Kiingl. Maj:ts proposition nr 72.

1

Nr 72.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester, m. m.; given Stockholms slott den 23 februari
1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester;
samt

2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete.

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås sådan ändring i lagen om semester, att semestern
skall för varje månad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar, utgå med U/s
dag i stället för såsom för närvarande en dag, d. v. s. att den lagstadgade
semesterns längd skall ökas från två till tre veckor om året. Såsom en
följd härav föreslås, att den särskilda semesterlönen för de okontrollerade
arbetstagarna ökas från 4 till 6 procent av vederbörandes arbetsinkomst.

Den gällande regeln att semestern skall utgå i ett sammanhang, såvida
ej parterna komma överens om annat, föreslås bibehållen, men arbetsgivaren
föreslås skola äga rätt att, när den intjänade semestern överstiger tolv
dagar, förlägga semestern till två skilda perioder, av vilka den ena skall
utgöra tolv dagar. Den nytillkommande tredje semesterveckan skall således
kunna förläggas till en särskild period, skild från semestern i övrigt.

Den för jordbruket med binäringar gällande särregleringen i fråga om
semesterns förläggning föreslås upphävd; jordbruksarbetarna föreslås i enlighet
härmed skola äga utfå sin semester enligt samma regler som föreslagits
för övriga arbetstagare.

Lagen om semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete — särskilda semesterlagen — föreslås ersatt av en ny
1-—Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 72.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

motsvarande lag gällande enbart för arbetstagare, som i arbetet utsättas
för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Dessa arbetstagare
föreslås skola bibehålla sina nuvarande semesterförmåner. Övriga
arbetstagare, som nu äro att hänföra under särskilda semesterlagen, föreslås
i fortsättningen skola utfå sin semester enligt de grunder, som angivas
i allmänna semesterlagen.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1951.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om
semester1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

7 §

Semester utgår med en dag för
varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete
å minst sexton dagar, och med
ytterligare en halv dag för varje sådan
månad, därest arbetstagaren vid
månadens ingång ej fyllt aderton år.
Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern
utgå med närmast högre
antal dagar.

Med dag----—- -----

Dag, under--— —------

Om förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete stadgas i särskild
lag.

(Föreslagen lydelse:)

Semester utgår med en och en halv
dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst sexton dagar.
Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall
semestern utgå med närmast högre
antal dagar.

till godo.

— sådan dag.

Om förlängd semester för vissa
arbetstagare med hälsofarligt arbete
stadgas i särskild lag.

1 Senaste lydelse av 7, 12 och 18 §§ se SFS 1946:336.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

12 §.

Arbetsgivaren äger-----

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.
överstiger semestertiden
tolv dagar, och är rätten till sådan
längre semester grundad på att arbetstagaren
vid semesterrättens förvärvande
ej fyllt aderton år, må dock
semestern förläggas till två skilda
perioder, av vilka den ena utgör
minst tolv dagar.

Vad i andra stycket föreskrivits
skall, i vad avser semestertid utöver
sex dagar, icke gälla beträffande arbetstagare
vid jordbruket jämte därtill
hörande binäringar och trädgårdsskötseln
samt beträffande hembiträde
i lanthushåll, såframt arbetstagaren
vid tiden för semesterns början
fyllt aderton år.

Semester för---— ---—

----arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med arbetstagaren.
överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern förläggas
till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar.

— — svensk hamn.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare,
som avses i 4 §, utgör fyra procent
av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren under
de kalenderkvartal eller däremot enligt
17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,
för vilka rätt till semesterlön
föreligger, samt ytterligare
två procent av arbetsinkomsten för
kvartal eller period, vid vars ingång
arbetstagaren ej fyllt aderton år.

Beträffande arbetstagare---

Semesterlönen skall — —--— —

Semesterlönen för arbetstagare,
som avses i 4 §, utgör sex procent
av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
hos arbetsgivaren under
de kalenderkvartal eller däremot enligt
17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,
för vilka rätt till semesterlön
föreligger.

— — motsvarande tillämpning.
----- dess utgång.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951, från och med vilken dag sådan
ökad semesterrätt som avses i lagen
kan förvärvas.

Vad i 12 § andra stycket andra
punkten ifrågavarande lag är stadgat
skall icke tillämpas med avseende å
arbetstagare, som enligt avtal, gällande
för viss vid lagens ikraftträdande
ännu icke tilländalupen tid,
är berättigad till längre semester än
tolv dagar.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:)

Nr 337.

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete;

given Stockholms slott den 29 juni
1946.

1 §■

Semester, vartill rätt förvärvats
enligt lagen om semester, skall i den
omfattning som i denna lag sågs utgå
med ett förhöjt antal semesterdagar,
därest arbetstagaren under kvalifikationsåret
utfört

1) arbete under jord i gruva eller
stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens
lån,

3) arbete, förlagt så att minst fyra
timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan
6,

A) arbete, däri arbetstagaren under
minst fyra timmar av arbetstiden
för dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts
för röntgenstrålning eller strålning
frän radioaktivt ämne.

2 §.

För varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagare
för arbetsgivarens räkning å
minst sexton dagar utfört i denna
lag avsett arbete, utgår semestern
med en och en halv dag om arbetet
är sådant, som omförmäles i 1 § under
samt med tre dagar om

arbetet är sådant, som omförmäles

(Föreslagen lydelse:)

Förslag

till

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Semester, vartill rätt förvärvats
enligt lagen om semester, skall utgå
med tre dagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsåret, under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning å minst sexton dagar utfört
arbete, däri arbetstagaren utsatts för
röntgenstrålning eller strålning från
radioaktivt ämne.

6

Kungi. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:)

i 1 § under 5). Uppstår vid beräkningen
av semesterns längd brutet
dagantal, skall semestern utgå med
närmast högre antal dagar.

Med avseende å semester, som utgår
enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje
styckena lagen om semester äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall
iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester, må räknas honom
till godo för erhållande av förhöjt
antal semesterdagar endast därest
han omedelbart före och efter semestern
utfört sådant arbete, som berättigar
honom till dylik förhöjning,
samt

2) att dag, varunder arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet
av anledning, varom förmäles i 7 §
andra stycket b)—d) lagen om semester,
icke må räknas arbetstagaren
till godo för erhållande av förhöjt
antal semesterdagar, därest sådant
arbete, som berättigar arbetstagaren
till dylik förhöjning, uppenbarligen
icke kunnat beredas honom
å sådan dag.

3 §■

På begäran av domstol eller den,
vars rätt därav beröres, åligger det
arbetsrådet att avgöra, huruvida visst
arbete är sådant, som avses i denna
lag.

Är mål, som handlägges vid domstol,
beroende av fråga, som i första
stycket sägs, skall domstolen hänskjuta
frågan till arbetsrådet, när
part sådant äskar eller domstolen

(Föreslagen lydelse:)

Med avseende å semester, som utgår
enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje
styckena lagen om semester äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall
iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren
åtnjutit semester, må räknas honom
till godo för erhållande av förhöjt
antal semesterdagar endast därest
han omedelbart före och efter semestern
utfört arbete, som avses i denna
lag, samt

2) att dag, varunder arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet
av anledning, varom förmäles i 7 §
andra stycket b)—d) lagen om semester,
icke må räknas arbetstagaren
till godo för erhållande av förhöjt
antal semesterdagar, därest arbete,
som avses i denna lag, uppenbarligen
icke kunnat beredas honom
å sådan dag.

2 §.

På begäran av domstol eller den,
vars rätt därav beröres, åligger det
arbetarskyddsstyrelsen att avgöra,
huruvida visst arbete är sådant, som
avses i denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol,
beroende av fråga, som i första
stycket sägs, skall domstolen hänskjuta
frågan till arbetarskyddsstyrelsen,
när part sådant äskar eller

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

(Gällande lydelse:)

finner det nödigt; och må slutligt utslag
av domstolen ej meddelas, förrän
arbetsrådets beslut kommit domstolen
tillhanda.

^ §■

Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Utan hinder av vad i 12 § nämnda
lag är föreskrivet om att semestern
skall utgå i ett sammanhang må
dock, såframt arbetsrådet så medgivit
på grund av att sammanhängande
semester skulle medföra avsevärd
olägenhet för företags drift, semestern
förläggas till två skilda perioder,
av vilka den ena utgör minst
tolv dagar.

(Föreslagen lydelse:)

domstolen finner det nödigt; och må
dom ej meddelas, förrän arbetarskyddsstyrelsens
beslut kommit domstolen
tillhanda.

3 §.

Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Vad i 12 § andra stycket andra
punkten nämnda lag är föreskrivet
om att semestern må förläggas till
två skilda perioder skall dock icke
gälla med mindre arbetarskyddsstyrelsen
så medgivit. Medgivande som
nu sagts må lämnas, därest sammanhängande
semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags drift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951, från och med vilken dag semesterrätt
enligt lagen kan förvärvas.

Genom denna lag upphäves lagen
den 29 juni 1946 (nr 337) om förlängd
semester för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete.

Arbetstagare, som den 1 juli 1951
förvärvat semesterrätt enligt den
äldre lagen, skall, i den mån han icke
då åtnjutit honom enligt nämnda lag
tillkommande förmån, äga åtnjuta
semesterförmån enligt föreskrifterna
i den nya lagen, om hans arbete varit
sådant som avses i 1 § under 5) äldre
lagen, och eljest enligt bestämmelserna
i lagen om semester.

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari
1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstadgad treveckor
ssemester samt anför.

Inledning.

Arbetstidsutredningen1 — som tillsatts den 15 mars 1947 för att verkställa
en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen — erhöll den 28 april
1948 i uppdrag att även utreda frågan om en utökning av den lagstadgade
semesterns längd. För att beaktas i samband med detta uppdrag överlämnades
sedermera till arbetstidsutredningen ett av särskilda sakkunniga,
helgdagssakkunniga, den 17 april 1947 avgivet betänkande med förslag till
ändrad ordning beträffande vissa helgdagar (SOU 1947: 27) jämte däröver
avgivna yttranden.

Uppdraget har nu fullgjorts av arbetstidsutredningen, som i betänkande
den 1 september 1950 (SOU 1950: 32) föreslår, att den lagstadgade semestertiden
ökas från 12 till 18 dagar för år. Den gällande regeln att semestern
skall utgå i ett sammanhang, såvida ej parterna komma överens om annat,
föreslås bibehållen, men arbetsgivaren medgives rätt att även utan dylik
överenskommelse förlägga den nytillkommande tredje semesterveckan till
en särskild period, skild från semestern i övrigt. I den för jordbruket med
binäringar nu gällande särregleringen i fråga om semesterns förläggning
föreslås den ändringen, att den lagstadgade sammanhängande semesterperioden
ökas från 6 till 9 dagar. Lagändringarna föreslås skola träda i
kraft den 1 juli 1951, från och med vilken dag arbetstagarna skola kunna
kvalificera sig för den längre semestern.

1 Utredningen består av häradshövdingen Ove Hesselgren, ordförande, ombudsmannen i
Svenska industritjänstemannaförbundet Harald Adamsson, ledamöterna av riksdagens andra
kammare fru Elsa Johansson, Norrköping, och Olof Nilsson, Göteborg, direktören i Järnbruksförbundet
Gustaf Rudenstam samt ombudsmannen i Svenska metallindustriarbetareförbundet
Edvard Vilhelmsson.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Arbetstidsutredningen förordar vidare, alt frågan om en kalenderreform
snarast prövas. Enligt utredningens uppfattning bör denna reform innebära,
att Marie bebådelsedag överföres till de rörliga helgdagarna och firas
på en söndag, att en ny helgdag förlägges till lördagen före alihelgonasöndagen
samt att midsommardagen alltid förlägges till en lördag.

över arbetstidsutredningens betänkande ha yttranden avgivits av statskontoret,
kommerskollegium — som i ärendet hört handelskamrarna och
Sveriges industriförbund — socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantbruksakademien, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetar skyddsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, domänstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statens avtalsnämnd, arbetsdomstolens ordförande, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser utom länsstyrelserna i Uppsala och Värmlands
län, fullmäktige i riksbanken, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges allmänna exportförening, Svenska lantarbetsgivareföreningen,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk,
Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen, Bankernas förhandlingsorganisation,
Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund,
Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
—- som inhämtat yttranden från Målarmästarnas riksförening
i Sverige, Skräddarmästarnas riksförbund, Sveriges smidesverkstäders riksförbund
och Sveriges urmakareförbund — Svensk industriförening, Sveriges
redareförening, Sveriges segelfartygsförening, Kanalflottans rederiförening,
Landsorganisationen i Sverige — som hört ett stort antal av de till landsorganisationen
anslutna fackförbunden — Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska turistföreningen, Reso — folkrörelsernas rese- och semesterorganisation
— samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

Remissinstanserna äro så gott som undantagslöst ense om det önskvärda
i och för sig att i vårt land införa en allmän semester om tre veckor. Däremot
äro meningarna i hög grad delade om huruvida treveckorssemestern
bör lagfästas nu och om reformen bör genomföras i rådande läge. Likaså ha
i remissyttrandena framkommit olika uppfattningar om hur semestern
skall förläggas.

För egen del anser jag, att arbetstidsutredningens förslag om allmän
semester av tre veckor bör, såsom utredningen föreslagit, genomföras från
och med den 1 juli 1951. Detta innebär, att för huvudparten av de helårsanställda
arbetstagare, vilka beröras av semesterlagen — d. v. s. för dem som
utfå semestern i efterskott — semestern under år 1952 kommer att uppgå

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

till 15 dagar för att från och med år 1953 utgå i sin fulla längd. Jag biträder
även utredningens förslag i fråga om semesterns förläggning utom
såtillvida, att jag anser skillnaden i detta hänseende mellan jordbruksarbetarna
och övriga arbetstagare böra utjämnas. Arbetstagarna inom jordbruket
böra sålunda ha lagstadgad rätt att få semestern utlagd på samma
sätt som övriga arbetstagargrupper.

Jag anhåller nu att få upptaga förslaget om lagstadgad treveekorssemester
till behandling. Frågan om en kalenderreform torde framdeles få anmälas
av chefen för justitiedepartementet.

Gällande bestämmelser.

Allmänna semesterlagen.

Enligt lagen den 29 juni 1915 om semester (nr 420; ändr. 336/1946) äger
arbetstagare på grund av det arbete, som han under ett år (kvalifikationsår)
utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla ledighet med
bibehållen lön. Semestern skall utgå under året närmast efter kvalifikationsåret;
dock må efter överenskommelse semestern helt eller delvis åtnjutas
tidigare.

I fråga om semesterns längd gäller att semester utgår med en dag för
varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar, och med ytterligare
Va dag för varje sådan månad, därest arbetstagaren vid månadens ingång ej
fyllt 18 år. Uppstår vid beräkningen av semesterns längd brutet dagantal,
skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren
under pågående anställning a) åtnjutit semester, b) varit oförmögen till
arbetet på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan däri ådragen sjukdom,
som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, c) i samband
med havandeskap eller barnsbörd avhållit sig från arbetet, i den mån
bortovaron icke överstigit 12 veckor, eller d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslaged
eller med stöd därav föreskriven militärövning om högst 60
dagar, som ej är beredskapsövning eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring,
dock att av tid för militärövning högst 60 dagar under varje kvalifikationsår
må räknas arbetstagaren till godo. Dag, under vilken arbetstagaren
varit frånvarande från arbetet av anledning, som angivits under
b)—d), skall dock icke jämställas med dag å vilken arbete utförts, därest
arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å sådan dag.

Av det anförda framgår, att en vuxen arbetstagare, som har fortlöpande
arbete under hela kvalifikationsåret, har rätt till en årlig semester av 12

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

dagar. För arbetstagare, som intjänat sin semester innan han fyllt 18 år,
uppgår den lagstadgade semestern till 18 dagar. I syfte att ge arbetstagarna
rätt till i förra fallet minst två och i senare fallet minst tre veckors ledighet
har i lagen föreskrivits, att söndagar icke skola inräknas i semestern.
Ej heller inräknas däri helgdagar, såframt semestern utgår med mindre
antal dagar i följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i semestern.

Arbetsgivaren äger bestämma, när under året semestern skall utgå. Semester
bör dock såvitt möjligt förläggas till sommartid, om arbetstagaren
ej begär annat. Vidare gäller att semestern icke utan arbetstagarens medgivande
får förläggas till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som
enligt vad förut anförts skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke parterna komma
överens om annat. I vissa fall äger emellertid arbetsgivaren rätt att utan
arbetstagarens medgivande dela semestern. Rätt härtill föreligger, om semestertiden
överstiger 12 dagar och rätten till längre semester är grundad
på att arbetstagaren vid semesterrättens förvärvande ej fyllt 18 år. I sådant
fall får semestern förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena skall
utgöra minst 12 dagar. Rätt för arbetsgivaren att dela semestern föreligger
vidare i vad avser semestertid utöver sex dagar beträffande arbetstagare
vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt
beträffande hembiträden i lanthushåll, såframt arbetstagaren vid tiden för
semesterns början fyllt 18 år. Dylik överskjutande semestertid äger arbetsgivaren
dela upp på sätt han finner lämpligt.

Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön
beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semestertiden
belöpande lönen. Annan arbetstagare äger för varje semesterdag uppbära
lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under
de dagar av kvalifikationsåret, å vilka han utfört arbete för arbetsgivarens
räkning. Hänsyn skall därvid icke tagas till sådant tillägg till lönen, som
utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidsersättning).
Vid beräkning av lön under semestern skall hänsyn ej heller
tagas till förmån av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att utgöra
ersättning för särskilda kostnader.

Från semesterlagens huvudregel om rätt till ledighet med bibehållen lön
gäller det undantaget att arbetstagare, som utföra arbetet i sina hem eller
eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren
att vaka över arbetets anordnande, icke äro berättigade till semesterledighet
utan endast till en kontant semesterförmån, i lagen betecknad
såsom särskild semesterlön. För hithörande arbetstagare, de s. k. okontrollerade
arbetstagarna, skall semesterlön utgå för varje kalenderkvartal av
kvalifikationsåret, varunder vederbörandes arbetsinkomst hos arbetsgivaren
uppgår till belopp motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga
dagsförtjänsten å orten för arbete av den art, varom är fråga, under en

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

arbetstid av åtta timmar. Den särskilda semesterlönen utgör 4 procent av
arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de
kalenderkvartal av kvalifikationsåret, för vilka rätt till semesterlön föreligger.
Arbetstagare, som ej fyllt 18 år, äger rätt till särskild semesterlön
med 6 procent.

Lämnar arbetstagaren sin anställning innan han åtnjutit den semester
eller den särskilda semesterlön, vartill han förvärvat rätt enligt lagen, äger
han åtnjuta ersättning därför (semesterersättning). Semesterersättningen
beräknas principiellt enligt samma grunder som semesterlönen.

Särskilda semesterlagen.

Lagen den 29 juni 19^6 om förlängd semester för vissa arbetstagare med
särskilt pressande eller hälsofarligt arbete (nr 337) är konstruerad i direkt
anknytning till allmänna semesterlagen. Den stadgar, att semester, vartill
rätt förvärvats enligt allmänna semesterlagen, skall för vissa särskilt angivna
arbetstagare utgå med ett förhöjt antal semesterdagar. Rätt till förlängd
semester föreligger för arbetstagare, som under kvalifikationsåret
utfört 1) arbete under jord i gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord
i Norrbottens län, 3) arbete, förlagt så att minst 4 timmar av arbetstiden för
dygn infallit mellan klockan 22 och 6, 4) arbete, däri arbetstagaren under
minst fyra timmar av arbetstiden för dygn sysselsatts i mörkrum, eller
5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.

För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagare
för arbetsgivares räkning å minst 16 dagar utfört sådant arbete som nyss
nämnts, utgår semestern med en och en halv dag om arbetet är sådant, som
omförmäles i punkterna 1)—4), samt med tre dagar om arbetet är sådant
som angives i punkt 5). Uppstår vid beräkningen av semesterns längd brutet
dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

I fråga om tid, som vid semesterns bestämmande skall betraktas såsom
arbetad tid, gälla samma bestämmelser som i allmänna semesterlagen. Dock
gäller att dag, varunder arbetstagare åtnjutit semester, må räknas honom
till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar, endast därest han
omedelbart före och efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar
honom till förlängd semester.

Av det anförda framgår att arbetstagare, som fortlöpande under året utfört
arbete som förut sagts i punkterna D—4), har laglig rätt till en årlig
semesterledighet av 18 dagar. Har han utfört arbete som nämnts i punkt 5),
är under samma förutsättning den lagliga semestertiden 36 dagar.

Semester enligt särskilda semesterlagen skall på samma sätt som stadgas
i allmänna semesterlagen utgå i ett sammanhang. Därest arbetarskyddsstyrelsen
så medgivit på grund av att sammanhängande semester

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

skulle medföra avsevärd olägenhet för företags drift, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 12
dagar.

Kollektivavtalsbestämmelser.

För det övervägande antalet arbetstagare, som ha sina anställningsvillkor
reglerade i kollektivavtal, gälla semesterlagens bestämmelser om semestertidens
längd. Inom vissa viktigare avtalsområden förekommer
det dock, att arbetstagare avtalsenligt tillförsäkrats längre semester än två
veckor.

Inom den egentliga industrien är det sålunda vanligt, att tjänstemännen ha
bättre semesterförmåner än vad lagen medger. Arbetarna ha däremot endast
i undantagsfall mer än två veckors semester. Bland arbetargrupper, som ha
sådan längre semester, kunna nämnas typografer och tobaksarbetare. Vid
tidningsföretagens tryckerier, bokbinderier och grafiska anstalter utgör semestern
tre veckor för arbetare med minst ett års yrkesvana. Arbetarna vid
Svenska tobaksmonopolets anläggningar erhålla l1/* semesterdag för varje
arbetad månad under kvalifikationsåret.

Enligt verkstadsavtalet är semestertidens längd för industritjänstemän
och arbetsledare avvägd efter ålder och lön. Yngre tjänstemän ävensom
andra lågt avlönade erhålla semester enligt lag. För övriga varierar antalet
semesterdagar mellan lägst 15 och högst 21 dagar.

Längre semester än två veckor är tämligen vanlig inom kommunikationsverken.
De kollektivavtalsanställda vid posten liksom telegraf- och telefonarbetarna
m. fl. erhålla sålunda från och med det år vederbörande uppnår
sex tjänstgöringsår l1/» semesterdag för varje arbetad månad. Från och med
det år arbetaren varit anställd i 12 år samt fyller 35 år utgör semestern l1/2
dag per kvalifikationsmånad. I detta sammanhang kan nämnas att i stort
sett likartade bestämmelser gälla för försvarsverkens civilarbetare samt
andra statsanställda, som ha arbetsvillkoren reglerade i kollektivavtal.

Ordinarie linjepersonal vid de enskilda järnvägarna åtnjuter avtalsenligt
15 ledighetsdagar per år. Efter 40 års ålder ökar antalet till 20 och efter 50
till 23 dagar. Ordinarie tjänstemän ha 20 samt efter 10 års anställning 30
semesterdagar. För båda grupperna utgår dessutom visst antal ledighetsdagar
med delvis bibehållen lön.

Vid handelsflottan ha stewarter och radiotelegrafister, som varit anställda
ett år hos samma företag, 15 dagars semester. Sedan befattningshavaren
uppnått 40 års ålder utgå — under förutsättning att han varit anställd i
10 år hos samma företag — 21 semesterdagar. Maskinchefer, överstyrmän
och förste styrmän erhålla dock redan efter ett års anställning 21 samt
efter 10 år 30 dagar.

Handels- och lantbrukstjänstemän, flygbefäl, anställda inom bank- och •
försäkringsverksamhet, tjänstemän vid hotell och restauranger, tandskö -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

terskor, journalister, tryckeriföreståndare m. fl. smärre grupper ha i viss
utsträckning längre semester än vad lagen anger.

Enligt överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunalarbetareförbundet avseende arbetare vid städernas industriella
verk, allmänna arbeten, trafikföretag in. m. utgår efter fem anställningsår
15 dagars semester. Efter 15 års anställning ökar denna till 18 dagar. Skiftoch
nattarbetare äro, under vissa förutsättningar, tillerkända längre semester.
Vid städernas sjukhus, vårdhem och anstalter utgör semestern 21
kalenderdagar. Efter en anställningstid av fem år är den 26 och efter 15
år 30 kalenderdagar per år. För städernas ordinarie befattningshavare utgår
semester med hänsyn till ålder och löneklass med lägst 18 och högst 32
vardagar per år.

Enligt överenskommelse mellan Landstingens centrala lönenämnd och
Svenska kommunalarbetareförbundet utgör semestern 21 kalenderdagar.
Efter fem anställningsår ökar den till 26 och efter 15 till 30 kalenderdagar.

Slutligen kan nämnas att de statsanställda, som ha sina anställningsförhållanden
reglerade i allmänna avlöningsreglementet, erhålla semester
efter ålder och löneklass. Semestertidens längd varierar här mellan 20 och
45 kalenderdagar per år.

I fråga om semesterns förläggning innehålla kollektivavtalen
i regel föreskrifter, som i ett eller annat avseende begränsa arbetsgivarens
bestämmanderätt. Sålunda finnas i de flesta avtal bestämmelser om den
tidsperiod, varunder semestern skall utgå. I en del avtal är semesterns förläggning
beroende av om ledigheten utgår i samband med driftsinställelse
eller icke. Så är exempelvis fallet i riksavtalet för den mekaniska verkstadsindustrien.
I detta stadgas nämligen att vid verkstad, där uppehåll i driften
göres för semester, denna skall förläggas till månaderna maj—september.
I riksavtalen för pappersmasse- och sågverksindustrien föreskrives att, då
en arbetsgivare finner sig kunna inställa driften för gemensamhetssemester,
sådan driftsinställelse skall förläggas till tiden 1 maj—30 september.
Om icke gemensam semester kan beredas de anställda, skall lokalt kunna
träffas överenskommelse om semesterns delning. Vid sådan delning skall
den ena perioden omfatta minst sex dagar och utges i samband med driftsinställelse.

Den del av året till vilken semestern skall förläggas varierar högst betydligt.
Vanligast är dock tiden 1 maj—30 september. Men det förekommer,
att denna tidrymd är betydligt kortare. Som exempel kan nämnas
att inom textilindustrien semestern skall förläggas under tiden juli—augusti.
Arbetsgivarna ha dessutom utfäst sig att om möjligt undvika att förlägga
semestern till tid efter den 15 augusti. Å andra sidan förekommer det åven,
att semestertiden utsträckts över större del av året. Sålunda skall enligt
avtal för byggnadsfacken semestern förläggas till tiden april—oktober.

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

Utländsk lagstiftning.

Beträffande den utländska lagstiftningen angående semester hänvisas till
arbetstidsutredningens betänkande s. 18—23. Här må blott påpekas att
Norge f. n. synes vara det enda europeiska land, som har allmän lagstadgad
semester om tre veckor.

Arbetstidsutredningens undersökningar.
Undersökningarnas planläggning.

För att få material till bedömning av frågan hur näringslivet och olika
former av samhällelig verksamhet skulle komma att påverkas av en förlängning
av semestertiden med en vecka har utredningen vänt sig till ett
antal större för olika områden representativa arbetsgivarorganisationer
ävensom till vissa företag med begäran om ett uttalande rörande de sannolika
verkningarna av treveckorssemester inom vederbörandes område.
I anledning härav har Svenska arbetsgivareföreningen —■ till vilken utredningens
hemställan bl. a. riktats — infordrat yttranden från flertalet av
de till föreningen anslutna arbetsgivarsammanslutningarna. Vidare har arbetsgivareföreningen
uppdragit åt Industriens utredningsinstitut att verkställa
en undersökning rörande det produktionsbortfall och den prisstegring,
som för industriens vidkommande kunde beräknas bli följden av en utökning
av semestern från 12 till 18 dagar. Med eget utlåtande har arbetsgivareföreningen
härefter till utredningen överlämnat såväl de av föreningen
infordrade yttrandena som institutets undersökning i saken.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har till utredningen
inkommit med eget yttrande samt yttranden från vederbörande underorganisationer.
Kooperativa förbundet har överlämnat, förutom ett av förbundet
avgivet utlåtande, infordrade yttranden från ett antal till förbundet
hörande industriföretag ävensom från en del konsumtionsföreningar.
Nämnas må vidare bl. a. att Svenska stadsförbundet tillställt utredningen
av stadsförbundet inhämtade uppgifter i saken från de 30 största
städerna.

Sedan det från arbetsgivarsidan sålunda förebragta materialet inkommit
till utredningen, har detta överlämnats till Landsorganisationen och Tjänstemännens
centralorganisation för yttrande från såväl nämnda huvudorganisationer
som deras underorganisationer.

På begäran av utredningen har vidare Sveriges allmänna exportförening
— efter att ha fått taga del av det väsentligaste av det material avseende
exportindustriens problem, som inkommit till utredningen, ävensom de av
Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation avgivna yttrandena
— till utredningen uttalat sig rörande de sannolika verkningarna i
kommersiellt hänseende av en förlängning av semestern från två till tre
veckor.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Slutligen har utredningen ansett sig böra bereda arbetstagarna själva
tillfälle att uttala sig i saken. För den skull har utredningen under medverkan
av Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation
tillställt ett antal till nämnda organisationer anslutna arbetstagare ett formulär,
vari frågats, på vad sätt semestern tillbringats år 1949, d. v. s. om
vederbörande det året under semestern besökt släktingar eller bekanta,
vistats på pensionat eller annan semesteranläggning etc. Vidare ha arbetstagarna
fått uttala sig om huruvida de önskade erhålla tre veckors semester
odelad eller delad i perioder samt i senare fallet vilket av olika angivna
sätt för delningen som vore att föredraga.

Verkningarna av allmän treveckorssemester.

I den av Industriens utredningsinstitut i det föregående berörda, på uppdrag
av Svenska arbetsgivareföreningen verkställda undersökningen — för
vilken närmare redogöres å s. 2—10 i bilaga 1 till betänkandet — framhålles,
att verkningarna av en till tre veckor förlängd semester bli beroende
av den driftsorganisation, som uppehälles under de tillkommande semesterdagarna,
d. v. s. av det sätt varpå företagen förlägga den tredje semesterveckan.
Vid sina beräkningar utgår institutet från att företagen få full frihet
i fråga om denna semesterveckas förläggning.

Endast i fråga om vissa bryggeriföretag är det enligt institutets mening
troligt, att driften skall utan övertid och utan anlitande av semestervikarier
kunna upprätthållas i oförändrad omfattning, trots att driften f. n. icke är
nedlagd under sådan tid, att den tredje semesterveckan skulle kunna inplaceras.

Vid de företag inom bl. a. textil-, konfektions- och skoindustrierna, där
det f. n. är vanligt att driften normalt ligger nere under minst tre veckor
om året, räknar institutet icke med någon produktionsminskning under
förutsättning att den tredje semesterveckan finge placeras till stopptiden.
Den enda mätbara kostnadsförändringen skulle här utgöras av semesterlön
för sex dagar, motsvarande en ökning av lönekostnaderna med omkring
2l/t procent.

För en förhållandevis stor grupp av företag anser institutet, att driften
skall kunna upprätthållas i samma omfattning som tidigare antingen
genom en utökning av den fasta personalen eller genom anlitande av
semestervikarier. Till denna grupp höra främst den kontinuerliga treskiftsindustrien
och vissa serviceindustrier, bland dem trafikföretag. Icke
heller i detta fall skulle något produktionsbortfall uppstå, men följden av
reformen skulle bli en stegring av lönekostnaderna med omkring 21/a
procent.

I övriga fall räknar institutet med en viss nedgång av produktionen.
Kunde man under semestertiden upprätthålla driften i begränsad omfatt -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

ning genom att anlita vikarier, skulle produktionsbortfallet bli mellan 0
och 2 procent, samtidigt som lönekostnaderna skulle stiga med mellan
2Va och 0 procent. Upprätthölles driften åter i begränsad omfattning utan
anlitande av övertid eller semestervikarier, skulle produktionsbortfallet bli
omkring 2 procent, medan kostnaderna absolut sett skulle stanna vid en
obetydlighet.

Mycket stora grupper företag — bland dem järn- och pappersbruk,
massafabriker, företag inom verkstadsindustrien samt textil- och konfektionsindustrien
— antagas komma att inställa driften helt under de sex
tillkommande semesterdagarna. I dessa fall beräknar institutet produktionsbortfallet
till omkring 2 procent, därest de sex semesterdagarna tagas

1 en följd, och till ungefär 1,5 procent, om semesterdagarna förläggas till
lördagar. Stegringen i lönekostnaderna beräknas i förra fallet bli obetydlig
och i senare fallet omkring 3/4 procent.

Institutet framhåller emellertid, att vid bedömande av de angivna talen
hänsyn måste tagas till att åtskilliga icke mätbara faktorer utöva inflytande
i ena eller andra riktningen. De angivna procenttalen vore därför
approximativa och hade huvudsakligen teoretiskt intresse; de visade dock
fullt tydligt tendenserna vid val av olika driftsformer under semesterns
uttagande. Vidare erinrar institutet om att enligt uttalanden av företag,
som brukat anlita semestervikarier, kassationsprocenten av företagens produkter
torde bli avsevärt högre än för närvarande, att produktkvaliteterna
torde sjunka, att olycksfallsfrekvensen torde stiga samt, kanske framför
allt, att den ovana personalen komme att föranleda en onödigt hög förslitning
av kapitalutrustningen. Behovet av bostäder åt de arbetstagare, som
eventuellt kunde anskaffas, skulle draga ytterligare kostnader för företagen.
Den av en semesterförlängning förorsakade direkta kostnadsfördyringen
vid företagen torde även ge upphov till kedjeverkningar inom den
del av den svenska industrien, som förädlade svenska råvaror och halvfabrikat.
Omfattningen av dessa kedjereaktioner kunde emellertid svårligen
bedömas på basis av det insamlade materialet; och de totala verkningarna
av införandet av allmän treveckorssemester torde på grund av
näringslivets inneboende dynamik icke kunna fastställas vare sig före eller
efter en semesterförlängning.

Svenska arbetsgivareföreningen understryker i sitt yttrande — som återfinnes
å s. 10—13 i bilaga 1 till betänkandet — att avsikten med institutets
beräkningar endast vore att illustrera tendensen till den produktionsminskning
resp. kostnadsökning, som skulle bli följden av treveckorssemester.
De angivna värdena finge icke uppfattas som svarande mot verkliga
förhållandet annat än i specialfall. Värdena vore visserligen korrekta
under de gjorda förutsättningarna, men dessa vore -—■ speciellt vad gällde
tillgången på semestervikarier och dessas prestationsförmåga — föga verklighctsbetonade.
De av institutet för teoretiska fall angivna värdena på

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 72.

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

produktionsminskning resp. kostnadsökning torde i flertalet praktiska fall
komma att väsentligt överskridas. Vad man därför framför allt kunde
utläsa vore att en semesterförlängning i vissa fall huvudsakligen förorsakade
en produktionsminskning och i det närmaste ingen kostnadsökning,
medan i andra fall produktionen i stort sett kunde upprätthållas men då
till höjda kostnader. Mellan dessa ytterlighetsfall förekomme sedan mellanformer,
där en mindre produktionsminskning kombinerades med en mindre
kostnadsökning. Det borde observeras, att med kostnad avsåges företagets
totalkostnad och ej kostnaden per framställd enhet, vilken i praktiskt taget
samtliga fall komme att stiga.

Föreningen anför vidare:

När i olika sammanhang talats om att viss produktionsminskning respektive
kostnadsökning kommer till stånd, har bortsetts från de verkningar,
som härröra från den inom näringslivet ständigt pågående rationaliseringen.
Denna motverkar givetvis produktionsminskningen respektive kostnadsökningen
och kommer på kortare eller längre tid med största sannolikhet
att helt kompensera dessa verkningar. Det synes klart, att man vid en
teoretisk diskussion bör eliminera dessa indirekta verkningar ur resonemanget,
ehuru detta givetvis icke är möjligt i det konkreta fallet. Av det
anförda följer, att det är felaktigt att påstå, att man inom viss tid tagit igen
det produktionsbortfall, som förorsakats av semesterns förlängning. Man
bör naturligtvis vid bedömandet av semesterförlängningens inverkan på
samhällsekonomien i varje tidsögonblick jämföra den produktion, som uppnås
efter införandet av tre veckors semester, med den produktion, som
kan beräknas ha blivit resultatet, om någon förlängning av semestern icke
ägt rum. Om jämförelsen utföres på detta i princip riktiga sätt, förefaller
det sannolikt, att man för överskådlig tid framåt måste räkna med att produktionen
blir mindre om tre veckors semester införes än i motsatt fall.

Huruvida skillnaden mellan å ena sidan den materiella standarden efter
genomförd tre veckors semester och å andra sidan den materiella standarden
vid bibehållen semesterlängd för framtiden skall tänkas bliva lika med
den sänkning, som sker i det ögonblick förändringen vidtages, eller om en
minskning respektive ökning kommer att äga rum, är omöjligt att avgöra.
En minskning skulle kunna tänkas ske, om den ökade semestern direkt förorsakade
en höjd arbetsinsats, antingen i form av ett ökat arbetstempo
eller en minskad frånvaro från arbetsplatsen eller bådadera, eller om rationaliseringar
företogos, vilka vore en direkt följd av semesterförlängningen,
och som alltså eljest icke skulle ha kommit till stånd. En ökning av skillnaden
kan å andra sidan tänkas bliva resultatet, om den av semesterförlängningen
förorsakade produktionsminskningen medför minskade möjlighel
r till investeringar och i övrigt sådana rubbningar inom näringslivet,
soi . äro ägnade att begränsa framstegstakten. Vidare kan ett försämrat
konkurrensläge i förhållande till utlandet medföra svåra avbräck. Det synes
föreningen som om — åtminstone under de närmaste åren — sannolikheten
för en ökad skillnad skulle vara större än för motsatsen.

Föreningen framhåller vidare, att arbetskraftstillgången vore av största
betydelse vid bedömandet av de samhällsekonomiska konsekvenserna av en
arbetstidsförkortning, samt uttalar, att vid full sysselsättning möjligheterna

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

att begränsa verkningarna av en semesterförlängning måste vara ytterligt
små i jämförelse med det fall, där en arbetskraftsreserv funnes tillgänglig.
Den brist på arbetskraft, särskilt yrkeskvalificerad sådan, som f. n. rådde,
vållade arbetsgivarna stora bekymmer. Särskilt i semestertiden bleve svårigheterna
i många fall av sådan omfattning att driftsstopp vore ofrånkomligt.
Det torde stå klart, att en semesterutökning skulle accentuera
svårigheterna i här berörda avseende och tvinga ytterligare ett antal företag,
vilka nu endast med svårighet lyckas upprätthålla driften under semestern,
till driftsstopp under hela semestertiden med ett avsevärt produktionsbortfall
som följd.

I detta sammanhang erinrar föreningen om den betydande okynnesfrånvaron,
som vore särskilt påtaglig i samband med semestern; och frågan
huruvida skolkningen från arbetsplatsen kunde nedbringas genom en utökning
av semestertiden besvaras av föreningen nekande. Förklaringen till
skolkningen vore nämligen sannolikt för flertalet arbetstagare att söka i
det förhållandet, att de hade så god arbetsförtjänst, att eu förlorad dagsinkomst
—- särskilt med tanke på den relativt höga inkomstbeskattningen
— betydde så litet, att arbetarna ansåge sig ha råd att uttaga extra ledighet.
Efter en semesterutökning, som icke innebure någon förändring av arbetarnas
ekonomiska villkor, kvarstode de ekonomiska förutsättningarna för
olcynnesfrånvaron oförändrade.

Föreningen uttalar i fortsättningen, att man hade skäl förmoda, att eu
semesterförlängning skulle öka den redan rådande spänningen mellan tillgång
och efterfrågan på arbetskraft samt anför härom:

Ytterligare torde situationen komma att förvärras genom den utbyggnad
av semesterindustrierna, som en utökning av semestertiden med 50 procent
med all säkerhet kommer att medföra. Det erforderliga antalet arbetstagare
måste därvid anskaffas från andra näringsgrenar. Serviceindustrierna ha
alltid haft lätt att hävda sig i konkurrensen med andra industrier om
arbetskraften, och en semesterutökning med därav föranledda nyinvesteringar
i olika slag av semesterindustrier kommer därför att medföra en
direkt överströmning av arbetskraft till dessa från övriga industrier. Att
vårt lands basnäringar under sådana förhållanden kunna komma att ställas
inför svårlösta arbetskraftsproblem, synes uppenbart.

Vidare understryker föreningen, att våra viktigaste skiftgående exportindustrier
vore i hög grad beroende av konkurrens från utlandet. Genom
det redan nu mycket låga kapacitetsutnyttjandet i jämförelse med motsvarande
industrier i konkurrerande länder, där kontinuerlig drift vore mycket
vanlig, medan intermittent drift med söndagsuppehåll i större utsträckning
förekomme i Sverige, hade ifrågavarande industrier ett relativt ogynnsamt
läge. Så vore t. ex. vid svenska massafabriker den normala driftstiden
288 dygn per år, medan samma maskinella utrustning i utlandet utnyttjades
i en omfattning, som kunde vara ända upp till 25 procent större än
i Sverige. Liknande vore förhållandet inom åtskilliga andra exportindu -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

strier. Den produktfördyring, som automatiskt komme att föranledas av
en förlängning av semestertiden tillika med den kvalitetsförsämring, som
bleve följden, om ytterligare semestervikarier skulle anlitas, komme att
ytterligare försämra läget.

Slutligen framhåller föreningen, att en semesterförlängning vore ett alternativ
till andra former av standardförbättring och att frågan därför icke
kunde behandlas isolerad utan måste ses i ett större sammanhang.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhåller — se s. 17
—18 i bilaga 1 till betänkandet —■ att genom en förlängd semester produktionsvolymen
komme att nedgå med mer än 2 procent. En anledning
härtill vore, att i de fall, då företaget icke helt nedlades för en gemensam
semester, produktionen oförmånligt påverkades under den tid, då specialister
med nyckelställning vore frånvarande. Administrationen måste vidare
fungera även under semestertiden, vilket för små företag ofta medförde att
den bleve onödigt dyrbar. Företagarna själva och ansvariga arbetsledare
hade redan för närvarande stora svårigheter att ordna egen semesterledighet.
Dessa svårigheter komme att ökas vid en förlängning av semestertiden
för de anställda.

Landsorganisationen anför i sitt yttrande, som återfinnes å s. 13—16
i bilaga 1 till betänkandet, att det icke vore möjligt att ens uppskattningsvis
angiva på vad sätt en semesterförlängning och därav följande
produktionsminskning resp. kostnadsstegring tillsammantagna gåve utslag
i den allmänna prisnivån eller påverkade de olika produktionsfaktorerna.
Av denna anledning förefölle de samhällsekonomiska och sociala skäl, som
kunde anföras i fråga om semesterutvidgningen, vara en rimligare utgångspunkt
vid värderingen. Om sedan —- sett från rent teoretiska synpunkter
— semesterförlängningen medförde sådana negativa samhällsekonomiska
verkningar att utrymmet för standardhöjningar i övrigt begränsades, borde
reformen, sedan de därav framkallade »kedjereaktionerna» slagit igenom
inom hela samhällsekonomien, betalas av alla samhällsgrupper. Betalningen
av reformen komme sålunda att ske i relation till medborgarnas
olika förbrukning av de till förfogande stående varorna och tjänsterna. Att
så skedde kunde ej anses obilligt. Tvärtom kunde det anses socialt rättfärdigt,
att personalgrupper som redan nu åtnjöte tre veckors semester eller
ännu bättre semesterförmåner finge bidraga till reformens betalning.

Landsorganisationen fortsätter:

Med det nu sagda har landsorganisationen endast velat framhålla att i
arbetsgivarföreningens utlåtande tillräcklig hänsyn ej synes ha tagits till
reformens samhällsekonomiska verkningar för alla befolkningsgrupper.
Föreningen har allt för ensidigt lagt företagsekonomiska synpunkter på
frågan. Landsorganisationen är helt ense med arbetsgivarföreningen beträffande
det principiellt riktiga i att »vid bedömandet av semesterförlängningens
inverkan på samhällsekonomien i varje tidsögonblick jämföra den

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

produktion, som uppnås efter införandet av tre veckors semester, med den
produktion, som kan beräknas ha blivit resultatet, om någon förlängning
av semestern icke ägt rum», men varje sådan jämförelse synes endast i teorien
men ej i praktiken — såsom föreningen själv framhåller — möjlig att
genomföra. Det måste därför betraktas som ett antagande när arbetsgivarföreningen
anser det sannolikt att man för överskådlig tid framåt måste
räkna med att produktionen blir mindre, om treveckorssemestern införes
än i motsatt fall. Man måste liksom arbetsgivarföreningen nöja sig med
att konstatera att svar ej kan lämnas på frågan: kommer skillnaden mellan
å ena sidan den materiella standarden efter genomförd tre veckors
semester och å andra sidan den materiella standarden vid bibehållen
semesterlängd för framtiden att bli lika med den sänkning, som sker i det
ögonblick förändringen vidtages, eller kommer en minskning respektive
ökning att äga rum?

När Landsorganisationen anser att även en tänkbar produktionsminskning
respektive kostnadsstegring som följd av en semesterförlängning icke får
anses vara tillräckligt starkt skäl för att avstå från eller uppskjuta den
planerade reformen, göres detta icke därför att landsorganisationen har den
uppfattningen att dylika negativa verkningar i praktiken med säkerhet
komma att inträda. Den av industriens utredningsinstitut företagna undersökningen
har visserligen påvisat de svårigheter som företagen, såväl
bransch vis som individuellt, kunna drabbas av genom semester förlängningen,
men arbetsgivarföreningen har i sin bedömning, synes det landsorganisationen,
icke oväsentligt underskattat reformens positiva verkningar
på längre sikt.

Landsorganisationen framhåller i fortsättningen, att de avsevärda skillnader
i fråga om sociala förmåner, som föreligga inom olika verksamhetsområden
och för olika kategorier av arbetstagare, vore ett väsentligt hinder
för en lämplig och ur produktionssynpunkt ändamålsenlig fördelning av
arbetskraften. Det syntes ej osannolikt att den under senaste år konstaterade
flykten från tyngre och obekväma arbetsområden till en del sammanhängt
med att arbetskraften inom dessa ansett sig missgynnad i förhållande
till sådana arbetstagargrupper som ej endast hade längre semester
utan även bättre anställningsvillkor i övrigt. En semesterförlängning kunde
sålunda få till resultat att en i övrigt skönjbar tendens till flykt från manuella
arbetsområden minskade i styrka med gynnsamma resultat för samhällsekonomien
i dess helhet.

I fråga om skolkningen från arbetet bör man enligt landsorganisationens
mening icke draga alltför vittgående slutsatser av förhållandena under
efterkrigsåren. Under de senaste åren syntes en förbättring ha inträtt även
om frånvarofrekvensen alltjämt vore högre än under förkrigstiden. Att
skolkningen skulle bero på de goda arbetsförtjänsterna vore ett obestyrkt
påstående. Enligt landsorganisationens mening komrne eu ytterligare
semestervecka att nedbringa frånvarofrekvensen och allmänt förbättra produktiviteten
inom företagen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Tjänstemännens centralorganisation anser, såsom framgår av s. 16—
17 i bilaga 1 till betänkandet, att den kostnadsökning resp. produktionsminskning,
som temporärt komme att inträda som en följd av semesterförlängningen,
torde kompenseras av den fortgående rationaliseringen
inom en icke alltför lång tidsperiod. Det vore möjligt att, därest semesterförlängning
icke ägt rum, produktionen vid tidsperiodens slut skulle ha
varit än högre, men det vore icke säkert att så skulle vara fallet. På längre
sikt torde semesterförlängningen bl. a. medverka till ökad livslängd och
därigenom verka direkt befrämjande på produktionens omfattning. Som
allmänt omdöme om den övervägda reformen framhåller organisationen,
att reformen skulle komma att innebära eu betydande standardförbättring
för stora grupper av svenska folket.

I fråga om vad övriga till arbetstidsutredningen avgivna yttranden innehålla
om verkningarna av förlängd semester hänvisas till s. 17—40 i
bilaga 1 till betänkandet ävensom till den sammanfattning därav, som lämnats
å s. 35—40 i själva betänkandet. I detta sammanhang torde endast
böra beröras det yttrande, som avgivits av Sveriges allmänna exportförening
och för vilket redogöres i bilaga 2 till betänkandet
(s. 97—100). Föreningen -—- som inhämtat uppgifter från Svenska trävaruexportföreningen,
Svenska cellulosaföreningen, Svenska pappersbruksföreningen,
Sveriges kemiska industrikonfor samt ett 30-tal olika företag
inom verkstadsindustrien — framhåller, att utrikeshandeln kännetecknades
av en hårdnad internationell konkurrens framför allt från de stora
industriländernas sida. En sådan skärpt konkurrens mötte även från
hemmaindustrien i olika länder, något som sammanhängde med strävandena
att genom fortsatt industrialisering åstadkomma ett större mått av
självförsörjning. Det vore mot denna bakgrund, som den svenska exportindustriens
möjligheter att påtaga sig ökade sociala utgifter torde bedömas,
och icke med utgångspunkt från hittillsvarande relativt gynnsamma läge.
Exportföreningen hade icke anledning att i detta sammanhang gå närmare
in på frågan om den sannolika utvecklingen av konjunkturläget för utrikeshandeln,
men ville framhålla, att föreningens uttalanden måste baseras på
förhållanden under rådande goda exportkonjunktur utan hänsyn tagen till
en eventuell försämring av exportutsikterna.

Enligt exportföreningen torde de sannolika verkningarna av semesterns
utökning med en vecka komma att huvudsakligen utgöras av dels nedgång
i produktionen och därmed exporten samt även i viss utsträckning förlängning
av leveranstiderna och dels direkta och indirekta kostnadsökningar
per tillverkad enhet. Dessa olägenheter innebure mycket allvarliga
olägenheter för exportindustrien. På vissa undantag när syntes olägenheterna
bli särskilt stora inom områden, där arbetet nu bedreves under
kontinuerlig drift. Enligt beräkningar, som på föreningens begäran verk -

23

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 72.

ställts av Skogsindustriernas samarbetsutskott torde produktionsminskningen
komma att utgöra för cellulosa ca 47 500 ton, för trämassa ca 5 500
ton, för papper ca 33 000 ton och för trävaror ca 12 500 stds. Den härav
föranledda minskningen av exportinkomsterna uppskattades till ca 00 milj.
kronor, fördelade med 25,5 milj. på cellulosa, 1,3 milj. på trämassa, 22,7
milj. på papper och 10,2 milj. på trävaror.

Exportföreningen fortsätter:

Särskilt med hänsyn till de aktuella ansträngningarna att öka exporten
är den med en semesterförlängning i dagens läge ofrånkomligt förenade
nedgången av produktionen ägnad att ingiva betänkligheter. Till följd av
den höga grad av rationalisering och mekanisering som utmärker den
svenska exportindustrien är produktionen per arbetare relativt stor. När
detta förhållande sättes i relation till det likaledes välkända faktum, att
Sverige redan nu lider allvarlig brist på arbetskraft, synes uppenbart att
bortfallet av en arbetsvecka leder till en oproportionerlig nedgång i produktionen.
Redan nu är läget sådant, att den tillgängliga arbetskraften ej
förslår till ett rationellt utnyttjande av den dyrbara maskinpark, som med
ianspråktagande av mycket betydande belopp i utländsk valuta, ej minst
hårdvaluta, införts från utlandet under de senaste åren. Sverige skulle
genom att nu införa en förlängd semester riskera en skärpning av detta
tillstånd, som uppenbarligen endast skulle kunna förbättras genom vidgat
medgivande att anställa utländsk arbetskraft. I annat fall torde den produktionsökning,
som måste utgöra grundvalen för en ökad export, ej kunna
åvägabringas.

Därest en sammanhängande treveckorssemester införes, torde man i
större utsträckning än nu se sig tvungen att hålla fabrikerna stängda under
semestertiden. Särskilt med hänsyn till de anspråk, som köpare i Förenta
Staterna och andra valutastarka länder framställa på snabba leveranser
och omfattande service, har man anledning att befara en viss omedelbar
nedgång i exporten till dessa länder såsom en följd av semesterstängningen.
Det anförda gäller bl. a. apparater, instrument m. m. I

I fråga om de direkta kostnadsökningarna hänvisar exportföreningen till
de kalkyler som framlagts av Industriens utredningsinstitut. De indirekta
kostnadsökningarna kunde enligt föreningens mening icke tillförlitligt beräknas
utan en omfattande och arbetskrävande undersökning men torde
bli större inom exportindustrien än inom hemmaindustrien. Anledningen
härtill vore huvudsakligen, att exportvarorna krävde längre transporter och
bättre emballage etc. än varor avsedda för inhemsk konsumtion, vilket
finge till följd att exportpriserna påverkades mera än priserna på hemmamarknaden.

Exportföreningen anför vidare:

Bland de exportartiklar, vilka enligt de nu inhämtade uppgifterna synas
vara särskilt känsliga för den konkurrensskärpning som kostnadsökningarna
innebära, må nämnas vissa kemiska produkter, bruksglas, vidare stora
delar av järn- och metallmanufakturområdet samt vissa standardvaror
inom den elektriska och mekaniska industrien. I detta sammanhang må
anföras, att en tillverkare av lantbruksmaskiner framhållit, att timför -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

tjänsten i Västtyskland genomsnittligen motsvarar kronor 1:40, medan
den i Sverige utgör kronor 2: 40—2: 45. Härtill kommer att priset för valsjärn
är 40 procent högre i Sverige än i Västtyskland. Vidare bör anföras,
att inom vissa sektorer av den metallurgiska industrien, som under nuvarande
semesterförhållanden i viss utsträckning funnit det möjligt att
hålla driften i gång utan avbrott, stora utgifter väntas uppkomma till följd
av skador i ugnar och andra anläggningar, som av kostnadsskäl ej kunna
hållas i gång under en sammanhängande treveckorssemester.

Exportföreningen uttalar avslutningsvis, att en ingående utredning vore
erforderlig rörande de indirekta följderna av en förlängd semester. Av
allra största vikt vore vidare, att upplysningar införskaffades beträffande
de mått och steg, som till äventyrs vidtagits eller planerades i berörda hänseende
inom de länder, som vore Sveriges huvudsakliga konkurrenter på
världsmarknaden. Ytterligare erfordras utredning rörande de åtgärder,
som kunde företagas till motverkande av de ogynnsamma följderna av eu
eventuell semesterförlängning, såsom anställning av utländsk arbetskraft,
ökning av arbetsbesparande maskinell utrustning bl. a. från hårdvalutaländer
och byggnadsbestånd. Enär dessa grundläggande utredningar ännu
saknades för ett allsidigt bedömande av verkningarna ur svensk exportsynpunkt
av en eventuell semesterförlängning, inskränkte sig föreningen till
att konstatera, att en dylik förlängning sannolikt komrne att medföra
ogynnsamma konkurrensbetingelser för den svenska exportindustrien, särskilt
i jämförelse med de industriländer, där rätt till semester icke förefunnes
i den här diskuterade utsträckningen. Den svenska exportindustrien
skulle sålunda ställas inför utsikten av produktionsminskning samt högre
produktionskostnader med därav föranledda prisökningar, allt i förhållande
till den konkurrerande industrien i utlandet. För föreningen stode
det därför klart, att en förlängning till tre veckor av den lagstadgade semestern
måste betraktas som en fråga av internationell räckvidd. Den borde
därför bli föremål för överläggningar mellan närmast berörda länder i
syfte att uppnå en samtidig och likformig lösning.

Utformningen av allmän treveckorssemester.

Beträffande utformningen av allmän treveckorssemester har arbetstidsutredningen
hört arbetsmarknadens organisationer rörande följande tre
alternativa förslag.

Alternativ I. Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt förläggas
till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik överenskommelse
föreligger skall delning av semestern kunna ske efter medgivande
av arbetarskyddsstyrelsen, då sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för företags drift. Dock skall semestertiden i

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

detta fall icke kunna uppdelas i mer än två perioder, av vilka den ena skall
utgöra minst två veckor.

Alternativ II. Semestern bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning
av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren. Om dylik överenskommelse icke kan träffas,
skall arbetsgivaren kunna uppdela semestertiden i två perioder, varav
en skall utgöra minst två veckor.

Alternativ 111. Detta alternativ skiljer sig från alternativ II såtillvida,
att arbetsgivaren — om överenskommelse icke kan träffas med arbetstagaren
— skall kunna uppdela semestertiden i två eller flera perioder,
varav en skall omfatta minst två veckor. Den återstående semestertiden
skall alltså kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.

De avgivna yttrandena finnas återgivna å s. 40—96 i bilaga 1 till betänkandet.

Av huvudorganisationerna på arbetsgivarsidan ansluter sig Svenska arbetsgivareföreningen
till alternativ III och betonar mycket starkt vikten av
att man i en eventuell lag om tre veckors semester ej finge inskränka
arbetsgivarens rätt att bestämma, när semester skulle utgå. Fullständig frihet
borde alltså lämnas arbetsgivaren i fråga om förläggningen av de tillkommande
sex dagarna. Ett inställande av driften för reparationer och
översyn krävde icke så lång tid som 18 dagar.

Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anför, att behov
icke föreligger att inställa driften under så lång sammanhängande tid som
18 dagar för översyn av maskiner och erforderliga reparationer. Organisationen
kunde icke ställa sig positiv till något av alternativen. Av dessa
skulle dock alternativ I komma att verka mest ofördelaktigt. De möjligheter
till delning, som detta alternativ öppnade, skapade inga garantier för
att en delning verkligen komme till stånd, då behov härav förelåge. Alternativ
III verkade mindre ogynnsamt än alternativ II.

Av huvudorganisationerna på arbetstagarsidan uttalar Landsorganisationen,
att organisationen på dåvarande stadium icke kunde taga ställning
till frågan vilket alternativ som vore att förorda. Ur rekreationssynpunkt
syntes det dock mest lämpligt att hela semestern utginge i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse om annan ordning träffats med arbetstagaren.

De till Landsorganisationen anslutna fackförbunden förorda i allmänhet
alternativ I. Som skäl härför åberopas i de flesta fallen rekreationsbehovet.
Semesterledigheten för den enskilde finge nämligen utan tvekan
det bästa värdet om hela semestern utginge i en följd under sommaren.
Industriarbetare med familj hade i allmänhet icke råd att ffra semester
två gånger årligen, därest detta medförde extra kostnader för resor och
uppehälle. För vissa industrier vore en uppdelning på enstaka dagar
ogenomförbar, exempelvis i de fall kontinuerligt skiftarbete förekomme.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Ehuru semestern i princip borde utgå i en följd, borde dock möjlighet föreligga
för de lokala arbetsmarknadsparterna att överenskomma om annan
ordning.

Tjänstemännens centralorganisation understryker starkt önskemålet att
semestern sa vitt möjligt förlägges till sommaren. Ur rekreationssynpunkt
vore det givet, att en uppdelning av semestern i ett flertal perioder icke vore
lämplig. Å andra sidan torde ej heller ett lagstadgande om att samtliga tre
semesterveckor skulle utgå i ett sammanhang vara en lycklig lösning hl. a.
ur produktionstekniska synpunkter.

De sammanslutningar, som äro anslutna till Tjänstemännens Centralorganisation,
förorda i regel alternativ II.

\ ad särskilt angår jordbruket och dess binäringar anser
sig Svenska lantarbetsgivareföreningen icke kunna tillstyrka något av
alternativen. Av driftstekniska skäl vore det synnerligen svårt att bereda
arbetstagarna sammanhängande sommarsemester. Detta kunde lättare ske
under andra delar av året. Det vore en obestridlig fördel för arbetsgivarna
att kunna få dela upp semestern på enskilda dagar, där detta medförde
mindre avbräck i arbetet. I allra största utsträckning syntes dylik uppdelning
tillgodose arbetstagarnas önskemål. Lantarbetsgivareföreningen förordar
för jordbrukets vidkommande sex dagars sammanhängande sommarsemester,
sex dagars sammanhängande vintersemester och sex dagars
semester efter arbetsgivarens bestämmande såsom sammanhängande ledighet
eller såsom enstaka semesterdagar. Även Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen
framlägger ett dylikt alternativ för treveckorssemestern.
Redan den nuvarande sammanhängande semesterperioden om sex dagar
hade vållat bekymmer. En utökning av sommarsemestern måste medföra
omläggningar i driften. Främst skulle detta gå utöver arbetskrävande kulturer.
Alternativ I måste för trädgårdsodlingens del helt lämnas ur räkningen.
Tre veckors sammanhängande semester under växt- och produktionsperioden
skulle få förödande verkningar.

Av arbetstagarorganisationerna ansluter sig Svenska lantbrukstjänstemannaförbundet
till det av lantarbetsgivareföreningen föreslagna alternativet
för semesterns utformning.

Svenska lantarbetare förbundet åter framhåller, att någon svårighet ur
arbetskraftssynpunkt att bereda jordbrukets arbetare längre sammanhängande
sommarsemester än för närvarande icke synes föreligga. Förbundet
pekar härvid på den bland lantarbetarna rådande arbetslösheten. Jordbrukets
arbetsgivare anlitade numera tillfälligt anställd arbetskraft under de
s. k. arbetstopparna. Följden härav bleve att dessa arbetare däremellan
måste gå arbetslösa eller eventuellt söka sig över till andra näringsgrenar.
Dessa arbetare skulle kunna kvarstanna och användas såsom semestervikarier.
Från förbundets sida ansluter man sig till alternativ II.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Semestervanor och semesterönskemål.

Arbetstidsutredningens förut omnämnda undersökning rörande semestervanor
och semesterönskemål hänför sig till år 1949 och bygger på uppgifter
från ett antal slumpvis utvalda medlemmar i olika sammanslutningar, tillhörande
Landsorganisationen (LO) och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO). Antalet tillfrågade arbetstagare, som inkommit med svar, uppgår
till omkring 6 450, d. v. s. mindre än 1/2 procent av de båda organisationernas
medlemmar. En redogörelse för undersökningen lämnas i bilaga 3
till betänkandet (s. 101—116).

Arbetstagarnas semestervanor belysas i denna tabell.

Sätt för semesteras tillbringande

Medlemmar

tillhörande

LO

TCO

l Besök lios släkt eller bekanta......

40-8

46-2

; Vistelse å pensionat etc...........

9-4

23-2

| Uppehåll å eget sommarnöje......

11-4

7-8

1 Stannat å hemorten..............

30-2

10-5

j Övriga ..........................

8-2

12-3

gumma

100-o

100-O

Följande sammanställning visar olikheterna i manliga och kvinnliga arbetstagares
semestervanor.

Sätt för semesterns tillbringande

Medlemmar

tillhörande

LO

TCO

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Besök lios släkt eller bekanta ....

39-6

44-0

47-3

44-4

Vistelse å pensionat etc...........

8-3

15-2

18-9

30-0

Uppehåll å eget sommarnöje......

11-7

10-5

9-3

5*4

Stannat å hemorten..............

32-5

21-2

9-8

11*5

Övriga..........................

7-9

9-1

14-7

8-7

Summa

100-0

100-0

100-0

ioo-o

Att arbetstagare i städerna ha andra semestervanor än arbetstagare på
landsbygden framgår av följande tabell, som dock endast avser medlemmar
i Landsorganisationen.

Sätt för semesterns tillbringande

Stad

Landsbygd

Besök hos släkt eller bekanta......

42-2

350

Vistelse å pensionat otc...........

11-7

5-2

Uppehåll å eget sommarnöje......

14-5

5-9

Stannat å hemorten..............

24-1

44-1

Övriga ..........................

7-5

9-1

Summa

1000

100(1

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Arbetstidsutredningen har tillställt de arbetstagare, som omfattas av
undersökningen, dessa frågor.

1. Önskar Ni erhålla tre veckors semester i ett sammanhang?

II. önskar Ni erhålla två veckors semester i ett sammanhang och den
tredje veckan i ett sammanhang under en annan del av året?

III. Önskar Ni erhålla två veckors semester i ett sammanhang under sommaren
och den tredje veckan i form av enstaka ledighetsdagar?

Följande sammanställning visar hur de tillfrågade önska sig semestern
förlagd.

Semesteralternativ

Medlemmar tillhörande

LO

TCO

3 veckor i följd.................

65-ö

45-3

2 perioder om 2 resp. 1 vecka____

17-8

38-2

2 veckor + enstaka dagar ........

15-9

13-8

Ej angivet .....................

0-8

2-7

Summa

100-O

100-9

Olikheterna i semesterönskemål hos manliga och kvinnliga arbetstagare
framgå av denna tabell.

Semesteralternativ

Medlemmar

tillhörande

LO

TCO

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

3 veckor i följd ................

64-9

69-7

42-5

49-8

2 perioder om 2 resp. 1 vecka____

17-2

21-7

36-2

41-6

2 veckor -f enstaka dagar........

17-2

7-6

17-7

7-2

Ej angivet......................

0-7

1-0

3-G

1-4

Summa

100-O

100-0

100-Ö

100-9

Hur de i det föregående berörda olikheterna mellan stad och landsbygd
i fråga om semestervanor återspegla sig i semesterönskemålen utvisar
denna tabell.

Semesteralternativ

Stad

Landsbygd

3 veckor i följd..................

69-4

58-5

2 perioder om 2 resp. 1 vecka____

17-7

18-0

2 veckor + enstaka dagar ........

12-4

22-3

Ej angivet ......................

0-5

1*2

Summa

100-0

100-9

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

29

Arbetstidsutredningens förslag.

Arbetstidsutredningen erinrar inledningsvis om bakgrunden till
särskilda semesterlagen av år 1946 samt anför härom:

De undersökningar, som 1942 års semesterkommitté utförde, gåvo vid
handen att arbetstagarna i stor utsträckning voro i behov av längre semester
än den lagstadgade. Kommittén drog med hänsyn härtill den slutsatsen,
att det kunde ifrågasättas, huruvida icke en generell förlängning av den
lagstadgade semestertiden borde genomföras. Vid tidpunkten för dessa
överväganden varade ännu det andra världskriget. Under kriget hade den
industriella produktionen icke obetydligt nedgått. Även produktionsvolymen
per arbetstimme hade visat någon om än icke särskilt markerad minskning.
Dessa förhållanden ansåg man sig icke kunna gå förbi vid semesterfrågans
bedömande. Här mötte sålunda allvarliga betänkligheter av ekonomisk
natur. Det ansågs därför vid denna tid icke möjligt att föreslå en
allmän förlängning av den lagstadgade semestertiden. I avbidan emellertid
på att läget skulle bli sådant, att en generell semesterförlängning kunde
genomföras, föreslogs att vissa grupper arbetstagare, vilkas semesterbehov
i avsevärd grad översteg flertalets, skulle erhålla en förlängning av semestertiden.
Man kan uttrycka saken så, att dessa grupper — i avbidan på att
det bleve möjligt att generellt öka semestertiden — fingo den längre semester,
som man avsåg att senare tillförsäkra arbetstagare i allmänhet.

I anslutning härtill uppställer utredningen frågan på vad vis förhållandena
numera vore annorlunda än förut samt hänvisar i detta avseende till
följande tabeller rörande omfattningen av industriens och jordbrukets produktion,
vilka återfinnas i konjunkturinstitutets publikation Konjunkturläget
hösten 1949.

Tabell 1. Produktionsvolymen, antalet arbetstimmar och produktionsvolymen
per arbetstimme inom industrien 1939—1948.

Index 1939 = 100.

År

Industri-

produktions-

volymen.

Antal arbets-timmar för

arbetare

Produktionsvolymen per
arbetstimme

för arbetare
räknat

för hela perso-nalen räknat

1939

100

100

100

100

1940

92

95

96

96

1941

89

94

95

94

1942

95

100

95

93

1943

99

104

96

93

1944

105

106

99

96

1945

103

104

99

96

1940

124

117

100

102

1947

128

117

no

104

1948

136

120

114

108

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Tabell 2. Jordbrukets produktionsvolym 1938/39 och 1947—1949.

Miljoner kronor.

Volym i 1948/49 års priser

Indextal
1938/39 = 100

1938/1939

1947

1948

1949 (delvis

1949 (delvis

prognos)

prognos)

Vegetabilier......

545.7

441,1

643,5

682,7

125

Animalier........

2 161.6

1 946,6

2 007,6

2 180.6

101

Totalt

2 707,3

2 387,7

2,651,1

2 863,3

106

Om dessa tabeller anför utredningen:

Det framgår av tabell 1, att industriproduktionen under år 1948, d. v. s.
det sista år som ingår i denna tabell, med 36 procent översteg 1939 års produktion.
Produktionsvolymen per arbetare räknat låg 14 procent över förkrigstidens.
Institutet räknar med att totala produktionsvärdet mellan 1948
och 1949 skall ha stigit med 2,4 procent. Att stegringen icke varit större
sammanhänger med det denna tid inträffade prisfallet på massa och papper.
Frånräknas dessa industrigrupper ävensom grafisk industri har produktionsvärdet
under nämnda tid för övriga grupper stigit med 5,3 procent,
vilket ger en produktionsstegring per arbetare med 3,2 procent.

Jordbruksproduktionen 1949 översteg — såsom tabell 2 visar — med
6 procent produktionen 1938/39. Stegringen var betydligt större i fråga om
vegetabilier, nämligen icke mindre än 25 procent. För animalier åter inskränkte
den sig till 1 procent.

Utvecklingen under tiden efter krigets upphörande har sålunda medfört
att produktionen numera betydligt överstiger förkrigstidens. Det är mot
denna bakgrund och arbetstagarnas höjda reallöner, som man får se aktualiserandet
av önskemålet om en förlängning av den allmänna semestern.

Beträffande antalet arbetstagare, som skulle beröras
av eu semesterreform, utgår utredningen från att de arbetstagare,
som för närvarande ha två veckors semester och som sålunda skulle erhålla
en semesterförlängning med en vecka, till antalet äro ungefär 1,6
miljoner. Det totala antalet arbetstagare i landet anser utredningen kunna
beräknas till 2,2 miljoner, bortsett från hemmavarande barn och andra
medhjälpande familjemedlemmar. Detta skulle innebära, att omkring 0,6
miljoner arbetstagare redan hade en semester, som överstege två veckor.
Alla dessa hade dock icke tre veckors semester; ganska stora grupper hade
en semestertid av 15 dagar, d. v. s. 2V2 vecka. Även en viss del av de 0,6
miljonerna arbetstagare, som hade mer än två veckors semester, komme
sålunda att vid en reform erhålla sin semestertid förlängd, ehuru med
kortare tid än en vecka.

När utredningen härefter vill belysa de negativa verkningarna
av en lagstadgad semester om tre veckor utgår utredningen
till en början från det antagandet, att inga andra förändringar inom

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

näringslivet skulle äga rum än att semestern förlänges till tre veckor, samt
anför från denna utgångspunkt:

Det normala arbetsåret omfattar för närvarande 50 veckor. Två veckor
utgöras av semester. Detta gäller den stora massan av arbetstagare, vilken
enligt vad som framgått av det föregående för närvarande har denna semestertid.
Utsträekes semestertiden till tre veckor, innebär detta att arbetsåret
förkortas till 49 veckor eller med 2 procent. Gör man det mycket förenklande
antagandet, att inga försök göras att upprätthålla produktionsvolymen
och att denna nedgår med en omfattning, som motsvarar en veckas
produktion, skulle sålunda produktionsvolymen minskas med 2 procent.

Detta betraktelsesätt är givetvis ytterst schematiskt. Påpekas kan exempelvis,
att arbetsåret i verkligheten aldrig uppgår till 50 veckor på grund
av frånvaro i anledning av sjukdom, värnpliktstjänstgöring etc. Tages hänsyn
härtill, skulle man sålunda ha att vänta en något större nedgång i
produktionsvolymen än nyss antagits. Å andra sidan har man anledning
utgå från att företagarna komma att göra ansträngningar för att så vitt
möjligt upprätthålla produktionen bl. a. genom anställande av ny arbetskraft.
I den mån detta är möjligt, blir följden en ökning av lönekostnaderna,
icke ett produktionsbortfall.

Frågan i vilken utsträckning följden blir ett produktionsbortfall eller en
lönekostnadsökning sammanhänger — framhåller utredningen vidare —
bl. a. med läget på arbetsmarknaden. Om man skulle räkna med en viss
arbetslöshet av icke allt för obetydlig omfattning, komme anskaffandet av
ny arbetskraft för att upprätthålla produktionen att bli en fråga, som ginge
förhållandevis lätt att lösa. Man kunde dock aldrig räkna med att arbetslöshet
skulle finnas inom samtliga yrkesområden. På yrkesutbildad arbetskraft
torde brist merendels komma att föreligga, vilket läge som än i övrigt
rådde å arbetsmarknaden. Utginge man från antagandet, att det komme
att bli möjligt för samhället att fullfölja det program, som allmänt godtagits
för sysselsättningspolitiken, kunde man räkna med att en i stort
sett jämn och förhållandevis hög sysselsättning komme att råda. Det bleve
till följd härav med all sannolikhet möjligt att endast i begränsad utsträckning
anställa semestervikarier för produktionens upprätthållande. Betraktade
man näringslivet i stort, finge man sålunda räkna med att verkningarna
av en semesterförlängning med sannolikhet bleve en kombination av
produktionsbortfall och lönekostnadsökning. Förhållandena kunde emellertid
gestalta sig olika inom olika verksamhetsområden.

Som exempel härpå anför utredningen:

Inom vissa näringsområden förekommer för närvarande, att driften nedlägges
under någon kortare del av året. Så är exempelvis fallet inom vissa
delar av sko- och beklädnadsindustrierna. Inom dylika områden behöver
man således icke under alla förhållanden räkna med alt en semesterförlängning
skall medföra ett produktionsbortfall. Under förutsättning att
företagarna kunna förlägga den tredje semestcrveckan till den tid, då driften
brukar ligga nere, blir den enda följden av den övervägda reformen en
stegring av lönekostnaderna. Arbetarna erhålla semester under den tid av

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 72.

året, då de eljest bruka ga arbetslösa. Enär de totala kostnaderna ökas men
produktionsmängden blir oförändrad, inträder en stegring av produktionskostnaderna.

Som ett annat exempel må framhållas trafikväsendet. Här torde följderna
bli ungefär desamma som sist nämnts. Trafiken måste upprätthållas i ungefär
oförändrad omfattning. Skall detta vara möjligt måste en ökning äga
rum av antalet anställda. Medan antalet »tjänster» blir oförändrat, kommer
på dessa att få slås ut en ökad lönekostnad.

Verkningar av annat slag göra sig säkerligen gällande exempelvis vid en
del järnbruk. I de fall, då ett järnbruk för närvarande helt nedlägger driften
för att på en gång bereda de anställda två veckors semester, får man vid
en semesterförlängning i flertalet fall räkna med att driften blir nedlagd
under tre veckor. Här inträder sålunda en minskad produktion, medan
lönekostnaderna totalt sett bli oförändrade. En kostnadsstegring inträffar
genom att lönekostnaderna få slås ut på en mindre produktion. En liknande
tendens gör sig gällande genom att en del kostnader icke komma att nedgå;
exempel härpå erbjuder ränta å investerat kapital.

Utredningen uttalar, att verkningarna i de anförda exemplen vore i särskild
grad renodlade. I regel torde verkningarna på olika sätt bli kombinerade
med varandra. Att de emellertid i stort sett måste gå i de riktningar
som berörts i exemplen syntes utredningen uppenbart.

Emellertid kan man, enligt vad utredningen vidare framhåller, icke såsom
utredningen hittills gjort utgå från att produktionen vore statisk. Under
tiden mellan första och andra världskriget hade produktionsvolymen per
arbetad timme stigit med ett årligt genomsnitt av drygt 3 procent. Under
perioden 1939—1948 vore motsvarande tal 1,5 procent. Att stegringen denna
tid genomsnittligt sett icke blivit högre, hade berott på av kriget föranledda
förhållanden, vilket framginge av att mellan 1946 och 1948 produktionsvolymen
per arbetad timme årligen ökat med i det närmaste 4 procent.

Utredningen fortsätter:

Om man jämför dessa uppgifter med storleken av de sannolika återverkningarna
på produktionens omfattning av en med en vecka förlängd semester,
framgår att dessa senare med all sannolikhet icke komma att överstiga
vad som svarar mot den genomsnittliga stegringen under ett år. Utredningen
vill dock betona, att verkningarna i fråga om enskilda företag
givetvis kunna gestalta sig helt annorlunda. Betraktar man emellertid näringslivet
i stort, torde vad här sagts få anses som sannolikt. Man kan även
uttrycka saken på det sättet, att den förlängda semesterns införande orsakar
en långsammare produktionsstegring än den som eljest skulle ha ägt rum.
Sannolikt är alltså att någon absolut minskning i produktionen icke skall
inträffa. I allt fall synes detta gälla, om man såsom utredningen ämnar
töreslå väljer vägen att införa den tredje semesterveckan i tvenne etapper
under en tid av två på varandra följande år. Detta blir nämligen fallet,
om man vid genomförandet av 3-veckorssemestern låter de ändrade bestämmelserna
träda i kraft den 1 juli ett visst år, varigenom semestern under
det närmast följande året blir 15 arbetsdagar för att först det därefter
kommande året stiga till 18 dagar.

33

Knncjl. Maj.ts proposition nr 72.

Såsom framgått av det föregående får man räkna med — därest som
här skett endast verkningarna på kort sikt betraktas — en sänkning i den
takt, varmed produktionsvolymen kommer att öka. Detta innebär att levnadsstandarden,
mätt i varor och tjänster, icke kommer att undergå samma
stegring, som man kunde vänta vid en kortare semestertid. Man kommer
sålunda att i ökad fritid taga ut en eljest tänkbar stegring i levnadsstandarden.
Man möter här den centrala punkten, då det gäller att taga ställning
till frågan om en förlängning av semestertiden. Ytterst gäller det sålunda
att välja mellan att taga ut hela den normala produktionsstegringen
i form av högre löner eller att avstå från en del av eljest möjliga lönestegringar
och i stället erhålla en ökad årlig ledighet.

Enligt utredningens mening äro förhållandena icke inom någon del av
näringslivet sådana, att det ej skulle vara möjligt att genomföra en förlängning
av semestern. Vad särskilt angår exportindustrierna framhåller
utredningen, att verkningarna för deras del kunde bli mera omfattande än
för hemmamarknadsindustrierna. En tredje semestervecka komme att innebära
en fördyring av produktionskostnaderna, som utländska konkurrenter
undginge. Vårt lands konkurrenskraft komme alltså att påverkas i
ogynnsam riktning. Det syntes emellertid icke möjligt att bedöma, huru
omfattande verkningarna faktiskt kunde bli. Så mycket torde dock vara
klart, att exportökningen icke komme att kunna gå i samma takt som
skulle ha varit fallet, därest semestertiden hade varit oförändrad. I vad
mån åter tendenserna till prisförhöjning kunde medföra att vårt land faktiskt
ginge förlustigt vissa marknader, hade icke kunnat avgöras med det
material, som stått till utredningens förfogande. Det syntes knappast möjligt
att över huvud taget verkställa undersökningar, som belyste dessa förhållanden.
En semesterförlängning med en vecka måste emellertid få en
förhållandevis liten återverkan på kostnaderna. Visserligen vore det sant,
att jämförelsevis blygsamma höjningar av exportpriserna kunde medföra
betydande nedgång i exporten. Men priserna påverkades även av så många
andra faktorer, att det icke bleve möjligt avgöra i vilken utsträckning
konkurrenskraften påverkades.

Då det gäller att taga ställning till frågan om att införa en tredje semestervecka
måste — uttalar utredningen — även reformens positiva
sidor beaktas. Utredningen yttrar härom, alt reformen med all sannolikhet
komme att få verkningar, vilka på längre sikt i viss utsträckning
uppvägde de tendenser till produktionsminskning och kostnadsökning, som
beräknades ge sig till känna. Vad som syntes utredningen betydelsefullt,
då det gällde att bedöma de positiva verkningarna av reformen vore det
värde arbetstagarna själva tillmätte en förlängning av semestern med en
vecka. Enligt de undersökningar, som utredningen verkställt, rådde bland
arbetstagarna enighet om det önskvärda att erhålla en ökad ledighet. Icke
från något håll bland arbetstagarna hade röster höjts mot reformen, trots
3 — B ihan g till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 72.

34

Kungl. Mnj.ts proposition nr 72.

att man varit medveten om att den måste köpas till ett visst pris, nämligen
det att man finge avslå från eljest möjliga löneökningar.

Utredningen anför vidare:

Bland arbetstagarna råder allmänt den uppfattningen, att en semester
om två veckor är för kort. Man har i detta sammanhang pekat på det
ökade jäktet under senare tid. Det är naturligen svårt att kunna riktigt
bedöma vilken realitet, som ligger bakom denna uppfattning. Inom produktionen
pågår en ständig rationaliseringsprocess, som har till syfte att få fram
effektivare produktionsmetoder och ett bättre utnyttjande av arbetskraften.
Denna utveckling har i många fall fört med sig stegrad arbetstakt och ökade
påfrestningar för arbetstagarna. Detta i sin tur skapar behov av en förlängning
av rekreationstiden för att arbetskraften icke i förtid skall förslitas.
Å andra sidan måste hållas i minnet, att många rationaliseringsprocesser
göra arbetet lättare. Arbetsuppgifter, som tidigare krävt stora
kroppsansträngningar, ha genom ökad mekanisering blivit väsentligt lättare.

Även om man sålunda på vissa håll kan säga att arbetet numera ställer
större krav på arbetstagaren än tidigare, är man dock icke berättigad att
generalisera detta omdöme. Vad man däremot kan peka på såsom en i det
närmaste allmängiltig företeelse är den ökade takten i själva livsföringen.

En av de mera påtagliga vinsterna av en semesterreform är den ökade
trivsel som kommer att uppstå i samhället. Reformen innebär även möjligheter
till ett vidgat privatliv.

Från olika håll har framhållits reformens betydelse för ett förbättrat
hälsotillstånd. Genom de ökade möjligheterna till ett stärkande friluftsliv
skulle motståndskraften mot sjukdomar bli större. Enligt utredningens mening
talar mycket för att så måste bli fallet. Det finns emellertid inga möjligheter
att bevisa riktigheten av detta påstående. Fråga är här om verkningar,
som först så småningom göra sig gällande.

Utredningen uttalar i fortsättningen, att reformen indirekt torde få gynnsamma
verkningar även för produktionen. Man hade nämligen anledning
antaga, att arbetseffektiviteten komme att påverkas i positiv riktning, genom
att rekreationsbehovet bleve tillgodosett i större utsträckning än vad för
närvarande vore fallet. Emellertid hade semesterförlängningen även vissa indirekta
verkningar av rent ekonomisk natur. Genom förlängningen av
semestern komme den till buds stående arbetskraften att utnyttjas för
produktivt arbete i något mindre utsträckning än tidigare. Detta torde uppväcka
en tendens till att genom rationaliseringar söka effektivare utnyttja
arbetskraften. Med en viss grad av sannolikhet kunde man vänta sig att
reformen komme att utlösa en tendens till ökad mekanisering av produktionsapparaten.
Semesterförlängningen komme sålunda i sig själv att öka
takten i den ständigt fortgående rationaliseringsprocessen.

Enligt utredningens mening är frågan om förlängning av semestern i allt
väsentligt att betrakta som en avvägningsfråga. På grund av arbetstagarnas
stora andel av den förvärvsarbetande befolkningen berörde denna fråga
främst dem själva. Ansåge man på arbetstagarhåll, att man vill taga ut er»

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

eljest möjlig levnadsstandardförbättring i form av ökad fritid, vore detta
förhållande enligt utredningens uppfattning ett starkt skäl till förmån för
reformen. Från arbetstagarorganisationernas sida hade man härvid träffat
sitt val. Om arbetstagarna ville byta ut en viss möjlig löneförbättring mot
5kad fritid, borde samhället vara berett att medverka härtill, såvida icke
sådana verkningar skulle ge sig till känna, som ur samhällets synpunkt
icke kunde godtagas. Enligt utredningens mening förelåge icke risk härför.

Utredningen tillstyrker sålunda i princip att en till tre veckor förlängd
semester införes i vårt land. Härvid förutsätter utredningen, att reformen
får en sådan utformning, att den — samtidigt som den tillgodoser arbetstagarnas
skäliga krav på rekreation — icke medför större ekonomisk
belastning än vad som kan anses rimligt i förhållande till vad man avser
att vinna genom reformen. Vidare utgår utredningen ifrån att, i den mån
de genom reformen föranledda kostnadsökningarna icke komma att elimineras
genom åtgärder i kostnadsbesparande syfte, företagarna i regel ha
möjlighet att genom prisjusteringar täcka de ökade nettoutgifterna.

En följd av att semesterledigheten utsträckes från två till tre veckor är
enligt utredningen, att för de arbetstagare, vilka endast äro berättigade
till kontant semesterförmån, d. v. s. de okontrollerade arbetstagarna, den
särskilda semesterlönen utgår med 6 procent av arbetsinkomsten i stället
för — såsom f. n. — 4 procent.

Vad härefter angår frågan om utformningen av en treveckorssemester
framhåller utredningen, att man icke bör överdriva
olikheterna mellan de tre alternativ, som utarbetats av utredningen och för
vilka redogjorts i det föregående. Utredningen fortsätter:

Tar man endast hänsyn till arbetsgivarnas lagliga möjligheter till delning
av semestern, är det visserligen sant att de förete betydande olikheter. Men
man får icke glömma bort, att det ofta är ett arbetsgivarintresse att under
så kort tid som möjligt klara av semestrarna för att sedan kunna hålla
produktionen i gång i största möjliga omfattning. Ett utslag för denna uppfattning
är att arbetsgivarna vänta sig att tendensen till gemensamhetssemester
kornme att öka vid en övergång till tre veckors semestertid. Att
vidare semestern i den mån detta över huvud taget är möjligt bör förläggas
till sommaren är en uppfattning, som genomgående har trängt igenom på
arbetsgivarsidan. Man torde icke kunna räkna med att arbetsgivarna utan
att de anse sig vara tvingade härtill förlägga semestrarna till andra tider
av året än sommaren. Vidare har man att räkna med att arbetstagarnas
organisationer komma att söka få till stånd uppgörelser med arbetsgivarna
i syfte att i största möjliga utsträckning få semestern i ett sammanhang
under sommaren.

Utredningen erinrar om att de nu gällande bestämmelserna om semesterns
förläggning innebära en maktfördelning; arbetsgivaren bestämde till
vilken del av året semestern skulle vara förlagd, medan arbetstagarens
samtycke fordrades för delning av semestern. Enligt utredningens mening

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

hade detta förhållande varit lyckligt. Härav finge emellertid icke dragas
den slutsatsen, att man även vid tre veckors semester borde upprätthålla
denna maktfördelning i exakt samma utformning som för närvarande.
Utsträcktes semestern till tre veckor, komme nämligen arbetstagarnas inflytande
genom rätten att kunna vägra en delning av semestern att få en
väsentligt ökad betydelse, då det många gånger måste vara betydligt svårare
för arbetsgivaren att utlägga semestrarna i odelade treveckorsperioder
än som för närvarande i odelade perioder om endast två veckor. Härtill
komme även ett annat förhållande. Därest man åt arbetstagarna gåve rättigheten
att vägra delning av treveckorssemestern, kunde man komma i
den ställningen att arbetsgivarna, i de fall då det ej bleve möjligt att träffa
uppgörelse om delning, såge sig tvingade att i viss utsträckning upphöra
med att ge sommarsemester.

Då utredningen vägt de olika alternativen mot varandra, har den att
börja med kommit till den slutsatsen, att alternativ III icke borde komma
i fråga. Som skäl härför anför utredningen:

Utredningen är av den uppfattningen, att ett söndersplittrande på enskilda
dagar av den nya semesterveckan i många fall skulle medföra att
reformen finge helt ringa betydelse, främst ur rekreationssynpunkt. Det
antal arbetstagare, som uttalat sig till förmån för alternativ III, har för
övrigt varit litet och då det skett bär det i regel varit under antagande, att
det skulle bli möjligt för dem själva att avgöra, på vad sätt de enskilda
semesterdagarna skulle förläggas.

Därest en utökning av semestertiden genomföres på sådant sätt, att värdet
av det ökade antalet semesterdagar framstår såsom ringa, måste reformen
komma att ställa sig onödigt kostsam i förhållande till dess positiva verkningar.
Det är visserligen sant, att man vid semesterreformens genomförande
måste taga all möjlig hänsyn till produktionens intressen, men utredningen
har svårt att tro, att det i något större antal fall skall bli absolut nödvändigt
för en företagare att fördela den tredje semesterveckan på enskilda
dagar. Och därest förhållandena i några fall verkligen äro så speciella, att
en dylik långtgående uppdelning är en nödvändighet, torde det vara möjligt
att påvisa de särpräglade förhållandena för vederbörande arbetstagarorganisation
och med denna få till stånd överenskommelse om en lämplig
uppdelning av den tredje semesterveckan.

Utredningen anser sig icke heller kunna förorda alternativ I. Det karakteristiska
för detta alternativ vore att delning av semestern icke skulle
kunna ske av arbetsgivaren ensam. Frågor rörande förläggning och delning
av semestern torde med hänsyn härtill bli föremål för förhandlingar
mellan å ena sidan arbetsgivaren eller hans organisation och å andra sidan
vederbörande arbetstagarorganisation. Många gånger skulle man kunna
räkna med att på detta sätt få till stånd överenskommelser om semesterns
förläggning och eventuella delning. Man kunde emellertid icke utgå från
antagandet, att det skulle bli möjligt att åvägabringa överenskommelser
om delning i alla de fall, då ett verkligt behov därav förelåge. Det måste

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

för övrigt stundom vara svårt för en arbetstagarorganisation att klart
bedöma detta behov. Vidare vore att taga hänsyn till att ledningen för en
arbetstagarorganisation emellanåt kunde komma i en viss motsatsställning
till de egna medlemmarna, därest den skulle sluta en överenskommelse,
som för medlemmarna innebure en annan förläggning av semestrarna än
den önskade. Att helt lita till frivilliga överenskommelser torde därför enligt
utredningens uppfattning icke vara möjligt. Utginge man från huvudprincipen
i alternativ I, måste det därför finnas någon utväg, varigenom
en delning kunde komma till stånd mot arbetstagarnas önskningar. Det hade
med hänsyn härtill förutsatts, att i de fall, då en dylik överenskommelse
icke kunnat komma till stånd, en statlig myndighet, arbetarskyddsstyrelsen,
skulle äga rätt föreskriva om uppdelning av semestern på två perioder,
varav den ena skulle omfatta minst två veckor i en följd. Detta sätt för
delning av semestern hade hämtats ur särskilda semesterlagen. Att märka
vore dock att denna lag ägde tillämpning endast å ett förhållandevis litet
antal arbetstagare. Enligt vad utredningen inhämtat hade endast två framställningar
gjorts om delning av semestern under hänvisning till denna lag.
Den ena framställningen hade icke föranlett något beslut, enär överenskommelse
mellan parterna träffats. I andra fallet hade inledda förhandlingar
medfört, att arbetsgivaren tagit tillbaka sin framställning. Om en
motsvarande bestämmelse infördes i den allmänna semesterlagen, skulle den
komma att få en helt annan och väsentligt större räckvidd. Man hade anledning
vänta sig, att en dylik utväg skulle medföra en avsevärd ansvällning
av arbetsbördan för arbetarskyddsstyrelsen. Dessutom kunde man
frukta att framställningar om delning av semestern komme att koncentrera
sig till en förhållandevis begränsad del av året. I de yttranden, som avgivits
över de olika alternativen, hade förslaget att tilldela en statlig myndighet
rätt att föreskriva om delning av semestern genomgående avstyrkts. I denna
punkt hade arbesgivarsidan och arbetstagarsidan varit fullständigt eniga.
Man hade fruktat en byråkratisering av handläggningen av semesterärendena
och man trodde icke att det bleve möjligt för eu myndighet att handlägga
ärendena med den snabbhet, som måste vara en förutsättning för att
systemet skulle fungera tillfredsställande. Dessa farhågor vore säkerligen
befogade.

Utredningen framhåller vidare, att en alltför stark koncentration kunde
komma att äventyra arbetstagarnas möjligheter att få ut det bästa ur en
tre veckors semester. Med hänsyn till vårt lands klimatiska förhållanden
komme semestrarna med all sannolikhet att ständigt förläggas till en förhållandevis
begränsad del av året. För närvarande syntes de allra flesta
arbetstagarna erhålla sin semester inom en så pass kort tidrymd som 6 å 7
veckor. Även om man genom propaganda något kunde utsträcka denna
tid, kunde man dock knappast räkna med någon mera avsevärd förlängning.
Infördes tre veckors semester och utginge man från att hela semester -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

tiden i regel bleve förlagd till sommaren, betydde detta en ökning av inemot
50 procent av de personer, som på en gång vore på semester. En ökning
av antalet semesterfirare sommartid innebure en ökad efterfrågan på
sommarbostäder. Efterfrågan på logi hos pensionat, semesteranläggningar
och vandrarhem komme att ökas. Näringsställena på turist- och sportorter
koinme att frekventeras i ännu större utsträckning än f. n. Med all sannolikhet
konnne resandefrekvensen å järnvägar, bussar och båtar att öka till
följd av att flera begagnade semestern för ett miljöbyte än vad f. n. vore
fallet. Man kunde självfallet fråga sig, om dessa förhållanden icke automatiskt
skulle leda till en ökad spridning av semestrarna. Det vore möjligt
att så bleve förhållandet, men naturligen endast i fråga om dem, som hade
möjligheter att själva bestämma tiden för semesterns förläggning. För
många tjänstemän torde detta vara fallet, men det gällde icke för exempelvis
industriens arbetare. Dessa komme i stor utsträckning att få gemensamhetssemester
genom att företaget under semestern helt nedlade diäften.

Enligt utredningens mening är därför alternativ II den i varje fall f. n.
lämpligaste utformningen av en till tre veckor förlängd semester, och utredningen
förordar sålunda detta alternativ. I samband härmed framhåller
utredningen, att arbetsgivaren icke mot arbetstagarnas vilja borde uppdela
semestrarna annat än då verkliga skäl förelåge därtill; och utredningen
förutsätter, att arbetsgivaren överläde med de anställdas organisation, även
om avgörandet dock tillkomme arbetsgivaren. Förelåge skäl till delning av
semestern, borde arbetsgivaren ha full frihet att förlägga den tredje semesterveckan
till annan del av året än sommaren. Skedde en delning av semestern,
innebure detta nämligen i regel att möjligheter icke funnes att
förlägga hela semestern till sommaren. Att helt förlägga en i två perioder
delad semester till sommaren torde nämligen icke annat än i undantagsfall
vara en praktiskt framkomlig väg.

Såsom framgår av den förut lämnade översikten över innehållet i semesterlagen
gälla i fråga om delning av semestern särskilda bestämmelser för
vuxna arbetstagare inom jordbruk med binäringar
och trädgårdsskötsel ävensom för vuxna hembiträden i
lanthushåll. Bestämmelserna innebära i korthet, att arbetsgivaren
äger fördela den del av semestern, som överskjuter sex dagar, på sätt han
finner lämpligt. I praktiken torde bestämmelserna i regel tillämpas så, att
arbetstagarna erhålla en veckas sammanhängande semester under sommaren
och återstående semester antingen i en följd eller som enstaka ledighetsdagar
under annan del av året.

Beträffande frågan huruvida särbestämmelser för jordbrukets del böra
bibehållas även i fortsättningen anför utredningen:

Det är givetvis icke önskvärt, att en viss grupp sättes i särställning och
erhåller sin semesterrätt utformad enligt mindre gynnsamma regler än som
gälla för andra arbetstagare. Emellertid ifrågasätter utredningen, om den

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

nuvarande lagstiftningen verkligen av de enskilda arbetstagarna inom jordbruket
uppfattas som en mera kännbar undantagslagstiftning. Men även
om så skulle vara förhållandet, torde särbestämmelserna för jordbruket
knappast vara sådana, att ett likställande mellan lantarbetare och övriga
skulle i någon nämnvärd omfattning påverka jordbrukarnas möjligheter
att kvarhålla arbetskraften.

Möjligheterna att bereda arbetstagarna ledighet under sommaren måste i
hög grad variera från det ena året till det andra. Så mycket torde vara
klart, att det under år med mindre gynnsamma väderleksbetingelser skulle
kunna vara förenat med sådana svårigheter att på sommaren ge eu sammanhängande
12 dagars semester, att skördeutfallet allvarligen kunde tänkas
bli påverkat härav. Utredningen har styrkts i sin uppfattning om att
det måste föreligga svårigheter att bereda två veckors sommarsemester av
det förhållandet, att statsmakterna så sent som 1945 i samband med den
nuvarande semesterlagens antagande fattade beslut om de ovan återgivna
särbestämmelserna. Förhållandena inom jordbruket synas knappast ha
kunnat ändras så mycket under de förflutna fem åren, att tiden redan
skulle vara inne att på en gång öka sommarsemestern från eu till två veckor.

Utredningen anser sig därför icke kunna förorda, att alla särbestämmelser
i detta hänseende för jordbruket slopas. Däremot har utredningen
funnit det möjligt med viss ökning av den del av semestern, som skall
utgå i ett sammanhang och som sålunda kan väntas i regel bli förlagd till
sommaren. Utgångspunkten har härvid varit, att hälften av semestern f. n.
utgår i ett sammanhang, ökades semestern till tre veckor, borde denna
proportion hållas oförändrad. Utredningen föreslår i enlighet härmed, att
nuvarande sex dagar, vilka skola ligga i en följd, ökas till nio. I fråga om
övriga semesterdagar anser utredningen de nuvarande bestämmelserna böra
gälla även framgent, d. v. s. att arbetsgivaren skall ha rätt att ge dessa
semesterdagar sammanhängande eller uppdela dem på perioder.

Den inom den nuvarande lagstiftningen föreliggande möjligheten att
uppdela jordbruksarbetarnas semester gäller icke ungdomar under 18 år.
Dessa åtnjuta jämlikt allmänna semesterlagen tre veckors semester, som
arbetsgivaren kan dela i högst två perioder, av vilka den ena skall ha en
längd om minst två veckor. Det har synts utredningen naturligt, att ungdomen
icke skulle vidkännas försämringar i sina semesterförhållanden.
Med hänsyn härtill anser utredningen de föreslagna särskilda bestämmelserna
för uppdelning av jordbruksarbetarnas semestertid icke böra gälla
för ungdomen.

I fråga om den föreslagna semesterre f ormens å t e r v e r k a n
p å semester! ö r h å 1 1 a n d e n a f ö r d e in, som redan nu ha
längre 1 a g s t a d g a d semester än två veckor, d. v. s. för
minderåriga arbetstagare och arbetstagare, som falla under särskilda semesterlagen,
anför utredningen följande:

Under utredningens arbete bar den frågan uppkommit, huruvida man i
samband med alt den allmänna semestern ökas med en vecka till tre veckor,

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

bör göra en motsvarande ökning för dem, som redan ha tre veckors lagstadgad
semester eller mer. De här berörda arbetstagargrupperna ha ansetts
äga ett rekreationsbehov, som väsentligt överstiger övriga arbetstagares.
Därest dessa senares rekreationsbehov tillgodoses på ett bättre sätt än
tidigare, borde de här nämnda särskilda grupperna följa med och jämväl
erhålla en förlängning av semestertiden.

Utredningen vill här erinra om de motiv, som lågo till grund för statsmakternas
beslut att ge vissa arbetstagargrupper längre semester än andra.
Möjligheter ansågs för det dåvarande icke föreligga att bevilja samtliga
arbetstagare en så lång semester som tre veckor och i avvaktan på att så
skulle bli möjligt gav man dem, som uppenbarligen hade ett avsevärt större
rekreationsbehov än arbetstagare i allmänhet, en förlängd semester. Skälen
till ungdomssemestern voro i viss mån likartade.

Avsikten med den förevarande semesterreformen är att höja minimisemestern
till tre veckor. Den nuvarande graderingen i lagstiftningen av
semestertiden har varit ett provisorium i avvaktan på den allmänna
3-veckorssemesterns genomförande. Med hänsyn härtill har utredningen
icke ansett skäl föreligga för en ökning av semestertiderna för ungdomen
och för de grupper arbetstagare, som omfattas av den nuvarande särskilda
semesterlagen. Dock böra självfallet de arbetstagare som för närvarande
åtnjuta sex veckors semester bibehålla sina förmåner.

Utredningen framhåller vidare:

Utredningens förslag till allmän tre veckors semester innebär, att denna
utformas på samma sätt som den nuvarande ungdomssemestern. Det följer
härav att särskilda bestämmelser för arbetstagare under 18 år icke längre
erfordras i den allmänna semesterlagen.

För de kategorier arbetstagare, som för närvarande ha rätt till tre veckors
semester enligt den särskilda semesterlagen, gäller däremot en annan ordning
för semesterns utformning. Enligt denna lag måste nämligen arbetsgivaren
för uppdelning av semestern i två perioder ha medgivande från
arbetarskvddsstyrelsen. Tillräckliga skäl ha icke synts utredningen föreligga
att för ifrågavarande kategorier arbetstagare bibehålla denna inskränkning
i rätten för arbetsgivaren att dela semestern. Den avtalsfrihet, som
medgivits i fråga om semesterns delning, har nämligen visat sig här vara
tillfyllest.

Vad slutligen beträffar de arbetstagare, som i arbetet utsättas för riskerna
av röntgen- eller radiumbestrålning och med hänsyn därtill tillerkänts rätt
till sex veckors semester, synes — enligt vad undersökningen om denna
semester på sin tid visade — behovet av odelad semester vara så påtagligt,
att en delning av semestern icke mot arbetstagarens vilja bör få förekomma
utan myndighets prövning. Vad enligt den särskilda semesterlagen gäller
om dessa arbetstagare bör alltså få gälla även i fortsättningen.

Enligt vad utredningen uppgiver har den åsikten framförts, att en förlängning
av semestern finge betraktas som ett motiv för en ökad semester
även för de arbetstagargrupper, som f. n. enligt avtal
åtnjuta längre semester än den lagstadgade. Rörande
denna fråga anför utredningen:

Utredningen har självfallet icke att taga ställning till vilken semestertid,
som genom avtal tillförsäkras olika arbetstagargrupper. Men den anser sig

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

dock vilja starkt ifrågasätta om en förlängning av minimisemestern i och
för sig kan utgöra motiv för en ökning av semestertiden utöver tre veckor.
Utredningen har icke tagit någon ståndpunkt till frågan, om den rådande
graderingen av semestertiderna är rationell eller icke. Längden av den
semester, som en organisation avtalsvägen kan tillförsäkra sina medlemmar,
får betraktas såsom en intressefråga på samma sätt som övriga löneoch
anställningsvillkor.

Utredningen har även berört frågan, vilken återverkan arbetstagarnas
förlängda semester får på företagarnas
egna se mester möjligheter samt framhåller, att detta spörsmål
självfallet hade aktualitet främst för de många småföretagarna, såsom
hantverkare, handlande och jordbrukare med ett fåtal anställda. Dessa
företagare brukade i regel själva deltaga i arbetet vid sidan av de anställda.
Förbättrade semesterförmåner för dessa senare måste i många fall ogynnsamt
påverka företagarnas möjligheter till ledighet. Enligt utredningens
mening mötte här ett allvarligt socialt problem. Ur ekonomiska synpunkter
vore dessa småföretagare och de anställda ofta ganska jämställda. Det borde
givetvis undvikas, att förbättrade sociala förmåner för en grupp förvärvsarbetande
skulle gå ut över en annan grupp, så att den senare socialt sett
finge en försämrad position. Det vore emellertid angeläget, att man icke
överdreve de farhågor, som här berörts. Det kunde tänkas, att under den
första tiden efter de förbättrade semesterförmånernas införande för arbetstagarna
dylika tendenser komme att göra sig gällande. Mycket talade emellertid
för att själva semestertanken jämförelsevis snart skulle allmänt
tränga igenom, så att även företagarna komme att finna det naturligt att
själva bevilja sig samma ledighet som den de anställda vore berättigade till.
Från samhällets sida borde man göra vad som vore möjligt för att underlätta
en dylik utveckling.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att det uppdragits åt arbetsmarknadsstyrelsen
att utföra av riksdagen begärd utredning om vidgade
möjligheter till semester för sådana grupper, som icke falla under semesterlagen.

Utredningen har väckt spörsmålet, huruvida man borde
inrätta ett särskilt organ för handläggningen avvissa
med semestern sammanhängande f r å g o r. Infördes
i vårt land allmän treveckorssemester, bleve det av stor betydelse att
semestrarnas samordning ägnades tillräcklig uppmärksamhet. Det vore t. ex.
nödvändigt, att inom sådana näringsområden, där gemensamhetssemester
förekomme, undvika att ett flertal mera betydande företag på en gång
nedlade verksamheten. För att få till stånd eu något ökad spridning av
semestrarna borde semesterplaner utarbetas, så att fördelningen av semestertiderna
bleve så rättvis som möjligt. Skulle en verklig planering komma
till stånd, måste även andra intressen beaktas, såsom kommunikations -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

väsendets samt hotell- och restaurangnäringens. Vidare måste hänsyn tagas
till skolbarnens sommarresor och till förläggningen av husmoderssemestrarna.
Enligt utredningens mening talade många skäl för att det tillskapades
ett särskilt organ, ett semesterråd, där samtliga berörda intressen bleve
företrädda. Detta organ skulle sedan söka att genom överenskommelser
få till stånd lämpliga semesterplaner, som i stora drag skulle ange den
lämpligaste semesterfördelningen. Semesterrådet skulle endast ha rådgivande
befogenheter.

Utredningen skisserar två vägar, på vilka man skulle kunna gå fram,
samt anför:

En. tänkbar lösning är att göra organet rent statligt. Då man av många
skäl icke bör göra det till ett självständigt organ, d. v. s. tillskapa ett nytt
ämbetsverk, uppställer sig frågan till vilket av de förefintliga verken man
lämpligen borde knyta rådet. Man torde här ha att välja mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och° arbetarskyddsstyrelsen. Då semesterlagen är en typisk
skyddslag, framstår det såsom naturligast att välja det senare verket. Till
arbetarskyddsstyrelsen skulle kunna knytas en delegation, i vilken de berörda
parterna voro representerade. I delegationen skulle finnas företrädare
for svenska arbetsgivareföreningen och vissa andra av de större utanför
svenska arbetsgivareföreningen stående arbetsgivarorganisationerna. Vidare
boide företrädare finnas för landsorganisationen, tjänstemännens
centralorganisation, järnvägsstyrelsen och socialstyrelsen. Som ordförande
skulle arbetarskyddsstyrelsens chef fungera. För arbetet inom delegationen
borde verkets befattningshavare tagas i anspråk. Eventuellt finge man överväga
att något förstärka verkets personal.

En annan lösning är att låta de intresserade parterna själva bilda ett
organ med de arbetsuppgifter som ovan skisserats. Det skulle arbeta fullt
självständigt och självt anställa erforderlig personal. Kostnaderna finge
bestridas genom anslag från staten och genom bidrag från de i organet
företrädda organisationerna.

För att utröna på vad sätt man såge på de här förevarande problemen har
utredningen överlagt med företrädare för Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation samt hotell- och
restaurangnäringen. Samtliga de företrädda parterna voro eniga om, att
behov icke förelåge av ett organ för handläggande av här berörda frågor.
Man erkände visserligen, att det vid treveckorssemester bleve nödvändigt
att ägna större uppmärksamhet åt de frågor, som sammanhänga med semestrarnas
fördelning. Detta vore emellertid ett spörsmål, som de berörda
parterna själva kunde lösa på förhandlingsvägen.

I anslutning härtill uttalar utredningen, att samhället självt hade vissa
intressen att tillvarataga och att dessa icke torde bli företrädda vid dylika
mera informella överläggningar. Utredningen ifrågasätter även, om det icke
förelåge större förutsättningar för att uppnå verkliga resultat, om ett organ
inrättades för diskussion av de förevarande frågorna. Skäl talade emellertid
emot att inrätta ett semesterråd, innan erfarenhet vunnits om verk -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

ningarna av den förlängda semestern. En bidragande orsak till att intaga
en avvaktande hållning vore, att något intresse för saken icke f. n. syntes
föreligga hos de organisationer, som skulle erhålla ett avgörande inflytande
i det ifrågasatta organet.

Utredningen har därför icke ansett sig böra föreslå inrättandet av ett
särskilt semesterråd.

Vad angår tidpunkten för reformens ikraftträdande
anser utredningen, att någon annan tidpunkt på året än den 1 juli eller
den 1 januari icke bör ifrågakonnna. Valde man den 1 juli, komme verkningarna
av reformen att först successivt göra sig gällande. Semestertiden
komme alltså att från nuvarande 12 dagar stiga till lä dagar under ett
övergångsår för att från och med det följande året utgöra 18 dagar. Valde
man åter den 1 januari, komme semestertiden att på en gång från det ena
året till det följande öka med 6 dagar till 18. Med hänsyn till återverkningarna
för produktionen vore det enligt utredningens mening angeläget, att
övergången skedde på ett så mjukt och smidigt sätt som möjligt. Till följd
härav borde lagen träda i kraft den 1 juli.

Utredningen framhåller, att året för ikraftträdandet givetvis borde bestämmas
under hänsynstagande till andra aktuella sociala reformer, så att
en samordning härvidlag komme till stånd. Till detta spörsmål kunde utredningen
icke taga ställning. Utredningen ville dock erinra om, att man
från arbetstagarhåll framhållit önskvärdheten, att reformen måtte förverkligas
så snart detta vore möjligt. Sett från de synpunkter utredningen företrädde
funne utredningen hinder icke föreligga mot att reformen trädde i
kraft den 1 juli 1951.

Utredningens förslag är icke enhälligt. En av utredningens ledamöter,
herr Rudenstam, har nämligen i ett särskilt yttrande anfört:

Jag ansluter mig i princip till förslaget om förlängd semester men anser
det tveksamt, om tidsläget inbjuder till en så snar lösning som utredningen
föreslår. Världssituationen ställer stora krav även på vårt lands produktionsförmåga,
varför en anspänning av landets resurser uppenbarligen är
nödvändig. Man kan då näppeligen bortse från, att reformen medför en
icke oväsentlig produktionsminskning och kostnadsfördyring, ett resultat,
som måste motverka det aktuella programmet inom vårt land rörande en
utökad produktion. Denna produktion måste också frambringas till priser,
som äro konkurrenskraftiga framför allt på den internationella marknaden
i tävlan med länder, vilkas produktion ej paverkas av semesterförmaner
ens av den omfattning som redan är lagfäst i vårt land. Det kan därför
allvarligen ifrågasättas, om man icke bör avvakta mera stabila förhållanden
för genomförande av en i och för sig önskvärd semesterreform.

Under alla förhållanden bör reformen genomföras på sådant sätt, att
skadeverkningarna ur produktionssynpunkt bli så ringa som möjligt. I enlighet
härmed föreslår jag, att vid semesterlagens utformning — efter

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

grunder analoga med dem som föreslagits för jordbruk in. in. — arbetsgivare
inom industri och övrig verksamhet lämnas rätt att förlägga den
tredje semesterveckan till särskilda dagar, varvid sannolikt lördagar främst
under sommarmånaderna skulle komma i åtanke. En sådan anordning
torde, åtminstone i inånga fall, vara för arbetstagarna ur rekreationssynpunkt
lika värdefull, ja med hänsyn till klimatförhållandena i vårt land
kanske bättre, än om de få ut den tredje veckan i ett sammanhang. Formellt
vinnes därmed också en större likhet i lagstiftningen beträffande arbetstagare
inom jordbruket och dess binäringar samt övrig verksamhet.

Remissyttrandena.

De myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över arbetstidsutredningens
förslag, äro genomgående ense om det i och för sig
önskvärda att utsträcka den lagstadgade semestern
från två till tre veckor om året.

Kommerskollegium utvecklar skälen härför på följande sätt:

Det torde utan vidare kunna konstateras, att nutidens arbetstempo och
det moderna livets snabba rytm ställer alltmer stegrade krav på individens
fysiska och psykiska motståndskraft. Trots den fortgående höjningen av
medellivslängden torde man här med skäl kunna tala om en risk för förslitning
av människomaterialet, som -— även om den svårligen låter sig
siffermässigt konstateras — dock är en faktor, som bör beaktas.

De nuvarande semesterreglerna ha utan tvivel varit ägnade att motverka
dessa skadliga tendenser men det synes också uppenbart, att semestertidens
längd är i knappaste laget för att medge behövlig rekreation och vila. Ur
denna synpunkt synes en ökning av semestertiden vara önskvärd. Kollegium
är också av den uppfattningen, att näringslivet på längre sikt icke skall
ha några svårigheter att bära de ökade kostnader, som en standardhöjning
av detta slag skulle medföra. Härtill kommer, att det måste betraktas som
ett rimligt socialt rättvisekrav att en utjämning ernås med avseende å
semestertidens längd för olika kategorier av arbetstagare.

Uttalanden av liknande innebörd förekomma i ett stort antal av remissyttrandena.

Statskontoret erinrar om, att ett större rekreationsbehov än två veckors
årssemester redan blivit i princip erkänt såvitt anginge statens anställda,
och finner därför en utsträckning av den lagstadgade semestern i enlighet
med utredningens förslag rimlig.

En remissinstans ■— Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund —
ifrågasätter emellertid, huruvida en ökning av minimisemestern är påkallad,
samt anför:

Oss synas de till grund för en sådan utökning ofta åberopade jämlikhetsoch
rättvisesynpunkterna icke utgöra bärkraftiga argument. De kategorier
av arbetstagare, som tidigare åtnjutit och nu åtnjuta längre semester än

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

fjorton dagar, ha regelmässigt ■— undantag kunna givetvis påvisas — sådant
arbete, att de även före och efter den egentliga arbetstiden, d. v. s. under
vad som anses vara och måhända även borde vara deras fritid, nödgas i
ofta mycket stor utsträckning ägna väl mera sällan sina kroppskrafter men
i desto högre grad sina andliga krafter åt omsorger om och fullbordandet
av sina arbetsuppgifter; på samma sätt inkräktar arbetet ofta på deras
semester. De arbetstagare däremot, som nu icke åtnjuta mer än två veckors
semester, och särskilt kroppsarbetarna, som äro helt dominerande inom
denna grupp, kunna med sällsynta undantag påräkna att, sedan deras
arbete för dagen är avslutat, utnyttja fritiden helt efter sin egen önskan,
utan att på något sätt direkt eller indirekt störas av sitt arbete eller omtanken
därom; detsamma gäller deras semester. Den markerade skillnad,
som sålunda består emellan de två här nämnda kategorierna av arbetstagare
synes oss klart utvisa att såväl rekreationsbehovet som rättvisan i
själva verket motiverar längre semester för den förra kategorien än för den
senare. Med hänsyn till den snabba och betydande utvidgning av semesterförmånerna
för den senare kategorien, som redan ägt rum, finna vi för vår
del, att en fortsatt utveckling i detta hänseende icke kan vara angelägen.

I det övervägande flertalet av yttrandena har icke ifrågasatts annat än
att spörsmålet om en ökning av semesterns längd
bör lösas genom lagstiftning. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening
samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation uttala
dock som sin mening, att frågan borde behandlas avtalsvägen. Ansåge
man på arbetstagarhåll, att man ville uttaga en eljest möjlig levnadsstandardförbättring
i form av ökad frihet, syntes det enligt sistnämnda remissinstans
rimligt, att detta skedde genom avtal mellan parterna på arbetsmarknaden.
Härigenom skulle erforderlig smidighet vinnas, och hänsyn till
olika branschers behov kunna tagas.

I detta sammanhang må nämnas, att enligt den mening, som uttalats av
Sveriges lantbruksförbund, det icke torde stå klart för den enskilde, att
den del av produktivitetsförbättringen, som han genom ökad semester bleve
delaktig i, ej samtidigt kunde komma honom till godo i annan ordning,
t. ex. genom höjd penninglön, som bibehölle sitt köpkraftsvärde. Med det
inflationstryck med därav följande tendenser till prisstegringar, som under
överskådlig tid framåt koinrne att råda, vore det ej så säkert, att den enskilde
vore beredd att avstå från en önskvärd löneförhöjning mot ökad
semester.

Även handelskammaren i Gävle tvivlar på, att arbetstagarna äro medvetna
om att de, därest reformen genomfördes, måste avstå från eljest
möjliga löneökningar. Mångårig erfarenhet gåve enligt handelskammarens
mening vid handen, att det vore förenat med stora svårigheter att fa arbetstagarna
att frivilligt avstå från krav på löneförbättringar under hänvisning
till de särskilda favörer, som en i pengar icke direkt mätbar förmån
innebure. Liknande synpunkter framföras av Norrbottens och Västerbottens
läns handelskammare.

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förmodar, att problemet ökad semester
eller löneförbättring på arbetstagarsidan tedde sig så, att man räknade med
att, sedan treveckorssemestern införts lagstiftningsvägen, tillvinna sig löneökningar
genom förhandlingar och såmedelst hålla sig skadeslös för de
genom produktionsminskningen ofrånkomliga prisstegringarna. Den omständigheten
att en anställningsförmån, semestern, bestämdes genom lagstiftning
och andra förmåner förhandlingsvägen, inbjöde direkt till en dylik
saxningstendens. Sedan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande,
hade omfattande och vittutseende lönerörelser igångsatts. Därest dessa aktioner
ledde till en allmän stegring av lönenivån, syntes förutsättningarna
för ett genomförande av treveckorssemestern ha väsentligt ändrats därigenom
att den som möjlig ansedda standardförbättringen komme att uttagas
lönevägen.

Domänstyrelsen framhåller, att utredningens förslag för de s. k. okontrollerade
arbetstagarna innebure en ren löneökning. Till denna kategori
hörde flertalet av domänverkets arbetstagare. Styrelsen vore av den uppfattningen
att skogsarbetet borde ersättas val, varvid hänsyn så långt möjligt
borde tagas till arbetslönerna inom industrien. En sådan reglering av
lönerna skedde emellertid på ett väsentligt bättre sätt genom avtalsuppgörelser
än genom lagstiftning. I

I fråga om möjligheten och lämpligheten att genomföra
den ifrågasatta reformen redan fr. o. in. den 1
juli 1951 äro meningarna i remissyttrandena synnerligen delade.

Följande remissinstanser ha tillstyrkt eller i vart fall icke motsatt
sig utredningens förslag härutinnan, nämligen socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten), arbetarskyddsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västerbottens och Jämtlands lån, statens
avtalsnämnd, fullmäktige i riksbanken, Svenska landstingsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation, Yrkeskvinnors samarbetsförbund
samt Reso. Även lantbruksstyrelsen har förklarat sig kunna under
vissa förutsättningar tillstyrka förslaget.

Kommerskollegium, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna
i Södermanlands och Malmöhus lån samt ett par handelskammare äro
tveksamma, huruvida reformen bör genomföras i dagens läge.

Uppskov med reformen har yrkats eller ifrågasatts av en minoritet
inom arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,
Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens
län, flertalet av handelskamrarna, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
allmänna exportförening, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksför -

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

bund, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska trädgårdsarbetsgivareföreningen,
Riksförbundet landsbggdens folk, Bankernas förhandlingsorganisation,
Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Svenska järnvågarnas arbetsgivareförening,
Svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges redareförening,
Kanalflottans rederiförening, Svenska segelfartggsföreningen och Sveriges
fastighetsägares arbetsgivareförbund.

Statskontoret, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsdomstolens
ordförande, lantbruksakademien, länsstyrelserna i Stockholms,
Kalmar, Blekinge och Skaraborgs län, Svenska stadsförbundet, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag samt Svenska turistföreningen ha icke
gjort något bestämt uttalande i denna fråga.

Den fråga, som i remissyttrandena främst tilldragit sig uppmärksamhet,
är på vad sätt näringslivet och olika former av samhällelig
verksamhet skulle påverkas, om den lagstadgade
semestern nu utsträcktes till tre veckor om
året.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt arbetstidsutredningens förslag,
uttalar arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten), att verkningarna för
näringslivet icke komma att bli enhetliga. Vissa näringar och företag torderelativt
lätt kunna lösa uppkommande omställningsproblem, under det att
i andra fall svårigheter komme att möta i detta avseende. I stort sett torde
man i likhet med utredningen kunna förutsätta, att verkningarna för
näringslivet icke bleve av allt för genomgripande natur. Den tendens till
minskning av produktionsvolymen, som på kort sikt tedde sig sannolik,
torde inom icke allt för lång tid kunna övervinnas. Genom att den tredje
semesterveckan icke infördes på en gång utan under en tid av två år, begränsades
också verkningarna på kort sikt av reformens genomförande.
De av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande semesterns förläggning
verkade i samma riktning såväl på kortare som på längre sikt.

Arbetsmarknadsstyrelsen fortsätter:

Av den utredning, som verkställts av Industriens utredningsinstitut,
framgår, att utmärkande för den nuvarande semesterordningen är, att större
delen av industriföretagen stoppa driften under semesterperioden. Man
torde kunna antaga, att detta kommer att bli förhållandet jämväl efter ett
genomförande av den föreslagna semesterreformen. Under sådana förhållanden
har utredningens synpunkter på möjligheterna att erhålla semestervikarier
endast intresse för den mindre del av industrien, som i fortsättningen
kommer att uppehålla driften genom anlitande av sådana vikarier,
samt för de övriga näringar, som komma att ha ett liknande behov av tillfälligt
anställda såsom ersättare för de semesterlediga. I nuvarande arbetsmarknadsläge
föreligga svårigheter alt tillgodose ett ökat behov av semester -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

vikarier särskilt under sommaren. Det torde emellertid icke på förhand
kunna avgöras, huruvida eller i vilken omfattning ett sådant ökat behov
kommer att uppstå som en följd av reformen. Även i detta avseende kommer
utredningens förslag beträffande semesterns förläggning att begränsa
reformens följdverkningar för näringslivet. Företag, som icke lägga ned
verksamheten under de tre semesterveckorna, få sålunda möjlighet att förlägga
den tredje semesterveckan till den för företaget mest lämpliga tiden
under året. För ett flertal näringar torde det vara väsentligt lättare att
skaffa semestervikarier under vintermånaderna än under sommaren. Detta
gäller dock icke i fråga om den yrkesutbildade arbetskraften, som inom
de llesta arbetsområden har full sysselsättning året om.

Byggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län åberopa
erfarenheterna från tidigare arbetstidslagstiftning. Länsstyrelsen utvecklar
sin ståndpunkt sålunda:

Vid genomförandet av nu gällande arbetstidslagstiftning och semesterlagstiftning
— det lagstiftningskomplex, som reglerar den sammanlagda
årliga arbetstiden — uttalades allvarliga farhågor för att åtgärderna på ett
märkbart sätt skulle ogynnsamt påverka näringslivet. Emellertid visade sig
hållpunkterna för denna bedömning ha varit mycket osäkra; några statistiskt
märkbara rubbningar synas icke ha inträtt. De förmodanden, som
i olika sammanhang gjorts rörande det nu aktuella lagförslagets inverkan
på produktionen och produktionskostnaderna, synas icke vara mera säkert
underbyggda än antagandena vid de tidigare tillfällena. Försiktigheten torde
därför bjuda att icke tillmäta dessa prognoser avgörande betydelse vid
bedömandet av tidpunkten för lagstiftningens genomförande. Länsstyrelsen
anser sig ''därför icke böra frångå, vad utredningen härutinnan föreslagit.

Länsstyrelsen i Örebro län medger, att läget just nu icke inbjuder till
reformer, vilka kunde betyda en ekonomisk merbelastning även för delar
av näringslivet, som hade svårt att påtaga sig ytterligare bördor och vilka
dessutom kunde betyda större eller mindre minskning i produktionen.
Emellertid måste man räkna med möjligheten av att nuvarande ekonomiska
läge kunde tänkas bli så långvarigt, att en lösning från denna utgångspunkt
skulle betyda reformens uppskjutande till en avlägsen och obestämd
framtid, samt med det kända faktum, att arbetstidsförkortningar i och för
sig ej alltid behövde leda till minskad produktion. Med hänsyn till bl. a.
dessa omständigheter funne sig länsstyrelsen kunna biträda utredningens
förslag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Länsstyrelsen vill till en början erinra om den föreslagna reformens verkningar
inom näringslivet och dess samband med andra aktuella sociala
reformkrav. Det lär vara ostridigt att grundvalen för en fortsatt ekonomisk
och social standardhöjning är en fortgående produktionsstegring. Det beror
på takten i denna i vilken mån och med vilken snabbhet som den allmänna
standardhöjningen kan ske. En åtgärd, som begränsar produktionsstegringen,
begränsar därför också möjligheten till en allmän standardhöjning.
En sådan åtgärd bör därför bedömas ej blott efter det värde den i och för

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

sig själv har utan också med hänsyn till dess verkningar i större sammanhang.
Här uppstår ett avvägningsproblem, där olika meningar givetvis alltid
kunna råda, men där man måste ha klart för sig sammanhanget mellan
reformarbetets ekonomiska underlag och reformens verkningar på detsamma
och vidare de aktuella reformförslagens inbördes ställning inom
ramen för samhällets ekonomiska möjligheter.

Diskuteras förslaget om tre veckors semester ur dessa synpunkter kunna
givetvis en del invändningar göras. Det lär ej kunna undgås att en utsträckning
av semestertiden till tre veckor kommer att medföra en minskning av
produktionsvolymen. Situationen försvåras av den knapphet på arbetskraft,
som nu råder, och som icke gör det möjligt att i någon större utsträckning
uppehålla produktionen med hjälp av semestervikarier.

Enligt länsstyrelsens mening borde diskussionen icke begränsas till förhållandet
mellan eljest möjliga löneförbättringar och ökad fritid utan vidgas
att gälla även förhållandet mellan denna sociala reform och andra
aktuella reformförslag, vilka kunde befaras bli fördröjda genom den minskade
takten i den produktionsstegring som utgjorde det fortsatta reformarbetets
ekonomiska grundval. Bedömdes frågan om en utsträckning av
semestertiden mot denna bakgrund, hade man således att väga dess vikt
såväl för de medborgargrupper, vilka närmast komme i åtnjutande av dess
fördelar, som för andra medborgare i förhållande till det värde, som andra
möjligen fördröjda sociala reformer hade för de enskilda medborgarna
och för samhället i dess helhet. En sådan avvägning kunde givetvis leda
till olika resultat. Länsstyrelsen hade för sin del kommit till samma resultat
som utredningen. Frågan berörde, såsom utredningen erinrat, i främsta
rummet arbetstagarna på grund av deras stora andel i den förvärvsarbetande
befolkningen. Vore man på arbetstagarhåll beredd att byta bort en
eljest möjlig standardhöjning på andra områden mot en ökning av fritiden,
borde samhället icke neka sin medverkan därtill.

Även fullmäktige i riksbanken ha fäst avgörande vikt vid synpunkten, att
reformen främst berörde arbetstagarna själva. Fullmäktige anföra:

Såsom utredningen framhåller kommer ett genomförande av den föreslagna
reformen att, åtminstone på kort sikt, leda till minskad produktion
och/eller stegrade produktionskostnader. Särskilt för vissa exportindustrier
kunna verkningarna därför bli kännbara genom en försämrad konkurrenskraft
i förhållande till utlandet. I ett högkonjunkturläge av nuvarande art
med brist på arbetskraft får reformen också en viss inflationsdrivande
effekt. Med hänsyn härtill hade det varit önskvärt att reformens genomförande
kunnat uppskjutas till en tidpunkt med bättre tillgång på arbetskraft.
I likhet med de sakkunniga anse dock fullmäktige, att frågan om
en förlängning av semestern främst får betraktas som en avvägningsfråga,
varvid en levnadsstandardförbättring, som uttages i form av ökad fritid,
får kompenseras genom avstående från en del av eljest möjliga lönestegringar.
Fullmäktige vilja med hänsyn härtill icke motsätta sig ett genomförande
av det framlagda förslaget.

4 — Dihang till riksdagens protokoll W51. 1 samt. Nr 72.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Statens avtalsnämnd — som begränsat sitt yttrande till att avse reformens
återverkningar inom nämndens verksamhetsområde — finner den
föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet väl avvägd. Nämnden erinrar om
att den kollektivavtalsanställda personalen vid de statliga verken redan i
stor utsträckning vore tillförsäkrad en längre semester än 12 dagar för år.
En allmän treveckorssemester torde följaktligen icke erhålla så stora återverkningar
inom den statliga kollektivavtalssektorn som på den privata
arbetsmarknaden.

Landsorganisationen erinrar om den produktionsstegring, som inträffat
efter 1938, då den första semesterlagen antogs, samt anför:

Det är tydligt att denna produktionsstegring varit betingad ej blott av
teknisk rationalisering utan också i ej oväsentlig mån av en ökad individuell
arbetseffektivitet. Kravet på stegrad produktion har i samverkan med
bristen på arbetskraft på ett markant sätt aktualiserat produktivitetsproblemet
i vad detta berör den mänskliga arbetskraften och har lett till utforskning
och tillämpning av nya metoder för effektivast möjliga utnyttjande
av den individuella arbetsinsatsen. Det ligger i sakens natur att de
ständigt skärpta anspråken i detta hänseende måste medföra sådana ökade
risker för arbetskraftens överansträngning och förslitning som i och för
sig motivera en längre arbetsledighet än den som före kriget ansågs som
skälig.

Enligt landsorganisationens mening syntes den av utredningen anförda
statistiken ge stöd för uppfattningen, att från produktions- och samhällsekonomisk
synpunkt några avgörande skäl icke kunde anföras mot reformen,
även om denna under en övergångstid kunde komma att medföra en
tendens till produktionsbortfall och kostnadsstegring.

Tjänstemännens centralorganisation vänder sig mot uppfattningen, att
en förlängning av semestern skulle komma att innebära negativa verkningar
på produktionens omfattning. Det vore givet, att detta skulle vara en sanning
utan modifikation, om den arbetstidsförkortning, som den förlängda
semestern innebure, ägde rum i ett statiskt näringsliv. Emellertid vore det
nödvändigt att se problemet i dess rätta perspektiv. Härvid framträdde
såsom positiva verkningar av reformen, att denna kunde antagas medföra
ökad arbetsglädje och arbetsförmåga under årets arbetsveckor och därmed
säkerligen bidraga till att mildra verkningarna av den faktiska arbetstidens
förkortning. På lång sikt torde den förlängda semestern vidare medverka
till ökad livslängd och på detta sätt ytterligare befrämja ökad produktion.

Av de tveksamma remissinstanserna uttalar kommerskollegium,
att en ökning av semestertiden i dagens läge skulle inrymma
vissa olägenheter, och anför härom:

Särskilt är det uppenbart att ett genomförande av reformen i nuvarande
arbetskraftssituation måste komma att ställa näringslivet inför ökade svårigheter.
Situationen på arbetsmarknaden är för närvarande så ansträngd,
att även en relativt ringa förskjutning i förhållandet mellan tillgång och

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

efterfrågan måste få betydande verkningar för företagen när det gäller att
bemästra arbetskraftsfrågan. Det är givet, att dessa förhållanden också få
konsekvenser i fråga om möjligheterna att upprätthålla och öka produktionen.
I nuvarande ur flera synpunkter ovissa läge måste dessa olägenheter
noggrant vägas mot fördelarna.

Från de hörda näringsorganisationernas sida har särskilt framhållits,
att de ekonomiska betingelserna för den föreslagna reformen icke vore för
handen för närvarande och man har härvid särskilt betonat riskerna för
produktionen. Den allra senaste tidens världspolitiska händelseutveckling
har givit dessa invändningar ökad tyngd. Förhållandena ute i världen skapa
sålunda en osäkerhet i marknadsläget, som påkallar varsamhet vid planering
av åtgärder, som kunna ha inverkan på produktionen.

Ur dessa synpunkter finner kommerskollegium det tveksamt, om det
kunde vara tillrådligt att genomföra treveckorssemester redan fr. o. m.
den 1 juli 1951. Om det befunnes önskvärt att bestämmelserna trädde i
kraft redan vid denna tidpunkt, ifrågasätter kommerskollegium — i anslutning
till en av Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
framförd tanke — om man icke för att minska svårigheterna kunde under
ett par, kanske tre år införa femton dagars semester och först därefter övergå
till tre veckor.

I de avstyrkande remissyttrandena åberopas i allmänhet samma
skäl för uppskov, som herr Rudenstam anfört i sitt särskilda yttrande.
Farhågorna för de negativa verkningarna på produktionen i nuvarande
situation anses motivera, att frågan om en utökning av semesterns längd
t. v. ställes på framtiden. Av innehållet i dessa remissyttranden må här
återgivas följande.

Överståthållarämbetet framhåller, att i vårt land under de senaste månaderna
inträtt en konjunkturomsvängning, vilken syntes ha sin grund i betydande
förändringar i det internationella ekonomiska läget. I vilken riktning
konjunkturomsvängningen komme att vidare utvecklas kunde icke nu
bedömas. Ej heller kunde dess inverkan på vårt lands ekonomiska läge med
någon större grad av visshet förutses. Kvar stode emellertid, att Sverige
f. n. befunne sig i ett skärpt ekonomiskt läge och måhända vore på väg
mot en ekonomisk kris, vars slutliga omfattning icke vore bedömbar. Med
hänsyn härtill och då en utökad semester otvivelaktigt påverkade vårt lands
produktion och samhällsekonomi, ehuru det icke kunde på förhand bedömas,
i vilken utsträckning eller i vilken riktning denna påverkan komme
att äga rum, kunde det ifrågasättas, huruvida icke det nuvarande skärpta
ekonomiska lägets vidare utveckling borde avvaktas, innan en allmän utökning
av semestern genomfördes.

Länsstyrelsen i Kristianstads län utvecklar sin ståndpunkt på följande
sätt:

I princip har länsstyrelsen intet att erinra mot att arbetstagare heredes
rätt till utsträckt semester. Det måste emellertid framhållas, att förslaget

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

framlägges vid en synnerligen olycklig tidpunkt, då näringslivet brottas
med svårigheter, som synas bliva allt värre och som föranlett statsmakterna
till långtgående ingripanden i syfte att genom ökning av produktionen och
främjande av den svenska exportindustriens konkurrensförmåga återställa
balansen på penningmarknadens område samt motverka inflationistiska
tendenser. Länsstyrelsen kan icke undgå att finna, att ett genomförande
av semesterreformen i nuvarande ekonomiska läge skulle stå i rak motsättning
mot statsmakternas nu antydda penningpolitik. De negativa verkningarna
av reformen synas vara av den art, att de i icke oväsentlig grad försvåra
exporten och därmed också våra möjligheter att snabbt återvinna
ekonomisk balans. Länsstyrelsen anser sig därför ej kunna tillstyrka, att
den föreslagna reformen nu genomföres, utan håller före att frågan bör
ställas på framtiden för att återupptagas, då vårt ekonomiska läge förändrats
till det bättre.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att treveckorssemestern borde
genomföras först sedan de ekonomiska förutsättningarna härför förelåge.
Frågan om treveckorssemesterns införande måste därvid ses i sammanhang
med den sociala och ekonomiska politiken i övrigt. Det måste för statsmakterna
stå klart, att ett genomförande av en arbetstidsförkortning, t. ex. i
form av semesterförlängning, minskade möjligheterna till genomförandet
av andra sociala anordningar. Föreningen uttalar vidare, att om samma
produktion skulle upprätthållas med 18 dagars semester som med 12 semesterdagar,
produktionen måste bedrivas i oförminskad omfattning under de
sista sex semesterdagarna. Förutsättning härför vore, att semestervikarier
av fullgod kvalitet stode till förfogande. Det vore uppenbart, att vikarier
icke ens i tillnärmelsevis erforderlig utsträckning vore möjliga att anskaffa.

Enligt vad arbetsgivareföreningen framhåller måste produktionsminskning
bli en ofrånkomlig följd av semesterns förlängning. Föreningen anför
härom:

Det torde vara rimligt att bedöma denna produktionsminskning till 1%
ä 2 procent av den samlade produktionen i landet. Teoretiskt utgör minskningen
2 procent, men det är möjligt, att okynnesfrånvaron något nedgår
vid förlängd semester och att vissa produktionsförändringar vidtagas, som
något uppväga förlängningens verkningar. Motvärdet av produktionsbortfallet
torde i dagens penningvärde kunna uppskattas till minst 400 milj.
kronor per år. Vissa offentliga beräkningar ha givit vid handen, att framstegstakten
för svenskt näringsliv bör beräknas till att i dagens värde motsvara
en produktionsökning av ungefär 800 milj. kronor per år. Om 400
milj. kronor årligen bortgå, återstå endast 400 milj. kronor, vilket belopp
sålunda står till förfogande för genomförande av planerade sociala reformer,
utökning av försvar och undervisningsväsende, förbättrat bostadsbyggande
och allmän standardhöjning. Det säger sig självt, att vissa anspråk måste
stå tillbaka, om treveckorssemestern genomföres. Då emellertid möjligheten
att genomföra begränsningar på vissa områden är relativt ringa — framför
allt gäller detta redan beslutade reformer och utbyggnaden av försvaret
— är det otvivelaktigt, att den planerade semesterreformen får en inflationsbefrämjande
effekt. Verkningarna förstärkas av de inkomststegringar, som
äro att vänta under den närmaste framtiden.

53

Kungl. Maj:Is proposition nr 72.

Vid bedömandet av semesterförlängningens verkningar kan man enligt
arbetsgivareföreningens mening ej heller bortse från att treveckorssemeslern
med säkerhet kommer att medföra en ökad efterfrågan på vissa umbärliga
varor och tjänster och föranleda en viss omläggning av produktionen i riktning
mot framställning av fritidsnyttigheter och investeringar för utnyttjande
av fritiden. Servicenäringarna komme att förko vras, och eftersom
knapphet rådde på alla produktionsfaktorer måste det ske på industriens
bekostnad.

Arbetsgivareföreningen framhåller vidare, att de internationella konkurrensförhållandena
skulle försvåra läget för den svenska exportindustrien,
om Sverige tidigare än andra länder genomförde treveckorssemestern. En
sådan arbetstidsförkortning komme att innebära kostnadsförhöjningar, som
kunde bli ödesdigra för de svenska säljarnas konkurrensförmåga. Nu
nämnda överväganden ledde enligt föreningens uppfattning fram till, att
genomförandet av treveckorssemestern borde anstå, till dess stabilare förhållanden
i ekonomiskt och utrikespolitiskt avseende inträtt och till dess
produktionsökningen i Sverige möjliggjorde redan beslutade reformer av
annat slag samt kostnaden för nödvändig militär upprustning.

Liknande synpunkter anläggas av Sveriges industriförbund och en del
av handelskamrarna.

Sveriges allmänna exportförening understryker föreningens redan till
arbetstidsutredningen framförda betänkligheter med avseende å en semesterförlängnings
verkningar ur den, ej minst för exportindustrien, i dagens
situation livsviktiga frågan om industriens försörjning med arbetskraft.
Utvecklingen efter det föreningen avgivit sitt yttrande till utredningen syntes
till fullo ha styrkt de av föreningen uttalade farhågorna. I själva verket
torde bristen på arbetskraft nu vara större än någonsin tillförne. Den
rådande rustningskonjunkturen såväl inom som utom landet torde efter
hand ytterligare skärpa krisen på arbetsmarknaden. Man måste räkna med
att de hittillsvarande möjligheterna att motverka bristen på arbetskraft
genom vidgat anställande av utländska arbetare eller genom produktionsstegrande
investeringar nu icke längre stode öppna i samma mån som förut.
Den i utlandet tillgängliga kvalificerade arbetskraften torde sålunda i allt
större utsträckning tagas i anspråk inom de egna länderna, och i fråga om
investeringar i produktionsstegrande syfte tedde sig utsikterna för framtiden
av olika anledningar ovissa. Mot bakgrunden av vad som nu och tidigare
anförts från föreningens sida syntes den i utredningen reservationsvis
framförda meningen, att semesterreformen borde anstå till dess mera normala
produktionsförhållanden inträtt, böra vinna beaktande. Föreningen
ville därvid ånyo framhålla vikten av att semesterfrågan bedömdes såsom
ett spörsmål av internationell räckvidd. Den borde därför, innan mera vittgående
åtgärder i saken företoges på det nationella planet, bli föremål för

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

överläggningar mellan närmast berörda länder i syfte att uppnå eu samtidig
och likformig lösning.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation beräknar semesterreformens
totala kostnad för folkhushållet till minst 150 milj. kronor per år,
bortsett från ökade fasta kostnader för företagen samt den nedgång i produktionens
effektivitet, som från flera håll vitsordats bli följden° genom
ovana semestervikarier och genom ökad semester för arbetsbefäl och specialarbetare,
samt anför:

De sakkunniga ha utgått från vissa förutsättningar, vilka måhända i
början av detta år beräknades inom kort vara för handen, men vilka på
grund av den därefter inträdande försämringen av landets ekonomiska
läge f. n. icke längre existera. Sålunda har utredningen utgått ifrån att företagarna
i regel böra ha möjlighet att genom prisjusteringar täcka de ökade
nettoutgifterna. Detta vore säkerligen också tänkbart under goda konjunkturer
och med fri prisbildning. Med den fortsatta och skärpta priskontroll,
som redan signalerats, bortfaller uppenbarligen dessa möjligheter. De sakkunniga
ha vidare räknat med att reformens produktionssänkande effekt
skulle motverkas bl. a. genom ökad rationalisering inom företagen. Sedermera
ha statsmakterna beslutat eller ställt i utsikt olika åtgärder för en
drastisk nedskärning av investeringsverksamheten,'' vilket kommer att försvåra
och i vissa fall omintetgöra planerade rationaliseringsåtgärder. Slutligen
ha de inflationsdrivande krafterna inom och utom landet medfört
så allvarliga tendenser till prisstegring, att den ytterligare kostnadsökning,
som de sakkunniga räkna med, kommer att träffa landets ekonomi vid en
olämplig tidpunkt.

Sedan arbetstidsutredningens betänkande avgivits, har pensionsulredningen
framlagt förslag till allmän pensionsförsäkring. Organisationen, som
finner en allmän pensionsförsäkring angelägen för såväl företagare som anställda,
ifrågasätter, om man icke inom clet sociala reformarbetet bör i ett
sammanhang taga upp olika föreliggande förslag till granskning. Organisationen
ifrågasätter nämligen, huruvida landets ekonomi i nuvarande skede
är i stånd att bära kostnaden för båda reformerna samtidigt.

Handelns arbetsgivareorganisation finner, att den ekonomiska situationen,
sedd mot bakgrunden av de utrikespolitiska händelserna under
senaste halvåret, mer än någonsin motiverade att förslaget avvisades eller
ställdes på framtiden. Treveckorssemester hade å organisationens område
endast tillämpats på mycket begränsade avsnitt, och frågan torde för handelns
del i stort sett vara av större betydelse och medföra mera djupgående
konsekvenser än för de flesta andra näringsfång. I nuvarande arbetsmarknadsläge
med brist på arbetskraft bleve de praktiska svårigheterna att
erhålla vikarier betydligt ökade. I detta läge skulle det icke kunna undvikas,
att den service, som handeln beredde allmänheten, bleve i avsevärd mån
försämrad med därav följande mindre tillfredsställande konsekvenser.

Sveriges köpmannaförbund påyrkar, att — för den händelse priskontroll
alltjämt gällde vid reformens ikraftträdande — priskontrollnämnden eller
motsvarande institution erhölle direktiv om att i sin verksamhet taga till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

55

börlig hänsyn till såväl synliga som osynliga kostnadsökningar, som komma
att åsamkas detaljhandeln vid en ev. semesterförlängning för de anställda.
Även järnvägsstyrelsen samt ett par handelskammare utgå ifrån att den
kostnadsökning, som uppstode genom den förlängda semestern, kompenserades
genom taxehöjningar resp. prisjusteringar.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening understryker de besvärligheter,
som på grund av nuvarande rekryteringssvårigheter skulle uppstå
för transportföretagen, därest en utökning av semestertiden skulle genomföras
under nu rådande förhållanden. För dagen vore tillgången på ledig arbetskraft
så begränsad, att järnvägarna hade stora svårigheter att hålla personalstyrkan
uppe vid sådan nivå, att den räckte till icke blott för det nödvändiga
trafikarbetet utan även för materialvård och erforderlig aspirantutbildning.

Den särskilt för sjöfarten besvärande utländska konkurrensen anses av
Sveriges redareförening motivera, att utredningens förslag icke förverkligas
i nuvarande läge. Treveckorssemester för sjöfolk hade genomförts endast
i ett par länder. Konkurrensläget för den svenska sjöfarten hade icke
minst på grund av betungande lagstiftning alltmer försämrats. Det vore
därför nödvändigt, att man framginge med största försiktighet, då det
gällde att belasta näringen med ytterligare utgifter, något som förslaget
otvivelaktigt måste medföra. Under nedgångsperioder på fraktmarknaden
måste man redan med nuvarande utgifter befara, att en stor del av den
svenska handelsflottan måste läggas upp och trafiken övertagas av andra
länders fartyg, som kunde drivas billigare. Föreningen erinrade i detta
sammanhang om, att efter den nya sjöarbetstidslagens ikraftträdande ett
icke oväsentligt antal svenska fartyg försålts till utlandet, enär de icke
kunde ekonomiskt drivas till följd av de ökade kostnader, som lagen medförde.
Härtill komme att för den största gruppen av de ombord å fartyg
anställda, nämligen manskapet, semester i egentlig mening mera sällan
förekomme. Det rörde sig här mestadels om semesterersättning, d. v. s.
semesterspörsmålet vore mera att anse såsom en lönefråga.

Liknande synpunkter framföras av Sveriges segelfartygsförening.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför i fråga om reformens verkningar
för jordbruket bl. a. följande:

Verkningarna av en till tre veckor utökad semester äro för jordbrukets
del synnerligen svåra att bedöma. Vad beträffar den rena kostnadsökningen
per utförd arbetstimme, kan denna visserligen rent matematiskt
beräknas till ca 2 procent, därest fullgoda ersättare finnas att tillgå under
de ordinarie arbetarnas semester och till samma lön som dessa. Under
denna förutsättning skulle de ekonomiska verkningarna alltså i huvudsak
inskränka sig till denna kostnadsökning och de följder den kan medföra.
Emellertid torde semestervikarier stå till förfogande endast i mycket ringa
omfattning och då till löner som komma att ligga utöver den ordinarie arbetskraftens.
Än ytterligare komma kostnaderna för en utökad semester att

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

sträcka sig utöver angivna procenttal, därest en större del av semestern
än vad nu är fallet skall förläggas i ett sammanhang till sommaren. Detta
kommer nämligen att tvinga jordbrukarna att extensifiera driften med tv
åtföljande ekonomiska verkningar, vilka då visserligen ej komma att visa
sig i ökade arbetskostnader utan i den försämring av lönsamheten, som i
regel blir resultatet av minskad produktion. En försämrad lönsamhet medför
å andra sidan en fördyrad produktion, som i sin tur leder till ökade
produktpriser eller sjunkande levnadsstandard för jordbruksnäringens
utövare.

Angående vad reformen skulle innebära för skogsbruket anför domänstyrelsen: Domänverkets

arbetstagare utgöras till övervägande del av ackordsarbetare,
vilka i vad gäller lagstiftning om semester, tillhöra den kategori, som
givits beteckningen okontrollerade arbetstagare. Dessa arbetstagare åtnjuta
alltså enligt nuvarande semesterlag semesterlön enligt bestämmelserna
för okontrollerade arbetare. Utredningens förslag ändrar i princip icke
dessa förhållanden.

Förslaget innebär för nämnda kategori en ökning av semesterlönen, vars
reella innebörd är en ren löneökning. Med hänsyn till vissa tendenser i skogsarbetarnas
arbetstidsvanor har man anledning väga denna löneökning mot
förväntad arbetsinsats. Skogsarbetaren har såsom okontrollerad arbetstagare
under senare år minskat sin arbetstid per vecka på ett sådant sätt,
att det inger betänkligheter. Minskningen sker i form av förkortad arbetsdag
eller i form av förlängd ledighet i anslutning till sön- och helgdagar.
Den höjning av levnadsstandard, som ökad arbetsförtjänst möjliggjort,
har alltså i stor utsträckning uttagits i form av utökad fritid. Med hänsyn
till nämnda företeelse synes det styrelsen troligt, att en ökad semesterlön
för domänverkets del leder till minskad arbetsinsats i skogen och ökade
svårigheter med arbetskraftsförsörj ningen. Enär skogsbruket redan i betydande
utsträckning kämpar med en besvärande brist på arbetskraft är
en dylik utveckling oroande.

Styrelsen anser sig alltså för skogsbrukets del ha grundad anledning att
hysa betänkligheter mot utredningens förslag. Emellertid borde skogsbrukets
arbetstagare i detta hänseende principiellt ej ställas i sämre ställning
än arbetstagare inom det övriga näringslivet. Om statsmakterna funne skäl
föreligga att tillförsäkra arbetstagare i allmänhet tre veckors lagstadgad semester
eller däremot svarande semesterlön, ville styrelsen följaktligen icke
motsätta sig en sådan utveckling även för skogsarbetarna. Styrelsen ansåge
emellertid, att med reformen borde anstå till dess mera stabila förhållanden
inträtt.

Det av arbetstidsutredningen särskilt berörda spörsmålet om treveckorssemesterns
inverkan på frågan om de egna företagarnas
möjlighet till semesterledighet har i flera remissyttranden
åberopats såsom skäl mot reformens genomförande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förordar sålunda, att frågan om treveckorssemester
för arbetstagare uppskjutes och prövas i samband med

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

förslag till utvidgning av semestermöjligheterna till grupper, som nu sakna
författningsmässigt reglerad semesterrätt, samt anför härutinnan:

Enär man får räkna med att 3-veckorssemestern medför vissa kostnadsstegringar
inom produktion och distribution med prishöjningar som säker
följd vidgas problemet till att icke enbart angå arbetsgivare och arbetstagare
utan bli en angelägenhet för alla konsumentgrupper. Bland dessa
komma otvivelaktigt många att genom 3-veckorssemesterns införande få en
ökad belastning på levnadskostnadskontot utan möjligheter till kompensation
genom inkomstförbättring. Detta förhållande ter sig särskilt känsligt
i fråga om sådana förvärvsarbetande medborgare, som icke åtnjuta tryggad
semester och vilka alltså i sistberörda hänseende få anses vara sämre
ställda än de, som genom den nu föreslagna reformen skulle tillförsäkras
ökad fritid. Hit höra bl. a. den stora mängden av småföretagare inom olika
yrken och framför allt jordbrukarna. Arbetstidsutredningen berör i förbigående
dessa problem men hänvisar till att frågan om vidgade möjligheter
till semester för andra än arbetstagare är föremål för utredning inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Utredningen anser för övrigt, att denna fråga icke
är av den storleksordning, att den bör förhindra en lösning av 3-veckorssemestern
för arbetstagarna.

Länsstyrelsen kan icke dela denna utredningens uppfattning utan anser,
att frågan om en förlängning av semestern för arbetstagarna måste ses i
samband med förberörda spörsmål om vidgade semestermöjligheter för nya
grupper. Eftersom varje större ökning av samhällsmedlemmarnas materiella
förmåner har konsekvenser för landets ekonomi, böra aktuella frågor
rörande standardförbättringar prövas i samband med varandra. Det kan för
övrigt icke vara lämpligt att vidga semesterrätten åt vissa grupper och låta
andra grupper, som i praktiken sakna semestermöjligheter, påtaga sig en
del av kostnaderna för förmånsökningen åt dem, som redan äro tillgodosedda.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län, handelskamrarna i Karlstad och
Gävle samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation anse, att man
bör avbida resultatet av den pågående utredningen om vidgade semestermöjligheter
för företagare, innan ståndpunkt tages till förslaget om treveckorssemester
för arbetstagare.

Svensk industriförening finner det uppenbart, att en förlängning av semestern
för de anställda än ytterligare skulle minska de mindre industriföretagarnas
redan nu minimala möjligheter att själva genom semester
vila upp sig. Småindustriidkarna representerade genom sin duglighet,
energi, uppfinningsrikedom och stora arbetsamhet ett kapital för landet av
omätbart värde, som det gällde att icke förslösa. Innan ytterligare en veckas
semester genomfördes för de anställda, borde därför förhållandena
stabiliseras så, att de mindre företagarna bleve i tillfälle att för egen del
uttaga en semester som i längd åtminstone närmade sig två veckor.

För jordbrukets del betonar Riksförbundet landsbygdens folk nödvändigheten
av att den föreslagna semesterreformen icke tillätes träda i kraft
innan eu nöjaktig lösning av de egna företagarnas och husmödrarnas so -

58

Kirngl. Maj.ts proposition nr 72.

mesterfråga åstadkommits. I enahanda riktning uttala sig Sveriges lantbruksförbund
och Svenska lantarbetsgivareföreningen.

I detta sammanhang må beröras den av arbetstidsutredningen särskilt
behandlade frågan om den återverkan, som införandet av
allmän trevec k orsse mester kan ha på semesterförhållandena
för dem som f. n. ha längre semester än
två veckor. Beträffande denna fråga — som upptagits endast i några
yttranden —• uttalar socialstyrelsen, att den förlängda semestern icke
borde föranleda en ökning av semestertiden för ungdomen och för de arbetstagargrupper,
som fölle under den särskilda semesterlagen.

Även Svenska landstingsförbundet understryker, att en ökning av den
lagstadgade semesterns längd icke finge tagas till intäkt för en ytterligare
förlängning av semestertiden för de grupper, som redan åtnjöte tre veckors
semester. Uttalanden av sist angivna innebörd förekomma även i de yttranden,
som avgivits av Svenska stadsförbundet och Svenska lokaltrafikföreningen.

Vad härefter angår frågan om utformningen av treveckor ssemester
och då först spörsmålet om semesterns förläggning för andra
kategorier arbetstagare än anställda inom jordbruket äro härutinnan meningarna
lika starkt delade som beträffande frågan huruvida treveckorssemestern
över huvud bör genomföras under nuvarande förhållanden.

Alternativ I förordas av flertalet av de till Landsorganisationen
anslutna fackförbunden, vilka yttrat sig i ärendet.

Även Landsorganisationen anser detta alternativ vara att föredraga framför
de båda övriga alternativen men förklarar sig dock ej kunna helt tillstyrka
något av de framförda alternativen.

Till närmare utveckling av sin mening framhåller Landsorganisationen,
att en på särskilda dagar utsplittrad tredje semestervecka icke vore lämplig
från synpunkten av semesterns rekreationssyfte och att det ej borde ligga i
arbetsgivarens eget skön att träffa avgörandet om semesterns uppdelning.
Landsorganisationen kunde därför ej tillstyrka alternativ III. Svårare ställde
sig valet mellan alternativ I och alternativ II. Vid sitt ställningstagande
härutinnan biträdde Landsorganisationen utredningens mening, att det vore
opraktiskt och ägnat att leda till byråkratisering, om arbetarskyddsstyrelsen
skulle anförtros uppgiften att bedöma frågan om uppdelning. Valet
stode följaktligen mellan å ena sidan ett alternativ, enligt vilket semesterns
uppdelning vore beroende av överenskommelse mellan parterna, och å andra
sidan ett alternativ, enligt vilket arbetsgivaren ensidigt ägde besluta om
uppdelning i två skilda perioder. Enligt Landsorganisationens mening
borde den gällande lagens princip att arbetsgivaren vore skyldig att för -

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

lägga semestern i ett sammanhang icke frångås utan mycket starka skäl.
Landsorganisationen anför vidare bl. a. följande:

Uppenbarligen är från ren rekreationssynpunkt en sammanhängande arbetsledighet
om så kort tid som tre veckor av större värde än en uppdelad
ledighet. Då det talas om hurusom en veckas ledighet på senvintern, när
den allmänna tröttheten gör sig gällande och väderleken är lämplig för
vintersport, bör göra arbetstagarna mera motståndskraftiga mot vårtröttheten,
är ju detta uttalande i och för sig alldeles riktigt. Nu torde man emellertid
få utgå från att vid en uppdelning av semestern utan överenskommelse
den tredje veckan som regel komme att förläggas inte till senvintern
eller förvåren utan till tiden mellan jul och nyår, alltså till den solfattigaste
tiden under året, en tid som också i större delen av landet är mindre lämplig
för vintersport. Emellertid bör man ju vid talet om fördelarna av en
vintersemester inte förglömma att rekreationsvärdet av en sådan semester
helt är beroende av om vederbörande har ekonomiska eller eljest praktiska
möjligheter att utnyttja ledigheten i rekreationssyfte. I den mån härför
fordras miljöbyte har massan av arbetare icke sådana möjligheter. Av undersökningen
rörande arbetstagarnas semestervanor framgår att ett betydande
antal av kroppsarbetarna icke använda den nuvarande semestern till
miljöbyte utan stanna kvar i hemorten. En anledning härtill torde i många
fall vara att rese- och övriga kostnader anses för dryga för en semester av
den nuvarandes längd. Man har skäl att räkna med en annan värdering i
detta hänseende, därest den sammanhängande ledigheten utsträckes till tre
veckor. Å andra sidan skulle man vid en uppdelning av semestern med
största sannolikhet få räkna med att »vinterveckan» av flertalet arbetare
komme att tillbringas i hemorten; särskilt skulle detta naturligtvis gälla
familjeförsörjare.

Enligt betänkandet kan man utgå från att, speciellt vad gäller industrin,
semestrarna i stor utsträckning faktiskt komme att utges i ett sammanhang,
även om alternativ II eller III genomföres; för närvarande utgå semestrarna
för cirka 70 procent av industrins arbetare såsom gemensamhetssemester
under sommaren. Då arbetstidsutredningen för sin del tillstyrker
alternativ II motiveras detta med att man icke ansett sig våga räkna
med att överenskommelse om uppdelning alltid skall kunna nås i de fall
då praktiskt behov av uppdelning föreligger. Utredningen anför i det sammanhanget
ett psykologiskt argument som kan låta bestickande: ledningen
för en arbetstagarorganisation kunde emellanåt komma i en viss motsatsställning
till de egna medlemmarna, därest den skulle sluta en överenskommelse,
som för medlemmarna innelnire en annan semesterförläggning
än den av dem önskade. LO anser att betänkligheterna i detta avseende överdrivits;
ett stöd för denna åsikt är alt i de tidigare yttrandena flera fackliga
arbetarorganisationer själva uttalat att förhållandena inom deras verksamhetsområden
vore sådana att man icke hade möjlighet att uttaga hela
semestern i ett sammanhang.

Landsorganisationen förordar i enlighet härmed en förläggningsregel av
innebörd, att semestern å tid, som bestämmes av arbetsgivaren, skall utgå i
ett sammanhang, såframt överenskommelse om delning icke träffas med
arbetstagaren.

60

Kungl. Maj:it; proposition nr 72.

Generalpoststyrelsen uttalar, att alternativ I i regel vore ur postverkets
synpunkt det lämpligaste för flertalet av verkets arbetstagargrupper men
att alternativ III vore att föredraga för de mera industribetonade grenarna
av postverkets verksamhetsområde.

Det av arbetstidsutredningen förordade alternativet, dvs. alternativ
11, tillstyrkes eller lämnas utan erinran av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten), arbetarskyddsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, överståthållaråmbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar,
Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bolius, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands,
Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, handelskamrarna
i Karlstad och Luleå, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Bankernas förhandlingsorganisation, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,
Kooperativa förbundet, Tjänstemännens centralorganisation,
Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Svenska textilarbetareförbundet
och De förenade förbunden.

Som skäl för sitt ståndpunktstagande i denna del anför arbetsmarknadsstyrelsen,
att detta alternativ skulle underlätta anpassningen inom näringslivet
till de ändrade betingelser, som komme att råda efter reformens genomförande.

Medicinalstyrelsen anför:

Ur hälsosynpunkt bör ett uttagande av hela semestertiden under sommarmånaderna
ge arbetstagaren det bästa utbytet. Det torde emellertid icke
alltid kunna ske utan svårigheter för arbetsgivarna och enligt utredningen
synes stora grupper av arbetstagare vara införstådda med detta förhållande.
Utredningen har också funnit alternativ II vara den i varje fall för närvarande
lämpligaste utformningen av en till tre veckor förlängd semester.
Medicinalstyrelsen har redan i tidigare yttranden i ämnet berört de otillräckliga
anordningar som finnas i landet för att bereda semestrande möjlighet
till rekreation. Denna synpunkt talar för alternativ II. En veckas ledighet
på senvintern, när den allmänna tröttheten gör sig gällande och väderleken
är lämplig för vintersport bör även göra arbetstagarna mera motståndskraftiga
mot vårtröttheten.

Övcrståthållarämbctct yttrar:

Tre veckors semester i ett sammanhang under sommaren är den semesterreform,
som synes bäst ägnad att tillgodose arbetstagarens behov av
rekreation. Särskilt gäller detta kroppsarbetarna i egentlig mening och de
lägst avlönade arbetstagarna, enär dessa kategorier såsom regel ha mindre
ekonomiska möjligheter att på för dem bästa möjliga sätt utnyttja en till
två perioder delad semester. Möjligheterna för berörda kategorier att två
gånger om året använda ledighet till miljöombyte måste ju vara i väsentlig
mån beskurna. Ur andra synpunkter tala emellertid tungt vägande skäl
mot en sammanhängande treveckorssemester. Även bortsett från att arbetsgivarorganisationerna
så gott som undantagslöst uttalat sig mot en sammanhängande
semesterledighet om tre veckor under sommaren — enär

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

denna semesterform ur produktions- och driftstekniska skäl vore den, som
mest ogynnsamt påverkade näringslivet — måste beaktas, att en sådan utformning
av semestern jämväl innebär fara för att arbetstagarnas möjligheter
att effektivt utnyttja ledigheten i väsentlig mån kunna försämras.
Redan under nuvarande förhållanden äro semestrarna regelmässigt förlagda
till sommartiden med starkaste koncentrationen under tiden medio juni—
medio augusti. Detta har bland annat fört med sig stor efterfrågan på sommarbostäder,
logi å pensionat, vandrarhem och andra fritidsanläggningar,
varjämte resandefrekvensen å järnvägar, bussar och båtar är mycket stor.

De redan befintliga olägenheterna av den starka koncentrationen av semestrarnas
förläggning till sommaren skulle sålunda ytterligare accentueras.
En sådan konsekvens av en semesterförlängning måste betecknas såsom
mindre lycklig, icke minst för arbetstagarna själva. Man kan anses berättigad
räkna med att en semesterutformning enligt alternativ II i realiteten
kommer att i viss utsträckning innebära, att även den tillkommande semesterveckan
kommer att förläggas till sommaren i samband med övrig
semester. Det är uppenbart, att en semesterutformning enligt alternativ I
i ännu högre grad är ägnad att öka koncentrationen av semestrarnas förläggning
till sommaren och därmed också det antal personer, som samtidigt
åtnjuter semester. Alternativ II skulle däremot kunna utöva en viss
hindrande verkan mot den icke önskvärda koncentrationen av semestrarna
till sommartiden utan att alltför mycket tillbakasätta arbetstagarnas behov
av tillräcklig rekreation.

Tjänstemännens centralorganisation upplyser, att meningarna vore delade
bland de olika TCO-organisationerna i fråga om valet mellan de olika
alternativen, samt uttalar härom:

För att nämna ett exempel äro de tre TCO-organisationer, som representera
tjänstemännen på sjöfartens område —- Sveriges Fartygsbefälsförening,
Svenska Maskinbefälsförbundet och Svenska Stewartsföreningen —
av den uppfattningen, att semestern i princip skall utgå i ett sammanhang
och att uppdelning endast skall kunna ske efter överenskommelse med arbetstagarna.
Den ståndpunkt, som dessa organisationer härvid tagit, finner
TCO fullt förståelig med hänsyn till de förhållanden under vilka ifrågavarande
tjänstemannagrupper utöva sin tjänstgöring med lång bortovaro
från hemmet och en arbetstid, som sträcker sig över veckans alla dagar.
Även om det sålunda ur vissa tjänstemannagruppers synpunkt är synnerligen
angeläget att semestern utgår i ett sammanhang finner TCO det
emellertid svårt att ur andra synpunkter förorda en lagstiftning med en
sådan generell regel. På många områden och vid många företag torde det
sålunda innebära avsevärda produktionstekniska nackdelar om semestern
skall utgå odelad. A andra sidan får man inte bortse från semesterns innersta
mål att ge rekreation åt arbetare och tjänstemän, vilket innebär att semesterförlängningen
inte får givas en sådan utformning, att den i många
fall icke skulle giva några förbättrade möjligheter till rekreation. Så skulle
t. ex. kunna bli fallet om alternativ III valdes såsom grund för semesterbestämmelserna.
En ytterligare synpunkt vid valet mellan alternativ I och
II bör enligt TCO:s förmenande tilldelas största uppmärksamhet. Om man
åt de anställda ger rättigheten att vägra delning av treveckorssemestern,
kan detta medföra, att om uppgörelse om sådan delning ej kan träffas

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

mellan de två parterna, arbetsgivaren tvingas att i viss utsträckning förlägga
den odelade treveckorssemestern till annan tidpunkt på året än
sommaren. En sådan lösning anser TCO innebära en större nackdel förde
anställda än om två veckor- av semestern utgår under sommaren och
den. tredJe veckan under annan tid på året. Den i alternativ I förutsedda
möjligheten för arbetarskyddsstyrelsen, att i de fall, där överenskommelse
om delning av semestern ej kan träffas, trots detta medgiva viss uppdelning,
anser TCO icke vara en godtagbar lösning.

På grund av det anförda finner centralorganisationen den av arbetstidsutredningen
förordade ordningen vara den lösning, som vore mest ägnad
att tillgodose såväl rekreations- som produktionstekniska synpunkter. Härvid
förutsättes, att för sådana områden, där en uppdelning av semestern
på två perioder ur löntagarnas synpunkt skulle innebära avsevärda olägenheter,
förhandlingar om sammanhängande semester komme att upptagas.

Alternativ III anses lämpligast av kommerskollegium, samtliga
handelskammare utom handelskamrarna i Karlstad och Luleå, arbetsmarknadsstyrelsens
minoritet, telegrafstyrelsen, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
statens avtalsnämnd, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,
Gotlands, Kopparbergs och Norrbottens län, Svenska landstingsförbundet,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna
exportförening, Sveriges köpmannaförbund, Svenska järnvägarnas
arbetsgivareförening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation, Svensk industriförening samt Sveriges
redareförening.

Av dessa remissinstanser betonar kommerskollegium angelägenheten av
att semesterbestämmelserna utformades på sådant sätt att olägenheterna bli
så litet betungande för näringslivet som möjligt. Företagarna borde därför i
största utsträckning få frihet att förlägga semestern så, att den åstadkomme
minsta möjliga rubbningar i produktionen och bäst anslöte sig till förhållandena
inom varje särskilt företag. Enligt kollegiets mening möjliggjorde
alternativ III den smidigaste anpassningen till de skiftande förhållandena
i olika företag och branscher.

Telegrafstyrelsen upplyser, att telegrafverkets linjearbeten vore koncentrerade
till den ljusare årstiden, och att det därför ur produktionssynpunkt
vore önskvärt, att en del av semestern kunde förläggas till sådan
tid av året, då arbetena på grund av mörker ej kunde bedrivas i full omfattning.
Detta önskemål tillgodosåges genom en tillämpning av alternativ
II eller III. I fråga om verkstadsarbete skulle det vara till fördel, om en
del av semestern kunde ges i form av enstaka ledighetsdagar på sätt som angivits
i alternativ III. Den produktionsminskande verkan torde genom en
sådan förläggning bli mindre än vid tillämpning av något av de andra alternativen.
Vid flera tillfällen hade dessutom önskemål framkommit från

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

verkstadsarbetarna om ledighet från arbetet under sommarlördagarna mot
inarbetande av häremot svarande tid.

Statens avtalsnämnd uttalar, att alternativ III skulle innebära möjlighet
att utlägga den tredje semesterveckan i form av exempelvis fria lördagar
under sommarmånaderna, vilket icke blott i många fall skulle vara till fördel
för de enskilda arbetstagarna utan även medföra ekonomiska fördelar
vid många arbetsplatser, där driften å sommarlördagarna ur produktionssynpunkt
bedömdes mindre lönande med hänsyn till en ofta iakttagen
stegring av frånvarofrekvensen under dessa dagar eller med hänsyn till
kostsamma uppvärmnings- eller igångsättningsprocesser. De farhågor för
ett missbruk från arbetsgivarnas sida, som skulle kunna uppkomma inom
områden, där arbetets natur i och för sig icke nödvändiggjorde en uppdelning
av den tredje semesterveckan på enskilda dagar, kunde enligt nämndens
mening elimineras genom ett införande i lagen av ett stadgande som
medförde, att en sådan uppdelning finge verkställas först efter överenskommelse
i kollektivavtalets form.

Svenska landstingsförbundet framhåller:

Enligt gällande tjänstereglemente och kollektivavtal för landstingens befattningshavare
äger arbetsgivaren i princip bestämma semesterns förläggning,
dock att arbetstagaren är tillförsäkrad minst så många semesterdagar
i en följd, som svarar mot det i semesterlagen angivna antalet dagar.
Arbetsgivaren kan sålunda helt bestämma över den del av semestern, som
överstiger antalet semesterdagar enligt lagen. Den föreslagna bestämmelsen
ger emellertid icke arbetsgivaren någon sådan rätt, då uppdelning av semestern
i mer än två perioder alltid förutsätter en överenskommelse mellan
parterna. När det gäller personal, som är anställd vid en sjukvårdsinrättning,
där verksamheten givetvis aldrig helt kan inställas, kan en dylik
bestämmelse följaktligen komma att medföra olägenheter. Förbundet skulle
därför helst se, att lagen i dylika fall lämnar möjlighet öppen för arbetsgivaren
att avgöra förläggningen och vid behov bestämma om uppdelning
av tredje semesterveckan.

Svenska arbetsgivareföreningen yttrar, att de ur näringslivets synpunkt
beklagliga konsekvenserna av en semesterökning skulle kunna väsentligt
mildras, om arbetsgivaren finge rätt att förlägga semesterdagarna på sätt
han funne lämpligast, d. v. s. enligt utredningens alternativ III. De tillkommande
dagarna skulle då t. ex. kunna komma att utgå i form av ett antal
fria lördagar eller måndagar eller kunna utläggas i samband med förekommande
fridagar inom fack, där sådana vore vanliga, eller ock uttagas i
samband med sedvanliga driftsstopp vid helger. Det skyddsintresse, som
enligt arbetstidsutredningens uppfattning varit det som närmast motiverat
semesterlagens tillkomst, åsidosattes icke, om fullständig frihet beträffande
de sex sista semesterdagarna lämnades arbetsgivaren. Man hade anledning
utgå från att arbetsgivaren vid utläggandet av de sista sex semesterdagarna
loge all rimlig hänsyn till de önskemål, som arbetstagarna framställde. Den

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

stora frånvaro, som under de senare åren förekommit inom industrin på
lördagar och särskilt sommarlördagar, vore ett bevis om något för arbetskraftens
önskemål att just erhålla sommarlördagarna fria. Om en uppdelning
av semestern, på sätt föreningen föreslagit, finge äga rum, kunde arbetskraftens
önskemål i nu nämnda hänseende på ett smidigt sätt tillgodoses,
och betydande irritation i förhållandet arbetsgivare—arbetare kunde
undvikas.

Arbetsgivareföreningen framhåller vidare, att inom föreningens verksamhetsområde
funnes fack med typiskt säsongbetonad verksamhet. Främst
gällde detta vissa delar av anläggningsindustrin och byggnadsämnesindustrin.
För dessa industrier talade lika starka skäl för att minska den obligatoriskt
sammanhängande semestern till nio dagar, som föranlett utredningen
till särskilt undantag för jordbruket. Detta undantag förordades
därför även böra omfatta anläggningsindustrin och sådana byggnadsämnesindustrier,
som vanligen endast bedreves under sommarhalvåret.

Arbetsgivareföreningen yrkar slutligen, att semesterlagens föreskrift om
att semestern såvitt möjligt skall förläggas till sommaren måtte utgå. Som
skäl härför anföres, att det funnes områden, inom vilka ur produktionssynpunkt
hela semestern ej borde utgå under sommaren på grund av den
högsäsong, som då rådde. Ofta förelåge inom sådana områden brist på
arbete under vissa andra årstider, till vilka det ur många synpunkter skulle
vara lämpligare, att en viss del av semestern, eventuellt hela semestern,
kunde förläggas. Några allvarliga praktiska konsekvenser härav torde icke
uppstå, då man kunde utgå ifrån att arbetsgivarna fortfarande skulle vara
beredda att i möjligaste mån förlägga semestern till sommartid.

Till det av arbetsgivareföreningen framförda förslaget om begränsning
av rätten till sammanhängande semester ansluter sig Sveriges industriförbund.

Sveriges köpmannaförbund åberopar arbetskraftsbristen samt de skiftande
förhållandena såväl i olika branscher som på skilda orter såsom skäl
för alternativ III.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation hävdar med bestämdhet,
att det vore nödvändigt särskilt för de mindre företagen att arbetsgivaren
bereddes möjlighet att dela semestern enligt alternativ IIII.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas att länsstyrelsen i Hallands
län — som avstyrkt alternativ I — icke tagit ställning till vilket av alternativ
II eller III, som vore att föredraga, samt att Svenska lokaltrafikföreningen
anser, att lagstiftningen borde möjliggöra tillämpning av både
alternativ II och alternativ III.

Även i fråga om semesterns förläggning för arbetstagarevid
jordbruk et jämte därtill hörande binäringar och trädgårds -

65

Kungl. Maj:Is proposition nr 72.

skötseln samt för hembiträden i lanthushåll gå meningarna isär i de
remissyttranden, i vilka man tagit ståndpunkt till detta spörsmål.

Utredningens förslag — som innebär en sådan ändring i gällande bestämmelser
om semesterns förläggning för dessa arbetstagare att den sammanhängande
semesterperioden ökas från sex till nio dagar för år _ til 1-

s t y r k e s av medicinalstyrelsen samt länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands
län.

Förslaget att öka det antal semesterdagar, som enligt lagen skall utgå i
en följd, avstyr kes av lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien, en
minoritet inom arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna i
Södermanlands, Östergötlands och Västernorrlands län, Svenska ^arbetsgivareföreningen,
Sveriges lantbruks förbund och Svenska trådgårdsarbetsgivaref
öreningen.

Som skäl för sin ståndpunkt anför Svenska lantarbetsgivareföreningen,
att redan nu gällande bestämmelser om en sammanhängande semestertid
av sex dagar, vilka enligt kollektivavtal skulle förläggas under tiden 15 maj
—15 september, beredde arbetsgivarna stora bekymmer. Tidigare hade jordbruket
haft markerade toppar i arbetskraftsbehovet, framför allt vårbruket,
hösköden, sädesskörden och rotfruktsupptagningen. Däremellan hade funnits
dalar på i regel ett par veckor. I regel hade man konstant hållit det
arbetarantal, som behövts under topperioderna eller åtminstone nära nog
det antalet.

Föreningen fortsätter:

Hade man i dag haft kvar dessa förhållanden, skulle en ökning av sommarsemestern
ej tett sig så bekymmersam. Under senare år har emellertid
jordbruket varit föremål för en kraftig rationalisering och driftsomläggning.
Driften har mekaniserats i hög grad. På de fem senaste åren har
antalet traktorer ökat från ca 25 000 till ca 60 000. Tack vare traktorerna
har vårbruket numera upphört att vara en arbetstopp. Samtidigt har vallskörden
förändrats. Den börjar nu tidigt med ensilageinläggning och kan
eller rättare sagt måste därigenom utsträckas över en längre period. Vidare
har man infört nya växtslag, t. ex. oljeväxterna, som kräva fortlöpande tillsyn.
Allt detta har gjort att arbetstopparna i stor omfattning utjämnats och
att dalarna dem emellan i motsvarande mån utfyllts. Arbetskraftsbehovet är
numera tämligen konstant under växtperioden. Under sommaren finns det
ej några mellanperioder, till vilka semestern kan förläggas utan hinder för
produktionen.

Svårigheterna att anvisa längre sammanhängande sommarsemester accentueras
ytterligare därav, att det nutida moderna jordbruket arbetar med
ett högförädlat och känsligt material som ställer krav på snabba ingripanden.
Som exempel kan nämnas att oväntade angrepp av skadeinsekter och
växtsjukdomar kan åsamka allvarliga förluster, om de inte bekämpas i tid.
Jordbrukaren kan därför inte för någon längre tid ställa sig utan arbetskraft.

Man måste också ta hänsyn till att jordbruksdriften är i hög grad beroende
av väderleksförhållandena. I det fallet kan jordbruket inte jämföras

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 72.

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

med andra näringar. En stor del av årsproduktionen kan äventyras, om
skörden eller jordens beredning för sådd inte sker i rätt tid. Om man utsträcker
den sammanhängande semestern, som ju dessutom skall varslas
14 dagar i förväg, ökas risken för skördeförstöring i kraftigt stigande proportion
för varje utökad dag. Oförutsedda växlingar i väderleken kan nämligen
avsevärt förskjuta tidpunkten för olika arbetens avslutande eller
påbörjande och dessa förskjutningar kunna ej bedömas lång tid i förväg.

Föreningen framhåller vidare, att jordbrukarna med hänsyn till det ringa
antalet arbetare per arealenhet och nödvändigheten av att arbeta i lag i
regel nödgades ge så många arbetare som möjligt semester samtidigt för
att sedan ånyo kunna driva arbetet effektivt. Uppehållet i arbetet måste då
avpassas med hänsyn till risken för växlingar i väderleken. Vid jordbruk,
som vore förenat med djurskötsel, måste under djurskötarnas semesterledighet
dessa ersättas i arbetet av utearbelare. Följden härav bleve sålunda,
att dessa utearbetare komme att undandragas sitt normala arbete ej endast
under deras egen semester utan även under djurskötarnas semestertid. Redan
med nuvarande bestämmelser kunde resultatet bli, att utearbetet i stor
utsträckning måste ligga nere under flera veckor i sträck, och detta under
period då jordbruket hade allra svårast att undvara arbetskraften.

Enligt vad föreningen uttalar kan vid oförändrad driftsinriktning en utökad
sommarsemester icke genomföras, såvida ej tillräckligt antal fullgoda
semestervikarier ställes till förfogande. Rörande möjligheterna att anskaffa
dylika vikarier anför föreningen:

Sådana ha hittills knappast alls stått till buds. Någon anledning till antagandet
att man kan räkna med någon ökad tillgång på dem under den
närmaste framtiden torde icke finnas. Visserligen har i yttrande från Svenska
lantarbetareförbundets sida under utredningens gång hävdats, att någon
svårighet att bereda jordbruksarbetarna en längre sammanhängande semesterledighet
ur arbetskraftssynpunkt för närvarande icke synes föreligga.
Förbundet har i samband därmed hänvisat till sin arbetslöshetsstatistik
som utvisat stegrad arbetslöshet. Ett närmare studium av förbundets arbetslöshetsstatistik
för år 1948 (den senast tillgängliga) ger emellertid vid
handen, att medan det genomsnittliga antalet arbetslösa manliga organiserade
lantarbetare under hela året var 3,1 procent, uppgick arbetslösheten till
5 procent under månaderna november—mars men till endast 1,8 procent
under månaderna april—oktober. För samtliga arbetare, såväl manliga
som kvinnliga, visar även år 1948 i förhållande till år 1947 en markant nedgång
i arbetslösheten under sommarmånaderna med motsvarande uppgång
under månaderna november—januari. Enligt föreningens uppfattning är
arbetskraftsbehovet i jordbruket i det närmaste konstant under sommaren.
Den arbetslöshet, som under denna tid trots detta registrerats av förbundet,
måste därför ha sin naturliga förklaring, särskilt om man ser den i belysning
av rapporterna från den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten
under samma tid. Under sommarhalvåret 1950 var sålunda beträffande
lantarbetare antalet platsansökningar i förhållande till antalet lediga platser
följande.

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Antal

sökande

Antal lediga
platser

April

Maj

Juni

Juli

4 777
4 848
3 675

3 614

4 160

5 409

5 791
11 213
8 518

5 946

6 257
8 788

Augusti . .
September

Även om statistiken delvis kan vara missvisande på grund av att ett
visst antal platser tillsättas utan anlitande av arbetsförmedling, visar den
dock klart att jordbruket under hela den angivna tiden haft brist på arbetskraft.

Den omläggning av produktionen, som jordbrukarna enligt föreningens
mening komme att tvingas till vid en förlängning av sommarsemestern,
komme att gå ut över de mera arbetskrävande produktionsgrenarna, såsom
aackrensade grödor — bl. a. rotfruktsskötseln -—- och de tidigast mognande
grödorna, såsom vinterraps och vinterkorn, samt över ladugårdsskötseln.
Arbetskraftsproblemet vore ju en av de faktorer, som förorsakat den ganska
omfattande övergången till kreaturslös drift. Frågan om ersättare under
ordinarie djurskötares fridagar och semester hade blivit allt svårare att lösa
i och med att antalet utearbetare minskat. En utökning av sommarsemestern
komme därför otvivelaktigt att i hög grad påskynda övergången till
kreaturslös och över huvud taget mera extensiv drift.

Föreningen vänder sig i fortsättningen mot uppfattningen, att en särställning
för lantarbetarna i fråga om rätten till sammanhängande semester
skulle ofördelaktigt påverka nyrekryteringen av arbetskraft till jordbruket
samt anför härom:

Erfarenheterna från de senast gångna åren giva alls icke vid handen att
en förlängd sommarsemester för den enskilde lantarbetaren skulle vara ett
önskemål av sådan tyngd att det, om det ej tillgodoses, skulle förmå honom
att söka sig från jordbruket. På arbetstidsutredningens begäran inhämtade
föreningen från sina medlemmar uppgifter rörande tillämpningen av nuvarande
semesterbestämmelser. Av dessa framgick bl. a. att det i icke mindre
än ca 20 procent av fallen förekommit att arbetare avstått från att taga ut
hela sin semester. I endast ca 8 procent har lantarbetarna tillförsäkrat sig
längre sammanhängande semester än 6 dagar. Det finns ytterligare en omständighet.
som pekar i samma riktning. Det är ju väl känt att bristen på
arbetskraft i många fall förmått arbetsgivarna att utge bättre förmåner
än lag och avtal föreskriver, överbetalning har sålunda varit en allmän
företeelse och vanligast beträffande djurskötare, eftersom bristen på sådan
arbetskraft är särskilt framträdande. Om arbetarna önskat längre semester
i stället för ökad lön, skulle de säkerligen i betydligt större utsträckning
än vad ovan angivits ha sökt erhålla eu sådan förmån. Av de i utredningen
redovisade semesterönskemålen framgår för övrigt att lantarbetarna till
skillnad mot flertalet övriga arbetare i landet med överväldigande majoritet
avböjt att få hela semestern i ett sammanhang. Som tendens och ur

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

psykologisk synpunkt är detta av betydelse. Eu del lantarbetare ha t. o. in.
uttalat tvivelsmål om möjligheten att taga ut 12 dagar på en gång.

Föreningen framhåller ytterligare, att den omständigheten att prestationen
per arbetare till följd av den utökade maskindriften inom jordbruket
numera vore väsentligt större än tidigare icke i och för sig vore ett skäl
för längre sammanhängande semester. Dels hade arbetet genom mekaniseringen
blivit mer intressant och omväxlande och dels utfördes de tyngre
och mera tröttande arbetsmomenten av maskiner, varför snarast en lättnad
i arbetet uppstått, även om den högre arbetstakten fordrade mera uppmärksamhet
och påpasslighet av arbetarna.

Därest eu treveckorssemester trots allt skulle genomföras vidhåller föreningen
ett redan till arbetstidsutredningen framfört förslag om 6 dagars
sammanhängande sommarsemester, 6 dagars sammanhängande vintersemester
och 6 dagars semester efter arbetsgivarens bestämmande antingen
som sammanhängande ledighet eller som enstaka semesterdagar.

Övriga remissinstanser, som avstyrka att rätten till sammanhängande
sommarsemester vidgas för lantarbetarna och därmed jämställda arbetstagare,
åberopa i stort sett samma skäl som lantarbetsgivareföreningen.

Vad särskilt angår trädgårdsodlingen anför Svenska trådgårdsarbetsgivaref
öreningen.

Trädgårdsodlingen är i hög grad beroende av den naturliga växtsäsongen.
Frilandsodlingen av trädgårdsprodukter, plantskoleskötseln samt frukt- och
härodlingen har då sin egentliga verksamhetstid, varunder en kontinuerlig
skötsel av växterna är nödvändig. Även växthus- och bänkodlingar äro säsongbetonade
och särskilt senvintern och sommarhalvåret äro arbetsbråda
perioder. Beroende på produktionsriktningen kan arbetsbehovet vara något
växlande. Bristen på arbetskraft, som varit särskilt svår under senare år,
har tvingat odlarna att rationalisera driften, framförallt genom att nedbringa
behovet av manuell arbetskraft samt genom maskindrift i den mån
sådan kunnat införas. För att utjämna arbetstopparna söker man om möjligt
låta växtodlingsplanen omfatta odlingar, som påfordra möjligast kontinuerliga
behov av arbetskraft. Från det förkultiveringen av växterna börjar
och intill tiden för de första frosterna på hösten, är därför arbetskraftsbehovet
numera tämligen konstant, dock med oundvikliga arbetstoppar
under planteringstidcr, bärskörd, fruktplockning och beträffande plantskolorna
vår- och höstexpediering. En utökning av den sammanhängande
semestern under sommaren kommer på grund härav att för trädgårdsodlingen
och den närstående verksamhetsgrenar få högst allvarliga konsekvenser.
Trädgårdsodlingens produkter måste skördas manuellt och skörden
sker successivt under största delen av växtsäsongen. Då trädgårdsodlingens
produkter härtill i regel äro ömtåliga och någon eller några få
dagars försening kan omintetgöra möjligheterna att saluföra dem, framstår
det som än mera uppenbart att en förlängd sammanhängande sommarsemester
kan få ytterst svåra verkningar.

En utökning av sommarsemestern kommer för trädgårdsodlingens vidkommande
otvivelaktigt att medföra en minskning i odlingarnas omfattning
i syfte att möjliggöra för ägaren att endast med familjens hjälp sköta

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

dem. Övergång till mera extensiv drift, därvid lejd arbetskraft endast beredes
kortvarig anställning, kan förväntas bli en annan av följderna.

Ä andra sidan gå vissa remissyttranden mer eller mindre bestämt i riktning
mot ett likställande av jordbruksarbetarna med
övriga arbetstagare i fråga om semesterns förläggning.
Arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten) finner det sålunda tveksamt,
huruvida det verkligen vore motiverat att uppehålla särbestämmelser
i detta hänseende; och enligt Riksförbundet landsbygdens folk skulle det
— trots de svårigheter som för jordbrukets del skulle göra sig gällande vid
en förlängning av den sammanhängande semesterperioden — vara mest
tillfredsställande att slopa undantagsbestämmelserna för de anställda vid
jordbruket och tillförsäkra dem samma förmåner som de anställda inom
industrien. Med hänsyn till den allmänna tendensen att koncentrera semestertiden
till en relativt begränsad period under sommaren ansåge sig
förbundet icke oreserverat kunna tillstyrka detta. Om däremot icke i kollektivavtal
eller annorstädes uppställdes villkor, som försvårade förläggningen
av semestern till för jordbruket mera lämpliga perioder, ville förbundet
förorda, att semesterbestämmelserna för arbetstagarna vid jordbruket
utformades enligt samma principer som för övriga arbetstagare.

Svenska lantarbetareförbundet — som icke tagit ställning till frågan om
sammanhängande eller uppdelad treveckorssemester —- understryker kraftigt,
att samma bestämmelser, som komme att införas för arbetstagare i
allmänhet, också borde gälla för arbetstagare inom jordbruk och trädgårdsskötsel
samt för hembiträden i lanthushåll. Föreningen erinrar om att arbetet
inom jordbruket i hög grad mekaniserats, sedan den nu gällande
undantagsbestämmelsen infördes, samt anför härom:

Enligt av jordbrukets kalkylsakkunniga utförda beräkningar utgjorde
antalet traktorer och dragbilar under produktionsåret 1938/39 21 800 och
beräknas under året 1950/51 uppgå till 65 800 eller en tredubbling. Därtill
kommer 5 000—6 000 skördetröskor och andra maskiner och maskinella
anläggningar. Detta jämte införande i större omfattning än någonsin av
ackordsarbete inom jordbruket har medfört en väsentligt uppdriven arbetstakt.
Genom en gradvis skeende övergång till säsonganställningar inom jordbruket
med därav följande minskning av den fasta arbetarstammen, ökas
ytterligare arbetsintensiteten under högsäsongen med därav följande ökade
krav på arbetskraften. Dessa omständigheter motivera enligt förbundets
mening ett upphävande av nu gällande undantagsbestämmelser för lantoch
trädgårdsarbetarnas del.

Enligt förbundet vore det icke bara en fråga om rättvisa att lant- och
trädgårdsarbetarna bereddes samma semesterförmåner som andra arbetstagare.
Det vore också en fråga om dessa näringars möjligheter att på någorlunda
jämställd fot kunna konkurrera om den tillgängliga arbetskraften.
Många samverkande orsaker hade bidragit till att arbetskraften från jordbruk
och trädgårdsskötsel övergått till andra näringsgrenar i något snab -

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

bare takt än vad som kunde anses önskvärt. Att också missnöje med arbetstids-
och semesterförläggning varit en av dessa orsaker ansåge förbundet
för sin del alldeles uppenbart. Ett konserverande av de rådande missförhållandena
kunde, då frågan nu erhållit ny aktualitet, komma att medverka
till en ökad utflyttning av arbetskraft från jordbruk och trädgårdsskötsel.

Förbundet berör i fortsättningen frågan, huruvida arbetsförhållandena
inom jordbruket och trädgårdsskötseln medgiva längre sammanhängande
semester än 6 dagar. I detta hänseende anföres:

Inom såväl jordbruk som trädgårdsskötsel finnas under den egentliga
säsongen perioder med minskat arbetsbehov. Det förekommer till och med
att lantarbetare permitteras under kortare tider under sommaren. De numera
mycket talrika säsonganställda lant- och trädgårdsarbetarna få icke
någon semesterledighet utan få efter säsongarbetets slut på hösten åtnöjas
med semesterersättning. De förmenta svårigheterna skulle då inskränka sig
till den fast anställda arbetskraften. Men också för denna finnas perioder
av relativt arbetslugn som inträder sedan vårbruket är avslutat och innan
hö- och stråsädesskörden tager sin början. Icke minst under denna mellanperiod
finns tillräckligt utrymme för beredandet av sammanhängande semester.
För hela djurskötargruppen, som omfattar omkring en fjärdedel av
samtliga arbetstagare inom jordbruket, föreligger överhuvudtaget den bästa
tiden att förlägga semestern på sommaren, då djuren gå på bete med därav
följande avsevärda nedgång av arbetsuppgifterna. Också inom trädgårdsskötseln
inträder en arbetslugn period efter vår- och försommararbetenas
avslutning omkring midsommartiden. Tillräckligt utrymme finns under
själva högsommaren för utgivandet av sammanhängande semester och intill
dess att en brådare tid inträder i slutet av augusti. En av förbundet
företagen undersökning år 1948 visade att 52,1 procent av trädgårdsarbetarna
under detta år erhållit sammanhängande sommarsemester genom
frivilliga överenskommelser.

Landsorganisationen — som enligt vad förut anförts tillstyrkt sammanhängande
treveckorssemester för arbetstagare i allmänhet — framhåller:

Beträffande förläggningen av semester för arbetstagare inom jordbruket
anser landsorganisationen i likhet med Svenska lantarbetareförbundet att
några särbestämmelser icke vidare böra upptagas för hithörande kategorier.
Det kan visserligen icke bestridas att med den ställning landsorganisationen
tagit till frågan om sammanhängande resp. uppdelad semester vissa
betänkligheter kunna anföras mot att i allo likställa här ifrågavarande
arbetstagare med t. ex. arbetstagare inom industrien. Då landsorganisationen
likväl anser sig kunna biträda förbundets ståndpunkt är det
därför att denna är försvarlig även från jordbruksnäringens synpunkt
med hänsyn dels till att ingen inskränkning ifrågasatts i arbetsgivarens
rätt att bestämma tidpunkten för semestern, dels till möjligheten av avtalsmässig
uppdelning.

Landsorganisationen uttalar vidare, att jordbrukets arbetskraftsförsörjning
icke i längden kunde säkerställas, om man på jordbrukarhåll hölle
fast vid sin inställning om nödvändigheten av en snävare skyddsrättslig

Kungl. Maj:ts proposition nr 72. 71

behandling av jordbrukets arbetskraft än vad som gällde för arbetstagare
på andra områden.

Vidkommande spörsmålet om anordningar i syfte att få till stånd en
större spridning av semestrarna beklagar Reso, att utredningen
ej funnit anledning att föreslå skapandet av ett semesterråd. Visserligen
hade Reso icke några överdrivna förhoppningar om att ett semesterråd
skulle ha möjlighet att i dagens läge befordra lösningar av de organisatoriska
problem, som semesterförhållandena i vårt land skapat. Men enbart
förefintligheten av ett sådant råd, där statsmakterna, arbetsmarknadsparterna
samt semester- och fritidsorganisationerna kunde komma samman,
skulle måhända öppna vägarna för en samverkan, som gåve arbetarna och
de anställda vidgade möjligheter att använda semesterledigheten på det sätt
som vore avsett. Reso ville därför föreslå, att tanken på ett semesterråd
upptoges till förnyat övervägande.

Statskontoret och länsstyrelsen i Kronobergs län avvisa däremot i likhet
med utredningen tanken på att inrätta ett dylikt råd. Socialstyrelsen, länsstyrelsen
i Jämtlands län och Svenska turistföreningen förorda propaganda
samt fortsatt samverkan mellan arbetsmarknadens parter, reseföretag och
turistorganisationer i syfte att komma till rätta med de problem, som en
alltför stark koncentration av semestrarna till högsommaren innebure.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att länsstyrelsen i Kopparbergs
lån framkastar tanken på att bereda dem, som taga semester under
exempelvis maj, juni, september och oktober, en icke alltför obetydlig
förlängning av semestertiden. Detta skulle för arbetstagarna innebära
kompensation för de kortare dagar och den svalare väderlek, som
kännetecknade sagda tider. För arbetsgivarna skulle den längre tiden
för bortovaro uppvägas av fördelen att slippa ordna semester för alla
anställda under två korta sommarmånader, vilket framför allt bleve till
stor fördel för de företag, som icke kunde inställa driften under semesterperioden.
Till att börja med borde en dylik ordning genomföras för de
statsanställda, varefter exemplet sannolikt skulle vinna efterföljd inom det
enskilda näringslivet.

Departementschefen.

Semesterlagstiftningen uppbäres av den grundtanken, att det ur olika
synpunkter är ett samhälleligt intresse att så långt det är möjligt skydda
arbetstagarnas hälsa i både fysiskt och psykiskt hänseende. I sådant syfte
vill lagstiftningen bereda de anställda tillfälle till viss tids årlig ledighet
av ej alltför kort varaktighet, under vilken de skola kunna utan minskning
i sina inkomster söka den rekreation varav de äro i behov.

Genom 1938 års semesterlag — vår första egentliga lagstiftning på detta
område — bestämdes semesterns längd till två veckor om året lika för alla

72

Kungl. Maj. ts proposition nr 72.

de i allmän eller enskild tjänst anställda, som berördes av lagen, d. v. s.
den överväldigande majoriteten av landets arbetstagare. Vid lagens tillkomst
underströks att lagen hade karaktär av minimilagstiftning; två
veckors ledighet från arbetet ansågs alltså för de helårsanställda arbetstagarna
vara minimum för att de skulle kunna erhålla tillräcklig vila och
återvinna krafterna.

År 1945 avlöstes 1938 års semesterlag av den ännu gällande lagen om
semester av den 29 juni 1945. Den revision av semesterlagstiftningen, som
den nya lagen innebar, hade sin största betydelse för de korttidsanställda
arbetstagarna, även om också en del andra problem, som uppkommit kring
den äldre semesterlagen, fördes fram till sin lösning. Någon generell ökning
av den lagstadgade semesterns längd ifrågasattes icke vid detta tillfälle.

Vid 1946 års riksdag genomfördes en lagstiftning om utökad semesterrätt
för några kategorier arbetstagare, nämligen dels ungdomar under 18
års ålder och dels vissa grupper arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete. Dessa sistnämnda arbetstagare — beträffande vilka
semesterbestämmelserna återfinnas i lagen den 29 juni 1946 om förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete — utgjordes av arbetstagare, som utföra 1) arbete under jord i
gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län, 3) nattarbete,
4) arbete i mörkrum och 5) arbete, däri arbetstagaren utsättes för
röntgenstrålning eller strålning från radioaktiva ämnen. För ungdomen och
för de fyra första av de övriga arbetstagarkategorierna fastställdes semesterns
längd till tre veckor, medan de arbetstagare, som utsättas för röntgeneller
radiumstrålning och som till följd därav ha ett alldeles särskilt starkt
behov av en längre tids årlig avkoppling från arbetet, fingo en lagstadgad
semester om sex veckor. «

Under förarbetena till 1946 års semesterlagstiftning erinrades om, att den
allmänna tvåveckorssemestern utmätts efter ett antaget minimibehov och
att man således redan vid den första semesterlagens tillkomst utgått från
att det funnes arbetstagare, som vore i behov av längre semester än två
veckor. Vid de undersökningar, som föregingo den nya lagstiftningen,
konstaterades också, att arbetstagarna i stor utsträckning hade behov av
längre semester än som tillförsäkrats dem genom 1945 års semesterlag.
Den sakkunnigkommitté, som hade frågan om hand, ifrågasatte därför, om
icke en generell förlängning av den lagstadgade semestertiden borde genomföras.
Tanken därpå avvisades emellertid på grund av de starka betänkligheter
av ekonomisk art, som ansågos möta mot att i dåvarande läge genomföra
en dylik semesterreform.

Frågan om förlängning av den lagstadgade semestertiden togs sedan upp
vid 1947 års riksdag i anledning av en då väckt motion (11:307). I sitt
utlåtande (nr 15) över motionen anförde andra lagutskottet bl. a., att en -

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

ligt utskottets mening en generell ökning av semestern vore synnerligen
önskvärd men att en förutsättning därför torde vara, att kristidens varubrist
blivit hävd. Vidare uttalade utskottet, att tiden för en allmän förlängning
av semestern syntes vara inne först då genom ytterligare rationalisering
och andra åtgärder med produktionsstegrande verkan ett utökat produktionsresultat
säkerställts. Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj :t hade
sin uppmärksamhet riktad på frågan om en allmän ökning av den lagstadgade
semesterns längd och efter vederbörlig utredning framlade förslag
härom, då tiden därtill vore inne. På hemställan av utskottet beslöt riksdagen
att i skrivelse (nr 102) till Kungl. Maj :t tillkännagiva vad utskottet
sålunda anfört.

Mot bakgrunden av den utveckling, som här skisserats, måste den utvidgning
av den legala semesterrätten, som beslöts år 1946, uppenbarligen
betraktas såsom ett provisorium i avbidan på att situationen bleve sådan,
att det vore möjligt att genomföra en allmän förbättring av semesterförmånerna.
Frågan om en semesterreform var alltså ingalunda ny när jag,
efter bemyndigande, i mars 1948 uppdrog åt arbetstidsutredningen att
undersöka möjligheterna till en allmän ökning av semesterns längd.

Detta uppdrag har numera slutförts av arbetstidsutredningen, som i ett
i september 1950 avgivet betänkande föreslår, att semestern skall utgå med
l1/, dag i stället för såsom f. n. 1 dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
vilket i realiteten betyder, att den lagstadgade semestern skall
ökas från två till tre veckor om året. Reformen skall enligt förslaget träda
i kraft den 1 juli 1951, från och med vilken dag arbetstagarna skola kunna
kvalificera sig för den längre semestern. Eftersom semestern i flesta fall
utgår året efter det den intjänats, innebär förslaget, att den stora massan
av arbetstagare, som ha fortlöpande arbete hela året, kommer att få semester
15 dagar under år 1952 och fulla tre veckor fr. o. m. 1953. övergången
till treveckorssemester skulle alltså ske successivt under loppet
av två år.

Arbetstidsutredningen har funnit spörsmålet om att införa allmän treveckorssemester
i huvudsak vara en avvägningsfråga. Enligt utredningen
gäller problemet ytterst valet mellan att låta den fortgående normala produktionsstegringen
taga sig uttryck i högre löner eller få form av mindre
lönestegringar och längre årlig ledighet. Utredningen har funnit klarlagt,
att arbetstagarna äro beredda att byta ut viss möjlig löneförbättring mot
ökad fritid. Samhället hör enligt utredningens uppfattning medverka härtill,
såvida ej verkningarna bli sådana, att de ur samhällets synpunkt ej
kunna godtagas. Härför anser emellertid utredningen någon risk icke förena I

och för sig torde numera knappast råda några delade meningar om det
önskvärda i att utsträcka semestern för arbetstagarna i gemen till tre
veckor om året. Härom är man också så gott som ense i de remissyttran -

74

Knngl. Maj. ts proposition nr 72.

den, som avgivits över arbetstidsutredningens förslag. Skälen för en
semesterförlängning äro också uppenbara; och det synes mig
naturligt om tidpunkten nu skulle vara inne, då arbetstagarna mera allmänt
hellre vilja taga ut den standardförbättring, som en produktionsstegring
möjliggör, i längre vilotid än i höjd lön. Det alltmera ökade jäktet
i livsföringen över huvud och icke minst på arbetsplatserna torde sannolikt
många gånger vara direkt skadligt för hälsan och i vart fall medföra ökat
behov av rekreation. Det synes mig också ofrånkomligt, att semestern rätt
utnyttjad bidrager till att skapa fysiskt eller psykiskt bättre utrustade
människor, vilka på längre sikt kunna prestera ett både kvalitativt och
kvantitativt fullvärdigare arbete än hittills. Därav har naturligen hela landet
gagn.

Men jag vill också framhålla en annan synpunkt, som i detta sammanhang
synes mig beaktansvärd. Flertalet tjänstemän har redan nu till följd
av reglementen, avtal eller sedvänjor längre semester än två veckor om
året, medan däremot den stora mängden övriga arbetstagare får nöja sig
med semester enligt lagens minimiregler. Åtskilliga av dessa arbetstagare
äro även i fråga om andra med arbetet sammanhängande förhållanden än
semestern icke särskilt väl ställda. Det torde därför icke kunna förnekas,
att sociala rättviseskäl tala för att en större likställighet i semesterhänseende
kommer till stånd genom en förbättring av den kroppsarbetande befolkningens
ställning härvidlag — en förbättring som icke synes kunna
förverkligas i önskvärd utsträckning annat än genom lagstiftning. De grupper,
som nu äro missgynnade i fråga om semesterns längd, kunna härigenom
antagas vinna ökad trivsel både med sina egna och samhällets förhållanden,
vilket bör vara ägnat att stärka samhällssolidariteten och öka
arbetsenergien.

Frågan om att införa allmän treveckorsseinester kan emellertid icke bedömas
enbart från synpunkten av de fördelar i form av förbättrad folkhälsa
och ökad arbetsenergi, som enligt vad jag nyss utvecklat äro förknippade
med en dylik reform. Önskvärdheten av längre semester får
nämligen icke leda till ett åsidosättande av kraven på upprätthållandet av
produktionen. Kring detta spörsmål ha i remissyttrandena gjorts olika uttalanden.
Från flera håll framföras allvarliga erinringar om att en ökad
ledighet för arbetstagarna i enlighet med vad arbetstidsutredningen föreslagit
skulle starkt påverka produktionen i negativ riktning; och det har
gjorts gällande att de ekonomiska förutsättningarna för att genomföra
reformen ännu icke vore för handen samt att vi borde ställa oss avvaktande
till dess mera stabila förhållanden inträtt.

Jag anser mig icke i detta sammanhang böra lämna någon närmare
redogörelse för det nuvarande ekonomiska läget utan hänvisar till den
nationalbudget för år 1951, som framlagts i årets statsverksproposition.
Vad angår frågan om de samhällsekonomiska verkning -

75

Kangl. Maj.ts proposition nr 72.

ar na av allmän treveckorssemester vill jag till en början understryka
vikten av att farhågorna för reformens negativa verkningar härutinnan
icke överdrivas. Erfarenheterna från tidigare tillfällen, då det varit fråga
om att ändra semester- eller arbetstidslagstiftningen till arbetstagarnas förmån,
peka otvivelaktigt hän mot att man på sina håll varit benägen att gå
till betydande överdrifter när det gällt att bedöma de svårigheter, som i
de olika fallen befarades skola uppstå.

Industriens utredningsinstitut har beräknat att reformens genomförande
skulle kunna medföra ett produktionsbortfall om 1,5 å 2 procent. Med
samma utgångspunkt och om hänsyn tages till att reformen icke berör
hela vårt lands förvärvsarbetande befolkning — denna uppskattas till omkring
3 miljoner — utan endast något mer än 1,5 miljon därav, skulle
man dock kanske kunna räkna med att produktionsbortfallet stannade vid
1 å 1,5 procent. Alla dylika sifferberäkningar äro emellertid, såsom utredningsinstitutet
även framhållit, mycket ovissa och att med säkerhet avgöra
hur produktionen kommer att påverkas torde över huvud icke låta sig
göra. Klart är dock att, om man bortser från de onormala åren i samband
med det senaste världskriget, näringslivet under senare år skridit stadigt
framåt. Under de senaste åren har sålunda den totala produktionen i samhället
årligen vuxit med 4 å 5 procent. Även om man med hänsyn till
ökade råvarusvårigheter och övriga återverkningar av det internationella
läget av försiktighetsskäl för den närmaste framtiden icke anser sig böra
räkna med en starkare produktionsstegring än 3 procent om året, är det
uppenbart, att genomförandet av allmän treveckorssemester icke kan föranleda
någon absolut produktionsminskning ens på kort sikt utan endast
få såsom följd, att produktionsökningen blir mindre än vad som eljest skulle
ha blivit fallet. Med hänsyn till näringslivets förmåga att anpassa sig efter
olika förhållanden och till den ökade arbetsinsats, som torde följa av en
semesterledighet av tillräcklig längd, är det enligt min mening icke troligt,
att den befarade uppbromsningen av produktionsstegringen blir så stor,
att den bör betraktas såsom ett avgörande hinder mot semestertidens utvidgning.

Såsom redan berörts har i vårt land produktiviteten under de senaste
åren varit starkt stigande, och såvitt nu kan överblickas torde förutsättningarna
för en fortsatt gynnsam produktionsutveckling få bedömas såsom
tämligen goda. Naturligen kan emellertid den internationella spänningen
medföra komplikationer av olika slag. Härom är det dock bäst att i dagens
läge icke göra några förutsägelser. Enbart den omständigheten att det internationella
läget kan förvärras med därav förenade följder för vårt lands
vidkommande synes icke utgöra tillräcklig anledning att låta anstå med
genomförandet av en eljest eftersträvansvärd reform.

1 enlighet med del anförda ansluter jag mig till arbetstidsutredningens

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

förslag, att den lagstadgade semestern med verkan från och med den 1
juli 1951 utsträckes från två till tre veckor. Juli månad detta år blir alltså
den första månad, som kvalificerar till den längre semestern. Enär semesterlagen
är så konstruerad, att semestern i allmänhet utgår året efter det den
intjänats, följer därav, att de arbetstagare, som genom sitt arbete förvärvat
full semesterrätt, under år 1952 bli berättigade till 15 dagars semester och
att tre veckors semester får åtnjutas först under 1953. En dylik successiv
övergång till den nya ordningen underlättar otvivelaktigt reformens genomförande.

I en del remissyttranden har mot förslaget invänts att arbetstagarnas
semester icke borde förlängas, förrän semesterspörsmålet för
vissa fria företagare, framför allt företagare inom småindustrien
och det mindre jordbruket, blivit löst. Jag vill gärna vitsorda, att de olika
småföretagarnas möjligheter till ordnad ledighet är ett problem, vilket förtjänar
den största uppmärksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen är emellertid
f. n. sysselsatt med att pröva frågan om de åtgärder, som från samhällets
sida kunna vidtagas för att öka fritidsmöjligheterna även för dem, som
ej äro anställda och som därför falla utanför den nuvarande semesterlagstiftningen.
Till detta problem torde statsmakterna således i sinom tid få
taga ställning. Något bärande skäl för att låta semesterreformen för arbetstagarnas
del anstå i avbidan på resultatet av arbetsmarknadsstyrelsens
utredning synes ej föreligga.

Jag övergår så till spörsmålet om hur en till tre veckor ökad
semester bör förläggas. Arbetstidsutredningen har uppställt
tre olika alternativ. Enligt samtliga bibehålies den nuvarande i semesterlagen
inskrivna rekommendationen, att semestern bör, såvitt arbetstagaren
ej önskar annorlunda, om möjligt förläggas till sommartid. Ej heller föreslås
någon ändring i lagens regel, att parterna kunna träffa överenskommelse
om sådan uppdelning av semestern, som de finna önskvärd. Vad som
skiljer alternativen åt är i vad mån arbetsgivaren skall ha möjlighet att
ensidigt bestämma om semesterns uppdelning. Alternativ I innebär i denna
del, att semestern — när det alltså ej mellan parterna föreligger överenskommelse
om dess uppdelning — skall få delas endast efter medgivande
av arbetarskyddsstyrelsen och att styrelsen skall få lämna dylikt medgivande
blott då sammanhängande semester skulle medföra avsevärd olägenhet
för vederbörande företags drift. I intet fall skall semestertiden få delas i
mer än två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst två veckor. Enligt
alternativ II äger arbetsgivaren själv bestämma om delning av semestertiden
i två perioder, därav en om minst två veckor. Alternativ III skiljer
sig från alternativ II såtillvida, att arbetsgivaren, för fall att överenskommelse
icke kan träffas med arbetstagaren, skall kunna dela semestertiden

77

Kungl. Maj ris proposition nr 72.

i två eller flera perioder, varav en skall omfatta minst två veckor. Den
återstående semestertiden skall alltså enligt detta alternativ kunna utgivas
i form av enstaka ledighetsdagar.

Arbetstidsutredningen anser, att alternativ II är den i varje fall f. n.
lämpligaste utformningen. I remissyttrandena ha framkommit olika meningar
rörande vilket av alternativen som är att föredraga. De som företräda
kroppsarbetarna ha i allmänhet motsatt sig, att arbetsgivarna skulle äga
ensidigt uppdela semestern, och ha i enlighet härmed förordat alternativ I.
Tjänstemännens organisationer ha däremot i regel anslutit sig till alternativ
II, alltså det alternativ som medgiver arbetsgivaren rätt att utlägga
den tredje semesterveckan i en särskild period. Arbetsgivarsaminanslutningarna
åter ha allmänt tillstyrkt alternativ III, d. v. s. en ordning, som
medgiver arbetsgivaren rätt att utan överenskommelse med arbetstagaren
uppdela den tredje semesterveckan i enstaka ledighetsdagar. Övriga remissinstanser
ha stannat för antingen alternativ II eller alternativ III.

För egen del vill jag först framhålla, att man icke bör alltför mycket
understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i
ärendet framgår, att parternas intressen i fråga om en eventuell delning
av semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbetsgivarsidan
har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att
utgå i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att förordna
om delning. Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för
delad semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat
sig villiga att genom överenskommelse medverka till delning av semestern,
då så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket.
Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande
utsträckning skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämpligen
bör utgå.

Lagbestämmelser måste emellertid finnas för det fall, att uppgörelse icke
träffas mellan parterna. Härvidlag torde till en början icke kunna förnekas,
att reformens värde ur rekreationssynpunkt minskas om den nya semesterveckan
splittras upp på enstaka ledighetsdagar. En dylik uppdelning av
den tredje semesterveckan synes dessutom endast undantagsvis vara
absolut nödvändig. I de fall, då ett verkligt behov därav föreligger, torde
en överenskommelse härom kunna komma till stånd. Alternativ III torde
därför ej böra lagfästas. Vad angår alternativ I torde kunna sägas, att
en semester om tre veckor om året i de flesta fallen bör skänka den
enskilde arbetstagaren det största måttet av rekreation, om den utgår i
ett sammanhang. Å andra sidan kan man icke bortse från, att vissa delar
av näringslivet ha ett sakligt grundat intresse av att kunna förlägga den
nytillkommande semesterveckan till en särskild period. Att helt lita
till att detta intresse skall bli tillgodosett genom frivilliga överenskom -

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

melser torde icke låta sig göra. Ej heller synes det — när fråga är om
allmän treveckorssemester — lämpligt att tilldela någon statlig myndighet
rätt att förordna om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig
behövligt. Till detta kommer, att det stora flertalet arbetstagare i vårt
land av naturliga skäl önskar få sin semester förlagd till sommaren, vilket
ju rekommenderas i lagen. Redan nu äro kommunikationsmedlen och olika
slag av semesteranordningar hårt belastade under denna tid på året, och
ett val av alternativ 1 skulle onekligen vara ägnat att allvarligt skärpa överbelastningen.
Icke minst ur arbetstagarnas egen synpunkt skulle en sådan
konsekvens av semesterförlängningen vara olycklig. Såsom utredningen
framhållit, bör man därför i början gå fram med försiktighet, så att semesterreformen,
som motses med så stora förväntningar, icke blir en besvikelse
genom att möjligheterna till miljöombyte och friluftsliv sommartid försämras.
Även en annan omständighet bör beaktas i detta sammanhang.
Om arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern
i ett sammanhang, kan det befaras, att arbetsgivarna i viss utsträckning
såge sig nödsakade att förlägga semestern till annan tid än sommaren.
Arbetstagarna skulle i så fall icke få någon del av sin semester under den
för dem gynnsammaste tiden på året. En sådan lösning skulle i regel innebära
större nackdel för de anställda än om de finge två veckors sommarsemester
och en veckas semester å annan tid på året.

Jag delar därför utredningens uppfattning, att alternativ II åtminstone
f. n. innebär den lämpligaste utformningen av treveckorssemestern. Härvid
förutsätter jag, att arbetsmarknadens parter förhandlingsvägen taga upp
frågan om semesterns förläggning i syfte att uppnå överenskommelse om
den ordning, som i varje särskilt fall så långt det är möjligt tillgodoser
såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas berättigade intressen.

I anslutning till vad nu anförts vill jag beröra den av arbetstidsutredningen
diskuterade frågan, huruvida ett särskilt organ — ett semesterråd
■—- bör inrättas med uppgift att verka för en större spridning och en bättre
samordning av semestrarna. Utredningen har ansett att något dylikt organ
ej bör komma till stånd, innan erfarenhet vunnits om verkningarna av den
förlängda semestern, och därför ej framlagt något förslag härom. Jag är
av samma mening. Som bekant ha försök redan gjorts att i samarbete
mellan arbetsmarknadens parter, reseföretag, hotellanläggningar och turistorganisationer
åstadkomma en önskvärd spridning av semestrarna. Det
finnes anledning hoppas, att de berörda parterna efter treveckorssemesterns
genomförande skola intensifiera dessa strävanden och att man härigenom
skall kunna komma tillrätta med de mångskiftande problem, som sammanhänga
med semester fördelningen. Först om detta icke lyckas, böra
mera vittgående åtgärder övervägas.

Enligt den nuvarande semesterlagen gälla för vuxna arbetstagare inom

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

jordbruk med binäringar och trädgårdsskötsel ävensom för vuxna hembiträden
i lanthushåll särskilda bestämmelser rörande delning av semestern.
Bestämmelserna innebära, att arbetsgivaren äger fördela den del av
semestern, som överskjuter sex dagar, på sätt han finner lämpligt. Arbetstidsutredningen
har icke ansett sig kunna förorda, att denna särreglering
helt slopas, men har föreslagit, att de sex dagar, som enligt nu gällande
bestämmelser skola ligga i en följd, ökas till nio.

De närmast berörda parterna, d. v. s. å ena sidan lant- och trädgårdsarbetsgivarna
samt å andra sidan lant- och trädgårdsarbetarna, företräda
helt olika ståndpunkter i denna fråga. Från arbetsgivarsidan hävdas
med bestämdhet, att den nuvarande sammanhängande semesterperioden
om sex dagar, som enligt det kollektiva riksavtalet för jordbruket skall
förläggas till tiden 15 maj—15 september, icke kan förlängas utan risk för
allvarliga skadeverkningar för jordbruksnäringen och trädgårdsskötseln.
På arbetstagarsidan bestrides detta påstående; och det understrykes med
skärpa, att samma bestämmelser, som komma att införas för arbetstagare
i allmänhet, också böra gälla för arbetstagare inom jordbruk och trädgårdsskötsel
samt för hembiträden i lanthushåll.

I detta hänseende vill jag erinra om att den kategori det här gäller ursprungligen
var helt undantagen från den rätt till sammanhängande semester,
som var föreskriven för andra yrkesgrupper. Vid tillkomsten av 1945
års semesterlag uttalade föredragande statsrådet, att det ur olika synpunkter
syntes önskvärt att denna olikhet såvitt möjligt utjämnades. Icke blott
med hänsyn till jordbruksarbetarnas berättigade intresse att utfå någon
tids sammanhängande semesterledighet utan också med tanke på jordbrukets
arbetskraftsproblem fann föredraganden en sådan utjämning vara
önskvärd. Med hänsyn till de rådande särförhållandena för dessa arbetstagare
var föredraganden, åtminstone för det dåvarande, icke beredd att
helt utjämna skillnaden och han förordade därför, att jordbruksarbetare
och övriga här avsedda arbetstagare skulle äga utfå minst sex dagar av
semestern i ett sammanhang. Denna ståndpunkt godtogs av riksdagen, som
emellertid förutsatte att Kungl. Maj:t skulle ägna fortsatt uppmärksamhet
åt spörsmålet och sedan erfarenheter vunnits ompröva, huruvida icke
även jordbruksarbetare borde kunna påfordra att utfå hela semestern i ett
sammanhang.

Enligt min mening måste det föreligga mycket starka skäl, om jordbruksarbetarna
även i fortsättningen skola bli föremål för undantagsbestämmelser
i fråga om semesterns delning. Av utredningen i ärendet har jag bibragts
den uppfattningen, att några mera avsevärda svårigheter numera i
allmänhet icke föreligga att låta jordbrukets och trädgårdsodlingens anställda
utfå två veckors sammanhängande semester. Härtill kommer, att
en sämre ställning i semesterhänseende för de anställda inom dessa närings -

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

gienar i längden måste påverka nyrekryteringen i ofördelaktig riktning
och därmed också bidraga till en ytterligare utflyttning från landsbygden.
Det bör därför ligga i jordbrukets och trädgårdsodlingens eget intresse att
icke bereda sina anställda sämre semesterförmåner än andra näringsgrenar.
Av nu anförda skäl förordar jag, att särbestämmelserna för arbetstagare
inom jordbruk med binäringar och trädgårdsskötsel samt för hembiträden
i lanthushåll helt slopas och att dessa grupper av arbetstagare således i
fortsättningen utfå sin semester enligt samma regler som föreslagits för
övriga arbetstagare.

Beträffande frågan om den inverkan som den aktuella reformen bör få
på de kategorier av arbetstagare, som redan nu ha längre
lagstadgad semester än två veckor, må först beröras de
regler, som gälla i detta hänseende. Jämlikt allmänna semesterlagen ha
arbetstagare, som icke fyllt 18 år, rätt till tre veckors semester. I fråga
om rätten för arbetsgivaren att dela semestern, gälla för dessa arbetstagare
samma regler, som jag i det föregående förordat för den allmänna
treveckorssemestern. Arbetsgivaren kan alltså utan samtycke av
arbetstagaren dela semestern i två perioder, av vilka den ena skall omfatta
minst 12 dagar. Enligt särskilda semesterlagen åtnjutes tre veckors semester
av vissa gruvarbetare samt natt- och mörkrumsarbetare ävensom sex
veckors semester av arbetstagare, som i arbetet utsättas för röntgenstrålning
eller strålning av radioaktivt ämne. För samtliga dessa arbetstagargrupper
gäller, att arbetsgivaren icke äger dela semestern utan samtycke av arbetstagaren,
såvida icke arbetarskyddsstyrelsen lämnat medgivande därtill.
Dylikt medgivande får lämnas endast om sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för företags drift och kan blott avse uppdelning
i två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 12 dagar.

Arbetstidsutredningen anser tillräckliga skäl icke föreligga att öka semestertiden
för ungdomen och de grupper, som falla under den särskilda
semesterlagen. Vidare har utredningen funnit, att den nyss berörda bestämmelsen
om arbetarskyddsstyrelsens medgivande till delning av semestern
bör kunna slopas, såvitt angår de kategorier, som ha rätt till tre
veckors semester enligt särskilda lagen, d. v. s. för andra än röntgen- och
radiumarbetare.

Även jag är av den uppfattningen, att skäl saknas för att taga införandet
av allmän treveckorssemester till intäkt för en höjning av semestern för
de grupper, som redan nu ha en lagstadgad semester om tre veckor eller
längre tid. Det försprång, som dessa grupper erhållit, har såsom tidigare
utvecklats varit ett provisorium i avbidan på allmän treveckorssemester,
och sedan denna reform genomförts, ha således skälen för den nuvarande
graderingen bortfallit. Självklart är dock, att de arbetstagare, som ha sex
veckors semester, böra bibehålla denna förmån.

81

Kungl. Maj ds proposition nr 72.

Bortsett från sistnämnda arbetstagare böra alltså alla anställda i fortsättningen
ha rätt till samma minimisemester om tre veckor. Under sådana
omständigheter måste det vara synnerligen önskvärt, att enhetliga bestämmelser
gälla även i fråga om delning av semestern. Den nuvarande regeln
i särskilda semesterlagen om arbetarskyddsstyrelsens medgivande till delning
har enligt vad jag inhämtat icke tillämpats vid något enda tillfälle.
Parterna ha i stället kunnat lösa uppkommande frågor förhandlingsvägen.
Den avtalsfrihet som föreligger har alltså hittills visat sig tillfyllest. Med
hänsyn härtill kan jag tillstyrka, att ifrågavarande regel slopas för de
grupper, som enligt särskilda semesterlagen ha tre veckors semester. Däremot
synes regeln höra bibehållas för de arbetstagare, som ha rätt till sex
veckors semester och för vilka särbestämmelser äro erforderliga även i
andra avseenden.

Vilka återverkningar semesterreformen kan få på semesterförhållandena
för de arbetstagarkategorier, som nu på grund av avtal
åtnjuta längre semester än den lagstadgade minimisemestern
är givetvis en fråga, som bör lösas förhandlingsvägen
på samma sätt som övriga löne- och anställningsvillkor. Jag saknar

därför anledning att närmare uppehålla mig vid detta spörsmål.

%

Till sist vill jag något beröra frågan om en kalenderreform. Även
om denna fråga och spörsmålet om en förlängning av semestern ej sammanhänga
på det sätt att de icke kunna lösas oberoende av varandra, föreligger
dock ett samband mellan dem. Antalet arbetsdagar under ett år påverkas
sålunda såväl av semestertidens längd som av antalet helgdagar.
Ur produktionssynpunkt är även av betydelse på vilka veckodagar de olika
helgdagarna infalla.

Arbetstidsutredningen, som haft att beakta ett av helgdagssakkunniga
år 1947 avlämnat betänkande med förslag till ändrad ordning beträffande
vissa helgdagar, har framhållit, att införande av tre veckors lagstadgad
semester måste anses utesluta genomförande av eu kalenderreform, som
skulle komma att ytterligare minska antalet arbetsdagar. Vidare har utredningen
givit uttryck för uppfattningen, att det ur rekreationssynpunkt
vore lämpligt att inrätta eu helgdag under årets senare del samt att det
vore angeläget, att genom en rationellare ordning beträffande helgdagarna
undvika en sådan splittring av arbetsveckorna, som vissa helgdagar för
närvarande förorsaka.

Självfallet skulle en ändrad ordning i den riktning sålunda förordats
medföra vissa gynnsamma verkningar ur produktionssynpunkt. Emellertid
torde det ej vara erforderligt alt i förevarande sammanhang taga ståndpunkt
till frågan om eu sådan reform. Knligt vad jag inhämtat lärer chefen
för justitiedepartementet framdeles vid lämplig tidpunkt upptaga denna
fråga till prövning.

0 — Rilxang till riksdagens protokoll 1951. / saml. Nr 72.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Specialmotivering.

De ändringar i gällande lagstiftning om semester, som föranledas av den
föreslagna reformen, ha av arbetstidsutredningen sammanfattats i ett förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen om semester. Lagförslaget
berör dels 7, 12 och 18 §§ allmänna semesterlagen — d. v. s. reglerna om
semesterns längd och förläggning samt om den särskilda semesterlönens
storlek — och dels särskilda semesterlagen, vilken i eu övergångsbestämmelse
i förslaget föreslås upphävd utom i vad den avser arbete, vari arbetstagare
utsättas för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne.
I en not till den föreslagna lagtexten har utredningen anmärkt, att en omformulering
av 4 § särskilda semesterlagen därjämte erfordrades.

1 sitt i ärendet avgivna remissyttrande har arbetsdomstolens ordförande
— under framhållande att en jämkning av ordalydelsen i 4 § särskilda
semesterlagen föranleddes av de föreslagna ändringarna i 12 § semesterlagen
— ifrågasatt, huruvida ej samtliga ändringar avseende särskilda
semesterlagen borde inarbetas i denna.

De par tem en t schef en.

Redan i ett tidigare sammanhang har jag tillkännagivit, att jag ansluter
mig till arbetstidsutredningens ståndpunkt att införandet av allmän treveckorssemester
icke bör föranleda en ökning av den lagstadgade semestern
för de kategorier, som f. n. enligt lag ha rätt till tre veckors semester,
d. v. s. arbetstagare under 18 år ävensom arbetstagare som utföra 1) arbete
under jord i gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) nattarbete och 4) arbete i mörkrum, men att de arbetstagare, som i arbetet
utsättas för röntgen- eller radiumstrålning, böra behållas vid sin nuvarande
i lag inskrivna rätt till sex veckors semester. Likaså har jag framhållit,
att de regler, som förordats i fråga om semesterns förläggning, enligt
min mening borde gälla även för dem som nu enligt särskilda semesterlagen
ha rätt till tre veckors semester. I enlighet härmed skulle sistnämnda
lags tillämpningsområde komma att inskränkas till att avse endast arbetstagare,
som utsättas för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt
ämne. Vad nu anförts skulle synas motivera, att särskilda semesterlagen
helt slopades och att semesterreglerna rörande arbetstagare, sysselsatta
med röntgen- eller radiumarbete, inarbetades i allmänna semesterlagen.
Ett sådant arrangemang har emellertid visat sig vara förenat med lagtekniska
besvärligheter; och jag anser därför att den nuvarande särregleringen
i detta hänseende bör bestå även i fortsättningen.

Den av mig förordade reformens genomförande nödvändiggör ändring
dels i 7, 12 och 18 §§ allmänna semesterlagen och dels i 1 och 4 §§ särskilda

sa

Kurigl. Maj:ts proposition nr 72.

semesterlagen. Ur olika synpunkter synes det mest rationellt att genomföra
ändringarna i allmänna semesterlagen för sig och ändringarna i särskilda
semesterlagen för sig samt att —- med hänsyn till den karaktär som sistnämnda
ändringar ha — i samband därmed ersätta den nuvarande särskilda
seinesterlagcn med en motsvarande ny lag, gällande enbart för arbetstagare
som utsättas för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt
ämne.

I anslutning till vad sålunda anförts har inom socialdepartementet upprättats
förslag till dels lag angående ändring i lagen den 29 juni 1915 (nr
■720) om semester och dels lag om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete.

Innan jag övergår till att redogöra för innehållet i dessa två lagförslag
vill jag nämna, att i några enstaka remissyttranden framförts förslag om
ändringar i gällande semesterlagstiflning, vilka icke kunna sägas äga samband
med den nu aktuella reformen. Vissa dylika ändringsförslag berörande
skilda delar av semesterlagen ha jämväl i tidigare sammanhang aktualiserats
på olika sätt. Det synes icke lämpligt att i förevarande lagstiftningsärende
behandla dessa specialspörsmål, utan torde jag i sinom tid få återkomma
till dessa i den mån anledning därtill föreligger. I enlighet härmed
uppehåller jag mig i fortsättningen endast vid sådana frågor, som ha direkt
anknytning till spörsmålet om genomförande av allmän treveckorssemester
i överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om semester.

7 §•

Beträffande första stycket av denna paragraf föreslår arbetstidsutredningen
sådan ändring, att semester skall utgå med 1 */*-• dug för varje månad
av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning
utfört arbete å minst 10 dagar. Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern — i överensstämmelse med vad nu
gäller — utgå med närmast högre antal dagar. Genom vad sålunda föreslagits
vidgas de regler, som f. n. gälla för arbetstagare under 18 år, till
att gälla alla de arbetstagare, ä vilka allmänna semesterlagen äger tillämpning.

T andra, tredje och fjärde styckena av 7 $ föreslår utredningen ingen
ändring. I

I remissyttrandena har den upptagna avrundningsrcgeln föranlett vissa
erinringar.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 72.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Denna bestämmelse om uppräkning till närmast högre antal (lagar kan
leda till den märkliga konsekvensen, att en arbetstagare, som tjänstgör 1(5
dagar eller något däröver en månad hos viss arbetsgivare och därefter slutar
sin anställning, utfår semesterersättning för 2 dagar. Intet hindrar, att han
nästa månad återkommer till samme eller till annan arbetsgivare och då
arbetar minst 16 dagar, för vilket han ånyo åtnjuter 2 dagars semesterersättning.
Resultatet av ett sådant uppträdande blir, alt en arbetstagare
teoretiskt kan erhålla semesterersättning för 24 dagar i stället för enligl
förslagets grundtanke 18 dagar. Det synes möjligt att undvika denna konsekvens,
om i lagen införes en bestämmelse, att man vid beräkning av semesterersättning
må räkna med brutet dagantal.

Liknande synpunkter framföras av Handelns arbetsgivarorganisation,
Sveriges redareförening och Sveriges centrala restaurangaktiebolag. Sistnämnda
remissinstans utvecklar sin ståndpunkt på följande sätt.

På grund av arbetsmarknadsläget ha förhållandena inom restaurangnäringen
tyvärr utvecklat sig därhän, att ett betydande antal av de vid
företagen sysselsatta icke acceptera fasta anställningsförhållanden utan
föredra att arbeta såsom tillfälligt anställda. Av den till något över 4 000
personer uppgående ekonomipersonalen vid bolagets dotterbolag utgöres
sålunda ungefär eu tredjedel av dylik tillfällig arbetskraft. Dessa anställda
uppfatta och utnyttja i betydande omfattning semesterersättningen såsom
en utökning av sina kontanta löneförmåner, och det är en icke ovanlig företeelse,
att så snart 16 arbetsdagar intjänats under en kalendermånad, framställning
om semesterersättning göres, i samband med att vederbörande
lämnar anställningen (för att sedan taga arbete på annan restaurang). Detta
upprepas i hundratals fall månad för månad. Genom den nu föreslagna
utökningen av semesterrätten kommer på grund av avrundningsregeln i
7 g första stycket semesterlagen semesterersättning i dylika fall att utgå
för två arbetsdagar per månad — eller per 16 arbetsdagar hos viss arbetsgivare
— motsvarande 24 dagar per år mot av lagen garanterade 18 dagar.
Detta synes icke endast innebära eu omotiverad ekonomisk belastning på
företagaren utan måste också för den fast anställda personalen framstå
såsom en betydande orättvisa. Från allmänna synpunkter synes all anledning
saknas att bättre tillgodose den tillfälliga personalen än den fast anställda.
Det synes därför vara ett allmänt intresse, att lagen gives en avlattning,
som i fråga om beräknandet av semesterersättning förhindrar ett
utnyttjande av nyssnämnda avrundningsregel på sätt här angivits. Huruvida
detta bör ske genom att regeln begränsas till att gälla semesterlön,
medan semesterersättning beräknas även å brutet dagantal, eller genom att
rätten till semesterersättning, i fall då anställningsförhållandet bringas till
upphörande av den anställde, göres beroende av att anställningen ägt viss
varaktighet, exempelvis ett halvt år, eller på annat sätt, vill bolaget för sin
del lämna Öppet.

Departementschefen.

Den nu i 7 § första stycket upptagna avrundningsregeln, vilken jämväl
återfinnes i lagens 11 §, infördes i allmänna semesterlagen på förslag av
1942 års semesterkommitté. Redan vid lagstiftningens tillkomst — då ifråga -

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

varande regel tog sikte allenast på sådan längre semester, som grundades
på avtal eller s. k. bättre sedvänja — erinrades, att regeln skulle kunna
medföra att arbetstagare, som ofta bytte plats, skulle kunna erhålla väsentligt
bättre semesterförmåner än om han kvarstannat i tjänst hela kvalifikationsåret.
Denna erinran föranledde dock ej statsmakterna alt frångå semesterkommitténs
förslag. Därvid framhölls bl. a. att regeln med viss jämkning
överensstämde med vad som enligt 1939 års avlöningsreglemente gällde
för statstjänstemännen. När sedermera lagstadgad rätt till tre veckors semester
infördes för arbetstagare under 18 år och för vissa av de i särskilda
semesterlagen angivna arbetstagarkategorierna, ansågs avrundningsregeln
böra gälla även för deras vidkommande. I statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr 436) förekomma under 39 § avrundningsbestämmelser
som — när fråga är om l‘/s semesterdag för månad — ger
samma resultat som den i 7 § första stycket semesterlagen upptagna avrundningsregeln.
Den omständigheten att nu genomföres allmän lagstadgad
semester om tre veckor synes icke böra föranleda att man frångår en
princip som statsmakterna sålunda redan ansett böra gälla för olika kategorier
arbetstagare. Jag kan därför ej förorda någon ändring i förslaget i
denna del.

I anslutning till att den nuvarande särskilda semesterlagen ersättes av
en ny lag, som endast avser arbetstagare, utsatta för röntgen- eller radiumstrålning,
har viss jämkning av sista stycket i denna paragraf vidtagits.

12 §.

Denna paragraf överensstämmer med arbetstidsutredningens förslag utom
såtillvida, att särskilda bestämmelser om uppdelning av semestern för
arbetstagare inom jordbruk jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötsel
samt för hembiträden i lanthushåll icke upptagits i departementsförslaget.
Rörande skälen härför hänvisas till den allmänna motiveringen.

I fråga om paragrafens innehåll i övrigt må följande anföras. De nuvarande
bestämmelserna i 12 § förslå stycket ha bibehållits oförändrade.
Arbetsgivaren skall alltså äga bestämma tidpunkten för semestern enligt
samma regler som hittills och således, såvitt möjligt, förlägga semestern
till sommartid. Även det nu gällande stadgandet i 12 § andra stycket första
punkten om att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt överenskommelser
och annan ordning icke träffas, har upptagits i förslaget i oförändrat
skick. Från denna regel föreslås dock i andra punkten samma stycke
eu undantagsbestämmelse, enligt vilken semestertid, som överstiger 12 dagar,
kan förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst
12 dagar. Arbetsgivarens rätt alt utan överenskommelse med arbetstagaren
dela semestern är således enligt förslaget inskränkt i tva avseenden; dels
föreligger icke dylik rätt, dä semestern uppgår till högst 12 dagar, och dels

86

Kungl, Maj:ts proposition nr 72.

tår uppdelningen endast ske i två perioder, av vilka den ena skall omfatta
minst 12 dagar. Har en arbetstagare förvärvat rätt till tre veckors semester
och vill arbetsgivaren mot arbetstagarens önskan dela semestern, skall
detta således ske i en period om minst 12 dagar jämte mellanliggande
söndag eller söndagar och en period omfattande återstående semestertid.
Uppgår en arbetstagares semestertid till 12 dagar eller kortare tid — han
har under kvalifikationsaret arbetat högst 8 månader eller därunder —
lår arbetsgivaren däremot icke uppdela semestern utan att överenskommelse
därom träffats med arbetstagaren.

Nu anförda regler skola gälla även de arbetstagare, som avses i 1 g under
U 4) av den nu gällande särskilda semesterlagen, d. v. s. arbetstagare
som utföra arbete under jord i gruva eller stenbrott eller gruvarbete ovan
jord i Norrbottens län eller nattarbete eller arbete i mörkrum. Beträffande
semestertid, som infaller efter reformens genomförande, får således arbetsgivaren
även beträffande dessa arbetstagare rätt att själv verkställa sådan
delning av semestern, vartill tidigare fordrats arbetarskyddsstyrelsens medgivande.
Detta skall gälla även i det fall att rätten till semester förvärvats
enligt den nu gällande särskilda semesterlagen. Ett stadgande härom har
upptagits i övergångsbestämmelserna till den nya särskilda semesterlagen.

18 §.

Enligt denna paragraf, som helt överensstämmer med utredningens förslag,
skall semesterlönen för alla okontrollerade arbetare uppgå till 6 procent
av arbetsinkomsten d. v. s. till samma procenttal som f. n. tillämpas
lör arbetstagare under 18 år. Ändringen är eu konsekvens av alt semestertiden
generellt liöjes till tre veckor.

Övergångsbestämmelserna.

Såsom tidigare anförts tillstyrker jag utredningens förslag att lagändringen
skall träda i kraft den 1 juli 1951, från och med vilken dag den
ökade semesterrätten skall kunna förvärvas. Detta innebär, där exempelvis
föregående kalenderår är kvalifikationsår, alt eu vuxen arbetstagare, som
år 1951 arbetat å minst 16 dagar under varje kalendermånad, år 1952 förvar
rätt till 15 dagars semester (6 X 1 + 6 X l1/* =15). År 1953 erhåller han
under samma förutsättningar 18 dagars semester. Vuxen arbetstagare, som
kvalificerat sig för rätt till särskild semesterlön, äger uppbära sådan lön
med 4 procent å arbetsinkomst, som hänför sig till tid före den 1 juli 1951,
och med 6 procent för tiden därefter. Är i de nämnda fallen löpande kalenderår
kvalifikationsår, kommer arbetstagaren redan under 1951 att kunna
förvärva rätt till semester om 15 dagar resp. semesterlön beräknad efter
nyss angivna grunder. Semesterersättning beräknad enligt den nya lagen
kan även komma att utgå 1951. Har en arbetstagare tillträtt en anställ -

87

Kungl. Maj:is proposition nr 72.

ning den 1 mars 1951 och slutar han den med utgången av augusti samma
år, blir han berättigad till semesterersättning för sju dagar (4 X 1 + 2 X l1/»
= 7) under förutsättning, att han under var och en av de sex månader han
innehaft anställningen utfört arbete å minst 16 dagar.

De nya förläggningsbestämmelserna skola enligt förslaget tillämpas
fr. o. m. den 1 juli 1951. Efter denna tidpunkt få således lant- och trädgårdsarbetare
samt hembiträden i lanthushåll rätt till 12 dagars sammanhängande
semester. Den sammanlagda semestertidens längd däremot ökas
först i den mån arbetstagarna hinna kvalificera sig härför.

Om en arbetstagare jämlikt tidsbestämt avtal har rätt till längre semester
än 12 dagar och avtalstiden icke är tilländalupen den 1 juli 1951, bör
arbetsgivaren icke kunna åberopa lagens bestämmelser för att dela semestern.
På grund härav har -— i överensstämmelse med utredningens
förslag — i övergångsbestämmelserna upptagits ett stadgande, enligt vilket
dylikt avtal skall äga fortsatt giltighet till dess avtalstiden är utgången.

Förslaget till lag om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete.

1 §•

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser, som i sak helt överensstämma
med vad som enligt 1 och 2 §§ i den nuvarande särskilda semesterlagen
gäller för arbetstagare, vilka i arbetet utsättas för röntgenstrålning
eller strålning från radioaktivt ämne. Med hänsyn till att dessa arbetstagare
äro berättigade till helt antal semesterdagar för varje kvalifikationsmånad
synes den nuvarande avrundningsregeln kunna undvaras. Såsom tidigare
anförts höra övriga arbetstagare, som f. n. falla under särskilda semesterlagen,
efter treveckorssemesterns genomförande erhålla semester enligt allmänna
semesterlagen. Någon inverkan på längden av dessa arbetstagares
semester äger härigenom icke rum.

2 §•

Frånsett eu jämkning av formell natur, är denna paragraf likalydande
med 3 § i den gällande särskilda semesterlagen.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 4 g i den nuvarande särskilda semesterlagen
och överensstämmer till innehållet i sak med sistnämnda paragraf. Den
omformulering av stadgandet, som företagits i departcmentsförslaget, är
föranledd av de föreslagna ändringarna i 12 g allmänna semesterlagen.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.
Övergångsbestämmelserna.

Den nya lagen föreslås skola träda i kraft vid samma tidpunkt som ändringarna
i den allmänna semesterlagen, d. v. s. den 1 juli 1951. Samtidigt
föreslås den nu gällande särskilda semesterlagen skola upphöra att gälla.

Arbetstagare, som den 1 juli 1951 förvärvat semesterrätt enligt den nuvarande
särskilda semesterlagen, bör, i den mån han icke då åtnjutit honom
enligt nämnda lag tillkommande förmån, äga åtnjuta semester enligt den
nya lagen, om han i arbetet utsatts för röntgen- eller radiumstrålning, och
eljest enligt bestämmelserna i allmänna semesterlagen. Ett stadgande av
denna innebörd har upptagits i övergångsbestämmelserna.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förut
omnämnda inom socialdepartementet upprättade förslag till

1. lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester
samt

2. lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete,

av den lydelse bilaga1 till detta px-otokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Olof Särnmark.

1 Denna bilaga, som överensstämmer med de vid propositionen fogade lagförslagen, bar
här utelämnats.

Kungl. Maj ds proposition nr 72.

89

Utdrag an protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20
februari 1951.

Närvarande:
justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 16 februari 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
19 januari 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester
samt

2) lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet G. Y. Samuelsson.

Lagrådet, som ansåg sig icke böra ingå på ett bedömande av frågan huruvida
ur ekonomiska synpunkter ett genomförande för närvarande av den
föreslagna lagstiftningen kunde anses tillrådligt, lämnade de remitterade
förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

7—Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 72.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 72.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 20 februari
1951 avgivna utlåtande över de den 19 januari 1951 till lagrådet remitterade
förslagen till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester samt lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete.

Med förmälan att lagrådet, som ansett sig icke böra ingå på ett bedömande
av frågan huruvida ur ekonomiska synpunkter ett genomförande för närvarande
av den föreslagna lagstiftningen kunde anses tillrådligt, lämnat
de remitterade förslagen utan erinran, hemställer föredraganden, att förslagen
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
M. Silfver stolpe.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116050