Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

1

Nr 7.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utsträckning
av tiden för återställande av vissa svenska jordbrukskreditkassan
tillhandahållna statsobligationer;
given Stockholms slott den 22 december 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att svenska jordbrukskreditkassan skall få anstånd
från den 1 juli 1951 till den 1 juli 1953 med att till riksgäldskontoret
återställa svenska statens obligationer till nominellt belopp av 10 miljoner
kronor, vilka enligt riksdagens medgivande ställts till jordbrukskreditkassans
förfogande för pantförskrivning såsom säkerhet för lån hos riksbanken.
1

1 Bibang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 7.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 december 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utriket ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet.

Då svenska jordbrukskreditkassan år 1930 inrättades, ställde staten såsom
grundfond för kassan till förfogande 41/* procents statsobligationer till
ett nominellt belopp av 15 miljoner kronor. Enligt beslut av 1932 års riksdag
blev grundfonden genom tillskott av ytterligare 10 miljoner kronor i
statsobligationer höjd till 25 miljoner kronor. Härutöver ställde 1933, 1934
och 1935 års riksdagar till jordbrukskreditkassans förfogande statsobligationer
till ett belopp av tillhopa 20 miljoner kronor att användas till pantförskrivning
såsom säkerhet för lån i riksbanken. Sist avsedda obligationer
skulle kassan återställa till riksgäldskontoret inom vissa angivna tider.
Vid 1936, 1941 och 1942 års riksdagar (prop. nr 249/1936, 266/1941,
41/1942, r.skr. nr 340/1936, 359/1941, 229/1942) ha medgivanden lämnats
om anstånd med obligationernas återställande. Enligt det senaste, av 1942
års riksdag lämnade medgivandet har tiden för återställandet utsträckts
beträffande hälften av obligationerna till den 1 juli 1946 och beträffande
den återstående hälften till den 1 juli 1951. Sedermera har jordbrukskreditkassan
inom föreskriven tid och således före den 1 juli 1946 till riksgäldskontoret
återställt den första hälften, d. v. s. obligationer till ett nominellt
belopp av 10 miljoner kronor.

I skrivelse den 24 oktober 1950 har styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan
hemställt, att tiden för återställandet till riksgäldskontoret av
den senare hälften av obligationerna måtte utsträckas till den 1 juli 1953.

Till stöd för denna hemställan har styrelsen anfört.

Den på statlig garanti baserade kreditgivningen avseende den statliga
jordbruksegnahemsverksamheten och jordbrukets rationalisering m. m.,
vilken kreditgivning sporadiskt började hösten 1948, har kommit att taga
i anspråk en ganska betydande del av jordbrukskasserörelsens samtidiga
tillskott av insättarmedel. Under sista halvåret 1949 utbetalade jordbrukskassorna
sålunda cirka 4,8 miljoner kronor i s. k. garantilån, medan den
totala inlåningsökningen under samma tid utgjorde cirka 21,8 miljoner
kronor. Och för tiden den 1/1—”/„ 1950 hava i nya garantilån utbetalats

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

3

cirka 9,5 miljoner kronor, samtidigt som inlåningsökningen utgjort cirka
38,3 miljoner kronor. I sammanhanget förtjänar jämväl uppmärksammas,
att till garantilångivningen varit knuten en icke obetydlig kreditgivning i
form av underliggande bottenlån.

Jordbrukskasserörelsens medverkan i den nya form av kreditgivning,
som garantilånen innebära, bär resulterat i att de medel, som stått till rörelsens
förfogande för den sedvanliga utlåningen, blivit mera begränsade.
Detta har i sin tur medfört ökade svårigheter för rörelsen att bygga upp
den ytterligare likviditetsreserv, som ett avstående från förberörda statsobligationer
skulle göra erforderlig. Den senaste tidens åtstramning på
penningmarknaden har i sin mån komplicerat en sådan lösning.

Enär sålunda särskilda olägenheter kunna väntas uppstå för jordbrukskreditkassan,
därest återstående statsobligationer till nominellt belopp av
10 miljoner kronor skulle behöva återställas redan till den 1 juli 1951, får
styrelsen föreslå, att tiden för återställandet utsträckes ytterligare någon
tid. I detta sammanhang må erinras om att jordbrukskasserörelsens organisation
och verksamhet är föremål för utredning genom särskilda av chefen
för jordbruksdepartementet tillkallade sakkunniga. Styrelsen förmodar,
att jämväl här berörda spörsmål blir uppmärksammat av de sakkunniga. I
avvaktan på resultatet av eventuella förslag i ämnet från de sakkunnigas
sida torde utsträckningen av tiden för obligationernas återställande lämpligen
böra bestämmas till den 1 juli 1953.

Över framställningen ha, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige
i Sveriges riksbank samt 1950 års jordbrukskasseutredning.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken och 1950 års
jordbrukskasseutredning ha förklarat sig icke ha något att erinra mot den
föreliggande framställningen.

Statskontoret har anfört, att den väsentliga anledningen till att jordbrukskreditkassan
icke utan olägenhet kan återlämna ifrågavarande obligationer
inom bestämd tid synes vara, att jordbrukskasserörelsen i allt för hög grad
engagerats i den nya form av kreditgivning, som garantilånen innebära. I
samband härmed har rörelsen ytterligare ökat sin primärbelåning i stället
för att på ett verksamt sätt vidtaga åtgärder för att begränsa och nedskära
denna långivning. Statskontoret har funnit det i viss mån anmärkningsvärt,
att jordbrukskreditkassan icke förmått bättre avväga sin kreditgivning
från den utgångspunkten, att de till förfogande utöver grundfonden ställda
obligationerna skulle återställas på sätt 1942 års riksdag därom beslutat.
Emellertid vill statskontoret i sakens nuvarande läge icke motsätta sig bifall
till framställningen.

Bank- och fondinspektionen har inledningsvis yttrat.

Svenska jordbrukskreditkassans innehav av ifrågavarande obligationer
har från början avselts bli av tämligen kort varaktighet, men omständigheter
av olika slag ha förhindrat eu avveckling av obligationsinnehavet i enlighet
med de ursprungliga planerna. Detta förhållande är icke tillfredsställande,
eftersom en kreditinstitution, vilken skall arbeta under vanliga marknadsmässiga
betingelser, bör vara självförsörjande i fråga om del utlånade
kapitalet; nämnda synpunkt gör sig självfallet alltmer gällande ju större
den ifrågavarande kreditinstitulionen blir. Sedan jordbrukskasserörelsen

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

numera nått en avsevärd omslutning -- balanssiffrorna per den 31 oktober
1950 överstiga 400 miljoner kronor — måste man därför av rent principiella
skäl ställa sig betänksam till den remitterade framställningen. Den
från kasserörelsens sida förda kreditpolitiken — som inneburit att den tidvis
mycket starka inlåningsökningen helt tagits i anspråk för kreditgivning
— utgör en omständighet ägnad att öka ifrågavarande betänkligheter;
enligt bank- och fondinspektionens förmenande borde det sålunda icke
ha varit uteslutet för jordbrukskasserörelsen att skapa en likviditetsreserv,
som möjliggjort återställandet av här avsedda obligationer vid den år 1942
fastställda tidpunkten.

Med anledning av att jordbrukskreditkassan såsom särskild grund för
framställningen åberopat kasserörelsens medverkan i garantilånegivningen,
har inspektionen ytterligare anfört.

I sitt remissvar över förslaget om införande av kreditgarantigivningen på
jordbrukets område uttalade jordbrukskreditkassan (prop. 1948: 273, s. 20)
den förmodan, att förslagets genomförande komnie att ställa ganska stora
anspråk på kasserörelsen i fråga om dess medverkan. Det undandroge sig
kassans bedömande, huruvida rörelsen kunde bli i stånd att genom egen
bankmässig inlåning helt svara för den penninganskaffning, som sagda
kreditgivning förutsatte, eller om särskilda kompletterande åtgärder på
området kunde befinnas påkallade. Enligt kassans mening borde, om de
kreditgivande institutionernas egna kapitalresurser visade sig vara otillräckliga
för att kreditgarantiverksamheten skulle kunna bedrivas i avsedd
omfattning, staten tillhandahålla nämnda institutioner de erforderliga penningmedlen.
Tanken på en supplementär statlig kreditgivning avvisades
emellertid av vederbörande departementschef (prop. 1948:273, s. 22) under
hänvisning därtill att, då kreditgarantigivningen komnie att bli begränsad
till enbart jordbrukets område, de enskilda kreditinrättningarnas kapacitet
borde vara tillfyllest för att täcka del avsedda lånebehovet. Med beaktande
härav vill inspektionen ifrågasätta, huruvida det särskilda skäl,
som åberopats till stöd för framställningen, är tillämpligt; enligt ämbetsverkets
mening bör jordbrukskasserörelsen, därest dess medverkan i kreditgarantisystemet
allvarligt försvårar kassornas möjligheter att tillgodose
legitima kreditanspråk från den övriga kundkretsen, i första hand se till,
om icke vissa garantilånesökande kunde hänvisas till någon annan inom
jordbruket verksam kreditgivare, t. ex. hypoteksförening eller sparbank.

Inspektionen skulle på grund av de anförda skälen helst se, att jordbrukskreditkassan
avvecklade sitt här avsedda obligationsinnehav inom den närmaste
tiden. Med hänsyn till att en sådan avveckling i nuvarande läge skulle
medföra påtagliga olägenheter för kasserörelsen och till att rörelsens organisation
och verksamhet är föremål för utredning, har inspektionen dock
ej velat motsätta sig bifall till jordbrukskreditkassans hemställan.

Departementschefen.

Med hänsyn bland annat till att jordbrukskasserörelsens organisation
och verksamhet nu överses av särskilda sakkunniga har jag intet att erinra
mot jordbrukskreditkassans framställning.

Jag hemställer därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen medgiva,

Kungl. Maj.ts proposition nr 7.

5

att tiden för återställandet till riksgäldskontoret av de
svenska statens obligationer till nominellt belopp av sammanlagt
10 miljoner kronor, vilka enligt riksdagens medgivande
överlämnats till svenska jordbrukskreditkassan för
pantförskrivning såsom säkerhet för lån hos riksbanken
och enligt beslut av 1942 års riksdag skola återställas före
den 1 juli 1951, må utsträckas till den 1 juli 1953.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Einar Herlitz.