Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

1

Nr 67.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen den 19
juni 1942 (nr 375) om trafikskatt; given Stockholms
slott den 16 februari 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 juni 1942 (nr 375) om
trafikskatt skall upphöra att gälla.

I fråga om trafik, som ägt rum under förordningens giltighetstid, skall
vad i förordningen är stadgat äga tillämpning jämväl efter det förordningen
i övrigt upphört att gälla.

Denna förordning träder i kraft å dag som Kungl. Maj :t bestämmer.

1 Bihang till riktdagens protokoll i951. i samt. Nr 67.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari
1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om
avskaffande av trafikskatten samt anför därvid följande.

Såsom omnämnts i årets statsverksproposition vid beräkningen i riksstatsförslaget
av de särskilda inkomsttitlarna (Bil. 1 s. 45) har järnvägsstyrelsen
i skrivelse den 2 december 1950 hemställt, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen besluta, att förordningen den 19 juni 1942 (nr 375) om
trafikskatt skall upphöra att gälla vid tidpunkt, som Kungl. Maj :t bemyndigas
att bestämma i samband med prövningen av ett förslag om taxehöjning
för statens järnvägar, vilket styrelsen ämnade framlägga, dock senast
med utgången av budgetåret 1950/51. Jag förklarade i anslutning därtill
att jag i annat sammanhang ämnade hemställa om att i särskild proposition
förslag framlades om nämnda skatts upphävande. Jag anhåller nu att
få taga upp frågan.

Enligt förordningen om trafikskatt skall sådan skatt utgå till staten vid
befordran å järnväg, som begagnas för allmän trafik, av personer och resgods
samt hundar och andra djur, för vilka frakt erlägges såsom för resande
eller resgods. Skatten utgör tio procent av befordringsavgiften och erlägges
av järnvägens innehavare. På trafiken vid statens järnvägar belöpande
skatt skall av järnvägsstyrelsen för varje kalendermånad senast inom
tre månader efter månadens utgång insättas å statsverkets checkräkning i
riksbanken. Innehavare av enskild järnväg har att, likaledes för varje kalendermånad
senast inom tre månader efter månadens utgång, inbetala
upplupen skatt till järnvägsstyrelsen, som inlevererar skatten å nyssnämnda
checkräkning. Kontrollen över att skatten behörigen utgöres åligger
järnvägsstyrelsen. Förordningen trädde i kraft den 1 juli 1942.

Det viktigaste motivet för införandet av trafikskatten var det stora behovet
av ökade statsinkomster i det under kriget hårt ansträngda statsfinansiella
läget (se prop nr 346: 1942). Samtidigt ansågs skatten vara

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 67-

ägnad att bidraga till en i dåvarande läge önskvärd begränsning av trafiken,
varigenom den även kunde bidraga till att förebygga kapitalinvesteringar,
som ej vore betingade av det normala trafikbehovet.

Under den förberedande behandlingen av förslaget till den blivande förordningen
restes bl. a. den invändningen att en trafikskatt å enbart järnvägstrafiken
kunde få till följd en icke önskvärd överflyttning av trafiken från
järnvägarna till andra trafikmedel. Föredragande departementschefen uttalade
i propositionen, att också enligt hans mening allvarliga erinringar
kunde göras mot en särbeskattning av järnvägstrafiken under normala förhållanden.
Även om några större betänkligheter emellertid icke behövde
hysas mot att i dåvarande situation införa en på så sätt begränsad trafikskatt,
ville departementschefen å andra sidan icke förneka, att vissa skäl
talade för att utvidga beskattningen till även andra trafikmedel. Eftersom
emellertid genomförandet av en allmän trafikskatt skulle förutsätta en mera
ingående och tidsödande utredning, ansågs denna fråga böra anstå tills
vidare.

Sedan de onormala förhållanden på trafikmarknaden som rått under kriget
efter hand lättats, har frågan om att avskaffa trafikskatten eller att
ersätta den med en allmän trafikskatt aktualiserats i olika sammanhang,
bl. a. genom motioner i riksdagen och framställningar från järnvägsstyrelsen.
I anledning av en vid 1946 års riksdag väckt motion uttalade bevillningsutskottet
(bet. nr 50), att det måste anses önskvärt att trafikskatten
kunde helt avskaffas. Då detta emellertid i då rådande statsfinansiella läge
icke läte sig göra, funne utskottet trafikskatten böra tills vidare bibehållas.
Att såsom i motionen ifrågasatts lägga om denna skatteform på sådant sätt,
att den komme att utgöra en allmän trafikskatt, kunde utskottet icke förorda.

Trafikskatten har under de åtta budgetåren 1942/43—1949/50 tillfört
staten ett belopp av sammanlagt cirka 235 miljoner kronor. Riksräkenskapsverket
har beräknat att skatten under innevarande och nästa budgetår skall
tillföra staten 35 miljoner kronor årligen. Enligt uppskattning av järnvägsstyrelsen
belöpa härav cirka 33 miljoner kronor på trafiken vid statens
järnvägar och omkring 2 miljoner kronor på de enskilda järnvägarnas
trafik.

I den tidigare omnämnda framställningen den 2 december 1950 uttalar
järnvägsstyrelsen att sedan beslut fattats om upphävande av tilläggsskatterna
på bensin m. in. från och med den 1 januari 1951, styrelsen ansett sig
nödsakad att på nytt taga upp trafikskattefrågan, eftersom styrelsen funne
det oriktigt att en beskattning, för vars existens de principiella förutsättningarna
numera torde få anses ha helt bortfallit, bibehölles enbart av
statsfinansiella skäl.

Järnvägsstyrelsen lämnar härefter en redogörelse för biltrafikens expansion
efter kriget och framhåller att denna varit särskilt kraftig för person -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

trafiken, d. v. s. den trafik som för järnvägarnas del är belagd med trafikskatt.
Av verkställda trafikräkningar framgår, att årsmedeltalet för den
totala fordonstrafiken på våra landsvägar år 1949 utgjorde 152 procent
av 1936 års trafik. Trafikräkningarna i mars—april 1950 visa
en ökning av den totala landsvägstrafiken jämförd med motsvarande räkningstillfällen
år 1949 av 17,4 procent. Vid slutet av år 1939 voro 180 717
personbilar inregistrerade. Motsvarande siffror uppgingo vid utgången av
första kvartalet 1949 till 181 422 och vid utgången av juni 1950 till 213 041.
Under 1950 har importen av bilar starkt ökat. Under perioden januariseptember
1950 importerades 33 144 färdiga personbilar mot 4 321 under
samma tid 1949. Motsvarande siffror för lastbilsimporten utgjorde 2 836
och 1 633. Denna import i förening med den ökade tillverkningen inom
landet har medfört såväl ett utbyte av äldre fordon som en utvidgning av
beståndet. Båda faktorerna ha bidragit till att skärpa konkurrensen på
transportmarknaden.

Utvecklingen av järnvägarnas persontrafik belyses i järnvägsstyrelsens
skrivelse av följande tabell (uppgifterna avse de statliga och enskilda järnvägarna
sammantagna).

År

Personkm

År

Personkm

miljoner

miljoner

1939....

.... 3 565

1945....

. . .. 6 441

40....

.... 4 495

46....

. . .. 6 405

41.. . .

.... 5 023

47....

. ... 6 515

42....

.... 5 743

48....

. . . . 6 579

43....

.... 6 384

49....

.. .. 6 725

44....

.... 6 580

Under perioden januari—-september 1950 har vid statens järnvägar trots
förstatligandet den 1 juli av Östergötlands smalspåriga järnvägar antalet
försålda enkla och tur- och returbiljetter förblivit oförändrat vid jämförelse
med motsvarande period 1949. Inkomsterna av biljetterna ha däremot stigit
något för perioden som helhet, från 199,3 till 200,3 miljoner kronor. Från
och med april äro emellertid inkomstsiffrorna lägre, varmed stegringstendensen
från en lång följd av år brutits.

Att persontrafiken under efterkrigsåren hållit sig vid en någorlunda oförändrad
nivå torde enligt järnvägsstyrelsen till ej oväsentlig del sammanhänga
med de utökade och förbättrade reselägenheterna. Tidtabellens utökning
belyses av följande tablå.

År

Tågkm av express-,

År

Tågkm av express-,

snäll- och persontåg

snäll- och persontåg

tusental

tusental

1939....

...... 68 897

1945...

....... 74 732

40....

...... 58 464

46...

....... 81932

41....

...... 59 434

47...

....... 88 420

42....

...... 62127

48...,

....... 90 971

43....

...... 64 924

49....

....... 92 813

44....

...... 70 309

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

1 fortsättningen anför järnvägsstyrelsen, att under de senaste åren statens
järnvägars godstrafik visat en vikande tendens samtidigt som utgifterna
ökats, med följd att överskottet successivt nedgått. Med tanke på de
löne- och prishöjningar, som inom den närmaste tiden vore att motse,
kunde det traditionella avkastningskravet i framtiden icke uppfyllas ens
om avskrivningarna fortfarande skedde enligt den metod med avskrivning
å historiska värden, som hittills tillämpats, än mindre om sådan avskrivning
verkställdes på nyanskaffningsvärdena. En förhöjning av transportavgifterna
syntes därför oundviklig, och förarbeten på ett förslag i denna
riktning påginge för närvarande inom styrelsen. Enär varje höjning av
järnvägstaxorna vid oförändrade taxe- och kostnadsförhållanden för övriga
transportmedel medförde ökade svårigheter för statens järnvägar att hävda
sig i konkurrensen, måste de planerade höjningarna göras så små som
möjligt. På grund av den ensidigt verkande trafikskatten reducerades möjligheterna
avsevärt att uppnå avgiftsförhöjningens syfte.

Järnvägsstyrelsen framhåller vidare, att borttagandet av tilläggsskatten
på bensin m. m. komme att avsevärt skärpa konkurrensförhållandena på
transportmarknaden och öva ett icke önskvärt inflytande på trafikfördelningen
mellan kommunikationsmedlen. Bakom denna reglering av drivrnedelsskatten
låge det motivet, att biltrafiken borde genom beskattningen av
fordon och drivmedel täcka endast de utgifter som den medförde för vägväsendet.
Det syntes då orimligt att järnvägstrafiken skulle på särskilt sätt
genom trafikskatten bidraga till andra statsutgifter än sådana, som förorsakades
av järnvägstrafiken.

Järnvägsstyrelsen yttrar slutligen, att om statens järnvägars ekonomiska
läge och framtidsutsikter varit andra än som nu vore fallet, borde en avveckling
av trafikskatten ha lett till en motsvarande avgiftssänkning. Det
syntes emellertid — inför nödvändigheten av en avgiftshöjning — opraktiskt
att innan denna kunde träda i kraft företaga en av trafikskattens avveckling
föranledd prissänkning. Ett borttagande av trafikskatten ansåges därför
böra koordineras med den planerade taxehöjningen, varigenom denna kunde
i motsvarande grad reduceras. Vad här anförts gällde i princip även de enskilda
järnvägarna, vilka liksom statens järnvägar säkerligen bleve i behov
av att höja sina inkomster inom den närmaste tiden. I vad trafikskatten belöpte
på dessa järnvägar — cirka 2 miljoner kronor — skulle en avveckling
av skatten medföra en minskning av statsinkomsterna. Denna omständighet
syntes emellertid i och för sig icke böra utgöra hinder för avveckling av
ifrågavarande skatteform, vilken i och med borttagandet av de extra drivmedelsskatterna
framstode som eu lika omotiverad belastning av de enskilda
järnvägarna som av statens järnvägar.

Departementschefen. Trafikskatten, vilken träffar endast person- och resgodstrafiken
vid järnvägarna, infördes såsom förut angivits under kriget och
motiverades främst av behovet att i dåvarande svåra statsfinansiella läge
öka statsinkomsterna. Även önskemålet att i viss mån begränsa trafiken spe -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

lade in. Sedan den med järnvägstrafiken konkurrerande biltrafiken efter
hand fått möjligheter att kraftigt öka, måste de erinringar, som redan i
samband med tillkomsten av trafikskatteförordningen framställdes mot att
särbeskatta järnvägstrafiken, anses ha vunnit i styrka. Olägenheten av denna
särbeskattning framträder i särskild grad efter bortfallet av den tillfälliga
skatten på bensin in. in. vid årsskiftet 1950—-51. Om man icke vill utvidga
den gällande skatten på järnvägstrafiken till en allmän trafikskatt,
vilket jag icke nu vill ifrågasätta, är det därför önskvärt att trafikskatten avskaffas.

Frågan har fått särskild aktualitet genom de förestående taxehöjningarna
vid statens järnvägar. Förslag därom är under utarbetande inom järnvägsstyrelsen,
och spörsmålet kommer senare att anmälas för Kungl. Maj :t av
chefen för kommunikationsdepartementet. I beräkningen i riksstatsförslaget
för nästa budgetår av de särskilda inkomsttitlarna har jag räknat med (se
statsverkspropositionen: Bil. 1, s. 46) att vid detta förslag till taxerevision
hänsyn kommer att vid taxesättningarna tagas till de ökade driftutgifter,
som följa av aktuella löne- och prisstegringar samt vissa ökade avskrivningskrav.
Med beaktande av den tilltänkta taxehöjningen har jag beräknat
överskottet från statens järnvägar nästa budgetår till 35 miljoner kronor
eller 25 miljoner kronor mer än det av riksräkenskapsverket för denna titel
beräknade beloppet.

Såsom järnvägsstyrelsen framhållit i sin skrivelse torde de enskilda järnvägarna
i likhet med statens järnvägar vara nödsakade att höja sina inkomster
inom den närmaste tiden. Medan åtgärden att avskaffa trafikskatten
till den del denna belöper på statens järnvägar eller cirka 33 miljoner
kronor i huvudsak skulle innebära endast en omdisponering av en statsinkomst,
skulle den i fråga om de enskilda järnvägarnas andel, omkring 2
miljoner kronor, betyda en verklig inkomstminskning. Med hänsyn till att
denna är av relativt begränsad storleksordning, måste emellertid de skäl som
tala mot att bibehålla skatten tillmätas avgörande betydelse.

Jag förordar sålunda att förordningen om trafikskatt upphäves. Tidpunkten
härför bör sammanfalla med höjningen av taxorna för person- och resgodstrafiken.
Det är ännu icke fullt klart när det blir möjligt att genomföra
denna höjning. Sannolikt kommer det att kunna ske vid något av månadsskiftena
närmast före löpande budgetårs utgång. Med hänsyn till ovissheten
härutinnan torde Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att bestämma tidpunkten
för förordningens upphävande.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, alt Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning angående upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lennart Eriksson.