Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

1

Nr 51.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökade lånemöjligheter
för den mindre skeppsfarten m. m.; given
Stockholms slott den 2 februari 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den verksamhet, som bedrives genom statens
lånefond för den mindre skeppsfarten, utvidgas bl. a. på så sätt att utfästelse
om lån från fonden skall kunna på förhand lämnas vid nybyggnad av
fartyg med en bruttodräktighet av högst 500 bruttoton samt att amorteringstiden
för lån från fonden utsträckes till 15 år. Därjämte föreslås, att
fonden för att kunna möta de väntade ökade anspråken på densamma skall
till en början tillföras 2 miljoner kronor från rederilånefonden.

Vidare föreslås i propositionen, att statens lånefond för anskaffande av
gasgeneratorer för vissa fartyg skall avvecklas vid utgången av budgetåret
1950/51.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 51.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Andersson, Lingman.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter gemensam
beredning med t. f. chefen för finansdepartementet, statsrådet Lingman,
fråga om beredande av ökade lånemöjligheter för den mindre skeppsfarten
samt anför därvid följande.

Inledning.

Frågan om förnyelsen av den mindre skeppsfartens tonnage och om anskaffandet
av kapital härför har sedan länge varit ett allvarligt problem.
Utredningar i ämnet verkställdes senast under 1930-talet, bl. a. av 1938 års
sjöfartskommitté. Av kommitténs undersökningar framgick, att den genomsnittliga
åldern å fartygen i den mindre skeppsfarten redan vid utgången
av år 1936 var ca 35 år samt att den mindre skeppsfarten intog en mindre
gynnad ställning i lånehänseende än sjöfartsnäringen i övrigt. I anslutning
till sina undersökningar framlade kommittén den 14 december 1938 förslag
angående den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning för tonnagets förnyelse.
Förslaget lades till grund för proposition i ämnet till 1939 års lagtima riksdag
(prop. nr 119). I propositionen framhöll dåvarande departementschefen,
att det syntes vara av vikt att förnyelse av tonnaget genom nybyggnad och
modernisering komme till stånd i snabbare takt än som dittills skett. Därjämte
konstaterades att den mindre skeppsfarten — ehuru formellt sett oförhindrad
att utnyttja de för sjöfarten i allmänhet tillgängliga lånemöjligheterna
hos svenska skeppshypotekskassan, rederilånefonden och statens sekundärlånefond
för rederinäringen -—- i ringa utsträckning begagnat sig av
dessa möjligheter. Skeppshypotekskassan hade nämligen kommit att få betydelse
endast för större fartyg på grund av att den säkerhet, som inteckning
i mindre fartyg innebure, av kassans styrelse icke ansetts betryggande.
En följd härav hade blivit att icke heller statens sekundärlånefond för rederinäringen
kommit den mindre skeppsfarten tillgodo, enär för lån från
denna fond fordrades, att vederbörande fartyg var belånat i skeppshypotekskassan.
Den tredje lånemöjligheten, upptagande av lån från rederilånefon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 51. 3

den, anlitades icke, detta huvudsakligen till följd av de stränga kraven på
säkerhet.

Med bifall till Kungl. Maj :ts i förenämnda proposition framställda förslag
beslöt 1939 års lagtima riksdag (skr. nr 210) dels att ett nytt låneinstitut
—- statens lånefond för den mindre skeppsfarten — skulle inrättas från och
med den 1 juli 1939 dels att i anslutning därtill statens sekundärlånefond
för rederinäringen skulle ombildas dels ock att förstnämnda fond skulle tillföras
ett kapital å 3 miljoner kronor från rederilånefonden. Bestämmelser
om lån från de båda fonderna utfärdades i kungörelser den 19 maj 1939
(nr 184 respektive nr 185). Kungörelserna trädde i kraft den 1 juli samma
år.

Gällande bestämmelser beträffande lån för den mindre skeppsfarten.

Från statens lånefond för den mindre skeppsfarten
utlämnas enligt kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 184) prim är lån till
högst 50 procent av fartygsvärdet mot säkerhet av inteckning i segelfartyg
med hjälpmaskin (motorseglare) eller annat fartyg, som av styrelsen för
skeppshypotekskassan prövas icke böra ifrågakomma för lån från kassan.
Lån från fonden må endast avse nybyggnad eller modernisering av fartyg
eller eljest finansiering av dylikt byggnadsföretag. Vid prövning av ansökningar
om lån skall i allmänhet företräde lämnas för fartyg, som är byggt
eller avsett att byggas i Sverige. Lån ur fonden må beviljas på högst 10 års
återbetalningstid med skyldighet för låntagaren att under lånetiden gälda
lånet enligt fastställd amorteringsplan. Därest sekundärlån lämnats mot säkerhet
av inteckning i fartyg, belånat ur fonden, må dock efter prövning i
varje särskilt fall, medgivas längre återbetalningstid, högst 12 år, för det ur
fonden beviljade lånet. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, kan
anstånd beviljas för högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven
amortering.

Fondens kapitalbelopp var såsom tidigare nämnts ursprungligen 3 miljoner
kronor men nedsattes redan vid slutet av år 1939 (prop. nr 7D; r.
skr. nr 97) till 1,5 miljoner kronor. Fonden förvaltas av riksgäldskontoret,
som har att utbetala för lånerörelsen erforderliga medel. Lånerörelsen
handhaves av den s. k. nämnden för statens lånefond för den mindre skeppsfarten.
1

■Enligt den förut omnämnda kungörelsen den 19 maj 1939 (nr 185) om
bestämmelser för lån ur statens sekundär lånefond för rederinäringen
lämnas sekundärlån till högst 20 procent av fartygsvärdet
mot säkerhet av inteckning icke blott — såsom tidigare — i fartyg,
som belånats i skeppshypotekskassan, utan även i fartyg, som är belånat i
lånefonden för den mindre skeppsfarten. Inteckningssäkerheten skall ligga

1 Nämnden beslår av ledamöterna och suppleanterna i styrelsen för svenska skeppshypotekskassan
jämte ytterligare en ledamot och suppleant för denne. Sistnämnda ledamot och suppleant,
vilka skola vara särskilt förtrogna med den mindre skeppsfarten, utses av Kungl. Maj:t
efter förslag av kommerskollegium.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

inom 70 procent av fartygets värde. Lån från fonden må lämnas endast för
nybyggnad eller modernisering av fartyg. Återbetalningstiden för lån från
fonden må bestämmas till högst 8 år. Därvid skall iakttagas att lånet skall
vara återbetalat innan det från skeppshypotekskassan eller lånefonden för
den mindre skeppsfarten utlämnade lånet slutamorterats.

Medel till fonden ha överförts från rederilånefonden. Kapitalbeloppet utgör
f. n. 2,s miljoner kronor. I likhet med statens lånefond för den mindre
skeppsfarten förvaltas sekundärlånefonden av riksgäldskontoret, som skall
utbetala för lånerörelsen behövliga medel. Lånerörelsen handhaves av den
s. k. nämnden för statens sekundärlånefond för rederinäringen.1

Såsom förut antytts kan i princip rederilånefonden jämväl tagas
i anspråk för lån åt den mindre skeppsfarten. Bestämmelserna om lån från
fonden återfinnas i kungörelse den 18 maj 1928 (nr 129); ändrad genom
kungörelser den 19 juni 1936 (nr 313) och den 18 juni 1937 (nr 624). Fondens
kapital är numera ca 7,3 miljoner kronor.

Det må i detta sammanhang därjämte erinras om att 1940 års urtima riksdag
(skr. nr 4) efter förslag av Kungl. Maj :t (prop. nr 78) beslöt inrättande
av statens lånefond för anskaffande av gasgeneratorer
för vissa fartyg. Fonden tillkom för att i dåvarande läge giva
redare för mindre motorfartyg eller motorseglare och å sådana fartyg anställda
möjlighet till fortsatt utkomst i yrket. Bestämmelserna om lån från
fonden återfinnas i kungörelse den 20 december 1940 (nr 1018). Fondens
kapital, som tillförts fonden från rederilånefonden, är 1,5 miljoner kronor.

Vidare må erinras om att riksdagens revisorer i sin till 1946 års riksdag avgivna
berättelse uttalat, att det syntes böra undersökas huruvida icke bl. a.
rederilånefonden och statens lånefond för anskaffande av gasgeneratorer
för vissa fartyg borde avvecklas (jfr. r. skr. nr 212/1946).

Utnyttjandet av lånefonderna för den mindre skeppsfarten.

De genom 1939 års beslut tillskapade lånemöjligheterna ha icke fått den
betydelse för den mindre skeppsfarten, som avsetts. Från lånefonden
för den mindre skeppsfarten ha under tiden 1 juli 1939—30
november 1950 utbetalats 1 382 000 kronor fördelade å 22 lån. Av dessa lån
hänföra sig 6 stycken med ett sammanlagt belopp av 570 000 kronor till tiden
efter den 1 juli 1945. Från sekundärlånefonden för rederinäringen
ha — såvitt gäller mindre fartyg — under tiden 1 juli 1939—
30 november 1950 beviljats endast 2 lån å sammanlagt 48 000 kronor. Lånen
beviljades före den 1 juli 1945.

Lån från rederilånefo nd e n har icke utlämnats sedan budgetåret
1936/37. Några utestående lån finnas icke.

1 Nämnden utgöres av ledamöterna och suppleanterna i styrelsen för svenska skeppshypotekskassan
samt, såvitt angår lån för fartyg, som är belånat i statens lånefond för den mindre
skeppsfarten, av den ytterligare ledamot, som omnämnts i noten å föregående sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

5

Från lånefonden för anskaffande av gasgeneratorer
för vissa fartyg ha sedan budgetåret 1944/45 icke utlämnats några
län. Samtliga lån äro återbetalade.

Statistiska uppgifter rörande den mindre skeppsfarten.1

Kommerskollegium har företagit en undersökning beträffande den mindre,
fraktseglande handelsflottans fartygsbestånd i vad avser i kust- och östersjöfart
sysselsatta motordrivna fartyg, inklusive motorseglare, om högst 500
ton brutto. Undersökningen omfattar dock icke fartyg under 50 ton, vilka
huvudsakligen förekomma i inre fart, ej heller fiskefartyg och andra för särskilda
ändamål nyttjade fartyg, såsom tankfartyg, bogserbåtar och motorpråmar
samt specialfartjrg såsom sandsugare o. d. Undersökningen, som avser
tioårsperioden 1938—1948, visar bland annat följande.

Fartygsbeståndet utgjordes vid utgången av år 1938 av 707 motorseglare
om sammanlagt 72 970 bruttoton och 107 motorfartyg om sammanlagt 10 791
bruttoton samt vid utgången av år 1948 av 613 motorseglare om sammanlagt
70 875 bruttoton och 130 motorfartyg om sammanlagt 17 900 bruttoton.
Mätt i bruttoton har fartygsbeståndet sålunda icke undergått någon nämnvärd
förändring under tioårsperioden. Det anmärkningsvärda är emellertid
förändringarna i åldersfördelningen och det är härpå kommerskollegii undersökning
främst inriktat sig. Av kollegii uppställningar över fartygens ålder
framgår att åldersgrupperna 40 år gamla och äldre fartyg, som vid utgången
av år 1938 utgjorde 35 procent av samtliga i undersökningen ingående
fartyg, under åren fram till utgången av år 1948 kommit att omfatta
52 procent av dessa fartyg. Åldersgrupperna 50 år och däröver, som vid utgången
av år 1938 utgjorde 19 procent av samtliga fartyg om 40 år och däröver,
ha vid utgången av år 1948 ökat till att inrymma ej mindre än 53 procent
av dessa fartyg. I absoluta tal innebär detta, att vid utgången av år 1948
av samtliga 743 fartyg 384 stycken voro 40 år eller mera och att av de sistnämnda
204 stycken voro 50 år eller äldre. Det kan tilläggas, att åldersgruppen
30—40 år vid utgången av år 1948 bestod av 170 fartyg. Åldersgruppen
0—10 år, vilken alltså omfattar tillskottet av nya fartyg, räknade vid samma
tidpunkt 55 fartyg, varav 38 motorseglare om sammanlagt 8 460 bruttoton
och 17 motorfartyg om sammanlagt 5 164 bruttoton. Slutligen bör anmärkas,
att av det nuvarande fartygsbeståndet, som i stort sett är detsamma som år
1948, ett antal fartyg tagits ur bruk. Kommerskollegium beräknar sålunda,
att per den 1 juli 1950 35 motorseglare om sammanlagt 3 600 bruttoton och
11 motorfartyg om sammanlagt 1 085 bruttoton ej längre komma att nyttjas
till sjöfart.

Förutom undersökningen rörande fartygsbeståndet bar kommerskollegium
även framlagt visst utredningsmaterial beträffande den mindre skeppsfar 1

Uppgifterna äro hämtade ur kommerskollegii utlåtande den 7 juli 1950 och kollegii skrivelse
den 19 september s. å. Såväl utlåtandet som skrivelsen äro redovisade i nästa avsnitt av denna
proposition.

6

Kangl. Maj:ts proposition nr 51.

tens fraktinsegling, nämligen såvitt rör motorseglarnas fraktintäkter. Enligt
detta material utgjorde intjänta godsfrakter in. m. brutto med fartyg av
nämnda slag under åren 1947, 1948 och 1949, i utrikes fart 24,6, 19,s respektive
13,i miljoner kronor och i inrikes fart 11,8, 13,i respektive 13,8 miljoner
kronor eller tillhopa under de tre åren 36,4, 32,6 respektive 26,9 miljoner kronor.
Den betydande minskningen i bruttoinsegling ligger, såsom siffrorna
visa, helt på den utrikes fraktfarten, medan den mera skyddade inrikesfarten
företett en mindre ökning.

Utredningar och förslag avseende lån åt den mindre skeppsfarten.

Sveriges segelfartygsförenings framställning. I skrivelse den 4 februari
1949 har Sveriges segelfartygsförening hemställt, att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om utredning avseende revision av gällande bestämmelser för lån
ur statens lånefond för den mindre skeppsfarten och statens sekundärlånefond
för rederinäringen. Till stöd härför har föreningen framhållit i huvudsak
följande.

Det nuvarande fartygsbeståndet inom den mindre skeppsfarten är föråldrat
och otidsenligt, varför större delen av beståndet inom en tid av högst
10 å 15 år får anses helt förbrukad. Att nybyggnad i tillräckligt antal icke
har kunnat utföras är beroende dels av svårigheter att till rimliga villkor
kunna skaffa nödigt kapital, dels ock av de senare årens krisförhållanden
med brist på nödvändigt material. Den mindre skeppsfarten är nu handikappad
av utländskt tonnage. Särskilt från det moderna holländska tonnaget
rönes en skarp konkurrens i kust- och östersjöfart med den mindre svenska
sjöfartsnäringen. — Man kan redan nu se fram mot den dag då det svenska
motorsegeltonnaget helt trängs undan och transporterna mer och mer föras
över till utländskt tonnage i såväl inrikes som utrikes trafik.

Det svenska motorsegeltonnaget har en stor mission att fylla, dels genom
utförande av transporter mellan svenska hamnar med gods för inhemsk
räkning, dels transporter av svenska varor till och från utländska hamnar,
varigenom ett icke ringa kapital inbesparas mot om dessa transporter skall
utföras av utländskt tonnage. Dessutom rekryteras genom motorsegeltonnaget
ett stort antal av besättning och befäl till det större handelstonnaget.
Det är således icke blott av visst värde för industrien att ha tillgång till ett
svenskt gott, praktiskt och händigt motorsegeltonnage för sina varutransporter,
utan även av värde för den svenska handelsflottan och det reguljära
tonnaget att motorsegelflottan blir bestående så att nyrekrytering av
sjömän kan fortgå utan avbrott år från år. Nationalekonomiskt sett skulle
det vara en kännbar förlust om den svenska motorsegelflottan upphörde
att existera och denna näring på grund av fartygsbeståndets ålder och saknad
av tillräckligt antal nybyggen måste upphöra och svenska befraktare
härmed helt anlita utländskt tonnage.

Ser man på Holland, har detta land, som varit ockuperat av främmande
makt och fått sin handelsflotta tillspillogiven, på några år efter fredsslutet
byggt upp en förstklassig motorsegelflotta. Holland har med andra ord förstått
värdet av att äga en mindre, modern motorsegelflotta och torde, när
det gäller statligt intresse, ha givit sin mindre sjöfartsnäring ett kraftigt
stöd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

7

En revidering av gällande lånebestämmelser är enligt föreningens mening
ofrånkomlig, såvida den medverkan, som staten velat lämna till tonnageförnyelsen,
skall få avsedd betydelse.

Föreningen påpekar, att de redan av 1938 års sjöfartslcommitté förutsedda
svårigheterna att finansiera ett byggnadsföretag under själva byggnadstiden,
eller alltså tiden intill dess godtagbar inteckning för det avsedda lånet kunde
uttagas, icke kunnat övervinnas särskilt vad beträffar småföretagarna —
enskilda personer och partrederier — inom den mindre skeppsfarten. Enligt
föreningen är det i regel för dessa, vilka vanligen icke kunna ställa tillfällig
säkerhet genom inteckning i andra av dem ägda fartyg, lika svårt att provisoriskt
utfå lån som att slutgiltigt ordna finansieringsfrågan i allmänna
länemarknaden. För att tillrättalägga förhållandena borde man vid en revision
av bestämmelserna i första hand inrikta sig på att finna sådana utvägar,
att lånen under för staten betryggande former i mån av behov
kunna utbetalas redan under byggnadstiden. Tidigare var det vid fartygsbyggen,
anför föreningen, vanligt att dellikvid — förutom handpenning
—- erlades till varvet vid kontraktets undertecknande, när kölen
sträckts, när spanten rests och när bordläggningen färdiglagts, samt att
slutlikvid erlades, när fartyget var däckat och färdigt. Det torde enligt
föreningen förtjäna övervägas, om man icke på något sätt skulle kunna
anknyta till denna gamla ordning. Därjämte ifrågasätter föreningen, huruvida
icke småföretagarna inom motorsegelsjöfarten böra beredas lättnad
genom att lånetiden i särskilda fall ytterligare utsträckes, förslagsvis till
15 år.

Föreningen anhåller slutligen, att — utöver en utredning rörande ändrade
lånevillkor för den mindre skeppsfarten -— jämväl en undersökning måtte
verkställas beträffande vilka andra åtgärder, som skulle kunna vidtagas
för att underlätta förnyelsen av motorsegeltonnaget.

I skrivelse den 30 april 1949 har Befraktarnas intresseförening, vilken
utgör en sammanslutning av landets större befraktare av motorsegelfartyg
för olika förekommande transporter, förklarat sig instämma i segelfartygsföreningens
hemställan om utredning rörande det mindre tonnaget.

Sedan segelfartygsföreningens framställning remitterats till kommerskollegium,
anmodade kollegium den 18 februari 1949 nämnden för statens
lånefond för den mindre skeppsfarten (lånenämnden) att avgiva yttrande
över framställningen. Intresseföreningens skrivelse överlämnades till kollegium
den 4 maj 1949 för att övervägas i samband med segelfartygsföreningens
framställning. Lånenämnden har i anledning av kollcgii anmodan
sedermera verkställt utredning och framlagt förslag i ämnet genom en för
ändamålet utsedd delegation, med vilken adjungerats två representanter
för den mindre skeppsfarten.1 Med utlåtande den 7 juli 1950 har kommers 1

Delegationer! bestod av fyra av nämndens ledamöter, nämligen kommerserådet G. Böös, skeppsredaren
S. Gorthon samt direktörerna P. Gyllenhammar och T. Pettersson, ävensom av ombudsmannen
hos Sveriges segelfartygsförening B. Johansson. De adjungerade ledamöterna voro ordföranden
i segelfartygsförcningen R. L. Wirén och medlemmen i samma förening skeppsredaren
R. N. Råvall.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

kollegium överlämnat bl. a. dels lånenämndens yttrande till kollegium i anledning
av delegationens utredning dels ock en inom kollegium gjord uppställning
över de av motorseglarna intjänta frakterna under åren 1938—■
1949. I skrivelse den 19 september 1950 har kollegium därefter redovisat
resultatet av undersökning rörande den mindre, fraktseglande handelsflottans
fartygsbestånd.

Delegationens utredning och förslag. Delegationen har i sitt arbete övervägt
en plan till successiv återuppbyggnad av fartygsbeståndet, vilken
framlagts för nämnden av en representant för den mindre skeppsfarten. De
i planen angivna riktlinjerna ha av delegationen upptagits och utformats
på följande sätt. l:o Staten skulle i lämplig form bereda garanti för lån under
byggnadstiden intill 70 procent av kontraktspriset vid nybyggnad av fartyg
med en bruttodräktighet av högst 500 ton; denna garanti skulle avlösas av
lån mot inteckning med bästa förmånsrätt i fartyget så snart detta blivit
kontraktsenligt levererat; 2ro amorteringstiden för lån skulle utsträckas till
15 år, det första amorteringsfritt; 3:o låneräntan skulle bestämmas till 3,25
procent fast ränta.

Såsom allmän motivering till förslagen har delegationen anfört bl. a. följande.

För motorseglarna och de i kust- och östersjöfart nyttjade mindre motorfartygen
ger särskilt åldersfördelningen anledning till allvarliga farhågor
med hänsyn till att en mycket stor del av fartygen äro gamla och föråldrade.
Då förnyelse i form av nybyggnader inom landet eller köp av yngre fartyg
från utlandet är mycket ringa, kan en fortgående minskning av denna fartygsgrupp
emotses, om utvecklingen fortsätter såsom hittills. Risken härför
synes så mycket större som vissa andra länders med den svenska småsjöfarten
konkurrerande flottor synas vara föremål för planmässig uppbyggnad
och förnyelse; denna omständighet i förening med den tilltagande konkurrensen
från landväga transportmedel och de på senare tid genom lagstiftningsåtgärder
och kollektivavtalsbestämmelser otvivelaktigt avsevärt
ökade driftskostnaderna synes under ogynnsamma omständigheter kunna
medföra en relativt snabb förintelse av denna sjöfartsgren. I betraktande av
den mindre skeppsfartens mycket stora betydelse ej blott såsom ett viktigt
och under krigsförhållanden för försvar och folkförsörjning oumbärligt
transportmedel, utan även såsom rekryteringskälla för den större handelsflottans
bemanning, skulle en sådan utveckling ur landets och sjöfartens
synpunkt innebära så allvarliga nackdelar att det icke kan vara försvarligt
att låta den fortgå utan försök att hejda den.

Det har under sådana omständigheter synts angeläget att i positiv anda
pröva de förslag till förbättring av den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning
för tonnageförnyelse som framkommit från denna näringsgrens målsmän.
Härvid har i främsta rummet beaktats att ett flertal faktorer av samhällsekonomisk
natur medverkat till det nuvarande läget i fråga om tonnageförnyelsen.
Bland dessa torde främst få nämnas den fraktkontroll som
utövats av statens priskontrollnämnd. Med hänsyn till riskerna för ogynnsamma
återverkningar på den allmänna prisnivån, ha frakterna för den inrikes
trafiken och östersjöfarten hållits relativt låga. Vid fastställande av normerna
för denna fraktsättning torde man emellertid ha räknat med en hastigare
återgång till förkrigsläget beträffande nybyggnadskostnaderna för fartyg

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

än som efter kriget verkligen ägt rum; priset för exempelvis ett fartyg om 300
ton dödvikt torde f. n. ligga mer än dubbelt så högt som före kriget. Man har
in. a. o. alltjämt att räkna med ett prisläge som ligger avsevärt över vad man
ansett sig ha anledning antaga skola bliva fallet. Det förefaller också obestridligt
att under krigstiden tillämpade normer med avseende å begränsningen
av krigsförsäkringsvärden liksom gällande avskrivningsregler och
andra skatteprinciper missgynnat mindre kapitalstarka rederier, särskilt
enskilda och partrederier, och försvårat nyanskaffning av fartyg inom
denna kategori, vilket medfört en lucka i tonnageförnyelsen under och
efter kriget. Det torde emellertid kunna antagas, att det hos den mindre
skeppsfartens utövare finns en investeringsreserv, som kan komma till användning
om något gynnsammare förutsättningar skapas härför. Vid delegationens
överläggningar har det härvidlag framstått såsom viktigast att bereda
någorlunda goda kreditförhållanden, därvid det främsta önskemålet avsett
förutsättningar för kredit till överkomliga kostnader under byggnadstiden,
därnäst har det gällt amorterings- och räntevillkoren.

Delegationen påpekar, att näringsgrenens egna företrädare varit angelägna
att framhålla att de ingalunda funne det önskvärt att uppmuntra till fartygsbeställningar
till priser som icke i längden kunde anses räntabla. Det
nuvarande prisläget, som torde ligga omkring 1 000 kronor per ton dödvikt,
ansåges sålunda för högt för att tillåta någon rationell utbyggnad av fartygsbeståndet;
först vid ett prisläge av 700—800 kronor per ton syntes förutsättning
för en systematisk tonnageförnyelse under någorlunda ekonomiskt betryggande
omständigheter kunna anses vara för handen. Delegationen anför,
att det är angeläget att redan nu tillrättalägga de finansiella förutsättningarna
för tonnageförnyelsen, även om det skulle kunna komma att dröja ett
eller annat år innan en tillfredsställande sänkning av varvspriserna kan påräknas.

Delegationens speciella motiveringar till de olika förslagen framgå av
lånenämndens yttrande, vilket redovisas i det följande.

Lånenämndens yttrande. Lånenämnden framhåller, att delegationens förslag
anknyter till gällande ordning för låneverksamheten för den mindre
skeppsfarten och att det är avsett att kunna genomföras utan att något nytt
organ tillskapas. Lånenämnden anför rörande frågan om utformningen
av den föreslagna garantien och om 1 å n e n s storlek följande.

Den föreslagna garantien för lån under byggnadstiden kan utformas på
olika sätt. Det enklaste synes vara att befogenhet lämnas nämnden att redan
vid beställning av ett fartyg lämna utfästelse om lån åt beställaren, så snart
fartyget blivit färdigt och säkerhet för lånet kan lämnas genom inteckning.
För att så må kunna ske fordras emellertid uppenbarligen att nämnden får
tillfälle att bedöma förutsättningarna för lånet genom granskning av kontraktsvillkoren
främst priset, som givetvis måste motsvara vad som under
hänsynstagande till olika omständigheter kan med någorlunda tillfredsställande
säkerhet beräknas utgöra ett räntabelt värde på fartyget.

Beträffande lånets storlek innebär delegationens förslag alt lån skulle
kunna utfästas till 70 procent av det godtagbara nybyggnadspriset, medan
beställaren själv under alla förhållanden skulle svara för 30 procent darav.
Såsom förutsättning för lånets utlämnande skulle gälla dels att fartyget

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

levererats i full överensstämmelse med kontraktsbestämmelserna, dels att
nämnden såsom säkerhet för lånet erhåller inteckning i fartyget med bästa
förmånsrätt. Uppfyllas dessa villkor, vilket det givetvis skulle tillkomma
nämnden att kontrollera, synes det icke erforderligt att vid förhandsutfästelsen
knyta något formligt villkor om godkännande framdeles efter besiktning
av fartyget, men naturligtvis skulle det stå nämnden fritt att kräva
bevis beträffande dess beskaffenhet i form av klassintyg eller motsvarande.
I övrigt skulle, utom i fråga om amorteringstiden för lånen och räntesatsen,
samma regler tillämpas som de vilka f. n. gälla för lån ur fonden för den
mindre skeppsfarten. I detta sammanhang må anmärkas att en omläggning
av låneverksamheten på här angivet sätt skulle medföra att lån ur sekimdärlänefonden
icke kunde ifrågakomma för den mindre skeppsfarten.

Angående spörsmålet om amorteringstiden för lånen yttrar
nämnden:

Såsom ytterligare ett medel att befordra tonnageförnyelsen har delegationen
föreslagit utsträckning av amorteringstiden (som f. n. är begränsad
till 10 år, resp. vid anlitande av sekundärlånefonden 12 år) till 15 år, av vilka
det första därtill skulle vara amorteringsfritt. Sistnämnda förmån anses motiverad
med hänsyn till de svårigheter för ett fullt ekonomiskt utnyttjande
av fartyget som kunna yppa sig under första året efter dess färdigställande.
Den första tiden har man erfarenhetsmässigt att räkna med en del engångskostnader
av olika slag; det kan dessutom mången gång erbjuda vanskligheter
att genast utnyttja fartyget i dess tilltänkta fart.

I fråga om räntesatsen framhåller nämnden:

Delegationen har ansett skäligt att en något lägre ränta tillämpas än den
som f. n. gäller för lån ur ifrågavarande fond, vilken enligt Kungl. Maj :ts
kungörelse den 31 december 1943 (nr 936) hänförts till räntetyp I (normalränta,
f. n. 4 %). Delegationen har förordat ränteberäkning enligt räntetyp
II b), d. v. s. fast ränta efter en räntefot av 3,25 procent. Såsom allmänt
skäl för denna ränteberäkning åberopas de ekonomiska omständigheterna
som anförts såsom motiv för de föreslagna lättnaderna i gemen. Därjämte
hänvisas särskilt till den ränteberäkning (3 % fast ränta) som tillämpas
för fiskerilånen, vilka, om än förutsättningarna icke äro alldeles desamma,
i viss man kunna anses böra tjäna såsom förebild för en ekonomisk reglering
av lånevillkoren för en näring som är fisket näraliggande.

Vidkommande spörsmålet om finansieringen av den ifrågasatta
utvidgade låneverksamheten framhåller nämnden till en början, att den föreslagna
garantien under byggnadstiden (förhandsutfästelsen) icke i och för
sig skulle kräva någon ökning av de för låneverksamheten avsatta fondmedlen.
En utsträckning av lånevillkoren till att gälla 70 procent av ett av
nämnden prövat beställningsvärde i stället för 50 procent av ett oberoende
av kontraktspriset beräknat värde (plus eventuellt sekundärlån av 20 procent
av detta värde) skulle däremot innebära en ökning av nämndens engagemang
och därmed något ökad risk för fonden. Detta torde enligt nämndens
mening emellertid vara ofrånkomligt, om de föreslagna åtgärderna
skola bliva till avsedd nytta.

Nämnden framhåller, att den av en representant för den mindre skeppsfarten
framlagda planen innefattar en årlig tonnagetillförsel på sammanlagt

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

10 fartyg under en tid av 15 år och att för en sådan förnyelse erfordras en
kapitalinvestering å omkring 3 miljoner kronor om året. För lånetjänsten
under den för återuppbyggnaden beräknade tiden skulle enligt denna plan
tarvas omkring 18 miljoner kronor i fondmedel. Det synes nämnden vanskligt
att med någon säkerhet bedöma i vad mån planen kan genomföras, då
detta beror på åtskilliga ovissa faktorer, främst konjunkturutvecklingen och
därmed sammanhängande förändringar i byggnadskostnaderna. Nämnden
anför, att näringsgrenens representanter — såsom delegationen angivit -icke ha avsett att nybyggnadsprogrammet skulle sättas i verket, så länge
nuvarande varvspriser råda, utan att lägre byggnadskostnader skulle avvaktas.
Enligt nämndens mening torde man sålunda med hänsyn till omständigheterna
icke kunna förvänta att kapitalbehovet under de närmaste åren blir
så stort. Det synes därför nämnden vara tillräckligt att till en början tillföra
statens lånefond för den mindre skeppsfarten förslagsvis hälften av det
angivna beloppet, eller sålunda 9 miljoner kronor.

Kommerskollegii utlåtande. För egen del understryker kollegium vad från
lånenämndens sida anförts om den mindre skeppsfartens mycket stora betydelse
ej blott såsom ett viktigt och under krigsförhållanden för försvar och
folkförsörjning oumbärligt transportmedel, utan även såsom rekryteringskälla
för den större handelsflottans bemanning. Kollegium anser i likhet
med nämnden, att risken för en förintelse av den mindre skeppsfarten kan
bliva så allvarlig ur landets och sjöfartens synpunkt att det icke kan vara
försvarligt att låta utvecklingen fortgå utan försök att hejda den.

Kollegium anser möjligheterna att genom lättnader med avseende å finansieringen
någorlunda snabbt uppnå ett resultat icke vara stora, da vaiken
lånenämnden eller näringens egna representanter anse det tillrådligt
att uppmuntra till fartygsbyggande med nuvarande varvspriser. Det synes
kollegium emellertid icke försvarligt att av denna anledning låta anstå med
åtgärder för att åvägabringa en bättre kapitalförsörjning för ifrågavarande
sjöfartsgren, då det i allt fall kommer att draga avsevärd tid, innan beslut i
saken hinner sättas i verket. Kollegium tillstyrker nämndens förslag. Enligt
ett av kollegium framlagt författningsförslag skola dock de nya lånemöjligheterna,
med undantag för förhandsutfästelserna, vara tillgängliga även
för fartyg över 500 bruttoton i den mån styrelsen för skeppshypotekskassan
finner fartyget icke böra ifrågakomma för lån från kassan. - Beträffande
den av lånenämnden föreslagna medelsanvisningen framhåller kollegium,
att det _ med hänsyn till att det såsom antytts sannolikt torde kom ma

att dröja ett par år innan nybyggnader kunna komma till stånd i
någon mera avsevärd omfattning — kan ifrågasättas huruvida icke tillskottet
till lånefonden till en början skulle kunna begränsas till ett något
mindre belopp, förslagsvis 6 miljoner kronor. Kollegium föreslår, att den till
1,5 miljon kronor uppgående kapitalbehållningen i lånefonden föi anskaffande
av gasgeneratorer för vissa fartyg, vilken under nuvarande förhållanden
saknar praktisk betydelse, överflyttas till lånefonden för den mindre

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

skeppsfarten. Återstående 4,5 miljoner kronor skola således enligt kollegii
förslag tillgodoföras fonden över budgeten.

Utlåtanden över lånenämndens yttrande och kommerskollegii utlåtande.
Utlåtanden lia avgivits av statskontoret, fullmäktige i riksgäldskontoret,
Sveriges segelfartygsförening. Befraktarnas intresseföreing, Sveriges redareförening,
Stockholms rederiförening, Föreningen Sveriges inrikessjöfart,
Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen.
Förslagen ha genomgående rönt en positiv bedömning i remissutlåtandena.

Statskontoret finner, att utredningen visat önskvärdheten av att en förnyelse
av det mindre kusttonnaget kommer till stånd. Att så ej skett har
berott på skilda orsaker men den begränsade tillgången till statlig kredit
synes härvid enligt ämbetsverkets uppfattning knappast ha spelat någon avgörande
roll. Statskontoret vill emellertid, då ökade kreditmöjligheter givetvis
kunna få en viss betydelse, ej motsätta sig en uppmjukning av ifrågavarande
lånevillkor. Förslaget i vad det avser viss höjning av lånegränsen,
lämnande av utfästelse om lan a beställda fartyg samt jämkning av amorteringstiden
föranleder icke någon erinran. Däremot säger sig statskontoret
knappast kunna finna tillräckliga skäl framlagda för ett frångående av
gällande räntebestämmelser. Det framhålles, att något större utnyttjande
av lånemöjligheterna f. n. ej heller torde kunna förutses och ämbetsverket
anser därför icke en kapitalförstärkning erforderlig ens i den utsträckning,
som kommerskollegium förordat. Ett överförande av behållningen i lånefonden
för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg synes statskontoret
f. n. tillräckligt. Verket förklarar, att — i den mån ytterligare medel erfordras
— i första hand rederilånefonden bör anlitas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finna övertygande skäl ha anförts för
ökat stöd åt den mindre skeppsfarten och tillstyrka att åtgärder vidtagas
i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda förslaget. Enligt fullmäktiges
mening föreligga dock f. n. på grund av de höga varvspriserna
knappast några förutsättningar för en mer väsentlig nybyggnadsverksamhet,
varför fullmäktige ifrågasätta, huruvida någon kapitalökning i detta
sammanhang bör beslutas. Fullmäktige ha dock funnit det önskvärt att
ståndpunkt redan nu tages till frågan om storleken av det kapital, som bör
ställas till förfogande för utlåning på de nya villkoren, och ha icke funnit
anledning till erinran mot det av kommerskollegium föreslagna beloppet.
Fullmäktige äro dock av principiella skäl icke benägna att förorda den föreslagna
räntesänkningen, da det i föreliggande fall är fråga om en rörelse, som
måste bygga på affärsmässiga kalkyler. En räntesubventionering på detta
område skulle kunna medföra krav på dylikt stöd från andra håll inom
transportväsendet.

Inom fullmäktige har skiljaktig mening uttalats av herr Svensson. Denne
tillstyrker förslaget jämväl beträffande räntan.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

Sveriges segelfartygsförening tillstyrker förslaget. Föreningen framhåller
samtidigt, att föreningen fäster stor vikt vid att nuvarande befälsförordning
ändras så att för framtiden svenska nybyggda motorseglare icke bli handikappade
gentemot utländskt jämställt tonnage på grund av förordningens
bestämmelser.

Betraktarnas intresseförening tillstyrker det framlagda förslaget, dock
icke i vad avser den föreslagna låneräntan. Denna bör enligt föreningen sättas
till 3 procent i överensstämmelse med vad som gäller för motsvarande
lån till fiskerinäringen. Föreningen framhåller emellertid, att de föreslagna
åtgärderna på intet sätt äro tillräckliga för att bringa den mindre handelsflottan
ur dess kris. Mera vittgående åtgärder äro enligt föreningens mening
av nöden. Föreningen hemställer därför, att frågan om ytterligare åtgärder
för att främja en förnyelse av motorsegeltonnaget skyndsamt utredes. Därvid
bör enligt föreningen undersökas dels möjligheterna att i Sverige använda
den av Nederländerna beträdda vägen för återuppbyggnaden av det
mindre tonnaget, dels möjligheterna att revidera ej mindre gällande skattelagstiftning
i vad avser partrederier utan även gällande befälsförordning.

Sveriges redareförening har i huvudsak icke något att erinra mot förslaget.
Föreningen anser dock, att den föreslagna gränsen vid 500 bruttoton
för erhållande av lån är för snäv. Föreningen gör gällande, att åtskilliga av
de fartyg, som för närvarande äro mest utsatta för konkurrens av sådan art
att behov av stöd föreligger, ha ett bruttotonnage överstigande 500 ton. Gränsen
bör enligt föreningen lämpligen höjas till 800 bruttoton.

Även Stockholms rederiförening och Föreningen Sveriges inrikessjöfart,
vilka i övrigt tillstyrka förslaget, ifrågasätta, huruvida icke tonnagegränsen
bör flyttas till 800 bruttoton. Föreningen Sveriges inrikessjöfart berör därjämte
frågan om befälets antal och kvalifikationer i mindre och medelstora
fartyg samt hemställer att Kungl. Maj :t ville låta företaga utredning i denna
fråga.

Sveriges industriförbund, som inhämtat yttrande från Sveriges varvsindustriförening,
tillstyrker förslaget.

Svenska bankföreningen finner förslaget, att nämnden för lånefonden
skall kunna lämna utfästelse på förhand om lån ur fonden, vara ägnat att
befrämja det avsedda syftemålet, nämligen att underlätta möjligheterna att
vid nybyggnad av fartyg erhålla kredit under byggnadstiden. Föreningen anför
vidare följande:

En utfästelse från nämnden om att lån ur fonden kommer att erhållas så
snart fartyget färdigställts skulle innebära den fördelen, att den bank som
har att pröva en ansökan om lån under fartygets byggnadstid kan räkna
med att lånet kommer att avlyftas inom en förhållandevis kort tid. Den förlustrisk
som sammanhänger med möjligheten att fartyget av en eller annan
anledning icke blir färdigbyggt, kommer emellertid att i oförminskad grad
åvila banken även i de fall då förhandsutfästelse om lån ur fonden lämnats.
Detta är givetvis fullt i sin ordning, eftersom utfästelsen icke är ämnad att
utgöra någon garanti i egentlig mening. Anspråken på säkerhet för lånet
under byggnadstiden kunna således icke minskas eller eftersättas på den

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

grund att utfästelsen om lån från fonden föreligger. Men eftersom förhandsutfästelsen
måste föregås av en prövning från nämndens sida bl. a. rörande
låntagarens personliga och ekonomiska förutsättningar för skötseln av det
blivande statslånet, torde utfästelsen i allmänhet komma att vid prövning
av en ansökning om lån under byggnadstiden betraktas som en i positiv
riktning verkande faktor. Härvid förutsättes dock, att icke förhandsutfästelsen
förknippats med alltför många förbehåll, som kunna äventyra utbetalandet
av statslånet efter fartygets färdigbyggande.

Vad beträffar förslaget om att höja den övre gränsen för lån ur fonden
från nuvarande 50 procent till 70 procent av fartygets värde vill bankföreningen
allenast framhålla, att en så hög belåning kan innebära en risk för
att fartyget vid en nedgående konjunktur icke kommer att utgöra tillräcklig
säkerhet för lånet. Fartyg anses rent allmänt som känsliga belåningsobjekt,
och de siffror som i detta ärende framlagts rörande lönsamheten under
senare år av skeppsfart bedriven med fartyg av här ifrågavarande slag
tyda på att dylika fartyg äro särskilt konjunkturkänsliga. I ärendet har icke
heller förebragts någon utredning om huruvida det verkligen kan sägas föreligga
objektiva förutsättningar för att med nuvarande bemanningsföreskrifter
för fartyg av detta slag konkurrera med fartyg från länder med
betydligt lindrigare bestämmelser i nämnda hänseende. Endast om sådana
förutsättningar föreligga synes det bankföreningen vara försvarligt att staten
uppmuntrar privatpersoner eller företag till en skuldsättning av sådan
höjd som den föreslagna maximigränsen.

Föreningen ställer sig avvisande till förslaget om sänkning av räntan till
3,25 procent. En sådan sänkning synes föreningen innbära en ren räntesubvention,
vilken icke bör ifrågakomma om det ej kan klart dokumenteras att
näringsgrenen i fråga i längden kommer att kunna hävda sig gentemot den
utländska konkurrensen.

Svenska sparbanksföreningen förklarar sig i sak icke ha något att erinra
mot förslaget. Föreningen finner det dock angeläget att ordet »garanti» icke
användes som beteckning på den föreslagna förhandsutfästelsen. Detta
skulle nämligen enligt föreningen kunna leda till förväxling med det garantibegrepp,
som användes vid vissa jordbrukslån, akademikerlån och andra
studielån, där den statliga garantien har karaktär av en borgensförbindelse.

Departementschefen.

Den mindre handelsflottan har uppenbarligen stor betydelse för landets
transportväsende. För inrikes transporter av vissa viktiga varor såsom cement,
gödningsmedel, spannmål, fodermedel, fröer, sten och tegel samt kol
och koks användas huvudsakligen motorseglare men även mindre motorfartyg.
Det mindre tonnaget i gemen sysselsättes därjämte i icke obetydlig
utsträckning med transport av varor mellan svenska och utländska hamnar,
belägna företrädesvis i det övriga Skandinavien och i östersjöbäckenet.
Härtill kommer, att vissa hamnar och lastageplatser kunna anlöpas endast
av det mindre tonnaget. Det rör sig här om ett jämförelsevis billigt transportmedel,
särskilt för transporter av mindre varupartier. — Det mindre

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

tonnagets betydelse för landet är emellertid icke begränsat till insatserna
inom transportväsendet. Det fyller även en viktig uppgift vid rekryteringen
av befäl och manskap till det större handelstonnaget.

Den av 1938 års sjöfartskommitté för tolv år sedan verkställda utredningen
angående den mindre skeppsfartens kapitalförsörjning för tonnagets
förnyelse var, såsom framgår av propositionen nr 119/1939 angående
beredande av ökade lånemöjligheter för denna skeppsfart, avsedd att utgöra
en första etapp i en större undersökning rörande de ekonomiska betingelserna
för den svenska skeppsfarten över huvud taget. De beslut, som
fattades vid 1939 års riksdag, betraktades därför såsom ett provisorium i
avvaktan på de åtgärder, vartill kommitténs fortsatta arbete kunde leda.
Kommitténs verksamhet vilade emellertid under kriget och har utan att
återupptagas sedermera upphört. Det provisoriska stöd åt den mindre
skeppsfarten, som inrättandet av lånefonden för denna sjöf artsgren innebar,
har kommit att oförändrat bestå men har icke åstadkommit avsedd
tonnageförnyelse. Utformningen och tillämpningen av lånebestämmelserna,
försämrade ekonomiska förutsättningar samt höga byggnadskostnader för
fartyg ha nämligen medfört, att möjligheterna att låna från fonden för nybyggnad
eller modernisering av fartyg endast i ringa mån utnyttjats. Nyanskaffning
av fartyg genom köp från utlandet har ej heller skett i nämnvärd
utsträckning. Den mindre handelsflottan inrymmer därför i dag förhållandevis
flera äldre fartyg än före kriget. Åldersgruppen 40 år gamla
och äldre fartyg, vilken år 1938 utgjorde 35 procent av fartygsbeståndet,
har nu ökat till att omfatta över 50 procent. Dessa äldre fartyg fylla icke
tidens krav i fråga om byggnadsmaterial, konstruktion m. m. De äro därför
oekonomiska i drift, vilket bidrager till att de ha svårt att konkurrera med
utländska fartyg av samma storlek. Den mindre skeppsfarten har kommit i
ett alltmer beträngt läge och är uppenbarligen allvarligt hotad, om den angivna
utvecklingen beträffande fartygsbeståndet får fortsätta. En minskning
av det mindre tonnaget skulle komma att medföra påtagliga transportsvårigheter
och ökade transportkostnader. Frågans vikt har också betonats
i riksdagen såväl år 1949 i en motion som föregående år i en interpellation.

I sin skrivelse den 4 februari 1949 har Sveriges segelfartygsförening hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning rörande revision
av bestämmelserna om lån ur de för den mindre skeppsfarten avsedda lånefonderna.
En utredning i ämnet har numera verkställts genom nämnden
för statens lånefond för den mindre skeppsfarten. Utredningen har därefter
med vissa statistiska undersökningar av kommerskollegium överlämnats till
Kungl. Maj :ts prövning. De förslag, som i samband med utredningarna
framlagts, avse att få till stånd icke blott en utsträckning av låneverksamhcten
att omfatta jämväl stöd under byggnadstiden utan även vissa ytterligare
uppmjukningar av lånebestämmelserna. Förslagen, till vars detaljer
jag återkommer, ha i princip tillstyrkts av remissmyndigheterna. Avvikande
mening har anmälts endast beträffande vissa punkter. I ärendet har emellertid
framhållits, att mera väsentlig nybyggnad av mindre fartyg icke kan

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

ske, förrän byggnadskostnaderna bli lägre. Det är f. n. omöjligt att förutsäga
när så kommer att bli fallet. Med hänsyn härtill kan det — såsom
riksgäldsfullmäktige gjort — ifrågasättas, huruvida beslut i ärendet bör
fattas redan nu. I likhet med fullmäktige anser jag det emellertid önskvärt
att ställningstagandet till förslagen icke uppskjutes.

Förslagen innebära väsentligen, att lån från lånefonden för den mindre
skeppsfarten skulle lämnas mot säkerhet av inteckning i fartyg med en
bruttodräktighet av högst 500 ton eller i annat fartyg, som av styrelsen för
svenska skeppshypotekskassan prövas icke böra ifrågakomma för lån från
kassan. Lån skulle beviljas till högst 70 procent av det värde till vilket fartyget
av lånenämnden för den mindre skeppsfarten uppskattas eller, där fråga
är om nybyggnad av fartyg, det kontraktspris som nämnden funnit kunna
godtagas såsom fartygets värde. När fråga är om nybyggnad av fartyg
med bruttodräktighet av högst 500 ton skulle utfästelse om lån från fonden
kunna på förhand lämnas intill 70 procent av kontraktspriset. Amorteringstiden
för lån från fonden skulle utsträckas från 10 till 15 år, därav det första
året amorteringsfritt, och låneräntan sänkas från 4 procent till 3 y4 procent.
För att kunna möta de väntade ökade anspråken på fonden skulle denna
tillföras nytt kapital å 6 miljoner kronor, varav 1,5 miljoner kronor genom
överföring från statens lånefond för anskaffande av gasgeneratorer för
vissa fartyg. Statens sekundärlånefond för rederinäringen skulle vid bifall
till förslagen i fortsättningen icke anlitas för den mindre skeppsfartens
behov.

Såsom törut nämnts ha förslagen i princip biträtts av remissmyndigheterna
och mött motstånd endast i vissa avseenden. Då de föreslagna åtgärderna
synas vara ägnade att i sinom tid bidraga till att underlätta en återuppbyggnad
av det mindre tonnaget förordar även jag, att bestämmelserna
för lån åt den mindre skeppsfarten revideras i huvudsaklig överensstämmelse
med förslagen. Jag tillstyrker sålunda desamma i vad de avse höjning
av lånegränsen till 70 procent, förhandsutfästelse om lån vid nybyggnad
av fartyg om högst 500 bruttoton samt utsträckning av amorteringstiden
till 15 år, varav det första året amorteringsfritt.

Vad angår frågan om vilka fartyg, som skola ifrågakomma för lån ur lånefonden
för den mindre skeppsfarten, må erinras om att lån f. n. lämnas
mot inteckning i motorseglare eller i annat fartyg, som av styrelsen för
svenska skeppshypotekskassan prövas icke böra ifrågakomma för lån från
kassan. Beträffande denna gränsdragning mellan fondens och kassans verksamhet
framhölls vid tillkomsten av ifrågavarande bestämmelse, att motorsegeltonnaget
vore uteslutet från möjlighet till lån ur kassan och att sådant
tonnage funnes upp till en storleksgräns av ca 400 ton. Det ansågs då
vara naturligt, att maskindrivet tonnage, som till storlek, användning m. in.
vore ungefärligen jämförligt med motorsegeltonnaget, beviljades lån från
fonden och icke från kassan. Kommerskollegium har nu föreslagit, att lån
skall avse dels fartyg med en bruttodräktighet av högst 500 ton dels ock —-såsom förut — annat fartyg, som av styrelsen för skeppshypotekskassan

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 51.

prövas icke böra ifrågakomma för lån från kassan. För lån från fonden
skulle alltså enligt kollegium ifrågakomma såväl motorseglare som maskindrivna
fartyg om högst 500 bruttoton samt — enär endast maskindrivna
fartyg kunna komma i fråga för lån ur kassan — sådana fartyg över 500
ton, för vilka kassan icke anser sig kunna bevilja lån. Kollegium har däremot
begränsat sitt förslag i fråga om förhandsutfästelse om lån att gälla
fartyg med en bruttodräktighet av högst 500 ton. Sveriges redareförening,
Stockholms rederiförening och Föreningen Sveriges inrikessjöfart ha i sina
utlåtanden föreslagit, att gränsen för erhållande av lån icke sättes lägre än
800 bruttoton. Det må framhållas, att enligt vedertagna principer fartyg
med en bruttodräktighet överstigande 500 bruttoton icke anses tillhöra den
mindre skeppsfarten. För egen del anser jag det därför icke lämpligt, att
ett stöd, som uttryckligen är avsett för denna skeppsfart och som har sin
grund i denna sjöfartsgrens speciella svårigheter, utsträckes till fartygsgrupper,
som i allmänhet icke hänföras till sjöfartsgrenen. Jag förordar
därför, att lån må meddelas allenast för fartyg om högst 500 bruttoton.

1 fråga om räntans storlek anser jag i likhet med flera remissmyndigheter
skäl icke föreligga att frångå de för lån av motsvarande slag allmänt
tillämpade räntebestämmelserna. Jag förordar således, att räntesatsen bibehålies
vid 4 procent. Räntesatsen torde i detta sammanhang för övrigt icke
vara av större betydelse.

Kommerskollegium har föreslagit, att lånefonden för den mindre skeppsfarten
skulle tillföras — utöver den till 1,5 miljoner kronor uppgående kapitalbehållningen
i lånefonden för anskaffande av gasgeneratorer för vissa
fartyg — 4,5 miljoner kronor, alltså tillhopa 6 miljoner kronor. Det må
framhållas, att lånemöjligheterna för den mindre skeppsfarten med hänsyn
till de höga varvspriserna kunna beräknas icke f. n. bli utnyttjade annat än
i ringa omfattning. I likhet med statskontoret anser jag därför, att en kapitalförstärkning
i den utsträckning, som kollegium förordat, f. n. icke är
erforderlig. Jag tillstyrker, att ökningen nu begränsas till 2 miljoner kronor.
Enligt min mening bör detta tillskott tagas från rederilånefonden, som
uppgår till ca 7,3 miljoner kronor och sedan budgetåret 1936/37 ej tagits i
anspråk för lån. Kollegii förslag att till förstärkning av lånefonden för den
mindre skeppsfarten anlita kapitalbehållningen i lånefonden för anskaffande
av gasgeneratorer för vissa fartyg torde alltså få förfalla. Förslaget
aktualiserar emellertid frågan om sistnämnda fonds fortbestånd över huvud
taget. Denna fond fyller ej längre någon egentlig uppgift och torde utan
olägenhet kunna helt avvecklas. Medgivande bör därför utverkas av riksdagen,
att fonden må avvecklas vid utgången av budgetåret 1950/51. Behållningen
å fonden bör vid bifall till vad jag förordat tillföras riksgäldskontoret.
Frågan om ytterligare medel till lånefonden för den mindre
skeppsfarten torde ånyo få anmälas, när bättre överblick vunnits över vilka
anspråk, som kunna ställas på fonden.

Såsom inledningsvis nämnts ha riksdagens revisorer i sin till 1946 års
riksdag avgivna berättelse förklarat, alt det enligt deras uppfattning borde

2 Bihaiuj till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 51.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 51.

undersökas om icke •— förutom lånefonden för anskaffande av gasgeneratorer
för vissa fartyg — rederilånefonden borde helt avvecklas. I anslutning
därtill har 1946 års riksdag i skrivelse nr 212 anhållit, att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa en allmän översyn av statens utlåningsverksamhet och
fondförvaltning. Det är min avsikt, att oberoende av en sådan utredning
låta undersöka om och i vilken mån det finnes anledning avskaffa rederilånefonden.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de författningsändringar
och utfärda de bestämmelser i övrigt, som kunna bliva erforderliga
vid bifall till vad jag i det föregående föreslagit.

Segelfartygsföreningen har i sin skrivelse den 4 februari 1949 vidare
hemställt, att undersökning måtte verkställas beträffande vilka andra åtgärder,
som skulle kunna vidtagas för att underlätta förnyelsen av det
mindre tonnaget. Enligt vad kommerskollegium inhämtat åsyftar föreningen
härmed främst en revision av bestämmelserna rörande behörigheten för
befäl å de mindre fartygen. Från föreningens sida har därvid förklarats,
att det är en ekonomisk förutsättning för den eftersträvade tonnageförnyelsen
att hittillsvarande praxis i fråga om dispens från nämnda bestämmelser
kan påräknas i fortsättningen samt att ytterligare någon lättnad i
behörighetsreglerna kan beredas. Föreningen och Befraktarnas intresseförening
ha återkommit till sina krav på revision av ifrågavarande bestämmelser
i sina utlåtanden över lånenämndens yttrande och kommerskollegii
utlåtande. Föreningen Sveriges inrikessjöfart har även i sitt utlåtande begärt
utredning i ämnet.

Frågan om att med beaktande av säkerhetsintresset minska kompetenskraven
för befälet å de mindre fartygen har sedan länge uppmärksammats
inom kommerskollegium och handelsdepartementet. På grundval av material
från kollegium har inom handelsdepartementet utarbetats förslag till
författningsbestämmelser i ämnet. Förslaget har därefter underställts kollegium
och berörda organisationer för yttrande. Jag torde senare få underställa
Kungl. Maj :t utkast till bestämmelser i syfte att bereda lättnader i befälsförordningens
stadganden, särskilt såvitt angår kompetenskraven för
befäl å fartyg i fart i svenskt farvatten, i östersjöfart och i nordsjöfart. Jag
vill därutöver erinra att Kungl. Maj :t på min föredragning denna dag anvisat
medel från handels- och sjöfartsfonden för provisoriska förbättringar
inom sjöbefälsutbildningen. Förbättringarna avse bl. a. att en ny kurs, benämnd
nordsjöskepparkurs, skall anordnas vid sjöbefälsskolorna. Denna
kurs är avsedd att leda fram till ett nytt behörighetsbevis (nordsjöskepparbrev),
vilket skulle medföra behörighet att föra mindre fartyg i nordsjöfart.
Denna anordning förväntas lösa en del problem inom den mindre
skeppsfarten. Det är vidare min avsikt att i vissa andra hänseenden låta undersöka
frågan om lämpliga åtgärder för att förbättra villkoren för den
mindre skeppsfarten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 51.

19

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) besluta, att från statens lånefond för den mindre
skeppsfarten må från och med den 1 juli 1951 lämnas lån i
huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående förordats
;

2) medgiva, att till statens lånefond för den mindre
skeppsfarten skall överföras ett belopp av 2 miljoner kronor
från rederilånefonden;

3) medgiva, att statens lånefond för anskaffande av gasgeneratorer
för vissa fartyg må avvecklas vid utgången av
budgetåret 1950/51.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bengt Augustinsson.