Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

1

Nr 82.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande av
svinsjukdomar; given Stockholms slott den 26 januari
1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning med vissa bestämmelser till
motverkande av svinsjukdomar.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Syftet med den föreslagna förordningen är att främja den frivilliga hälsokontroll
av svinbesättningar, som redan igångsatts inom vissa hushållningssällskapsområden.
Enligt förordningen skall under vissa förutsättningar
friskförklaring kunna meddelas beträffande besättning, som är ansluten till
en av hushållningssällskap anordnad hälsokontroll och som under viss tid
befunnits vara fri från sjukdomar. Endast djur från friskförklarad besättning
skall få säljas under beteckning, som angiver eller giver sken av att
djuret är fritt från sjukdom eller härrör från frisk besättning. Vidare skall
område, där smittsamma svinsjukdomar icke förekomma eller endast ha
synnerligen ringa utbredning, kunna förklaras för skyddat område. Till
sådant område skall i regel endast få införas svin från friskförklarad besättning.

Något statsbidrag anses ej böra utgå till verksamheten.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr ,82.

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 82.

Förslag

till

förordning med vissa bestämmelser till motverkande
av svinsjukdomar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har hushållningssällskap anordnat kontroll av hälsotillståndet i svinbesättningar,
äger veterinärstyrelsen, om den finner formerna för kontrollen
betryggande, medgiva att veterinär som handhar kontrollen må, under förutsättningar
som styrelsen angiver, meddela friskförklaring för ansluten
besättning.

I friskförklaring skall angivas att den icke äger giltighet längre än till
viss dag efter förklaringens avgivande. Friskförklaring skall genast återkallas,
om tecken på sjukdom yppas i besättningen.

2 §•

Svin må icke utbjudas till försäljning eller säljas under beteckning som
angiver eller giver sken av att djuret är fritt från sjukdom eller härrör från
frisk besättning, med mindre friskförklaring som avses i 1 § gäller för den
besättning djuret tillhör eller djuret förvärvats från friskförklarad besättning
och ej därefter sammanförts med djur, som tillhör eller förvärvats
från icke friskförklarad besättning.

Ej heller må utan tillstånd av veterinärstyrelsen svin säljas under beteckning
som sägs i första stycket, med mindre djuret är försett med märke, utvisande
från vilken besättning det härrör. Närmare bestämmelser om dylik
märkning meddelas av veterinärstyrelsen.

3 §.

Därest smittsamma svinsjukdomar, å vilka epizootilagens bestämmelser ej
äro tillämpliga, icke förekomma inom visst län eller del därav eller sådana
sjukdomar där ha allenast synnerligen ringa utbredning, må Kungl. Maj :t
förordna att området skall utgöra skyddat område. Har sådant förordnande
meddelats, må svin icke införas till området, med mindre de i 2 § första
stycket angivna villkoren för försäljning under där avsedd beteckning äro
uppfyllda. Närmare bestämmelser rörande villkoren för införseln meddelas
av veterinärstyrelsen, som ock må medgiva undantag från införselförbudet,
om särskilda skäl äro därtill.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må svin, i den ordning veterinärstyrelsen
föreskriver, föras genom skyddat område så ock för omedelbar

Kungl. Maj:ts proposition nr 82■ 3

nedslaktning införas till offentligt slakthus eller kontrollslakteri i sådant
område.

4 §•

Förseelse mot 2 eller 3 § straffas med dagsböter. Böterna tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951.

Intill den 1 januari 1953 skall vad i förordningen är stadgat om hälsokontroll,
anordnad av hushållningssällskap, gälla även dylik kontroll som vid
förordningens ikraftträdande finnes anordnad av slakteriorganisation.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 82.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet
Lingman, anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng.

Inledning.

Med anledning av en inom riksdagen väckt motion (II: 145) anhöll riksdagen
i skrivelse den 19 mars 1938, nr 122, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
utredning om vidtagande av särskilda statliga åtgärder för att utforska,
förebygga och bekämpa svinsjukdomar inom landet. Genom beslut
den 6 maj 1938 uppdrog Kungl. Maj :t åt lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen
att gemensamt verkställa utredningen.

Den 14 december 1943 avgåvo ämbetsverken en promemoria rörande förekomsten
av olika svinsjukdomar inom landet m. m. Ämbetsverken framhöllo
i promemorian, att svininfluensa, som orsakades av ett ultravisibelt
virus, finge anses vara den ur ekonomisk synpunkt betydelsefullaste av de
smittsamma svinsjukdomarna. Bland övriga sådana sjukdomar av vikt
nämndes nyssjuka, som sannolikt vore en virussjukdom, möjligen med
ärftlig disposition, rödsjuka, som framgångsrikt kunde bekämpas genom
serumbehandling och vaccination, svinpest, mot vilken åtgärder
företoges enligt epizootilagen, samt paratyfus, som dock förekomme
endast sporadiskt och därför finge anses sakna allmän betydelse. I fråga om
tuberkulosen anförde ämbetsverken att denna sjukdom syntes vara
av underordnad vikt för svinaveln och därjämte kunde väntas försvinna
jämsides med nötkreaturstuberkulosen. Som icke oväsentliga framhöllos vidare
parasitära sjukdomar av olika slag samt bristsj ukdom
a r och ämnesomsättningsrubbningar. Ämbetsverken anförde,
att de åtgärder, som kunde vidtagas för att förekomma och bekämpa
svinsjukdomarna, främst borde avse djurens vård och hygien samt utfodring,
bättre kännedom om sjukdomarna samt kontroll över livdjurshandeln.
Innan svinsjukdomarnas natur och lämpliga behandling närmare utretts,
kunde dock enligt ämbetsverkens mening några direkta statliga bekämpningsåtgärder
knappast komma i fråga.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

Efter särskild framställning av ämbetsverken hade emellertid redan från
och med budgetåret 1941/42 inrättats en befattning såsom konsulent i svinsjukdomar
vid statens veterinärmedicinska anstalt. På dennes initiativ har
igångsatts ett frivilligt bekämpande av svinsjukdomar i avelsbesättningar.
Därjämte ha skilda sammanslutningar på frivillighetens väg anordnat hälsokontroll
jämväl inom smågrisproducerande besättningar.

I skrivelse den 20 maj 1947 till medicinalstyrelsen har härefter Skaraborgs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anhållit, att styrelsen måtte
vidtaga åtgärder för att förebygga att smittsamma svinsjukdomar inträngde
och vunne spridning inom områden, som vore fria från sådana sjukdomar
eller inom vilka de förekomme endast i obetydlig omfattning. Vidare har
Kristianstads läns hushållningssällskap till veterinärstyrelsen inkommit med
en den 22 september 1948 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd framställning
om bidrag av statsmedel till hälsokontroll av svinbesättningar i de fall, då
kontrollen bedreves av hushållningssällskap efter regler, som fastställts av
vederbörande myndighet.

Sedan yttranden inhämtats över framställningarna, ha lantbruksstyrelsen,
veterinärstyrelsen och statens veterinärmedicinska anstalt i gemensam skrivelse
till Kungl. Maj :t den 26 augusti 1949 framlagt förslag rörande hälsokontroll
av svinbesättningar.

Över förslaget ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
statens livsmedelskommission, Hushållningssällskapens
förbund efter hörande av förvaltningsutskotten i Stockholms läns och stads
ävensom Östergötlands, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,
Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens läns samt
Kalmar läns södra hushållningssällskap, Sveriges lantbruksförbund, Svenska
chefveterinärföreningen, Svenska länsveterinärföreningen och Svenska
distriktsveterinärföreningen, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska
svinavelsföreningen, Svenska veterinärläbareföreningen och Sveriges slak''teriförbund.

Nuvarande förhållanden.

I skrivelsen den 26 augusti 1949 framhålla lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen
och statens veterinärmedicinska anstalt — i det följande kallade
ämbetsverken — till en början att den frivilliga hälsokontroll,
som för närvarande förekommer, omfattar omkring 3 700 besättningar
med något över 11 000 modersuggor eller omkring en tiondel av
hela antalet modersuggor i landet. Rörande tillkomsten av denna kontroll
anföres i skrivelsen bland annat följande.

Östergötlands andelsslakteriförening anordnade redan år 1943, i samverkan
med konsulenten i svinsjukdomar vid veterinärmedicinska anstalten,
hälsokontroll inom smågrisproducerande besättningar, som hörde till slakteriets
tillförselområde. Med hänsyn till de goda erfarenheter, som därvid
vunnos, anställde Sveriges slakteriförbund från och med juni 1946 eu veterinär
med uppgift att utöva sådan kontroll inom de till förbundet anslutna

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

smägrisproducerande besättningarna i Skåne och Blekinge. Intresserade medlemmar
i slakteriföreningarna i Skåne och Blekinge anslöto sina besättningar
till kontrollen genom särskilda avtal med förbundet. Enligt dessa
avtal förband sig förbundet, bland annat, att låta veterinär i mån av behov
besöka besättningarna för att kontrollera hälsotillståndet samt lämna råd
angående utfodring och vård till bekämpande och förebyggande av smittsamma
sjukdomar och bristsjukdomar. Förbundet åtog sig vidare att betala
ett merpris för grisar från besättningar, som veterinären friskförklarat, förutsatt
att grisarna vid leveransen kunde hänföras till klass I enligt förbundets
bestämmelser, d. v. s. hade normalt hull och god kondition med vit
och klar hårrem samt vit, ren hud och felfria ben. Dylika grisar betecknades
såsom premiegrisar. Å andra sidan medförde avtalet förpliktelser även för
djurägaren. Sålunda ålåg det denne, bland annat, att noggrant följa de
råd och anvisningar, som veterinären lämnade i fråga om vård och utfodring
m. in., samt att omedelbart anmäla sjukdomsfall i besättningen. Djurägaren
hade vidare att erlägga en årlig avgift för kontrollen med 10 kronor för
varje besättning och 5 kronor för envar sugga, som grisat under kalenderåret.

Från och med år 1948 övertog Kristianstads läns hushållningssällskap den
av förbundet anordnade verksamheten. Samtidigt öppnades möjlighet för
varje djurägare i Skåne och Blekinge att ansluta sin svinbesättning till
kontrollen. Den 1 april 1949 omfattade denna 1 529 besättningar med 4 759
modersuggor.

Hallands läns hushållningssällskap inrättade hösten 1946 motsvarande
kontroll för svinbesättningar inom länet. I avgift betingar sig sällskapet 10
kronor för varje besättning samt därutöver 10 kronor för varje modersugga
och 5 kronor för envar under året såld ungsugga. Anslutningen uppgår för
närvarande till 677 besättningar med 2 322 modersuggor.

Härutöver har ett flertal slakteriorganisationer anordnat liknande hälsokontroll.
Den förut omnämnda verksamhet, som i sådant syfte bedrives av
Östergötlands andelsslakteriförening, omfattar större delen av Östergötlands
samt mindre delar av Jönköpings och Kalmar län. För de erforderliga undersökningarna
anlitas veterinär, som är anställd vid veterinäravdelningen vid
hushållningssällskapet i länet. Endast medlem i slakteriföreningen kan ansluta
sin besättning till kontrollen. Avgift utgår med 10 kronor per besättning
och 5 kronor för varje modersugga. 208 besättningar med tillhopa 790
modersuggor omfattas nu av kontrollen.

Skaraborgs läns slakteriförening bedriver sedan år 1946 smågriskontroll,
som står öppen för besättning, tillhörande föreningsmedlem. Föreningen avlönar
en veterinär, som emellertid formellt knutits till veterinärinrättningen
i Skara. Djurägarnas kostnader uppgå till 10 kronor i besättningsavgift och
10 kronor för varje avelssugga, dock att högsta avgiften för besättning med
endast en sugga är sammanlagt 15 kronor. Avgift utgår först sedan besättningen
friskförklarats av kontrollveterinären. För närvarande äro 1 130 besättningar
med 2 825 suggor anslutna till verksamheten.

Gemensamt med Stockholms läns och stads hushållningssällskap har vidare
Stockholm—Gävle slakteriförening anordnat kontroll, öppen för besättningar
huvudsakligen inom slakteriföreningens tillförselområde, nämligen
Stockholms och Uppsala län samt södra delen av Gävleborgs län. Kontrollen
omhänderhas av konsulenten i svinsjukdomar vid veterinärmedicinska anstalten
och är avgiftsfri. Anslutningen uppgår endast till 41 besättningar
med 215 modersuggor.

Från och med år 1949 har även Södermanlands läns hushållningssällskap
inrättat hälsokontroll. Djurägarnas avgift härför uppgår till 10 kronor för

Kungi. Maj:ts proposition nr 82.

7

varje besättning och 15 kronor för varje modersugga, dock att 5 kronor av
sistnämnda kostnad skall erläggas av slakteriförening, därest djurägaren är
ansluten till sådan. 117 besättningar med 369 suggor äro anslutna till verksamheten.

Inom Gotlands län bedrives en modifierad kontroll i slakteriföreningens
regi. Då vid slakt iakttagas förändringar, som tyda på svininfluensa, underrättas
djurägaren därom och uppmanas att vända sig till vederbörande praktiserande
veterinär för att få råd. Beträffande Gotland är att märka, att jämlikt
en av länsstyrelsen den 10 juli 1944 utfärdad resolution må till länet införas
endast sådana svin, som komma från besättningar, vilka enligt veterinärintyg
äro fria från svinpest, svininfluensa och nyssjuka.

Slutligen ha inom Värmlands län undersökts möjligheterna att även där
anordna ett bekämpande av svinsjukdomar. Ett stort antal djurägare lär ha
förklarat sig intresserade därför.

Syftet med den nu förekommande hälsokontrollen angives i skrivelsen
vara att förebygga och bekämpa både smittsamma och icke smittsamma
sjukdomar, som ha ekonomisk betydelse för svinskötseln. Beträffande formen
för kontrollen anföra ämbetsverken följande.

Ansluten djurägare meddelar efter det grisar fötts i hans besättning snarast
detta, varefter, om så befinnes påkallat, besättningen besökes av vederbörande
veterinär, sedan grisarna uppnått en ålder av 4—8 veckor.

Vid första besöket inhämtas noggranna uppgifter rörande besättningen,
bland annat om hur avelsarbetet bedrives, utfodringen samt tidigare hälsotillstånd.
Därefter besiktigas de hygieniska förhållandena i svinstallet. I samband
därmed tages en allmän överblick över djurens kondition och utveckling.
Slutligen göres en mera individuell undersökning av djuren rörande
förekomst av hosta eller nysningar, deformering av trynena, tecken på bristsjukdom
samt symtom på hud- eller inälvsparasiter. Smågrisarna undersökas
särskilt noga beträffande förekomst av hosta eller andra tecken till sjukliga
förändringar i andningsorganen (svininfluensasymtom). Djupandning
framkallas på lämpligt sätt, varefter andningstyp och andningsfrekvens studeras
och observation göres, om någon av grisarna hostar. I tvivelaktiga fall
kan någon gris behöva avlivas för obduktion. Självdöda grisar böra regelbundet
insändas till laboratorium för sådant ändamål. Behandlingen inriktar
sig huvudsakligen på förebyggande åtgärder såsom isolering eller slakt
av sjuka djur samt förbättring av hygien och utfodring.

Veterinärbesökens antal per år beror på besättningens storlek och sjukdomsfrekvensen
bland svinen. Under alla förhållanden besökes varje ansluten
gård minst en gång årligen. Ägare till svinbesättning, i vilken vid minst
två på varandra följande kontrollbesök intet sjukdomstecken konstaterats,
erhåller av veterinären anteckning å registerkortet (»hälsokortet»), att besättningen
godkännes för leverans av premiegrisar. Djurägaren erhåller
emellertid icke det merpris, som utbetalas för dylika grisar, med mindre
griskullen vid klassificering, verkställd i samband med leveransen av grisarna,
till minst 80 procent är att hänföra till klass I enligt gängse bestämmelser.

Grisar, som säljas till slakteriförening, klassificeras och märkas vanligen
av någon föreningens tjänsteman. Kristianstads läns hushållningssällskap
har anställt en för ändamålet utbildad kontrollassistent för klassificering
och märkning av grisar, som säljas till privata uppköpare. Dylik klassificering
och märkning är emellertid ännu ej konsekvent genomförd; ej heller
förekommer märkning i samtliga de områden, där man anordnat hälsokontroll
av svinbesättningar.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Förslaget.

Ämbetsverken framhålla, att svinskötseln är av utomordentligt stor betydelse
för vårt land. Antalet slaktade svin uppgick sålunda år 1947 till över
1 miljon, motsvarande en fläskproduktion av omkring 100 000 ton med ett
värde av i runt tal 250 miljoner kronor. Vidtagna utredningar giva vid handen,
att ett förbättrat hälsotillstånd inom de smågrisproducerande besättningarna
skulle tillföra landet en vinst av åtminstone 15 miljoner kronor
årligen.

De goda resultat i fråga om förbättrat hälsotillstånd inom både avelsbesättningar
och smågrisproducerande besättningar, som lokalt vunnits genom
den nuvarande, mestadels på enskilt initiativ tillkomna verksamheten, äro
enligt ämbetsverkens mening av sådan vikt, att de böra komma största möjliga
antal djurägare till godo på möjligast likvärdiga villkor. Ämbetsverken
finna därför tiden nu vara mogen att giva bekämpandet av svinsjukdomarna
en fastare organisation. I sådant syfte föreslå de, att hela riket omfattande
bestämmelser i ämnet skola utfärdas.

Ämbetsverkens förslag innebär i huvudsak, att hushållningssällskapen
och, i andra hand, veterinärstyrelsen skola omhänderhava bekämpandet av
vissa sjukdomar, som ha ekonomisk betydelse för svinskötseln. Bekämpandet
avses skola i huvudsak bygga på den nuvarande hälsokontrollen. Endast
frivillig anslutning bör alltså komma i fråga. Djur ägare, vilkens besättning
är ansluten till hälsokontrollen, skall under vissa förutsättningar kunna
få bevis om att besättningen vid undersökning visat sig sakna symtom på
de med kontrollen avsedda sjukdomarna. Sådant bevis skall avse viss tid
och, då skäl därtill finnes, kunna återkallas före giltighetstidens utgång.
Beteckningen premiegräs eller annan beteckning, som giver sken av att svin
härrör från frisk besättning, skall endast få åsättas svin från besättning,
för vilken dylik friskförklaring gäller. Om så skulle visa sig lämpligt, skall
förordnande kunna meddelas om att endast svin, som fylla fordringarna för
att erhålla beteckningen premiegris, få införas till sådant område, inom
vilket sjukdomarna icke förekomma eller ha endast ringa utbredning. Statsbidrag
föreslås skola utgå till kostnaderna för hälsokontrollen. För budgetåret
1950/51 beräknas medelsbehovet för ändamålet till 15 000 kronor.

Såsom en närmare redogörelse för ämbetsverkens förslag torde härefter
följande få nämnas.

Beträffande hälsokontrollens omfattning innebär förslaget, att kontrollen
skall avse icke blott de smittsamma svinsjukdomarna utan samtliga
sådana ekonomiskt betydelsefulla svinsjukdomar, å vilka epizootilagens bestämmelser
icke äga tillämpning. I första hand avses avelsbesättningar och
smågrisproducerande besättningar skola komma i fråga. Hinder bör dock
icke finnas för att även besättningar, där endast gödsvinsuppfödning förekommer,
skola kunna ansluta sig till kontrollverksamheten.

9

Kangl. Maj.ts proposition nr 82.

Endast frivillig anslutning bör ifrågakomma. Djurägare, som
vill deltaga i bekämpandet, bör avgiva förbindelse enligt ett av veterinärstyrelsen
fastställt formulär till den, som anordnar kontrollen. Förbindelsen
bör innefatta åtagande av djurägaren att under viss tid deltaga i verksamheten
till förebyggande och bekämpande av svinsjukdomar, att därvid vidtaga
de åtgärder i nämnda syfte, vilka skäligen böra ankomma på honom,
samt att erlägga viss avgift för kontrollen. Förbindelsen bör lämpligen avse
en tid av två år samt förlängas med ett år i sänder, därest uppsägning icke
sker senast sex månader före utgången av den avtalade tiden.

Om djurägare icke iakttager de föreskrifter, som meddelas för kontrollen,
skall hans besättning enligt förslaget kunna uteslutas av den, som anordnar
kontrollen, eller av veterinärstyrelsen. Har besättning uteslutits från
eller eljest lämnat kontrollen före avtalstidens utgång, skall djurägaren
likväl vara skyldig att erlägga avgift för den återstående avtalstiden, där
icke för särskilt fall den, som anordnar kontrollen, finner anledning medgiva
befrielse därifrån.

Vid övervägandet av verksamhetens organisation ha ämbetsverken
funnit, att hushållningssällskapen genom sina veterinäravdelningar äro
bäst skickade för ändamålet. Utom andra, ur veterinärmedicinsk synpunkt
mera påtagliga skäl talar enligt förslaget härför även den omständigheten,
att arbetskraft i viss utsträckning börjat frigöras vid dessa institutioner genom
nötkreaturstuberkulosens och kastsjukans tillbakaträngande. Såsom
värdefullt framhålles även, att genom den föreslagna organisationen en
närmare kontakt skulle åstadkommas mellan veterinärerna och hushållningssällskapens
husdjurskonsulenter, vilka bland annat omhänderha avelsarbetet
inom svinbesättningarna.

Emellertid äro veterinäravdelningar inrättade endast vid halva antalet
hushållningssällskap och blott 11 av dem ha utrustats med egna laboratorier.
I förslaget framhålles dock, att avdelningarna äro belägna inom
de delar av landet, där den största smågrisproduktionen förekommer. Vidare
torde i vissa fall överenskommelse om kontrollens bedrivande kunna
träffas mellan hushållningssällskap med närbelägna verksamhetsområden.

önskar hushållningssällskap icke anordna hälsokontroll, bör denna enligt
förslaget i stället omhändertagas av veterinärstyrelsen. Därvid bör veterinärstyrelsen
äga pröva, huruvida förutsättning föreligger för att anordna
sådan kontroll. För enstaka besättning inom ett län bör kontroll icke anordnas,
med mindre besättningens hälsotillstånd kan anses ha betydelse för
länet i övrigt. För undersökningarna bör få anlitas någon inom det ifrågavarande
området bosatt veterinär, vilken är lämplig för ändamålet. I den mån
så befinnes erforderligt bör medverkan även kunna påräknas av konsulent
vid veterinärmedicinska anstalten. Därjämte bör skyldighet åläggas veterinär,
som verkställer köttbesiktning av svin, att på det sätt och i den omfattning,
somi veterinärstyrelsen föreskriver, anmäla vid besiktning påträffade
sjukliga förändringar.

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 82.

Under en övergångstid föreslås vidare den av slakteriföreningarna bedrivna
hälsokontrollen skola godkännas såsom likvärdig med den kontroll,
som anordnas av hushållningssällskapen eller veterinärstyrelsen. En förutsättning
därför bör dock vara, att den veterinär, som anlitas för undersökningarna,
blivit godkänd av veterinärstyrelsen.

Överinseendet över hälsokontrollen skall enligt förslaget tillkomma veterinärstyrelsen.
Hushållningssällskapens hithörande verksamhet föreslås skola
ställas under fortlöpande inspektion av konsulenten i svinsjukdomar, vilken
dock fortfarande skall vara knuten till veterinärmedicinska anstalten. Konsulenten
bör därvid ägna särskild uppmärksamhet åt tillståndet i avelsbesättningarna.
Vidare skall det åligga hushållningssällskap, som anordnar
dylik kontroll, att avgiva rapport över verksamheten till veterinärstyrelsen.
Rapporten bör i huvudsak innehålla en redogörelse för anslutningen till
kontrollen och bekämpandets fortskridande. Därjämte bör uppgift insändas
rörande besättningar, inom vilka smittsam svinsjukdom förekommer.

Diagnosticerandet av svinsjukdomarna grundar sig huvudsakligen på kliniska
iakttagelser. Stora krav ställas därför på erfarenheten och skickligheten
hos de veterinärer, som skola utföra undersökningarna. Som en oeftergivlig
fordran bör fördenskull enligt förslaget uppställas, att veterinärerna
skaffa sig specialutbildning hos ovannämnde konsulent eller vid hushållningssällskaps
veterinäravdelning, där i verksamheten väl förfaren veterinär
finnes. Att uppställa bestämda regler för utbildningens omfattning
och varaktighet anses icke låta sig göra, eftersom vederbörandes tidigare
verksamhet härvid spelar stor roll. I stället föreslås, att veterinär, som anlitas
för hälsokontroll av svinbesättningar, skall vara godkänd för ändamålet
av veterinärstyrelsen efter prövning i varje särskilt fall. Instruktion för
sådan veterinär bör utfärdas av veterinärstyrelsen eller underställas styrelsen
för godkännande.

Vad den närmare utformningen av hälsokontrollen angår
föreslås, att besättning, som är ansluten till sådan kontroll, skall besökas
av veterinär minst en gång om året. Att därutöver utfärda bestämda föreskrifter
rörande besöken anse ämbetsverken med hänsyn till besättningarnas
varierande storlek och hälsotillstånd icke vara lämpligt. Det bör i stället
ankomma på den veterinär, som leder kontrollen inom området, att avgöra
i vilken utsträckning undersökning av de skilda besättningarna kan anses
erforderlig. Skulle särskilda föreskrifter befinnas påkallade, bör dock veterinärstyrelsen
äga utfärda sådana. Likaså bör veterinärstyrelsen kunna
föreskriva sättet för undersökningarnas utförande. Därigenom kunna de
senaste rönen inom sjukdomsdiagnostiken snabbt bliva allmänt tillämpade.

Ägare av svinbesättning, som är ansluten till hälsokontrollen, bör vara
berättigad att vid undersökningstillfällena eller eljest få råd och upplysningar
till förebyggande eller bekämpande av svinsjukdom. Vid akuta sjukdomsfall
eller då behandling, t. ex. med serum och vaccin eller liknande,
behövs, bör emellertid vederbörande distriktsveterinär eller annan å orten

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

praktiserande veterinär i regel anlitas. Därvid har djurägaren att betala
kostnaden för besöket. Har vid sådant besök smittsam sjukdom konstaterats,
skall veterinären därom underrätta den, som anordnar kontrollen.

Ägare till en besättning, som vid undersökning befunnits sakna tecken
till sjukdom, skall enligt förslaget vara berättigad att få bevis därom av den
veterinär, som utövar kontrollen över besättningen. För besättning, inom
vilken sjukdom av smittsam natur tidigare konstaterats, bör sådant bevis
i allmänhet ej utfärdas, förrän besättningen visat sig fri från sjukdom vid
minst två kontrollbesök, företagna med minst ett halvt års mellanrum. Det
bör emellertid ankomma på veterinärstyrelsen att utfärda närmare föreskrifter
om de fordringar, som böra uppställas för utfärdande av friskbevis.

För att missbruk av bevis om friskförklaring skall undvikas föreslås att
sådant bevis i allmänhet skall gälla högst ett år. Därefter skall nytt bevis
kunna utfärdas, om besättningen fortfarande fyller kraven därför. Upptäckes
sjukdom mellan kontrollbesöken — t. ex. vid slakt eller vid undersökning
av djur, som sålts från besättningen — skall beviset omedelbart
återkallas av den, som anordnar kontrollen. Rätt till återkallelse bör även
tillkomma veterinärstyrelsen i de fall, då konsulenten i svinsjukdomar vid
inspektion finner tecken till sjukdom.

Skulle hälsotillståndet i en besättning behöva närmare utredas, skall veterinärstyrelsen
på ansökan kunna förordna om biträde av konsulent vid
den erforderliga undersökningen.

Som tidigare anförts säljas numera smågrisar från besättning, som fått
bevis om friskförklaring, under beteckningen premiegrisar. Då denna beteckning
blivit allmänt vedertagen, föreslås att den även framdeles skall användas
för grisar, som härröra från friskförklarad besättning. Begränsningen
till smågrisar anses dock böra bortfalla. Beteckningen bör enligt förslaget
skyddas i författningsväg. De av Sveriges slakteriförbund uppställda fordringarna
för beteckningens användande böra i stort sett gälla även i fortsättningen.
Sålunda bör krävas, att grisen skall vara i god kondition och
väl utvecklad för sin ålder. Dessutom bör den vara försedd med märke,
angivande ursprungsbesättningen. Med hänsyn till att sådan märkning för
närvarande icke äger rum i vissa områden anses dock en övergångstid erforderlig
härvidlag. Veterinärstyrelsen bör erhålla uppdrag att efter samråd
med lantbruksstyrelsen fastställa närmare regler för märkningen. Preiniegris
skall vid transport eller eljest icke få sammanföras med gris, som
icke uppfyller nyssnämnda fordringar.

Såsom förut nämnts bar Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
gjort framställning om åtgärder till förebyggande av att smittsamma
svinsjukdomar intränga och vinna spridning i sådana områden, som
äro fria från dessa sjukdomar. Under hänvisning till denna framställning
erinra ämbetsverken om att gällande bestämmelser rörande bekämpandet
av tuberkulos och kastsjuka bland annat stadga, att nötkreatur icke får

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

införas i vissa områden utan veterinärstyrelsens tillstånd. En liknande bestämmelse
anses visserligen i och för sig önskvärd även i fråga om de smittsamma
svinsjukdomarna. I förslaget framhålles emellertid, att den detaljerade
rapportgivning till veterinärstyrelsen, som skulle utgöra förutsättningen
för ett system med införseltillstånd, icke blir av samma värde vid svinsjukdomarna
som vid tuberkulosen och kastsjukan på grund av sjukdomarnas
olika karaktär och vitt skilda diagnostik. I fråga'' om tuberkulos och kastsjuka
erhållas sålunda objektiva resultat, vilka emellertid kunna giva anledning
till olika tolkningar och därför böra bedömas centralt. Svinhälsokontrollen
däremot bygger på kliniska iakttagelser och avgörandet, huruvida
en besättning är sjuk, måste därför läggas i den undersökande veterinärens
hand. Att de tidigare omförmälda införselbestämmelserna för Gotlands
län visat sig medföra goda resultat beror enligt förslaget dels på att
deras efterlevnad av naturliga skäl varit lätt att kontrollera, dels på att en
kartläggning av särskilt svininfluensans utbredning på Gotland under en
följd av år verkställts i samband med köttbesiktningen vid kontrollslakteriet
i Visby, där huvuddelen av öns svinslakt äger rum. Motsvarande undersökning
föreligger endast i begränsad omfattning beträffande riket i övrigt.
Man saknar därför säkra utgångspunkter för att bedöma huru spärr- eller
skyddsområdena lämpligen böra avgränsas.

På grund av vad sålunda anförts ha ämbetsverken förklarat sig icke beredda
att nu föreslå inrättandet av spärr- eller skyddsområden på fastlandet.
De ha dock härvid gjort den reservationen att det bör övervägas, om icke
beslut om inrättande av sadana områden må kunna anförtros Kungl. Maj :t
underställd myndighet, för den händelse en sådan anordning visar sig vara
den bästa vägen att motarbeta svinsjukdomarnas spridning. I stället framhålla
de att, eftersom smittspridningen i stor utsträckning sker genom
avelsdjur, samma mål som man skulle vilja nå genom inrättande av skyddsområden,
i viss mån skulle kunna vinnas, om i område med galtbesiktningstvång
galt ej godkännes, med mindre den härrör från frisk besättning. Självfallet
bör dock en dylik åtgärd vidtagas först efter en viss övergångstid,
vilken bör utnyttjas till att genom propaganda och rådgivning motverka
uppfödning av galtar i besättningar, som icke blivit friskförklarade. Den
föreslagna bestämmelsen bör gälla såväl områden med allmänt galtbesiktningstvång
som områden med begränsat sådant tvång.

Eftersom hälsokontrollen av svinbesättningar bedrivits vid hushållningssällskapen
blott under en kort tid samt förhållandena äro vitt skilda i olika
delar av landet, ha kostnaderna för kontrollen kunnat beräknas
endast ungefärligt.

Förslaget utgår från att en veterinär hinner besöka fem å sex besättningar
varje resdag. Eftersom antalet resdagar med hänsyn till helg- och semesterdagar
årligen torde uppgå till högst 275, beräknas det maximala antalet kontrollbesök
för år och veterinär uppgå till 1 650. I områden, där de smittsam -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

ma svinsjukdomarna ha större utbredning, torde besättningarna i medeltal
behöva undersökas tre gånger årligen, medan två besök om året anses vara
tillfyllest i sådana delar av landet, där sjukdomsfrekvensen är lägre. Varje
veterinär torde sålunda kunna ha hand om 550 å 825 besättningar eller i genomsnitt
cirka 700 besättningar. Den sammanlagda årliga undersökningskostnaden
för sistnämnda antal besättningar uppskattas till i runt tal 32 000
kronor. 1 detta sammanhang erinras i förslaget bland annat om att det angivna
antalet undersökningar får anses utgöra en maximal prestation med en
arbetstid av omkring tio timmar om dagen.

Eftersom besättningarna i medeltal innehålla tre modersuggor, kan antalet
modersuggor i 700 besättningar beräknas uppgå till 2 100. Med en avgift av
10 kronor för varje besättning, d. v. s. för 700 besättningar sammanlagt 7 000
kronor, skulle till täckande av veterinärkostnaderna för de 2 100 modersuggorna
behöva debiteras något över 12 kronor per djur. Tages dessutom hänsyn
till administrationskostnaderna samt till att antalet förrättningar per
är i medeltal knappast torde uppgå till så stort antal som nyss angivits, beräknas
avgiften behöva sättas till 15 kronor för varje modersugga. Då antalet
veterinärbesök icke behöver stå i direkt proportion till besättningens
storlek, bör emellertid den, som anordnar kontrollen, ha viss frihet att nedsätta
avgiften, då skäl därtill föreligger. Nedsättningen föreslås skola få belöpa
sig till högst hälften av avgiften samt avse varje modersugga utöver
tio i besättningen.

Avgiften för besättning, inom vilken endast uppfödning av gödsvin förekommer,
bör enligt förslaget beräknas efter det totala antalet djur i besättningen
och bestämmas i varje särskilt fall av den, som anordnar kontrollen.

Enligt de nu angivna kalkylerna skulle den årliga kostnaden för anslutning
till hälsokontroll för ägare av en besättning med tre modersuggor uppgå
till (10 + 3 X 15 =) 55 kronor. I förslaget framhålles, att det icke är osannolikt
att många djurägare finna en dylik utgift för hög. Med hänsyn till
svinskötselns stora betydelse för vårt land och för att vinna en allmän anslutning
till verksamheten anses ett statsbidrag motiverat. Det anföres
också såsom angeläget, att djurägarnas kostnader, vilka äro olika i skilda
delar av landet, så vitt möjligt skola utjämnas.

I annat sammanhang har Kristianstads läns hushållningssällskap föreslagit,
att statsbidrag skulle utgå med hälften av djurägarnas avgift. Ämbetsverken
förklara sig visserligen icke ha något att erinra häremot i princip. Med
hänsyn till det statsfinansiella läget samt i betraktande av djurägarnas ekonomiska
vinst av hälsokontrollen i form av minskad dödlighet bland smågrisarna
samt snabbare tillväxt och minskad foderåtgång ha de emellertid
övervägt en annan och för staten mindre kostsam bidragsgrund. Eftersom
en djurägaravgift av 10 kronor per besättning och 10 kronor för varje modersugga,
som grisat under året, visat sig täcka kostnaden för kontrollen
inom Kristianstads och Hallands län, torde dessa avgifter med hänsyn järn -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

väl till kontrollens obestridliga fördelar för djurägarna få anses skäliga och
lämpligen utgöra normalavgifter. Skulle dessa icke räcka till kostnaderna,
bör enligt förslaget resterande belopp tillskjutas av statsverket. Statsverkets
bidrag bör emellertid maximeras till lämpligen 5 kronor för varje modersugga.
Då normalavgifterna även i fortsättningen väntas täcka kostnaderna
mom de områden, där den största svinuppfödningen finnes, beräknas statsverkets
kostnader i medeltal för hela landet komma att uppgå till högst en
krona för varje ansluten sugga.

Den föreslagna möjligheten till nedsättning av djurägaravgiften beträffande
besättningar med stort antal modersuggor väntas icke komma att
nämnvärt öka anspråken på statsbidrag, eftersom detta föreslås skola beräknas
på de sammanlagda kostnaderna för kontrollen inom ett visst område
och dessutom skola vara maximerat till visst belopp per modersugga.

Till slakteriföreningar, som anordna smågriskontroll, anses statsbidrag
icke behöva utgå. Ej heller bör enligt förslaget bidrag utgå till ägare av gödsvinsbesättning,
eftersom kontrollen av sådan besättning huvudsakligen har
till uppgift att förbättra det ekonomiska utbytet av gödningen.

I detta sammanhang åberopas i utredningen följande tablå, i vilken angives
dels antalet modersuggor i olika län vid svinräkningen i Svealand och
Götaland den 1 oktober 1948 samt i Norrland vid jordbruksräkningen år

Län

Antal

moder-

suggor

Därav
anslutna
V* 1949

Beräknad Beräknat
anslutning statsbidrag
år 1950 kronor

Stockholm ...........

955

215

300

1500

Uppsala................

2 668

Södermanland..........

2193

369

500

2 500

Östergötland...............

4120

790

1000

5000

Jönköping.............

3571

300

1500

Kronoberg............

4 216

Kalmar...............

3 754

300

1500

Gotland.............

2128

Blekinge............

1746

Kristianstad.......

23 455

4759

5000

Malmöhus .........

25 045

Halland ............

16349

2 322

3 000

Göteborg och Bohus........

2 276

Älvsborg............

7 520

Skaraborg...........

14 310

2 825

3 500

Värmland.................

1472

Örebro................

1293

200

1000

Västmanland................

2136

200

1000

Kopparberg.................

639

Gävleborg.............

383

Västernorrland..............

453

Jämtland...................

199

Västerbotten................

1658

Norrbotten.............

397

Summa

122 936

11280

14 300

14 000

15

Kungl. Mcij:ts proposition nr 82.

1944, dels den nuvarande anslutningen till kontrollen, dels ock det statsbidrag,
som enligt nyss angivna beräkningsgrund kan anses erforderligt.
Såsom framgår av tabellen beräknas statsbidrag för år 1950 skola utgå för
2 800 modersuggor med sammanlagt 14 000 kronor.

En ökning av anslutningen till kontrollverksamheten torde enligt ämbetsverken
påverka statsbidraget endast i mindre grad. Den största nyanslutningen
motses nämligen inom områden, där statsbidrag icke behöver utgå.
Vidare beräknas antalet årliga undersökningar skola minskas i den mån besättningarna
saneras, varigenom omkostnaderna per djur komma att nedgå.

Verksamheten beräknas åtminstone till en början icke behöva medföra
någon ökning av veterinärstyrelsens personal.

Konsulenten i svinsjukdomar anses som tidigare nämnts böra stå kvar på
veterinärmedicinska anstaltens stat. Jämväl kostnaden för de resor, som
han efter förordnande av veterinärstyrelsen kommer att företaga för undersökningar
eller för inspektion av hushållningssällskapens verksamhet på
området, avses skola belasta anstaltens anslag. Däremot böra medel beräknas
för ersättning till sådan praktiserande veterinär, som veterinärstyrelsen anlitar
för undersökningar. Sådan ersättning synes böra utgå enligt den i veterinärtaxan
den 8 december 1933 (nr 630) under avdelning B intagna tjänstetaxan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts uppskattas det sammanlagda medelsbehovet
för hälsokontrollen under år 1950 till 15 000 kronor. Beloppet föreslås
skola anvisas under ett särskilt anslag, som bör få förslagsanslags karaktär.

Djurägaravgifter vid sådan kontroll, som anordnas av veterinärstyrelsen,
böra tillföras anslaget såsom särskilda uppbördsmedel.

Yttrandena.

Med undantag för bestämmelserna om statsbidrag till verksamheten tillstyrkes
förslaget i stort sett av samtliga remissinstanser utom Malmöhus
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och, såvitt angår vissa delar
av förslaget, Svenska svinavelsföreningen.

Sveriges slakteriförbund anför i sitt tillstyrkande yttrande bland annat
följande.

Förbundet självt och en del av dess medlemmar (slakteriföreningarna)
ha i många år genom anslag försökt stödja det veterinärvetenskapliga
forskningsarbetet för att få fram bästa möjliga bekämpningsåtgärder mot
de ur ekonomisk synpunkt så betydelsefulla svinsjukdomarna. I april månad
1946 lyckades förbundet, efter långvariga förhandlingar med myndigheterna,
få en tjänsteårsberättigad veterinärtjänst knuten till förbundets smågrisavdelning
i Sösdala. På förbundets bekostnad påbörjades sålunda bekämpningsåtgärder
mot svinsjukdomar hos de lantbrukare, som frivilligt
anlitade förbundets smågrisavdelning vid försäljning av sina grisar. Avtal
träffades emellan förbundet och de besättningsägare, som voro intresserade.
Mot en årlig avgift förband sig förbundet dels att bekosta alla med hälsokontrollen
förenade kostnader, dels att betala minst 10 öre per kilogram

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

mera för grisar från hälsokontrollerade, av veterinären friskförklarade besättningar.
Det enda band, som ålades besättningsägarna, var att de voro
skyldiga att i första hand erbjuda förbundet de hälsokontrollerade grisar
s. k. premiegrisar), som de tänkte avyttra. Kunde förbundet ej placera
dessa, stöd det ägaren fritt att sälja dem genom annan mellanhand.

Orsaken till att organisationen gått in för förenämnda åtgärder, som givetvis
kostat en hel del pengar, då avgiften från besättningsägarna icke
räckte till, var att man ville hjälpa till att få i gång samt framför allt väcka
intresse för sjukdomsbekämpande även på svinskötselns område. Vid handeln
med grisar erfor förbundet mycket snart, att svinsjukdomar funnos
i mer eller mindre stor utsträckning och hotade att spridas alltmera genom
handeln, om icke åtgärder vidtogos i förebyggande syfte.

Smågrisar produceras i överskott inom vissa områden, medan andra ha
underskott. De största och ständiga överskottsområdena utgöras av Skåne,
Halland och Västergötland. Från dessa områden säljas varje vecka tusentals
grisar ut över hela landet. Då förbundet vid sin handel erfor, att frekvensen
av svinsjukdomar var mycket stor i dessa områden, i första hand i

_ j11.®’ därnäst i Halland och Västergötland, ansåg förbundet att det var
nödvändigt att organisera en hälsokontroll i smågrisproducerande besättningar
i de överskottsområden, från vilka smittade djur i samband med
handeln spredos ut över hela det övriga landet. Av denna anledning torde
det aven i fortsättningen vara mest nödvändigt, att sjukdomsbekämpandet
koncentreras till och blir så allmänt som möjligt i dessa områden samt i de
besättningar i hela landet, varifrån avelsgaltar säljas. Skall man ernå detta,
fordras därför att det stöd, som föreslås utgå från det allmänna, kan insattas
lika väl i dessa områden som i övriga.

Även Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vilket såsom
nyss nämnts avstyrkt förslaget, vitsordar, -att det är ett allmänt intresse,
att ifrågavarande sjukdomar bekämpas. Emellertid synes det utskottet som
om sjukdomarnas natur och smittvägar ännu äro så oklara, att tiden icke
är mogen för en statlig reglering av bekämpandet. I stället bör staten uppmuntra
och effektivt stödja den vetenskapliga forskningen på området. På
så sätt kunna säkrare diagnosticeringsmetoder väntas framkomma, varigenom
hälsokontrollens tillförlitlighet ökas.

Liknande synpunkter framföras av Svenska svinavelsföreningen. Denna
framhåller, att bekämpandet av svinsjukdomarna bör gå efter två linjer. I
första hand bör utforskningen av sjukdomarnas natur intensifieras i syfte
att giva säkrare hållpunkter för bekämpandet. I andra hand böra, i den
män de grundläggande undersökningarna giva stöd därför, reglerande och
kontrollerande åtgärder vidtagas. Föreningen anser, att förslaget ensidigt
tager hänsyn till åtgärder av det senare slaget, och föreslår därför en översyn
och utvidgning av veterinärmedicinska anstaltens resurser i fråga om
svinsjukdomarna, särskilt med tanke pa framställningen och användningen
av vaccin.

Även Hushållningssällskapens förbund understryker önskvärdheten av att
forskningsverksamheten på hithörande område intensifieras.

Vad angår omfattningen av hälsokontrollen anser Svenska svinavelsf
öreningen det vara olämpligt, att avelsbesättningarna anslutas till kon -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

trollen på sätt förslaget angiver. Avelsbesättningarna äro för närvarande i
flertalet fall underkastade direkt kontroll av konsulenten i svinsjukdomar
vid veterinärmedicinska anstalten. Föreningen håller före, att sistnämnda
kontroll är av så stor betydelse, att konsulentens arbete icke bör splittras
utan fortfarande — såsom från början avsågs —- omfatta endast kontroll av
avelsbesättningarna samt utforskande av svinsjukdomarna. Vidare skulle
förslaget, att endast galt från kontrollerad och friskförklarad besättning
skall godkännas vid galtbesiktning, göra frivilligheten i fråga om anslutningen
till hälsokontrollen helt illusorisk för avelsbesättningarna. En sådan
bestämmelse kräver dessutom en synnerligen god kännedom om sjukdomarnas
art och diagnosticering samt metoderna för deras bekämpande. I själva
verket är kunskapen i dessa delar knappast tillräcklig. Från praktiken finnas
otaliga exempel på förflyttning av djur från icke friskförklarade besättningar
utan menliga följder liksom även på sjukdomsåterfall i besättningar, som
varit föremål för omfattande och kostsamma saneringsåtgärder. Med hänsyn
till vad sålunda anförts föreslår föreningen, att ifrågavarande delar av
förslaget skola upptagas till förnyad prövning, därvid representanter för den
praktiska aveln böra erhålla tillfälle att deltaga.

Å andra sidan föreslår Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
att hälsokontrollen skall göras obligatorisk i fråga om avelsbesättningar,
eftersom hälsotillståndet i dessa icke är det bästa och sjukdomarna
i stor utsträckning spridas därifrån. Enahanda förslag framlägges av
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Det föreslagna villkoret för godkännande av galt tillstyrkes av Hushållningssällskapens
förbund, som framhåller, att de besättningar, som producera
och sälja avelssvin, i första hand böra deltaga i hälsokontrollen.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anmärker, att enligt
förslaget i län, inom vilket hälsokontrollen anordnas av veterinärstyrelsen,
enstaka svinbesättningar icke skola kunna anslutas, där ej besättningens
hälsotillstånd anses ha betydelse för länet i övrigt. Besättningar,
som endast avse att producera premiegrisar för gödningsändamål, skulle
alltså i dylika län vara uteslutna. Denna inskränkning bör enligt hushållningssällskapets
mening om möjligt tagas bort.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det kunna
ifrågasättas, huruvida icke införselkontroll är nödvändig samtidigt med att
bekämpningen försiggår inom besättningarna. Norrlandsläncn föreslås skola
redan från verksamhetens början bliva förklarade vara skyddsområden.
Liknande synpunkter anföras av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Svenska veterinärläkareföreningen erinrar, att i förslaget svininfluensan
särskilt nämnes bland de sjukdomar, som skola bekämpas. Även andra
smittsamma lungsjukdomar förekomma emellertid hos svin och en differentialdiagnos
kan mången gång icke ställas kliniskt med nuvarande hjälpmedel.
Jämväl sistnämnda sjukdomar böra bekämpas. Med bänsyn bärtill anser
föreningen det lämpligast, att i de anvisningar som skolo utarbetas rö 2

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 82.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

rande bekämpandet, införes samlingsbegreppet smittsamma lungsjukdomar
hos svin.

I fråga om kontrollens organisation anför Hushållningssällskapens
förbund att verksamheten, om den anförtros åt hushållningssällskapen, kan
samordnas med sällskapens övriga åtgärder för svinskötselns främjande,
t. ex. rådgivningen i utfodringsfrågor. Förbundet har emellertid intet att erinra
mot att kontrollen, om så befinnes lämpligt och överenskommelse därom
träffas med vederbörande hushållningssällskap, må utövas genom slakteriförening.
En förutsättning för en sådan anordning bör dock vara, att
anslutning till kontrollen står öppen för samtliga svinbesättningar inom föreningens
område och ej endast för besättningar, tillhörande föreningens
medlemmar.

Även Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förordar,
att slakteriförening skall få anordna hälsokontroll.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det vara
lämpligast, att hälsokontrollen — om en sådan anses böra inrättas — helt
omhänderhaves av slakteriorganisationerna. Därigenom säkras, att anslutningen
blir helt frivillig, och statsbidrag behöver icke utgå, eftersom kostnaderna
mycket väl kunna bestridas av uppfödarna och organisationerna
gemensamt.

Svenska länsveterinårföreningen ställer sig däremot tveksam till möjligheten
för slakteriföreningarna att i varje fall, där hälsokontroll nu utövas,
ha tillgång till veterinär, vilken har tillräcklig utbildning och även disponerar
sin tid så, att kontrollen blir tillförlitlig. Föreningen understryker vidare
svårigheterna för de veterinärer, som förordnas att företaga kontrollundersökningarna,
att vid enstaka och tämligen sällsynta besök kunna på
rent klinisk väg avgöra djurens hälsotillstånd. Stora fordringar måste ställas
på veterinärernas kliniska skicklighet och erfarenhet, om resultatet skali
bliva fullgott. Det kan dock förväntas, att forskningen angående svinsjukdomarna
skall fördjupas. För att tillräckligt många veterinärer skola få erforderlig
utbildning för den planerade hälsokontrollen, torde det bliva nödvändigt
att anordna särskilda kurser i svinsjukdomarnas diagnostik.

Enligt Svenska veterinärläkareföreningen är det angeläget, att bekämpandet
av svinsjukdomarna i den utsträckning så är möjligt omhändertages
av de ordinarie tjänsteveterinärer, som äro lämpade därför, medan
hushållningssällskapens veterinäravdelningar endast böra leda arbetet. Om
veterinäravdelningarna skola sköta huvuddelen av fältarbetet genom sina
veterinärer, torde nämligen enligt föreningens mening verksamheten bliva
betydligt kostsammare samt gå förlustig den intima kontakt med och kunskap
om besättningarna, som den inom orten verksamme veterinären äger.
Föreningen upplyser i detta sammanhang, att inom veterinärkåren diskuterats
huruvida icke veterinäravdelningarna i stället för att endast arbeta
inom vissa specialområden borde omorganiseras till allsidiga veterinärlaboratorier
till tjänst för boskapsskötseln inom ett eller flera län. Kåren har
emellertid ännu icke tagit slutlig ställning till frågan. Även Stockholms

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det vara rationellt,
åtminstone i vissa fall, att använda ortsveterinärerna för undersökningarna.

Vissa erinringar ha gjorts beträffande den föreslagna närmare utformningen
av hälsokontrollen.

Svenska distriktsveterinärföreningen anför salunda, att det bevis om att
de ifrågavarande sjukdomarna icke konstaterats i viss besättning, som enligt
förslaget skall kunna utfärdas av vederbörande veterinär, med all sannolikhet
kommer att uppfattas som en frisk- eller friförklaring av besättningen
jämförlig med friförklaring i fråga om tuberkulos eller smittsam
kastning. Medan undersökningsmetoderna vid tuberkulos och kastning äro
laboratoriemässigt exakta och möjliggjort preciserade fordringar för friförklaring,
måste däremot diagnostiken av svinsjukdomarna till huvudsaklig
del grundas på kliniska iakttagelser. Bedömningen av besättningens hälsotillstånd
blir alltså i viss mån subjektiv. En viss försiktighet vid utfärdandet
av bevis om hälsotillståndet synes därför nödvändig. Styrelsen föreslår
i sådant syfte, att besättning, i vilken ifrågavarande sjukdomar icke
konstaterats, icke skall erhålla bevis om friskförklaring utan i stället benämnas
premiegrisbesättning. Liknande synpunkter anföras av Svenska vete
rinärläkaref öreningen.

I fråga om märkningen av premiegrisar framhåller Svenska länsveterinärföreningen,
att de personer, som skola ha hand om denna, måste vara fullt
tillförlitliga och ekonomiskt oberoende av besättningarnas innehavare. De
böra ej heller ha ekonomisk fördel av att många djur märkas.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser det önskvärt,
att märkning av premiegrisar kan genomföras, men framhåller, att med
hänsyn till de praktiska svårigheterna krav på märkning icke kan godtagas,
innan detalj förslag föreligger om hur märkningen skall genomföras i praktiken.

Skyldighet för djurägare att vid misstanke om fall av smittsam sjukdom
i besättningen anmäla förhållandet till den, som anordnar kontrollen, förordas
av Hushållningssällskapens förbund ävensom av Östergötlands låns
och Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Beträffande kostnadsberäkningarna ifrågasätter Svenska chefveterinärföreningen
huruvida det kan vara försvarligt att räkna med en
daglig arbetstid för de i verksamheten deltagande veterinärerna av 10 timmar
under 275 dagar om året. Föreningen framhåller vidare, att i vissa län
antalet av sådana svinupplödande besättningar, som kunna tänkas deltaga i
kontrollen, är relativt ringa, medan avstånden ofta äro stora. I flera av dessa
län finnes vidare endast en veterinär hos hushållningssällskapet. Denne hai
långt ifrån alltid möjlighet att ägna fulla dagsverken åt hälsokontrollen; ej
heller kan han alla dagar fylla ut detta arbete med annat fältarbete. För att
kompensera de minskade arvodena måste i dylika fall en högre fast ersättning
än efter lönegrad Ca 24 slås ut på dennes arbetsuppgifter, däiibland

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

aven på hälsokontrollen. Dessa faktorer, som skulle kunna förrycka kostnadsberäkningarna,
torde dock enligt föreningens mening icke vara aktuella
i de områden, där kontrollen får sin största betydelse. De av dem föranledda
svårigheterna torde vidare i viss utsträckning kunna övervinnas genom
lämpliga organisatoriska åtgärder, sedan större erfarenhet vunnits.

Hushållningssällskapens förbund anför, att det för hushållningssällskapen
utfärdade resereglementet även gäller för dessas veterinärpersonal. Resekostnaderna
för de veterinärer inom hushållningssällskapen, vilka skola
syssla med hälsokontrollen, böra därför beräknas enligt detta reglemente.

Riksräkenskapsverket erinrar om att vissa djurägare åtnjuta statsbidrag
enligt kungörelsen den 12 april 1946 (nr 164) angående statsbidrag till
lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. Enligt ämbetsverkets
mening bör övervägas, om icke samarbete bör komma till stånd med
de veterinärer, som anlitas för sådan sjukvård. Särskilt angeläget synes
vara, att samverkan äger rum i de fall, då veterinärstyrelsen skall omhänderhava
kontrollverksamheten. Härigenom kunna besparingar göras i fråga
om resekostnaderna.

Vad slutligen angår bestämmelserna om statsbidrag ha i åtskilliga
yttranden anmärkningar gjorts mot förslaget.

Statskontoret kan sålunda för sin del icke finna tillräckliga skäl föreligga
att förbinda verksamheten med statsbidrag till djurägarna. Som skäl för sin
avvisande ståndpunkt hänvisar ämbetsverket till de förhållandevis ringa
kostnader, som det här gäller, och till de ekonomiska fördelar, som djurägarna
kunna påräkna genom kontrollen.

Statens livsmedelskommission åter anser, att djurägarnas egna kostnader
böra om möjligt ytterligare begränsas och staten tillskjuta de belopp, som
däi igenom kunna bliva erforderliga. Som skäl härför anför kommissionen
följande.

Genomförandet av en mera utbredd hälsokontroll skulle otvivelaktigt öka
smågris- och fläskproduktionens lönsamhet och medföra en icke obetydlig
minskning av foderförbrukningen. Detta torde på längre sikt bidraga till att
de statliga åtgärderna för stödjande av fläskproduktionen och fläskpriserna
successivt skulle kunna minskas. Det synes därför kommissionen angeläget
att hälsokontrollen av svin snarast möjligt gives sådana former att man
snabbt når högsta möjliga effekt, vilket enligt kommissionens mening bland
annat förutsätter en nästan allmän anslutning till kontrollen. Erfarenheterna
från bekämpandet av tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur
visa också, att man för att nå syftet måste vara beredd att satsa relativt betydande
belopp. Kommissionen vill framhålla, att de i förslaget angivna
grunderna för avgifternas bestämmande för vissa områden skulle innebära,
att man måste höja de avgifter, som djurägarna nu erlägga. Man kan nämligen
icke räkna med att vissa enskilda företag och hushållningssällskapen
i fortsättningen äro beredda eller ha möjlighet att lämna bidrag. Fara föreligger
sålunda att, om förslagets grunder för avgiftsbestämmandet följas,
anslutningen till hälsokontrollen skulle stagnera eller rent av gå tillbaka.
Man måste under alla omständigheter räkna med att saneringsarbetet kommer
att gå relativt långsamt. På grund härav bör det statliga bidraget omedelbait
bestämmas till sådan storlek att en mera allmän anslutning till kon -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

trollen kan förväntas. Djurägaravgiften bör därför enligt kommissionens
mening förslagsvis sättas till 10 kronor per besättning och 5 kronor per modersugga.
Det för kontrollens effektiva bedrivande härutöver erforderliga beloppet
bör tillskjutas av statsverket.

Med den anslutning till hälsokontrollen, som utredningen beräknat, skulle
de av kommissionen föreslagna grunderna för statsbidrag öka statsverkets
kostnader med cirka 70 000 kronor. Vid de av kommissionen föreslagna avgifterna
torde man dock kunna förvänta en större anslutning än utredningen
räknat med och statsverkets kostnader skulle därigenom öka i motsvarande
grad. Hur stor denna ökning kan väntas bliva är svårt att beräkna. De ökade
kostnaderna torde dock, som kommissionen nyss framhållit, betala sig genom
en snabbare sanering av det svenska svinbeståndet.

Ledamoten av kommissionen, fru Olivia Nordgren har anmält avvikande
mening och anfört, att hon ansluter sig till kommissionens uttalande om
nyttan och önskvärdheten av den avsedda hälsokontrollen men anser att fördelarna
för djurägarna äro så påtagliga, att någon nedsättning av avgifterna
utöver den, som utredningen föreslagit, icke är påkallad.

En höjning av statsbidraget till hälften av djurägarens avgift, d. v. s. en
tillämpning av samma grund, som användes vid bekämpandet utav smittsam
kastning hos nötkreaturen, förordas av Hushållningssällskapens förbund,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och stad
ävensom i Östergötlands och Kristianstads län, Sveriges lantbruksförbund,
Sveriges slakteriförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska chefveterinärföreningen
och Svenska svinavelsföreningen. I vissa av dessa yttranden
föreslås tillika, att bidraget maximeras till 5 kronor per modersugga.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför härvid
iöljande.

Intet tvivel torde råda om att hälsokontrollen medför förbättrat hälsotillstånd
och undan för undan tillbakatränger de smittsamma svinsjukdomarna.
Det är emellertid förenat med rätt avsevärda kostnader för den djurägare,
som har smittad besättning, att helt slå ut denna och bygga upp en ny.
Det är därför förståeligt, att mången djurägare drar sig härför och icke går
in i kontrollen, om dessutom avgifterna skulle verka alltför avskräckande.
Utskottet kan därför icke frånträda sin uppfattning, att om ett bekämpande
skall komma till stånd på bred front och med utsikt att inom rimlig tid
nå avsevärda resultat, bör normalavgiften för djurägaren under de närmaste
aren icke sättas högre än vad som nu är fallet i Kristianstads län eller 10
kronor per besättning och 5 kronor för varje sugga, som grisat under året.
Bekämpandet torde vara av sådant allmänt intresse, att djurägarna böra erhålla
ekonomisk hjälp till detta sjukdomsbekämpande, såsom är fallet beträffande
utrotandet av smittsamma nötkreatur ssjukdomar.

Utskottet anser emellertid det vara principiellt oriktigt att med statsbidrag
ersätta hela kostnaden utöver It) kronor för varje sugga även med den
föreslagna begränsningen. Detta system manar nämligen ej till sparsamhet.
Skulle kostnaden närma sig 10 kronor, har man ej anledning att vara sparsam,
ty staten betalar enligt förslaget hela kostnaden utöver It) kronor.
Utskottet vill därför vidhålla uppfattningen, att statsbidrag bör utgå i proportion
till vad djurägaren erlägger, förslagsvis med hälften av dennes avgifter.
Beloppet bör emellertid maximeras, så alt verksamheten drives på
ett ekonomiskt rationellt sätt, dock utan att effektiviteten tillbakasältes. Vid

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

en bidragsgivning i analogi med vad gäller kastsjukebekämpandet kan anslutningen
till kontrollen förväntas öka för att så småningom omspänna
vissa i detta hänseende betydelsefulla enheter, t. ex. hela galtföreningar,
större smågrisuppfödande besättningar o. d. Härigenom kommer bekämpandet
att vinna i effektivitet i hög grad.

Hushållningssällskapens förbund anmärker, att efter de föreslagna grunderna
statsbidrag icke skulle utgå inom de områden, där produktionen och
försäljningen av smågrisar nu har den största omfattningen och det därför
är mest angeläget, att allmän anslutning till hälsokontrollen kommer att äga
rum. Det förordade bidragssystemet förefaller därjämte enligt förbundets
mening vara uppbyggt på sådant sätt, att det i vissa fall icke manar till sparsamhet
och ej heller främjar en ändamålsenlig organisation av verksamheten.
Förbundet anför vidare.

Enligt förbundets mening bör till hälsokontrollen utgående bidrag av allmänna
medel kunna erhållas inom samtliga områden, där av veterinärstyrelsen
godkänd kontroll anordnas. Liksom då det gäller bekämpandet av
tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur bör, såsom Kristianstads
läns hushållningssällskap redan tidigare föreslagit, statsbidraget till kontrollen
utgöra hälften av djurägarnas avgifter. Ämbetsverken ha anfört att
bland annat i betraktande av den ekonomiska vinst, som en sanering av
svinbesättningarna kan förväntas medföra, borde statsbidragsgrunderna för
hälsokontrollen göras mindre kostsamma för det allmänna. Förbundet kan
emellertid icke finna att ifrågavarande sjukdomsbekämpande i bidragshänseende
bör behandlas annorlunda än tuberkulos och smittsam kastning. Inom
de besättningar, vilkas anslutning till hälsokontrollen är mest angelägen
och önskvärd, torde anslutningen innebära dryga kostnader och det torde
draga avsevärd tid, innan ägaren kan påräkna någon ekonomisk vinst av
densamma. En förutsättning för att kontrollen genom allmän anslutning
skall leda till önskat resultat synes därför vara, att statsbidraget till densamma
beräknas efter för djurägarna förmånligare villkor än som föreslagits.

Även Svenska veterinärlukareföreningen framhåller, att det är av särskild
vikt, att de områden av landet, där uppfödning av smågrisar för avsalu bedrives,
i första hand inlemmas i hälsokontrollen. Det stora flertalet av dessa
besättningar ägas av mindre lantbrukare med i genomsnitt endast tre suggor
i varje besättning. Ur denna synpunkt ifrågasätter föreningen, om icke statsbidraget
till avgiften för modersuggorna i stället lämpligen bör utgå som ett
grundbidrag å besättningsavgiften, förslagsvis med 3 kronor. De ifrågavarande
uppfödningscentra befinna sig nämligen i sådana delar av landet, där
avgifterna för hälsokontrollen äro av den storleksordningen, att statsbidrag
eljest icke kommer att utgå.

Departementschefen,

Svinskötseln är en av jordbrukets viktigaste inkomstkällor. Värdet av
fläskproduktionen beräknas sålunda exempelvis för innevarande regleringsår
till ej mindre än omkring 400 miljoner kronor. Det är under sådana förhållanden
klart, att det är av stor betydelse att svinens sjukdomar skola be -

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 82.

23

kämpas så effektivt som möjligt. Om åtgärder mot vissa sjukdomar hos
svin, främst svinpe.st, äro även bestämmelser meddelade i epizootilagen. Det
finnes emellertid därutöver åtskilliga sjukdomar — till exempel svininfluensa,
nyssjuka och rödsjuka — vilka äro relativt vanliga inom svinbesättningarna
och årligen åsamka svinskötseln stora förluster. Såsom framhållits
i det nu föreliggande förslaget torde det stå utom tvivel att en minskning
av förekomsten av sistnämnda sjukdomar skulle avsevärt höja det ekonomiska
utbytet av svinskötseln. Ett bekämpande av bland annat dessa sjukdomar
har även på åtskilliga håll redan inletts genom den verksamhet, som
igångsatts särskilt med stöd av slakteriorganisationer och hushållningssällskap.
Anslutningen härtill är emellertid ännu förhållandevis ringa.

Det förslag, som ämbetsverken framlagt, innebär att det allmänna i fortsättningen
skall stöda ifrågavarande verksamhet. Detta stöd skall ges på
två olika vägar. Den ena av dessa är statsbidrag. Den andra är att genom
statliga åtgärder skapa fastare former för verksamheten och förebygga att
djur, som ej varit underkastat en betryggande hälsokontroll, utbjudes under
beteckning som angiver eller giver sken av att djuret är fritt från sådana
sjukdomar, som kontrollen avser, eller härrör från frisk besättning. Som
en åtgärd för att öka anslutningen till hälsokontrollen böra slutligen betraktas
de bestämmelser om galtbesiktningstvång, som förslaget innehåller.

Det har i vissa yttranden gjorts gällande, att ifrågavarande sjukdomars
natur och smittvägar ännu äro ofullständigt kända, och med anledning därav
ifrågasatts, huruvida tiden verkligen är mogen för ett statligt ingripande.
Med anledning härav vill jag framhålla, att det givetvis är önskvärt att full
klarhet skall vinnas i dessa frågor. Det torde även kunna förutsättas att det
forskningsarbete härom, som nu pågår, skall fortsättas. Oberoende av vad
som kan framkomma vid det fortsatta forskningsarbetet torde det dock
bland annat genom de goda resultat, som vunnits av den hittillsvarande bekämpningsverksamheten,
redan nu vara klart att sjukdomarnas spridning
står i direkt samband med de förhållanden inom avelsbesättningarna och de
smågrisproducerande besättningarna, som man avser att förbättra genom
den föreslagna hälsokontrollen.

Med hänsyn till vad nu anförts ansluter jag mig till den uppfattning, som
framförts i förslaget och även delats av det övervägande antalet remissinstanser,
nämligen att det allmänna i fortsättningen bör främja den hälsokontroll
över vissa svinbesättningar, som redan igångsatts på initiativ av
olika organisationer.

Vad angår de åtgärder, som böra vidtagas för detla ändamål, kan jag
dock —• särskilt i nuvarande ekonomiska läge — icke förorda att statsbidrag
skall utgå till verksamheten. Ett sådant bidrag är enligt min mening
ej heller erforderligt. Kontrollen bör nämligen medföra sådana fördelar
för ägarna av de deltagande besättningarna — i form av förbättrat
hälsotillstånd hos besättningarna och ökade möjligheter att utfå tillfredsställande
pris vid försäljning av djur från dessa —- att en tillräcklig anslutning
bör kunna ernäs efter hand även utan sådant bidrag. Ej heller

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

kan Jag i nuvarande läge förorda att veterinärstyrelsen skulle äga att själv
igångsätta dylik kontrollverksamhet.

Däremot finner jag det motiverat att det allmänna skall vidtaga sådana
åtgärder, som i övrigt kunna vara ägnade att främja anslutningen till kontrollen
och förebygga att de resultat, som kunna ha uppnåtts vid bekämpandet
av här avsedda sjukdomar, skola spolieras. Vad som härvid främst
synes böra Komma i fråga är att förebygga att djur, som ej varit underkastat
hälsokontroll, utbjudes under beteckning, som angiver eller giver
sken av att djuret är friskt eller härrör från frisk besättning. Uppställes
en dylik föreskrift och straffbelägges överträdelse av densamma bör detta
uppenbarligen vara ägnat att dels ge särskilt köparna av smågrisar större
möjligheter alt förskaffa sig friska djur, dels öka anslutningen till dylik
hälsokontroll. Jag kan alltså ansluta mig till ämbetsverkens förslag på
denna punkt. En föreskrift av detta innehåll torde bland annat medföra
att beteckningen premiegris endast får användas å svin från friskförklarad
besättning.

För att deltagande i hälsokontroll skall tillerkännas sådan betydelse som
nyss nämnts, måste det uppenbarligen krävas, att kontrollen är anordnad
på ett betryggande sätt. Bland annat med hänsyn härtill torde ur nu ifrågavarande
synpunkt i princip endast böra godtagas kontroll, som anordnats
av hushållningssällskap. Inom dessa torde nämligen främst vara att
finna den sakkunskap som, med hänsyn till att diagnosticerandet av ifrågavarande
sjukdomar till huvudsaklig del grundar sig på kliniska iakttagelser,
måste krävas av de veterinärer, vilka .skola utföra de nödvändiga undersökningarna.
Sällskap, som ej självt har veterinäravdelning, bör, därest
sådan avdelning finnes vid något angränsande sällskap, efter överenskommelse
med det sistnämnda kunna anordna hälsokontroll med anlitande av
dettas veterinäravdelning. Det bör även stå sällskap fritt alt, vare sig veterinäravdelning
finnes eller ej, anlita distriktsveterinär för hälsokontrollen, därest
denne har den speciella sakkunskap, som behövs för ändamålet. Under
en övergångstid bör därjämte av slakteriorganisation bedriven hälsokontroll
kunna godkännas såsom likvärdig med en av hushållningssällskap anordnad
kontroll.

Såsom en allmän förutsättning torde härjämte böra uppställas att veterinärstyrelsen
finner kontrollen vara anordnad på ett betryggande sätt.

Det bör givetvis ankomma på vederbörande hushållningssällskap att
självt avgöra, huruvida det vill anordna sådan kontroll som nu nämnts.
Även deltagandet i hälsokontrollen bör vara frivilligt. Med anledning avvad
som i ett par yttranden anförts om att avelsbesältningar borde vara
skyldiga att deltaga i kontrollen må framhållas, att man enligt min mening
har anledning räkna med att deltagande i hälsokontrollen skall visa sig ha
så stort värde, att flertalet avelsbesättningar av betydelse för svinskötseln
i landet komma att vara beredda att ansluta sig till sådan kontroll.

Den nu föreslagna hälsokontrollen bör självfallet icke innebära att den,
som anordnar kontrollen, skall övertaga hälsovården i dess helhet i fråga
om besättningen. Kontrollen bör i stället inriktas på att, så långt detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

25

är möjligt, klargöra huruvida någon av de åsyftade sjukdomarna förekommer
inom besättningen ävensom att giva allmänna anvisningar om vad som
bör iakttagas för att förebygga eller motverka sådan sjukdom. Den erforderliga
behandlingen vid akuta sjukdomsfall ävensom vaccinbehandling
och liknande åtgärder böra sålunda ej inrymmas inom kontrollen.

Såsom ett led i strävandena att sanera svinbesättningarna och vinna tillräcklig
anslutning till det frivilliga bekämpandet ha ämbetsverken vidare
förordat att områden, där nu avsedda sjukdomar icke förekomma eller endast
ha ringa omfattning, skulle kunna förklaras för skyddsområden. Innebörden
av en sådan förklaring skulle vara, att svin icke skulle få införas
till området, med mindre det uppfyllde de nyss angivna fordringarna för erhållande
av beteckningen premiegris eller liknande beteckning. Härjämte ha
ämbetsverken ansett att i område med galtbesiktningstvång galt ej borde godkännas,
med mindre den härrörde från friskförklarad besättning.

Mot den förra av dessa bestämmelser har jag i princip intet att erinra.
Den bör emellertid uppenbarligen endast avse sjukdomar som äro smittsamma.
Såsom ämbetsverken sjäva framhållit torde vidare en dylik bestämmelse
böra tillämpas med stor försiktighet, och i vart fall för närvarande
torde det icke böra ifrågasättas att något annat område än Gotlands län -—
där sådant redan gäller — skulle förklaras för skyddsområde. Det torde
böra ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilka områden, som skola
utgöra skyddsområden.

Däremot kan jag ej ansluta mig till tanken, att hälsokontrollen skulle förknippas
med en utvidgning av bestämmelserna om galtbesiktningstvång.
Vad ämbetsverken här föreslagit skulle nämligen, såsom även framhållits
i ett yttrande, i själva verket innebära att innehavarna av avelsbesättningar
bleve tvingade att ansluta dessa till hälsokontrollen. Ett sådant tvång torde
emellertid, på sätt jag redan tidigare påpekat, icke vara nödvändigt för att
verksamheten skall giva ett tillfredsställande resultat.

De nu föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli
1951.

Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med det anförda
inom jordbruksdepartementet upprättat förslag till förordning med vissa
bestämmelser till motverkande av svinsjukdamar måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

Rihatxg till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 82.