Kungl. Maj.ts proposition nr 8.
1
Nr 8.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.; given Stockholms slott
den 22 december 1950.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
John Ericsson.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att nu gällande bemyndigande att meddela statsgaranti
för exportkredit förlänges intill utgången av budgetåret 1953/54.
Den vid 1950 års riksdag beslutade utbyggnaden av exportkreditgarantierna
till att avse lagerhållning av svenska exportvaror utomlands förutsättes
bestå.
1 liihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 8.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 8.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 december 1950.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Etter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Ericsson.
Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit har i Sverige meddelats
alltsedan budgetåret 1933/34. Garantien har grundats på tid efter annan av
riksdagen givna bemyndiganden med växlande innehåll samt av Kungl.
Maj :t i enlighet därmed utfärdade författningar. Prövning och avgörande av
frågor om statsgaranti för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden,
för vilken instruktion utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).
1948 års riksdag medgav efter förslag av Kungl. Maj :t (prop. nr 21; r. skr.
nr 77), att svenska staten finge under tiden 1 juli 1948—30 juni 1951 bevilja
dylik statsgaranti till ett belopp av högst 300 miljoner kronor enligt då
gällande bestämmelser. Kungl. Maj :t föreslog därefter i propositionen nr
211 till 1950 års riksdag vissa ändringar i fråga om garantigivningen, innefattande
främst att statsgarantien för exportkredit skulle utbyggas att avse
även förlustrisk i samband med upprättandet av konsignationslager utomlands.
Garantien beträffande sådan förlust skulle begränsas till högst 30
miljoner kronor inom ramen för det tidigare beslutade maximibeloppet av
300 miljoner kronor. Avsikten med denna utbyggnad var att stimulera den
svenska industrien till ökad export på hårdvalutaländer. I huvudsakligen
samma syfte förordades samtidigt en utvidgning av redan gällande garantiformer
i två hänseenden: den maximala garantisatsen skulle generellt för
alla varuslag, som kunde komma i fråga för exportkreditgarantierna, bestämmas
till 85 procent, och även varor av utländskt ursprung skulle i särskilda
fall kunna bli föremål för exportkreditgaranti.
Sedan riksdagen (skr. nr 286) godkänt de nya förslagen, sammanställdes
de tidigare och nya bestämmelserna i en kungörelse i ämnet, som utfärdades
den 9 juni 1950 (nr 321). Det huvudsakliga innehållet i kungörelsen, som
gäller tills vidare t. o. m. den 30 juni 1951, är följande.
Exportkreditnämnden äger under tiden 1 juli 1950—30 juni 1951 till främjande
av svensk export bevilja statsgaranti mot förlust på grund av den
Kungl. Maj.ts proposition nr 8.
3
kredit, som av svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare
lämnas vid försäljning till utlandet av inhemska alster av industri,
jordbruk eller fiske. Då särskilda skäl föreligga, må sådan garanti lämnas
även vid export av icke inhemska alster. Statsgaranti må ock i särskilda fall
beviljas för entreprenadarbeten, som utföras i utlandet, i förening med industrileveranscr
ävensom för till utlandet levererade alster av svensk teknisk
konsulterande verksamhet, särskilt då dylik verksamhet kan bliva av
betydelse för svensk export. Statsgarantier av nu angivna slag må högst
avse, att ett belopp uppgående till 75 procent av den lämnade krediten kommer
att inflyta eller ock att 75 procent av uppkommande förlust å krediten
täckas; dock må, då särskilda skäl därtill föreligga, garantien utsträckas till
85 procent. Garantierna må icke avse utebliven betalning av annan anledning
än köpares insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som
allmänt moratorium, valutaspärr eller dylikt. Statsgaranti må jämväl beviljas
svensk exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare
mot förlust på grund av lagerhållning av svenska exportvaror utomlands.
Denna garanti skall beviljas enligt de riktlinjer, som Kungl. Maj :t särskilt
fastställer, och må högst avse, att 75 procent av uppkommande förlust i samband
med lagerhållningen täckas.
För beviljad garanti av samtliga här omnämnda slag skall den, som erhåller
garantien, erlägga en premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande
omständigheter, såsom längden av avtalad kredittid, förhållandena i importlandet,
andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall så beräknas,
att den innefattar bidrag till täckande av administrationskostnaderna
för exportkreditnämnden.
Gällande statsgarantier få — såsom förut nämnts — ej överstiga 300 miljoner
kronor, varav högst 30 miljoner kronor för lagerhållning utomlands.
I de båda beloppen skall inräknas vad exportkreditnämnden utgivit på grund
av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar
eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet
guldits.
I skrivelse den 2 juni 1950 hade exportkreditnämnden framlagt förslag
till sådana riktlinjer för nämndens prövning och avgörande av frågor angående
statsgaranti vid lagerhållning som nyss omtalats. Enligt förslaget
borde i huvudsak följande allmänna förutsättningar föreligga för att garanti
mot förlust å sådan lagerhållning skulle kunna beviljas.
Eftersom garantigivningens uppgift skall vara att möjliggöra eller underlätta
för eu exportör att upparbeta en marknad i Förenta staterna eller
eventuellt i annat hårdvalutaland, bär garantien icke hänföra sig till en
engångsaffär. Exportören, vilken som regel bör förutsättas ha skaffat sig
erfarenhet genom provförsäljning, skall alltså kunna påvisa, att förutsättningar
föreligga för en kontinuerlig försäljning av varan.
Med hänsyn till att det är av stor betydelse för hela den svenska exporten
till Förenta staterna, att endast kvalitativt tillfredsställande produkter exporteras,
måste varans kvalitet ägnas särskild uppmärksamhet. Exportören
måste därför kunna visa, att varan motsvarar amerikanska kvalitetskrav. I
regel synes nämden beträffande dessa förhållanden liksom beträffande exportörens
anseende böra införskaffa uttalanden av vederbörande branschorganisation.
Nämnden framhöll, att garantigivningen borde utformas under hänsynstagande
till omständigheterna i varje särskilt fall, varvid dock bl. a. följande
principer i regel borde vara normerande.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 8.
Garantien skall, i syfte att nå utjämning, avse lagerhållning under en tid
av i allmänhet tre år, med rätt för nämnden att viss tid före garantitidens
utgång anmoda exportören att inskränka eller upphöra med vidare skeppningar
till lager. Skulle händelser inträffa, vilka äro ägnade att medföra
förluster under garantigivningen, exempelvis höjda tullsatser, ändring av
växelkurserna eller starka ändringar i marknadsläget, får exportören icke
utan nämndens samtycke göra några nya skeppningar till lager. Detsamma
gäller beträffande varuslag, som hållits i lager under viss tidrymd utan att
någon försäljning skett.
Garantien skall avse viss procentuell andel, 50—75 procent, av den förlust
som kan uppkomma i samband med lagerhållningen. I garantien fastställes
ett visst högsta lagervärde vid ett och samma tillfälle, vilket värde
icke utan nämndens godkännande får överskridas. Garantiprocentsatsen bestämmes
under hänsynstagande till huru nämnden bedömer risken, och vilken
garanti, som synes erforderlig för att exportören i önskvärd omfattning
skall bearbeta marknaden.
Nämnden föreslog vidare, att såsom komplement till den till förmån för
exportören utställda garantien borde, efter särskild prövning, kunna tillhandahållas
förbehållslös garanti till förmån för en bank, som finansierade
lagerhållningen. Nämnden anförde till stöd härför följande.
Detta torde vara erforderligt, emedan de svenska industriföretag, vilka
måhända främst kunna förmodas komma att utnyttja garantien mot förlust
å lagerhållning, icke torde äga någon särskilt stark ekonomisk ställning.
Det föreligger därför fara för att den möjlighet till ny export, som garantien
är avsedd att underlätta, ej kan utnyttjas, om icke lagerhållningsgarantien
kombineras med garanti till förmån för en finansierande bank. Sådan garanti
borde, enligt nämndens mening, lämnas för viss tidsperiod och täcka
viss procentuell del av ett på visst sätt maximerat kreditbelopp, vilket skulle
stå i relation till värdet av de till lager skeppade varorna. De betalningar,
som inflyta för varorna, förutsättas skola ingå till banken. För garantien
skulle erläggas särskild premie. Nämnden skulle äga regressrätt gentemot
exportören för eventuell utbetalning under garantien. Värdet av denna
regressrätt torde dock ej böra tillmätas särskild betydelse vid garantiärendets
bedömning, utan exportörens initiativkraft och allmänna duglighet
därvid främst uppmärksammas.
Genom beslut den 9 juni 1950 fastställde Kungl. Maj :t de av nämnden
föreslagna riktlinjerna, att tillämpas under tiden 1 juli 1950—30 juni 1951.
I skrivelse den 9 september 1950 har exportkreditnämnden — under erinran
att giltighetstiden för bestämmelserna angående statsgaranti för exportkredit
in. m. utlöper med utgången av innevarande budgetår — hemställt, att
bemyndigande att på oförändrade grunder meddela garanti för exportkredit
in. m. måtte utverkas för en tid av tre år, räknat fr. o. m. den 1 juli 1951.
Enligt nämndens mening råder det ingen tvekan om att den statliga garantigivningen
i fråga om exportkredit bör fortsätta. Nämnden framhåller,
att det vid de många tillfällen sedan 1933, då frågan om exportkreditgarantiernas
fortbestånd prövats av myndigheterna, aldrig ifrågasatts att icke garantierna
borde bibehållas. Nämnden anför härutinnan bl. a. följande.
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 8.
Skälen härtill ha varit skiftande, men alltsedan senare hälften av 1930-talet torde framför allt den omständigheten ha tillmätts betydelse, att de
statliga exportkreditorganisationerna i utlandet fått allt större betydelse
såsom stöd för exportsträvandena, och att det befunnits önskvärt att bereda
den svenska exportindustrien ungefär liknande tillgång till exportkreditgarantier
som dess utländska konkurrenter. Denna utveckling mot mera omfattande
garantigivning har fortgått under de båda senaste åren. Sålunda ha
exempelvis i Norge och Danmark garantimöjligheterna utsträckts till att
avse ej tidigare garantibara risker, medan i Storbritannien och Frankrike
ett utbyggande av den redan tidigare mycket omfattande garantigivningen
pågår. I detta sammanhang må även erinras om att i vårt land exportkreditgarantisystemet
vid ett flertal tillfällen kommit att utnyttjas som ett instrument
inom handelspolitiken.
Till de handelspolitiska synpunkterna på den statliga garantigivningens
uppgifter ha tillkommit närbesläktade valutapolitiska. Exportkreditnämndens
bedömning av garantiärenden har sålunda påverkats av om exporten
varit inriktad på ur valutasynpunkt särskilt eftersträvansvärda marknader,
i vilket fall nämnden ansett det vara motiverat att övertaga större garantirisker
än eljest. Denna uppfattning om de valutapolitiska synpunkternas betydelse
har kommit till uttryck i 1950 års författning i ämnet.
Ytterligare kan anföras, att den allmänna instabiliteten i det politisk^
läget måste medföra ökat behov av exportkreditgaranti. Detta gäller särskilt
vid försäljning av kapitalvaror med utsträckta leveranstider och betalningsterminer.
Nämnden framhåller vidare, att den i nuvarande läge icke har någon anledning
påkalla några ändringar i gällande bestämmelser angående
garantigivningens utformning och påpekar att
detta gäller även den från och med den 1 juli 1950 på försök införda garantigivningen
mot förlust på lagerhållning av svenska varor i utlandet.
Nämnden finner övervägande skäl tala för att möjlighet till sådan garantigivning
tills vidare hålles öppen. I detta sammanhang erinras om att författningens
bestämmelser utgöra den ram, inom vilken nämnden är bemyndigad
meddela garantier, men att det ankommer på nämnden att avgöra,
i vilken utsträckning exportörerna skola beredas tillfälle utnyttja
dessa möjligheter till garantigivning. Det synes därför nämnden ändamålsenligt,
att omfattningen och utformningen av garantier mot förlust på lagerhållning
göras beroende av vunna erfarenheter och att någon ändring av
själva ramen tills vidare ej företages.
Beträffande maximeringen av exportkreditgarantierna
anför nämnden, att det icke är möjligt att ens approximativt angiva, i vilken
utsträckning det statliga exportkreditgarantisystemet kan förmodas bli utnyttjat.
Sedan omkring ett år tillhaka har emellertid det av staten övertagna
garantiansvaret rört sig om cirka 100 miljoner kronor. Någon ändring av
gällande maximering av garantigivningen till 300 miljoner kronor, inom
vilket belopp garantier mot förlust på lagerhållning må kunna uppgå till
högst 30 miljoner kronor, är enligt nämndens mening icke för närvarande
påkallad.
G
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Beträffande omfattningen av exportkreditnämndens rörelse från dess början
den 1 juli 1933 till utgången av november 1950 har inhämtats bl. a. följande.
Under ifrågavarande tid har nämnden utfärdat garantier för krediter å
1 019 miljoner kronor, varav statens ansvar omfattat 658 miljoner kronor.
Den 30 november 1950 funnos garantier utelöpande för krediter å 157,5 miljoner
kronor. Av detta belopp omfattade statens garanti 91,4 miljoner kronor.
Därjämte ha garantier utlovats men ännu ej tagits i anspråk för krediter å
5,3 miljoner kronor med ett garantibelopp av 3,4 miljoner kronor. Nämndens
inkomster av premier ha uppgått till 20,i miljoner kronor, vartill kommit inkomst
i räntor å överskottsmedel med 0,3 miljoner kronor. Den sammanlagda
inkomsten har således utgjort 20,4 miljoner kronor. För skadefall ha
utbetalats 16,3 miljoner kronor, varav 7,8 miljoner kronor kunnat återvinnas.
Nettoutbetalningarna ha alltså uppgått till 8,5 miljoner kronor. I dessa ersättningsbelopp
äro icke ersättningar under finska garantier inräknade, eftersom
nämnden jämlikt riksdagens beslut erhållit täckning för dessa. Omkostnaderna
för nämndens verksamhet ha utgjort 1,4 miljoner kronor. Se4dan
verksamhetens början har sålunda uppstått en nettovinst å (20,4 — 8,5 —-1,4=) 10,5 miljoner kronor. Detta innebär i jämförelse med den 30 november
1949 och samma dag 1948 ökning med 0,9 respektive 2,5 miljoner kronor.
Vad angår speciellt den nyinförda garantigivningen vid lagerhållning
framgår av en inom exportkreditnämnden i december 1950 upprättad promemoria,
att garantier, varom här är fråga, hittills endast utfärdats i mycket
ringa utsträckning. Det har i första hand gällt garantier till förmån för
banker, vilka finansierat lagerhållning av angivet slag. Bankkrediterna ha
lämnats till tre företag och avsett skeppningar till Förenta staterna. Nämndens
sammanlagda ansvarssumma för garantierna uppgår till 860 000 kronor.
Krediterna få utnyttjas under sex månader till belopp motsvarande
högst 75 procent av i regel fakturerat värde.
I promemorian anföres vidare.
I regel ha ansökningarna om statsgaranti begränsats till att avse garanti
för bankkredit. Denna garantiform har alltså icke kommit att utnyttjas
som ett komplement till garanti, som skyddar exportören mot förlust på
lagerhållning, utan har kommit att användas för helt fristående garantier.
Detta har berott på att i flertalet fall exportörerna, övertygade om att exporten
torde bli en mycket god affär, befunnits villiga att ensamma bära risken
för att lagringen eventuellt kan resultera i förlust, medan de däremot icke
varit i stånd att utan statsgaranti anskaffa erforderlig kredit för lagerhållningens
finansiering. Ur nämndens synpunkt har bortfallandet av det ena,
relativt riskfyllda garantimomentet uppenbarligen inneburit en ej ovälkommen
utveckling av garantigivningen.
Det mycket begränsade utnyttjandet av de nya garantiformerna torde icke
ha berott på en särskild restriktiv inställning hos nämnden. Sannolikt har
emellertid den goda försäljningskonjunkturen under senaste halvåret gjort
Förenta staterna, varest försäljningen ofta är förenad med åtskilliga problem,
till en för många exportörer mindre lockande marknad. Härtill kommer,
att garantigivningen kan utnyttjas endast av företag med ej alltför
obetydliga egna kapitaltillgångar, eftersom de under ett antal månader måste
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
1
kunna ligga ute med belopp motsvarande minst 25 procent av lagrets värde.
Att nämnvärt uppmjuka dessa förutsättningar synes knappast förenligt
med sunda ekonomiska principer.
Nämnden har vid de hittills lämnade garantierna till förmån för kreditgivande
banker bedömt förlustrisken som måttlig eller obetydlig, beroende
på att de låntagande exportörerna varit förhållandevis kapitalstarka. Detta
förhållande bör dock enligt gällande direktiv ej tillmätas särskild betydelse
vid garantiärendenas bedömning, och nämnden är beredd att garantera kreditgivning
även till exportörer med obetydliga tillgångar vid sidan av lagervarorna,
under förutsättning att dessas initiativkraft och allmänna duglighet
är sådan att ett gott försäljningsresultat förefaller antagligt. Den
stora försiktighet, som anbefallts nämnden vid tillämpandet av den nya garantiformen,
föranleder dock att ställningstagandet till kreditbeloppets höjd
måste påverkas av förhållandet mellan detta och exportörens egna tillgångar.
Departementschefen.
Systemet med statliga exportkreditgarantier tillkom år 1933 i syfte att
genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen inom landet. De svenska
exportnäringarna arbetade vid denna tid under skärpt konkurrens icke
minst från länder, där man bistod sina exportörer medelst dylika garantier.
I det förändrade läge för utrikeshandeln, som förelåg under krigsåren, kom
garantigivningen jämväl att användas i olika handelspolitiska sammanhang.
Åren närmast efter kriget ägde garantigivning rum endast i obetydlig omfattning,
beroende bl. a. på de direkta statliga krediter som då lämnades.
Efterhand fingo emellertid garantierna återigen stor betydelse och då icke
blott ur handelspolitiska utan även ur valutapolitiska synpunkter. För att
vinna en anpassning till den utveckling av handeln och de förändringar i
marknadsläget, som inträtt under de senaste åren, utvidgades slutligen vid
1950 års riksdag gränserna för exportkreditgivningen. Framför allt märkes
härvidlag, att riksdagen — såsom ett led i åtgärderna att öka vår industris konkurrenskraft
vid dollarexport och för att i allmänhet stimulera industrien
att i ökad utsträckning inrikta sig på de mera svårarbetade hårdvalutamarknaderna
— medgav att exportkreditgarantier skulle få avse även förlustrisk
å konsignationslager i hårdvalutaländerna. Också i vissa andra avseenden
utvidgades vid årets riksdag gällande garantiformer.
Liksom exportkreditnämnden hyser jag ingen tvekan om att de statliga
garantierna mot förlust på grund av exportkredit i fortsättningen böra bibehållas.
Att kunna bevilja sådana garantier synes angeläget ej minst vid
rådande osäkerhet rörande utvecklingen inom den internationella handeln.
Vad beträffar den nyligen införda garantigivningen mot förlust på grund
av lagerhållning äro erfarenheterna ännu alltför ringa för alt tillåta någon
bestämd uppfattning. Garantiformen har under det gångna halvåret tilllämpats
i påfallande liten utsträckning. Möjlighet till sådan garantigivning
torde emellertid tills vidare böra stå öppen. Det är min avsikt att i fortsättningen
följa särskilt denna form av garantigivning och därvid överväga i
vad mån — inom de av riksdagen godkända gränserna — jämkningar kunna
vara motiverade i fråga om reglerna för dylika garantier.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 8.
Exportkreditnämndens förslag att — liksom hittills — begränsa garantigivningen
till högst 300 miljoner kronor, varav för lagerhållning av svenska
exportvaror utomlands högst 30 miljoner kronor, finner jag riktigt.
Jag förordar således, att nu gällande bemyndigande att meddela statsgaranti
för exportkredit förlänges. Ett fortsatt bemyndigande torde böra fastställas
att gälla intill utgången av budgetåret 1953/54.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva
att svenska staten må intill utgången av budgetåret 1953/
54 till belopp av högst 300 miljoner kronor, varav för lagerhållning
av svenska exportvaror utomlands högst 30 miljoner
kronor, åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit, därvid i de angivna högsta beloppen
skola inräknas summorna av de till och med den 30
juni 1951 beviljade garantierna.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnel Sjölin.
608199. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.