Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
1
Nr 57.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående frågor
om befrielse från betalningsskyldighet till kronan:
given Stockholms slott den 26 januari 1951.
Kungl. Maj:t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Allan Vougt.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Riksdagen har genom skilda beslut för tidigare budgetår bemyndigat
Kungl. Maj:t att avgöra vissa frågor om befrielse från betalningsskyldighet
till kronan. I den föreliggande propositionen hemställes (punkt 1) om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i viss utsträckning jämväl för budgetåret
1951/52 medgiva befrielse från ersättningsskyldighet till kronan. Vidare
underställas riksdagens prövning (punkterna 2—8) 7 frågor om befrielse
från betalningsskyldighet. Slutligen begäres (punkt 9) bemyndigande att
medgiva avskrivning av vissa smärre fordringar.
1—ui 51 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 57.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
Utdrag av protokollet över försvarsärendén, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 januari 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Quensel, Yougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet
Lingman, samt beträffande punkten 8 jämväl med chefen för jordbruksdepartementet
anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Yougt,
vissa frågor om befrielse från ersättningsskyldighet m. m. och anför härutinnan
följande.
Riksdagen har i skrivelse 1946: 565 bemyndigat Kungl. Maj:t att i enlighet
med vissa i skrivelsen närmare angivna riktlinjer pröva frågor om befrielse
från skyldighet att återbetala löne- och pensionsbelopp, som utbetalats i
strid mot under riksdagens medverkan tillkomna bestämmelser. I överensstämmelse
med riksdagens uttalande, att redogörelse bör lämnas riksdagen
för av Kungl. Maj:t meddelade beslut om befrielse från återbetalningsskyldighet,
varom här är fråga, kommer att i annat sammanhang till vederbörligt
utskott överlämnas en förteckning över samtliga av Kungl. Maj:t under år
1950 i detta avseende meddelade beslut.
1.
Yid anmälan av propositionen 1948: 46 (punkt 1 av utdrag av protokollet
över försvarsärenden för den 23 januari 1948) lämnade jag en närmare redogörelse
för hur frågan om bemyndigande för Kungl. Maj: t att i viss utsträckning
avgöra ärenden om befrielse från ersättningsskyldighet dittills bedömts
av riksdagen. I propositionen 1950: 74 (punkt 1 av utdrag av protokollet över
försvarsärenden för den 3 februari 1950) hemställde jag att bemyndigande av
enahanda slag som riksdagen tidigare lämnat i detta avseende måtte utverkas
även för budgetåret 1950/51. I anledning av denna hemställan lämnade riksdagen
i skrivelse 1950:107 Kungl. Maj:t bemyndigande att under budgetåret
1950/51 avgöra dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd
ersättningsskyldighet till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom
tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande av fordran som
grundar sig på kronans regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg
etc. enligt de i ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans
fordran i det särskilda fallet icke överstiger 5 000 kronor.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
Med stöd av detta och tidigare erhållet bemyndigande har Kungl. Maj:t
under år 1950 medgivit befrielse från ersättningsskyldighet på sätt framgår
av en förteckning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll
(motsvarande förteckningar över de tidigare, med stöd av riksdagens bemyndigande,
avgjorda ärendena återfinnas såsom bilagor till propositionerna
1946:82, 1947:56, 1948:46, 1949:145 samt 1950:74). Vid dessa ärendens behandling
har beaktats vad riksdagen framhållit i skrivelse 1945: 55. Ehuru
här avsedda ärenden numera icke uppgå till samma betydande antal som
under åren närmast efter beredskapstidens slut, synas dock såväl ärendenas
art som deras antal motivera det förenklade behandlingssätt, som vinnes om
dessa frågor i viss utsträckning kunna avgöras av Kungl. Maj:t. Med hänsyn
härtill bör enahanda bemyndigande utverkas även för budgetåret 1951/52.
Jag hemställer alltså att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1951/52 avgöra
dels frågor om befrielse från i judiciell ordning ålagd ersättningsskyldighet
till kronan på grund av förlust av eller
skada å egendom tillhörig krigsmakten, dels ock frågor om efterskänkande
av fordran, som grundar sig på kronans regressrätt
mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i
ämnet gällande ansvarsreglerna, allt i den mån kronans fordran
i det särskilda fallet icke överstiger femtusen kronor.
2.
Under flygning med ett flygplan av typen Sk 11 mellan Säve och Såtenäs
den 6 maj 1943 förde värnpliktige korpralen Dick Wilhelm Weider planet
på så låg höjd att detta kolliderade med en kraftledning och led totalhaveri.
På grund av det inträffade ställdes Weider, som icke ådragit sig några allvarligare
skador, under åtal vid regementskrigsrätten vid Skaraborgs flygflottilj.
Genom utslag den 12 juli 1943 fann krigsrätten, att Weider visat
oförstånd och vårdslöshet i tjänsten dels genom att i strid mot gällande föreskrifter
och instruktion föra planet på sådan höjd att detta kolliderat med
cn kraftledning och lidit totalhaveri, dels ock genom att jämväl vid tidigare
tillfällen under flygning i strid mot givna bestämmelser föra planet alltför
lågt och utföra omotiverade manövrer med detsamma. På grund härav prövade
krigsrätten — som fann förbrytelserna vara av svårare beskaffenhet än
att de kunde anses vara med disciplinstraff försonade — rättvist döma
Weider att hållas i fängelse en månad. Härjämte ålades Weider att med
tjugufemtusen kronor ersätta kronan värdet av det förlorade planet. Krigsrättens
utslag har vunnit laga kraft.
I skrivelse den 24 april 1950 har Weider anhållit att av nåd bliva befriad
från skadeståndet. Weider har därvid anfört bland annat följande. Enligt
hans förmenande var flygplanet icke värt mera än högst 5 000 kronor. Han
hade anfört besvär till krigshovrätten med yrkande att bliva befriad från
ersättningsskyldighet men besvären hade såsom för sent inkomna förklarats
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
icke kunna upptagas till prövning. Vid två olika tillfällen, nämligen dels år
1944 eller 1945 dels ock år 1950, hade försök till utmätning på grund av ovanDämnda
utslag förekommit och därvid hade konstaterats att han saknade utmätningsbara
tillgångar. Han vore sedan åtskilliga år tillbaka konditoriarbetare
med en veckolön av 117 kronor. Sedan en tid hade han haft planer
på att söka bli egen företagare inom konditoribranschen eller delägare i
sådan rörelse. Hans planer härvidlag hade emellertid städse strandat på det
hot om förnyad utmätning på grund av ifrågavarande utslag som han ständigt
hade över sig. Hans framtid syntes sålunda vara stäckt för den händelse
skulden icke på ett eller annat sätt kunde komma ur världen.
Försvarets civilförvaltning, som från chefen för Skaraborgs flygflottilj inhämtat
utredning rörande Weiders ekonomiska förhållanden, och flygförvaltningen
ha den 3 oktober 1950 avgivit gemensamt utlåtande.
Av den ekonomiska utredningen framgår bland annat, att Weider, som är
ogift och icke är skyldig att bidraga till annan persons underhåll, för år
1950 taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunal
inkomstskatt för 6 270 respektive 6 830 kronor och att han icke har någon
utmätningsbar tillgång.
Ämbetsverken ha i betraktande av den allvarliga kränkning av givna ordnings-
och säkerhetsföreskrifter för flygning, vartill Weider gjort sig skyldig,
icke kunnat tillstyrka att han helt befrias från ådömd ersättningsskyldighet.
Enligt ämbetsverkens mening torde emellertid en väsentlig nedsättning av
skadeståndet vara befogad då sökanden med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden
har endast begränsade möjligheter att fullgöra skadeståndsskyldigheten.
I anslutning härtill föreslå ämbetsverken att sökanden, därest han
inom viss tid, förslagsvis före den 1 januari 1953, till civilförvaltningen inbetalar
1 000 kronor, må vara befriad från vidare betalningsskyldighet i förevarande
avseende. Ämbetsverken erinra om en liknande ansökning som slutligt
avgjorts genom Kungl. Maj ds beslut den 30 april 1948.
Statskontoret har i ett den 4 november 1950 avgivet utlåtande anfört följande.
Av handlingarna i ärendet framgår att sökanden gjort sig skyldig till
ett synnerligen grovt åsidosättande av givna ordnings- och säkerhetsföreskrifter
för flygning. Statskontoret hyser därför allvarliga betänkligheter
mot ett tillmötesgående av förevarande framställning. Med hänsyn emellertid
till Kungl. Maj ds beslut i tidigare likartade fall vill ämbetsverket icke
motsätta sig, att sökanden i enlighet med civilförvaltningens förslag befrias
från återstående ersättningsskyldighet, därest han inom viss, av Kungl. Majd
fastställd tid till kronan inbetalar ett belopp av 1 000 kronor.
Departementschefen.
I likhet med myndigheterna finner jag att Weider gjort sig skyldig till
en så allvarlig kränkning av givna föreskrifter, att fullständig befrielse från
ersättningsskyldighet icke bör ifrågakomma. Med hänsyn till Weiders ekonomiska
ställning är det emellertid uppenbart, att i verkligheten endast en
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
ringa del av skadeståndsbeloppet kan uttagas av lionom. Jag finner mig därför
i likhet med myndigheterna böra föreslå, att ersättningsskyldigheten nedsättes
till 1000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma
om tid för inbetalning av beloppet.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att Dick Wilhelm Weider må, därest han inom tid, som av
Kungl. Maj:t bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 1 000 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan på grund av regementskrigsrättens vid
Skaraborgs flygflottilj utslag den 12 juli 1943.
När värnpliktige nr 3363—1—44 A. W. Sturesson den 16 april 1945 under
tjänstgöring vid dåvarande Roslagens flygflottilj var furiren K. L. Nordin
behjälplig med att lösgöra delvis skarp ammunition ur patronbandet till en
kulspruta, träffades Sturesson i vänstra benet av ett i vapnet utlöst skarpt
skott och skadades så svårt att benet måst amputeras ovanför knäet. Genom
det inträffade ådrog sig Nordin viss ersättningsskyldighet gentemot Sturesson.
De närmare omständigheterna voro följande.
Vid olyckstillfället var Nordin inom flottiljens vapenverkstad sysselsatt
med vissa arbeten på en kulspruta, som var upplagd på en låda med pipan
i riktning mot väggen. Sturesson och en annan värnpliktig, vilka båda stodo
under Nordins befäl, höllo på med att banda kulspruteammunition, vilken
delvis var skarp. Då ett band med patroner blivit ojämnt, hade Nordin, sedan
bandet delats i två delar, insatt den ena delen i kulsprutan och med tillhjälp
av dennas mekanism börjat lösgöra patronerna ur bandet. Sturesson, som
därvid iakttagit att kulsprutan under Nordins handhavande av densamma
legat ostadigt på lådan, gick fram till kulsprutans ena sida och fattade med
båda händerna tag om manteln till kulsprutan för att stödja denna. Då
patronbandet strax därefter under eu av Nordin utförd mekanismrörelse
hakade upp sig, lutade sig Sturesson åt höger mot Nordin med vänstra benet
sträckt åt vänster samtidigt som kulsprutan svängde till. Härvid gick ett skott
av — tydligen genom att Nordin stött till avtryckarlänkens förlängning —
och träffade Sturessons vänstra ben, med påföljd att han erhöll vissa skador
som medförde att hans vänstra ben sedermera måste amputeras vid lårbenet.
Olyckshändelsen blev föremål för domstolsprövning. Regementskrigsrätten
vid Roslagens flygflottilj, där vederbörande åklagare och Sturesson under
åberopande av att Nordin vore vållande till skottskadan förde talan mot
Nordin, fann att, då Sturesson genom oförsiktighet själv varit vållande till
skadan, den mot Nordin förda talan icke kunde bifallas. Krigshovrätten,
där åklagaren och Sturesson besvärade sig, fastställde det slut krigsrättens
utslag innehöll. Sedan Sturesson fullföljt talan i skadeståndsfrågan, fann
Kungl. Maj:t i utslag den 3 mars 1950, att Nordin måste i följd av ovarsamhet
anses ansvarig för Sturessons skada men att Sturesson finge anses ha genom
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
egen oförsiktighet medverkat till olyckan i sådan grad att skadeståndet borde
jämkas till hälften. Kungl. Maj:t förpliktade därför Nordin att till Sturesson
utgiva dels ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 1 782 kronor 88 öre,
för protes med 300 kronor, för sveda och värk med 2 000 kronor samt för
lyte och men med 2 500 kronor, eller tillhopa 6 582 kronor 88 öre, dels gottgörelse
för förnyelse av protes med 100 kronor för år räknat från och med
år 1949, dels ock livränta med 1 320 kronor om året för tiden från och med
den 30 augusti 1946 till dess Sturesson fyllt 67 år och med 660 kronor om
året för tiden därefter. Från gottgörelsen för förnyelse av protes och från
livräntan ägde Nordin avräkna hälften av vad Sturesson i sådant hänseende
för motsvarande tid uppburit från riksförsäkringsanstalten. Nordin förpliktades
tillika att ersätta Sturesson hans kostnader å målet vid krigsrätten med 600
kronor.
Sturesson yrkade sedermera att av kronan såsom ansvarig för skadan utfå
full ersättning ävensom gottgörelse för kostnaderna å målet vid samtliga
domstolsinstanser.
Försvarets skaderegleringsnämnd förklarade sig i avgivet yttrande anse
kronan skyldig att gentemot Sturesson gälda det honom tilldömda skadeståndet
på villkor att Sturesson på kronan överläte sin fordran enligt utslaget.
Nämnden förordade vidare att, med hänsyn till den betydelse utredningen
i målet haft för ärendets bedömande, utdömt belopp, 600 kronor, för
rättegångskostnaderna vid krigsrätten borde ersättas av kronan samt att därjämte
ett belopp av 50 kronor borde utgå såsom ombudsarvode i ärendet.
Försvarets civilförvaltning och flygförvaltningen anförde i skrivelse den
30 juni 1950, att enligt ämbetsverkens uppfattning kronan icke syntes kunna
undgå att utgiva skadestånd till Sturesson. Skadeståndet syntes böra utgå
med av skaderegleringsnämnden föreslagna belopp, dock att ersättning för
protesförnyelse icke syntes böra utgå. Ämbetsverken hemställde, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder för beredande av ersättning åt Sturesson i enlighet
med av ämbetsverken föreslagna grunder.
Genom beslut den 21 juli 1950 har Kungl. Maj:t medgivit, bland annat,
att till Sturesson må, under villkor att Sturesson å kronan överlåter sin rätt
till det skadestånd som till följd av skadan må tillkomma honom av Nordin eller
annan, utgivas ersättning i enlighet med civilförvaltningens och flygförvaltningens
förslag, livränta dock icke för tid efter den 30 juni 1946, i vilket
hänseende Kungl. Maj:t ville framdeles meddela beslut.
I en den 10 september 1950 dagtecknad skrift har Nordin hemställt, att
av nåd bliva befriad från ifrågavarande ersättningsskyldighet gentemot kronan.
Nordin har härvid anfört bland annat, att han saknade möjlighet att gälda
skadeståndet i fråga. Han vore numera anställd som provare vid Aga radiofabrik
i Gävle, där hans sammanlagda inkomst 1949 utgjorde 6 142 kronor
och år 1950 beräknades stanna vid omkring 5 000 kronor. Han vore gift och
det torde vara givet att hans inkomst ej räckte till mer än hans egen och
hans hustrus nödtorftiga försörjning.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
Försvarets civilförvaltning liar i ett den 10 oktober 1950 avgivet utlåtande
anfört följande. Med hänsyn till de särskilda omständigheter, under vilka
skadan uppstått, synes det obilligt att av sökanden utkräva gottgörelse för
vad kronan utgivit eller kommer att utgiva till Sturesson. Det torde för
övrigt falla utom ramen för sökandens möjligheter att till någon nämnvärd
del ersätta beloppet. Civilförvaltningen tillstyrker därför bifall till ansökningen.
Statskontoret har i ett den 4 november 1950 avgivet utlåtande anslutit sig
till vad försvarets civilförvaltning i ärendet anfört och hemställt.
Departementschefen.
Med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall vill jag icke motsätta
mig att K. L. Nordin i enlighet med myndigheternas förslag befiias
från ersättningsskyldighet till kronan på grund av Kungl. Maj:ts i det föregående
omnämnda utslag. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva
att K. L. Nordin befrias från honom på grund av Kungl. Maj:ts
utslag den 3 mars 1950 regressvis åvilande ersättningsskyldighet
till kronan.
4.
Med anledning av att kompaniadjutanten vid åttonde kompaniet Göta
trängregemente i Skövde, fanjunkaren Johan Helgo Kristensson, den 29
september 1949 tagit sig av daga företags inventering av till Kristensson
utlämnade förskottsmedel och övriga i tjänsten omhänderliavda medel. Härvid
framkom att Kristensson av förskottsmedel icke kunnat redovisa ett belopp
av 2 426 kronor 50 öre samt att han förskingrat omhänderhavda marketenterimedel
till ett belopp av 3 458 kronor 65 öre och därjämte stod i skuld
till marketenterirörelsen vid regementet med 14 kronor 40 öre. Dödsboet
häftade sålunda i skuld med sammanlagt 5 899 kronor 55 öre.
I en den 21 juni 1950 inkommen skrift har den avlidnes efterlämnade
maka, fru Margit Kristensson, gjort framställning att skulden till kronan
måtte efterskänkas i så stor utsträckning som möjligt och till sådant belopp
att hon kunde betala det. Dödsbodelägare voro, förutom fru Kristensson,
makarnas två barn födda 1943 respektive 1946.
Av en framställningen bifogad bouppteckning framgår, att den avlidne efterlämnat
tillgångar till belopp av 19 993 kronor, under det att skulderna uppgingo
till 22 424 kronor 34 öre.
Som skäl för framställningen har fru Kristensson anfört i huvudsak
följande. Det vore tänkbart att hon genom försäljning av en dödsboet tillhörig
fastighet, taxerad till 18 000 kronor, skulle kunna få in så mycket
att skulderna skulle kunna betalas, men det vore för henne av yttersta vikt
att med sina barn få bo kvar i fastigheten och på så vis kunna sörja för deras
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
uppfostran. Barnen vore nu så små att hon ej kunde åtaga sig något sådant
arbete att hon därigenom kunde få medel till familjens försörjning. Hon
ville som särskild grund för sin ansökan framhålla, att de skulder det här
vore fråga om, vilka syntes hänföra sig till borgensaffärer, tillkommit utan
hennes förvållande och utan att hon och barnen haft någon som helst nytta
av dessa affärer.
Försvarets civilförvaltning, som den 18 juli 1950 avgivit utlåtande i ärendet,
har införskaffat ett handlingarna bilagt yttrande från chefen för Göta
trängregemente. Enligt regementschefen skulle en reglering av skulderna
genom försäljning av fastigheten medföra en betydligt minskad möjlighet
för fru Kristensson att sörja för de två minderåriga barnens uppfostran. På
grund av denna omständighet samt hans vetskap om att familjen ständigt levat
ytterst sparsamt tillstyrkte han befrielse från ersättningsskyldighet i vad
rörde förskingringen av statsmedel. Yad beträffade förskingringen av regementets
lägerkassas medel tillstyrktes även på ovannämnd grund befrielse
från ersättningsskyldighet, dock endast under förutsättning att lägerkassan
genom Kungl. Maj:ts försorg hölles skadeslös.
Civilförvaltningen har i sitt yttrande anfört, bland annat, följande. Med
hänsyn till sökandens förhållandevis svaga ekonomiska ställning samt i ansökningen
åberopade omständigheter anser sig försvarets civilförvaltning
kunna tillstyrka, att sökanden, därest hon före viss, av Kungl. Maj:t fastställd
tidpunkt till civilförvaltningen inbetalar förslagsvis 500 kronor, må befrias
från återstående ersättningsskyldighet. Särskild ersättning till lägerkassan
för förskingrade marketenterimedel, såsom förutsatts av regementschefen,
synes icke böra utgå.
Statskontoret har i ett den 30 augusti 1950 avgivet utlåtande icke velat
motsätta sig ett tillmötesgående av framställningen på sätt föreslagits av försvarets
civilförvaltning.
D epartementschefen.
Jag ansluter mig till vad försvarets civilförvaltning och statskontoret
anfört och finner sålunda, att ersättningsskyldigheten till kronan för dödsboet
efter Johan Helgo Kristensson bör nedsättas till ett belopp av 500 kronor
under förutsättning att beloppet inbetalas inom viss tid. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att bestämma om denna tid. Frågan om särskild ersättning
till lägerkassan för marketenterimedlen torde få bedömas i samband med
den årligen skeende fördelningen av utjämningsmedel till förbandens lägerkassor.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj: t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att, därest dödsboet efter Johan Helgo Kristensson inom tid
som av Kungl. Maj:t bestämmes till försvarets civilförvaltning
inbetalar ett belopp av 500 kronor, kronans återstående fordran
hos dödsboet efterskänkes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
5.
9
Den 24 maj 1949 sammanstötte en Karlskrona kustartilleriregemente tillhörig
vedettbåt nr 54 under tilläggning vid Högvakten å örlogsvarvet i Karlskrona
med en likaledes Karlskrona kustartilleriregemente tillhörig minutläggare
nr 9 och den örlogsvarvet tillhörande bogserbåten Hercules, vilka
lågo förtöjda vid högvaktskajen, varvid skador uppstodo å fartygen. Vid tillfället
tjänstgjorde furiren Sune Torsten Pålsson såsom maskinförman å manöverplatsen
i maskinrummet ombord på vedettbåten nr 54. Pålsson hade
därvid i samband med tilläggningen felaktigt verkställt befälhavarens,
sergeanten E. E. Anderssons, order om »back sakta» och »back full fart»
genom att ställa om maskinen för framåtrörelse och därpå öppna pådraget
för ångan för sakta fart framåt och full fart framåt med påföljd, att vedettbåten
nr 54 gått framåt i stället för bakåt och sammanstött med de andra
fartygen.
Vid förhör i anledning av olyckshändelsen framgick, att kommandot
»stopp» i allmänhet användes vid övergång från »framåt» till »back» eller
tvärtom och att maskinpersonalen efter nämnda kommando skall enligt instruktion
lägga om maskinen till motsatt rörelseriktning, så att efterföljande
kommando kan verkställas hastigt. Vid ifrågavarande tillfälle beordrades
emellertid två gånger efter kommandot »stopp» samma rörelseriktning på
maskinen med påföljd att Pålsson varje gång måste ånyo kasta om maskinen
för att kunna verkställa ordern. Till följd av de i tät följd givna ovanliga
kommandona hade Pålsson blivit så förvirrad att han efter tredje kommandot
»stopp» förfarit på samma sätt som vid de två föregående stopporderna vilket
han icke skulle ha gjort. De genom kollisionerna uppkomna skadorna
å fartygen uppgingo till sammanlagt 5 282 kronor 98 öre.
Rådhusrätten i Karlskrona, där åklagaren yrkat ansvar å Pålsson för försummelse,
dömde genom utslag den 11 maj 1950, vilket vunnit laga kraft,
Pålsson för tjänstefel till åtta dagars disciplinbot om 4 kronor 80 öre. Pålsson
förpliktades vidare att utgiva skadestånd till kronan med 5 282 kronor
98 öre ävensom att utgiva ersättning för rättegångskostnaderna med 122
kronor.
I en den 2 augusti 1950 dagtecknad skrift har Pålsson anhållit att av nåd
bliva befriad från utgivandet av det honom ådörnda skadeståndet. Pålsson
har härvid anfört i huvudsak följande. För honom uppstode en mycket svår
situation genom det honom ålagda skadeståndet. Han hade icke någon möjlighet
att erlägga beloppet annat än möjligen genom månatliga inbetalningar av
smärre summor, och han och hans familj komrne i så fall att under åtskilliga
år framöver nödgas leva under trycket av en mycket hårt ansträngd ekonomi.
Försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen ha i ett den 10 oktober
1950 avgivet gemensamt utlåtande anfört följande.
Sökanden åtnjuter sedan den 1 juli 1950 avlöning enligt löneklass Me 2: 11
med 477 kronor i månaden. Försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen
anse uppgifterna, att sökanden blivit förvirrad av de i tät följd med
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
delade, för lionom ovanliga orderna, utgöra eu sannolik förklaring till felmanövern.
Även om sökanden förfarit felaktigt vid verkställandet av ifrågavarande
order, synas därför — såsom även rådhusrätten torde ha funnit vid
straffmätningen — i viss mån förmildrande omständigheter ha förelegat. Då
således kollisionen delvis får anses ha berott på olyckliga yttre förhållanden,
vilja ämbetsverken — med hänsyn jämväl till sökandens jämförelsevis svaga
ekonomiska ställning —• i så måtto tillstyrka bifall till ansökningen, att sökanden,
därest han före viss tidpunkt, förslagsvis den 1 januari 1952, till civilförvaltningen
inbetalar 100 kronor jämte utdömd rättegångskostnadsersättning,
eller tillhopa 222 kronor, må vara befriad från vidare betalningsskyldighet
i förevarande avseende.
Statskontoret har i ett den 4 november 1950 avgivet utlåtande anslutit sig
till vad försvarets civilförvaltning och marinförvaltningen anfört och hemställt.
Departementschefen.
I likhet med myndigheterna finner jag att Pålssons ersättningsskyldighet
gentemot kronan bör nedsättas. Jag förordar därför, att Pålsson, därest han
inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma till kronan
inbetalar 100 kronor samt rättegångskostnadsersättningen om 122 kronor eller
sammanlagt 222 kronor, befrias från vidare skadeståndsskyldighet till kronan
i förevarande hänseende.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att furiren Sune Torsten Pålsson, därest han inom tid som
Kungl. Maj:t bestämmer till försvarets civilförvaltning inbetalar
222 kronor, befrias från återstående ersättningsskydighet till
kronan på grund av rådhusrättens i Karlskrona utslag den 11
maj 1950.
6.
Enligt ett den 2 och den 4 oktober 1944 daterat kontrakt mellan chefen
för Smålands artilleriregemente, å kronans vägnar, samt byggmästaren Gustaf
Käll åtog sig Käll att såsom entreprenör i överensstämmelse med kontraktet
bifogade handlingar utföra arbeten för ventilationsteknisk anläggning i en
regementet tillhörig garagebyggnad inom regementets etablissement i Jönköping.
Därefter träffades mellan dåvarande kasernofficeren, å kronans
vägnar, samt Käll en muntlig överenskommelse, att Käll skulle uppföra en
tegelskorsten till garagebyggnaden i stället för visst i handlingarna angivet
annat arbete. Käll fullföljde entreprenaden och slutbesiktning ägde rum den
20 januari 1945. I kontraktet stadgad ansvarstid utgick den 20 januari 1947.
Den 19 februari 1947 uppkom brand i garagebyggnaden, som därvid skadades,
varjämte i densamma förvarad, kronan tillhörig intendenturmateriel ska
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
dades eller förstördes. Av polisutredning rörande branden framgick, att
trävirke i strid mot byggnadsförordningen för Jönköpings stad och mot vedertagen
praxis inom byggnadsbranschen inmurats i skorstensmuren samt att
branden orsakats av att detta trävirke överhettats.
Kronan yrkade vid rådhusrätten i Jönköping att Käll såsom byggnadsentreprenör
och ansvarig byggmästare skulle åläggas till kronan utgiva ersättning
för genom branden orsakade skador med 36 543 kronor 82 öre jämte
fem procent ränta från talans väckande. Genom dom den 26 januari 1949
lämnade rådhusrätten kronans talan utan bifall, varjämte kronan förpliktades
ersätta Käll hans kostnader å målet med 400 kronor.
Sedan kronan anmält vad, förpliktade Göta hovrätt genom dom den 10
juni 1949, med upphävande av rådhusrättens dom, Käll att till kronan utgiva
skadestånd med 33 111 kronor 82 öre jämte fem procent ränta därå från den
3 oktober 1948 samt rättegångskostnadsersättning med 1953 kronor 20 öre
jämte vittneslön.
Sedan Käll gjort ansökan om revision, fann Kungl. Maj:t genom beslut
den 29 december 1949 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav
hovrättens dom skulle stå fast.
I en den 17 mars 1950 dagtecknad skrivelse har Käll anhållit att bliva
befriad från den honom ålagda betalningsskyldigheten. Käll har därvid anfört
i huvudsak följande.
Murningsarbetet hade utförts av en hos honom anställd murare, som vid
tidpunkten i fråga varit anställd som murare ända sedan 1916 och hade
murat ett 50-tal skorstenaV. Det var alltså en van yrkesman, som utförde
arbetet. Som arbetsledare för entreprenaden fungerade en son till sökanden,
byggnadsingenjören Folke Käll, och som kontrollant för kronan byggmästaren
John Adolfsson, båda vana yrkesmän. Uppenbarligen förelåg dock
icke möjlighet för dessa att hela tiden vara närvarande på arbetsplatsen och
att sålunda i varje detalj övervaka arbetets fortskridande. Vid uppförandet
av skorstenen hade ett misstag gjorts från arbetarens sida i det att yttersta
delen av en takbjälke vid uppförandet av skorstenens murstock inmurats för
nära rökgången. Det begångna felet kunde icke upptäckas förrän efter upphuggning
i anledning av branden, som uppkom genom överhettning i den
felaktigt inmurade bjälkdelen.
Därest kronan haft byggnaden och däri förvarad materiel brandförsäkrad
skulle frågan om skyldighet för Käll att utgiva ersättning för den genom
branden uppkomna skadan aldrig ha blivit aktuell, då vederbörande försäkringsbolag
på grund av innehållet i 25 § lagen om försäkringsavtal icke
haft möjlighet att föra någon regresstalan mot honom. Det syntes icke kunna
anses rimligt, att han skulle komma i sämre ställning och bliva nödsakad att
utgiva ett för honom ruinerande skadestånd på den grund att kronan — i
motsats till en privat fastighetsägare — funne det lämpligare att själv stå
risken för eldsolycka än att hålla egendomen försäkrad. En rimlig konsekvens
av att kronan icke hade sin egendom brandförsäkrad syntes vara att
kronan icke fordrade ersättning för uppkommen brandskada i andra fall än
då sådan möjlighet förelåge för försäkringsgivare. Denna princip vore, om
han själv vore rätt underrättad, godtagen och tillämpad av kronan såvitt gällde
utkrävande av ersättning hos förare av kronan tillhörigt motorfordon som
skadats.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
Han åberopade i första band den uppfattning, åt vilken han sålunda givit
uttryck, till stöd för sin ansökan. Ytterligare åberopade han, att hans ekonomiska
ställning icke möjliggjorde för honom att fullgöra den honom ålagda
betalningsskyldigheten ens till någon större del. Ett avslag på hans ansökan
betydde ekonomisk ruin för honom och hans hustru, som vore 67 respektive
68 år gamla.
Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens intendenturavdelning
ha i ett den 2 maj 1950 avgivet gemensamt utlåtande anfört följande. Även
om sökanden, därest byggnaden varit försäkrad mot brandskada, icke skulle
ha blivit regressvis krävd av försäkringsgivaren, lärer denna omständighet i
och för sig — såsom sökanden velat göra gällande — icke utgöra skäl för
bifall till ansökningen. Det bör i detta sammanhang framhållas, att 25 §
i försäkringsavtalslagen, som åberopas av sökanden, icke är tvingande. Det
är givetvis vanskligt att bedöma, huruvida en försäkringsgivare i detta fall
skulle ha gjort regressrätt gällande. Skäl tala dock för antagandet, att så
icke skulle ha varit fallet.
Yad sökanden anfört om uppförande, tillsyn och besiktning av arbetet
synes stödja hans uppfattning, att han haft goda skäl att lita på att murningsarbetet
skulle utföras på ett riktigt sätt, varför av denna anledning vissa
billighetssynpunkter måhända kunna anses tala till förmån för ansökningen.
Ehuru det på grundval av tillgängliga uppgifter knappast är möjligt att
klart bedöma sökandens verkliga förmögenhetsställning, vill det dock synas
som om betalning för hela beloppet näppeligen skulle kunna framtvingas.
Tages dessutom skälig hänsyn till sökandens jämförelsevis höga ålder samt
till ovan berörda billighetsskäl, synes viss eftergift befogad.
Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens intendenturavdelning
vilja icke motsätta sig bifall till ansökningen i så måtto, att sökanden, därest
han före viss dag, förslagsvis den 1 januari 1952, till civilförvaltningen inbetalar
5 000 kronor jämte utdömd rättegångskostnadsersättning, befrias från
vidare ersättningsskyldighet i förevarande avseende.
Statskontoret har i ett den 10 juni 1950 avgivet utlåtande anfört att, ehuru
statskontoret med hänsyn till i ärendet föreliggande omständigheter hyser
tvekan om tillräckliga skäl kunna anses föreligga för efterskänkande till någon
del av det ådömda skadeståndsbeloppet, ämbetsverket icke vill motsätta sig
att sökanden medgives befrielse från halva beloppet, därest han inom en förhållandevis
knappt tillmätt tid inbetalar återstoden.
Departementschefen.
Därest kronan i likhet med privata fastighetsägare haft fastigheten i fråga
försäkrad, torde fråga om skyldighet för Käll att regressvis utgiva ersättning
till försäkringsgivaren icke ha uppkommit. Med hänsyn härtill och på
grund av övriga omständigheter finner jag i likhet med civilförvaltningen
och arméförvaltningens intendenturavdelning billighetsskäl tala för att Källs
ersättningsskyldighet väsentligt nedsättes. På grand härav och på skäl som
i övrigt anförts i avgivna remissyttranden förordar jag att Käll, därest han
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
inom tid som det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma till försvarets
civilförvaltning inbetalar 5 000 kronor jämte utdömd rättegångskostnadsersättning,
befrias från vidare ersättningsskyldighet i förevarande hänseende.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Gustaf Käll, därest han inom tid som Kungl. Maj:t bestämmer
till försvarets civilförvaltning inbetalar ett belopp av
5 000 kronor jämte utdömda rättegångskostnader, befrias från
återstående ersättningsskyldighet till kronan på grund av Göta
hovrätts dom den 10 juni 1949.
7.
Den 7 december 1949 blev kadetten Sten Ivar Darenius under en av infanteriets
kadettskola anordnad övning på Utö pansarskjutfält skjuten till
döds. Övningen, i vilken endast kadetter deltogo, avsåg stridsskjutning i
plutonförband i skog under renkonterförhållanden.
Sedan olyckshändelsen blivit föremål för utredning genom chefen för infanteriets
kadettskola ställdes kadetten Sven-Åke Gideon Weidow till åtal inför
Södra Koslags domsagas häradsrätt.
Av häradsrättens dom, meddelad den 18 februari 1950, inhämtas i huvudsak
följande. Weidow, som var utrustad med kulsprutegevär, hade tillhört
en understödsgrupp, som under övningen varit grupperad cirka 25 meter bakom
tre skyttegrupper och en stab i vilken Darenius ingått. I övningens slutskede
hade skyttegrupperna gått i eldställning varvid understödsgruppen närmat
sig skyttegrupperna och staben. Härvid hade Weidow, som hört en
order om laddning, laddat sitt kulsprutegevär med ett magasin om 20 skarpa
skott. På order att understödsgruppen skulle sättas in på plutonens vänstra
flygel hade Weidow snabbt förflyttat sig mot denna flygel. Under förflyttningen,
som på grund av terrängförhållandena på platsen måst ske i en
sväng bakåt, hade från Weidows kulsprutegevär avgått ett skott. Detta hade
träffat Darenius, som mycket snart avlidit. Det hade enligt häradsrätten
ålegat Weidow att av hänsyn till sina framförvarande kamrater välja ett
förflyttningssätt, avpassat efter terrängsvårigheterna och under beaktande
av att hans vapen var skarpladdat. Häradsrätten ansåg, att Weidow förfarit
vårdslöst, då han samtidigt med att det laddade vapnet riktats mot framförvarande
vidrört avtryckaren. Häradsrätten, som ansåg omständigheterna mildrande,
dömde Weidow jämligt 14 kap. 9 § strafflagen för ouppsåtligt vållande
till annans död att till kronan böta 30 dagsböter om tre kronor.
Sedan kronan och Darenius’ föräldrar i särskild rättegång yrkat ersättning
av Weidow för begravningskostnader, förpliktade häradsrätten genom
dom den 28 mars 1950 Weidow att jämlikt sitt medgivande utgiva dels till
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
kronan 554 kronor 90 öre jämte ränta, dels ock till Darenius’ föräldrar
1 658 kronor 39 öre jämte ränta och 255 kronor i rättegångskostnader.
Häradsrättens båda domar ha vunnit laga kraft.
I skrivelse den 29 juni 1950 har Weidow genom ombud anhållit att
av nåd bliva befriad från skyldigheten att till kronan utgiva förenämnda
belopp om 554 kronor 90 öre jämte ränta ävensom att ersätta riksförsäkringsanstalten
ett belopp om 100 kronor, som anstalten utgivit i begravningshjälp
med anledning av Darenius’ död och därefter avkrävt Weidow. Som
stöd för sill anhållan framhåller Weidow,''att han varit beordrad att efter
militärutbildningen vid 16 i Kristianstad genomgå kadettskolan. Vid avslutningen
erhöll han liksom de övriga en gratifikation å 2 000 kronor. Dessa
medel hade helt tagits i anspråk för täckande av kostnaderna i anledning
av olyckan. Denna hade drabbat honom hårt. Hans förtvivlan över att,
som utredningen gav vid handen, ha varit vållande till en kamrats död kände
en tid inga gränser. Härtill komme att den ersättning å 2 000 kronor han
erhöll vid utgången från kadettskolan helt tagits i anspråk för bestridande
av kostnaderna för kamratens begravning in. m. i stället för att vara den
uppmuntran den var avsedd till.
Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 7 november 1950 anfört
följande. Försvarets civilförvaltning har från polisen i Hässleholm införskaffat
utredning rörande sökandens ekonomiska förhållanden, varjämte
ämbetsverket inhämtat yttrande i ärendet från chefen för Norra skånska infanteriregementet.
Av nämnda utredning och yttrande framgår bland annat,
att sökandens tillgångar uppgå till omkring 3 000 kronor, att nämnda medel
för hans räkning avsatts såsom bidrag till akademiska studier i Lund, att
sökanden, som erhållit sin förberedande utbildning vid nyssnämnda truppförband,
enligt truppbefälets uppgifter till sin natur varit lugn och sansad
och noga tänkte sig för, innan han handlade, samt att han väl tillgodogjort
sig utbildningen vid regementet. Med hänsyn till att olyckshändelsen inträffat
under stridsmässig övning samt det skedda i viss mån måste tillskrivas
olyckliga yttre omständigheter ävensom den omständigheten att sökanden
till fullo gäldat de kostnader, som åsamkats den förolyckade Darenius’ föräldrar
i samband med sonens begravning, tillstyrker försvarets civilförvaltning,
i betraktande jämväl av sökandens svaga ekonomiska ställning och de
goda vitsord han erhållit, att sökanden helt befrias från honom jämlikt dom
den 28 mars 1950 åliggande skadeståndsskyldighet till statsverket.
Statskontoret har i ett den 6 december 1950 avgivet utlåtande anslutit sig
till vad försvarets civilförvaltning anfört och hemställt.
Departementschefen.
Enligt häradsrättens dom voro omständigheterna vid Weidows brott att
anse som mildrande. Weidow har också till stor del fullgjort den ersättningsskyldighet
han genom olyckshändelsen ådragit sig. Jag finner därför, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 57. 15
Weidow bör befrias från den ersättningsskyldighet, som i anledning av olyckshändelsen
åligger honom gentemot kronan.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att förre kadetten S. Å. G. Weidow befrias från skyldigheten
att till kronan utgiva den ersättning, som på grund av ifrågavarande
olyckshändelse åvilar honom.
8.
Sedan militärbefälhavaren för VI. militärområdet infordrat anbud på
leverans av hö för perioden den 1 september 1949—den 31 mars 1950 avseende
bland annat 25 ton för Västerbottens regemente samt 575 ton för
Norrlands dragonregemente, båda i Umeå, hade lägsta anbud för dessa
leveranser, lydande på 13 kronor 20 öre per 100 kg, avgivits av J. Jonsson,
Observatoriegatan 12, Stockholm. Med hänsyn till att ifrågavarande anbud
väsentligen understeg övriga inkomna anbud, av vilka det närmast högre,
avgivet av Svenska Lantmännens Riksförbund, löd å 16 kronor 63 öre per
100 kg, lät militärbefälhavaren göra förfrågan vid arméförvaltningens intendenturavdelning,
huruvida det vore känt, om Jonsson kunde anses besitta
förmåga att fullgöra leveranserna. Då Jonsson var för intendenturavdelningen
okänd meddelades till militärbefälhavaren, att Jonsson borde avfordras borgen
som helst borde uppgå till ett belopp motsvarande skillnaden mellan Jonssons
anbud och det därnäst lägsta anbudet. På grund av upphandlingsbestämmelserna
kunde dock borgenssumman ej sättas högre än till 10 procent
av betalningssumman eller cirka 8 000 kronor. I enlighet med erhållna
direktiv tecknade cheferna för Västerbottens regemente och Norrlands dragonregemente
den 7 respektive den 8 september 1949 kontrakt med Jons
son. Ifrågavarande kontrakt voro försedda med borgensförbindelse av Johan
Waller i Stockholm, vilken för fullgörande av Jonssons förbindelser gick i
borgen såsom för egen skuld intill ett belopp motsvarande ungefär 10 procent
av betalningssumman. Vid förfrågan hos ett bankkontor i Stockholm
hade en tjänsteman där förklarat att Waller var fullt solvent samt väl god
för en summa motsvarande skillnaden mellan Jonssons anbud och det närmast
liggande, alltså cirka 20 000 kronor.
I skrivelser den 17 september 1949 till cheferna för Västerbottens regemente
och Norrlands dragonregemente har Jonsson anhållit att bliva befriad
från fullgörande av höleveranserna och att bliva löst från kontrakten
utan skadeståndsskyldighet. Som skäl härför har Jonsson anfört att, enär
ltLF:s länsförbund uppmanat sina medlemmar att icke sälja hö annat än
till jordbrukarnas egen organisation, det varit för Jonsson omöjligt att fullgöra
leveranserna annat än med stora ekonomiska uppoffringar för honom
själv och för borgensmannen.
Den av Jonsson åsyftade uppmaningen från ULF torde ha utgjorts av
följande i Umeåortens tidningar införda, till jordbrukare riktade annons.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
»Sedan det visat sig att en privat uppköpare i jmispressande syfte uppträtt
på hömarknaden, riktar RLF:s länsförbund liärmed en uppmaning till
jordbrukarna att under inga förhållanden leverera hö till andra än jordbrukarnas
egen organisation, Lantmannaförbundet, Umeå. R.L.F:s Länsförbund.»
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har i skrivelse den 25 oktober
1949 gjort framställning om befrielse för Jonsson från skadeståndsskvldighet
för bristande leveranser och härvid anfört bland annat följande.
Då Jonsson aldrig kommit i tillfälle att fullgöra någon leverans samt —
om Jonssons anbud aldrig förekommit — Svenska Lantmännens Riksförbund
ändock skulle erhållit leveranserna i fråga, har arméförvaltningens intendenturavdelning
efter framställning av militärbefälhavaren bemyndigat denne att
häva avtalen med Jonsson samt att antaga det näst lägsta anbudet å hö
från Svenska Lantmännens Riksförbund, Stockholm. Då arméförvaltningens
intendenturavdelning saknade befogenhet att medgiva Jonsson befrielse från
skadestånd, gällde bemyndigandet att häva avtalen med förbehåll om rätt till
skadestånd för kronan enligt allmän lag.
Med anledning av vad i saken förevarit och då en omkring 80 år gammal
f. d. lantman fått sina måhända bristfälliga, till abnormt underpris ledande
kalkyler kullkastade delvis på grund av förhållanden, varöver han icke själv
kunnat råda, samt då kronan genom hans förvållande icke åsamkats någon
direkt förlust, hemställde militärbefälhavaren att hävandet av avtalen måtte
få ske utan att skadeståndsskyldighet ålades Jonsson.
Arméförvaltningens intendenturavdelning har i ett den 1 november 1949
dagtecknat yttrande tillstyrkt bifall till framställningen på av militärbefälhavaren
anförda skäl. Med hänsyn till omständigheterna torde härvid enligt
intendenturavdelningens mening även borgensmannen Waller böra befrias
från ersättningsskyldighet.
Statskontoret har enligt ett den 16 november 1949 avgivet utlåtande funnit
det tveksamt om tillräckliga skäl förelåge för ett tillmötesgående av
framställningen. I varje fall syntes det statskontoret med hänsyn till konsekvenserna
icke föreligga anledning att medgiva hel befrielse från föreskrivet
vite och ersättning för ökade kostnader för kronan. Om nedsättning
av skadeståndsskyldigheten ansåges böra medgivas, borde nedsättningen begränsas
till förslagsvis högst hälften av det belopp, som skulle utgå såsom
vite och skadestånd.
Departementschefen.
Genom att Jonsson icke förmått fullfölja sina åtaganden i här förevarande
hänseende har han ådragit sig ersättningsskyldighet i form av vite
med 7 755 kronor och skadestånd med 20 580 kronor eller sammanlagt 28 335
kronor. Borgensmannen Walters ersättningsskyldighet utgör 7 920 kronor.
Enligt vad jag under hand låtit inhämta var Jonsson, som är född 1871,
för år 1949 taxerad till kommunal inkomstskatt för 1 290 kronor. Han saknar
förmögenhet. Waller, vilken är född 1884, upptogs vid 1949 års taxering ej
till beskattningsbar inkomst och torde sakna tillgångar av värde. De upplysningar,
som inhämtats rörande Wallers solvens, torde sålunda ha varit
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
felaktiga. Det synes mig anmärkningsvärt att militärbefälhavaren vid den
slutliga prövningen av anbuden med hänsyn till rådande tveksamhet rörande
Jonssons möjlighet att fullgöra leveranserna låtit Jonssons anbud ifrågakomma.
Stöd för ett förkastande av anbudet förefinnes i gällande uppkandlingsförordning.
Icke heller synes mig intendenturavdelningen ha nöjaktigt handlagt
ärendet. Olyckliga omständigheter synas emellertid ha bidragit såväl
till att anbudet i fråga blivit antaget som till att det sedermera icke kunnat
fullgöras. Med hänsyn såväl till Jonssons och Wallers ekonomiska förhållanden
som till övriga omständigheter i ärendet finner jag därför skäl tala för
att Jonsson och Waller helt befrias från ersättningsskyldighet till kronan
i anledning av att Jonsson icke mäktat fullgöra de höleveranser, om vilka
i ärendet är fråga.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Jonas Jonsson och Johan Waller befrias från ersättningsskyldighet
till kronan i förevarande hänseende.
9.
I proposition 1950: 74 (punkt 10 av utdrag av protokollet över försvarsärenden
för den 3 februari 1950) hemställde jag om bemyndigande att medgiva
försvarets civilförvaltning, att i samråd med vederbörande ämbetsverk,
som med avseende å varje fordran vore att betrakta, som huvudman, utan
hinder av gällande bestämmelser avskriva vissa av försvarets civilförvaltning
i framställning den 9 augusti 1949 angivna fordringar. Riksdagen lämnade
i skrivelse 1950: 107 det sålunda begärda bemyndigandet. Civilförvaltningen
anmälde samtidigt i nämnda skrivelse, att ämbetsverket hade för avsikt att
underställa Kungl. Maj:ts prövning och avgörande jämväl frågan om avskrivning
av de ytterligare fordringar av ifrågavarande slag som i fortsättningen
kunde uppkomma.
I skrivelse den 18 juli 1950 har försvarets civilförvaltning med överlämnande
av en P. M. jämte förteckning över 150 indrivningsärenden å ett fordringsbelopp
av sammanlagt 1 529 kronor 58 öre hemställt om bemyndigande
att., då jämväl beträffande dessa fordringar förelåge sådana omständigheter
att avskrivning syntes böra ske, i samråd med vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter
utan hinder av gällande bestämmelser avskriva de i förteckningen
upptagna fordringarna . Ford ringsbeloppen variera mellan 1 krona
50 öre och högst 20 kronor samt avse i allmänhet förkommen materiel.
Departementschefen.
Enligt vad jag framhöll i propositionen 1950: 74 (punkt 10 av utdrag av
protokollet över försvarsärenden för den 3 februari 1950) medgiva icke gällande
avskrivningsregler avskrivning av fordran varom här är fråga, utan
att ytterligare tidskrävande och kostsamma åtgärder i syfte att indriva fordringarna
först, vidtagits utan resultat. Icke heller kan åt Kungl. Maj:t bud2—ni
fn Bihang till riksdagens protokoll 11)51. 1 samt. Nr 57.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
getårsvis lämnat bemyndigande att avgöra frågor om avstående av fordringsrätt
anses omfatta även dessa ärenden. I överensstämmelse med vad jag anförde
vid ifrågavarande proposition finner jag, att civilförvaltningen bör
lämnas medgivande att i samråd med det ämbetsverk, som med avseende å
varje särskild fordran är att betrakta såsom huvudman, avskriva de i framställningen
avsedda fordringarna.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva försvarets civilförvaltning
att i samråd med vederbörande ämbetsverk, som med
avseende å varje fordran är att betrakta som huvudman, utan
hinder av gällande bestämmelser avskriva i civilförvaltningens
framställning den 18 juli 1950 avsedda fordringar till ett sammanlagt
belopp av 1 529 kronor 58 öre.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamö
ter, under punkterna 1—11 hemställt förordnar Hans
Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
C. F. von Horn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 57.
19
Bilaga.
Förteckning över ay Knngl. Maj:t under år 1950 avgjorda, helt eller
delvis bifallna ärenden angående befrielse från ersättningsskyldighet.
Sökande |
Grand för ersätt-ningsskyldighet |
Av domstol utdömt |
Knngl. Maj:ts beslut |
|
belopp |
Dag |
Beslutets innebörd |
||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
Furiren vid Skara-borgs flygflottilj C. E. Carlsson |
Skador å två kro-nan tillhöriga |
530 kr. |
“Va 50 |
Befrielse mot in-betalning av 300 kr. |
Furiren vid Skara-borgs flygflottilj H. Å. G, Zetter-berg |
Eldskada å ett |
1077 kr. 33 öre |
» |
Befrielse mot in-betalning av 500 kr. |
Fanjunkaren vid Li vregementets |
Förkommen tyg-materiel |
1 403 kr. SO öre |
•> |
Befrielse mot in-betalning av 100 kr. |
Kaptenen vid inten-denturkåren B. E. |
Brist i förskotts-medel m. m. |
1 985 kr. jämte 5 % ränta å 1 673 kr. 10 öre |
M |
Befrielse mot in-betalning av 500 kr. |
Öve rf uri ren vid |
Förkommen tele-fonapparat |
136 kr. |
)> |
Hel befrielse |
Värnpliktige G. I. |
Förkommet gevär |
198 kr. 80 öre |
» |
Befrielse mot in-betalning av 50 kr. |
Värnpliktige T. E. |
Förkommen kikare |
220 kr. |
Hel befrielse |
|
Värnpliktige J. I. |
Genom tältbrand |
150 kr. |
Hel befrielse |
|
Värnpliktige G. E. T. |
Skador å två kro-nan tillhöriga |
482 kr. 50 öre |
*> |
Hel befrielse |
Furiren vid Svea G. R. Lindelöf |
Förkommet kikar-sikte |
2 300 kr. |
6/io 50 |
Befrielse mot in-betalning av 200 kr. |
Överfuriren vid Upp-lands regemente E. V. Östlund |
Förkommen tyg-ochintendentur-materiel |
800 kr. |
* |
Befrielse mot in-betalning av 100 kr. |
F. d. kaptenen i in-tendenturkärens |
Förskingrade medel |
2 400 kr. jämte 6 % ränta |
•Va 50 |
Befrielse mot in-betalning av 300 kr. |