Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

1

Nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare; given Stockholms slott
den 16 februari 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att räntefria amorteringslån (stödlån) under
vissa villkor skola kunna beviljas de jordbrukare, som år 1950 tillfogats betydande
skördeskador på grund av regn eller översvämning. För ändamålet
äskas ett investeringsanslag av 3 000 000 kronor å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51.

] Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 79.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om statligt
stöd till jordbrukare för vissa skördeskador på grund av regn eller översvämning
samt anför därvid.

I skrivelse den 23 januari 1951 har statens jordbruksnämnd hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte bemyndiga nämnden att genom länsstyrelserna utbetala
ersättningar för regn- eller översvämningsskador å 1950 års skörd i
överensstämmelse med vissa av nämnden i skrivelsen angivna riktlinjer.
Vidare hemställes att härför måtte få användas 1 000 000 kronor ur det för
budgetåret 1950/51 anvisade reservationsanslaget å 191 000 000 kronor till
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Detta anslag disponeras av
nämnden.

Jordbruksnämnden har tillika med sin skrivelse överlämnat ett antal till
nämnden för utlåtande remitterade framställningar rörande statligt stöd åt
jordbrukare på grund av dylika skador. Dessutom har nämnden överlämnat
en direkt till nämnden inkommen framställning i likartat ärende. Innan
jag närmare går in på nämndens förslag, torde jag få redogöra för det huvudsakliga
innehållet i dessa framställningar.

I skrivelse den 7 november 1950 hemställer Kronobergs läns hushållningssällskap
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för att bereda gottgörelse
för de förluster jordbrukarna i Kronobergs län lidit genom onormal nederbörd
hösten 1950. Enligt av hushållningssällskapet gjorda beräkningar
skulle skadorna, trots att nederbörden icke orsakat översvämningar eller
katastrofal ödeläggelse, uppgå till omkring 3,89 miljoner kronor, varav 1,49
miljoner kronor i kvantitetsförluster och 2,40 miljoner kronor i kvalitetsförluster.
Den beräknade totalsumman innefattar icke de förluster, som
jordbruket kommer att lida genom utebliven eller försenad höstsådd samt
genom ökad ogräsfrekvens våren 1951. Ersättningen anses med hänsyn till
skadornas allmänna utbredning lämpligen böra utgå i form av pristillägg
på mjölk.

Hallands läns hushållningssällskap och Hallands länsförbund av Riksförbundet
Landsbygdens folk hemställa i skrivelser den 13 oktober och den 1
november 1950, att ersättning för de förluster å 1950 års skörd, som ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

3

nom regnskador uppkommit inom Hallands län, måtte utgå i form av extra
mjölkpristillägg inom de mejeriområden, som uppvisa de största förlusterna.
Värdet av skadorna, vilka framför allt drabbat skogsbygden och den
nordligaste länsdelen, har för vårvete, fodersäd och oljeväxter beräknats till
836 000 kronor. Dessutom ha betydande skador uppstått på potatisskörden.
För att få full rättvisa borde ersättning utgå efter individuell prövning. Då
det emellertid knappast är möjligt att praktiskt genomföra en sådan, bör
en kollektiv ersättning lämnas.

I gemensam skrivelse den 8 november 1950 hemställa Göteborgs och Bohus
läns, Älvsborgs läns norra, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs läns samt
Värmlands läns hushållningssällskap ävensom orts- och länsförbunden av
Riksförbundet Landsbygdens folk inom nämnda län, att Kungl. Maj :t i
proposition till riksdagen måtte föreslå, att statsbidrag skall utgå i enlighet
med i skrivelsen angivna grunder till jordbrukarna i sagda län med anledning
av skördeförluster och ökade bärgningskostnader in. in. hösten 1950.

I skrivelsen framhålles, att skadorna på vårsådda grödor blivit synnerligen
svåra. Även höstsäd och höstsådda oljeväxter ha i en del fall skadats.
Hänsyn härtill har dock icke ansetts böra tagas vid beräkning av skadornas
penningvärde. Förlusterna ha beräknats på grundval av kännedom om förhållanden
inom olika bygder. Vad Skaraborgs län beträffar ha endast vissa
socknar medtagits. Beräkningar ha gjorts för vårvete, vårstråsäd och potatis
samt i vissa fall även för vårsådda oljeväxter och avse dels verkliga
skördeskador, dels ökade bärgningskostnader m. m. I sistnämnda post ha
även innefattats förlusterna för utebliven höstsådd. Förlustbeloppen för
olika områden framgå av följande tablå.

Hushållningssällskapsområde

Beräknade

skördeskador

Ökade bärg-ningskost-nader m. m.

Summa beräk-nade förluster

Göteborgs o. Bohus län...

Milj. kr

2-66

Milj. kr
1-18

Milj. kr
3-84

Älvsborgs läns norra.....

3-25

2-67

5-92

Älvsborgs läns södra.....

2-01

0-77

2-78

Värmlands län...........

4-53

1-05

5-58

Skaraborgs län (viss del) ..

0-13

0-13

0-26

Summa

12-58

5-80

18-38

Vidare anföres i skrivelsen, att det praktiskt icke är möjligt att utom i
undantagsfall lämna en på uppskattning av vars och ens förluster baserad
ersättning till varje enskild jordbrukare. Mera generella grunder böra tilllämpas,
även om en sådan utväg icke gör full rättvisa. Härvid står normalt
till buds antingen ett mjölkpristillägg eller bidrag per hektar (arealbidrag)
eller en kombination av båda dessa system. Det uttalas emellertid alt mjölkbidragssystemet
är olägligt därför att många brukningsdelar äro kreaturslösa
eller ha ett relativt litet antal kor. Skrivelsen anger icke, vilket system
som bör tillämpas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har med skrivelse den 7 november 1950
överlämnat eu den 16 oktober samma år dagtecknad framställning från
Lima och Transtrands kommuner, vari hemställes, att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om åtgärder för att bereda största möjliga statsbidrag till de
brukare av jordbruksfastigheter i nämnda kommuner vilka genom Västerdalälvens
översvämning i slutet av juli 1950 förorsakats skada å hö och
växande gröda. Skadorna ha beräknats till sammanlagt 129 397 kronor,

4

Kungl. Maj ris proposition nr 79.

fördelade med 47 595 kronor på Lima kommun och (SI 802 kronor på Transtrands
kommun. De avse huvudsakligen skador på hö. Det framhålles, att
jordbrukarna genom ersättning från det allmänna böra sättas i tillfälle att
i behövlig utsträckning inköpa fodermedel såsom ersättning för de förlorade
kvantiteterna. Om så icke sker, räknar man med en reducering av djurbeståndet
och eu därav följande icke önskvärd nedgång i mjölkproduktionen.
Stödet önskas i form av penningbidrag i relation till de beräknade skadorna
för var och en. Det anhålles, att någon behovsprövning icke måtte komma
i fråga.

I en direkt till jordbruksnämnden den 28 november 1950 gjord framställning
hemställer Jönköpings läns hushållningssällskap att, om jordbrukarna
i allmänhet skulle beredas kompensation i någon form för skördeskador,
även de förluster, som jordbrukarna i Jönköpings län lidit måtte beaktas.
I framställningen anföres, att skadorna inom länet icke kunna betraktas
som katastrofala. De äro mycket varierande och i allmänhet relativt små. i
länets norra och östra delar och störst i dess sydvästra delar. Även inom ett
ganska begränsat område äro variationerna ibland stora. Någon detaljberäkning
över skadornas penningvärde har icke utförts. En överslagsberäkning
visar emellertid att förlusterna uppgå till mellan 1,5 och 2 miljoner
kronor.

Jordbruksnämnden har i sin skrivelse inledningsvis lämnat en kort
översikt över de statliga åtgärder, som vidtagits för
reglering av skördeskador under åren 1945 —1949.
Härom anföres bland annat följande.

Hösten 1945 uppstodo avsevärda översvämningsskador vid jordbruket.
Dessutom rådde ogynnsamt bärgningsväder. Åtgärder vidtogos därför för
att bereda jordbrukarna viss ersättning för såväl kvalitets- som kvantitetsskador.
Kvalitetsskadorna beaktades vid prissättningen på brödsäd under regleringsåret
1945/1946, varjämte vissa åtgärder vidtogos för att bereda avsättning
för skadad potatis. Ersättning för kvantitativa skador lämnades dels
genom att lokala prisdifferentieringsbidrag på mjölk utbetalades i vissa delar
av landet, dels genom att dåvarande statens livsmedelskommission anbefalldes
att utbetala särskilda ersättningar för förluster, som uppstått på
vissa växtslag i sådana delar av landet där egentliga översvämningsskador
förekommit. För sistnämnda ändamål ställdes till förfogande ett belopp av
i runt tal 4 miljoner kronor. Sistnämnda ersättningar grundades på en av
livsmedelskommissionen häradsvis eller sockenvis beräknad normalskörd
av nämnda grödor. Beträffande sådana brukningsdelar, vilkas normalskörd
av ett visst växtslag på grund av jordmån eller andra omständigheter uppenbarligen
var högre respektive lägre än det för häradet (socknen) gällande
genomsnittet, skulle dock den angivna normalskördesiffran få höjas respektive
sänkas med högst 20 procent av det angivna genomsnittstalet. För på
detta sätt beräknade skador skulle jordbrukarna stå en självrisk, som motsvarade
30 procent av normalskörden. För den återstående skadan, d. v. s.
skillnaden mellan den faktiskt bärgade skörden, å ena, och 70 procent av
den beräknade normalskördcn, å andra sidan, utgick ersättningen med i
regel 70 procent. Då ömmande omständigheter förelågo, kunde dock ersättningsprocenten
höjas till 85 eller, i undantagsfall, 100 procent av den efter
självriskens avdragande återstående skadan. Ersättning utbetalades icke,
därest densamma icke uppgick till lägst 25 kronor. Ansökan om ersättning
ingavs av vederbörande jordbrukare till kristidsnämnden, som underkasta -

5

Knngl. Maj:ts proposition nr 79.

de ansökningarna en törsta granskning. Ansökningarna kontrollerades ytterligare
av kristidsstyrelserna, vilka därvid hade att samrada med vederbörande
tjänstemän i hushållningssällskapen. Ersättning bestämdes slutligen
av livsmedelskommissionen särskilt för varje brukningdel.

Även hösten 1946 uppstodo skördeskador genom översvämning eller regn.

I anledning härav ställdes ett belopp av högst 3,5 miljoner kronor till livsmedelskommissionens
förfogande för utbetalande av ersättningar. För dessas
utbetalande användes i stort sett samma system som lör skadorna hösten
1945. I regel lämnades ersättning beträffande regnskador till 50 procent
och beträffande översvämningsskador till 65 procent. Självrisken sattes sålunda
till 50 procent vid regnskador och 35 procent vid översvämningsskador.
I ömmande fall kunde ersättning för skador utbetalas upp till 80 procent
av normal skörd.

Under år 1947 var skörden i stora delar av landet mycket dålig, varför
statsmakterna ställde medel till förfogande för hjälp åt jordbruket. Denna
hjälp utgick dels i form av allmänt missväxtbidrag (50 miljoner kronor), dels
i form av differentierade bidrag (25 miljoner kronor).

År 1949 slutligen fingo jordbrukarna i vissa delar av Norrland vidkännas
cn mycket kraftig skördeminskning på grund av särskilt ogynnsamma väderleksförhållanden.
I anledning härav ställdes ett belopp av 6 miljoner kronor
till förfogande för utbetalande av särskilda mjölkpristillägg i nämnda
områden. Därjämte bemyndigades Kungl. Maj:t att av det för regleringsåret
1949/50 anvisade reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område disponera ett belopp av högst 150 000 kronor såsom särskilt
stöd åt jordbrukare i sådana delar av Norrland, som ur produktionssynpunkt
voro särskilt illa belägna och där skörden slagit fel. Beloppet ställdes
till länsstyrelsernas förfogande för att i första hand disponeras till bidrag
till kostnader för sådana inköp av hö och potatis, som blivit nödvändiga på
grund av den felslagna skörden.

Rörande omfattningen av skadorna å 1950 års skörd
anför jordbruksnämnden i huvudsak följande.

Av undersökningar, som gjorts inom jordbruksnämnden angående nederbördens
fördelning länsvis under augusti, september och oktober 1950, framgår
att stora delar av västra Sverige under alla tre månaderna fått mer än
normal nederbörd. Särskilt gäller detta Älvsborgs läns norra del, Göteborgs
och Bohus län samt Hallands län. Under september uppmättes omkring dubbelt
så mycket nederbörd som normalt i de sydvästra delarna av landet,
nämligen dels i två av de nämnda länen, Göteborgs och Bohus samt Hallands
län, dels i Älvsborgs läns södra del och Kronobergs län. September månad
hade ett nederbördsmaximum även i norra Sverige, där Västerbottens läns
nedre del, Västernorrlands och Gävleborgs län fingo ungefär dubbelt så stor
nederbörd som normalt.

Vidare ha inom jordbruksnämnden verkställts undersökningar angående
skördeutfallet inom olika områden m. in. Därvid ha s. k. allmänna skördcsiffror
beräknats för samtliga län och för härad inom tolv kin, där stark
nederbörd eller eljest olämplig väderlek kan ha inverkat på skörderesultatet.
Inom vissa av dessa län har en längre gående differentiering visat sig
vara behövlig, och skördesiffror ha där beräknats för kommuner. De allmänna
skördesiffrorna, vilka grunda sig på de av hushållningssällskapens ortsombud
sockenvis avgivna årsväxt- och skörderapporterna för den 16 oktober
1950 och vilka redovisats i cn vid nämndens skrivelse fogad tabellbilaga,
utgöra ett sammanfattande uttryck för skördeutfallet inom respektive område.
De ha erhållits såsom resultat av cn sammanvägning av de för de olika

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

växtslagen i rapporterna angivna siffervärden, med vilka skördeutfallet betecknats
enligt en fastställd skala från 5 (mycket god skörd) till 0 (fullständig
missväxt) och med siffervärdet 3 såsom uttryck för normalskörd. Vid
sammanvägningen ha medtagits alla grödor, som uppskattats i årsväxt- och
skörderapporterna. En analys av resultaten från jordbruksnämndens beräkningar
ger vid handen att jämförelsevis låga länssiffror visserligen uppvisas
av län med stark nederbörd såsom Älvsborgs läns norra del (2,62),
Älvsborgs läns södra del (2,6?), Kronobergs län (2,68) samt Göteborgs och
Bohus län (2,73) men att även andra län uppvisa låga sådana siffror såsom
exempelvis Örebro (2,65) samt Stockholms och Södermanlands län (2,72).
De resultat, som erhållits för härad och kommuner, visa att större sammanhängande
områden med anmärkningsvärt låga skördesiffror ej förekomma.
Till och med inom Älvsborgs läns norra del, där Valbo härad uppvisar den
lägsta häradssiffran (l,9i), framträda fyra härad med fullt medelmåttig
skörd. Intrycket av en mycket stark lokal differentiering av skörderesultaten
blir ännu mer markerat, då undersökningen utsträckes till kommuner.
För att ytterligare belysa den lokala ojämnhet i skördeutfallet år 1950, som
kännetecknar de här berörda delarna av landet, har för Hallands, Göteborgs
och Bohus samt Älvsborgs län gjorts en jämförelse kommunvis beträffande
hektarskördarna för olika slag av vårsäd åren 1950 och 1948. Denna
jämförelse visar, att i dessa län ett ej ringa antal kommuner år 1950 fått
hektarskördar, som varit lika stora eller större än skördarna år 1948. Av en
beräkning, som verkställts beträffande storleken av skördeminskningen för
vårsäd och potatis år 19o0 i jämförelse med medelskörden för perioden
1939—1948, framgår, att skördeminskningen till övervägande del faller på
potatisen. '' 1

Beträffande grunderna för en eventuell ersättning anför
jordbruksnämnden inledningsvis i sin skrivelse, att de uppkomna skadorna
ej synas vara av sådan beskaffenhet, att en reglering med användande av
differentierade mjölkpristillägg eller annan mera generell ersättningsgrund
bör komma i fråga. För enskilda brukare torde emellertid ha uppstått skador,
som för dem medfört stora ekonomiska förluster. Nämnden föreslår,
att ersättning skall utgå endast i sådana fall, då sökanden drabbats mycket
hårt och skadan medfört ett allvarligt hot mot hans ekonomiska ställning.
Enligt nämndens mening böra nämligen jordbrukarna alltid själva stå en
viss förlustrisk. Med hänsyn till det anförda anser nämnden det nödvändigt
att ersättningsfrågan bedömes efter behevsprövning i varje särskilt fall. Ersättningen,
som i princip bör kunna utgå till jordbrukare även inom andra
områden än dem, från vilka framställningarna inkommit, bör vidare närmast
få karaktären av socialhjälp och utgå endast i sådana fall, då med
hänsyn till brukarens ekonomiska ställning skadorna kunna betecknas som
katastrofartade för honom. Hänsyn bör därför tagas till brukarens skörd av
samtliga växtslag, som kunna vara av någon betydelse.

Nämnden behandlar härefter frågan vilka hektarskördar som kunna anses
normala för olika socknar och brukningsdelar. Den framhåller härom,
att till grund för uppskattningen av den normala skördens storlek böra läggas
de uppgifter om hektarskördarna för olika områden av landet, som
årligen inflyta i tabellserie E i statistiska centralbyråns publikation Jordbruk
och boskapsskötsel. Den normala hektarskörd, som uträknats med

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 79.

tillhjälp av dessa uppgifter, bör justeras med hänsyn till förhållandet mellan,
å ena sidan, den för samma tidsperiod beräknade medelhektarskörden
för hela riket och, å andra sidan, riksmedeltalet för skörden per den 16
oktober 1950. I likhet med vad som gällde vid beräkningen av skadorna år
1945 bör vidare normalskördesiffran kunna höjas eller sänkas med högst
20 procent beträffande brukningsdelar, vilkas normalskörd på grund av
jordmån eller andra omständigheter uppenbarligen är högre respektive lägre
än det genomsnitt, vilket på statistisk väg beräknats för det område, inom
vilket brukningsdelen är belägen.

Rörande beräkningsgrunderna för den föreslagna ersättningen föreslår
jordbruksnämnden vidare att som huvudregel skall gälla, att ersättning icke
lämnas om sökandens totala skörd, omräknad i pengar, motsvarar mer än
60 procent av den skörd, som under normala förhållanden kunde beräknas
på brukningsdelen under år 1950. Den högsta ersättning, som bör kunna
utgå, bör därför bestämmas till skillnaden mellan, å ena sidan, ett belopp
motsvarande 60 procent av det beräknade värdet av total normalskörd, och,
å andra sidan, värdet av den erhållna skörden. Vid framräknandet av
dessa belopp bör man räkna med det värde per deciton, som produkter
av olika slag ha under förutsättning att kvaliteten är normal. Dessa värden
böra fastställas av jordbruksnämnden. Det angivna maximibeloppet bör
emellertid utgå endast i undantagsfall, då särskilt ömmande omständigheter
föreligga. Vid bestämmandet av den ersättning, som bör utgå inom ramen
av det framräknade maximibeloppet, bör vidare hänsyn tagas — förutom
till sökandens ekonomiska ställning in. in. — jämväl till avsevärda
kvalitetsskador och osedvanligt höga bärgningskostnader.

Ersättning bör enligt jordbruksnämnden utgå endast efter ansökan i varje
särskilt fall. Ansökan bör ställas till länsstyrelsen och ingivas till ordföranden
i kristidsnämnden eller motsvarande kommunala myndighet i den
kommun, där brukningsdelen är belägen.

Beträffande ansökningsf örf arandet och behandlingen
av gjorda ansökningar anför jordbruksnämnden, att i ansökningen
bör lämnas uppgift om besådd areal, bärgad skörd, sökandens ekonomiska
ställning in. m. Uppgifterna om sökandens ekonomi böra bestyrkas
av ordföranden i taxeringsnämnden eller kommunalnämnden. Ansökningen
bör först behandlas av en uppskattningsnämnd för varje socken. Denna
nämnd bör lämpligen bestå av kristidsnämndens ordförande, hushållningssällskapets
ortsombud samt överblockledaren. Uppskattningsnämnden bör
med ledning av, bland annat, de av jordbruksnämnden lämnade uppgifterna
om hektarskördar bedöma, huruvida eller i vilken utsträckning eisättning
bör utgå. Därefter böra ansökningshandlingarna insändas till länsstyrelsen
för prövning. Denna prövning bör ske efter samråd med vederbörande
hushållningssällskap. Vidare bör eu tjänsteman i hushållningssällskapet
biträda länsstyrelsen vid behandlingen av dessa ärenden. Länsstyrelsen
bör fatta preliminär! beslut i ärendet och sedan översända samtliga

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

ansökningshandlingar till jordbruksnämnden. Nämnden, som därigenom
får möjlighet att kontrollera, att prövningen i samtliga områden skett efter
enhetliga grunder, bör efter granskning återsända handlingarna till länsstyrelsen
och samtidigt meddela vilket belopp, som får disponeras. Länsstyrelsen
bör därefter överväga vilka justeringar i de preliminära besluten,
som kunna anses erforderliga på grund av medelsbeloppets storlek och de
direktiv, som kunna ha erhållits från jordbruksnämnden. Sedan länsstyrelsen
fattat slutliga beslut rörande samtliga ansökningar, böra beviljade
ersättningsbelopp utbetalas av länsstyrelsen. Därest sökande är missnöjd
med beslutet, bör han — i likhet med vad som gäller i krisärenden —- kunna
påkalla att ärendet prövas av jordbruksnämnden.

Slutligen framhåller jordbruksnämnden, att medel till de föreslagna
ersättningarna lämpligen synas böra utgå ur det för innevarande
budgetår anvisade reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder
pa jordbrukets område. Till stöd härför anföres, att det under nämnda anslag
för diverse kostnader beräknade beloppet å 5 000 000 kronor icke helt
torde komma att åtgå för de ändamål för vilka det i första hand avsetts. Kostnaderna
för ifrågavarande ersättningar kunna icke redan nu beräknas med
någon större säkerhet. Med den begränsning av ersättningarna, som nämnden
föreslagit, torde kostnaderna emellertid icke komma att uppgå till de belopp,
som beräknats i de gjorda framställningarna. Jordbruksnämnden anser
att det belopp, vilket nu bör ställas till iörfogande, kan begränsas till
1 000 000 kronor. Skulle detta belopp visa sig otillräckligt, torde nämnden
senare fa inkomma med kompletterande anslagsäskande.

I jordbruksnämndens skrivelse anmärkes att ärendet behandlats vid
sammanträde den 21 december 1950 med jordbruksnämndens råd
för frågor på jordbrukets område och att vid detta sammanträde även närvarit
representanter för de västsvenska hushållningssällskapsområden, som
svårast drabbats av skördeskadorna. Av ett vid framställningen fogat utdrag
av protokollet från nämnda sammanträde framgår, att endast en ledamot
uttalat att ersättning icke borde utgå för skördeskadorna. Däremot hade
flera ledamöter ansett att ersättning borde utgå efter behovsprövning i
varje säl skilt fall medan andra uttalat sig för en generell bidragsgivning.

I ett den 7 februari 1951 avgivet yttrande i ärendet motsätter sig statskontoret
bestämt ett tillmötesgående av jordbruksnämndens förevarande framställning.
Statskontoret erinrar om att ämbetsverket tidigare hävdat, att
ersättning av statsmedel i princip icke bör utgå för skördeskador, förorsakade
av regn, översvämningar eller annan likartad orsak, eftersom dylika
händelser måste anses normalt vara förknippade med utövandet av jordbruk
och ingå i driftkalkylerna. Vidare erinras om att dåvarande statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet vid anmälan av propositionen
nr 382 till 1946 års riksdag uttalade, att bidrag av nu ifrågavarande
slag icke vidare borde förekomma, sedan mera normala förhållanden åter
inträtt. Såsom läget för närvarande är på jordbruksområdet med starkt

Iiungl. Maj.ts proposition nr 79.

9

förbättrad lönsamhet anser statskontoret skäl ej föreligga, att statsverket
skulle i särskild ordning bereda jordbrukare kompensation för till följd
av skördeskador försämrat skördeutfall. Därest det emellertid skulle befinnas
oundgängligt, att staten träder hjälpande emellan, vill statskontoret
kraftigt understryka jordbruksnämndens uttalande, att ersättningen
närmast bör få karaktären av socialhjälp och utgå endast i sådana fall, då
med hänsyn till jordbrukarnas ekonomiska ställning skördeskadorna kunna
betraktas som katastrofartade. Härom anföres vidare i huvudsak följande.

I fråga om ersättningsgrunderna bör gälla den begränsningen att bidrag
icke lämnas, om den erhållna skörden motsvarar minst 50 procent av värdet
av normalskörden på brukningsdelen. Därjämte bör sättas en maximigräns
för ersättningen, innebärande att denna må utgå högst med ett belopp
motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, 50 procent av normalskördens
värde, och å andra sidan, det beräknade värdet av den erhållna skörden.
I betraktande av de svårigheter, som möta att rätt uppskatta kvalitetsskador,
kan statskontoret icke heller dela jordbruksnämndens uppfattning, att
vid bedömandet av ersättningens storlek inom ramen för maximibeloppet
hänsyn jämväl skulle få tagas till sådana skador. Ämbetsverket erinrar,
att dylika skador icke ansetts böra läggas till grund vid beräknandet av den
ersättning, som enligt statsmakternas beslut utgick till jordbrukare för
skördeskador under hösten 1946 (prop. 382/1946, s. 7 f.).

I detta sammanhang torde jag slutligen få anmäla en av Blekinge läns
hushållningssällskap i skrivelse den 19 januari 1951 gjord framställning.
1 denna skrivelse hemställes, att åtgärder måtte vidtagas för att bereda
ersättning åt de jordbrukare inom nordvästra delen av Blekinge, vilka förorsakats
förluster till följd av de svåra bärgningsförhållandena under hösten
1950. Det framhålles att de totala skördeskadorna enligt verkställda
beräkningar uppgått till sammanlagt i runt tal 275 000 kronor. Med hänsyn
till det begränsade område, inom vilket skadorna inträffat, måste de
anses mycket kännbara för jordbrukarna. Enligt hushållningssällskapet
synes det skäligt, att hänsyn till berörda förhållande tages vid avvägningen
av det allmänna prisstödet åt jordbruket. Detta synes lämpligen kunna
ske i form av en differentiering av mjölkpriset.

Departementschefen.

Såsom framgår av jordbruksnämndens framställning ha de ogynnsamma
väderleksförhållanden, som på sina håll rådde under hösten 1950, medfört
att jordbrukarna i vissa delar av landet tillfogats skördeskador, vilka
i en del fall varit av betydande omfattning. Dessa skador ha väl, i den mån
de medfört en minskning av den totala skörden, så långt det var möjligt
beaktats vid uppgörandet i oktober 1950 av den senaste kalkylen över jordbrukets
inkomster och kostnader under innevarande rcgleringsår och följaktligen
även vid den på sagda kalkyl baserade prisuppgörelsen. Med det

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

system för avvägning av priserna på jordbrukets produkter, som nu tilllämpas,
är det emellertid klart att ett dylikt hänsynstagande icke får någon
påtaglig effekt för de direkt berörda jordbrukarna. Jordbruksnämnden har
nu även framlagt förslag om åtgärder till stöd för jordbrukare, som träffats
särskilt hårt av dylika skador. Förslaget innebär i korthet att de jordbrukare,
för vilka skörden år 1950 av spannmål, potatis och foderrotfrukter
kommit att understiga 60 procent av deras normala skörd av dylika grödor,
skulle kunna erhålla gottgörelse av allmänna medel med högst det belopp,
varmed värdet av skörden kan anses ha understigit 60 procent av normalskörden.
Sådan gottgörelse skulle dock utgå endast efter prövning i
varje särskilt fall av skadans storlek och vederbörandes ekonomiska ställning.

Vad angår frågan, om och i vad mån det allmänna bör ingripa i sådana
situationer, som nämnts, vill jag först understryka att det prisregleringssystem,
som nu tillämpas, icke i och för sig kan anföras såsom skäl för
ett dylikt ingripande. Jag vill erinra om, att detta system icke hindrar en
enskild jordbrukare att utfå en inkomst, som överstiger den genomsnittliga,
då hans skörd överstiger genomsnittet. På samma sätt måste en jordbrukare
enligt min mening i piincip även själv stå företagarrisken, om
skörden i det enskilda fallet på grund av omständigheter, över vilka han
icke kunnat råda, blivit lägre än genomsnittet. Ett särskilt ingripande från
det allmännas sida utöver vad som sker inom ramen för jordbruksregleringen
synes endast böra ske då så kan anses påkallat av trangande sociala
skäl.

Den i ärendet verkställda utredningen ger emellertid enligt min mening
vid handen, att en sådan situation nu föreligger. Jag ansluter mig därför
till jordbruksnämndens uppfattning, att åtgärder böra vidtagas för att förebygga
att de ogynnsamma väderleksförhållanden, som rådde i vissa delar
av landet under hösten 1950, skola få alltför allvarliga återverkningar för
de jordbrukare, som drabbats särskilt svårt därav.

Vad angår formerna för detta stöd kan jag däremot ej ansluta mig till
jordbruksnämndens ståndpunkt. En uppskattning av skördeminskningen
och förlusten i övrigt i det enskilda fallet måste uppenbarligen erbjuda
stora svårigheter. Likaså måste det bliva svårt att vid den på en sådan uppskattning
grundade bidragstilldelningen nå resultat, som kunna anses rättvisa
och skäliga ur både den skadelidandes och det allmännas synpunkt. En
mera tilltalande utväg är enligt min uppfattning att lämna stödet i den form,
som användes åren 1941 och 1942, nämligen att utlämna räntefria amorteringslån
(stödlån) till de jordbrukare, som på grund av felslagen skörd
befinna sig i allvarliga ekonomiska svårigheter. Stödet från statens sida
får då endast karaktären av en tillfällig hjälp till jordbrukarna att övervinna
dessa svårigheter. Eftersom lånen i princip skola återbetalas, blir
det ej nödvändigt att i varje enskilt fall söka exakt fastställa, vad som
skall anses som normalskörd eller hur mycket den verkliga skörden år

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

11

1950 låg under normalskörden. Vad som behöver konstateras är endast att
de ogynnsamma väderleksförhållandena medfört en inkomstminskning för
vederbörande, som hotar att allvarligt rubba hans ekonomiska balans, och
vilket belopp han behöver för att denna balans skall kunna återställas.
Därest lånevägen beträdes, synes det vidare möjligt att ställa större belopp
till disposition än som skäligen kunnat utlämnas såsom bidrag. Man bör
med andra ord på denna väg kunna ge en mera effektiv hjälp till de jordbrukare,
som behöva en sådan. Det administrativa förfarandet blir härjämte
uppenbarligen väsentligt enklare, om denna metod tillämpas.

Även vid den närmare utformningen av låneföreskrifterna synas de år
1941 meddelade bestämmelserna om krislån i viss mån kunna tjäna som
förebild. Såsom förutsättning för lån synes sålunda böra uppställas, att vederbörande
på grund av felslagen skörd år 1950 råkat i sådana svårigheter,
att han är i trängande behov av ekonomisk hjälp, och att han gjort vad
på honom ankommit för att övervinna svårigheterna. Lånemöjligheterna
böra stå öppna ej blott i de fall, då skördeskadorna gällt spannmål, foderrotfrukter
eller potatis, utan även eljest, exempelvis vid skada å höskörden.
Låneverksamheten bör under lantbruksstyrelsens tillsyn omhänderhavas
av lantbruksnämnderna. Stödlån bör kunna beviljas för inköp av
utsäde, gödningsämnen, fodermedel, kreatur eller annat, som erfordras för
jordbruksdriftens upprätthållande, eller för betalning av överhängande
gäld. Lånebeloppet torde i regel ej böra överstiga 3 000 kronor, men möjlighet
bör finnas att i särskilda fall höja maximibeloppet till 5 000 kronor.
Lånen böra normalt amorteras på fem år med början år 1952, men lånemyndigheterna
böra äga befogenhet att medge förlängning av amorteringstiden,
om så kan anses påkallat med hänsyn till låntagarens ekonomiska
ställning. Ansökan om stödlån bör göras före den 1 september 1951. Kungl.
Maj :t bör äga befogenhet att besluta om avskrivning av fordran på grund
av beviljat lån, där så skulle finnas påkallat.

Beträffande de krislån, som utlämnades åren 1941 och 1942, gällde, att
lånesumman intill ett belopp av högst 1 000 kronor fick gäldas genom vissa
förbättringsarbeten å låntagarens fastighet. Någon dylik föreskrift torde ej
nu böra meddelas, bland annat med hänsyn till att generella regler nu gälla
i fråga om lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till kungörelse om stödlån till jordbrukare. Detta förslag
torde få såsom bilaga fogas till protokollet.

Enligt jordbruksnämndens framställning skulle ett belopp av 1 000 000
kronor ställas till förfogande för utbetalande av de av nämnden föreslagna
bidragen. Med hänsyn till den omläggning av stödformen, som jag förordat,
och för alt ett effektivt stöd skall kunna lämnas, anser jag att för utlämnande
av stödlån bör beräknas ett belopp av 3 000 000 kronor. EU anslag
å detta belopp torde böra anvisas å tilläggsstat It till riksstaten för innevarande
budgetår. Anslaget synes böra uppföras å kapitalbudgeten under
fonden för låneunderstöd samt benämnas Stödlån till jordbrukare.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

att till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag av
3 000 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Malte Olsson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

13

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse om stödlån till jordbrukare.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Jordbrukare, som på grund av felslagen skörd ar 1950 råkat i sådana svårigheter,
att han är i trängande behov av ekonomiskt bistånd, och som gjort
vad på honom ankommit för att övervinna svårigheterna, må kunna erhålla
lån av statsmedel (stödlån) enligt bestämmelserna i denna kungörelse.

2 §.

Låneverksamheten skall under lantbruksstyrelsens tillsyn omhänderhavas
av lantbruksnämnderna, vilka äga bevilja lån i den utsträckning medel
härtill efter framställning av lantbruksstyrelsen anvisas av Kungl. Maj:t.
Vid låneverksamhetens omhänderhavande skola lantbruksnämnderna samarbeta
med hushållningssällskapen.

3 §•

Stödlån må beviljas för inköp av utsäde, gödningsämnen, fodermedel,
kreatur eller annat, som erfordras för jordbruksdriftens upprätthållande,
eller för betalning av överhängande gäld.

4 §.

Stödlån må ej överstiga tretusen kronor; dock må, om synnerliga skäl
äro därtill, lån efter lantbruksstyrelsens medgivande kunna beviljas till ett
belopp av högst femtusen kronor.

I den mån ej annat följer av stadgandet i 9 § skall å stödlån icke erläggas
ränta.

Stödlån må beviljas även utan att låntagaren lämnar säkerhet darfor.

5 §.

Stödlån skall återbetalas genom amortering med en femtedel om året med
början år 1952. Om särskilda skäl föreligga, må lantbruksnämnden medgiva
förlängning av amorteringstiden till högst tio år.

6 §.

Ansökan om stödlån skall göras hos lantbruksnämnden före den 1 september
1951 och bör åtföljas av uppgifter angående skördeutfallet år 1950
på den av sökanden brukade fastigheten samt rörande de omständigheter i
övrigt, som sökanden vill åberopa.

7 §•

Då lån beviljas, må tillika meddelas föreskrift rörande lånets användning
och sättet för dess utbetalande.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Lantbruknämndens beslut rörande låneansökning skall ofördröjligen tillställas
sökanden.

8 §■

Sedan lån beviljats, må lånet, mot förskrivning å beloppet, genom lantbruksnämndens
försorg utbetalas till låntagaren eller till annan, som må
hava anvisats i beslutet.

9 §•

Lantbruksnämnd må uppsäga stödlån till omedelbar betalning, om det befinnes,
att låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande eller
att han använt lånebeloppet för annat ändamål än som avsetts, eller om
låntagaren visar försumlighet att erlägga föreskriven amortering.

Sker uppsägning av lån, skall å lånet gäldas ränta efter fem procent om
året från och med uppsägningsdagen.

10 §.

Uppkommer fråga om avskrivning av fordran på grund av utlämnat lån,
skall ärendet underställas Kungl. Maj:t.

11 §‘

De närmare föreskrifter, som äro erforderliga för tillämpning av denna
kungörelse, meddelas av lantbruksstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

517202. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.