Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
1
Kr 59.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1950 vid
dess trettiotredje sammanträde antagen rekommendation;
given Stockholms slott den 2 februari 1951.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed anhåila om riksdagens yttrande
angående en i nämnda protokoll omförmäld, av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1950 vid dess trettiotredje sammanträde
antagen rekommendation.
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen hemställes om riksdagens yttrande angående den av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1950 antagna rekommendationen
(nr 88) angående yrkesutbildning för vuxna, däri inbegripna
partiellt arbetsföra, och förordas att de i rekommendationen uppdragna
riktlinjerna, i den utsträckning så lämpligen kan ske, beaktas såvitt
angår yrkesutbildningen i vårt land.
1 llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 59.
o
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj. t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 februari
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med chefen för utrikesdepartementet och t. f.
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Quensel, anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, en av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1950 vid dess trettiotredje sammanträde
antagen rekommendation samt anför.
Genom sin anslutning till Nationernas förbund den 9 mars 1920 inträdde
Sverige såsom medlem av Internationella arbetsorganisationen i Geneve.
Enligt arbetsorganisationens stadga skall organisationens allmänna konferens
sammanträda vid behov, dock minst en gång varje år.
Organisationens beslutande församling — den Internationella arbetskonferensen
— har, enligt artikel 19 i stadgan, att beträffande förslag, som äro
uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för godtagande. Antingen
skall beslutet resultera i ett förslag till internationell konvention, avsedd
att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock skall det utmynna
i en rekommendation, avsedd att övervägas vid lagstiftning eller
annorledes, men utan den bindande karaktär, som tillkommer en ratificerad
konvention. Därest beslutet är av mindre räckvidd eller av väsentligen formell
innebörd, t. ex. då det gäller en begäran om utredning, plägar det givas
formen av en resolution.
I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall inom ett år från avslutandet av ett konferenssammanträde
underställa därå antagna konventioner och rekommendationer
vederbörlig myndighet (i vårt land riksdagen) för vidtagande av lagstiftnings-
eller andra åtgärder. Om det till följd av exceptionella omständigheter
ej är möjligt att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall
den fullgöras snarast möjligt och i varje fall icke senare än 18 månader från
sammanträdets avslutande.
Varje medlem har skyldighet att underrätta Internationella arbetsbyråns
generaldirektör om de åtgärder, som vidtagits för att underställa konventioner
vederbörlig myndighet, samt om eljest vidtagna åtgärder. Medlem, som
icke ratificerat viss konvention, skall tid efter annan till Internationella ar
-
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
betsbyråns generaldirektör avgiva redogörelse för såväl lagstiftning och
praxis med avseende å de i konventionen behandlade frågorna som den omfattning,
vari konventionens bestämmelser genomförts eller avses att genomföras
genom lagstiftning, administrativa åtgärder, kollektivavtal eller annorledes,
med angivande tillika av de omständigheter, som förhindra eller
fördröja ratificeringen av konventionen. Motsvarande gäller i fråga om rekommendationer
med tillägg, att redovisning skall lämnas även för sådana
jämkningar i rekommendationer, som befunnits eller må befinnas erforderliga
vid antagande eller tillämpning av bestämmelserna i desamma.
Generalsekreterarens i Nationernas förbund befattning med de konventioner
och rekommendationer, som beslutas av Internationella arbetsorganisationen,
har övertagits av generaldirektören för Internationella arbetsbyrån
(artiklarna 20—21), varvid emellertid föreskrivits, att ett av de två
officiella exemplaren av varje av Internationella arbetskonferensen antagen
konvention eller rekommendation skall deponeras hos Förenta Nationernas
generalsekreterare samt varje ratifikation av en sådan konvention delgivas
Förenta Nationernas generalsekreterare för registrering i enlighet med bestämmelsen
i artikel 102 av Förenta Nationernas stadga.
Internationella arbetskonferensens trettiotredje sammanträde hölls i Geneve
under tiden den 7 juni—den 1 juli 1950. I sammanträdet deltogo representanter
för 50 medlemsstater, av vilka 40 sänt fullständiga delegationer,
d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar- och arbetsgivarsidorna.
Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.
1
Dagordningen för detta konferenssammanträde — för vars förhandlingar
och beslut en fullständig redogörelse kommer att lämnas av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet i dess publikationsserie
»Internationella arbetsorganisationen» — omfattade följande överläggningsämnen:
I.
Generaldirektörens för Internationella arbetsbyrån årsredogörelse.
II. Finansiella och budgetära frågor.
1 Genom Kungl. Maj :ts beslut den 31 mars 1950 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts:
såsom regeringsombud generaldirektören och chefen för statskontoret Wilhelm Björck
och dåvarande statssekreteraren i socialdepartementet Per Nyström —■ som dock var förhindrad
att deltaga i konferensen — samt såsom experter borgmästaren Lars Gunnar Ohlsson,
tillika ersättare för regeringsombuden, fru Inga Margareta Thorsson och förste
kanslisekreteraren i socialdepartementet Sten-Eric Heinrici;
såsom arbetarombud: Landsorganisationens jurist advokaten Arnold Sölvön samt såsom
experter ordföranden i Svenska fabriksarbetareförbundet Gunnar Mohlne, ombudsmannen
hos Landsorganisationen Sigrid Hildur Elvira Ekendahl, sekreteraren i Tjänstemännens
centralorganisation Otto Nordenskiöld och sekreteraren i Svenska lantarbetareförbundet
Ewald Jansson; samt
såsom arbetsgiuarombud: direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gullmar Bergenström
samt såsom experter verkställande direktören i samma förening Bertil Kugelberg,
direktören i samma förening Matts Bergom Larsson, verkställande direktören i
Svenska lantarbetsgivareföreningen Gideon Sa:mund och direktören i Sveriges textilindustriförbund
Kaj Åberg.
Därjämte hade redaktören Sven Backlund utsetts att i egenskap av tolk biträda delegationen.
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
III. Upplysningar och årsrapporter rörande medlemsstaternas tillämpning
av internationella arbetskonventioner och rekommendationer.
IV. Förhållandet mellan arbetsmarknadens parter, innefattande frågor rörande
kollektivavtal, förlikning och skiljedom ävensom samverkan
mellan offentliga myndigheter samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer
(första behandling).
V. Lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde (första behandling).
VI. Jordbruksfrågor: allmän rapport.
VII. Minimilöner inom jordbruket (första behandling).
VIII. Semester inom jordbruket (första behandling).
IX. Yrkesutbildning för vuxna, däri inbegripna partiellt arbetsföra (enda
behandling).
Under punkt II på dagordningen antog konferensen budget för Internationella
arbetsorganisationen avseende utgifter under år 1951; budgeten fastställdes
till 6 219 506 U.S. dollars.
Konferensen medhann emellertid icke att behandla den del av det under
punkt IV upptagna ämnet, som avser samverkan mellan offentliga myndigheter
samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, varför konferensen
uttryckte ett önskemål om att denna fråga skulle såsom en särskild punkt
uppföras på dagordningen för arbetskonferensens nästkommande allmänna
sammanträde år 1951. Anmärkas må vidare, att arbetsbyråns styrelse vid sitt
i januari 1950 hållna 110:e sammanträde beslutat att till dagordningen för
1951 års konferenssammanträde överflytta även det under punkt VIII angivna
ämnet angående semester inom jordbruket.
Beträffande övriga för första behandling uppförda frågor beslöts, att de
skulle slutligt behandlas å nästkommande allmänna konferenssammanträde.
Bland de av konferensen fattade besluten är endast följande, vilket hänför
sig till punkten IX på dagordningen, av beskaffenhet att i enlighet
med förenämnda artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga
skola underställas riksdagen, nämligen:
Rekommendation (nr 88) angående yrkesutbildning för vuxna, däri inbegripna
partiellt arbetsföra.
Texten till rekommendationen torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende.
I särskild bilaga lämnas en förteckning över samtliga vid konferenssammanträdet
antagna resolutioner (Bilaga B).
När jag härefter övergår till att behandla den nyssnämnda rekommendationen,
vill jag såsom en bakgrund till den följande redogörelsen framhålla,
att det i rekommendationen behandlade ämnet utgör en viktig del av den
allmänna yrkesutbildningen, vilken i inledningen till Internationella arbetsorganisationens
stadga uttryckligen nämnes sasom en av de frågoi vilka
ligga inom organisationens kompetensområde. Vidare innehåller den s. k.
Philadelphiadeklarationen av den 10 maj 1944 — vilken är såsom bilaga
Kungl. Maj.ts proposition nr 5V.
5
fogad vid arbetsorganisationens stadga — under avdelning III eif uttalande,
vari arbetskonferensen erkänner organisationens högtidliga förpliktelse »att
främja alla sådana åtgärder, som äro ägnade att förverkliga ... sysselsättningen
av arbetare i yrken, i vilka de kunna ha tillfredsställelsen att helt utnyttja
sin yrkesskicklighet samt i största möjliga mån bidraga till allmänt
välstånd» och »tryggandet av lika möjligheter för alla i fråga om utbildning
och inträde i arbetslivet».
Frågan om yrkesutbildning för vuxna, däri inbegripna partiellt arbetsföra,
har redan tidigare vid olika tillfällen behandlats av arbetskonferensen. Sålunda
antogs år 1939 en rekommendation (nr 57) angående yrkesutbildning.
I punkten 12 av denna rekommendation angives, att »varje arbetare bör,
vare sig han före tillträdandet av anställning erhållit yrkesutbildning eller
ej, beredas tillfälle att utveckla sina tekniska och yrkeskunskaper genom
kompletterande deltidskurser» och att »undervisningsplanerna för sådana
kurser böra anpassas efter behovet hos... vuxna arbetare, som önska vidga
eller fullständiga sina tekniska eller yrkeskunskaper». År 1944 antog konferensen
vidare en rekommendation (nr 71) angående reglering av sysselsättning
vid övergången från krig till fred, vari förordades att yrkesutbildning
för vuxna, däri inbegripna partiellt arbetsföra, borde organiseras och
utvecklas. Vid sidan av de diskussioner, som vid arbetskonferensen förts
rörande detta ämne, har frågan även varit föremål för överväganden vid
den tredje amerikanska arbetskonferensen, vilken hölls år 1946, ävensom
vid ett flertal sammanträden med arbetsorganisationens olika s. k. industrikommittéer.
Bestämmelserna i sistnämnda rekommendation voro endast avsedda att
tillgodose de omedelbara behov som kunde uppstå under övergångstiden från
krig till fred och togo ej hänsyn till alla de olika med organisationen av
utbildning och omskolning förknippade frågorna. Dessa omständigheter i
förening med behovet av att undersöka de med yrkesutbildning för partiellt
arbetsföra förbundna problemen, vilka såsom en följd av det senaste
världskriget kommit att framstå såsom särskilt svårlösta, ha föranlett arbetsbyråns
styrelse att bereda konferensen tillfälle att överväga hela frågan
om yrkesutbildning för vuxna, däri inbegripna partiellt arbetsföra. Enligt
styrelsens beslut skulle ärendet behandlas vid arbetskonferensens trettiotredje
sammanträde enligt den enkla diskussionsproceduren, d. v. s. vid endast
ett allmänt konferenssammanträde, samt dessförinnan eu förberedande
teknisk trepartskonferens inkallas för att diskutera de synpunkter på
frågan, vilka framkommit genom de av vissa medlemsstater — bland dem
Sverige — avgivna svaren å ett av arhetsbyrån i ämnet utarbetat frågeformulär.
Sistnämnda konferens, i vilken Sverige deltog med representanter
för såväl regeringen som arbetare och arbetsgivare, hölls i Geneve under
tiden 23 januari—3 februari 1950.
På grundval av de beslut, som fattats vid den förberedande konferensen,
framlade arbetsbyrån inför 1950 ärs allmänna konferenssammanträde ett
förslag till rekommendation angående yrkesutbildning för vuxna, däri in
-
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 59.
begripna partiellt arbetsföra, vilket förslag med vissa inom vederbörande
konferensutskott vidtagna ändringar enhälligt antogs av konferensen. Samtliga
svenska ombud deltogo i omröstningen.
I fråga om det huvudsakliga innehållet i rekommendationen
må följande anföras.
Rekommendationen berör principerna för yrkesutbildning för vuxna, de
metoder som böra användas beträffande olika personalkategorier, utbildningens
organisation och administration samt internationellt samarbete på
ifrågavarande område.
I rekommendationen förordas, att yrkesutbildningen för vuxna planeras
under hänsynstagande till tendenserna på arbetsmarknaden, strävandena
att förbättra och höja produktionen samt möjligheterna att bereda
den som vill utbilda sig lämplig anställning. Den bör i största möjliga utsträckning
bereda de vuxna en god yrkeskunskap och kännedom om de yrken,
för vilka de utbilda sig, och om de näringsgrenar, inom vilka de önska
taga anställning, med särskilt beaktande av att underlätta deras befordran.
Yrkesutbildning för arbetslösa vuxna bör icke anlitas såsom ersättning för
arbetslöshetsförsäkring eller arbetslöshetshjälp utan syfta till att underlätta
återanställning av arbetslösa, vilka äro i behov av utbildning för att erhålla
lämpligt arbete.
Anordningar för utbildning böra innefatta lämpliga åtgärder med avseende
å demobiliserade och krigsskadade, partiellt arbetsföra, arbetslösa vuxna,
vilka önska tillträde till ett yrkesområde, som präglas av långvarig brist på
arbetskraft, arbetare, vilka till följd av den tekniska utvecklingen bliva övertaliga
inom sitt yrke, vuxna inom yrken med överflöd på arbetskraft, vuxna,
som önska emigrera med anlitande av statskontrollerad gruppemigration,
samt immigranter, som mottagits i och för erhållande av anställning. Tillträde
till utbildningsanordningarna bör beredas såväl kvinnor som män.
Vad gäller utbildningen av produktionsarbetare bör yrkesvägledning föregå
antagandet till yrkesutbildning för att det för arbetaren i fråga lämpligaste
yrket skall kunna fastställas. Arbetsgivare böra uppmuntras att vidtaga
åtgärder för att bereda vuxna yrkesutbildning inom företaget, antingen
under arbetets gång eller annorledes. Utbildning utom företagen är underkastad
detaljerade föreskrifter: den bör sätta eleverna i stånd att uppnå
den arbetstakt och färdighet, som arbetet kräver, och bör innefatta eller
efterföljas av en tids yrkespraktik. Såväl då utbildningen försiggår inom
som utom företaget, böra åtgärder vidtagas för att eleverna skola komma
i åtnjutande av skälig ersättning.
En av de synpunkter som gjorde sig gällande vid utarbetandet av rekommendationen
var, att yrkesutbildning för vuxna vore ett viktigt hjälpmedel
för utvecklandet av produktiviteten. Rekommendationen upptager därför en
serie bestämmelser rörande utbildning av arbetsledare, vilka i detta hänseende
spela en särskilt betydelsefull roll.
Yrkesutbildningen av partiellt arbetsföra — en fråga, som dryftats vid
olika sammanträden med Internationella arbetsbvrån redan före kriget —•
Kungl. Maj. ts proposition nr 59. 7
avhandlas i ett särskilt kapitel. Rekommendationen betonar särskilt, att de
partiellt arbetsföra böra ha tillgång till tillfredsställande och ändamålsenliga
utbildningsmöjligheter. Utbildningen bör fullföljas tills de partiellt arbetsföra,
om de äga förutsättning härför, uppnått en färdighet, som i normal
arbetsprestation gör dem jämställda med fullt arbetsföra arbetare. Rekommendationen
framlägger även ett antal praktiska förslag för denna utbildnings
organisation.
Rekommendationen förutsätter genomgående samarbete mellan arbetsgivare-
och arbetareorganisationer.
Över rekommendationen har delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet avgivit utlåtande. Delegationen har i sin tur hört socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning, skolöverstyrelsen, Landsorganisationen, Svenska
arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Socialstyrelsen framhåller, att det närmast är yrkesutbildningen av partiellt
arbetsföra, som berör styrelsens verksamhetsområde samt fortsätter:
Fattigvårdens, alkoholistvårdens och barna- och ungdomsvårdens klientel
utgöres som naturligt är till en betydande del av partiellt arbetsföra och barn
till dem. Fysiska defekter minska arbetsförmågan. Härtill kommer att de
partiellt arbetsföra i stor utsträckning lida av mer eller mindre starka, arbetshämmande
neuroser, vilka framkallats och befordras av att de själva
finna sig mindre dugliga än andra och av att de genom sina brister avvika
från omgivningen.
I rekommendationen säges bland annat, att bedömningen av den partiellt
arbetsföres yrkeslämplighet bör ske i samråd med läkare, att, där så befinnes
nödvändigt, lämpliga medicinska åtgärder böra vidtagas för återställande
av arbetsförmågan, att, där så är lämpligt, denna vård bär innehålla bland
annat psykologisk behandling, rörelse och arbetsterapi, samt att, likaledes
då så befinnes lämpligt, utbildningen bör försiggå under läkartillsvn.
Att bedömningen av den partiellt arbetsföres yrkeslämplighet sker i samråd
med läkare och att yrkesutbildningen, där så är lämpligt, försiggår under
läkartillsyn torde vara förutsättningar för att tillfredsställande resultat nås.
Då det här talas om läkares medverkan avses väl närmast kroppsläkare. Med
hänsyn härtill vill socialstyrelsen för sin del särskilt understryka vikten av
att vid de partiellt arbetsföras yrkesutbildning tillgång finnes till psykologisk
och psykiatrisk sakkunskap. Denna expertis kan hjälpa till vid svårare
diagnoser om yrkeslämplighet, ge råd vid utbildningen i de enskilda fallen
och behandla föreliggande neuroser.
Bäst är givetvis om åtgärder kunna vidtagas på ett så tidigt stadium som
möjligt till förhindrande av alt arbetshärnmande neuroser utvecklas. Erfarenheterna
av den psykiska barna- och ungdomsvården i Sverige ha varit
goda och visat att sådan neurosförebyggande verksamhet är av stort värde.
Inom svensk fattigvård ha åtgärder för de partiellt arbetsföras anpassning
i arbetslivet tidigare förekommit i en relativt begränsad utsträckning. Sedan
något år tillbaka ha dock möjligheterna härför avsevärt ökats genom att en
arbetsvärd för partiellt arbetsföra inrättats vid den offentliga arbetsförmedlingen.
Socialvårdskommitténs nu framlagda förslag till lag om socialhjälp
åsyftar i betydande mån att förebygga nödtillstånd av olika slag, och ett genomförande
av detta förslag skulle sannolikt komma att ytterligare avsevärt
främja de partiellt arbetsföras utbildning. Betydelsen av läkares och ej minst
s
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
psykiatrisk medverkan beaktas i detta sammanhang, bland annat genom inrättande
av socialläkartjänster i den män detta kan ske med hänsyn till tillgängliga
resurser. Det kan därför sägas, att man på detta sociala fält söker
att tillämpa de grundsatser, som ovan ha betecknats som väsentliga i samband
med den föreliggande rekommendationen.
Socialstyrelsen har i övrigt, från de synpunkter styrelsen närmast har
att företräda, intet att anföra beträffande denna rekommendation, vilken
ju är allmänt hållen och ger de olika länderna betydande rörelsefrihet inom
den givna ramen.
Pensions styrelsen — som ansett sig böra begränsa sitt yttrande till att
omfatta endast styrelsens arbetsområde — framhåller, att de allmänna principer,
som kommit till uttryck i rekommendationen, i vad avser de partiellt
arbetsföras yrkesutbildning, till övervägande delen redan tidigare äro här i
landet erkända och tillämpade, varför det enligt pensionsstyrelsens mening
icke bör möta något hinder att för Sveriges vidkommande uttala sin anslutning
till desamma.
På tn punkt kan det emellertid enligt styrelsens förmenande råda tvekan,
huruvida rekommendationen erhållit eu fullt lycklig avfattning. Styrelsen
avser härvid uttalandet om att utbildningen »där så är möjligt tillhandahålles
inom det yrke, vari den partiellt arbetsföre tidigare varit sysselsatt
eller inom ett närbesläktat yrke» (punkt 28. 2 b). Även om utbildning inom
sådan yrkesgren vore möjlig att genomföra, kunde enligt pensionsstyrelsens
mening omständigheter föreligga, som ur andra synpunkter gjorde en sådan
utbildning mindre önskvärd. Hänsynstagande till den utbildningssökandcs
egna berättigade önskemål, tidigare valt yrkesområdes olämplighet i belysning
av personliga förutsättningar och egenskaper, rådande förhållanden på
arbetsmarknaden o. s. v. kunde giva utslag till förmån för val av annat yrke
än det, som enligt rekommendationens lydelse borde väljas.
Arbetsmarknadsstyrelsen finner, att rekommendationen i stort sett överensstämmer
med de synpunkter som styrelsen tidigare framfört i ämnet.
Styrelsen vore dock förhindrad att helt ansluta sig till den i punkt 17 av rekommendationen
intagna bestämmelsen, att vuxna arbetare under utbildning
borde åtnjuta skälig ersättning enligt principer, som fastställts genom
lagstiftning, kollektivavtal eller bestämmelser inom vederbörande företag.
Sista delen av denna punkt — genom bestämmelser inom vederbörande företag
—- torde icke kunna sägas svara mot svenska förhållanden, enär i Sverige
en annan ordning tillämpades. Därest en person beviljats utbildning med
statliga bidrag hos enskild företagare inom ett yrkesområde, där kollektivavtal
saknades, ägde företagaren ej att ensam bestämma i ersättningsfrågan,
utan lärlingslönen fastställdes i samråd mellan berörda statliga myndighet
och företagaren.
Medicinalstyrelsen —- som i huvudsak begränsar sitt yttrande till att avse
yrkesutbildningen av de partiellt arbetsföra — uttalar, att i Sverige åtgärder
delvis sedan lång tid tillbaka vidtagits för att bereda partiellt arbetsföra
lämpligt arbete och om möjligt återföra dem till arbetslivet. Styrelsen ville
sålunda peka på den genom vanföreanstalterna lämnade yrkesutbildningen,
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 59.
som framför allt komme de genom barnförlamning skadade till godo. Vidare
ville styrelsen hänvisa till de åtgärder, som nu på flera ställen i vårt
land vidtoges för återförande av nevrospatienter till ett normalt arbetsliv
genom den verksamhet som bedreves i ai betsprövnings- och arbetsträningsinstitut.
Slutligen ville styrelsen omnämna den arbetsterapi, som i allt större
utsträckning bedreves vid våra sjukhus, och den skyddade verksamhet, som
avsåge att bereda de svårast invalidiserade tillfälle att utföra ett efter måttet
av deras krafter avpassat arbete. Då rekommendationen i medicinskt
hänseende icke syntes gå utöver vad som i vårt land antingen sedan länge
praktiserats eller ock för närvarande hölle på att genomföras, tillstyrkte
medicinalstyrelsen det i rekommendationen framlagda förslaget.
Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar, att rekommendationen icke synes
innehålla sådana allmänna principer, som ur de synpunkter överstyrelsen
har att företräda böra föranleda någon erinran. Vad anginge yrkesutbildning
inom företagen syntes emellertid vara oklart vad som under punkt
17 skulle avses med ersättning enligt bestämmelser inom vederbörande företag.
För svenska förhållanden torde i de fall, där yrkesutbildning meddelades
inom företag och ersättning icke utginge enligt kollektivavtal, avtal träffas
mellan arbetsgivaren och den som skulle undergå utbildning. Därest ersättning
utginge från pensionsstyrelsen eller arbetsmarknadsstyrelsen för
utbildning inom företag av partiellt arbetsför, godkände eller ordnade ämbetsverken
i varje särskilt fall sådan överenskommelse.
Skolöverstyrelsen anmärker, att av de skolor eller läroanstalter, som stå
under överstyrelsens inseende, knappast andra än yrkesskolorna för döva
och blinda beröras av ifrågavarande rekommendation, som närmast avser
ifrågasatt yrkesutbildning för vuxna. Skolöverstyrelsen ville erinra om att
Kungl. Maj :t enligt brev till styrelsen den 6 oktober 1950 i anledning av riksdagens
beslut år 1950 rörande riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling
fastställt, alt ett eller flera gymnasier för vuxna skulle från tidpunkt,
som senare bestämdes, anordnas försöksvis. Sådana gymnasier för
vuxna, närmast avsedda att meddela teoretisk utbildning, torde komma
till stånd först sedan särskild utredning om gymnasiernas struktur verkställts.
I den mån i rekommendationen anbefalld yrkesutbildning för vuxna, däri
inbegripna även partiellt arbetsföra, borde i någon form samordnas med undervisningen
i läroanstalter, som stode under skolöverstyrelsens inseende,
har styrelsen, enligt vad den vidare framhåller, för sin del intet att erinra
mot de allmänna principer för utbildningen och dess anordning, som i rekommendationen
kommit till uttryck. I andra fall än då fråga vore om vuxna
syp- eller hörselskadade måste dock styrelsens ställningstagande till ifrågasatt
utbildning bli beroende av initiativ eller beslut av andra myndigheter,
såsom överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen eller medicinalstyrelsen.
Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen ha intet alt erinra
mot rekommendationen.
10
Kurigl. Maj.ts proposition nr 59.
Tjänstemännens centralorganisation finner rekommendationen ha en
sådan utformning, att den i huvudsak överensstämmer med svensk praxis
på området. TCO ville emellertid fästa uppmärksamheten på ett uttalande
rörande arbetsledarutbildningen (punkt 20) i den av arbetsbyrån för konferensen
framlagda rapporten i ämnet. I fråga om denna punkt framhölles,
att det skulle noteras att när i rekommendationens text det talades om samarbete
mellan arbetarnas organisationer beträffande yrkesutbildning, man
därmed även innefattade samarbete med särskilda organisationer för arbetsledare.
Sådana organisationer för arbetsledare skulle därför icke uteslutas
från det samarbete som avsåges i nämnda punkt. TCO ville vidare fratnhålla,
att den självfallet tolkade rekommendationens text så, att samarbete
i yrkesutbildningsfrågor överlag skulle äga rum med tjänstemannaorganisationerna,
när dessa gruppers yrkesutbildning vore föremål för behandling.
För egen del anför delegationen följande:
Gentemot bestämmelsen i punkten 17, vari stadgas att vuxna arbetare under
utbildning böra åtnjuta skälig ersättning enligt grunder, som fastställas
genom lagstiftning, kollektivavtal eller bestämmelser inom vederbörande
företag har arbetsmarknadsstyrelsen anmärkt, att sista delen av denna
punkt »(genom) bestämmelser inom vederbörande företag» icke torde kunna
sägas motsvara svenska förhållanden. Därest en person beviljats utbildning
med statliga bidrag hos enskild företagare inom ett yrkesområde, där kollektivavtal
saknas, äger företagaren, framhåller styrelsen, ej att ensam bestämma
i ersättningsfrågan utan fastställes lärlingslönen i samråd mellan
berörda statliga myndighet och företagaren. En anmärkning av liknande
innebörd har framställts av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Delegationen anser sig böra framhålla, att de fall, som arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen här berört, avse yrkesutbildning, till vilken statligt
bidrag utgår. Det torde vara uppenbart, att då dylikt bidrag till utbildning
utgår, staten även äger föreskriva vissa villkor för statsbidragets utgående.
Delegationen har för sin del intet att erinra mot de principer, som kommit
till uttryck i rekommendationen och anser, att dessa böra kunna i huvudsak
läggas till grund för den ytterligare reglering av yrkesutbildningen,
som för vårt lands del kan komma i fråga.
Departementschefen.
Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anfört
kan jag ansluta mig. I anledning av vad Tjänstemännens centralorganisation
anfört i sitt i ärendet avgivna remissyttrande må framhållas, att en
tolkning av rekommendationen i överensstämmelse med vad i remissyttrandet
angivits synes naturlig. Därest riksdagen icke har något att erinra däremot,
torde Kungl. Maj :t höra meddela de av delegationen i ärendet hörnia
myndigheterna, att yrkesutbildningen i vårt land, i den utsträckning så
lämpligen kan ske, bör anordnas i enlighet med de i rekommendationen uppdragna
riktlinjerna.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 59.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av Internationella arbetsorganisationens konferens år
1950 vid dess trettiotredje sammanträde antagna rekommendation
(nr 88) angående yrkesutbildning för vuxna, däri
inbegripna partiellt arbetsföra.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 59. (Bilagor).
Bilaga A.
Rekommendation (nr 88) angående yrkesutbildning för vuxna,
däri inbegripna partiellt arbetsföra.
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,
vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 7 juni 1950 till sitt trettiotredje sammanträde,
och med beaktande av att konferensen redan antagit vissa såväl allmänna
som särskilda bestämmelser om yrkesutbildning,
beslutat antaga vissa förslag angående yrkesutbildning för vuxna,
däri inbegripna partiellt arbetsföra,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell
rekommendation,
antager denna den trettionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtio följande
rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående
yrkesutbildning (för vuxna) 1950» [Vocational Training (Adults) Recornmendation,
1950].
I. Definitioner.
1. I denna rekommendation avses med
a) uttrycket »yrkesutbildning» varje för förvärvsarbete avsedd form avutbildning,
ägnad att bibringa eller utveckla kunskaper eller färdighet
rörande teknik, yrke eller arbetsledning, vare sig utbildningen
meddelas inom eller utom ett företag, ävensom omskolning;
b) uttrycket »arbetare i produktionen» var och en, som är anställd eller
genomgår utbildning inom någon gren av näringslivet i annan egenskap
än arbetsledare eller företagsledare.
II. Principer för yrkesutbildningen.
2. 1) Yrkesutbildningen för vuxna bör utredas, planeras och genomföras
under hänsynstagande till läget och tendenserna på arbetsmarknaden, strävandena
att förbättra och höja produktionen samt möjligheterna att bereda
vederbörande, som vill utbilda sig, lämplig anställning.
2) Yrkesutbildningen för vuxna bör utredas, planeras och genomföras
i samverkan med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, där sådana finnas
och tillfredsställande anordningar kunna vidtagas för en dylik samverkan.
3. Yrkesutbildningen bör i största möjliga utsträckning bereda de vuxna
en god yrkeskunskap och kännedom om de yrken, för vilka de utbilda sig,
och om de näringsgrenar, inom vilka de önska taga anställning, med särskilt
beaktande av att underlätta deras befordran.
4. Yrkesutbildning för arbetslösa vuxna bör icke anlitas såsom ersättning
för arbetslöshetsförsäkring eller arbetslöshetshjälp utan syfta till att underlätta
återanställning av arbetslösa, vilka äro i behov av utbildning för att
kunna erhålla lämpligt arbete.
Kungl. Maj:ts proposition nr 59. (Bilagor).
13
III. Yrkesutbildningens omfattning.
5. 1) Lämpliga anordningar för yrkesutbildning böra i största möjliga
utsträckning ställas till de vuxnas förfogande, antingen genom erforderlig
anpassning av motsvarande anordningar för ungdom eller genom vidtagande
av särskilda åtgärder eller genom anlitande av båda dessa utvägar.
2) Anordningarna i fråga böra enligt i denna rekommendation angivna
principer och metoder planläggas under beaktande av nationella förhållanden,
olika näringsgrenars behov samt arbetarnas intressen.
3) Anordningarna böra hava sådan omfattning, att de kunna inbegripa
dels grundläggande utbildning för nybörjare dels repetitions- och kompletterande
utbildning för i yrket tidigare sysselsatta personer dels även
fortbildning för vinnande av befordran.
4) Anordningarna i fråga böra bland annat innefatta lämpliga åtgärder
för utbildning av följande personkategorier:
a) demobiliserade och krigsskadade, som äro i behov av utbildning för
vinnande av lämplig anställning;
b) partiellt arbetsföra, som äro i behov av utbildning för vinnande avlämplig
anställning;
c) arbetslösa vuxna, vilka icke kunna förväntas vinna fortsatt anställning
inom sitt eget yrke eller äro i behov av utbildning såsom hjälp att
vinna återanställning inom sitt eget yrke;
d) vuxna, vilka önska tillträde till eti yrkesområde, som präglas av långvarig
brist på arbetskraft;
e) arbetare, vilka till följd av den tekniska utvecklingen bliva övertaliga
inom sitt yrke;
f) vuxna inoin yrken med överskott på arbetskraft, vilka önska förbereda
sig för anställning inom andra yrken;
g) vuxna, som önska emigrera med anlitande av statskontrollerad gruppmigration
och som äro i behov av utbildning för att anpassa sina färdigheter
till yrkesförhållandena i immigrationslandet;
h) immigranter,'' som mottagits i och för erhållande av anställning och
äro i behov av utbildning för att anpassa sig till yrkesförhållandena i
immigrationslandet.
6. Företrädesrätt till yrkesutbildning för vuxna utanför företaget bör, där
så är nödvändigt, beredas de sökande med beaktande av samhällets behov.
7. Lämpliga utbildningsanordningar böra tillhandahållas såväl arbetare
i produktionen som arbetsledare.
8. Utbildning för vuxna bör stå öppen för såväl kvinnor som män.
IY. Utbildningsmetoder.
Utbildning av arbetare i produktionen.
9. 1) Yrkesvägledning bör föregå antagandet till yrkesutbildning.
2) Denna yrkesvägledning bör ha till syfte att utröna vilket yrke, som
kan anses vara mest lämpligt för vederbörande och bör, i den utsträckning
del individuella fallet så kräver samt med nödiga garantier för vederbörande
arbetare, innefatta en analys av lians fysiska och psykiska förutsättningar,
yrkeserfarenhet, anlag och intressen.
10. Utbildningsplanen för varje yrke bör i samverkan med arbetsgivaroch
arbetarorganisationer, där sådana finnas, utarbetas på grundval av en
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 59. (Bilagor).
systematisk analys av de arbetsuppgifter, färdigheter, kunskaper och säkerhetskrav
som äro av betydelse för vederbörande yrke.
11. Utbildningens varaktighet bör bestämmas med hänsyn till
a) den yrkesskicklighet, som utbildningen avser att bibringa;
b) angelägenheten av att snarast möjligt bereda de vuxna för inträde i
produktiv verksamhet; eller
c) båda dessa omständigheter.
12. Såsom ett betydelsefullt led i en effektiv yrkesutbildning böra åtgärder
vidtagas för att bereda de arbetare, som utbildas, en systematiskt organiserad
handledning under utbildningstiden.
Yrkesutbildning inom företagen.
13. 1) Arbetsgivarna böra uppmuntras att vidtaga åtgärder, antingen
var för sig eller i samverkan med andra arbetsgivare, för att i anslutning
till sina anställningsbehov och i den utsträckning, som de drifttekniska förhållandena
inom vederbörande företag medgiva, bereda vuxna yrkesutbildning.
2) Den i föregående punkt åsyftade utbildningen bör huvudsakligen
meddelas
a) under arbetets gång eller
b) på arbetsplatsen men icke under arbetets gång eller
c) i särskilda verkstäder eller
d) annorstädes än å arbetsplatsen eller i verkstäder, då detta bäst överensstämmer
med utbildningens krav, eller
e) under anlitande av dessa metoder i förening, allt efter arten av och
syftet med utbildningen samt företagets tekniska möjligheter.
14. Där utbildningen meddelas under arbetets gång,
a) bör det produktiva arbetet vara av verkligt värde för utbildningen;
b) bör arbetet försiggå under ledning av arbetsledare eller yrkesskickliga
arbetare med förmåga att meddela utbildning.
15. Där utbildningen icke försiggår under arbetet bör den, så snart den
nödvändiga förberedelsetiden gått till ända, meddelas under förhållanden,
vilka så nära som möjligt ansluta sig till vanliga anställningsförhållanden
och om möjligt innefatta utförandet av verkligt produktivt arbete eller arbete
av liknande art.
16. 1) Där den för förvärvande av nödig färdighet i yrket erforderliga
teoretiska undervisningen icke kan meddelas inom företaget, bör tillfälle
till deltagande i sådan undervisning utom företaget beredas de under utbildning
varande arbetarna utan att dessa därigenom åsamkas löneförlust.
2) I sådana fall bör ett nära samarbete äga rum mellan företaget och
den institution, där undervisning meddelas.
17. Vuxna arbetare under utbildning böra åtnjuta skälig ersättning enligt
grunder, som fastställas genom lagstiftning, kollektivavtal eller bestämmelser
inom vederbörande företag.
Yrkesutbildning utom företagen.
18. 1) Där utbildningsbehoven icke tillgodoses inom företag, bör vederbörande
myndighet vidtaga erforderliga åtgärder för att utbildning må erbjudas
i annan ordning.
2) I sådana fall bör utbildningen
a) meddelas under förhållanden, vilka så nära som möjligt ansluta sig
till dom, som råda inom företag;
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 59. (Bilagor).
b) med förbehåll för nödvändiga garantier mot en konkurrens, som icke
skulle kunna godtagas av arbetsgivare eller arbetare, innefatta produktivt
arbete eller liknande arbete i den utsträckning detta är förenligt
med utbildningens krav.
3) För att utbildningens innehåll och metodik skola kunna anpassas
efter näringslivets krav och inträdande tekniska förändringar, bör ett nära
samarbete aga rum mellan skolor eller andra institutioner, vederbörande
arbetsgivar- och arbetarorganisationer samt de företag, som kunna förväntas
anställa eleverna.
4) Utbildningen bör sätta eleverna i stånd att uppnå den lägsta arbetstakt
och färdighet som arbetet kräver samt innefatta eller efterföljas av
en tids yrkespraktik, varigenom eleverna kunna bibringas normal arbetstakt
och färdighet.
19. 1) Under yrkesutbildning, som meddelas eller godkänts av vederbörande
myndighet, böra vuxna, som icke åtnjuta ersättning, av vederbörande
myndighet erhålla skäligt bidrag, som fastställts med hänsyn till
a) arbetslöshetsunderstöd eller annat bidrag, som de äga uppbära;
b) andra omständigheter, såsom ålder, underhållsskyldighet gentemot
familj, levnadskostnader å orten samt särskilda, av utbildningen föranledda
personliga utgifter, till exempel för resor eller bostad;
c) behovet av att uppmuntra vuxna att påbörja och fullfölja yrkesutbildning
i anslutning till arbetsmarknadens behov.
2) Vuxna, som önska genomgå yrkesutbildning utan ekonomiskt
bidrag, böra, där så är lämpligt, erhålla tillstånd därtill.
Utbildning av arbetsledare.
20. Vederbörande myndighet bör i samverkan med berörda arbetsgivaroch
arbetarorganisationer vidtaga alla ändamålsenliga och önskvärda åtgärder
för att främja användandet av effektiva utbildningsmetoder.
21. Offentlig och enskild verksamhet för utbildning av arbetsledare böra
samordnas. „
22. Planer för utbildning av arbetsledare böra utarbetas pa grundval av
en systematisk analys av dessas uppgifter. .
23. 1) Personer i arbetsledande ställning eller avsedda att anlitas i sadan
böra erhålla tillfälle till utbildning, särskilt med avseende å
a) arbetsmetoder;
b) den mänskliga faktorn i arbetet;
c) samordning av arbetet inom företagets olika skikt;
d) utbildningsmetoder; ....
e) anpassning till uppgifter med ansvar, vilka inbegripa ett ömsesidigt
förtroende i arbetslivet.
2) För utbildningen i fråga bör i huvudsak anlitas en eller flera av
följande metoder:
a) gruppdiskussion med demonstration och analys av praktiska exempel;
b)
utbildning under arbetets gång;
c) föreläsningar;
d) skolundervisning.
3) Utbildningen bör organiseras och utvecklas med anlitande av
bland andra ett eller flera av följande medel:
a) kurser vid universitet och högskolor samt tekniska skolor;
b) institutioner, som särskilt handha här avsedd utbildning;
c) lämplig utbildning inom företag;
d) metoder åsyftande snabbutbildning.
16
Iiungl. Maj.ts proposition nr ö9. (Bilagor).
Rekrytering och utbildning av lärare (instruktörer).
24. 1) Vederbörande myndighet bör i samverkan med arbetsgivar- och
arbetarorganisationer och andra berörda institutioner vidtaga alla nödiga
åtgärder för att fastställa normer beträffande de minimikrav, som må ställas
å lärare, vilka meddela yrkesutbildning för vuxna inom särskilda skolor
eller institutioner, såväl offentliga som enskilda.
2) Sådana normer böra bland annat avse
a) teknisk och allmän utbildning;
b) praktisk erfarenhet inom yrke, vari undervisning skall meddelas;
c) ålder;
d) fallenhet för att utbilda vuxna.
3) Vederbörande myndighet bör tillse, att dessa normer tillämpas i läroanstalter
eller institutioner, som upprättats eller övervakas eller åtnjuta bidrag
av offentliga myndigheter, samt anbefalla dessa normers tillämpning i
alla andra läroanstalter eller institutioner.
25. 1) Lärare, som meddela yrkesutbildning för vuxna, böra i syfte att
utveckla deras tekniska och pedagogiska kunnande erhålla särskild teoretisk
och teknisk utbildning ävensom förtrogenhet med den mänskliga faktorns
betydelse i arbetslivet.
2) Utbildningen i fråga bör alltefter behovet särskilt innefatta
a) grundläggande utbildning;
b) kompletterande utbildning eller fortbildning; samt
c) regelbundet återkommande praktiskt arbete inom företag.
3) Vederbörande myndighet bör vidtaga åtgärder för att främja och
stödja sådan utbildning.
V. Yrkesutbildning för partiellt arbetsföra.
26. De principer, åtgärder och metoder för yrkesutbildning, som angivas
i denna rekommendation, böra tillämpas med avseende å partiellt arbetsföra
i den utsträckning medicinska och pedagogiska förutsättningar föreligga
härför.
27. 1) Åtgärder böra vidtagas för att bereda partiellt arbetsföra tillgång
till tillfredsställande och ändamålsenliga utbildningsmöjligheter.
2) Partiellt arbetsföra böra ha tillgång till sådana anordningar, oavsett
anledningen till och arten av nedsättningen i arbetsförmågan och oavsett
åldern, i den mån rimliga förutsättningar för utbildning och anställning
föreligga.
28. 1) Utbildningen av partiellt arbetsföra bör, där så är möjligt, sätta
dem i stånd att utöva en förvärvsverksamhet, vari de kunna utnyttja sina
yrkeskunskaper och anlag, med beaktande av framtida sysselsättningsmöjligheter.
2) För detta ändamål bör utbildningen
a) samordnas med en efter samråd med läkare utvald anställning inom
yrke, som är lämpligt med hänsyn till arten av nedsättningen i arbetsförmågan
och inom vilket arbetet i minsta möjliga mån hämmas;
b) där så är möjligt tillhandahållas inom det yrke, vari den partiellt arbetsföre
tidigare varit sysselsatt eller inom ett närbesläktat yrke; och
c) fullföljas tills den partiellt arbetsföre, om hans förutsättningar* så
medgiva, uppnått en färdighet, som i normal arbetsprestation gör honom
jämställd med fullt arbetsföra arbetare.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 59. (Bilagor).
29. 1) Där så befinnes nödvändigt, bör utbildning av partiellt arbetsföra
föregås av lämplig medicinsk behandling för återställande av arbetsförmågan.
2) Sådan behandling bör avse att underlätta den efterföljande utbildningen
av de partiellt arbetsföra i fråga och, där så är lämpligt, innefatta
tillhandahållandet av proteser, psykologisk behandling samt rörelseoch
arbetsterapi.
3) Då så befinnes lämpligt bör utbildningen påbörjas redan under
tiden för den medicinska behandlingen.
30. Då så befinnes lämpligt bör utbildningen av partiellt arbetsföra försiggå
under läkartillsyn.
31. Då så är möjligt bör utbildningen av partiellt arbetsföra bedrivas tillsammans
med och under enahanda förhållanden som utbildningen av fullt
arbetsföra.
32. Särskilda anordningar böra vidtagas för utbildning av sådana partiellt
arbetsföra, som med hänsyn till arten av nedsättningen i arbetsförmågan
icke kunna utbildas tillsammans med fullt arbetsföra.
33. Åtgärder böra vidtagas för att intressera arbetsgivare för att anordna
utbildning för partiellt arbetsföra; sådana åtgärder böra allt efter omständigheterna
innefatta bistånd i ekonomiskt, tekniskt eller medicinskt avseende
ävensom i yrkesfrågor.
34. Riktlinjer för utbildningen av partiellt arbetsföra böra utarbetas och
tillämpas under medverkan av de olika organ, som handlägga frågor rörande
läkarvård, social trygghet, yrkesvägledning samt utbildning och sysselsättning
av partiellt arbetsföra, därvid samarbete med arbetsgivar- och
arbetarorganistioner städse bör äga rum.
VI. Organisation och administration.
35. 1) Lämpliga, samordnade planer för yrkesutbildningen av vuxna böra
utarbetas och tid efter annan överses och kompletteras av vederbörande
myndighet eller på dess initiativ, i samverkan med de arbetsgivar- och arbetarorganisationer,
som representera berörda näringsgrenar, och med beaktande
av nationella, regionala och lokala förhållanden.
2) Planerna i fråga böra samordnas med den allmänna planeringen
av yrkesutbildningen i övrigt.
36. 1) Vederbörande myndighet bör i samverkan och samförstånd med
berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationer vidtaga alla önskvärda och
nödiga åtgärder för att främja och samordna utvecklingen av offentlig och
enskild verksamhet för utbildning av vuxna.
2) Här åsyftade åtgärder böra alltefter omständigheterna innefatta
a) fastställande av utbildningsbehovens omfattning och art samt tillgången
på utbildningsmöjligheter;
b) upprättande av normer för utbiklningsvillkor och -metoder;
c) upprättande av undervisningsplaner för skilda industrier och yrken;
d) tekniskt bistånd till organisationer och företag, som anordna utbildning;
e)
ekonomiskt bistånd till sådana organisationer och förelag.
37. 1) Offentliga myndigheters ansvar för utbildningen av vuxna bör
klart definieras.
2) Sådant ansvar bör åvila
a) en enda myndighet eller
b) flera myndigheter, vilkas verksamhet bör nära samordnas.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 69.
18
Kungi. Maj.ts proposition nr 59. (Bilagor).
38. Ett nära och fortlöpande samarbete bör upprätthållas mellan den
offentliga arbetsförmedlingen, yrkesutbildningsorganen och berörda arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, särskilt såvitt avser rekryteringen av vuxna
för utbildning och deras arbetsplacering vid utbildningens slut.
39. 1) Yrkesutbildningen bör utvecklas med hjälp av rådgivande nämnder,
som allt efter behovet upprättats på det nationella, regionala och lokala
planet och som innesluta representanter för berörda myndigheter och organ,
däri inbegripna arbetsgivar- och arbetarorganisationer.
2) Nämnderna i fråga böra hava att giva råd, i synnerhet
a) på det nationella planet beträffande uppdragandet av riktlinjer och
upprättandet av planer för utbildningen av vuxna;
b) på det regionala och lokala planet beträffande genomförandet av de
åtgärder, som beslutats på det nationella planet, dessas anpassning
till regionala och lokala törhållanden samt samordnandet av regional
och lokal verksamhet.
40. 1) Vederbörande myndighet bör främja upprättandet av rådgivande
industrinämnder med uppgift att medverka vid genomförandet av planerna
för utbildning av vuxna inom den industri, som de representera.
2) Åtgärder böra vidtagas för att tillse, att arbetsgivar- och arbetarorganisationer
medverka vid genomförandet av planerna för utbildningen
av vuxna, till exempel genom att deras representanter med verkställande
eller rådgivande uppgifter ingå i de organ, som handha ledningen av skolor
eller institutioner för utbildning av vuxna eller övervaka den tekniska delen
av dessa skolors verksamhet.
3) Vederbörande myndighet bör uppmuntra arbetsgivare att samarbeta
med representanter för de anställda arbetarna vid genomförandet av
utbildningsplanerna i företaget.
VII. Internationellt samarbete vid yrkesutbildning för vuxna.
41. 1) Medlemsstaterna böra, i den mån så är erforderligt och möjligt
samt, såvitt önskemål därom framställes, under medverkan av Internationella
arbetsbyrån, samverka i fråga om åtgärder för att främja yrkesutbildning
för vuxna.
2) Sådan samverkan bör innefatta åtgärder, om vilka de berörda
länderna ömsesidigt böra överenskomma för att främja yrkesutbildningen,
såsom exempelvis
a) tillhandahållande inom ett land av utbildning för därtill uttagna personer
från ett annat land för att bereda dessa personer tillfälle att
förvärva sådan färdighet och erfarenhet, som icke står till buds i
hemlandet;
b) utlåning av experter från ett land till ett annat för att bistå med att
organisera yrkesutbildningen;
c) utarbetande och tillhandahållande av handböcker och annan lämplig
materiel för yrkesutbildning;
d) utbyte av kvalificerad personal samt
e) systematiskt utbyte av informationer i utbildningsfrågor.
Kungl. Maj. ts proposition nr 59. (Bilagor).
19
Bilaga B.
Resolutioner.
I. Resolution angående åtgärder mot arbetslöshet.
II. Resolution angående utvidgning av den obligatoriska undervisning
en samt åtgärder för anordnande av undervisning för vuxna.
III. Resolution angående regionala konferenser.
IV. Resolution angående internationella åtgärder rörande sociala och
arbetsproblem inom jordbruket.
V. Resolution angående skydd för egendom tillhörig arbetsgivar- och
arbetarorganisationer.
VI. Resolution angående upphörande av individuella arbetsavtal och i
samband därmed stående frågor.
VII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om metoder för fastställande
av minimilöner inom jordbruket.
VIII. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare, innefattande kollektivavtal samt frivillig förlikning
och skiljedom.
IX. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om samverkan mellan offentliga
myndigheter samt arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer.
X. Resolution angående uppförande på dagordningen för nästa allmänna
konferenssammanträde av frågan om lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde.
XI. Resolution angående beviljande av medlemskap för republiken Indonesiens
förenta stater i Internationella arbetsorganisationen.
XII. Resolution angående beviljande av medlemskap för Viet-Nam i Internationella
arbetsorganisationen.
XIII. Resolution angående upprättandet av en undersöknings- och förlikningskommission
för frågor rörande föreningsfrihet.
XIV. Resolution angående antagande av budget för 33:e budgetåret (1951)
och angående fördelning av utgifterna på olika medlemsstater för
samma år.
XV. Resolution angående åtgärder för finansiering av utvidgningen av
Internationella arbetsbyråns byggnad i Geneve.
XVI. Resolution angående Internationella arbetsorganisationens bidrag till
arbetsbyråns tjänstcpcnsionsfond avseende år 1951.
XVII. Resolution angående återval av ledamöter i Internationella arbetsbyråns
tjänstepensionskassas styrelse.
XVIII. Resolution angående val av ledamöter i Internationella arbetsbyråns
tjänstepensionskommitté (Förenta Nationernas gemensamma pensionsfond).
XIX. Resolution angående utseende av ledamöter och ställföreträdande
ledamöter i den administrativa domstolen.