Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
1
Nr 66.
Knngl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning i viss del av förordningen
den i juni 19i8 (nr 278) med provisoriska bestämmelser
om investeringsfond för ersättande av normallager,
m. m.; given Stockholms slott den 16 februari
1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om fortsatt tillämpning i viss del
av förordningen den 4 juni 1948 (nr 278) med provisoriska bestämmelser
om investeringsfond för ersättande av normallager, in. m.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Förslag
till
förordning om fortsatt tillämpning i viss del av förordningen den
4 juni 1948 (nr 278) med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager, m. m.
Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 4 juni 1948, nr 278, stadgas
angående rätt för skattskyldig att vid beräkning av nettointäkt av rörelse
enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt
under de beskattningsår, för vilka taxering verkställes åren 1948—1950,
njuta avdrag för belopp, som av årsvinsten avsättes till särskild investeringsfond
för ersättande av förlorade inventarier, skall äga motsvarande
tillämpning beträffande de beskattningsår, för vilka taxering verkställes
åren 1951—1953.
T Bihany till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 00.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 februari 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om fortsatt
tillämpning i viss del av förordningen den 4 juni 1948 (nr 278) med
provisoriska bestämmelser om investeringsfond för ersättande av normallager,
m. m. samt anför därvid.
Gällande bestämmelser m. m. Bestämmelser rörande investeringsfond för
ersättande av förkrigslager meddelades genom förordningen den 12 juni
1942 (nr 371) om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till
investeringsfond, vilken förordning i vissa delar ändrades genom förordningen
den 9 juni 1944, nr 279. Enligt nyssnämnda bestämmelser ägde
skattskyldig vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen
samt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt under
de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes åren 1942—1947, åtnjuta
avdrag för belopp, som, enligt vad i förordningen stadgades, av årsvinsten avsattes
till bl. a. investeringsfond för ersättande av förkrigslager eller investeringsfond
för inventarier och varulager. Genom förordningen den 9 juni
1944, nr 279, meddelades jämväl bestämmelser om s. k. eldsvådefonder för
inventarier, d. v. s. fonder upplagda i anledning av att inventarier förstörts
genom eldsvåda eller av därmed jämförlig anledning eller blivit föremål
för statligt förfogande. — Investeringsfond för ersättande av förkrigslager
samt eldsvådefond för inventarier må jämlikt 1942 års förordning tagas
i anspråk för fondens ändamål enligt den skattskyldiges eget bestämmande,
dock senast under det beskattningsår, för vilket taxering sker under sjätte
taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen ägt rum.
1942 års lagstiftning om investeringsfonder avsåg främst att bereda möjlighet
till uppskov viss tid med vidtagandet av sådana dispositioner, som i
övrigt kunde vara tveksamma men som med hänsyn till skatteeffekten likväl
kunde anses böra vidtagas omedelbart. Vad särskilt angår bestämmelserna
om investeringsfond för ersättande av förkrigslager tillkommo dessa
för att bereda lindring i den beskattning, som skulle bliva en följd av att
»
3
Kungl. Mcij:ts proposition nr 66.
vinst vid av kristiden orsakad minskad lagerhållning framträdde, samt för
att undanröja de olägenheter, som eljest skulle följa av att företagen för
att undgå sådan beskattning köpte varor i konstlad omfattning under en
period av varuknapphet.
I den inom finansdepartementet upprättade promemoria, som låg till
grund för 1944 års författningsändringar, framhölls att i 2 § 2 mom. sista
stycket i 1942 års förordning upptoges ett stadgande, som gjorde det möjligt
att, då lagerminskning förorsakats av statligt förfogande, eldsvåda eller
därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning
— såvitt anginge det sålunda avgångna lagret — återställa den dolda reserv,
som med utgångspunkt från priserna vid beskattningsårets utgång
skulle funnits vid denna tidpunkt om lagertillgångarna då varit kvar. I
fråga om maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
funnes däremot icke någon motsvarighet till nyssberörda bestämmelser om
utvidgad avdragsrätt i sådana fall, då avsättningar till investeringsfond föranletts
av inträffad eldsvåda eller därmed jämförlig anledning. Följden
härav kunde bliva att, om ett företag på grund av eldsvåda förlorade sin
maskinpark utan att kunna ersätta den före beskattningsårets utgång, en
betydande del av försäkringsbeloppet konsumerades för skatteändamål och
ersättningsanskaffningen sålunda äventyrades. Dåvarande departementschefen
uttalade, att gällande beskattningsregler i nu ifrågavarande fall
kunde medföra en ganska hård belastning för vederbörande skattskyldiga
och tillstyrkte därför i princip den i departementspromemorian föreslagna
utvidgningen av avdragsrätten.
Genom förordningen den 2 maj 1947 (nr 174) om investeringsfonder har
tillskapats en permanent lagstiftning angående avsättning till sådana fonder.
Vid taxering avdragsgill avsättning må enligt förordningen ske bl. a.
till investeringsfond för inventarier samt till investeringsfond för varulager.
Den nya lagstiftningen tillkom uteslutande i syfte att befordra konjunkturutjämningen.
Företagare skall sålunda under en högkonjunktur
med god sysselsättning och goda vinster medgivas frihet från beskattning
för den del av vinsten, som avsättes bl. a. för anskaffande av inventarier
eller varor under en tid av fallande konjunktur med hotande arbetslöshet.
Bestämmelser om investeringsfond för ersättande av förkrigslager medlogos
icke i 1947 års förordning. Anledningen härtill var — enligt uttalande
i propositionen (86/1947) med förslag till ifrågavarande förordning — att
man räknade med att det onormala försörjningsläget inom en icke alltför
avlägsen framtid komme att efterträdas av mera normala förhållanden.
Skulle i en framtid försörjningsläget åter bliva av krisartad beskaffenhet,
borde i anledning härav påkallade åtgärder först då vidtagas. Åtgärder för
bekämpande av speciella krisförhållanden borde nämligen icke hava plats
i en för mera normala förhållanden avsedd lagstiftning.
Ej heller bestämmelser om s. k. eldsvådefond upptogos i 1947 års förordning.
Enligt vad som uttalades i förenäinnda proposition var anledning
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
tn härtill, att dylika bestämmelser icke ansågos vara av den beskaffenhet,
att de borde inflyta i den permanenta, av konjunktursynpunkter motiverade
lagstiftningen. Behov av särskilda bestämmelser för undanröjande av
obilliga verkningar av beskattningsbestämmelserna uti ifrågavarande fall
förelåge otvivelaktigt, även om detta behov kunde antagas bliva mindre
framträdande vid en återgång till mera normala försörjningsförbållanden.
Då detta behov av reglerande bestämmelser för fall av eldsvåda och därmed
jämförliga händelser emellertid torde kunna förväntas få sin lösning
i annat sammanhang, upptogos icke bestämmelser om eldsvådefonder i 1947
års förordning.
Av bestämmelserna i 1947 års förordning, i vad de hava avseende å investeringsfonder
för inventarier respektive varulager, må följande här återgivas.
Svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening äger vid beräkning av
nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för belopp, som av
årsvinsten avsättes till fonder av nyssnämnda slag. Den avdragsgilla avsättningen
må, oavsett om avsättning sker till en eller flera fonder, för visst
beskattningsår icke överstiga tjugu procent av årsvinsten. Överstiger årsvinsten
för beskattningsåret medeltalet av motsvarande vinster för de två
näst föregående beskattningsåren, må emellertid avdraget ökas med hälften
av det överskjutande beloppet, dock högst med femton procent av vinsten
under förstnämnda beskattningsår.
Avsättningar till investeringsfond skola stå under tillsyn av statens arbetsmarknadskommission
(numera arbetsmarknadsstyrelsen).
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, arbetsmarknadsstyrelsen
äger besluta att investeringsfond under visst eller vissa beskattningsår
och under villkor i övrigt, som läget å arbetsmarknaden påkallar,
skall eller må tagas i anspråk för sitt ändamål.
1947 års förordning trädde i kraft den 15 maj 1947 och ägde tillämpning
jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd
i första instans verkställdes under år 1947. I samband med
förordningens ikraftträdande upphörde, med vissa undantag, 1942 års förordning
att gälla. Till nämnda undantag höra bestämmelserna om investeringsfond
för ersättande av förkrigslager och om eldsvådefond för inventarier,
såvitt angår till dessa fonder avsatta medel.
Genom förordningen den 4 juni 19A8 (nr 278) med provisoriska bestämmelser
om investeringsfond för ersättande av normallager, in. in. meddelades
ytterligare bestämmelser rörande skattefria fondavsättningar. Enligt
nämnda förordning ägde skattskyldig fysisk eller juridisk person vid beräkning
av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt under de beskattningsår, för vilka taxering
verkställdes åren 1948—1950, njuta avdrag för belopp som, i enlighet med
bestämmelserna i förordningen, av årsvinsten avsattes till investeringsfond
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
5
för ersättande av normallager eller till särskild investeringsfond för ersättande
av förlorade inventarier. Dessa fonder motsvarade i huvudsak investeringsfond
för ersättande av förkrigslager respektive s. k. eldsvådefond för
inventarier enligt 1944 års lagstiftning.
Avdrag må för visst beskattningsår i fråga om investeringsfond för ersättande
av normallager icke överstiga ett belopp, motsvarande minskning av
dold reserv i varulager i samband med lagerminskning från utgången av
det beskattningsår, för vilket taxering skedde år 1947, till utgången av det
beskattningsår varom fråga är. I fråga om särskild investeringsfond för ersättande
av förlorade inventarier må avdraget icke överstiga ett belopp, motsvarande
sådan i den skattepliktiga inkomsten för beskattningsåret ingående
ersättning för maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
som den skattskyldige åtnjutit på grund av statligt förfogande, eldsvåda
eller därmed jämförlig, av den skattskyldiges åtgöranden oberoende
anledning. Beträffande investeringsfond för ersättande av normallager skulle
dock iakttagas att — med undanlag för de fall där lagerminskningen förorsakats
av statligt förfogande, eldsvåda eller därmed jämförlig, av den
skattskyldiges åtgöranden oberoende anledning —■’ avdrag icke finge ske
med större belopp än sjuttio procent av anskaffningskostnaden vid utgången
av det beskattningsår, för vilket taxering skedde år 1947, för det efter nämnda
tidpunkt avgångna lagret. Vidare skulle beträffande fond av sistnämnda
slag iakttagas att, om den skattskyldige under tidigare beskattningsår åtnjutit
avdrag för avsättning till sådan fond, det avdrag, som enligt förenämnda
bestämmelser eljest skolat medgivas, skulle minskas med tidigare åtnjutet
avdrag. Investeringsfond jämlikt 1948 års förordning må tagas i anspråk
för fondens ändamål enligt den skattskyldiges bestämmande, dock senast
under det beskattningsår, för vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret
efter det då avdrag för avsättningen ägt rum.
Vid framläggandet av förslag till 1948 års förordning (proposition nr 204
till 1948 års riksdag) framhöll dåvarande departementschefen att de genom
kriget minskade lagren under åren 1940 och 1947 i regel åter syntes hava
nått normal storlek. Emellertid torde man böra räkna med att lagren ånyo
nedgått eller komme att nedgå på grund av den minskade import och ökade
export, som det rådande läget nödvändiggjorde. Det syntes därför finnas
fog för den av de berörda näringsorganisationerna hävdade meningen, att
behov allt fortfarande förelåge av bestämmelser, som möjliggjorde för en
skattskyldig att vid taxering erhålla avdrag i viss utsträckning för avsättning
till investeringsfond för ersättande av det avgångna lagret. Beträffande
s. k. eldsvådefonder för inventarier framhöll departementschefen, alt de
skäl, som tidigare motiverat särskilda bestämmelser rörande avsättning till
sådan fond, fortfarande vore för handen. T avbidan på en definitiv reglering
av förevarande spörsmål förordade departementschefen att de förut gällande
bestämmelserna skulle äga tillämpning jämväl med avseende å de taxeringar,
som verkställdes åren 1948—1950.
(i
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
Framställning från Sveriges industriförbund m. fl. i skrivelse den 30 november
1950 ha Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges
köpmannaförbund hemställt, att förordningen den 4 juni 1948 måtte
utsträckas att gälla ytterligare under viss tid, förslagsvis tre år, eller sålunda
under de beskattningsår, för vilka taxering verkställdes under åren
1951—1953.
Organisationerna ha i sagda skrivelse till en början erinrat om att de, såsom
framginge av propositionen nr 204 till 1948 års riksdag, i skrivelse den
27 november 1947 hemställt, att Kungl. Maj :t till riksdagen täcktes avlåta
förslag till lagstiftning i ämnet. Till stöd för sistnämnda framställning, såvitt
den avsåge avsättning till investeringsfond för ersättande av normallager,
hade organisationerna bl. a. anfört, att tidigare gällande lagstiftning
med enahanda syfte föranletts av den under krigsåren rådande varubristen.
Varje rörelse — vare sig den avsåge produktion eller handel — krävde att
en viss efter rörelsens omfattning lämpad kvantitet varor ständigt hölles i
lager. För rörelsens normala bedrivande vore ett dylikt lager en lika nödvändig
konstant investering som fabriksfastigheter, maskiner och inventarier.
På grund av varubristen hade det emellertid visat sig i allt större utsträckning
omöjligt för företagen att vidmakthålla en varukvantitet, motsvarande
rörelsens normala krav. Redan därigenom påverkades förutsättningarna
för näringsverksamheten i ogynnsam riktning, men dessa olägenheter
kunde övervinnas, så snart varor åter funnes att köpa, förutsatt att
det genom lagerkonsumtionen lösgjorda kapitalet då alltjämt funnes i behåll
att användas för nya varuinköp och prisnivån icke nått sådan höjd, att
den förhindrade varuinköp i erforderlig omfattning. Bruste en av dessa
förutsättningar, exempelvis därför att det lösgjorda kapitalet hade drabbats
av hård beskattning och därigenom väsentligt reducerats, kunde detta i
törening med en fortgående prisstegring i många fall leda till oöverkomliga
svårigheter för återförande av driften i normal omfattning vid den tidpunkt,
då förutsättningar i övrigt förelåge härför. Det borde ock beaktas
att många skattskyldiga nödgades för att bevara det för lagerhållningen
nödvändiga kapitalet förvärva varulager, som de under andra förhållanden
icke skulle anskaffat, med den påföljd att på denna rent konstlade väg efterfrågan
på varor stege och betydelsen av de faktorer, som bidroge till prisstegringen,
ökades. På grund av den rådande varuknappheten i världen
hade varuanskaffningen även efter krigshandlingarnas upphörande varit
förenad med betydande svårigheter. De hårda restriktioner, importen vid
ifrågavarande tidpunkt vore och sannolikt för avsevärd tid framåt komme
att vara underkastad, i förening med strävandena att i största möjliga utsträckning
inrikta den svenska produktionen på export, måste befaras i
allt högre grad omöjliggöra lagrens vidmakthållande i den utsträckning,
som krävdes för rörelsens normala bedrivande.
I skrivelsen har vidare framhållits att under den senast förflutna treårsperioden
situationen på varumarknaden visserligen i så måtto förbättrats,
att importregleringen i icke oväsentlig grad uppmjukats. Under senaste oros
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
fyllda tid hade emellertid förhållandena radikalt förändrats i det en markerad
varubrist, med början på en rad betydelsefulla råvaruområden, gjort
sig gällande. Härtill komme att de enormt uppskruvade priserna på sådana
knapphetsområden pressade företagens likviditet ända därhän, att de icke
hade möjlighet verkställa hela den lagerpåfyllnad, som erfordrades för uppehållande
av normallagret. Den ifrågavarande lagstiftningen syntes för
den skull icke vara mindre starkt påkallad under de närmast kommande
åren än vad fallet varit under den senaste treårsperioden.
Vad angår rätt till avdrag för avsättning till s. k. eldsvådefonder har i
skrivelsen anförts att några omständigheter icke inträffat, som gjort det
påtagliga behovet av särskilda bestämmelser rörande sådana fonder mindre
trängande än vad hitintills varit fallet.
Departementschefen. Det är önskvärt att krigs- och efterkrigstidens provisoriska
lagstiftning avvecklas på de områden, där så kan ske. Detta gäller
särskilt i de fall, då statsmakterna efter krigets slut genomfört en permanent,
för normala förhållanden avpassad lagstiftning på det område, varom
fråga är.
Vad angår de genom 1948 års provisoriska lagstiftning införda investeringsfonderna
för ersättande av normallager kunde det redan vid bestämmelsernas
tillkomst råda en viss tvekan om det befogade i att genomföra
den ifrågavarande lagstiftningen. Det är uppenbart att denna tvekan måste
göra sig än mera gällande då nu — tre år senare — fråga uppkommit om
en eventuell prolongering av bestämmelserna på ytterligare tre år.
Därvid bör även framhållas att numera så pass lång tid förflutit sedan
utgången av beskattningsåret 1946, att det ter sig skäligen omotiverat att
nu medgiva skattefria fondavsättningar på grundval av de minskningar,
som 1946 års lager må hava undergått. Vidare må framhållas att en fortsatt
rätt till avdrag för avsättningar till normallagerfonder skulle — i sådana
fall där lagerminskning och fondavsättning skett under år 1950 samt lagerökning
ägt rum under år 1951 — komplicera den föreslagna lagstiftningen
om investeringsskatt. Jag kan sålunda för min del icke finna, att situationen
är sådan, att det kan anses tillräckligt motiverat att genomföra en prolongering
av bestämmelserna om normallagerfonder. Jag anser mig alltså
icke böra framlägga något förslag härom.
Vad åter angår de fall, då inventarier förlorats till följd av eldsvåda eller
därmed jämförlig anledning eller statligt förfogande, synes det rimligt att
medgiva förlängning av lagstiftningens giltighetstid. För dylika fall föreligger
otvivelaktigt, såsom departementschefen år 1948 framhöll, ett behov av
särskilda författningsbestämmelser jämväl för framtiden. Jag förordar därför,
att 1948 års lagstiftning i sistnämnda del förlänas fortsatt giltighet under
ytterligare tre år. Jag vill i anslutning härtill anmärka, att jag förutsätter
alt frågan om de permanenta bestämmelser, som i sist berörda del
kunna erfordras, kommer att upptagas vid den översyn av kommunalskattelagen,
som 1950 års skattelagssakkunniga ha att verkställa.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 66.
Jag torde i detta sammanhang jämväl få erinra om att enligt det nyligen
framlagda förslaget till investeringsskatt (prop. nr 33) avsättning till investeringsfond
regelmässigt skall medföra skyldighet att gälda sådan skatt.
Undantag har föreslagits allenast beträffande avsättning till särskild investeringsfond
för ersättande av förlorade inventarier; dylik avsättning avses
alltså skola få ske utan att föranleda skyldighet att gälda investeringsskatt.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att upprättat förslag
till förordning om fortsatt tillämpning i viss del av förordningen den
k juni 19i8 (nr 278) med provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager, m. in. måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lennart Eriksson.
517190.
Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.