Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
1
Nr 62.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förslag till lag
angående nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning
av övergångsbidrag, m. m.; given Stockholms
slott den 9 februari 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till lag angående nedsättning av allmän
kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås bestämmelser om statsbidrag (övergångsbidrag)
till kommuner, som i anledning av kommunindelningsreformen kunna väntas
få en mera kännbar skattehöjning.
1946 års riksdag godkände vissa riktlinjer för utbetalande av dylika bidrag.
De nu föreslagna bestämmelserna innefatta en av utvecklingen betingad
revision av dessa grunder. Sålunda föreslås att bidragen skola begränsas
med hänsyn till kommunernas utdebiteringar åren 1948—1950 och
endast utgå, i den mån storkommunens medelutdebitering under nämnda
tidsperiod överstiger 5 kronor 50 öre för skattekrona. Vidare föreslås att
bidrag skall utgå endast om och i den mån den beräknade utdebiteringshöjningen
överstiger 1 krona för skattekrona. Ansökan om övergångsbidrag
skall enligt förslaget av vederbörande kommun göras före den 1 juni 1951.
Bidragen skola beviljas av Kungl. Maj :t efter prövning i varje särskilt fall.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr .02.
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 62.
Förslag
till
lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt i
anledning av övergångsbidrag.
Härigenom för ordnas som följer.
Där Kungl. Maj :t jämlikt förordningen denna dag angående övergångsbidrag
i anledning av kommunindelningsreformen beslutat, att övergångsbidrag
skall för visst år utgå inom del av kommun, skall, vid utgörande av
allmän kommunalskatt som sägs i 69 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet och 64 § lagen samma dag (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad, skattebetalare inom kommundelen åtnjuta nedsättning
i den beslutade utdebiteringen med det belopp för skattekrona, varmed övergångsbidraget
utgår.
Kungl. Maj:t äger utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till denna
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951 och gäller till och med den 31
december 1963.
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 februari
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för inrikesdepartementet förslag till bestämmelser
angående övergångsbidrag i anledning av kommunindelningsreformen
och anför därvid följande.
Inledning.
Genom proposition nr 236 föreläde Kungl. Maj:t 1946 års riksdag vissa
förslag rörande kommunindelningsreformen. Bland annat angåvos i propositionen
riktlinjer för ett statsbidrag, kallat övergångsbidrag, avsett att utjämna
mera kännbara skattehöjningar, som kunde föranledas av kommunsammanslagningen.
Därvid förutsattes, att förslag till bestämmelser rörande
övergångsbidrag senare skulle föreläggas riksdagen.
Frågan om övergångsbidragen föranledde icke annat yttrande från konstitutionsutskottets
sida (utlåtande nr 19) än ett förslag om viss begränsning
av de fall, där bidrag icke borde utgå på grund av vissa kommunala förfaranden.
De av utskottet förordade riktlinjerna för den kommunala nyindelningens
genomförande, däribland förslaget angående övergångsbidrag, godkändes
av riksdagen (skr. nr 340).
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1949 tillkallade
jag expeditionschefen i finansdepartementet O. H. Klackenberg (ordf.) och
sekreteraren hos svenska landskommunernas förbund S. A. Järdler med uppdrag,
bland annat, att i samråd med den jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 25 februari 1949 tillsatta ortsavdragskommittén utarbeta förslag
till bestämmelser om övergångsbidrag i samband med kommunindelningsreformen.
Utredningsmännen ha med skrivelse den 15 december 1950 framlagt betänkande
med förslag till bestämmelser angående övergångsbidrag i anledning
av kommunindelningsreformen. I skrivelsen har framhållits att förslaget
i vissa avseenden innefattar en av utvecklingen betingad revision av de
riktlinjer rörande dylika bidrag, som godkändes av 1946 års riksdag. I an
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
ledning av det anbefallda samrådet med ortsavdragskommittén har tillika
anmälts, att kommittén — vilken består av ledamöterna av riksdagens första
kammare H. R. Anderberg, H. L. E. Sjödahl, tillika ordf., C. G. Velander och
O. E. Werner (i Höjen) samt ledamöterna av riksdagens andra kammare
K. A. M. Andersson (i Löbbo), E. H. Kärrlander och N. Persson (i Svensköp)
—- enhälligt lämnat sin anslutning till förslaget.
Över betänkandet, som avlämnats i stencilerat skick, ha efter remiss yttranden
avgivits av kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket och
samtliga länsstyrelser samt svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, 1946 års kommunallagskommitté, 1949 års uppbördssakkunniga,
Sveriges häradsskrivarförening och föreningen Sveriges kronokamrerare.
Sedan betänkandet efter remissbehandlingen varit föremål för ytterligare
^överväganden i finansdepartementet anmäler jag i det följande utredningsmännens
förslag till bestämmelser angående övergångsbidrag i anledning
.av kommunindelningsreformen och yttrandena däröver.
Till en början lämnar jag en sammanfattning av 1946 års riktlinjer för
.övergångsbidrag och motiven till dessa samt vidare en översikt av de verkningar,
som ett genomförande av dessa riktlinjer kan väntas erhålla enligt
vad den verkställda utredningen givit vid handen.
1946 års riktlinjer för övergångsbidrag.
Enligt de av 1946 års riksdag godkända riktlinjerna skulle en delkommun,
som vid indelningsändringens genomförande kunde beräknas få en mera
kännbar skattehöjning för att uppnå den blivande storkommunens skattenivå,
erhålla övergångsbidrag. En sådan skattehöjning skulle anses föreligga,
om och i den mån den under en femårsperiod före sammanslagningen
beräknade gemensamma medelutdebiteringen med mer än 50 öre per skattekrona
översteg delkommunens medelutdebitering. Femårsmedeltalet skulle
avse perioden 1940—1946 med bortseende från de två år, då utdebiteringen
varit högst och lägst. Bidraget skulle i varje särskilt fall anpassas så, att
skatteökningen för skattedragarna inträdde successivt med högst 50 öre vartannat
år. Bidraget, som icke borde utan mycket starka skäl utsträckas över
en tioårsperiod, skulle tillgodoföras samtliga skattedragare — även nyinflyttade
_inom den del av den nya storkommunen, som motsvarade delkom
munens
område.
Förslaget om övergångsbidrag hade framlagts av kommunindelningskommittén
i dess år 1945 avgivna betänkande med förslag till riktlinjer för en
revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38).
Såsom motiv för övergångsbidrag av statsmedel framhöll kommittén att
det, även om en kommun icke ägde något rättsligt anspråk på att alltfort
utgöra en egen ekonomisk enhet, likväl torde vara rimligt, att kommunens
skattedragare bereddes en viss trygghet mot alltför plötsliga förändringar i
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
5
den kommunala och därmed även den enskilda ekonomien genom tvångsvis
genomförda indelningsändringar. Kommittén ansåg därför, att utjämnande
åtgärder borde vidtagas under en viss övergångstid för att förhindra att nyindelningen
medförde en plötslig, väsentlig höjning av utdebiteringen för
skattedragarna inom viss kommundel. Denna utjämning borde åstadkommas
med hjälp av statsmedel, lämpligen i form av ett tillfälligt statsbidrag, övergångshidrag,
till vissa kommuner för skattelindring inom kommundelar,
som tidigare utgjort egna kommuner och som genom kommunsammanslagningen
fått vidkännas kännbar skattestegring.
Kommittén föreslog ett så anpassat övergångsbidrag, att skatteökning
inträder successivt med högst 50 öre vartannat år, och anförde härom ytterligare.
Att övergångsbidrag icke bör utgå för mindre skattehöjningar som ur anpassningssynpunkt
äro av ringa betydelse är självfallet. Överstiger den genom
kommunsammanslagningen vållade skattehöjningen icke 50 öre, synes sådant
bidrag icke böra ifrågakomma. Redan genom en sådan rimlig begränsning
skulle det stora flertalet kommuner vara uteslutna från utjämningsförfarandet.
Övergångsbidraget bör efter Kungl. Maj :ts bestämmande i varje
särskilt fall i samband med förordnandet om sammanslagningen anpassas
så, att skatteökningen för skattedragarna inträder successivt med högst 50
öre vartannat år. Efter sådana grunder kan en skatteskillnad av högst 3
kronor avvecklas under en tioårsperiod. Då skatteskillnaderna mera sällan
torde uppgå till 2 kronor, torde övergångsbidragen i regel kunna upphöra
tidigare än efter tio år. I enstaka undantagsfall kan det emellertid tänkas,
att den beräknade skatteskillnaden uppgår till mer än 3 kronor. I sådana fall
torde Kungl. Maj :t i samband med förordnandet om indelningsändringen
böra — med hänsyn till de mer eller mindre ömmande omständigheter som
kunna föreligga — bestämma huruvida ytterligare övergångsbidrag må utgå.
Bidrag bör icke utan mycket starka skäl utsträckas över en tioårsperiod.
Maximering av den periodiska höjningen till 50 öre per tvåårs intervall samt
intet bidrag efter tio år torde vara fördelaktigare för kommunen än högre
maximum eller kortare intervall.
I fråga om beräkningen av skattehöjningen framhöll kommittén, att storleken
av den av kommunsammanslagningen vållade skatteökning, till vilken
övergångsbidraget skulle hänföra sig, faktiskt icke kunde exakt bestämmas,
och anförde vidare.
Man kan icke utan vidare taga den ursprungliga kommunens utdebitering
under året närmast före sammanslagningen och jämföra den med den nya
kommunens utdebitering år för år. Den ursprungliga kommunens utdebitering
kan ha växlat avsevärt under de föregående åren med växlande konjunkturer
samt växlande skatteunderlag och utdebiteringsbehov. På samma
sätt kommer den nya kommunens utdebitering att bli beroende av växlande
konjunkturer samt av ökat eller minskat utdebiteringsbehov. Förändringarna
i utdebiteringsbehovet kunna sammanhänga med sammanslagningen
men de kunna lika gärna bero av helt andra omständigheter.
Enligt kommitténs uppfattning borde man lämpligen utgå från de ursprungliga
kommunernas medelutdebitering under cn viss period före sammanslagningen,
l. ex. en sjuårsperiod, från vilken den högsta och lägsta de
-
6
Kungl. Maj:ls proposition nr 62.
biteringen strökes och därefter skulle medeltalet för de återstående 5 åren
läggas till grund. Kommittén anförde härom.
För alt utröna om övergångsbidrag inom viss nybildad kommun över
huvud taget bör ifrågakomma, torde man böra summera samtliga de ursprungliga
kommunernas utdebiteringsbehov resp. antal skattekronor för
nämnda 5 år samt fördela det sammanlagda utdebiteringsbehovet på det
sammanlagda antalet skattekronor, som om kommunerna redan då varit en
ekonomisk enhet. Om den så beräknade gemensamma medelutdebiteringen
med mer än 50 öre överstiger någon av de ursprungliga kommunernas medelutdebitering,
bör övergångsbidrag utgå till skattedragarna i den kommunen
eller rättare till skattedragarna inom den del av den nya kommunen, som
motsvarar den kommunens område.
Den verkliga utdebiteringen i storkommunen vid sammanslagningen borde
lika litet som förändringar efteråt beaktas vid bidragens bestämmande,
framhöll kommittén, och lämnade bland annat följande motivering härför.
Om man vill finna rättvisa grunder för ett statsbidrag, som avser att ge
skattedragarna i en förutvarande kommun A kompensation under en viss
övergångstid för skatteökning, som vållas dem genom sammanslagningen
med en sämre lottad kommun B, torde man icke utan vidare kunna utgå
från den verkliga utdebiteringen i AB vid beräkning av den skatteökning,
för vilken övergångsbidrag bör utgå. Ett till den verkliga utdebiteringen
knutet statsbidrag skulle bli beroende av allt för många ovidkommande faktorer.
Har den verkliga utdebiteringen ökat i förhållande till ett för en tidigare
period beräknat medeltal på grund av minskat skatteunderlag, så böra följderna
av en dylik konjunkturförsämring skäligen i lika mån drabba skattedragarna
i A som B. Har utdebiteringen minskat på grund av ökat skatteunderlag,
böra å andra sidan skattedragarna i A ha samma fördel därav som
skattedragarna i B. Dylika konjunkturförändringar torde därför icke böra
medföra ändring i det enligt medeltalsberäkningen bestämda statsbidraget.
Har utdebiteringen ökat på grund av nya gemensamma utgifter, böra skattedragarna
i A självfallet bära sin andel i dylika utgifter i samma mån som
skattedragarna i B. Har utdebiteringen minskat på grund av minskade gemensamma
utgifter böra skattedragarna i A ha samma fördel därav som
skattedragarna i B. Icke heller dylika förändringar torde därför böra föranleda
ändringar i statsbidraget.
Mot ett system med lika ansvar för förändringar i utdebiteringen efter
sammanslagningen kan invändas, att ökningen eller minskningen i skatteunderlaget
och i utgifterna måhända icke alltid i lika mån hänför sig till
hela kommunområdet utan tvärtom i icke få fall huvudsakligen kan vara
att påvisa i den ena eller andra kommundelen, och att likställigheten till
följd därav icke skapar verklig rättvisa. Särskilt gäller detta, om den kommunala
standarden tidigare varit eftersatt i endera kommundelen med påföljd,
att dess upprustning till likvärdig standard kräver jämförelsevis större
ekonomiska offer. Gentemot en sådan invändning tala tvingande praktiska
skäl, nämligen svårigheten, för att icke säga omöjligheten, att år för år
jämföra de särskilda utgiftsposterna och exakt utreda, vilka minskningar
och ökningar som hänföra sig till den ena eller andra kommundelen, samt
bedöma i vilken mån de påvisbara skillnaderna mellan kommundelarna kunna
bero av de ursprungliga kommunernas förhållande. Mot invändningen
talar dessutom framför allt angelägenheten att så vitt möjligt upprätthålla
principen om kommunens ekonomiska enhet inom de nybildade kommunerna
redan från början.
7
Kungl. Maj :ts* proposition nr 6%-
Med ledning av de ursprungliga kommunernas förutvarande förhållanden
borde för den skull enligt kommitténs mening skattehöjningen beräknas.
Därigenom skulle erhållas enkla normer för övergångsbidragets beräkning.
Statsbidragets storlek per skattekrona kunde i förväg beräknas, framhöll
kommittén, och några möjligheter att överflytta kostnader på statsverket
genom att förlägga så många nya utgifter som möjligt till övergångsåren,
skulle systemet icke medge.
Praktiska skäl talade enligt kommitténs mening för att alla skattedragare
inom den kommundel, som bleve berättigad till övergångsbidrag, finge del
av detsamma, oavsett om de tidigare varit skattskyldiga inom den kommun,
som ifrågavarande kommundel tidigare bildat. Kommittén medgav att själva
grundförutsättningen för övergångsbidraget icke förelåg för nytillkomna
skattedragare, vare sig de inflyttat efter beslutet om sammanslagningen
eller tidigare varit bosatta inom kommundelen men ej påförda kommunalskatt.
Kommittén ansåg dock att ett särskiljande av skattedragarna skulle
påkalla ett onödigt invecklat regleringsförfarande.
Enligt kommitténs förslag borde övergångsbidraget år för år utgå på
grundval av det verkliga skatteunderlaget i den bidragsberättigade kommundelen
och icke på basis av skatteunderlaget för året närmast före sammanslagningen
eller något medeltal för den närmast föregående perioden,
även om detta för den statliga budgetberäkningen kunde innebära en fördel.
Många av de kommuner, som genom sammanslagningen finge sin utdebitering
sänkt, hade såsom synnerligt skattetyngda åtnjutit understöd av
skatteutjämningsmedel, framhöll kommittén, men utdebiteringen i den nya
kommunen bleve i åtskilliga fall så låg, att skatteutjämningsbidraget helt
upphörde att utgå. I andra fall komme sådant bidrag att utgå även till den
nya kommunen men med reducerat belopp. Därest övergångsbidrag samtidigt
utgår till skattedragarna inom viss del av kommunen, måste man enligt
kommitténs mening tillse, att skatteutjämningsbidrag icke utginge för
skattetryck, som redan avlastats genom övergångsbidrag. Kommittén ansåg,
att ansökan om det årliga övergångsbidraget till kommundel borde göras
samtidigt med ansökan om skatteutjämningsbidrag till hela kommunen, och
ärendena skulle avgöras samtidigt. Skatteutjämningsbidraget finge bestämmas
särskilt för olika kommundelar, därvid utjämningsbidraget för en
kommundel med rätt till övergångsbidrag borde beräknas å den skattebörda,
som återstodc, sedan övergångsbidraget frånräknats.
På grundval av verkställda provindelningar i Göteborgs och Bohus samt
Uppsala län och med ledning av 1943 års siffror har kommittén ansett sig
kunna uppskatta statsverkets kostnader under första och andra året för
övergångsbidrag — efter avdrag av inbesparade skatteutjänmingsunderstöd
— till högst 2 å 3 miljoner kronor årligen.
Vid framläggande av förslag till riktlinjer för övergångsbidrag för 1946
års riksdag (prop. nr 236, s. 91 ff.) framhöll föredragande statsrådet till en
början, att utsikten för vissa kommuner att genom indelningsändring erhålla
en avsevärt böjd skatt kunde skapa olust och irritation. Kommitténs
8
A
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
förslag, att en dylik skattehöjning skulle motverkas genom ett utjämnande
statsbidrag, torde komma att väsentligt underlätta indelningsreformens genomförande.
Det syntes rimligt, att för skattedragarna i kommuner, som
förut liaft jämförelsevis låg skatt, bereddes en viss trygghet mot plötsliga,
mera betydande skattehöjningar till följd av sammanslagningar med kommuner
med högre skatt. Föredragande statsrådet tillstyrkte därför kommitténs
förslag om statliga övergångsbidrag för utjämning av mera kännbara
skattehöjningar, som kunde vållas genom sammanslagningar.
Beträffande den närmare utformningen av förslaget yttrade föredragande
statsrådet i huvudsak följande.
De av kommittén föreslagna grunderna för övergångsbidragens beräknande
synas mig väl avvägda. Att låta skattedragarna vidkännas större
skattehöjning än 50 öre vart annat år torde icke höra ifrågakomma. Å andra
sidan skulle, om man begränsade den successiva skattestegringen för skattebetalarna
till ett lägre belopp, exempelvis 25 öre per tvåårsperiod, härav
föranledas icke endast en väsentlig ökning av antalet bidragsberättigade
kommuner utan även en betydlig utsträckning av tiden för övergångsbidragens
tillämpning. Den olikhet i utdebiteringen kommundelar emellan, som
därigenom för en följd av år skulle uppkomma i ett mycket stort antal
kommuner, skulle innebära en väsentlig olägenhet i så måtto, att den
komrne att utgöra hinder för en snabb sammansmältning av de nybildade
kommunerna. Jag kan därför icke tillstyrka en jämkning i de av kommittén
föreslagna grunderna för övergångsbidragets storlek.
Vad beträffar en vid remissen av statistiska centralbyrån gjord anmärkning,
att hänsyn borde tagas till den beslutade utdebiteringens höjd, skulle
det visserligen med visst fog kunna göras gällande, att övergångsbidrag
icke vore motiverat, då det gällde en stegring av eu mycket låg utdebitering
upp till vad som ungefär motsvarade normaluldebiteringen i icke särskilt
skattetyngda kommuner. Ifrågavarande övergångsbidrag avser emellertid
icke att åstadkomma skattelindring i och för sig utan att bliva ett
skydd mot allt för starka rubbningar av skattebetalarnas ekonomi. Den
omständigheten att viss kommun förut haft en ovanligt låg utdebitering
bör därför ej utesluta rätt för skattedragarna till övergångsbidrag.
Rätten till övergångsbidrag bör emellertid icke vara ovillkorligt knuten
till viss skattehöjning. Kungl. Maj :t bör äga befogenhet att pröva omständigheterna
i det särskilda fallet och avgöra huruvida övergångsbidrag över
huvud taget bör utgå. Övergångsbidrag bör självfallet icke medgivas, om den
lägre utdebiteringen vid sammanslagningen beror på sådana förhållanden,
som, enligt vad förut föreslagits, böra föranleda ersättningsskyldighet till
den nybildade kommunen. Även i andra fall kan skälig anledning föreligga
att vägra övergångsbidrag. Jag vill i detta sammanhang erinra om kommitténs
förslag, att jämväl kommun, som »eljest vanvårdat sina angelägenheter»,
skulle kunna åläggas ersättningsskyldighet till den nya kommun, i
vilken den komme att ingå. Jag har av praktiska skäl, främst med hänsyn
till svårigheterna att rättvist bedöma omständigheterna i de särskilda fallen,
avvisat förslaget om en så långt gående ersättningsskyldighet. I vissa fall
torde emellertid dylika i detalj svårbedömda, men uppenbara försummelser
bestämt tala mot tilldelning av övergångsbidrag. En låg utdebitering
motsvaras kanske av en anmärkningsvärt låg standard för de kommunala
inrättningarna. Där skillnaden i standard är alltför påfallande, skulle det
kunna verka orättvist mot övriga sammanslagna kommuner, vilka få bi
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
draga till upprustningen av den misskötta kommunens inrättningar, om
dennas skattedragare likväl skulle erhålla övergångsbidrag.
Mot vad kommittén föreslagit i fråga om sättet för beräkning av den
skattehöjning, som skall anses vållad av sammanslagningen, har jag intet
att erinra. Den sjuårsperiod, till vilken hänsyn skall tagas vid beräkningen
av skattehöjningen, synes böra bestämmas till åren 1940—1946. Erforderliga
uppgifter för beräkningen skulle i sådant fall kunna föreligga vid tiden
för länsstyrelsernas utredningar. Det undvikes även, att sådana sänkningar
av utdebiteringen, som kunna tänkas bli en följd av kommunernas
avvaktande hållning inför den förestående sammanslagningen, komma att
påverka resultatet.
Förhållandet mellan övergångsbidrag och skatteutjämningsbidrag synes
icke behöva vålla några svårigheter i tillämpningen. Erforderliga ändringar
i gällande skatteutjämningsförfattningar torde få underställas riksdagen i
samband med att'' författningsförslag rörande övergångsbidragen framlägges.
Kommitténs beräkningar rörande kostnaderna för övergångsbidragen
visa, att dessa kostnader i stor utsträckning motsvaras av besparingar på
skatteutjämningsanslaget. Även om de anförda siffrorna från provindelningarna
i två län icke kunna ge någon fullt tillförlitlig uppskattning av
de verkliga totala kostnaderna, torde man dock kunna konstatera, att dessa
med hänsyn till reformens betydelse äro av förhållandevis blygsam storleksordning.
Vid frågans behandling i riksdagen föranledde de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för övergångsbidrag icke något annat yttrande av konstitutionsutskottet
(utlåtande nr 19) än att utskottet förordade, att de fall,
där övergångsbidrag icke skulle utgå, begränsades till att avse kommuner,
vilka ålagts ersättningsskyldighet till den nybildade kommunen på grund
av åtgärder eller underlåtenhet i syfte att å denna överföra vissa kostnader.
Riksdagen godkände de av utskottet förordade riktlinjerna för den kommunala
nyindelningens genomförande (skriv, nr 340).
Verkningarna av 1946 års riktlinjer.
För att erhålla ett underlag för bedömning av huru de förut angivna
riktlinjerna för övergångsbidrag skulle verka vid kommunsammanslagningen
ha utredningsmännen gjort vissa jämförelser på grundval av femårsmedeltalen
och de vid utredningsarbetets början senast tillgängliga skatteunderlags-
och utdebiteringssiffrorna i några län. Det senaste då tillgängliga
siffermaterialet utgjordes av 1949 års taxeringsresultat och 1950 års
skattesatser. Utredningsmännen ha sålunda jämfört å ena sidan de höjningar
och sänkningar av utdebiteringen, som kommunsammanslagningen
fingerats medföra enligt femårsmedeltalen och efter vilka övergångsbidragen
skulle utgå enligt de beslutade grunderna, och å andra sidan de förändringar
i utdebiteringen, som skulle ha inträffat, om kommunsammanslagningen
trätt i kraft den 1 januari 1950 och storkommunens utgifter an
-
10
Kungl. Majrts proposition nr 62.
tagits vara lika stora som summan av delkommunernas utgifter under år
1950. Den sistnämnda beräkningen kan sägas innebära en beräkning av
de övergångsbidrag, som skulle utgå, om 1950 års siffror i stället för femårsmedeltalen
lades till grund vid bidragens bestämmande.
Beträffande den gjorde undersökningen anföra utredningsmännen i huvudsak
följande.
Beräkningarna omfatta inom Uppsala, Östergötlands samt Göteborgs och
Bohus län belägna storkommuner, inom vilka delkommun enligt av kommittén
angivna grunder skulle äga utfå övergångsbidrag. Antalet medräknade
kommuner uppgår till 235 delkommuner, ingående i 58 av länsstyrelserna
föreslagna storkommuner. Underlaget för beräkningarna utgöres
av dels vederbörande länsstyrelsers slutliga förslag till nyindelning,
dels de år 1950 gällande skatterna och skatteunderlagen. Från nämnda
förslag ha hämtats siffrorna å delkommunernas och storkommunernas medelutdebiteringar
för femårsperioden. Det hör observeras att de storkommuner
som här avses, i viss utsträckning avvika från de av Kungl. Maj:t
fastställda storkommunerna, men dessa avvikelser torde icke kunna i nämnvärd
mån påverka de redovisade resultaten. (De i ett följande avsnitt redovisade,
senare utförda beräkningarna ha däremot grundats på Kungl. Maj :ts
beslut om indelningsändringarna, vilka beslut vid denna tidpunkt förelegat
färdiga för hela riket.)
Vid beräkningarna ha även belysts kostnaderna för övergångsbidrag sådana
de beräknats enligt riksdagens beslut dels på basis av 1942 års taxering,
som låg till grund för kommitténs beräkningar, dels ock på basis av
1949 års taxering. Vidare ha belysts kostnaderna för övergångsbidrag, grundade
på 1950 års förhållanden i stället för på femårsmedeltalen.
Resultatet av jämförelsen torde kunna sammanfattas på följande sätt.
Höjningarna och sänkningarna av utdebiteringen bli i alla tre länen väsentligt
mindre enligt 1950 års siffror än enligt femårsmedeltalen. Ur sammanställningen
för alla tre länen må anföras följande siffror, som belysa
verkningarna av den inträffade utjämningen av det kommunala skattetrycket.
Utdebiteringshöjningarna bli obetydliga (< 50 öre) enligt 1950 års förhållanden
för mer än dubbelt så många delkommuner som vid medeltalsberäkningen.
En skattehöjning undersugande 50 öre skulle sålunda inträffa
för 65 kommuner, eller för mer än hälften av de 124 kommuner, för vilka
sammanslagning år 1950 faktiskt skulle medföra en höjning av utdebiteringen,
medan enligt femårsmedeltalen endast 29 kommuner skulle få så
ringa höjning. Antalet delkommuner, som år 1950 skulle erhålla större höjningar,
har givetvis i motsvarande mån nedgått. Medan enligt femårsmedeltalen
icke mindre än 83 kommuner skulle fingeras ha träffats av
skattehöjning med belopp liggande mellan 0,si—2,so kr., befinna sig endast
56 kommuner i samma situation enligt 1950 års siffror. Antalet höjningar
över 2,50 kr. skulle enligt femårsmedeltalen uppgå till 7 men enligt 1950
års siffror endast till 3. Av de 235 medräknade delkommunerna skulle sålunda
enligt temårsmedeltalen för tillhopa 90 st. beräknas föreligga utdebiteringshöjningar
på mer än 50 öre.
Som nyss nämnts skulle enligt femårsmedeltalen av de 235 delkommunerna
90 st. fingeras genom sammanslagningen erhålla en skattehöjning
med mer än 50 öre per skattekrona och bli berättigade till övergångsbidrag
enligt de beslutade grunderna. Av dessa 90 bidragsberättigade delkommuner
är det endast något mer än en tredjedel, eller 38 st., för vilka en kom
-
11
Ki in fil. Maj:ts proposition nr 62.
munsammanslagning år 1950 faktiskt skulle medföra en skattehöjning av
sådan storlek (över 50 öre), att övergångsbidrag enligt det av kommittén
angivna syftet alltjämt skulle vara berättigat. Av de återstående 52, som
likväl skulle vara berättigade till övergångsbidrag enligt femårsmedeltalen,
skulle 27 st. visserligen ha fått en något höjd utdebitering, men höjningen
skulle icke gå utöver 50 öre per skattekrona och för eu del av dessa skulle
övergångsbidragct vara så stort, att utdebiteringen sänktes under storkommunens
nivå. Slutligen ha icke mindre än 25 st. en högre utdebitering år
1950 än storkommunen skulle ha fått. Den skattehöjning, som skulle vara
motiveringen för övergångsbidragct, skulle sålunda för mer än en fjärdedel
av de bidragsberättigade "i verkligheten ha utbytts mot en sänkning av utdebiteringen
genom kommunsammanslagningen.
Den utveckling av det kommunala skattetrycket, som ägt rum från den
tid, som femårsmedeltalen representera — med mittåret 1943 — och år 1950,
må även belysas genom några enkelt beräknade genomsnitt å utdebiteringssiffror
(utan hänsyn till skatteunderlagen) för vissa grupper av de berörda
kommunerna. Enligt femårsmedeltalet var för de förut angivna storkommunerna
den genomsnittliga utdebiteringsnivå, till vilken delkommunerna
genom sammanslagningen fingeras bli höjda, 7,07 kr. De till övergångsbidrag
berättigade delkommunerna beräknades då ligga på nivån 5,68 kr. Om man
utgår från 1950 års förhållanden kommer höjningen genom sammanslagningen
i verkligheten att ske till en genomsnittlig nivå för samma storkomrnuner
av 5,u kr. från en genomsnittlig utdebiteringsnivå för nyssnämnda
delkommuner av 3,95 kr. Den medelnivå, till vilken utdebiteringen i dessa
delkommuner i verkligheten skulle höjas, om kommunsammanslagningen
inträffat år 1950, ligger sålunda lägre än den de hade i medeltal under den
tidsperiod, som var föremål för kommunindelningskommitténs studium.
Med viss tillspetsning kan man säga, att utvecklingen för de delkommuner,
vilkas skattehöjningar genom en sammanslagning kommittén särskilt
ömmade för, varit så gynnsam, att de efter en kommunsammanslagning år
1950 genomsnittligt icke ens skulle ha kommit upp till den nivå, utöver vilken
endast varsamma successiva skattehöjningar skulle förekomma. Oavsett
att kommittéförslaget endast åsyftade de relativa förskjutningarna i
skattetrycket vid kommunsammanslagningen, synes den absoluta nedgången
av skattetrycket i de berörda storkommunerna böra beaktas.
I fråga om kostnaderna för övergångsbidrag jämlikt 1946 års grunder anföra
utredningsmännen att enligt beräkningarna för ifrågavarande tre län
en stark förskjutning inträtt i förhållande till de ursprungliga beräkningarna.
Utredningsmännen yttra närmare härom följande.
Kommunindelningskommittén hade beräknat statens årliga nettokostnader
under första året för Göteborgs och Bohus län till 92 200 kr. och för
Uppsala län till 56 000 kr. samt med ledning härav uppskattat nettokostnaderna
för övergångsbidrag — alltså efter avdrag för skatteutjämning
under första året för samtliga län till högst 2 å 3 milj. kr.
Enligt utrednings männens beräkningar skulle kostnaderna år 1950 för
övergångsbidrag enligt de fastställda grunderna (femårsmedeltalet) på basis
av 1949 års skatteunderlag, för Göteborgs och Bohus län uppgå till ca
371 500 kr. samt för Uppsala län till ca 167 700 kr. Bruttokostnaderna för
övergångsbidragen skulle sålunda, jämfört med kommunindelningskommitténs
beräkningar för nämnda län, ha sammanlagt stigit från 234 100 kr.
till 539 200 kr., eller mer än fördubblats. Några nämnvärda besparingar
genom minskade skatteutjämningsunderstöd kunna i nuvarande läge icke
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
påräknas. Med ledning av nyssnämnda siffror för de båda länen skulle de
årliga kostnaderna för övergångsbidragen år 1950 grovt sett kunna — om
man vågar tillämpa kommitténs generaliseringsmetod — under första året
uppskattas för hela riket till mellan 7 och It milj. kr.
bör jämförelses skull ha beräknats kostnaderna för övergångsbidrag, beräknade
efter 1050 års förhållanden och med hänsyn till 1949 års skatteunderlag
i delkommunerna. Kostnaderna för sådana övergångsbidrag skulle
uppgå till för Göteborgs och Bohus län ca 164 300 kr. och för Uppsala län
ca 47 400 kr., eller tillhopa avsevärt mindre än hälften av de enligt feinårsmedeltalet
beräknade övergångsbidragen. Det må dock uppmärksammas, att
motsvarande siffror för Östergötlands län enligt gjorda beräkningar visa en
stegring av kostnaderna från 401 500 till 451 000 kr. Häri ingå kostnaderna
för övergångsbidrag även till sådana kommuner, som icke skulle vara berättigade
till bidrag enligt femårsmedeltalet.
Slutligen må nämnas, huru de beräknade kostnaderna år 1950 för övergångsbidrag
enligt de beslutade grunderna (femårsmedeltalet) skulle fördela
sig på olika grupper av delkommuner. De delkommuner, som tillika
skulle varit berättigade till övergångsbidrag, beräknade efter 1950 års förhållanden,
utgöra för de tre länen tillhopa, enligt vad förut nämnts, 38 st.
till antalet. Kostnaderna för övergångsbidrag till dem skulle uppgå till
sammanlagt ca 537 000 kr. Kostnaderna för övergångsbidrag till kvarvarande
52 delkommuner — som skulle erhålla skattesänkning eller skattehöjning
på mindre än 50 öre — ha beräknats till sammanlagt ca 399 000 kr.
Behovet av en revision utav 1946 års riktlinjer.
Utredningsmännen ha sammanfattningsvis framhållit, att enligt den verkställda
undersökningen bidragen endast för något mer än V, av de kommuner,
som enligt de ursprungliga, på 1940—1946 års förhållanden baserade
grunderna erhålla bidrag, skulle vara motiverade vid 1950 års förhållanden,
om man fasthåller vid det ursprungliga syftet att med bidragen
utjämna mera kännbara skattehöjningar. För ungefär 1/i av de bidragsberättigade
skulle effekten enligt utredningsmännens mening bli närmast stötande,
eftersom sammanslagningen för deras del skulle medföra en sänkning
och icke en höjning av utdebiteringen, och för de återstående bidragsberättigade
kommunerna skulle utdebiteringshöjningen vara så ringa, att
den enligt de ursprungliga motiven icke borde ha föranlett något övergångsbidrag.
Det av statsmakterna beslutade uppskovet med kommunindelningsreformen
till den 1 januari 1952 kan enligt utredningsmännen antagas göra de
beslutade grunderna för bidragen än mera inaktuella och medföra än egendomligare
verkningar. Härtill kommer att kostnaderna för bidragen, som
ursprungligen beräknats till 2 ä 3 miljoner kronor, år 1950 skulle ha uppgått
till mer än det tredubbla beloppet. Ett genomförande två år senare
skulle ytterligare öka kostnaderna.
Med hänsyn till dessa omständigheter — som huvudsakligen betingats av
den allmänna utvecklingen av det kommunala skattetrycket efter den tidpunkt,
då riktlinjerna för kommunsammanslagningen fastställdes -— ha
utredningsmännen funnat en revison av de grunder för övergångsbidrag,
som fastställdes av 1946 års riksdag, ofrånkomlig.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
Utredningsmännen ha diskuterat frågan om en allmän omprövning av övergångsbidragen,
men ansett frågan relativt ömtålig med hänsyn till statsmakternas
tidigare beslut. Utredningsmännen ha härom anfört.
I ljuset av de erfarenheter, som gjorts under kommunindelningsarbetet
och tiden därefter, torde skälen emot övergångsbidragen ha vunnit ökad
resonans bland kommunalmännen i allmänhet. Sålunda har hävdats, att
övergångsbidrag av ifrågavarande typ, även då de vid reformens genomförande
fylla det förut angivna syftet, konservera gamla ojämnheter i^ det
kommunala skattetrycket, vilkas orsaker ofta äro svåra att bedöma. Många
gånger kan just den delkommun, som under en följd av år haft låg skatt
och därför blir berättigad till övergångsbidrag, mer än andra ha eftersatt
sina byggnadsbehov och på grund härav komma att belasta storkommunen
med särskilt höga kostnader. Så kan vara fallet även utan att missförhållandena
varit så påtagliga, att straffskatt efter kommunsammanslagningen
kan påläggas delkommunen. Invändningar mot övergångsbidragen ha stundom
även riktat sig mot själva den princip, som dessa bidrag ge uttryck åt.
Det har hävdats, att de i och för sig innebära en egendomlig form av utjämnande
statsbidrag, nämligen ett slags skatteutjämningsunderstöd i omvänd
riktning, så till vida att de kommuner, som tidigare gynnats av ett lågt
skattetryck, genom bidragen få hjälp att än en tid behålla sin gynnade ställning.
Genomförandet av källskattesystemet har även i viss mån skärpt de olägenheter,
som äro förenade med övergångsbidragen. Om dessas syfte att förhindra
en plötslig skattehöjning skall tillgodoses, lär det vara oundgängligt
att vid uttagandet av källskatten beakta övergångsbidragen. För den eller de
delkommuner, som inom en storkommun bli berättigade till övergångsbidrag,
komma sålunda att tillämpas andra källskattetabeller med lägre utdebitering
än för övriga delkommuner. För storkommunerna, som få bära sin
andel av de administrativa olägenheterna av ett sådant system, innefatta
dessa övergångsbidrag inga fördelar. Kommunens kassa får intet netto därav.
Nackdelarna i olika avseenden av att kommunen icke från början blir en
ekonomisk enhet bli däremot kännbara för storkoinmunen.
Utredningsmännen uttala, att de icke kunnat frånkänna de anförda invändningarna
mot övergångsbidragen visst fog. På grund av statsmakternas
tidigare beslut om riktlinjerna för övergångsbidrag ha de likväl funnit sig
icke böra framlägga förslag om ett slopande av denna statsbidragsform.
Trots att förhållandena väsentligt förändrats efter beslutets tillkomst, har
det med hänsyn till de sammanslagna kommunerna icke synts utredningsmännen
lämpligt att gå längre än till en revision av grunderna. Övergångsbidragen
kunde visserligen icke sägas vara några villkor, som från kommunernas
sida uppställts för indelningsändringarna, och för den skull omöjliga
för statsmakterna alt borttaga. Men förekomsten av sådana bidrag kunde
enligt utredningsmännens mening ha varit ett moment i kommunindelningsreformen,
som vissa kommuner fäst avseende vid, och de lia funnit
detta vara tillräcklig anledning till att den nödvändiga revisionen borde
göras med viss försiktighet.
Utredningsmännen ha föreslagit, att övergångsbidragen skola begränsas
med hänsyn till förhållandena åren 1948—1950 samt att bidrag icke skola
utgå, när den för storkommunen beräknade medelutdebiteringen för dessa
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 62.
år stannar vid eller understiger 6 kronor per skattekrona. Vidare har föreslagits,
att bidragen skola minskas varje år med lägst 50 öre per skattekrona
och helt upphöra sjätte året efter kommunsammanslagningen. Kostnaderna
första året ha beräknats icke överstiga 2 miljoner kronor. Ansökan
om bidrag skall enligt förslaget vara ingiven till kommunalnämnden i den
blivande storkommunen senast den 1 juni 1951 och bidraget fastställas av
Kungl. Maj :t i god lid före utdelningen av 1952 års källskattetabeller.
Remissyttranden. Samtliga remissmyndigheter ha ansett en revision av
1946 års riktlinjer för övergångsbidrag påkallad. Det övervägande antalet
har med hänsyn till de ändrade förhållandena tillstyrkt eller lämnat utan
erinran utredningsmännens förslag. Några remissmyndigheter ha hävdat,
att förslaget innebure alltför långtgående begränsningar i 1946 års grunder
och förordat modifikationer i olika avseenden. Vid behandlingen av förslagets
olika delar återkommer jag till dessa ändringsförslag. I åtskilliga remissyttranden
har man slutligen gått utöver utredningens förslag och ifrågasatt,
om det vore befogat att ens i modifierad form fullfölja 1946 års
beslut.
Av de myndigheter som i princip tillstyrkt förslaget har länsstyrelsen
i Stockholms län ansett, att övertygande motivering anförts för
den föreslagna justeringen av de tidigare riktlinjerna för övergångsbidrag.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför.
Utredningsmännen ha enligt länsstyrelsens mening förebragt övertvgande
skäl för en revision av de i samband med kommunindelningsreformens antagande
skisserade reglerna för övergångsbidragens fastställande. Dessa
regler bygga på den i och för sig riktiga tankegången, att rätten till övergangsbidrag
bör anknytas till faktorer, vilka äro så att säga objektivt givna
och sålunda icke kunna påverkas av de kommunala organens åtgöranden i
den ena eller den andra riktningen. Felet med dessa grunder ligger emellertid
däri, att de utdebiteringar, på vilka övergångsbidragets storlek skulle
bliva beroende, äro för gamla. Utvecklingen har, på sätt utredningsmännen
visat, medfört att behovet av övergångsbidrag minskat, beroende på att
det kommunala skattetrycket dels över lag sjunkit dels ock utjämnats inbördes
mellan olika i sammanslagningarna ingående delkommuner.
Lansstyrelsen har icke funnit anledning till erinringar mot de av utredningsmännen
uppdragna nya riktlinjerna för övergångsbidragets bestämmande.
Förslaget synes utgöra en godtagbar lösning av den "föreWande
trågan. 00
Med eller utan närmare motiveringar ha vidare följande myndigheter
lämnat sin huvudsakliga anslutning till förslaget, nämligen statskontoret
samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands,
Hallands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands
och Jämtlands län.
Svenska landskommunernas förbund, som i princip tillstyrker utredningsmännens
förslag men ifrågasätter viss skärpning, anlägger följande synpunkter
på frågan om revision av grunderna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 62
15
Riksdagens år 1946 fattade principbeslut om övergångsbidrag är enligt
styrelsens mening att fatta som en utfästelse till skattebetalare inom delar
av vissa av de nybildade kommunerna. Denna utfästelse bor infrias, aven
om betydande modifikationer äro motiverade med hänsyn till den utveckling
som ägt rum sedan principbeslutet fattades. . , . ,
Beslutet om övergångsbidrag torde i en del fall ha halt viss psykologisk
betydelse vid kommunernas första ställningstagande till sammanlaggningsförslagen.
Men betydelsen av det i utsikt ställda övergångsbidraget far anda
icke överskattas. Det torde vara realistiskt när utredningsmannen anse sig
kunna konstatera att skälen mot övergångsbidraget vunnit okad styrka allteftersom
indelningsreformen fortskridit. Vid de många informationskonferenser
om kommunsammanslagningen, som anordnats av torbundets länsavdelningar,
har i de fall övergångsbidragen kommit pa ta genomgående
riktats kritik mot dessa. Med praktiska fall för ögonen ha kommunalman
betecknat övergångsbidrag av den konstruktion som kommunmdelnmgskommittén
föreslagit som direkt orättvisa. ,,
Man rör sig här på ett område, som var ytterst svart att överblicka under
den tid kommunindelningskommittén arbetade och också vid tidpunkten
för riksdagens beslut. Den förskjutning som ägt rum ifråga om kommunernas
ekonomiska förhållanden, utdebiteringarna, penningvärdet m. in. under
den långa tid, som förflutit från principbeslutets fattande till dess de
ifrågavarande övergångsbidragen äro avsedda att börja utgå, har —- såsom
utredningsmännen påvisat — i betydande grad försvagat grunden för overgångsbidragen
och skapat ett i väsentliga avseenden nytt lage, till vilket
häRedan i sitt yttrande över kommunindelningskommitténs betänkande
framhöll styrelsen önskvärdheten av att reformen så snabbt som möjligt
sattes i verket av den anledningen att redan då visats tydliga tendenser att
eftersätta olika uppgifter i kommuner, som kunde antagas bil berörda av
sammanslagningen. Även om det av olika anledningar nödvändiga uppskovet
med reformens ikraftträdande i åtskilliga fall utnyttjats för ett förståndigt
ekonomiskt samarbete olika sammanslagningskommuner emellan har
det i andra fall lett till en sådan utgiftspolitik, att man under flera ar kunnat
röra sig med skattesänkningar, som icke haft någon motsvarighet i de
av indelningsref ormen oberörda kommunerna. Man kan i sådana tall yt erligare
ha sänkt sin kommunala standard; man har i varje fall underlåtit
att försöka följa med i den allmänna kommunala standardhöjningen eller
man kan ha skjutit i och för sig angelägna anläggningsuppgifter pa framtiden.
Det kan ej utan fog påstås att den kompensation, som overgangsbidraget
var avsett att ge, av dessa kommuner de facto redan uttagits i torskott
Det är klart, att om övergångsbidraget skall premiera skattebetalarna
i en delkommun, som inträder i den nya förvaltningsenheten med lag standard
och måhända med helt tömda kassor, delta kommer att utlösa en irritation,
som kan komma att försvåra sammansmältmngsprocessen.
Svenska stadsförbundet, som jämväl förordar viss skärpning i grunderna,
anför följande.
1946 års bidragsbeslut fattades under förutsättning, att reformen skulle
Iräda i kraft den 1 januari 1950. Uppskovet till år 1952 med ikraftträdandet
den stegring i kommunalt skatteunderlag, som därefter ägt rum, samt
den felbedömning av kostnaderna för bidragen, som gjordes år 1946, ge
otvivelaktigt statsmakterna fullgod anledning att omprova grunderna tor
bidragsgivningen. , , . .. , , ,
Även om övergångsbidragen för stadskominunerna endast indirekt ha
intresse, tendera utdebiteringsböjningarna just vid sammanlaggningar med
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
stadssamhällen att bli särskilt stora. Med hänsyn bland annat till den omständliga
administrativa apparat som övergångsbidragen kräva, skulle styrelsen
helst ha sett att bidragen helt kunde slopas. Mot bakgrunden av vad
som beslutats vid 1946 års riksdag vill styrelsen emellertid icke resa ett
så radikalt krav.
W49 års uppbördssakkunniga, Sveriges häradsskrivarförening och föreningen
Sveriges kronokamrerare ha ur de synpunkter, som dessa organ
representera, icke funnit anledning till erinran mot det framlagda förslaget.
Häremot stå några remissorgan, som uttalat sig för en mera begränsad
revision av de tidigare fastställda grunderna än utredningsmännen
föreslagit.
Riksräkenskapsverket vill icke förneka, att de ändrade förhållandena
kunna motivera en viss revision av de år 1946 antagna grunderna, men anser
att utredningsmännen i detta avseende förordat alltför långtgående inskränkningar
och erinrar om deras uttalande att en revision av de tidigare
riktlinjerna borde ske med försiktighet. Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning
bör den erforderliga revisionen av grunderna för bidragsberäkningen
i första hand ta sig uttryck i fastställandet av en nedre utdebiteringsgräns
i enlighet med utredningsmännens förslag.
Länsstyrelsen i Kronobergs län, som även funnit den föreslagna revisionen
innebära alltför långtgående inskränkningar i de förut antagna grunderna,
vänder sig främst mot den nedre utdebileringsgränsen och förordar dennas
sänkning till 4 kronor. Länsstyrelsen anför bland annat följande.
Enligt länsstyrelsens mening böra avvikelser i grunderna icke göras i
andra avseenden än de, som kunna anses betingade av utvecklingen under
de senare åren. Utredningsmännen synas emellertid ha utgått från önskvärdheten
av att i största möjliga utsträckning begränsa statens utgifter för
övergångsbidrag. Detta kan visserligen vara förklarligt i en tid då det statsfinansiella
läget är ansträngt men det kan icke anses vara riktigt handlat
gentemot de skattedragare, som drabbas av betydande skatteökningar till
följd av kommunindelningsreformen, att först ställa i utsikt möjligheter
till övergångsbidrag enligt vissa av statsmakterna antagna grunder och sedan
ändra dessa grunder så avsevärt, att utsikterna till bidrag, som framgår
av det följande, bli nära nog illusoriska. Möjligheterna att få övergångsbidrag
ha f. ö. spelat en stor roll under det utredningsarbete, som föregått
besluten om den nya kommunindelningen. Invändningar att reformen
skulle medföra skatteökningar ha av utredningsmännen och länsstyrelsen
städse bemötts med förklaringen att övergångsbidrag konune att utgå.
Med hänsyn till att kommunindelningsreformens ikraftträdande framskjutits
med två år vill länsstyrelsen dock icke motsätta sig att en mera
aktuell basperiod lägges till grund för bidragens beräknande.
Även länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län ifrågasätta
den föreslagna nedre utdebiteringsgränsen och förkortningen av avvecklingsperioden
från 10 till högst 5 år.
Ett betydande antal myndigheter ha, i likhet med de kommunala förbunden,
uttalat tveksamhet om övergångsbidragens berättigande.
Några länsstyrelser ha ansett bidragen vara förenade med
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
så avsevärda olägenheter och orältvisor, att de funnit sig böra i törsta hand
avstyrka att övergångsbidrag skola utgå.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför bland annat följande.
Utvecklingen med den snabba stegringen av skatteunderlaget i snart sagt
varje kommun stöder antagandet, att förutsättningarna för en rättvis fördelning
av övergångsbidrag mellan behövande delkommuner icke längre
är för handen. Bland kommunalmännen själva har också i den mån tiden
fortskridit den uppfattningen börjat stadga sig att övergångsbidragen
äro av ondo och otvivelaktigt ägnade att efter sammanslagningen konservera
eventuella skiljaktigheter mellan delkommunerna, vilket är en icke
önskvärd utveckling. Tvärtom böra delkommunerna redan från början
snabbt glida in i den nya gemenskapen och underkasta sig de nya förhållandena,
alldeles som sker vid inkorporering av mindre kommuner med
större kommunala samfälligheter, varvid övergångsbidrag som bekant icke
förekomma.
Visserligen kan det framhållas, att övergångsbidragens utbetalande under
den relativt korta tidrymd, varom här är fråga, icke utgör någon budgetmässigt
sett större utgiftspost för statsverket, men i närvarande tider,
då sparsamhetens krav mer än någonsin böra beaktas, synes det länsstyrelsen
angeläget, att statsmakterna ej av sin tidigare intagna ståndpunkt
drivas att vidhålla ett beslut om statsbidrag, om vars nödvändighet ej ens
de ledande kommunalmännen själva numera känna sig övertygade.
Sammanfattningsvis framhåller länsstyrelsen, att den knappast finner
tillräckligt starka skäl föreligga för tilldelning av statsbidrag åt medlemmarna
av delkommuner, som drabbas av skattestegring i samband med
kommunsammanslagningen. Skulle statsmakterna likväl anse rättvist föreskriva,
att övergångsbidrag skola utgå, tillstyrker länsstyrelsen i allt väsentligt
utredningsmännens förslag.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför principiella skäl emot övergångsbidraget
och avstyrker i första hand, att sådana statsbidrag skola utgå. Länsstyrelsen
yttrar i huvudsak följande.
Det har under gångna tider vid städers och andra större samhällens inkorporering
av intilliggande landsbygd icke någonsin varit på tal att bereda
medlemmarna i de inkorporerade områdena, som oftast till följd av
inkorporeringen fått vidkännas en högre kommunalskatt, lättnad i denna
högre skattebörda. Man frågar sig också av vilken anledning staten skall
stå för kostnaderna för bidraget och varför icke bidraget hellre åstadkommes
genom motsvarande högre uttaxering å de skattskyldiga, vilka genom
kommunsammanslagningen komma i det läget, att de få en lägre skatt än
förut. Kommunsammanslagningen måste anses till fördel jämväl för de parter,
som få sin skattebörda höjd, genom de bättre nyttigheter, de bli delaktiga
av. Med hänsyn till de relativt små kostnaderna kan frågan anses ha
endast obetydlig räckvidd. Men den innebär ett högst avsevärt merarbete
för såväl Kungl. Maj:t som länsstyrelserna och de berörda kommunerna.
Styrelsen tänker närmast på svårigheterna i samband med källskatten, det
vanliga skattelindringsbidraget och avräkningarna med kommunerna. Härtill
kommer den olust som följer med vetskapen om svårigheten alt uppnå
ett rimligt och rättvist resultat.
För den händelse övergångsbidrag likväl anses böra genomföras är länsstyrelsen
av den uppfattningen, att 1940 års riktlinjer böra i stort sett bibehållas,
kompletterade med en enkel spärregel, som skulle kunna förhind
2
Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 62.
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
ra att bidrag utgick under av utredningsmännen angivna extraordinära
förhållanden.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar principiell tveksamhet mot övergångsbidrag
och anför följande.
Länsstyrelsen hyser tveksamhet, huruvida övergångsbidrag över huvud
taget bör utgå. Det torde få anses vara principiellt riktigare att nybildad
storkommun ålägges att under en övergångstid arbeta med skilda utdebiteringar
för de i storkommunen ingående äldre kommunerna, vilka olika
utdebiteringar finge successivt avvecklas ,så att efter ett lämpligt antal år
utdebiteringen bleve lika inom storkommunens samtliga delar. Det framstår
såsom mindre tilltalande att skattebetalare inom kommuner, som icke
beröras av reformen, skola åläggas att genom skatt till staten bidraga till
beredande av skattelättnad inom kommuner, som tidigare och kanske även
i fortsättningen komma att intaga en ur utdebiteringssynpunkt gynnad
ställning.
Därest övergångsbidrag ändock anses böra utgå av statsmedel förordar
länsstyrelsen, att utredningsmännens förslag genomföres.
Även länsstyrelsen i Väsierbotlens län anser, alt starka invändningar av
principiellt slag kunna riktas mot ett statsbidrag av förevarande slag, och
yttrar härom.
Man kan särskilt med hänsyn till den återhållsamhet, som staten nu
måste iakttaga på alla områden, näppeligen finna det försvarligt att skattedragarna
i kommuner, som av en eller annan orsak haft fördelen av ett
lågt kommunalt skattetryck, skola efter kommunindelningen genom statsbidrag
få denna förmån behållen om än endast under en begränsad övergångsperiod.
För de hårt skattebelastade kommunerna i Norrland måste
det känslotänkande, som här kommit till uttryck, framstå som obegripligt
i belysning av de svårigheter, vid vilka dessa kommuner fått vänja sig.
Länsstyrelsen anser därför starka skäl tala för att statsmakterna, särskilt
med hänsyn till det nuvarande ekonomiska läget, tar frågan under
förnyad prövning. Därest de ifrågavarande övergångsbidragen med hänsyn
till det tidigare fattade riksdagsbeslutet icke anses kunna helt indragas,
böra de under alla förhållanden begränsas till särskilt ömmande fall.
Departementschefen. En revision av de vid 1946 års riksdag godkända
riktlinjerna för övergångsbidrag i samband med kommunindelningsreformen
är uppenbarligen erforderlig. Mot bakgrunden av den verkställda undersökningen
ha remissmyndigheterna varit ense med utredningsmännen
om att övergångsbidrag icke rimligen kunna få utgå enligt dessa riktlinjer
i oförändrat skick. Meningarna ha däremot gått i sär, huru långt revisionen
bör sträcka sig.
Utredningsmännen, som ägnat viss uppmärksamhet åt diskussionen om
övergångsbidragens principiella berättigande, ha icke ansett frågan om övergångsbidrag
under föreliggande omständigheter skäligen kunna upptagas
till allmän, förutsättningslös omprövning. I vart fall låge en sådan frågeställning
utanför deras uppdrag. Statsmakternas tidigare beslut och den
psykologiska betydelse, som förväntningarna om övergångsbidrag kunna ha
haft vid förarbetena till besluten om kommunsammanslagningar, gjorde
enligt utredningsmännens mening frågan ömtålig. De ha för sin del föror
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
dat, att en försiktig revision av grunderna skulle göras. Några myndigheter,
främst riksräkenskapsverket och ett par länsstyrelser i södra Sverige,
ha likväl ansett utredningens förslag gå för långt och i vissa hänseenden
förordat mera begränsade avvikelser från de ursprungliga grunderna. Åtskilliga
myndigheter ävensom de kommunala förbunden ha däremot förordat
skärpningar på en eller annan punkt i de föreslagna grunderna. I ett
avsevärt antal fall ha remissmyndigheterna även av principiella eller praktiska
skäl ifrågasatt ett fullständigt slopande av övergångsbidragen.
I ljuset av numera vunna erfarenheter håller jag det icke för uteslutet,
att frågan om övergångsbidrag borde ha fått en helt annan lösning än den
fick vid 1946 års riksdag och nu med hänsyn till det förut fattade principbeslutet
kan få. Vid statsmakternas tidigare prövning av frågan utgjorde
övergångsbidragen för övrigt en relativt underordnad detalj i hela det med
kommunindelningsreformen sammanhängande problemkomplexet och remissmyndigheterna
ägnade då föga uppmärksamhet däråt. De principiella
invändningar emot dylika statsbidrag, som nu framförts av bland andra
länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län, synas mig icke kunna
frånkännas betydelse. Icke utan fog kan spörsmålet resas, om det är riktigt
och rimligt, att skattebetalare, som icke beröras av reformen, skola
åläggas att via statsskatten bidraga till skattelättnader inom kommuner, som
tidigare haft och kanske även i fortsättningen åtnjuta förmånen av ett lågt
skattetryck. Vid en förutsättningslös prövning av frågan synes en tänkbar
lösning kunna ha varit, att utjämningen för delkommuner med betydande
utdebiteringsskillnader fått ske successivt såväl nedåt som uppåt. Det är ju
ingen självklar utgångspunkt, att kommuner med högre utdebiteringar omedelbart
vid sammanslagningen skola erhålla en sänkning till storkommunens
genomsnitt, medan staten skall träda hjälpande emellan för de delkommuner,
som haft lägre skattetryck än genomsnittet. Principiellt hade
det måhända varit mera tilltalande att låta storkommunerna i dylika fall
under en övergångstid arbeta med skilda utdebiteringar.
Statsmakterna ha emellertid, såsom utredningsmännen framhållit, icke
fria händer vid den nu förestående prövningen av övergångsbidragen. Revisionen
av grunderna får enligt min mening icke göras så genomgripande
att det tidigare principbeslutet för därav berörda kommuner framstår
såsom falska förespeglingar. Huru långtgående revisionen lämpligen kan
göras med hänsyn härtill är enligt min mening väsentligen en bedömningsfråga.
Givetvis måste den sträcka sig så långt, att de orimliga verkningar,
vartill de oförändrade grunderna enligt den gjorda undersökningen skulle
leda, i stort sett förebyggas. Invändningar synas icke heller kunna göras
mot alt det tvååriga uppskov med reformen, som senare beslutats av statsmakterna,
föranleder ändringar i bidragsgrunderna. Detta uppskov har ju
starkt accentuerat svårigheterna att bygga på det föråldrade siffermaterial,
som enligt det första beslutet skulle ligga till grund för bidragens bestämmande.
Man undgår sålunda icke att den påtagliga utjämningen och den
starkt sjunkande tendensen i det kommunala skattetrycket under senare
20
Iiungl. Maj:ts proposition nr 62.
år erhålla konsekvenser vid bidragsgrundernas utformning. Att kostnaderna
för övergångsbidragen, främst till följd av de kommunala skatteunderlagens
stegring, mer än tredubblats i förhållande till de beräknade utgifterna
är däremot enligt min mening icke ett avgörande skäl för en revision
av grunderna. Kostnadsfrågan innefattar dock enligt min mening tillräcklig
anledning för statsmakterna att intaga en allmänt restriktiv inställning
vid ändringen av grunderna, i all synnerhet som kostnaderna skola bäras
av statsskattebetalarna i ett läge, då deras bördor redan förut allmänt ansetts
pressande.
Vid min bedömning av huru långt revisionen lämpligen kan sträcka sig
med tanke på de berörda kommunerna fäster jag stort avseende vid de
myndigheters uppfattning, som sysslat med det praktiska genomförandet av
kommunindelningsreformen. Av särskild vikt synes mig även de kommunala
förbundens ställningstaganden vara. Då flertalet länsstyrelser ansett
sig i huvudsak kunna godtaga utredningsmännens förslag och de kommunala
förbunden — med hänsyn till önskvärdheten av att storkommunerna
så snabbt som möjligt smälta samman till enheter — närmast ifrågasatt ytterligare
begränsningar, synes man kunna utgå ifrån att utredningen på
det hela taget icke har gått alltför långt vid revisionen av principbeslutet.
Jag har för egen del icke kunnat finna fog för den motsatta uppfattning härutinnan,
vilken företrätts främst av riksräkenskapsverket och länsstyrelsen
i Kronobergs län, utan är för egen del beredd att förorda en revision av 1946
års riktlinjer med utgångspunkt från utredningsmännens förslag. Jag angiver
närmare min ståndpunkt i olika avseenden till de föreslagna reviderade
grunderna vid behandlingen i det följande av förslagets olika delar.
Utredningsmännens förslag till nya grunder för övergångsbidrag.
Utredningsmännen ha utgått ifrån bibehållandet i princip av den grundlinje
i 1946 års beslut, som innebar att utdebiteringshöjningar i anledning av
kommunsammanslagningen, vilka beräknas överstiga 50 öre för skattekrona,
skola täckas genom övergångsbidrag. De föreslagna ändringarna avse
dels att en mera aktuell basperiod skall läggas till grund för bidragens
beräkning, dels att en nedre utdebiteringsgräns skall fastställas, under vilken
övergångsbidrag icke skola utgå, dels ock att utjämningsperioden
skall göras kortare genom att bidragen årligen minskas med 50 öre i stället
för vartannat år.
Av utredningsmännen utarbetat förslag till förordning om övergångsbidrag
torde få fogas såsom bilaga till detta statsrådsprotokoll (Bil. A).
Vad först angår basperioden ha utredningsmännen föreslagit,
att övergångsbidragen skola beräknas på grundval av medelutdebiteringen
för åren 1948—1950 i stället för en femårsperiod av åren 1940—1946, dock
att bidragen ej skola utgå med högre belopp än om sistnämnda period
lagts till grund. I förhållande till 1946 års riktlinjer kan förslaget, enligt
vad utredningsmännen framhållit, även uttryckas så, att de ursprungliga
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
övergångsbidragen begränsats med hänsyn till förhållandena under åren
1948—1950. Utredningsmännen ha bland annat anfört härom.
Kravet på aktuell basperiod skulle givetvis bäst tillgodoses, om man
kunde bygga på förhållandena under det sista året före reformen och sålunda
lägga delkommunernas skattetryck år 1951 och däremot svarande
skatteunderlag till grund. En sådan norm kunde dock ge alltför slumpbetonade
resultat och skulle dessutom, om icke särskilda spärranordningar
genomfördes, gynna delkommuner, som ansvarslöst tärt på sina tillgångar
och sänkt sin skatt strax före storkommunens tillkomst. Det har synts utredningsmännen
naturligt, att övergångsbidragen skulle bygga på samma
treårsperiod, som lagts till grund för beräkning av den provisoriska skatteersättningen
till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen.
Utredningsmännen förorda sålunda i princip, att övergångsbidragen beräknas
efter förhållandena under treårsperioden 1948—1950. Den genomsnittliga
utdebiteringen per skattekrona i delkommuner och storkommun torde
därvid — i principiell anslutning till kommunindelningskommitténs förslag
— få fastställas som förhållandet mellan summan av de för den borgerliga
kommunen beräknade utdebiteringsbehoven under dessa tre år och summan
av skatteunderlagen. Med utgifterna till den borgerliga kommunen böra givetvis
likställas kostnaderna för skolväsendet, där detta handhaves av den
kyrkliga kommunen. I den mån skatteutjämningsunderstöd utgått under ett
eller flera av åren 1948—1950, böra de till den borgerliga kommunen (ev.
även skolväsendet) utbetalda beloppen inräknas i utdebiteringsbehovet. Vid
utdebiteringsbehovets fastställande torde de av länsstyrelserna avgivna redovisningsräkningarna
för åren 1947, 1948 och 1949 normalt kunna tjäna
till utgångspunkt.
Även med nyss angivna basperiod torde emellertid enligt utredningsmännen
spärranordningar vara erforderliga i syfte att icke sådana kommuner,
som inför kommunsammanslagningen sänkt skatten och tärt på
sina tillgångar, skola komma i ett gynnat läge. Utredningsmännen, som
ansett olika anordningar i sådant syfte tänkbara, ha förordat en spärr i anslutning
till de ursprungligen fastställda riktlinjerna och om dennas verkan
framhållit följande.
Övergångsbidrag skola sålunda icke utgå till andra kommuner än sådana,
som enligt 1946 års riktlinjer skulle ha varit berättigade därtill, och
bidrag må ej heller utgå efter högre belopp per skattekrona än som skulle
ha utgått efter dessa regler. En sådan spärr, som icke utvidgar övergångsbidragen
till nya grupper av kommuner, synes bäst överensstämma med
den restriktiva inställning till denna statsbidragsform, som numera torde
vara förhärskande bland kommunalmännen.
Utredningsmännen ha vidare framhållit, att den allmänna utvecklingen
av det kommunala skattetrycket sedan den tidpunkt, då frågan om övergångsbidragen
behandlades av statsmakterna, även torde böra påverka
själva grunderna för bidrag. Den sjunkande tendensen i kommunernas
skattetryck ha utredningsmännen ansett böra föranleda fastställandet av
en nedre gräns i avseende å storkommunens beräknade utdebitering
1948—1950, under vilken gräns övergångsbidrag icke skulle erhållas. Härom
ha utredningsmännen anfört följande.
Det har vid en sådan gränsdragning synts naturligt att utgå från den
skattenivå, vid vilken enligt de tidigare redovisade beräkningarna för tre
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
län de till övergångsbidrag berättigade delkommunerna genomsnittligt lågo
under perioden 1940—1946 (med bortseende från högsta och lägsta året).
Denna medelnivå var som förut nämnts 5,68 kr. och hade år 1950 sjunkit
till 3,95 kr. Utredningsmännen anse lämpligt sätta utdebiteringsgränsen vid
5,50 kr. Anledning synes icke föreligga att disponera statsmedel för att ge
bidrag till delkommuner, som på grund av kommunsammanslagningen icke
beräknas få sin utdebitering höjd utöver 5,so kr. med mindre än 50 öre.
Övergångsbidrag förutsättes således ej skola utgå, när den för treårsperioden
1948—1950 beräknade utdebiteringen till den borgerliga storkommunen
(inklusive skolväsendet) icke överstigit 6 kr. För delkommun, vars beräknade
utdebitering understigit 5,so kr. och som ingår i en storkommun
med en beräknad utdebitering överstigande G kr., skulle övergångsbidrag
däremot utgå med belopp motsvarande den del av utdebiteringshöjningen,
som ligger över 6-kronorsnivån. En delkommun åter, som får sin beräknade
utdebitering höjd exempelvis från 5,75 kr. till 7 kr., skulle själv få bära
den vanliga 50-öreshöjningen och sålunda erhålla övergångsbidrag med
75 öre.
Mot den här föreslagna nedre utdebiteringsgränsen kan måhända anföras,
att skattetrycket för storkommunen sannolikt på grund av olika omständigheter
kommer att stiga. Denna stegring torde emellertid bli en allmän företeelse,
som bör drabba alla skattedragare inom en storkommun lika och
för den skull ej kompenseras genom övergångsbidrag.
I fråga om avvecklingsperioden för övergångsbidragen ha utredningsmännen
anfört följande.
Enligt de ursprungliga grunderna för övergångsbidragen skulle dessa
minskas med belopp motsvarande 50 öre per skattekrona vartannat år och
endast i undantagsfall få förekomma längre än 10 år efter reformens ikraftträdande.
Då bidragen förutsatts skola utgå till samtliga de personer, som
må vara bosatta inom kommundelen under tiden för bidragens utbetalande,
uppkommer härigenom en risk att dessa kommundelar suga till sig ökat
antal skattedragare. Denna risk för överflyttning till de gynnade kommundelarna
ökas givetvis ju längre tid övergångsbidrag utgå. Denna risk och
angelägenheten att icke fördröja sammansmältningen av storkommunen till
en ekonomisk enliet samt de praktiska besvärligheterna vid källskatteuppbörden
m. m. synas böra föranleda att tiden för övergångsbidragens åtnjutande
om möjligt förkortas. Utredningsmännen anse rimligt, att övergångsbidragen
minskas med 50 öre för varje år och att några övergångsbidrag
icke fastställas att utgå mer än för de första fem åren efter kommunsammanslagningen.
(Detta betyder likväl på grund av avräkningsförfarande!
vid källskatteuppbörden, att sådana bidrag utbetalas till kommunerna till
och med år 1958.) Om övergångsbidrag enligt de föreslagna grunderna skulle
under första året beräknas till mera än 2,so kr/skr, bör följaktligen den
årliga minskningen av bidragen få överskrida 50 öre, så att intet bidrag
fastställes för sjätte året efter reformen.
Remissyttranden. Utredningens förslag att i princip tillämpa en mera aktuell
basperiod såsom beräkningsgrund har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i nästan samtliga remissutlåtanden.
Några av de hörda myndigheterna ha dock ansett den av utredningen förordade
tidsperioden, 1948—1950, mindre lämpad att läggas till grund för
bidragsberäkningen med hänsyn till den inverkan, som den förestående
kommunindelningsreformen kan ha utövat på kommunernas ekonomiska
23
Kungl. Majrts proposition nr 62.
politik under de senaste åren. Sålunda uttalar riksräkenskapsverket bland
annat följande.
Visserligen hävda utredningsmännen, med hänvisning till den verkställda
undersökningen, att verkningarna av bidrag enligt de ursprungliga grunderna
skulle bli delvis groteska, såtillvida nämligen som bidrag korame att utga
till icke få kommuner, för vilka sammanslagningen skulle sänka utdebiteringen.
Fråga är emellertid, om de utdebiteringssiffror, på vilka man har
stöder sig, genomgående äro representativa för vederbörande kommuner. I
1946 års^proposition framhölls — påpekandet refereras av utredningsmännen
— att man genom att vid bidragsberäkningen utgå från förhållandena
under åren 1940—1946 undvek, att resultatet påverkades av sådana sänkningar
av utdebiteringen, som kunde tänkas bli en följd av kommunernas
avvaktande hållning inför sammanslagningen. Utredningsmännen redovisa
icke någon uppfattning om i vilken mån de senare årens förskjutningar i
utdebiteringen kunna antas ha samband med en dylik avvaktande skattepolitik.
Riksräkenskapsverket håller det icke för osannolikt, att en närmare
undersökning skulle visa ett påtagligt samband härvidlag. Men i samma mån
lämpa sig tydligen 1948—1950 års utdebiteringssiffror föga som utgångspunkt
för bidragsberäkningen.
Riksräkenskapsverket har i detta sammanhang något diskuterat ett uppslag
att förlänga den ursprungliga basperioden från 1940—1946 till exempelvis
1940—1950. Mot en sådan mera varsam revision skulle tydligen de invändningar,
som nyss ha riktats mot utredningsmännens förslag, icke kunna
föras fram med samma styrka. Riksräkenskapsverket har dock icke ansett
en lösning enligt detta uppslag ha sådana förtjänster, att ämbetsverket har
velat förorda den framför den av 1946 års riksdag accepterade.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, som av principiella skäl intagit en avvisande
hållning mot ifrågavarande statsbidragsform, har, för den händelse
statsmakterna likväl skulle anse befogat att låta övergångsbidrag utgå, av
samma skäl som riksräkenskapsverket avstyrkt utnyttjandet av medeltalen
för åren 1948—1950. Länsstyrelsen har vidare i huvudsak anfört.
En tillämpning av kommunindelningskommitténs grunder för beräkning
av övergångsbidragen skulle enligt utredningen kunna få stötande, delvis groteska
verkningar, i det att delkommuner skulle kunna bli berättigade till
övergångsbidrag även om sammanslagningen medför en sänkning av utdebiteringen.
Enligt länsstyrelsens mening kommer en sådan situation på
grund av storkommunens utgiftsbehov icke att inträffa i på långt när så
många fall som utredningsmännens beräkningar giva vid handen. Länsstyrelsen
är vidare av den uppfattningen att de påtalade olägenheterna säkerligen
skulle kunna undvikas genom en enkel spärregel, varigenom bidrag under
angivna extraordinära förhållanden icke skulle utgå.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har slutligen föreslagit, att kommunernas
skattetryck år 1951 och däremot svarande skatteunderlag skall läggas till
grund för bidragsberäkningen. Länsstyrelsen yttrar härom.
För länsstyrelsen framstår det som mest rättvist och ur statsekonomisk
synpunkt förnuftigt om delkommunernas skattetryck år 1951 och däremot
svarande skatteunderlag lägges till grund vid beräkningen av övergångsbidragen.
De sakkunniga ha också diskuterat detta förslag men funnit det icke
genomförbart på grund av bl. a. befarade manipulationer från dclkoinmunernas
sida i syfte att tillskansa sig bidrag. För länsstyrelsen framstår dessa
farhågor vara överdrivna och skulle någon delkommun göra sig skyldig till
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
sådana manipulationer av mera betydelsefull omfattning torde det väl upptäckas
vid den granskning av kommunens förvaltning, som skall föregå
övergångsbidragens bestämmande. Om skattetrycket under andra eller senare
år av övergångstiden ökar i storkommunen bör övergångsbidraget räknas
å skattetrycket under det första år storkommunen består. Minskar skattetrycket
bör även övergångsbidraget minska utöver de fastställda grunderna
för bidragets successiva minskning.
Anses det av länsstyrelsen framlagda förslaget icke genomförbart ansluter
sig länsstyrelsen till utredningens förslag om basperiodens förläggande till
1948—50.
Förslaget om en nedre gräns i avseende å storkommunernas beräknade utdebitering
åren 1948—1950, under vilken övergångsbidrag ej skulle utgå,
bär i allmänhet icke mötts av några erinringar i remissyttrandena. Flera
länsstyrelser ha dock förordat slopande av denna gräns eller i vart fall sänkning
av gränsen under det föreslagna beloppet, 5 kronor 50 öre per skattekrona,
medan några remissorgan uttalat sig för en höjning av gränsen.
Kammarkollegiet har uttryckt viss tvekan om ändringsförslaget och framhållit
följande.
Förslaget, att en kommun äger utfå övergångsbidrag endast därest densamma
får sin utdebitering höjd med över 50 öre utöver viss såsom skälig
ansedd medelsutdebitering av kronor 5: 50 innebär ett väsentligt avsteg från
de gjorda utfästelserna, särskilt som utdebiteringen under de nya basåren
varit lägre än normalt eftersom investeringarna inskränkts och besparingarna
förbrukats inför den nya kommunindelningen. Här torde emellertid
förtjäna anmärkas, att sådana skäl, som i utredningen anförts för nu åsyftad
ändring, icke varit för kollegiet främmande vid handläggningen av indeiningsärenden
enligt 1919 års indelningslag, då det gällt att bedöma frågor
om skatteersättning (jämför exempelvis kollegiets utlåtande den 3 februari
1945 i ett av Kungl. Maj :t den 16 mars samma år avgjort ärende angående
införlivning med Halmstads stad av område av Vapnö socken; osedvanligt
låg utdebitering i Vapnö).
Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig icke kunna helt tillstyrka
förslaget om en nedre utdebiteringsgräns. I vart fall borde det enligt länsstyrelsens
mening finnas möjlighet att lämna dispens från denna spärregel.
Länsstyrelsen har härom anfört.
Länsstyrelsen anser att det bör finnas möjlighet även för en delkommun
med lägre utdebitering än den angivna att få övergångsbidrag om särskilda
skäl därtill föranleda. Sådana särskilda skäl skulle vara exempelvis att delkommunen
under längre tid kunnat hålla en låg utdebitering och ändå uppehållit
en god standard eller ock att höjningen skulle bli mera avsevärd.
Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om en nedre utdebiteringsgräns
över huvud taget bör ifrågakomma. Anses en sådan böra införas, föreslår
länsstyrelsen att gränsen sänkes till exempelvis 4 kronor. Länsstyrelsen
har i huvudsak anfört följande.
Den kommunala verksamheten och utgiftspolitiken ha under de senare
åren i viss grad influerats av den blivande kommunsammanslagningen. I
fråga om större reformprojekt ha kommunerna i allmänhet intagit en avvaktande
hållning. Investeringsbegränsningen och restriktionerna på arbetsmarknaden
ha också verkat hämmande. Den fortgående inflationen har bi
-
Kungl. May.ts proposition nr 62.
25
dragit till den nominella ökningen av det kommunala skatteunderlaget. Dessa
faktorer och en naturlig strävan att begränsa skattebördan ha haft till
följd att utdebiteringen i kommunerna under de sista åren varit påfallande
låg. Utdebiteringens medelnivå har i detta län liksom i de av utredningsmännen
undersökta under de senaste fem åren sjunkit väsentligt. En följd
härav blir att förslaget om en nedre utdebiteringsgräns av 5 kronor 50 öre,
under vilken övergångsbidrag icke skall erhållas, kommer att beröva flertalet
av de enligt tidigare beräkningar ersättningsberättigade kommunerna
deras möjligheter att erhålla bidrag. Länsstyrelsen finner det obilligt att
skatteöragarna i åtskilliga småkommuner inom länet nu skola berövas rätten
till övergångsbidrag. Ökningen av skattetungan i dessa kommuner blir
betydande och torde komma att ökas ytterligare genom höjningen av de
kommunala ortsavdragen fr. o. m. år 1952. Det är visserligen sant att utdebiteringen
i dessa kommuner under en följd av år varit låg. Föredragande
statsrådet framhöll emellertid i proposition nr 236 till 1946 års riksdag att
den omständigheten att viss kommun förut haft ovanligt låg utdebitering ej
borde utesluta rätt för skattedragarna till övergångsbidrag. Dessa avsåge
nämligen icke att åstadkomma skattelindring i och för sig utan att bli ett
skydd mot allt för starka rubbningar av skattebetalarnas ekonomi. Den nu
föreslagna nedre gränsen utgör en begränsande faktor, vars införande måste
anses strida mot föredragande statsrådets här ovan återgivna uttalande.
Länsstyrelsen i Blekinge län har icke ansett tillräckliga skäl föreligga att
med frångående av de år 1946 beslutade riktlinjerna angående övergångsbidrag
fastställa en nedre gräns i avseende å den beräknade utdebiteringen
under åren 1948—1950. Länsstyrelsen har vidare ifrågasatt, om icke åt
Kungl. Maj :t borde inrymmas befogenheten att efter prövning i varje särskilt
fall tillerkänna även sådan kommun övergångsbidrag, vilken allenast
vid en tillämpning av 1946 års grunder skulle vara berättigad därtill, med
högst det belopp som skulle ha tillkommit kommunen enligt dessa grunder.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett det synnerligen tveksamt, om
en så radikal ändring av grunderna kunde försvaras som fastställandet av
en nedre utdebiteringsgräns.
Länsstyrelsen i Malmöhus lån har ansett närmare utredning erforderlig
beträffande frågan efter vilka grunder den nedre utdebiteringsgränsen bör
fastställas. Till stöd härför framhåller länsstyrelsen i huvudsak följande.
Utredningsmännens beräkningar hänföra sig endast till tre län och inom
dessa till en viss krets av delkommuner. I utredningen har icke alls angivits,
om en utdebitering av 5,68 (5,so) kronor kan antagas vara representativ
för de till övergångsbidrag berättigade kommunerna i landets övriga län,
där kommunsammanslagningar skola genomföras, eller huruvida beloppet
skall anses vara normal utdebitering för upprätthållande av en rimlig kommunal
standard, eller av vilken annan anledning utredningsmännen funnit
det naturligt att föreslå detta belopp. Länsstyrelsen har vid beräkningar för
detta läns vidkommande konstaterat, att enligt femårsmedeltalet för de av
länsstyrelsen föreslagna storkommuner, inom vilka en eller flera delkommuner
skulle vara berättigade till övergångsbidrag — med bortseende från
nu föreslagna spärregler — den genomsnittliga utdebiteringsnivån låg vid
5,24 kronor. För de bidragsberättigade delkommunerna var nivån 4,02 kronor.
Båda beloppen ligga väsentligt lägre än motsvarande i utredningen anförda
siffror från de tre undersökta länen (7,07 respektive 5,68 kronor). Länsstyrelsen
har vidare genom stickprov sökt bilda sig en uppfattning om huruvida
26
Kungl. Maj. ts proposition nr 62.
de storkommuner, inom vilka delkommun enligt femårsmedeltalet skulle
vara berättigad till övergångsbidrag, skulle komma över 6-kronorsgränsen
enligt beräknat medeltal för åren 1948—1950. Med hänsyn till dessa stickprov
och den allmänna utvecklingen av det kommunala skattetrycket har
länsstyrelsen ansett troligt, att med den föreslagna 6-kronorsspärren icke
någon kommun i länet skulle erhålla övergångsbidrag.
Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län ha däremot förordat
en skärpning av den ifrågasatta spärren. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har sålunda med utgångspunkt från sin i det föregående redovisade
principiella inställning till övergångsbidrag ansett den föreslagna utdebiteringsgränsen
skäligen kunna höjas till 8 kronor. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens
län borde övergångsbidrag icke utgå, då skattehöjningen icke ledde
till högre utdebitering än som kunde anses normalt i icke särskilt skattetyngda
kommuner. Länsstyrelsen har med hänsyn härtill ansett skäligt
att sätta gränsen vid 7 kronor.
I fråga om bidragens avvecklingsperiod ha remissorganen i allmänhet anslutit
sig till vad utredningsmännen föreslagit. Kammarkollegiet och några
länsstyrelser ha dock velat i detta avseende bibehålla de år 1946 antagna
grunderna eller i vart fall ansett det tveksamt, om man nu borde göra avsteg
från vad som då beslutades.
Kammarkollegiet har anfört följande.
Vad beträffar frågan om ersättningsperiodens längd ifrågasätter kollegiet,
huruvida tillräcklig anledning må föreligga att frångå den tidigare
föreslagna perioden på tio år med minskning i ersättningen av 50 öre per
skattekrona vartannat år. En förkortning av perioden till fem år med en
minskning av 50 öre för varje år skulle innebära en fördubbling av den
skattehöjning för skattedragarna inom de berörda kommundelarna, som
enligt statsmakternas tidigare beslut icke borde överskridas (betänkandet
s. 7). Det synes kollegiet knappast skäligt, att göra ett så väsentligt avsteg
från de tidigare beslutade bidragsprinciperna. Enligt de sifferuppgifter, som
i utredningen givits rörande skattehöjningarna, synas för övrigt endast relativt
få kommuner komma att erhålla övergångsbidrag utöver sex år vid en
successiv sänkning av ersättningen vartannat år.
Sålunda har länsstyrelsen i Kronobergs lån ansett det icke lämpligt att
i detta avseende avvika från de tidigare godkända grunderna.
Även länsstyrelsen i Hallands län har förordat, att övergångsbidraget nedsättes
vartannat år och att maximitiden för bidrag bestämmes till 10 år.
Såsom motivering har anförts, att de riktlinjer för övergångsbidrag, vilka
förut antagits, i en del fall torde ha påverkat kommunernas inställning till
kommunindelningsref ormen.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, om den föreslagna bestämmelsen
att övergångsbidraget skall nedsättas varje år kan försvaras, då skattedragarna
förespeglats, att utdebiteringshöjningen skulle fördelas på en icke
alltför kort tidrymd.
Av länsstyrelsen i Kristianstads län har slutligen framhållits, att principiella
betänkligheter givetvis kunna resas mot den skärpning i fråga om avvecklingstiden
som utredningsmännen föreslå. Med hänsyn till att en kor
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
tare övergångstid kan vara ägnad att påskynda sammansmältningsprocessen,
vilket måste vara till fördel för kommunerna och det kommunala livet
över huvud, har länsstyrelsen likväl ansett sig böra tillstyrka förslaget i
denna del.
Beträffande den av utredningen bibehållna förutsättningen för erhållande
av övergångsbidrag, att utdebiteringshöjningen skall överstiga 50 öre för
skattekrona, ha slutligen ett par länsstyrelser ävensom de kommunala förbunden
ifrågasatt viss skärpning.
Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län ansett starkt böra ifrågasättas, om
icke utdebiteringshöjningen borde uppgå till lägst en krona för att rätt till
statsbidrag skulle inträda. Såsom motivering har anförts, att genom en dylik
ändring uppkommande orättvisor, som i en mängd fall icke kunde undvikas,
komme att bli mindre framträdande; samtidigt minskades statsbidragens
omfattning och storlek, vilket vore en uppenbar vinst i nuvarande läge. Ifrågavarande
ändring skulle icke enligt länsstyrelsens mening medföra någon
rubbning av det principiella medgivandet om ersättning, varpå så stort avseende
blivit fäst.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har ifrågasatt om icke den av indelningsändringen
föranledda utdebiteringshöjningen för viss kommundel bör överstiga
75 öre för skattekrona för att rätt till bidrag skall inträda.
Svenska stadsförbundet har i likhet med länsstyrelsen i Uppsala län funnit
skäl tala för en höjning av minimigränsen till en krona. Förbundet anför
härom.
När kommunindelningskommittén på sin tid föreslog 50 öre såsom nedre
gränsen, torde denna gräns ha valts därför, att den under tillämpningen av
1919 års indelningslag oberoende av penningvärdets växlingar använts såsom
kriterium på sådan avsevärd (ekonomisk) olägenhet för exkorporeringskommunen,
som borde kompenseras genom skatteersättnings utgivande.
Att man vid normala indelningsärendens avgörande fortfarande fasthåller
vid denna gräns synes icke behöva hindra statsmakterna från att även
i denna del — med hänsyn till penningvärdets fortsatta fall ■— ompröva
ställningstagandet vid 1946 års riksdag.
Även svenska landskommunernas förbund anser det kunna övervägas, att
som grundförutsättning för erhållande av bidrag föreskriva, att den av indelningsändringen
föranledda utdebiteringshöjningen skall uppgå till minst 1
krona per skattekrona.
Utredningen har förutsatt, att övergångsbidrag i enlighet med 1946 års
riktlinjer skulle utgå till samtliga de personer, som kunde vara bosatta
inom kommundelen under tiden för bidragens utgående. Länsstyrelsen i
Norrbottens län har ansett bidrag skäligen icke böra utgå till andra än
dem, som för år 1950 varit skattskyldiga till delkonununen och under de år
övergångsbidrag utginge påfördes skatt därstädes. Att länsstyrelsen valt år
1950 som utgångspunkt, har motiverats med att exempelvis skattskyldiga,
som inflyttat till kommundelen vid sådan tid, att de först för år 1951 blivit
där mantalsskrivna, haft skäl att räkna med den av kommunindelningsreformen
föranledda skattehöjningen.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
Departementschefen. Av de modifikationer i 1946 års principbeslut, som
föreslagits av utredningsmännen, har kravet på en mera aktuell basperiod
än ett femårsmedeltal för åren 1940—1946 i allmänhet ansetts befogat av
remissmyndigheterna. Då förslaget att åren 1948—1950 skola vara basperiod
kombinerats med en maximering av övergångsbidragen till högst de belopp,
som skulle utgått enligt den tidigare på basis av femårsmedeltalen grundade
beräkningen, kan förslaget på denna punkt även uttryckas så, att övergångsbidragen
begränsats med hänsyn till skatteförhållandena i kommunerna
under åren 1948—1950. Behovet att taga hänsyn även till mera aktuella
förhållanden än som framgå av 1946 års riktlinjer synes mig uppenbart.
Lämpligheten av att välja åren 1948—1950 har emellertid satts i fråga av
riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Skaraborgs län främst av det skälet,
att den nya kommunindelningen under dessa år framträtt såsom en
nära förestående realitet, vilken inverkat på kommunernas ekonomiska politik.
Förtidsverkningarna av reformen skulle ha gjort utdebiteringssiffrorna
för åren 1948—1950 föga representativa, varför båda myndigheterna stannat
vid de ursprungliga femårsmedeltalen av åren 1940—1946. Tyvärr innefatta
nog dessa uttalanden riktiga iakttagelser beträffande skattepolitiken inom
många kommuner under åren före reformens ikraftträdande. Förekomsten
av dylika åtgöranden har även vitsordats av svenska landskommunernas förbund,
dock utan att därav dragits någon slutsats beträffande valet av basperiod.
För egen del anser jag mig ej heller kunna draga en sådan slutsats.
Även om den allmänna nivån å utdebiteringarna inom kommuner, som skola
sammanslås, måhända varit lägre än den eljest skulle ha varit, följer därav
icke, att medelutdebiteringarna för dessa år skulle vara särskilt olämpliga
som grund för övergångsbidragens beräkning. Kritiken synes ha förbisett,
att de vid undersökningen konstaterade, delvis groteska verkningarna av
övergångsbidrag enligt de ursprungliga grunderna betingats av de inbördes
relationerna mellan delkommunernas aktuella utdebiteringssiffror och ej
av utdebiteringarnas allmänna nivå. Även om tillfälligheter kunna ha påverkat
medelutdebiteringarna för åren 1948—1950, torde man kunna utgå
från att de bli mera rättvisande för förhållandena vid kommunindelningsreformens
ikraftträdande än åren 1940—1946. Om medelutdebiteringen för
förstnämnda år kunnat godtagas av riksdagen såsom grund för beräkning
av den för kommunernas ekonomi betydelsefulla provisoriska skatteersättningen
i anledning av ortsavdragens höjning, synes mig icke kunna råda
någon tvekan om dess användbarhet för nu ifrågavarande ändamål.
Förslaget om en nedre utdebiteringsgräns, under vilken övergångsbidrag
ej skulle utgå, kan otvivelaktigt anses utgöra ett mera väsentligt avsteg från
1946 års beslut än valet av en aktuell basperiod. Föredragande statsrådet
framhöll i anledning av ett förslag om en liknande begränsning att övergångsbidrag
även borde få utgå till delkommuner med mycket låg utdebitering,
eftersom därmed ej åsyftades skattelindring i och för sig utan ett skydd
mot alltför starka rubbningar i skattebetalarnas ekonomi. Under hänvisning
till detta uttalande och verkningarna av den föreslagna gränsen, 5 kronor
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
50 öre per skattekrona, ha vissa länsstyrelser i södra Sverige förordat en
sänkning eller rentav ett slopande av gränsen. Länsstyrelsen i Jönköpings
län har i liknande syfte föreslagit en rätt för Kungl. Maj :t till skälighetsprövning,
så att även sådana kommuner, som ingå i en storkommun med en
medelutdebitering understigande 5 kronor 50 öre, skulle kunna få bidrag,
om de trots sin låga utdebitering hållit en tillfredsställande hög kommunal
standard. Häremot stå yrkanden från två länsstyrelser om höjning av utdebiteringsgränsen
till 7, respektive 8 kronor per skattekrona.
Nyssnämnda statsrådsuttalande måste ses mot bakgrunden av det då rådande
kommunala skattetrycket. Den utjämning och allmänna sänkning av
utdebiteringarna, som ägt rum sedan dess, har givit en helt annan ekonomisk
innebörd däråt än det hade år 1946. Det betyder nu en väsentligt större
belastning för statsverket än då. De låga kommunala skattesatser, som dåmera
voro undantagsföreteelser, ha numera blivit relativt allmänt förekommande
i vissa landsdelar. Uttalandet att syftet med övergångsbidragen vore
ett skydd mot alltför starka rubbningar i skattebetalarnas ekonomi och icke
skattelindring i och för sig har givetvis alltfort sin giltighet. Men det synes
icke rimligt att i det förändrade läget och utan hänsyn till belastningen på
statsskattebetalarna vidhålla kravet på bidrag även i fall, då efter skattehöjningen
utdebiteringen likväl stannar vid ett skattetryck för den borgerliga
kommunen (inklusive skolväsendet), som allmänt anses vara lågt. Enligt
min mening är kravet på en lägsta utdebiteringsgräns numera i hög grad
befogat. Den föreslagna gränsen å 5 kronor 50 öre har, som nyss nämnts,
ansetts vara både för hög och för låg. Även med beaktande av att nämnda
siffra avser medelutdebiteringen för åren 1948—1950, anser jag mig icke
kunna biträda förslagen om sänkning av gränsen. En höjning av gränsen
till 7 å 8 kronor skulle å andra sidan så starkt reducera möjligheterna till
bidrag att de skulle framstå som nära nog illusoriska. Med hänsyn till 1946
års principbeslut kan jag ej tillstyrka en sådan ändring utan är beredd att
stanna vid utredningsmännens förslag. Härtill bör dock, såsom länsstyrelsen
i Jönköpings län föreslagit, fogas en rätt för Kungl. Maj :t att efter skälighctsprövning
medgiva bidrag även i fall, då utdebiteringsgränsen ej är
uppnådd men de föreliggande omständigheterna äro sådana, att uteblivandet
av bidrag skulle framstå såsom otillbörligt.
Vad slutligen angår förslaget, att övergångsbidragen skola minskas med
50 öre varje år i stället för vartannat och avvecklingsperioden sålunda förkortas
till hälften, har detta av utredningsmännen motiverats i första hand
med den ökade risk för överflyttning till gynnade kommundelar, som skulle
följa av att låta övergångshidrag utgå under en längre period. Härvid har
nämligen liksom i 1946 års principbeslut förutsatts, att samtliga därstädes
bosatta personer — även nyinflyttade — skola erhålla del av övergångsbidragen.
Denna anordning har även jag funnit av administrativa skäl svårfrånkomlig.
Vidare har till stöd för förkortning av avvecklingsperioden
åberopats angelägenheten alt cj fördröja sammansmältningen av storkommunen
till en enhet samt de praktiska besvärligheterna med olika käll
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
skattetabeller m. m. Vid remissen ha invändningar mot förslaget gjorts av
kammarkollegiet, riksräkenskapsverket och ett antal länsstyrelser. Den föreslagna
ändringen har betecknats såsom ett väsentligt avsteg från de ursprungliga
riktlinjerna, vilket icke vore tillräckligt motiverat av förhållandena
och knappast framstode som skäligt mot de berörda kommunerna.
För egen del hyser jag tvekan om lämpligheten att vidtaga denna ändring.
Å ena sidan synas utredningsmännens skäl för en kortare avvecklingsperiod
vägande. Å andra sidan har till stöd för förslaget icke kunnat åberopas
någon väsentlig ändring i de faktiska förhållanden, som förelågo då 1946
års riksdag tog ställning i ärendet. Frågan synes mig böra avgöras i samband
med prövningen av det av de båda kommunala förbunden väckta
spörsmålet, att för erhållande av bidrag skulle erfordras en beräknad utdebiteringshöjning
av 1 krona i stället för 50 öre. Stadsförbundet har framhållit,
att minimibeloppet 50 öre ursprungligen valts i anslutning till den
regel, som vanligen tillämpades för bedömande av om avsevärd ekonomisk
olägenhet uppkomme genom en indelningsändring enligt 1919 års lag. Penningvärdets
fall kunde enligt förbundets mening motivera en omprövning
av 1946 års beslut på denna punkt. Även länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens
län ha förordat en höjning av minimigränsen. Enligt min mening
skulle en sådan ändring medföra avsevärda fördelar, främst därigenom att
det administrativa besväret med över gångsbidrag skulle begränsas till fall,
där ett mera påtagligt behov av bidrag förelåge. En höjning av minimigränsen
till 1 krona synes mig även vara väl förenlig med det från början angivna
syftet med bidragen, nämligen att förhindra att skattedragarna drabbas
av en plötslig, väsentlig höjning av utdebiteringen till följd av kommunsammanslagningen.
Ur praktiska synpunkter finner jag det vara viktigare
att förhindra, att övergångsbidrag med obetydliga belopp strös ut till
delkommuner, där behovet är ringa, än att tidsmässigt begränsa övergångsbidragen.
Även med en bidragsminskning på 50 öre vartannat år torde det
bli ett relativt begränsat antal kommuner, som kvarstår efter de första
fem åren, men för dessa kommuner har skattehöjningen också varit av
sådan storlek, att påtagligt behov av övergångsbidrag under längre tid kan
antagas ha förelegat. Jag förordar sålunda, att 1946 års riktlinjer bibehållas
oförändrade beträffande nedsättningen av övergångsbidraget med 50 öre
vartannat år, men att övergångsbidrag skall utgå först om och i den mån
höjningen av den beräknade medelutdebiteringen uppgår till 1 krona per
skattekrona. I klarhetens intresse vill jag framhålla, att den nu föreslagna
ändringen icke skall medföra någon höjning av den tidigare berörda lägsta
utdebiteringsgränsen av 5 kronor 50 öre. De av mig förordade ändringarna
av utredningsmännens förslag torde medföra viss begränsning av kostnaderna
under första och möjligen andra året men för tiden därefter sannolikt
icke oväsentliga kostnadsökningar i förhållande till utredningens beräkningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
31
Det administrativa förfarandet och utbetalningen av bidragen m.m.
Utredningsmännen förorda, att beviljandet av över gångsbidrag skall ankomma
på Kungl. Maj:t och grundas på ansökningar av kommunerna. Fastställandet
av bidragen bör enligt utredningsmännen icke ske mekaniskt på
basis av föreliggande siffermaterial utan, i den mån så ske kan under den relativt
korta tid som står till buds för granskningen, baseras på en skälighetsprövning
och en granskning av delkommunens förvaltning under treårsperioden.
Att avgörandet lägges hos Kungl. Maj :t och icke hos länsstyrelserna
finna utredningsmännen påkallat med hänsyn både till dess karaktär av skälighetsprövning
och till den komplikation, som betingas av storkommunernas
eventuella behov av skatteutjämningsunderstöd. Om vid granskningen eller i
utlåtandena över ansökningen framkomma sådana omständigheter, som kunde
föranleda straffskatt för delkommunen, böra dessa — efter kommunikation
med delkommunen — beaktas vid övergångsbidragets bestämmande, så
att särskilt straffskatteföreläggande undvikes i sådana fall.
Ansökan om bidrag bör enligt utredningsmännen göras av vederbörande
delkommun förslagsvis före den 1 juni 1951 och ingivas till den blivande storkommunens
kommunalnämnd (drätselkammare). Denna bör med yttrande
vidarebefordra ansökningen till länsstyrelsen, som har att före den 15 juli
1951 med utlåtande insända den till finansdepartementet. De angivna tidsfristerna
synas måhända korta, men utredningsmännen anse det angeläget
att prövningen kommer till stånd så, att kommunerna kunna få del av resultatet
i god tid, eftersom valet av 1952 års källskattetabeller för de olika kommundelarna
är beroende därpå, övergångsbidragen böra av Kungl. Maj :t fastställas
att inom viss angiven delkommun utgå efter viss utdebiteringssats per
skattekrona under år 1952 samt därefter med normalt 50 öres sänkning för
varje år.
I fråga om utbetalningen av övergångsbidrag framhålla utredningsmännen
de komplikationer, som källskattesystemet medfört, och anföra härom.
Om det nuvarande avräkningsförfarandet mellan statsverket och kommunen
vid källskatteuppbörden bibehålies, torde den naturligaste anordningen
vara, att övergångsbidraget av länsstyrelsen utbetalas preliminärt efter samma
skatteunderlag, som ligger till grund för beslutet om källskatteuttaget
under vederbörande år, och sedermera definitivt fastställes till beloppet, när
taxeringen fastställts två år därefter. Vid stigande skatteunderlag blir det
slutliga övergångsbidraget då endast ett plus till avräkningslikviden. Om inkomstskatteunderlaget
däremot går ner, måste även en återbetalning av övergångsbidrag
äga rum. Den del av övergångsbidraget, som motsvarar slutlig
fastighetsskatt, kommer enligt detta system icke att kunna utbetalas till kommunen
förrän samtidigt med denna skatt. I samband med kommunindelningsreformens
ikraftträdande inträffar därjämte viss rubbning i systemet,
varför det finnes anledning att dröja något vid de första årens utbetalningar.
Under år 1952 kommer övergångsbidrag att utgå endast på inkomstskatteunderlaget
enligt 1951 års taxering. Under år 1953 utgår övergångsbidrag på
inkomstskatteunderlaget med belopp, som reducerats med 50 öre per skattekrona
i förhållande till det under år 1952 utgående bidraget, men därjämte
32
Kung!. Maj ris proposition nr 62.
torde övergångsbidrag på fastighetsskatteunderlaget få utgå med det belopp
per skattekrona, vartill övergångsbidrag fastställts att utgå under år 1952.
Jämlikt förordningen den 17 december 1948 angående taxering och debitering
av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m. (nr
766) kommer nämligen fastighetsskatt, som påföres på grund av 1952 års
taxering, att utgå med det belopp per skattekrona, som i den nybildade kommunen
bestämts till utdebitering för år 1952. Under år 1954 kommer vidare
övergångsbidrag att utgå dels på såväl fastighets- som inkomstskattekronor
med det belopp per skattekrona, varmed övergångsbidrag fastställts att utgå
under år 1952, dock efter avdrag av det belopp, som redan preliminärt utgått
såsom förskott under år 1952, dels ock på inkomstskatteunderlaget med ett
belopp per skattekrona, som i förhållande till närmast föregående år reducerats
med 50 öre.
Om tanken att övergångsbidraget skall för kommundel motsvara viss utdebitering
per skattekrona konsekvent skall fasthållas, skulle systemet vidare
innebära, att övergångsbidraget skulle omräknas vid senare av prövningsnämnd
eller skattedomstolar beslutade ändringar i taxeringarna inom kommundelen
med ty åtföljande tillägg till eller återbetalning av tidigare uppburet
övergångsbidrag.
Det här angivna, administrativt föga tilltalande avräkningsförfarandet beträffande
övergångsbidragen skulle givetvis bortfalla, om den av utredningsmännen
i annat sammanhang föreslagna omprövningen av det nuvarande
avräkningsförfarandet mellan stat och kommun vid källskatteuppbörden
leder till positivt resultat. Därest en ändring i sistnämnda avseende icke skulle
komma till stånd före år 1952 och samtidigt det kravet upprätthålles, att
övergångsbidraget skall ge storkommunen exakt täckning för de skatteförluster,
som betingas av den mot övergångsbidraget svarande utdebiteringssänkningen
inom kommundelen, torde detta avräkningsförfarande beträffande
övergångsbidraget dock vara i princip ofrånkomligt.
En praktisk förenkling är emellertid i hög grad önskvärd. Utredningsmännen
ha i sådant syfte övervägt olika anordningar. En möjlig väg vore
att låta övergångsbidraget definitivt bestämmas efter närmast föregående
års skatteunderlag. Kungl. Maj :t skulle då endast fastställa övergångsbidragets
totala belopp för år. Ur statens synpunkt vore detta givetvis en betydande
förenkling, men det skulle innebära antingen att man frånginge
kravet på exakt täckning av storkommunens skatteförlust genom utdebiteringssänkningen
eller också att storkommunen finge relativt godtyckligt
besluta om vidtagande av en sådan sänkning av utdebiteringen inom delkommunen,
som kunde med hänsyn till skatteunderlagets sannolika utveckling
antagas ge en mot bidragsbeloppet svarande skatteförlust. I sistnämnda
fall koinme övergångsbidragen icke att medföra den ursprungligen
avsedda utdebiteringsminskningen för kommundelen. Ifrågavarande förenkling
skulle nog framstå som en decentralisering av svårigheterna till
stor kommunerna.
Utredningsmännen framhålla, att den administrativa förenklingen om
möjligt bör åstadkommas för stor kommunerna och med upprätthållande
av både kravet på exakt täckning för storkommunernas skatteförlust och
kravet på att övergångsbidraget medför exakt den utdebiteringssänkning
för delkommunen, som avsetts vid dess beräkning. Utredningsmännen ha
härom anfört.
Med nämnda båda krav fastspikade torde förenklingen endast kunna nås
i form av en s. a. s. »inre» statlig avräkning. Utgångspunkten är då att stor
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
33
kommunen skall av statsverket såsom skatt och övergångsbidrag sammanlagt
utfå vad den skulle ha erhållit i förskott och slutlig skatt, om något
övergångsbidrag och någon däremot svarande utdebiteringssänkning ej erhållits
inom delkommunen. Om storkommunen blott utfår dessa belopp, behöver
den icke veta hur mycket som är övergångsbidrag och hur mycket
som är allmän kommunalskatt. Kommunen kan i avräkningshänseende behandlas
som en vanlig kommun. Vidare bör storkommunen helst icke behöva
fatta beslut om nedsättning av utdebiteringen inom den kommundel,
som beviljats övergångsbidrag. Med hänsyn härtill synes önskvärt att Kungl.
Maj :ts beslut om beviljande av övergångsbidrag till en delkommun automatiskt
medför den mot beslutet svarande nedsättningen i kronor och ören per
skattekrona. Kungl. Maj:ts beslut böra då angiva — icke ett visst totalt
bidragsbelopp — utan ett bidrag utgående med vissa kronor och ören per
skattekrona.
Utredningsmännen framhålla, att nämnda automatiska verkan av ett sådant
Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag torde förutsätta en provisorisk
lagstiftning av kommunallags karaktär. Enligt 69 § LKL — och motsvarande
lagrum i övriga kommunallagar — skall med det belopp för
skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för ett år, utgöras
dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för
inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt, som ingår
i den slutliga skatt som påföres på grund av nästföljande års taxering.
Den nya lagen bör enligt utredningsmännen innehålla, att där Kungl. Maj:t
beslutat, att övergångsbidrag för viss kommundel skall för visst år utgå
med angivet belopp för skattekrona och skatteöre, skall vid tillämpning av
69 § LKL och 64 § LKS den utdebitering, som för samma år beslutats av
den kommun, till vilken kommundelen hör, nedsättas för skattebetalare
inom kommundelen med det belopp, varmed övergångsbidraget utgår. Genom
en sådan bestämmelse skulle särskilt beslut av storkommunen icke
erfordras. På skattemyndigheterna skulle enligt förslaget direkt ankomma
att tillse, att utdelning av källskattetabeller och debitering av skatt m. m.
skedde med den differentiering i kommunalskatten, som föranleddes av
Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag.
Utredningsmännen anse, att på de redovisningsräkningar, som storkommunerna
i dylika fall skulle erhålla från länsstyrelsen, en uppdelning av
skatten och övergångsbidraget icke är erforderlig, vare sig beträffande förskottet
å preliminär inkomstskatt eller beträffande den slutliga skatten
resp. tillkommande eller restituerad skatt. Härom ha utredningsmännen
anfört.
Det belopp, som skall avföras från vederbörligt riksstatsanslag till övergångsbidrag,
blir ett länsstyrelsens avgörande, som icke kommer kommunen
vid. Utredningsmännen föreställa sig, att denna avräkning inom länsstyrelsen
icke behöver göras så minutiös som det förut skisserade avräkningsförfarandet
gentemot storkommunen. I den mån länsstyrelsernas arbetsbörda
skulle avsevärt lättas därigenom, torde man böra stanna vid att från riksstatsanslaget
avföra de kostnader för övergångsbidraget, som motsvara förskott
och slutlig skatt, och bortse från sådana ytterligare ändringar i övergångsbidragen,
som betingas av skattemyndigheternas omprövningar av
!! Dihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 02
34
Kungl. i\Iaj:ts proposition nr 62.
taxeringarna. Av sådana omprövningar föranledda tillägg till eller återbetalningar
av övergångsbidrag torde kunna utan olägenhet för redovisningen
stanna på inkomsttiteln Skatt å inkomst och förmögenhet in. in.
Med hänsyn till de administrativa besvärligheter, som övergångsbidrag
medför för statliga och kommunala myndigheter, torde enligt utredningsmännen
i förenklingssyfte kunna övervägas, att övergångsbidrag, som enligt
förut angivna grunder endast skulle uppgå till några ören per skattekrona,
skulle slopas. Man bör ju se till, yttra utredningsmännen, att det allmännas
administrationskostnader stå i rimlig proportion till bidragsbeloppets
storlek. Möjligen kan minimigränsen i så fall sättas till 10 öre per
skattekrona. En befogenhet att slopa dylika obetydliga bidrag torde enligt
utredningsmännen böra anses ingå i Kungl. Maj :ts skälighetsprövning.
Utredningsmännen ha slutligen ägnat uppmärksamhet åt frågan om sammanträffandet
av övergångsbidrag och skatteutjämningsunderstöd och därom
anfört.
Beträffande beräkningen av skatteutjämningsunderstöd till kommun, som
samtidigt erhåller övergångsbidrag, utgick kommunindelningskommittén
från att till grund skulle inom vederbörande kommundel läggas det skattetryck,
som kunde beräknas kvarstå för skattedragarna där, sedan hänsyn
tagits till skattesänkningen genom övergångsbidraget. Skatteutjämningsunderstöd
skulle i så fall icke komma att utgå med samma belopp per skattekrona
inom kommunens alla delar, vilket är en påtaglig olägenhet efter
källskattesystemets införande. Nackdelarna av ett sådant system bli särskilt
framträdande mot bakgrunden av det förut angivna förenklade förfarandet
vid tilldelningen av övergångsbidrag, enligt vilket skattenedsättningen
i anledning av övergångsbidrag skulle bli en automatisk följd av
Kungl. Maj :ts beslut därom. Skattenedsättning skulle sålunda för vissa
kommundelar beslutas av den borgerliga kommunen på grund av tilldelat
skatteutjämningsunderstöd, medan skattenedsättning för en annan del av
samma kommun skulle följa av Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag.
En samordning vid anvisningen av övergångsbidrag och skatteutjämningsunderstöd
(i det följande kallat »skattelindringsbidrag») är uppenbarligen
önskvärd. Denna samordning bör lämpligen gå ut på att bidragen inbördes
avpassas så, att den borgerliga kommunen kan besluta en enhetlig utdebitering,
vilken endast ändras genom Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag.
Huru beräkningen skulle te sig utan samordning belysa utredningsmännen
med följande exempel, varav även framgår det ur skattesynpunkt riktiga
slutresultatet, vilket vid den följande inbördes jämkningen mellan bidragen
bör bibehållas.
1 kommunen AB ingå delkommunerna A och B med däremot svarande
församlingar. Utdebiteringen för år 1952 och beräkningen av bidragen framgå
av följande uppställning:
A |
B |
10: — |
10: — |
1: — |
—: 80 |
3: — |
3: — |
14: — |
13: 80 |
Borgerliga kommunen
Församling .........
Landsting...........
Kangl. Maj:ts proposition nr 62.
A
35
Avgår övergångsbidrag ............................
Beräknat skattetryck..............................
Skattelindringsbidrag (25'' % mellan 11—13 och 50 %
över 13 kr.) ....................................
Skattetryck efter avdrag av skattelindringsbidrag och
övergångsbidrag ................................
14: —
1: —
13:
B
1: 80
12: —
—: 25
11: 75
Om man beträffande kommundelen B ej skulle beakta den nedsättning
av skattetrycket, som föranledes av övergångsbidraget, skulle skattelindringsbidrag
till denna kommundel utgå med (25 % av 2 kr. och 50 % av
0:80 kr. =) 90 öre per skattekrona. Till den borgerliga kommunen AB
skulle under sådana förhållanden utgå skattelindringsbidrag med 90 öre per
skattekrona till samtliga skattskyldiga i kommunen. Återstående bidrag å 10
öre inom kommundelen A skulle tillfalla församlingen A. Om man därefter
skall göra samordningen med övergångsbidraget och undvika, att den borgerliga
kommunen skall behöva fastställa olika utdebiteringar för kommunens
skilda delar, synes man kunna tilldela kommunen ett skattelindringsbidrag
av 90 öre, att utgå till samtliga skattskyldiga i kommunen, och samtidigt i erforderlig
omfattning minska övergångsbidraget. Kommundelen B har då tilldelats
skattelindringsbidrag med 90 öre per skattekrona, men skulle vara berättigad
att erhålla sådant bidrag med endast 25 öre per skattekrona. Kommundelen
B erhåller alltså skattelindringsbidrag med 65 öre för mycket,
vilket bör föranleda en reducering av övergångsbidraget för samma år från
1:80 kr. till 1:15 kr. per skattekrona. Skattetrycket inom kommundelen
B bibehålies sålunda vid det åsyftade, nämligen 11: 75 kr.
Utredningsmännen finna det av dem angivna jämkningsförfarandet mera
praktiskt i tillämpningen än andra beräkningsgrunder och fördenskull
böra föredragas, även om det icke är i alla avseenden invändningsfritt. Utredningsmännen
utgå emellertid från att de fall, då det kommer att tilllämpas,
komma att bli rätt sällsynta, eftersom skatteutjäinningsunderstöd
för närvarande i huvudsak förekomma endast i de fyra nordligaste länen,
där kommunsammanslagningar ju ägt rum i obetydlig omfattning.
1 enlighet med vad utredningsmännen sålunda förordat ha de i bestämmelserna
om övergångsbidrag föreslagit en befogenhet för Kungl. Maj :t att
i dylika fall begränsa övergångsbidraget.
Utredningsmännen ha även verkställt en uppskattning av kostnaderna för
övergångsbidrag enligt de i det föregående angivna riktlinjerna och ha
härom anfört följande.
Uppskattningen grundar sig på beräkningar för sex län på basis av 1949
års taxeringsresultat och är givetvis relativt osäker, icke minst med hänsyn
till ovissheten om skatteunderlagens framtida utveckling inom berörda
kommundelar. Inom ifrågavarande sex län skulle övergångsbidrag under
första året utgå till ett tjugufemtal kommuner med mycket varierande belopp.
Man torde på grundval härav kunna antaga att antalet kommuner,
som beröras av övergångsbidrag, icke skall överstiga 100-talet. Enligt den
gjorda uppskattningen skulle kostnaderna för övergångsbidrag avseende
1952 års utdebitering uppgå till mellan eu och två miljoner kronor. Därvid
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
är att märka att under år 1952 kommer att utgå bidrag endast i förhållande
till vederbörande inkomstskatteunderlag, sådana dessa omräknats med hänsyn
till höjningen av de kommunala ortsavdragen. 1 riksstaten för budgetåret
1951/52, som belastas med första halvårets kostnader, torde böra upptagas
ett anslagsbelopp av en miljon kronor, vilket belopp lämpligen kunde
anvisas under samma anslag som den provisoriska skatteersättningen till
kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen.
För budgetåret 1952/53 torde kostnaderna för övergångsbidragen kunna
antagas uppgå till högst 1,5 miljoner kronor.
Remissyttranden. Vad utredningsmännen föreslagit i fråga om det administrativa
förfarandet m. m. har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i remissutlåtandena. Från utredningen avvikande meningar
ha dock redovisats beträffande skilda detaljer i förslaget.
Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit, att det skall ankomma
på länsstyrelserna i stället för Kungl. Maj :t att bevilja övergångsbidrag.
Undantag borde enligt länsstyrelsen endast göras för de fall, där
på grund av storkommunens yttrande eller vad länsstyrelsen eljest hade
sig bekant fråga uppkommit om minskning av bidrag, som eljest bort utgå.
I dylika fall borde ansökningen överlämnas av länsstyrelsen till Kungl.
Maj :t med yttrande. Likaledes borde Kungl. Maj :t avgöra fråga om jämkning
av övergångsbidrag till kommun för visst år i samband med beviljande
av skattelindringsbidrag åt kommunen för samma år. Det borde åligga
länsstyrelserna att i yttrande över ansökan om skattelindringsbidrag från
kommun, till vilken övergångsbidrag utgår, göra Kungl. Maj :t uppmärksam
på förhållandet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län, som lämnat utan erinran vad utredningen
anfört rörande förfarandet m. m., har ansett sig böra påpeka, att prövningens
karaktär av skälighetsprövning icke i och för sig uteslöte att densamma
anförtros åt länsstyrelserna.
Enligt det till utredningen fogade författningsförslaget skall länsstyrelse
ha att före den 15 juli 1951 med eget utlåtande till Kungl. Maj :t vidarebefordra
inkomna ansökningar om bidrag. Någon bestämd tid, före vilken
ansökningarna skola insändas av storkommunens kommunalnämnd till
länsstyrelsen, har dock icke upptagits. Ett stort antal länsstyrelser har med
hänsyn till önskvärdheten att det centrala länsorganet beredes tillräckligt utrymme
att granska inkomna ansökningar hemställt, att en dylik tidsfrist
måtte stadgas.
I övrigt har utredningens förslag till förordning i ämnet bemötts med
kritik i endast några remissutlåtanden. Länsstyrelsen i Örebro län anför
bland annat följande.
I författningsförslaget bör 5 § formuleras tydligare, så att missförstånd
beträffande vilket års skatteunderlag, som avses, icke kan uppkomma. Det
bör därför utsägas, till vilket års taxering det i paragrafen avsedda skatteunderlaget
hänför sig.
Vidare böra 8 och 9 §§ bland annat ur kontrollsynpunkt utformas så, att
det förutsättes, att delkommunerna själva sökt beräkna, huruvida och till
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
37
vilket belopp de kunna vara berättigade till bidrag. Det bör på grund härav
föreskrivas, att alla för beräknandet av bidragets storlek erforderliga uppgifter
skola bifogas ansökningen och att denna skall angiva det sökta bidragets
storlek uttryckt i kronor och öre per skattekrona. Utöver de i 8 §
angivna uppgifter, som böra lämnas i samband med ansökningen, kan bland
annat nämnas den i 3 § sista stycket avsedda medelutdebiteringen för åren
1940—1946 och dennas eventuella inverkan på rätten till bidrag.
Slutligen torde av 10 § böra framgå ej endast, att utbetalning av övergångsbidrag
sker samtidigt med utbetalning av allmän kommunalskatt,
utan även, hur bidragsutbetalningen närmare skall gå till. Man torde sålunda
av bestämmelsen böra kunna utläsa, att, såsom de sakkunniga framhållit,
det vid utbetalningen icke kommer att angivas hur mycket, som är
övergångsbidrag, och hur mycket, som är allmän kommunalskatt.
Även länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län ha föreslagit,
att i författningstexten stadgas skyldighet för sökande att lämna uppgift
om för ansökningens bedömande relevanta utdebiteringar för åren 1940—
1946.
Svenska landskommunernas förbund har till närmare granskning upptagit
frågan om sambandet mellan övergångsbidrag och straffskatt, vilka enligt
förbundets mening icke kunna diskuteras fristående från varandra.
Förbundet har bland annat anfört följande.
Även om det övervägande antalet kommuner uppträtt lojalt, kan man
tyvärr icke bortse ifrån att under de senaste åren en hel del beslut och
förmögenhetsförfoganden kommit till stånd, som skulle kunna föranleda
uttagande av straffskatt. Helt säkert blir det dock ytterst vanskligt att bedöma
när delkommun underlåtit att verkställa utdebitering eller obehörigen
förfogat över sina tillgångar i sådan omfattning att straffskatt bör utgå. I
om möjligt ännu högre grad än övergångsbidraget kommer straffskatten,
som över huvud taget är en ur kommunal synpunkt mycket olustig företeelse,
att fördröja sammansmältningsprocessen och därmed försvåra det
kommunala arbetet. Tyvärr kan befaras att övergångsbidragen skola föra
med sig att berättigade krav på straffskatt resas i sådana fall där man
eljest skulle ha kunnat stryka streck och gå vidare. Enligt utredningsmännens
förslag skall visserligen storkommuns kommunalnämnd avgiva yttrande
över ansökan om övergångsbidrag och därvid angiva huruvida omständigheter
föreligga som kunna föranleda straffskatt. Men detta yttrande
måste avgivas redan i början av juni 1951. De nya kommunalnämnderna
kunna till dess icke annat än i undantagsfall skaffa sig den insyn i delkommunernas
räkenskaper och förvaltning, som är nödvändig för att bedöma
huruvida fog för yrkande om straffskatt föreligger. Icke förrän under
1952 kan det i normalfallen bli möjligt att göra cn sådan bedömning.
Den situationen skulle då kunna inträffa, att delkommun, som 1951 tillerkännes
övergångsbidrag, senare måste bli ådömd straffskatt. Indirekt kommer
då statsverket att helt eller delvis betala straffskatten. Övergångsbidraget
förvandlas sålunda till ett statsbidrag till kommunerna, och det bör i
sådana fall icke rimligen bli fråga om att tillföra kommunerna detta bidrag
via uppbördsorganisationen.
Utredningsmännens förslag innebär alt övergångsbidraget skall nedsättas,
när storkommuns kommunalnämnd i fall som nyss nämnts redan på
ett tidigt stadium kunnat visa att förutsättningar för straffskatt föreligga.
Men under det alt övergångsbidraget icke är av något direkt intresse ur
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
storkommunens ekonomiska synpunkter, så har straffskatten viss konnnunalekonomisk
betydelse. Övergångsbidraget är ett statsbidrag till enskilda
skattebetalare inom en delkommun; straffskatten är en tribut, som enskilda
skattebetalare ba att erlägga till storkommunens kassa. Ett kvittningsförfarande
mellan så olika poster måste vara orimligt. Storkommunen skulle
bli lidande härpå, och straffskatten skulle ur kommunens synpunkt förlora
sin mening.
Förbundet framhåller att utredningsmännen med de förutsättningar varunder
de haft att arbeta kommit fram till bestämmelser om övergångsbidrag,
som ur kommunernas administrativa synpunkter i och för sig framstå som
mycket enkla. Det har däremot icke kunnat undvikas, att uppbördsorganisationen
blir ytterligare tyngd. Om härtill kommer bestyret med en från
övergångsbidraget fristående straffskatt och med den provisoriska skatteersättningen
i anledning av ortsavdragsreformen blir vårt redan tillräckligt
invecklade uppbördssystem enligt vad förbundet framhåller än ytterligare
komplicerat — en utveckling som synes vara mycket betänklig. Med undantag
för sammankopplingen av övergångsbidraget med straffskatten anser
förbundet dock att utredningsmännens förslag kan läggas till grund för
bestämmelser i ämnet.
Svenska stadsförbundet bar i likhet med svenska landskommunernas förbund
funnit sammankopplingen av övergångsbidragen med straffskatten
olycklig, eftersom straffskatten för den blivande storkommunen blir en
inkomstkälla, medan övergångsbidraget är ett statsbidrag till av kommunindelningsreformens
verkningar träffade enskilda kommunmedlemmar.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har föreslagit, att övergångsbidragen skulle
fastställas till bestämda belopp, vilket i hög grad skulle förenkla förfarandet
vid de årliga utbetalningarna. Metoden med fasta övergångsbidrag hade
även den fördelen, att kommunerna på förhand visste vad de hade att räkna
med som bidrag. De behövde exempelvis icke riskera återbetalning av övergångsbidrag,
om skatteunderlaget skulle sjunka. Länsstyrelsen har i huvudsak
anfört följande.
Utredningsmännens tanke på exakt täckning för skatteförluster har närmare
utvecklats på så sätt, att övergångsbidraget borde ge storkommunen
exakt täckning för de skatteförluster, som betingats av den mot övergångsbidraget
svarande utdebiteringssänkningen inom kommundelen. Här må
emellertid göras den reflexionen, att de berörda skatteförlusterna icke torde
vara att hänföra till förluster i egentlig mening, vilka kommunerna haft anledning
att räkna med vid staternas uppgörande. Såsom utredningsmännen
framhållit blir nämligen vid stigande skatteunderlag det slutliga övergångsbidraget
»endast ett plus till avräkningslikviden».
Farhågorna för att frångå kravet på exakt täckning av storkommuns skatleförlust
genom utdebiteringssänkning i delkommun synas länsstyrelsen
överdrivna. Fastställandet av bidrag skall ju icke ske mekaniskt på basis
av föreliggande siffermaterial utan grundas på en skälighetsprövning och
en granskning av delkommunens förvaltning under treårsperioden 1948—
1950. Då vid prövningen lämnas stort utrymme åt rena skälighetssynpunkter
är det mycket som talar för att övergångsbidragen fastställas till bestämda
belopp. Denna metod förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t sam
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
39
tidigt med beslutet om övergångsbidrag bestämmer det belopp per skattekrona,
varmed utdebiteringen skulle minskas i delkommunen. Den utredning,
som är avsedd att förebringas i varje bidragsärende, torde ge möjlighet
att bedöma vilken utdebiteringssänkning, som skäligen svarar mot det
beviljade övergångsbidraget. Storkommunen behöver då icke befatta sig med
frågan om nedsättning av utdebiteringen inom den kommundel, för vilken
övergångsbidrag beviljats.
Länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att utredningen ej närmare
berört frågan, huru övergångsbidragen borde beräknas i de fall, då en delkommun
under någon av de perioder, som skulle ligga till grund för beräkning
av utdebiteringshöj ningen, undergått förändring i fråga om ytvidd genom
inkorporering med stad o. d. Länsstyrelsen har ansett ett klarläggande
av frågan önskvärd och framhåller, att beräkningen i dylika fall borde avse
skatteförhållandena beträffande de områden, av vilka vederbörande kommun
vid kommunsammanslagningen består.
Länsstyrelsen har vidare ansett skäligt, att övergångsbidrag i vissa fall
medgåves jämväl vid indelningsändringar jämlikt 1919 års lag, vilka träda
i kraft den 1 januari 1952.
Den föreslagna lagen angående nedsättning av allmän kommunalskatt i
anledning av övergångsbidrag skall enligt utredningen gälla till och med
den 31 december 1956. Länsstyrelsen i Stockholms län har av uppbördstekniska
skäl funnit tidsbegränsningen för snäv och förordat att lagens giltighetstid
förlängdes med 11/s ä 2 år. Övergångsbidragen för år 1956 måste nämligen
beaktas vid utfärdande av debetsedlar å slutlig skatt för året. Dessa
debetsedlar upprättades ej förrän i slutet av år 1957, och eventuellt kvarstående
skatt erlades först påföljande år.
Kommunallagskommittén, som även yrkat på förlängning av lagens giltighetstid,
har därjämte framfört vissa önskemål beträffande lagens utformning.
Kommittén har anfört.
önskvärt vore, om lagens rubrik kunde ges ett uttrycksfullare innehåll
än vad den har enligt förslaget. För vinnande av närmare anslutning till
ordalydelsen i kommunallagarna torde vidare senare delen av huvudbestämmelsen
i förslaget böra avfattas sålunda: »— ---del av kommun, skall,
vid utgörande av allmän kommunalskatt som sägs i 69 § lagen den 6 juni
1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet och 64 § lagen samma dag
(nr 252) om kommunalstyrelse i stad, skattebetalare inom kommundelen
åtnjuta nedsättning i det till utdebitering bestämda beloppet med det belopp
för skattekrona, varmed övergångsbidraget utgår.»
Länsstyrelsen i Kronobergs län, som räknat antalet ord i lagförslaget, har
kommit till resultatet, att lagtexten skulle bestå av 70 ord, sammanförda i
en enda mening. I anledning härav har länsstyrelsen uttalat, att lagen borde
erhålla en enklare och tydligare utformning.
Departementschefen. Utredningsmännens förslag rörande det administrativa
förfarandet och utbetalningen av övergångsbidragen har i huvudsak
icke mött några invändningar hos remissmyndigheterna, och jag kan i stort
sett tillstyrka förslaget.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 62.
Den automatiska nedsättningen av delkommunens skatt med det belopp
för skattekrona, varmed Kungl. Maj :t beviljat övergångsbidrag, torde förutsätta
en provisorisk lag av kommunallags karaktär med det innehåll, som
utredningsmännen föreslagit. I viss anslutning till den av kommunallagskommittén
föreslagna omformuleringen förordar jag att i lagen angives, att
skattebetalare inom kommundel, vilken av Kungl. Maj :t tillerkänts övergångsbidrag,
skall vid utgörande av allmän kommunalskatt som sägs i 69 §
LIvL och 64 § LKS åtnjuta nedsättning i den av storkommunen beslutade
utdebiteringen med det belopp för skattekrona, varmed övergångsbidraget
utgår. Tiden för lagens giltighet torde med hänsyn till den föreslagna förlängningen
av avvecklingsperioden för övergångsbidragen och med beaktande
av vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört böra utsträckas till den
31 december 1963.
Beviljandet av bidragen bör enligt min mening på sätt utredningsmännen
föreslagit ligga hos Kungl. Maj :t. Detta synes önskvärt med hänsyn till prövningens
karaktär av skälighetsprövning och dess samband i vissa fall med
beviljandet av skattelindringsbidrag. Med det antal kommuner inom varje
län, som enligt de föreslagna grunderna kunna erhålla bidrag, skulle en
decentralisering till länsstyrelserna av bidragsprövningen medföra både
ökade kostnader och större ojämnhet i prövningen.
Vad landskommunernas förbund och stadsförbundet anfört om sambandet
mellan straffskatt och övergångsbidrag bör enligt min mening föranleda,
att Kungl. Maj :t icke såsom utredningsmännen föreslagit skall äga slopa
eller nedsätta övergångsbidrag, där straffskatt kan komma i fråga. För delkommunens
invånare skulle visserligen en kvittning mellan straffskatt och
övergångsbidrag vara en riktig åtgärd, men därigenom skulle storkommunen
gå miste om den inkomst, som straffskatten är avsedd att utgöra. För
dylika fall bör i stället Kungl. Maj :t äga rätt att tillerkänna storkommunen
ett bidrag, vilket icke har karaktären av övergångsbidrag, men som totalt
sett ungefärligen motsvarar det belopp, som delkommunen eljest skulle ha
erhållit såsom övergångsbidrag. På grund av de förfaranden av delkommunen,
vilka sålunda beaktats i detta sammanhang, bör denna givetvis icke
härutöver kunna beläggas med straffskatt.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i enkelhetens intresse förordat, att
övergångsbidraget skulle fastställas till visst totalbelopp i kronor, att utbetalas
till storkommunen, medan den däremot svarande nedsättningen i utdebiteringen
inom delkommunen skulle fastställas uppskattningsvis. En sådan
lösning, som icke skulle bereda storkommunen exakt täckning för de
genom utdebiteringssänkningen uteblivna skatteinkomsterna från delkommunen,
skulle enligt min mening betyda en försämring av förslaget.
Vad åtskilliga länsstyrelser anfört om behovet av en författningsmässigt
bestämd tidsfrist, inom vilken yttrande av storkommunens kommunalnämnd
rörande ansökning om bidrag skall ha inkommit till länsstyrelsen, finner
jag böra beaktas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
41
Däremot synes icke föreligga anledning att stadga skyldighet för delkommunen
att i ansökningen lämna uppgift om utdebiteringarna under åren
1940—1946, eftersom beräkningar rörande de på femårsmedeltalen grundade
övergångsbidragen verkställts inom länsstyrelserna vid avgivande av förslag
rörande kommunsammanslagningen inom länen och böra kunna utnyttjas.
Vidare torde man icke, såsom länsstyrelsen i Örebro län ifrågasatt,
kunna begära av delkommunen, att den i sin ansökan själv skall söka beräkna
utgående övergångsbidrag.
Någon anledning att på sätt länsstyrelsen i Hallands län föreslagit utvidga
rätten till övergångsbidrag att utgå i samband med indelningsändringar även
enligt 1919 års lag föreligger enligt min mening icke.
I övrigt föranleder vad utredningsmännen föreslagit och anfört icke något
yttrande från min sida.
Vad slutligen angår kostnaderna för övergångsbidrag torde medel härför
böra på sätt i årets statsverksproposition under sjunde huvudtiteln (s. 80)
förutsatts anvisas under förslagsanslaget till Provisorisk skatteersättning
till kommunerna, m. m. Hemställan om medelsanvisning för detta ändamål
gör jag i annat sammanhang.
Hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga inom finansdepartementet upprättat förslag
till lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt i
anledning av kommunindelnings ref ormen,
dels ock godkänna i det föregående angivna ändrade
grunder för övergångsbidrag i anledning av kommunindelningsreformen
samt bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
föreskrifter i ämnet.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik Skiöld.
4 ISiliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 62.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 62.
Bil. A.
Utredningsmännens förslag
till
förordning angående övergångsbidrag i anledning av
kommunindelningsreformen.
Kungl. Maj :t har, i anledning av riksdagens beslut, funnit gott förordna
som följer.
1 §•
För begränsning övergångsvis av sådan utdebiteringshöjning inom viss
kommundel, som föranletts av den jämlikt lagen den 21 juni 1946 (nr 315)
beslutade nya indelningen i borgerliga kommuner, må kunna under de villkor
och i den utsträckning här nedan stadgas efter prövning av Kungl. Maj :t
utgå statsbidrag (övergångsbidrag) av för ändamålet anvisade medel.
Beträffande verkan av Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag till nybildad
eller vidgad kommun stadgas i lagen denna dag om nedsättning av
allmän kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag.
2 §•
För erhållande av övergångsbidrag förutsättes:
a) att den av indelningsändringen föranledda utdebiteringshöjningen för
viss kommundel beräknas överstiga 50 öre för skattekrona; samt
b) att medelutdebiteringen för åren 1948—50 för de kommuner (delkommuner)
tillhopa, vilka ingå i den nya kommunen, överstiger sex kronor för
skattekrona.
Den av indelningsändringen föranledda utdebiteringshöjningen för kommundel
beräknas utgöra skillnaden mellan nyssnämnda medelutdebitering
lör samtliga delkommuner och den efter enahanda grunder beräknade medelutdebiteringen
för den delkommun, som motsvarar ifrågavarande kommundel.
Vid beräkning av medelutdebiteringen skall hänsyn tagas till den borgerliga
kommunens utdebiteringsbehov. Härtill skall dock i förekommande
fall läggas utdebiteringsbehovet för skolväsendet, där detta handhafts av
den kyrkliga kommunen, ävensom skatteutjämningsunderstöd, som åtnjutits
av kommunen.
3 §•
Där granskningen av vederbörande delkommuns förvaltning ej till annat
föranleder, utgår efter Kungl. Maj :ts prövning övergångsbidrag för år 1952
enligt följande grunder, nämligen
a) i sådana fall, där delkommunens medelutdebitering överstiger 5 kronor
50 öre, med det belopp för skattekrona, varmed den enligt 2 § beräknade
utdebiteringshöjningen överstiger 50 öre; samt
b) i sådana fall, där delkommunens medelutdebitering icke överstiger 5
kronor 50 öre, med det belopp för skattekrona, varmed medelutdebiteringen
för samtliga delkommuner överstiger 6 kronor.
Kungi. Maj:ts proposition nr 62.
43
Övergångsbidrag må dock icke utgå med större belopp för skattekrona
än som skulle hava utgått, därest utdebiteringshöjningen i stället hade beräknats
med utgångspunkt från medelutdebiteringen för åren 1940—46
med bortseende från de år, då utdebiteringen varit högst och lägst, och övergångsbidraget
hade motsvarat den sålunda beräknade utdebiteringshöjningen
minskad med 50 öre för skattekrona.
4 §•
För år 1953 och följande år utgår övergångsbidrag med ett belopp, som
för varje år nedsättes i förhållande till bidraget för närmast föregående
år med 50 öre för skattekrona, dock lägst med femtedelen av bidragsbeloppet
för skattekrona.
5 §-
Det övergångsbidrag, som av Kungl. Maj :t beviljats för visst år, utgår
med föreskrivet belopp för skattekrona i förhållande till det skatteunderlag
inom kommundelen, efter vilket allmän kommunalskatt utbetalas för samma
år.
6 §•
Kungl. Maj :t äger jämka för kommun fastställt övergångsbidrag för visst
år i samband med beviljande av skattelindringsbidrag åt kommunen för
samma år.
7 §•
Ansökning om övergångsbidrag skall, ställd till Kungl. Maj :t, före den 1
juni 1951 av kommunalnämnden i delkommun insändas till den nya kommunens
kommunalnämnd (drätselkammare), som har att med eget yttrande
skyndsamt översända ansökningen till länsstyrelsen. I yttrandet skall angivas,
huruvida och i vad mån delkommunen under åren 1948—1950 eller
därefter må hava i syfte att undandraga sig kostnader, sjom bort gäldas genom
utdebitering i delkommunen, underlåtit att i erforderlig omfattning
verkställa utdebitering av allmän kommunalskatt, obehörigen förfogat över
sina tillgångar eller eljest vidtagit åtgärd av beskaffenhet att böra föranleda
nedsättning av övergångsbidrag.
8 §•
Ansökning om övergångsbidrag skall åtföljas av
a) delkommunens utgifts- och inkomststater för åren 1948—1950;
b) sammandrag över delkommunens räkenskaper för samma år; ävensom
c)
uppgift om delkommunens skatteunderlag jämlikt 1947—1949 års
taxeringar.
9 §■
Det åligger länsstyrelsen tillse, att ansökning åtföljes av erforderliga
handlingar och uppgifter, och att efter inhämtande av de upplysningar, som
ytterligare må vara behövliga, med eget utlåtande till Kungl. Maj:t insända
ansökningarna senast den 15 juli 1951. Till utlåtandet skola fogas uppgifter
för såväl sökande dclkommuncr som samtliga övriga delkommuner inom de
berörda nya kommunerna beträffande dessas utdebiteringsbehov för åren
1948—1950, sådant utdebiteringsbebovet, på sätt i 2 § tredje stycket sägs,
kan beräknas med ledning av redovisningsräkningarna för åren 1947—
1949.
44
Kungi. Maj:ts proposition nr 62.
10 §.
Beviljat övergångsbidrag skall genom länsstyrelsen utbetalas till den nya
kommunen samtidigt med utbetalning av denna tillkommande allmän kommunalskatt.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
517115. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.