. Statsrevisorerna framhålla, att detta syfte ej
kan förverkligas, och de uttala sig vidare för att fonden på grund härav
redan nu nyttiggöres och användes för annat ändamål.

I anledning av statsrevisorernas framställning synes den frågan inställa
sig, huruvida möjligheten att förverkliga testators syfte i realiteten under -

139

gått någon avgörande förändring, sedan testamentet mottogs. Fullmäktige
i riksbanken ha i yttrande över framställningen uttalat, att det vore mycket
tveksamt, om det avsedda syftet varit möjligt att nå ens under de förhållanden
som rådde vid testamentets upprättande. Såsom nämnts var syftet
icke att vid den tiden utan först minst halvtannat århundrade därefter, då
stora förändringar måste antagas ha inträtt, upphjälpa svenska kursen medels
användande på föreskrivet sätt av ett belopp om 100 miljoner kronor.
Det synes ligga nära till hands att ifrågasätta, om icke vederbörlig prövning
vid tiden för testamentets mottagande av möjligheten att förverkliga testators
syfte med C-fonden skulle ha lett till samma resultat som det vartill
statsrevisorerna nu kommit. Oavsett huru härmed må förhålla sig, skulle
det vara i hög grad otillfredsställande, om den konsekvens av en sådan uppfattning
skulle behöva tagas, som kanske ytterst borde inträda, eller att
C-fondens medel skulle återlämnas till Längmans rättsägare. Detta torde
emellertid icke behöva bliva fallet. Det är nämligen att märka, att Längman
uttryckligen undantagit sina släktingar från erhållande av arv efter honom
i vidare mån än som följer av bestämmelserna om legat till vissa av dem.

I testamentet har Längman sålunda, sedan han angivit några släktingar
och andra personer, som skulle erhålla livräntor till ett sammanlagt årligt
belopp av 2 740 silverrubler — motsvarande ej fullt 7 700 kronor — uttalat:
»Mine övriga icke här antecknade, såväl kände som okände, släktingar äga
i följe härav intet anspråk å min kvarlåtenskap, varken till större eller
mindre del, icke eller något utöver till här förtecknade släktingar än de belopp
här bestämt blivit---.» Längman har vidare i testamentet — efter

att ha talat om den nöd i olika former som han haft i tankarna — förklarat,
att »jag derföre från längre tider beslutit att, till undgående delning av
min förmögenhet, kvarstå uti min ungkarlsställning, för att sålunda igenom
dem, som över detta bestämma äga, få mine välmenande och bekymransfulla
önskningar uppfyllda». Nu återgivna uttalanden i testamentet synas
göra det berättigat utgå från att Längman velat, att hans förmögenhet under
alla förhållanden skulle komma det allmänna till godo framför att gå
till arvingarna.

Även om följaktligen en eventuell bristande möjlighet att realisera Längmans
syfte med här förevarande donerade medel icke leder till att dessa medel
ej skulle behållas, väcker det likväl viss betänklighet att icke längre följa
föreskriften, att fondmedlen skola växa och ej tagas i anspråk, förrän de
uppgå till ett belopp av 100 miljoner kronor. Såvitt nu kan bedömas, skulle
den tidpunkt, då fondmedlen vuxit till nämnda summa, inträffa om ytterligare
ungefär 150 år. Om eu donator lämnat en föreskrift sådan som den
förevarande, bör måhända donationen få stå orörd, tills den vuxit till det
bestämda beloppet, och prövning först vid denna tidpunkt ske, vilken ändring
i donationsändamålet som då må vara erforderlig. Särskild varsamhet
synes påkallad, om det — såsom här — torde vara ovisst, huruvida möjligheten
att förverkliga det med berörda testamentsföreskrift avsedda syftet
undergått någon egentlig förändring, sedan donationen mottogs, och mottagandet
skett utan invändning. Ett sådant betraktelsesätt som det angivna
förefaller dock alltför formellt och detta även om hänsyn tages till att fråga
är om rubbande av död mans vilja. Ur praktisk synpunkt ter det sig förvisso
otillfredsställande att förfara så som angivits. Står det rimligen utom
allt tvivel, att det av donator bestämda syftet aldrig kan förverkligas, synes
det föga ändamålsenligt, att donationsmedlen alltjämt skola ligga obrukade
och blott växa till ett belopp, som bestämts med tanke på ett syfte, som ej
vidare kan förverkligas. Det torde icke vara obefogat räkna med alt donatorn,
därest han förutsett ett sådant förhållande, skulle ha velat få till stånd

140

en prövning om donationens användning före den av honom angivna tidpunkten.
Härtill kommer den viktiga omständigheten, att ett fortsatt uppskov
med donationens användande under en så avsevärd tidrymd som här,
ett och ett halvt sekel eller mera, medför risk, särskilt på grund av osäkerheten
i penningvärdet, att donationen över huvud taget icke i någon form
kommer till den nytta donator hoppats på. På grund härav vill det synas,
som om de ifrågavarande donationsmedlen redan nu borde kunna tagas i
anspråk.

För bestämmande av det ändamål, vartill fondmedlen skola användas, lärer
en närmare utredning vara påkallad. Härvid torde särskilt böra uppmärksammas
vilka möjligheter som må finnas att främja det syfte som
Längman ytterst velat tillgodose. Liksom eljest vid permutationer bör eftersträvas
att söka erhålla ett ändamål som så nära som möjligt ansluter sig till
det av testator angivna. Justitiekanslersämbetet kan icke härutinnan framlägga
något förslag men vill nämna, att det synes ligga närmare till hands
att låta donationsmedlen komma någon form av ekonomisk forskning till
godo framför att använda dem till de allmänt vetenskapliga och kulturella
ändamål, som B-fonden avser att gagna. Därest C-fondens medel skulle
finnas icke på något sätt kunna nyttiggöras i anslutning till det syfte, testator
haft med bestämmelserna om denna fond, utan ett helt annat ändamål
måste väljas, kommer tydligen främst i åtanke något ändamål som testator
eljest velat gynna. Emellertid torde härvid icke blott de ändamål, som
angivits för B-fonden, böra komma i fråga, utan också de ändamål som
uppställts för A-fonden. Erinras kan, att justitiekanslersämbetet i ovan
omförmälda utlåtande över 1893 års riksdags skrivelse i anledning av friherre
Nordenskiölds motion uttalade, att de fonder, i vilka A-fonden skulle
uppdelas, skulle användas för ändamål »dem testator uppenbarligen funnit
i främsta rummet behjärtansvärda».

Stockholm den 16 januari 1951.

Underdånigst

OLOF ALSÉN.

K. E. Uhlin.

Fullmäktiges i riksbanken

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 147, § 15.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1950 ha fullmäktige i riksbanken beretts
tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse anförts angående Längmanska donationsfonden. I
anledning härav få fullmäktige anföra följande.

Fullmäktige kunna helt ansluta sig till den av revisorerna uttalade uppfattningen,
att den s. k. C-fonden aldrig kan komma att disponeras på ett
sådant sätt, som förutsättes i donationsbrevet. Det är mycket tveksamt om
det avsedda syftet var möjligt att nå ens under de förhållanden, som rådde
vid testamentets upprättande, och i varje fall har utvecklingen under det
senaste århundradet medfört sådana förändringar på berörda områden, att
donators vilja icke kan förverkligas i vad den avser dispositionen av C-fonden.
Det synes också uteslutet, att förhållandena framdeles kunna komma
att ändras på ett sådant sätt, att de medgåve ett förverkligande av donators

141

syfte med förordnandet. Fullmäktige, som sakna anledning att ingå på frågan,
huruvida formella förutsättningar för en revision av donationsbestämmelserna
föreligga, finna sålunda starka sakliga skäl tala för en ändring av
stadgandena rörande C-fonden. Då det enligt fullmäktiges mening icke är
möjligt att genom modifikationer av bestämmelserna ge dessa en sådan utformning,
att medlen kunna användas för något ändamål av liknande natur,
som donator avsett med C-fonden, vilja fullmäktige på av revisorerna anförda
skäl biträda förslaget, att C-fondens medel överföras till och sammanslås
med B-fonden.

Stockholm den 10 januari 1951.

Med undersåtlig vördnad
Å fullmäktiges vägnar:

CONRAD JONSSON.

Gunnar Olsson.

Längmanska kulturfondens
nämnds

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 147, § 15.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Maj:t den 16 december 1950 berett Längmanska kulturfondens
nämnd tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse anförts angående Längmanska donationsfonden
(§ 15), får nämnden i underdånighet anföra följande.

Nämnden som har till uppgift att såsom sakkunnigt organ besluta om användningen
av de medel som i enlighet med Erik .Johan Längmans testamente
och Kungl. Maj :ts Stadgar för Längmanska kulturfonden den 29 november
1918 (nr 925) göras tillgängliga för att »främja vetenskaper och
sköna konster, litterära arbeten och skrifters gratis utdelning till allmoge»,
vill från de synpunkter nämnden har att företräda livligt tillstyrka, att därest
bestämmelserna i testamentet angående C-fonden bliva föremål för permutation,
denna fond på sätt revisorerna ifrågasatt överföres till och sammanslås
med den såsom Längmanska kulturfonden benämnda B-fonden.

Beträffande behovet att förstärka kulturfonden vill nämnden framhålla
följande. När fonden började sin verksamhet, räknade man med att testamentets
bestämmelse, att av fondens årliga avkastning hälften skulle avsättas
för kapitalökning, inom en icke alltför avlägsen framtid skulle tillföra
verksamheten väsentligt utökade resurser. En sådan ökning ägde också
rum från år 1918, då de för nämnden tillgängliga medlen utgjorde 40 753
kronor, fram till budgetåret 1936/37, då medlen uppgingo till 92 905 kronor.
Därefter hava emellertid de tillgängliga medlen på grund av nedgång i räntan
och kapitalförluster å obligationer reducerats till omkring 60 000 kronor
årligen, t. ex. 1940/41 60 226 kronor, 1943/44 60 404 kronor, 1944/45 60 008
kronor och 1947/48 60 085 kronor. Sistförflutna budgetår uppgick årsbeloppct
till 64 898 kronor. Under det sista decenniet har alltså kapitalökningen
med halva avkastningen i stort sett endast förmått balansera nedgången i
fondmedlens avkastning. Om härtill lägges det starkt reducerade penningvärdet,
är i dag realvärdet av kulturfondens resurser, trots nominell ökning
av använda medel med omkring 50 %, lägre än då fonden började sin verksamhet
år 1918.

142

Även efter upprustningen av humanistiska fonden och inrättandet av de
vetenskapliga forskningsråden har enligt nämndens erfarenhet kulturfonden
fyllt en synnerligen viktig funktion inom den kulturella utveckligen. Från
fonden ha i stor utsträckning utdelats anslag till sådana speciella eller mindre
omfattande forskningar eller uppgifter som icke kunnat erhålla anslag ur de
statliga källorna, varjämte fonden enligt stadgarna kunnat stödja även sådan
verksamhet som, utan att vara strängt vetenskaplig eller konstnärlig, likväl
främjat vetenskapliga, konstnärliga eller litterära intressen. Vidare har inom
klassen för folkbildningsverksamhet ett stort antal anslag givits till folkminnesforskning,
icke minst åt personer ute i orterna som vid sidan av sin
dagliga gärning ägnat sig åt lokala undersökningar. Hur stark efterfrågan
på anslag varit framgår av att under sistförflutna år (1950) de ansökta beloppen
uppgingo till mer än 300 000 kronor och den anslagssumma över vilken
nämnden förfogade utgjorde 65 700 kronor. Ofta hava nämndens resurser
allenast medgivit att åt förtjänta sökande lämna understöd till ett rent nominellt
belopp, som haft mycket blygsam ekonomisk betydelse men som genom
stödet av nämndens auktoritet kunnat bereda tillmötesgående från annan
understödskälla eller hos förläggare.

Genom att överföra C-fonden till den för kulturella ändamål verksamma
B-fonden skulle dennas storlek ökas med omkring 50 % och det årligen
disponibla understödsbeloppet stiga till omkring 100 000 kronor. Därigenom
skulle nämnden med oförändrad organisation kunna på väsentligt effektivare
sätt fullgöra sin kulturfrämjande uppgift.

På grund av det sagda får nämnden upprepa sin livliga tillstyrkan att, för
den händelse donationsbestämmelserna angående C-fonden bliva föremål för
permutation, denna sker genom fondens överförande till Längmanska kulturfonden
och fondmedlens användning enligt stadgarna för denna fond. Enligt
nämndens uppfattning är även den samhällsviktiga uppgift som tillgodoses
genom kulturfonden ett starkt skäl för permutationens genomförande.

Stockholm den 13 januari 1951.

Underdånigst

För Längmanska kulturfondens nämnd:

THORE ENGSTRÖMER.

Folke Wetter.

Chefens för marinen

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 160, § 16.

Till herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet.

Genom remiss den 3 juni 1950 anmodad inkomma med utlåtande över av
riksdagens revisorer den 20/4 1950 avgiven särskild berättelse angående
tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering av flottans
fartyg, får jag härmed anföra följande.

Efter en redogörelse för nu gällande bestämmelser angående utförsel på
flottans fartyg samt dessas praktiska tillämpning jämte en beräkning av
de tull- och skattebelopp, som belöpa på härigenom under år 1949 utförda

143

varor, uttala sig revisorerna för att en sådan begränsning av den nuvarande
provianteringsrätten för flottans fartyg med det snaraste genomföres,
att här avsedda fartyg på utgående resa, varunder utländsk hamn icke skall
anlöpas, undantagas från de förmåner i form av befrielse från å proviantutrustning
belöpande skatt och tull, vilka gälla för den utrikes fartygstrafiken
i allmänhet vid utklarering till vid utklareringstillfället uppgiven
eller annan utländsk hamn. Flottans fartyg skulle medgivas proviantering
av utförselvaror endast i samband med officiella besök i utlandet.

Till en början må erinras om att jag med skrivelse den 31 mars 1950
avgivit underdånigt yttrande över den av riksdagens revisorer omnämnda
underdåniga skrivelsen från generaltullstyrelsen om åtgärder mot viss trafik
med obeskattade tobaksvaror. De ytterligare inskränkningar i avseende
å utförseln å flottans fartyg, som av statsrevisorerna nu föreslås, motiveras
huvudsakligen med att avsevärda tull- och skattebelopp undandragas
staten, under det att generaltullstyrelsens förslag beträffande tobaksvaror
närmast tog sikte på att förhindra olovlig införsel. Vad jag i nyssnämnda
yttrande uttalat, är i stora delar tillämpligt även i vad rör statsrevisorernas
förslag. Sålunda har såsom villkor för utförseln angivits, att besök i utländsk
hamn skola vara officiella. De besök, som flottans fartyg under utlandsexpeditioner
avlägga i olika hamnar, rubriceras emellertid i allmänhet
såsom icke officiella. Här torde en missuppfattning vara för handen om
vad som förstås med officiella besök, varför under alla förhållanden måste
från föreslagen inskränkning i rätten till utförsel å flottans fartyg undantagas
fartyg, som skola avlägga ett beordrat besök i utländsk hamn.

Vad därefter själva principfrågan angår, får jag anföra följande.

Enligt statsrevisorernas mening förefölle skälen för en begränsning av
de nuvarande förmånerna desto större som skattefriheten uppenbarligen
grundade sig enbart på tjänstgöringens speciella natur, vilken i allmänhet
torde förutsätta, att övningar hölles utom territorialvattengränsen. I och
för sig anser jag att sistnämnda förhållande, som utgör en förutsättning
för att utförsel över huvud taget medgives, icke kan anföras som skäl för
en begränsning. Det må jämväl framhållas, att inom vissa utländska mariner
(exempelvis den engelska) tullfrihet regelmässigt gäller för bl. a. tobaksvaror
och alkoholhaltiga drycker, ett förhållande som är väl känt av
flottans personal. Skulle nu en bestämmelse införas, som innebure att
svenska örlogsfartyg fråntages en gynnad ställning, som ävenledes intages
av örlogsfartyg inom vissa utländska mariner, skulle personalen svårligen
låta sig övertyga om det berättigade i en sådan åtgärd.

Därest emellertid bestämmelser motsvarande dem, som nu ifrågasättas
för örlogsfartyg, redan äro gällande för besättningarna å fiskefartyg och
handelsfartyg i inrikes trafik, anser jag mig icke kunna motsätta mig, att
desamma göras tillämpliga jämväl beträffande örlogsfartyg.

Stockholm den 5 juli 1950.

H. STRÖMBÄCK.

Ii. Wetterblad.

144

Generaltullstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 160, § 16.

Till herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet.

Genom remiss den 3 juni 1950 har Herr Statsrådet anmodat kungl. generaltullstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av riksdagens revisorers
berättelse angående tull- och skattefrihet för vissa varor i samband
med proviantering av flottans fartyg.

I anledning härav får styrelsen, med överlämnande av ett från tulldirektionen
i Stockholm infordrat yttrande i ärendet, anföra följande.

Enligt 6 § kungl. kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 300) angående behandlingen
i tullhänseende av vissa statliga transportmedel må å svenskt
krigsfartyg under förberedelse till eller under resa från eller till tullområdet
icke tagas ombord spritdrycker annat än för vederbörande mässars
räkning samt vin eller exportöl annat än för fartygets eller vederbörande
mässars räkning, allt i enlighet med vad därom är särskilt stadgat samt
efter fartygschefens medgivande och till myckenhet, som av honom bestämmes.
Jämlikt samma paragraf må ej heller under resa, som nyss sagts, tobaksvara,
som icke är försedd med fastställd, genom tobaksmonopolets utövares
försorg åsatt kontrollstämpel, tagas ombord annat än efter fartygschefens
medgivande och till myckenhet, som av honom bestämmes.

Svenskt krigsfartyg är således icke fritaget från tillämpningen av de särskilda
stadganden, som gälla för proviantering av fartyg i allmänhet.

I § 4 kungl. förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager
(nuvarande lydelse, se Svensk författningssamling 1948: 139),
vilken förordning innehåller detaljerade bestämmelser beträffande proviantering,
stadgas, att såsom villkor för utlämning av gods för proviantering
eller utrustning av fartyg skall gälla, bland annat, att fartyget utklarerat
till utrikes ort, vare sig direkt eller via en eller flera andra svenska
orter, eller ock befinner sig på resa mellan utrikes orter. Vid tolkning av
uttrycket »utrikes ort» i detta och vissa andra författningsrum liksom ock
av uttrycken »avgång från tullområdet», »utförsel ur riket» eller dylikt
i en del författningar, där dessa förekomma i samband med bestämmelser
om utförsel, synes på flera håll en viss tveksamhet hava varit rådande, huruvida
proviantering med tullpliktiga eller obeskattade varor kunde tilllåtas,
där fartyget efter utklarering i vanlig ordning från tullområdet avginge
från svenskt territorialvatten men under resan icke anlöpte utländsk
hamn.

Sakligt sett anser styrelsen flera skäl tala för att en proviantering, varom
här är fråga, bör förutsätta, att fartyget verkligen anlöper utländsk
hamn under resan. Till klarläggande av att en dylik begränsning i omhandlade
provianteringsrätt skäligen bör förekomma i fråga om tobaksvaror har
styrelsen i den av revisorerna omnämnda skrivelsen till Kungl. Maj :t den
13 februari 1950 ifrågasatt utfärdande av vissa föreskrifter såsom tillägg
till kungl. kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser
rörande tillämpningen av lagen angående statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror. Dessa föreskrifter åsyfta bland annat att reglera
provianteringen med obeskattade tobaksvaror av fartyg i allmänhet på resa
från svenskt territorialvatten, således även svenskt krigsfartyg, och synas
kunna i vad avser tobaksvaror tillgodose det önskemål om begränsningar i
fråga om fartygsproviantering, som revisorerna framfört.

145

Då revisorerna emellertid uttala sig för att en motsvarande begränsning
• i provianteringsrätten för svenskt krigsfartyg kommer till stånd även i fråga
om andra skattebelagda varuslag än tobaksvaror, vill styrelsen framhålla,
att styrelsen icke blott anser en åtgärd i sådant syfte befogad utan
även finner en dylik begränsning i vad gäller rätten till proviantering av
andra fartyg än svenska krigsfartyg skäligen böra genomföras. Vid utformningen
av bestämmelser härom synas de av styrelsen, enligt vad nyss
nämnts, beträffande proviantering med tobaksvaror ifrågasatta föreskrifterna
i tillämpliga delar böra tjäna såsom förebild. Därvid synas till förekommande
av provianteringsförfarandets utnyttjande på icke önskvärt sätt
av passagerarfartyg på kortare resor tillika böra, i anslutning till de allmänna
synpunkter på ämnet, som revisorerna anlagt, genomföras ytterligare
begränsningar i provianteringen med skattebelagda varor, grundade på
det förslag i sådant hänseende, som styrelsen framlagt i sin förberörda
skrivelse angående provianteringen med obeskattade tobaksvaror. Vidare
bör närmast ur kontrollsynpunkt cn begränsning, svarande mot det av styrelsen
föreslagna förbudet att med obeskattade tobaksvaror proviantera
fiskefartyg om mindre än trettio tons nettodräktighet eller lustfartyg, föreskrivas
i fråga om rätten till proviantering med obeskattade skattebelagda
varor i allmänhet.

De nu tillstyrkta bestämmelserna, vilka närmast äro att hänföra till ordningsföreskrifter,
synas vara av beskaffenhet att böra utfärdas av Kungl.
Maj :t. I vad avser tobaksvaror torde de böra innehålla endast en hänvisning
till de stadganden som, på sätt förut nämnts, äro avsedda att ingå i
tillämpningsföreskrifterna till tobaksmonopolförordningen. Dessa stadganden
äro nämligen delvis av speciell natur och böra lämpligen vara sammanförda
med de många andra bestämmelser i fråga om utförsel av obeskattade
tobaksvaror, som återfinnas i tillämpningsföreskrifterna.

I enlighet med vad ovan anförts får generaltullstyrelsen tillstyrka, att
Kungl. Maj :t täcktes — under hänvisning till att beträffande begränsning
i rätten till utförsel såsom proviant av obeskattad tobaksvara skall gälla vad
särskilt är eller varder stadgat -—■ föreskriva, att annan skattebelagd men
) obeskattad vara icke må ur riket utföras såsom proviant

a) för fartyg på resa från svenskt territorialvatten, där ej av omständigheterna
otvetydigt framgår, att fartyget under resan skall anlöpa utländsk
hamn för avlämnande eller mottagande av passagerare eller last eller, i
fråga om svenskt krigsfartyg, för avläggande av officiellt besök eller ock
skall såsom turistfartyg företaga kryssningar i mera avlägsna främmande
farvatten;

b) för passagerarfartyg på resa till utrikes ort, därest för resan beräknas
åtgå kortare tid än fyra timmar och myckenheten av ombord befintligt förråd
av dylik vara genom sådan proviantering skulle överstiga en kvantitet,
vilken med hänsyn till det antal personer, som beräknas komma att medfölja
fartyget, motsvarar vad som vederbörande tullanstalt anser skäligen
bliva erforderligt under resan;

c) för fiskefartyg, vars nettodräktighet understiger trettio ton, eller för
lustfartyg.

Stockholm den 7 juli 1950.

Kungl. generaltullstyrelsen

tuwe jansson.

It)—517100. Rev. berättelse ang. statsverket år 19''i0. It.

Åke Krantz.

Bilaga.

Till kungl. generaltullstgrelsen.

Med anledning av remiss av riksdagens revisorers berättelse angående
tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering av flottans
fartyg får tulldirektionen med remisshandlingarnas återställande vördsamt
anföra följande.

Enligt 6 § i kungl. kungörelsen den 14 juni 1928 angående behandlingen
i tullhänseende av vissa statliga transportmedel (nr 300) må å svenskt
krigsfartyg under förberedelse till eller under resa från eller till tullområdet
icke tagas ombord spritdrycker annat än för vederbörande mässars
räkning samt vin eller exportöl annat än för fartygets eller vederbörande
mässars räkning, allt i enlighet med vad därom är särskilt stadgat samt
efter fartygschefens medgivande och till myckenhet, som av honom bestämmes.
Ej heller må tobaksvara, som icke är försedd med fastställd, genom
tobaksmonopolets utövares försorg åsatt kontrollstämpel, tagas ombord annat
än efter fartygschefens medgivande och till myckenhet, som av honom
bestämmes. Föreskriften i fråga avser endast spritdrycker, vin, exportöl
och tobaksvaror. Av densamma framgår, att vid dylik proviantering skola
iakttagas de särskilda stadganden, som i olika fall äro tillämpliga och vilka
äro gemensamma för alla fartyg, såväl krigsfartyg som handels- och
andra fartyg.

Beträffande gods från provianteringsfrilager gäller sålunda jämlikt § 4
i kungl. förordningen den 15 november 1912 (nr 298) såsom villkor för att
proviantering skall få äga rum bl. a., att fartyget utklarerat till »utrikes
ort», vare sig direkt eller via en eller flera andra svenska orter, eller ock
befinner sig på resa mellan utrikes orter. För Stockholm gäller dessutom
jämlikt Kungl. Maj:ts resolution den 22 mars 1929 (TFS 1929: 93), att rätt
att från provianteringsfrilager intaga gods jämväl må tillkomma fartyg,
vilket inkommit från utrikes ort med bestämmelse till annan svensk hamn,
därest icke fartyget i Stockholm avslutar sin resa och avgår till annan
svensk plats i inrikestrafik. Från provianteringsfrilager utlämnas olika
varor, såsom spritdrycker, vin, kaffe, konserver, exportöl, käx, konfityrer
m. m.

Gods, som upplagts på tullnederlag eller transitupplag, må enligt 144 §
tullstadgan utan att förtullning sker »utföras från tullområdet». I fråga
om dylikt gods finnes något villkor om att utförseln skall ske till utrikes
ort icke uttryckt. Från tullnederlag härstädes utföras såsom proviant för
fartyg för närvarande uteslutande spritdrycker och vin. Beträffande dessa
varor sker utförseln från tullnederlag, tillhörigt Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen,
vilket bolag jämlikt 2 kap. 1 § i kungl. förordningen den 18 juni
1937 (nr 436) är berättigat att bedriva försäljning av rusdrycker för export.

Exportöl må enligt 5 § i kungl. förordningen den 1 juni 1923 (nr 141)
försäljas för »utförsel ur riket». Något villkor om att utförseln skall ske
till utrikes ort finnes icke angivet.

Beträffande tobaksvaror stadgas i 17 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346),
att skatt icke utgår för tobaksvaror, som hos monopolets utövare inköpas
såsom proviant för fartyg, därest varorna med fartyget utföras till »utrikes
ort». Samma villkor gäller jämlikt 29 § 2 mom. vid utförsel av tobaksvaror
från tobaksskattelager.

I fråga om varor, som utföras från frihamn såsom proviant för fartyg,
är med vissa undantag något villkor om att utförseln skall ske till utrikes
ort icke föreskrivet.

147

Såsom av det anförda framgår föreskrives i vissa fall, att varorna skola
utföras till utrikes ort, medan i andra fall utförsel torde kunna anses föreligga,
då det fartyg, varmed varorna försändas, lämnat svenskt tullområde.
Det må här erinras, att enligt i 8 § tullstadgan intagen definition
med utrikestrafik förstås trafik till eller från tullområdet med anlöpande
av en eller flera orter därinom ävensom trafik genom tullområdet utan anlöpande
av sådan ort. Beträffande innebörden av uttrycket »utrikes ort»
synas olika meningar hava varit rådande. Direktionen har tidigare tolkat
föreskriften om utklarering'' eller utförsel till »utrikes ort» så, att vederbörande
fartyg skall vara destinerat till utländsk hamn eller i varje fall främmande
land. I enlighet därmed medgavs med hänsyn till bestämmelserna
om utförsel från provianteringsfrilager och tobaksskattelager utlämning
till svenskt krigsfartyg av varor från sådana lager endast därest fartyget
utklarerade för att anlöpa utländsk hamn, medan ombordtagning av dylikt
gods icke medgavs, då fartyget skulle avgå endast till internationellt farvatten.
I fråga om exempelvis tullnederlags- och frihamnsgods torde emellertid
med hänsyn till ordalydelsen av ovan angivna bestämmelser angående
utförsel därifrån proviantering kunna hava medgivits, oavsett om resan
skulle ställas till utländsk hamn eller internationellt farvatten. Beträffande
principerna för proviantering av andra fartyg än krigsfartyg må i
detta sammanhang nämnas, att någon utklarering av dylika fartyg till internationellt
vatten, såvitt direktionen har sig bekant, icke förekommit vid
härvarande centraltullkammare, varför det icke torde hava varit aktuellt
att förvägra dylikt fartyg proviantera varor från provianteringsfrilager eller
tobaksskattelager.

På grund av framställning under hand från befälhavaren för visst krigsfartyg
kom frågan om principerna för proviantering av svenska krigsfartyg
att bliva föremål för överväganden i september 1949, varvid den ovan angivna
bestämmelsen i 6 § i kungl. förordningen den 14 juni 1928, vari stadgas
om proviantering av vissa varor vid resa »till eller från tullområdet»,
ansågs giva stöd för proviantering över huvud taget till svenskt krigsfartyg
även i fall, då fartyget lämnade tullområdet utan destination till utländsk
> hamn eller främmande land, således då vederbörande befälhavare anmält
resa enbart till internationellt farvatten. Det må i detta sammanhang framhållas,
att, om proviantering ej medgivits av varor från provianteringsfrilager,
möjlighet torde få anses hava förelegat att ombordtaga oförtullade
och obeskattade varor från exempelvis tullnederlag eller frihamn.

I den remitterade berättelsen hava riksdagens revisorer framhållit, att
övervägande skäl tala för en begränsning av de provianteringsförmåner,
vilka nu medgivas flottans fartyg under övningar i internationella farvatten
och över huvud vid färder, som med sådant fartyg företagas utom
svenskt tullområde, utan att detsamma är destinerat till utrikes ort. Direktionen
delar för sin del denna revisorernas uppfattning.

Såsom i berättelsen framhållits har också kungl. generaltullstyrelsen i
underdånig skrivelse den 13 februari 1950 angående vissa åtgärder till motverkan
av olovlig införsel och olaga försäljning av tobaksvaror föreslagit
vissa begränsningar i fråga om utförseln med krigsfartyg av obeskattade
tobaksvaror, varigenom dessa fartyg skulle medgivas proviantering av sådana
varor endast i samband med officiella besök i utlandet. Generaltullstyrclscns
förslag innebär även begränsningar för andra fartyg än svenska
krigsfartyg i rätten att ombordtaga obeskattade tobaksvaror.

Därest de av generaltullstyrelsen föreslagna föreskrifterna beträffande
utförsel av lobaksvara utfärdas, torde det bliva fullt klarlagt i vad mån proviantering
av tobaksvaror må äga rum.

148

Enligt den tolkning av uttrycket »ankommer från utrikes ort», som givits
i ett i styrelsens förenämnda underdåniga skrivelse omnämnt av regeringsrätten
den 15 september 1947 avgjort mål (RÅ 1947: ref. 39), synes vidare
proviantering från provianteringsfrilager böra medgivas endast om fartyg
utklareras med destination till utländsk hamn eller främmande land.

Såsom ovan anförts finnes beträffande utförsel av exempelvis tullnederlags-
och frihamnsgods icke föreskrivet, att sådan skall äga rum till »utrikes
ort».

Enligt direktionens uppfattning kan det emellertid icke vara motiverat att
i omhandlade hänseende, d. v. s. i fråga om fartygets destination, vid proviantering
göra någon åtskillnad mellan olika slag av gods, såsom provianteringsfrilagersgods,
tobaksskattelagersgodis, tullnederlagsgods och frihamnsgods.
Villkoret om utförsel till utrikes ort och i följd därav fartygets
utklarering med destination till utländsk hamn eller främmande land bör i
princip gälla all proviantering av oförtullade och obeskattade varor. För reglering
härav torde böra utfärdas särskilda föreskrifter, förslagsvis med samma
innebörd, som styrelsen i sin förenämnda underdåniga skrivelse ansett
böra tillämpas beträffande tobaksvaror. De föreskrifter, som därvid skulle
utfärdas, synas böra gälla även andra fartyg än svenska krigsfartyg och
jämväl omfatta luftfartyg.

I samband med utfärdandet av de sålunda ifrågasatta föreskrifterna bör
jämväl övervägas, huruvida icke därav påkallade ändringar eller förtydliganden
böra vidtagas i förberörda kungörelse den 14 juni 1928 angående
behandlingen i tullhänseende av vissa statliga transportmedel (nr 300).

Stockholm den 26 juni 1950.

Tulldirektionen
F. Rasmusson.

Generaltullstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 178, § 17.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående tull- och skattefrihet för
till skeppsproviant hänförliga varor för fartyg i reguljär passagerartrafik
med Danmark, Finland och Norge (§ 17).

Till fullgörande härav får generaltullstyrelsen anföra följande.

Revisorerna hava understrukit angelägenheten av att genom överenskommelser
med respektive myndigheter i de övriga nordiska länderna åtgärder
vidtoges för ett upphävande av de nuvarande möjligheterna till skattefri utförsel
av till skeppsproviant hänförliga varor för fartyg på de av revisorerna
berörda trafiklederna.

Såsom av revisorerna nämnts har styrelsen i underdånig skrivelse den
13 februari 1950, vilken bifogas i avskrift, i avseende å obeskattade tobaksvaror
föreslagit viss begränsning av de nuvarande provianteringsmöjligheterna
för bland andra passagerarfartyg på resa med bestämmelse till utrikes
ort. Den sålunda föreslagna begränsningen, varom föreskrift skulle

149

meddelas i 4, 5 och 29§§ kungörelse den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa
bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, skulle innebära,
att obeskattad tobaksvara icke finge utföras från riket såsom proviant
för passagerarfartyg på resa till utrikes ort — förutom där det ej vore
otvetydigt, att utländsk hamn verkligen komme att under resan besökas
för avlämnande eller mottagande av passagerare eller last — därest för
resan beräknades åtgå kortare tid än fyra timmar och myckenheten av
ombord befintligt förråd av tobaksvaror genom sådan proviantering skulle
överstiga en kvantitet, vilken, bestämd med hänsyn till det antal personer,
som beräknades komma att medfölja fartyget under resan, motsvarade tio
gram för person. De av revisorerna åberopade från dansk sida framförda
önskemålen rörande proviantering av båtar på de vanliga rutterna mellan
Bornholm och Sverige skulle härigenom bliva tillgodosedda.

Tillika har styrelsen i den underdåniga skrivelsen föreslagit stadganden,
innebärande förbud mot proviantering med obeskattad tobaksvara av dels
svenskt krigsfartyg, som avgår från svenskt territorialvatten i annat syfte
än avläggande av officiellt besök utomlands, dels fiskefartyg, vars nettodräktighet
understiger trettio ton, eller större fiskefartyg på resa från svenskt
territorialvatten i annat ändamål än att anlöpa utländsk hamn för lossning
eller lastning, dels ock lustfartyg.

Sedermera har styrelsen i utlåtande till statsrådet och chefen för finansdepartementet
den 7 juli 1950 över vad riksdagens revisorer anfört angående,
tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering
av flottans fartyg, vilket utlåtande bilägges i avskrift, såvitt angår annan
skattebelagd men obeskattad vara än tobaksvara föreslagit motsvarande begränsning
av provianteringsmöjligheterna för passagerarfartyg på resa till
utrikes ort. Dessutom har styrelsen föreslagit, att förbud mot utförsel av
obeskattad proviant av nyssberörda slag med liknande räckvidd, som tidigare
ifrågasatts beträffande obeskattade tobaksvaror, meddelades även för
bland andra svenskt krigsfartyg, fiskefartyg och lustfartyg.

Frågan om lämpligheten av att genomföra ännu mera omfattande inskränkningar
i provianteringsförmånerna för passagerarfartyg i närtrafik
med avseende å skattebelagda men obeskattade varor än de av styrelsen för
dylika fartyg sålunda föreslagna eller att helt avveckla nämnda förmåner
är av natur att icke kunna lösas utan en allsidig och noggrann utredning.
Styrelsen är för sin del icke beredd att i sakens nuvarande läge närmare
ingå på ifrågavarande spörsmål utan får begränsa sig till att här framföra
vissa allmänna synpunkter i ämnet.

Såsom revisorerna uttalat, lära förmånerna med avseende å fartvgsproviantering
få anses betingade i första band av önskvärdheten att underlätta
den i egentlig mening internationella fartygstrafiken genom alt bland annat
undanröja de binder, som skiljaktigbeter länderna emellan i fråga om varubeskattningens
utformning, inköpsvillkor m. in. kunna utgöra för denna
trafik. Även om sådana skiljaktigbeter mellan de nordiska länderna inbördes
äro av ringa omfattning, kan man dock icke bortse från att större ingrepp
i rätten till proviantering av fartyg i trafik mellan dessa länder måste
anses stå i strid mot allmänt vedertagna principer beträffande sjöfarten på
internationellt vatten.

Syftet med det ifrågasatta total förbudet mot proviantering av fartyg med
obeskattade varor kan uppnås endast i den mån andra möjligheter att förse
fartygen med obeskattad proviant icke stå till buds. Dylika möjligheter
saknas emellertid icke. Det är sålunda länkbart, att fartyg, som går i trafik

150

mellan Sverige och annat nordiskt land, i ett tredje land förses med proviant
för längre tid. Detta kunde exempelvis bliva fallet, därest den reguljära
passagerartrafik återupptoges, som tidigare förekommit mellan Sverige och
annat skandinaviskt land med anlöpande även av tyska hamnar.

En annan möjlighet att förse fartyg med obeskattad proviant är att i fartyget
för utförsel intaga last av transiteringsgods eller gods, som varit
upplagt å tullager eller i frihamn, eller restitutionsgods och att därefter,
sedan fartyget lämnat svenskt territorium, använda godset för proviantering
av fartyget. Till förhindrande av ett dylikt förfaringssätt skulle möjligen,
efter mönster av bestämmelsen i 52 § tullstadgan angående deposition
före utförsel av visst gods med mindre fartyg, kunna föreskrivas skyldighet
att vid utförseln nedsätta beloppet av å sådant gods belöpande tull och annan
införselavgift eller ställa vederbörlig säkerhet därför, varvid för återfående
av det nedsatta beloppet eller den ställda säkerheten skulle i varje
särskilt fall företes bevis om godsets framkomst till bestämmelseorten. En
dylik anordning komme emellertid att förorsaka lojala exportörer avsevärda
olägenheter och skulle även medföra högst betydande merarbete för
tullverket.

Styrelsen har vid framläggandet av sina tidigare förslag i ämnet varit
medveten om dessa förhållanden. Det oaktat har styrelsen ansett sig icke
böra underlåta att, på sätt ovan nämnts, förorda vissa mindre långt gående
begränsningar av provianteringsrätten. Såvitt angår den trafik, som därvid
åsyftats, kan det nämligen antagas, att bestämmelser om begränsning av
provianteringsförmånerna i praktiken knappast komma att kringgås, vilket
däremot säkerligen skulle bliva förhållandet, om den av revisorerna föreslagna
längre gående avvecklingen av sagda förmåner företoges.

Med hänsyn härtill torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke för genomförande
av det av revisorerna avsedda förbudet mot proviantering av
passagerarfartyg med obeskattade varor skulle erfordras även förbud mot
användande av dylika varor i restaurangrörelse å passagerarfartyg. Om möjlighet
finnes att meddela ett sådant förbud och i vad mån förbudets efterlevnad
kan övervakas på internationellt vatten undandrager sig emellertid
styrelsens bedömande.

Revisorerna hava uttalat, att å de berörda fartygslinjerna den tilldelade
provianten, bortsett från vissa mindre kvantiteter, vilka avsetts för besättningen,
helt omsatts i fartygens restaurangrörelse. Den av revisorerna ifrågasatta
avvecklingen av provianteringsförmånerna synes emellertid vara avsedd
att gälla ej endast proviantering för restaurangändamål utan även tilldelning
av proviant för fartygspersonalens behov. Ett avskaffande av tulloch
skattefrihet för proviant, avsedd för besättningarna å ifrågavarande
passagerarfartyg, torde med hänsyn till den ringa kvantiteten av denna
proviant icke vara påkallat för uppnående av syftet att tillföra landet vissa
mera betydande tull- och skatteintäkter. Mot vidtagandet av en sådan åtgärd
kan även anföras, att dylik befrielse från tull och skatt skulle kvarstå
beträffande proviantering av lastfartyg å motsvarande rutter. En sådan
skillnad mellan förmånerna för passagerar- och lastfartyg synes icke vara
lämplig, i synnerhet som vissa av de ifrågavarande passagerarfartygen även
medföra last.

Styrelsen vill slutligen framhålla, att vad revisorerna anfört beträffande
den skattefria provianteringen av vissa passagerarfartyg i huvudsak även
skulle kunna åberopas i fråga om provianttilldelning till luftfartyg, som gå
i trafik mellan de nordiska länderna.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknad generaltull -

t

151

direktör, deltagit byråcheferna Jansson, Lindberg, Nordqvist, Åberg, föredragande,
samt Appeltofft.

Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst
VIDAR FAHLANDER.

Åke Iiraritz.
Bilaga i.

Till Konungen.

I skrivelse till generaltullstyrelsen den 28 oktober 1949 har Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet ifrågasatt vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av vissa bestämmelser till motverkande av olovlig införsel och olaga
försäljning av tobaksvaror. Framställningen, vilken härjämte bilägges, innefattar
i sammandrag följande.

Såvitt verkställda utredningar givit vid handen, försigginge sedan någon
tid en betydande insmuggling till riket av färdiga tobaksvaror, framför
allt i de stora hamnstäderna. Detta bekräftades av att enligt flera samstämmiga
uppgifter en omfattande olaga försäljning av obeskattade tobaksvaror
numera förekomme i åtskilliga städer, särskilt Stockholm, Göteborg och
Malmö. Frågan om vidtagande av skärpta åtgärder till motverkande av
detta missförhållande hade därför dryftats mellan tobaksmonopolet och generaltullstyrelsen.
Därvid hade uppmärksamheten fästs å bl. a., att vid utförsel
ur riket av obeskattade tobaksvaror särskilda metoder tillämpades,
som visserligen ansåges icke stå i direkt strid med gällande bestämmelser
men uppenbarligen vore ägnade att underlätta den olovliga införseln. Dessa
metoder användes för att förse sjöledes utresande personer med obeskattade
tobaksvaror från frihamn eller tobaksskattelager. Andra förekommande
utförselformer, som kunde gynna olaga införsel av obeskattade tobaksvaror,
vore återutförsel av icke införseltillåtna dylika varor såsom resgods
eller såsom proviant för vissa fiske- eller lustbåtar. Även utförsel från
tobaksskattelager såsom proviant åt sådana båtar ökade risken för olovlig
införsel av tobaksvaror. Samma verkan kunde uppstå vid utlämnande i
obegränsad myckenhet av obeskattade tobaksvaror såsom proviant åt passagerarfartyg
på utgående resa av kortare varaktighet. Därvid liksom ock
i fråga om proviantering med obeskattade tobaksvaror av passagerarfartyg
på sådan utgående resa, varunder utländsk hamn icke komme att anlöpas,
vore i övrigt att uppmärksamma, att fartygets passagerare vid återkomsten
ägde tullfritt utfå viss kvantitet här obeskattade tobaksvaror.

Utförsel såsom resgods av obeskattade tobaksvaror efter transitering från
frihamn eller av tobaksskattelagersgods eller icke införseltillåtna tobaksvaror
borde därför förbjudas. Likaså borde förbud meddelas mot utförsel av
tobaksskattelagersgods eller av icke införseltillåtna tobaksvaror såsom proviant
för lustfartyg utan mönstrad besättning eller för fiskefartyg. Förbud
borde vidare utfärdas mot proviantering med obeskattade tobaksvaror av
passagerarfartyg, som avginge från riket på resa, varunder utländsk hamn
icke komme att anlöpas. Slutligen borde föreskrivas, att passagerarfartyg,
som avginge till utrikes ort på resa av beräknad kortare varaktighet än
fyra timmar, icke skulle äga att såsom proviant av obeskattade tobaksvaror
utfå större myckenhet än som motsvarade tjugo gram för varje besättningsman
eller resande ombord.

152

De lokala tullmyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg,
vilka i sin dagliga verksamhet haft att i olika hänseenden taga be-,
fattning med frågor, som avhandlas i den föreliggande framställningen,
hava i av generaltullstyrelsen införskaffade utlåtanden i princip uttalat sig
för vidtagande av åtgärder i den av tobaksmonopolet angivna riktningen.
Beträffande detaljerna i tobaksmonopolets förslag hava tullmyndigheterna,
i den mån de icke helt anslutit sig till yrkanden i förslaget, merendels ifrågasatt
utvidgningar av de tilltänkta bestämmelsernas giltighetsområde eller
ytterligare stadganden till säkerställande av förslagets syfte. Vissa av tullmyndigheterna
hava även uttalat sig för en skärpning i villkoren för exportlicens
å tobaksvaror.

För egen del får generaltullstyrelsen anföra följande.

Lika med tobaksmonopolet anser styrelsen förhållandena påkalla, att ytterligare
åtgärder vidtagas till motverkande av den olovliga införsel och
därav följande olaga försäljning av tobaksvaror, som uppgives hava å senare
tiden givit sig till känna med ökad styrka. Även om det kan antagas, att
denna lagstridiga trafik oftast ägt rum med tobaksvaror, som icke tidigare
varit lagrade här i landet, är det icke osannolikt, att avsaknaden av vissa
reglerande föreskrifter för utförseln ur riket av obeskattade tobaksvaror
kunnat bidraga till den olovliga införselns utveckling. Men den väsentligaste
olägenheten av denna brist synes vara, att de nuvarande författningsbestämmelserna
icke förmå hindra, att betydande tobaksskattemedel, som med
hänsyn till tobaksmonopolrättens allmänna innebörd synas egentligen böra
komma statsverket till godo, undanhållas det allmänna. Styrelsen vill därför
tillstyrka utfärdandet av kompletterande föreskrifter till reglering av
utförseln av obeskattade tobaksvaror i de olika fall, som tobaksmonopolet
närmast avser. Sådana föreskrifter, uppbyggda på grundvalen av tobaksmonopolets
förslag, synas vara av natur att böra utfärdas av Kungl. Maj :t.
Härför torde lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror icke utgöra hinder. Föreskrifterna
böra givas bestående giltighet och lämpligen intagas såsom tillägg till 4, 5
och 29 §§ i kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser
rörande tillämpningen av nämnda lag.

Förslag till kungörelse i ämnet bilägges härjämte. I avseende å avfattningen
av de olika delarna därav lämnas härefter närmare motivering.

4 §•

Första stycket av denna paragraf är likalydande med nuvarande 4 §.

Andra stycket, vilket är nytillkommet, innehåller bestämmelse, varigenom
tobaksvaror, som av tobaksmonopolets kontor tillhandahållas för utförsel i
obeskattat skick, bliva underkastade samma begränsningar i utförselrätten
som enligt föreliggande författningsförslag skulle gälla för å tobaksskattelager
upplagda varor. En dylik likställighet synes lämplig med hänsyn såväl
till ändamålet ur tullverkets synpunkt med restriktionerna som ock till
önskvärdheten av att i avseende å exporten av tobaksvaror icke för tobaksmonopolet
tillskapas en privilegierad ställning, som ej synes hava varit avsedd
att inrymmas i monopolrättigheten.

5 §•

Första och andra styckena av paragrafen hava samma avfattning som
gällande 5 §.

Tredje och fjärde styckena innehålla bestämmelser till förhindrande av
att de i första och andra styckena av förevarande 5 § samt 73 och 78 §§ frihamnsstadgan
lämnade medgivandena ävensom den i 36 § tobaksmonopol -

153

lagen medgivna rätten till återutförsel av till riket inkommen tobaksvara,
som enligt lagen ej må införas, utnyttjas för undgående av de förbud, som
angivas i andra stycket av nu föreslagna 29 §. Det må i avseende å det ifrågasatta
förbudet mot utförsel i åsyftade fall av å transitupplag eller i frihamn
upplagd obeskattad tobaksvara nämnas utöver vad motiveringen till
29 § innehåller, att enligt uppgifter av lokala tullmyndigheter ett samtidigt
anlitande av båda dessa lagringsinstitut vid avyttring av obeskattade tobaksvaror
till resande vid flera tillfällen förekommit, varigenom för frihamn
gällande detaljhandelsförbud kringgåtts.

29 §.

Paragrafens första stycke utgör ett sammanförande av de båda styckena
av gällande 29 § i deras hittillsvarande lydelse.

Andra stycket av paragrafen är nytt. Däri hava samlats de bestämmelser
om begränsning i utförselrätten, som skulle gälla för å tobaksskattelager
upplagd vara.

I fråga om det i andra stycket under a) upptagna förbudet i vissa fall mot
utförsel av tobaksvaror genom resande må lämnas följande upplysningar.
Enligt till generaltullstyrelsen ingångna uppgifter hava sedan någon tid tillbaka
tvenne tydligen samhörande företag i Stockholm och Göteborg, genom
förmedling av en av dem med konsignationslager utrustad speditions- och
agenturfirma i Hälsingborg, organiserat detaljhandel i Hälsingborgs hamn
med obeskattade tobaksvaror till resande, som stå i begrepp att avresa
från riket. Ett av tillvägagångssätten därvidlag har förklarats vara, att cigarretter,
som dit försänts obeskattade från frihamnar, tobaksskattelager
eller tobakskontor å olika orter och tills utförsel sker förvaras i tullvisitationslokalen
vid tågfärjeläget, anmälas i förpackningar om vanligen 500
stycken cigarretter av speditionsfirman till transitering med ångfärjan till
Helsingör utan angivande av någon bestämd mottagare samt medföras av
motorfordonsförare vid utresan med färjan från Hälsingborg. Såvitt av
verkställd utredning framgått utbjudas cigarretterna till försäljning av ombud
för speditionsfirman "strax före motorfordonens ombordkörning å färjan,
och leveransen sker under tullkontroll ombord å färjan vid fordonets
utförsel. Detta sätt att tillhandagå utresande med obeskattade tobaksvaror
har efter hand använts av ett flertal andra speditionsfirmor på platsen.
Även eljest förekommer i viss omfattning utförsel av obeskattade tobaksvaror
såsom resgods och detta icke blott i Hälsingborg utan även annorstädes,
varvid leveranserna av varorna i regel ske från tobaksskattelager till enskild
resande vid avgående passagerarfartyg eller luftfartyg eller vid avresa med
bantåg såsom inskrivet resgods. Tillvägagångssätten hava vid upprepade
tillfällen påtalats från tobakshandlarhåll, men någon möjlighet att med
stöd av nuvarande författningsbestämmelser komma till rätta med detta
system, som synes kunna leda till ökad smuggling och vara till stort men
för den normala tobaksförsäljningen här i landet, förefinnes icke. Avyttrandet
av tobaksvaror i den ordning, som enligt vad ovan nämnts förekommer,
lärer nämligen icke kunna anses hemfalla under den straffbestämmelse, som
är given i 41 § tobaksmonopollagen, och kan ej heller förebyggas med lilllämpning
av gällande ordningsföreskrifter. Till belysande av omfattningen
av utförseln såsom resgods av obeskattade tobaksvaror över enbart Hälsingborg
må nämnas, alt enligt av därvarande tullkammare lämnade uppgifter
under exempelvis juli månad 1949 genom olika speditionsfirmor från
tobaksskattelager och genom transitering 180 000 stycken cigarretter och
genom tobaksmonopolets kontor 30 kilogram obeskattade tobaksvaror ut -

154

fördes från Hälsingborg såsom resgods. En temporär utväg att förhindra
den omhandlade trafiken med obeskattade tobaksvaror synes visserligen
kunna vinnas därigenom, att statens handels- och industrikommission vägrar
exportlicens för utförsel av obeskattade tobaksvaror såsom resgods.
Men med en dylik anordning, vars giltighetstid bleve beroende av varaktigheten
av exportförbudet å tobaksvaror, kan icke den väsentliga frågan om
förbud mot utförsel av obeskattade tobaksvaror såsom resgods anses vara
tillfredsställande löst. I det nu framlagda författningsförslaget har därför
under den här behandlade punkten a) i andra stycket intagits den bestämmelsen,
att å tobaksskattelager upplagd vara icke må utföras från riket såsom
resgods eller såsom försändelse, avsedd alt i samband med utförseln
helt eller delvis överlåtas på resande.

Av nämnda förbud komme icke den försäljning av obeskattade tobaksvaror
att beröras, som från fartygets eller luftfartygets förråd äger rum under
resan i anslutning till ombord bedriven restaurangrörelse. Frågan om åtgärder
för begränsningar i nu berörda försäljning å luftfartyg har i anseende till
bland annat den jämförelsevis ringa omfattningen av restaurangrörelsen
ombord funnits icke behöva i detta sammanhang upptagas. Annat är förhållandet
beträffande ifrågavarande försäljning å passagerarfartyg. Vissa begränsningar
i denna försäljning hava synts kunna ernås — utöver vad
som åstadkommits efter överenskommelse med vederbörande trafikföretag
— genom utfärdande av de i förevarande 29 § andra stycket under b) och
c) föreslagna bestämmelserna. Försäljning synes i viss utsträckning bedrivas
med varor, som med tillämpning av 17 § och 29 § 2 mom. tobaksmonopollagen
obeskattade utlämnas såsom proviant för fartyget vid avgång från
riket. De åberopade författningsrummen medgiva enligt ordalydelsen skattefrihet
vid varornas utförsel »till utrikes ort». En viss osäkerhet kan
emellertid råda vid avgörandet, huruvida med hänsyn till detta uttryck
dylik provianteringsrätt finnes i de förekommande fall, då fartyget utklarerar
från svensk hamn i vanlig ordning och under resan lämnar svenskt
territorium men icke anlöper vid utklareringstillfället uppgiven eller annan
utländsk hamn.

Till klarläggande av vilken begränsning i rätten, som i sådant fall skäligen
bör förekomma, har under förevarande punkt b) intagits en bestämmelse,
som tillika med hänvisningar i andra stycket av 4 § samt tredje
och fjärde styckena av 5 § innefattar förbud att såsom proviant för fartyg
på resa från svenskt territorialvatten utföra obeskattade tobaksvaror från
tobaksskattelager, tobaksmonopolets lager, transitupplag eller frihamn, där
ej av omständigheterna otvetydigt framgår, att fartyget under resan skall
anlöpa utländsk hamn för avlämnande eller mottagande av passagerare
eller last eller, i fråga om svenskt krigsfartyg, för avläggande av officiellt
besök eller ock skall såsom turistfartyg företaga kryssningar i mera avlägsna
främmande farvatten. Begränsningen i avseende å ändamålet med anlöpandet
av den utländska hamnen har beträffande fartyg i allmänhet införts
till markering av att resan skall hava karaktär av verklig fraktfart på
utlandet. Beträffande svenskt krigsfartyg har begränsningen tillkommit
till klargörande av att den befogenhet att medgiva ombordtagande å fartyget
av obeskattade tobaksvaror, vilken enligt 6 § andra stycket kungörelsen
den 14 juni 1928 (nr 300) angående behandlingen i tullhänseende av vissa
statliga transportmedel tillkommer fartygschefen, funnits skäligen böra få
alltjämt bestå i det jämförelsevis ringa antal fall, då officiellt besök med
fartyget i utländsk hamn tillämnas, men däremot icke gälla vid färder, som
med fartyget eljest företagas utom svenskt tullområde. Vad slutligen be -

155

träffar turistfartyg, som avgår på kryssningsfärd, har icke annan begränsning,
än att denna skall företagas i mera avlägsna främmande farvatten,
funnits böra ifrågakomma. Ändamålet med dylikt fartygs anlöpande av utländsk
hamn är nämligen ett annat än att avlämna eller mottaga passagerare
eller last, och att besöket i den utländska hamnen sker av giltig anledning
är tryggat genom i förväg offentliggjord färdplan. Proviantering
av passagerarfartyg i allmänhet med obeskattade tobaksvaror vid resa utan
anlöpande av utländsk hamn synes visserligen hittills hava förekommit
mera sällan, till följd av att fartyget vanligen utgjorts av i regelbunden
passagerartrafik på utlandet eljest använt fartyg, som tillfälligtvis disponerats
för sådan resa utom den fastställda turlistan och då redan innehaft
förråd av obeskattade tobaksvaror. Likväl synes ett förbud sådant som
det nyss nämnda böra meddelas, särskilt som en begränsning i proviantcringsrätten
på sätt i punkt c) ifrågasättes kan komma att drabba fartyget
under dess reguljära turer. Frågan, huruvida vid fartygets återkomst till
svensk hamn efter resa, som ej berört utländsk hamn, varje medföljande
passagerare skall äga för eget bruk tullfritt utfå i 26 § 2 mom. tobaksmonopollagen
och 11 § tillämpningsföreskrifterna till lagen avsedd myckenhet
tobaksvaror, synes, vid ett godtagande av den tolkning av uttrycket
»utrikes ort», soin förbudet under förevarande punkt b) innebär, kunna
besvaras nekande. Enligt nämnda lagrum tillkommer nämligen en sådan
förmån endast resande, som ankommer från utrikes ort. Det må här erinras
om den tolkning av uttrycket »ankommer från utrikes ort» i förordningen
den 4 juni 1937 (nr 355) om fyr- och bålcavgift, som givits i ett av
regeringsrätten den 15 september 1947 avgjort mål (RÅ 1947: res. 39).

Punkt c) i förevarande paragraf avser att beträffande kortvariga resor
till utrikes ort begränsa provianteringen av passagerarfartyg med obeskattade
tobaksvaror till vad som med hänsyn till ombordvarandes förbrukning
under resan högst kan behöva inköpas ombord. Vid beräkningen av denna
kvantitet har styrelsen funnit den av tobaksmonopolet ifrågasatta maximigränsen
av tjugo gram per ombordvarande person tydligen vara för hög.
Den torde lämpligen böra sänkas förslagsvis till en kvantitet, som tillsammans
med vad som redan finnes ombord av tobaksvaror icke överstiger tio
gram per person. De trafikleder, å vilka omhandlade proviantering synes
böra särskilt uppmärksammas, äro förbindelserna över Öresund och med
Bornholm, och tulldirektionen i Malmö har upplyst, att den hittills av passagerarfartyg
på linjen Malmö—Köpenhamn såsom proviant utförda myckenheten
obeskattade tobaksvaror i runt tal icke motsvarat mera än tjugo
gram per person. Den önskade förbättringen i de hittillsvarande förhållandena
skulle därför tydligen icke kunna erhållas med den av tobaksmonopolet
gjorda gränsdragningen. Genom färdtidens begränsning till fyra timmar
på sätt tobaksmonopolet föreslagit synas nyssnämnda trafikförbindelser
komma inom tillämpningsområdet för punkt c). Det må här meddelas, att
departementet for told- og forbrugsafgifter inom danska finansministeriet
i skrivelser till generaltullstyrelsen gjort upprepade framställningar om åtgärder
till förhindrande av att proviantering med obeskattade tobaksvaror
ägde rum i svenska hamnar av danska ruttbåtar på rutterna mellan Bornholm
och Sverige. Därvid har anförts bl. a., att nämnda båtar i Danmark
förvägrats intaga obeskattade tobaksvaror men att upprätthållandet av detta
provianteringsförbud vore utan egentlig verkan, när båtarna finge inköpa
obeskattade tobaksvaror i svensk hamn. Det kunde därför befaras, att det
danska provianteringsförbudet måste hävas. Med hänsyn till insmugglingsfaran
vore det emellertid utomordentligt betydelsefullt, att försäljning av

156

obeskattade tobaksvaror på helt kortvariga överfärder mellan danska och
näraliggande utländska hamnar icke ägde rum.

Beträffande punkt d) i andra stycket av 29 § må anföras, att den tontalsgräns,
under trettio ton netto, som i 14 § andra stycket tullstadgan fastställts
för tillämpning av skärpt övervakning av utförseln med fartyg av
utrikes gods i allmänhet, ansetts böra få gälla även för ett förbud att med
fiskefartyg utföra obeskattade tobaksvaror såsom proviant för fartyget. Att
såsom tobaksmonopolet ifrågasatt låta förbudet avse samtliga fiskefartyg
oavsett tontalet har styrelsen således funnit kunna undvikas. Med den begränsning
av provianteringsförbudets tillämpningsområde, som styrelsen
tänkt sig, synas den föreslagna bestämmelsen i förevarande punkt d) jämte
hänvisningsföreskrifterna i 4 § andra stycket samt 5 § tredje och fjärde
styckena i här omhandlade kungörelseförslag icke komma i kollision med
stadgandena i 32 § kungörelsen med vissa bestämmelser rörande tillämpningen
av tobaksmonopollagen eller i 17 § c) nämnda lag. Båda dessa senare
stadganden förutsätta nämligen, att utförseln av de obeskattade tobaksvarorna
sker under stadgad tullkontroll. En dylik tullkontroll skall
med iakttagande av vad i 18 § tullstadgan sägs i fråga om utförsel av utrikes
gods såsom proviant med fartyg, vars nettodräktighet understiger trettio
ton, när tillika andra särskilda omständigheter göra det ur tullverkets synpunkt
angeläget, utövas genom tullbevakningspersonal, som åtföljer fartyget
intill dess det efter avgången från ort, som före lämnandet av tullområdet
sist besökes, ankommer till öppen sjö. Det är uppenbart, att en sålunda
stadgad tullkontroll, vilken föranleder väsentliga kostnader och andra olägenheter
men är ofrånkomlig för vinnande av okad trygghet mot missbruk,
principiellt sett icke kan i praktiken genomföras beträffande ifrågavarande
smärre fiskefartyg enbart därför, att obeskattade tobaksvaror önskas få
medförda såsom proviant för dessa. Tilläggas må att även med en dylik kontroll
det vore ur tullverkets synpunkt uteslutet eller i vart fall förenat med
stora svårigheter att kunna övervaka, att icke efter utförselbevakningens
upphörande delar av fiskefartygets proviant av obeskattade tobaksvaror
olovligen återinfördes i riket exempelvis efter överförande till annat fiskefartyg,
som icke fått dylik proviant sig tilldelad, en möjlighet, som av flera
tullmyndigheter påvisats i hos generaltullstyrelsen tidigare anhängiggjorda
ärenden. Vad angår det föreslagna förbudet"att med lustfartyg — för vilka
slag av fartyg mönstringsplikt enligt kungörelsen den 9 juni 1939 (nr 306)
angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.
icke föreligger -— utföra obeskattade tobaksvaror såsom proviant hava bärande
skäl för medgivande av en sådan utförsel ansetts icke förefinnas. Förhindrandet
av en dylik proviantering synes styrelsen vara så mycket mera
motiverat som enligt punkt a), jämförd med 4 § andra stycket och 5 §
fjärde stycket i föreliggande kungörelseförslag, utförsel av obeskattade tobaksvaror
såsom resgods funnits i regel icke böra tillåtas och enligt 126 §
tullstadgan ifrågavarande, merendels mindre fartyg åtnjuta betydande särskilda
trafiklättnader i tullhänseende. Härtill kominer, att dessa fartyg liksom
de smärre fiskefartygen icke lämpligen kunna åsättas tullbevakning
till öppen sjö enbart för kontroll å proviantens utförsel och att över huvud
taget tillsynen å att ej de ombordtagna obeskattade tobaksvarorna till någon
del olovligen återinföras i riket icke kan på fullt tillfyllestvarande sätt
ordnas.

Av betydelse är, att den blivande kungörelsen i ämnet utfärdas snarast
raöjligt. Tidpunkten för ikraftträdandet synes lämpligen böra bestämmas
till ingången av månaden näst efter den, då utfärdandet sker.

157

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
generaltulldirektör, jämväl byråcheferna Jansson, föredragande, Lindberg,
Nordqvist, Åberg och Appeltofft.

Stockholm den 13 februari 1950.

Underdånigst
Vidar Fahlander.

Åke Krantz.

Bilaga till bilaga 1.

Förslag till Kungl. Maj:ts kungörelse

om ändrad lydelse av 4, 5 och 29 §§ kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 429)
med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror.

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 29 §§ kungörelsen den 30 juni 1943
med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror
skola erhålla följande ändrade lydelse.

4 §.

Vid utförsel av tobaksvaror, som under anspråk på befrielse från erläggande
av skatt hos monopolets utövare inköpts såsom proviant för till utrikes
ort bestämt fartyg eller luftfartyg, skall i tillämpliga delar gälla vad
här nedan i 32 och 33 §§ stadgas.

Vad i 29 § andra stycket sägs angående begränsning i utförselrätten för å
lobaksskattelager upplagd vara skall hava motsvarande tillämpning å hos
monopolets utövare befintlig obeskattad tobaksvara.

5 §.

Tobaksvara, som befinner sig i tullverkets förvar, skall med avseende å
rätten till uppläggning å transitupplag och överlåtelse till kronan likställas
med till riket inkommen tullbelagd vara i allmänhet.

Sådan likställighet skall ock i tillämpliga delar äga rum beträffande rätten
att ur riket återutföra tobaksvara, vilken hos tullverket till fritt förfogande
anmälts av den, som må till riket införa dylik vara.

I fråga om utförsel av å transitupplag eller i frihamn upplagd obeskattad
tobaksvara eller av tobaksvara, som i andra stycket avses eller som anmälts
till transitering till utrikes ort, skall vad i 29 § andra stycket föreskrives angående
begränsning i utförselrätten av å tobaksskattelager upplagd vara äga
motsvarande tillämpning.

Samma skall gälla i fråga om återutförsel, som avses i 36 § lagen angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror; dock må
tobaksvara, som införts till riket såsom resgods, återutföras såsom resgods
av den, som infört varan.

29 §.

Från tobaksskattelager må vara icke överföras till tullnederlag, transitupplag
eller provianteringsfrilager. Ej heller må vara förflyttas mellan tobaksskattclager
å skilda orter. Sådan förflyttning inom samma ort må däremot
företagas under kontroll av monopolets utövare.

Å tobaksskattelager upplagd vara må icke utföras från riket

158

a) såsom resgods eller såsom försändelse, avsedd att i samband med utförseln
helt eller delvis överlåtas på resande;

b) såsom proviant för fartyg på resa från svenskt territorialvatten, där ej
av omständigheterna otvetydigt framgår, att fartyget under resan skall anlöpa
utländsk hamn för avlämnande eller mottagande av passagerare eller
last eller, i fråga om svenskt krigsfartyg, för avläggande av officiellt besök
eller ock skall såsom turistfartyg företaga kryssningar i mera avlägsna
främmande farvatten;

c) såsom proviant för passagerarfartyg på resa till utrikes ort, därest för
resan beräknas åtgå kortare tid än fyra timmar och myckenheten av ombord
befintligt förråd av tobaksvaror genom sådan proviantering skulle
överstiga en kvantitet, vilken, bestämd med hänsyn till det antal personer,
som beräknas komma att medfölja fartyget under resan, motsvarar tio gram
för person;

d) såsom proviant för fiskefartyg, vars nettodräktighet understiger trettio
ton, eller för lustfartyg.

Denna kungörelse träder i kraft den - 1950.

Bilaga 2.

Till herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet.

Genom remiss den 3 juni 1950 har herr statsrådet anmodat kungl. generaltullstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av riksdagens revisorers
berättelse angående tull- och skattefrihet för vissa varor i samband
med proviantering av flottans fartyg.

I anledning härav får styrelsen, med överlämnande av ett från tulldirektionen
i Stockholm infordrat yttrande i ärendet, anföra följande.

Enligt 6 § kungl. kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 300) angående behandlingen
i tullhänseende av vissa statliga transportmedel må å svenskt
krigsfartyg under förberedelse till eller under resa från eller till tullområdet
icke tagas ombord spritdrycker annat än för vederbörande mässars räkning
samt vin eller exportöl annat än för fartygets eller vederbörande mässars
räkning, allt i enlighet med vad därom är särskilt stadgat samt efter
fartygschefens medgivande och till myckenhet, som av honom bestämmes.
Jämlikt samma paragraf må ej heller under resa, som nyss sagts, tobaksvara,
som icke är försedd med fastställd, genom tobaksmonopolets utövares
försorg åsatt kontrollstämpel, tagas ombord annat än efter fartygschefens
medgivande och till myckenhet, som av honom bestämmes.

Svenskt krigsfartyg är således icke fritaget från tillämpningen av de särskilda
stadganden, som gälla för proviantering av fartyg i allmänhet.

I § 4 kungl. förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager
(nuvarande lydelse, se svensk författningssamling 1948: 139),
vilken förordning innehåller detaljerade bestämmelser beträffande proviantering,
stadgas, att såsom villkor för utlämning av gods för proviantering
eller utrustning av fartyg skall gälla, bland annat, att fartyget utklarerat
till utrikes ort, vare sig direkt eller via en eller flera andra svenska
orter, eller ock befinner sig på resa mellan utrikes orter. Vid tolkning
av uttrycket »utrikes ort» i detta och vissa andra författningsruin
liksom ock av uttrycken »avgång från tullområdet», »utförsel ur riket»
eller dylikt i en del författningar, där dessa förekomma i samband med
bestämmelser om utförsel, synes på flera håll en viss tveksamhet hava varit

159

rådande, huruvida proviantering med tullpliktiga eller obeskattade varor
kunde tillåtas, där fartyget efter utklarering i vanlig ordning från tullområdet
avginge från svenskt territorialvatten men under resan icke anlöptc
utländsk hamn.

Sakligt sett anser styrelsen flera skäl tala för att en proviantering, varom
här är fråga, bör förutsätta, att fartyget verkligen anlöper utländsk hamn
under resan. Till klarläggande av att en dylik begränsning i omhandlade
provianteringsrätt skäligen bör förekomma i fråga om tobaksvaror har styrelsen
i den av revisorerna omnämnda skrivelsen till Kungl. Maj :t den 13
februari 1950 ifrågasatt utfärdande av vissa föreskrifter såsom tillägg till
kungl. kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande
tillämpningen av lagen angående statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror. Dessa föreskrifter åsyfta bland annat att reglera provianteringen
med obeskattade tobaksvaror av fartyg i allmänhet på resa från
svenskt territorialvatten, således även svenskt krigsfartyg, och synas kunna
i vad avser tobaksvaror tillgodose det önskemål om begränsningar i fråga
om fartygsproviantering, som revisorerna framfört.

Då revisorerna emellertid uttala sig för att en motsvarande begränsning
i provianteringsrätten för svenskt krigsfartyg kommer till stånd även i
fråga om andra skattebelagda varuslag än tobaksvaror, vill styrelsen framhålla,
att styrelsen icke blott anser en åtgärd i sådant syfte befogad utan
även finner en dylik begränsning i vad gäller rätten till proviantering av
andra fartyg än svenska krigsfartyg skäligen böra genomföras. Vid utformningen
av bestämmelser härom synas de av styrelsen, enligt vad nyss
nämnts, beträffande proviantering med tobaksvaror ifrågasatta föreskrifterna
i tillämpliga delar böra tjäna såsom förebild. Därvid synas till förekommande
av provianteringsförfarandets utnyttjande på icke önskvärt sätt
av passagerarfartyg på kortare resor tillika böra, i anslutning till de allmänna
synpunkter på ämnet, som revisorerna anlagt, genomföras ytterligare begränsningar
i provianteringen med skattebelagda varor, grundade på det
förslag i sådant hänseende, som styrelsen framlagt i sin förberörda skrivelse
angående provianteringen med obeskattade tobaksvaror. Vidare bör närmast
ur kontrollsynpunkt en begränsning, svarande mot det av styrelsen föreslagna
förbudet att med obeskattade tobaksvaror proviantera fiskefartyg
om mindre än trettio tons nettodräktighet eller lustfartyg, föreskrivas i
fråga om rätten till proviantering med obeskattade skattebelagda varor i
allmänhet.

De nu tillstyrkta bestämmelserna, vilka närmast äro att hänföra till ordningsföreskrifter,
synas vara av beskaffenhet att böra utfärdas av Kungl.
Maj :t. I vad avser tobaksvaror torde de böra innehålla endast en hänvisning
till de stadganden som, på sätt förut nämnts, äro avsedda att ingå i tilllämpningsföreskrifterna
till tobaksmonopolförordningen. Dessa stadganden
äro nämligen delvis av speciell natur och böra lämpligen vara sammanförda
med de många andra särbestämmelser i fråga om utförsel av obeskattade
tobaksvaror, som återfinnas i tillämpningsföreskrifterna.

I enlighet med vad ovan anförts får generaltullstyrelsen tillstyrka, att
Kungl. Maj :t täcktes — under hänvisning till att beträffande begränsning
i rätten till utförsel såsom proviant av obeskattad tobaksvara skall gälla vad
särskilt är eller varder stadgat — föreskriva, att annan skattebelagd men
obeskattad vara icke må ur riket utföras såsom proviant

a) för fartyg på resa från svenskt territorialvatten, där ej av omständigheterna
otvetydigt framgår, all fartyget under resan skall anlöpa utländsk
hamn för avlämnande eller mottagande av passagerare eller last
eller, i fråga om svenskt krigsfartyg, för avläggande av officiellt besök eller

160

ock skall såsom turistfartyg företaga kryssningar i mera avlägsna främmande
farvatten;

b) för passagerarfartyg på resa till utrikes ort, därest för resan beräknas
åtgå kortare tid än fyra timmar och myckenheten av ombord befintligt
förråd av dylik vara genom sådan proviantering skulle överstiga en kvantitet,
vilken med hänsyn till det antal personer, som beräknas komma att
medfölja fartyget, motsvarar vad som vederbörande tullanstalt anser skäligen
bliva erforderligt under resan;

c) för fiskefartyg, vars nettodräktighet understiger trettio ton, eller för
lustfartyg.

Stockholm den 7 juli 1950.

Kungl. generaltullstyrelsen
Tuwe Jansson.

Åke Krantz.

Kontrollstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 178, § 17.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt kontrollstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående tull- och skattefrihet för
till skeppsproviant hänförliga varor för fartyg i reguljär passagerartrafik
med Danmark, Finland och Norge (§ 17).

Riksdagens revisorers uttalande i denna punkt innefattar i huvudsak
följande.

För den utrikes fartygstrafiken har medgivits ett provianteringsförfarande,
som bereder möjlighet till skattefri utförsel av till skeppsproviant hänförliga
varor, vilka vid försäljning inom landet eljest äro belagda med indirekta
skatter. Dessutom åtnjutes för varor av utländskt ursprung befrielse
från tullavgift. Dessa vittgående förmåner åtnjutas för praktiskt taget
alla fartyg, som utklareras till utrikes ort. Med hänsyn till å fartyg i
reguljär passagerartrafik i allmänhet förekommande restaurangrörelse torde
provianteringsmöjligheterna ha sin största betydelse i fråga om denna
trafik.

En särställning i den utrikes passagerartrafiken intar den reguljära persontrafiken
mellan Sverige och övriga nordiska länder. Här är det i huvudsak
fråga om en närtrafik med kortvariga och täta turer samt färdsträckor,
som icke sällan väsentligt understiga rutter i den inrikes fartygstrafiken. I
anslutning till restaurangrörelsen å ifrågavarande fartyg förekommer regelmässigt
skattefri utskänkning av spritdrycker, vin och exportöl samt
försäljning av obeskattade varor av skilda slag, såsom tobaksvaror, choklad
m. in. Det nu sagda gäller i främsta rummet de reguljära fartygsförbindelserna
Malmö—Köpenhamn, Stockholm—Åbo—Helsingfors, Göteborg—Fredrikshamn
och Göteborg—Oslo. I fråga om dessa fartygsförbindelser ha särskilda
undersökningar verkställts rörande omfattningen av nu förevarande
proviantering. Dessa undersökningar ha givit vid handen, att den skattefria
utskänkningen och försäljningen, särskilt i betraktande av de relativt

161

korta rutterna, är av en högst avsevärd omfattning. Den tilldelade provianten
har, bortsett från vissa mindre för besättningen avsedda kvantiteter,
omsatts i anslutning till fartygens restaurangrörelse. Enligt en överslagsberäkning
av omfattningen av den befrielse från skatt och tull, som åtnjutits
för fartygen å nyssberörda linjer under år 1949, kan densamma uppskattas
till bortåt 5,5 milj. kronor, varav cirka 1 milj. kronor motsvarar
skatt på spritdrycker och vin samt cirka 4 milj. kronor tobaksskatt. De å
fartygen tillämpade utskänknings- och försäljningspriserna ha, ehuru de
understigit inom landet gällande priser, likväl i betraktande av de låga inköpspriserna
varit relativt betydande. En avsevärd del av den bortfallande
skattemarginalen utnyttjas sålunda vid prissättningen av dessa varor, vilket
medför en icke oväsentlig vinst för restaurangrörelsen.

Enligt revisorernas mening är det principiellt oriktigt, att betydande medel,
som egentligen ha karaktären av skattemedel och som rätteligen borde
komma statsverket till godo, på dylikt sätt tillgodoföras statliga eller enskilda
restaurangföretag. Revisorerna ifrågasätta fördenskull lämpligheten
av ett fortsatt bestånd av den nuvarande provianteringsordningen å ifrågavarande
trafikleder. En avveckling av dessa förmåner, varigenom den tilldelade
provianten belädes med sedvanlig skatt och sålunda komine att betinga
samma pris som vid försäljning inom landet, torde därför böra övervägas.
För att få avsedd effekt måste emellertid en sådan åtgärd motsvaras
av likartade inskränkningar i provianteringsmöjligheterna från de övriga
berörda ländernas sida. Åtgärden skulle därför förutsätta en ömsesidig överenskommelse
mellan länderna.

Det synes också, som om de skäl, vilka ligga bakom tillkomsten av nu
gällande provianteringsmöjligheter och alltjämt motivera deras bibehållande
i fråga om trafiken på avlägsnare länder, icke göra sig med samma styrka
gällande i avseende på nu ifrågavarande närtrafik. Dessa privilegier torde
nämligen få anses i första hand betingade av önskvärdheten att underlätta
den i egentlig mening internationella fartygstrafiken genom att bland
annat undanröja de hinder, som skiljaktigheter länderna emellan i fråga
om varubeskattningens utformning, inköpsvillkor m. m. kunna utgöra för
denna trafik. Några sådana skiljaktigheter torde likväl, bortsett från restriktions
systemets olikartade natur, knappast kunna åberopas de nordiska länderna
emellan.

1 anslutning till det anförda understryka revisorerna angelägenheten av
att genom överenskommelser med övriga berörda länder åtgärder vidtagas för
ett upphävande av de nuvarande möjligheterna till skattefri utförsel av till
skeppsproviant hänförliga varor för fartyg å de berörda trafiklederna.

I anledning av revisorernas uttalande i denna fråga får kontrollstyrelsen
anföra följande.

Kontrollstyrelsen har sedan länge fått sin uppmärksamhet riktad på de
av revisorerna påtalade förhållandena i vad avser den ombord å vissa hithörande
fartyg — i främsta rummet å båtlägenheterna mellan Malmö och
Köpenhamn — bedrivna utskänkningen, beträffande vilken anmärkningar
ur ordnings- och nykterhetssynpunkt icke sällan försports. Även om en förbättring
på senare tid lärer ha inträtt i nämnda avseende tack vare vissa
av länsstyrelsen i Malmöhus län påkallade åtgärder från rederibolagens och
polismyndighetens i Malmö sida, kvarstår emellertid det förhållandet,
alt utskänkningen i berörda båttrafik sker under helt andra och väsentligt
friare former än som gäller vid utskänkning inom landet samt utan att
drabbas av den alkoholbeskattning, som eljest åvilar denna hantering. Man
kan ju ej undgå alt finna, alt då fråga är om sådan utländsk båttrafik,
där resan omfattar så kort tid som eu eller annan timme och i varje fall
11 517100. It en. berättelse ant), statsverket är 1950. II.

162

gäller begränsade avstånd, det knappast kan vara motiverat, att de inländska
bestämmelserna skola i såväl sociala som fiskaliska hänseenden vara
satta ur kraft å fartyg, där rusdrycksutskänkning bedrives på grund av
tillstånd, som lämnats av svensk myndighet. Kontrollstyrelsen är helt medveten
om att, för att ett enhetligt resultat skall ernås i nu anmärkta hänseenden,
full reciprocitet bör vara för handen så till vida, att likartade föreskrifter
även gälla ombord å de utländska fartyg, som trafikera sådan båtlinje.

Ur synpunkten av de fiskaliska intressen, som beröras av riksdagsrevisorernas
förslag, får kontrollstyrelsen erinra om att skatt i nu avsett sammanhang
undandrages icke blott å rusdrycker och exportöl utan även å vissa
andra varor, beträffande vilka ämbetsverket är beskattningsmyndighet. I mindre
mån gäller nämligen detta förhållande även varuskatt å choklad och konfityrer
m. m., läskedrycksskatt samt, i förekommande fall, skatt å andra
maltdrycker än exportöl. Denna påföljd för statsverket, innebärande inkomstminskning,
har givetvis kommit att drabba mera kännbart, sedan
skattesatserna å berörda varor från och med den 1 december 1950 icke
oväsentligt blivit höjda.

Såväl ur synpunkten av tillvaratagandet av statens fiskaliska intresse som
med hänsyn till önskvärdheten att undanröja olägenheter ur ordnings- och
nykterhetssynpunkt finner kontrollstyrelsen, som inhämtat att förevarande
spörsmål icke kommer att upptagas av 1944 års nykterhetskommitté, det
böra övervägas att avveckla gällande provianteringsordning på detta område
i anslutning till revisorernas förslag. Kontrollstyrelsen tillstyrker fördenskull,
att åtgärder vidtagas i det av revisorerna angivna syftet. Då emellertid
de spörsmål som ovan berörts äro av natur att kräva överläggningar
med vederbörande myndigheter i grannländerna, torde det vara erforderligt,
att en särskild utredning verkställes i ämnet. Vid en dylik utredning
torde bland annat böra undersökas, huruvida den nu avsedda ändringen i
provianteringsbestämmelserna bör gälla endast fartygens restaurangrörelse
eller även proviantering för fartygsbesättningens behov. Vidare bör till
prövning upptagas frågan, huruvida den föreslagna avvecklingen av provianteringsförmånerna
bör begränsas till att avse endast öresundstrafiken
eller gälla även den övriga internordiska sjötrafiken. Slutligen lärer få omprövas,
i vad mån de ifrågasatta beskattningsåtgärderna äro förenliga med
gällande internationell rätt. I samband härmed bör en undersökning verkställas
av den omtvistade frågan, i vilken utsträckning de svenska rusdrycksbestämmelserna,
exempelvis rörande måltidstvång och kvantitetsbegränsning,
äro gällande å svenskt fartyg utanför territorialgränsen resp. å
utländskt fartyg innanför denna gräns.

Under åberopande av vad sålunda anförts får kontrollstyrelsen hemställa,
att frågan om avveckling av gällande provianteringsordning på förevarande
område göres till föremål för särskild utredning. Denna utredning torde
lämpligen böra innefatta jämväl frågan om vidtagande av de av riksdagen
begärda åtgärderna i syfte att begränsa provianteringsmöjligheterna för flottans
fartyg (jfr generaltullstyrelsens den 7 juli 1950 till chefen för finansdepartementet
avgivna yttrande i sagda ärende).

I förevarande ärendes behandling ha, förutom undertecknad överdirektör,
deltagit byråcheferna Wistrand och Thulin, varvid Wistrand varit föredragande.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst
SVEN ALMGREN.

Arne Hillbo.

163

Styrelsens för
AB Tobaksmonopolet

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 178, § 17.

Till Konungen.

Sedan styrelsen genom remiss den 16 december 1950 beretts tillfälle att
avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
tull- och skattefrihet för till skeppsproviant hänförliga varor för fartyg i
reguljär passagerartrafik med Danmark, Finland och Norge, får styrelsen
härmed anföra följande.

Styrelsen vill till en början erinra om att styrelsen i skrivelse den 28 oktober
1949 till generaltullstyrelsen angående ändrade bestämmelser till motverkande
av olovlig införsel och olaga försäljning av tobaksvaror bland annat
fäst uppmärksamheten på den betydande försäljning av obeskattade
tobaksvaror, som ägde rum på de tågfärjor och båtar, vilka bedriva reguljär
passagerartrafik på linjen Malmö—Köpenhamn. I syfte att motverka insmugglingsfaran
föreslog styrelsen, att skärpta bestämmelser måtte åstadkommas
i fråga om utlämnande av obeskattade tobaksvaror såsom proviant
till från riket avgående passagerarfartyg, i fall där fartygets resa beräknas
omfatta kortare tid än fyra timmar. Med anledning av styrelsens framställning
har generaltullstyrelsen i skrivelse den 13 februari 1950 till Konungen
framlagt förslag till ändrade författningsbestämmelser och i här
berörda avseende föreslagit, att den tillåtna provianteringen av obeskattade
tobaksvaror sänkes till en kvantitet, som tillsammans med vad som redan
finnes ombord av sådana varor icke överstiger tio gram per person.

Den utredning, som riksdagens revisorer verkställt angående omfattningen
av den skattefria utförseln av till skeppsproviant hänförliga varor
till våra grannländer och de konsekvenser denna utförsel har ur statsfinansiell
synpunkt, giver enligt styrelsens mening vid handen, att ett övervägande
av åtgärder i syfte att begränsa nämnda utförsel torde vara motiverat.
Emellertid anser styrelsen för sin del, att man bland annat med hänsyn
till turisttrafiken bör framgå med varsamhet, då det gäller att göra inskränkningar
i den vedertagna skattebefrielsen för varor, vilka utlämnas
som skeppsproviant till fartyg i internationell trafik. Ur denna synpunkt
vill styrelsen, som närmast torde ha att yttra sig över riksdagens revisorers
förslag i vad det gäller tobaksvaror, ifrågasätta, om man icke beträffande
dessa varor bör, såsom i generaltullstyrelsens förutnämnda skrivelse
föreslagits, begränsa sig till en beskärning av de nuvarande provianteringsmöjligheterna
för passagerarfartyg med en beräknad färdtid till utlandet
av mindre än fyra timmar. Härigenom skulle det med riksdagens revisorers
förslag i denna del avsedda syftet väsentligen tillgodoses, samtidigt som inskränkningarna
skulle drabba endast sådan trafik, som odisputabelt kan
rubriceras såsom närtrafik, nämligen trafiken mellan Sverige och Danmark
dels över Öresund, dels till Bornholm och dels på linjen Göteborg—Fredrikshavn.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst

Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
för dess styrelse:

KARL LE VINSON.

Fred Fant.

164

Generaltullstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 189, § 18.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1950 har Kungl. Maj:t anbefallt generaltullstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående tullverkets kostnader för
provianteringsfrilagersrörelsen.

Till fullgörande härav får styrelsen, med remissaktens återställande samt
med överlämnande av från tulldirektionerna i Stockholm, Malmö och Göteborg
samt tullkammaren i Hälsingborg infordrade yttranden, anföra följande.

I § 2 förordningen den 15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager
(senaste lydelse, se Svensk författningssamling 1948: 139) föreskrives, att
för gods, som upplägges å sådant lager, skall, därest icke för detsamma dessförinnan
utgått i 177 § tullstadgan omförmälda bokföringspenningar, betalas
provianteringsfrilagersavgift efter enahanda beräkningsgrund, som gäller
i fråga om förstnämnda avgift. Provianteringsfrilagersavgiften utgör för närvarande
(senaste lydelsen av 177 § tullstadgan, se Svensk författningssamling
1948: 602) två kronor för varje varupost, som anmäles till uppläggning
å provianteringsfrilager.

Vidare skall provianteringsfrilagershavare, enligt 25 § tillämpningsföreskrifterna
till provianteringsfrilagersförordningen (Svensk författningssamling
1948: 394), vidkännas kostnaden för i paragrafen avsedd tullbevakning
och tullkontroll, som ägt rum å annan tid än den i 191 § tullstadgan omförmälda
tullkontrolltiden. Nämnda kostnad beräknas efter i mom. I punkt
3 i gällande taxa för extra tullförrättningar (Tullverkets författningssamling
1948: 178) angivet belopp av tre kronor för man och timme.

Riksdagens revisorer hava nu framhållit, att intäkterna av ifrågavarande
avgift och kostnadsersättning icke tillnärmelsevis försloge till att täcka tullverkets
kostnader för provianteringsfrilagersrörelsen, samt ifrågasatt, huruvida
icke nämnda kostnader i princip borde bäras av den trafik, som betjänades
genom frilagersverksamheten.

Beträffande de av revisorerna gjorda kostnadsberäkningarna må följande
erinras. Revisorerna hava uppskattat den sammanlagda årskostnaden för i
samband med frilagersverksamhet utförda bevakningsgöromål till över
250 000 kronor. Detta belopp torde hava framräknats med utgångspunkt
från uppgifterna å antalet under budgetåret 1948/49 verkställda uppläggningar
å och uttagningar från provianteringsfrilager, som i särskild tabell
angivits till 4114 respektive 53 461. Sistnämnda siffror avse emellertid enligt
vad nu utrönts antalet upplagda respektive uttagna varuposter. Motsvarande
antal uppläggnings- och uttagningsförrättningar (bevakningsförrättningar)
har på den knappa tid, som stått till förfogande, icke kunnat fastställas
men torde understiga antalet varuposter med minst 35 000. Med utgångspunkt
från denna siffra torde den uppskattade bevakningskostnaden,
beräknad efter 5 kronor för förrättning, böra minskas till under 100 000
kronor.

Den nuvarande provianteringsfrilagersinstitutionen utgör en utbyggnad
av det frilager för proviantering av fartyg i Öresund, som tillkom genom
Kungl. Maj:ts förordning den 18 september 1874 (nr 94). Ändamålet med
detta frilagers inrättande angavs då vara att undanröja de hinder, som gällande
tullförfattningar ansågos lägga i vägen för svenska vid Öresund be -

165

lägna handelsplatsers deltagande i den lönande rörelse, som försåge den
genom sundet passerande handelsflottan med proviant och andra förnödenheter.
Vid den utvidgning av denna frilagcrsform, som företogs genom införandet
år 1912 av den nu gällande provianteringsfrilagersinstitutionen, motiverades
denna med en önskan att åt svensk affärsverksamhet i största möjliga
utsträckning bevara eller inom området för denna verksamhet indraga
handeln med skeppsförnödenheter å de fartyg i utrikes fart, som anlöpte
svensk hamn. Till tryggande av det sålunda särskilt angivna ändamålet med
provianteringsfrilagers anordnande förutsattes vid införandet av såväl den
ena som den andra formen frilager såsom villkor för vederbörande stads rätt
att hava dylika lager anordnade, att sjöfarten bereddes förmånen av befrielse
från hamnavgifter för fartyg, som anlöpte hamnen endast för proviantering
eller utrustning. Vid övergången till den gällande provianteringsfrilagersinstitutionen
togs hänsyn även till den svenska fiskerinäringens intresse för
inhemsk proviantering och utrustning genom att utlämnande till fiskefartyg
av gods från provianteringsfrilager i vissa fall möjliggjordes. Den sistnämnda
anordningen har därefter alltmera anpassats efter fiskets behov, i det att den
eljest vanligen bestämda nettodräktighetsgränsen för fartyg, till vilket gods
må utlämnas från provianteringsfrilager, eller trettio ton, fastställts beträffande
provianteringsfrilagersberättigade städer i de trakter av västra Sverige,
varifrån fiskefartyg i mera betydande antal utgå, till allenast tio ton.
Det må här tilläggas, att redan under den tid, då de ursprungliga frilagren
för proviantering ännu voro i verksamhet, fartyg, som anlöpte svensk ort
utan att därstädes lossa annan last än den, som i fartyget åter intogs, eller
intaga annat gods än proviant, kol eller skeppsförnödenheter för fartygets
behov, i vissa fall var befriat från eljest belöpande fyr- och båkavgifter och
att denna förmån numera genom motsvarande stadgande i 2 § 1 mom. f)
fyr- och båkavgiftsförordningen (senaste lydelse, se 1948: 628) ytterligare
utvidgats.

Av det ovan anförda torde framgå, att provianteringsfrilagersinstitutets
tillkomst utgör ett led i en allmän strävan att lämna ett betydelsefullt ekonomiskt
stöd åt såväl handeln med skeppsförnödenheter som sjöfarts- och fiskerinäringarna.
Frågan om eller i vad mån tullverkets kostnader för frilagersrörelsen
täckas av intäkterna vid denna rörelse är vid sådant förhållande en
angelägenhet av underordnad betydelse. Åtskilliga slag av lättnader i tullhänseende
hava beretts de inhemska näringarna i andra hänseenden utan
att tullverkets kostnader för lättnadernas genomförande funnits böra uttagas
av dem, som begagna sig av lättnaderna, och detta även där kostnaderna
kunna bliva avsevärda såsom exempelvis i fråga om tullrestitutionsrörelsen.
Att genomföra en mindre avgiftsskärpning med hänsyn enbart till den möjligheten,
att tullpersonal undantagsvis blir anlitad för mera obetydliga provianteringar,
kan enligt styrelsens förmenande knappast vara av omständigheterna
påkallat eller praktiskt lämpligt. Det torde för övrigt ligga i frilagershavarnas
eget intresse att på grund av de bokförings- och transportkostnader,
som de åsamkas i dylika fall, undvika sådana förrättningar.

Generaltullstyrelsen är således av den uppfattningen, att provianteringsfrilagersrörelsens
omhänderhavande utgör ett i tullverkets allmänna verksamhet
ingående bestyr, som till gagn för vissa näringar tillkommit i syfte att få
tullformaliteterna för tullfrihet vid proviantering eller utrustning med utländska
oförtulladc varor anpassade för ändamålet, och att kostnaderna
för dessa bestyr därför i princip böra i huvudsak åvila tullverket.

En annan uppfattning nödvändiggör, att frågan, om och i vad mån sådan
gottgörclsc kan utlagas utan avsevärt men för berörda näringsgrenar, göres

166

till föremål för ytterligare utredning under medverkan av jämväl organ,
som äga att tillvarataga näringslivets intressen.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknad generaltulldirektör,
deltagit tillförordnade byråchefen Norlander och tillförordnade förste
byråsekreteraren Krantz, föredragande.

Stockholm den 15 januari 1951.

Underdånigst
VIDAR FAHLANDER.

Gösta Beyer.

Bilaga 1.

Till kungl. generaltullstyrelsen.

Genom remiss den 3 januari 1951 har kungl. generaltullstyrelsen anmodat
tulldirektionen inkomma med utlåtande över vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående tullverkets kostnader för
provianteringsfrilagerrörelsen, och får tulldirektionen i anledning därav
vördsamt anföra följande.

Beträffande provianteringsfrilagerrörelsens omfattning vid centraltullkammaren
i Stockholm får direktionen hänvisa till i revisorernas berättelse
intagna statistiska uppgifter härom, vilka för revisorernas räkning utarbetats
av härvarande sjötullavdelning.

De tjänsteåtgärder, som erfordras från tullverkets sida i samband med
uppläggning av gods å provianteringsfrilager eller uttagning därifrån, verkställas,
såsom revisorerna framhålla i berättelsen, i stort sett utan kostnad
för trafikanten.

De nuvarande kostnaderna för provianteringsfrilagershavaren inskränka
sig till den s. k. provianteringsfrilagersavgiften, som uttages vid uppläggning
av provianteringsfrilagersgods. Provianteringsfrilagershavaren är vidare
enligt 25 § tillämpningsföreskrifterna till förordningen om provianteringsfrilager
(TFS 1948: 125) skyldig vidkännas kostnaden för tullbevakning
eller tullkontroll av provianteringsfrilagersgods å annan tid än tullkontrolltid,
vilken kostnad skall beräknas enligt gällande taxa för extra
tullförrättningar.

Statsrevisorerna hava nu ifrågasatt, att tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen
i princip böra bäras av den trafik som betjänas.

Tulldirektionen anser även, att fog finnes för revisorernas argumentering
i detta hänseende, men vill framhålla att enligt 191 § i tullstadgan skola
tullbevakningsförrättningar å transportmedel inom tullplats äga rum utan
kostnad för allmänheten under tullkontrolltid. Ett avgiftsbeläggande av den
del av bevakningsförrättningen, som hänför sig till bevakning av godset å
det transportmedel, varmed godset befordras till eller från provianteringsfrilagerlokalen,
skulle sålunda innebära ett avsteg från föreskrifterna i förenämnda
författningsrum.

Ett genomförande av den av revisorerna förordade principen synes enligt
direktionens uppfattning kunna ske antingen på sådant sätt att den nuvarande
debiteringen enligt extra tullförrättningstaxan för tjänsteåtgärder,
som vidtagas utom tullkontrolltid, utsträckas att gälla även tullkontrolltid
(alt. I) eller ock genom att en lämplig avgift uttages för varje uttagning
(exportsedel) (alt. II). För enkelhetens skull synes denna avgift böra utgå

167

med samma belopp, oavsett uttagningens storlek och varuposternas antal.
Därest avgiften per exportsedel fastställes till 4 kronor, synes tullverket
för närvarande i det närmaste erhålla full kompensation för sina kostnader
för provianteringsfrilagerrörelsen.

Vid genomförandet av det förstnämnda alternativet erfordras ändring av
förenämnda 25 § i provianteringsfrilagerskungörelsen, varvid i denna paragraf
även bör föreskrivas, att ersättning enl. tullförrättningstaxan jämväl
skall utgå för den i 24 § i kungörelsen omhandlade kvartalsinventeringen.

Mot uttagandet av en viss avgift för varje exportsedel talar bl. a. den
omständigheten, att ett sådant förfarande icke skulle komma att drabba
trafiken rättvist. Som exempel härpå kan nämnas, att på grund av lokala
förhållanden vid härvarande flygtullavdelning skulle enligt gjorda överslagsberäkningar
en avgift av 4 kronor för varje exportsedel uppgå till ungefär
dubbla kostnaden mot en debitering enligt tullförrättningstaxan. Vidare
skulle, om icke särskilt förbehåll göres, uttagningar, som icke ske under
tullkontrolltid, vilka som ovan nämnts debiteras enligt extra tullförrättningstaxan,
i vass grad dubbeldebiterats, då den kostnad, som i dessa fall
utgår enligt förrättningstaxan, till stor del redan ingår i den nämnda avgiften
av 4 kronor för exportsedeln.

Vad beträffar bestyret med debitering och uppbörd av avgifterna synas
båda alternativen vara godtagbara. En fast avgift för varje exportsedel
(alt. II) vore dock ur denna synpunkt onekligen enklast.

På grund av den begränsade tid direktionen haft för avgivande av remissutlåtandet
har det icke varit möjligt att genom särskilda undersökningar
utröna, hur de båda alternativen kunna praktiskt utfalla. Därest revisorernas
yttrande anses böra föranleda ändring i nu gällande föreskrifter,
synes det emellertid med hänsyn till de förut omnämnda nackdelarna med
alternativ II, som om alternativ I vore att föredraga, d. v. s. att tullverkets
bestyr vid uppläggning, uttagning och inventering av provianteringsfrilagersgods
debiteras enligt gällande taxa för extra tullförrättningar.

Stockholm den 12 januari 1951.

Tulldirektionen
e. f. Axel Zandrén.

Bilaga 2.

Återställes till kungl. generaltullstyrelsen under åberopande som eget utlåtande
av vad i ärendet anförts av sjötullavdelningen härstädes i bilagt
yttrande.

Göteborg den 11 januari 1951.

Tulldirektionen

K. V. Nordlin.

Bilaga till bilaga 2.

Till tulldirektionen i Göteborg.

Anmodad att avgiva yttrande över vad i bifogade transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående tullverkets kostnader
för provianteringsfrilagerrörelsen får avdelningen, med återställande av
remissen, anföra följande.

168

För att i möjligaste mån få fram den kostnad, som provianteringsfrilagerrörelsen
i Göteborg förorsakar tullverket, har avdelningen låtit göra sammanställning
över nämnda rörelses omfattning under tvenne månader. Som
lämpliga härför har valts månaderna april 1949 och november 1950, april
månad för att få fram en direkt jämförelse med rörelsen i Stockholm under
samma tid, under det att november avser att ge en överblick av rörelsen under
en höstmånad.

I föreliggande sammanställning har icke gjorts någon åtskillnad mellan
uppläggningar å eller uttagningar från provianteringsfrilager, beroende på
att uppläggningarna upptagits endast i den mån det gällt spirituösa, vin och
maltdrycker av tredje klass, emedan dessa varor äro underkastade tullbevakning
vid transport till och uppläggning å provianteringsfrilager, under
det att för övriga uppläggningar ej erfordras någon tullbevakning. Upplysningsvis
meddelas att bevakningspliktiga uppläggningar å provianteringsfrilager
uppgå till ca 10 % av samtliga förrättningar.

Göromålen hava så gott som undantagslöst förrättats av tulluppsyningsmän.

Med göromål i denna sammanställning avses de förrättningar vederbörande
tjänstemän hava att utföra avseende såväl bevakningspliktiga uppläggningar
som uttagningar från provianteringsfrilager. Dylik förrättning
kan givetvis vara av större eller mindre omfattning. Sålunda är det icke
ovanligt, att inlagor för uttagning ofta kunna upptaga ända till ett femtio -

Sammanställning över antalet göromål och förrätlningstimmar vid
provianteringsfrilagerrörelsen i Göteborg.

April månad 1949

November månad 1950

Datum

Antal

göromål

Antal för-rättnings-timmar

Datum

Antal

göromål

Antal för-rättnings-,
timmar

1......

13

58

1

10

41-5

9......

12

37

2

8

32-5

4 ......

9

40

3

11

58

5......

15

48

4

14

50-5

6......

8

32

5

Söndag

7......

16

65

6

8

45-5

8 ......

8

39

7

13

50

9......

9

39

8

11

35

11 ......

9

36

9

11

365

12......

10

44-5

10

10

42

13 ......

11

46

11

9

29

14......

11

53

13

10

47

16......

3

8

14

11

45‘5

19......

11

44

15

15

68

20 ......

12

44

16

15

65

21 ......

13

57

17

12

59-5

22 ......

9

48-5

18

9

35

23......

12

31-5

20

12

57

25 ......

12

37

21

9

26-5

26 ......

14

49

22

9

51

27 ......

10

48-5

23

13

53

28 ......

9

42-5

24

10

41-5

29 ......

6

38

25

11

39

30 ......

13

40-5

27

14

60

28

13

46*5

29

8

36

30

10

51

Summa

255

1026

286

1202

169

tal olika varuposter. Ett göromål omfattar sålunda mången gång ett stort
antal varuposter. Detta är förklaringen till att enligt remissens tablå antalet
under räkenskapsåret 1948/49 verkställda uttagningar från provianteringsfrilager
kommit att omfatta icke mindre än 32 551 stycken. Antalet
göromål i förhållande härtill stanna, som framgår av avdelningens sammanställning,
vid åtskilligt blygsammare siffror.

Som av framställningen framgår uppgick antalet tjänstgöringstimmar
under april månad till 1 026 fördelade på 255 göromål och under november
månad till 1 202 och 286 göromål. Dessutom ha under april och november
månader under annan tid än tullkontrolltid förrättats bevakningstjänster
under sammanlagt 17 Va timmar, men då ersättning för dessa förrättningar
redan utgått enligt gällande taxa för extra tullförrättningar och då desamma
äro av så ringa omfattning, har avdelningen ej ansett skäl föreligga att
upptaga dessa som en särskild del av sammanställningen.

Av ovanstående framgår sålunda, att under april månad den genomsnittliga
tjänstetiden för varje göromål uppgår till 4 timmar, under det att under
november månad samma tid uppgår till ca 4 timmar 12 minuter, som
synes en tämligen konstant förrättningstid för varje särskilt göromål. Utgår
man från förhållandena under april och november månader för respektive
år, skulle alltså den genomsnittliga förrättningstiden för en månad uppgå
till 1 114 timmar fördelade på 270 Va göromål eller för år räknat 13 368
timmar = 1 671 dagar med 3 246 göromål.

De sammanlagda bevakningskostnaderna för verkställda tullförrättningar
skulle sålunda komma att uppgå till 32 918 kronor beräknat enligt tulluppsyningsmans
avlöning i löneklass 15.

Vad de kamerala arbetsuppgifterna angår, ställa sig kostnaderna härför

sålunda:

ett kanslibiträde i löneklass 14............................ kr 6 814: —-

och ett kontorsbiträde i löneklass 11 ...................... » 5 967: —

båda helt upptagna av provianteringsfrilagerärenden,

en tullmästare i löneklass 22, till ca 2/8 av sin tjänstetid...... » 6 560: —

en tulluppsyningsman i löneklass 15, till */, av sin tjänstetid » 2 364: -—
Slutligen företages en gång varje kvartal inventering av varje
provianteringsfrilager.

Detta arbete utföres av en kammarskrivare i löneklass 21
och en tulluppsyningsman i löneklass 15 under en tid av
ca 2 månader per år, varför kostnaden för sistnämnda tjänstemän
uppgår till 1 546:—- respektive 1 183:—- eller sammanlagt
.............................................. » 2 729: —

Det förtjänar här påpekas, att samtliga avlöningar äro beräknade med
12 % dyrtidstillägg.

Totalt skulle sålunda här ifrågakommande kostnader uppgå till 57 352
kronor per år. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke denna summa
bör uppräknas med hänsyn till utgående ersättningar under befattningshavares
semester- och sjukledighet in. m. med ett belopp av uppskattningsvis
10 å 15 % på nämnda summa. Däremot böra givetvis frånräknas provianteringsfrilageravgifterna,
vilka under räkenskapsåret 1949/50 uppgingo
till 4 736 kronor. Totala kostnaden skulle alltså enligt ovan uppgå
till 52 016 kronor, vilken summa fördelad på 3 246 göromål om ca 4 timmar
vardera visar att omkostnaden för varje göromål belöper sig till i runt tal
16 kronor eller till ca 4 kr. per tjänstgöringstimme.

Som framgår av vad ovan anförts tages tullverkets personal i stor omfattning
i anspråk för fullgörande av bevakningåtgärder inom proviante -

170

ringsfrilagerrörelsen. Avdelningen förmenar att detta sker i större omfattning
än som borde vara fallet, på grund av att vederbörande provianteringsfrilagersinnehavare
icke visa den förståelse för tullverkets intressen, som
vore önskvärd. Genom att betjäningen från tullverkets sida är avgiftsfri ha
innehavarna föga intresse av att begränsa antalet ärenden och den tid, som
åtgår för desammas utförande. Ofta får tjänstemannen, såsom i revisorernas
uttalande påpekas, utföra ärenden av rent bagatellartade slag. Allt
detta bidrager i hög grad till att onödigt stor personal bindes vid denna
speciella verksamhet, varigenom tullverket hindras att rationellt utnyttja
den tillgängliga arbetskraften.

I syfte att bereda täckning för de med provianteringsfrilagerrörelsen
sammanhängande kostnaderna för tullverket förorda revisorerna antingen
debitering enligt taxan för extra tullförrättningar eller om uttagande av annan
lämplig avgift för denna verksamhet.

Det är avdelningens uppfattning, att en tillämpning av taxan för extra
tullförrättningar härvidlag skulle vara att förorda. Dels skulle tullverket
genom denna avgift komma att få rimlig ersättning för tjänsteförrättningarna,
dels skulle, därom torde intet tvivel råda, arbetet på provianteringsfrilagren
komma att rationaliseras, varigenom den tullpersonal, som nu
sysselsättes inom provianteringsfrilagerrörelsen, i väsentlig grad skulle
kunna nedbringas.

Sjötullavdelningen i Göteborg den 11 januari 1951.

e. f.

G. Kummel.

Bilaga 3.

Till kungl. generaltullstgrelsen.

Anbefalld att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i § 18 av sin
senast avgivna berättelse anfört och föreslagit beträffande tullverkets kostnader
för provianteringsfrilagersrörelsen får tulldirektionen vördsamt instämma
i vad revisorerna anfört samt tillstyrka att provianteringsfrilagershavare
till täckning av tullverkets kostnader — utöver provianteringsfrilagersavgift
och andra enligt nu gällande stadganden utgående avgifter —
ålägges att jämlikt gällande taxa för extra tullförrättningar jämväl gälda
kostnaderna för tullkontroll och tullbevakning av provianteringsfrilagersgods.

Malmö den 5 januari 1951.

Tulldirektionen

V. Erickson.

Bilaga !i.

Till kungl. generaltullstgrelsen.

Med anledning av begärt skyndsamt utlåtande rörande vad som i riksdagens
revisorers berättelse yttrats angående tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen
får tullkammaren vördsamt anföra följande.

Enligt av tullkammaren på grundval av provianteringsfrilagerrörelsens i
Hälsingborg omfattning under december månad 1950 gjorda beräkningar

171

skulle tullverkets kostnader härstädes för å tullkontrolltid verkställda bevakningsförrättningar
utgöra cirka 3 600 kronor per år. Kostnaden för å
kameralavdelningen utfört arbete med provianteringsfrilagerrörelsen skulle
uppgå till cirka 1 200 kronor per år.

Tullkammaren delar statsrevisorernas uppfattning, att tullverkets kostnaden
för provianteringsfrilagerrörelsen borde bäras av frilagershavarna.
Gjorda beräkningar visa, att därest taxan för extra tullförrättningar tillämpades
även för å tullkontrolltid verkställda uppläggningar och uttagningar
från provianteringsfrilager, tullverkets kostnader för dessa förrättningar
ungefärligen skulle täckas. Beträffande det kamerala arbetet kan nämnas,
att till tullkammaren under räkenskapsåret 1949/50 erlades 262 kronor i
provianteringsfrilagersavgifter. För att motsvara tullverkets kostnader för
här avsett arbete måste nuvarande provianteringsfrilagersavgift avsevärt
höjas.

Tullkammaren i Hälsingborg den 8 januari 1951.

N. G. Göransson.

Kommerskollegii

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 189, § 18.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1950 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens
revisorers berättelse yttrats angående tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen.

Kollegium har införskaffat yttranden i ärendet från samtliga handelskamrar
i riket, Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening samt
Sveriges skeppshandlareförbund.

Överlämnande ifrågavarande yttranden får kollegium anföra följande.

Kollegium anser det befogat att den trafik, som har nytta av provianteringsfrilagren,
får bära en rimlig del av statsverkets kostnader för dessa
anordningar. I varje fall är det av praktiska skäl nödvändigt, att vissa begränsningar
göras i trafikanternas rätt att fritt taga tullkontrollorganen i
anspråk. Vare sig kostnaderna uttagas av trafikanterna eller komma att
åvila statsverket, är det ett allmänt intresse, att tullverket icke onödigtvis
belastas med förrättningar av ifrågavarande slag, och detta intresse gör sig
gällande med allt större styrka ju högre de sammanlagda förrättningskostnaderna
bli. Med hänsyn till nuvarande tendenser till stegring av antalet
förrättningar och tullverkets kostnader därför synes det motiverat att söka
åstadkomma en begränsning på detta område, vilket knappast torde kunna
ske annorlcdes än genom en avgiftsbeläggning.

Det är givetvis angeläget att vid fastställandet av avgifter på detta område
särskilt beakta frilagerinnehavarnas konkurrensförmåga gentemot
utlandet. De avgifter som förekomma i taxan för extra tullförrättningar
torde, enligt kollegii mening, kunna vara vägledande. Såsom Stockholms
handelskammare framhållit, synes det emellertid lämpligt, att en på grundval
av denna taxa uträknad bestämd avgift fastställes att uttagas vid varje
uppläggning å eller uttagning från provianteringsfrilager. För "att motverka

172

okynnesuttagningar synes det nämligen önskvärt att avgiften utgår oberoende
av kvantitet, som uttages.

Slutligen må framhållas, att redareföreningen anfört vissa möjligheter till
rationalisering av ifrågavarande verksamhet, som synas av stort intresse.
Det torde vara angeläget att tullverket får tillfälle att bedöma, i vad mån
dessa rationaliseringsåtgärder kunna vara praktiskt genomförbara. Kollegium
har för sin del svårt att bedöma, huruvida så är fallet.

I handläggningen av detta ärende har — jämte generaldirektören Gjöres
och t. f. kommerserådet Lindskog, föredragande — deltagit tj. f. kommerserådet,
förste byråsekreteraren Frodi.

Stockholm den 19 januari 1951.

Underdånigst
AXEL GJÖRES.

BERNT LINDSKOG.

G. v. Wachenfeldt.

Bilaga i.

Till kungl. kommer skollegium.

Genom remiss den 5 januari 1951 har kommerskollegium anhållit om
Stockholms handelskammares yttrande över ett av statsrevisorerna förordat
förslag att — i syfte att bereda täckning för de med provianteringsfrilagerrörelsen
sammanhängande kostnaderna för tullverket — frågan om
debitering enligt taxan för extra tullförrättningar eller om uttagande av
annan lämplig avgift för denna verksamhet upptages till närmare övervägande.

I anledning härav får handelskammaren anföra följande.

Med hänsyn till ärendets brådskande natur har handelskammaren icke
kunnat gå in på den principiella frågan om ersättning till tullverket för
arbete, som utföres av tullverket vid sidan om och utöver ordinarie tullförrättningar.
I detta läge och med hänsyn till de principer som redan
tillämpas på andra liknande områden, exempelvis beträffande tullnederlag,
anser sig handelskammaren emellertid icke kunna motsätta sig förslaget
att de företagare, som komma i åtnjutande av de med provianteringsfrilagerrörelse
förknippade förmånerna, böra erlägga en viss ersättning härför
till tullverket. På sätt statsrevisorerna föreslagit torde den nu utgående
taxan för extra tullförrättningar därvid kunna vara vägledande. Handelskammaren
vill dock förorda att en på grundval av denna taxa uträknad
bestämd avgift fastställes att uttagas vid varje uppläggning å eller uttagning
från provianteringsfrilager. På detta sätt kunna innehavarna av provianteringsfrilager
alltid i förväg kalkylera den här ifrågavarande kostnaden
i rörelsen, samtidigt som de — med hänsyn till att avgiften skulle utgå
oberoende av exempelvis de kvantiteter som uppläggas eller uttagas — uppmuntras
till att så planmässigt som möjligt taga i anspråk tullverkets tjänster
i förevarande sammanhang.

Stockholm den 15 januari 1951.

För Stockholms handelskammare:

R. Schroff.

Bengt Lindahl.

173

Bilaga 2.

Till kungl. kommerskollegiiim.

Kungl. kommerskollegium har i remiss den 5 januari 1951 anhållit om
Östergötlands och Södermanlands handelskammares yttrande över remissen
bifogad transumt av riksdagens senast församlade revisorers berättelse
rörande tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen.

Med anledning härav vill handelskammaren i likhet med revisorerna förorda
att i syfte att bereda tullverket täckning för de med provianteringsfrilagerrörelsen
sammanhängande kostnaderna provianteringsfrilagerrörelsen
måtte debiteras skälig avgift för ianspråktagandet av verkets tjänster.

Norrköping den 15 januari 1951.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare

Dan Arfwidsson.

v. Ordförande.

Albert Eriksson.

Bilaga 3.

Till kungl. kommers kollegium.

Kungl. kommerskollegium har anhållit om Smålands och Blekinge handelskammares
yttrande över vad i översänt transumt av riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående tullverkets kostnader för
provianteringsfrilagerrörelsen.

Revisorerna förorda att i syfte att bereda täckning för de med provianteringsfrilagerrörelsen
sammanhängande kostnaderna för tullverket frågan
om debitering enligt taxan för extra tuliförrättningar eller med uttagande
av annan lämplig avgift för denna verksamhet upptages till närmare övervägande.

Ehuru de kostnader det här är fråga om äro av ganska underordnad storleksordning
i förhållande till statsfinanserna, har handelskammaren inga
erinringar att göra mot förslaget. Det torde knappast kunna anses oskäligt
att den trafikant, som begär och har nytta av att använda sig av provianteringsfrilager,
även betalar skälig ersättning för tullpersonalens medverkan.
Troligen skulle uttagandet av en viss avgift för att täcka de med provianteringsfrilagerrörelsen
sammanhängande kostnaderna verka i den riktningen
att tullverkets anlitande begärdes i mindre omfattning än vad som
nu är fallet.

Jönköping den 16 januari 1951.

Smålands och Blekinge handelskammare
Evert Ekberg.

Bilaga 4.

Till kungl. kommerskollegium.

Med anledning av kommerskollegii skrivelse den 5 januari 1951 rörande
tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen får handelskammaren
anföra följande.

174

Anledningen till att provianteringsfrilagren icke belastas med andra kostnader
än särskild avgift vid uppläggning av varor torde vara att sjöfarten,
för vilken dylika lager äro av stor betydelse, icke ansetts böra belastas med
för höga avgifter. Detta motiv kvarstår, och några bärande skäl för en ändring
i nuvarande ordning föreligga enligt handelskammarens åsikt icke. Det
av revisorerna framlagda resultatet av undersökningen vid centraltullkammaren
i Stockholm torde icke kunna läggas som grundval för bedömandet
av förhållandena vid de mindre tullkamrarna. Handelskammaren har under
hand inhämtat, att arbetet för tullkammaren i Visby med det under
denna tullkammare sorterande provianteringsfrilagret är av tämligen ringa
omfattning och proportionsvis icke på långt när så tidsödande som vid
centraltullkammaren i Stockholm. Kontrollen och uttagningen av varor från
lagret i Visby ombesörjes regelmässigt på ordinarie arbetstid av den del
av tullverkets personal, som handhar bevakningen av hamnen. Några extra
kostnader för arbetet med provianteringsfrilagret i Visby uppkomma på
grund härav icke.

Under åberopande av vad ovan anförts får handelskammaren avstyrka
revisorernas ifrågavarande förslag.

Visby den 12 januari 1951.

För Gotlands handelskammare:

Carl Björkander.

Erik Rönquist.

Bilaga 5.

Till kungl. kommers kollegium.

Genom remiss den 5 januari 1951 har kungl. kommerskollegium anhållit
om Skånes handelskammares yttrande med anledning av vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående tullverkets kostnader
för provianteringsfrilagerrörelsen, innefattande förslag att i syfte att
bereda täckning för sagda kostnader frågan om debitering enligt taxan för
extra tullförrättningar eller om uttagande av annan lämplig avgift för
nämnda verksamhet skulle upptagas till närmare övervägande. Till remissens
besvarande får Skånes handelskammare anföra följande.

Inledningsvis vill handelskammaren framhålla, att det av riksdagens revisorer
berörda spörsmålet erbjuder speciellt intresse ur de synpunkter, som
handelskammaren har att företräda, i det att provianteringsfrilagerrörelsen
på sin tid inrättades för att bereda handelsplatserna vid Öresund tillfälle
att deltaga i den handelsrörelse, som bestod i att förse den genom sundet
passerande handelsflottan med proviant och förnödenheter. Genom kungl.
förordning den 18 september 1874 gavs nämligen första gången tillstånd till
inrättande av frilager för proviantering av fartyg i Malmö, Landskrona och
Hälsingborg. Enligt sagda förordning utgick icke någon avgift till tullverket;
provianteringsfrilageravgiften, avsedd att täcka tullverkets kostnader
för bestyren med bokföringen, infördes först genom 1912 års förordning.

Det förtjänar omnämnas, att provianteringen av det betydande antal fartyg,
som årligen passerar genom Öresund, intill för några år sedan huvudsakligen
låg i händerna på danska skeppshandlare; av olika skäl hade de
svenska handlandena i branschen länge svårt att göra sig gällande vid dessa
affärer. Icke blott utländska fartyg utan även svenska sådana provianterade

175

därför i allmänhet å den danska sidan. På senare år liar emellertid otvivelaktigt
här en vändning kommit till stånd, i det att det lyckats de svenska
skeppshandlarna att successivt upparbeta en allt större andel i rörelsen.
Den omständigheten att efter krigsslutet försörjningsläget var bättre i Sverige
än i Danmark har uppenbarligen i första hand skapat betingelserna
härför. Härtill har kommit att det sämre försörjningsläget i vissa utländska
sjöstäder på kontinenten och i England, där fartygen ofta förr brukade proviantera,
föranlett i första hand de flesta svenska fartyg men även många
utländska sådana att ändra sina inköpsvanor och förlägga provianteringen
till Sverige. Bl. a. till följd av de förbättrade lagringsmöjligheterna ombörd,
som skapats av den moderna kyltekniken, proviantera fartygen dessutom
numera ofta för längre resor än tidigare. Ehuru det framför allt varit skeppshandelsföretagen
i Malmö, Landskrona och Hälsingborg, som dragit nytta
av denna utveckling, har en icke obetydlig rörelse kunnat upparbetas jämväl
i Trelleborg. Affärerna i branschen kräva ett strävsamt arbete och stora
personliga insatser med expedition praktiskt taget dygnet runt. Även om
konkurrensen från utlandet de sista åren börjat hårdna i och med att varuförsörjningen
därstädes förbättrats, ha de svenska skeppshandlarna tack
vare den goodwill, som upparbetats under de första efterkrigsåren, lyckats
bibehålla en icke obetydlig del av denna handel. Att den ökade handeln
på området medfört stora fördelar för vårt land icke minst ur valutasynpunkt
torde vara odisputabelt. Handelskammaren finner det därför angeläget,
att handeln på detta område lämnas allt erforderligt stöd från statsmakternas
sida och icke hämmas genom åtgärder, som försämra de svenska
skeppshandlarnas möjligheter att här konkurrera. Redan med tanke på
konkurrensen från danskarna måste handelskammaren ställa sig avvisande
till förslaget att belägga provianteringsfrilagerrörelsen med ytterligare avgifter
i annan mån än som kan vara erforderligt för att anpassa den nuvarande
avgiftens storlek efter det försämrade penningvärdet.

Det kan visserligen häremot invändas att den föreslagna avgiften för uttagning
av varor från frilager för varje särskilt provianteringstillfälle räknat
skulle bli relativt ringa och av denna orsak icke skulle spela någon nämnvärd
roll ur konkurrenssynpunkt. Men ser man till den årliga avgiftsbelastningen
för varje särskild företagare, ställer det sig annorlunda. Då de sammanlagda
avgifterna för vardera av de berörda skeppshandlarna skulle
komma att medföra en ökad årlig kostnad av icke mindre än mellan flera
tusen kronor, i den mån den icke kan övervältras å de köpande fartygen —
för ett företag har den ökade kostnaden beräknats skola uppgå till över
12 000 kronor — torde man emellertid icke kunna komma förbi, att avgiften
kan vara ägnad försvåra möjligheterna för nämnda företagare att
konkurrera med skeppshandlarna å andra sidan sundet, vilka veterligen
icke äro underkastade motsvarande avgifter. I den mån avgiften icke kan
övervältras å de köpande fartygen — vilket av konkurrensskäl många gånger
torde vara uteslutet — torde avgiften otvivelaktigt utgöra eu omkostnad
för företagarna. Enligt uppgift förekommer det för närvarande icke i något
land att särskild avgift debiteras för uttagning från provianteringsfrilagor.

Handelskammaren finner ej heller den omständigheten, att inkomsterna
av provianteringsfrilageravgiften icke täcka tullverkets kostnader för denna
speciella rörelse, utgöra tillräckliga skäl för statsmakterna att lägga ytterligare
avgifter å rörelsen i fråga. Med hänsyn till de betydande intäkter,
som tullverket såsom sådant tillför statsverket, bör ett uppkommet underskott
ä eu viss detalj av tullverkets verksamhet icke i och för sig utgöra
anledning för statsmakterna att utlaga särskilda avgifter av trafikanterna
för täckande av nämnda underskott. Det bör också ihågkommas, att pro -

176

vianteringsfrilagerrörelsen i likhet med frihamnsinstitutionen och de olika
formerna för tullrestitution tillkommit för att minska olägenheterna för den
internationella handeln av det nationella tullsystemet. Den hittillsvarande,
av ålder bestående ordningen, enligt vilken kostnaderna för de tjänsteåtgärder,
som erfordras från tullverkets sida i samband med provianteringsfrilagerrörelsen,
i princip stanna å statsverket, bör därför bibehållas oanfäktad
även i fortsättningen.

Beträffande det ena av de av riksdagens revisorer anvisade alternativen
för att tillföra tullverket ökade inkomster från provianteringsfrilagerrörelsen,
nämligen genom debitering enligt taxan för extra förrättningar, må
framhållas, att ett dylikt avgiftssystem skulle ytterligare försvåra möjligheterna
för skeppshandlarna -att övervältra kostnaderna å den part, som
genom provianteringsfrilagerrörelsen får förmånen att erhålla de tullbelagda
varorna utan tullavgift, nämligen fartygen. Räkningarna å kostnaderna
för extra tullförrättningar bruka nämligen merendels utfärdas först åtskillig
tid efter det förrättningen ägt rum, då vederbörande fartyg oftast lämnat
hamnen. Vissa praktiska svårigheter måste även uppstå för skeppshandlarna
att fördela den debiterade avgiften för viss förrättning mellan de tre
grupper, vilka ofta samtidigt bruka uppträda som köpare, nämligen rederiet,
fartygsbefälhavaren och det övriga fartygsbefälet. Det synes slutligen i
princip oriktigt att verkställa debitering såsom för extra tullförrättning för
tjänsteåtgärder, som vidtagits under ordinarie tulltid. En dylik ordning
skulle försätta innehavarna av provianteringsfrilagren i en särklass bland
trafikanterna. — Skulle statsmakterna trots de anförda invändningarna till
äventyrs finna anledning att till täckande av tullverkets kostnader för verksamheten
öka inkomsterna därav, torde minsta olägenhet vållas handeln, om
detta sker genom att en fixerad bokföringsavgift debiteras jämväl för varje
gång uttagning av varor sker från provianteringsfrilagret.

Under åberopande av vad sålunda anförts får handelskammaren avstyrka,
att ytterligare avgifter uttagas å provianteringsfrilagerrörelsen i annan
mån än som kan vara erforderligt för att anpassa provianteringsfrilageravgiften
efter det ändrade penningvärdet. Skulle statsmakterna likväl anse
anledning föreligga att till täckande av tullverkets kostnader öka inkomsterna
från sagda rörelse bör detta icke lämpligen ske på annat sätt än genom
att en fixerad avgift, förslagsvis 3 kronor per gång, föreskrives såväl
för inläggning å som för uttagning av varor från provianteringsfrilager.

Malmö den 16 januari 1951.

Skånes handelskammare
omfattande Skåne och södra Halland

E. Beskow.

Gösta Jacobsson.

Bilaga 6.

Till kungl. kommerskollegium.

Genom remiss den 5 januari 1951 har kungl. kommerskollegium anhållit
om handelskammarens yttrande över vissa av riksdagens senast församlade
revisorer framförda erinringar och förslag rörande tullverkets kostnader
för provianteringsfrilagerrörelsen.

177

I anledning liärav får handelskammaren i ärendet anföra följande.

Handelskammaren har, med hänsyn till den korta tid, som stått till buds
för remissens besvarande, icke kunnat erhålla så detaljerade uppgifter från
tillfrågade innehavare av provianteringsfrilager i Göteborg, som önskvärt
varit. Emellertid ha vid handelskammarens utredning framkommit vissa
allmänna synpunkter på frågan, vilka handelskammaren här skall redogöra
för.

Från lagerinnehavarnas sida har sålunda framhållits, att någon höjning
av debiteringarna för tullförrättningar i samband med provianteringsfrilagerrörelsen
icke borde vara nödvändig. I stället borde vissa förenklingar
och rationaliseringar beträffande förfarandet kunna införas, vilka skulle
medföra arbets- och kostnadsbesparingar för tullverket.

Den omständliga tullbevakning som nu är föreskriven vid hämtning och
utleverans av varor till och från provianteringsfrilagren skulle således icke
nödvändigtvis behöva förekomma.

Vid inläggning på provianteringsfrilager blir en vara tullbehandlad och
uppförd å s. k. tullattest. Om man därvid inom tullverket regelbundet översände
en kopia av attesten från tullbehandlingsexpeditionen till avdelningen
för provianteringsfrilagren skulle den tulltjänsteman, som enligt nuvarande
bestämmelser har att kvittera varan från tullbehandlingsexpeditionen
för uppläggning å frilagret, kunna inbesparas. Varan skulle då kunna överföras
från t. ex. ett tullpackhus till frilagret utan övervakning. Lagerinnehavaren
skulle därmed göras redovisningsskyldig för de å attesten upptagna
varuposterna.

Ej heller vid uttag från provianteringsfrilager synes det vara nödvändigt
att tullfunktionär oundgängligen är tillstädes. En tillfredsställande kontroll
skulle vinnas om tullinlagan vid godsets ombordtagning i fartyg försåges
med påskrift härom av den tulltjänsteman, som tjänstgör å fartyget, samt
godset sedan i vederbörlig ordning avfördes i tullens liggare. Vid de kvartalsvis
förekommande inventeringarna kunde därefter fastställas att inläggning
i och uttagning från frilagret överensstämde med inventerade
kvantiteter.

Ett förfarande av den art, som nu antytts, skulle medföra, att lagerinnehavaren
ensam skulle ha tillgång även till spritförråden, vilka förråd ju
f. n. icke kunna åtkommas utan att tullverket och lagerinnehavaren samtidigt
äro representerade. Riskerna för missbruk härvidlag synas emellertid
icke särskilt stora. Anses de dock utgöra ett hinder för den ordning som
ovan förordats, borde sådana ansvarsbestämmelser vid missbruk kunna införas,
att de utgjorde en tillfredsställande garanti för reglernas efterlevnad.

Genom de nu föreslagna åtgärderna skulle tullverkets kostnader i samband
med frilagerrörelsen avsevärt kunna nedbringas. Enligt handelskammarens
mening bör man i första hand undersöka möjligheterna till sådana
förenklingar och besparingar, som här angivits, i stället för att utan vidare
införa höjda avgifter. Denna synpunkt är så mycket mera betydelsefull
som den svenska sjöfarten redan nu i förhållandet till den utländska arbetar
under betingelser som äro oförmånliga och som bl. a. uppkommit genom
lagstiftningsåtgärder och bestämmelser från de svenska myndigheternas
sida.

Handelskammaren får i anslutning till vad som sålunda anförts hemställa,
att en utredning om sådana förenklingar och rationaliseringar i tullverkets
befattning med provianteringsfrilagerrörelsen som äro ägnade att
nedbringa tullverkets kostnader i samband med denna rörelse kommer till

12—511100. Rev. berättelse ring. statsverket år 1950. II.

178

stånd, innan frågan om höjda avgifter för tullverkets medverkan vid rörelsen
upptages till prövning.

Göteborg den 17 januari 1951.

För handelskammaren i Göteborg:

T. O. Söderberg.

R. Uddenberg.

Bilaga till bilaga 6.

Handelskammaren i Göteborg.

I skrivelse den 8 januari till vissa medlemmar av Sveriges skeppshandlareförbund,
västra distriktet, har handelskammaren låtit bereda dessa
skeppshandlare tillfälle att göra uttalande rörande ett transumt av statsrevisorernas
berättelse beträffande tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen.
Då denna fråga intresserar skeppshandlarna i allmänhet
har den av de här åberopade medlemmarna av föreningen upptagits till
behandling inom vår organisation. Därvid har föreningen enhälligt beslutat
göra ett kollektivt uttalande i frågan till ledning för handelskammarens
yttrande till kungl. kommerskollegium. Ifrågavarande uttalande har följande
lydelse.

Föreningen vill först i princip ansluta sig till det yttrande som Sveriges
redareförening avgivit till kommerskollegium i skrivelse den 15 januari
och varav vi här för handelskammarens kännedom tillåta oss bifoga avskrift.
1 Därutöver vill dock föreningen först och främst tillägga, att föreningen
visserligen gärna ser att de av statsrevisorerna föreslagna avgifterna
ej måtte utgå för företag, som begagna sig av bestämmelserna i förordningen
om provianteringslager. Skulle emellertid under alla förhållanden
en sådan avgift mot förmodan fastställas och bli obligatorisk önskar
föreningen, att tullverket anmodas uttaga avgiften direkt av konsumenterna.

Vad som vidare enligt föreningens mening är absolut nödvändigt innan över
huvud ett ställningstagande sker i dena fråga är en omsorgsfullare, genomgripande
utredning i frågan. Det synes sålunda vara lämpligt att i första hand
inhämta sakuppgifter från övriga europeiska länder hur där förfares med
ifrågavarande tullövervakning och om denna är avgiftsbelagd för båtarna.
Helt naturligt kan det nämligen endast vara ägnat att skada svensk handel
och export om man här inför ett system, som ekonomiskt betungar
handeln och minskar konkurrenskraften hos de inhemska rederierna och
skeppshandlarna. Nödvändigt synes också vara att omedelbart gå i författning
om en verklig ekonomisk utredning av kostnadernas omfattning i alla
svenska hamnar med någorlunda omfattande sjöfart.

Föreningen hemställer att de synpunkter, som här och i bilagda avskrift
av skrivelse från Sveriges redareförening framhållits, måtte bli beaktade och
om möjligt understrukna i handelskammarens yttrande till kungl. kommerskollegium.

Göteborg den 19 januari 1951.

Sveriges skeppshandlareförbund, västra distriktet
C.-Å. Blidberg.

1 Se s. 184.

179

Bilaga 7.

Till kungl. kommerskollegium.

Genom remiss den 5 januari 1951 har kungl. kommerskollegium anhållit
om handelskammarens i Karlstad yttrande över av riksdagens revisorer
framförda erinringar och förslag i avseende å tullverkets kostnader för
provianteringsfrilagerrörelsen.

Med anledning härav får handelskammaren i ärendet anföra:

Efter en närmare redogörelse för tullverkets befattning med provianteringsfrilagerrörelsen
föreslå revisorerna, att i syfte att bereda täckning
för de med denna rörelse sammanhängande kostnaderna för tullverket,
vilka beräknas enbart för bevakningsgöromålen överstiga 250 000 kronor årligen,
frågan om en debitering enligt taxan för extra tullförrättningar eller
om uttagande av annan lämplig avgift för denna verksamhet måtte upptagas
till närmare övervägande.

Handelskammaren anser för sin del den största tvekan råda om lämpligheten
av här ifrågasatta åtgärder.

Provianteringsfrilagren hava tillkommit som ett led i de åtgöranden, som
i det allmännas intresse ansetts påkallade för att skapa önskvärda lättnader
för utrikestrafiken vid proviantering och utrustning av fartyg och luftfartyg.
De synpunkter och överväganden, som från början föranlett, att statens
kontrollerande medverkan härvid lämnats nära nog utan kostnad för denna
trafik, torde alltfort förtjäna beaktande. Detta så mycket mera som den
svenska sjöfarten i förhållande till den utländska arbetar under betingelser,
som redan för närvarande äro avgjort oförmånliga.

Vid kammarens undersökning i frågan har från sakkunnigt håll anförts,
att avsevärda förenklingar borde kunna genomföras, när det gäller tullverkets
befattning med provianteringsfrilagerrörelsen, och verkets kostnader
härför i samma mån nedbringas. Utan att kunna redovisa några speciella
förslag på området finner kammaren dock lämpligt och välbetänkt, att
förutsättningarna för en sådan rationalisering och förenkling av tullverkets
medverkan närmare undersökas, innan frågan om införande av extra avgifter,
baserade på en måhända alltför hög kostnadsnivå, tages under övervägande.

Karlstad den 25 januari 1951.

För handelskammaren i Karlstad:

A. Dahlin.

Per-Otof Esping.

Bilaga 8.

Till kungl. kommerskollegium.

Genom remiss den 5 januari 1951 har kommerskollegium anhållit om
Västergötlands och norra Hallands handelskammares yttrande över riksdagens
revisorers berättelse rörande tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen.

Av revisorernas berättelse framgår, alt kostnaderna för provianteringsfrilagerinstitutionen
till sin huvudpart bäras av statsverket, och ha revisorerna
ifrågasatt, huruvida detta kan vara rimligt, samt funnit det motiverat, att

180

kostnaderna för tullverkets befattning med nämnda verksamhet böra bäras
av den trafik, som tjänas. Handelskammaren delar denna principiella uppfattning
och anser därför att tullverkets kostnader böra uttagas genom debitering
efter taxa, som ger täckning för kostnaderna i fråga. Huruvida sådan
kostnadstäckning lämpligen kan Crhålles genom debitering efter taxan för
extra tullförrättningar kan handelskammaren icke bedöma.

I sammanhanget får handelskammaren framhålla, att det från berört trafikanthåll
uttalats, att förfarandet vid tullverkets befattning med provianteringsfrilagren
borde kunna förenklas. Enligt handelskammarens mening
bör i sammanhang med taxeundersökningen ävenledes utredas, huruvida en
dylik förenkling skulle kunna äga rum.

Borås den 15 januari 1951.

För Västergötlands och Norra Hallands handelskammare:

N. W. Hörstadius.

E. Grenfors.

Bilaga 9.

Till kungl. kommerskollegium.

Sedan kungl. kommerskollegium genom skrivelse den 5 januari 1951 anmodat
handelskammaren för Örebro och Västmanlands län att avgiva yttrande
över riksdagens senast församlade revisorers berättelse i vad den rör
tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelse få vi härmed anföra
följ ande.

Inom vårt verksamhetsområde finnas för närvarande endast beviljade två
provianteringsfrilagerrättigheter, varav en är utnyttjad (under budgetåret
1948/49 en resp. ingen). Då denna rörelse sålunda inom vårt verksamhetsområde
är av ytterst ringa omfattning, spelar den av statsrevisorerna föreslagna
åtgärden inom nämnda område en ringa praktisk och ekonomisk roll.
Enär dessutom den utnyttjade rättigheten hittills endast tagits i anspråk
en kortare tid, sakna vi närmare erfarenheter i denna fråga, och vår möjlighet
att förutse konsekvenserna av den av statsrevisorerna förordade åtgärden
är därför begränsad. Emellertid synes den av statsrevisorerna framförda
uppfattningen vara sakligt riktig." Det torde därför få anses föreligga
visst fog för att avgifter böra utgå såväl vid uppläggning som uttagning av
provianteringsfrilagergods, vilka avgifter sålunda böra utgöra bidrag till
tullverkets kostnader i samband med bevakning och kontroll av ifrågavarande
frilager. Förslagsvis skulle avgiften härvidlag vara densamma, som utgår
vid liknande förrättningar beträffande tullnederlags- och transitoupplagsgods,
d. v. s. 3 kronor per man och timme oavsett om förrättningen verkställes
inom allmän tullkontrolltid eller icke.

Västerås den 13 januari 1951.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, länsutskottet:

Hans von Kantzow.

Nils Holmer.

Bilaga JO.

Till kungl. kommerskollegium.

Genom remiss den 5 januari 1951 har kungl. kommerskollegium anhållit
om handelskammarens yttrande över transumt av riksdagens senast församlade
revisorers berättelse rörande tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen.

Handelskammaren får i anledning härav anföra följande.

Av den översända redogörelsen framgår, att såväl antalet beviljade som
begagnade provianteringsfrilagersrätter mellan åren 1938 och 1949 starkt
ökat. Den framlagda statistiken avseende antalet förrättningar i samband
med provianteringsfrilagergods under vissa angivna månader vid centraltullkammaren
i Stockholm utvisar en avgjord övervikt beträffande antalet
uttagningar gentemot uppläggningar och att i följd härav tullverkets kostnader
för förstnämnda del av verksamheten äro långt större än för den senare.
Enligt revisorernas uppfattning kan det ifrågasättas om kostnaderna
för provianteringsfrilagersinstitutionen till sin huvudpart skola bäras av
statsverket, allra helst som försäljningar från denna icke medföra några inkomster
av tull och skatt. Lämpligt kunde vara att utsträcka taxan för extra
tullförrättningar till alla de fall, där tullverkets medverkan påkallas i samband
med uppläggningar och uttagningar, eller också att annan lämpligt avvägd
avgift uttages. Härigenom skulle på samma gång som erforderlig täckning
kunde erhållas för tullverkets kostnader även kunna vinnas, att frilagershavaren
icke i onödan anlitade tullpersonal även för relativt obetydliga
provianteringar.

Handelskammaren är för sin del icke helt övertygad om riktigheten i att
tullverkets förrättningar skola genom avgifter bringas att under alla förhållanden
bära sig själva. Tullverkets verksamhet avser ju i flertalet fall avgiftsbelagda
anordningar, för vilka någon motsvarande nytta icke tillskyndas
varuhavaren eller andra. När det gäller provianteringsfrilager kan
dock anföras, att lagerhavarna åtnjuta vissa fördelar, liksom det även för
landet är förmånligt, att fartyg i utrikes trafik inköpa proviant- och förnödenhetsartiklar
här i Sverige. De från utrikes ort av frilagershavarna inköpta
varorna säljas ju med förtjänst, som indirekt kommer landet till
godo. Det ställer sig dock givetvis svårt att verkställa en närmare bedömning
av storleken av denna inkomst, men antagligt är att den skulle kunna
befinnas förslå till någon höjning av förrättningsavgifterna, om sådan höjning
skulle prövas skälig och lämplig.

Hänsyn bör emellertid tagas till att provianteringsfrilager eller liknande
institut finnas i flertalet länder. Skulle de svenska bestämmelserna komma
att bliva alltför rigorösa, skulle konsekvensen antagligen bliva, att fartvgen,
såväl svenska som utländska, i stor utsträckning komma att proviantera
i sådana hamnar, där omkostnaderna äro lägre. Uppmärksamhet bör
sålunda skänkas den goodwill, som kommer landet till godo om i utrikes
trafik gående fartyg vid besök i svenska hamnar bliva väl behandlade även
när det gäller inköp av provianteringsfrilagergods. Det synes handelskammaren
med hänsyn härtill önskvärt, att innan avgifternas höjd bestämmes,
utredning sker om förhållandena i vissa andra länder.

Det torde icke kunna bestridas, att den i regel kostnadsfria uttagningen
från provianteringsfrilager medfört vissa nackdelar för tullverket, enär ifrågavarande
rörelse är ganska personalkrävande. Orsaken härtill är all frilagershavarna
i vissa fall icke planera uttagen med vederbörlig hänsyn till
att oskälig väntetid för den rekvirerade tulltjänstemannen i möjligaste mån

182

undvikes. Det förekommer heller icke sällan, att efterbeställningar göras
exempelvis på smärre spritkvantiteter, sedan ett fartyg provianterats, vilket
kan föranleda att en tulltjänsteman blir upptagen en eller flera timmar.
Genom höjda avgifter skulle dessa missförhållanden sannolikt i viss mån
kunna bringas att upphöra.

Handelskammaren kan emellertid icke förorda förslaget, att provianteringsfrilagerhavaren
debiteras för nämnda förrättningar enligt gällande förrättningstaxa,
d. v. s. tre kronor per man och timme, vilket belopp måste
anses jämförelsevis betungande särskilt för skeppshandlarna. Dessa torde
nämligen icke kunna erhålla tullens räkning å debiterade bevakningsavgifter
i så god tid, att den alltid kan tillställas ett fartyg för attest eller betalning
före fartygets avgång. Även ur andra synpunkter synes det handelskammaren
vara att föredraga, att förrättningen belädes med viss bestämd
avgift per varje expedition. Därigenom skulle sålunda bl. a. möjliggöras, att
kostnaderna för proviantering av fartyg inom mera avsides belägna delar
av hamnområdet icke bleve mera betungande än i fråga om fartyg i ett inre
hamnområde. På så sätt skulle också svårigheterna bortfalla att på rättvist
sätt uppdela en efter timtid debiterad bevakningskostnad i sådana fall, då
proviant levereras till flera fartyg samtidigt.

I fråga om avgiftens storlek föreslår handelskammaren att densamma bestämmes
till samma belopp för uttagning från som vid uppläggning av
post på provianteringsfrilager. Då sistnämnda avgift, f. n. 2 kronor per
varupost, genom prisstegringen måhända kan synas väl låg ifrågasätter handelskammaren
om icke en höjning av nämnda avgift motsvarande penningvärdets
fall borde ske och en avgift med samma belopp införas för uttag av
varor från provianteringsfrilager. Emellertid hemställer handelskammaren,
att, såsom ovan anförts, frågan om avgiftshöjning icke avgöres innan en
undersökning av förhållandena i ett antal utländska hamnar vidtagits i och
för jämförelse.

Gävle den 16 januari 1951.

Handelskammaren i Gefle för Gävleborgs län, Uppland och Dalarna:

K. F. Göransson.

Birger Bellander.

Bilaga 11.

Till kungl. kommerskollegium.

Genom remiss den 5 innevarande januari har kungl. kommerskollegium
anhållit om yttrande av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
över bifogad transumt av riksdagens senast församlade revisorers
berättelse rörande tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen,
och får handelskammaren i anledning därav anföra följande.

På grund av den föreliggande utredningen ifrågasätta revisorerna det
rimliga i att kostnaderna för provianteringsfrilagerinstitutionen till sin huvudpart
skola bäras av statsverket. Revisorerna framhålla därvid, att denna
institution uppenbarligen uteslutande har till syfte att betjäna viss trafik
och att den främst genom den tull- och skattefria försäljning, som möjliggöres
i denna ordning, är förenad med väsentliga ekonomiska förmåner
för frilagersinnehavarna och deras kunder. För statsverket däremot medföra
dessa försäljningar icke några inkomster av tull och skatt. Revisorer -

183

na anse det förty ur principiella synpunkter rimligt och motiverat, att i
fall såsom dessa kostnaderna för bestyret med verksamheten i fråga i princip
bäras av den trafik, som betjänas. De förorda därför med i berättelsen
närmare angiven motivering, att i syfte att bereda täckning för de med
provianteringsfrilagerrörelsen sammanhängande kostnaderna för tullverket
frågan om debitering enligt taxan för extra tullförrättningar eller om uttagande
av annan lämplig avgift för denna verksamhet upptages till närmare
övervägande.

Ehuru handelskammaren icke delar revisorernas uppfattning, att tullverkets
samtliga kostnader för ifrågavarande förrättningar i princip skola bäras
av den trafik, som betjänas, synes det dock handelskammaren motiverat,
att även sådana förrättningar, som nu äro avgiftsfria, av tullverket få
beläggas med någon mindre avgift, som lagerinnehavaren i så fall skall äga
i sin lur debitera köparen. Handelskammaren tillstyrker därför, att den
av revisorerna väckta frågan göres till föremål för närmare utredning. Därvid
bör särskild uppmärksamhet ägnas spörsmålet, huruvida och i vad mån
tullverkets avgifter å provianteringsfrilagerrörelsen komma att inverka på
de svenska frilagerinnehavarnas möjligheter att hävda sig i konkurrensen
med utlandet. Dylika avgifter fördyra givetvis varorna i frilagren och kunna
därigenom medföra minskade försäljningar från dessa lager, därest motsvarande
varor kunna i utländska hamnar inköpas till lägre pris. Enligt
uppgift som lämnats handelskammaren men kammaren icke varit i tillfälle
kontrollera skulle några motsvarande avgifter icke uttagas i utländska
hamnar.

Sundsvall den 15 januari 1951.

Wästernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
G. Göranson.

Helge Thomson.

Bilaga 12.

Till kungl. kommerskollegium.

Genom remiss har Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
anmodats avgiva yttrande över riksdagens revisorers berättelse rörande tullverkets
kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen. Med anledning härav
får handelskammaren vördsamt anföra följande.

Efter en uppskattning av statsverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen
föreslå revisorerna att frågan om dessa kostnaders debitering
på den trafik, som betjänar sig av denna rörelse, måtte upptagas till övervägande.
**

Den korta remisstiden, som utmätts för handelskammarens yttrande, har
gjort att handelskammaren icke kunnat verkställa lokala undersökningar
i denna fråga inom handelskammarens distrikt. Handelskammaren hade
önskat, att så kunnat ske, bl. a. av den orsaken, att handelskammaren icke
är övertygad om att den utredning, som riksdagens revisorer låtit verkställa
för Stockholms centraltullkammares del, är tillämplig även beträffande
övriga städer. Ur principiella synpunkter anser handelskammaren
det icke vara så klart, som revisorerna synas mena, att tullverkets kostnader
för provianteringsfrilagerrörelsen skola bäras av trafikanterna. Tullverket
är cn myndighet, som för statens räkning uppbär cn av staten föreskriven
pålaga. Denna kan, såsom alltid är fallet, icke uttagas generellt,

184

utan speciella undantag ha medgivits. Dessa undantag föranleda då vissa kostnader
för kontroll från statens sida. Kostnaderna äro således en följd av statens
beslut att uttaga tull och böra därför sättas i relation även till tullinkomsterna.
Hade kostnaderna varit orsakade av trafikanterna, hade det varit
mera klart att dessa även skulle svara för desamma. När emellertid kostnaderna
ursprungligen äro en följd av statens beslut att uttaga tull, bör staten
stå för desamma.

Rätt att tullfritt erhålla varor ur provianteringsfrilager tillkommer såväl
svenska som utländska fartyg. Handelskammaren känner icke till, huru
denna fråga är ordnad utomlands, men anser att förhållandena i utländska
hamnar måste undersökas, innan dessa kostnader debiteras i svenska
hamnar.

Handelskammaren är vidare tveksam huru en debitering av dessa kostnader
kommer att inverka för de firmor, som driva provianteringsfrilager
i mindre städer. Det kan tänkas, att en följd härav blir, att fartygen mera
allmänt komma att uttaga varor endast i storhamnarna och då i större
mängder. Enligt handelskammarens uppfattning vore detta en icke önskvärd
konsekvens, vilken skulle kunna medföra att provianteringsfrilagren

1 mindre hamnar skulle upphöra eller gå med förlust.

Riksdagens revisorer ha slutligen anmärkt på att uttagning från provianteringsfrilager
medgives oberoende av det uttagna godsets storlek. Handelskammaren
kan instämma i att detta kan medföra uttag av okynne av
obetydliga varumängder. Detta bör icke få förekomma. Handelskammaren
kan med hänsyn härtill tillstyrka, att en låg avgift per uttag, exempelvis

2 kronor, införes.

Såsom ovan framgått kan handelskammaren emellertid principiellt icke
gå med på att tullverkets kostnader generellt debiteras trafikanterna.

Luleå den 13 januari 1951.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
G. Dahlgren.

Birger Rothelius.

Bilaga J3.

Kungl. kommers kollegium.

Sedan kungl. kommerskollegium i skrivelse den 9 januari 1951 berett Sveriges
redareförening tillfälle att senast den 15 januari 1951 avgiva yttrande
över riksdagens revisorers år 1950 avgivna berättelse, såvitt angår tullverkets
kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen, får föreningen anföra följande.

Såsom skäl för 1912 års förordning angående provianteringsfrilager anfördes
erforderligheten »att i större utsträckning kunna åt svensk affärsverksamhet
bevara försäljningen av skeppsförnödenheter till fartyg i utrikes
fart». Utan en dylik lagstiftning skulle de fartyg, som gå i utrikes fart, givetvis
ofta finna det förmånligare att verkställa sina inköp i de främmande
länder, där varorna icke äro underkastade svensk förtullning eller beskattning.
Bestämmelserna om en viss uppsikt från tullverkets sida över provianteringsfrilagerrörelsen
äro icke tillkomna efter önskemål från handelns och
sjöfartens sida utan i det allmännas intresse att förhindra lagöverträdelser.
De utgifter, som äro förbundna med ett dylikt ändamål, böra bäras av det
allmänna.

185

Revisorerna hava sökt åstadkomma en beräkning av den sammanlagda arbetstid,
som åtgår för tullverkets personal i och för handläggning av ärenden
beträffande provianteringsfrilagerrörelsen. På basis av en dylik uppskattning
söka revisorerna alt med ledning av ifrågavarande befattningshavares
löneförmåner nå fram till statsverkets totalkostnad per år för ifrågavarande
verksamhet. Revisorerna finna den sålunda beräknade totalkostnaden
böra helt eller delvis uttagas i form av avgifter från de företag, som
begagna sig av bestämmelserna i förordningen om provianteringsfrilager.

Bortsett från att den utredning, som revisorerna framlägga, hänför sig till
endast en av de trettiosex orter, där provianteringsfrilager finnas, och att
undersökningen baseras på allenast två räkenskapsmånader, är den av revisorerna
begagnade metoden i och för sig särdeles diskutabel. Eftersom bestämmelserna
om provianteringsfrilager tillkommit, icke för att tillföra statsverket
intäkter utan för att åt svensk affärsverksamhet bevara försäljningen
av förnödenheter till fartyg och luftfartyg i utrikes fart, bör det vara uteslutet
att staten skulle i avgifter uttaga större belopp än vad som motsvarar
statsverkets merkostnad på grund av tullkontrollen utav provianteringsfrilagerrörelsen.
Denna merkostnad är långt mindre än det per förrättningstiinma
beräknade totalbelopp, varå revisorernas beräkningar sluta. Såsom
framgår av revisorernas egen berättelse, är antalet förrättningar per år icke
särskilt stort i flertalet orter med provianteringsfrilager. I dessa orter finnes
redan tidigare — och måste alltjämt finnas — en tullpersonal, som har till
huvudsaklig uppgift att ombesörja den vanliga tulltjänsten. Förefintligheten
av provianteringsfrilager å dessa orter inverkar icke på tullpersonalens
numerär. Beträffande dessa orter, vilka utgöra det stora flertalet, uppkomma
praktiskt taget inga som helst merkostnader för statsverket. Endast å ett
par orter är övervakningen av provianteringsfrilagerrörelsen så omfattande,
att den kan öva inflytande på tullpersonalens numerär.

Ett införande av nya eller högre avgifter skulle nödvändiggöra en avvägning
på ett rättvist och lämpligt sätt och under hänsynstagande till olika
intressen. Det skulle även bliva erforderligt att tillse, att avgifterna icke erliölle
en sådan utformning, att inköpen av förnödenheter överflyttades till
utländska hamnar, en möjlighet som måste tagas i övervägande från rederihåll,
därest även denna lagstiftning skulle givas en ur sjöfartssynpunkt
ogynnsammare utformning.

Det utrednings-, debiterings-, inkasserings- och redovisningsarbete, som
skulle föranledas av mer eller mindre detaljerade avgiftsbestämmelser, skulle
komma att sluka en icke oväsentlig del av de influtna avgifterna. Redan detta
är ägnat att ingiva betänkligheter ur samhällsekonomisk synpunkt.

För att ernå ett både ur statsverkssynpunkt och samhällsekonomisk synpunkt
förmånligt ekonomiskt resultat synes man böra vidtaga vissa nära till
hands liggande rationaliseringsåtgärder i stället för att införa nya eller höjda
avgifter. Det föga praktiska system, som för närvarande tillämpas från
tullverkets sida vid uppläggning och uttagning av gods å provianteringsfrilager,
kan rationaliseras genomgripande utan att olägenheter uppkomma ur
övervakningssynpunkt.

Grundläggande för rationaliseringsarbetct bör den omständigheten vara,
att det gods, som är upplagt å provianteringsfrilager, icke står under någon
som helst bevakning från tullverkets sida. Ehuru varuhavaren sålunda har
möjlighet att när som helst och hur som helst förfoga över godset, torde i
praktiken olagliga förfoganden från lagerhavarnas sida icke förekomma. Anledningen
härtill är givetvis, all lagerhavaren är redovisningsskyldig i förhållande
till tullverket för det gods, som enligt tullverkets bokföring upplagts
i provianteringsfrilagret.

186

Vid uppläggning av gods å provianteringsfrilager skall enligt nu gällande
ordning en tulltjänsteman tillkallas, vilken har till uppgift att utkvittera gödsel:
från vederbörande tullbehandlingsexpedition. Åtminstone i Göteborg åtgår
för tullverket en icke obetydlig tid för dessa förrättningar, icke minst
till följd av att vederbörande tulltjänsteman i flertalet fall måste hämtas
från annan tullokal än den, där förrättningen utföres. Emellertid upprättas
i samband med godsets tullbehandling en s. k. tullattest, varav en kopia överlämnas
från tullbehandlingsexpeditionen till avdelningen för provianteringsfrilagren.
Det synes lämpligt, att denna tullattest gives en sådan utformning,
att den till avdelningen för provianteringsfrilagren överlämnade kopian kan
läggas till grund för lagerhavarens redovisningsskyldighet. Det skulle då icke
vara nödvändigt att tillkalla en särskild tullfunktionär till ifrågavarande förrättning.
Avsevärd tid skulle kunna inbesparas på dylikt sätt.

Vid uttagning av gods från provianteringsfrilager skall enligt nu gällande
ordning tulltjänsteman närvara vid transporten till och inlastningen i fartyget.
Mera praktiskt och även tillfredsställande ur övervakningssynpunkt skulle
vara, om godset finge utan särskild tulluppsikt uttagas ur provianteringsfrilagret
och tullverket sålunda icke toge befattning med godset, förrän då
detta föres ombord på vederbörande fartyg. I samband med ombordförandet
skulle tullkontroll ske och lagerinnehavarens redovisningsskyldighet för godset
i förhållande till tullverket upphöra och ersättas med de skyldigheter,
som enligt allmänna regler åvila fartygets befälhavare och rederi för oförtullat
gods ombord.

Vad ovan sagts angående rationalisering av tullövervakningen äger giltighet
beträffande allt gods utom möjligen rusdrycker och maltdrycker av
tredje klassen. Beträffande dessa varukategorier föreligger en viss risk, att
de under transport till eller från provianteringsfrilager eller under uppläggningstiden
kunna komma att disponeras på olagligt sätt utan lagerinnehavarens
vilja och vetskap. Det kan därför i vissa fall vara önskvärt med den
ytterligare kontroll från tullverkets sida, som för närvarande är föreskriven
beträffande dessa varukategorier. Däremot bör denna tullverkets kontroll
icke vara obligatorisk. Flertalet lagerhavare hava nämligen i sin tjänst en
för dessa uppgifter avdelad personal med mångårig tjänstetid och obetingad
tillförlitlighet. Genom att göra denna kontroll fakultativ skulle man åt tullverket
inbespara ett betydande antal förrättningstimmar.

De ovan föreslagna rationaliseringsåtgärderna avse en så betydande del
av tullverkets nuvarande befattning med provianteringsfrilagerrörelsen, att
den för dylikt ändamål använda, totala arbetstiden efter rationaliseringsåtgärdernas
genomförande skulle nedgå med antagligen drygt hälften och statsverkets
av revisorerna beräknade kostnader reduceras i motsvarande grad.

Göteborg den 15 januari 1951.

Sveriges redareförening
Eman. Högberg.

II. F. Reulerskiöld.

Bilaga Ib.

Kungl. kommerskollegium.

Genom remiss av den 9 januari 1951 har kungl. kommerskollegium anhållit
om undertecknad förenings yttrande över riksdagens senast församlade
revisorers berättelse angående tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen.
Med anledning härav få vi vördsamt anföra följande.

187

Av revisorernas granskning framgår att kostnaden för statsverket i samband
med provianteringsfrilager per år uppgår till 250 000 kronor, vilket kan
betraktas som ett stort belopp, jämfört med de ringa inkomster provianteringsfrilagren
inbringa till statsverket. Det kan ifrågasättas om avsikten
har varit, när provianteringsfrilager tillkom, att utgifterna för denna rörelse
skulle betalas av frilagerinnehavaren eller genom provianteringsavgift.

Tullverket har en vittomfattande tullbevakning vid kusterna och i städerna
för bevakning av fartyg och gods från i huvudsak utlandet. För denna
bevakning får statsverket utbetala stora belopp utan att genom sagda
bevakning erhålla några särskilda inkomster, utöver det att bevakningen skall
förhindra insmuggling av varor och vederbörande förhindras att få godset
tullfritt infört i landet.

Tanken med inrättande av provianteringsfrilager har nog vant, att Sverige
liksom andra länder skulle bereda lättnader i in- och utförsel för sjofarten
i första hand, och därmed kan det knappast vara någon rättvisa att
påföra extra kostnader för denna gren av tullkontroll, när kostnaden for den
vida större kontrollen av kusten och hamnarna betalas av statsverket.

Med ovan anförda få vi avstyrka revisorernas förslag eller förordande av
höjande av avgift eller påförande av extra avgifter för tullförrättningen vid
provianteringsfrilagerrörelsen, utöver vad som nu eller tidigare stadgats.

Hälsingborg den ll.januari 1951.

Sveriges segelfartygsförening u. p. a.

B. Johansson.

Bilaga 15.

Till kungl. kainmerskollegium.

Genom remiss den 10 januari 1951 har kungl. kommerskollegium berett
Sveriges skeppshandlareförbund tillfälle att avgiva yttrande över vad i översänt
transumt av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
angående tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen. Förbundet
får i anledning härav anföra följande.

För avgivande av sitt yttrande har en ytterst kort tid — 4 dagar — medgivits
förbundet. Anledningen härtill är att förbundet först 6 dagar innan
utlåtandena skulle vara Kungl. Maj :t till handa erhöll kännedom om att
förevarande ärende blivit utremitterat samt att det efter kontakt med kungl.
finansdepartementet i ärendet hänvisades till kungl. kommerskollegium och
sedermera på egen begäran av kollegium erhöll ärendet på remiss. För förbundet
har det" framstått som angeläget att yttra sig i ämnet, då detta i
hög grad — måhända främst -—- berör de till förbundet anslutna medlemmarna,
d. v. s. utövarna inom svensk skeppshandcl. Den korta remisstiden
har emellertid icke gjort det möjligt för förbundet att i den utsträckning
som vore önskvärd penetrera ämnesområdet och där framför allt den utveckling,
som föregått och lett till de i dag rådande förhållandena och som
måhända skulle visa det berättigade i att ifrågavarande kostnader även i
fortsättningen i princip stannade å statsverket.

Revisorerna ha i sin skrivelse med hänsyn till provianteringsfrilagerrörelsens
utveckling funnit det påkallat att bl. a. närmare undersöka dels i vilken
omfattning tullverket tagits i anspråk för betjänande av ifrågavarande

188

trafik, dels söka uppskatta de kostnader och besvär, som lagerinstitutionen
kan förorsaka tullverket.

Vad först gäller omfattningen framgår av en i berättelsen återgiven tablå
att under budgetåret 1948—1949 antalet uppläggningar på provianteringsfrilager
uppgick till över 4 100 och antalet uttagningar från sådant lager
till över 52 400. Samtidigt som i annan tabell utvisas antalet beviljade och
begagnade rättigheter till provianteringsfrilager under tidsperioden 1938—
1949 kunde det ha varit av intresse att få redovisad ökningen av antalet
uppläggningar och uttagningar under samma period; härav skulle ha framgått
om antalet uppläggningar och uttagningar ökat blott i relation till det
ökade antalet rättigheter eller om ökningen även varit absolut i sagda relationstörhållande.
Förbundet har emellertid all anledning tro att det sistnämnda
är förhållandet, och denna förbundets uppfattning grundar sig på
den omständigheten att praktiskt taget alla de varor, som ingå i skeppshandelns
sortiment, främst med hänsyn till landets försörjningsläge under
krigs- och efterkrigsåren, varit underkastade restriktioner vid proviantering
och tilldelning till fartyg, allt i relation till resans art och längd. Restriktionerna
bestå alltjämt i högst betydande omfattning jämfört med förkrigsåren.
När därför revisorerna i sin skrivelse kritisera det förhållandet "att
»tullpersonal i viss utsträckning måste ställas till förfogande även för relativt
obetydliga provianteringar», finner förbundet denna kritik icke alldeles
rättvis. De fall där revisorernas kritik skulle vara berättigad torde vara
rena undantagsfall. Merendels torde i stället kunderna för att åstadkomma
ur såväl egen som leverantörernas synpunkt rationella inköp rekommendera
varor i större poster, vilka tullverket dock i anledning av gällande
bestämmelser nödgas skära ned till sådan storlek, som kan anses vara tilllåten
med hänsyn till omständigheterna i det speciella fallet. En avgift
»ägnad att motverka sådana tendenser» (d. v. s. uttag av små kvantiteter
av skilda varor från provianteringsfrilager) torde icke medföra den åsyftade
effekten, så länge de gällande restriktionerna bestå. Icke heller torde
ep sådan avgift i någon större omfattning kunna »framtvinga ett planmässigare
ianspråktagande av tullverkets personal». Icke blott nu anförda skäl
motivera detta utan även den omständigheten att ytterst kort tid regelmässigt
står skeppshandlaren till buds att fullgöra envar kunds order, varav
följer, att önskvärd rationalisering t. ex. genom uttag samtidigt för flera
kunders räkning blott kan ske i sällsynta fall. Den av revisorerna och icke
mindre av skeppshandlarna själva som önskvärd ansedda rationaliseringen
vid provianteringsförfarandet synes sålunda blott kunna vinnas, i den mån
de gällande restriktionerna lätta eller frilagerhavarna medgivas rätt att själva
— alltså utan tullpersonals medverkan i varje särskilt fall men givetvis
underkastade tullverkets successiva kontroll — verkställa uttag från lager,
möjligtvis med undantag för vin och spritvaror.

Enligt den av revisorerna verkställda utredningen skulle den genomsnittliga
lönekostnaden per bevakningsförrättning uppgå till lågt räknat 5 kr.
Då såsom i berättelsen nämnes kostnaderna för provianteringsfrilager icke
redovisats skilda från tullagerrörelsen i övrigt, inser förbundet givetvis de
svårigheter, som uppstå för att söka nå fram till den faktiska kostnaden
per bevakningsförrättning, som i dag drabbar statsverket för provianteringsfrilagerrörelsen.
Trots föreliggande svårigheter härvidlag finner förbundet
ep sådan undersökning nödvändig för att en fullt rättvisande bild skall
vinnas av vad provianteringsfrilagerinstitutionen verkligen betyder för
statsverket i kostnadshänseende. När revisorerna omedelbart före sitt uttalande
komma fram till att centraltullkammarens i Stockholm personalkostnader
för bestyr med kontroll och redovisning av provianteringsfrilager -

189

gods skulle uppgå till 20 295 kr. per år, vartill skulle läggas vissa till befattningshavarna
utgående ersättningar, uppskattade till 10—15 % av denna
summa, ställas häremot blott för provianteringsfrilager inflytande provianteringsfrilageravgifter,
som under 1949 uppgingo till 1 942 kr. På debetsidan
måste emellertid även komma sådana i berättelsen på andra håll berörda
poster som ersättningar utgående enligt taxan för extra tullförrättningar
och belopp, varmed frilagerhavarna debiteras för tullpersonals arbetsbiträde
vid inventering. Hänsynstagande även till här sist nämnda
poster torde i sin mån självfallet bidraga till en utjämning av statens »tillgodohavandekonto»
vad gäller provianteringsfrilagerrörelsen.

En ev. debitering för tullverkets tjänsteåtgärder vid uppläggningar på och
uttagningar från skeppshandelns provianteringsfrilager torde i alldeles huvudsaklig
grad få bäras av skeppshandlarna själva. Dessas kunder, som ju
ge upphov till såväl uppläggningar på provianteringsfrilager indirekt som
framför allt de många uttagningarna därifrån direkt, synas vara den grupp,
som närmast bör bära de antydda kostnaderna. Ju mindre fartyget-kunden
är och ju mindre dess order därför äro, desto svårare kommer det emellertid
att framstå för leverantörerna att verkställa övervältringen. Resultatet synes
sålunda bli inkonsekvent så till vida, att de kunder, som göra de av alla
parter önskade rationella inköpen, troligen komma att få bära kostnadsökningen,
under det att skeppshandlarna drabbas av de kostnadsökningar,
som föranledas av mindre fartygs småorder — som för övrigt utgöra den
stora massan av orderstocken — utan att dessa med tanke på de verkningar,
som restriktionerna enligf ovan medföra, därför alltid böra bedömas
såsom icke rationella. En belastning av tusentals kronor, som det
skulle kunna bli fråga om för många skeppshandelsföretag •— och då oftast
av mindre storleksordning — kan vidare befaras i sin mån bidraga till att
den svenska skeppshandelns konkurrenskraft minskas gentemot den utländska.
Den ifrågasatta kostnadsökningen vid sidan av alla de övriga kostnadsökningar,
som i dag drabba handeln, kan nämligen föranleda sådana
berättigade prisstegringar hos de nämnda företagen att fartygen — skeppshandelns
kunder — finna det vara ekonomiskt sett mera fördelaktigt att
proviantera i utlandet. Inköp gjorda av svenskt fartyg i utlandet kunna då
i icke ringa mån föranleda en i dag icke önskvärd uttömning av för landet
eftersträvansvärda utländska valutor.

Förbundet har med det ovanstående blott önskat antyda de vittomfattande
problem, som möta vid ett ställningstagande till det av revisorerna
väckta förslaget. Dessa förorda »att i syfte att bereda täckning för de med
provianteringsfrilagerrörelsen sammanhängande kostnaderna för tullverket
frågan om debitering enligt taxan för extra tullförrättningar eller om uttagande
av annan lämplig avgift för denna verksamhet-----upp tages

till närmare övervägande». Revisorernas förslag är emellertid enligt
förbundets mening icke moget att upptas till avgörande i föreliggande skick,
utan frågan synes i stället böra bli föremål för ytterligare utredning. Sålunda
synas framför allt de faktiska verkningarna av en tilltänkt avgift
böra bli närmare kartlagda, innan den över huvud genomföres. I den mån
ytterligare utredning eller överläggning kommer att äga rum i ämnet anser
förbundet det angeläget att med hänsyn till förslagets synnerliga betydelse
för skeppshandelns utövare hemställa om att bli därvid representerat.

Stockholm den 16 januari 1951.

Sveriges skeppshandlareförbund
Avne Skar by.

190

Kam m arrättens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 198, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt kammarrätten
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1950 församlade
revisorer under § 19 i deras berättelse yttrat angående beskattning
av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande makts härvarande
beskickning in. m.

Till åtlydnad härav får kammarrätten anföra följande.

Revisorerna hava under förenämnda paragraf föreslagit att sådan ändring
av 70 § 2 mom. kommunalskattelagen och 18 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt måtte vidtagas, att svenska medborgare, vilka tillhöra
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller
beskickningens eller konsulatets betjäning, beskattas för inkomst av sin
tjänst hos den främmande makten.

I sin redogörelse för den ifrågasatta författningsändringen hava revisorerna
dels berört tidigare förslag till ändrade bestämmelser på förevarande område,
dels undersökt vilken ställning internationell praxis intoge i denna
fråga och dels slutligen sammanfattat de synpunkter, som förekommit vid
frågans behandling hos revisorerna.

I utlåtande den 17 januari 1944 över en av riksdagens år 1943 församlade
revisorer gjord framställning rörande enahanda fråga har kammarrätten
anfört bland annat att, om frågan uteslutande såges från svensk skattesynpunkt,
skäl icke förelåge att bibehålla ifrågavarande skattefrihet men att
kammarrätten likväl icke kunde tillstyrka den ifrågasatta författningsändringen
med mindre det visades, att densamma icke strede mot internationell
praxis.

Rent principiellt vidhåller kammarrätten fortfarande sin tidigare intagna
ståndpunkt beträffande den subjektiva skattskyldigheten och ansluter sig
därför till revisorernas uppfattning, att denna speciella grupp av medborgare,
vilka i övrigt levde under samma yttre existensbetingelser som andra
svenska medborgare, icke i förhållande till dessa borde intaga någon undantagsställning
i beskattningshänseende.

Då tillkomsten av den skattefrihet, varom här är fråga, torde hava betingats
av internationella förhållanden, har kammarrätten, vilket framgår
av ovanberörda utlåtande, vid sitt därvid gjorda ställningstagande ansett
viss utredning angående internationell praxis erforderlig. Numera hava emellertid
revisorerna bland annat undersökt, vilken ståndpunkt andra stater intaga
till frågan. Av den sålunda verkställda undersökningen synes framgå,
att den inställning internationell praxis har till spörsmålet i fråga näppeligen
kan anses utgöra hinder mot att även i svensk skattelagstiftning införa
skatteplikt för tjänsteinkomster av ovan antytt slag. Kammarrätten delar
revisorernas åsikt, att en ändring av de svenska beskattningsprinciperna på
denna punkt icke synes medföra någon omedelbar effekt med hänsyn till nu
gällande dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och främmande stater.

De av revisorerna påpekade skattetekniska svårigheterna vid taxeringsoch
uppbördsförfarandet torde såsom revisorerna själva anfört knappast
vara av den beskaffenhet och betydelse att de i och för sig böra utgöra hinder
för en beskattning av här avsedd art.

På grund av vad sålunda anförts anser sig kammarrätten böra tillstyrka
bifall till revisorernas framställning.

191

I detta ärendes handläggning, därvid skiljaktig mening ej förekommit,
hava deltagit undertecknad tillförordnad president, kammarrättsråden Henriks,
Eriksson, föredragande, och Olofson samt tillförordnade assessorerna
Bengtsson och Witzell.

Avskrift av kammarrättens utlåtande den 17 januari 1944 bifogas.
Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst
MAURITZ WIJNBLADH.

John Hanson.

Bilaga.

Till Konungen, underdånigst, med utlåtande över av riksdagens revisorer
vid den år 1943 av dem verkställda granskning gjort uttalande angående
beskattning av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande
makts härvarande beskickning m. in.

Genom remiss den 17 december 1943 har Kungl. Maj :t anbefallt kammarrätten
att avgiva och senast den 20 januari 1944 inkomma med utlåtande
över av 1943 års riksdagsrevisorer avgivet yttrande angående beskattning
av svensk medborgare för inkomst av tjänst vid främmande makts
härvarande beskickning m. m.

i anledning härav får kammarrätten anföra följande.

Enligt 70 § 2 mom. kommunalskattelagen och 27 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är svensk medborgare, som tillhört
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller
beskickningens eller konsulatets betjäning, frikallad från skattskyldighet
för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten.

Frågan huruvida svensk medborgare skall beskattas för inkomst av nu
ifrågavarande slag har vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet.

Enligt 1881 års bevillningsförordning § 8 c) voro från utgörande av inkomstbevillning
frikallade, bland andra, främmande makters härvarande
beskickningar och konsulat tillhörande personer jämte deras betjäning, såvida
de icke vore svenska undersåtar eller inom riket dreve handel eller,
utövade annat yrke. Detta stadgande visade sig emellertid snart medföra
vissa olägenheter vid tillämpningen, vilket föranledde Kungl. Maj :t att i
skrivelse den 2 september 1864 till överståthållarämbetet avgiva en förklaring
angående stadgandets tolkning.

Av skrivelsen framgår, bland annat, att statsministern för utrikes ärendena
hos överståthållarämbetet gjort framställning om vidtagande av nödiga
åtgärder till förekommande därav att kontributioner och andra allmänna
avgifter avfordrades de vid främmande makters härvarande beskickningar
anställda personer och deras betjäning, och att statsministern
i sammanhang därmed anfört, att dylika personer, vare sig infödda eller
utlänningar, enligt allmän folkrätt och plägsed, vore från sådana avgifter
befriade samt deras bostäder respekterade av dem, som vore med skatteuppbörden
sysselsatta, ävensom att ett likartat stadgande torde vara avsett
med bevillningsförordningens § 8 c). Överståthållarämbetet — som ansett
att de av statsministern anförda förhållandena icke innefattade tillräcklig
grund för ämbetet att förordna om avskrivning av de sålunda debiterade
utskylderna — hade likväl, med hänsyn till den grannlaga ställning, vari

192

den redovisningsskyldige uppbördsmannen komme att befinna sig, i händelse
utskylderna icke godvilligt inbetaltes, anhållit om nådig föreskrift, huruvida
svenska undersåtar, som tillhörde främmande makters härvarande
beskickningar och konsulat, eller vore hos dithörande personer i tjänst anställda,
skulle vara från alla utskylder till såväl svenska staten som kommunen
frikallade, ävensom, i händelse dylik skattefrihet icke finge av ovannämnda
personer tillgodonjutas, huru med utskyldernas indrivning borde
förfaras, därest desamma icke i behörig tid godvilligt inbetaltes.

Kungl. Maj :t — som fann att ovannämnda föreskrift i 1801 års bevillningsförordning,
att »främmande makters härvarande beskickningar och
konsulater tillhörande personer jämte deras betjäning, såvida de icke äro
svenska undersåtar, eller inom riket driva handel eller utöva annat yrke,
skola vara från utgörande av inkomstbevillning frikallade», borde så tolkas,
att villkoret för åtnjutande av skattefrihet, nämligen att icke vara svenska
undersåtar eller inom landet driva handel eller annat yrke, borde hänföras
till personerna, vilka tillhörde främmande makters beskickningar och
konsulat, men icke till deras betjäning — meddelade i ovannämnda skrivelse
den 2 september 1864 den föreskrift, att jämväl svenska undersåtar,
vilka vore hos de till främmande makters härvarande beskickningar och
konsulat hörande personer, som själva vore skattefria, i tjänst anställda,
skulle vara från alla utskylder till såväl svenska staten som kommunen
frikallade.

1 skatteregleringskommitténs betänkande av den 17 augusti 1881 med
förslag till förordning angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
föreslogs emellertid, att främmande makters härvarande beskickningar
och konsulat tillhörande personer jämte deras betjäning skulle frikallas
från utgörande av inkomstbevillning, såvida de icke vore svenska undersåtar
eller från Sverige uppbure allmän eller enskild pension eller här
dreve handel eller utövade annat yrke.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 6 till 1883 års riksdag med förslag till förordning
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst utelämnades
emellertid det villkor för skattefrihet, att vederbörande icke vore svensk undersåte,
sedan vederbörande departementschef anfört, att den vidtagna förändringen
i kommitténs förslag avsåge att bringa stadgandet i full "enlighet
med de i den internationella rätten antagna plägseder och överensstämde
med det sätt, varpå ifrågavarande föreskrift jämlikt Kungl. Maj :ts ovannämnda
skrivelse till överståthållarämbetet den 2 september 1864 hittills
tillämpats.

I 1883 års bevillningsförordning, vilken utfärdades på grundval av propositionen,
stadgades i § 11 mom. 2 e), att från utgörande av inkomstbevillning
frikallades främmande makters härvarande beskickningar och konsulat
tillhörande personer jämte deras betjäning för all annan inkomst än
den, som utgjordes av från Sverige uppburen allmän eller enskild pension
eller erhölles genom här idkad rörelse.

Denna regel har sedermera bibehållits i skattelagstiftningen. Den uttrycktes,
såvitt angår svenska medborgare, i 1897 års bevillningsförordning, i dess
11 § 2 mom. e) sålunda, att från utgörande av inkomstbevillning frikallades
främmande makters härvarande beskickningar och konsulat tillhörande
personer jämte deras betjäning för den inkomst de åtnjöto av sin tjänst hos
den främmande makten. Detta stadgande intogs med obetydliga redaktionella
ändringar i förordningarna den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
och angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

1921 års kommunalskattekommitté upptog icke denna bestämmelse i sitt
förslag. Kommittén anförde, att giltiga skäl syntes saknas för att svensk

193

undersåte, som toge anställning hos främmande makt eller hos dess härvarande
representant, skulle vara befriad från skattskyldighet för den inkomst,
som anställningen beredde honom.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 102 till 1927 års riksdag med förslag till
kommunalskattelag in. in. föreslogs emellertid, att bestämmelsen skulle bibehållas.
Enligt departementschefen föranledde hänsyn till främmande makter,
att sådan beskattning i vissa fall icke kunde anses lämplig. Stadgandet
inflöt också i propositionen i den form det sedermera erhöll i 1928 års skattelagstiftning.

Kammarrätten finner väl att, om frågan uteslutande ses från svensk skattesynpunkt,
skäl icke föreligga att bibehålla ifrågavarande skattefrihet,
ehuru en ändring härutinnan icke kan antagas få någon större statsfinansiell
betydelse. I vad mån betingelser för genomförande av den föreslagna
ändringen med hänsyn till internationell plägsed äro för handen undandrager
sig emellertid kammarrättens bedömande.

På grund härav anser sig kammarrätten icke kunna tillstyrka den ifrågasatta
författningsändringen med mindre det visas, att densamma icke strider
mot internationell praxis.

I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening icke förekommit,
hava deltagit undertecknad tillförordnad president, kammarrättsråden
Asplund, Hedelius och Eriksson, assessorn Boalt samt adjungerade ledamoten
Forne, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1944.

Underdånigst

H. J. Nordenskjöld.

N. J. Bagge.

Ö verståthållaräm b etets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, s. 198, § 19.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 16 december 1950 har överståthållarämbetet anmodats
inkomma med utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
anfört angående beskattning av svensk medborgare för inkomst av
tjänst vid främmande makts härvarande beskickning m. m. Till fullgörande
härav får ämbetet anföra följande.

Den befrielse från skattskyldighet, som svenska medborgare enligt nu gällande
rätt åtnjuta för inkomst av tjänst vid främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat, synes ha föranletts av internationell sedvänja
såsom den av dåvarande lagstiftande myndigheter uppfattades. Mot
bestämmelserna ha tid efter annan riktats kritik.

Riksdagens revisorer ha icke berört frågan, huruvida svensk medborgare,
som åtnjutit inkomst från härvarande utländska beskickning eller konsulat,
beskattas för denna inkomst i den främmande staten. Såvitt överståthållarämbetet
har sig bekant synes dylik beskattning i regel icke äga rum.

Såsom riksdagens revisorer framhållit torde varken ur uteslutande svensk
eller ur internationell synpunkt skäl förefinnas för att undantaga ifrågavarande
inkomst från beskattning, överståthållarämbetet finner sig därför
13—517100. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. II.

194

böra förorda, att svensk medborgare, som tillhör främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets
betjäning, beskattas för inkomsten av sin tjänst hos den främmande
makten.

I samband med införandet av en dylik bestämmelse bör uppmärksammas
behovet av att sådana överenskommelser träffas med de berörda främmande
staterna, att deras beskickningar och konsulat tillhandahålla de svenska beskattningsmyndigheterna
erforderliga kontrolluppgifter samt lämna medverkan
genom att verkställa löneavdrag för skatt. Redan nu finnas i några avtal
för undvikande av dubbelbeskattning bestämmelser om att de avtalsslutande
staterna förbinda sig att tillhandahålla varandra upplysningar i beskattningshänseende.
Skulle därutöver överenskommelse kunna träffas om
att exekutiva åtgärder få vidtagas mot den hos beskickningen eller konsulatet
anställde svenske medborgaren, skulle den föreslagna skattskyldigheten
få full effekt.

I handläggningen av detta ärende har — förutom undertecknade — deltagit
förste taxeringsintendenten Sven Holdo.

Stockholm den It januari 1951.

Underdånigst
MARTIN WAHLBÄCK.

STURE JARNERUP.

Riksdagens revisorers uttalande under § 20 har av finansdepartementet ej
utsänts på remiss.

Statskontorets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 215, § 21.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1950 har statskontoret anbefallts inkomma
med utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse
anfört angående tjänstgöringstiderna m. m. inom statsförvaltningen
(§ 21). I anledning härav får ämbetsverket anföra följande.

Statskontoret kan i väsentliga delar ansluta sig till de av revisorerna anlagda
synpunkterna på i förenämnda avsnitt behandlade spörsmål. Vidkommande
frågan om en samordning myndigheterna emellan av tjänstgöringstidernas
och lunchrasternas förläggning må dock framhållas, att i Stockholm
kommunikationsförhållandena och den begränsade tillgången på för
statstjänstemän lämpliga lunchlokaler med nödvändighet torde kräva en viss
spridning av arbetstiderna. Enligt revisorerna syntes fördelar i olika hänseenden
kunna vinnas genom att lunchtiderna utsträcktes till att omfatta en
timme. I anledning härav må uttalas, att särskilt kvinnliga tjänstemän ofta
torde vara bättre betjänta av att ha kortare lunchrast och i stället sluta arbetet
tidigare. Härigenom torde i regel större möjligheter beredas dem att
verkställa för hemmet erforderliga inköp. Vid bedömandet av frågan om
tjänstgöringstidernas förläggning bär enligt statskontorets mening ej bortses
från personalens intressen av att erhålla sådana arbetstider som befrämja

195

arbetstrivseln. Ett beaktande härav lärer utan svårighet kunna ske utan
ett eftersättande av den service, som myndigheten rimligen bör lämna allmänheten.

Då revisorerna anfört, att mottagningstiderna borde på lämpligt sätt publiceras
eller bringas till allmänhetens kännedom i större utsträckning än
som nu syntes vara fallet, må slutligen framhållas, att ett tillkännagivande
av mottagningstiderna genom tidningsannonsering icke synes statskontoret
erforderligt. Det torde få anses till fyllest, att mottagningstiderna anslås å
verkets officiella anslagstavla, eventuellt också intagas i exempelvis telefonkatalogen.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Björn, Lindbergson, Jerdenius och Kull.

Stockholm den 11 januari 1951.

L. LUNDH.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

A. Heimer.

Riksräkenskapsverkets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 215, § 21.

Till Konungen.

I anledning av vad riksdagens revisorer under § 21 i sin berättelse uttalat
rörande tjänstgöringstiderna m. m. inom statsförvaltningen, får riksräkenskapsverket,
till åtlydnad av Kungl. Maj :ts remiss den 16 december 1950,
anföra följande.

Revisorerna hava uttalat, att i regel en större likformighet i fråga om
tjänstgöringstidernas och lunchrasternas förläggning de olika myndigheterna
emellan liksom även införandet av en såvitt möjligt gemensam lunchrast
inom en och samma myndighet skulle vara ägnad medföra vissa fördelar
ur arbetssynpunkt.

I likhet med revisorerna anser riksräkenskapsverket, att man om möjligt
bör eftersträva enhetlighet i fråga om tjänstgörings- och lunchtider hos olika
myndigheter. När det gäller de större städerna torde detta emellertid stöta
på stora praktiska svårigheter. Att myndigheterna exempelvis i Stockholm
ha tjänstgöringen förlagd till något olika tider torde sålunda till stor del ha
sin orsak i att man velat tillmötesgå kravet på en jämnare belastning av
trafikmedlen. Detta är enligt riksräkenskapsverkets mening tillräckligt skäl
för att motivera förefintliga skiljaktigheter i fråga om tjänstgöringstidens
förläggning. Dessa torde för övrigt, så vitt riksräkenskapsverket kan finna,
icke medföra några egentliga praktiska olägenheter.

Anledningen till att man vid vissa ämbetsverk icke har gemensam lunchtid
är svårigheterna för personalen att på grund av begränsad tillgång till
lunchställen kunna intaga lunch samtidigt. För ämbetsverk med egna lunchserveringar,
vilka regelmässigt disponera begränsade lokalutrymmen, skulle
det vara praktiskt ogenomförbart alt införa en för alla befattningshavare
gemensam lunchtid. Med hänsyn till anförda förhållanden torde revisorernas
förslag endast i förhållandevis begränsad utsträckning kunna realiseras.

196

Vad härefter gäller lunchtidernas längd ha revisorerna anfört, att fördelar
syntes kunna vinnas såväl med hänsyn till arbetets effektivitet som för
personalen om tiden utsträcktes till att omfatta en timme. Riksräkenskapsverket
finner revisorernas ifrågavarande förslag värt beaktande, i den mån
det med hänsyn till lokala förhållanden är lämpligt att genomföra. Så torde
emellertid som regel icke vara fallet beträffade myndigheterna i Stockholm.
Då flertalet tjänstemän därstädes på grund av avståndet mellan bostaden
och arbetsplatsen icke kunna intaga sina måltider i hemmet, föreligger i allmänhet
icke behov av så lång måltidsrast som en timme utan torde personalen
i stället vara bättre betjänt av att sluta arbetet för dagen tidigare.
Detta gäller särskilt gifta kvinnliga befattningshavare.

Revisorerna ha vidare framhållit såsom angeläget, att mottagningstider
för tjänsemännen fastställas i all den omfattning förhållandena påkalla.
Riksräkenskapsverket har sig icke bekant att allmänhetens berättigade intresse
i ifrågavarande avseende åsidosatts. Revisorerna ha icke heller anfört
exempel på någon myndighet där så skett. Det synes riksräkenskapsverket
som om ett mera allmänt fastställande av mottagningstider ofta skulle kunna
ha motsatt verkan mot den avsedda och medföra inskränkning av allmänhetens
nuvarande möjligheter att när som helst under arbetstiden erhålla
kontakt med vederbörande tjänsteman. Endast i de fall, där det med hänsyn
till tjänstgöringsförhållandena eller verksamhetens art är nödvändigt
med särskilda mottagningstider, böra dylika fastställas.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius, Wildeman och Stenström deltagit.

Stockholm den 9 januari 1951.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

EVERT CRONMARK.

Statens lönenämnds

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 215, § 21.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december har statens lönenämnd anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse under § 21 yttrats angånde tjänstgöringstiderna m. m. inom
statsförvaltningen. Med anledning härav får lönenämnden uttala att, såvitt
lönenämnden har sig bekant, några särskilda olägenheter icke uppkommit
av den nuvarade ordningen, enligt vilken myndigheterna äga att inom ramen
för sina befogenheter fastställa tjänstgöringstider in. m. Med hänsyn härtill
synes vad revisorerna anfört icke böra föranleda någon särskild åtgärd.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad samt ledamöterna
Blomgren, Broomé, Englund, Persson, Ström, Sundelin och Wahlmark.
Vid ärendets handläggning ha dessutom närvarit ledamöterna Bergdahl,
Broström, Frösell, Hellenius, Henriksson och Lindholm samt suppleanten
Sjöborg.

Stockholm den 17 januari 1951.

Underdånigst
E. JOHNSSON.

Lars Ovegård.

197

Riksdagens revisorers uttalande under § 22 har av finansdepartementet
ej utsänts på remiss.

Riksräkenskapsverkets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 234, § 23.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt riksräkenskapsverket
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1950
församlade revisorer under § 23 i sin berättelse yttrat angående redovisningen
av viss kronan tillhörig egendom såvitt angår frågan om avveckling av
aktiebolaget Flygintressenter.

Med anledning härav får riksräkenskapsverket anföra, att det enligt ämbetsverkets
mening torde ankomma på aktiebolaget Flygintressenter att
självt pröva, om och när bolaget bör avvecklas. Ur de synpunkter riksräkenskapsverket
har att företräda uppstå icke några olägenheter genom att, såsom
revisorerna påpeka, statens aktieinnehav i aktiebolaget Aerotransport
redovisas dels direkt å fonden för statens aktier och dels indirekt genom
att det statsägda aktiebolaget Flygintressenter innehar aktier i samma aktiebolag.
Då aktiebolaget Flygintressenter emellertid icke kan komma att
återupptaga sin rörelse, bör aktiebolaget också enligt riksräkenskapsverkets
mening avvecklas, därest icke särskilda skäl tala däremot.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius, Wildeman och Stenström samt byrådirektören
Cronmark deltagit.

Stockholm den 10 januari 1951.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

TORE TOHRSON.

Luftfartsstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 234, § 23.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1950 bar luftfartsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer under § 23
i sin berättelse yttrat angående ifrågasatt avveckling av aktiebolaget Flygintressenter.
Till åtlydnad härav får luftfartsstyrelsen anföra följande.

Styrelsen biträder i princip den av revisorerna uttalade uppfattningen, att
det för möjliggörande av en förenklad redovisning av statens andel i aktiebolaget
Aerotransports aktiekapital är önskvärt att aktiebolaget Flygintressenter
avvecklas. Styrelsen har sig emellertid bekant, att, ehuru aktiebolaget
Flygintressenter icke bedriver någon rörelse i egentlig bemärkelse, ett
visst praktiskt behov likväl föreligger att företaget ännu någon tid äger be -

198

stånd. Bolaget är nämligen formellt sett identiskt med »gamla ABA». Från
den tid sistnämnda företag under firmabeteckningen aktiebolaget Aerotransport
utförde lufttrafik föreligga ännu vissa icke avslutade ärenden av
rättslig art, vilka fullföljas i aktiebolaget Flygintressenters namn.

Åberopande det anförda får luftfartsstyrelsen sålunda i princip förorda
en avveckling av aktiebolaget Flygintressenter, dock att med verkställandet
härav bör anstå till lämplig tidpunkt, som torde böra bestämmas av bolagets
ledning.

Stockholm den 15 januari 1951.

SVEN SÖRENSON.

Underdånigst
C. LJUNGBERG.

Lennart Kjellgren.

Medicinalstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 239, § 24.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 september 1950 har Kungl. Maj :t anbefallt medicinalstyrelsen
att senast den 16 januari 1951 avgiva utlåtande med anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
rörande patienttillgången vid tandläkarhögskolan i Malmö.

Styrelsen har till frågans belysande genom skrivelse till Malmö stads
sjukhusdirektion begärt uppgift om det samarbete, som för närvarande
ägde rum mellan direktionen och tandläkarhögskolan i Malmö speciellt i
de hänseenden, som i revisorernas berättelse åsyftades, samt i berörda
skrivelse tillika efterfrågat direktionens åsikt om i vad mån den nuvarande
verksamheten inom folktandvården i Malmö kunde utöva inflytande
på patienttillgången vid tandläkarhögskolan.

Med skrivelse till medicinalstyrelsen den 9 januari 1951 har Malmö stads
sjukhusdirektion insänt och såsom eget yttrande åberopat en av cheftandläkaren
Filip Pålsson verkställd utredning rörande samarbetet mellan direktionen
och tandläkarhögskolan. Medicinalstyrelsen överlämnar sjukhusdirektionens
svarsskrivelse för kännedom.1

För egen del får styrelsen anföra följande.

Den 28 augusti 1939 fastställde medicinalstyrelsen plan för folktandvårdens
tillgodoseende inom Malmöhus läns landstingsområde. Enligt denna
plan skulle en centraltandpoliklinik inrättas vid lasarettet i Lund.

Den 13 juli 1944 fastställde medicinalstyrelsen plan för folktandvårdens
tillgodoseende i Malmö stad. Enligt denna plan skulle i staden inrättas en
centraltandpoliklinik.

Vid planerandet av tandläkarhögskolan i Malmö, vilken den 1 juli 1948
började sin patientvårdande verksamhet, förutsattes, att för undervisningen
lämpade fall skulle kunna disponeras jämväl från vissa delar av Malmöhus
läns landstingsområde. I statsrevisorernas berättelse befaras, att inrättandet
av en centraltandpoliklinik i Lund kan komma att minska patienttillgången
vid högskolan särskilt med avseende på komplicerade fall i
ämnena tandkirurgi och proteslära.

1 Här ej avtryckt.

199

Centraltandpolikliniken är en gemensam, i anslutning till landstingets
centrallasarett eller därmed jämförligt sjukhus anordnad tandpoliklinik,
avsedd för bland annat mera komplicerade fall från hela landstingsområdet,
särskilt från folktandvårdspoliklinikerna. På centraltandpolikliniken skall
vidare på medicinska indikationer tandvård meddelas åt inneliggande
patienter. Slutligen skall i mån av tid där lämnas folktandvård i övrigt.

I anslutning till vad Malmö stads sjukhusdirektion anfört i ovan berörda
skrivelse erinrar styrelsen om

att tandläkarhögskolan ej synes kunna behandla fall, som fordra vård å
sjukavdelning;

att en stor del av de å centraltandpoliklinik behandlade fallen ej är lämpad
för undervisningsändamål;

samt att under ferierna vid tandläkarhögskolan komplicerade fall endast
i begränsad omfattning kunna mottagas.

Den framkomliga lösningen på här diskuterade problem är enligt medicinalstyrelsens
uppfattning den, att överenskommelse träffas mellan landstinget
och tandläkarhögskolan i Malmö om att högskolan får disponera
sådana fall, som äro av värde för undervisningen.

De svårigheter, som eventuellt kunna uppstå för tandläkarhögskolan, när
centraltandpolikliniken i Lund tages i bruk, borde kunna avhjälpas genom
en sådan överenskommelse. Centraltandpolikliniken i Lund måste — trots
tillkomsten av tandläkarhögskolan i Malmö — anses vara nödvändig för
tillgodoseendet av folktandvården i Malmöhus län.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Höjer och
medicinalrådet Maunsbach, föredragande.

Stockholm den 15 januari 1951.

A. B. MAUNSBACH.

Underdånigst
J. AXEL HÖJER.

Martin Runald.

Universitetskanslerns

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 239, § 24.

Till Konungen.

Med anledning av härmed återgående nådiga remiss samt med överlämnande
av infordrat yttrande från lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i
Malmö får jag anföra följande.

Jag får erinra om alt den av revisorerna under förevarande paragraf
berörda frågan under 1950 års vårsession var föremål för uppmärksamhet
från riksdagens sida. Sålunda uttalade statsutskottet i sitt den 28 april
1950 avgivna utlåtande, nr 110, att enligt vad utskottet erfarit komme vid
lasarettet i Lund att inrättas en central tandpoliklinik. Utskottet utginge
från, att vederbörligt samarbete skulle komma till stånd mellan denna klinik
och tandläkarhögskolan i Malmö, i syfte att tillgodose högskolans behov
av erforderligt patientmaterial. Utskottet hade under hand inhämtat, att
såväl tandläkarhögskolans lärarkollegium som representanter för Malmöhus
läns landsting hade sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål.

200

I skrivelse den 9 maj 1950, nr 179, anmälde riksdagen, att riksdagen fattat
beslut i överensstämmelse med vad statsutskottet i nämnda utlåtande
föreslagit.

I anslutning till vad statsutskottet uttalat och lärarkollegiet i sitt ovannämnda
yttrande anfört anser jag, att de av revisorerna påtalade olägenheterna
för högskolans undervisning böra kunna undanröjas genom en
överenskommelse i saken mellan berörda parter. Det torde böra ankomma
på lärarkollegiet att i ärendet snarast upptaga underhandlingar med representanter
för Malmöhus läns landsting.

Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst
THORE ENGSTRÖMER.

Georg Z. Topelius.

Bilaga.

Till herr kanslern för rikets universitet.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö har genom skrivelse den
27 december 1950 av kanslersämbetet anmodats inkomma med yttrande
över vad riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse anfört rörande
patienttillgången vid högskolan. Till åtlydnad härav får lärarkollegiet
vördsamt anföra.

Från tandläkarhögskolans sida knyter sig intresset beträffande centraltandpolikliniken
till det förhållandet att vården å denna klinik under vissa
förhållanden kan verka inskränkande på patienttillgången vid högskolan
och då särskilt avdelningen för tandkirurgi och i viss mån även å avdelningen
för proteslära. Lärarkollegiet finner sig särskilt böra understryka
att 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga vid sina beräkningar av den
väntade patienttillgången vid tandläkarhögskolan jämväl räknat med att
invånare utom staden inom ett område av två mils radie skulle söka sig
till högskolan. Det är tacknämligt för högskolan, att folktandvården "i
Malmö utbygges i samverkan med högskolan. Med hänsyn till vad ovan
anförts beträffande områdena utanför Malmö synes det angeläget, att frågor
berörande landstinget jämväl kunna finna sin lösning i samverkan med
högskolan. Beträffande den nuvarande patienttillgången vid högskolan får
denna med undantag för de ovan nämnda avdelningarna anses god. En viss
brist på lämpliga tandkirurgiska fall har visserligen gjort sig gällande men
den har icke varit så stor att den direkt stört undervisningen. Detta har
till stor del berott därpå att avdelningen för tandkirurgi tillförts patienter
från landstingsområdet.

För den händelse att den nya centraltandpolikliniken i Lund utöver vården
av på lasarettet intagna patienter skulle utsträcka vården till att jämväl
omfatta från distriktstandpoliklinikerna remitterade fall skulle detta
verka hämmande på möjligheterna att bedriva undervisning å nämnda avdelningar.

Ett problem vid härvarande avdelning för proteslära är att käkprotetiska
fall nästan uteslutande behandlas vid centrallasarettet i Lund, troligen beroende
på att där finnes länets enda fullständiga radiologiska avdelning.
Det skulle vara av intresse för avdelningen för proteslära att i viss utsträck -

201

ning få behandla detta klientel vid högskolan då — enligt gällande studieplan
— speciell undervisning i käkprotetik skall äga rum.

Lärarkollegiet hyser emellertid den förhoppningen, att väntade svårigheter
beträffande patienttillgången skola kunna bemästras genom en överenskommelse
i saken mellan berörda parter. Kollegiet avser att träda i förbindelse
med representanter för Malmöhus läns landsting.

Malmö den 3 januari 1951.

ä lärarkollegiets vägnar:

Sven Sellman.

G. Ehnbom.

Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsberednings utlåtande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 239, § 24.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj :t genom remiss den 16 december 1950 anbefallt
länsstyrelsen i Malmö att från Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott
inhämta yttrande med anledning av vad i bifogad transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande patienttillgången
vid tandläkarhögskolan i Malmö, har länsstyrelsen enligt resolution
den 27 december 1950 anhållit att begärt yttrande måtte till länsstyrelsen
insändas före den 15 januari 1951.

I anledning härav får landstingets hälso- och sjukvårdsberedning, till
vars handläggning ärendet överlämnats, i underdånighet anföra följande.

Sedan riksdagens revisorer i sin berörda berättelse till en början redogjort
för händelseförloppet i fråga om tillkomsten och uppförandet av ett
tandläkarinstitut i Malmö och en centraltandpoliklinik i Lund, fortsätta revisorerna
beträffande sistnämnda anstalt: »Oaktat statsbidrag sålunda icke
beviljats för den planerade centraltandpolikliniken, har landstinget beslutat
fullfölja byggnadsföretaget i dess helhet. Då emellertid byggnadstillstånd
erhållits först i september månad 1950, ha byggnaderna ännu icke hunnit
färdigställas men beräknas, enligt vad revisorerna erfarit, kunna tagas i
bruk under mars månad nästkommande år.» Vidare framhålla revisorerna,
som vid ett besök vid tandläkarhögskolan i Malmö »upplysts att, för den
händelse den nya centraltandpolikliniken i Lund utöver vården av på länslasarettet
intagna patienter skulle utsträcka sin verksamhet till att omfatta
jämväl från distriktstandpoliklinikerna remitterade fall, detta skall verka
hämmande på möjligheterna att bedriva undervisning å högskolans avdelningar
för tandkirurgi och proteslära, speciellt som tillgången på mera
komplicerade fall därigenom kunde befaras minska», att det synes revisorerna
»vara mindre välbetänkt, att något försök till samordning av de båda
närbelägna institutionernas verksamhet icke gjorts, innan arbetet med den
för centraltandpolikliniken avsedda nybyggnaden påbörjats». Jämlikt tidigare
och nu gällande författning rörande statsbidrag till folktandvården skall
inom varje landstingsområde finnas en gemensam, i anslutning till landstingets
centrallasarett eller därmed jämförligt sjukhus anordnad tandpoli -

202

klinik (centraltandpoliklinik); och skall en dylik klinik enligt av medicinalstyrelsen
den 28 augusti 1939 godkänd plan för folktandvårdens tillgodoseende
inom härvarande landstingsområde vara ansluten till lasarettet i
Lund. Anstånd med inrättandet av centraltandpoliklinik kan emellertid efter
framställning lämnas viss tid, där särskilda omständigheter därtill föranleda.
Då vid tiden för ovannämnda plans genomförande eller år 1939 oklarhet
rådde angående lasarettets i Lund framtida utveckling, var hälso- och
sjukvårdsberedningen, som noggrant iakttagit vad gällande författningar
på förevarande område föreskriva, nödsakad att till Eders Kungl. Maj :t
ingiva underdånig framställning om anstånd med inrättandet av ifrågavarande
klinik. Efter nämnda år och därefter till och med 1950 har beredningen
vid sammanlagt sju olika tillfällen i underdånighet anhållit om ytterligare
uppskov, varvid i varje särskild skrivelse redogörelse lämnats rörande
gången av arbetet med polikliniken, År 1944 var utredningsarbetet slutfört,
och på förslag av beredningen anslog sagda års landsting medel till
bestridande av kostnaderna för uppförande av nybyggnad för centraltandpoliklinik
vid lasarettet i Lund. Oaktat landstinget sålunda efter av beredningen
verkställd utredning beslutat, att ifrågavarande klinik skulle
uppföras, fann sig beredningen på förekommen anledning föranlåten att
ånyo upptaga frågan om uppförandet till behandling. I början av januari
månad 1945 lämnade beredningen landstingets tandvårdsinspektör i uppdrag
att för beredningen framlägga förefintliga synpunkter beträffande
frågan om sambandet mellan ett planerat tandläkarinstitut i Malmö och
planläggningen av centraltandpolikliniken i Lund. Vid ett beredningens sammanträde
under senare delen av sistnämnda månad, då jämväl en av 1944
års tandläkarutbildningssakkunniga, professor J. P. Strömbäck, var närvarande
i egenskap av vice ordförande i beredningen, behandlades ärendet
slutgiltigt, varvid beredningen beslöt »i princip uttala sig för, att centraltandpolikliniken
i Lund skulle komma till utförande utan avvaktan på resultatet
av den statliga utredningen rörande inrättande av ett nytt tandläkarinstitut».
Det synes beredningen sålunda, att såväl 1944 års tandläkarutbildningssakkunniga
som medicinalstyrelsen torde böra hava varit underrättade
om vad beredningen i förevarande ärende åtgjort. Vidare finner beledningen,
att tandläkarhögskolan, som trädde i verksamhet från och med
vårterminen 1948, bort hava haft möjligheter att framföra sina synpunkter
i Öl ande en centraltandpoliklinik i Lund tidigare och i annan ordning än som
skett. Det synes nämligen klart, att landstinget genom sin centraltandpoliklinik
torde bliva fullt i stånd att kunna emottaga alla komplicerade fall,
som dit remitteras från landstingsområdet. För denna verksamhet synes
landstinget därför icke vara hänvisad till tandläkarhögskolan.

Beträffande revisorernas ovan angivna påpekande, att tandläkarhögskolan
i Malmö och centralpolikliniken i Lund åtminstone i vissa avseenden
komma att fylla samma uppgifter, i följd varav — för undvikande av onödiga
kostnader för det allmänna — försök till samordning av de båda närbelägna
institutionernas verksamhet borde hava gjorts, innan arbetet med
den för centraltandpolikliniken avsedda nybyggnaden påbörjats, har tandvårdsinspektören,
som yttrat sig i ärendet, framhållit följande: »Härur torde
val kunna utläsas, att revisorerna ansett, att om en diskussion mellan berörda
parter på ett tidigare stadium skett, centraltandpolikliniken icke alls skulle
byggts eller byggts mindre i storlek. Jag tror mig med visshet kunna påstå
att så icke hade blivit fallet. Centraltandpolikliniken behövs som förut
sagts i varje fall för de mera perifera delarna av landstingsområdet, och följaktligen
behövs även en lasarettstandläkare. Den behövs vidare som centralanstalt
för ortodontin, och följaktligen behövs en ortodontist. Vidare

203

bör tandvårdsinspektören ha sina arbetsrum i centraltandpoliklinikbyggnaden.
Den nu uppförda byggnaden inrymmer lokaler just för nämnda befattningshavare,
varken mer eller mindre, och kunde följaktligen icke gjorts
mindre än den nu är. Jag är tvärtom övertygad om, att oentraltandpolikliniken
med tiden avsevärt måste utbyggas, och detta även om de komplicerade
fallen i viss utsträckning skulle tagas om hand av högskolan. Såvitt
jag kunnat finna, är vården av komplicerade remissfall en av de minst
tidskrävande uppgifterna vid en centraltandpoliklinik. Den ojämförligt
större delen av arbetstiden torde väl åtgå till behandling av inneliggande
klientel, och detta torde väl under inga omständigheter kunna tagas om
hand vid högskolan.»

Utöver detta vill beredningen framhålla, att landstinget under alla omständigheter
synes behöva en egen centraltandpoliklinik, enär det svårligen
låter sig tänka, att ett av landets största lasarett icke skulle vara utrustat
med tandpoliklinik och att vid lasarettet icke skulle finnas anställd Iasarettstandläkare.
Vidare torde väl flertalet av detta landstingsområdes innebyggare
icke i tandvårdshänseende böra beredas större svårigheter för erhållande
av specialvård än övriga landstingsområdens innevånare. Tandläkarhögskolans
karaktär av undervisningsanstalt torde nämligen bl. a. medföra,
att dit remitterade fall icke kunna bliva behandlade lika snabbt som
vid centraltandpolikliniken. För patienter från landstingsområdet kommer
detta att medföra ökade resekostnader, bortfall av arbetsförtjänst samt tidsförlust
m. in.

Om det sålunda av det anförda torde framgå, att en centraltandpoliklinik
för landstingsområdet synes nödvändig, är det å andra sidan uppenbart,
att det jämväl ligger i landstingets intresse, att för undervisningen
nödvändiga fall tillföres tandläkarhögskolan i Malmö. Landstinget torde
också vara berett till önskat samarbete med tandläkarhögskolan under förutsättning,
att detsamma icke vare sig försvårar eller fördyrar tandvården
för landstingsområdets innebyggare.

Beredningen vill slutligen i underdånighet anmäla, att ett första sammanträffande
mellan representanter för beredningen och tandläkarhögskolan
för överläggningar i ärendet ägt rum på hemställan av skolans rektor.

Malmö den 13 januari 1951.

Underdånigst

På Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsberednings vägnar:

TORSTEN ANDRÉE.

Walter Merwun.

Lantmäteristyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 243, § 25.

Till Konungen.

Genom remiss den 28 december 1950 har lantmäteristyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 25 av berättelsen
för år 1950 anfört angående skiftesverksamheten i Kopparbergs län.
På grund härav får styrelsen i underdånighet anföra följande.

204

Lantmäteristyrelsen har under senare år med största uppmärksamhet följ t
skiftesverksamheten i Kopparbergs län. Såsom framgår av riksdagens revisorers
redogörelse har verksamheten de sista åren ökat avsevärt i omfattning
och en rad åtgärder ha visat sig nödvändiga för att påskynda och
förenkla arbetena och för att trygga ett bättre resultat av skiftena ur jordpolitisk
synpunkt.

Vad först organisationen av verksamheten beträffar har efter förslag av
lantmäteristyrelsen en väsentligt förbättrad sådan genomförts efter beslut
av 1950 års riksdag. Chefsbefattningarna i de nya enheterna tillsattes under
sommaren 1950 och enheternas utbyggande med biträdespersonal pågår
i den takt som medgives av tillgången på medel. Genom omorganisationen
har en första förutsättning för en effektiv skiftesverksamhet erhållits.

Sedan cirka tre år tillbaka har vidare pågått en intensiv försöksverksamhet
i syfte att förenkla vissa tekniska arbetsförfaranden i skiftesverksamheten.
Dessa försök ha redan givit för framtiden bestående resultat av stort
värde. Sålunda utföres numera en stor del av kartläggningsarbetena med
användande av fotogrammetriska metoder, varigenom avsevärd tidsvinst
och kostnadsbesparing uppnås. Vidare kan nämnas, att de mest tidsödande
beräknings- och beskrivningsarbetena vid skiftena synas kunna avsevärt
förenklas genom en av distriktslantmätaren Bo Turesson föreslagen metod,
som bygger på utnyttjande av hålkortsmaskiner.

Efter vissa preliminära utredningar har emellertid framkommit att det
utöver de nu nämnda åtgärderna erfordras även vissa ändringar i den för
dalaskiftena gällande lagstiftningen för att skiftena skola kunna bedrivas
rationellt och ge ett i förhållande till kostnaderna för skiftena tillfredsställande
resultat. En betydelsefull partiell reform beträffande nämnda lagstiftning
genomfördes visserligen år 1947 men denna reform avsåg delvis
andra förhållanden. Ytterligare lagändringar synas alltså nödvändiga. Utredningen
rörande dessa lagändringar har av'' styrelsen anförtrotts byråchefen
i styrelsen R. Magnusson, som för ändamålet sedan den 1 oktober
1950 åtnjuter ledighet från huvuddelen av honom eljest åliggande göromål.
Bland spörsmål, som skola upptagas till behandling vid utredningen, må
nämnas samordning av skiftesreglerna med byggnadslagstiftningen, nedbringande
av utflyttningskostnaderna, uppställande av regler om innehavet
som delningsgrund och förenkling av äganderättsutredningar, förenkling
av gradering och beskrivningar, lösandet av vägfrågor, friare utbyte av mark
mot pengar och utbyte mellan olika ägoslag samt vidgade möjligheter att
inlösa små ägoinnehav och att utlägga gemensamma ägolotter. Styrelsen
avser att om möjligt framlägga förslag i dessa frågor i"slutet av innevarande
år. Redan nu synes kunna förutses alt vissa av de erforderliga lagändringarna
måste bli av genomgripande natur för att syftemålet skall nås.
Under utredningens gång hålles nära kontakt med fastighetsbildningssakkunniga.
Samråd kommer vidare att upptagas med myndigheter och jordägarerepresentanter
i Kopparbergs län.

Riksdagens revisorer ha i sitt uttalande särskilt uppehållit sig vid frågan
om att förhindra sämjedelning efter verkställt skifte. Liksom revisorerna
anser lantmäteristyrelsen att det är av synnerlig vikt att åtgärder
snarast vidtagas för att omöjliggöra att de med stora kostnader från statens
sida sammandragna brukningsenheterna ånyo splittras. Detta spörsmål
är för sin slutliga lösning beroende av att lagberedningens förslag till
ny jordabalk genomföres (jfr SOU 1947:38, s. 179 ff.). Det föreliggande
förslaget löser emellertid endast frågan om andelsförvärv, som skett genom
köp eller gåva men ej sådana som skett genom arv eller testamente. Det är
därför angeläget att lagberedningens arbete på allt sätt underlättas och
påskyndas. Med hänsyn till frågans betydelse kan det till och med ifråga -

205

sättas att den av lagberedningen behandlas med förtur samt sålunda brytes
ut och gives formen av en provisorisk partiell lagändring. Då detta måste
förhindra och försvåra lagberedningens arbete i övrigt, vill dock styrelsen
icke nu påfordra en sådan åtgärd. Andra utvägar för att nå en provisorisk
lösning böra därför undersökas.

Frågan om att förhindra sämjedelning efter laga skifte i Dalarna innefattas
i det förutnämnda utredningsuppdrag som givits Magnusson. Sedan
berörda fråga erhållit särskild aktualitet genom framställningen den 15 oktober
1950 till chefen för justitiedepartementet från landshövdingen i Kopparbergs
län och överlantmätaren i länet har lantmäteristyrelsen, för att
påskynda frågans behandling, uppdragit åt en särskild utredningsman att
skyndsamt utarbeta förslag om provisoriska lagstiftningsåtgärder för att
förhindra sämjedelningar inom de områden, som skiftats på statens bekostnad
i Kopparbergs län. Det är ännu för tidigt att söka bedöma, huruvida
det kan befinnas möjligt eller lämpligt att åstadkomma en provisorisk särlagstiftning
för Dalarna med angivet syfte. Den igångsatta utredningen,
vilken avser att belysa frågan, bedrives under nära kontakt med bland
andra lagberedningen.

Sammanfattningsvis får lantmäteristyrelsen anföra. Styrelsen instämmer
i riksdagens revisorers uttalande, att det är av synnerlig vikt att åtgärder
snarast vidtagas för att förhindra att hrukningsenheterna i Dalarna ånyo
splittras. Det är vidare mycket viktigt att skiftesverksamheten i Dalarna
effektiviseras. I betydande mån har detta redan skett bl. a. genom den år
1950 verkställda omorganisationen av skiftesorganisationen i länet och genom
rationalisering av det tekniska förrättningsförfarandet. Det är emellertid
också nödvändigt att den för Kopparbergs län gällande särskilda
skifteslagstiftningen snarast underkastas en förnyad översyn i syfte att
åstadkomma ett enklare, snabbare och ur jordpolitisk synpunkt effektivare
skiftesförfarande. Vidare måste särskilda lagstiftningsåtgärder övervägas
för att provisoriskt och intill dess lagberedningens förslag till jordabalk
genomförts förhindra sämjedelningar inom de på statens bekostnad skiftade
områdena. Inom lantmäteristyrelsen har under hösten 1950 igångsatts
en utredning som avser att belysa dessa frågor. Såsom mål för utredningen
har uppställts att utredningsresultatet skall kunna föreligga färdigt
i sådan tid att eventuellt förslag i ämnet kan föreläggas 1952 års riksdag.
Slutligen får lantmäteristyrelsen framhålla vikten av att lagberedningens
arbete med en ny jordabalk på allt sätt underlättas och påskyndas.

^handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit byråcheferna
Wennerberg och Magnusson.

Stockholm den 9 januari 1951.

Underdånigst
ALLAN NORDENSTAM.

BÖRJE LUNDGREN.

Statskontorets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 251, § 26.

Till Konungen.

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 28 december 1950 anbefallt statskontoret
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer under § 26 anfört
i den av dem 1950 verkställda granskningen av statsverket får ämbetsverket
anföra följande.

206

Revisorernas uttalande om angelägenheten av att alla möjligheter tillvaratagas
för alt nedbringa kostnaderna för iståndsättandet av de jämtländska
arrendelägenheterna överensstämmer helt med statskontorets uppfattning.
Likaledes anser statskontoret förslaget om försäljning av vissa arrendelägenheter
och av tomter för bostadsändamål inom tätbebyggda områden
böra beaktas; dock att försäljning icke bör ifrågakomma, där detta kan
antagas medföra hinder eller men för lapparna i utövandet av deras näring.
Statskontoret kan däremot icke biträda revisorernas förslag, att avkastning
från skogarna på renbeteslanden i Jämtlands län skall användas
till iståndsättande av byggnader eller virke till byggnadsarbeten fritt få tagas
på nämnda skogar. Avkastningen av de områden, vilka inköpts för att
bereda lapparna nödigt utrymme för renskötseln, tillföres nämligen statens
lappfond för att av Kungl. Maj :t användas på sätt finnes föreskrivet om
dispositionen av nämnda fonds medel. Då lappfondens intäkter numera
helt tagas i anspråk ■— för budgetåret 1949/50 uppgingo exempelvis inkomsterna
till 643 019 kronor 30 öre, medan utgifterna för samma tid belöpte
sig till 655 458 kronor 39 öre —- synes ett tillmötesgående av revisorernas
förslag innebära ett eftersättande av de ändamål, vilka fonden i
första hand är avsedd att främja. Statskontoret kan således icke biträda
revisorernas förslag i denna del.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Kull.

Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

SUNE WESTRIN.

.4. Heimer.

Lantbruksstyrelsens

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 251, § 26.

Till Konungen.

Genom remiss den 28 december 1950 har lantbruksstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 26 av till
remisshandlingen fogad transumt anfört rörande de jämtländska arrendelägenheterna.

Lantbruksstyrelsen, som i ärendet samrått med lantbruksnämnden i
Jämtlands län, får i ärendet anföra följande.

Statsrevisorerna ha i fråga om kostnaderna för statsverket för lägenheternas
iståndsättande framhållit angelägenheten av att alla möjligheter
för kostnadernas nedbringande tillvaratagas. Enligt lantbruksstyrelsens mening
är det i första rummet angeläget med noggrant övervägande av frågor
om omförande av lägenhet till norrländsk fjällägenhet så att därav
följande byggnadsinvesteringar icke komma till stånd annat än för lägenheter,
som böra och kunna bibehållas på lång sikt. Lantbruksstyrelsen är
härvid väl medveten om betydelsen av att bebyggelsen så vitt möjligt blir
någorlunda koncentrerad. Sedan en lägenhet väl prövats böra bestå för

207

framtiden och omförts till norrländsk fjällägenhet, bör givetvis skälig standard
å bebyggelse in. in. hållas. Alla möjligheter att hålla kostnaderna nere
utan att ge efter på ändamålsenligheten böra emellertid tillvaratagas. Lantbruksstyrelsen
har också i den hittillsvarande verksamheten på området
sökt utnyttja möjligheterna att hålla kostnaderna nere. Sålunda har bland
annat förenkling av byggnadstyperna eftersträvats. De starkt stegrade priserna
på särskilt vissa byggnadsmaterialer har styrelsen vidare i möjligaste
mån sökt nedbringa genom inköp av större partier, som kunnat komma till
användning vid ett flertal lägenheter. För ernående av en försvarbar
standard på lägenheternas byggnader, vilket styrelsen ansett vara under
alla förhållanden angeläget, har styrelsen måst räkna med högre kostnader
än tidigare. Kostnadsstegringarna hava dock genom styrelsens åtgöranden
i möjligaste mån hållits tillbaka.

Vad statsrevisorerna anfört i fråga om rätt för arrendatorerna att i begränsad
omfattning kunna få friköpa sina lägenheter finner styrelsen vara
värt beaktande, och enligt styrelsens mening bör dylikt friköp i vissa fall
medgivas. I första hand torde — såsom statsrevisorerna också framhållit —
lämpligt belägen mark särskilt i anslutning till mera tätbebyggda områden
kunna utan nämnvärt intrång eller olägenhet för lapparna försäljas för
bostadsändamål eller liknande. Vidare torde det finnas åtminstone en del
smärre välbelägna lägenheter, lämpliga som stödjordbruk, vilka kunde frånsäljas
renbeteslanden utan större skogstilldelning och utan att lapparnas
intressen skulle trädas för nära. Möjligheterna för friköp i övrigt torde bli
beroende på om frånskiljande av lägenheterna med erforderlig skogsmark
från de till renbetesland avsedda områdena kan ske utan nämnvärt intrång
för lapparna i deras renskötsel.

Vad statsrevisorerna anfört i fråga om användning av skogsavkastningen
å renbeteslanden för iståndsättande av byggnader å arrendelägenheter har
lantbruksstyrelsen för sin del funnit vara värt allt beaktande. Styrelsen anser
i likhet med statsrevisorerna att åtminstone kostnadsfritt virke till erforderliga
byggnader bör få uttagas å renbeteslandens skogar i likhet med
vad fallet är i fråga om lägenheter ovan odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens län, vilka omföras till norrländska fjällägenheter.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören, överdirektörerna,
särskilda ledamöterna Hammarskjöld och Själander, byråchefen
Collin samt byrådirektör Agerberg, föredragande.

Stockholm den 10 januari 1951.

Underdånigst
ERIK LINDEBERG.

O. AGERBERG.

Länsstyrelsens i Jämtlands län

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del £, s. 251, § 26.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 28 december 1950 anbefalld avgiva utlåtande
över vad riksdagens revisorer i sitt uttalande § 26/1950 anfört får länsstyrelsen
med överlämnande av yttrande i ärendet av lappfogden i länet i underdånighet
anföra följande.

208

Statsverkets övertagande av byggnadsskyldigheten å de norrländska fjälllägenheterna
innebär förvisso för kronan ett ekonomiskt engagemang av
betydande storleksordning, och länsstyrelsen är fullt ense med revisorerna
om vikten av att kostnaderna för lägenheternas förestående upprustning i
möjligaste mån begränsas. I detta syfte rekommendera revisorerna att,
därest några däremot talande skäl icke föreligga, friköp av lägenheterna
bör kunna ske till arrendatorer, som äro beredda att själva åtaga sig byggnadskostnaderna.
Härigenom skulle staten besparas kostnaderna för upprustning
av byggnaderna å dessa lägenheter. Samtidigt förordar revisorerna
att även tomtförvärv från renbeteshemmanen för bostadsändamål må
kunna ske i lämplig utsträckning i tätbebyggda områden, t. ex. Ljusnedal
och Bruksvallarna i Tännäs socken.

Den mark, som här avses, är av kronan förvärvad för renskötselns behov.
Vid sådant förhållande måste det anses erforderligt att, då fråga uppkommer
om försäljning av mark av ifrågavarande slag, i första hand en
omsorgsfull prövning sker beträffande försäljningens eventuella inverkan
på renskötseln och alt sedermera vid ärendets avgörande renskötselintressena
noga beaktas. Länsstyrelsen har ock haft tillfälle att i olika sammanhang,
då försäljning av mark från renbetesfjäll ifrågakommit, till Eders
Kungl. Maj :t framföra sin uppfattning i denna fråga. Så har länsstyrelsen
i underdånig skrivelse den 15 juni 1940 (s. k. »jämtlandsutredningen»)
framhållit såsom sin åsikt, att allenast i enstaka undantagsfall, då det
gäller något mindre område, som på grund av sitt läge och beskaffenhet i
övrigt uppenbarligen ej har betydelse för renskötseln, försäljning kan ifrågasättas,
dock under förutsättning jämväl att områdets avsedda utnyttjande
icke kan befaras medföra störningar för renskötseln eller i övrigt olägenheter
för densamma. Länsstyrelsen har även i andra sammanhang, då det
gällt frågan om försäljning till byggnadstomter av mark från renbetesfjäll,
i underdånighet framhållit liknande synpunkter och därvid understrukit
vikten av att personer, som kunde anses utöva menlig inverkan på lapparna
i deras näring, icke borde beredas tillfälle till stadigvarande bosättning
inom renbetesfjällen. Nämnas må ock att f. generaldirektören L. Berglöf,
som varit utredningsman beträffande ett flertal hithörande spörsmål, i denna
fråga intagit en länstyrelsens uppfattning liknande ståndpunkt (prop.
96/1947, s. 19 och 20).

Länsstyrelsen anser sig numera på grund av tidsutvecklingen, som av
olika anledningar medfört ökat behov av markförvärv å renbetesfjällen,
hava anledning att i viss mån intaga en något mindre restriktiv ställning
än tidigare till frågan om försäljning av mark från renbetesfjällen. Synnerlig
försiktighet i detta avseende bör dock iakttagas, och helst bör försäljningen
vara betingad av ett allmänt intresse.

Frågan om försäljning av mark från renbetesfjäll — d. v. s. såväl vid
avvittringen för lapparna avsatta områden som de till utvidgning av dessa
områden inköpta hemmanen — bör därför i regel bedömas för varje särskilt
fall. Med hänsyn till vad länsstyrelsen här ovan anfört med avseende
å renskötelns intressen vid markförsäljning från renbetesfjällen blir man
därvid nödsakad väga mot varandra å ena sidan styrkan i det aktuella fal-,
let av dessa intressen, som vad avser friköp av jordbrukslägenhet i särskild
grad kommer att gälla frågan om möjligheten av att utan olägenhet för
lapparna kunna avstå från stödskog, och å andra sidan skäligheten av vederbörandes
eventuella krav på att få inköpa marken. Med hänsyn till att
skogsanslag för husbehovsvirke och vedbrand icke tillägges mark, som försälj
es såsom byggnadstomt, ställer sig givetvis möjligheten att försälja
dylik tomt från renbetesfjäll betydligt gynnsammare.

209

Endast ett mycket bcgi''änsat antal framställningar om köp av jordbrukslägenheter
eller byggnadstomter från renbetesfjäll har förekommit. Länsstyrelsen
bortser här från ärenden om markförsäljningar för uppförande
av turistanläggningar och samlingslokaler.

Under de förutsättningar, som länstyrelsen här ovan angivit, har länsstyrelsen
sålunda icke något att erinra mot att markförsäljningar ske från
renbetesfjällens mark.

Revisorerna hava särskilt berört frågan om tomtförsäljning för bostadsändamål
i Ljusnedal och Bruksvallarna å Ljusnedals bruksegendom i Tännäs
socken. Förhållandena i förevarande avseende torde kunna anses vara enahanda
i den tätbebyggda byn Högvålen i samma socken, som även utgör
renbetesfjäll. Länsstyrelsen har tidigare haft anledning att för Eders Kungl.
Maj:t framhålla — underdånig skrivelse den 11 juni 1948 med anledning
av framställning av Johan Holm om köp av bostadstomt i Ljusnedal — att
inom eu då ej alltför avlägsen tid den frågan måste uppkomma, huruvida eu
planmässig försäljning av mark skall kunna ske från Ljusnedals egendom.
Länsstyrelsen avsåg då närmast försäljning till vederbörande arrendatorer
av deras arrendelägenheter, men vid aktualiserandet av denna fråga
följer även frågan om tomtförsäljningar därstädes.

Länsstyrelsen ställer sig sålunda icke avvisande beträffande tanken att
tomtförsäljningar för bostadsändamål skola kunna ske inom Ljusnedals
bruksegendom. Sådan försäljning torde även kunna ifrågakomma i Högvålen
och möjligen även från något annat renbeteshemman, där renskötselintressena
icke kunna anses lägga hinder i vägen därför. Emellertid anser
länsstyrelsen det erforderligt att, innan försäljning sker i Ljusnedal, Bruksvallarna
eller Högvålen, utredning verkställes beträffande den tomtmark,
som med hänsyn till arrendelägenheternas markbehov eller andra förhållanden
anses kunna avyttras. Eventuell tomtförsäljning bör vidare ske i
enlighet med en på förhand uppgjord plan. I detta sammanhang må nämnas
att — enligt vad länsstyrelsen inhämtat — länets lantbruksnämnd, under
vars förvaltning inägojorden å arrendehemmanen i länet ligger, för närvarande
verkställer en inventering angående dessa hemman inom Ljusnedal
och Bruksvallarna, därvid jämväl frågan om plan för tomter, som kunna
bliva föremål för försäljning, kommer att upptagas till behandling. Länsstyrelsen
utgår från att denna utredning skall kunna komma alt tjäna till
ledning vid bedömande av lämpligheten av eventuella tomtförsäljningar.
Även på övriga platser, där tomtförsäljningar kunna ifrågakomma, bör motsvarande
utredning ske.

Huruvida försäljning av jordbrukslägenheter skall kunna ske inom Ljusnedals
bruksegendom — liksom i Högvålen och från annan kronans mark
å renbetesfjällen — är, såsom länsstyrelsen här ovan framhållit, enligt länsstyrelsens
mening uteslutande beroende av markförsäljningens inverkan på
renskötseln. Skulle eu försäljning förutsätta, att skogsanslag för husbehovsvirkc
och vedbrand vid försäljningen måste tilläggas lägenheterna, så
att dessas areal måste sträcka sig in på områden, där renar bruka hålla
till eller genomströva, torde försäljning sålunda icke böra ifrågakomma.
Utan utredning i varje särskilt fall torde man icke kunna bedöma om förutsättning
för markförsäljning i enlighet med vad länsstyrelsen sålunda anfört
kan ske.

Revisorerna hava vidare framhållit, att avkastningen av skogarna till de
till utvidgning av rcnbcteslanden inköpta hemmanen bör användas till
iståndsältande av byggnaderna å de därå belägna arrendelägenheterna samt
alt i varje fall virke, som från nämnda skogar uttagas för byggnadsarbeten
på lägenheterna, bör lämnas kostnadsfritt.

14 —517100. Rev. berättelse (tve/, statsverket ur 1950. II.

210

Länsstyrelsen anser sig böra uttrycka sin tvekan beträffande riktigheten
av det av revisorerna i anslutning härtill gjorda uttalandet, att enligt gällande
bestämmelser särskild ersättning skall utgå för erforderligt virke till
de nybyggnads- och underhållsarbeten, vilkas omhänderhavande numera
överflyttats från arrendatorn till kronan.

I nådigt brev den 22 maj 1891 angående dispositionen av de till utvidgning
av renbetesfjällen förvärvade områden förcskrives »att med arrendeupplåtelse
icke i annat fall må följa rätt till skogsfång till husbeliof, än att
sådan rätt af vederbörande skogstjänsteman pröfvas, utan större olägenhet
för skogsskötseln kunna medgifvas, i hvilken händelse nödiga anvisningar
för rättighetens åtnjutande böra af bemälde tjänsteman meddelas». Bestämmelsen
får anses innebära, att virke för ifrågavarande ändamål skall i mån
av tillgång utan ersättningsskyldighet få tagas från hemmanets skog. Något
häremot stridande stadgande synes icke sedermera hava utfärdats. Länsstyrelsen
har erfarit att bestämmelsen av vederbörande revirförvaltning
tillämpats så att även annan skog å renbetesfjäll än från arrendehemmanen
utsynats eller anvisats för ifrågavarande ändamål, då så ansetts lämpligt.

Det förhållandet att förvaltningen av dessa lägenheter sedermera överförts
från länsstyrelsen till annat förvaltningsorgan samt att sättet för
ordnandet av bebyggelsen in. m. å lägenheterna därefter ändrats, kan enligt
länsstyrelsens mening icke innebära att de i nämnda nådiga brev den
22 maj 1891 givna föreskrifterna om avgiftsfri skogsfångst för ifrågavarande
arrendelägenheters behov satts ur kraft. Enligt 19 S'' upplåtelsekungörelsen
den 20 juni 1947 äger ock arrendator att från kronans mark erhålla det.
virke, varav han själv såsom arrendator har behov. Då annat icke stadgats
eller ens ifrågasatts i samband med övergången till den nya förvaltningsformen,
anser länsstyrelsen det icke finnes anledning hysa den uppfattningen,
att för virke från renbetesfjällens skogar till de arbeten, som skola
ske genom kronans försorg, enligt nu gällande bestämmelser skall utgå särskild
ersättning. Framhållas må i detta sammanhang att gottgörelse för
skogsfångst från renbetesfjällens skogar ej heller sakligt sett synes böra
ifrågakomma i den mån lägenhetens bibehållande betingats av skogliga
skäl eller med hänsyn till renskötselns intressen.

Länsstyrelsen är sålunda av den uppfattningen, att virke från renbelesfjällens
skogar för byggnadsarbeten på ifrågavarande lägenheter redan enligt
gällande bestämmelser skall utlämnas kostnadsfritt. Länsstyrelsen har
emellertid kännedom om att lantbruksstyrelsen intagit eu annan ståndpunkt
och att i vissa fall ersättning utgått. Vid sådant förhållande kunna förtydligande
föreskrifter i ämnet vara lämpliga.

Beträffande revisorernas förslag att avkastningen av skogarna på renbetesfjällen
skall användas till bestridande av kostnaderna för iståndsättande
av fjällägenheternas byggnader bör framhållas att, därest statens lappfond
övertager ansvar för kostnaderna för fjällägenheterna, vilket därvid
blir fallet, minskas givetvis dess avkastning och möjligheterna att tillgodose
lappväsendets intressen. Lappfonden är redan hårt ansträngd, och vissa
svårigheter synas nu förefinnas för Eders Kungl. Maj:t att i önskvärd utsträckning
kunna lämna anslag från fonden för de ändamål, som den är
avsedd att tillgodose. Länsstyrelsen tillåter sig beträffande lappfondens
minskade förmåga att bära kostnaderna för lappväsendet erinra om, att
Eders Kungl. Maj :t företagit vissa nedskärningar i senaste årens »lappslater»
av länsstyrelsens anslagsäskanden ävensom att Eders Kungl. Maj:t den
10 november 1950 avslagit länsstyrelsens framställning om anordnande av
tjänstemannabostad i Mittådalens lappby, vilken bostad enligt länsstyrelsens
mening hade varit till stor nytta vid länsstyrelsens strävanden att er -

211

hålla en förbättrad renskötsel i dessa trakter. Länsstyrelsen har anledning
antaga, att Eders Kungl. Maj :ts berörda beslut varit förorsakade av
lappfondens allt mer begränsade tillgångar. Här kan ock nämnas, att allenast
ett jämförelsevis ringa belopp enligt nådigt beslut den 29 juni 1950
ansetts böra utgå från statens lappfond för byggande av väg mellan Handöl
och Tjallingens lappläger i Handöldalens lappby samt att till följd härav
vägprojektet, ehuru det ansetts ha mycket stor betydelse för renskötseln,
ännu icke kunnat realiseras eller ens närmare planläggas. Minskas lappfondens
avkastning så, att den ej kan i erforderlig mån tillgodose lappväsendets
medelsbehov, synes det länsstyrelsen ofrånkomligt att söka få behövligt
fyllnadsanslag å riksstaten eller eljest av allmänna medel för lappväsendets
räkning, ett förhållande, som säkerligen skulle försvåra tillgodoseendet
av lappväsendets intressen. Länsstyrelsen kan därför icke ansluta sig
till den av revisorerna framförda tanken om användningen av avkastningen
av skogarna på renbetesfjällen för fjällägenheternas iståndsättande, enär
det ur allmän synpunkt eller eljest icke vore till gagn att, på sätt revisorerna
ifrågasatt, frångå den i förevarande avseende redan beslutade ordningen,
som innebär, att statens kostnader för iordningställande och underhåll
av fjällägenheterna jämlikt ovannämnda nådiga kungörelse den 20 juni
1947 skola gäldas av det i riksstaten uppförda s. 1c. kolonisationsanslaget.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknade, landshövding
och landskamrerare.

Östersund i landskontoret den 15 januari 1951.

Underdånigst
TORSTEN LÖFGREN.

E. HUSS.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Jämtlands län.

Med anledning av vad riksdagens revisorer uti § 26 av härmed återgående
transumt anfört beträffande de jämtländska arrendelägenheterna får jag —
i vad uttalandet berör renskötselns och lappväsendets intressen — vördsamt
anföra.

Sammanfattningsvis hava revisorerna uttalat, att det med hänsyn till de
betydande kostnader för statsverket, som iståndsättandet av de jämtländska
arrendelägenheterna kunna beräknas draga, framstår som angeläget, att alla
möjligheter att nedbringa desamma tillvaratagas. Härvid har som en framkomlig
utväg — och icke minst i arrendatorernas intresse •— anvisats friköp
av ett begränsat antal lägenheter. Vidare anse revisorerna, att avkastningen
av skogarna på renbeteslanden i Jämtlands län jämväl bör användas till
iståndsättande av lägenheternas byggnader. I vart fall synes virke, som
från nämnda skogar uttages för byggnadsarbeten på lägenheterna, böra
lämnas kostnadsfritt. Slutligen hava revisorerna framhållit önskvärdheten
av att tomtförvärv för bostadsändamål i sådana jämförelsevis tätbebyggda
områden som Ljusnedal och Bruksvallarna i lämplig utsträckning medgivas.

Vad först beträffar frågan om friköp av vissa lägenheter ävensom försäljning
av tomter för bostadsändamål inom vissa tätbebyggda områden av
renbetesfjällen får jag anföra.

I inledningen till sitt uttalande hava revisorerna närmare redogjort för

212

anledningen till att de fastigheter, som sedermera gått under benämningen
jämtländska arrendelägenheter, förvärvats för renskötselns räkning. Redogörelser
härför hava även lämnats i ett flertal andra sammanhang, varför jag
inskränker mig till att — utöver vad riksdagens revisorer anfört — framhålla
följande.

Vad man först skall göra klart för sig och även noga liålla i minnet, när
man studerar denna fråga, är, att de områden, varom här är fråga, förvärvats
för renskötselns räkning och i samband därmed avsatts för lapparnas
uteslutande brukande och begagnande. Upplåtelserna av arrendelägenheterna
ävensom alla övriga upplåtelser å renbetesfjällen äro ett andrahandsintresse
och grunda sig på bestämmelser i gällande lagstiftning om renskötseln. Skulle
det visa sig, att upplåtelse innebär intrång eller skada för renskötseln, finnes
möjlighet att upphäva densamma. Så kunde icke ske, därest marken
icke vore avsatt för renskötselns räkning.

Vidare är att märka, att renskötseln är eu näring, som behöver stort utrymme
för att kunna drivas till båtnad icke minst för de privatpersoner, vars
marker stöta intill de olika renbetesområdena. I renskötseln är det i allmänhet
icke lappens vilja, som är rådande, utan fastmer renens. Renen är
ett vanedjur och rättar sin tillfälliga uppehållsort efter rådande betes-, väderoch
vindförhållanden. Under heta och soliga sommardagar drager den sig
obönhörligt upp till snödrivor på fjälltoppar under det att vid regnig och
kall väderlek uppehållsplatsen är nere i dalgångar och skogsbanden. Med
vetskap tillika om, att renen ständigt strövar med nosen vänd mot vinden,
bör det stå relativt klart för var och en, att renskötseln icke tillnärmelsevis
kan jämföras med annan boskapsskötsel i ena eller andra avseendet. Vidare
bör det stå klart, att det för undvikande av intrång och skadegörelser av
renar å privatas marker icke är tillräckligt enbart med sådana marker, som
utnyttjas direkt för renbete, utan fordras det dessutom marker, som kunna
liknas vid buffertar mellan renbetesmarkerna och övriga marker. Förvärv av
de marker, varom här är fråga, ha därför icke enbart skett i syfte att utvidga
redan befintliga betesmarker utan kanske i lika hög grad med tanke
på att erhålla även sådana marker, som genom sin belägenhet mellan renbetesmarkerna
och omkringliggande privatmarker utan att utgöra direkta
uppehållsplatser för renarna kunna utgöra ett skydd för intrång av renar
på privatmarkerna.

De av riksdagens revisorer omnämnda platserna Ljusnedal och Bruksvallarna
äro typiska sådana buffertmarker bland många andra i länet. Att skador
av renar å inägojord å dessa platser icke förekommit är således i och
för sig icke något märkvärdigt. Även innan Ljusnedals bruk förvärvades av
Kronan fanns bebyggelse därstädes. Denna bebyggelse, som sedermera utvidgats,
har givetvis avskräckt renarna från betning på områdena. Att således
åberopa, att ingen betning förekommit å inägojord i Ljusnedal och
Bruksvallarna, ävensom att utnyttjandet av mvrslåtter befinner sig i starkt
avtagande, som skäl för försäljning av mark därstädes, anser jag sakna betydelse.

De flesta av de till utvidgning av renbetesfjällen inköpta områdena förvärvades
av Kronan under en tid, då intensiv renskötsel drevs. Denna renskötselform
började av lapparna övergivas här i länet under 1920-talet till
förmån för den extensiva renskötseln, som numera drives helt av lapparna
härstädes. I speciellt de mellersta och södra delarna av länets renskötseltrakter
har denna senare renskötselform övergått till extremt extensiv, och
renägarna, som dragas med stora svårigheter, befinna sig enligt min uppfattning
i en bekymmersam brytningstid. Anledningarna till att en sådan
renskötsel drives torde vara många; den allmänna tidsutvecklingen, bebvg -

213

gelsens och kommunikationsnätets utvidgning, den allt starkare strömmen
av turister och andra människor, som årligen under större delen av året
drager upp till fjällen, lappens önskan att inrätta sig för ett mera bekvämt
liv, än vad livet med ständig vistelse vid renhjorden har att bjuda på in. in.
De flesta, eller cirka 75 % av länets renägare äga dessutom icke renar till
ett sådant antal, att de kunna livnära sig och sin familj på renskötseln.
Andra inkomstmöjligheter måste därför sökas vid sidan av modernäringen.
Då en effektiv och rätt driven renskötsel helt kräver sin man, är följden av
detta senare förhållande 1 ätt skönjbar. Renskötseln har också kommit in på
avvägar och i rättvisans namn måste erkännas, att de marker, som avsatts
för denna näring inom länet numera icke alltid förvaltas av lapparna på ett
sätt, som man kunde ha rätt att begära. Detta förhållande torde även vara en
av huvudanledningarna till att allt större krav ställs på markupplåtelser
inom renbetesfjällen.

Numera tagas stora områden i anspråk för vattenregleringar inom renskötselområdena,
varigenom i de flesta fall värdefulla betesmarker gå förlorade
för renskötseln. Dessa områden ersättas visserligen med penningar,
men även för penningar kan man icke alltid anskaffa lika värdefull mark,
som den som förlorats. Därtill konnner, att verkningarna av för sådant ändamål
ianspråktagna områden icke alltid begränsas till platsen för regleringen
utan sträcka sig ofta långt därutöver. De redan trånga renbetesfjällen minskas
härigenom ytterligare. Trots att dessa fjäll, vilka för närvarande föda
i runt tal 30 000 renar, utgöras av drygt en miljon hektar, måste man dessutom
komma ihåg, att stora områden inom dessa äro impediment även för
renskötseln och att stora delar icke varje år med säkerhet kunna vara tjänliga
för renbete. I det sammanhanget förtjänar även påpekas, att på sina
håll redan nu uppstått krav på anskaffande av ytterligare mark för renskötselns
inom länet räkning.

När det gäller försäljningar av mark från renbetesfjällen kan man givetvis
gå fram ytterst restriktivt och endast hålla sig till ytterkanterna. Jag har
emellertid mycket svårt att tänka mig, var man i så fall skall draga gränsen.
(En sådan gräns har för övrigt redan dragits i samband med avvittringen
samt genom de inköp av mark, som sedermera verkställts. ) Ger man
sig in på sådana försäljningar bör man därför — enligt min uppfattning
— vara beredd på att dels fullt objektivt kunna möta och taga ställning till
de ytterligare framställningar om markupplåtelser, vilka säkerligen komma
att bli en följd, om vissa lägenheter eller tomter försäljas, dels ock svara
på frågan om renskötselns ställning i framtiden.

Till belysande av frågan om gränsdragning mellan tillrådliga och icke tillrådliga
försäljningar vill jag redogöra för följande fall.

I Vålådalen har S. T. F. inom renbetesland fått tillstånd att förvärva tomt
för hotellbyggnad. Omedelbart väster om och gränsande till turistföreningens
tomt bor nu en kronoarrendator, som driver stor pensionatsrörelse. Kronoarrendatorn
önskar friköpa tomten för pension a t sbyggnaden och jag utgår från
att denna framställning så småningom kommer att beviljas. Cirka 200 meter
väster om denna kronoarrendator bo nu fyra renskötande lappfamiljer.
Åtminstone eu av dessa har framställt önskemål om att få köpa tomt för
bostadsbyggnad. Skall denna lappfamilj få göra detta eller skall man draga
gränsen, där kronoarrendatorns-pensionatsägarens inägor nu sluta? Vid
Nulltjärnarna, cirka 4 kilometer liv. Vålådalen, planerar en annan rcnskötande
lapp uppförandet av ett bostadshus. Även denne lapp önskar mycket
högt alt få köpa lämpligt tomtområde. Bör han få det och böra de renskötande
lapparna över huvud laget erhålla denna rätt? Hittills hava lapparna
icke fått förvärva mark inom renbetesfjällen. till frångående av denna prin -

214

cip skulle bl. a. medföra den fördelen afl den för lapparna nu även brännande
bostadsfrågan automatiskt skulle lösas. Det kan ifrågasättas om icke
även de renskötande lapparna böra medgivas möjligheter till markförvärv
inom renbetesfjällen för bostadsändamål, därest kronoarrendatorer och
t. ex. deras anhöriga beredas sådan möjlighet.

Utan föregående noggranna undersökningar anser jag det vara lika svårt
att svara på frågan om nämnd gränsdragning som att svara på frågan om
renskötselns ställning i framtiden.

Som jag tidigare framhållit, är det de renskötande lapparna, som hava
första rätten till såväl de skattefjäll, som vid avvittringen avsattes till deras
uteslutnade brukande, som ock de marker, vilka därefter inköpts för dessa
fjälls utvidgning. Även om lapparna i vissa delar av länet numera kommit
in på avvägar med sin modernäring, anser jag icke att man för den skull
utan vidare skall börja ett naggande i kanterna av deras marker, ett naggande
som vid första påseende visserligen scr ytterst oskyldigt ut men som ändock
enligt min övertygelse så småningom kommer att utsträckas att omfatta
även renarnas egentliga betestrakter till ytterligare förfång för renskötseln.

På grundval av vad jag här ovan anfört, anser jag mig icke kunna tillstyrka
vad riksdagens revisorer anfört beträffande försäljningar av mark
från renbetesfjällen förrän noggrann utredning i första hand verkställts
i följande frågor:

1. Kan man genom införandet av annan renskötselform än den nuvarande
extensiva (t. ex. bolagsrenskötsel, kollektiv renskötsel omfattande
ett färre antal större områden än nuvarande lappbyar, renskötsel endast
efter särskild licens och således ej byggd på privilegium, etc.) återföra
näringen i normala spår och göra densamma mera lönande än vad nu är
fallet?

2. Vilka områden böra kunna efter en ^organisation av renskötseln avyttras
utan större men för denna näring?

3. Böra renskötande lappar medgivas rätt att förvärva mark för bostadsändamål
inom renskötseltrakterna och på vilka villkor?

4. Finnes ytterligare behov av marker för renskötselns räkning?

Här skisserade utredning borde kunna verkställas av en, högst två i saken
initierade personer.

Vad slutligen beträffar frågan om användandet av avkastningen av skogarna
på renbetesfjällen i Jämtlands län till iståndsättandet av arrendelägenheternas
byggnader ävensom frågan om fritt virke från dessa skogar
för byggnadsarbeten å lägenheterna vill jag anföra.

Behållningen vid försäljningar av skog in. m. från renbetesfjällens skogar
ävensom arrendeavgifter, som inflyta genom olika upplåtelser på dessa
fjäll, skola tillföras statens lappfond och avkastningen av denna fond skall
användas till förmån för lapparna. Då fondens avkastning nu (enligt uppgifter,
som gång efter annan erhållits från jordbruksdepartementet) icke
räcker till för de skiftande och många gånger trängande behov av medel,
vilka finnas inom renskötseln, hur skall den då kunna räcka till för upprustning
av arrendelägenheterna? Trots att lappfondens inkomster komma
att ytterligare minskas, därest virke från renbetesfjällens skogar kommer
att utlämnas fritt för byggnadsarbeten å arrendelägenheterna, anser jag
mig icke böra motsätta mig ett bifall därtill. Flera av arrendelägenheterna
äro erforderliga för renskötselns räkning och bl. a. på grund härav kan en
sådan anordning anses befogad.

Östersund i lappfogdekontoret den 8 januari 1951.

Åke Wikman.

215

Direktionens för
karolinska sjukhuset

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2t>8, §27.

Till Konungen.

1 anledning av Kungl. Maj :ts remiss den 21 december 1950 angående vad
riksdagens revisorer anfört rörande vissa övertidsersättningar vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet får direktionen för karolinska
sjukhuset med återställande av remissakten anföra följande.

Såsom riksdagens revisorer anfört föreslog 1944 års lönekommitté i den
30 september 1946 avgivet betänkande angående löneställningen för viss
statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal (SOU 1946:67), att de sjuksköterskebefattningar,
vilkas innehavare icke fullgöra allenast assistentsköterske-
eller därmed jämställd tjänstgöring, skulle uppflyttas två lönegrader
till lönegrad A 9 respektive Eo 9, samt att samtliga befattningar såsom
assistentsköterska i lönegrad Eo 5 likaledes skulle uppflyttas två lönegrader
eller till lönegrad Eo 7.

I yttrande över kommitténs förslag anslöt sig direktionen i ovannämnda
avseende till förslaget.

Löneställningen fastställdes sedermera genom beslut av 1947 års riksdag.
Avdelningssköterskorna inplacerades i dåvarande lönegraden 8 (nu lönegrad
12) och övriga sjuksköterskor i lönegrad 6 (nu lönegrad 10), således
en lönegrad lägre än vad lönekommittén föreslagit.

På grund av detta riksdagens beslut uppsade samtliga vid karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet anställda sjuksköterskor sina anställningar.
Sedan överenskommelse den 30 juni 1947 träffats mellan representanter
för direktionen och svensk sjuksköterslceförening på sätt redogjorts i revisorernas
berättelse återtogos uppsägningarna.

Den merkostnad, som åsamkats statsverket på grund av regleringen av
arbetstiden till 192 timmar per 4 veckor är, såsom riksdagens revisorer påpekat,
högst betydande. Att minska merutgiften genom att i stället för att
tillämpa arbetstidsschema, som omfattar mer än 192 timmar per 4-veckorsperiod,
anställa flera sköterskor, låter sig emellertid icke göra på grund av
bristen på sjuksköterskepersonal.

Följande tablå utvisar skillnaden för närvarande mellan det antal sjuksköterskor,
som enligt personalförteckningen skall finnas vid karolinska
sjukhuset och det nuvarande antalet fast anställda (ordinarie eller extra
ordinarie).

Antal

enligt stat

Över sköter skor

Ca

12 ............

.............. 125

Översköterskor

Ce

12 ............

.............. 15

Sjuksköterskor

Ca

11 ............

.............. 4

Sjuksköterskor

Ca

10 ............

Sjuksköterskor

Ce

10 ............

.............. 162

Antal fast
anställda

122

11

4

36

86

Brist

3

4

6

76

Skillnaden är som synes avsevärd och beror så gott som uteslutande på
bristen på sjukvårdsutbildad personal. De i tablån som »brist» redovisade
befattningarna, äro antingen obesatta, vilket nödvändiggjort stängning av
avdelningar eller begränsning av beläggningen, eller uppehållas med vikarier,
bestående av utländska sköterskor, icke fullt utbildad personal eller

216

sådana sköterskor, som icke kunna erhålla friskintyg för erhållande av
pensionsbcrättigande befattning. Någon förbättring av tillgången på sköterskepersonal
torde icke vara att förvänta inom den närmaste framtiden.
Visserligen utbygges för närvarande sköterskeutbildningen men jämsides
därmed ökar behovet av sjuksköterskor inom både öppen och sluten vård.

Riksdagens revisorer ifrågasätta möjligheten att efter förhandlingar kunna
nedsätta ersättningen för övertidsarbetet. Ett sådant förhandlingsresultat
torde för närvarande icke kunna uppnås.

Enligt revisorernas mening måste alla utvägar prövas för att söka nedbringa
övertidstjänstgöringen genom rationalisering av göromålen och införande
av arbetsbesparande åtgärder.

Direktionen har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på möjligheten
att genom olika åtgärder förkorta arbetstiden för sköterskepersonalen.
Dessa åtgärder kräva emellertid ingående och tidskrävande arbetsstudier,
viss omläggning av arbetsfördelningen samt nyanställning av viss personal.
De kunna icke på grund av den stora arbetsbördan för sjukhusets
administrationspersonal genomföras utan anlitande av särskilda sakkunniga.
Direktionen har i detta syfte den 20 september 1949 begärt biträde av
centrala sjukvårdsberedningen, som ställt i utsikt att tillhandahålla expert
i början av innevarande år.

Ett antal andra rationaliseringsåtgärder har varit under övervägande och
direktionen har för avsikt att när erforderliga utredningar kunnat slutföras
till Kungl. Maj:t inkomma med av utredningarna föranledda förslag.

Stockholm den 16 januari 1951.

Underdånigst
På direktionens vägnar:

KARL WISTRAND.

Gösta Sandberg.

Riksräkenskapsverkets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 275, § 28.

Till Konungen.

Genom remiss den 21 december 1950 har riksräkcnskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer under § 28
i sin berättelse anfört angående debitering och uppbörd av automobilskatt.
I anledning härav får riksräkcnskapsverket i underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha framhållit, att länsstyrelserna vore ålagda omfattande och
betydelsefulla uppgifter med avseende å automobilskattens debitering, uppbörd,
indrivning och redovisning. Även postverket hade i samband med uppbörden
av samma skatt rätt betydande arbetsuppgifter. En förenkling och
omläggning av gällande uppbördsförfarande i syfte att rationalisera och
förbilliga den nuvarande arbetsprocessen framstode därför såsom särskilt
angelägen. Revisorerna ha även antytt olika utvägar i sådant syfte.

Beträffande det nuvarande debiteringsförfarandet ha revisorerna sålunda
ifrågasatt, att fordonsskatten å registerkorten skulle angivas en gång för

217

alla samt att anteckningar å registerkorten skulle verkställas endast i sådana
fall, då ändring av fordon skett enligt ombesiktningsinstrument. Då härigenom
en viss förenkling skulle ernås, har riksräkenskapsverket intet att
erinra mot ett sådant förfarande.

Enligt revisorernas mening skulle vidare de årligen återkommande anteckningarna
om verkställd betalning för skattekvitton, som inlösts genom
postverket, kunna slopas eller förenklas. I stället skulle anteckning verkställas
i registret endast i fall då skattekvitto icke inlösts genom postverket
under ordinarie uppbördstermin eller då skattekvitto inlösts hos länsstyrelsen
under tiden mellan utgången av terminen och dagen för restlängds utsändande.

Enligt vad ämbetsverket under hand inhämtat från bilregistren hos överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län lär arbetet med angivande
å registerkorten om verkställd skattebetalning och dagen därför —
vilket arbete utföres med stämpel — för närvarande taga eu tid av omkring
S respektive ett par dagar i anspråk.

Därest registerkorten i fortsättningen icke skulle förses med anteckning
om verkställd betalning för skattekvitton, som inlösts genom postverket,
skulle enligt riksräkenskapsverkets mening ovisshet kunna uppkomma, huruvida
skatt för visst fordon betalats i vederbörlig ordning. Med hänsyn
härtill ställer sig ämbetsverket tveksamt till revisorernas förslag i denna del.

Revisorerna ha vidare ifrågasatt en viss utsträckning av den för debiteringsgöromålen
fastställda tidrymden. Uppbördsterminen skulle då förläggas
något senare på året än för närvarande. Genom det alltmer ökade fordonsantalct
ha länsstyrelserna visserligen pålagts åtskilligt merarbete, som
måst utföras på övertid av länsstyrelsernas personal eller av extra personal,
men någon framflyttning av terminen finner ämbetsverket dock ej tillrådlig.
Under varje kalenderår byter nämligen ett avsevärt antal fordon ägare,
och den som vid kalenderårets början är ägare av ett fordon påföres skatten.
Under tiden fram till uppbördsterminens början hinna åtskilliga överlåtelser
av fordon äga rum. I sådana fall blir den förre ägaren såsom varande
skattskyldig tillställd adresskortet till postförskottsförsändelsen, varigenom
länsstyrelsen och postverket kunna vållas avsevärt merarbete. Det
är sålunda önskvärt, att uppbördsterminen infaller så nära årsskiftet som
möjligt.

Såsom en svaghet hos det nuvarande bilregistret ha revisorerna framhållit
dess avsaknad av varje möjlighet till mekanisering av göromålen, vilket
bland annat medförde, att uppgifter i registret icke kunde mångfaldigas
eller överföras till andra register på annat sätt än genom direkta avskrifter
på manuell väg. Revisorerna ha tänkt sig, att en mekanisering skulle
kunna genomföras exempelvis genom övergång till plåtregister eller hålkortssystcm.
Genom användning av det plåtregister, som upplagts i samband
med bensinransoneringens genomförande, skulle sålunda viss besparing
möjliggöras.

Enligt vad riksräkenskapsverket under hand inhämtat från bilregistren
hos överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län förekommer
det dagligen mellan 50—100 registreringar av nya fordon och omregistreringar
av gamla fordon samt ett flertal äganderättsanmälningar. Sådana
ändringar antecknas dag för dag på registerkorten och skulle, om plåtregistcr
användes, tryckas även på detta. Under året avföres vidare ett stort antal
fordon ur registret på grund av nedskrotning eller av andra skäl. Plåtar,
som avse sådana fordon, skulle därvid kasseras eller omtryckas för
andra fordon.

218

Vid oinregistrering av ett fordon från ett län till ett annat tillgår för närvarande
så att fordonets ägare till bilregistret i det nya länet ingiver anmälan
om registrering. I samband därmed anmäler bilregistret i det nya
länet till bilregistret i det gamla länet, att fordonet omregistrerats. Vid användning
av plåtregister skulle vid sådan omregistrering den plåt, som avser
det flyttade fordonet, sändas från den ena länsstyrelsen till den andra
för omprägling. Registreringsärendet skulle därför, om vid anmälan av
omregistrering skulle förfaras på samma sätt som hittills, komma att försenas.

Det torde vara nödvändigt, att vid sidan av plåtregistret även föra registerkort,
enär samtliga uppgifter på registerkorten icke lära inrymmas å plåtarna.
Sålunda skulle visst dubbelarbete behöva utföras, enär båda registren
måste hållas aktuella. Riksräkenskapsverket finner det därför tveksamt,
om några väsentliga fördelar verkligen skulle vinnas genom ett system med
plåtregister.

Revisorerna ha slutligen framhållit, att det postförskottsförfarande, som
tillämpas vid uppbörden, numera framstår såsom opraktiskt och föga tidsenligt.
Ett uppbördsförfarande med kvittensmärken, motsvarande det som
tillämpas vid betalning av exempelvis radiolicensavgifter, eller ett förfarande
i närmare överensstämmelse med det som ifrågakommer vid uppbörden
av direkta skatter borde övervägas.

Riksräkenskapsverket anser, att det nuvarande uppbördssättet är tillfredställande
ur kontrollsynpunkt. Ur denna synpunkt är det sålunda icke
motiverat att övergå till ett nytt system. Däremot skulle måhända viss förenkling,
framför allt för postverkets vidkommande, kunna vinnas, om man
anknöte till det förfarande, som tillämpas vid den vanliga skatteuppbörden.
Den skattskyldige skulle i så fall före uppbördsterminen kunna tillställas
en debetsedel med vidsittande, lätt avskiljbar talong. Såväl å debetsedeln
som å talongen skulle den skattskyldiges namn och adress samt skattebeloppet
och fordonets registreringsnummer finnas angivna. På debetsedeln
skulle vidare i likhet med vad nu är fallet med formuläret till
automobilskattekvitto finnas ett inringat kvittoformulär, upptagande skattebeloppet,
registreringsnumret och det kalenderår skatten avser. Vid betalning
av skatten —• å valfri postanstalt — skulle å kvittoformuläret av postfunktionär
fästas ett särskilt kvittensmärke, försett med text utvisande att
detsamma utgjorde kvitto för årets automobilskatt. Märket skulle makuleras
med poststämpel, vilken skulle anbringas delvis å märket och delvis
utanför märket på kvittoformuläret. Genom ett dylikt anbringande av
stämpeln skulle ett olagligt överflyttande av märket från ett kvittoformulär
till ett annat försvåras. I övrigt skulle uppbörd och redovisning ske på samma
sätt som vid den vanliga skatteuppbörden, varjämte måste förutsättas
särskild kontroll beträffande handhavandet av kvittensmärkena. Vissa svårigheter
att framställa ett lämpligt kvittensmärke kunna tänkas föreligga.
En närmare undersökning härom och om den uppkommande arbetsbesparingen
synes påkallad för att man skall kunna taga ställning till lämpligheten
av en eventuell omläggning av uppbördsförfarandet i här antydd
riktning.

Ehuru de av revisorerna ifrågasatta förenklingarna och omläggningarna
beträffande debitering och uppbörd av automobilskatt icke synas kunna
komma att medföra några mera betydande fördelar, anser riksräkenskapsverket
desamma böra närmare prövas, exempelvis genom generalpoststyrelsens
och riksräkenskapsverkets försorg.

219

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius och Wildeman samt byrådirektören Cronmark deltagit.

Stockholm den 11 januari 1951.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

CURT R. MALMGREN.

Statens organisationsnämnds

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 275, § 28.

Till Konungen.

Med anledning av remiss den 21 december 1950 får statens organisationsnämnd
härmed avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört angående
debitering och uppbörd av automobilskatt.

Vid de förberedande organisationsundersökningar som organisationsnämnden
på sin tid bedrev i samarbete med 1948 års länsstyrelseutredning
gjordes bl. a. undersökningar vid automobilavdelningarna vid fyra länsstyrelser.
Härvid studerades även förfarandet vid debitering och uppbörd av
automobilskatt. I likhet med riksdagens revisorer, vilka under hand beretts
tillfälle taga del av vissa arbetspapper från nämnda undersökningar, har
nämnden funnit det nuvarande förfaringssättet dyrbart och arbetskrävande
för såväl länsstyrelserna som postverket.

Riksdagens revisorer ha i sitt uttalande lämnat en redogörelse för förfaringssättet
vid debitering och uppbörd av automobilskatt och därvid framhållit
att speciellt beträffande vissa moment åtgärder i arbetsbesparande
syfte kunna övervägas. Särskilt påpekas den dubbla genomgången av länsstyrelsernas
register av besiktningsinstrument (vid skattebeloppens påförande
och vid noteringen om verkställd betalning), postförskottsförfarandet
vid indrivning av medlen samt de manuella arbetsmetoderna. Utan att
här närmare gå in på detaljer vill nämnden dessutom framhålla redovisningen
av skattekvittona och redovisningen av influtna skatter som arbetsmoment,
vilka även böra kunna förenklas.

En allvarlig olägenhet ur arbetssynpunkt med nuvarande system, vilken
olägenhet även påtalats av revisorerna, är, att den tid — 30 dagar som är
disponibel för förberedelsearbetena mellan debiteringsdatum och den dag
då postförskottsförsändelserna skola vara posten till handa blivit alltför kort
med hänsyn till det nuvarande stora fordonsantalet. Revisorerna ifrågasätta
därför en utökning av denna tidsperiod genom en framflyttning av uppbörds
terminen. En sådan ändring finner nämnden dock ej tillrådlig, enär
det visat sig, att ett mycket stort antal fordon hinna byta ägare redan under
de 30 dagar, som nu förflyta mellan debiteringsdatum och uppbördsperioden.
Det blir i dessa fall den gamle ägaren som tillställes postförskottsförsändelsens
adresskort. Enligt författningen är det visserligen också denne,
som är skattskyldig, men då han som regel är obekant med bestämmelserna
har han föga intresse av att betala skatt för ett fordon, som han ej
längre äger. I praktiken eftersändes därför vanligen skatteförsändelsen till
den nye ägaren eller får den gå outlöst i retur. I bada fallen uppstår ett a{-sevärt merarbete. Då skatteförsändelsen eftersändes, uppstå dessutom ofta

220

redovisningsfel, vilka många gånger vålla postverket avsevärt merarbete.
För att uppnå bästa effektivitet i fråga om uppbörden av skattemedlen är
det önskvärt, att uppbördsterminen förlägges så nära debiteringsdatum
som möjligt. Med nuvarande system förefinnas betydande svårigheter härför.
En mekanisering av uppbördsarbetet kan emellertid ge möjlighet att
förkorta förberedelsetiden för uppbörden.

Då det nuvarande manuella uppfcördssystemet tillkom 1924, tillämpades
även vid uppbörd av inkomst- och förmögenhetsskatterna samt fastighetsskatten
ett manuellt förfaringssätt. Inom detta område har emellertid en
långt gående mekanisering skett. Sålunda tryckas numera debetsedlarnas
grunduppgifter med adressplåtar, beloppen påföras med bokföringsmaskiner
och den slutgiltiga redovisningen av inbetalningar sker genom postverket
med hjälp av hålkort. Av de ovannämnda undersökningarna vid vissa länsstyrelsers
automobilavdelningar har nämnden erhållit den uppfattningen,
att uppbörd av automobilskatt bör kunna ske enligt i stort sett samma principer
som uppbörden av de ovannämnda skatterna. Samma maskinella utrustning
kan då i stor utsträckning användas. Förfaringssättet innebär att postförskottsförsändelserna
ersättas av debetsedlar med skattetalong, vilka utsändas
till fordonsägarna som vanliga brev med posten. Betalning sker vid valfri
postanstalt. Debetsedlarna utställas vid länsstyrelserna med hjälp av
adressplåtar, vilka innehålla samtliga erforderliga uppgifter. Någon manuell
komplettering av debetsedlarna erfordras icke. För redovisning nödvändiga
kontrollhandlingar framställas även maskinellt, varigenom de nuvarande
genomgångarna av besiktningsinstrumenten i automobilregistren ej längre
äro behövliga. Då den skattskyldige erlägger skatten vid postanstalt kvitteras
debetsedeln på sådant sätt, att densamma kan användas såsom kvitto i
fordonet. Vid betalningen avskiljes debetsedelns skattetalong och insändes
till postverkets skatteavdelning för att ligga till grund för den hålkortsmässiga
redovisningen. Sedan denna kommit länsstyrelsen till handa uppgöras
restlängder, varvid även adressplåtarna komma till användning.

En mekanisering av arbetet i samband med debitering och uppbörd av
automobilskatt enligt de riktlinjer, som ovan uppdragits, måste enligt nämndens
mening nedbringa de nuvarande kostnaderna för detta arbete avsevärt.

Ett enligt ovan skisserat aktuellt automobilregister av adressplåtar vid
länsstyrelserna kan dessutom med fördel utnyttjas även för ett flertal andra
ändamål. I första hand kunna sålunda plåtarna användas för underlättande
av det dagliga registreringsarbetet vid automobilregistret och för det
föreskrivna uppgiftslämnandet till centrala automobilregistret och militärregistret.
Vidare kunna plåtarna användas i samband med andra registreringsuppgifter
beträffande fordon, såsom registrering av fordon godkända
i yrkesmässig trafik samt registrering av fordon, som ingå i länens transportberedskap.
Härigenom kunna ytterligare besparingar vinnas. En förutsättning
härför är emellertid, att mekaniseringen genomföres i samband
med en allmän översyn av automobilavdelningarnas organisation och arbetsmetoder.

Vid detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Fahlander och Falla.

Stockholm den 12 januari 1951.

Underdånigst

Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS.

N. Godenius.

221

Överståthållarämbetets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 275, § 28.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har överståthållarämbetet anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i en remissen
vidfogad handling anfört i fråga om debiteringen och uppbörden av
automobilskatten.

Till åtlydnad härav får överståthållarämbetet i underdånighet anföra
följande.

Revisorerna göra — efter en redogörelse för bland annat länsstyrelsernas
befattning med automobilskatten — det uttalandet, att en förenkling och
omläggning av gällande uppbördsförfarande i syfte att rationalisera och förbilliga
den nuvarande arbetsprocessen framstode såsom särskilt angelägen.
Olika utvägar sägas kunna i sådant syfte prövas.

Till övervägande föreslås i huvudsak följande åtgärder:

1. sådan omläggning av debiteringsförfarandet, att det årliga skattebeloppet
för ett visst fordon fastställes och noteras på registerkortet en gång för
alla med giltighet intill dess särskild omständighet föranleder ändring av
beloppet;

2. slopande av eller avsevärd förenkling av de årligen återkommande anteckningarna
å registerkorten om verkställd betalning för skattekvitton,
som inlösts genom postverket;

3. viss utsträckning av den för uppbördsgöromålen fastställda tidrymden.

Härjämte framhålles

4. såsom icke osannolikt, att en viss mekanisering av de nuvarande registren
(hållande av plåtregister e. d.) skulle kunna medföra besparingar av
såväl arbetskraft som kostnader samt

5. att det postförskottsförfarande, som ligger till grund för uppbördssystemet,
numera framstode såsom opraktiskt och föga tidsenligt.

I anledning av den nådiga remissen har föreståndaren för överståthållarämbetets
automobilregister, kanslisten Adolf Nordholm, avgivit yttrande i
promemoria, som här bifogas tillika med närsluten avskrift av riksdagens
revisorers skrivelse till överståthållarämbetet den 30 september 1950 jämte
ämbetets svar därå. Överståthållarämbetet tillåter sig att hänvisa till innehållet
i dessa handlingar.

Med hänsyn till den snabba tillväxt, som på senare år skett av motorfordonsbeståndet
och den än starkare ökning under kommande år, som man i
varje fall måste räkna med, finner överståthållarämbetet det värdefullt att
frågorna om handhavandet av debitering och uppbörd av automobilskatten
nu upptagits till skärskådande.

Det är naturligt, att ökningen av antalet skattepliktiga fordon medför
ökning av länsstyrelsernas arbete och kostnader för automobilskatteärendenas
handläggning. De faktiska kostnaderna måste därför ställas i relation
till arbetsuppgiftens omfång mätt i exempelvis antal skattskyldiga
fordon eller debiterade totala skattebelopp. Revisorerna ha icke gjort beräkning
efter sådan grund och följaktligen ej heller gjort någon jämförelse
mellan olika län i fråga om havda kostnader relativt sett. Sådana beräkningar
skulle också ha varit mycket svåra alt göra på grund av de skilda
sätt, på vilka skattearbetet efter skiftande förhållanden måst ordnas i de

222

olika länen. Särskild vanskligt skulle ha ställt sig att göra jämförelser beträffande
de senaste åren med hänsyn till den olika grad, i vilken det för
bensinransoneringen upplagda citografregistret kunnat på olika håll utnyttjas
för bilskattearbetet. Enligt överståthållarämbetets uppfattning kunna
ej heller av det av revisorerna hopsamlade siffermaterialet några slutsatser
dragas angående skäligheten i och för sig av det allmännas kostnader för
automobilskattens uppbärande. överståthållarämbetet anhåller likväl att
utöver tidigare framlagt siffermaterial få meddela i fråga om 1951 års
ordinarie skatteuppbörd, för vilken förberedelsearbetet nu pågår som bäst,
att enligt gjorda beräkningar de extra kostnaderna hos överståthållarämbetet
för skattearbetet (ackordsersättningar, avlöning till extra personal
m. m.) fördelade på de skattepliktiga fordonen icke korama att överstiga
20 öre och i förhållande till hela det debiterade skattebeloppet komma att
utgöra omkring 0,09 %.

Vad därefter angår de särskilda, av riksdagens revisorer framlagda förslagen
framstår enligt överståthållarämbetets mening såsom mest angeläget,
att arbetet ordnas så att detsamma — vid en fortsatt stark ökning av
fordonsbeståndet — icke blir överståthållarämbetet övermäktigt och följaktligen
icke kan utföras inom föreskriven tidsfrist. Anmärkas bör dock,
att det hitintills varje år lyckats härvarande automobilregister att vederbörligen
före den 1 februari leverera postförskottsförsändelser och skatteförteckningar
till postverket och att även innevarande år denna den mest
trängda tidsfristen med säkerhet kommer att kunna hållas, därest icke
något alldeles oförutsett skulle inträffa.

Överståthållarämbetet har den uppfattningen, att den åtgärd, som först bör
övervägas till lättande av det hårda trycket på länsstyrelsernas bilavdelningar,
är ett framflyttande av uppbördsterminen för automobilskatten med
fjorton dagar eller således till tiden från och med den 15 till och med den
sista februari. En sådan ändring skulle ge länsstyrelserna så att säga andrum
och möjliggöra för dem att utföra skattearbetet med anlitande i större
utsträckning av personal i ordinarie arbetsförhållanden och framför allt
under mindre stark press än för närvarande. Föreståndaren för automobilregistret
härstädes har uppgivit, att man enbart genom en sådan omläggning
skall bli i stånd att hos överståthållarämbetet i skattehänseende bemästra
ett från nuvarande 50 000 till 80 000 förhöjt fordonsantal. Överståthållarämbetet
får följaktligen, såsom också riksdagens revisorer ifrågasatt,
förorda en ändring av angivet innehåll i nådiga kungörelsen den 12 december
1924 angående uppbörd av automobilskatt in. in.

Vad angår övriga av revisorerna föreslagna åtgärder vill överståthållarämbetet
först uttala, att ämbetet icke finner anledning motsätta sig sådan
förenkling av själva debiteringsförfarandet, att åsättandet av skattebelopp
å registerkort icke sker årligen utan på sätt revisorerna föreslagit i allmänhet
en gång för alla. Ämbetet vill emellertid framhålla, att det nuvarande
förfarandet icke är särskilt betungande och att man icke kan vänta
sig något påtagligt förbilligande genom det »förenklade» förfarandet, då
ju under alla förhållanden registerkorten måste noggrant genomgås före
utskrivandet av uppbördshandlingarna.

Däremot kan överståthållarämbetet icke biträda revisorernas förslag om
slopande eller förenkling av de årligen återkommande noteringarna å registerkorten
angående verkställd betalning av skatt. Ämbetet får här inskränka
sig till att i väsentliga delar åberopa vad kanslisten Xordholm anfört
i denna fråga.

Beträffande härefter frågan om »automobilregistrens mekanisering», så

223

ha revisorerna icke själva tagit någon bestämd ståndpunkt. Deras förmodanden
om kostnadsbesparingar grunda sig ej heller på några närmare
utredningar eller beräkningar. Det är klart, att det för länsstyrelserna skulle
vara till fördel och ägnat att ingiva en trygghetskänsla, om samtliga för
bilskattearbetet erforderliga uppgifter kunde redan före varje årsskifte
vara överförda till tryckplåtar och medelst dessa maskinellt på helt kort
tid anbringas på postförskottsförsändelser och skatteförteckningar. Frågan
är emellertid, om en sådan anordning kan rent arbetsmässigt löna sig i
längden och framför allt om den är ekonomiskt försvarbar. Revisorerna antyda,
att tryckplåtarna skulle utnyttjas icke blott för det årliga skattearbetet
utan även för de fortlöpande rapporteringarna från bilregistren till bland
annat centrala bilregistret och militärregistret samt till den civila trafikledningen.
En sådan utvidgad användning skulle naturligtvis göra cn maskinell
anordning mera berättigad. Inom överståthållarämbetet hyser man
emellertid den uppfattningen, att användande av citografplåtar, sådana
som upplades till administrerande av bensinransoneringen, icke skulle förenkla
eller förbilliga lämnandet av de många löpande ströuppgifterna från
bilregistren och i många fall icke ens vara möjligt. Såsom ytterligare ett
skäl för hållandet av ett plåtregister har framförts värdet av ett sådant register
med hänsyn till den civila trafikledningens fordonsberedskap. Härtill
må erinras, att den civila trafikledningens fordonspark omfattar endast
en ringa del av hela det skattepliktiga fordonsbeståndet. Så länge det nuvarande
systemet för fordonsregistreringen i stort bibehålies, torde således
betydelsen av ifrågasatt mekanisering komma att helt väsentligt få hänföra
sig till det årliga skattearbetet. Plåtregistret skulle följaktligen behöva hållas
å jour året runt (eller särskilt iordningställas) för användning en enda
gång årligen i samband med skattedebiteringen. Överståthållarämbetet har
nu icke haft tillfälle att räkna på kostnaderna för hållande av ett sådant
plåtregister vid härvarande automobilregister men anser sig likväl kunna
uttala, att dessa komma att bli icke oväsentliga, framför allt med hänsyn
till de stora förändringar, som ständigt ske i detta register. Under år 1950
ha sålunda inom ett bestånd av fordon, som nu uppgår till 50 000, nyregistreringar
samt anmälningar av ny ägare och ny adress ägt rum i icke
mindre än nära 33 000 fall, vilka — om fullständigt plåtregister hållits —
skulle ha föranlett nypräglingar och ändringar av plåtar till motsvarande
antal. Överståthållarämbetet kan på grund av vad sålunda anförts icke
för närvarande tillstyrka övergång till användandet av mekaniska anordningar
för bilskattearbetets utförande vid länsstyrelserna och finner ej heller
"för de närmaste åren en sådan omläggning av arbetsmetoderna påkallad,
därest här förut framställt förslag om framflyttning av bilskatteuppbörden
vinner bifall.

Det av revisorerna slutligen berörda postförskottsförfarandet i fråga om
bilskatteuppbörden undandrar sig i sina postala detaljer överståthållarämbetets
bedömande, överståthållarämbetet vill för sin del endast uttala, att
systemet, sådant ämbetet kommit i beröring med detsamma, verkat med
reda och säkerhet.

Stockholm den 10 januari 1951.

E. FORSSEI.IUS.

Underdånigst
.1. HAGANDER.

224

Bilaga.

Vördsam PM till herr trafikpolisinlendenten.

I anledning av Kungl. Maj :ts närslutna skrivelse lar undertecknad vördsamt
anföra.

Såsom framhålles i riksdagens revisorers skrivelse till Kungl. Maj :t medför
det årligen återkommande arbetet med den ordinarie automobilskatten
en stor extra arbetsbelastning både hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
Denna extra arbetsbelastning drager givetvis med sig extra kostnader,
vilka väl dock i förhållande till intäkterna måste betraktas som
ganska små. I vissa avseenden torde emellertid arbetet möjligen kunna rationaliseras
något, särskilt beträffande arbetet med uppdebiteringen, vilket
också framhållits härifrån i den utredning angående skattearbetet, som
riksdagens revisorer begärde i skrivelse den 30 sept. 1950. Men även om en
årlig uppdebitering är onödig och kan ersättas av engångsdebitering, är dock
en årlig genomgång av hela automobilregistret i kontrollsyfte likväl nödvändig.
Man kan nämligen icke sända ut skattekrav för vartenda registrerat
fordon, fastän skatteplikt föreligger. I ganska många fall har nämligen
den registrerade ägaren sålt sitt fordon och ingivit anmälan om detta förhållande
men icke kunnat uppgiva köparens namn och adress. När den
nye ägaren icke anmält sig och hans namn och adress icke heller genom
polisutredning kunnat fastställas, kan man icke sända ut skattekrav till
den förutvarande ägaren, när utredningen givit vid handen, att försäljning
av fordonet uppenbarligen skett. Sådana krav få vänta, tills den nye ägaren
amäler sig eller eljest på annat sätt blir känd. Först om den, som är skattskyldig,
icke kunnat anträffas under två på varandra följande år för uttagande
av skatten, kan fordonet slutgiltigt avföras ur automobilregistret
enligt MF 15 §, 3 mom. andra stycket.

I revisorernas skrivelse till Kungl. Maj:t framkastas tanken, att man
skulle kunna uppnå en viss besparing genom att icke å registerkorten göra
årlig anteckning i fråga om den till postverket inbetalda "skatten. Anteckning
skulle i stället göras endast för obetalda poster samt för poster, som betalts
till registreringsmyndigheten. Ett sådant förfarande synes i vart fall
mig strida mot all vedertagen bokföringspraxis och skulle, såvitt jag förstår,
förorsaka ett ständigt osäkerhetstillstånd, vilket skulle draga med sig mycket
mera arbete per år än det, som tänktes inbesparat. De upplysningar,
som lämnas från automobilregistren — och de äro i vart fall i Stockholm
synnerligen många — måste vara säkra, evad de avgivas på begäran av myndigheter
eller enskilda. Jag kan icke tro, att man med ett sådant system
som det berörda skulle kunna med trygghet känna, att man lämnar en
riktig uppgift. Införingen av betalningsdetaljen göres här med användande
av en stämpel och tager cirka 10 å 12 arbetsdagar för en befattningshavare
att utföra. Det synes den säkerheten kunna vara värd.

Det är nog troligt, att en övergång till maskinellt utskrivande eller tryckning
av postförskottsanvisningarna och skattekvittona kan bliva nödvändig
enbart av säkerhetsskäl på grund av fordonsantalets snabba utökning. Att
man därigenom skulle kunna uppnå någon särskild besparing, torde" dock
vara ganska omtvistat. Plåtarna till den citografmaskin, som i viss utsträckning
användes här, kosta 21 öre per styck med 10 % nedsättning av priset
vid köp av minst 25 000 stycken. Dock kunna ju plåtarna användas flera
gånger, sedan förutvarande prägling plånats ut. överståthållarämbetets
automobilregister är väl mera rörligt än de flesta länsstyrelsernas, varför
ändringar, som beröra citografplåtarna, förekomma i mängd. Sålunda ny -

225

registrerades under år 1950 18 619 fordon av nu skattepliktiga kategorier.
Under samma tid inkommo 12 583 anmälningar om ändrad äganderätt för
samma slags fordon, medan 7 875 sådana avfördes på grund av registrering
i andra län. Vidare anmäldes 456 skattepliktiga fordon nedskrotade, och
1 276 avfördes till beredskapsförteckningen. Ändrade adresser anmäldes
för sammanlagt 1 278 fordon utan samtidig ändring av äganderätten.

I härvarande automobilregister var fordonsantalet vid ingången av år
1951 följande: 28 577 personbilar, 10 771 lastbilar, 743 omnibussar, 9 463
tyngre motorcyklar, 473 lättviktsmotorcyklar och 793 släpvagnar, sålunda
sammanlagt 50 820. Nettoökningen sedan årsskiftet 1949—1950 utgör 9 445
fordon.

Därest ett citografregister skall hållas aktuellt hela året om, torde därtill
åtgå två befattningshavare. Plåtarna böra därvid förses med så fullständiga
uppgifter, att såväl debetsedel som postanvisning och skattekvitto kan
tryckas på maskinen. Härför torde dock en ändring av de nuvarande skattekvittonas
utseende och uppställning bliva nödvändig.

För att uppnå någon kostnadsbesparing mot de nu för skattearbetet förekommande
utgifterna torde man få nöja sig med att aktualisera citografregistret
en gång årligen (vid lämpligt tillfälle på hösten). Själv tror jag
emellertid icke att man ens på detta sätt kan spara något. Håller man citografregistret
aktuellt hela året, uppnår man emellertid en värdefull beredskapsfaktor.

Man skulle kanske kunna tänka sig en inbetalning av bilskatten efter i
stort sett samma grunder som nu förekomma för radiolicenserna. I fråga om
skatten förekommer dock en faktor, som saknas vid radiolicenserna, nämligen
de många olika skattebeloppen. Om man ansåge sig kunna gå ifrån
den nuvarande teoretiska rättvisan med ändrat skattebelopp för varje ändrat
hundratal kilogram av tjänstevikten för bilar över 900 kilograms tjänstevikt
(såsom man redan nu har gjort i fråga om släpvagnsskatten), skulle
antalet skattebelopp kunna nedbringas. Postverkets arbete bleve troligen
mindre med ett sådant inbetalningssätt, men fråga vore kanske, att arbetet
hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna ökades, särskilt i fråga om
kontrollen över gjorda betalningar.

Vilket betalningssystem som än skall tillämpas, bör väl möjligheten till
effektiv kontroll över fullgjord betalning icke eftersättas. Det nuvarande
systemet lämnar god garanti i detta avseende.

Här bifogas avskrift av skrivelsen den 30 september 1950 från riksdagens
revisorer samt av överståthållarämbetets svar därå.’

Stockholm den 4 januari 1951.

Adolf Nordholm.

Länsstyrelsens i Östergötlands
län

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 275, § 28.

Till Konung e n.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
anfört angående debitering och uppbörd av automobilskatt.

1 Hår ej avtryckta.

15—5/7/00. Hen. berättelse ang. statsverket år WHO. II.

226

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

I berättelsen erinras om att i den allmänna diskussionen föreslagits, att
fordonsskatten skulle slopas och i stället inarbetas i skatten å drivmedel.
Länsstyrelsen ifrågasätter, om icke den påtagliga arbetsbesparing, som
skulle vinnas genom att bestyret med debitering och uppbörd av fordonsskatten
försvunne, motiverar, att frågan göres till föremål för närmare utredning.

Vad angår frågan, huruvida man vid ett bibehållande av fordonsskatten
har möjligheter att förenkla debiterings- och uppbördsförfarandet, så hänger
denna nära samman med bilregistrets nuvarande uppläggning. Bilregistret
föres för närvarande såsom ett kortregister vid varje länsstyrelse. Bilregistret
ligger till grund icke blott, såsom vid dess uppläggande år 1942, för
centrala automobilregistret och militärregistret utan jämväl för hos länsstyrelsen
förda särskilda register för civilförsvarets, den civila trafikledningens
och, då fråga är om fotogen- och brännoljedrivna fordon, jämväl
uppbördsavdelningens räkning. I en krissituation tillkomma härutöver särskilda
register, betingade av ransonering av bilförnödenheter. Uppgifter
till de register, som sålunda bygga å anteckningarna i bilregistret, måste,
såsom revisorerna anfört, för närvarande ske på det både tidsödande och
kostnadskrävande sättet, att direkta avskrifter göras på manuell väg. Länsstyrelsen
anser, att bilregistrets nuvarande och för varje år alltmer växande
omfattning jämte det alltmer ökade antalet uppgifter, som skola lämnas
från registret, motivera en övergång till ett register, som möjliggör en
mekanisering av hithörande göromål. Länsstyrelsen har därvid tänkt sig en
övergång till plåtregister och föreslår, att denna fråga göres till föremål
för närmare övervägande. Att hålla de för bensinransoneringen upplagda
adressplåtarna aktuella endast för användning i samband med utskrivandet
av bilskattedebetsedlarna har för detta läns vidkommande beräknats bliva
betydligt dyrbarare än att i sin helhet utskriva debetsedlarna för hand.

Ett bibehållande av bilregistrets nuvarande uppläggning lämnar, såvitt
länsstyrelsen kan förstå, endast rum för smärre reformer, som icke anses
kunna i större omfattning inbespara arbete eller kostnader. Länsstyrelsen
har hos revisorerna föreslagit den förenklingen av debiteringsförfarandet,
att den årliga debiteringen skulle slopas och ersättas med en engångsdebitering,
då fordon besiktigas eller ombesiktigas. Länsstyrelsen anser det därjämte
praktiskt, att, såsom revisorerna föreslagit, nuvarande tillvägagångssätt
beträffande anteckning i bilregistret om erlagd eller icke erlagd skatt
ändras på det sätt, att anteckning företages allenast i fall, där fordonsägaren
underlåtit att erlägga skatt.

Vad slutligen angår den av revisorerna ifrågasatta ändringen av själva
postförskottsförfarandet delar länsstyrelsen revisorernas uppfattning, att
detsamma måste anses mindre tidsenligt. Länsstyrelsen tillstyrker därför,
att jämväl denna fråga göres till föremål för närmare utredning.

Linköpings slott i landskansliet den 15 januari 1951.

Underdånigst
CARL HAMILTON.

LENNARTALMÉN.

227

Länsstyrelsens i
Kristianstads län

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 275, § 28.

Till Konungen.

Sedan länsstyrelsen anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört beträffande debitering och uppbörd av automobilskatt,
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Som länsstyrelsen framhållit i sin skrivelse till revisorerna, varav avskrift
här bifogas,1 åsamkar den ordinarie debiteringen och uppbörden länsstyrelsen
en betydande arbetsbörda, som med åren, därest icke debiteringsoch
uppbördsväsendet kan förenklas och rationaliseras, sannolikt kommer
att än ytterligare öka. För att i möjligaste mån nedbringa denna arbetsbörda
har länsstyrelsen i sin förenämnda skrivelse föreslagit en förenkling av
registerkortens förande, och har länsstyrelsen för egen del börjat omlägga
förfarandet i enlighet därmed. Länsstyrelsen förväntar sig härigenom för
kommande år erhålla en icke obetydlig arbetsbesparing. Riksdagens revisorer
hava härutöver antytt ytterligare några åtgärder, som kunde vara ägnade
att förenkla och rationalisera debiteringen och uppbörden. Sålunda
har en framflyttning av uppbördsterminen ansetts möjligen kunna minska
olägenheterna av det nuvarande uppbördsförfarandet. För länsstyrelsens del
skulle emellertid en sådan framflyttning — med reservation för vad nedan
sägs — för närvarande knappast vara av något större värde. Skulle länsstyrelsen
på sätt revisorerna förordat för tryckning av adresser å skatteavierna
samt fordonens registreringsmärken å debiteringslängderna använda
de i samband med bensinransoneringens införande upplagda adressplåtarna,
komme en framflyttning av uppbördsterminen däremot att bliva
nödvändig. Å härvarande folkbokföringsavdelning (länsbyrån), som omhänderhar
för plåtarnas utnyttjande erforderliga maskiner, har nämligen
upplysts, att maskinerna — än mindre avdelningens biträdespersonal, vars
arbete i viss mån övervakas av statistiska centralbyrån — icke kunna ställas
till automobilavdelningens förfogande under månaderna oktober—januari.
Redan av nämnda orsak har ett användande av plåtarna för länsstyrelsens
del icke kommit till stånd. Länsstyrelsen har emellertid även av andra
skäl ansett ett utnyttjande av plåtarna sakna aktualitet. Ett användande av
plåtarna på sätt för närvarande lär ske vid vissa länsstyrelser synes nämligen
för länsstyrelsens del medföra ringa, om alls någon ekonomisk vinst,
och torde vidare vara tveksamt, om ett införande av ifrågavarande system i
dess nu realiserbara form skulle medföra någon arbetslättnad av betydelse
för länsstyrelsens personal. Länsstyrelsen har i allt fall funnit, att en dyrbar
aktualisering av hittills föreliggande plåtar icke bör ske förrän frågan
om plåtarnas och nu fastställda postförskottsblanketts utformning — eventuellt
ett slopande av hittills tillämpat postförskottsförfarande — blivit efter
utredning prövad och avgjord. För att ett rationellt utnyttjande av plåtarna
skall kunna ske måste nämligen såväl dessa som erforderliga blanketter
utformas med hänsynstagande till förefintliga maskiner, och bör därvid som
mål uppställas, att blankettens samtliga delar kunna tryckas i en följd på
sätt för närvarande sker med preliminärdebetsedlarna ävensom att å debiteringslängderna
kan ske tryckning av såväl registreringsmärke som skattebelopp.

Revisorerna hava vidare framhållit, att det postförskottsförfarande, som
ligger till grund för uppbördssysteinet, numera framstår såsom opraktiskt

1 Här ej avtryckt.

15f—517100. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. II.

228

och föga tidsenligt. Det nu tillämpade postförskottsförfarandet medför
otvivelaktigt en dryg arbetsbörda för länsstyrelserna, och värdefullt vore
givetvis att få till stånd en utredning angående eventuella möjligheter till en
förenkling av uppbördssystemet. Revisorernas omdöme om gällande system
synes dock länsstyrelsen väl strängt formulerat. En övergång i enlighet med
vad revisorerna förordat till ett system med kvittensmärken, motsvarande
det som tillämpas vid betalning av t. ex. radiolicenser, eller ett förfarande
i närmare överensstämmelse med det som ifrågakommer vid uppbörd av direkta
skatter torde nämligen för länsstyrelsernas del icke medföra några
lättnader — huruvida postverket skulle ha något att vinna därmed är väl
också tvivelaktigt — då av tydliga skäl varken länsstyrelsernas aviseringsskyldighet
till de skattepliktiga eller skyldigheten för vederbörande postanstalt
att till länsstyrelserna redovisa vid den ordinarie uppbörden influtna
skattemedel kan uppgivas. Tvärtom torde en tillämpning av något av dessa
system i stället för att medföra önskvärda lättnader ytterligare betunga arbetet,
i allt fall för postanstalternas del.

Sammanfattningsvis får länsstyrelsen som sin åsikt framföra, att några
verkliga lättnader i länsstyrelsernas arbetsbörda på nu ifrågavarande område
— bortsett från en rationell övergång till plåtregister — äro svåra att
vinna. Som önskvärt framstår därför för länsstyrelsen, att frågan om möjligheten
att utbyta fordonsskatten mot en lämpligt avvägd skatt på drivmedel
göres till föremål för närmare utredning.

Kristianstad i landskansliet den 15 januari 1951.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

G. FJELLMAN. L. ÖHLANDER.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 275, § 28.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i fråga om debitering
och uppbörd av automobilskatt. ''

Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Vad riksdagens revisorer anfört beträffande omläggning av det nuvarande
debiteringsförfarandet biträdes av länsstyrelsen. Genom att man en
gång för alla fastställer den årliga skatten för ett fordon och därefter verkställer
anteckningar i skatteavseende å registerkorten endast då så påkallas
av inträffade förändringar, torde åtskillig lättnad i arbetet kunna påräknas.
Detsamma synes gälla även den föreslagna förenklingen av de årligen återkommande
anteckningarna om verkställd betalning av skatt.

Vidare får länsstyrelsen för sin del tillstyrka, att den tid som fastställts
för göromålen med automobilskatteuppbörden utsträckes, och föreslår i sådant
avseende, att den tidrymd, inom vilken skattepostförskotten skola
utlösas, förlägges till senare hälften av februari. Några olägenheter behöva
enligt länsstyrelsens bedömande icke befaras som följd av en dylik ändring.

229

En mekanisering i större omfattning av bilregistret måste antagas medföra
betydande fördelar ur såväl arbets- som kostnadssynpunkt icke blott
för bestyret med automobilskatteuppbörden utan för bilregisterarbetet över
huvud taget. Frågan torde emellertid böra bliva föremål för närmare utredning.

Vad angår de försök, som vid denna länsstyrelse gjorts i syfte att mekanisera
arbetet beträffande automobilskatteuppbörden, må framhållas följande.
Det ekonomiska resultatet såvitt angår innevarande års uppbörd
kan ännu icke överblickas. Under arbetet har emellertid den erfarenheten
gjorts, att med hänsyn till mängden av nyregistrerade fordon och ändringar
beträffande fordon, som tidigare intagits i registret, vissa svårigheter kunna
uppstå på grund av den begränsade tillgången på präglingskunnig personal
och präglingsmaskiner. Med utgångspunkt från dessa erfarenheter
ämnar länsstyrelsen ompröva frågan hur arbetet lämpligen bör bedrivas,
därest länsstyrelsen med hänsyn till årets resultat anser sig böra gå vidare
på den inslagna vägen.

Såvitt nu kan bedömas skulle en övergång från det nuvarande postförskottsförfarandet
till sådana uppbördsformer, som riksdagens revisorer antytt,
för länsstyrelsen icke medföra någon påtaglig arbetslättnad. I vad mån
en dylik övergång får betydelse för övriga myndigheter, som kunna beröras
därav, undandrager sig länsstyrelsens bedömande. Länsstyrelsen har emellertid
icke något att erinra mot att frågan närmare utredes.

I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, deltagit
landssekreteraren S. Wetterlundh.

Malmö i landskansliet den 15 januari 1951.

Underdånigst
A. THOMSON.

STEN LUNDBERG.

Länsstyrelsens i Örebro län

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 275, § 2S.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i syfte att
förenkla och rationalisera debiteringen och uppbörden av automobilskatt.
Med anledning härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

I likhet med revisorerna anser länsstyrelsen den nuvarande bestämmelsen
om årlig inf öring av bilskattens belopp i bilregistret vara opraktisk. För att
i någon mån eliminera olägenheterna har å denna länsstyrelse sedan någon
tid tillämpats den metoden, att årsskattebeloppet införes i registret vid
varje registreringsåtgärd, som medför ny eller ändrad skattedebitering. Den
årliga skattepåföringen kan härigenom ske med en stämpel, upptagande
skatteåret jämte ett likhetstecken i den för skattebeloppet avsedda kolumnen
i registret. Instämplingen kan ske i samband med kollationeringen av
automobilskattepostförskotten och bör alltså medföra endast obetydlig arbetskostnad.
— De också årligen förekommande anteckningarna i registret
om verkställd betalning, vilka anteckningar taga icke obetydlig tid i anspråk,
skulle avsevärt förenklas, om — såsom revisorerna föreslå — anteckningar -

230

na inskränkas att avse endast sådana skattebelopp, som icke erlagts under
uppbördsterminen.

Länsstyrelsen kan icke biträda förslaget om framflyttning av uppbördsterminen.
Visserligen skulle genom sådan framflyttning länsstyrelsen få
längre tid på sig med uppbördsgöromålen, men fördelen därav uppväger
icke den tidsspillan, som blir en följd av att för uppbördsverket ovidkommande
uppgifter i ännu större utsträckning än nu hinna inflyta i registret
och tynga arbetet. Utgångspunkten för arbetet är ju nämligen förhållandena
i registret just vid årsskiftet. Ur effektivitetssynpunkt är det givetvis
ett önskemål att arbetet kan avslutas så snart som möjligt efter årsskiftet.
Därest icke personskäl lade hinder i vägen skulle det alltså vara ekonomiskt
fördelaktigare att i stället tillbakaflytta uppbördsterminen. Detta
torde måhända bliva möjligt, därest nutida tekniska och mekaniska hjälpmedel
i större utsträckning tagas i anspråk för registreringsarbetet. I ett
till revisorerna den 27 september 1950 avgivet yttrande, varav avskrift i transumt
bifogas,1 har länsstyrelsen något berört fördelarna av att övergå till bilregister
på hålkort. Frågan har upptagits av revisorerna, och länsstyrelsen
upprepar sin till dessa framförda mening, att frågans vikt och omfattning
synes tarva särskild utredning. Ett automobilregister upplagt på plåtregister
anser länsstyrelsen sannolikt icke lämpligt med hänsyn till plåtregistrens
begränsade möjligheter till mekaniskt urval och till motorfordonsparkens
relativt stora rörlighet.

Revisorerna ha avslutningsvis framhållit att det postförskottsförfarande,
som ligger till grund för uppbördssystemet, numera framstår såsom opraktiskt
och föga tidsenligt. Så länge föreskrift finnes därom att fordonsägaren
är pliktig att på anfordran av polisman förete gällande automobilskattekvitto,
synes det länsstyrelsen vara tämligen likgiltigt om kvittot har det
nuvarande utseendet eller om det ersättes av ett system med kvittensmärken
i likhet med en radiolicens eller dylikt.

Slutligen anser länsstyrelsen sig böra framhålla, att arbetet med den
tillfälliga uppbörden av automobilskatt skulle i icke ringa utsträckning förenklas,
därest länsstyrelsens kassaexpedition utrustades med en ändamålsenlig
kassaregisterapparat för kvittering och bokföring av automobilskatt
och andra avgifter som inbetalas i samband med automobilregistrering.

Örebro slott i landskansliet den 19 januari 1951.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

ELIS ALMGREN. SVEN KAUFFELDT.

Länsstyrelsens i Kopparbergs
län

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 275, § 28.

Till herr statsrådet och chefen för kungl.
inrikesdepartementet.

Genom remiss den 21 december 1950 har länsstyrelsen i Kopparbergs län
anmodats att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i en remissen bifogad handling angående debitering och uppbörd
av automobilskatt.

'' Här ej avtryckt.

231

Med anledning härav får länsstyrelsen anlöra följande.

En rationalisering av uppbördsförfarandet framstår även för länsstyrelsen
som en angelägenhet av stor vikt. Däremot kunna råda olika meningar
om sättet för denna rationalisering, som ju helst även bör medföra ett förbilligande
av sagda förfarande.

Om man först ser till själva debiteringsförfarandet skulle tvivelsutan en
betydande arbetslättnad uppstå genom den av revisorerna angivna engångsdebiteringen,
varigenom skatten för ett fordon skulle fastställas en gång för
alla och ändringar av detta skattebelopp ske endast då ändring bleve påkallad
genom en vid ombesiktning fastställd höjning eller sänkning av fordonets
tjänstevikt. Härigenom skulle den årligen återkommande debiteringen
bortfalla och debiteringsgöromålen i övrigt komma att jämnare fördelas
över hela året. Enligt revisorernas mening skulle även anteckningarna i bilregistret
om verkställd inbetalning av skatt under uppbörden kunna slopas
och anteckning ske endast beträffande icke utlösta kvitton samt beträffande
kvitton, som inlösts hos länsstyrelsen efter uppbördstidens utgång men före
restlängds utsändande. Ett sådant förfarande skulle även, om det kunde
genomföras, bidraga till den önskvärda lättnaden i bilskatteuppbörden. En
anteckning rörande sådana restförda belopp, som erlagts eller avkortats, synes
då för fullständighetens skull böra ske. Länsstyrelsen har alltså för sin
del intet att erinra mot en ändring i ovan antydd riktning.

Vad så uppbördsförfarandet beträffar, skulle givetvis en mekanisering av
arbetet vara önskvärd. Vid 1950 års automobilskatteuppbörd användes vid
härvarande länsstyrelse i viss omfattning det plåtregister, som tidigare brukats
av bensinavdelningen för tryckning av ransoneringskorten. Användningen
av plåtarna inskränkte sig till vissa fordonskategorier. Innan länsstyrelsen
använde sig av detta register, måste emellertid användningen av
plåtarna föregås av ett omfattande aktualiseringsarbete, trots att ransoneringen
omfattat en del av år 1950 och plåtregistret alltså icke kunde synas
ha "förlorat sin aktualitet i högre grad. Om detta plåtregister ånyo skulle
komma till användning, fordras på grund av den höga ändringsfrekvensen
en nyuppläggning av registret och ett omfattande aktualiseringsarbete före
användningen. Ändringarna i bilregistret äro åtminstone i detta län avsevärda.
Så kan som exempel nämnas, att under december månad 1950 i bilregistret
införts ca 800 st. äganderätts- och avregistreringsanmälningar. Härtill
komma alla nyregistreringar och registreringar av fordon från annat
län. Om man betänker det omfattande arbete, som måste föregå användningen
av plåtregistret, och att detta register, sedan detsamma färdigställts
för tryckning, kommer till användning endast e n gång årligen, vill det
synas som om besväret och kostnaden icke stå i rimlig proportion till nyttan
av systemet. Till nackdelen med detta system måste också räknas, att perioden
för debiteringen och uppbörden av automobilskatten (december—mars)
till större delen sammanfaller med folkbokföringens brådaste arbetstid (november—april)
och att därför vissa svårigheter kunna uppstå att få adresskorten
färdiga inom nödig lid. Präglingen av adressplåtarna och tryckningen
av korten måste ske på folkbokföringens maskiner och nästan helt med
hjälp av denna avdelnings personal, som besitter nödvändig vana med de
olika maskinerna. Så kan t. ex. nämnas, alt under 1950 års uppbörd uppstod
ett fel i en av tryckmaskinerna, som nödvändiggjorde omfattande reparationsarbeten
och medförde, att denna maskin icke kunde användas. Pa så
sätt uppstod dröjsmål med tryckningen av adresskorten med bilskaltepostförskotten
och en viss förskjutning av arbetet. Erfarenheter av alla dessa
svårigheter lia icke manat till fortsatt användning av plåtregistret, som numera
måste anses vara i högsta grad inaktuellt. Samma svårigheter ha sä -

232

kerligen också inverkat på andra länsstyrelsers beslut att icke vid årets
bilskatteuppbörd använda sig av det föråldrade plåtregister, som övertagits
av bensinavdelningarna.

Någon erfarenhet av det i revisorernas skrivelse omnämnda hålkortssystemet
har länsstyrelsen icke och kan därför ej heller uttala sig om de fördelar
detta system skulle innebära icke bara i fråga om automobilskatteuppbörden
utan jämväl i fråga om underlättandet av den avsevärda rapportskyldighet,
som åvilar bilregistret.

Som en förstahandsåtgärd att minska olägenheterna i det nuvarande uppbördssystemet
vore en utsträckning av den för alla dessa med uppbörden
sammanhängande göromålen fastställda tidrymden. Uppbördsterminen borde
utan större olägenhet kunna framflyttas ca 14 dagar och förläggas i slutet
av februari månad, exempelvis under tiden 14—28 februari. En avsevärd
lättnad skulle vinnas med denna enkla åtgärd och medföra, att det jäkt,
som kännetecknat de senaste årens automobilskatteuppbörder, skulle kunna
dämpas och arbetet med färdigställandet av uppbörden försiggå under lugnare
former till båtnad både för personalen och kvaliteten i arbetsuppgiften.
Länsstyrelsen får alltså förorda, att i första hand en förskjutning av
uppbördsterminen för automobilskatt sker.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit landshövdingen Gustaf Andersson
samt, såsom föredragande, länsnotarien Gunnar Hallmans ävensom
landskanslisten Folke Ernberg i egenskap av utav länsstyrelsen förordnad
debiteringsförrättare för automobilskatt.

Falun i landskansliet den 15 januari 1951.

GUSTAF ANDERSSON.

GUNNAR HALLMANS.

Riksräkenskapsverkets

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 285, § 29.

Underdånigt utlåtande.

Riksräkenskapsverket har icke något att erinra emot att i de län, där fonderade
vattenregleringsavgifter ännu icke kommit till användning, en undersökning
kommer till stånd rörande förekomsten av sådana ändamål och
behov, för vilka avgifterna äro avsedda. Då emellertid med hänsyn till nuvarande
ekonomiska läge återhållsamhet beträffande investeringar är påkallad,
synes undersökningen icke böra syfta till omedelbara åtgärder utan
närmast innefatta en planläggning rörande medlens nyttiggörande på längre
sikt.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius och Stenström samt byrådirektören Cronmark
deltagit.

Stockholm den 9 januari 1951.

CURT WILDEMAN.

Underdånigst
BERNT NEVRELL.

233

Länsstyrelsens i Öster götlands

län

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 285, § 29.

Till Konungen.

Uti nådig remiss den 21 nästlidne december har länsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga om
1''ondering av vattenregleringsavgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen.

Länsstyrelsen har i ärendet infordrat yttranden från landsfiskalerna i de
distrikt inom länet, som gränsa intill sjön Sömmen, vid vars reglering Söderbygdens
vattendomstol föreskrivit erläggande av sådana avgifter, som
revisorerna avse. Nämnda yttranden överlämnas härmed.

Såsom eget utlåtande får länsstyrelsen i underdånighet meddela, att någon
mera ingående undersökning icke hunnit företagas på grund av den
korta tid som stått till länsstyrelsens förfogande. Länsstyrelsen får därför
åberopa innehållet i landsfiskalernas yttranden. Därjämte får länsstyrelsen
emellertid meddela, att representanter för en »Intresseförening för elektrifiering
av Aspanäs udde u. p. a.» hos länsstyrelsen gjort en förfrågan om
möjligheterna att erhålla bidrag ur Sömmens regleringsfond för genomförande
av elektrifiering av trakten från Högmålen i Norra Vi socken till
Aspanäs i Malexanders socken. Framställning torde inom den närmaste tiden
komma att ingivas härom.

Linköpings slott i landskansliet den 15 januari 1951.

Underdånigst
CARL HAMILTON.

£ ALGOT PEHARDT.

Bilaga l.

Till länsstyrelsen i Östergötlands län.

Med återställande av bifogade handlingar i ärendet får jag vördsamt anföra
följande.

Vad angår detta distrikt har, såvitt jag har mig bekant, avgifter av ifrågavarande
slag endast inbetalats enligt Söderbygdens vattendomstols utslag
den 31 januari 1922 rörande reglering av sjön Sömmen. De medel som
inbetalats på grund av detta utslag ha fonderats, och bidrag av medlen i
fråga lär ha lämnats endast i ett fall, nämligen år 1950 till Sömmens fiskevårdsförening.
Att de fonderade medlen icke tagits i anspråk för avsedda
ändamål i större utsträckning torde vara beroende på bristande kännedom
om möjligheterna att erhålla dylikt bidrag. Det synes därför vara lämpligt,
att nämnda möjligheter på lämpligt sätt delgivas ortens befolkning och de
kommunala myndigheterna därstädes. Därjämte bör inventering verkställas
rörande förekomsten av sådana ändamål, för vilka bidrag kunna
ilrågakomma.

Det har icke varit möjligt att under den korta tid, som stått mig till buds,
verkställa någon noggrann undersökning rörande behovet av bidrag till
önskvärda företag i orten. Jag vill dock framhålla, att vissa delar av Ma -

234

lexanders och Blåviks socknar äro synnerligen isolerade. Där finnas gårdar,
som sakna vägförbindelse och som ännu icke blivit elektrifierade.
Bland annat på grund härav ha några gårdar tidvis varit utan brukare. Anläggandet
av vägar och fortsatt elektrifiering skulle sannolikt underlättas
genom bidrag av de fonderade medlen. Det är att antaga, att sådana förbättringar
skulle medföra större trivsel och åtminstone i någon mån minska
»flykten från landsbygden». Sömmens fiskevårdsförening, som utgör en
sammanslutning av flertalet fiskevattensägare i Sömmen, bedriver ett intensivt
arbete för att bibehålla och öka rödingsbeståndet. Detta sker såväl genom
inplantering som genom övervakning av efterlevnaden av gällande bestämmelser
om fiske i Sömmen. Det är att antaga, att föreningen har behov
av ytterligare medel för denna verksamhet.

Då de fonderade medlen sålunda skulle kunna bliva till verkligt gagn för
orten, finnes det enligt min uppfattning icke någon anledning vidtaga åtgärder
för att indraga dessa medel till statsverket.

Boxholm i Boxholms distrikts landsfiskalskontor den 9 januari 1951.

G. Myrold.

Bilaga 2.

Till länsstyrelsen i Östergötlands län.

Med återställande av länsstyrelsens remissresolution den 29 december
1950 med därvid fogade handlingar rörande av kungl. inrikesdepartementet
begärt utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga
om fondering av vattenregleringsavgifter, som inflyta på grund av stadgande
i 4 kap. 14 § vattenlagen, får jag såsom infordrat yttrande i ärendet
vördsamt anföra.

Inom detta distrikt torde Asby, Torpa och Norra Vi socknar, vilka gränsa
till sjön Sömmen, beröras av vattenregleringsföretag. Befolkningen i denna
trakt torde dock icke äga någon känedom om de vattenregleringsavgifter,
som utgå enligt ovannämnda stadgande. Inom angivna socknar finnas gårdar
som sakna elektrisk kraft och vilkas ägare på grund av svag ekonomi
icke hava möjlighet att elektrifiera sina fastigheter. Vidare finnas gårdar
med dåliga vägar, vilka icke kunna omläggas utan stora kostnader, som
jordägarna ensamma i allmänhet icke förmå bära. För att vinna upplysning
om de fall, i vilka behov av bidrag av vattenregleringsmedel kunna vara särskilt
framträdande, synes därför lämpligt att en undersökning därom kommer
till stånd. Det torde få anses skäligt att de vattenregleringsavgifter,
som icke behöva tagas i anspråk för skadeersättning, komma befolkningen
i övrigt till godo i den bygd, som beröres av vattenregleringsföretaget.

Kisa i Kisa distrikts landsfiskalskontor den 8 januari 1951.

e. f.

Gösta Wikström.

235

Länsstyrelsens i Älvs borgs

län

utlåtande i anledning av riksdagen
revisorers uttalande del I, s. 285, § 29.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer under § 29 i
sin berättelse anfört angående fondering av vattenregleringsavgifter.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen, med bifogande av från Älvsborgs
läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott införskaffat yttrande
i ärendet, i underdånighet anföra följande.

Av de vattenregleringsavgifter, som förvaltas av länsstyrelsen, bör enligt
länsstyrelsens förmenande ett belopp av 25 000—30 000 kronor reserveras för
oförutsedda skadeersättningsanspråk. Däremot synes återstoden av de fondeiade
medlen kunna tagas i anspråk för något av de ändamål, som angivas
i 4 kapitlet 15 § vattenlagen, även om dessa, med hänsyn till det obetydliga
belopp, som står till förfogande, endast kunna tillgodoses i mycket begränsad
omfattning. För att kunna på lämpligaste sätt nyttiggöra de fonderade
avgifter, som icke i fortsättningen böra reserveras för oförutsedda behov,
ämnar länsstyrelsen anmoda vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott
att till länsstyrelsen inkomma med förslag till medlens användning.

Vänersborg i landskansliet den 13 januari 1951.

Underdånigst

ARVID RICHERT.

SVANTE GUSTAFSSON.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Angående fondering av vattenregleringsavgifter.

Med anledning av länsstyrelsens remiss den 27 sistlidne december i rubricerade
ärende får Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anföra följande:

I likhet med statsrevisorerna är förvaltningsutskottet av den åsikten att
ifrågavarande avgifter böra nyttiggöras. Möjligen bör ett visst belopp —
förslagsvis 25 000 — 30 000 kr. — reserveras. Då de inlevererade beloppen
huvudsakligen synas avsedda att komma jordbruket och dess binäringar
till godo, ifrågasättes om inte hushållningssällskapens förvaltningsutskott
böra beredas tillfälle inkomma med förslag till medlens användning eller
avgiva yttrande över inkomna framställningar om anslag ur fonden.

Vänersborg den 2 januari 1951.

Enligt uppdrag:

Carl Faust.

236

Länsstyrelsens i Väster norrlands

län

utlåtande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2S/ §29.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1950 har länsstyrelsen anbefallts
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer under
§ 29 i sin berättelse anfört rörande fondering av vattenregleringsavgifter.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Vid utgången av budgetåret 1949/50 uppgingo enligt berättelsen till länsstyrelsen
inbetalade regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen med
upplupna räntor till 107 389 kronor, varav blott 652 kronor utbetalts. Enligt
nådigt medgivande den 15 september 1950 ha emellertid av influtna avgifter
sedermera disponerats ytterligare 32 460 kronor, varför de per den 31
december 1950 innestående medlen endast uppgå till 76 875 kronor.

De avgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen, som inbetalas till och förvaltas
av länsstyrelsen, härröra från följande fem vattenregleringsföretag:

1. Reglering av vattenföringen i Högforsåns vattensystem i Boteå och
överlännäs socknar, varför enligt Mellanbygdens vattendomstols utslag den
31 januari 1923 Björkå AB skall erlägga årlig avgift med 840 kronor. Hittills
från år 1935 influtna avgifter uppgå till 12 700 kronor förutom ränta. Medlen
äro odisponerade.

2. Reglering av Oxsjön, Skälsjön och Storvallsjön i Lidens socken,
varför vattenfallsstyrelsen enligt Mellanbygdens vattendomstols utslag den
i juli 1932 årligen skall erlägga 741 kronor. För företaget ha under åren
1935—1950 inbetalats i regleringsavgifter 11 856 kronor utom ränta. Av
medlen ha på grund av vattendomstolens delutslag den 8 september 1949
utbetalts 652 kronor. Ytterligare skola enligt delutslaget ur medlen utgå utdömda
skadeersättningar å 12 625 kronor, vilka dock på grund av utslagets
överklagande ännu ej lyftats av de därtill berättigade. Några odisponerade
medel finnas sålunda ej här.

3. Reglering av Holmsjön, Fagervikssjön och Leringen i bl. a. Holms,
Indals och Torps socknar, för vilket företag enligt Mellanbygdens vattendomstols
deldom den 18 maj 1943 kronan årligen skall erlägga 7 727 kronor
50 öre, Skönviks AB 2 462 kronor 50 öre och Wii Elektriska AB 630 kronor.
Å åren 1945—1950 belöpande avgifter för företaget uppgå till 64 920 kronor
jämte ränta. Av dessa medel har disponerats inledningsvis nämnda beloppet
32 460 kronor, som utbetalts till övre Norrlands kraftverk för ett i 4
kap. 15 § vattenlagen avsett ändamål (elektrifiering).

4. Reglering av Tåsjön i Tåsjö socken, varför enligt Norrbygdens vattendomstols
deldom den 15 november 1947 vattenfallsstyrelsen årligen skall
erlägga 9 450 kronor. Avgiften har utgått från och med''år 1949. Disponibelt
belopp utgör därför 18 900 kronor jämte ränta.

5. Regleringen av sjön Hångstaörn i Torps socken, för vilket företag AB
Iggesunds bruk enligt Mellanbygdens vattendomstols dom den 16 februari
1950 skall erlägga regleringsavgifter med tillhopa 480 kronor årligen från
och med år 1950.

Någon avsiktlig fondering från länsstyrelsens sida med avseende å de
inflytande regleringsavgifterna har ej förekommit. Länsstyrelsen har varit
väl medveten om att medlen skola komma till användning för avsedda ändamål.
Egna initiativ härför har länsstyrelsen dock icke velat taga, förrän
medlen uppgått till ett större belopp, något 10 000-tal kronor åtminstone.

237

Härvid har länsstyrelsen även beaktat, att senare skadeståndsanspråk kunna
ställa stora anspråk på tillgängliga medel. I Oxsjöföretaget (pkt 2) skulle
till exempel innestående medel icke hava räckt att genast bestrida utdömda
skadeersättningar.

I Högforsånföretaget (pkt 1) har sådan tid förflutit, att några särskilda
skadeståndsanspråk i samband med regleringen icke längre torde kunna
förväntas. Likaså hava avgifterna numera vuxit till sådant belopp, att en
större samlad insats för bygdens bästa därmed kan åstadkommas. Länsstyrelsen
har även för avsikt att inom den närmaste framtiden verkställa
utredning om på vad sätt medlen lämpligast böra komma till användning.

De medel, som icke disponerats i Holmsjöföretaget (pkt 3), uppgå nu till
lika stort belopp som de enligt ovan redan utbetalade 32 460 kronor. I en
till länsstyrelsen för halvannan månad sedan inkommen framställning har
övre Norrlands kraftverk för elektrifiering av vissa byar vid Holmsjön och
Fagervikssjön sökt bidrag ur tillgängliga regleringsavgifter med 24 310 kronor
respektive 21 640 kronor. Framställningen kommer efter utredning att
överlämnas till Kungl. Maj :t.

Tåsjö- och Hångstaörnföretagen slutligen äro så nya, att endast ett å två
års avgifter influtit. Länsstyrelsen anser sig i anledning härav böra vänta
något år innan något länsstyrelsens initiativ för medlens ianspråktagande
vidtages.

I den slutliga handläggningen av ärendet har förutom undertecknade
landssekreteraren S. J. Nilsson deltagit.

Härnösand i landskontoret den 16 januari 1951.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

ERIK O. A. HELLMAN.

ARTUR HEDBERG.

Riksdagens revisorers uttalande under § 30 har av civildepartementet ej
utsänts på remiss.

17—517100. Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. 11.

År	Pressbyråns tidningsförsäljning	Pressbyråns handelsrättigheter	12 % på för-säljn. i norra effekt-förv. Ost	Summa
Mono- pol- avg.	Färd- bevis	Övr. rättig- heter	Om- sätt- nings- avg.	För- varing av väskor	Lokal- hyror	Omsättningsavg.
tobak	choklad	övr. varor
19361	51 000	32 000	23 000	4 338		10 325		77 214			197 877
19371	53 000	32 000	21000	4619	ISO	12 125		92 586		1090	216 570
1938	53 600	32 000	21 000	4 946	600	12 968	41816		73 443	2 577	242 950
1939	53 683	32 000	21 000	5 222	600	14 983	48 706		86 432	2 409	265 035
1940	53 890	32 000	23 375	6 400	600	19 284	83 806		130 318		349 603
1941	60 595	32 000	30 00O	5 390	600	25 875	115 914	78 955	76 177		425 506
1949	61 950	32 000	30 000	5 436	600	31000	134 827	168 240	21 337		485 390
1943	63 000	32 000	30 000	6 753	600	32 090	169 959	173 359	27 234		534 995

År	Mono- pol- avg.	Hyra för kios- ker	Hyra för exp. lok.	Omsättningsavgifter	övr. div. lok. + förv. av väs- kor	Vär- me	Avgår Ers. till Pb för bilj.-förs. m. m. i kios-ker	Sum- ma
tåg- buden	press- alster	tobak	choklad	övr. varor.
1944	34125	95 206	29 038	42 464	204 897	161125	226 388	39 386	1689	17 255		881573
1945	66 455	97 245	27194	44 498	237 340	197 013	258 745	46 291	2131	18 476		995 388
1946	68 700	98 723	30 695	35 500	269 220	282 006	316 386	134 314	1975	19 921		1 257 440
1947	68 725	98 660	20580	24 851	306 883	319 793	365 839	190 082	1725	22 706	5 040	1414 807
1948	71 775	112 760	20 580	29 246	417 878	401758	421197	149 177	2 350	23 666	17 605	1 632 784
1949	74 925	126 808	20 580	30 306	485 795	426 978	476 020	176 036	3 335	25166	22 839	1823110

April månad 1949	November månad 1950
Datum	Antal göromål	Antal för-rättnings-timmar	Datum	Antal göromål	Antal för-rättnings-, timmar
1......	13	58	1	10	41-5
9......	12	37	2	8	32-5
4 ......	9	40	3	11	58
5......	15	48	4	14	50-5
6......	8	32	5	Söndag
7......	16	65	6	8	45-5
8 ......	8	39	7	13	50
9......	9	39	8	11	35
11 ......	9	36	9	11	365
12......	10	44-5	10	10	42
13 ......	11	46	11	9	29
14......	11	53	13	10	47
16......	3	8	14	11	45‘5
19......	11	44	15	15	68
20 ......	12	44	16	15	65
21 ......	13	57	17	12	59-5
22 ......	9	48-5	18	9	35
23......	12	31-5	20	12	57
25 ......	12	37	21	9	26-5
26 ......	14	49	22	9	51
27 ......	10	48-5	23	13	53
28 ......	9	42-5	24	10	41-5
29 ......	6	38	25	11	39
30 ......	13	40-5	27	14	60
			28	13	46*5
			29	8	36
			30	10	51
Summa	255	1026		286	1202

			Antal
			enligt stat
Över sköter skor	Ca	12 ............	.............. 125
Översköterskor	Ce	12 ............	.............. 15
Sjuksköterskor	Ca	11 ............	.............. 4
Sjuksköterskor	Ca	10 ............
Sjuksköterskor	Ce	10 ............	.............. 162