Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
1
tf r 39.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 19
januari 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);
2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379); samt
3) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Propositionen innehåller förslag till normer för taxering av skogsfastighet.
Den nya metod för sådan taxering, som utarbetades av domänstyrelsen
år 1941 och som efter överarbetning förelädes riksdagen år 1944 (prop. nr
240/1944) — därvid riksdagen i princip uttalade sig för dess genomförande
men ansåg att därmed borde anstå till den närmast efter 1945 års allmänna
fastighetstaxering följande allmänna fastighetstaxeringen — föreslås
skola i ytterligare överarbetat skick antagas för tillämpning vid 1952
års allmänna fastighetstaxering. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 870).
Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ samt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom punkt 4 av anvisningarna till 9 §
samt punkterna 4 och 5 av anvisningarna till 22 § samma lag1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
9 §•
Taxeringsvärde skall —--pris (allmänna saluvärdet).
Område, som utgöres av skogsmark och växande skog, skall upptagas till
det värde, det kan anses äga vid uthålligt skogsbruk. Kan området eller del
därav anses betinga ett högre allmänt saluvärde vid utnyttjande till tomtmark
eller till industriellt eller likartat ändamål än vid användning för
skogsbruk, skall dock området eller delen upptagas till allmänna saluvärdet.
Frälseränta uppskattas — — -— beräknas utgå.
(Se vidare anvisningarna.)
10 §.
Vid taxering — — — användes för jordbruk med binäringar eller skogsbruk,
skolande därvid särskilt angivas vad av jordbruksvärdet som belöper å
skogsmark (skogsmarksvärde);
b. skogsvärde, varmed---och dylikt.
(Se vidare anvisningarna.)
22 §.
1 mom. Från bruttointäkten---det allmänna.
Har skog —--— tidigare medgivits.
Har växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken, må den
skattskyldige efter eget val njuta avdrag antingen med den del av köpeskillingen
eller den eljest erhållna valutan för skogen, som belöper på det
för ägaren gällande ingående virkesförrådet, eller med ett belopp motsvarande
värdet av del för skogen beräknade minsta producerande skogskapitalet
eller med skogens för ägaren gällande ingångsvärde.
Hemmavarande barn---tillhöra arbetspersonalen.
Har sambruksförening---— nämnda gottgörelse. 1
1 Senaste lydelse se beträffande 9 § 1932:291, beträffande 10 § 1937:518, beträffande 22 § 1
mom. 1948: 223, beträffande punkt 4 av anvisningarna till 9 § 1944: 280, beträffande punkt 4
av anvisningarna till 22 § 1950:588 samt beträffande punkt 5 av anvisningarna till 22 § 1930:190.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Anvisningar
till 9 §.
4. För jordbruksfastighet till den del den utgöres av skogsmark och därå
växande skog skola, förutom vad nedan sägs, gälla de uppskattningsgrunder
varom stadgas i särskild instruktion för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).
Dylik fastighet skall, försåvitt ej beträffande densamma eller del därav
förekomsten av mervärde, som i punkt 5 här nedan avses, till annat föranleder,
upptagas efter det värde, den kan anses äga vid uthålligt skogsbruk.
Åtskillnad göres vid uppskattningen mellan skogsmark, växande skog och
särskild förmån å skogsmarken.
Såsom skogsmark skall, på sätt närmare utvecklas i skogsvärderingsinstruktionen,
upptagas all icke odlad mark som, vare sig den vid tillfället är
skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion. Till
skogsmark räknas icke s. k. impediment; sådan marks värde skall medräknas
vid värdesättning av fastigheten i övrigt.
Särskild förmån å skogsmarken, såsom skogsbete, möjlighet till jakt,
byggnad å skogen, i den mån densamma ej bör anses inbegripen i sådant
normalt byggnadsbestånd å taxeringsenheten, som inräknas i de för inägorna
tillämpade enhetsvärden, servitutsrätt eller dylikt, skall uppskattas
för sig med särskilt belopp, och värdet av dylik förmån skall sålunda ej inräknas
i det skogsmarksvärde, som enligt 10 § skall särskilt angivas. Vid
dylik uppskattning skall alltid iakttagas, att uppskattning sker till det värde
förmånen har för den taxeringsenhet, varom fråga är. Om rationellt skogsbruk
bedrives å skogsmarken, må betesvärde åsättas endast såframt betet
plägar utnyttjas. Därest å skogsmark, varå rationellt skogsbruk ej bedrives,
bete ej plägar utnyttjas, torde detta i regel visa, att betet för ifrågavarande
fastighet har så obetydligt värde, att anledning att särskilt uppskatta detsamma
saknas. Skogskojor och liknande mera tillfälliga byggnader åsättas
intet särskilt värde, utan anses deras värde ingå i skogsmarkens värde.
Har på —--till 10 §.
till 22 §.
4. Har skog — — -— gällande ingångsvärde.
Med skogs----sålunda minskats.
Med ingående----av ingångsvärdet.
Vare sig ■— --ursprungliga ingångsvärdet.
År det---samma tid.
Om avdrag — -— — av skogen.
Om moderbolag-----för moderbolaget.
Exempel å —- — — ingående virkes förråd:
A. försäljer från sin fastighet 1 000 kubikmeter skog på rot för en köpeskilling
av 8 000 kronor. Vid taxeringen påföljande år visar han, att virkes
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
förrådet å fastigheten före avverkningen utgjorde 4 400 kubikmeter och
alltså efter avverkningen 3 400 kubikmeter. Då skogsmarkens areal vid senaste
fastighetstaxering utgjorde 80 hektar, därå med hänsyn till markens
godhetsgrad och skogens tillstånd den årliga tillväxten kan beräknas till 2
kubikmeter per hektar, är det sannolikt, att nämnda tillväxt utgjort sammanlagt
2 X 80 = 160 kubikmeter. Under den tid av 15 år, som A. innehaft
fastigheten, har således tillväxten utgjort 2 400 kubikmeter. A. gör vidare
sannolikt, att han under samma tid uttagit för husbehov i genomsnitt 40
kubikmeter om året eller tillhopa 600 kubikmeter samt att han för försäljning
avverkat 1 200 kubikmeter. Virkestillväxten uppgår således till 600 kubikmeter
mer än vad han tidigare avverkat å fastigheten. Virkesförrådet vid
hans förvärv av fastigheten kan alltså antagas hava utgjort 4400 -—• 600 =
3 800 kubikmeter, vilket är det ingående virkesförrådet. Då efter den under
beskattningsåret gjorda försäljningen virkesförrådet utgjort 3 400 kubikmeter,
har minskningen i det för honom gällande ingående virkesförrådet
utgjort 400 kubikmeter. A. gör vidare genom köpehandling rörande fastigheten
troligt, att av den av honom erlagda köpeskillingen å skogen belöpt
ett belopp av 11 400 kronor, motsvarande ett pris av 3 kronor per
kubikmeter. För minskningen av ingående virkesförrådet med 400 kubikmeter
är han således berättigad åtnjuta avdrag med 3 X 400 = 1 200
kronor. Detta avdrag får åtnjutas även om värdet å det efter avverkningen
kvarvarande virkesförrådet icke understiger den av honom för skogen erlagda
köpeskillingen.
Det för---- 10 200 kronor.
Exempel å---i ingångsvärde:
B. försäljer--— 10 000 kronor.
Ingångsvärdet har---det ursprungliga.
5. Har växande —- — — ingående virkesförrådet);
eller ett belopp motsvarande värdet av det för skogen beräknade minsta
producerande skogskapitalet;
eller skogens —--ovan sägs.
Härvid iakttages--— valutans belopp.
Såsom värde av minsta producerande skogskapital skall vid tillämpning
av nyss angivna bestämmelser anses — därest vid den allmänna fastighetstaxering,
som avslutats under eller närmast före det kalenderår, varunder
fastigheten avyttrats, för skogen vid produktion av barrskog antagits eller
skolat antagas högst 80-årig omloppstid — ett belopp svarande mot tre
fjärdedelar av det vid nämnda taxering fastställda skogsmarksvärdet och,
om därvid för skogen antagits eller skolat antagas längre omloppstid, nedan
angiven multipel av nämnda skogsmarksvärde:
vid 90-årig omloppstid 1 vid 140-årig omloppstid 5
» 100-årig » l1/2 8 150-årig » 7
» 110-årig k 2 » 160-årig » 10
» 120-årig » 3 » 170-årig » 14
» 130-årig » 4 » mer än 170-årig omloppstid 18.
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
5
Exempel:
1) A. inköper ett till skogsbörd dugligt område om 10 hektar, vilket ligger
skoglöst, och planterar därå skog. Sedan mer än 10 år förflutit från
förvärvet, försäljer han till B. området för en köpeskilling, varav å den
växande skogen beräknas belöpa 1 800 kronor. Virkesförrådet uppgår då
till 360 kubikmeter. Vid senaste allmänna fastighetstaxering har skogsmarken
åsatts ett värde av 35 kronor per hektar. För skogen har därvid räknats
med en omloppstid av 120 år, varför såsom minsta producerande
skogskapital för skogen antages 3 X 35 = 105 kronor per hektar. Då i detta
fall icke finnes något för A. gällande ingående virkesförråd eller ingångsvärde,
är han berättigad till avdrag med 10 X 105 = 1 050 kronor, och det
belopp, som skall beskattas, blir följaktligen 1 800 — 1 050 — 750 kronor.
Samma skogsmark säljes ånyo 15 år efter B:s förvärv av densamma, när
därå finnes 40 kubikmeter virke per hektar eller tillhopa 400 kubikmeter
virke. Av den erhållna köpeskillingen belöper å den växande skogen 4 000
kronor. Avdrag har under innehavet av skogen icke medgivits för minskning
av ingångsvärde eller för minskning i ingående virkesförråd, vadan det för
B. gällande ingångsvärdet är 1 800 kronor och det för honom gällande ingående
virkesförrådet utgör 360 kubikmeter. Vid senaste allmänna fastighetstaxeringen
har för fastigheten skogsmarksvärdet fastställts till 35 kronor
per hektar och har alltjämt för skogen antagits en omloppstid av 120
år. B. är berättigad att åtnjuta avdrag antingen med det för honom gällande
ingångsvärdet, 1 800 kronor, eller med 10 X 3 X 35 — 1 050 kronor
eller med vad av den erhållna köpeskillingen belöper å det för honom gäl
360
lande
ingående virkesförrådet, d. v. s. X 4 000 — 3 600 kronor. Därest
den skattskyldige begär att få åtnjuta avdrag med sistnämnda belopp, skall
till beskattning tagas 4 000 — 3 600 = 400 kronor.
2) C. ärver en fastighet, vars skogsvärde enligt senaste taxering utgör
15 000 kronor. Under de närmast följande åren verkställer han avverkningar
och får vid taxeringarna åtnjuta avdrag på sådant sätt, att det ingående
virkesförrådet, vilket antages hava ursprungligen utgjort 3 000
kubikmeter, anses hava nedgått till 2 000 kubikmeter och skogens ingångsvärde
anses hava nedgått till 10 000 kronor. C. försäljer fastigheten
efter ytterligare några år, då virkesförrådet stigit till 2 400 kubikmeter,
och vid taxering nästfoljande år gör han troligt, att av den erhållna
köpeskillingen å skogen belöpt ett belopp av 11 000 kronor. C. är då berättigad
att åtnjuta avdrag antingen med det för honom gällande ingångsvärdet
10 000 kronor, eller med belopp motsvarande värdet av det för skogen
beräknade minsta producerande skogskapitalet, vilket i förevarande
fall antages utgöra 6 000 kronor, eller med 2400 X H 000 = 9 167 kronor,
vilket belopp utgör vad av den erhållna köpeskillingen belöper å det för C.
gällande ingående virkesförrådet. Av de på dessa olika sätt beräknade avdragsbeloppen
är avdraget för ingångsvärdet, 10 000 kronor, störst. Därest
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
C. begär avdrag med detta belopp, tages till beskattning It 000 — 10 000 =
1 000 kronor. Hade däremot av den erhållna köpeskillingen å skogen belöpt
mindre belopp än 10 000 kronor, hade avdrag ej fått ske med högre belopp
än det, vilket upptagits såsom intäkt genom skogens försäljning.
Denna lag träder i kraft, såvitt angår 9 och 10 §§ samt punkt 4 av anvisningarna
till 9 §, den 1 januari 1952 och i övrigt den 1 januari 1953; dock
skola 9 och 10 §§ samt punkt 4 av anvisningarna till 9 § i sin nya lydelse
lända till efterrättelse redan före förstnämnda dag såvitt angår 1952 års
allmänna fastighetstaxering.
Förslag
till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 58 § 1 inom., 59 § 1 mom., 60 § 2 mom., 62 §
2 mom. och 65 § taxeringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
58 §.
1 mom. Angående skyldighet dels för statens skogsforskningsinstitut
att före allmän fastighetstaxering fastställa centrala skogstaxeringsanvisningar
samt till länsstyrelserna avlämna arealuppgifter m. m. dels ock för
domänstyrelsen att före sådan taxering till länsstyrelserna lämna uppgifter
rörande virkespriser m. in. stadgas i skogsvärderingsinstruktionen.
Det åligger landskamreraren att, med biträde av skogssakkunnig, på
grundval av anvisningar och uppgifter som nu sagts samt i mån av behov
inhämtade upplysningar upprätta förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar
varom likaledes är stadgat i skogsvärderingsinstruktionen.
59 §.
1 mom. Senast den —---och skog.
Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid försäljning
av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering
och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna
1 Senaste lydelse se beträffande 58 § 1 mom., 62 § 2 mom. och 65 § 1944: 281 samt beträffande
59 § 1 mom. 1943:855.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
saluvärde, som enligt hans mening kunna dragas av dessa priser, så ock för
övriga av honom kända förhållanden av beskaffenhet att inverka på nämnda
värde. Därjämte skall landskamreraren framlägga jämlikt 58 § 1 mom.
andra stycket upprättat förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar ävensom,
i den mån så finnes erforderligt, förslag till särskilda anvisningar
jämväl i andra hänseenden, såsom angående redovisningen av olika ägoslag,,
värdesättning av övrig mark och bete å skogsmark med mera. Avser sammanträdet
överläggning angående taxeringen inom allenast viss del av länet,
skola redogörelserna och förslagen därefter lämpas.
För sådana--— för taxeringen.
Till ledning för värdesättning av skogsmark och växande skog skola på
grundval av de förslag, som av landskamreraren avgivas, fastställas lokala
skogstaxeringsanvisningar.
Länsstyrelsen har —- --- förda protokollet.
60 §.
2 mom. Efter det sammanträden enligt 59 § 1 och 2 mom. hållits, har
länsstyrelsen att skyndsamt till ordföranden i den beredningsnämnd å landet
eller fastighetstaxeringsnämnd i stad, som i varje särskilt fall vederbör,
översända dels de i 18 § omförmälda uppgifterna, dels de för nämndens
distrikt fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna.
62 §.
2 mom. Vid beredningsnämndens första sammanträde skall ordföranden,
innan taxeringsarbetet tager sin början, avgiva noggrann redogörelse
ej mindre rörande de enhetsvärden, som föreslagits vid det i 59 § 1 mom.
omförmälda sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt, som å
detta sammanträde ansetts böra inom distriktet tillämpas, än även rörande
samtliga de köp av jordbruksfastighet inom distriktet, som förekommit
under tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering, samt de slutsatser
beträffande fastigheternas allmänna saluvärde i orten, som enligt
ordförandens mening kunna dragas av de vid dessa köp tillämpade priser.
Finnas inom distriktet fastigheter med skog, bör i redogörelsen tillika lämnas
upplysning rörande det virkesförråd, som i medeltal per hektar finnes
inom länet eller vederbörlig del därav, och dess fördelning på trädslagsklasser
och förrådsgrupper samt, i förekommande fall, trädslag ävensom
rörande innehållet i övrigt av de lokala skogstaxeringsanvisningarna.
Redogörelsen ävensom beredningsnämndens mening härom böra protokollföras.
Härefter åligger ----i distriktet.
65 g.
Ordförande i —---- i 64 a §;
b) att före fastighetstaxeringsnämndcns sammanträde granska de från
beredningsnämndcrnas ordförande enligt 64 § inkomna längderna och öv
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
riga handlingar och därvid särskilt undersöka, huru beredningsnämnderna
tillämpat de enhetsvärden, som föreslagits vid det i 59 § 1 mom. omförmälda
sammanträdet, samt de värderingsgrunder i övrigt, som å detta sammanträde
ansetts böra komma till användning inom vederbörande beredningsdistrikt,
ävensom huru beredningsnämndernas uppskattning av virkesförrådet
och dess fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper samt, i
förekommande fall, trädslag överensstämmer med uppgifterna härom i de
vid sistnämnda sammanträde fastställda lokala skogstaxeringsanvisningarna.
c) att vidtaga---och längder.
Ordförande i----d) sägs.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förslag
till
förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).
Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skola jämte de föreskrifter,
som meddelas i kommunalskattelagen, tillämpas följande uppskattningsgrunder.
A. Allmänna värderingsgrunder.
Skogsmark med därå växande skog skall värderas med hänsyn till markens
produktionsförmåga, det tillstånd vari den växande skogen befinner
sig samt den avkastning i penningar som med beaktande av dessa omständigheter
kan antagas för framtiden bliva uttagen under förutsättning
att ett efter förhållandena avpassat uthålligt skogsbruk kommer att där
bedrivas.
Skogens avkastning av virke kommer att innefatta successiva uttag av
dels den skog, som redan finnes, dels framdeles uppväxande skog. Härvid
kunna olika utvecklingsförlopp med skilda uttagsprogram ifrågakomma,
beroende på växlande skogliga och ekonomiska förutsättningar. För större
områden med väsentligen likartade skogliga förhållanden (tillväxtområden)
bestämmas med ledning av material från riksskogstaxeringarna för olika
trädslag vissa typiska sådana utvecklingsförlopp med olika omloppstider.
Skogarna i riket inordnas under de kategorier med skilda uttagsprogram,
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
9
som sålunda erhållas, och de framtida virkesavkastningarna antagas för
varje skog utfalla i enlighet med vad som förutsättes i utvecklingsförloppet
för den kategori vartill skogen hänförts.
Eftersom det ej kan förutses vilka priser virket vid avverkningen kommer
att betinga, göras för beräkning av det framlida utbytet i penningar
vissa antaganden beträffande priserna. Priserna å rotstående skog av olika
slag bestämmas sålunda för olika av sättning slägen inom särskilda prisområden.
Till grund för prissättningen läggas medeltalen av gällande rnedelhöstpriser
under de närmaste fem kalenderåren innan taxeringen påbörjas
(priser enligt femårsregeln). Den vid taxeringstillfället sålunda antagna
prisnivån förutsättes bliva bestående och gällande för framtida avverkningar.
Om det antages, att de beräknade framtida virkesavkastningarna från en
skog uppskattas i penningar enligt de för ifrågavarande taxering bestämda
priserna, därvid beträffande varje års avkastning avdrag göres för beräknade
allmänna kostnader, samt att de sålunda erhållna nettoavkastningarna
i penningar diskonteras till nuvärden och dessa sammanläggas, erhålles det
belopp, som utgör skogsmarkens och den växande skogens hela nuvärde
(s. k. förväntningsvärde). Det är detta värde som taxeringen avser att
utröna.
För taxeringen verkställes emellertid ej direkt uppskattning av de framtida
årsavkastningarna, utan förfares på följande sätt.
Uppskattning sker av dels markens produktionsförmåga (godhetsgrad),
dels den växande skogens förråd av träd som nå över brösthöjd (mätbart
virkesförråd). Uppskattningen sker med fördelning av detta förråd å vissa
trädslag och diameterklasser (trädslagsklasser och förrådsgrupper). Förväntningsvärdet
bestämmes med ledning av rotvärdet per skogskubikmeter
(skogskubikmeterpriset) för ett grövre och ett klenare tgpträd inom varje
trädslagsklass i varje avsättningsläge samt vissa på förhand uträknade, i
tabeller för olika fall angivna förvandlingstal, markvärdefaktorer och skogsvärdefaktorer.
Med utgångspunkt från relationen mellan skogskubikmeterpriserna
för det grövre och det klenare typträdet (prisrelationen) giva dessa
faktorer siffermässigt uttryck åt det förhållandet att å ena sidan skogen
tillväxer och virkets kvalitet ändras, men att å andra sidan nuvärdet av
varje framtida årsavkastning utgör endast det efter viss räntefot diskonterade
värdet av denna. Avdrag göres vid uppskattningen med det beräknade
nuvärdet av framtida allmänna kostnader för skogsbruket.
Särskilda värden skola vid taxeringen åsättas skogsmarken och den växande
skogen. Såsom värde å skogsmarken redovisas därvid, oavsett om
därå finnes virkesförråd, med ledning av tabellerna det värde som med
hänsyn till markens godhetsgrad skulle tillkomma marken, om därå ej funnes
något virkesförråd (skogsmarksvärdet), medan såsom värde å den
växande skogen, likaledes med ledning av tabellerna, redovisas återstoden
av det sammanlagda nuvärdet å skogsmarken och den växande skogen
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
(skogsvärdet). Redovisning sker på sätt nu angivits utan hinder av att i
verkligheten den del av skogsmarkens värde, som tillgodogöres genom tillväxten
av det befintliga virkesförrådet, ej är skild från detta förråds förhandenvarande
värde utan lösgöres först när det avverkas.
I viss nedan angiven ordning beaktas onormal förekomst av kalmark.
Att särskilda förmåner å skogsmark ■— såsom skogsbete, möjlighet till
jakt, andra byggnader å skogen än skogskojor och liknande mera tillfälliga
byggnader, servitutsrätt o. dyl. — skola beaktas i annan ordning än i denna
instruktion angives, framgår av punkt 4 av anvisningarna till 9 § och punkt
2 av anvisningarna till 10 § kommunalskattelagen.
B. Bestämmelser rörande uppskattningen.
1. Vad som förstås med skogsmark.
Såsom skogsmark skall upptagas all icke odlad mark som, vare sig den
vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda för skogsproduktion.
Till skogsmark hänföras således även ljungmark och annan dylik
mark, som av ålder ligger skoglös, såframt marken kan anses lämpa sig för
skogsproduktion.
Såsom skogsmark skall däremot ej upptagas sådan skoglös eller obetydligt
trädbevuxen ängsmark, som, ehuru den visserligen kan användas för
skogsproduktion, i främsta rummet utnyttjas för foderproduktion genom
bete eller slåtter och som med god hushållning även bör användas därtill,
vare sig den är att betrakta såsom kultiverad betesäng eller den är hänförlig
till naturlig betes- eller slåtteräng. Skogbevuxen s. k. hagmark skall, i den
mån den utnyttjas såsom kultiverad betesäng, ej heller redovisas såsom
skogsmark. Med kultiverad betesäng avses sådan icke i vanlig mening under
plog lagd, i huvudsak foderproducerande men ej sällan någ;ot trädbevuxen
betesmark, som för betets förbättrande är föremål för ordnad skötsel, varmed
förstås sådana åtgärder som röjning, dikning, planering, kalkning,
gödsling, frösådd m. m.
Till skogsmark räknas ej impediment. Till impediment hänföras myrar
(mossar och kärr), berg, fjäll och dylika områden, vilka på grund av klimatiska
förhållanden, ogynnsamma vattenförhållanden, näringsbrist eller
de lösa jordlagrens ringa djup är av sådan beskaffenhet att någon egentlig
skogsproduktion där icke kan påräknas.
Värdet av mark som icke skall upptagas såsom skogsmark ävensom, i
förekommande fall, av bete å skogsmark skall, på sätt framgår av punkt 4
av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen, inräknas i värdet av fastigheten
i övrigt.
2. Areal skogsmark.
Arealen skogsmark beräknas, såvitt angår statens och andra allmänna skogar,
med ledning av officiella uppgifter, som meddelas av domänstyrelsen
eller som eljest finnas tillgängliga; såvitt angår enskilda skogar under ord
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
nåd hushållning, för vilka tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar finnas
tillgängliga, med ledning av uppgifter i dessa; samt, såvitt angår övriga
skogar, med ledning av uppgifter från jordregister, ekonomiska kartverk
eller andra offentliga handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och
andra upplysningar som kunna införskaffas.
3. Rikets indelning i tillväxtområden.
För taxeringen indelas riket, med hänsyn till olikheter i skogsmarkens
produktionsförmåga och det sätt varpå skogsbruket bedrives, i sex tillväxtområden
omfattande:
område I Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, Jämtlands län
samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län; område II Norrbottens
och Västerbottens läns kustland, Västernorrlands län och av Gävleborgs län
Hälsingland; område III övriga delar av Gävleborgs och Kopparbergs län
samt Nyskoga, Södra Finnskoga, Norra Finnskoga, Dalby och Norra Ny
socknar av Värmlands län; område IV övriga delar av Svealand ävensom
Gotlands län; område V Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län; samt område VI Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus och Hallands län.
4. Markens godhetsgrad.
Markens godhetsgrad uppskattas med hänsyn till den virkesavkastning
som framdeles kan förväntas från den, om den utnyttjas nöjaktigt. Godhetsgraden
skall bestämmas efter markens beskaffenhet utan hänsyn till den
därå växande skogens tillstånd och är således icke beroende av om den
faktiska, produktionen under den närmaste tiden kan beräknas bliva hög
eller låg. Godhetsgraden är likaledes oberoende av det sätt varpå virkesavkastningen
utnyttjas eller kan utnyttjas.
Markens godhetsgrad angives för visst tillväxtområde i fyra eller, om förhållandena
därtill föranleda, flera godhetsklasser. För varje län eller, där
olika delar av ett län ligga inom olika tillväxtområden, för varje sådan del
av län angives, där så ske kan med ledning av riksskogstaxeringarna, i de
lokala skogstaxeringsanvisningar, varom sägs under F. här nedan, vilka
godhetsklasser som där ifrågakomma.
Godhetsgraden uppskattas antingen med ledning av vad som är känt
exempelvis genom uppgifter i skogsuppskattningshandlingar för ifrågavarande
mark eller genom jämförelse med medelgodheten hos övrig mark i
trakten. Vid bedömande av godhetsgraden må vid tidigare taxeringar fastställda
siffror för bonitet tjäna till ledning.
5. Virkesförrådets uppskattning.
a) Det å skogen befintliga mätbara virkesförrådet uppskattas med fördelning
på trädslagsklasser och förrådsgrupper. Trädslagsklasserna äro barrskog,
ordinär lövskog (företrädesvis björk, asp och al) samt ädel lövskog
(företrädesvis bok, ek, alm, ask, avenbok, lind och lönn). Beträffande barr
-
12
Knngl. Maj.ts proposition nr 39.
skog upptagas såsom särskilda förrådsgrupper 1) träd med en diameter
vid brösthöjd av 25 centimeter och däröver (grov barrskog), 2) träd med
en diameter vid brösthöjd av 15 intill 25 centimeter (medelgrov barrskog)
och 3) träd med en diameter vid brösthöjd av intill 15 centimeter (klen
barrskog). Ordinär lövskog ävensom ädel lövskog fördelas vardera å två
förrådsgrupper, den ena omfattande träd som vid brösthöjd i diameter hålla
25 centimeter eller mera (grov ordinär lövskog och grov ädel lövskog), den
andra omfattande träd av mindre diameter vid brösthöjd (klen ordinär lövskog
och klen ädel lövskog).
b) Virkesförrådet skall för varje förrådsgrupp angivas i kubikmeter fast
mått på bark (skogskubikmeter), d. v. s. den virkeskvantitet som erhålles
genom uppskattning med ledning av massatabeller av det å rot uppmätta
virket. Träd, som äro så förstörda genom röta eller annorledes att de anses
hänförliga till s. k. »uppenbara vrak», medtagas ej.
c) Därest det beträffande viss barrskog ej finnes anledning antaga att
sammansättningen av den medelgrova och den klena skogen avsevärt avviker
från den vid förhandenvarande förekomst av grov skog normala, må
en mera summarisk uppdelning av virkesförrådet ske, därvid angives allenast,
med en noggrannhet av minst tiotal procent, det i virkesförrådet ingående
förrådet av grov barrskog samt, då bestämmelserna i punkt 11 tilllämpas,
med en noggrannhet av minst tjugufemtal procent, förekomsten av
gran. En efter omständigheterna lämpad summarisk uppdelning av virkesförrådet
må ske jämväl beträffande lövskog, om ej ett i huvudsak riktigt
taxeringsresultat därigenom äventyras.
Sådan summarisk uppskattning som ovan sagts må ej ske, där tillfredsställande
uppgifter för en fullständig uppskattning äro för handen.
6. Skogskubikmeterpris.
a) De skogskubikmeterpriser för ett grövre och ett klenare typträd, som
skola läggas till grund för uppskattningen, fastställas beträffande varje
trädslagsklass enligt den prisnivå som skall tillämpas vid taxeringen; priserna
fastställas för olika avsättningslägen inom visst område med i huvudsak
enhetlig prisbildning i ett län (prisområde). Grövre typträd inom en
trädslagsklass är ett träd som vid brösthöjd håller 30 centimeter, klenare
typträd ett träd som vid brösthöjd håller 20 centimeter.
För fastställande av skogskubikmeterpriset måste bestämmas dels hur en
skogskubikmeter skall anses vara sammansatt [se b) här nedan], dels hur
de däri ingående sortimenten skola prissättas [se c) här nedan].
b) En skogskubikmeter av visst typträd anses vara sammansatt av de
sortiment, som antagas kunna utvinnas från ett sådant träd, om det avverkas.
Prisberäkningen skall grundas på vissa för ett apteringsområde av statens
skogsforskningsinstitut efter samråd med skogsstyrelsen fastställda
enhetliga förutsättningar beträffande typträdens stamform, barktjockleken
hos desamma och deras kvalitet samt deras uppdelning på stamdelar av
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
olika grovlek enligt en antagen grundaptering. Med utgångspunkt från dessa
förutsättningar fastställes vid taxeringen i vilken utsträckning olika sortiment
av skilda trädslag skola med hänsyn till å orten förefintliga avsättningsmöjligheter
anses där ingå i det ifrågavarande typträdet. Uppdelningen
på sortiment behöver ej göras mer detaljerad än som kan anses erforderligt
för en nöjaktig beräkning av skogskubikmeterpriserna.
Ett typträd skall representera hela den trädslagsklass det avser och får
sålunda anses vara sammansatt av de trädslag, som ingå i trädslagsklassen,
i ungefär samma proportion som dessa förekomma inom prisområdet. Det
kan emellertid vid taxeringen vanligen anses tillfyllest att låta träd av ett
eller flera inom trädslagsklassen förhärskande trädslag företräda trädslagsklassen
i dess helhet. Att särskilda typträd dock stundom skola finnas för
olika grupper av en trädslagsklass och i regel för tall och för gran, framgår
av punkt 11.
c) Det skogskubikmeterpris, som vid taxeringen skall tillämpas för visst
typträd i visst avsättningsläge, erhålles genom att beräkna nettopriser för
samtliga sortiment av det virke, som ingår i ifrågavarande skogskubikmeter,
enligt den prissättning, som vid taxeringen skall gälla för de olika sortimenten,
och sammanlägga dessa nettopriser. Till utgångspunkt för beräkningen
tagas de vid taxeringen gällande femårsmedeltalen för bruttopriserna å de
olika sortimenten i orten. Från dem avdragas motsvarande femårsmedeltal
för direkta avverknings- och transportkostnader, såsom kostnader för huggning,
körning, flottning eller annan transport till den plats'', för vilken bruttopriserna
gälla, direkt arbetsledning, avmätning och intumning, tillfälliga
kojbyggnader, vintervägar och lastplatser, olycksfalls- och försäkringsavgifter
i den mån de äro direkt hänförliga till drivningsarbetet, så ock skogsvårdsavgifter.
Vid kostnadernas beräkning skall beaktas i vad män större
eller mindre arbete erfordras för utdrivningarna på grund av körvägarnas
längd och beskaffenhet, flottningsförhållanden m. m. Olika nettopriser
framkomma härigenom för olika avsättningslägen. Avdraget skall avse kostnader
som äro representativa för skogens genomsnittliga avsättningsförhållanden.
Vid prisberäkningen skall iakttagas'', att de för kubikmassa, uttryckt i
brukliga handelsmått för sortiment, angivna priserna måste överföras till
skogskubikmeterpriser för de båda typträden. Härvid skola av statens skogsforskningsinstitut
i samråd med skogsstyrelsen fastställda omräkningstal
för förvandling av priserna i brukliga handelsmått till priser å verklig kubikmassa
fast mått på bark i erforderlig utsträckning tjäna till ledning.
De i typträden ingående sortimenten kunna i regel antagas vara desamma
för alla skogar av visst slag inom ett prisområde. Hänsyn till variationer i
avverknings- och transportkostnader och det av dessas storlek betingade
avsättningsläget kan tagas genom fördelning av skogarna på ett antal omkostnadsldasser.
För de allra flesta fall kunna därför tillämpliga skogskubikmeterpriser
uträknas centralt för län eller del av län. Uppgifter rörande
sådana skogskubikmeterpriser skola intagas i de lokala skogslaxeringsanvisningarna.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
d) Jämlikt de grunder, som skola vid taxeringen tillämpas enligt bestämmelser
av statens skogsforskningsinstitut, meddelade i samråd med skogsstyrelsen,
skall, på sätt utvecklas under D. här nedan, vid den antagna
apteringen av visst typträd i angiven utsträckning hänsyn tagas till tekniska
fel i virket. Uppenbara vrak medtagas enligt punkt 5 b) ej i det mätbara
virkesförrådet. Om emellertid i viss skog tekniska fel skulle förekomma
i en utsträckning som uppenbarligen överstiger vad som i dylik ordning
beaktats, må på sätt och inom gränser, som angivas i de lokala skogstaxeringsanvisningarna,
därav betingat avdrag ske vid skogskubikmeterprisets
fastställande.
När här avsett avdrag göres, skola skälen därför angivas, och skall grunden
för beräkningen beträffande varje berörd förrådsgrupp antecknas i
taxeringslängden.
7. Avdrag för allmänna kostnader.
Nuvärdet av avdraget för allmänna kostnader för skogsbruket avser kostnader
för förvaltning och bevakning, för skogens vård, för föryngrings- och
skyddsåtgärder, för väg- och dikesunderhåll samt för skogsindelning, sådana
övriga kostnader för fasta anläggningar och fast arbetskraft som ej
inrymmas i direkta avverknings- och transportkostnader, så ock sådana till
omkostnader hänförliga skatter som ej annorledes beaktats. Nuvärdet av
sagda kostnader beräknas till 33 procent av det värde, som skulle tillkomma
skogsmarken och den växande skogen om dylikt avdrag ej medgåves. Avdraget
verkställes genom att från skogskubikmeterpriset avräknas 33 procent
av detta. År avsättningsläget för en skog så ogynnsamt att en väsentlig del
av den till gagnvirke användbara virkesavkastningen enligt förutsättningarna
för värderingen saknar rotvärde, eller äro på grund av naturförhållandena
särskilda föryngringssvårigheter uppenbarligen för handen, och
måste därför skogen skötas med anlitande av en onormalt stor del av avkastningens
värde, må avdraget för allmänna kostnader efter prövning i
varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej mer än att
avdraget från skogskubikmeterpriset uppgår till högst hälften av detta. Inom
vilket område sådan höjning får ske skall angivas i de lokala skogstaxeringsanvisningarna.
Höjning som nu sagts av ifrågavarande avdrag må
ock ske, där trängande behov föreligger att inom en nära framtid i en omfattning
uppenbarligen överstigande den normala uppföra enkom för skogsbrukets
behov avsedda byggnader, vilka måste antagas icke kunna i huvudsak
förräntas genom uthyrning eller dylikt.
8. Skogsvårdefaktörer och markvärdefaktorer.
På sätt framgår av punkterna 5 och 6 verkställes uppskattning av virkesförrådet,
fördelat på trädslagsklasser och förrådsgrupper, och bestämmas
skogskubikmeterpriser som vid taxeringen skola gälla för typträden inom
respektive trädslagsklasser. Däremot fastställas ej dylika priser för träd av
annan storlek. Förhållandet mellan skogskubikmeterpriserna för typträden
inom en trädslagskla&s (prisrelationen) kommer nämligen att bestämma
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
priserna för samtliga förekommande dimensioner inom klassen. Detta sker
med tillämpning av skogsvärde- och markvärdefaktorerna, genom vilka tilllika
beaktas, dels att å en skog normalt finnas plantor som ännu ej nått
brösthöjd, dels att befintliga träd, när de förutsättas bliva avverkade, komma
att vara grövre än vid taxeringstillfället och då komma att hava ett därav
betingat pris, dels att å skogsmarken komma att uppväxa nya skogsgenerationer
vilka måste medräknas vid bestämmande av förväntningsvärdet
å skogen.
Skogsvärde- och markvärdefaktorer angivas i särskilda av Kungl. Maj :t
på sätt nedan under C. sägs fastställda tabeller.
9. Skogsvärdet.
Den växande skogens värde (skogsvärdet) erhålles genom att multiplicera
virkesförrådet inom varje förrådsgrupp å skogen med dels det med
avdrag för allmänna kostnader reducerade skogskubikmeterpriset å det
grövre typträdet för ifrågavarande trädslagsklass och omkostnadsklass, dels
den skogsvärdefaktor som för ifrågavarande förrådsgrupp, godhetsklass,
omloppstid och prisrelation inom tillväxtområdet angives i den av Kungl.
Maj :t fastställda tabellen, samt därefter sammanlägga de sålunda för varje
förrådsgrupp erhållna beloppen.
För sådana trakter inom tillväxtområde II eller III, som gränsa mot ett
nordligare tillväxtområde, må i den utsträckning som bestämmes i de lokala
skogstaxeringsanvisningarna tillämpas skogsvärdefaktorer svarande mot
en längre omloppstid än den i tillväxtområdet för ifrågavarande godhetsklass
å marken i allmänhet antagna.
10. Skogsmarksvärdet.
Skogsmarksvärdet beräknas -—- vare sig å marken finnes mätbart virkesförråd
eller ej och oavsett beskaffenheten av den befintliga skogen ■—- såsom
om skogsmarken utnyttjades endast för produktion av barrskog med
den för vederbörande tillväxtområde och godhetsklass genomsnittliga sammansättningen
av tall och gran d. v. s. såsom om hela virkesförrådet utgjordes
av sådan skog. Värdesättningen sker med ledning av skogskubikmeterpriserna
å tvenne för ändamålet konstruerade typträd (jfr punkt 6 a) bestående
av tall och gran i sådan sammansättning. Skogskubikmeterpriserna
å nämnda typträd erhållas genom att sammanlägga så stora andelar av
skogskubikmeterpriserna för vederbörande typträd inom vartdera trädslaget
som svara mot den antagna sammansättningen.
Å skogsmark av så hög godhetsklass i tillväxtområde VI att ädel lövskog
där normalt förekommer i större utsträckning sker värdesättningen under
beaktande även av trädslag inom denna trädslagsklass. I de av Kungl. Maj :t
fastställda tabellerna uttryckes emellertid markvärdefaktorn även för sådan
mark efter erforderlig omräkning såsom en markvärdefaktor för barrskog
som ovan sagts.
Det med avdrag för nuvärdet av allmänna kostnader reducerade skogskubikmeterpriset
för det grövre typträdet inom barrskog, varom ovan sagts,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
multipliceras alltså oavsett den växande skogens beskaffenhet alltid med den
markvärdefaktor, vilken i den av Kungl. Maj :t fastställda tabellen angives
för ifrågavarande godhetsklass vid den prisrelation som betecknar förhållandet
mellan skogskubikmeterpriserna å de ifrågavarande båda typträden.
Härigenom erhålles värdet å skogsmark per hektar. Där på sätt i föregående
stycke sagts hänsyn skall tagas även till förekomsten av ädel lövskog,
iakttages att i vederbörande tabell skilda markvärdefaktorer upptagas för
olika värdeförutsättningar i avseende å den ädla lövskogen. Skogsmarksvärdet
för en hel skog utgör produkten av värdet å skogsmarken per hektar
och det vid taxeringen utrönta antalet hektar .skogsmark å skogen.
Utgöres skogsmark till större eller mindre del av sammanhängande kalmarksområden,
vilka av ålder ligga skoglösa och ej kunna göras skogbärande
utan kulturåtgärder, må värdet av dessa områden nedsättas till lägst
hälften av det enligt ovan angivna bestämmelser uppskattade värdet. Därest
det kan antagas att av den skogsmark å en taxeringsenhet, som återstår
sedan dylika sammanhängande kalmarksområden undantagits, mer än fem
procent utgöres av kalmark, må värdet å så stor del av den återstående kalmarken,
som överskjuter fem procent, reduceras med en tredjedel.
Därest skogsmarken till en fastighet är av sådan beskaffenhet att vid dess
värdesättning hänsyn enligt ovan skall tagas till förekomsten av ädel lövskog
samt det kan antagas att fastigheten till mer än 25 procent är bevuxen
med dylik skog, må värdet å den överskjutande delen av den med ädel lövskog
bevuxna marken likaledes reduceras med en tredjedel.
Genom nedsättning som i de båda föregående styckena sagts må dock värdet
å den skogsmark nedsättningen avser ej nedbringas under det värde
som skulle tillkomma marken vid användning för annat ändamål än skogsbruk,
häri ej inbegripet värdet av sådan förmån å skogsmarken som enligt
punkt 4 av anvisningarna till 9 § kommunalskattelagen ej skall inräknas i
skogsmarkens värde.
För sådana trakter inom ett tillväxtområde, som gränsa mot ett nordligare
tillväxtområde, må i den utsträckning som bestämmes i de lokala
skogstaxeringsanvisningarna procentuellt avdrag göras å det markvärde,
som framkommer i tabellerna, enligt grunder som där angivas.
11 ■ Förfarandet vid prisvariationer inom en trädslagsklass.
Uppdelningen på de tre träd slagsklasserna barrskog, ordinär lövskog och
ädel lövskog betingas främst därav att för var och en av dem kunna antagas
i huvudsak lika tillväxtförhållanden och ensartad avverkningsordning,
varav följer att för varje sådan klass skola gälla gemensamma skogsvärdefaktorer.
I det föregående har antagits att även gemensamma skogskubikmeterpriser
bestämmas för varje trädslagsklass, och att till följd därav
typträdet i princip skola anses vara sammansatta av förekommande olika
trädslag inom varje trädslagsklass. Emellertid är det beträffande barrskog
normalt, beträffande ädel lövskog vanligt och beträffande ordinär lövskog
möjligt, att inom trädslagsklassen priserna för olika trädslag så variera att
gemensamma skogskubikmeterpriser skulle framstå såsom olämpliga. I dy
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
17
lika fall skola de olika trädslagen gruppvis eller vart för sig i avseende å uppskattning
av virkesförråd och bestämmande av skogskubikmeterpriser behandlas
såsom om de utgjorde en hel trädslagsklass. I fråga om förfarandet
vid prissättningen kan åtskillnad mellan de olika trädslagen göras redan
vid den antagna aptering, varom statens skogsforskningsinstitut i samråd
med skogsstyrelsen meddelar föreskrifter, eller först vid den uppdelning
på sortiment som verkställes vid taxeringen. Beträffande trädslag, för vilka
sålunda särskild prissättning skall ske, anknytes denna till typträd av vederbörlig
grovlek inom ifrågavarande trädslag. För den eller de prisrelationer,
som framkomma genom jämförelse mellan skogskubikmeterpriserna å typträden
inom varje trädslag eller grupp av trädslag, uppsökas i vederbörlig
tabell de beträffande trädslagsklassen i sin helhet gällande skogsvärdefaktorerna,
och uppskattningen av skogsvärdet sker med ledning av dessa och
de fastställda skogskubikmeterpriserna för trädslaget eller gruppen av trädslag.
Markvärdet bestämmes däremot alltid på sätt i punkt 10 sägs.
Inom trädslagsklassen barrskog skola regelmässigt tall och gran behandlas
såsom skilda grupper med iakttagande att, där andra slag av barrträd
förekomma, de efter omständigheterna sammanföras med ettdera av dessa
trädslag. Därest inom visst trädslag -— på grund av växlande stamform och
grenighet m. m. hos träden — skogen i avseende å kvalitet och användbarhet
till gagnvirke företer sådana olikheter att skilda prissättningsgrunder finnas
böra tillämpas, kan en uppdelning av detta trädslag ske på skilda
grupper.
12. Om nedsättning i visst fall av skogsvärde eller skogsmarksvärde.
Belastas skogsområde av servitut eller annan liknande rättighet, kan därav
föranledas nedsättning av skogsvärdet eller skogsmarksvärdet. Grunden
för nedsättningen bestämmes med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet. Om nedsättningen och grunden för densamma skall anteckning
ske i taxeringslängden.
13. Uppskattningsenhet.
Uppskattningen verkställes för hela skogen å taxeringsenheten med hänsyn
till där genomsnittligt rådande förhållanden beträffande godhetsgrad,
avsättningsläge m. in. En avvägning företages i olika avseenden mellan skogens
olika delar enligt sådan grund som i varje avseende finnes lämplig.
Båda beträffande olika delar av skogen å en taxeringsenhet i skogligt avseende
väsentligt skilda förhållanden, må dock, om taxeringen därigenom
avsevärt underlättas, särskild uppskattning ske av de olika delarna. Skall,
på sätt av punkt 7 framgår, för viss del av taxeringsenhet förhöjt avdrag
för allmänna kostnader beräknas, skall den delen särskilt uppskattas. Sker
sådan särskild uppskattning, skola lör taxeringen grundläggande uppgifter
redovisas för varje sålunda uppskattad del av taxeringsenheten, men skola
skogsvärde och skogsmarksvärde utföras gemensamt för taxeringsenheten i
dess helhet.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
C. Föreskrifter som före allmän fastighetstaxering meddelas av Kungl. Maj:t.
Kungl. Maj :t fastställer före allmän fastighetstaxering tabeller utvisande
de skogsvärde- och markvärdefaktorer, som vid taxeringen skola tillämpas.
a) I särskilda tabeller skola beträffande varje tillväxtområde och varje
där ifrågakommande omloppstid och godhetsklass å marken för varje förrådsgrupp
inom en trädslagsklass skogsvärdefaktorer angivas för de prisrelationer,
som uttrycka förhållandet mellan skogskubikmeterpriserna å
typträden för trädslagsklassen, ävensom upptagas däremot svarande markvärdefaktorer.
b) Dessa faktorer bestämmas med tillämpning av följande grunder.
Beträffande en arealenhet av en genomsnittsskog med likformig förekomst
av träd i olika utvecklingsstadier uträknas, med tillämpning av viss
värdeenhet, för varje sådant stadium dels förväntningsvärdet å det befintliga
virkesförrådet dels förväntningsvärdet å kommande skogsgenerationer,
vilka förväntningsvärden sammanlagt utgöra hela nuvärdet av skogsmarken
och den växande skogen, uttryckt i ifrågavarande värdeenhet. Markvärdet
är under de nämnda förutsättningarna, uttryckt i samma värdeenhet, det
förväntningsvärde som sålunda uträknas för det fall att virkesförråd ännu
saknas (0-årig skog). För varje utvecklingsstadium i genomsnittsskogen
avdrages markvärdet från hela nuvärdet. Resten är beträffande ifrågavarande
utvecklingsstadium av skogen skogsvärde, uttryckt i nämnda
värdeenhet. Från olika utvecklingsstadier hämtade skogsvärden sammanföras
under de förrådsgrupper, dit de höra, och uttryckas för en massaenhet
såsom tal angivande förhållandet till det i ifrågavarande värdeenhet
angivna värdet å det grövre typträdet inom trädslagsklassen. Varje sålunda
erhållet tal är skogsvärdefaktor för ifrågavarande förrådsgrupp.
Markvärdefaktorn erhålles enligt motsvarande beräkningsmetod. Emellertid
antages vid fastställande av markvärdefaktor för varje tillväxtområde
och godhetsklass å marken att marken är bevuxen endast med tall och gran
i för tillväxtområdet och godhetsklassen genomsnittlig sammansättning eller,
såvitt angår mark av de godhetsklasser i tillväxtområde VI där ädel lövskog
i större utsträckning förekommer, endast med tall, gran, ek och bok, likaledes
i genomsnittlig sammansättning. Markvärdefaktorn uttryckes alltid
— såvitt angår mark som sist sagts efter vederbörlig förvandling under beaktande
av de olika trädslagens skogskubikmeterpriser — såsom det tal vilket
anger förhållandet mellan markvärdet per hektar och skogskubikmeterpriset
å det konstruerade grövre typträdet för tall och gran i genomsnittlig
sammansättning.
c) Förväntningsvärdet bestämmes av förräntningsprocent, massatillväxt
samt kvalitetstillväxt, så ock av den ordning i vilken virkesförrådet tänkes
bliva avverkat.
Förräntningen skall beräknas efter en räntefot av fem procent.
Massatillväxten bestämmes för varje i ett tillväxtområde med hänsyn till
markens godhetsgrad tillämpad omloppstid på grundval av uppgifter från
riksskogstaxeringarna.
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
19
Kvalitetstillväxten kommer till uttryck i förhållandet mellan skogskubikmeterpriserna
för typträden inom ifrågavarande trädslagsklass. Skogsvärdeoch
markvärdefaktorer angivas för olika sådana prisrelationer.
Den ordning, i vilken virkesförrådet skall antagas bliva avverkat, fastställes
för varje tillväxtområde, trädslagsklass och ifrågakommande omloppstid
med ledning av riksskogstaxeringarna. Därvid förutsättes att avverkningen
avser en på grundval av uppgifter från riksskogstaxeringarna
rörande virkesförrådets sammansättning och tillväxt för skog av olika
åldersklasser konstruerad genomsnittsskog, innehållande lika stora arealer
skog av alla åldrar inom de till omloppstiden hörande utvecklingsstadierna,
samt att avverkningen skall vara lika med tillväxten och i framtiden bibehållas
oförändrad. Kan med ledning av det material, som ligger till grund
för statens skogsforskningsinstituts undersökningar rörande skötselprogram
för rationellt skogsbruk, en säkrare uppfattning vinnas om hur uthålligt
skogsbruk i ett tillväxtområde bedrives, må ock detta material beaktas.
d) I tabellerna upptagas så många godhetsklasser, att förekommande
olikheter i avseende å markens produktionsförmåga tillbörligen beaktas,
varjämte upptagas prisrelationer med intervall av högst en tiondel. För mark
av viss godhetsklass inom tillväxtområdena II och III angives hur i de under
B. i punkt 9 andra stycket angivna fallen skogsvärdefaktorerna skola beräknas.
Gemensamma skogsvärdefaktorer kunna ifrågakomma för mark av olika
godhetsklasser inom ett tillväxtområde så ock för mark av samma godhetsklass
inom olika tillväxtområden, även om olika markvärdefaktorer fastställas.
I tabellerna angivas också grunder för sådan procentuell sänkning
av markvärdet varom stadgas under B. i punkt 10 sista stycket.
D. Anvisningar som före allmän fastighetstaxering meddelas
av statens skogsforskningsinstitut.
1. Före allmän fastighetstaxering skall statens skogsforskningsinstitut efter
samråd med skogsstyrelsen senast den 1 juni året näst före taxeringsåret
fastställa för den följande taxeringsperioden gällande centrala skogstaxeringsanvisningar.
I dessa anvisningar skola bestämmas de områden som
skola för de vanligast förekommande trädslagen vara apteringsområden,
under iakttagande att varje apteringsområde skall vara ett sådant större
område där, enligt vad riksskogstaxeringarna utvisa, skogen har i huvudsak
ensartad karaktär i avseende å trädens stamform, barktjockleken hos
träden samt trädens kvalitet.
Tillika skall i anvisningarna för varje apteringsområde och ifrågakommande
trädslag, under antagande av sådan aptering som i varje avseende
finnes lämplig, för dels ett träd som håller i genomsnitt 20 centimeter dels
ett träd som håller i genomsnitt 30 centimeter vid brösthöjd bestämmas den
uppdelning av trädets totala stamvolym med bark i rått tillstånd å stamdelar
av olika grovlek, som skall ligga till grund för prisberäkningen. Där
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
vid skola jämväl givas normer för uppskattning av dels trädets barkvolym,
dels stamvedens inmätningsbara volym uppdelad efter virkets grovlek, dels
ock huru stor del av utbytet i gagnvirke som på grund av inom området
allmänt förekommande tekniska fel i medeltal skall beräknas icke kunna
utnyttjas såsom gagnvirke.
I de centrala skogstaxeringsanvisningarna skola även fastställas de omräkningstal
som erfordras för att angiva förhållandet mellan å ena sidan
stamvirket uttryckt i verklig kubikmassa fast mått på bark, å andra sidan
ifrågakommande sortiment uttryckta i brukliga handelsmått, samt i övrigt
meddela sådana uppgifter som kunna tjäna till ledning vid bestämmande
av sortimentsutbytet från typträden.
2. Statens skogsforskningsinstitut skall vidare, på grundval av riksskogstaxeringarna,
senast den 15 september året näst före taxeringsåret till varje
länsstyrelse avlämna uppgifter för länet eller i skogligt avseende likartade
delar av länet om den ungefärliga arealen av skogsmark och av övrig mark,
skogsmarkens genomsnittliga godhetsgrad samt virkesförrådets genomsnittliga
storlek och fördelning på trädslagsklasser och förrådsgrupper samt, i
förekommande fall, trädslag.
E. Uppgifter och förslag som före allmän fastighetstaxering
avgivas av domänst.yrelsen.
Domänstyrelsen skall före allmän fastighetstaxering efter samråd med
statens skogsforskningsinstitut och skogsstyrelsen senast den 15 september
året näst före taxeringsåret till varje länsstyrelse för varje del av vederbörande
län
dels avlämna uppgifter rörande bruttohöstpriser för olika sortiment av
olika trädslag samt under B. i punkt 6 c) avsedda kostnader under de år,
vilkas förhållanden skola ligga till grund för taxeringen,
dels avgiva förslag om vilka trädslag skola i avseende å uppskattning av
virkesförråd och bestämmande av skogskubikmeterpriser behandlas såsom
särskild grupp inom en trädslagsklass samt vilka skogskubikmeterpriser som
skola tillämpas för ifrågakommande typträd i vanligen förekommande fall
för olika apterings- och prisförutsättningar.
I den mån det erfordras skall det material redovisas som legat till grund
för nämnda uppgifter och förslag.
F. Lokala skogstaxeringsanvisningar.
Före varje allmän fastighetstaxering skola på sätt i 58 § 1 mom. och
59 § 1 mom. taxeringsförordningen angives fastställas lokala skogstaxeringsanvisningar,
vilka skola avse län eller del av län och innehålla uppgifter
särskilt i följande avseenden:
det virkesförråd, sammanlagt och i medeltal per hektar, som beräknas
finnas inom det område anvisningarna avse eller särskild del därav, med
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
21
fördelning av förrådet på olika trädslagsklasser och förrådsgrupper samt,
i förekommande fall, trädslag,
de godhetsklasser beträffande skogsmarken och de omloppstider för skogsbruket
som må ifrågakomma för varje del av det område anvisningarna avse,
de trädslag som i avseende å uppskattning av virkesförråd och bestämmande
av skogskubikmeterpriser skola behandlas såsom särskild grupp inom
en trädslagsklass,
de skogskubikmeterpriser för olika typträd som böra tillämpas vid taxeringen,
redovisade för särskilda prisområden samt bestämda för olika omkostnadsklasser
(avsättningslägen), med angivande av grunden för beräkningen,
så ock de motsvarande kubikmeterpriser som erhållas om skogskubikmeterpriserna
reduceras med avdrag för allmänna kostnader och de
återstående beloppen multipliceras med de för varje fall tillämpliga skogsvärdefaktorerna
(skogsvärde per kubikmeter),
de motsvarande kubikmeterpriser per hektar som böra tillämpas för bestämmande
av värdet å skogsmark,
de områden, för vilka enligt B. punkt 6 d) skola gälla särskilda uppskattningsgrunder
i anledning av onormal förekomst av tekniska fel, med angivande
av de skogskubikmeterpriser som i sådana fall ifrågakomma,
de områden inom länet, för vilka må ifrågakomma avdrag efter andra
grunder än de normalt gällande för allmänna kostnader, med angivande av
grunderna i dylika fall för avdragens beräkning,
de trakter inom länet, för vilka enligt B. punkt 9 andra stycket särskilda
skogsvärdefaktorer må tillämpas, samt
de områden respektive de godhetsklasser för vilka enligt B. punkt 10 sista
stycket avdrag må göras å markvärdet.
I de lokala skogstaxeringsanvisningarna böra i övrigt intagas de delar
av de centrala skogstaxeringsanvisningarna som avse ifrågavarande län
eller del av län, i den mån dessa ej äro av betydelse endast såsom grundläggande
för de uppgifter varom ovan stadgats, samt meddelas de upplysningar
i övrigt som må finnas erforderliga för en riktig taxering av skogsmark och
växande skog.
De lokala skogstaxeringsanvisningarna skola ock innefatta hjälptabeller
för taxering av skogsmark och växande skog, så uppställda att därur för
vanligen förekommande fall direkt kunna för olika ifrågakommande omkostnadsklasser
utfinnas skogsvärde per kubikmeter samt skogsmarksvärde
per hektar. Hjälptabellerna böra innehålla upplysningar för beräkning av
motsvarande värden även i andra fall än de normalt förekommande, såsom
då särskild reduktion av värdet skall ske på grund av tekniska fel eller
onormalt höga allmänna kostnader för skogsbruket eller då särskilt avdrag
varom ovan sagts skall ske vid markvärdets bestämmande. Särskilda hjälptabeller
skola upprättas för taxeringen vid sådan summarisk uppdelning
av virkesförrådet som omförmäles under B. i punkt 5 c).
Den omständigheten alt olika trädslag inom en trädslagsklass på sätt
framgår av B. punkt It behandlas såsom skilda grupper hindrar ej att bo
-
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
träffande skogar, som bestå av dessa trädslag i blandning, kunna upprättas
gemensamma hjälptabeller, uppställda under antagande av olika procentuell
sammansättning av de olika trädslagen eller eljest på sätt som med
hänsyn till omständigheterna må finnas ändamålsenligt.
G. Uppgifter som ankomma på beskattningsnämnd.
Vid taxeringen uppskattar beskattningsnämnd skogsmarkens areal och
virkesförrådet, fördelat på trädslag och förrådsgrupper, i förekommande
fall enligt de mera summariska grunder som angivas under B. i punkt 5 c),
och bedömer markens godhetsgrad samt skogens avsättningsläge (omkostnadsklass).
Uppskattningen kontrolleras såvitt möjligt mot tillgängliga uppgifter
från riksskogstaxeringen eller eljest rörande virkesförråd m. m. I
hjälptabell utfinner nämnden de skogsvärden per kubikmeter växande skog
och de skogsmarksvärden per hektar skogsmark, som skola tillämpas i varje
särskilt fall. Taxeringen verkställes med ledning därav, med de avvikelser
som föranledas av bestämmelserna under B. här ovan samt de lokala skogstaxeringsanvisningarna.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Förordningen skall första gången tillämpas i avseende å 1952 års allmänna
fastighetstaxering under iakttagande att vid denna taxering skola såsom
bruttopriser enligt femårsregeln anses medelhöstpriserna för åren 1946—
1950 efter reduktion med 25 procent därav.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
23
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 januari 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om ändrade
bestämmelser för taxering av skogsmark och växande skog samt anför
därvid följande.
Den allmänna fastighetstaxering, som jämlikt förordningen den 13 februari
194S (nr 48) angående de tider, då allmän fastighetstaxering skall
äga rum, samt 2 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379) skulle äga rum år 1950, har genom förordningar den 1 april 1949
(nr 131) och den 17 februari 1950 (nr 27) successivt framskjutits till år
1952. Då något ytterligare uppskov med taxeringen icke torde böra ifrågakomma,
måste frågan om de regler, efter vilka taxeringen skall äga rum,
avgöras senast vid 1951 års riksdags vårsession.
1 visst avseende ha sådana regler redan meddelats, i det 1950 års riksdag
vid sin vårsession antog ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag till ändrade
bestämmelser om taxering av vattenfallsfastighet (se SFS 122 -123/
1950). I samband med framläggande av nämnda förslag (se prop. nr 71/
1950) framhöll jag, att även bestämmelserna om värdering av skogsmark
och växande skog syntes vara i behov av omarbetning men att företagna
utredningar härom blivit färdigställda så sent att därpå grundad proposition
icke då kunde föreläggas riksdagen. Denna fråga måste alltså upptagas vid
årets riksdag. Jag vill därvid förutskicka, att skogsvärderingsinstruktionen,
däri ifrågavarande regler i huvudsak förekomma, hittills plägat förnyas till
varje allmän fastighetstaxering och att värderingsbestämmelserna i varje
fall i vissa delar (i fråga om prisnivån in. m.) med nödvändighet måste
omarbetas till varje sådan taxering. Frågan om meddelande av nya bestämmelser
i ämnet måste alltså upptagas till behandling, oavsett om det på
grundval av förenämnda utredningar framlagda förslaget till sådana bestämmelser,
vilket innebär införande av en helt ny metod för taxeringen, befinnes
böra genomföras eller ej.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Frågans tidigare behandling.
Spörsmålet angående en eventuell omarbetning av skogstaxeringsbestämmelserna
är ingen ny fråga. Efter det redan under förarbetena till 1938
års allmänna fastighetstaxering gjorts uttalanden om vissa svagheter hos
den nuvarande metoden för taxering av skogsfastighet, särskilt avseende
reglerna om relativa skogstillgångens bestämmande, hemställde den år 1936
tillsatta kommunalskatteberedningen hos Kungl. Maj :t om en undersökning
för att utröna huruvida icke en förbättring i taxeringsresultatet
skulle kunna vinnas genom jämkning i eller bättre utformning av de
dåvarande grunderna för värdering av skogsmark och växande skog.
I anledning härav anmodades domänslyrelsen verkställa en sådan undersökning
och den 30 juni 1941 avlämnade domänstyrelsen ett förslag till
nya bestämmelser om taxeringen. Det sålunda framlagda förslaget, däri
den nya metoden för skogstaxering första gången presenterades, undersöktes
för praktiskt bruk vid en genom domänstyrelsens försorg verkställd
provtaxering i fyra kommuner i olika delar av landet, varefter och
sedan förslaget varit på remiss hos åtskilliga myndigheter och sammanslutningar
de föreslagna bestämmelserna blevo föremål för överarbetning
i finansdepartementets skatteberedning. De sålunda överarbetade bestämmelserna
förelädes 1944 års riksdag genom en till riksdagen avlåten proposition
(nr 240) angående 1945 års allmänna fastighetstaxering. Kungl. Maj:t
föreslog till antagande en skogsvärderingsinstruktion med de nya bestämmelserna,
men vid propositionen hade fogats även ett förslag till skogsvärderingsinstruktion
enligt den tidigare metoden, därest riksdagen funne sig
icke böra antaga den nya metoden för tillämpning vid 1945 års fastighetstaxering.
I sitt över propositionen avgivna betänkande (nr 35) anförde 1944 års
bevillningsutskott, att det funnit goda skäl tala för att den föreslagna nya
metoden för skogstaxering i flera hänseenden vore att föredraga framför
den förutvarande. Vad som gåve den nya metoden företräde framför den
äldre vore främst, att genom den nya metoden kunde, om erforderliga
primäruppgifter vore för handen, vinnas en bättre avvägning och en riktigare
differentiering av taxeringsvärdena för olika fastigheter inbördes.
Visserligen torde även med tillämpning av den förutvarande metoden möjlighet
att erhålla en bättre avvägning av taxeringsvärdena å olika fastigheter
inbördes än som dittills skett förefinnas, men metoden som sådan
gåve ingen säkerhet härför. Den nya metoden däremot syntes under angiven
förutsättning i sig själv innebära garanti för en riktigare avvägning.
Vid tillämpning av den nya metoden kunde, sedan erforderliga primäruppgifter
utrönts, utan mera invecklade räkneoperationer erhållas det
värde, som fastigheten skulle ha i förhållande till andra fastigheter. Det
förhållandet att i den nya metoden värderingen anknötes till det sätt, på
vilket skogsbruket i olika delar av landet faktiskt bedreves, och ej till ett
»efter rationella grunder» bedrivet skogsbruk, syntes även ägnat att giva
riktigare taxeringsvärden. Försäljningsvärdena bestämdes nämligen uppen
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
barligen av det verkliga utbyte av skogen, som flertalet köpare räknade med,
och icke av det utbyte, som ett fåtal köpare med särskilt goda skogliga
insikter kunde utvinna ur densamma. Genom den nya metoden syntes
även en bättre avvägning kunna erhållas vid skogstaxering i olika delar
av landet, enär hänsyn toges till de klimatiska förhållandenas inverkan på
produktionsförmågan genom landets uppdelning i tillväxtområden. Att den
nya metoden skulle komma att rent tekniskt kräva ökat räknearbete vore
otvivelaktigt men den omständigheten att i den nya metoden den relativa
skogstillgången ersatts av flera särskilda faktorer, vilka skulle bestämmas
var för sig, innebure icke, att denna metod gjorde taxeringsarbetet mera
komplicerat än det varit förut. Enligt den förutvarande metoden skulle
nämligen vid den relativa skogstillgångens bestämmande, om riktigt resultat
skulle kunna erhållas, hänsyn tagas till en mångfald faktorer såsom
i vad mån virkesförrådets storlek avveke från det s. k. normalförrådet
samt huruvida och i vad mån virkesförrådet med avseende å åldrar och
mogenhetsklasser samt grövre och klenare dimensioner avveke från det
tillstånd, som ansåges motsvara nonnal skogstillgång. Till den nya metodens
företräden borde slutligen räknas, att i sådana fall, då taxeringsvärdet
av beskattningsnämnderna blivit oriktigt bestämt, vederbörande
skogsägare ägde möjlighet att genom verkställande av en enkel stamräkning
få fastslaget, vilket värde som borde åsättas fastigheten. Möjligheten
att genom besvär vinna rättelse i en oriktig taxering bleve fördenskull betydligt
större än förut. Den nya metoden syntes sålunda vara ägnad att
hos skogsägarna väcka intresse för en uppskattning av skogstillgångarna
å deras fastigheter. Enbart detta förhållande borde givetvis så småningom
kunna bidraga till förbättrade taxeringsresultat.
Utskottet hyste dock betänkligheter mot att genomföra den nya metoden
redan vid 1945 års allmänna fastighetstaxering och anförde i detta avseende.
Eftersom hushållningsplaner eller andra uppskattningshandlingar torde
finnas tillgängliga endast för ett relativt ringa antal skogar, skulle värderingen
enligt den nya metoden, om denna nu genomföres, i flertalet fall
komma att ske efter de mera schablonmässiga beräkningsgrunder, som förutsättas
vid användningen av hjälptabell nr 2\ Såsom ovan nämnts har
i propositionen avsetts, att beskattningsnämnderna vid tillämpningen av
denna hjälptabell skola till ledning för värderingen ha tillgång till de vid
riksskogstaxeringen inhämtade uppgifterna samt kunna anställa jämförelser
med särskilda typskogar. Det är emellertid att märka, att den senaste
riksskogstaxeringen för närvarande ägt rum endast i de sex nordligaste länen.
I de aderton sydligaste länen, d. v. s. länen söder om Kopparbergs och
Gävleborgs län, har en fullständig riksskogstaxering icke skett sedan åren
1923—1929. Enligt i propositionen lämnad uppgift ha inom sistnämnda län
nyligen utförda stickprovstaxeringar i form av s. k. vedskogsinventeringar
givit anledning förmoda, att virkesförrådet och dess sammansättning efter
den föregående riksskogstaxeringen undergått betydande förändringar inom
dessa områden. I en stor del av landet skulle alltså, om den nya metoden
nu genomföres, icke vid taxeringen av fastigheter, för vilka uppskattningshandlingar
saknas, finnas annat jämförelsematerial än typskogar. Med hänsyn
till den korta tid, som nu återstår till taxeringsarbetets början, synes
för övrigt kunna befaras, att bearbetningen av de vid typskogsundersök
1
Numera benämnd hjälptabell nr 1, so s. 1G7.
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
ningarna vunna resultaten icke medhinnes i den utsträckning, som kan anses
erforderlig.---Ett genomförande av den nya metoden vid 1945
års allmänna fastighetstaxering skulle otvivelaktigt medföra en betydande
ökning av förberedelsearbetet till denna taxering i jämförelse med det arbete,
som skulle erfordras, därest den nuvarande metoden bibehölles för
ännu en taxeringsperiod. Det skogstekniska förberedelsearbetet torde i stor
utsträckning få utföras av skogsvårdsstyrelserna och dessas personal. Skogsvårdsstyrelserna
äro emellertid under rådande förhållanden starkt upptagna
med andra arbetsuppgifter. Av representanter för länsjägmästarkåren
har även till utskottet framförts farhågor för att det erforderliga förberedelsearbetet
icke skulle medhinnas under den korta tid, som nu återstår till
taxeringens början, samt uttalats önskemål om uppskov med den nya metodens
genomförande. Utskottet har icke kunnat undgå att fästa synnerlig
vikt vid de praktiska svårigheter, som uppenbarligen äro för handen i
ifrågavarande hänseende. Det måste även beaktas, att, om den nya metoden
nu bleve genomförd, enskilda skogsägare, som önskade verkställa uppskattning
av sina skogar, säkerligen i många fall ej skulle kunna erhålla sakkunnigt
biträde härtill.
På dessa skäl förordade utskottet uppskov med genomförandet av den
nya metoden till den närmast efter 1945 års allmänna fastighetstaxering
följande allmänna fastighetstaxeringen. Härigenom vunnes, framhöll utskottet,
den fördelen att den pågående riksskogstaxeringen kunde äga rum
inom flera län samt att längre tid erhölles för bearbetning av materialet från
typskogsundersökningarna. Vidare kunde detaljerna i den nya metoden under
den tid som komme att stå till buds överarbetas och i möjligaste mån
förbättras och förenklas. Utskottet erinrade i detta sammanhang om räntefoten,
sättet för markvärdets beräkning, som syntes resultera i en betydande
stegring i markvärdena för södra Sverige och en tydlig övervärdering av
mindre produktiv skogsmark t. ex. ljungmark, samt korrektionsfaktorerna,
vilka i vissa fall visade en avsevärd skillnad för olika tillväxtområden, något
som kunde leda till ojämna taxeringar i gränstrakterna av dessa områden.
För vinnande av ökad kännedom om den nya metodens verkningar
syntes enligt utskottet även ytterligare provtaxeringar böra äga rum.
1944 års riksdag beslöt i enlighet med bevillningsutskottets förslag och
vid 1945 års allmänna fastighetstaxering kom alltså skogstaxeringen att
ske enligt den äldre metoden (SFS 280—82/1944). Den betydelsefulla nyheten
infördes emellertid att för bedömningen av den relativa skogstillgången
virkesförrådet per har och dess förhållande till normalskogens virkesförråd,
relativa virkesförrådet, skulle för varje fastighet uppskattas och
antecknas i vederbörande taxeringsiängd (den s. k. kontrollängden).
Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 12 december 1947 tillkallade
därefter dåvarande departementschefen regeringsrådet C. W. U. Kuylenstierna,
tillika ordförande, dåvarande försöksledaren vid statens skogsforskningsinstitut,
numera professorn, civil jägmästaren A. E. Hagberg, sekreteraren
hos generaldirektören för domänstyrelsen, biträdande jägmästaren
M. G. F. Malmgård samt byråchefen i domänstyrelsen, jägmästaren I.
B. N. Sjöström med uppdrag att såsom sakkunniga verkställa en överarbetning
av del till 1944 års riksdag framlagda förslaget. Sedan därefter 1948
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
års riksdag anvisat medel för ändamålet, förordnade Kungl. Maj :t den 30
juni 1948 att provtaxering med tillämpning av den nya metoden skulle under
ledning av de sakkunniga — som antagit namnet 7.947 års skogstaxeringssakkunniga
— ske i 14 kommuner, nämligen Ukna och Torsås i Kalmar
län, Hej de i Gotlands län, Baclcaryd i Blekinge län, Västra Vram i
Kristianstads län, Knäred i Hallands län, Södra Finnskoga i Värmlands län,
Dingtuna, Karbenning och Västerlövsta i Västmanlands län, Hille och Färila-Kårböle
i Gävleborgs län, Lövånger i Västerbottens län samt Jokkmokk
i Norrbottens län.
Den 30 november 1949 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag
till grunder för taxering av skogsmark och växande skog, innehållande jämväl
redogörelse för verkställda provtaxeringar i de nyss angivna 14 kommunerna
(SOU 1949:60). Betänkandet innefattar även författningsförslag,
vilka — i den mån ej annat framgår av det följande — i huvudsak överensstämma
med de författningsförslag, som fogats vid den proposition, om
vars avlåtande till riksdagen jag senare kommer att hemställa.
Över de sakkunnigas betänkande och förslag ha, efter remiss, gttranden
avgivits av kammarrätten, statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans
lärarråd — som överlämnat ett av rektorn vid skolan professor Thorsten
Streyffert avgivet yttrande — domänstyrelsen — som överlämnat yttranden
av samtliga över jägmästare och vissa revir jägmästare — skogsstyrelsen
— som bifogat yttranden av rikets skogsvårdsstyrelser — samtliga länsstyrelser,
stiftsnämnderna i Uppsala och Lund, Svenska landstingsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Svenska skogsvårdsföreningen, Norrlands skogsvårdsförbund, Sveriges
skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges
länsskogvaktareförbund, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
landsbygdens folk.
De olika värderingsmetoderna.
De nuvarande reglerna för taxering av skogsmark och växande
skog, vilka avse att fastställa avkastningsvärdet vid uthålligt och efter
rationella grunder bedrivet skogsbruk, ha varit i väsentligen oförändrad
form gällande från och med den allmänna fastighetstaxeringen år 1922
(skogsvärderingsinstruktionen år 1921). Enligt dessa regler tillgår värderingen
av skogsmarken och skogen så, att man uppskattar värdet av den
årliga virkesavkastningen från marken vid normal skogstillgång, varefter
detta värde kapitaliseras efter viss procentsats (vid 1922 års fastighetstaxering
efter 6, vid 1928 och 1933 års efter 5 samt vid 1938 och 1945 års
efter 4 %). Det antal årsavkastningar, varmed man enligt den fastställda
procentsatsen skall räkna vid kapitaliseringen, fördelas därvid å skogsmarken
och den därå växande skogen så, att av sammanlagda värdet ungefär
18 % komma att belöpa å marken och återstoden å skogen (vid 1922 års
fastighetstaxering ansågos belöpa 3 normala årsavkastningar å marken och
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
13,67 å skogen, vid 1928 och 1933 års taxeringar voro motsvarande siffror
3,5 och 16,5 samt vid 1938 och 1945 års 4,5 o<£i 20,s). Det i enlighet härmed
fastställda värdet för marken anses utgöra markens taxeringsvärde. Det
erhållna värdet för skogen däremot anses användbart som omedelbart uttryck
för skogsvärdet endast om skogstillgången är normal, vilket uttryckes
med att relativa skogstillgången är l,o. Avviker skogen beträffande virkesförrådet
(som enligt i 1944 års skogsvärderingsinstruktion införd bestämmelse
skall särskilt uppskattas och angivas) eller dettas sammansättning
med avseende på åldrar och mogenhetsklasser samt grövre och klenare
dimensioner från det tillstånd, som anses motsvara normal skogstillgång,
jämkas skogsvärdet uppåt eller nedåt genom multiplikation med ett tal,
som giver uttryck för relativa skogstillgången i det särskilda fallet, alltså
med t. ex. 0,9, 0,8 etc., om skogstillgången är mindre än normal, och med
l,i, 1,2 etc., om skogstillgången är större än normal.
Årsavkastningens värde för en viss fastighet bestämmes av fyra faktorer:
skogsmarksareal, bonitet, rotvärde och allmänna kostnader för skogsbruket.
Boniteten uttrycker markens årliga virkesavkastningsförmåga, angiven i kbm
per har, under förutsättning att skogsbruket bedrives efter rationella grunder
och att skogstillgången är normal. Rotvärdet avser värdet av normala
virkesavkastningen, uttryckt i nettopris per kbm å rot och fastställt för varje
fastighet på grundval av genomsnittliga priser och omkostnader för olika
sortiment under den före taxeringens början närmast förflutna femårsperioden
(vid 1922 års fastighetstaxering dock under åttaårsperioden 1912—
1919 och vid 1945 års under tioårsperioden 1932—1941). De allmänna kostnaderna
avse kostnader för skogens vård, förvaltning m. m. och skola generellt
beräknas till viss del (enligt bestämmelserna för fastighetstaxeringarna
aren 1922 och 1928 l/„ 1933 och 1938 x/3 samt 1945 3/io) av det efter boniteten
och rotvärdet beräknade värdet å årliga virkesavkastningen per har.
Enligt den förut angivna i 1944 års skogsvärderingsinstruktion införda
bestämmelsen skall relativa skogstillgången bedömas med utgångspunkt
från en uppskattning av verkligen befintligt virkesförråd, men i övrigt saknas
i de hittillsvarande skogsvärderingsbestämmelserna närmare föreskrifter
om förfarandet vid nämnda faktors fastställande. Vad som åsyftas med
densamma åskådliggöres dock i en särskild punkt (se gällande skogsvärderingsinstruktion
näst sista stycket), som har följande lydelse.
»Innebörden av ovan angivna värderingsmetod belyses därav, att å skogar,
för vilka tillförlitliga hushållningsplaner finnas, ur vilka översikt kan
erhållas rörande den virkesavkastning som omedelbart och i framtiden årligen
bör kunna utvinnas, skogens och skogsmarkens sammanlagda värde
kan erhållas pa det sätt att dessa avkastningar värderas i penningar med
tillämpning av de pris, som varit bestämmande för---rotvärdet, och
skogsbrukets hela till nutiden diskonterade avkastning därefter uträknas
efter 4 % räntefot, varefter avdrag sker med 3/10 för beräknade omkostnader.
Av det sålunda erhallna värdet skall ett — ---beräknat värde redovisas
såsom skogsmarkens värde, resten såsom den växande skogens värde. Relativa
skogstillgången är i detta fall det tal, som erhålles, om nämnda värde
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
å den växande skogen divideras med 20y2 gånger den normala årliga värdeavkastningen,
minskad med 3/io.»
De föreslagna nya grunderna för taxering av skogsfastighet avse
också att fastställa avkastningsvärdet vid uthålligt skogsbruk. De utgå emellertid
icke från ett »efter rationella grunder» bedrivet så att säga mera idealt
skogsbruk utan från det slags skogsbruk, som i genomsnitt bedrives i den
trakt, där vederbörande fastighet är belägen.
På grundval av det skogsbruk, som i genomsnitt faktiskt förekommer, indelas
riket med hänsyn till klimatiska förhållanden i tillväxtområden och
marken inom varje sådant område med hänsyn till sin produktionsförmåga
i godhetsklasser. Genom hänförande av varje skogsfastighet till viss
godhetsklass för visst tillväxtområde skola samtliga fastigheter i riket
kunna indelas i grupper efter fastigheternas naturliga betingelser för skogsproduktion.
För varje sådan grupp sker värderingen med ledning av riksskogstaxeringens
uppgifter angående den å mark av motsvarande beskaffenhet
växande skogen (genomsnittsskogen) med utjämnad åldersfördelning,
kännetecknad främst av sin omloppstid —- ålder för slutavverkning — sammansättning
i trädslags- och dimensionsklasser samt tillväxt beträffande
olika däri ingående sådana klasser.
För värderingen av genomsnittsskogen verkställes en avverkningsberäkning
därvid utrönes avkastningens storlek och fördelning efter trädslag och
trädgrovlek. Värdet erhålles genom kapitalisering av den årliga värdeavkastningen
på samma sätt som vid normalskogens värdering enligt nuvarande
bestämmelser. Avdraget för allmänna kostnader sker även på samma sätt
som enligt de nuvarande reglerna med viss del av värdet.
Värdet å genomsnittsskogen, beräknat genom kapitalisering av avkastningen,
innefattar såväl skogsmarksvärdet som skogsvärdet. Därav upptages
markvärdet till belopp motsvarande värdet av 0-årig skog, därvid detta
beräknas med ledning av avkastningen åldersklassvis. Skogsmarksvärdet
kommer då att utgöra en från söder till norr avtagande andel av det totala
värdet och ej såsom vid nuvarande regler en fixerad andel (18 %) av totala
värdet.
Skogsvärdet för genomsnittsskogen utgör skillnaden mellan det totala värdet
och sålunda beräknat skogsmarksvärde.
Skogsvärdet fördelas också på olika grovleksklasser (förrådsgrupper),
bestående t. ex. för barrskogen av träd under 15 cm, mellan 15 och 25 cm
samt 25 cm och däröver vid brösthöjd.
Fördelningen sker genom en särskild avkastnings- och värdeberäkning
för varje förrådsgrupp, innebärande i huvudsak att avkastningen för gruppen
upptages lika med de dit hörande trädens tillväxt och att den del av
den så beräknade avkastningen, som icke uttages medan träden tillhöra
gruppen utan först när de vuxit över i cn annan förrådsgrupp, upptages till
sitt nuvärde efter diskontering av de avkastningsbelopp som beräknas utfalla
i framtiden. Vid denna diskontering tages hänsyn till de olikheter i
prisutvecklingens relativa förlopp vid skogens utväxande i grovlek, som äro
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
betingade av de ekonomiska förhållandena. Detta sker genom att vid den
gruppering av fastigheterna på omkostnadsklasser (avsättningslägen), vilken
liksom enligt gällande bestämmelser måste företagas, hänsyn automatiskt
tages till sådana olikheter i prisutvecklingen, d. v. s. till att värdet
å en skog i dåligt avsättningsläge ökar hastigare vid utväxning till grövre
dimensioner än värdet å en skog i ett gott avsättningsläge.
Tack vare denna särskilda värdeberäkning för varje förrådsgrupp kunna
även fastigheter, därå skogen till sin sammansättning avviker från genomsnittsskogen,
direkt värderas. För sådana fastigheter innebära de nya reglerna
att skog av viss förrådsgrupp åsättes det värde per kbm, som beräknats
för genomsnittsskogen, och att varje förrådsgrupp sålunda blir värderad
med utgångspunkt ifrån att förrådsgruppens virkesförråd utvecklas
och avverkas i samma ordning som motsvarande förrådsgrupp i genomsnittsskogen.
Det tekniska förfarandet vid tillämpningen av den föreslagna metoden
har upplagts så, att alla för hela landet ifrågakommande utgångsvärden,
uttryckta i relativa tal, ftamläggas i två tabeller, den ena angivande relativvärden
per har skogsmark (markvärdefaktorer), den andra upptagande
relativvärden per kbm virkesförråd (skogsvärdefaktorer). Som värdeenhet
användes därvid rotvärdet av en kbm (skogskbm-priset) för träd av 30 cm
diameter vid brösthöjd av medelkvalitet. I lokala anvisningar skola sedermera
intagas hjälptabeller, där ä-priserna inarbetats och motsvarande värden
för förekommande fall utsättas i kronor per har och per kbm. Vid
hjälptabellernas användning skall det ankomma på nämnderna att bestämma
till vilken grupp skogen hör (godhetsklass och avsättningsläge), att
lämna kvantitetsuppgifter om areal och virkesförråd samt att fastställa virkesförrådets
sammansättning. Då exakta uppgifter om virkesförrådet saknas
avses vid den sist angivna bestämningen fördelningen på trädslag och
förrådsgrupper skola ske genom ett enklare förfarande, nämligen enbart
genom en uppskattning av t. ex. gran i avjämnade 25-tal % samt grovskog
i avjämnade 10-tal % av hela barrskogsklassen (hjälptabell nr 1), än då
sådana uppgifter finnas tillgängliga (hjälptabell nr 2). Till ledning vid
dessa bestämningar skola finnas typskogar, som genom uppräkning av
virkesförrådet och övriga erforderliga bestämningar blivit i möjligaste mån
exakt uppskattade. Dessa typskogar, som alltså skola tjäna som åskådningsobjekt
för vederbörande nämndledamöter, utgöra i och för sig ingen nyhet,
eftersom sådana användes redan vid 1945 års fastighetstaxering i södra och
mellersta Sverige.
Vid de sakkunnigas betänkande fogat förslag till tabeller av nu angivet
slag torde få bifogas statsrådsprotokollet i detta ärende såsom bihang 1.
Allmänna synpunkter.
De sakkunniga. De sakkunniga, som till eu början göra en jämförelse
mellan de båda metoderna, framhålla, att de erfarenheter som
vunnits vid tillämpning av den till 1945 års allmänna fastighetstaxering in
-
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
förda bestämmelsen att en uppskattning av virkesförrådet alltid skulle läggas
till grund för bedömningen av relativa skogstillgången, bekräftat att
denna faktor tidigare i mycket stor utsträckning felbedömts. Det hade därvid
också visat sig, att svårigheten att uppskatta virkesförrådet, vilken framhållits
som det kanske starkaste skälet mot den föreslagna nya metoden,
kunnat övervinnas, även om den första uppskattning som i sådant avseende
skett kunde antagas ha företett vissa brister.
De sakkunniga understryka att vid den bestämning av relativ skogstillgång,
som vid den s. k. typskogsinventeringen 1944 skett beträffande
varje typskog, konstaterats att ingen annan tillfredsställande och över hela
linjen användbar närmemetod härför funnits att tillgå än att använda de
tabeller rörande korrektionsfaktörer in. m., som ingått i det i 1944 års proposition
framlagda förslaget till skogsvärderingsinstruktion enligt nya metoden.
I övrigt framhålla de sakkunniga, att någon i egentlig mening principiell
olikhet mellan de båda metoderna icke förelåge. Begreppet relativ skogstillgång
enligt den gällande metoden hade i stort sett samma funktion som
korrektionsfaktorerna enligt den nya. I en punkt (näst sista stycket) av
gällande skogsvärderingsinstruktion klargjordes den principiella innebörden
av begreppet relativ skogstillgång på ett sätt som tydligt utvisade att det utgjorde
den faktor, varigenom det genom diskontering av framtida avkastningar
framkomna förväntningsvärdet konstaterades. Samma syfte hade
den nya metodens korrektionsfaktorer. Nämnda punkt i gällande skogsvärderingsinstruktion
hade emellertid mera karaktär av en principförklaring
och torde sällan eller aldrig ha kommit till praktisk användning. I stället
tillämpades de schematiska regler som i andra punkter av instruktionen anknöte
till normalskogens förhållanden. Dessa regler syntes närmast ge vid
handen att två exakt likadana skogar i en trakt skulle anses ha samma relativa
skogstillgång även om de befunne sig i olika avsättningslägen. Så borde
emellertid rätteligen ej vara fallet. Avsättningsläget vore bestämmande för
förhållandet mellan värdena å virke av olika dimensioner; ju sämre avsättningsförhållandena
vore desto högre vore kostnaderna för virkets framforslande
till den plats, där det kunde säljas, och desto mindre del återstode, särskilt
för de smärre dimensionerna, såsom netto av bruttopriset. Detta förhållande
borde rätteligen avsevärt påverka relativa skogstillgången så att,
om grov skog övervägde, relativa skogstillgången vore högre i ett sämre avsättningsläge
än i ett bättre. Det för taxeringen grundläggande rotvärdet
vore så mycket lägre i det sämre avsättningsläget än i det bättre, att utan
den högre relativa skogstillgången i det sämre läget det riktiga förhållandet
mellan värdena å de häda skogarna icke framkomme. En av den nya metodens
största förtjänster vore att den automatiskt på ett i tillämpningen
mycket enkelt sätt beaktade avsättningslägets betydelse. Nackdelen vore,
att delta beaktande och för övrigt även annan bedömning med den nya metoden
skedde enligt en schablon, som ersatte det efter omständigheterna i
det särskilda fallet avpassade bedömande som gällande metod i viss mån
tilläte. Ehuru differentieringen enligt den nya metoden ej fullföljts så långt,
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
att det räknades med olika former för skogsskötseln i goda och dåliga avsättningslägen,
kunde det likväl tagas för visst alt den differentiering mellan
skogarnas inbördes värden, som komme att ske enligt denna metod,
bleve både mer utvecklad och riktigare än den som nu gjordes. Häråt pekade
bestämt omdömena kring provtaxeringarna. Begreppet relativ skogstillgång
uppfattades väl i praktiken av beskattningsnänmderna merendels såsom något
till sitt väsen obestämt, vilket över huvud ej kunde fastställas genom
en exakt kalkyl. Skulle någon söka ge sig in på en noggrann bedömning enligt
den förut angivna punkten i skogsvärderingsinstruktionen, vore han för
övrigt hänvisad till gällande skogshushållningsplan. Eftersom hushållningsplaner
kunde vara olika beskaffade och innefatta olika ordning för virlcesuttagen
i identiskt lika fall, kunde relativa skogstillgången bli olika beträffande
två exakt likadana skogar i samma avsättningsläge. Detta vore oegentligt.
En viss enhetlighet vid dylika beräkningar skulle visserligen kunna
genomföras, om omloppstid (sluthuggningstid) och godtagbara gallringsprogram
normerades. För typexempel representerande olika ålderssammansättning
och omloppstider kunde sedan värden beräknas och sättas i förhållande
till normalskog med tänkt sammansättning i fråga om trädslagsfördelning
och antagna tillväxtprocent. Vägledande tabellariska sammanställningar
kunde uppsättas. Vissa sådana sammanställningar förelåge i själva verket
redan och torde ha bidragit till ett förbättrat taxeringsresultat, där de
tillämpats. För närvarande torde emellertid ej kunna frånkommas att valet
av skötselprogram, då hushållningsplan ej funnes, kunde göras till föremål
för fritt bedömande inom vissa gränser. Begreppet relativ skogstillgång vore
sålunda, även riktigt fattat, ej oangripligt. Av en provtaxeringsnämnd hade
givits uttryck åt den till synes allmänna uppfattningen hos nämnderna att
den osäkerhetskänsla, som alltid följt med bedömande av den relativa
skogstillgången, vid tillämpning av den nya metoden utbytts mot en känsla
av större trygghet.
Beträffande under förarbetena till 1944 års förslag framställda yrkanden,
att den nya metoden i stället för till materialet från riksskogstaxeringarna
skulle anknytas till de skötselprogram som vid statens skogsforskningsinstitut
utarbetats för att visa hur ett idealt uthålligt
skogsbruk vid olika betingelser borde vara beskaffat, påpeka de
sakkunniga, att denna tanke ej upptagits tidigare, enär prissättningen på
skogsegendomar kunde förutsättas i praktiken mera taga hänsyn till hur
skogsbruket faktiskt bedreves än till hur det optimalt borde bedrivas och
riksskogstaxeringarna förmenades ge någorlunda tillfredsställande besked
om de faktiska förhållandena. Nu hade den nya skogsvårdslagstiftningens
begrepp »utvecklingsbar skog» kommit att i betydande grad knytas vid de
nämnda skötselprogrammen, som dock låge färdiga endast för vissa trädslag
i vissa trakter av riket. Trots att nämnda skötselprogram accepterats
som vägledande för skogsvården, hölle de sakkunniga före att riksskogstaxeringarna
tills vidare måste användas såsom grundläggande material för
fastighetstaxering. Visserligen vore det ingalunda självklart att det ginge
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
33
för sig att ur ett statiskt material såsom riksskogstaxeringarnas framkonstruera
ett dynamiskt förlopp — skogarna hade faktiskt avverkats under
olika tider med stundom väsentligt olika förutsättningar — men riksskogstaxeringarnas
material vore mycket stort och fel i olika avseenden kunde
antagas i ej ringa grad eliminera varandra. Det hade också visat sig att vid
bearbetning av till varandra gränsande områden en god överensstämmelse
i avseende å resultaten vore för handen. Detta hade framför allt gällt norra
Sverige, där risken för fel torde ha varit störst. Riksskogstaxeringsmaterialet
torde i varje fall få betraktas som den enda grund, på vilken man tillsvidare
vågade bygga antaganden om hur uthålligt skogsbruk i verkligheten
bedreves. Emellertid syntes det önskvärt att de korrektionsfaktorer som erhölles
från riksskogstaxeringsmaterialet avstämdes mot sådana som uträknades
enligt berörda skötselprogram, därvid dock i stort sett inga högre
faktorer borde antagas än som riksskogstaxeringarna utvisade.
De sakkunniga åberopa i detta sammanhang en utredning angående värdet,
fördelat på skogsmark och växande skog, av två normalskogar bestående
av tall i norra Sverige och gran i södra Sverige under vissa förutsättningar
beträffande prisnivå och räntefot, innefattande bl. a. en jämförelse
mellan de värden som erhölles enligt institutets produktionstabeller och
dem som erhölles vid tillämpning av värdefaktorer uträknade enligt de sakkunnigas
metod. Enligt utredningen (härvid fogad som Bihang II) låge de
värden som erhölles med utgångspunkt från skogsforskningsinstitutets tabeller
genomgående över dem som erhölles enligt de sakkunnigas metod.
Nivåskillnaden bleve enligt jämförelsen större i norra än i södra Sverige,
men det borde beaktas att det material varpå sammanställningarna rörande
de med tillämpning av skötselprogrammen erhållna värdena grundades
delvis vore hämtat, såvitt anginge norra Sverige, från ett något sydligare och,
såvitt anginge södra Sverige, från ett något nordligare område än det material
från riksskogstaxeringen som låge bakom uppskattningen enligt de
sakkunnigas förslag. Ett riktigt bedömande försvårades för övrigt såvitt anginge
norra Sverige också därav att beräkningen enligt riksskogstaxeringen
avsåge gemensam förekomst av tall och gran, beräkningen på grundval av
skötselprogrammen enbart tall. Försåvitt emellertid den verkställda utredningen
kunde anses betyda att skogsbruket såsom det hittills faktiskt bedrivits
gåve ett sämre resultat än det ideala skogsbruket, syntes en ur fastighetstaxeringssynpunkt
lämplig avvägning ha ernåtts med de sakkunnigas
tillvägagångssätt.
De sakkunniga framhålla dock att de i ett avseende ansett sig böra justera
riksskogstaxeringsmaterialet. Vid den verkställda översynen av värdefaktorerna
hade närmare undersökts, om genomsnittsskogen nått den stabilitet
i avseende å sammansättningen, att den framtida avverkningen i stort
sett kunde sättas lika med tillväxten, vilket varit förutsättningen för 1944
års förslag. På grundval av förekomsten av olika åldersklasser inom visst
område och för viss bonitet å skogsmarken hade en för området och boniteten
sannolikt tillämpad slutavverkningsålder fastställts, vilken kunde an
3
Rihamj till riksdagens protokoll 1''Jöl. 1 samt. Nr 3i).
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
ses representera medelförhållandena. Arealfördelningen å olika åldrar hade
för denna omloppstid undersökts genom jämförelse med den arealfördelning
som borde vara för handen i en normalskog med samma omloppstid. Olikheter
hade därvid framträtt, varför riksskogstaxeringsmaterialct så avvägts att
jämvikt i sagda avseende ernåtts. Resultatet hade blivit en »normaliserad
genomsnittsskog». För en sådan skog hade nya avverkningsberäkningar utförts.
Härigenom hade i jämförelse med 1944 års förslag, såvitt anginge den
växande skogen, skillnaden i värdefaktorer mellan norra och södra Sverige
i viss mån utjämnats, medan å andra sidan differentieringen beträffande
nämnda faktorer vid olika trädgrovlek något ökats. Såvitt de sakkunniga
kunnat finna innebure det sist angivna tillvägagångssättet en förbättring.
De sakkunniga, som därefter diskutera olika av 1944 års bevillningsutskott
framställda anmärkningar, framhålla först
beträffande utskottets uttalande att det då föreliggande förslaget borde, i den
mån så vid överarbetning befunnes kunna ske, förbättras och förenklas, att
en saklig förenkling av betydenhet svårligen kunde ske utan ytterligare
schablonisering. En förbättring däremot torde snarast kräva en längre gående
differentiering än som skett i 1944 års förslag. De sakkunniga hade för
sin del satt kravet på förbättring i första rummet. Kravet på förenkling hade
de trott i praktiken böra beaktas främst i fråga om nämndernas arbete och
kunna förverkligas särskilt på det sätt, att den summariska uppskattningsmetod
och den förenklade beräkning, som användande av den för sådant
ändamål utarbetade särskilda tabellen innebure, i rätt stor utsträckning
komme att tillämpas.
Vad angår den av bevillningsutskottet uppmärksammade stora skillnaden
mellan skogsmarksvärdena i norra och södra Sverige samt det höga värdet
å ljungmarker anföra de sakkunniga, att nämnda skillnad även enligt deras
förslag vore betydande och att tillgången till nytt direkt tillämpligt material
i själva verket för det allra sydligaste tillväxtområdet medfört en tendens
till ytterligare höjning av markvärdena. Emellertid hade en viss utjämning
skett genom den nyss angivna nya metoden för bearbetning av riksskogstaxeringsmaterialet.
Den höjning av räntefoten i förhållande till 1944 års förslag
(från 3 V, % till 4 %) som de sakkunniga föresloge medförde också en utjämning
av markvärdena. Beträffande mark av de bästa godhetsgraderna i
det sydligaste tillväxtområdet hade de sakkunniga sökt hindra framkomsten
av sådana särskilt höga markvärden, vartill en tillämpning av den eljest
vedertagna normen för värderingen skulle leda, genom ett ändrat antagande
rörande skogsmarkens användning (jfr s. 141). Det borde emellertid framhållas,
att det för en genomsnittsskog vore summan av skogsvärdet och markvärdet
som angåve taxeringsnivån och att därför ett höjt markvärde icke
behövde betyda en i motsvarande mån hög taxering. Till förekommande av
för hög värdesättning av ljungmark i större omfattning och annan kalmark
föresloge de sakkunniga särskilda regler.
I detta sammanhang påpeka de sakkunniga, att genom ett ej alltför lågt
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
markvärde viss kompensation skapades för den i metodens principiella uppbyggnad
icke beaktade omständigheten att i en dåligt sluten skog tillväxten
vid jämförelse med virkesförrådet vore relativt större än i en välsluten
skog. Det kunde numera anses fastslaget att inom en rätt bred marginal
den absoluta tillväxten å en viss yta vid jämn slutenhet vore densamma
oavsett virkesförrådets storlek. Därest denna sats skulle betytt att å två
skogar, med fullt virkesförråd å den ena och exempelvis 6/lc av sådant virkesförråd
å den andra, tillväxten verkligen vore densamma, skulle detta innebära,
att en rätt allvarlig brist i den nya metoden förelåge, eftersom denna
förutsatte att tillväxten stode i proportion till virkesförrådet. Emellertid
torde ett villkor för satsens tillämplighet vara att slutenheten vore alldeles
jämn, vilket i praktiken sällan vore förhållandet å ett större skogsområde.
På sina ställen vore skogen i huvudsak fullsluten, kanske översluten, på andra
ställen i stort sett dåligt sluten. Över huvud taget torde det icke finnas någon
möjlighet att i en schabloniserad fastighetstaxeringsmetod differentiera
med hänsyn till sådana förhållanden, eftersom alla skogar vore olika. Även om
det vore sannolikt att, åtminstone under någon övergångstid, tillväxten i en
dåligt sluten skog i förhållande till virkesförrådet vore i genomsnitt bättre
än i en välsluten skog, måste det betecknas som otroligt att avvikelsen
från det normala förhållandet i allmänhet skulle vara så stor som utvisades
av den anförda satsen. Dessutom kunde skogsmarken i den dåligt slutna
skogen under lång tid icke fullt utnyttjas, vilket betydde att den för normalförhållanden
verkställda värderingen av skogsmark komme att i den dåligt
slutna skogen bli något för hög.
Det av 1944 års bevillningsutskott jämväl anmärkta missförhållandet att
i gränstrakterna mellan olika tillväxtområden olikheterna i korrektionsfaktorer
för områdena skulle medföra ogynnsamma verkningar torde — framhålla
de sakkunniga — väsentligen ha undanröjts genom vissa föreslagna
detaljändringar i metoden, övergången till en normaliserad genomsnittsskog
i förening med tillgång till nytt material från riksskogstaxeringarna hade
medfört en viss utjämning av korrektionsfaktörerna, som haft till följd att
olikheterna i nämnda gränstrakter blivit mindre framträdande. Såvitt anginge
norra Sverige hade också införts en möjlighet att vid samma godhetsgrad
hos marken beträffande de nordliga gränstrakterna i visst tillväxtområde
räkna med längre omloppstid än den normalt tillämpade. Denna tankegång
förverkligades i förslagen till tabeller genom viss procentuell sänkning
av de för den förutsatta normala omloppstiden gällande skogsvärdefaktorerna,
och kunde medföra viss ytterligare utjämning. Omloppstiden inverkade
här obetydligt på markvärdena, vilkas storlek desto mer påverkades av markens
godhetsgrad. Bl. a. för att beakta de betydande skiljaktigheter som
kunde råda i de från varandra mest avlägsna delarna av ett tillväxtområde
förutsattes nu ett väsentligt större antal godhetsklasser för marken än enligt
1944 års förslag. Därtill komme en just för gränsområdena avsedd
anordning i fråga om skogsmarken, i det beträffande de nordligaste delarna
av ett tillväxtområde vid en given godhetsgrad för marken viss pro
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
centuell sänkning av skogsmarksvärdena tänktes kunna ske. I detta avseende
föresloges ej en begränsning till norra Sverige. Vad sålunda föresloges
konime knappast att för beskattningsnämnderna medföra någon mera avsevärd
försvåring av arbetet, då nyheterna mest konime att påverka upprättandet
av hjälptabcller vilket skulle utföras centralt genom länsstyrelsernas
skogssakkunniga.
Vad angår de centrala förberedelserna för taxeringsår
b e t e t anföra de sakkunniga, att den nuvarande anordningen syntes i
stort sett lämplig. S. k. Stockholmsmöte för att förbereda landskamrerarnas
och länsskogssakkunnigas arbete samt för överenskommelse om gemensamma
riktlinjer förutsattes alltjämt böra äga rum men ej behöva regleras i
författningstexten. En viss omläggning av förberedelsearbetet i övrigt föresloges
däremot i det att statens skogsforskningsinstitut och skogsstyrelsen
torde böra med hänsyn till sin särskilda kompetens övertaga vissa uppgifter
som hittills ålegat domänstyrelsen, som dock alltjämt borde ha att tillhandahålla
bearbetat statistiskt material och lämna förslag angående prissättningen
m. in. Arbetet med uppläggande av tabeller o. dyl., som komme att bliva
omfattande, måste i viss utsträckning utföras i Stockholm, lämpligen genom
en särskild, före varje allmän fastighetstaxering tillsatt tillfällig beredning,
knuten till finansdepartementet. I andra avseenden komme länsskogssakkunnigas
insatser alltjämt att vara nödvändiga.
Beträffande den författningstek nis k a sidan av frågan bortfölle
enligt de sakkunniga skälet för den hittills tillämpade ordningen att ha
vissa grundläggande regler intagna i kommunalskattelagen och övriga i en
skogsvärderingsinstruktion, som antoges före varje allmän fastighetstaxering,
genom att regler om räntefotens höjd och prisnivån föresloges skola
fastställas att gälla tills vidare, icke som nu endast för en viss taxering.
Ehuru sålunda en enda uppläggning syntes tillfyllest och denna följdriktigt
borde ha sin plats i kommunalskattelagens anvisningar, föresloges att instruktionen
bibehölles. Bestämmelserna bleve jämförelsevis vidlyftiga och
deras intagande bland anvisningarna skulle i viss mån bryta stilen i dem
och göra kommunalskattelagen mera otymplig än som vore nödvändigt.
Tillämpning av reglerna förekomme i mycket ringa utsträckning vid de ordinarie
taxeringarna och deras genomförande ankomme till stor del på specialister.
Då dubbelstadganden såvitt möjligt borde undvikas, föresloges att i
kommunalskattelagen bibehölles endast en hänvisning till instruktionen
samt regler erforderliga för att utstaka gränsen mellan vad som skulle taxeras
enligt skogsuppskattningens regler och det område för vilket vanliga
regler skulle gälla, medan instruktionen intoges i en särskild författning,
vilken i likhet med kommunalskattelagen hade kommunallags natur.
Beträffande ordningen för korrektionsfaktorernas fastställande anföra de
sakkunniga, att dessa skulle vara uträknade med hänsyn till riksskogstaxeringens
senaste resultat och att alltså nya sådana faktorer måste fastställas
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
för varje ny allmän fastighetstaxering. Om de tabeller som redovisade korrektionsfaktorerna
skulle återge ett så aktuellt grundmaterial som över
huvud taget kunde erhållas, borde de färdigställas så sent som möjligt före
den tidpunkt då det direkta förberedelsearbetet för taxeringen påbörjades.
Eftersom denna tidpunkt inträffade först på sensommaren eller i början av
hösten, kunde riksdagens mening om tabellerna ej inhämtas. Det syntes ej
heller nödigt att i detta hänseende vidhålla den omgång som en riksdagsbehandling
innebure. Om de för faktorernas fastställande grundläggande normerna
bestämdes i instruktionen, bleve möjligheterna till variationer i beräkningen
bundna inom snäva gränser, även om fria bedömanden ej kunde
helt undgås. Därför syntes det lämpligt att nya tabeller med korrektionsfaktorer
finge fastställas av Kungl. Maj :t före varje allmän fastighetstaxering.
De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att till underlättande av
taxeringsarbetet och befordrande av effektivitet däri en redogörelse för den
nya metoden borde lämnas i en mera lättillgänglig form än som kunde åstadkommas
i en knapphändig lagtext. Denna redogörelse syntes bör innehålla
upplysningar även i andra avseenden än som berördes i författningstexten.
De sakkunniga lämna i förevarande avsnitt även en redogörelse för pro vtaxeringarna.
Vid dessa hade sådant material, som det vid verkliga
taxeringar skulle ankomma på länsstyrelserna att ställa till beskattningsnämndernas
förfogande, utarbetats i vissa fall genom de sakkunnigas försorg,
i andra av skogssakkunniga i länen i samarbete med de sakkunniga.
Såsom inledning till taxeringarna hade representanter för de sakkunniga
eller, i vissa fall, länsskogssakltunniga lämnat orienterande redogörelser för
metodens syfte och innebörd. Därefter hade emellertid provtaxeringsnämnder,
bestående av ordförande och ledamöter som plägat tjänstgöra vid de
vanliga taxeringarna, fullt självständigt utfört taxeringsarbetet.
Provtaxeringarna enligt den nya metoden hade — anföra de sakkunniga
— ehuru vid dem tillämpats samma prissättning och samma räntefot som
vid 1945 års taxering, för de provtaxerade kommunerna resulterat i en
nästan genomgående högre medelnivå än denna (jfr en vid betänkandet,
å s. 188—196, fogad bilaga, varav vissa tabeller avseende jämförelse mellan
värdena vid 1945 års fastighetstaxering samt enligt provtaxeringen i de provtaxerade
kommunerna äro återgivna i härvid fogade Bihnng 111). I några fall
hade skillnaden blivit betydande. Den huvudsakliga anledningen till nivåhöjningen
låge däri att genom den nya metoden, sådan denna tillämpats
vid provtaxeringarna, rättelse automatiskt skett av felaktigheter vilka uppkommit
på grund av oriktiga grundläggande siffror i den gällande instruktionens
normalförråd stabeller. Av riksskogstaxeringarna framginge, såsom påvisades
i en i förenämnda bilaga till betänkandet intagen tabell (återgiven
å nästa sida), att i förhållande till numera kända siffror de tillväxtsprocent,
som förutsatts i normalförrådstabellernas uppgifter om normalförråd vid
olika omloppstider, vore avsevärt för låga och de angivna normalförråden i
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
Tabell innehållande dels utdrag ur tab. II till 194t års instruktion lör värdering
av skogsmark och växande skog vid allmän fastighetstaxering, utvisande storleken
av ett normalt sammansatt och slutet virkesförråd för olika boniteter och omloppstider,
dels med ledning av riksskogstaxeringens tillväxtprocenter för »normaliserad
genomsnittsskog» beräknade virkesförråd.
Om- lopps- tid |
Massatillväxt- procent |
Virkesavkastning per |
hektar i kubikmeter |
Virkesför-råd enl. b |
||||||||
enl. |
enl. riks- skogs- taxe- ring |
l-oo |
2-00 |
3-00 |
4-00 |
5-00 |
6-oo |
7-oo |
9-00 |
|||
Virkesförråd per hektar i kubikmeter |
||||||||||||
80 |
3''7 |
5-1 |
a |
_ |
_ |
_ |
_ |
135 |
162 |
189 |
216 |
38 |
b |
— |
— |
— |
— |
98 |
118 |
137 |
157 |
||||
100 |
3-0 |
4-1 |
a |
— |
— |
100 |
133 |
167 |
200 |
— |
— |
37 |
b |
— |
— |
73 |
98 |
122 |
146 |
— |
— |
||||
120 |
2-4 |
33 |
a |
— |
83 |
125 |
167 |
208 |
— |
— |
— |
37 |
b |
— |
61 |
91 |
121 |
152 |
— |
— |
— |
||||
140 |
2-0 |
2-7 |
a |
50 |
100 |
150 |
200 |
— |
— |
— |
— |
35 |
b |
37 |
74 |
in |
148 |
— |
— |
— |
— |
||||
160 |
1-7 |
2''3 |
a |
59 |
118 |
176 |
— |
— |
— |
— |
— |
35 |
b |
43 |
87 |
130 |
— |
— |
— |
— |
— |
motsvarande mån för höga, varav otvivelaktigt följt en för låg bedömning av
relativa skogstillgången. Det hade också av vissa stickprov framkommit att
vid bestämmande av normalavkastningens sortiinentssammansättning såvitt
anginge södra Sverige syntes ha antagits väsentligt lägre timmerprocent än
de varmed rätteligen bort räknas. För denna del av landet hade även de vid
taxeringarna tillämpade medelboniteterna varit för låga.
Beträffande det praktiska förfarandet vid provtaxeringarna uppgiva de
sakkunniga, att dessa beträffande barrskog nästan genomgående kunnat
företagas enligt en mera summarisk metod, som förutsatt en uppskattning
av allenast dels hela virkesförrådet per har, dels i 10-tal procent däri ingående
virkesmassa av träd hållande minst 25 cm vid brösthöjd, dels granprocenten
avrundad till 25-tal. Däremot hade ej procenten klenskog —
under 15 cm — särskilt uppskattats. Även vid taxering av lövskog hade tilllämpats
en summarisk metod (jfr förslag till hjälptabell nr 1, s. 167 och
170). Provtaxeringsnämndernas genomsnittsomdömen (jfr vid betänkandet
— ås. 167—187 — fogad redogörelse för provtaxeringen) hade gått ut på att
svårighetsgraden varit ungefär densamma som hittills, i ett eller annat fall
något större, mestadels något mindre, men i intet fall betydande. En tilllämpning
av den mera exakta metoden (jfr förslag till hjälptabell nr 2, s. 169
och 172) skulle ha ställt större krav på nämnderna, men en avsevärd del av
merarbetet skulle ha varit av teknisk art. Helt säkert komme det, om den
nya metoden infördes, att visa sig att taxeringen i verkligheten i mycket
stor utsträckning kunde ske enligt den mera summariska metoden, då olikheterna
i resultat vid det ena och det andra förfaringssättet i regel torde bli
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
obetvdliga. Provtaxeringarnas vittnesbörd torde därför kunna betraktas som
i stort sett utslagsgivande vid bedömande om den nya metoden skulle
kunna anses praktiskt användbar.
Remissyttrandena. I remissyttrandena ha framkommit delade meningar
angående de sakkunnigas förslag.
Vid jämförelse mellan metoderna förordar kammarrätten
i princip utan särskilda förbehåll den nya. Den gamla metoden saknade
i stort sett vidare utvecklingsmöjligheter, medan den nya metoden syntes
ge goda löften för framtiden. I den mån forskningen gjorde nya rön angående
skogens vård och ekonomiska förhållanden torde nämligen möjlighet
finnas att tillgodogöra sig dem vid fastighetstaxeringen genom justeringar
i den nya metodens värderingsgrunder. Man hade också anledning
förvänta, att kännedomen om och förmågan att uppskatta fastigheternas
virkesförråd och förrådens sammansättning skulle förbättras under metodens
tillämpning. Det kanske mest utmärkande draget hos den nya metoden
vore att taxeringen mera direkt än enligt den hittillsvarande utginge
från det vid taxeringstillfället befintliga virkesförrådet och dess sammansättning.
Såvitt kammarrätten försport hade beskattningsnämnderna vid
1945 års fastighetstaxering, då för första gången en uppskattning för varje
taxeringsenhet av virkesförrådets storlek ägt rum, endast haft gynnsamma
erfarenheter av denna uppskattning. Av de sakkunniga verkställd utredning
om hur grovskogsprocenten förhölle sig till den relativa skogstillgången,
sådan den bestämts vid 1945 års fastighetstaxering (se bet. s. 189 och 190;
jfr detta protokoll s. 65), gåve onekligen det intrycket, att den fria bedömning
av skogens kvalitet, som enligt nu gällande ordning vore sista ledet vid
bestämmande av den relativa skogstillgången, sedan siffrorna för det relativa
virkesförrådet blivit fastställda, vore osäker och att den nya metoden medförde
en starkare differentiering mellan olika fastigheter i detta avseende. Vid
den offentliga diskussion som förekommit angående förslaget hade mot detsamma
invänts, att det skulle motverka de strävanden som gjorde sig gällande
inom skogsvården att få till stånd en ökning av skogarnas virkesförråd,
särskilt i Norrland. I den mån denna invändning toge sikte på det förhållandet
att virkesförråden enligt förslaget skulle bli upptagna till värden,
som svarade mot deras storlek och kvalitet, syntes den böra riktas icke mot
värderingen såsom sådan utan mot att virkesförrådets värde lades till grund
för fastighetsbeskattningen och förmögenhetsbeskattningen. Om dessa skatter
verkade återhållande på sparande och produktionsökning, gällde detta ej
blott skogsbruket utan även andra slag av förvärvsverksamhet. Möjligt vore
att verkningarna vore särskilt framträdande beträffande skogsbruket med
hänsyn till att jordbruksbefolkningen torde vara obenägen att upplåna medel
för att undvika eljest erforderliga uttag ur skogen, även om uttagen vore
skogsekonomiskt mindre lämpliga. Att av denna anledning utforma värderingsgrunderna
så att taxeringsvärdena hölles nere å välbestockade skogar
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
och sålunda beredde ett skatteprivilegium för vissa skogsägare, kunde kammarrätten
emellertid icke finna riktigt.
Allvarligt beaktande krävde emellertid vissa tendenser hos förslaget att
missgynna de skogsägare som hölle stora virkesförråd, framhåller kammarrätten,
och anför vidare.
En omständighet, som verkar i denna riktning, har av de sakkunniga berörts,
nämligen den, att skogsvärdets beräkning bygger på det antagandet
att tillväxten för skog tillhörande en viss förrådsgrupp alltid är proportionell
mot förrådsgruppens kubikmassa. Detta antagande torde vara i stort
sett riktigt, men avvikelser förekomma, bl. a. så att tillväxtprocenten sjunker,
när skogen når viss slutenhet. Om virkesförrådet uppbringas över denna
gräns — och detta torde ofta vara önskvärt ur allmän synpunkt — blir
detsamma förhållandevis högre värderat än om denna gräns icke överskridits.
Såsom framgår av vad de sakkunniga anföra synes den nu berörda omständigheten
motverkas av en annan faktor, nämligen att i den väl slulna
skogen skogsmarken blir något för lågt uppskattad. Vilken storleksordning
de här berörda, varandra motverkande felmöjligheterna i metoden hava, är
svårt att bilda sig någon bestämd uppfattning om; tydligt är emellertid, att
i Norrland skogsmarksvärdena med hänsyn till sin ringa storlek icke kunna
hava någon väsentlig kompenserande verkan.
Mot förslaget har också från skogsvårdshåll anmärkts, att skogsvärdena
skulle bliva relativt för höga och alltså oriktiga, då tillväxten icke såsom i
förslaget förutsatts vid korrektionsfaktorernas uträknande uttages. Om, såsom
givetvis i regel är fallet, det överensstämmer med ekonomisk skogsvård
att spara tillväxten, är anmärkningen icke riktig. Tillväxtens uppspårande
innebär då, att mera kapital investeras i skogen och förhöjer dess värde på
samma sätt som då räntan å ett banktillgodohavande icke uttages utan lägges
till kapitalet. Förhållandet blir däremot ett annat, om träd få kvarstå,
som borde avverkas, därest endast skogsbrukets ekonomi beaktades. En
sådan hushållning med den mogna skogen kan framtvingas enligt den nya
skogsvårdslagen och torde under de närmaste årtiondena bli vanlig i Norrland
med hänsyn till behovet att utjämna förädlingsindustriernas råvarutillförsel.
Vid dylikt uppskjutande av avverkning blir virkesförrådets värdering
relativt för hög.
De generella antaganden och schabloner, varå värdeberäkningen enligt
törslaget grundades, rymde — anför kammarrätten slutligen — felmöjligheter,
vilkas storlek i det enskilda fallet vore svåra att förutse. Med hänsyn
till att förslaget icke medgåve någon jämkning i de värden som framginge
ur hjälptabellerna vore denna osäkerhet ägnad att inge en viss oro, särskilt
med tanke på de vid förmögenhetsbeskattningen förekommande höga skattesatserna.
Den nuvarande metoden byggde också på förenklade beräkningar,
men olägenheterna härav bleve icke så framträdande på grund av att de
särskilda förhållanden som kunde föreligga beträffande den enskilda fastigheten
kunde beaktas vid den bedömning av relativa skogstillgången som till
slut bestämde skogsvärdet. Det skulle otvivelaktigt innebära ett trygghetsmoment
om, åtminstone vid den nya metodens första tillämpning, vissa
jämkningsmöjligheter stode till buds. Därmed skulle visserligen en del av
metodens förtjänster gå förlorade, men olägenheterna behövde icke bli alltför
stora, om det föreskreves, att anledningen till hjälptabellernas frångåen
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
de skulle antecknas i fastighetslängden. Sedan metoden tillämpats vid en
fastighetstaxering och de därvid vunna erfarenheterna tillgodogjorts, eventuellt
genom justeringar i metodens värderingsgrunder, kunde måhända
rätten till jämkning av hjälptabellernas värden undvaras.
Statens skogsforskningsinstitut framhåller, att den nya metoden innebure
ett betydande framsteg på skogsvärderingsmetodikens område. Den grundade
sig på en principiellt riktig uppläggning av värderingsproblemet och torde
i hög grad förena objektivitet med enkelhet i tillämpning. Möjligen hade
emellertid andra vägar kunnat leda till bättre resultat. Bl. a. torde en utveckling
av begreppet relativ skogstillgång genom kombination av rotvärdeprincipen
med uppskattning jämväl av åldersfördelningen varit både möjlig och
måhända även lämplig med hänsyn till kontinuiteten i värderingsmetodiken.
Med hänsyn till frågans principiella behandling i bevillningsutskottet år
1944 ansåge sig dock institutet på denna punkt icke böra framställa något
yrkande. — Från skogligt håll hade oron för att den nya metoden kunde
medföra en för skogskapitalet skadlig belastning fått starka uttryck, därvid
bl. a. framhållits, att taxeringsmetoden skulle komma att motverka det
önskvärda uppbyggandet av större virkesförråd än de nuvarande. Enligt institutets
uppfattning borde kritiken på denna punkt dock icke rikta sig mot
ett i och för sig rättvisande värderingsförfarande. Därest det allmänna funne
det önskvärt att genom beskattningspolitiken främja den skogliga återuppbyggnad,
varav landet utan tvivel vore i trängande behov, torde detta lämpligen
böra ske genom jämkning av uttaxeringssatserna för skogens beskattning.
Professor Thorsten Streyffert framhåller, att några objektiva hållpunkter
för relativa skogstillgångens bestämmande ej kunnat fastställas och att man
enligt vad som gjorts gällande icke genom införandet vid 1945 års fastighetstaxering
av föreskriften om virkesförrådets uppskattning kunnat undanröja
felmöjligheterna vid bedömningen, då alltjämt återstått en marginal
mellan det relativa virkesförrådet och den relativa skogstillgången, som
skulle bestämmas på grundval av taxeringsnämndernas kännedom om respektive
taxeringsobjekt utöver den kännedom härom, som komme till uttryck
i uppskattningen av virkesförråden. Även om tillgång funnes till korrekt
primärmaterial vore det svårt att objektivt beräkna den relativa skogstillgången.
Den nya metoden, som ersatte bedömningen av eventuella avvikelser
mellan relativa virkesförrådet och relativa skogstillgången med ett
mera objektivt moment, fastställandet av virkesförrådets fördelning på grovleksklasser,
vore därför uppenbarligen på denna punkt i princip överlägsen
den gamla. En brist i de sakkunnigas utredning vore emellertid, att de icke
låtit verkställa jämförelser mellan de felmöjligheter som förelåge vid bedömandet
av skogsvärdet om granskogsprocenten felbcdömdes, och de felmöjligheter,
som funnes vid bedömande av den relativa skogstillgången med utgångspunkt
från det relativa virkesförrådet. Även tillämpningen av den nya
metoden vore enkel. Då emellertid värderingen bundes genom schabloner,
om vilkas konsekvenser man ännu ej gjort sig en klar uppfattning, syntes
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
det lämpligt att ytterligare pröva den nya metoden innan ett avgörande träffades
om dess antagande.
I detta sammanhang anför Streyffert, att den omständigheten att den
normaliserade genomsnittsskogen ej representerade ett utvecklingsförlopp
utan vissa statiska tillstånd, som i tiden ställts bredvid varandra, ej behövde
medföra någon avsevärd missvisning beträffande taxeringsvärdena. En viss
kontinuitet funnes under alla omständigheter även beträffande de statiska
tillstånd, varav genomsnittsskogen vore uppbyggd. Vad man kunde vänta
sig vore, att nuvarande unga och medelålders bestånd komme att bli föremål
för en bättre skötsel än de nuvarande äldre bestånden. Detta skulle i
så fall innebära, att taxeringsvärdena skulle bli något för låga, när man
utginge från genomsnittsskogen. Å andra sidan torde det ej vara rätt att i
detta fall på blotta förmodanden höja de värden, som kunde beräknas på
grundval av genomsnittsskogen. Av samma anledning funnes det ej heller
anledning att lägga skogsforskningsinstitutets produktionsresultat från minutiöst
skötta provytor till grund för taxering, alldeles bortsett från att
dessa endast hänförde sig till rena bestånd av ett trädslag.
Vidare anför Streyffert — sedan han förklarat, att det vore naturligt,
att provtaxeringsnämnderna funnit den nya metoden lättare att tillämpa än
den nuvarande, då den nya metoden ersatte den svårare omdömesproceduren
vid fixerandet av relativa skogstillgången med det mera schematiska bedömandet
av en enda faktor, nämligen grovskogsprocenten — följande.
Fråga är emellertid i sista hand, huruvida detta uppdelande av virkesförrådet
i s. k. förrådsgrupper efter dess grovlek också ger ett tillförlitligt uttryck
för dess värde. Det inses lätt att detta antagande är giltigt blott under
förutsättning att virkesförrådet i respektive förrådsgrupper ger samma
framtida avkastning pr nu uppmätt kbm som genomsnittsskogen i samma
tillväxtområde och på samma bonitet. Att detta endast är en approximation
är känt. Avvikelserna komma framför allt till synes i en från genomsnittsskogen
avvikande årsringbredd i resp. förrådsgrupper. Dessa avvikelser
kunna ha flera orsaker. Tättslutna bestånd — de behöva därför ej vara
ogallrade — ge mindre årsringbredd än glesa eller starkt gallrade bestånd
och bli därigenom hårdare beskattade i förhållande till sin förväntade avkastning
och sitt verkliga värde. Ett virkesförråd som är äldre än den normaliserade
genomsnittsskogen, vilket alltjämt torde vara vanligt i Norrlands
inre delar, blir av samma anledning för högt värderat. Om en avverkningsberäkning
lades till grund för värderingen skulle den nya metoden
innebära, att all skog över den normaliserade genomsnittsskogens omloppstid
förutsattes omedelbart bli föremål för avverkning. Grovskogsförråden i
södra Sverige bli å andra sidan för lågt värderade. Andra avvikelser kunna
även förekomma på olika fastigheter beroende på skogens föregående behandling,
skötselmetod, etc. Ett annat uttryck för olägenheterna av denna
schablonisering är att i övergångsområdena mellan olika tillväxtområden
vissa utjämningar ansetts böra komma till stånd.
Eftersom man under alla förhållanden ej kan undgå avvikelser från en
riktig värdering vid användandet av en schablonmetod är det av betydelse
att veta, hur dessa avvikelser verka. Av vad som redan anförts härom framgår
detta i huvudsak. Här vilja vi blott göra några principerinringar till
det sagda.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
Eftersom den normaliserade genomsnittsskogen har lägre slutenhet och
virkesförråd än vad som borde finnas i ett rationellt skogsbruk och eftersom
tillväxtprocenten (årsringbredden) i en viss diameterklass avtar vid stigande
slutenhet och under förutsättning av oförändrad skötsel i övrigt, så innebär
detta, att den skogsägare, som driver sitt skogsbruk med de goda föryngringar
och mera slutna bestånd, som höra samman med det rationella
skogsbruket, härigenom får sin skog högre värderad än som svarar mot dess
verkliga avkastningsvärde, förutsatt genomsnittsskogens skötsel i övrigt beträffande
gallringar etc. Detta måste i princip anses oriktigt.
Ytterligare ett påpekande av principiell natur måste i detta sammanhang
göras. Detta hänför sig till skogsstyrelsens bestämmelse om räntefoten vid
kalkylerandet av gränsen för den utvecklingsbara skogen. Denna räntefot
har för närvarande fastställts till 3 %. Med hänsyn härtill bör även den normaliserade
genomsnittsskogens omloppstid beräknas i enlighet härmed, i
annat fall uppstår för hög taxering (om omloppstiden beräknas kortare),
eller ock tvärtom. Ett uppspårande av virkesförråd kommer under alla förhållanden
för större fastigheter (förmögenhetsägare) att motverkas genom
på förmögenhet vilande skatter. Å andra sidan bereder schablonen möjlighet
att genom god skötsel (genomhuggningar) hålla tillväxten i resp. förrådsgrupper
högre än genomsnittsskogens utan motsvarande höjning av taxeringsvärdet,
medan å andra sidan den försummade skogsvården resulterar i
en förhållandevis högre beskattning. Mot dessa verkningar torde det ej
kunna riktas någon invändning, så vida de ej leda till starkare gallringar än
som ur synpunkten av en god skogshushållning vore motiverat.
De sakkunniga ha behandlat detta spörsmål i sitt betänkande ehuru ofullständigt
med hänsyn till dess betydelse.
Dessa och andra här ej nämnda anledningar till avvikelse från schablonen
komma säkerligen att göra sig gällande vid den nya metodens tillämpning.
Det borde därför ha gjorts till föremål för särskild utredning av de sakkunniga.
Det låter väl tänka sig att de i de enskilda fallen kunna ge upphov
till avvikelser från det enligt schablonen erhållna avkastningsvärdet, som
äro så betydande, att de komma att framstå som orättvisor. Om man likväl
bibehåller schablonen, bör det under sådana förhållanden beredas möjlighet
för skogsägare att erhålla rättelse genom att påvisa de felaktigheter som
i hans fall uppstå vid följandet av schablonen.
Det kan i detta sammanhang också förtjäna anmärkas, att skogarna i
södra Sverige, som ännu ej uppnått sitt jämviktsläge beträffande virkesförrådet,
få skatta även för den tillväxt som upplagras. Detta utbetalande av
skatt medan bestånden ännu grundläggas innebär att den verkliga skattebelastningen
på skogen är avsevärt större än vad som framgår av beskattningen
för ett skogsbruk i jämvikt. Någon motsvarande kompensation erhålles
ej för fastigheter med överskott på gammal skog.
Skogshögskolans lärarråd hemställer, att det nya taxeringsförfarandet
mätte upptagas till en mera omfattande prövning i samband med nästkommande
fastighetstaxering, innan slutlig ställning toges till detsamma.
Skogsstyrelsen säger sig icke ha kunnat finna, att man skulle kunna påräkna
en så tydlig förbättring av taxeringsresultatet att den gällande metoden,
som i princip vore riktig, borde övergivas, utan föreslår ytterligare försök
att förbättra densamma. Då inga allvarliga principiella invändningar
kunde riktas mot nu gällande metod, utan bristerna i huvudsak syntes bero
på tillämpningen, borde det ligga nära till hands alt med utnyttjande av de
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
gångna taxeringarnas erfarenhet och den fördjupade kunskapen om våra
skogar söka vägar att förbättra tillämpningen. — Det kunde diskuteras,
huruvida det vore riktigt att utnyttja ett statiskt material sådant som riksskogstaxeringens
för beräkningar som avsåge ett dynamiskt förlopp. Den
allvarligaste felrisken syntes emellertid icke vara att materialet vore statiskt.
Vår bristande kunskap om produktionen i längre utvecklingsserier
gjorde det knappast möjligt att bygga på annat än sådant material. Betänkligheterna
berodde snarare på att man lade ett statiskt medeltillstånd, om
vilket alla vore eniga att det icke vore tillfredsställande, till grund för avverkningsberäkningarna
och på dessa grundade värderingar. Enligt allmänt
vedertagen uppfattning vore de virkesförråd, som de normaliserade genomsnittsskogarna
uppvisade, alltför låga. Att utföra värderingen som om hela
tillväxten kunde uttagas i avverkning måste då innebära att hänsyn ej toges
till faktiska förhållanden. För vissa landsdelar t. ex. övre Norrland och
för ett stort antai enskilda fastigheter över hela landet innebure detta att
värderingen grundades på en avverkningsordning, som varken skogsägaren
önskade tillämpa eller det allmänna kunde godtaga. Visserligen utgjorde
den ej uttagna delen av tillväxten en besparing, vartill hänsyn måste
tagas vid förmögenhetsvärdets uppskattning. Men det kunde å andra sidan
ifrågasättas, om ett av skogsvårdslagen framtvingat eller av skogsvårdsmyndigheterna
tillstyrkt »tvångssparande» borde i beskattningshänseende värderas
på samma sätt som en verkligen uttagbar avkastning. Särskilt i Norrland
men även eljest torde det dessutom bli vanligt att detta »tvångssparande»
måste ske genom att en del äldre bestånd överhölles någon tid efter sin
ekonomiska mognad. På grund av dessa bestånds låga tillväxt bleve i sådant
fall förräntningen på skogskapitalel lägre än som förutsatts i värderingen,
varför ovan påtalade oegentlighet bleve särskilt påtaglig. När det gällde taxeringsvärdenas
utnyttjande som underlag för garantiskatten, bleve det ännu
klarare att tillvägagångssättet ej vore riktigt. Fastighetsägaren måste nämligen
betala garantiskatt för en beräknad inkomst, som han ej kunde eller
på grund av det allmännas i skogsvårdslagen uttryckta intresse ej finge ta
ut ur skogen. I ej så få fall torde därvid principen om skatt efter beräknad
intäkt komma att bli åsidosatt. Möjlighet förelåge ej att i det nya värderingssystemet
taga hänsyn till nu nämnda synpunkter på avverkningspolitikens
inflytande på fastighetsvärdena. Fastän värderingsgrunderna självfallet
icke avsåges skola reglera skogshushållningen, måste det även ur psykologisk
synpunkt anses mindre lämpligt med en värderingsmetod, som
hade ett otillfredsställande skogstillstånd som utgångspunkt.
Godtoges den i metoden tillämpade avverkningsordningen — det vore
långt ifrån klart att så utan vidare kunde ske — erhölle man tydligen för
den skog, som vore exakt lika med den konstruerade genomsnittsskogen,
en så god värdering som torde vara möjlig att åstadkomma. Då emellertid
det knappast funnes någon skog, som uppfyllde alla villkoren för genoinsnitlsskogen,
måste tillgripas många schabloner och generaliseringar, som
förminskade värdet av de noggranna kalkylerna. Sålunda rymde vissa till
-
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
växtområden inom sig trakter med uppenbart mycket olikartade produktionsförhållanden.
Knappast någon fastighet omfattade endast en bonitetsklass.
Då metoden byggde på en värdering efter grovleksklasser, komme
åldersfördelningen in såsom medelvärden av en viss förrådsgrupps fördelning
på åldersklasser. Avvikelser från dessa medelvärden kunde förutsättas
bli mycket vanliga. Godhetsklasserna vore så pass vida, att man kunde
befara att för vissa kommuner samma klass komme att åsättas ett mycket
stort antal tämligen olikartade fastigheter. För de allra flesta privategendomar
torde det förenklade värderingsförfarandet komma att tillgripas. Avvikelser
i förhållandet mellan klenskog och medelgrov skog komme därvid
ej att beaktas. I fråga om den ädla lövskogen hade i brist på material en så
stark generalisering måst tillgripas, att ej obetydliga fel torde uppstå vid
värdering av egendomar, där den ädla lövskogen dominerade. Då den nya
metoden förutsatte, att avkastningen stode i direkt proportion till virkesförrådet,
toges ej hänsyn till att glesare skogar uppvisade högre och tätare
skogar lägre tillväxtprocenter än genomsnittsskogen, medan vid gällande
metods tillämpning man medvetet eller omedvetet syntes ha tagit viss
hänsyn härtill vid relativa skogstillgångens fastställande. De med stor noggrannhet
uträknade skogsvärde- och markvärdefaktorerna komme att för
huvuddelen av de privatägda skogarna tillämpas på höftade kubikmassesiffror
och bedömd uppdelning av dem på trädslags- och grovleksklasser.
Otvivelaktigt gåve de starkt differentierade tabellerna och deras exakta siffervärden
intryck av en noggrannhet, som med kännedom om de förenklingar
som låge bakom förefölle något överdriven och illa rimmade med
osäkerheten i det material, på vilka de skulle tillämpas. Det skulle varit
värdefullt om de sakkunniga vid provtaxeringarna sökt få ett begrepp om
storleksordningen av de felrisker, som förefunnes vid bedömningen av kubikmassesiffror
och uppdelningen av virkesförrådet på trädslags- och grovleksklasser.
Schabloner av nu nämnd art vore dock icke särskilt utmärkande
för den nya metoden. Den gällande metoden, särskilt i sin ännu ofullkomliga
tillämpning, vore också full av sådana medvetna eller omedvetna
förenklingar. Det kunde över huvud taget icke fastställas mera exakta avkastningsvärden
på skogarna utan rätt noggranna skogstaxeringar av alla
de hundratusentals fastigheterna och omständliga kalkyler för var och en av
dem. Vad anginge nya metoden hade vissa skogsvårdsstyrelser redan efterlyst
dels särskilda tabeller för vissa slag av skogar dels korrektionsfaktorer
för skogar, som mera avsevärt aweke från genomsnittsskogen. Man
torde därför kunna befara ständiga krav på sådana särskilda bestämmelser,
därest den nya metoden genomfördes. Den kanske väsentligaste svagheten i
denna vore i själva verket att, sedan nämndledamöterna enats om de faktorer
som behövdes för att gå in i vederbörlig hjälptabell, ingen möjlighet
funnes att med hänsyn till andra inverkande faktorer jämka det med
hjälp av tabellen uträknade värdet. Här hade relativa skogstillgången, rätt
tillämpad, den stora fördelen att alla på värdet inverkande faktorer, som
vore för nämnden bekanta, kunde få inflytande. Det väsentliga med hela
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
värderingsförfarandet måste ju vara att för de olika fastigheterna få fram
ett någotsånär rättvist bruksvärde under hänsynstagande till såväl jordbruks-
som skogsbrukssynpunkter. Härför erfordrades en friare värderingsmetod
än den nu föreslagna, i stort sett automatiskt verkande.
Av skogsvårdsstyrelserna ha 10 tillstyrkt och 12 avstyrkt den föreslagna
metoden, medan 3 icke intagit någon bestämd ståndpunkt. De flesta av de
tillstyrkande skogsvårdsstyrelserna framhålla, att denna metod ledde till en
rättvisare och mera objektiv taxering än den nu gällande metoden, och att
relativa skogstillgångens slopande innebure en fördel. Sålunda framhåller
skogsvårdsstijrelsen i Uppsala län, att genom den föreslagna indelningen i
tillväxtområden med ett fåtal olika godhetsklasser en säkrare och mera rättvisande
uppskattning av markens avkastningsförmåga erhölles. Av ännu
större betydelse vore emellertid, att till grund för bestämmandet av skogsvärdet
skulle läggas skogens sammansättning i fråga om grovleks- och trädslagsklasser,
då relativa skogstillgången varit ett svårtillgängligt begrepp
icke blott för taxeringsnämndens ledamöter utan även för de skogssakkunniga.
Det förhållandet, att 30-cmträdets kubikmeterpris bleve riktpris
vid beräkningen av det bruttopris, som skulle ligga till grund för rotvärdet,
medförde att bruttopriset kunde beräknas med större säkerhet och i närmare
anslutning till växlande förhållanden inom olika landsdelar än vad
den nu gällande metoden tillåtit. Enligt skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands
län torde den nya metoden ej giva upphov till fria bedömanden och
ovidkommande jämkningar} varför man borde kunna räkna med en rättvisare
taxering fastigheterna emellan. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län
anför, att vid den subjektiva bedömning av relativa skogstillgången, som
skett med utgångspunkt från relativa virkesförrådet, knappast beaktats, att
skogar i olika avsättningslägen men med exakt samma sammansättning på
skogen med exempelvis övervägande grovskog borde åsättas olika relativ
skogstillgång; detta komme enligt den föreslagna metoden automatiskt
siffermässigt till uttryck. Det måste betecknas som en fördel alt de faktorer,
som taxeringsnämnderna skulle uppskatta, vore så att säga mera påtagliga
och kontrollerbara än vad som enligt den gamla metoden varit fallet med
relativa skogstillgången, samt att skogs- och markvärdefaktorerna, vilka
kunde sägas utgöra en motsvarighet till relativa skogstillgången, vore på ett
objektivt sätt uträknade i förväg. Den nya metoden syntes vara synnerligen
väl genomtänkt med tanke på ett så rättvisande resultat de olika fastigheterna
emellan som möjligt inom schablonens ram. Skogsvårdsstyrelsen i
Jämtlands län anser, att den föreslagna metoden utan tvivel ledde till en
större differentiering av skogsvärdena och därmed också till större rättvisa.
Ur teoretisk synpunkt torde metoden få anses innebära ett framsteg och
vara den bästa, som på skogsvetenskapens nuvarande ståndpunkt och med
beaktande av det nödvändiga schablonmässiga förfarandet kunde åstadkommas.
Metoden vore dock mera invecklad än den gällande och även mera
arbetskrävande, även om det praktiska taxeringsförfarandet icke bleve svå
-
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
rare. Taxeringsarbetet bleve emellertid en trossak och icke en förståndssak,
då även en fackman hade svårt att sätta sig in i huru det nya systemet vore
uppbyggt. Den avverkningsberäkning, som enligt den föreslagna metoden
skulle ske, innebure en orättvisa för Norrlands del; man borde vid awerkningsberäkningen
för de skilda tillväxtområdena räkna med en viss förrådsökning
i Norrland. Skogsvårdsstyrelsien i Norra Kalmar län förordar den nya
metoden, enär den syntes tillvarataga föreliggande möjligheter att praktiskt
och med väl avvägda schabloniseringar utnyttja kända produktionsförhållanden
i skilda delar av landet.
Av dem som avstyrkt nya metoden finner skogsvårdsstgrelsen i Blekinge
län metoden visserligen innebära ett framsteg i själva det tekniska förfarandet,
då tillförlitligt underlag för en värdering förelåge, men ifrågasätter,
om tiden vore inne för ett generellt tillämpande av densamma. Saknades
tillförlitliga uppgifter torde metoden knappast innebära något framsteg.
En betänklig felkälla låge däri att de för taxeringen grundläggande faktorerna
i dessa fall måste bestämmas skönsmässigt antingen under en
flyktig besiktning eller på rummet. Den brist som sålunda förefunnes i
underlaget för taxeringen torde få anses allvarligare än den ofullkomlighet,
som hittills kännetecknat begreppet relativ skogstillgång och med dess hjälp
verkställda beräkningar. Först när virkesförrådens storlek och dimensionsfördelning
vore närmare kända kunde den nya metoden komma till sin rätt.
»Den normaliserade genomsnittsskogen» innebure i och för sig ett gott uppslag
som jämförelsenorm, men önskligt hade varit att man härvidlag även
kunnat skilja på olika ägarekategorier, då skogsbruket bedreves helt olika
på t. ex. allmänna, gods-, bolags- och bondeskogar. Ägarna av mindre skogar
saknade i allmänhet ännu kunskaper och förmåga att sköta skog på
mest ändamålsenliga sätt, varför det teoretiska förväntningsvärde, som en
bondeskog beräknades äga jämfört med den normaliserade genomsnittsskogen,
i realiteten endast undantagsvis gåve ägarna av de mindre skogarna en
motsvarande avkastning. De mindre, enskilda skogarna riskerade härigenom
att bli taxerade i överkant.
Skogsvårdsstgrelsen i Östergötlands län håller före att den föreslagna metoden
icke torde ge rättvisare resultat än nu gällande metod. Skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs län anför, att det icke under några omständigheter vore
möjligt att komma till rätta med taxering av skogar, för vilka tillförlitliga
skogsuppskattningshandlingar saknades, därest värderingsmetoden icke vore
så beskaffad, att taxeringsutfallet kunde kontrolleras och regleras genom
områdesvisa avstämningar mot riksskogstaxeringens resultat. Enligt den
gamla värderingsmetoden kunde beredningsnämndernas resultat i form av
genomsnittligt åsatta siffror för bonitet, rotvärde och relativ skogstillgång
iätt uträknas, vilket — efter avstämning mot riksskogstaxeringens resultat
— givit ett gott underlag för taxcringsutfallets bedömande och för generella
anvisningar om erforderliga korrigeringar. Motsvarande kontrollmöjligheter
beträffande boniteten syntes visserligen föreligga även enligt den nya metoden,
men då denna tillmätte boniteten minskad vikt som värdebestämmande
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
faktor, bleve effekten av bonitetskontrollen väsentligt mindre enligt nya än
enligt gamla metoden. En fullständig kontroll av övriga värdefaktorer —
omkostnadsklass, kubikmassa barrskog, kubikmassa lövskog och procentuell
förekomst av grov barrskog — syntes medföra ett så omständligt och osäkert
räknearbete att erforderliga kontroller näppeligen torde kunna genomföras
i praktiken. Den föreslagna metoden borde ej komma till användning,
förrän det blivit till fullo klarlagt att jämväl denna metod medgåve i praktiken
användbara möjligheter till kontroll och reglering av det genomsnittliga
taxeringsutfallet. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att
de faktorer, på vilka taxeringen vilade, i stort sett vore av enahanda art enligt
båda metoderna och man icke kunde bortse från den goodwill den gällande
metoden tillvunnit sig.
Enligt skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län vore det stora arbete, som uträkningen
av taxeringsvärdena enligt nya metoden krävde och som medförde
behov av särskilda räknebiträden med räknemaskiner, en betänklig sak.
Det torde på många håll på landsbygden bli omöjligt att få kompetenta räknebiträden.
Ju krångligare en taxeringsmetod vore, desto större behov förelåge
för taxeringsmyndigheterna av skogssakkunniga, och såsom sådana
vore länsskogvaktarna utan tvivel bäst skickade. Länsskogvaktarna torde
såsom skogssakkunniga hos beredningsnämnderna få bära det huvudsakliga
ansvaret för höjningarna av taxeringsvärden och beskattning, och härigenom
komme de i ett motsatsförhållande till skogsägarna, som synnerligen
ofördelaktigt inverkade på deras ordinarie arbete.
Inom länsstyrelserna råda delade meningar om vilkendera metod, som
bör komma till användning. Sålunda förordas den nya metoden av 8 länsstyrelser
— i ett par fall dock med vissa reservationer — 8 länsstyrelser ha
icke intagit någon bestämd ståndpunkt och lika många avstyrka.
Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar den föreslagna metoden, men
framhåller, att denna vore mera invecklad än den gällande och att i den förra
inginge vissa detaljer, som över huvud taget icke kunde förstås av personer
utan högre skoglig utbildning, särskilt korrektionsfaktorernas innebörd.
Detta förhållande vore betänkligt, även om beskattningsnämnderna kunde
med hjälp av olika tabeller nöjaktigt fullgöra sina uppgifter utan att tränga
in i den tankegång, som låge bakom tabellsiffrorna. Uppgiften att fördela
virkesförrådet på förrådsgrupper efter grovlek vore ej lätt, när skogsuppskattningshandlingar
saknades, vilket i allmänhet vore förhållandet med
böndernas skogar. Det nya systemet fordrade flera arbetskrävande räkneoperationer,
varför maskinell utrustning och särskilt räknebiträde syntes
bli erforderliga. Härigenom torde ökade kostnader uppkomma för
taxeringsarbetet. Emellertid ledde den föreslagna metoden utan tvivel
till en större differentiering av skogsvärdena och därmed också till större
rättvisa än den nuvarande metoden. Särskilt borde uppmärksammas
att provtaxeringsnämnderna i regel uttryckt den uppfattningen, att
värderingen enligt den nya metoden beredde mindre svårigheter än en
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
49
ligt den nuvarande samt att den föreslagna metoden ingåve en känsla av
större trygghet än den nuvarande metoden med dess svårigheter beträffande
bestämmandet av relativa skogstillgången. Länsstyrelsen delade skogsvårdsstyrelsens
i länet uppfattning, att awerkningsberäkningen enligt den nya
metoden innebure en orättvisa för Norrlands del. Länsstyrelserna i Norrbottens
och Västerbottens län, inom vilka provtaxeringar ägt rum, framhålla
att det enligt deras uppfattning vid dessa visat sig, att den föreslagna metoden
varit enklare i tillämpning än den gällande. Länsstyrelsen i Värmlands
län, som säger sig i stort sett icke funnit något att erinra emot de bärande
principerna i det föreliggande förslaget, tillstyrker detsamma med tvekan.
En uttrycklig förutsättning vore dock att nödig tid och erforderlig medverkan
lämnades länsstyrelserna för skapandet och organiserandet av kunnig och
för den blivande taxeringsuppgiften lämplig arbetskraft, i första hand inom
berednings- och fastighetstaxeringsnämnder, men också därutöver i den utsträckning,
som kunde bliva erforderlig. De föreslagna grunderna syntes
teoretiskt överlägsna dem, som hittills kommit till användning, särskilt så
till vida att de nya grunderna i vidare utsträckning än vad hittills varit fallet
anslöte sig till faktiska förhållanden hos värderingsföremålet och att de
därigenom skapade en fastare grundval för värdeberäkningen. Vidare ägde
de den fördelen att de för gemene man vore till sin innebörd påtagliga, ehuru
själva värdeberäkningen genom sin sammansatta natur icke utan ingående
studium och förkunskaper kunde förstås. Emellertid ingåve frågan om möjligheten
av de nya grundernas omsättning i praktiken stora betänkligheter.
Fastställandet av »det tillstånd, vari den växande skogen befinner sig», särskilt
uppskattningen av förrådsgrupper, erbjöde sådana svårigheter och
vanskligheter, att enbart till följd av desamma den frågan måste uppställas,
huruvida föreslagna grunder, trots deras principiella överlägsenhet, borde
givas företräde framför nu gällande grunder. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands
län syntes den omständigheten, att taxeringen direkt anknötes till virkesförrådet
i stället för att grundas på en mindre säker uppskattning av relativa
skogstillgången, väl ägnad att medföra större jämnhet vid taxeringen
och, såsom det finge anses ha visat sig vid företagna provtaxeringar, ett enklare
förfaringssätt. Det vore av stor betydelse att tillgång funnes till typskogar,
vilka kunde tjäna nämndledamöterna som studie- och jämförelsematerial
vid deras arbete. Till underlättande av taxeringsarbetet och befordrande
av effektivitet däri borde en redogörelse för den nya metoden lämnas i en
mera lättillgänglig form än som kunnat åstadkommas i lagtexten.
Av de länsstyrelser, som icke avgivit något bestämt omdöme, ifrågasätter
länsstyrelsen i Kronobergs län klokheten i att utbyta ett taxeringssystem,
som beskattningsnämnderna blivit förtrogna med. Den föreslagna metoden
vore bäst ägnad att medföra den riktigaste differentieringen av taxeringsvärdena
för olika fastigheter inbördes i de fall, då virkesförrådets storlek
och sammansättning vore känd, men frågan vore svårare all besvara om,
såsom i regel vore fallet, sådan kännedom saknades. Provtaxeringsnämnder
4
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
nas åsikt, att fördelningen i trädslagsklasser och förrådsgrupper vore lättare
att verkställa än att beräkna relativa skogstillgången, vore man icke ense
om inom skogsmannakretsar utan från många håll gjordes en helt motsatt
uppfattning gällande. Till förmån för de sakkunnigas förslag talade, att
detsamma byggde på riksskogstaxeringarnas uppgifter, varigenom man på
ett effektivare sätt än förut kunde tillgodogöra sig riksskogstaxeringarnas
erfarenheter. Detta medförde, att den föreslagna metoden hade helt andra
utvecklingsmöjligheter än den gamla som hade normalskogen som grund, ett
begrepp, varom klarhet ännu icke vunnits eller kunde förväntas ernås inom
en överskådlig framtid. Som nackdel måste betecknas, att beskattningsmyndigheterna
icke på samma smidiga sätt som hittills kunde ta hänsyn till
virkesförrådets kvalitet å den särskilda fastigheten, vilket säkerligen komme
att medföra en undervärdering av den värdefullaste skogen. Enligt länsstyrelsen
i Stockholms län torde det förhållandet, att skogsuppskattningshandlingar
funnes allenast för eu del av fastigheterna, medföra att taxeringen
bleve ojämn. Sannolikt bleve det huvudsakligen skogsägare, vilkas
skogar hade eu sådan sammansättning, att denna sänkte skogsvärdet, som
tillhandahölle sina uppskattningshandlingar. Även om de uppgifter, som
ankomme på beskattningsnämnderna, vore enklare än enligt nu gällande
metod och själva värdesättningen skulle ske med stöd av hjälptabeller och
lokala skogstaxeringsanvisningar, torde man dock icke kunna förbise att
ledamöterna i beskattningsnämnderna rimligtvis borde bli insatta i bl. a.
hur ifrågavarande lijälptabell upprättats samt vilken roll vidtagna schabloniseringar
spelade ur värdesynpunkt. Man torde få antaga att större delen
av beskattningsnämnderna aldrig kunde bibringas tillfredsställande kunskap
härom. Varje nämndledamot borde dock ha fullt klart för sig hur sådana
faktorer som virkesförrådets fördelning på trädslag och förrådsgrupper
samt prisförändringar på olika sortiment inverkade vid användandet av
hjälptabellernas siffror. Länsstyrelsen i Hallands län beklagar, att bestämmelserna
vore begripliga allenast för ett fåtal av taxeringsmännen. Vid provtaxeringen
i Knäred hade den föreslagna metoden visat sig icke erbjuda några
större tekniska svårigheter vid tillämpningen. Såge man på det praktiska
behovet av en schablonmetod för skogstaxeringens genomförande, ville
länsstyrelsen obetingat giva sitt erkännande åt det föreliggande förslaget.
Enligt länsstyrelsens i Östergötlands län uppfattning låge den nya metodens
värde framför allt däri, att begreppet relativ skogstillgång avskaffats.
Det måste vara lättare och mera betryggande att vid en skönsmässig
uppskattning fastställa, huru mycket en skog ungefärligen kunde innehålla
av barrskog och lövskog samt hur den fördelade sig på grövre och klenare
skog, än att fastställa hur det befintliga virkesförrådet förhölle sig till det
virkesförråd, som skulle finnas å skogen, om denna befunne sig i ett tänkt
normaltillstånd. Beskattningsnämndernas arbete måste därför antagas bli
tillförlitligare än förut. En annan fördel med förslaget vore den större möjligheten
för fastighetsägaren att kunna få ändring i taxeringen genom att
påvisa, att en av de faktiska faktorer, som påverkat taxeringsresultatet,
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
51
blivit felaktigt uppskattad. I fråga om indelningen i tillväxtområden och
om det faktiska skogsuttagets överensstämmelse med det uttagningsprogram,
på vilket förslaget vilade, innebure förslaget en schablonisering, som
icke kunde väntas medföra ett riktigare värde för fastigheter, som fölle
utanför schablonen. Det hade varit önskvärt, om grundtankarna i förslaget
varit mera förståeliga. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län kunde det
icke vara tillfredsställande, att man vid värdering av skogsmark och växande
skog arbetade med den starka schablonisering, som karakteriserade såväl
den för närvarande gällande metoden som framför allt den föreslagna, särskilt
om metoderna för sin rätta tillämpning krävde en betydande skolning
i skogshushållning för att kunna rätt förstås och tillämpas. Det borde enligt
länsstyrelsens uppfattning icke bereda några större svårigheter att med
beaktande av numera vunna erfarenheter om de värdeskapande faktorerna
på här ifrågavarande område omarbeta nu gällande regler för värdering av
skogsmark och växande skog, som trots allt ägde den fördelen, att beskattningsnämnderna
vunnit en viss förtrogenhet med deras tillämpning och
som lämnade nämnderna något större utrymme för eget bedömande än vad
som tillämnats dem i det föreliggande förslaget. Vad som framför allt gjorde
länsstyrelsen betänksam vore den omständigheten, att man av de verkställda
provtaxeringarna knappast kunde ha vunnit tillräcklig erfarenhet för att
bedöma, huruvida de värden å skogsmark och växande skog, som komme
att uppnås vid den föreslagna metodens användning, medgåve tillräckligt utrymme
för att man inom ramen för en kombinerad skogs- och jordbruksfastighets
allmänna saluvärde skulle kunna nå fram till ett skäligt värde
på fastigheten, i den mån den innefattade annat än skog och skogsmark,
d. v. s. åker, äng, tomt och trädgård m. in.
Av de länsstyrelser, som avstyrka det framlagda förslaget, ger länsstyrelsen
i Blekinge län den nya metoden företräde framför den gällande, såvitt
gällde det praktiska taxeringsarbetet, men avstyrker likväl förslaget i
dess nu framlagda utformning, då de bundna värderingsreglerna måste förutsättas
leda till avsevärda övervärderingar i länet. Anknytningen av skogstaxeringen
till värdet vid uthålligt skogsbruk, sådant detsamma i olika delar
av landet faktiskt bedreves, syntes innebära en avsevärd förenkling i
tillämpningen inom beskattningsnämnderna av gällande komplicerade regler
för skogstaxeringen och den nya metoden syntes jämväl ägnad att bereda
erforderliga garantier, som hittills saknats, för tillämpning av enhetliga
grunder vid skogsuppskattningarna samt att leda till minskning av de direkta
felbedömningar, som förekommit vid den senaste allmänna fastighetstaxeringen.
Länsstyrelsen förutsatte härvid, att nämnderna finge påläggas visst
merarbete med införskaffande och bedömning av i möjligaste mån noggranna
primäruppgifter samt att nämnderna bereddes tillfälle till exkursioner
till i distrikten förekommande typskogar för skogsmark av olika godhetsgrader,
där sakkunnig skogsuppskattning på marken förut ägt rum. Länsstyrelsen
i Jönköpings län tror icke, att den nya metoden, även om den i
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
princip förefölle att tillgodose intresset av rättvisa i taxeringen, innefattade
sådan väsentlig förbättring, som ej inom ramen för tidigare enklare metoder
kunnat vinnas. Den nya metoden medförde vidare ett betydande räknearbete,
och det vore tveksamt om det ginge att få tillräckligt skickliga
personer att åtaga sig taxeringsarbetet, om detta skulle ta mera tid i anspråk
än enligt den nuvarande metoden. Så länge vid skogens och skogsmarkens
värdering icke allmänna saluvärdet uppställdes som mål, fyllde
fastighetstaxeringen, i vad den omfattade dessa värden, icke de båda bisyftena
att tjäna som norm och hjälpmedel för kreditinstituten vid fastighetsbelåningen
eller att ligga till grund för förmögenhetsvärdering vid uttagande
av förmögenhets-, kvarlåtenskaps- och arvsskatter. De sakkunnigas uttalanden
om den nya skogsvårdslagstiftningens syftemål syntes antyda möjligheten
att, när denna lagstiftning fått verka tillräckligt länge, allmänna
saluvärdet å skog och skogsmark komme att sammanfalla med de värden,
som uträknades efter skogsvärderingsinstruktionen, sådan den tänktes utformad.
Det vore även för vinnande av erfarenhet av denna utjämning mellan
allmänt saluvärde och värdet vid uthålligt skogsbruk önskvärt, att uppskov
med tillämpning av de nya grunderna kunde erhållas. Länsstyrelsen i
Kristianstads län anser den nya metoden tekniskt genomförbar, men kan
icke tillstyrka ett genomförande av densamma i föreliggande skick, enär
konsekvenserna av en taxering enligt densamma torde bliva ett successivt
försvinnande av den ädla lövskogen, en minskning av produktionen av grov
gran och ett försvårande av arbetet med skogskultivering av gamla kalmarker.
En nackdel med metoden vore att bedömningen av avsättningslägets
betydelse och även annan bedömning skedde efter schablon och icke möjliggjorde
ett efter omständigheterna i det särskilda fallet avpassat bedömande,
vilket gällande metod i viss mån tillåtit. Om vid tillämpningen av
den nya metoden hänsyn icke kunde tagas till alla egenskaper, som hos
respektive skogar verkade höjande eller sänkande å värdet, måste detta
sägas vara en svaghet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar,
att den tidigare metoden ännu en gång finge användas i avvaktan på ytterligare
överarbetning av det framlagda förslaget. Eftersom man svårligen
kunde göra metoden begriplig för de skattskyldiga i gemen eller för flertalet
taxeringsfunktionärer, måste man ha särskilt starka skäl, om man
trots detta ville sätta den i kraft. Särskilt med tanke på den allmänna värdeförändring,
som vid nästa fastighetstaxering i allt fall måste genomföras,
hyste länsstyrelsen allvarliga betänkligheter för att på samma gång övergå
till en helt ny taxeringsmetod. Först sedan stadgad erfarenhet vunnits angående
den nya metoden — exempelvis genom en försökstaxering av något
beredningsdistrikt i varje län vid nästa allmänna fastighetstaxering — borde
frågan om den gamla metodens övergivande eller förbättrande slutligen
prövas. Länsstyrelsen i Örebro län förordar också ytterligare uppskov med
genomförandet av den nya metoden. Betänkligheter, särskilt från skogligt
utbildade personers sida, hade framförts mot den nya metodens praktiska
användbarhet. Länsstyrelsen vore icke övertygad om att några nämnvärda
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
praktiska företräden skulle uppnås med densamma. Frågan om den kommunala
fastighetsbeskattningen vore ju för övrigt under utredning. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anser det vara naturligare att bygga vidare på
den gamla metoden, som i princip torde få anses riktig och som blivit väl
inarbetad, än att övergå till ett helt nytt system. Den nuvarande metoden
hade visat sig innehålla stora möjligheter till fortsatt utveckling mot säkrare
och tillförlitligare taxeringsresultat. Länsstyrelsen hänvisade till vad
professor Henrik Pettersson anfört i ämnet (se 1944 års prop. s. 91, 148
och 162) samt till betydelsen av att uppskattningen av virkesförrådet gjorts
obligatorisk vid 1945 års taxering ävensom till den hjälp vid uppskattningen
man kunde ha av material från riksskogstaxeringen och av typskogar. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län framhåller bl. a., att möjligheterna att för arbetet
i de lokala taxeringsorganen erhålla skogssakkunniga rådgivare i den
omfattning som syntes vara nödvändig för en något så när riktig tillämpning
av den nya metoden torde vara mycket begränsade. Det vore önskvärt
att ändringar i beskattningsförordningarna av så genomgripande natur
som de nu föreslagna icke vidtoges annat än i samband med en allmän
revision av skattelagstiftningen. Det kunde icke vara lyckligt med
en snabb och våldsam ökning av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden.
Det förefölle som om den stegring, som automatiskt följde av de
höjda virkespriserna, vore tillräcklig vid nästkommande allmänna fastighetstaxering
och att en ytterligare allmän höjning genom införande
av nya uppskattningsmetoder för skogen borde undvikas. Alltför höga taxeringsvärden
å skogen kunde medföra konsekvenser för skogshushållningen
som nationalekonomiskt sett icke vore önskvärda. Medvetandet hos
en skogsägare att ju mer sparad skog han hade på sin egendom, desto
mer finge han erlägga i fastighetsskatt, kunde komma att föranleda
större uttag, än om denna beskattning vore lindrigare. En så avsevärd
höjning av taxeringsvärdena å skogsfastigheter, som ett genomförande av
det föreliggande förslaget komme att medföra, måste i vissa kommuner
leda till en betydande övervältring av skattebördan till skogsägarna från
andra skattskyldiga. I samband med en konjunkturförsämring komme garantiskattesystemet
i ökad effekt och med den nedskärning av skatteunderlaget,
som bleve följden av de högre kommunala ortsavdragen, vore det
uppenbart att fastighetsskatteunderlaget finge bära en större del av skattelungan
än nu. I skogskommunerna komme denna övervältring att i första
hand drabba ägarna av de mera välskötta och bäst bestockade skogarna.
Därmed vore icke sagt att det ur synpunkten av uthålligt skogsbruk vore
möjligt och lämpligt att just i det läget utvinna något av skogsavkastningen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar, att den omständigheten, att
virkesförrådet skulle uppskattas till viss bestämd kvantitet, vilken påverkade
taxeringsvärdet, torde medföra en tendens att nedbringa virkesförråden
genom avverkningar, som icke stode i överensstämmelse med god och uthållig
skogsvård.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Domänstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka, att den föreslagna metoden
för närvarande genomfördes. Innan slutgiltig ställning kunde tagas till
metodens lämplighet för det praktiska taxeringsarbetet, syntes en ytterligare
utredning erfordras. Bl. a. borde frågorna om beräkningen av de in- och utväxande
förråden och tillväxtens samband med virkesförrådet böra ytterligare
undersökas genom skogsforskningsinstitutets försorg. De sakkunniga
syntes vid beräkningen av in- och utväxande förråd ha använt en metod,
som i vissa fall ledde till resultat, vilka ej kunde godtagas som vetenskapligt
korrekta. Såväl för beskattningsnämnderna som kanske framför allt för
skogsägarna måste det vara ett önskemål att nödtorftigt behärska grunderna
för hjälptabellerna, men detta läte sig icke göra enligt den nya metoden.
Därför förelåge risk att metoden icke komme att vinna skogsägarnas förtroende.
Att avstå från detta önskemål läte sig så mycket mindre göra som
förslaget byggde på vissa schablonmässiga antaganden, som icke syntes böra
accepteras utan ingående kännedom om verkningarna. I synnerhet ställde
sig domänstyrelsen betänksam mot de schablonmässiga antaganden, som
avsåge avverkningsberäkningen samt bedömningen av grovskogsprocent och
trädslagsblandning, ävensom mot den schablonmässiga behandlingen av de
enskilda fastigheterna i fråga om avsättningsläget. En påtaglig förtjänst
hos den föreslagna metoden vore dock, att den lämnade större möjlighet för
skogsägare att genom en relativt enkel skoglig förrättning styrka eller vederlägga
verkställda okulärbedömningar. Vidare kunde utförandet av nämndernas
taxeringsarbete på grundval av de hjälptabeller, som skulle ställas till
nämndernas förfogande, icke anses vara svårt — frånsett de bedömanden
som i samband därmed måste göras. Några större ytterligare förenklingar i
detta avseende torde knappast kunna göras.
Domänstyrelsen påpekar de ganska stora svängningar som vid provtaxeringarna
visat sig föreligga i avvikelseprocenterna för de olika kommunerna
(se s. 177) och framhåller att utredningen dock ej kunde belysa den ganska
genomgripande omvärdering av fastigheter av olika typ och beskaffenhet,
som den nya metoden utan tvivel innebure. Provtaxeringarna finge väl betraktas
mera som en jämförelse mellan resultatet av respektive nämnders bedömning
av i ena fallet grovskogsprocent, trädslagsblandning in. in. och i
andra fallet relativa skogstillgången. Det hade varit önskvärt att åtminstone
några skogar i olika delar av landet, för vilka hushållningsplaner funnes,
hade taxerats efter såväl den nya som den gamla metoden — med användande
av samma rotvärden — varvid för bestämmande av relativa skogstillgången
någon närmemetod hade kunnat användas.
Angående det tekniska beräkningsförfarandet i den nya metoden framhåller
domänstyrelsen, att dess ursprungliga förslag, såvitt gällde beräkningen
av tillväxten och den avverkning, som kunde uttagas vid skilda tidpunkter,
grundat sig på kalkyler över huru lång tid, som väntades förflyta
till avverkningen av de olika dimensionsklasserna, varvid kalkylerna delvis
byggt på den förhandenvarande dimensionsfördelningen i landets skogar.
Enligt 1944 års förslag hade faktorerna omräknats och man hade i stället
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
utgått från att avverkningen skulle motsvara hela den aktuella tillväxten
per dimensionsklass i »genomsnittsskogen», varigenom de genomsnittliga
virkesförråden i skilda dimensionsklasser skulle bibehållas oförändrade.
Enligt detta förslag ansåges således icke någon hänsyn böra tagas till den
behövliga eller önskvärda förbättringen av skogarnas tillstånd. De sakkunniga
hade räknat på liknande sätt men vidtagit den ändringen, att vid
tillväxt- och avverkningsberäkningen förutsatts, att genomsnittsskogen skulle
vara jämnt fördelad på åldersklasser med utgångspunkt från för vissa områden
fastställda omloppstider (»normaliserad genomsnittsskog»), De sakkunnigas
förslag grundade sig därför i denna del i viss mån på ett avverkningsprogram.
Domänstyrelsen anför vidare.
Om ett avkastningsvärde för skog skall — på sätt sker enligt den föreslagna
metoden — fastställas genom formler, vilkas innebörd ej kan förstås
av de tillämpande organen, bliva möjligheterna för dessa att justera
ojämnheter i taxeringen — och sådana kunna aldrig undvikas — mycket
små. Det synes då nödvändigt att varje skogsägare kan lita på att det framkomna
avkastningsvärdet tar skälig hänsyn både till det nuvarande skogstillståndet
på fastigheten och ett antaget skogsskötselprogram, som kan
godkännas som norm för fastigheter av den ifrågavarande typen. Det har
emellertid icke varit möjligt, att för sistnämnda ändamål använda de produktionstabeller,
som upprättats av skogsforskningsinstitutet. Den avkastningsberäkning,
som använts av de sakkunniga, utgör ett försök att förena
de båda nämnda kraven. Styrelsen känner sig dock icke övertygad om att
den nya metoden kan på ett tillfredsställande sätt avväga värdena för olika
fastigheter i de fall, då det aktuella skogstillståndet mera väsentligt avviker
från den normaliserade genomsnittsskogen. Metoden synes vidare knappast
vara användbar för skogar med så onormal sammansättning som de norrländska,
där metoden uppenbarligen förutsätter en större avkastning än
som är möjlig att under överskådlig tid uttaga och således ger för högt
resultat.
Särskilt finner styrelsen oklart hur den nya metoden kommer att verka
för mindre goda avsättningslägen inom sistnämnda landsdelar. Även om
man tillämpar en låg prisrelation och en låg prisnivå befarar styrelsen, att
taxeringsvärdena för sådana avsättningslägen komma att bli för höga genom
att hela tillväxten icke kommer att kunna uttagas genom avverkningar.
Om vissa jämförande beräkningar, som domänstyrelsen låtit utföra för
att belysa den nya metodens verkningar, anför styrelsen härefter.
Dessa beräkningar omfatta tvenne revir, varav det ena är synnerligen väl
bestockat och beläget i södra Sverige, medan det andra är beläget i inre
Norrland. För båda reviren har beräkning av skogsvärdet utförts dels på
grundval av de skogsvärdefaktorer, som av de sakkunniga framlagts i betänkandet
(uträknade för den normaliserade genomsnittsskogen inom ifrågavarande
tillväxtområde och godhetsklass), dels med användande av de
sakkunnigas metod för beräkning av avverkningen men tillämpad på det
verkliga förrådet och den verkliga tillväxten inom olika dimensionsklasser
å respektive revir. För båda reviren har därvid den förstnämnda beräkningen
givit ett väsentligt högre resultat än den andra.
Anledningen till denna avvikelse synes främst vara att å båda reviren
tillämpas en betydligt längre omloppstid än metoden förutsätter och att vir
-
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
kesförrådet per har är högre, medan å andra sidan tillväxt- och avverkningsprocenter
äro lägre än vad de sakkunniga räknat med för ifrågavarande
tillväxtområden och godhetsklasser. Detta är framför allt fallet beträffande
det sydsvenska reviret.
I fråga om norrlandsreviret gäller att avverkningen, beräknad enligt den
nya fastighetstaxeringsmetoden, jämförd med av styrelsen fastställd årlig
avverkning å reviret, uppvisar ett ännu högre mervärde än vid ovannämnda
jämförande beräkning. Detta synes sammanhänga bl. a. med att inom de
sämre avsättningslägena hela tillväxten icke är möjlig att uttaga genom avverkningar
samt att den äldre skogen av olika skäl måste ransoneras.
För det sydsvenska reviret har styrelsen även utfört en beräkning av förväntningsvärdet
enligt av styrelsen “tillämpad metod vid inköp och försäljning
av skogsfastigheter. Under lika förutsättningar ifråga om räntefot,
priser, avdrag och allmänna omkostnader har också denna beräkning givit
ett resultat, som väsentligt understiger värdet beräknat enligt den nya fastighetstaxeringsmetoden.
Motsvarande värde har vidare beräknats enligt
den nuvarande fastighetstaxeringsmetoden, varvid relativa skogstillgången
uträknats enligt förråds- och massaåldersmetoden. Sättes 1945 års taxeringsvärde
till talet 100 ha — med tillämpande av de sakkunnigas förslag till
priser, räntefot och omkostnadsavdrag för närmast kommande taxering —
följande värderelationer erhållits:
enligt den nuvarande taxeringsmetoden ........ 145 %
» avkastningsberäkning med av styrelsen tilllämpad
metod vid värdering för inköp
och försäljning ........................ 150 %
» den nya taxeringsmetoden .............. 200 %
Även om några direkta slutsatser ej kunna dragas av nämnda jämförelser,
synas de dock inge farhågor för att metoden ger ojämna resultat för fastigheter,
som förete större avvikelser från den normaliserade genomsnittsskogen.
Domänstyrelsen föreslår tillsättande av en kommitté, sammansatt av
representanter för de intressen, som närmast beröras av taxeringen, för
att verkställa dels en undersökning av möjligheten att förbättra den gamla
metoden och dels en översyn av den nya metoden. Kommitténs första uppgift
borde vara att framlägga förslag om tillämpande av den hittills använda
metoden även vid instundande fastighetstaxering, sedan kommittén så långt
sig göra låtit förbättrat metoden. Som andra uppgift borde åt kommittén
uppdragas att åstadkomma en klarläggande redogörelse för de konsekvenser,
som de angivna förutsättningarna och schabloniseringen i den nya metoden
kunde medföra för skogsfastigheter av olika beskaffenhet, ävensom
att råda bot för de svagheter i metoden som påvisats. Den nya metoden borde
i anslutning härtill praktiskt prövas.
Av över jägmästarna tillstyrka två genomförande av den nya metoden i
föreliggande skick, medan en anser en ytterligare bearbetning av den gällande
metoden vara att föredraga. Övriga sju över jägmästare ifrågasätta
omarbetning av förslaget eller ha undvikit att göra några bestämda uttalanden
om vilken metod som vore att föredraga. Sex av över jägmästarna äro
emellertid i princip av den meningen, att den föreslagna metoden gåve rik
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
tigare värden och ett rättvisare resultat olika fastigheter emellan än den
gamla metoden, då den nya metoden läte de verkliga förhållandena — virkesförråd,
avsättningsläge etc. — bli avgörande för taxeringsvärdena. Vissa
av dem ge uttryck för oro för att en tillämpning av den nya metoden med
nuvarande skattesatser finge till oundviklig följd för stora uttag av virke.
Därför ifrågasättes om icke en sådan omarbetning av det framlagda förslaget
vore möjlig, att en god skogsskötsel särskilt premierades. I övrigt framhålles
av några av över jägmästarna, att den föreslagna metoden knappast
innebure någon förenkling; tabellerna vore invecklade och säkerligen obegripliga
för många av lekmännen, svårigheter torde uppstå vid bedömningen
av virkesförrådet och dettas fördelning och den nya metoden ställde
större krav på tillgång till skogssakkunniga än den gällande. En över jägmästare
ifrågasätter om icke indelningen i godhetsklasser alltför mycket
generaliserats.
Sveriges skogsägareförbund avstyrker bestämt genomförande av den nya
metoden. Den arbetade med ganska grova schabloniseringar och approximationer,
vilka kunde befaras medföra, att dess resultat bleve mindre nöjaktiga
och till sina konsekvenser svåra att överblicka. Vid taxeringens slutmoment
inkopplades subjektiva bedömningsförfaranden, som inrymde lika stora felkällor
som bedömningen enligt nu gällande metod, och metoden vore komplicerad
och svårförståelig, vilket kunde minska förtroendet till densamma.
Anmärkningsvärda schabloniseringar och approximationer innebure indelningen
i tillväxtområden, som i vissa landsdelar överspände trakter med vitt
skilda breddgrader och höjdlägen samt därav betingade, avsevärda olikheter
i den skogliga produktionen. Starka schabloniseringar vore även att varje
fastighet skulle inordnas under ett visst avverkningsprogram samt att kbmpriserna
för samtliga dimensionsklasser antagits grafiskt förlöpa efter en
rät linje, vars styrning bestämdes av 20- och 30-cmträdens kbm-priser. Beträffande
övervägande antalet fastigheter funnes icke något uppskattningsmaterial
och det bleve i dessa fall nämndernas svåra uppgift att bedömningsvis
angiva fastigheternas virkesmassor inom skilda grovleksklasser och av
olika trädslag. Här inträdde sålunda även efter den nya metoden helt subjektiva
uppskattningsmoment. Även om det förutsattes, att taxerade s. k.
typskogar skulle finnas inom landets olika delar, och det finge antagas, att
nämnderna i allmänhet skulle ha beskådat dessa, kvarstode dock, att nämndernas
ledamöter endast i mycket få fall hade sett eller kunnat skaffa sig
ett personligt omdöme om skogstillståndet på den mängd skogsfastigheter,
som vore föremål för taxeringen. Det subjektiva bedömningsmomentet och
därav följande osäkerhet vid taxeringen bleve lika stort vid nu föreslagen
uppskattning av förrådsgruppernas kubikmassor och trädslagsblandning
som vid enligt gällande regler skeende bedömande av relativa skogstillgången.
— Ehuru förbundet givetvis erkände, att en fastighets virkesbcstockning
alltid måste utöva inflytande på dess taxeringsvärde, vore det dock ■— med
hänsyn till målet för skogshushållningen -— mindre lyckligt att förrådet
av grövre skog tillätes utöva ett så dominerande inflytande på fastigheternas
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
taxeringsvärden och därmed även på skatteunderlaget. Det torde få anses
som ostridigt, att vi i hela landet arbetade med för låga virkesförråd -—-synnerligast gällde detta Norrland — och att denna svaga bestockning hos
våra skogar avsevärt minskade produktionen och därmed det ekonomiska
resultatet av skogshushållningen. I ett sådant läge måste det vara mycket
olyckligt, om skogens taxeringsvärden och därmed den progressiva förmögenhetsbeskattningen
så påtagligt, som här komme att ske, bundes just vid
fastigheternas större eller mindre tillgång på grövre skog. Skogsägarna kunde
betagas lusten att bespara tillväxt i syfte att höja förråden och därmed
den framtida produktionen, när den allra mest påtagliga följden härav bleve
en skatteskärpning.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund avstyrker också förslaget under
framhållande att detta vore svårförståeligt och alltför schablonmässigt.
Det kunde ifrågasättas, om den normaliserade genomsnittsskogen borde läggas
till grund för awerkningsberäkning och värdering på sätt de sakkunniga
föreslagit. — Osäkerheten i fråga om de många små enskilda skogsfastigheternas
virkesförråd och deras sammansättning bleve en för förslagets
genomförande i praktiken väsentlig omständighet. Nyttan av den sinnrikt
utformade taxeringsmetoden borde ses i proportion mot det bristfälliga
underlag, med vilket metoden under lång tid framåt måste arbeta. Stora
felmöjligheter i uppskattningen komme att föreligga. Kombinationen med
uppdelningen av förrådet efter granskogsprocent medförde ökade svårigheter.
Även om riksförbundet väl förstode de sakkunnigas inriktning mot en
så god differentiering av värdena som möjligt, kunde det likväl ifrågasättas,
om denna långt drivna avläsning i tabellverk med ledning av många gånger
rena gissningar kunde ingiva förtroende för metoden vid dess användning
i det praktiska taxeringsförfarandet och hos de skattskyldiga. Man kunde
fråga sig om det vore nödvändigt att så, som här förutsattes, låsa fast sig
vid vanskliga bedömanden, om icke tillfredsställande grundmaterial funnes,
och sådant funnes ju icke för det stora flertalet skogar.
Svenska skogsvårdsföreningen avstyrker förslaget under framhållande att
den föreslagna värderingsmetoden till sina grunder alltjämt syntes vara
alltför invecklad. Den vore sammankopplad med så många överväganden
och långtgående schabloniseringar, att man icke finge en klar uppfattning
om konsekvenserna av metodens tillämpning. Den gällande metoden hade
blivit väl inkörd i det praktiska taxeringsarbetet och obestridligt lämnat
allt bättre resultat. Utredningar hade visat, att vid fastighetstaxeringen enligt
nu gällande metod värdefaktorerna, rotvärde och bonitet, i regel blivit
väl bedömda och avvägda, och anledning att vid kommande fastighetstaxering
frångå reglerna för bestämmande av dessa faktorer syntes icke föreligga.
Däremot torde värdefaktorn relativ skogstillgång många gånger ha
blivit felbedömd, oftast beroende på att taxeringsnämnderna haft en tämligen
osäker uppfattning om virkesförrådet och dess sammansättning. Då
beträffande flertalet av skogsfastigheterna en mer eller mindre skönsmässig
uppskattning måste utföras av taxeringsnämndernas ledamöter eller de
-
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
ras skogssakkunniga och någon ändring härutinnan icke torde kunna uppnås
inom en nära framtid, borde en bedömning av relativa skogstillgången
efter en klassindelning, grundad på lokalt växlande förhållanden och förutsättningar,
innebära en avsevärd förbättring i nu gällande metod. Enär relativa
skogstillgången i första hand vore beroende av virkesförrådets storlek
(bestockning) och sammansättning (grovlek eller ålder) borde utan större
svårighet en klassindelning kunna genomföras för varje län eller eventuellt
för länsdel, där riksskogstaxeringens uppgifter förelåge. I enlighet härmed
föresloge föreningen en indelning i tre klasser allteftersom bestockningen
vore dålig, medelgod eller mycket god samt virkesförrådet utgjordes av skog,
som vore genomsnittlig för länet, eller bestode av övervägande klenskog
(yngre skog) eller övervägande grovskog (äldre skog). Ur skogsvårdssynpunkt
syntes det kravet böra ställas på klassindelningen, att god bestockning
icke bleve otillbörligt upptaxerad. Detta innebure i motsats till det föreliggande
sakkunnigförslaget en rättvisa mot den skogsägare, som väl vårdade
sin skog, vilket även nationalekonomiskt sett borde vara välbetänkt och
sammanfalla med statsmakternas intresse. Då frågan om ett bättre utnyttjande
av och en rikare bestockning på skogsmarken vore den mest betydelsefulla
i dagens skogspolitiska läge, syntes en åtgärd i den riktning, som
antytts, vara särskilt befogad. Förenämnda klassindelning, som helt skulle
bygga på riksskogstaxeringens uppgifter, skulle vara avgörande för den
växande skogens värde. Skogsmarksvärdet skulle, liksom enligt gällande metod,
bestämmas med ledning av rotvärde och bonitet, eventuellt med vissa
justeringar med hänsyn till markvärdets skäliga variation efter markens
godhetsgrad. Den schablonmetod, som användes vid fastighetstaxeringen
av åkerjord, gåve stöd åt styrelsens förmodan att angiven förbättring i nuvarande
metod vore taxeringsmässigt användbar. Den odlade jorden fastighetstaxerades
efter långt mera schabloniserade och vida mindre differentierade
enhetsvärden än skogen och skogsmarken, oaktat dess värden, såsom
härledda ur allmänna saluvärden, borde vara lättare gripbara än skogens,
som byggde på tämligen osäkra förväntnings- och avkastningsvärden.
Sveriges läns skogvaktareförbund anser, att den föreslagna metoden icke
vore så utformad att den borde komma till användning. Under de gångna
fastighetstaxeringarna hade det stundom visat sig förenat med vissa svårigheter
för den skogssakkunnige att finna önskvärd resonans för sina förslag
hos vederbörande nämnder. Förhållandet torde framför allt få tillskrivas
den omständigheten, att nämnderna icke ägt de grundläggande kunskaperna
rörande den tillämpade taxeringsmetoden och sålunda icke helt besuttit
de förutsättningar, som erfordrats för taxeringsarbetet. Eu taxeringsmetod
som i ännu högre grad än tidigare nödvändiggjorde skoglig fackkunskap
eller mera ingående studier rörande de mer eller mindre invecklade
och vetenskapliga utredningar och beräkningar, som låge till grund för
metoden, torde därför icke kunna anses särskilt lämplig.
Sveriges lantbruks förbund anser sig icke i princip böra underkänna den
nya metoden, då den enligt förbundets uppfattning såsom utgående direkt
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
från det vid taxeringstillfället befintliga virkesförrådet teoretiskt torde giva
rättvisare värden å olika slag av skog och skogsmark än som hittills varit
fallet, men anser sig dock böra avstyrka densamma, då den i praktisk tilllämpning
enligt förbundets mening ej kunde förväntas giva ett tillfredsställande
resultat. Den föreslagna metoden vore till sin teoretiska uppbyggnad så
invecklad, att den endast kunde förstås av ett fåtal fackmän, och det kunde
ifrågasättas, om det vore lyckligt, att de myndigheter, som skulle handleda
taxeringen, allenast finge i sin hand tillämpningsföreskrifter grundade på
ett underlag, i vilket de icke ens hade någon möjlighet att sätta sig in. Det
torde även kunna ifrågasättas, om det för ett skogsbruks rationella skötsel
kunde vara önskvärt med en sådan höjning av taxeringsvärdena å skogsmark,
som komme att bliva en oundviklig följd av det nya förfarandet. Förslaget
syntes missgynna de skogsägare, som hölle stora virkesförråd. Det
vore tvivelaktigt, om den nya uppskattningsmetoden toge tillräcklig hänsyn
till skogens utseende och kvalitet.
Svenska landstingsförbundet förordar att den gamla metoden, som alla
nu vore väl förtrogna med, i huvudsak bibehölles efter de förbättringar, som
utan större komplicering av taxeringsförfarandet vore möjliga. Den nya
metoden vore alltför invecklad. Taxeringsarbetet finge ej bli så invecklat,
att det endast kunde behärskas av ett fåtal specialutbildade experter. Hur
teoretiskt fulländad den nya metoden än vore, vilade dock värdesättningen
på så osäkra faktorer som framtidens räntefot och prisläge samt virkesförrådets
sammansättning på de olika fastigheterna. Att vid en skogstaxering
ernå fullt objektiva värden torde med hänsyn till de antaganden, som måste
göras, knappast vara möjligt, vilken metod man än valde. Angeläget vore
emellertid, att en sådan metod tillämpades, som gåve inbördes säkra värden
och som utan större svårighet kunde förstås och tillämpas av beskattningsnämnderna.
Ur denna synpunkt syntes det nu gällande förfarandet ha vissa
företräden.
Svenska landskommunernas förbund vill icke ifrågasätta annat än att den
nya metoden vore den nuvarande teoretiskt överlägsen men håller likväl
före, att man icke borde övergå till nytt system med mindre än att bristerna
i det nuvarande förfarandet, som tillämpats sedan år 1922 och med vilket
taxeringsmännen vore väl förtrogna, icke annorledes skulle kunna avhjälpas.
Även om det icke skulle vara förenat med större svårigheter att tilllämpa
den nya metoden än att använda den nuvarande vore därmed icke
sagt, att beskattningsnämndernas ledamöter i gemen komme att besitta sådana
skogsmatematiska egenskaper att de själva kunde sätta sig in i hur
tillgängliga tabeller vore konstruerade och rätt bedöma den nya metodens
innebörd. En förenkling, som samtidigt innebure ett bortseende från kravet
på beskattningsnämndsledamöternas förmåga att till fullo förstå den
metod, de hade att tillämpa, måste te sig betänklig då lekmannaledamöternas
betydelse därigenom reducerades.
Riksförbundet Landsbygdens folk och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund avstyrka genomförande av förslaget.
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
Lunds stiftsnämnd anser att de föreslagna normerna vore ofördelaktiga för
det sydsvenska skogsbruket i allmänhet och för det ädla lövskogsbruket i
synnerhet och att en tillämpning av desamma kunde befaras medföra en
icke önskvärd minskning av arealen ädel lövskog. Enligt de föreslagna grunderna
kunde emellertid en skogsfastighets aktuella värde på ett tillfredsställande
sätt beräknas och metoden utgjorde ett lämpligt instrument för inköp
eller saluvärdering av skogsfastigheter, varför stiftsnämnden i princip icke
hade något att erinra mot det skogsmatematiska underlaget. Det kunde dock
ifrågasättas, om de lokala beredningsnämnderna kunde bedöma virkesförrådets
storlek och dettas fördelning på olika grovleksklasser och trädslagsklasser,
då tillgång till uppskattningshandlingar saknades, med en sådan
grad av noggrannhet, att en så omständlig metod som den föreslagna vore
berättigad. Därmed vore ingalunda sagt att den hittills tillämpade uppskattningen
av relativ skogstillgång vore lättare att utföra eller gåve ett bättre
mått på fastigheternas inbördes värde.
Stiftsnämnden i Uppsala anser förslaget böra överarbetas och på sin höjd
nu användas i vissa provområden, medan den äldre metoden, förbättrad på
visst angivet sätt, borde användas som rättesnöre. Förslaget vore svåröverskådligt
och möjligheterna att följa de tankegångar, som utnyttjats, vore
mycket små även för på det skogstekniska området väl bevandrade personer.
Denna oöverskådlighet vore synnerligen olycklig i en författning, som
berörde så gott som var och en av landets skogsägare, små som stora. Genom
att som värderingsmetod goidkänna allenast awerkningsberäkning över
dimensionsfördelning pressade de sakkunniga in den naturliga skogliga beståndsutvecklingen
i den tvångströja, som riksskogstaxeringsresultaten bildade.
Dessa taxeringsresultat gåve vissa tillståndsserier. De gåve utseendet
på skogen, sådan den tedde sig, sedan huggning skett under årtionden
och lämnat vissa typer som rest. Om den huggning, som förde fram till detta
tillstånd, varit rationell, om den kunde godkännas, om den på olika områden
varit jämförbar, därom gåve taxeringen intet svar. Den gamla metoden, som
mycket skilde sig från den nya, siktade direkt på de framtida avkastningar,
som båda metoderna erkände som grundval för värdena, och som diskonterades.
Den gamla metoden lämnade möjligheten öppen att för smärre, översiktliga
skogar få fram dessa framtida avkastningar ur ren bedömning. Den
tilläte även bevisföring enligt mera detaljerade avverkningsberäkningar.
Dessa beräkningar byggdes ofta och lättast på åldersfördelningen, som för
väsentliga delar av landet vore den avgörande faktorn vid skogsvårdsåtgärdernas
och avverkningarnas planering. De erforderliga grunderna för
sådan awerkningsberäkning över åldersklass kunde betydligt smidigare
framskaffas än dimensionsfördelningcn. Det måste under sådana förhållanden
anses mindre tillfredsställande, att sådan kalkyl över areal och ålder
enligt det nya förslaget ej skulle iå förekomma.
Beträffande den förf attningstekniska sidan av frågan anser
nämnden den av de sakkunniga tänkta anordningen, att skogsvärderingsinstruktionen
intoges i särskild författning, vilken i likhet med kommunalskat
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
telagen hade kommunallags natur, mindre lyckad. Med den ännu synnerligen
oklara uppläggning av värderingsmetoderna, som lämnats, vore det utan
tvekan klokare att låta huvudparten av detaljbestämmelserna för värderingen
kvarstå utan författnings karaktär. I den eventuella författningen skulle
knappast av rena värderingsbestämmelser behöva intagas mer än den deklaration,
som återfunnes i fjärde stycket av den av de sakkunniga framlagda
skogsvärderingsinstruktionen under rubriken A. Allmänna värderingsgrunder.
Denna bestämmelse vore ofrånkomlig i författningstext. Den hänvisade
till de allmänna synpunkter som måste läggas bakom varje försök att fixera
ett gällande värde för skog. Den gåve klart besked om, att det vore diskonterade
värden, som skulle eftersträvas. Med denna deklaration som grund
borde det vara fullkomligt tillräckligt att i författningen hänvisa till att
allmänt godtagbara värderingsmetoder skulle äga vitsord.
Vad angår pro v taxeringarna giva de myndigheter, som varit
representerade vid dem, i allmänhet uttryck för den uppfattningen, att förfaringssättet
vid taxeringen vore enklare än enligt gällande metod eller icke
berett provtaxeringsnämnderna några större svårigheter. Av de tio länsstyrelser,
inom vilkas områden provtaxering ägt rum, uttala sex, nämligen
länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västmanlands, Västerbottens
och Norrbottens län en sådan mening, medan två — länsstyrelserna
i Gotlands och Värmlands län — framföra vissa reservationer och två — länsstyrelserna
i Kalmar och Gävleborgs län — icke gjort något uttalande i förevarande
avseende. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att taxeringsarbetet
icke berett provtaxeringsnämnden några större svårigheter, samt att resultatet
blivit mera tillförlitligt än förut. Visserligen hade nämndens arbete
underlättats därav att hushållningsplaner förelegat i de allra flesta fall, men
länsstyrelsen vore över huvud taget av den uppfattningen att den föreslagna
metoden vore den gamla avgjort överlägsen. Länsstyrelsen i Västerbottens
län framhåller, att det vid provtaxeringen visat sig, att ledamöterna
i beredningsnämnderna ansett sig lättare kunna bedöma de faktorer, som
enligt den föreslagna metoden skulle läggas till grund för taxeringen. Länsstyrelsen
i Kristianstads län säger sig visserligen icke kunna av den provtaxering,
som ägt rum inom länet, draga några för länets skogstaxering
allmängiltiga slutsatser, men håller likväl före att de uppgifter, som nämnderna
finge sig ålagda för bestämmande av ett rätt taxeringsvärde, sedan
den nya metoden blivit inarbetad, bättre kunde fullgöras än motsvarande
uppgifter enligt den äldre metoden. Med tanke på den långa tid, som förflutit
innan gällande principer mera allmänt behärskats, måste man dock
räkna med att ett par taxeringsperioder måste förflyta, innan metoden
fungerade friktionsfritt. Enligt länsstyrelsen i Gotlands län hade det vid
den inom länet företagna provtaxeringen visat sig bl. a. dels att beredningsnämnden
ansett den föreslagna metoden vara i tillämpningen lättare än tidigare
använd beräkningsmetod dels att resultatet av provtaxeringen blivit
mycket gott. Härtill kraftigt bidragande orsaker syntes emellertid ha varit
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
6ä
beredningsdistriktets ringa storlek och nämndledamöternas ingående lokalkännedom
till följd jämväl av de relativt små skogsarealer, som de olika
fastigheterna omfattat, den förhållandevis rika tillgång på provytor, som
genom de sakkunnigas försorg iordningställts just inom det ifrågavarande
beredningsdistriktet, samt den synnerligen instruktiva ledning, som genom
de sakkunnigas närvaro kunnat lämnas nämnden före och under dess arbete.
Länsstyrelsen vore icke fullt övertygad om att, därest dessa omständigheter
icke förelåge, förutsättningarna för ett gynnsamt resultat skulle vara lika
stora. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län kunde ett uttalande av provtaxeringsnämnden
i Södra Finnskoga kommun, att den nya metoden icke innebure
större svårigheter än den gamla, icke utan vidare tagas till intäkt för
att taxering enligt samma grunder skulle lika lätt som i Södra Finnskoga
kunna genomföras i andra kommuner av länet. I Södra Finnskoga hade
nämligen provtaxeringsnämnden i sin ordförande, som vore f. d. länsskogvaktare,
haft tillgång till en särskilt kunnig man på det skogliga taxeringsområdet,
och god kännedom om skogliga förhållanden hade även i övrigt
varit företrädd inom nämnden. Spörsmålet bleve, huruvida man till 1952
års taxering kunde erhålla en uppsättning taxeringsinän, lämpliga att i
praktiken föra ut de nya värderingsgrunderna. Endast under förutsättning
att tillfälle bereddes länsstyrelsen att i god tid organisera ett tillräckligt
omfattande upplysningsarbete, vågade länsstyrelsen tro, att den praktiska
tillämpningen av de nya grunderna kunde på ett tillfredsställande sätt
förverkligas.
Av övriga länsstyrelser anför länsstyrelsen i Kronobergs län att den av
provtaxeringsnämnderna i regel uttalade meningen att fördelningen i trädslagsklasser
och förrådsgrupper vore lättare att verkställa än att beräkna
relativa skogstillgången icke helt delades av skogsmännen utan att från
många håll en motsatt uppfattning gjorts gällande. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län anser att provtaxeringsnämnderna gått till verket under
mycket gynnsamma förutsättningar. Arbetet, som varit väl förberett,
hade underlättats bl. a. därav att nämnderna kunnat grunda taxeringarna
på redan tillgängliga och prövade uppgifter om skogsmarksareal och skogskubilunängd.
Nämnderna hade haft en i huvudsak teoretisk uppgift att lösa
och deras arbete kunde snarare betecknas som en översyn av taxeringsresultatet
med tanke på ett begränsat antal nya faktorer. Meningsbrytningar om
taxeiängsresultatets skälighet ur skattebelastningssynpunkt hade säkerligen
i provtaxeringsnämnderna varit mindre framträdande än vad som skulle
varit fallet vid en »riktig» taxering. Den speciella svårighet, som vid nästa
fastighetstaxering inställde sig och som sammanhängde med taxeringsnivåns
allmänna höjning, hade icke behövt verka störande på provtaxeringsnämndernas
arbete.
Skogsstyrelsen är av den uppfattningen att den större trygghet, som vissa
provtaxeringsnämnder uppgivit sig känna vid tillämpningen av den nya
metoden, berodde på att tabellverken givit nämnderna en känsla av större
noggrannhet hos metoden än denna kunde beräknas ha och de sakkunniga
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
själva velat tillskriva den. Det kunde ligga en viss risk i en sådan alltför
stor tillit till tabeller i stället för den egna bedömningsförmågan.
Om provtaxeringarna säger vidare skogsvårdsstijrelsen i Västerbottens
län, att av de vid provtaxeringen av Lövångers kommun, som ägt rum under
viss medverkan från skogsvårdsstyrelsens sida, vunna erfarenheterna syntes
framgå, att inga större svårigheter uppstode vid den praktiska tillämpningen
av den nya metoden. Bestämmandet av faktorerna granskogs- och grovskogsprocent
hade skett lättare och säkrare än då det förut gällt att fastställa
relativa skogstillgången. Kalmar läns södra skogsvårdsstgrelse hyser
den uppfattningen, att den större differentiering, som framkommit vid provtaxeringarna,
i viss mån kunde förklaras av att dessa taxeringar icke skulle
ligga till grund för fastighetsbeskattning. I fortsättningen torde nämnderna
— vilken metod som än användes •— med hänsyn till sin ofullständiga
kännedom om virkesförråd m. m. sannolikt komma att som hittills hålla
sig omkring de medeltal, som uträknats för län eller del av län. Skogsvårdsstgrelsen
i Norra Kalmar län har funnit de provtaxeringar, som utförts, giva
vid handen, att det för nämnderna vore lättare att komma till rätta med de
uppgifter som i enklaste fall skulle uppskattas enligt nya metoden än med
relativa skogstillgången; i de fall, då noggrannare uppgifter funnes, gåve den
nya metoden dessutom möjlighet att komma till ett säkrare och mera objektivt
resultat. Skogsvårdsstijrelsen i Hallands län anser provtaxeringen ha
givit vid handen, att den nya metoden ej medförde ett avsevärt merarbete
för taxeringsnämnden i jämförelse med den gamla metoden. Professor
Stregffert framhåller, att det förhållandet att mycket komplicerat förarbete
kunnat få till följd enkla tillämpningsanvisningar uppenbarligen vore en
fördel hos den nya metoden, som den delade med den nuvarande. Att de
flesta provtaxeringsnämnderna på förfrågan meddelat, att de funnit den
nya metoden lättare att tillämpa än den nuvarande vore i och för sig ej
något bevis för att den nya metoden gåve mera korrekta resultat än den
nuvarande. Provtaxeringsnämndernas uttalande vore emellertid rätt naturligt
med hänsyn till att den nya metoden ersatt den svårare omdömesproceduren
vid fixerandet av relativa skogstillgången med det mera schematiska
bedömandet av en enda faktor, nämligen grovskogsprocenten. Kammarrätten
påpekar, att provtaxeringsnämndernas omdömen om den nya metoden
varit i stort sett mycket gynnsamma, vilket vore ett gott betyg åt
metoden. Huru riktig uppskattningen av faktorerna trädslagsklassfördelning,
grovskogsprocent och granskogsprocent blivit, framginge ej av provtaxeringarna,
men att döma av den uppskattning som nämnderna såsom
förberedelse till taxeringen gjort beträffande typskogarna vore felen icke
större utan snarare mindre än vid bedömningen av virkesförrådets storlek.
Det räknearbete, som fordrades för att erhålla taxeringsvärdena, syntes vara
ganska tidsödande, om icke räknemaskiner kunde ställas till förfogande.
Domänstgrelsen anför på ifrågavarande punkt, att provtaxeringsnämndernas
uppfattning, att värderingen enligt den nya metoden beredde
mindre svårigheter än enligt den nu gällande metoden, säkerligen berott
G5
Kungi. Maj:ts proposition nr 39.
på att hjälptabeller, som ställts till nämndernas förfogande enligt den nya
metoden, avsevärt underlättat det tekniska taxeringsarbetet. Även för taxering
enligt den äldre metoden, torde det dock vara möjligt att upprätta vissa
hjälptabeller, som skulle underlätta det tekniska förfarandet. Samma synpunkt
framhåller stiftsnämnden i Uppsala.
Departementschefen. Det torde numera knappast bestridas, att bestämningen
av den relativa skogstillgängen vid tillämpning av den gällande skogstaxeringsmetoden
berett beskattningsnämnderna stora svårigheter och — åtminstone
på många håll — lämnat tvivelaktiga resultat. Ett talande bevis
härför utgör en i en bilaga till de sakkunnigas betänkande (s. 190) intagen
tabell, utvisande spridningen i grovskogsprocent vid provtaxeringarna för
fastigheter å vilka vid 1945 års fastighetstaxering relativa sko*gstillgången
bestämts lika med relativa virkesförrådet. Av tabellen framgå töljande uppgifter
:
Grovskogsprocent |
S:a |
||||||||
Kommun |
0 |
10 j |
20 |
30 |
40 |
50 |
60 |
70 |
|
Fastigheter med övervägande |
|||||||||
Jokkmokk .................. |
4 |
15 |
125 |
137 |
85 |
39 |
11 |
2 |
418 |
Lövånger.................... |
7 |
199 |
136 |
6 |
— |
— |
— |
— |
348 |
Färila—Kårböie.............. |
66 |
140 |
130 |
94 |
70 |
23 |
2 |
— |
525 |
Hille........................ |
i |
— |
7 |
3 |
2 |
— |
— |
— |
13 |
S:a Finnskoga................ |
IT |
105 |
83 |
14 |
— |
— |
— |
— |
219 |
Karbenning.................. |
— |
2 |
18 |
15 |
4 |
— |
— |
— |
39 |
Dingtuna.................... |
4 |
— |
2 |
5 |
3 |
— |
1 |
lo |
|
! Västerlövsta.................. |
1 |
5 |
4 |
15 |
8 |
3 |
3 |
39 |
|
■ Hejde....................... Ukna, Torsås, Backaryd, V:a |
— |
— |
19 |
20 |
14 |
8 |
2 |
63 |
|
Vram, Knäred............. Fastigheter med övervägande |
19 |
16 |
31 |
50 |
53 |
37 |
19 |
3 |
228 |
Ukna, Torsås, Backaryd, V:a |
108 |
||||||||
Vram, Knäred............. |
8 |
14 |
22 |
20 |
13 |
18 |
11 |
2 |
Det är uppenbart att värdet å rotstående skog varierar i första hand efter
trädens grovlek så att värdet per kbm är högre om den grova skogen, timmerskogen,
överväger, än om den klena skogen, massavedskog och vedskog,
utgör den huvudsakliga delen av virkesförrådet. Att skogen i t. ex. Jokkmokks
socken, där enligt vad de sakkunniga upplysa grovskogsprocenten för
flertalet fastigheter kunnat uträknas ur upprättade husliållningsplaner med
därtill hörande uppskattningshandlingar, taxerats som om dess värde per
kbm vore detsamma för fastigheter med upp till 00 å 70 % grovskog som
för fastigheter utan någon sådan skog visar oförtydbart de svårigheter, som
äro förknippade med den gällande taxeringsmetoden.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 3!>.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
Utfallet av 1945 års fastighetstaxering i Jokkmokk är ägnat afl belysa en
betydelsefull synpunkt vid prövningen av de olika taxeringsmetoderna. Det
torde nämligen i själva verket förhålla sig så att taxeringen i de fall, då det
saknas närmare uppgifter om skogen å den fastighet som skall taxeras, blir
förhållandevis osäker vilken metod som än användes. Vid bedömande av eu
taxeringsmetods värde synes man därför böra taga särskild hänsyn till hur
den fyller sin uppgift när det finns dylika uppgifter. Vid anmälan av 1944
års propositionsförslag framhöll dåvarande finansministern bl. a., att det under
den nuvarande metodens tillämpningstid icke varit till fyllest att räkna
skogen på en fastighet och bestämma boniteten på marken; man hade ändå
icke haft möjlighet att fastställa ett säkert värde. 1945 års fastighetstaxering
i Jokkmokk utgör ytterligare ett belägg för att man med den nuvarande
metoden icke kan nå ett tillfredsställande resultat ens då erforderligt
primärmaterial för taxeringen finnes.
Några remissinstanser medgiva, att bestämningen av den relativa skogstillgången
enligt den nuvarande metoden ej slagit väl ut i tillämpningen,
men anse att metoden borde kunna förbättras i detta avseende och förorda
därför dess bibehållande. I anledning härav vill jag framhålla, att man
under den nuvarande metodens tillämpningstid prövat olika s. k. närmemetoder
för att vid bestämmande av den relativa skogstillgången för viss
skog kunna taga hänsyn till dennas avvikelser från normaltillståndet i fråga
om skogens ålders- och dimensionsfördelning, men att dessa metoder, som
haft det gemensamt att de varit invecklade och lämnat osäkra resultat, befunnits
omöjliga att använda som generella värderingsnormer. Vidare vill
jag framhålla, att det uppdrag domänstyrelsen erhöll år 1941 och som blev
upprinnelsen till den nu föreslagna metoden i första hand avsåg utfinnandet
av ett generellt användbart sätt att fastställa relativa skogstillgången, men
att domänstyrelsen då fann detta omöjligt. Man torde sålunda böra räkna
med att detta icke är en framkomlig väg. Anses den nya metoden icke vara
godtagbar får man därför sannolikt finna sig i att behålla den gamla i stort
sett sådan den är.
Från en sida sett kan man emellertid säga att den nya metoden just innebär
ett bestämmande av de faktorer, som äro avgörande för den relativa
skogstillgången, och alltså utgör det sökta komplementet till den nuvarande
metoden. Att man därvid funnit sig nödsakad övergå från att som grund
för värdeberäkningen lägga avkastningen av normalskogen, som varit ett
mycket diffust begrepp, till att vid beräkningen utgå från avkastningen av
den statistiskt påvisbara skog, som verkligen finns, (genomsnittsskogen) kan
icke rubba riktigheten av det sagda. Vad nu anförts belyses kanske bäst av
de sakkunnigas uppgift, att vid typskogsinventeringen 1944 icke fanns någon
annan metod att tillgå för bestämmande av den relativa skogstillgången än
att använda de i 1944 års förslag intagna korrektionsfaktorerna. Den nya
metoden kan alltså i princip användas även om man formellt har den gamla
kvar. Men det är att märka att man i så fall måste beräkna värdet först och
därefter utfinna den relativa skogstillgången genom en jämförelse mellan
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
det direkt erhållna värdet och det antagna värdet på skogen i normaltillstånd.
Den senare räkneoperationen blir med andra ord då en onödig och
meningslös utväxt på taxeringsförfarandet.
I vissa yttranden har mot den nya metoden invänts, att den inrymmer
schabloner, som kunna medföra felaktigheter vid värdeberäkningen. Detta
är riktigt, men schabloner äro ofrånkomliga, så snart man vill utbyta den
rent subjektiva bedömningen av hur skogens förhandenvarande tillstånd
skall påverka värdet mot objektiva normer härför och samtidigt göra de
senare så enkla att de över huvud taget kunna användas för praktiskt bruk.
Invändningens värde är därför helt beroende på frekvensen och storleken av
de felaktigheter, med vilka man kan hava anledning räkna.
Hur de i den nya metoden inlagda schablonerna verka, har jag givetvis
svårt att i detalj bedöma. Ett av de argument av detta slag som framförts
skall jag emellertid upptaga till bemötande. Det har anmärkts, att fastigheter
där ovanligt lång omloppstid tillämpas skulle bli övervärderade. På en
sådan fastighet måste komma att uppsamlas äldre grov skog så att de högre
ålders- och dimensionsklasserna hli överrepresenterade i förhållande till vad
som är fallet å genomsnittsskogen. Följden måste då bliva att, om man inför
den schablonen — som de sakkunniga gjort — att samma skogskbmpris och
samma avverkningsberäkning tillämpas för hela förrådsgruppen grov skog,
taxeringsvärdet kommer att bli för lågt för fastigheter med överskott på
särskilt grov skog, icke tvärtom. Om t. ex. medeldimensionen för genomsnittsskogens
grova barrskog är 30 cm men för viss fastighet ligger vid
40 cm, bör ju värdet å en kbm skog av denna grupp vara större å den angivna
fastigheten än å genomsnittsskogen; skogen å denna fastighet kan
ju tagas ut snabbare än som antagits för genomsnittsskogen och ger i varje
fall grövre och värdefullare sortiment vid uttaget än den senare.
Antagandet att den särskilt grova skogen i stället skulle bliva övervärderad
— vilket domänstyrelsens argumentering innebär -— synes i själva verket
grunda sig på en tankegång som icke kan godtagas, nämligen den att värdet
skulle få påverkas av subjektiva uppfattningar om hur en hushållningsplan
bör vara beskaffad. Det är visserligen sant att skogsfastighet icke skall taxeras
efter sitt saluvärde utan efter sitt avkastningsvärde, men detta innebär
naturligtvis icke, att värdet får bli beroende av vad skogsägaren själv anser
sig böra taga ut ur skogen. Då skulle ju den som av estetiska eller andra skäl
beslutade sig för att icke avverka någon skog alls på sin fastighet helt
slippa betala skatt för sin skog. Det man vill nå är naturligtvis icke värdet
i den persons hand, vari fastigheten mer eller mindre tillfälligt befinner
sig just vid taxeringstillfället, utan ett allmänt efter objektiva grunder bestämt
avkastningsvärde. I den mån den nuvarande skogsvärderingsmetoden
(på grund av bestämmelsen i skogsvärderingsinstruktionen näst sista stycket)
medger hänsynstagande till på subjektiva bedömningar grundade hushållningsplaner
anser jag lika med de sakkunniga, att denna metod även
teoretiskt ger anledning till berättigad kritik. Den omständigheten att eu
skogsägare genom att överhålla den äldre skogen frivilligt tillämpar ett
68 Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
mindre ekonomiskt skogsbruk, bör alltså enligt min mening icke inverka på
taxeringen.
Om man utgår från att avkastningsberäkningen måste slce efter objektiva
grunder och att därvid de sakkunnigas linje rent principiellt bör väljas
— någon annan torde i nuvarande läge icke stå till buds — tror jag icke
att de invändningar av nu ifrågavarande slag, som framförts mot den nya
metoden, på ett avgörande sätt förringa dess värde. Man får ju hålla i minnet,
att det, vilken metod som än väljes, i praktiken aldrig kan bliva fråga
om en i detalj riktig värdering.
Med det sagda har jag deklarerat min ställning till kammarrättens och ett
par andra remissinstansers förslag att jämkningsmöjligheter skulle förbehållas
beträffande fastigheter, vilka i avseende å skogstillståndet mera väsentligt
avvika från genomsnittsskogen. Metoden skall genom markens indelning
i tillväxtområden och godhetsklasser samt skogens indelning i trädslagsklasser
och grovleksgrupper in. in. tillåta att vid taxeringen i största
möjliga mån hänsyn tages till markens produktionsförmåga och skogens
tillstånd men däröver skola i princip inga jämkningar få ske. En skogsägare
bör sålunda icke medgivas rätt att, med hänvisning till att enligt av honom
tillämpad hushållningsplan eller andra kalkyler avkastningen på hans egendom
icke överensstämmer med vad som antagits vid korrektionsfaktorernas
beräkning, få tillämpa andra speciellt för honom uträknade korrektionsfaktorer.
En av de vanligaste invändningarna mot den nya metoden är, att den är
alltför invecklad och svårbegriplig för skattskyldiga och beskattningsnämnder.
Även om grundtankarna i den nya metoden skulle vara mindre gripbara
än principerna i den gamla bör detta emellertid icke vara avgörande.
Om nämligen redan det hittills tillämpade systemets utgångspunkter icke
mera allmänt fattats av de skattskyldiga, blir skillnaden ur dessa synpunkter
ringa. Det kan anses bestyrkt att innebörden av begreppet relativ
skogstillgång enligt det äldre systemet icke varit fullt begripligt för allmänheten.
Utslagsgivande bör därför vara förfarandets praktiska användbarhet.
Provtaxeringsnämndernas omdömen bör härvidlag tillmätas den
största vikt. Dessa omdömen äro såvitt jag kan finna mycket positiva för
den nya metoden. T själva verket äro provtaxeringsnämnderna så gott som
enhälligt av den meningen att värderingen enligt den nya metoden blir
lättare att genomföra än enligt den gamla.
Vad beträffar det rent tekniska förfaringssättet vid den nya metodens
omsättning i praktiskt användbara tabeller, t. ex. korrektionsfaktorernas
beräkning, vill jag understryka att fackmännen icke gjort några mera vägande
invändningar mot beräkningarnas tillförlitlighet. I sådant avseende
har endast anmärkts — av domänstyrelsen — att de sakkunniga vid beräkningen
av in- och utväxande förråd för de olika förrådsgrupperna använt
en metod, som i vissa fall ledde till resultat, vilka ej kunde godtagas som
vetenskapligt korrekta. Denna anmärkning avser enligt vad jag under hand
inhämtat endast en förenkling i de matematiska beräkningarna, vilken de
sakkunniga i rent arbetsbesparingssyfte ansett sig kunna göra.
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Som jag redan anmärkt torde den nya metoden bereda beskattningsnämnderna
mindre svårigheter än den äldre metoden. Jag skall tillåta mig att
närmare belysa detta.
Fastställande av arealen skogsmark å den fastighet som skall taxeras,
den omkostnadsklass (det avsättningsläge), till vilken fastigheten hör, samt
skogsmarkens bonitet (godhetsklass) äro gemensamma för båda metoderna.
Man torde icke kunna påstå att dessa bestämningar — efter vilka markvärdet
per har vid tillämpning av båda metoderna kan direkt uppsökas i
vederbörlig tabell och hela markvärdet för fastigheten uträknas — blir svårare
eller mera arbetskrävande i något avseende, om den ena eller den andra
metoden tillämpas.
Nästa åtgärd — som kräves för skogsvärdets beräkning — är att fastställa
virkesförrådet per har. Denna bestämning, som i allmänhet torde vara
den svåraste, är också gemensam för båda metoderna och lika svår enligt
båda.
Härefter skilja sig metoderna. Enligt den nya skall virkesförrådet fördelas
på olika trädslags- och grovleksgrupper. Enligt den gamla skall relativa
skogstillgången beräknas.
Om för skogen finnas fullständiga uppskattningshandlingar så att förslagets
hjälptabell nr 2 (se s. 169) skall användas är förfarandet enligt nya metoden
ytterligt enkelt. Sedan vederbörliga uppgifter om förrådet inom olika
trädslagsklasser (eventuellt inom olika trädslag) och förrådsgrupper inhämtats
ur uppskattningshandlingarna, återstår blott att multiplicera de erhållna
talen med tillämpliga kbmpriser i tabellen.
Betydligt större svårigheter erbjuder i detta fall en tillämpning av nuvarande
metod. De s. k. närmemetoder, som stå till buds för bestämmande av
relativa skogstillgången enligt denna metod, äro så komplicerade att de torde
kräva ett relativt betydande arbete för varje fastighet. De torde också ha tilllämpats
i mycket ringa utsträckning. Resultatet av taxeringarna i Jokkmokks
socken sådant det framgår av den förut av mig återgivna tabellen
tyder i varje fall på att nämnderna över huvud taget icke kunnat eller brytt
sig om att utnyttja de siffror de fått ur tillgängliga uppskattningshandlingar.
Därest uppgifter om virkesförrådet och dess sammansättning saknas och
hjälptabell nr 1 alltså skall användas enligt nya metoden, kräver denna —
om man frånser fastigheter inom tillväxtområde VI där förfarandet är något
mera komplicerat - i första hand en fördelning av skogsförrådet på barrskog
och lövskog. Därjämte erfordras eu bedömning av hur stor del av barrskogen
som utgöres av grov skog (i 10-tal procent) respektive av gran (i
25-tal procent). Sedan dessa bedömningar gjorts, ger tabellen direkt tillämpliga
skogskbmpriser.
Huruvida dessa bedömningar äro svårare eller mera arbetskrävande än bestämmande
av relativa skogstillgången enligt gamla metoden beror ju alldeles
på vilken noggrannhet man använder vid den senare bestämningen. Men om
man utgår ifrån — vilket de sakkunnigas förslag innebär — att de nyss angivna
bedömningarna vid tillämpning av den nya metoden är det absolut
minsta antal bedömningar, som krävs för att man över huvud laget skall
70
Kiingl. Maj.ts proposition nr 39.
kunna beräkna skogsvärdets avvikelser från värdet på normalskogen, linnes
allt skäl antaga, att en riktig tillämpning av den gamla metoden i varje fall
icke är mindre arbetskrävande än den nya, såvitt angår nu ifrågavarande
led i arbetet.
Att arbetet hos nämnderna enligt den nya metoden kunnat göras så relativt
enkelt som skett beror till stor del på att så mycket som möjligt av
taxeringsarbetet flyttats över till de centrala förberedelserna för taxeringen.
Att en större arbetsbörda än förut kommer att läggas å de myndigheter, som
ha att utfärda centrala anvisningar för taxeringsarbetet, synes mig emellertid
vara av förhållandevis mindre betydelse.
I anledning av uttalade farhågor för att den nya metodens införande skulle
medföra en alltför stor höjning av taxeringsvärdena på skogsfastigheter får
jag framhålla, att värdena i och för sig icke äro beroende av den metod som
användes. Värdenivån bestämmes av den räntefot som tillämpas, den prisnivå
som lägges till grund vid värdeberäkningen samt storleken av det avdrag
för allmänna kostnader som medgives. Principiellt är det ingenting
som hindrar, att dessa faktorer bestämmas så att en tillämpning av den nya
metoden medför en sänkning av taxeringsvärdena. I den mån metoden som
sådan medför en höjning av taxeringsvärdena (jfr s. 177) betyder detta att
vissa grundvärden i den äldre metoden äro felaktiga. Dessa felaktigheter
torde å andra sidan böra rättas till även om den äldre metoden bibehålies.
På grund av vad skogsvårdsstvrelsen i Kopparbergs län anfört om fördelarna
av att taxeringsresultaten enligt den äldre metoden kunna kontrolleras
genom avstämning mot riksskogstaxeringens resultat vill jag framhålla, att
minst lika goda kontrollmöjligheter torde föreligga vid tillämpning av den
nya metoden.
Slutligen vill jag erinra om att 1944 års bevillningsutskott i sitt av samma
års riksdag godkända betänkande i princip uttalat sig för införande av den
nya metoden och att därefter ingenting synes ha inträffat som ger anledning
till intagande av eu annan ståndpunkt. De anmärkningar, som framställdes
mot det år 1944 framlagda förslaget, synas i möjligaste mån ha
beaktats av de sakkunniga, och varken dessa eller andra av utskottet anförda
skäl mot att tillämpa den nya metoden vid 1945 års allmänna fastighetstaxering
torde numera utgöra skäl för avvisande av densamma.
På grund av vad jag sålunda anfört vill jag förorda, att vid nästa allmänna
fastighetstaxering taxering av skogsmark och växande skog i princip
skall ske enligt de sakkunnigas förslag. I syfte att undvika att taxeringsvärdena
därigenom drivas upp till eu nivå, som för de skattskyldiga och taxeringsmännen
synes alltför hög, kommer jag emellertid att i det följande föreslå
vissa ändringar i de av de sakkunniga förordade värdefaktorerna. Jag
kommer sålunda att föreslå bl. a. 5 % räntefot och en prisnivå, baserad på
1946—1950 års bruttopriser reducerade med 25 %. — För att få en ungefärlig
föreställning om hur värdenivån kommer att ändras vid tillämpning av
de principer jag sålunda angivit har jag låtit verkställa en beräkning av värdena
i enlighet med desamma för 8 av de provtaxerade kommunerna i olika
71
K it n;i l. Maj.ts proposition nr 39.
delar av landet (därvid dock prisberäkningen måst ske efter 1945—1949 års
priser). De därvid erhållna värdena och hur de förhålla sig till de vid 1945
års taxering åsatta har angivits i biliang III (s. 177).
Beträffande den författningstekniska uppläggningen av förslaget har jag i
princip intet att erinra. Till vissa härmed sammanhängande detaljer skall
jag senare återkomma.
Räntefoten.
Räntefoten har stor betydelse för skogstaxeringen enligt båda metoderna.
Den verkar emellertid i viss mån på ett annat sätt enligt den nya metoden
än enligt den äldre. Vid taxeringarna hittills har den för kapitalisering av
avkastning använda räntefoten haft samma inverkan på en viss fastighets
taxeringsvärde oavsett skogens tillstånd. Enligt den nya metoden har den
för diskontering av i framtiden utfallande avkastning antagna räntefoten
olika verkan vid olika sammansättning av virkesförrådet. Består detta av
övervägande äldre skog, grov skog, kommer denna att hliva avgörande för
värdet, och, eftersom diskonteringstiden beträffande sådan skog är kort, får
räntefoten relativt ringa betydelse vid värdeberäkningen. Består däremot virkesförrådet
enbart eller till största delen av ungskog, kommer det att bli
denna som bestämmer värdet och, eftersom diskonteringstiderna här äro
längre, får räntefoten större inverkan. Särskilt stor blir räntefotens betydelse
vid beräkningen av markvärdet.
Räntefotens verkan kommer även att variera för olika delar av landet och
för olika boniteter. För norra Sverige liksom för mark av dålig beskaffenhet
bli diskonteringstiderna längre än för södra Sverige eller för mark av
god beskaffenhet.
Räntefoten har tidigare icke bestämts enbart med hänsyn till vad som
antagits vara gällande ränta för kapitalplacering i skog utan även använts
som ett medel att reglera värdenivån i önskvärd riktning. Räntan fastställdes
vid 1922 års allmänna fastighetstaxering till t‘> %, vid 1928 och 1933 års
till 5 % samt vid 1938 och 1945 års till 4 %. I sitt år 1941 avgivna förslag
till den nya metoden ifrågasatte domänstyrelsen, om det icke skulle vara
till fördel att fastlåsa räntefoten vid den allmänna räntenivån, därvid som
tänkbara möjligheter angavs att låta riksbankens officiella diskonto för
tre månaders växlar, uträknat i medeltal för 5 eller 10 år, eller den i sparbankslagen
33 § angivna medelräntan under de senaste 10 åren för guldkantade
obligationer bliva bestämmande för räntefoten. I 1944 års propositionsförslag
hade räntan upptagits till 3 V, %. 1944 års bevillningsutskott
ifrågasatte emellertid, huruvida icke de riskmoment, som förefunnes vid
skogsbruk såväl som vid varje annan rörelse, borde föranleda en något
högre räntefot än den föreslagna. Utan att taga ståndpunkt till spörsmålet
om den lämpliga storleken av räntefoten enligt den nya metoden fann sig
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
utskottet i avseende å 1945 års fastighetstaxering — då ju enligt utskottet
den äldre metoden skulle tillämpas — böra förorda bibehållande av en
räntefot av 4 %.
De sakkunniga. De sakkunniga föreslå också bibehållande av räntefoten
vid 4 %. De framhålla, att den som placerade pengar i skogsfastighet med
avsikt att bedriva uthålligt skogsbruk ej kalkylerade med korttidsränta utan
med långtidsränta och att, då fråga vore om en placering i realvärden, eu
jämförelse med räntan å placering i aktier — enkannerligen aktier i företag
med realtillgångar, representerande eu säkerhet jämförlig med skogsfastighet
— låge nära till hands. Den spekulation i framtida värdestegring, som
man måste räkna med, särskilt i anslutning till möjlig försämring av penningvärdet,
kunde göra sig gällande beträffande både ifrågavarande aktier
och skogsfastigheter. I fråga om aktier framträdde doek även andra på spekulationen
inverkande moment, som särskilt gjorde sig gällande på marknaden
för börspapper men som saknades beträffande skogsfastighet, och del
kunde över huvud taget icke bliva fullt rättvisande att jämföra placering i
skog med placering i värdepapper. För den, som vidtoge en placering i värdepapper,
räckte det att klippa kuponger och få dem inlösta i en bank.
Den som förvärvade en skogsfastighet iklädde sig samtidigt ett ansvar för
skogens skötsel. Sakkunnig hjälp och arbetskraft för ändamålet kunde ju
förvärvas och kostnaden därför vore givetvis av beskaffenhet att böra avräknas
vid fastställande av den nettoavkastning som vore att förvänta. Men
redan att förskaffa sig sådan hjälp fordrade omsorg, och även den mest
självständigt arbetande förvaltning krävde som regel någon tillsyn och
kontroll. Även placering i hyresfastighet, som i detta sammanhang jämväl
kunde nämnas för jämförelse, företedde skiljaktigheter. Avkastningen vore
exempelvis i regel mycket jämnare i fråga om en hyresfastighet än i fråga
om en skog, och de risker, som gjorde sig gällande beträffande de båda slagen
av placeringar, vore också rätt olika. För övrigt vore det även inom hyresfastigheternas
gebit svårt att få fram en sådan enhetlig beräkning av värdet
i förhållande till nettoavkastningen, att det kunde klart fastställas vilken
räntefot som gällde på denna marknad.
I själva verket ville det synas — framhålla de sakkunniga vidare — som
om för skogsmarknaden uppställde sig särskilda förräntningskrav, och man
frågade sig om dessa kunde erfarenhetsmässigt konstateras. Svårigheterna
härutinnan framträdde desto mera påtagligt som utfallet av framtida avkastningar
vore så svårberäkneligt, att det knappast kunde urskiljas vilken
betydelse som vid skogsfastighetsköp tillerkändes räntan. Som för
skogsfastiglietsmarknaden utmärkande särdrag vore också att beakta att
aktiebolagen på grund av gällande förbudslagstiftning väsentligen vore inläkningen
både som köpare och säljare av skogsfastigheter och att jordförvärvslagen
i stort sett hindrade andra enskilda personer än sådana som
själva ämnade ägna sig åt jordbruk eller skogsbruk från förvärv av skog.
Såsom skogsspekulanter uppträdde utom enskilda personer huvudsakligen
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
kronan samt kommuner, som ville bilda allmänningsskogar. Beträffande de
egentliga bondeskogarna måste ihågkommas, att dessa såldes tillsammans
med jordbruks]ord och åbyggnader, afl de vanligen till stor del hade karaktär
av stödskog för jordbruket, och att marknaden påverkades av att bönderna
vanligen räknade med att själva förvalta och utföra arbeten å sin
skog. Att under dessa heterogena förhållanden erfarenhetsmässigt urskilja
en räntefot vid placering i skogsfastigheter läte sig ej göra.
Det återstode —- fortsätta de sakkunniga — att med tillämpning av allmänna
synpunkter på kapitalplaceringar söka sig fram till ett svar på frågan
samt anföra härom.
I och för sig har den, som söker bedöma en blivande räntekonjunktur på
längre sikt, ej anledning att vid detta bedömande låta sig påverka av räntefoten
för dagen. Växlingar i räntan äro alltid att förutse, men det finns i
stort sett intet skäl att föreställa sig den framtida räntekurvan olika, om
räntan för dagen är hög eller låg. En penningplacerare vill givetvis erhålla
så förmånlig framtida avkastning som möjligt. Bland annat har han emellertid
att välja mellan successiva placeringar på kort sikt eller en placering
på lång sikt. Den s. k. korta räntan representeras främst av riksbankens
diskonto för tremånadersväxlar. Vilken ränta för långfristiga placeringar
som vid en viss tidpunkt skall anses motsvara de räntor, som väntas
kunna erhållas vid successiva kortfristiga placeringar, kan väl ej utan
vidare besvaras, då man ej känner den framtida korta räntan. Men om likväl
ett antagande i sistnämnda avseende anses kunna göras, synes en rent
matematisk grund för ett bedömande kunna erhållas, om man framräknar
den enhetliga ränta som, vid diskontering till nuvärden, kan anses motsvara
en serie korttidsräntor enligt den räntekurva för dylika räntor, eller
med andra ord den diskontokurva, varmed räknas för framtiden. En sådan
uppläggning synes ägnad alt ge en föreställning om det föreliggande
problemets räckvidd.
För att något förenkla problemställningen kan göras det vid en prognos
i och för sig naturliga antagandet att sagda räntekurva kommer att förete
alldeles likformiga variationer i anslutning till förutsatta jämna konjunkturcyklar.
Ett visst givet kapital antages så placerat att å detsamma i all
framtid erhållas avkastningar med tillämpning av de korttidsräntor som
framgå av räntekurvan. Den enhetliga räntefot, som erfordras för att vid
diskontering av alla dessa avkastningar till nuvärde få fram det placerade
kapitalets belopp, framräknas. Om nu i stället placeraren erhåller lika
stora årliga avkastningar efter denna enhetliga räntefot å det insatta kapitalet,
så får han eu matematisk ekvivalent för de avkastningar han skulle
uppburit vid placering mot korttidsränta. Det bör märkas att nämnda enhetliga
räntefot är lägre om de höga räntorna enligt korttidsräntekurvan
- och därmed de större avkastningarna - äro att motse under de närmaste
åren än om man befinner sig i ett sådant läge, där först låga räntor
äro att förvänta. De diskonterade nuvärdena av avkastningarna äro nämligen
relativt större ju förr avkastningarna beräknas utfalla. Komma då
de till beloppet större avkastningarna före de andra, påverka de det totala
nuvärdet mer än om de skulle kommit efter dessa. Differensen mellan den
högsta räntefot och den lägsta, som enligt denna uppläggning erhålles, är
emellertid rätt obetydlig. Den varierar något uppåt och nedåt kring den
räta linje, vari räntekurvan för korttidsplaccringar skulle utbytas, om
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
samtliga framtida avkastningar vore lika stora och svarade mot medeltalet
av de avkastningar som erhållas vid successiv korttidsförräntning enligt
den antagna kurvan.
För närvarande torde vanligen antagas, att den allmänna räntan ej skall
framdeles mera varaktigt stiga till den höga nivå där den befann sig i Sverige
i det närmaste konstant tills den på 1930-talet sjönk till det lägre plan
där den med större eller mindre avvikelser sedan dess befunnit sig. Om
enbart det nyss angivna matematiska betraktelsesättet skulle anläggas av
flertalet kapitalplacerare, borde de följaktligen för långtidsplaceringar räkna
med en ränta som skiljer sig från den väntade ungefärliga medelräntan
för korttidsplaceringar endast därulinnan, att den visserligen blir något
högre om man befinner sig i en stigande räntekonjunktur än om räntan
är i nedgående, men ej mer än som betingas av ovan angivna matematiska
resonemang. En större förskjutning kommer däremot att bliva följden
av en allmänt ändrad uppfattning om korttidsräntans sannolika framtida
medelnivå.
Emellertid bestämmes långtidsräntan — som ju närmast kommer till uttryck
i kurvan för långfristiga obligationer — i verkligheten av tillgång och
efterfrågan. Ett mer eller mindre medvetet anläggande av det ovan anförda
matematiska betraktelsesättet lärer i detta sammanhang kunna antagas
påverka framsynta kapitalplacerares bedömande, men andra faktorer äro
otvivelaktigt mer synbara — mängden av placeringsvilligt kapital i förhållande
till pågående investeringsverksamhet och övriga behov av just
långa lån, den allmänna optimismen eller pessimismen, den större eller
mindre benägenheten att föredraga penningplaceringar eller realplaceringar,
sammanhängande med förtroendet för penningvärdet, in. in. Att graden
av bjuden säkerhet föranleder olika nivåer inom den långfristiga räntan
ligger i sakens natur.
När det gäller långfristiga placeringar i rcaltillgångar, göra sig liknande
synpunkter gällande. 1 botten bör för en omtänksam kapitalplacerare ligga
det relaterade matematiska betraktelsesättet, verkande i samma riktning
som beträffande räntan å rena penningplaceringar men mycket starkt modifierat
ej minst av graden av förtroende för penningvärdet, i det benägenheten
för realplaceringar stegras i mån som detta förtroende minskas. Graden
av säkerhet eller med andra ord beskaffenheten av de risker, med vilka
placeraren har att räkna, måste spela en betydande roll. Ett här särskilt
framträdande spekulationsmoment är frågan, om värdet av den realtillgång
placeringen gäller kan väntas stiga eller sjunka mer eller mindre än
penningvärdet försämras eller förbättras.
Härefter framhålla de sakkunniga, att det matematiska grundläggande
betraktelsesättet för den omtänksamme placeraren syntes böra äga samma
tillämplighet vid placering i skogsfastighet som i fråga om långfristiga placeringar
i allmänhet. Härav hordc följa en viss obetydlig gradering av räntan
under beaktande huruvida räntekonjunkturen vore stigande eller sjunkande.
I och för sig skulle det kunna antagas att av olika skäl plaeeringssökandes
kapital i nuvarande läge visade benägenhet att inrikta sig på placeringar
i skogsfastighet, men betydelsen av denna synpunkt reducerades i
mycket hög grad genom att efterfrågan på skogsfastigheter begränsades av
lagens skrankor. Vad säkerhetssynpunkten anginge torde en allmän uppfattning
råda att värdet av skog komme att på lång sikt stå sig väl i förhållande
till värdet av andra nyttigheter. Däremot vore skogen utsatt för risker
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
75
—- brand, stormskador, insektshärjningar, röta, svamp, sjukdomar in. in. —
vilka vid bedömande av säkerhetssynpunkten måste beaktas. Försäkring mot
flertalet av dessa skador förekomme för närvarande ej i Sverige, och hänsyn
till riskerna kunde därför ej tagas genom inräknande av en årlig försäkringspremie
i kostnaderna för skogsbruket.
Den som köpte en ungskog — fortsätta de sakkunniga — och i all synnerhet
den som köpte nyplanterad skog eller skogsmark för nyplantering torde
betinga sig högre ränta än den som från början kunde räkna med i huvudsak
jämna uttag. Den som hade att vänta omedelbar avkastning på sitt kapital,
nöjde sig nämligen sannolikt med lägre ränta än den som måste avstå från
avkastning under en första period och beträffande skog vore risken för kapitalförluster
större beträffande den yngsta skogen än beträffande övrig
skog. Den nu berörda skillnaden vore av den storleksordning att man kunde
ha anledning att i olika fall räkna med olika räntefot, men denna tanke torde
böra avvisas med hänsyn till vanskligheten att draga en gränslinje. I stället
syntes den slutsatsen härav böra dragas, att försiktigheten påkallade ett
större hänsynstagande till den högre ifrågakommande räntefoten än till den
lägre. Även den ojämna avkastningen av skogen kunde verka höjande på
räntefoten. För övrigt borde ihågkommas, att kontinuitet i taxeringsvärdena
vore önskvärd.
Då olika förräntningsprocent vid tillämpning av den nya metoden ledde
till avsevärt olika förhållanden mellan dels värdena å den grova och den
klena skogen dels skogsvärdena och skogsmarksvärdena samt kunde föranleda
ganska avsevärda omkastningar, som vore uppenbart olägliga för
beskattningsunderlagets kontinuitet och även osannolika, anse de sakkunniga
starka skäl tala för tillämpning av en konstant räntefot vid skogstaxeringen.
Räntefoten borde alltså bestämmas en gång för alla och icke göras
till föremål för beslut före varje allmän fastighetstaxering. Skulle man få
anledning räkna med en avsevärt ändrad nivå för medelräntan, kunde skäl
måhända anses föreligga att ändra lagen.
Beträffande räntefotens storlek påpeka de sakkunniga, alt den effektiva
räntan å långfristiga industriobligationer vid tidpunkten i fråga (= hösten
1949) vore något över 3 % och för guldkantade liknande obligationer en eller
annan tiondel lägre. Det kunde knappast antagas att denna räntefot befunne
sig i överkanten av vad som vore att vänta. Med beaktande av alla angivna
förhållanden, framför allt olika riskmoment och det höga räntekravet i fråga
om ren ungskog, torde man komma till den slutsatsen att den räntefot, med
vilken borde räknas, vid oförändrad höjd på obligationsräntorna borde 1‘gga
omkring 4 % ; 3 ’/a % vore uppenbarligen för lågt och 4 ’/„ % torde ligga över
vad som skulle kunna betraktas som rimligt.
De sakkunniga påpeka slutligen att frågan om den i förevarande sammanhang
lämpliga räntefoten borde bedömas ur en annan synvinkel än räntefoten
vid kalkyler om lämpliga skötselprogram vid uthålligt skogsbruk. Anledning
saknades därför att i detta sammanhang beröra de skäl som resulte
-
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
rat i att för bestämmande av begreppet utvecklingsbar skog i förhållande
till icke utvecklingsbar sådan enligt de grunder som antagits för tillämpning
av den nya skogsvårdslagstiftningen räknades med en räntefot av 3 %. Avtotalvärdet
för skogsmark och växande skog i en normaliserad genomsnittsskog
hade vid en räntefot av 4 respektive 3 % markvärdet visat sig utgöra,
beträffande en medelgod bonitet i mellersta Norrland 12 respektive 20 %
och beträffande en god bonitet i sydligaste Sverige 40 respektive 50 %. Att
beträffande södra Sverige markvärden av den förra storleksordningen vore
lämpligare avvägda än markvärden av den senare storleksordningen med
hänsyn till den på fastighetsmarknaden rådande allmänna uppfattningen
om sådana värden förefölle tämligen visst. Med hänsyn till det inbördes
förhållandet mellan skogsvärde- och markvärdefaktorer vore det emellertid
av vikt att ej välja en alltför hög räntefot. Enligt de sakkunnigas
förmenande vore procentsatsen 4 den bästa som för närvarande kunde
väljas.
Remissyttrandena. I flera av de avgivna yttrandena göres gällande, att
räntefoten borde bestämmas till 4 y, eller 5 %. Härför åberopas flera skäl,
bl. a. att de ekonomiska riskerna vid skogsbruk vore större än inom de flesta
andra områden ävensom att det syntes logiskt att tillämpa samma räntefot
som för garantiskatten.
I sådan riktning uttala sig länsstyrelsen i Kristianstads län och skogsvårdsstyrelsen
i samma län samt över jägmästaren i södra distriktet. De framhålla
dessutom att det syntes motiverat att tillämpa en högre räntefot för de sydligaste
delarna av riket än de nordligare med hänsyn till de särskilda risker,
som vore tillfinnandes i förstnämnda delar av riket. Skogarna i Kristianstads
län vore utsatta för stormskador och — vilket främst gällde lövskogarna
-- för viltskador. Angreppen av rötsvamp i synnerhet på gran vore svåra
och även insektshärjningar förekomme. Enligt över jägmästaren i södra
distriktet borde man, om det icke funnes möjligt att höja räntefoten för eu
landsdel eller vissa trädslag, söka en annan form för kompensation åt sådan
landsdel.
Även skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län anser en räntefot av 5 % motiverad,
åtminstone tills nöjaktig balans nåtts inom det sydsvenska skogsbruket.
Den senaste riksskogstaxeringens överraskande resultat ävensom skogsägarnas
ofta svaga ekonomi och bristande förmåga att rationellt utnyttja
markens och den växande skogens produktionskapacitet talade härför, liksom
att senare års starkt stegrade efterfrågan på realkapital bringat upp
saluvärdet å skog i öppna marknaden till en abnorm höjd. Det vore synnerligen
angeläget, att den återuppbyggnad av skogsbeståndet som påginge i
södra Sverige och under senaste årtionden nått goda resultat, icke motverkades
genom en skärpt beskattning. En sådan beskattning syntes i övrigt
icke vara förenlig med den nya skogsvårdslagens åläggande om tvångssparande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
77
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ifrågasätter om — med hänsyn
till de risker, som vore förbundna med skogsbruket — en räntesats av
4 % vore tillräcklig. Förräntningskravet borde också taga hänsyn till räntorna
vid vanligen förekommande skuldsättning, vilket gjorde att räntefoten
kunde behöva sättas högre än 4 %. Även om kapitalmarknaden efter senaste
fastighetstaxeringen utvecklat sig i sådan riktning, att högre räntekrav
än tidigare icke nu borde kunna uppställas, talade dock nyssnämnda skäl
och ungskogens särskilda räntekrav för att det i och för sig kunde anses rimligt,
om räntefoten sattes till de 4''/. %, som de sakkunniga i sammanhanget
nämnt.
Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län måste det i princip ingiva
tvekan, huruvida den allmänna räntenivån skulle vara vägledande för värderingen
av alla skogliga objekt. Tillräcklig hänsyn syntes icke vara tagen
exempelvis till att framtida prisfallsrisker måste för yngre skog verka mera
dämpande på den kloke spekulantens räntekrav än om det gällde eu skog,
som inom cn nära framtid skulle avverkas.
Sveriges lantbruksförbund framhåller, att en räntefot av 4 % icke syntes
vara till fyllest, samt anför vidare.
Fn jämförelse med räntabiliteten hos långfristiga obligationer torde ge
vid handen, att en placering i sådana i realiteten ofta är fördelaktigare. Enligt
uppgift från bank kunna guldkantade obligationer belånas för en räntesats
av 2,5 % upp till 80 å 85 % av värdet. Jordbruksfastigheter kunna belånas
för upp till 60 % av taxeringsvärdet (inklusive skogsvärdet) för 3,i %
och mellan 60 och 70 % för 3,5 %. Därutöver kan belåning ske för 4 % om
säkerheten förstärkes med borgen. Normala räntesatsen å guldkantade obligationer
ligger något över 3 %. Ett exempel belyser måhända bäst tankegången.
Äkta makar (ortsgrupp I) med 90 000 kr. tillgängligt kapital skulle
alltså kunna inköpa guldkantade obligationer för 450 000 kr., därest belåning
sker upp till 80 % med 360 000 kr. Avkastningen utgör 13 500 kr. Gäldräntorna
uppgå till 9 000 kr., varför nettoavkastningen utgör 4 500 kr. Skatterna
utgöra sammanlagt 903 kr., varav förmögenhetsskatt 360 kr., statlig
inkomstskatt 168 kr. och kommunalskatt (med en utdebitering av 10 kr. per
skattekrona) 375 kr. Nettot efter skatterna utgör alltså 3 597 kr., d. v. s. 4 %
å investerade kapitalet. Därest en person i samma förmögenhetsläge i stället
anskaffar en skogsfastighet, skulle en fastighet till 300 000 kr. kunna anskaffas,
därest belåning sker upp till 70 % med 210 000 kr. Avkastningen utgör
då 12 000 kr., medan gäldräntan uppgår till 6 630 kr. och nettoavkastningen
till 5 370 kr. Skatterna i avjämnat krontal uppgå till 2 439 kr., varav
förmögenhetsskatt 360 kr., statlig inkomstskatt 129 kr., kommunal inkomstskatt
(i sin helhet garantiskatt) 1 500 kr. och skogsvårdsavgift 450 kr.
Nettot efter avdrag för skatter utgör alltså 2 931 kr., motsvarande 3,26 % å
investerat kapital. Skulle vederbörande investerat 180 000 kr., skulle förräntningen,
såvitt avser obligationer, uppgå till 3,42 % och, såvitt avser
skogsfastighet, till 2,72 %. Vid en investering av 30 000 kr. utgör förräntningen
4,75 % respektive 3,8 %. Exemplet kan varieras i oändlighet, men ligger
alltid placeringar i skogsfastigheter sämre till än i guldkantade obligationer,
om man använder för skogsfastigheten en kapitaliseringsprocent av
4 rr.
Förbundet framhåller härefter, all vid en kapitaliseringsprocent av 4 hänsyn
icke tagits till de större risker, som vore förenade med skogsbruket, ej
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
heller till att utdelningen varierade till storleken år från år liksom att den
ofta finge skjutas till framtiden. Dessutom förelåge risker för skador genom
snö och is samt betesgång ävensom prisfallsrisker. Därest möjligheter
funnes att genom försäkring helt gardera sig mot riksmomenten — utom
prisfallsrisker — skulle enligt uppgifter från försäkringsinrättningar premierna
uppgå till åtminstone 0,2 % av det försäkrade värdet. Vid bedömandet
av skäligheten av räntefotens storlek kunde icke heller bortses från
ojämnheten i inkomstfördelningen. Då garantiskatten utginge efter 5 %,
syntes det föga konsekvent att vid bestämmandet av skogsvärdet räkna med,
att skogen normalt skulle lämna en förräntning av allenast 4 c/o.
Slutligen framhåller förbundet, att enligt uppgifter från industriens forskningsinstitut
för industriens del räknades med en förräntning av investerat
kapital av i regel 6 % och med 5 % endast under särskilt gynnsamma förhållanden,
och anför vidare.
Även vid priskontrollen räknas med högre förräntningsproeenter än 4.
Det synes icke oskäligt, om en dylik förräntningsprocent, 5 %, tillämpas
jämväl för skogens del. Jämförelse med obligationsmarknaden synes även
så till vida icke ulan invändning kunna godtagas, som vid belåning skogsägaren
icke har fria händer, utan är beroende i viss utsträckning på skogsvårdsstyrelsens
direktiv. En annan omständighet, som talar till nackdel
för skogen är, att kretsen av köpare på grund av gällande lagstiftning är
synnerligen begränsad. Ytterligare en omständighet är den, att gällande
skogsvårdslagstiftning lägger hinder i vägen för kapitaluttag ur skogen genom
onormala uttag ur densamma. Den omständigheten att skog ofta inte
kan uttagas förrän i framtiden leder också därhän, att förmögenhetsskatt
får erläggas på ett kapital, som icke förrän i framtiden blir räntebärande.
Genom den höjda förmögenhetsskatten kommer vådorna därav att bliva
än mer markerade. Hur en höjning av taxeringsvärdena å skog kommer
att påverka räntabiliteten av uti skogsbruket nedlagt kapital, torde framgå
av nedanstående exempel.
Det antages, att två makar (ortsgrupp II) med en förmögenhet av 500 000
kr. har densamma placerad i industriobligationer löpande med 4 % ränta.
Det antages vidare, att 200 000 kr. av dessa obligationer omplaceras i en
skogsfastighet. Om fastigheten har ett taxeringsvärde av 100 000 kr., blir
med hänsyn till skatterna effektiva räntan å investerade kapitalet 1,69 c''o
medan, därest taxeringsvärdet uppgår till 200 000 kr. effektiva räntan allenast
uppgår till 0,65 % och densamma, därest förmögenheten fortfarande i
sin helhet bibehålies i obligationer, utgör 0,87 %. Skulle obligationerna i stället
löpa med 3 % ränta, skulle effektiva räntan bliva respektive 1,52 %,
0,59 % och 0,52 %. Anledningen till den avsevärda nedgången i effektiva
räntabiliteten vid en höjning av taxeringsvärdena ligger dels i högre förmögenhetsskatt,
dels och framförallt i högre kommunalskatt på grund av
garantiskattens oförmånliga inverkan.
Statens skogsforskningsinstitut framhåller, att institutet i samband med
förarbetena till anvisningar rörande skogsvårdslagens tillämpning förordat
3 % såsom grundval såväl för beräkningen av markvärdet som för bestämmande
av gränsen mellan utvecklingsbar och icke utvecklingsbar skog. Då
huvudmotivet för valet av 4 % emellertid syntes vara att erhålla lägre värden
på ungskogar, på grund av att dessa icke vore likvida tillgångar, och
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
79
att detta val sålunda vore en väg att mildra svårigheterna vid beskattningen
av ungskogarna, hade institutet intet att erinra i denna fråga. Vid bestämmande
av omloppstidens längd syntes de sakkunniga icke ha låtit denna
högre procentsats vara avgörande. Förslaget i detta avseende torde närmast
ansluta sig till den av institutet föreslagna procentsatsen.
Domänstyrelsen förklarar sig icke ha något att erinra emot den föreslagna
räntesatsen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län finner den föreslagna räntefoten, 4 %,
överstiga vad skogsköpare i allmänhet räknade med vid placering av kapital
i skog och anser därför en viss nedsättning av densamma motiverad.
Länsstyrelsen påpekar att en ändring av räntefoten vid en diskonteringsmetod
påverkade icke allenast prisnivån utan även det inbördes förhållandet
mellan korrektions- och markvärdefaktorerna. Det vore därför av särskild
vikt, att man icke valde annan räntefot än den som syntes i och för
sig riktig. De sakkunnigas förslag att binda räntefoten vid viss höjd kunde
länsstyrelsen därför ej tillstyrka utan räntefoten borde bestämmas för varje
fastighetstaxering och den borde få fluktuera efter diskontots växlingar.
Även enligt skogsstyrelsen borde man ej genom att alltför hårt låsa räntefoten
fråntaga sig möjligheten att vid värdenivåns fastställande kunna välja
en annan räntefot, då skäl därtill ansåges föreligga.
Departementschefen. Det ligger i sakens natur, att i varje taxeringsmetod,
som bygger på kapitaliserade årsavkastningar, måste en på visst sätt fastställd
räntefot ingå. Att anknyta denna till dagens ränteläge kan icke vara
lämpligt. Då normalt sett räntan är lägre i lågkonjunkturer än i högkonjunkturer,
skulle en dylik anknytning leda till en stigande tendens hos taxeringsvärdena
i dåliga och en sjunkande i goda tider. Givetvis kan ett dylikt
förfarande försvaras därmed, att räntefoten i så fall blir en utjämnande
faktor, som verkar rakt motsatt mot virkespriserna. Dessa sistnämnda böra
emellertid vara de avgörande för taxeringsvärdenas växlingar. Skulle man
vilja göra dessa växlingar mindre utpräglade, kan detta genomföras medelst
reglerna för rotvärdesprisernas fastställande. En växlande räntefot är ur
dessa synpunkter icke nödvändig.
Räntefoten bör fastställas utifrån den uppfattning, som står att vinna
om skogsägarnas allmänna bedömning av avkastningen på längre sikt av
det i skogsbruket nedlagda kapitalet. Att denna uppfattning mera överensstämmer
med avkastningsläget för i produktionen direkt investerat kapital
än med in- och utlåningsräntor i kreditinrättningarna är uppenbart.
Detta bestyrkes i viss mån därav att vid provtaxeringarna enligt den nya
metoden med fyra procent räntefot höjningarna av markvärdet i södra Sverige
blevo oproportionerligt stora. Detta tyder nämligen på att skogsägarna
här, medvetet eller omedvetet, bl. a. vid plantering av skog räknat med
högre räntefot än fyra procent. På grund av dessa skäl har jag ansett mig
böra föreslå en räntefot av fem procent. Enligt mitt förmenande bör detta
procenttal kunna tillämpas vid fastighetstaxeringar under den närmaste
framtiden.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Eftersom räntefoten verkar särskilt starkt på markvärdet samt på värdet
av ungskog till följd av de långa diskonteringstiderna för de avkastningar,
varur dessa värden härledas, kommer en höjd räntefot att på ett i
och för sig önskvärt sätt dämpa värdestegringen på fastigheter med mycken
kalmark eller övervägande ungskog i södra Sverige.
Höjningen av räntefoten till fem procent innebär i förhållande till de
sakkunnigas förslag, att taxeringsnivån över lag sänkes med cirka 20 c,''c.
Beträffande olika i taxeringsvärdena ingående delar torde höjningen av
räntefoten från 4 till 5 c,’o medföra en sänkning av markvärdet med i södra
Sverige cirka 40 % och i norra Sverige 50—60 % samt av skogsvärdet med
i södra Sverige cirka 12 % och i norra Sverige 15—18 %.
Prisnivån.
Vid beräkningen av värdet å de framtida skogsuttag, varå taxeringen
grundas, har man tidigare utgått från att priset på virket vid dessa skogsuttag
liksom avverkningskostnaderna skulle överensstämma med medelpriset
respektive medelkostnaderna under viss förfluten lid. Till grund för
värderingen lades sålunda vid 1922 års taxering medelnettopriset under
åttaårsperioden 1912—1919, vid 1928, 1933 och 1938 års taxeringar medelnettopriset
under de före taxeringarna närmast förflutna femårsperioderna
samt vid 1945 års taxering medelnettopriset under tioårsperioden 1932—
1941.
De sakkunniga. De sakkunniga föreslå, att höstpriserna under den närmast
före taxeringen förflutna femårsperioden skola ligga till grund för
taxeringen; samtidigt föreslås en spärr mot för kraftiga värdestegringar så
konstruerad att taxeringsvärdena på skog vid varje tillfälle icke få stiga mer
än priserna på konsumtionsvaror i allmänhet (levnadskostnadsindex).
Detta skall åstadkommas så att med utgångspunkt från priserna å en eller
flera representativa platser i riket fastställas jämförbara priser per skogskbm
dels för perioden 1932—41 dels för de sista fem åren före den ifrågakommande
taxeringen. Talet som angiver förhållandet mellan dessa kbmpriser
uträknas och jämföres med det tal som uttrycker förändringen av
levnadskostnadsindex (= riksbankens konsumtionsindex) från år 1939 till
året närmast före taxeringens början, uträknad med användning av indexmedeltalen
för de båda åren. Är det förra relativtalet större än det senare,
skall spärregeln träda i funktion på det sätt att de enligt medeltalsregeln för
de senaste fem åren uträknade kbmpriserna sänkas med en så stor enhetlig
procentsats, att höjningen av den genomsnittliga nivån därefter kommer
att svara mot höjningen av levnadskostnadsindex.
På grund av de vid nästa allmänna fastighetstaxering gällande säregna
förhållandena föreslå de sakkunniga emellertid att vid denna skola tilllämpas
speciella regler för prisnivåns bestämmande. Då skola enligt de sakkunniga
prisnivån grundas pa de under avverkningssäsongen 1944 -1945
gällande normalpriserna, därvid dock de i enlighet härmed uträknade nettovärdena
skola reduceras med 20 %.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
81
Beträffande de sålunda föreslagna i allmänhet tillämpliga bestämmelserna
framhålla de sakkunniga till en början, att prisnivån
tidigare liksom räntefoten använts som en faktor att reglera taxeringsnivån
i önskad riktning, men att det rent principiellt icke kunde anses tillfredsställande
att låta eu sådan fråga som frågan om taxeringsnivån bli beroende
av särskilda beslut, vilka icke anknöte till vissa på förhand givna normer
och icke kunde med säkerhet förutsättas bli alldeles opåverkade av mer eller
mindre ovidkommande hänsyn. Läget vore uppenbarligen också ett helt
annat, om man tills vidare bunde räntefoten vid viss höjd. Vore det möjligt
att finna en metod att reglera spörsmålet utan att bygga på återkommande
riksdagsbeslut, syntes denna väg vara att föredraga. Vad som krävdes vore
ytterst en norm att bestämma priser, som å varje ort och i varje avsättningsläge
skulle vid fastighetstaxering tillämpas för varje där förekommande sortiment.
Det erfordrades alltså dels att dessa, priser komrne i den lämpliga
relationen till varandra, dels att en prisnivå bestämdes, enligt vilken de
relativa talen kunde omsättas i värdesiffror. Reglerna borde vara så allmängiltiga
att de passade för olika ifrågakommande lägen.
För bestämmande av de relativa talen — anföra de sakkunniga — torde
en kalkyl i huvudsak liknande den som nu tillämpades ej kunna undvaras.
Den förståndige spekulant, som ämnade inköpa en skog, kalkylerade med
framtida avkastningar, men någon annan grund än uppgifter från det förflutna
stode ej till buds för att fastställa faktiska siffror. Det torde kunna
antagas att i regel en bättre prognos rörande relationen mellan olika priser
erhölles om till utgångspunkt för deras beräkning toges uppgifter från de
allra senaste åren, än om man räknade med medeltal för ett större antal icke
aktuella år, eftersom förskjutningar i relationerna därigenom bättre beaktades.
Det vore att märka att nettopriset bestämdes även av avverknings- och
transportkostnader, vilka, om de avsåge långt tillbaka i tiden liggande år,
kunde medföra helt missvisande resultat. Med hänsyn härtill förefölle det
som om, i den mån det endast gällde att få fram en grund för att fastställa
de åsyftade relationerna mellan olika priser, femårsmedeltalet borde föredragas
framför tioårsmedeltalet, som också nämnts i diskussionen.
I fråga om den lämpliga allmänna prisnivån framhålla de sakkunniga,
att till utgångspunkt borde tagas den regeln att man skulle eftersträva en
nivå som kunde antagas komma att i stort sett motsvara förhållandena
under den kommande taxeringsperioden. Den förståndige köparen av en
skogsfastighet torde vid bedömande av vad han borde betala för denna närmast
utgå från priserna för dagen. I förmodad högkonjunktur räknade
han dock helt visst såsom sannolikt att de höga dagspriserna ej komme att
stå sig; i antagen lågkonjunktur hoppades han att bättre priser skulle erhållas,
när konjunkturen vänt sig. I förra fallet kunde han kalkylera med
att under de närmaste åren inom av skogsvårdslagstiftningen utstakade gränser
göra relativt stora uttag; i det senare funne han det säkerligen förmånligt
att uppskjuta alla större skogsuttag tills det förutsedda konjunkturomslaget
ägt rum. Det pris den förståndige köparen ville erlägga kunde bc(5
Iiihang till riksdagens protokoll 1951. I samt. Nr 39.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
räknas vara högre, om god konjunktur förutsåges med snart utfallande
stora avkastningar, än om dålig konjunktur väntades med de större årsavkastningarna
liggande längre bort i tiden. Ehuru den nya skogsvårdslagstiftningens
krav på större jämnhet i skogsuttagen minskat möjligheterna
att utnyttja en tillfällig högkonjunktur, förelåge icke hinder också framdeles
för en viss anpassning efter konjunkturerna varav borde följa att
skogsfastigheterna i någon mån fluktuerade. Att vid fastighetstaxeringen
bortse från sådana måttliga fluktuationer vore väl, även om i stort sett stabilitet
i taxeringsvärdena vore önskvärd, icke lämpligt. Särskilt om taxeringsvärdena
skulle vid något tillfälle befinnas ligga över allmänna saluvärdena,
skulle detta säkerligen uppfattas som en orättvisa. Accepterades möjligheten
av en sänkning av taxeringsvärdena, krävde emellertid konsekvensen att
också höjning skulle kunna ifrågakomma. Att en viss anpassning efter penningvärdet
ej kunde frånkommas låge i sakens natur.
Det låge nära till hands — anföra de sakkunniga vidare — att taga till
utgångspunkt de faktiska siffror i vilka en beräkning på grund av femårsmedeltalen
resulterade. Det kunde naturligtvis inträffa att denna prisnivå
lämpade sig också som allmän nivå för taxeringsvärdena, men om detta
icke vore fallet kunde man antingen skära bort utpräglade toppar och
gropar i priskurvan genom att sänka eller höja dagspriset med viss del av
marginalen mellan detta och femårsmedeltalspriset eller också på annat sätt
beakta penningvärdets förskjutningar. Den förra metoden skulle dock i
närvarande läge ge ett resultat som icke skulle kunna godtagas, då såväl
den senaste femårsserien som även den senaste tioårsserien kombinerad med
dagens noteringar skulle utvisa så höga priser att knappast någon köpare
av skogsegendomar skulle våga därpå bygga sina kalkyler. Det torde därför
icke vara försvarligt att med syftning på vare sig nästa eller framtida
taxeringar bestämma sig för detta alternativ.
De sakkunniga åberopa här dels en tabell med uppgifter om utvecklingen
under de senaste åren av priserna för virke å rot, timmer och sågat
virke samt medelförtjänsterna för huggare och körare, ställda i förhållande
till prisutvecklingen i allmänhet, dels ett diagram över den allmänna prisutvecklingen
åren 1900—1948 enligt olika index samt över priser för obarkat
furutimmer på viss plats åren 1900—1946 och vid domänverkets rotförsäljningar
åren 1911—1948. Om dessa tabeller, vilka torde få som Bihang IV
och V fogas vid detta protokoll, anföra de sakkunniga, att serien för domänverkets
rotförsäljningar, vilka närmast gåve uttryck åt de förhållanden
som ägde betydelse för fastighetstaxeringen, visade att rotpriset vid dessa
försäljningar stigit från ett medelpris för de tio åren 1932—1941 av 5:46
kr. till över 16 kr. per kbm, vilket vida överstege den nivå som rimligen
kunde anses grundläggande för värdering av skogsfastigheter. Vidare framginge
av diagrammet, att prisutvecklingen i avseende å skog såld å rot åtminstone
hittills ej mera påtagligt skilt sig från prisutvecklingen i allmänhet
sådan denna komme till uttryck i levnadskostnadsindex. I avseende å
skogsfastigheter — vilkas priser torde växla mindre än rotförsäljningspri
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
83
serna — kunde en ändå närmare anslutning till levnadskostnadsindex synas
naturlig. Givetvis vore ej otänkbart att priserna på fäi-diga skogsprodukter
i förhållande till andra varor definitivt förskjutits uppåt, men även om
så vore fallet, följde därav ej att de av jämväl arbetspriserna beroende rotvärdena
komme att i förhållande till priserna å konsumtionsvaror i allmänhet
framdeles ligga högre än före kriget. Om en definitiv förskjutning uppåt
verkligen förelåge, kunde det å andra sidan betraktas som ganska troligt
att, sedan jämviktsläge inträtt, den gamla parallellismen med priserna å
konsumtionsvaror i allmänhet åter skulle göra sig gällande, låt vara på en
annan relativ nivå än förut. Det syntes vid sådant förhållande och då tillfälliga,
icke bestående höjningar i taxeringsvärdena borde undvikas knappast
vara för djärvt att acceptera det nu anförda såsom norm att i lagen
begränsa en höjning av taxeringsnivån.
De sakkunniga påpeka emellertid vissa svårigheter vid förverkligande av
denna tankegång. Till utgångspunkt för trädens rotvärden hade vid fastighetstaxeringarna
brukat tagas priserna å olika i träden ingående sortiment
för ifrågakommande leveransplatser, varifrån med ledning av tillämpade
arbetspriser m. m. gjorts avdrag för direkta avverknings- och transportkostnader.
Dessa kostnader, som varierade efter avverkningens och transportens
svårighetsgrad, bestämde skogens avsättningsläge. Ju högre utdrivningskostnadema
vore i förhållande till bruttopriset, desto närmare komme man
den gräns där plusvärdena för nettot överginge i minusvärden, d. v. s. där
avverkningen icke längre vore direkt lönande. Det kunde emellertid ej utan
vidare antagas att bruttopriser och kostnader ändrades i samma proportion.
Den senaste tidens toppriser å skogsprodukter hade ej avspeglat sig i en
motsvarande höjning av arbetslönerna, vilken senare höjning till stor del
endast motsvarade vad som betingats av förloppet å lönemarknaden i allmänhet.
Man hade all anledning antaga att å andra sidan en återgång till
lägre priser å skogsprodukter ej skulle åtföljas av en kostnadssänkning av
motsvarande storleksordning.
Sedan de sakkunniga härefter framhållit, att rotvärdena hittills bestämts
så att för visst prisområde (län eller flodområde) dels angivits bruttopriser
å olika förekommande sortiment för ettvart av de år, vilka medtagits i prisserierna,
varefter medeltal för samtliga år uträknats för varje sortiment,
dels likaledes årsvis för olika avsättningslägen angivits utdrivningskostnaderna
för de olika sortimenten, varpå medeltal uträknats även för dessa
kostnader, anföra de, att detta förfaringssätt bleve komplicerat att tillämpa,
när det gällde alt binda taxeringen vid en viss nivå, vilken i realiteten innebure
en konstruerad spärr för den höjning som skulle bliva en följd av enbart
en medel talsberäkning. En lägre prisnivå kunde vara en följd av sänkta
bruttopriser eller av ökade kostnader eller därav att bruttopriserna och kostnaderna
eljest så förskjutits i förhållande till varandra att den marginal
mellan dem, som betecknade nettopriserna, minskades. Det vore ingalunda
omöjligt att vid utformande av en spärregel taga större eller mindre hänsyn
till sådana variationer, nämligen genom att sänka de genom medeltalsberäk
-
84
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
ning utrönta bruttopriserna och kostnaderna med skilda procenttal, men
man kunde beträffande en allmänt gällande spärregel näppeligen finna någon
grund för antaganden om variationer av visst slag i bruttopriser eller
kostnader, utan torde få stanna vid att förutsätta en genomgående likformig
förskjutning av både bruttopriser och olika slags kostnader, vilket
betydde att de genom medeltalsberäkning framkomna rotvärdena genomgående
sänktes med viss enhetlig procentsats. Den sålunda förordade anordningen
kunde antagas innebära ett visst missgynnande av de sämre
avsättningslägena, därför att en minskad marginal mellan bruttopriserna och
kostnaderna vanligen betydde en relativt större krympning av de på grund
av avsättningsläget låga rotvärdena än av de höga. Avsättningslägets betydelse
finge emellertid ej överskattas. Den starka stegringen av transportkostnaderna
under de senaste åren hade icke i lika hög grad varit gällande beträffande
priset å skogskörslor, då en förbättrad drivningsteknik medfört
stark rationalisering med möjlighet att framforsla större lass än förr o. s. v.
Avverknings- och transportkostnaderna (utom för flottning) vid en vändas
väg i Ångermanälvens prisområde i förhållande till motsvarande kostnader
vid tre vändors väg utgjorde för åren 1927—1931 i medeltal 1,59, för åren 1932
—1936 i medeltal 1,55, för åren 1932—1941 i medeltal 1,39 samt för år 1947
1,38. Avsättningslägena vore för övrigt icke oföränderliga utan förbättrades i
mån som nya kommunikationsleder komme till stånd. Framför allt gällde
det nu sagda de områden, där den förevarande frågan hade den största betydelsen,
nämligen de avlägsna bygderna i norra Sverige, varest nya vägförbindelser
successivt inrättades. Denna utsikt kunde antagas redan nu påverka
de faktiska förväntningsvärdena, ett förhållande som icke annorledes
beaktades i taxeringsmetoden.
Beträffande tänkbara utgångslägen för jämförelsen mellan virkespriserna
och levnadskostnaderna framhålla de sakkunniga, att till utgångspunkt icke
kunde tagas det nuvarande läget, då priserna å rotstående skog i förhållande
till förkrigsläget befunne sig på en mycket högre nivå än genomsnittspriset
på konsumtionsvaror i allmänhet. Det förefölle närmast osannolikt att
rotpriserna skulle sjunka till en lägre relativ nivå än före kriget, men man
torde få räkna med möjligheten av en sänkning av dem till samma relativa
nivå som då. Detta betydde att till utgångspunkt borde tagas förhållandena
innan utvecklingen genom krigsutbrottet bragtes på avvägar. Om detta utgångsläge
för en indexberäkning sedermera borde bibehållas i lagen finge
framtiden utvisa, men det gällde nu att genomföra en princip som kunde
antagas vara lämplig under normala förhållanden och som, enligt vad erfarenheten
från gången tid visat, syntes på ett tillfredsställande sätt reglera
taxeringsnivån så att denna visserligen komme att följa konjunkturen men
med undvikande av häftiga variationer. Att för den nu förestående taxeringen
särbestämmelser måste givas, utgjorde uppenbarligen intet skäl mot
att redan nu införa regler som kunde antagas lämpliga för framtiden. Det
låge nära till hands att såsom grundläggande för kalkylen räkna med de
vid 1945 års fastighetstaxering tillämpade priserna för åren 1932—1941, som
Knngl. Maj.ts proposition nr 39.
85
i huvudsak representerade förkrigsförhållandena; medelpriset för nämnda
är 5: 46 kr. låge på ungefär samma höjd som priserna för 1938 och 1939, resp.
5: 06 kr. och 5: 89 kr. Priserna för åren 1932—1941 skulle alltså jämföras
med priserna enligt den nya femårsserie, varmed skulle räknas vid fastighetstaxeringen.
Vid jämförelsen av levnadskostnaderna syntes det vara riktigast
att hålla sig till medelindex för de sista 4 kvartalen före taxeringens början,
å ena sidan, samt motsvarande index för 1939, å andra sidan. Index (=
riksbankens konsumtionsindex) för sistnämnda år, 108,4, kunde sålunda få
utgöra ingående index, och det utgående bleve, om index för 1948 komme att
hålla sig under första halvåret 1950, omkring 173. Detta skulle betyda en
höjning av den allmänna prisnivån på grund av ändrad prissättning med
omkring 60 %.
Beträffande de ifrågasatta specialbestämmelserna för prisberäkningen
vid nästa allmänna fastighetstaxering
anföra de sakkunniga, att det förhållandet att en återgång till lägre priser
å skogsprodukter ej kunde väntas bli åtföljd av en kostnadssänkning av
motsvarande storleksordning betydde bl. a. att de senaste årens höga priser
ej vore ägnade att läggas till grund för bestämmande av de prisrelationer
som skulle tillämpas vid taxeringen. Den för normala fall föreslagna femårsmedeltalsregeln
kunde sålunda, även om en efter omständigheterna avpassad
spärr insattes, icke anses lämplig för detta särskilda tillfälle. Det
låge då nära till hands att söka utfinna en annan årsserie, vilken kunde antagas
resultera i de riktiga prisrelationerna och vilken eventuellt vore så
avvägd att spärregeln denna gång ej erfordrades. Efter undersökning av
olika möjligheter hade emellertid de sakkunniga funnit sig kunna antaga
att de under senare delen av världskriget tillämpade normalpriserna med
avdrag av kostnader, beräknade med ledning av kollektivavtal, skulle ge
prisrelationer, vilka borde kunna godkännas. De utpräglade toppvärden,
vari de senaste årens priser i vissa fall skulle resultera och som kunde befaras
snedvrida nivån, bortfölle, och den stora erfarenhet som kommit till
uttryck i normalpriserna tillgodogjordes. Det vore möjligt att normalpriserna
för brännved vore jämförelsevis högre än som kunde räknas med för
framtiden, men detta förhållande påverkade ej taxeringen så mycket. Det
ägde betydelse endast vid åsättande av värden på de typträd vilkas priser
skulle vara avgörande för taxeringen, och brännveden inginge med jämförelsevis
små kvantiteter i dessa typträd. På värdet av ungskog i förhållande
till grövre skog inverkade däremot ej de ifrågavarande priserna för
brännved. I den prisutveckling som bestämde korrektionsfaktorernas storlek
förutsattes nämligen ett förhållande mellan brännvedspriserna och övriga
priser som varit förhanden redan vid tiden omkring krigsutbrottet. Det
torde i varje fall vara uteslutet att finna någon årsserie vilken kunde påstås
med sannolikhet resultera i lämpligare prisrelationer än något av de ■— i
förevarande avseenden huvudsakligen likformiga — år, under vilka normalpriserna
gällde. De sakkunniga ansåge den sista avverkningssäsongen under
kriget, 1944—1945, kunna väljas för ändamålet.
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
De sakkunniga åberopa till belysande av den nu behandlade frågan eu
utredning, som verkställts av en av dem, Hagberg, utvisande bl. a. de relativa
priserna för virke av olika grovlek då timmerpriset för 8" sättes lika
med 100. Ur denna utredning må här återgivas en uppställning rörande
priser å tall och gran vid Ängermanälven och i Finnerödja, som ansetts
representativa som prisbildningsorter för Norrland respektive mellersta och
södra Sverige (se tab. s. 87):
De sakkunniga anmärka, att de i uppställningen angivna prisrelationerna
hänförde sig till bruttopriser och icke till de efter avdrag för kostnader framkommande
rotvärdena, enär dessa icke kunde angivas för sortiment av olika
grovlek. Undersökningen visade emellertid i vilken riktning en tillämpning
av de olika årens priser kunde antagas gå.
Vad angår frågan i vad mån berörda normalpriser lämpade sig för bestämmande
av värdenivån framhålla de sakkunniga, att den genomsnittliga
höjning av rotpriserna i förhållande till läget för åren 1932—1941, vartill en
tillämpning av sistnämnda normalpriser och kostnader komme att leda,
kunde förmodas vara omkring 70 %. En spärr innebärande en sänkning av
de med ledning av normalpriserna uträknade rotvärdena med omkring 6 %
skulle alltså erfordras för att komma till den nivå utgörande omkring 160 %
av förkrigsnivån som förut antagits ungefär motsvara penningvärdets fall.
Emellertid vilja de sakkunniga ifrågasätta om ej en kraftigare verkande
spärr än den angivna vore påkallad just nu, då en låt vara ojämn men på
sina håll antagligen betydande höjning av taxeringsvärdena å skog vore att
förvänta på grund av ett bättre uppskattningsförfarande. Men även om den
hittillsvarande metoden bibehölles, skulle ett i huvudsak likartat förhållande
komma att inträffa, eftersom det torde vara nödvändigt att ändra den
hittills gällande instruktionens tabelluppgifter rörande virkesförrådet i eu
normalskog till bättre överensstämmelse med den verklighet, som komme
till uttryck i riksskogstaxeringens siffror, och dessutom justeringar i uppskattningarna
av virkesförråden vore att förutse. Om, såsom i åtskilliga
kommuner torde kunna inträffa, det tillförlitligare taxeringsförfarandet i
och för sig med tillämpning av förkrigspriser medförde en ökning med 50 %
och den sålunda erhållna siffran åter ökades med 60 %, så komme man upp
i en nivå motsvarande 240 % av förkrigsnivån och i verkligheten kunde, om
taxeringen utfördes riktigt, än kraftigare ökningar på sina håll förutses. Mot
höjningar av denna storleksordning syntes befogade invändningar kunna
göras. Bl. a. torde man få räkna med att en mycket kraftig engångshöjning
av skatten skulle komma att i många fall elimineras genom mer eller mindre
medvetna underskattningar från beskattningsnämndernas sida. Ett sådant
resultat måste betecknas som olyckligt. Det kunde riskeras att den nya taxeringsmetodens
syfte att ernå en riktig bestämning av beskattningsunderlaget
skulle i avsevärd grad förfelas, om det redan från början betraktades som
mindre viktigt eller rent av som icke önskvärt att lagens bestämmelser följdes.
I instruktionsförslaget förutsatte de sakkunniga därför en sänkning av
de med ledning av normalpriserna bestämda rotvärdena med 20 %, vilket
Kungl. Maj ds proposition nr 39. 87
Ångermanälven.
Relativa |
priser per |
fl. f.3 |
|||
Å r |
Massaved |
Timmer |
|||
eller props |
6” |
8" |
10" |
11" |
|
Tall |
|||||
Helbarkad, 1922—31 ............. |
69 |
79 |
100 |
123 |
132 |
» 1932-41 ............. |
67 |
77-5 |
100 |
134 |
145 |
Obarkad, 1946 ................... |
90 |
90 |
100 |
116 |
124 |
» 1947 ................... |
94 |
100 |
100 |
108 |
113 |
> 1948 ................... |
90 |
100 |
100 |
108 |
112 |
Normalpriser, helbarkad.......... |
81 |
89 |
100 |
120 |
128 |
» obarkad ............ |
78 |
88 |
100 |
121 |
130 |
Gran |
|||||
Obarkad, 1934—41 ............... |
104 |
— |
100 |
135 |
147 |
> 1946 ................... |
102 |
— |
100 |
113 |
120 |
» 1947 ................... |
98 |
— |
100 |
101 |
103 |
» 1948 ................... |
95 |
— |
100 |
101 |
103 |
Normalpriser .................... |
92 Flnnerö< |
ija. |
100 |
117 |
123 |
Relativa priser per kbf. (mittmått massa) |
|||||
Å r |
Massaved |
Timmer |
o b a r k a |
t |
|
helbarkad |
6" |
8" |
10" |
11" |
|
Tall |
|||||
1922-31 ........................ |
74 |
77 |
100 |
120 |
125 |
1932-41 ........................ |
82 |
75 |
100 |
122 |
130 |
1946 ............................ |
79 |
84 |
100 |
112 |
117 |
1947 ............................ |
98 |
100 |
100 |
112 |
117 |
1948 ............................ |
82 |
100 |
100 |
112 |
117 |
Normalpriser (prisområde 20)...... |
1 |
||||
Timmer: C-stock................. Massaved: l:a 3 m............... |
i " |
81 |
100 |
116 |
123 |
Gran |
|||||
1936-41 ........................ |
112 |
— |
100 |
124 |
133 |
1946 ............................ |
84 |
84 |
100 |
112 |
117 |
1947 ............................ |
101 |
100 |
100 |
in |
116 |
1948 ............................ |
90 |
99 |
100 |
in |
116 |
Normalpriser (prisområde 20)...... |
I |
||||
Timmer: B-stock................. Massaved: l:a 3 m .............. |
j 98 |
85 |
100 |
117 |
124 |
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
torde betyda en genomsnittlig höjning av taxeringsvärdena i förhållande
till förkrigsnivån med omkring 35 %, bortsett från rättelser av föregående
undertaxering. Om sistnämnda rättelser medräknades, komme höjningen av
den förra taxeringens faktiska nivå sannolikt att i genomsnitt något överstiga
penningvärdets fall.
Emellertid —- framhålla de sakkunniga slutligen — hade av Hagbergs utredning
framgått att normalpriserna i förhållande till förkrigspriserna i
södra Sverige låge på en jämförelsevis högre nivå än i norra Sverige. Då en
jämförelse med efterkrigspriserna föranlett tvekan, huruvida denna förskjutning
kunde antagas bliva beståndande, hade de sakkunniga övervägt
skilda alternativ för att åstadkomma någon utjämning mellan norra och
södra Sverige och särskilt undersökt huruvida lämpligen priserna för något
eller några förkrigsår eller eventuellt för något efterkrigsår borde inkopplas
för att jämte normalpriserna bestämma såväl prisrelationer som värdenivå.
Såväl de långt tillbaka liggande förkrigsåren som de avgjort onormala
åren 1946—1948 hade emellertid ansetts böra lämnas ur räkningen härvid.
Skulle det visa sig, att 1949 års priser — som ej vore kända när de sakkunniga
avlämnade sitt betänkande — skulle utvisa mera normala prisrelationer
mellan de grövre och klenare träden än de som framkomme på grund av de
närmast föregående årens priser samt visa ett jämnare förhållande mellan
rikets olika delar än normalpriserna, syntes det böra övervägas om ej detta
års priser jämte normalpriserna borde läggas till grund för taxeringen. Skulle
det åter visa sig att sagda utjämning mellan priserna i norra och södra Sverige
ej framträdde, visade detta att farhågorna för en olämplig avvägning i
förhållandet mellan norra och södra Sverige antagligen icke vore tillräckligt
grundade, utan att normalpriserna ensamma kunde bestämma taxeringsnivån.
Remissyttrandena. De flesta remissinstanser, som yttrat sig om prisnivån,
ha uttalat farhågor för att de sakkunnigas förslag skall medföra
för höga taxeringsvärden. Ett par länsstyrelser ha emellertid givit uttryck
för en motsatt uppfattning.
Enligt professor Streijffert kan man beträffande de rotpriser, som skola
läggas till grund för taxeringen, ställa sig tveksam till förslaget att som regulator
använda levnadskostnadsindex, som varit starkt påverkat av prisregleringar
och dessutom omfattade helt andra grupper av nyttigheter än virke.
Det borde undersökas, om ej ett lämpligare index kunde användas. Det kunde
också ifrågasättas, om en motsvarande justering av virkespriserna uppåt
läte sig göra en annan gång, då rotpriserna sjunkit under den allmänna
prisnivån.
Domänstyrelsen framhåller, att, om det endast varit fråga om bruttopriserna,
en tio-årsperiod för prisberäkningen varit att föredraga, enär större
möjligheter till utjämning av prisfluktuationerna därvid förelegat, men att
med hänsyn till utvecklingen i fråga om förhållandet mellan bruttopriser
och avverkningsomkostnader skäl kunde åberopas för att välja en femårs
-
89
Kungl. Mnj:ts proposition nr 39.
period. Mot de sakkunnigas förslag rörande beräkning av prisnivån för fastighetstaxeringen
vore i övrigt icke några mera väsentliga principiella invändningar
att göra, även om det för bestämning av förskjutningen i skogskbmpriset
icke vore tillfyllest att göra utredning endast för en enda ort i
riket, då prisförskjutningarna, icke minst de senaste åren, icke varit likformiga
för olika landsdelar. — Som de sakkunniga framhållit vore det sannolikt,
att en generell regel för bestämning av värdenivån över huvud taget ej
kunde tillämpas vid nästa taxeringstillfälle med hänsyn till de av kriget och
krisen vållade särskilda förhållandena.
Kammarrätten påpekar, att det missgynnande av de sämre avsättningslägena
som en reduktion av prisnivån genom avdrag å nettopriserna innebure
gjorde att denna lösning vore mindre tilltalande. Kammarrätten hade
övervägt om icke Kungl. Maj :t kunde givas befogenhet att helt eller delvis
verkställa erforderlig nedsättning i prisnivån genom reduktion enbart av
bruttopriserna men funnit att denna väg knappast vore framkomlig.
Skogsstyrelsen, som i fråga om de i allmänhet tillämpliga bestämmelserna
först påpekar, att vid medelprisers beräknande helst
säsongpriser borde tillämpas, enär prisuppgörelserna ej alltid bleve klara
under hösten, är av den uppfattningen, att erfarenheterna från tidigare fastighetstaxeringar
tydde på att det knappast vore möjligt att en gång för
alla i detalj bestämma sättet för prisnivåns avvägning. Att de sakkunniga
omedelbart varit tvungna att frångå sin efter ingående motivering framlagda
huvudregel styrkte denna uppfattning. I stället syntes man böra välja
eu enkel regel, som kunde förmodas medföra tillfredsställande utjämning
av kortsiktiga konjunkturvariationer i prisnivån och i prisrelationen mellan
skilda sortiment. Därefter finge man vid varje taxeringstillfälle avgöra
om denna prisnivå borde justeras med hänsyn till den väntade utvecklingen
under tiden fram till nästa taxering. Den normala konjunkturcykelns
längd gåve anvisning om att en prisserie, som skulle kunna ge den önskade
utjämningen, måste omfatta längre tidsrymd än 5 år. 10-årsmedeltal skulle
sannolikt ge jämnare och bättre resultat.
Angående specialbestämmelserna för prisberäkningen
vid nästa taxering framhåller skogsstyrelsen att denna syntes
resultera i taxeringsvärden, som t. o. m. överstege saluvärdena under de senaste
åren, ehuru dessa inginge i en högkonjunktur. Om de sakkunnigas
förslag till utgångspriser skulle godkännas, måste i varje fall eu justering
ske genom att höja det 20-procentiga avdraget eller genom att tillämpa detsamma
på bruttopriserna. Därest skogsstyrelsens förslag om tillämpning
av 10-årsmedeltal genomfördes, måste uppenbarligen viss sänkning av prisnivån
ske genom ett procentuellt avdrag. Särskild försiktighet måste iakttagas
vid valet av en prisnivå bl. a. med tanke på det återuppbyggnadsarbete,
i vilket svenskt skogsbruk nu måste ingå.
.Skogsi>årdsstyrélsen i Norra Kalmar län uppger, att enligt gjorda överslagsberäkningar
taxeringsvärdena vid tillämpning av den föreslagna metoden
stege med ca 230 % i jämförelse med taxeringsvärdena enligt 1945 års
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
allmänna fastighetstaxering, och framhåller, att stor risk därför förefunnes,
att taxeringsvärdena komine att överstiga de allmänna saluvärdena under
den senaste högkonjunkturen. Det vore alldeles uppenbart, att köpare av
skogsegendomar under senare år icke allt för kraftigt låtit sig påverkas av
de nu rådande höga priserna. Den allmänna uppfattningen bland skogsägarna
vore, att ett prisfall på virke vore att vänta, som icke komine att
motsvaras av en motsvarande sänkning av omkostnaderna. Om omkostnaderna
exempelvis utgjorde 40 % av bruttot och det senare sjönke med
30 % men omkostnaderna icke sjönke, konnne rotvärdet att sjunka till
hälften. De sakkunnigas förslag skulle i genomsnitt medföra en höjning av
rotvärdena med ca 35 % i förhållande till läget 1932—1941, medan den höjning,
som kunde anses motsvara penningvärdets fall, uppginge till ca 60 %.
Emellertid måste härvid uppmärksammas att såväl stegringen som de höjningar
som uppstode genom det tillförlitligare taxeringsförfarandet bleve
mycket kraftigare i södra Sverige. De sakkunniga syntes vara av den uppfattningen
att det icke vore säkert att den förskjutning som uppstode i prisläget
med de föreslagna beräkningsgrunderna mellan norra och södra Sverige
komine att bli bestående och ansåge en viss utjämning önskvärd. Med
hänsyn till svårigheterna att åstadkomma en utjämning, som för övrigt enligt
styrelsens mening i och för sig icke vore särskilt starkt motiverad, vore
det enligt styrelsens uppfattning bättre att uppgiva önskemålet härom och
i stället reducera allmänna prisnivån så att rimliga resultat uppkomme i
södra Sverige. Styrelsen ville i detta syfte föreslå, att den reduktion av prisnivån
1944—1945 som de sakkunniga föreslagit till 20 ?c i stället fastställdes
till 30 %. Härigenom motverkades såväl onormalt starka språngvisa
höjningar som också risken att redan vid efterföljande fastighetstaxering
eu sänkning måste ske.
Skogs vårdsstyrelsen i Jämtlands län finner en generell sänkning av rotvärdena
med 20 % i och för sig tacknämlig, men anser, att den knappast
komme att verka rättvist, om den skedde på rotvärden, med hänsyn till att
bruttovärdena på skogsprodukter varierade inom en mycket vidare ram än
omkostnaderna, som vore trögrörliga. Olika procentsatser borde sålunda
tillämpas för bruttopriserna och omkostnaderna med större procentsats för
bruttopriserna, medan det kunde ifrågasättas, huruvida över huvud taget
omkostnaderna skulle sänkas under 1944—1945 års avtalspriser. En generell
sänkning av rotvärdena komme att missgynna fastigheterna i dåligt avsättningsläge,
där rotvärdena vid prisfall givetvis sjönke proportionsvis mycket
mera än på de bättre avsättningslägena.
Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län framhåller, att det vore olyckligt att
åsätta skogsfastigheterna för höga taxeringsvärden dels emedan detta lätt
kunde leda till för stora uttag, vilka ur såväl skogsvårds- som ock ur nationalekonomisk
och social synpunkt icke vore lyckliga, dels ock emedan
värdena även ur belåningssvnpunkt borde vara så avpassade, att vederbörande
kreditinrättningar ej behövde taga onödiga risker. Den omständigheten
vore särskilt värd att uppmärksamma, att om, såsom högst troligt
91
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
vore, bruttoprisnivån på skogsprodukter snart komme att falla, arbetskostnaderna
säkerligen ej komme att falla i proportion därtill, varför sänkningen
i nettovärde bleve procentuellt avsevärt mycket större än sänkningen
i bruttovärde. Flera skäl talade för en större sänkning av rotvärdena
än den av de sakkunniga föreslagna. En sänkning med 25 % vore
mera befogad.
Ytterligare några skogsvårdsstyrelser hysa betänkligheter mot en alltför
stor höjning av taxeringsvärdena och föreslå därför en kraftigare reduktion
av rotvärdena än den föreslagna eller att avdraget räknades på bruttopriset
och icke på nettopriset.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser att den föreslagna reduktionen av
rotvärdena med 20 % icke vore tillfyllest och att ett något bättre resultat
skulle nås om avdraget beräknades på bruttopriset i stället för på nettopriset.
Även länsstyrelsen i Kristianstads län finner den föreslagna sänkningen
av rotvärdena med 20 % vara för låg. Den av 1944 års bevillningsutskott
uppmärksammade skillnaden i värden enligt då föreslagen metod emellan
norra och södra Sverige syntes icke hava blivit fullt tillfredsställande förklarad.
Huruvida en reducering av värdena för det sydligaste tillväxtområdet
skulle ske med olika procentsatser eller annorlunda, kunde länsstyrelsen
icke uttala sig om. En sänkning av prisnivån på grund av de särskilda
förhållandena syntes emellertid i hög grad påkallad.
Länsstyrelsen i Uppsala län gör gällande, att de höga taxeringsvärden, som
den nya metoden med den föreslagna prisnivån komme att medföra, överstege
köpeskillingarna vid representativa köp under de senaste åren. Enligt
företagna undersökningar uppginge — om man jämförde med 1945 års
taxeringsvärden — stegringen vid tillämpning av den nya metoden till omkring
110 %, medan priserna i öppna marknaden stigit med allenast 76 %.
Då taxeringsvärde skulle åsättas till belopp, som prövades utgöra allmänna
saluvärdet, skulle alltså beträffande dylika fastigheter, å vilka förutom
skogsmark även funnes inägojord med åbyggnader, något utrymme icke
finnas för värde å inägojord. Enda möjligheten att förhindra en dylik orimlighet
syntes vara att antingen höja räntefoten eller sänka prisnivån.
Även länsstyrelsen i Hallands län framhåller den påfallande stora stegringen
av taxeringsvärdena vid provtaxeringarna i södra Sverige. Det uppstode
lätt en strävan hos en taxeringsnämnd att söka vinna korrektiv mot
de enligt dess förmenande alltför höga taxeringsvärdena, som framkomme
vid tillämpning av hjälptabellerna. Därvid låge det nära till hands att anknyta
till för nämnden kända representativa saluvärden, där en uppdelning
på skogen kunde ske. Skulle det därvid visa sig, att tabellvärdena bleve högre
än saluvärdena, torde dessa värden för nämnden förlora mycket i bindande
kraft. Det skulle vara olyckligt om metoden finge sådan tillämpning. Syftet
att med densamma uppnå en jämn och rättvis taxering skulle då motverkas.
92
Kangl. Maj:ts proposition nr 39.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att ett sådant speciellt
inriktande av värdenivån för skog och skogsmark som skulle ske genom
att Kungl. Maj:t före den allmänna fastighetstaxeringen meddelade
bestämmelser rörande den prisnivå, som vid taxeringen skulle gälla, ur
vissa synpunkter kunde anses försvarligt samt anför vidare.
Svårigheter och betänkligheter måste dock här inställa sig bl. a. med hänsyn
till att värdenivån för jordbruksfastighet och annan fastighet såvitt
länsstyrelsen kunnat finna förutsättes skola bestämmas efter den allmänna
salunivån. Härutinnan avvika grunderna från hittills gällande regler. Förslaget
bör ses i belysning av de sakkunnigas förslag om prisnivån på skog
och skogsmark. Om man, på sätt de sakkunniga föreslagit, låter skogens och
skogsmarkens värde förändras efter levnadskostnadernas höjd, medan däremot
jordbruk, hyresfastigheter, villor, fabriker etc. skulle förändras efter
salunivåns växling, kan detta under vissa förhållanden i princip leda till en
relativ undertaxering av de skogliga objekten. Det kan heller icke anses bärande
att motivera den föreslagna spärregeln med att kraftiga höjningar
behöva elimineras genom mer eller mindre medvetna undertaxeringar i beskattningsnämnderna.
Ojämnhet i taxeringen måste man väl under alla
förhållanden räkna med, men den bör icke utgöra grund för att man genomför
en medveten allmän underskattning av skog och skogsmark, baserad på
exempelvis levnadskostnadsindex. Detta skulle i princip betyda, att man
från skogsägarna och till andra grupper överför kommunal och statlig
skattetunga utan att tillräckliga skäl för en sådan omfördelning kan förebringas.
Den undertaxering av fastigheter, som utan all tvekan präglar dagens
läge, leder för närvarande till att väsentliga förmögenhetsvärden undgå
såväl kommunal som statlig beskattning. Det torde icke finnas anledning att
permanenta detta tillstånd för en viss grupp av fastigheter genom att med
hänvisning till en icke skoglig värdefaktor, och sålunda på en omväg söka
dämpa skogsfastigheternas värdenivå under den, som salunivån på skogsprodukter
i och för sig skulle utvisa.
Länsstyrelsen kan alltså icke tillstyrka, att levnadskostnadsindex får röna
inflytande på prisnivån. Lämpligare torde i stället såsom grund för en nivå,
vilken borde vara i skogsägarnas intresse något modifierad, kunna tagas
genomsnittspriset för virke på rot för en tioårsperiod på samma sätt som
skedde vid 1945 års allmänna fastighetstaxering. Genomsnittspriset per in3 sk
för domänverkets rotförsäljningar under åren 1939—1948 visar enligt bil. a)
i betänkandet1 kr. 9:75 mot kr. 5:46 för perioden 1932—1941 och kr.
5:89 för 1939. Relationen mellan den första och de två senare siffrorna
visar en prisstegring av mellan 65 och 80 %(~ = 1,78'' ’’ = ] 65) I för
\5,
46 0,89 '' I
hållande till levnadskostnadsstegringen från 1939 till 1950, cirka 60 %,
är den angivna prisstegringen icke särskilt anmärkningsvärd eller överraskande.
Den omständigheten att ytterligare höjning i kanske många fall
måste genomföras av den anledningen att 1945 års fastighetstaxeringsvärden
baserade sig på felaktiga grundfaktorer torde icke i och för sig böra
medföra, att man frångår tanken att låta värdenivån för skog och skogsmark
bestämmas av salunivån på de skogliga produkterna.
Länsstyrelsen i Kronobergs län, som betonar att taxeringsvärdena måste
avvägas så väl som möjligt med tanke på deras ökade betydelse genom den
skärpta förmögenhetsbeskattningen och kvarlåtenskapsskatten, ifrågasätter,
om icke en prisnivå borde väljas, som något överstege den föreslagna. Med
1 Se s. 178.
93
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
den föreslagna prisnivån kunde man enligt länsstyrelsens uppfattning icke
tillnärmelsevis komma upp till de förväntningsvärden, som tagit sig uttryck
i erlagda köpeskillingar för skogsfastigheter under de senaste åren.
Av övriga länsstyrelser har endast länsstyrelsen i Västmanlands län yttrat
sig i fråga om prisnivån och förklarat sig icke ha något att erinra emot de
sakkunnigas förslag på denna punkt.
Lunds stiftsnämnd hyser farhågor för att de taxeringsvärden, som framkomme
vid användning av den nya metoden, bleve högre än saluvärdena
och framhåller, att kapitalvärdet hos så långsiktiga företag som skogsbruk
borde beräknas lågt med hänsyn til! de stora osäkerhetsmoment, som framtiden
inrymde.
Norrlands skogsvårdsförbund ifrågasätter, huruvida en så hög prisnivå
som den rekommenderade kunde vara riktig och lämplig vid framräknande
av förväntningsvärden. Den i liknande sammanhang oftast följda regeln att
arbeta med medeltal för minst en hel konjunkturcykel torde enligt förbundets
mening vara tillämplig även vid värdering av skogsmark och växande skog.
Frågan måste lösas så att en god skogsskötsel och, då så erfordrades, ett
uppspårande av virkesförråd icke onödigtvis försvårades.
Sveriges skogsägareförbund har intet att erinra mot att enligt de i allmänhet
tillämpliga bestämmelserna skogskbmpriset grundades
på medeltalsserie från senaste femårsperiod före taxeringen, ehuru
förbundet ville erinra om att man vid 1945 års fastighetstaxering övergått
till en tioårsperiod i ändamål att överbrygga konjunkturväxlingarna. Emellertid
vore det enligt förbundets mening felaktigt att grunda prismedeltalen
för de använda femårsserierna på respektive ars höstpriser, da det ofta
hände, att priserna på standardsortimenten ej bleve definitiva förrän inpå
årsskiftet under en awerkningssäsong eller väsentligt kunde ändras ett år.
Det måste då vara riktigare att arbeta med de olika awerkningsårens medelpriser.
Rörande specialbestämmelserna för prisberäkningen
vid nästa allmänna fastighetstaxering påpekar skogsägareförbundet,
att även avverkningskostnaderna uppvisat relativt stora förändringar
från basåret 1944—1945. Om avverkningskostnaderna 1944—
1945 uttrycktes med siffran 100, finge man för 1945—1946 talet 111, 1946
—1947 121, 1947—1948 136 och 1948—1949 153. Även flottningskostnaderna
hade företett en avsevärd stegring. Enligt koinmerskollegii statistik vore
siffrorna, om man toge 1945 som basår, för 1946 100, 1947 115 och 1948
135. Det vore därför rimligt, att ett något senare år, exempelvis 1948—1949,
lades till grund för omkostnadsavdragen. Det föreslagna 20-procentavdraget
borde utgå på bruttopriserna och icke på nettovärdena. Man kunde nämligen
förvänta, att avverkningskostnaderna icke komme att nämnvärt sjunka
under nuvarande nivå.
Enligt Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds mening vore det
även om den föreslagna 5-årsrcgeln för bedömande av rotvärderelationcr
kunde anses avspegla ett mera aktuellt läge — därmed icke sagt, alt 5-årsmedcltal
vore att föredraga framför 10-årsinedcUal, då det gällde att avläsa
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
tendensen i priserna på olika grov skog i olika avsättningslägen på längre
sikt. De för den nu aktuella taxeringen märkbara svårigheterna att över
huvud taget få en god mätare på tendensen i utvecklingen av priserna och
omkostnaderna för skogsprodukter vore knappast motiv för att som regel
vid kommande taxeringar endast räkna med 5-årsperioder som utslagsgivande
härför. Det förefölle säkrare att bedöma en sådan tendens från material
under en längre följd av år, och några större olägenheter av att använda
1 O-år smedeltal för detta ändamål torde icke föreligga
Departementschefen. Beträffande de virkespriser, d. v. s. bruttopriser efter
avdrag för direkta avverknings- och transportkostnader, som skola läggas
till grund för taxeringen, ha de sakkunniga föreslagit dels allmänna
regler, som äro avsedda att tillämpas under mera normala förhållanden, och
dels vissa speciella bestämmelser, som avses skola tillämpas vid nästa allmänna
fastighetstaxering. De förra innebära, att till grund för prissättningen
skola läggas medeltalen av gällande medelhöstpriser under fem år innan
taxeringen påbörjas med den reduktion av dessa (d. v. s. nettopriserna)
som erfordras för att taxeringsvärdena icke skola undergå en kraftigare
stegring än levnadskostnadsindex. De speciella bestämmelserna, som icke
återfinnas i själva den föreslagna instruktionen utan i övergångsbestämmelser
till denna, innehålla, att nästa allmänna fastighetstaxering skall
grundas på 1944—1945 års normalpriser (= bruttopriser) med 20 % avdrag
från de med utgångspunkt härifrån på vanligt sätt beräknade nettopriserna.
Anledningen till att de sakkunniga föreslagit allmänna normer för prissättningen,
trots att dessa befunnits icke kunna tillämpas vid nästa allmänna
fastighetstaxering, torde vara en önskan att i största möjliga utsträckning
binda taxeringarna vid generella, automatiskt verkande regler, som icke
skola behöva göras till föremål för särskilt beslut av Kungl. Maj :t och
riksdag före varje allmän fastighetstaxering. I princip är jag ense med de
sakkunniga om fördelarna med en sådan anordning, men då man ingenting
vet om de ekonomiska förhållandena vid tiden för den fastighetstaxering,
som kommer närmast efter 1952 års taxering, ifrågasätter jag om det icke
är bättre att tills vidare låta anstå med diskussionen om de närmare regler
som erfordras för en sådan generell fastlåsning av prisnivån. Jag vill
därför förorda att de föreslagna reglerna om en särskild spärr mot för stor
prisstegring m. in. få utgå ur författningstexten och kommer i enlighet härmed
att i fortsättningen begränsa mig till de normer, som enligt min mening
i förevarande avseende böra tillämpas vid 1952 års allmänna fastighetstaxering.
Under förarbetena till 1945 års fastighetstaxering ansågs att taxeringen av
skog i princip skulle ske med hänsyn till virkespriserna under den närmast
före taxeringen liggande tioårsperioden, fastän denna försköts något bakåt
i tiden (till 1932 1941) för att man skulle undgå en del av verkningarna
från de av kriget föranledda prishöjningarna. Anledningen till de sakkun -
95
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
nigas förslag att övergå till att basera taxeringen på priserna under den
närmast före taxeringen liggande femårsperioden är den, att dessa ansetts
möjliggöra en bättre prognos rörande den relation mellan priserna på olika
sortiment som kan väntas komma att råda i framtiden. Att medelpriserna
under den närmast före taxeringen liggande femårsperioden, vilka sålunda
ansetts lämpliga som grundval för prisnivån i normala fall, icke godtagits
som utgångspunkt för den prisnivå som skall tillämpas vid nästa taxering
beror i sin tur därpå att den relation mellan sortimentspriserna som rått
under den senaste femårsperioden icke anses sannolik för framtiden. Som
stöd för denna mening har särskilt åberopats (se tabellen å s. 87) att priserna
på sortiment av klenare virke (ma&saved och props) under åren 1946—
1948 legat så högt i förhållande till timmerpriserna att relationen mellan
dessa priser för hela femårsperioden kunde förväntas bliva snedvriden. De
sakkunniga anse i stället, att 1944—1945 års normalpriser ge ett bättre uttryck
för den prisrelation som kan väntas komma att råda i framtiden. De
framhålla emellertid, att om det skulle visa sig att 1949 års priser, som ej
voro kända när de avlämnade sitt betänkande, skulle utvisa mera normala
prisrelationer mellan de grövre och klenare träden än 1946—1948 års priser,
det under vissa förutsättningar borde övervägas om ej 1949 års priser
jämte normalpriserna borde läggas till grund för taxeringen.
De sakkunnigas förslag att övergå till att basera prisberäkningen på den
närmast före taxeringen liggande femårsperioden anser jag mig i princip
kunna godtaga, när det nu gäller endast den prisnivå som skall tillämpas vid
nästa allmänna fastighetstaxering. Visserligen erhålles i vanliga fall genom
lillämpning av eu tioårsperiod säkerligen ett bättre uttryck för de av tillfälliga
konjunkturväxlingar opåverkade virkespriser, som man vill nå, men
på grund av de senaste årens onormala ekonomiska förhållanden gäller
detta icke i avseende å nästa taxering. Vidare bör beaktas, att om man
ändå för att undgå verkningarna av en rådande onormal konjunktur måste
vidtaga särskilda åtgärder för att reducera de priser, som medeltalsberäkning
för viss tidsperiod ger, det i vart fall synes vara bäst att i botten
lägga en så aktuell prisserie som möjligt.
Däremot är jag icke tilltalad av förslaget att lägga 1944—1945 års normalpriser
till grund för nästa fastighetstaxering. Dessa priser torde aldrig
ha motsvarat de verkliga förhållandena och synas i varje fall numera endast
ha historiskt intresse.
De sakkunniga förutsätta, som förut angivits, att förevarande fråga skulle
komma i ett i viss mån förändrat läge om 1949 års priser komrne att visa
bättre relationer mellan priserna å olika sortiment än 1946—1948 års priser
gjort. Enligt vad jag inhämtat har utvecklingen gått i den riktningen, att
priserna på de klenare sortimenten under 1949 gått tillbaka rätt betydligt,
under det att timmerpriserna närmast stigit. De av de sakkunniga antagna förutsättningarna
för ett ändrat bedömande föreligga sålunda. Därtill kommer,
att taxeringen blivit uppskjuten ett år längre än de sakkunniga tänkt sig så att
även 1950 års priser komma med i den femårsperiod som ligger närmast
före taxeringens början. Under detta senare år ha visserligen de klenare sor
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
timenten åter stigit betydligt, men eftersom de grövre sortimenten, såvitt
man nu kan bedöma, stigit ungefär lika kraftigt, torde relationerna för båda
åren kunna antagas vara någorlunda normala. Då med hänsyn härtill femårsmedeltalet
icke torde uppvisa så onormala relationer mellan sortimentspriserna
att man av sådan anledning är nödsakad frångå detsamma, vill jag
töreslå, att som bas för värdeberäkningen vid 1952 års fastighetstaxering lägges
medeltalet av 1946—1950 års sortimentspriser.
På grund av skogsstyrelsens och Sveriges skogsägareförbunds påpekande
att beträffande de ifrågavarande åren hänsyn borde tagas till priserna under
hela avverkningssäsongen och icke enbart till höstpriserna vill jag i detta
sammanhang framhålla, att de sakkunnigas förslag härutinnan endast avser
att förebygga att båda de prisserier som gälla under visst kalenderår — nämligen
dels de priser som fastställts hösten före årets ingång och dels de som
sedan fastställas på hösten ifrågavarande år — få inverka på de priser för
samma år som skola tagas i beräkning vid taxeringen. Därest priserna för
viss avverkningssäsong i något fall icke skulle hinna bli definitivt fixerade
förrän så långt fram på säsongen att årsskiftet passerats, är det icke förty
fråga om den säsongens höstpriser. Ingenting hindrar naturligtvis i ett sådant
fall att hänsyn vid bestämmande av höstpriserna för visst år tages till vad
som i fråga om dem inträffat på vårvintern nästa år. Jag anser mig därför
i detta avseende icke böra frångå de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga ha icke ansett ens de relativt låga normalpriserna 1944__
1945 kunna tillämpas utan en viss reduktion. Självfallet gör sig behovet av
en sådan reduktion starkare gällande om man utgår från det betydligt
högre feinårsmedelpriset. För en sådan reduktion kan man välja två vägar.
Antingen kan man göra ett procentuellt avdrag på bruttopriserna eller kan
man göra ett sådant avdrag på nettopriserna, d. v. s. bruttopriserna efter avdiag
för avverknings- och transportkostnaderna. De sakkunnigas förslag innebär,
att nettopriserna skola reduceras med 20 %. De sakkunniga framhålla
emellertid, att den av dem valda anordningen kunde antagas innebära ett
visst missgynnande av de sämre avsättningslägena, enär en framtida sänkning
av bruttopriserna icke kunde antagas bli åtföljd av en motsvarande
kostnadssänkning, varför en kommande konjunkturnedgång skulle komma
att medföra en relativt större krympning av de på grund av avsättningsläget
låga rotvärdena än av de höga. Med det väsentligt högre avdrag, som
eifoidras om feinårsmedelpriset lägges som grund, kommer detta förhållande
att göra sig mycket starkare gällande och jag anser mig därför böra
förorda den andfa vägen d. v. s. att avdraget göres från bruttopriserna.
Vad angar storleken av den reduktion som sålunda bör göras från bruttopriserna
vill jag, efter prövning av olika alternativ, förorda ett avdrag av
25 %. Vad detta i kombination med den av mig föreslagna räntefoten, 5 %.
värdemässigt betyder framgår av bihang III (s. 177), därvid dock bör ihågkommas
att värdestegringen för de olika kommunerna kan beräknas bli något
högre på grund av att i bihang III räknats med prisperioden 1945_1949
i stället för den nu föreslagna 1946—1950. Som av de i bihanget angivna
97
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
siffrorna framgår, varierar värdehöjningen för de 8 provtaxeringskommuner,
för vilka prishöjningen framräknats, från 13,2 % i Hille socken till
146 % i Ukna socken (från Hej de socken, där taxeringsvärdena enligt båda
alternativen sjunka, bortses i detta sammanhang). Jag kan omnämna att
med 20 % avdrag från bruttopriserna men oförändrade förutsättningar i övrigt
den beräknade stegringen skulle blivit för Jokkmokk 153 %, för Lövånger
66 %, för Hille 31 %, för Karbenning 125 %, för Hejde 24 %, för
Ukna 175 %, för Västra Vram 61 % och för Knäred 113 %.
Slutligen vill jag framhålla, att 25 % reduktion av bruttopriserna torde
vara den högsta som av rent tekniska skäl kan förordas. Medgåves högre
reduktion skulle nämligen för fastigheter i dåliga avsättningslägen avdraget
kunna täcka hela marginalen mellan bruttopriserna och omkostnaderna,
d. v. s. konsumera hela nettopriset. Resultatet skulle då kunna bliva att en
skogsfastighet, som vid taxeringstillfället ansåges ha ett icke obetydligt
värde, icke skulle kunna åsättas något taxeringsvärde alls. Även med det av
mig föreslagna avdraget å 25 % torde man riskera att fall inträffa, där
taxeringsvärdet å skogen och skogsmarken kommer att bliva oproportionerligt
lågt. Ett avdrag å 20 % av bruttopriserna hade med hänsyn härtill
varit att föredraga och det hade måhända räckt för reduktion av värdet till
en nivå, som kan anses sannolik för framtiden. Med hänsyn till angelägenheten
av att höjningen i taxeringsnivån vid nya metodens genomförande
icke på något håll skall bli så stor, att den för vederbörande ter sig orimlig,
har jag emellertid det oaktat ansett mig böra förorda det högre avdraget.
Därmed torde alla i remissyttrandena framkomna anmärkningar om att de
sakkunnigas förslag skulle föra till för höga värden vara tillgodosedda. I
ett par fall (V:a Vram och Knäred) visa ju siffrorna i bihang III mindre
stegring enligt de nu förordade grunderna än metodändringen och den företagna
bonitetsjusteringen i och för sig medföra.
Skogsbrukets kostnader.
Skogsbrukets kostnader äro dels sådana som direkt hänföra sig till avverkningar
och virkestransporter, dels sådana som hänföra sig till skogens
förvaltning och skötsel och som äro i huvudsak oberoende av avverkningarna
eller endast indirekt hänföra sig till dessa (allmänna kostnader). Vid
fastighetstaxering erhålles avdrag för kostnader inom den första gruppen
i samband med beräkning av rotvärdet. Vid denna beräkning, som företages
med utgångspunkt från bruttopriserna för avverkat virke vid transportled,
avdragas nämligen kostnader för avverkning och transport till dylik
led. För kostnader av det senare slaget medgives ett särskilt avdrag från
den beräknade årliga värdeavkastningen med viss procent av denna. Detta
avdrag utgjorde vid de allmänna fastighetstaxeringarna åren 1922 och 1928
25 %, åren 1933 och 1938 33 1/3 % samt år 1945 30 %. Beträffande skyddsskog
och därmed jämförlig skog kan avdraget höjas intill 50 % av årsavkastningen.
7 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
I den nuvarande skogsvärderingsinstruktionen stadgas, såvitt angår kostnader
av den första gruppen, att vid beräkning av virkets rotvärde från
bruttopriserna skola avdragas alla direkta avverknings- och transportkostnader,
såsom kostnader för huggning, körning, flottning eller annan transport
till den plats, för vilken bruttopriserna gälla, direkt arbetsledning, avmätning
och intumning, tillfälliga kojbyggnader, vintervägar och lastplatser,
skogsaccis och skogsvårdsavgifter samt olycksfalls- och försäkringsavgifter
i den mån de äro direkt hänförliga till drivningsarbetet. Såsom inbegripna
i avdraget för allmänna kostnader angivas i instruktionen kostnader
för skogens vård, förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur,
skyddsdikning, skogsindelning, skatter m. m.
Som grund för bestämmande av avdraget för allmänna kostnader vid 1945
års fastighetstaxering till 30 % av avkastningen låg en utredning angående
domänstyrelsens kostnader av detta slag, utvisande att dessa i genomsnitt
för hela landet under åren 1936—1942 uppgått till omkring 32 % av nettovärdet
å försålt virke, därvid kostnaderna utgjort för Norrbottens län ca
40 % och för övriga Sverige ca 30 % av nämnda värde. Det framhölls under
förberedelserna till nämnda taxering bl. a., att, ehuru utredningen närmast
talade för bibehållande av det förutvarande tredjedelsavdraget, en viss
sänkning av avdraget knappast kunde undgås, enär kostnaderna för de
enskilda skogarna, särskilt för bondeskogarna, obestridligen genomgående
vore lägre än för kronoskogarna.
De sakkunniga. De sakkunniga föreslå beträffande speciella awerkningsoch
transportkostnader bibehållande av hittillsvarande bestämmelser och
beträffande allmänna kostnader en återgång till förhållandena närmast före
1945 års taxering, därvid dock det då gällande avdraget å 33 % av prak
tiska
skäl avrundats till 33 %. I fråga om avdragsreglernas utformning föreslås
vissa detaljändringar.
Beträffande det allmänna avdragets storlek framhålla de sakkunniga under
hänvisning till en promemoria om hithörande spörsmål av en av dem,
Malmgård, (se bet. s. 235—250), att skogsbrukets byggnadsfråga i samband
med den sociala utvecklingen framträdde som en allt mer dominerande faktor
och att de största svårigheterna vid bestämmande av de allmänna kostnaderna
mötte vid behandlingen av byggnadskostnaden. Enligt gällande metod
inginge i de speciella avdragen kostnader för tillfälliga koj byggnader,
medan i det allmänna kostnadsavdraget inkluderades endast kostnad för
byggnadsunderhåll. Beträffande övriga byggnadskostnader, som ej omnämndes,
torde man ha förmenat, att hela frågan om varaktiga byggnader
å skogen vore ett spörsmål som borde lösas såsom närmast hänförligt till
jordbruksvärdets storlek, eftersom värdet även av skogsbrukets varaktiga
byggnader inginge i jordbruksvärdet, eller till byggnadsvärdet såvitt byggnaden
vore att hänföra till annan fastighet än jordbruksfastighet. I och för
sig vore det emellertid uppenbart att en skog med tillfredsställande behövliga
byggnader hade större värde än en skog utan sådana byggnader. Olika
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
99
taxeringsresultat borde alltså under i övrigt lika förhållanden framkomma
för skogar med eller utan byggnader men med behov av sådana.
De sakkunniga framhålla vidare, att en utgångspunkt för belysning av
frågan om den ekonomiska betydelsen av skogsbrukets byggnadsfråga syntes
kunna vinnas genom att betrakta byggnadernas ekonomi och vad därmed
sammanhängde som en särskild rörelse, till vilken skogsbruket hade att
betala hyra i den mån ej sådan erhölles från anställd personal eller andra
som nyttjade byggnaderna. De anföra i sammanhang härmed.
Om en befintlig nybyggnad för skogsbrukets räkning, exempelvis en bostadsbyggnad,
lämnar full hyra för förräntning och amortering av det nedlagda
kapitalet samt för underhåll av byggnaden, är problemet enkelt. Den
som bebor byggnaden, antingen någon som tillhör skogsbrukets förvaltningspersonal
eller någon med avverkningar eller dyl. sysselsatt arbetare,
uppbär från skogsbruket lön, vilken användes bl. a. till att betala hyran.
För lönen erhåller skogsbruket avdrag såsom en i avdraget för allmänna
kostnader ingående post, om det gäller byggnad för förvaltningspersonal,
eller speciellt avdrag såsom en del av den faktiska awerkningskostnaden,
i fall det gäller en med avverkning o. d. sysselsatt skogsarbetare. I byggnadsföretagets
hand är vid byggnadens uppförande byggnadsvärdet lika
med hela investeringskostnaden.
Om däremot beräknad hyra blott delvis förslår till förräntning och amortering
av det nedlagda kapitalet, är byggnadens verkliga avkastningsvärde
vid byggnadstillfället endast det belopp, som utgör nuvärdet av de framtida
nettohyrorna. Resten utgör en investering, som byggnadsföretaget bör omedelbart
avskriva. Härvid bortses tills vidare från det förhållandet att byggnaderna
kanske skulle kunna förmånligare uthyras till någon, som ej har
med skogen att göra, eller användas på annat sätt vid vilket större direkt
avkastning kunde erhållas. Beträffande egentliga förvaltningsbyggnader är
den tankegången möjlig att skogsbruket betalar full hyra till byggnadsföretaget.
Med detta antagande bör någon omedelbar avskrivning hos byggnadsföretaget
ej ske och avskrivning för värdeminskning bör kompenseras genom
motsvarande fondbildning.
Skogsbruket förutsättes emellertid behöva motsvarande byggnad i all
framtid. Ny byggnad måste i sinom tid uppföras i den gamlas ställe när
denna är förbrukad, även denna byggnad måste en gång ersättas, o. s. v. Inflytande
nettohyra antages i all framtid komma att förslå till förräntning,
amortering och underhåll av lika stor del av de följande byggnadernas
värde som av den första byggnadens värde, men förpliktelsen att successivt
uppföra nybyggnader i övrigt bör redovisas såsom en passiv post hos byggnadsföretaget.
I särskilt ogynnsamma fall är det möjligt att en nödvändig nybyggnad
kan väntas redan från början betyda ej blott en omedelbar avskrivning av
hela kostnaden för denna hos byggnadsföretaget utan därtill en direkt årlig
förlust, enär påräknelig intäkt ej ens kommer att täcka den årliga underhållskostnaden.
I dylikt fall tillkommer ej något som helst avkastningsvärde
byggnaden, utan denna har närmast ett negativt värde, och en däremot
svarande passi vpost hör från början upptagas hos byggnadsföretaget.
Nu kan byggnadsföretaget uppenbarligen icke bestå med mindre det erhåller
full ersättning för sina förluster från skogsbruket. Detta bör svara
såväl för engångsavskrivningen å den uppförda nybyggnaden som för de
passivposter byggnadsföretaget må ha anledning upptaga i sin balansräk
-
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
ning utan att kunna täcka dessa med motsvarande fondering av inkomster.
Med summan av dessa belopp minskas enligt de givna förutsättningarna
den växande skogens avkastningsvärde, och skogsbrukets årliga kostnader
för ändamålet äro de belopp som lcapitaliserade ge nämnda summa. Om
man i detta sammanhang kallar det belopp, som erhålles såsom ersättning
för rena förvaltningsbyggnader, för hyra eller ej är likgiltigt. Beloppet för
ändamålet är i varje fall en utgift för skogsbruket.
Emellertid — framhålla de sakkunniga härefter — ändrades frågeställningen
väsentligt, när frågan skulle bedömas ur taxeringssynpunkt. I verkligheten
förelåge ej två skilda företag utan ett enda sådant, och det anförda
finge full motsvarighet vid taxeringen endast i det ena ytterlighetsfallet, att
erforderliga byggnader å skogen helt saknades men skulle omedelbart uppföras.
Om det antoges att kostnaden för en nybyggnad intill det ögonblick
då den kunde tagas i bruk utgjorde 100 000 kr. samt att framtida hyror
från anställda m. fl. försloge att förränta 40 000 kr. och täcka successiva
avskrivningar för ersättningsbyggnader i all framtid till samma belopp,
måste för skogen räknas med ett minus å 60 000 kr. jämte nuvärdet å motsvarande
framtida successiva ersättningsbyggnader i den mån de ej komme
att bära sig, kanske 13 000 kr. Omedelbart efter byggnadens uppförande
bleve läget, att den nya byggnadens taxeringsvärde torde, om allmänna saluvärdet
ej vore högre än dess avkastningsvärde, vara 40 000 kr. Jordbruksvärdet
— respektive byggnadsvärdet — ökades alltså med 60 000 kr. mindre
än byggnadskostnaden, och det vore tydligt att motsvarande avdrag icke
skulle göras även å den växande skogens värde. Den belastning för byggnadskostnader
som efter nybyggnaden komme att ligga å skogen vore därför endast
nuvärdet av blivande ersättningsbyggnader 13 000 kr. Detta fall betecknade
den andra ytterligheten, d. v. s. då beräknelig byggnadskostnad belastade
skogen så litet som möjligt. I mån som tiden för ersättningsbyggnadens
uppförande nalkades, ökades nuvärdet av kostnaden för denna och därpå
följande ersättningsbyggnader successivt, tills återigen det först angivna
ytterlighetsfallet att ersättningsbyggnad behövde omedelbart uppföras vore
för handen. Skogens avkastningsvärde minskades successivt i motsvarande
mån, vilket rätteligen borde komma till uttryck i dess taxeringsvärde.
Samtidigt minskades så småningom det i jordbruks- eller byggnadsvärdet
ingående belopp som representerade byggnadens värde, i mån som denna
förbrukades, för att till sist försvinna. Vad som skedde med byggnaden
så länge denna stode kvar anginge emellertid ej själva skogen, såvitt byggnaden
gåve nettoavkastning. Så länge någon del av de 100 000 kr., som nedlagts
i byggnaden, funnes kvar, berördes skogens värde endast av blivande
kostnad för nödig ersättningsbyggnad, vilken icke komme att förränta sig själv.
.Om det åter redan från början måste räknas med årlig förlust å byggnaden
och denna alltså hade ett negativt värde, komme detta att ständigt belasta
skogen, och man hade att även vid taxeringen av denna räkna med en årlig
omkostnad, vars kapitaliserade belopp gåve det negativa värdet. Det sagda
innebure, att genom nybyggnad å skogen det sammanlagda värdet å skogen
101
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
och byggnaden ökades med nybyggnadens värde, vilket framkomme genom
att ett minusbelopp å skogens värde, i exemplet 60 000 kr., bortfölle och ett
avkastningsvärde å byggnaden, i exemplet 40 000 kr., tillkomme. Såsom
minusbelopp kvarstode alltjämt det belopp, 13 000 kr., som hänförde sig
till oräntabel framtida nybyggnad, vilket småningom ökades, liksom avkastningsvärdet
å byggnaden minskades tills förhållandet vore detsamma som
vid utgångsläget.
I det föregående hade — fortsätta de sakkunniga — ej särskilt beaktats
att skogsbrukets byggnader, eftersom deras värde inginge i jordbruks- eller
byggnadsvärdet, uppskattats som en del av ett allmänt saluvärde, vilket
till äventyrs kunde vara ett annat än avkastningsvärdet vid förhandenvarande
användning. På frågan om det rätta värdet å skogen kunde dock förhållandet
enligt gällande principer icke få inverka. Kostnader för byggnadsunderhåll
inbegrepes redan nu i de allmänna kostnaderna, ehuru de
otvivelaktigt påverkade även allmänna saluvärdet å byggnaderna. Möjligen
kunde göras gällande att i allmänna kostnadsavdraget inbegrepes endast
sådana kostnader som ej eljest beaktades — då ginge bestämmelserna ihop
— men i de siffror, som tagits till utgångspunkt vid avdragets bestämmande,
torde alla kostnader för byggnadsunderhåll ha medräknats, varför visst
dubbelavdrag skedde.
Sedan de sakkunniga framhållit, att det omedelbara resultatet av det anförda
bleve, att avdrag vid beräkning av skogens värde borde variera med
hänsyn till byggnadernas ålder och beskaffenhet m. m., men att en lösning
som direkt anslöte sig till detta faktiska förhållande tills vidare finge av
praktiska skäl avvisas för mera normala fall, anföra de.
I den omnämnda särskilda promemorian meddelas vissa uppgifter rörande
domänverkets byggnads- och underhållskostnader samt möjligheterna
att förränta dessa. Det gäller här en avsevärd belastning, vars verkliga
storlek det dock är svårt att bedöma. En belastning av liknande slag är för
handen beträffande många större enskilda skogsägare så ock kommuner,
allmänningar och liknande samfälligheter. För flertalet smärre skogsägare
har spörsmålet däremot ej självständig betydelse utan är att betrakta som
en del av jordbruksfastigheternas byggnadsfråga. Annan slutsats kan för
dagen knappast dragas av nu föreliggande utredning än att avdraget för
allmänna kostnader bör av anförda skäl därav påverkas. En bestämd siffra
i sådant avseende kan icke angivas och kan för övrigt knappast anses erforderlig
med hänsyn till den starka schablonisering, som i övrigt utmärker
avdraget för allmänna kostnader, och omöjligheten att bedöma storleken av
dess olika beståndsdelar. Härvid bör märkas att viss del av kostnaden för
byggnader avser byggnadsunderhåll, vilken kostnad nu uttryckligen inbegripes
i nämnda avdrag, och att sådan omformulering av bestämmelserna
härom bör göras att detta avdrag ingår i ett avdrag för förvaltnings- och
personalbyggnader. Enklast synes denna ändring kunna genomföras så, att
byggnadsunderhåll ej särskilt omnämnes, utan att detta anses inbegripet i
övriga uppräknade poster. En tillfredsställande lösning av den föreliggande
frågan med anspråk på slutgiltighet kan för övrigt icke erhållas utan att
det blir tydligt klarlagt med vilka belopp skogsbrukets byggnader böra ingå
i jordbruksfastighets jordbruksvärde. Denna i och för sig svåra fråga åter
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
måste betraktas som en del av det större problemet om den rätta värderingen
av jordbrukets egna byggnader, ett ämne som knappast kan anses på ett
för nutida förhållanden godtagbart sätt reglerat i gällande författning.
De sakkunniga anse dock, att inom det föreliggande förslagets ram sådana
undantagsfall kunde särskilt beaktas, där behov av speciella byggnader
för skogsbruket, vilka icke beräknades förränta sig själva, i en omfattning
avsevärt överstigande den normala vore att förvänta inom en snar
i ramtid och att härav kunde antagas följa att det normala avdraget för allmänna
kostnader bleve uppenbarligen otillräckligt. I dylika fall syntes
höjning av allmänna avdraget kunna ske på sätt förutsattes för skyddsskogar
in. fl.
Beträffande frågan om eventuell differentiering av avdraget med hänsyn
till skogens beskaffenhet framhålla de sakkunniga, att skälet till att lagstiftningen
för närvarande medgåve samma procentuella avdrag oavsett
om skogen vore stor eller liten och oavsett i vems hand skogen befunne sig
vore att någon skillnad i den faktiska värdenivån för olika kategorier skogar
knappast kunde påvisas, samt anföra vidare.
Det synes ej föreligga skäl att nu frångå denna ståndpunkt. Men det är
icke omöjligt att den uppdelning på olika kategorier, som skulle följa av
den nämnda indelningsgrunden, kan nära sammanfalla med en tänkbar indelning
efter sakligt sett olika typer av skogsbruk, exempelvis skogsbruk
som kräver särskild förvaltningspersonal och skogsbruk som ej kräver sådan
personal, skogsbruk som kräver särskilda byggnader och skogsbruk
som ej kräver sådana, skogsbruk med karaktär av stöd åt jordbruket och
inriktat i större eller mindre utsträckning på husbehovsförbrukning till
skillnad från kommersiellt betonat skogsbruk o. s. v. Av dylika omständigheter
kan tvivelsutan betingas olikhet i allmänna kostnader. En kategoriindelning
efter dylika grunder skulle kunna tänkas rätt nära sammanfalla
med en indelning efter skogarnas storlek, och det skulle med all sannolikhet
konstateras att de allmänna kostnaderna äro ej obetydligt lägre för de smärre
skogarna och framför allt dem som äro förenade med jordbruk. Men å andra
sidan bör ihågkommas att, trots skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, en rationalisering
av skogsbruket bl. a. med hänsyn till behovet av husbehovsvirke
och återkommande penningbehov i regel icke kan bli lika utpräglad
för de små skogsägarna som beträffande de större skogskomplexen, att tillfälliga
krediter mestadels bli dyrare för de förra o. s. v. Sistnämnda förhållanden
hänföra sig visserligen i och för sig icke till avdragen för allmänna
kostnader, men det kan knappast anses oegentligt att avstå från en
i och för sig motiverad sänkning av de allmänna avdragen för att kompensera
en i övriga avseenden jämförelsevis kanske väl hög taxeringsnivå
för en del bondeskogar. I varje fall befinner sig frågan om differentiering
av avdrag för allmänna kostnader med hänsyn till fastigheternas storlek
och liknande förhållanden icke i sådant läge att den nu kan lösas. En utredning,
som kunde läggas till grund för en sådan differentiering, skulle
vara desto svårare att åstadkomma som den måste sträcka sig långt utanför
det egentliga skogsbrukets synvinkel.
De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att avdraget för allmänna
kostnader bl. a. avsåge kostnader för skogskultur, därvid främst vore fråga
om föryngringsåtgärder efter slutavverkning å ett område och att avdraget
103
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
härutinnan i utpräglad grad vore ett sådant som hänförde sig till visst utvecklingsstadium.
Emellertid föresloge de sakkunniga reduktion av skogsmarksvärdet,
där marken i onormal omfattning behövde bli föremål för
kulturåtgärder. Detta innebure i verkligheten ett extra avdrag för kulturkostnad
i den mån den överstege viss storlek.
I fråga om allmänna kostnader i övrigt hade — anföra de sakkunniga
vidare —• intet förekommit som borde föranleda ändring i beräkningen av
avdraget för dem. De motsedda höga byggnadskostnaderna gåve emellertid
anledning till viss skälig höjning av det vid 1945 års taxering gällande avdraget
och de sakkunniga föresloge därför att avdraget återfördes till sin
storlek dessförinnan. Formellt syntes avdraget enklast kunna få karaktär
av avdrag från skogskbmpriset, då tankegången borde vara att förväntningsvärdet
av de framtida avkastningarna reducerades med diskonterade
värdet av omkostnaderna. Avdraget beaktades i hjälptabellerna, varför
nämnderna icke berördes av den tekniska anordningen.
Om det särskilda förhöjda avdraget påpeka de sakkunniga, att ändring
av föreskrifterna härom erfordrades på den grund att skyddsskogsbegreppet
avförts från skogsvårdslagstiftningen, samt anföra vidare härom.
Anledning till förhöjt avdrag på grund av föryngringssvårigheter kan alltjämt
föreligga, men en annan formulering av bestämmelserna än den hittillsvarande
erfordras. I detta sammanhang bör emellertid beaktas att den omständigheten
att ett särskilt ogynnsamt avsättningsläge är för handen likaledes
och i kanske än högre grad än föryngringssvårigheten kan utgöra skäl
till förhöjt avdrag för allmänna kostnader. Sådant avdrag sättes ju enligt
förslaget i förhållande till nettoavkastningen. De allmänna kostnaderna
minskas icke, i mån som avsättningslägena bli sämre, proportionellt med
denna. Nettoavkastningen påverkas nämligen av avsättningsläget på det sättet
att, om avsättningsläget är dåligt, det på grund av stegrade avverkningsoch
transportkostnader blir mindre lönande eller direkt oekonomiskt att
taga ut klenare virkesdimensioner. De stegrade avverknings-och transportkostnaderna
föranleda icke i motsvarande grad en minskning av de allmänna
kostnaderna utan tvärtom i regel en relativ höjning av dessa. Avsättningslägenas
betydelse framträder särskilt i fjälltrakterna, där vanligen
även föryngringssvårigheter äro för handen, men kan antagas i regel vara
den mest betydelsefulla faktorn, varför den vid avfattningen av det ifrågavarande
stadgandet bör skjutas i förgrunden. En förutsättning för förhöjt
avdrag bör genomgående vara att utpräglade särförhållanden föreligga. Såvitt
angår avsättningsläget synes såsom villkor för förhöjt avdrag böra uppställas
att ej blott1 de klenaste dimensionerna utan även en väsentlig del av
gagnvirket saknar rotvärde. Märkas bör också, att ett villkor för det förhöjda
avdraget alltjämt skall vara att skogen måste skötas med anlitande
av en onormalt stor del av avkastningens värde.
De sakkunniga framhålla slutligen, att ingen saklig ändring föresloges beträffande
gränsdragningen mellan allmänna och speciella kostnader. Stadgandet
om avdrag för de senare syntes icke erfordra annan omformulering
än den som följde av att skogsaccisen avskaffats, medan bestämmelsen om
avdrag för allmänna kostnader torde höra ändras i förtydligande syfte.
Gränsdragningen mot avdraget för speciella kostnader syntes kunna ske på
det sätt att bestämmelsen om det allmänna kostnadsavdraget lorsåges med
104
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
ett tillägg, vari angåves att det avsåge även sådana kostnader för fasta anläggningar
och fast arbetskraft för skogsdriften som ej beaktats genom det
speciella avdraget för direkta avverknings- och transportkostnader.
Remissyttrandena. Av de hörda remissinstanserna har ingen något att
erinra mot höjningen av avdraget för allmänna kostnader till 33 %. Majoriteten
av dem som särskilt berört denna fråga anser tvärtom att avdraget
borde ytterligare höjas.
Domänstyrelsen har intet att erinra emot de sakkunnigas förslag om höjning
av det schablonmässiga avdraget för allmänna omkostnader från 30
till 33 % och anser det välbetänkt att möjligheter lämnats öppna för erhållande
av större avdrag — intill 50 % — för särskilt ogynnsamma avsättningslägen
eller på grund av särskilda föryngringssvårigheter samt i vissa
fall då trängande behov förelåge att uppföra byggnader utöver normal omfattning.
Statens skogsforskningsinstitut framhåller, att behovet av återväxtåtgärder
vore stort på många håll i landet. Särskilt framträdande vore detta behov
i Norrland, där samtidigt brist på äldre skog gjorde sig gällande. För
de uppväxande ungskogarna beräknades enligt förslaget avdraget för allmänna
kostnader procentuellt på ungskogens förväntningsvärde, vilket vore
lågt. Jämväl avdraget bleve följaktligen lågt, även om det höjdes så långt i
förslaget medgåves, medan kostnaderna för föryngringarnas uppdragande
och vård vore betydande. Genom den antagna principen för omkostnadsfördelningen
komme taxeringsmetoden, så vitt utan särskilda beräkningar kunde
bedömas, i många fall och särskilt vid relativ brist på äldre skog att
verka i en för föryngringsarbetet ogynnsam riktning. Dettas ostörda fortgång
måste emellertid betraktas som en angelägenhet av största vikt, varför
frågan om avdragsbestämmelsernas inverkan i nämnda avseende borde uppmärksammas.
Enligt skogsstyrelsens mening syntes de sakkunniga icke ha tagit tillräcklig
hänsyn till att det material, som legat till grund för det föreslagna omkostnadsavdraget,
avsåge en tidrymd, då arbeten för återväxt och liknande
hade relativt liten omfattning. Ett omfattande restaureringsarbete förestode
nu för skogsbruket i större delen av landet, medförande starkt ökade kostnader
för återväxtarbeten, dikesunderhåll och vägunderhåll. Strävandena
att behålla skogsarbetarstammen och ge den trivsammare levnads- och arbetsförhållanden
komme att öka kostnaderna för kojbyggnader, skogsarbetarbostäder
och andra utgifter av social karaktär. Skäl syntes därför föreligga
att taga frågan om omkostnadsavdragets storlek och tillämpningen av
undantagsregler under förnyad omprövning.
Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus lån anser att det allmänna avdraget för
länets vidkommande borde fixeras till högre belopp än vad som föreslagits
i betänkandet. Sålunda borde avdrag för lövskogsbrukets allmänna kostnader
generellt medgivas med minst oO % och för skogarna i övrigt med
avsevärt högre belopp än det föreslagna. Styrelsen framhåller i detta sam
-
105
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
manhang att den merproduktion som granskogarna många gånger uppvisade
jämfört med lövskogarna utan tvivel härrörde från samlade näringsförråd
efter tidigare lövskogsgenerationer, men att denna merproduktion
icke kunde påräknas under flera generationer utan att man i regel efter ett
omdrev gran finge återgå till lövskog. Skogsvårdsstyrelsen fortsätter.
En övergång från barrskog till lövskog medför emellertid stora kostnader.
En kultur med ädla lövträdsplantor är nämligen mycket dyrare och svårare
att åstadkomma än en barrskogskultur. Härtill bidrager förutom plantmaterialet,
kostnader för hägnad mot det vilda. En grankultur kan möjligen utvecklas
utan vilthägnad, men en oskyddad lövträdskultur leder däremot ofelbart
till ett misslyckat resultat. Lövskogsbruket får alltså vidkännas högre
anläggningskostnader än barrskogsbruket. Ungskogarna av ek och bok m. fl.
ädla lövträd kräva vidare dyrbara och ofta återkommande röjnings- och
förstagallringsingrepp samt lång omloppstid för att man skall få fram det
högklassiga virke på vars värde hela denna produktion är baserad.
Även barrskogsbruket i Sydsverige har att vidkännas högre omkostnader
än i övriga delar av landet bl. a. på grund av att storm- och rötskador äro
mera framträdande i de högproduktiva bestånden. Den omständigheten att
skogsbruket i Skåne helt måste anpassas efter barmarkskörning med drygare
vägunderhåll medför ett generellt högre omkostnadskonto. Inom Malmöhus
län — till skillnad från andra delar av landet — kan vidare den billiga skogsodlingsåtgärden
sådd endast undantagsvis ifrågakomma, utan här få skogsägarna
vidkännas de höga kostnader, som en plantering medför. Detta fördyrar
omkostnaderna avsevärt.
Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län, som förutsätter att de i förslaget
angivna möjligheterna till höjning av avdraget för allmänna omkostnader
på grund av bl. a. särskilda föryngringssvårigheter komme att tillämpas för
Kristianstads län, framhåller, att lövskogarna ur biologisk synpunkt hade
en utomordentligt stor betydelse för vårt skogsbruk. Det torde väl få anses
uppenbart att det vore samspelet mellan löv- och barrskog, som gåve den
höga massa- och värdeavkastningen från våra bästa skogsmarker i sydligaste
Sverige. Rotrötans förekomst i de skånska skogarna vore ett mycket
stort problem och torde nödvändiggöra en generationsväxling mellan granoch
lövskog i betydligt större omfattning än man tidigare torde ha kalkylerat
med. För skogsbruket inom styrelsens verksamhetsområde vore kulturkostnaderna
en mycket dryg utgiftspost. Då det gällde uppdragande av plantskog
genom kultur vore det i de allra flesta fall plantering med omskolade plantor
som kunde ifrågakomma på grund av den frodiga markvegetationen,
i varje fall på de bästa markerna. Större planttäthet än man räknade med
vid plantering i nordligare delar av landet hidroge även starkt till högre
kulturkostnader. Styrelsen hade ca 32 har plantskolejord i bruk och under
åren 1940—1949 hade till skogsägare inom länet i genomsnitt utlämnats 5,6
miljoner plantor per år. Av denna kvantitet åtginge ca 32 % till statsskogsodlingar,
d. v. s. för plantering av gamla kalmarker. Återstoden, 3,8 miljoner
plantor per år, hade åtgått till det normala planteringshehovet d. v. s. till
nyupptagna föryngringsytor. Härtill komme dels alt planttillgången varit
otillräcklig dels att många av de större skogsägarna hade egna plantskolor.
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
Från en skogsförvaltning i nordvästra delen av länet hade inhämtats att man
på en skogsmarksareal av 1 700 har räknat med en årlig kulturyta av mer än
20 har. Härvidlag vore att märka att skogen under mycket lång tid varit
föremål för rationell skötsel, att samtliga gamla kalmarker sedan flera år
försatts i skogbärande skick samt att skogskomplexet i fråga uppvisade överskott
av yngre skog. Här kunde man säga att så gott som all föryngring av
skogen måste ske genom plantering. Om man helt bortsåge från de gamla
kalmarkerna kunde man konstatera att för skogens föryngring plantering
måste företagas i en oerhört stor utsträckning så snart man komme utanför
gränsen för granens naturliga utbredningsområde. Inom »grangränsen» vore
förhållandena helt annorlunda med i stort sett gynnsamma betingelser för
självföryngring. Tillräcklig hänsyn till ovannämnda kostnader för skogens
föryngring måste givetvis tagas vid åsättande av skogsmarksvärdena om en
rättvis taxering skulle kunna uppnås.
Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län påpekar, att för Halland, liksom för
stora delar i övrigt av Sydvästsverige, kulturkostnaderna vore av avsevärt
högre relativ storleksordning än för landet i genomsnitt. Skogsmarkerna
vore nämligen av den beskaffenheten, att man till övervägande delen finge
räkna med att plantera för att få ett nöjaktigt bestånd på marken. Av landets
totala skogsmarksareal komme omkring 2,8 % på Hallands, Kristianstads
och Malmöhus län. Plantskolearealen hos skogsvårdsstyrelserna vore
totalt 171 har, varav på de förenämnda tre länen fölle 71 har eller 41,5 %.
Obestridligt torde vara att, ifall omkostnadsavdraget i genomsnitt i landet
bestämdes till 33 %, ett högre avdrag vore motiverat för Sydvästsverige.
Skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs, Värmlands och Västerbottens län
anse alla det föreslagna avdraget för lågt. Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs
län förmenar, att de motiv, som föranlett de sakkunniga att förorda 33 %,
icke vore bärande. Siffran hade härletts från en av domänverket föranstaltad
utredning för åren 1936—1942. Skogsbrukets omkostnadskonto torde överstiga
medeltalen för nämnda år, vilka måste karakteriseras som stillaståendets
år. En höjning av omkostnadsavdraget, förslagsvis till 40 %, syntes
därför motiverad. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter, huruvida
icke avdraget vore väl litet, icke minst med tanke på den eftersläpning,
som för närvarande funnes på skogsvårdens område i form av skogsodlingar,
röjningar m. m. Enligt skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län borde
övervägas, om ej i vissa särfall en ytterligare höjning skulle vara berättigad.
De sakkunniga torde vid beräkningen av de allmänna kostnaderna icke ha
räknat med att skogsodlingarna i framtiden finge betydligt större omfattning
än hittills. Skogsägarna finge själva bekosta dessa åtgärder och statsbidrag
komme endast i enstaka undantagsfall att utgå till de framtida skogsodlingarna.
Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, huruvida icke avdraget
borde differentieras mera än som föreslagits. Även om intensiteten i skogsbruket
och därav följande allmänna omkostnader vore beroende av bonitet
och avsättningsläge, vilket skulle kunna motivera samma avdragsprocent för
107
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
skogsbruket i allmänhet, torde det nog vara så, att dessa kostnader stege
från söder till norr dels på grund av de bättre betingelserna för skogsbruket
i de södra delarna av landet dels på grund av högre arbetskostnader i norr.
Frågan borde upptagas till förnyat övervägande.
Skogsvårdsstyrelserna i Västmanlands och Våsternorrlands län finna sig
böra godtaga de sakkunnigas förslag.
Av de fyra länsstyrelser, som berört frågan om avdrag för de allmänna
kostnaderna, äro tre av den meningen att avdraget borde höjas, medan en
anser ytterligare utredning böra företagas. Länsstyrelsen i Kristianstads län
framhåller under åberopande av i huvudsak liknande synpunkter som skogsvårdsstyrelsen
i länet, att det allmänna avdraget generellt borde sättas högre
i tillväxtområde VI än i riket i övrigt. Även länsstyrelsen i Malmöhus län
anser att avdraget vore för lågt beräknat för skånska förhållanden. Länsstyrelsen
i Gotlands län påpekar, att på grund av de särskilda föryngringssvårigheter,
som förelåge inom länet, för dess vidkommande en generell höjning
intill 50 % borde vara påkallad. Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller,
att ingen utredning verkställts beträffande de allmänna kostnaderna för småskogsbruket
resp. storskogsbruket. Med tanke på att det förstnämnda dock
företrädde minst 50 % av Sveriges sammanlagda skogskapital, syntes skäl
tala för att utredning gjordes om de allmänna omkostnaderna, uppdelade på
dessa kategorier. Denna utredning borde sedan läggas till underlag för bedömandet
av frågan, huruvida de allmänna omkostnaderna borde vid skogstaxeringen
beaktas genom olika utmätta avdrag för storskogsbruket och för
småskogsbruket.
Även enligt Sveriges skogsägareförbund vore utredningen om storleken av
ifrågavarande avdrag otillfredsställande. Avdraget borde därför bliva föremål
för ytterligare utredningar avseende ej blott domänverkets omkostnader
utan jämväl andra skogsägares kostnader. De allmänna omkostnaderna vore
vida större än man vanligen föreställde sig. I särskilt hög grad gällde detta
Norrland, där föryngringsarbetena vore i hög grad eftersatta. Vi befunne
oss, speciellt vad beträffade Norrland men i viss grad även i fråga om andra
delar av landet, i ett skede av skogligt återuppbyggnadsarbete. Skogskulturer
måste utföras i vida större omfattning än som svarade mot de löpande avverkningarna.
Här påginge sålunda ett kostnadskrävande arbete till förmån
för kommande generationer. Det syntes vara rimligt att vid taxeringen hänsyn
toges till dessa kostnader, som i ett mycket stort antal fall ej kunde in
rymmas inom det schabloniserade 33-procentavdraget. Enligt förslaget kunde
avdraget höjas till 50 % efter individuell prövning inom områden, som särskilt
angivits i de lokala taxeringsanvisningarna. Sistnämnda begränsning
funne förbundet opåkallad, enär den kunde leda till att befogad avdragshöjning
ginge förlorad. Efter prövning borde höjning av avdraget få ske utan
att bestämmelse härom meddelats i de lokala anvisningarna.
Norrlands skogsvårdsförbund framför liknande synpunkter och anser det
i hög grad motiverat, att avdragsbestämmelserna toges under förnyad omprövning.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Sveriges lantbruksförbund framhåller, att i de delar av landet, där stora
kostnader för skogskulturer vore nödvändiga, en större nedsättning av värdena
än den föreslagna torde vara erforderlig. Detta gällde såväl Norrland
med dess låga skogsmarksvärden som de sydligare delarna av landet, där ädel
lövskog förekomme.
Lunds stiftsnämnd utvecklar i huvudsak samma synpunkter som skogsvårdsstyrelserna
i Kristianstads och Malmöhus län. Avdraget för allmänna
omkostnader borde generellt sättas högre för tillväxtområde VI än för övriga
tillväxtområden och avdraget för ädel lövskog borde vara större än för barrskog.
Genom större avdrag för den ädla lövskogen skulle man kunna undvika,
att denna i beskattningshänseende bleve missgynnad i förhållande till
barrskogen.
Enligt kammarrätten torde frågan om en höjning av avdraget för allmänna
kostnader med hänsyn till de uppseendeväckande höga värden, som
framkommit vid provtaxeringarna i de sydligaste delarna av landet, böra
närmare övervägas.
Departementschefen. Att vid den värdering av skog och skogsmark, som
förekommer vid fastighetstaxeringen, räkna med ett procentuellt lika avdrag
för allmänna kostnader beträffande alla fastigheter, oavsett i vilken del av
landet fastigheterna ligga, i vems hand de äro och i vilket tillstånd skogen
därå befinner sig, innebär naturligtvis en grov schablon. I remissyttrandena
ifrågasättes differentiering i olika avseenden, men meningarna äro delade
beträffande frågan huru differentieringen skulle genomföras. Sålunda tala
exempelvis företrädare för det norrländska skogsbruket för att avdraget för
Norrlands del skall höjas över genomsnittet, under det att representanter
för det sydsvenska skogsbruket framställa liknande yrkanden beträffande
södra Sverige. Såvitt jag kan finna föreligger ingen utredning, på vilken ett
förslag till differentiering av avdraget kan byggas, och jag föreslår därför
bibehållande av den hittills gällande principen att avdraget för alla fastigheter
skall beräknas efter samma procentsats.
Vad särskilt angår det av skogsforskningsinstitutet påtalade förhållandet
att det odifferentierade avdraget missgynnar ungskogen vill jag framhålla,
att en ökning av avdraget för ungskogen med motsvarande sänkning
av avdraget för den äldre skogen är mycket svår att genomföra utan att
ytterligare komplicera metoden. En dylik ändring skulle få till effekt att
ungskogarnas värde bleve lägre i förhållande till den äldre skogens. Den av
mig föreslagna höjningen av räntefoten får emellertid samma effekt och
några ytterligare åtgärder i detta avseende torde därför icke vara påkallade.
De sakkunniga ha föreslagit att avdraget för allmänna kostnader bestämmes
till 33 %. Jag anser mig böra godtaga förslaget.
De sakkunnigas förslag att utvidga möjligheterna för beskattningsnämnderna
att i speciella fall — vid ogynnsamt avsättningsläge m. m. — höja
ifrågavarande avdrag upp till 50 % har i remissyttrandena i och för sig icke
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
rönt någon gensaga men det har framhållits — av Sveriges skogsägareförbund
— att beskattningsnämnderna borde få friare händer att medgiva förhöjt
avdrag än de sakkunniga föreslagit. Jag anser emellertid icke att det
finns skäl till erinran mot de sakkunnigas förslag i denna del.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att de yrkanden om höjning av
det allmänna avdraget, som framkommit i vissa yttranden, i stor utsträckning
synas avse sådana fall då särskilt förhöjt avdrag kan tillämpas redan
enligt de sakkunnigas förslag.
Mot de av de sakkunniga föreslagna detaljändringarna i avdragsreglerna
har jag intet att invända.
Vad som hänföres till skogsmark.
Med skogsmark förstås enligt gällande bestämmelser all icke odlad mark,
som, vare sig den vid tillfället är skogbärande eller ej, är lämplig att använda
för skogsproduktion.
De sakkunniga. De sakkunniga föreslå i huvudsak bibehållande av nuvarande
bestämmelser. I ett avseende föreslås emellertid en nyhet såtillvida
att som skogsmark enligt förslaget icke skall upptagas sådant på grund av
särskilt skönhetsvärde märkligt eller ur biologisk eller annan vetenskaplig
synpunkt intressant skogbevuxet område som av dylik anledning uppenbarligen
nyttjas utan avsikt att där bedriva skogsbruk med förvärvssyfte och
kan förväntas även framdeles bliva nyttjat utan sådan avsikt.
De sakkunniga framhålla att den nya skogsvårdslagen infört en bestämning
av begreppet skogsmark vilken, i varje fall formellt, skilde sig från
den som gällde vid taxeringen, i det enligt skogsvårdslagen med skogsmark
förstodes »för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning
nyttjas för annat ändamål». Emellertid torde detta förhållande icke utgöra
skäl för saklig ändring av kommunalskattelagen, som måste utformas med
hänsyn till vad som vore lämpligast ur värderingssynpunkt ej ur skogsvårdssynpunkt.
Från det sagda, som föranlett att endast viss formell översyn
företagits, hade dock gjorts ett undantag av speciell natur. Det funnes
nämligen skogar som, vare sig de vore formellt naturskyddade eller ej,
med hänsyn till skönhetsvärden, intresse ur biologisk eller ur andra liknande
synpunkter sköttes med direkt syfte att skogsbeståndet skulle bevaras
och utan tanke på ekonomisk exploatering genom egentligt skogsbruk.
För sådana områden passade icke skogsvärderingens regler. Lämpligast
torde vara att helt urskilja dylika marker från skogsmark. Särskilda
regler för värdering i dessa undantagsfall syntes kunna undvaras. Viss
försiktighet vid värdering av sådana marker, som i vanliga fall komine
att redovisas i den del av jordbruksvärdet som icke vore skogsmarksvärde
— möjligen finge de i något fall annan fastighets natur och torde då konrma
att redovisas som parkvärde — syntes emellertid vara önskvärd; såsom
no
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
allmänt saluvärde borde väl i regel gälla det värde de skulle betinga vid
fortsatt användning för sitt särskilda ändamål. Det kunde ifrågasättas att
begränsa undantagsregeln, som syntes böra införas såväl i kommunalskattelagens
anvisningar som i skogsvärderingsinstruklionen, till sådana fall,
då området vore naturskyddat. Med en dylik begränsning kunde det synas
vara ett intresse för skogsägaren att gå i författning om sådant skydd. Ordet
»förväntas» i den av de sakkunniga föreslagna formuleringen torde innefatta
krav på att starka sannolikhetsskäl skulle vara för handen. Naturskyddade
områden torde i regel falla in under bestämningen. En särbestämmelse
beträffande i och för sig värdefulla träd, vilka vore fridlysta eller
eljest bevarades utan varje tanke på avverkning, torde böra upptagas bland
reglerna om uppskattning av virkesförrådet.
De sakkunniga framhålla slutligen, att det enligt gällande lagstiftning
tillämpade systemet att genomgående behandla skogen å en taxeringsenhet
som en enhet lämpligen i regel borde bibehållas. Särskilt där skogen å en
taxeringsenhet innefattade flera avsättningslägen, något som beträffande
större skogar i norra Sverige ej torde vara ovanligt, borde det emellertid
vara en fördel att uppskattningen företoges i olika etapper. Frågan hade
uppmärksammats av de sakkunniga vid provtaxeringen i Jokkmokk, där
man funnit nödigt i vissa fall tillämpa äldre bestämmelser så, att man
faktiskt företagit taxeringen som om fråga varit om skilda områden, varefter
man uträknat och redovisat medeltalen. Då det syntes riktigare och
mera upplysande om delsiffrorna redovisades i längderna, föresloge de
sakkunniga införande — i en särskild punkt (B. 13) — av bestämmelser
härom.
Remissyttrandena. Frågan om vad som skall hänföras till skogsmark har
berörts endast i ett par yttranden.
Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län pekar på de motsättningar i fråga
om skogsmarksbegreppets tolkning, som förelåge mellan 1948 års skogsvårdslag
och de sakkunnigas förslag, och framhåller att full analogi i fråga
om begreppen skogsmark—impediment givetvis måste föreligga.
Länsstyrelsen i Västerbottens län håller för troligt, att bestämmelsen att
på grund av särskilt skönhetsvärde märkligt eller ur biologisk eller annan
vetenskaplig synpunkt intressant skogbevuxet område icke skulle inräknas
i skogsmarken komme att få mycket liten praktisk betydelse, men att den
kunde vålla mycken tveksamhet huru i dylikt fall taxeringen skulle verkställas.
Hänvisningen i den föreslagna skogsvärderingsinstruktionen till
punkt 4 i anvisn. till 9 § kommunalskattelagen syntes innebära att man
skulle bedöma värdet av ett dylikt område med hänsyn till det värde »förmånen»
hade för den taxeringsenhet, varom fråga vore. Man torde nog kunna
utgå ifrån att området i ett sådant fall komme att åsättas högre värde än
om det taxerades såsom skogsmark. Det vore önskvärt att det tydligare utsädes,
huru man tänkt sig taxeringen skola ske i dylika, mestadels svår
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
111
bedömliga fall. Om så icke skedde, borde övervägas om behov av denna bestämmelse
verkligen förelåge och om den icke ur förenklingssynpunkt skulle
kunna uteslutas ur förslaget eller i vart fall begränsas till att avse fall, som
enligt 5 § 1 mom. a) kommunalskattelagen föranledde undantag från
skatteplikt. Samma önskemål kunde framföras beträffande hänsynstagandet
till enstaka träd, som ur naturskydds- eller liknande synpunkt ej finge
avverkas.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund påpekar, att frågan om värdesättningen
av mark i kraftledningsgator vid senare års fastighetstaxering
mer och mer uppmärksammats och att praxis på området vore växlande. I
vissa fall redovisades skogsmark som renhuggits i kraftledningsgator under
arealen skogsmark, i andra fall upptoges den som impediment. Det senare
hade skett enligt meddelade länsanvisningar i något fall. En förtydligande
bestämmelse härom borde bidraga till att renodla arealredovisningen.
1 samma mån som skogsmarksvärdena höjdes finge en sådan redovisningsfråga
ökad betydelse. Det vore icke motiverat, att skogsmarken i kraftledningsgator
värdesattes som sådan utan endast efter det redovisningsvärde,
som kunde bli tillämpligt, närmast för impediment.
Departementschefen. Mot de sakkunnigas definition av begreppet skogsmark
har jag intet att erinra. Jag delar sålunda icke skogsvård sstyrelsens
i Kronobergs län mening, att analogi mellan begreppen skogsmark •— impediment
med nödvändighet behöver föreligga i beskattnings- respektive
skogsvårdsreglerna.
Beträffande de sakkunnigas förslag att som skogsmark icke skall upptagas
på grund av särskilt skönhetsvärde märkligt eller ur vetenskaplig
synpunkt intressant skogbevuxet område ifrågasätter länsstyrelsen i Västerbottens
län om denna bestämmelse är behövlig och framhåller vissa svårigheter
som den kan tänkas förorsaka. Jag delar länsstyrelsens uppfattning
och anser bestämmelsen icke böra medtagas.
I anledning av Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds påpekande
angående värdesättningen av mark i kraftledningsgator får jag framhålla
att markens mer eller mindre tillfälliga användning såsom gata för kraftledning
icke torde böra förändra dess taxeringsmässiga karaktär. Mark,
som är lämplig för skogsproduktion, synes böra värderas som skogsmark i
vanlig ordning även om den vid taxeringstillfället icke kan användas som
sådan på grund av en där framgående kraftledning. Huruvida den minskning
i markens värde, som kraftledningen föranleder, skall påverka taxeringsvärdet
eller ej får sedan bero på om kraftledningen framdragits på
grund av en servitutsrätt eller på grund av en nyttjanderätt. Föreligger servitutsrätt
till marken, torde denna rätt böra värderas, och värdet avdragas
från värdet av den mark, varöver ledningen framgår, för att tilläggas värdet
å den härskande fastigheten (jfr B. punkt 12 i den föreslagna skogsvärderingsinstruktionen).
Föreligger endast nyttjanderätt, får kraftledningen
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
icke alls inverka på markens värde lika litet som utarrendering av inägorna
till en fastighet får inverka på deras värde. Särskilda bestämmelser härom
torde icke vara erforderliga.
Skogsmarkens värde.
Beräkningen av avkastningsvärdet å skogsmark har visat sig förenat
med svårigheter därför att det icke existerar något från den å marken växande
skogen fristående konstant sådant värde. Avkastningsvärdet å ett skogsområde
är nuvärdet av alla i framtiden utfallande avkastningar, och däri
ingå i första hand alla avkastningar från å området växande träd. De sistnämnda
avkastningarna komma att tagas i beräkning genom uppskattning
av skogen, och det särskilda markvärdet kan därför icke vara något annat
än nuvärdet av återstående avkastningar, d. v. s. avkastningar från träd,
som ännu ej finnas å området utan som komma att växa där i en nära eller
avlägsen framtid. Tidpunkten, när sådana avkastningar äro att påräkna,
är emellertid i hög grad beroende av det aktuella skogstillståndet. Saknas
skog helt och hållet, kan ny skog börja växa omedelbart, och denna kommer
att snart nog lämna avkastning. År däremot marken bevuxen med fullsluten
skog, finnes ingen plats för nya träd. Sådana kunna ej börja växa, förrän
den förhandenvarande skogen uttagits, och i detta fall är tiden när avkastningarna
av kommande trädgenerationer kunna tillgodoräknas mera avlägsen.
Nuvärdet av dessa avkastningar blir i motsvarande mån lägre.
Enligt nuvarande bestämmelser skall marken upptagas till ett värde, som
oavsett det aktuella skogstillståndet beräknas med hänsyn till avkastningen
vid normal skogstillgång och som motsvarar ungefär 18 % av sammanlagda
värdet av mark och skog vid sådan skogstillgång (= 4,5 normala årsavkastningar
vid den för de senaste fastighetstaxeringarna tillämpade kapitaliseringsprocenten
4).
Domänstyrelsens år 1941 avlämnade förslag innebar, att hela värdet å ett
skogsområde skulle redovisas genom beräkning av nuvärdet av i framtiden
inflytande belopp för de därå växande träden och att sålunda intet särskilt
markvärde skulle åsättas. Genom att ett minimivärde för skogen skulle fastställas,
kom dock i de fall, då marken var kal eller endast i ringa mån skogbevuxen,
visst värde att avse marken som sådan. — Enligt 1944 års propositionsförslag
skulle särskilt markvärde alltid beräknas.
De sakkunniga. De sakkunniga föreslå, att markvärde skall upptagas till
belopp motsvarande nuvärdet av beräkneliga framtida skogsavkastningar,
därest å marken vid taxeringstillfället icke finnes någon skog, därvid i det
fall att marken är skogbevuxen det sammanlagda avkastningsvärdet av marken
och skogen skall minskas med förstnämnda värde och resten upptagas
som skogsvärde. Markvärdet skall för varje tillväxtområde och godhetsklass
angivas i ett tal, markvärdefaktorn, som uttrycker förhållandet mellan mark
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
113
värdet per har samt det med beräknade allmänna kostnader reducerade
skogskbmpriset. Beträffande gamla kalmarksområden skall viss särskild
reducering av markvärdet (med högst 50 %) kunna ske. Särskild nedsättning
av markvärdet (med högst 1/3) skall också kunna ske såvitt angår
övrig mark i den mån denna till mer än 5 % består av kalmark. Vidare skall
särskilt avdrag å markvärdet kunna göras för trakter inom ett tillväxtområde
som gränsar mot ett nordligare sådant.
De sakkunniga lämna först en närmare redogörelse för 1944 års förslag.
De anföra härom.
Enligt 1944 års instruktionsförslag skulle såsom värde å skogsmark, vare
sig därå funnes mätbart virkesförråd eller ej, redovisas det värde som med
hänsyn till markens produktionsförmåga skulle tillkomma den, om därå ej
funnes sådant virkesförråd. Denna begreppsbestämning torde överensstämma
med den allmänt vedertagna, med den reservationen att skogsmarksvärdet
enligt nämnda förslag omfattar hela perioden från det ögonblick då
marken frilagts genom avverkning tills mätbart virkesförråd hunnit komma
upp å marken, medan det allmänt vedertagna skogsmarksbegreppet omfattar
kalmark utan plantskog. Normalt innesluter denna period dels ett stadium
innan den nya växtperioden tager sin början, d. v. s. tills självsådd hunnit
ske eller kulturåtgärder hunnit vidtagas — den egentliga kalmarkstiden -—
dels ett stadium från det växtperioden sålunda tagit sin början tills träden
nått brösthöjd, d. v. s. tills mätbart virkesförråd är för handen. Denna periods
längd är beroende på markens beskaffenhet, bl. a. dess godhetsgrad, och har
vid uträkning av korrektionsfaktorerna enligt 1944 års förslag antagits vara
5 % av omloppstiden, varmed i detta sammanhang förstås den egentliga
växttiden. Ett helt omdrev ansågs alltså omfatta den till visst antal år angivna
omloppstiden och 5 % därutöver. Den del av den egentliga växttiden,
som åtgår för att träden skola nå brösthöjd, varierar jämväl med hänsyn
till omständigheterna. Längden av denna tidsperiod framkom automatiskt
såsom ett led i den bearbetning av riksskogstaxeringsmaterialet som låg till
grund för beräkning av korrektionsfaktorerna. Den kunde variera mellan
ungefär 6 och 15 år. Eftersom man räknade med omloppstider från omkring
80 till cirka 160 år, betydde den till 5 % härav beräknade egentliga kalmarkstiden
en tidrymd från 4 till 8 år, och hela den tid, då endast markvärde tillkom
marken, kunde uppskattas till 10 å 23 år. Från första till sista året av
en sådan period var markvärdet detsamma, och den tidpunkt, från vilken
man vid dess bestämmande utgick, låg ungefär i periodens mitt, d. v. s. omkring
1 å 3 år efter det skogen börjat växa. Uppenbarligen var detta värde
något för högt för skogsmark utan plantor eller allenast med plantor som
ännu ej uppnått 1 å 3 års ålder, men något för lågt om plantorna nått högre
ålder. Felet kunde anses ha egentlig betydelse endast i det fall då området
till större del bestode av kalmark eller plantskog. Eftersom för en genomsnittsskog
skogsvärdet framkom som ett direkt saldo av hela diskonteringsvärdet
å ena sidan och markvärdet å den andra, utjämnades felet i fråga
om skogsmarken i allmänhet vid beräkning av den växande skogens värde.
Däremot räknades enligt 1944 års metod icke med något särskilt värde å de
träd som ännu icke nått brösthöjd.
De sakkunniga framhålla härefter, alt de ansett ett naturligare skogsmarksbegrepp
kunna vinnas genom alt såsom redovisningsvärde för marken
S liiltamj till iilcsdagens protokoll 1951. 1 samt. ,Vr 39.
114
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
antaga värdet å mark med O-årig skog, d. v. s. vid den tidpunkt då skogen
började växa. Detta betydde att diskonteringsvärdet finge avse en tidpunkt
som låge ca 1 ä 3 år tidigare än enligt 1944 års förslag, en sänkning alltså
av markvärdena med hänsyn till den förlängda diskonteringstiden.
Beträffande den av 1944 års bevillningsutskott berörda frågan om särskild
nedsättning av värdet för ljungmarker och liknande områden påpeka de
sakkunniga, att denna fråga sammanhängde med att dylika marker ej kunde
göras skogbärande utan kulturätgärder, vilka droge en avsevärd kostnad,
och anföra vidare.
En i och för sig rimlig tankegång vore att vid taxeringen av dylika områden
utgå från det normalt uppskattade skogsmarksvärdet, avseende mark
med 0-årig skog, och från detta värde avdraga beräknelig kulturkostnad. I
denna kulturkostnad borde dock icke inräknas sådan för vilken kunde påräknas
bidrag från det allmänna. Frågan om dylika bidrag regleras i den
nya skogsvårdslagen men på sådant sätt att några bestämda slutsatser om
bidragens storlek ej kunna dragas. Ej heller är det klart hur snart statsbidrag
kan påräknas. I varje fall lärer den på markägaren belöpande kulturkostnaden
i regel vara så stor att, om den skulle avdragas från det normalt
uppskattade skogsvärdet, man komme under markens värde för andra ändamål,
såsom presumtiv bebyggelse o. d„ d. v. s. ändamål vilka, låt vara i
uttunnad form, tillika med betes- och jaktmöjligheter m. in. förläna värde
även åt impediment. De sakkunniga ha under hand tagit del av erfarenheter
rörande prisförhållandena i fråga om ljungmarker i gränstrakten mellan
Skåne och Halland och därvid inhämtat att de lägsta värden som kunde
tänkas ifrågakomma, vid normala köp knappast understiga halva skogsmarksvärdena.
Å andra sidan vore det möjligt att ifrågavarande mark faktiskt
kunde ha ett värde betydligt överstigande halva det normala skogsmarksvärdet.
Det torde kunna antagas att, i den mån kalmarker av liknande
typ finnas i andra delar av riket, ungefär motsvarande förhållanden böra
vara för handen beträffande dem. Då det lärer vara uteslutet att för den
ifrågavarande värderingen finna någon allmängiltig norm med anspråk på
exakthet, föreslås i anslutning till det nu anförda följande. Om skogsmark
till större^ eller mindre del utgöres av sammanhängande kalmarksområden,
vilka av ålder ligga skoglösa och ej kunna göras skogbärande utan kulturåtgärder,
må värdet av dessa områden nedsättas till hälften av det enligt
eljest antagna regler uppskattade värdet. Genom sådan nedsättning må dock
värdet å ifrågavarande skogsmark ej nedbringas under det värde, som
skulle tillkomnm marken vid användning för annat ändamål än skogsbruk.
Helt utanför ifrågavarande bedömning skall därvid vara värdet av sådan
förman som enligt konmiunalskattelagen ej skall inräknas i skogsmarkens
värde. Bestämmelser av i huvudsak detta innehåll voro intagna i det instruktionsutkast
som ställts till provtaxeringsnämndernas förfogande. På särskild
fråga till provtaxeringsnämnderna i vissa kommuner i södra Sverige ha
dessa meddelat att de ansåge dylika bestämmelser kunna godtagas.
Emellertid förelåge — framhålla de sakkunniga slutligen — en kalmarksfråga
som icke lösts genom det nu sagda, nämligen den som sammanhängde
med att å vissa skogar funnes större eller mindre, genom avverkning
i senare tid kallagda områden, vilka stundom ej kunde inom eu snar
framtid försättas i skogbärande skick genom självföryngring utan krävde
vissa kulturåtgärder. När dessa kostnader överstege en viss gräns kunde
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
115
de ej anses beaktade genom avdraget för allmänna kostnader, varför det vore
rimligt att hänsyn toges till dem på annat sätt. Detta syntes lämpligen kunna
ske genom särskilt kalmarksavdrag. Det föresloges, att om, sedan kalmark
av nyss berört slag avskilts, det kunde antagas att av övrig skogsmark mer
än 5 % utgjordes av kalmark, värdet å den överskjutande delen finge reduceras
med V3. Även i detta avseende skulle dock gälla den angivna spärren
för lägsta värdesättning med hänsyn till det värde som skulle tillkomma marken
vid användning för annat ändamål än skogsbruk.
Remissyttrandena. Frågan om markvärdets beräkning har berörts endast
i ett fåtal yttranden.
Stiftsnämnden i Uppsala anser att det borde bestämt slås fast, att det värde,
som direkt erhölles ur de framtida avkastningarna, vore ett skogsfastighetsvärde,
som i sig innehölle markens och den växande skogens sammanlagda
värden, och att utskiljandet ur detta summavärde av ett teoretiskt riktigt
beräknat markvärde alltid bleve en villkorlig åtgärd, i vart fall när man
rörde sig med de schabloniserade förhållandena vid en fastighetstaxering.
Detta hade vid den äldre metodens uppläggning faktiskt beaktats i och med
att markvärdet endast grovt fixerats såsom motsvarande värdet av ett visst
antal årsavkastningar. Under de försök att förenkla metoderna, som anbefallts
år 1944, borde de sakkunniga ha försökt att genomdriva övergång
till enhetligt skogsfastighetsvärde.
Professor Streijffert anser, att den föreslagna metoden innebure ett stort
framsteg, då markvärdena ej längre beräknades som en viss procent av normalskogens
värde utan som diskonteringsvärden av väntade avkastningar.
Domänstyrelsen har intet att erinra mot förslaget i denna del.
Skogsstyrelsen anser, att grundtanken i de sakkunnigas förslag, att särskilt
avdrag medgåves å taxeringsvärdena för fastigheter med särskilt stora
kalmarker vore riktig. Sådant förslaget utformats bleve dock resultatet i
vissa fall mindre lyckat. På grund av de låga markvärdena i Norrland bleve
de föreslagna avdragen med Va av markvärdet för kalmarker utöver 5 %
av skogsarealen där så små, att de närmast saknade praktisk betydelse. Även
det 50-procentiga avdraget för sammanhängande, av ålder kala marker, vilket
väl i huvudsak avsåge ljung- och fäladsmarker i södra Sverige samt kalmarker
utan reproduktionsplikt i Norrland, måste i vissa fall anses för lågt.
Med värderingsmetodens uppbyggnad utgjorde markvärdet den besådda markens
värde. Avdraget borde därför i princip motsvara kostnaderna för att
sätta marken i skogbärande skick. På de svagare kalmarkerna vore det tydligt
att halva markvärdet ej försloge till dessa kostnader. Då statsbidrag för
skogsodling ej vore någon markägares absoluta rätt, borde hänsyn icke tagas
till bidragsmöjligheterna. Vissa skogsvårdsslyrelser hade också påpekat,
att taxeringsvärdet på kalmarkerna även efter föreslaget avdrag komme att
överstiga gängse saluvärde på sådan mark. Det borde sålunda övervägas att
utforma avdragsgrunderna på annat sätt. Om det visade sig praktiskt genomförbart,
syntes mest logiskt att låta avdraget uppgå till skogsodlings
-
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 93.
kostnaden, dock givetvis ej till högre belopp än att återstående markvärde
ej understege det värde, som brukade åsättas impediment. Vad de sakkunniga
anfört om att ett sådant beräkningssätt skulle medföra värden, som
understege markens värde söm betesmark eller för presumtiv bebyggelse,
torde endast i undantagsfall äga giltighet. Därest sådana särskilda värden
förefunnes, borde hänsyn tagas till dem i annan ordning.
Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser att en större nedsättning
i värdena å kalmarker måste vara motiverad. En sådan nedsättning
kunde ske i form av särskilda avdrag från totalvärdet av skog och skogsmark,
då onormalt stora kalmarker förelåge.
Sveriges skogsägareförbund är likaledes av den uppfattningen, att kalmarksavdraget
vore för ringa. En tredjedel av värdet å den del av kalmarksarealen
som överstege 5 % av hela arealen vore ett alltför schablonmässigt
tillkommet medeltal, eftersom de sakkunnigas förslag vore baserat på en
räntefot av 4 %, medan gällande skogsvårdslag beträffande återväxtåtgärder
utginge från en räntefot av 2''/2 %. Värdet å den normala kalmarksarealen
torde med dessa premisser vara minimalt, och värdet å den överskjutande
kalmarksarealen borde därför sättas lika med noll.
Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads lön erinrar om att i detta län funnes
betydande arealer sandmarker av mycket mager beskaffenhet. Skogen på
dessa marker torde i många fall ha sin största betydelse som skydd mot
jordflykt och vore här av mycket stor betydelse för jordbruket. Dessa skogar
utgjordes till huvudsaklig del av tall som vore oerhört utsatt för skadegörelse
genom rotröta. I sådana trakter bleve det ekonomiska utbytet av skogen
ganska ringa. Å övervägande delen av dessa sandmarker förekomme vildkaniner
i en utsträckning som gjorde det omöjligt att få upp kulturer utan dyrbara
kaninstängsel. Till följd av det genom rötskador problematiska framtidsvärdet
av en föryngring på dessa marker, i förening med de höga anläggningskostnaderna,
torde markvärdet få anses ur rent skoglig synpunkt
obefintligt.
Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter huruvida icke en
spärregel uppåt borde införas för det fall, att framräknat skogsmarksvärde
överstege saluvärdet, av innehåll att markvärdet ej finge sättas högre än
detta.
Departementschefen. De sakkunnigas förslag innebär, i fråga om skogsmarkens
taxering, att markvärdet skall beräknas med hänsyn till den avkastning
från marken, som erhålles om därå förekommer endast barrskog,
dock att i tillväxtområde VI hänsyn vid värderingen i vissa fall skall tagas
även till förekomsten av ädel lövskog. Förfaringssättet vid markvärdets beräkning
avser jag att närmare behandla i avsnittet om korrektionsfaktorerna
(s. 135 o. f.).
För att förebygga risken för att markvärdet i något fall skall bliva för
högt upptaget — 1944 års bevillningsutskott ifrågasatte bl. a. åtgärder häremot
— ha de sakkunniga föreslagit vissa möjligheter till jämkning av markvärdet
då kalmark förekommer i onormal omfattning och då mark i visst
117
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
tillväxtområde gränsar mot nordligare sådant. Häremot har i ett par yttranden
invänts, att jämkningsmöjligheterna för fastigheter med onormalt stora
kalmarksområden hörde ha gjorts ännu vidsträcktare. Vid det förhållandet
att i de fall, då ytterligare jämkning skulle kunna anses berättigad,
särskild nedsättning ■— i såväl mark- som skogsvärdet — i allmänhet torde
kunna erhållas också jämlikt reglerna om avdrag för allmänna kostnader,
är jag icke övertygad om att de sakkunniga här tilltagit jämkningsmöjligheterna
för snävt.
Det föreligger emellertid ytterligare ett fall då särskild nedsättning av
markvärdet enligt min mening bör få ske, nämligen då mark av särskilt
god beskaffenhet i tillväxtområde VI är bevuxen med ädel lövskog i större
utsträckning än vad som är genomsnittligt för sådan mark inom tillväxtområdet.
Detta fall, som nära sammanhänger med vissa särskilda förhållanden
i avseende å korrektionsfaktörernas beräkning, skall jag närmare
behandla i avsnittet angående nämnda faktorer.
I övrigt anser jag mig — på av de sakkunniga anförda skäl och då de av
1944 års bevillningsutskott framställda anmärkningarna i förevarande avseende
genom förut nämnda jämkningsmöjligheter och andra vidtagna ändringar
i 1944 års förslag i stort sett torde vara tillgodosedda — böra biträda
de sakkunnigas förslag härutinnan.
Bonitet, omloppstid, tillväxtområden.
Enligt gällande bestämmelser skall skogsmarks avkastningsförmåga
(bonitet) beräknas efter den årliga virkesavkastning, uppskattad i kbm per
har, som marken »vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk» förmår
giva vid normal skogstillgång. Bonitetsbestämningar ha brukat ske så
att med ledning av förhållandet mellan trädens ålder och höjd fastställts
vad marken ansetts kunna producera vid bästa tänkbara utnyttjande, s. k.
ideal bonitet eller jonsonbonitet, varefter denna reducerats till tal, som mera
ansetts motsvara förhållandena i det praktiska skogsbruket, den s. k. normala
eller fastighetstaxeringsboniteten. Såsom allmängiltig norm för dylik
reduktion i de fall, då tillförlitliga skogsuppskattningshandlingar föreligga,
uppställdes vid överläggningar mellan skogssaklcunniga (»Stockholmsmötet»)
under förberedelserna till 1938 års allmänna fastighetstaxering
formeln: normal bonitet (Bn) = 0,78 X ideal bonitet (Bi) — 0,28. Vid
Stockholmsmötet för 1945 års fastighetstaxering ansågs denna formel böra
utbytas mot tre olika, nämligen Bn = 0,70 X Di — 0,20, gällande Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands samt delar av Västcrnorrlands och Kopparbergs
län, respektive Bn = 0,so X Bi — 0,20, gällande ett mellanområde söder
därom ned till och med Gävleborgs, Kopparbergs och norra delen av Värmlands
län samt Bn = 0,85 X Di, avseende sydligare delar av landet.
Den nya metoden skiljer sig i förevarande hänseende från den förutvarande
genom alt boniteringen sker på två sätt. Hänsyn till av klimatet för
-
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
anledda olikheter i markens produktionsförmåga tages enligt den nya metoden
huvudsakligen genom landets indelning i tillväxtområden. Hänsyn till
andra olikheter i markens produktionsförmåga tages — för varje sådant
tillväxtområde för sig — genom markens indelning i godhetsklasser.
De sakkunniga. De sakkunniga föreslå, att landet skall indelas i sex tillväxtområden
samt att marken inom varje sådant tillväxtområde skall kunna
åsättas fyra eller, om förhållandena därtill föranleda, flera godhetsklasser.
De sakkunniga framhålla, att markens godhetsgrad med den nya taxeringsmetoden
finge mindre betydelse för taxeringsutfallet än boniteten, särskilt
före 1944 års författningsändring, i praktiken haft enligt gällande lagstiftning,
därför att skogens faktiska tillstånd utgjorde den mest betydelsefulla
värderingsfaktorn och att under den förutvarande metodens tillämpningstid
väsentligt mindre hänsyn tagits till virkesförrådet än som bort ske.
På grund av den nya metodens uppläggning finge markens godhetsgrad betydelse
väsentligen för ungskog — vilkens återstående växttid berodde främst
på boniteten — och, i högre grad, för bestämmande av värdet å skogsmark.
— Att man i 1944 års förslag ansett sig kunna räkna med endast tre godhetsklasser
hade sammanhängt med rikets uppdelning i tillväxtområden. Det
hade ansetts kunna antagas, att vad som vore god bonitet i ett nordligt område
vore medelgod i nästa och kanske mindre god i det tredje området.
Hade nu korrektionsfaktorerna för den goda boniteten i ett tillväxtområde
varit desamma som för den medelgoda i nästa tillväxtområde, skulle detta
inneburit en viss kontinuitet i förhållandet mellan de olika tillväxtområdena.
Emellertid hade i vissa avseenden en sådan överensstämmelse icke varit för
handen. Detta förhållande hade varit en av anledningarna till de rätt stora
skiljaktigheter i gränstrakterna mellan olika tillväxtområden som påtalats
av bevillningsutskottet vid 1944 års riksdag.
Det hade — anföra de sakkunniga vidare — dragits i tvivelsmål huruvida
de siffror som erhölles vid bonitering enligt förut tillämpade metoder skulle,
även om man tillämpade olika justeringsformler för fastställande av fastighetstaxeringsboniteten,
giva ett likformigt resultat i olika delar av riket.
Vid den bearbetning av riksskogstaxeringsmaterialet, som skett för de sakkunnigas
räkning, hade det visat sig, att trädens radietillväxt vid samma
jonsonbonitet och samma ålder icke företett större genomsnittliga avvikelser
i de olika delarna av norra Sverige, medan radietillväxten ökades i de
sydliga delarna av landet. Samtidigt visade emellertid utredningen att trädtätheten
vid samma bonitet i rikets olika delar varierade ganska avsevärt
och i regel vore större ju längre söderut man komme, vilket förhållande
gjorde sig gällande även inom Norrland. Att för utjämning av denna olikhet
utveckla systemet med justeringsformler syntes enligt den nya metoden
mindre lämpligt. Närmare till hands låge att öka antalet tillväxtområden,
för vilka tillväxten kunde statistiskt påvisas enligt riksskogstaxeringen, men
en lagbunden olikformighet kunde ej påvisas i förhållandet mellan smärre
119
Kungl. Maj.ts proposition nr 93.
områden. Det anförda syntes utgöra ett vägande skäl att visserligen behålla
indelningen i tillväxtområden men att ej göra dem små. Anledning hade ej
ansetts föreligga att beträffande tillväxtområdenas omfattning frångå 1944
års förslag i annat avseende än att av norra Sverige hela inre delen skulle
utgöra ett tillväxtområde, kustlandet ett annat, en ändring som gjorda undersökningar
visat påkallad. Därvid hade hela Norrland utom Gästrikland
ävensom av Dalarna Särna och Idre socknar funnits böra hänföras till de
två nordligaste tillväxtområdena.
Beträffande godhetsklassernas antal framhålla de sakkunniga att det syntes
lämpligt att beträffande varje kommun inom ett tillväxtområde skapa
möjlighet att i regel välja mellan minst tre godhetsklasser. Denna möjlighet
komme, åtminstone såvitt anginge norra Sverige, icke att föreligga, om
i ett helt tillväxtområde godhetsklasserna vore endast 3. Tillväxtområdena
vore så vidsträckta, att skiljaktigheterna mellan deras olika delar bleve
mycket större än skiljaktigheterna inom en kommun. Blott två av ett tillväxtområdes
tre godhetsklasser torde under denna förutsättning bli tillämpliga
i flertalet av områdets kommuner. Ville man medge en ytterligare differentiering,
syntes det vara lämpligt att bestämma en uppdelning på åtminstone
fyra godhetsklasser för varje tillväxtområde med möjlighet att gå
längre. Med en dylik uppdelning torde normalt minst tre godhetsklasser
ifrågakomma för varje taxeringsdistrikt. För södra Sverige torde en längre
gående differentiering än i nox-ra Sverige vara nödvändig till förekommande
av alltför stora variationer i markvärdena.
I detta sammanhang anmärka de sakkunniga, att riksskogstaxeringens
material vid den av dem verkställda bearbetningen fördelats på jonsonboniteter
och att, eftersom bonitetssiffrorna vid tidigare fastighetstaxeringar
också grundat sig på bonitetsuppskattningar enligt jonsonmetoden, tidigare
fastighetsboniteter framför allt vid övergången till den nya metoden
kunde tjäna till ledning. Till de sakkunnigas förslag till tabeller vore fogat
jämväl ett förslag till anvisningar för tabellernas tillämpning, som bl. a.
innehölle en nyckel angivande förhållandet mellan förslagets godhetsklasser
och jonsonboniteterna (se s. 166).
Införandet av ett större antal godhetsklasser — fortsätta de sakkunniga ■—
hade motiverats närmast av behovet att starkare differentiera markvärdena.
En lika långt gående differentiering av den växande skogen skulle resultera
i så små variationer att den komme att framstå såsom meningslös. För två
godhetsklasser borde alltså kunna fastställas lika skogsvärdefaktorer men
olika markvärdefaktorer.
Den utjämnande verkan av det större antalet godhetsklasser beträffande
skogsmarken torde — framhålla de sakkunniga slutligen — komma att göra
sig gällande ej minst i gränstrakterna mellan olika tillväxtområden. Denna
verkan vore dock knappast tillräcklig och utjämningsproblemet i
fråga om dessa gränstrakter framträdde för övrigt även beträffande den
växande skogen. De sakkunniga ifrågasatte såvitt anginge skogsvärdena i
de nordliga gränstrakterna till invidliggande tillväxtområde, att för varje
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
godhetsklass skulle kunna räknas med längre omloppstid än den där eljest
antagna. I nuvarande läge syntes i praktiken kunna så förfaras, att antagande
av en längre omloppstid ansåges betyda en viss procentuell sänkning
av skogsvärdena, vilkas storlek fastställdes i vederbörande tabeller med
skogsvärde- och markvärdefaktorer. Korrektionsfaktörerna vore för varje
ifrågakommande godhetsklass uträknade med ledning av riksskogstaxeringsmaterialet
såsom genomsnittssiffror för ett helt tillväxtområde. Dessa siffror
kunde otvivelaktigt anses mera representativa omkring mitten av området
än i dess utkanter. Anordningen medgåve en möjlighet till viss differentiering
inom området. Jämväl i fråga om markvärdena syntes ett särskilt
förfaringssätt påkallat för att, utöver vad som föranleddes av det större
antalet godhetsklasser hos marken, utjämna skiljaktigheter i gränsområdena.
Härutinnan föresloges en föreskrift att för sådana trakter inom ett
tillväxtområde, som gränsade mot ett nordligare tillväxtområde, procentuellt
avdrag skulle kunna göras å det markvärde som framkomme i tabellerna
enligt där angivna grunder. I det framlagda tabellförslaget hade förutsatts
en sådan nedsättning med 10 %.
Remissyttrandena. Förevarande fråga har berörts i ett tiotal yttranden.
Därvid ha framställts erinringar mot borttagande av det tidigare boniteringssystemet,
varjämte förslaget beträffande indelningen i tillväxtområden
och vissa andra detaljer blivit föremål för kritik.
Länsstyrelsen i Örebro län åberopar ett yttrande av en skogssakkunnig,
vilken framhåller, att den hittillsvarande jämförelsevis väl inarbetade bonitetsbestämningen,
som enligt förslaget skulle upphöra, varit till nytta i flera
avseenden. Den hade sålunda varit en god grund för bedömandet av skogsmarkernas
värde sinsemellan, och, även om man skulle bli nödsakad att uppgöra
skilda bonitetsskalor för olika landsdelar eller tillväxtområden, syntes
det önskvärt, i varje fall för södra delen av landet, att den bibehölles och
införlivades med den nya metoden.
Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund är av den uppfattningen
att det hittills använda boniteringssystemet varit av stort värde. Förslaget
om indelning i godhetsgrader innebure en längre driven schablon än den
nuvarande indelningen i bonitetsklasser, vilket i och för sig minskade möjligheterna
till avvägning fastigheterna emellan. Särskilt i södra delarna av
landet, där markvärdena bleve avsevärt högre enligt den föreslagna metoden
än enligt den gällande, kunde en sådan schablon medföra besvärande
ojämnheter. Förslagets godhetsgrader finge nog närmast anses som ett nödvändigt
ont för att ett visst antal tabeller skulle kunna undvikas. De absoluta
bonitetstalen, som hittills varit en tillgång, hade i taxeringsarbetet och
vid granskningen av detsamma möjliggjort direkta jämförelser mellan fastigheterna
omkring anvisade kommunmedeltal och kända uppgifter från
riksskogstaxeringen. För det stora antalet mindre skogsägare — utan skogsuppskattningshandlingar
— hade bonitetstalen blivit en del av deras skogliga
uppfattning om markernas produktionsförmåga. Bonitetstalen hade nog
121
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
ofta — med rätt eller orätt — kombinerats med talen för relativa skogstillgången,
som i regel legat lägre än normalt, d. v. s. under l,o, och på så sätt
tjänat till viss vägledning vid bedömning av uttagen från skogen i förhållande
till dess mera uthålliga produktion. Otvivelaktigt hade såväl bonitetstalen
hittills som alla jämförelser omkring dem varit bristfälliga, men de
bleve ju allt bättre klarlagda, efter hand som man genom riksskogstaxeringc-ns
resultat vunne bättre kännedom om våra skogsmarkers produktionsförmåga.
Av stor praktisk betydelse hade bonitetstalen varit, särskilt för förut
berörda skogsägare, vid den skogliga inkomsttaxeringen, då det gällt att
finna någon form för bestämning av tillväxten vid yrkanden om avdrag för
värdeminskning på grund av företagna, kända avverkningar. Om man i det
sammanhanget icke längre skulle få någon motsvarighet till bonitetstalen,
måste detta, milt uttryckt, betecknas som en stor nackdel i den nya metoden.
Länsstyrelsen i Kristianstads län och skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus
län framföra erinringar mot att de sakkunniga vid bonitering av skogsmarken
i södra Sverige utgått från en genomsnittlig bonitetsskala, vare sig marken
utnyttjades för produktion av ädel lövskog eller barrskog. Med de i betänkandet
angivna produktionsserierna för olika godhetsgrader hos skogsmarken,
olika för ädel lövskog och barrskog, komme värdena för lövskogen,
och särskilt då markvärdena, att bliva för höga. Skogsvårdsstyrelsen betonar
i detta sammanhang, att för Sydsveriges vidkommande det växelbruk mellan
lövskog och granskog, som de sakkunniga förutsatt skola äga rum, icke
utan vidare kunde fastslås vara berättigat med hänsyn till markvårdande
krav. Tvärtom ville styrelsen med skärpa framhålla, att åtminstone inom
Malmöhus län ett permanent lövskogsbruk hade sin givna plats pa mycket
stora områden under förutsättning att statsmakterna icke äventyrade det
ekonomiska resultatet genom att tillåta importkonkurrens till sådana priser
och sådan myckenhet som gjorde det omöjligt för de inhemska lövskogsproducenterna
att hävda sig. Trots att styrelsen ansåge det berättigat och ur
många synpunkter synnerligen önskvärt att på stora områden inom länet
skogsbruket bleve ett rent lövskogsbruk, komme inom andra delar av länet
barrskog att växla med lövskog. Det vore emellertid av vikt att framhålla,
att den merproduktion, som granskogarna många gånger uppvisade
jämfört med lövskogarna, utan tvivel härrörde sig från samlade näringsförråd
efter tidigare lövskogsgenerationer.
Även skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län och överjägmästaren i södra
distriktet framhålla önskvärdheten av att vid fastställande av bonitetcn å
mark, bevuxen med ek och bok, hänsyn toges till dessa trädslags produktionsförhållanden.
Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att sakkunniga personer vore
av den meningen, att omloppstiden för den ädla lövskogen borde beräknas
till längre tid än 110 år. — De sakkunniga hade icke vid indelningen av riket
i tillväxtområden tagit tillräcklig hänsyn till rådande förhållanden inom
länet.
122
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
Sveriges skogsägareförbund anser det olämpligt att sammanföra Jämtlands
län och lappmarker i ett tillväxtområde. De skogliga förhållandena inom
dessa landsdelar vore så väsentligt olikartade, att standardiserade medeltal
komme att bli missvisande beträffande bådadera. Detsamma gällde
tillväxtområde III. De högproducerande markerna i Gästrikland skilde sig
väsentligt från de svaga markerna i norra Dalarna och nordligaste Värmland.
Även mot placeringen av Gotland i område IV kunde erinran göras,
ehuru det torde vara svårt att finna en helt lämplig placering för berörda
landskap.
Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att indelningen i tillväxtområden
vore alltför schabloniserad och att den föreslagna indelningen i fråga
om Kopparbergs län icke kunde tillstyrkas. Enligt de sakkunniga skulle
Särna och Idre socknar tillhöra område I och övriga delen av länet område
Hl, men det vore uppenbart att skillnaden mellan växtbetingelserna i Bergslagen
och länets sydligare delar å ena sidan samt i socknarna närmast söder
om härj edalsgränsen och i trakterna mot Norge å andra sidan vore så vitt
skilda, att ett sammanförande av desamma inom ett tillväxtområde skulle
vara orimligt. Socknarna Orsa, Våmhus, Älvdalen och Transtrand hörde utan
varje tvekan i skogligt avseende mera samman med Hälsingland och Härjedalen
och borde därför föras till område II. Förslaget byggde i väsentlig
män även på en geografisk indelning i apteringsområden, vilka områden
med sannolikhet icke komme att sammanfalla med tillväxtområdena. Denna
indelning i olika områden vilkas gränser komme att skära varandra måste
verka förvirrande.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att länet borde uppdelas i två skilda
tillväxtområden. Väsentligt olika förhållanden torde nämligen föreligga i länets
kustland och i övriga länsdelar, vilka torde inrymma större delen av
länets skogsmark och vilka i allmänhet i skogligt hänseende torde vara fullt
likställt med tillväxtområde V.
Departementschefen. Att de sakkunnigas system för markens bonitering
— genom dess indelning i tillväxtområden och godhetsklasser — ger ett
riktigare resultat än det hittills använda systemet synes vara ostridigt.
Däremot har viss kritik i andra avseenden framförts.
Sålunda har i vissa yttranden åberopats nackdelarna av att avskaffa den
nuvarande bonitetsskalan med absoluta kbmtal för avkastningen per har.
Den nya metodens genomförande behöver emellertid icke betyda slopande
av de nuvarande bonitetstalen. Som framgår av vad de sakkunniga anfört är
avsikten att det skall utarbetas en nyckel, som anger förhållandet mellan
förslagets godhetsklasser och de tidigare fastighetstaxeringsboniteterna. I
anvisningarna för tillämpning av de sakkunnigas tabell över markvärdefaktorer
(se s. 166) finnes en sådan nyckel fastän de nuvarande taxeringsboniteterna
däri icke äro direkt angivna utan endast avkastningen för jonsonboniteterna.
I länsanvisningarna torde emellertid förhållandet mellan nya metodens
godhetsklasser och den gamla metodens taxeringsboniteter komma
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
att direkt angivas. De sakkunniga ha tänkt sig att cn sådan nyckel i första
hand skulle erfordras vid övergången till den nya metoden. Visar sig behov
av nvckeln föreligga även för tiden därefter är det ju emellertid ingenting
som hindrar att den behålles även i länsanvisningarna för senare fastighetstaxeringar.
Av betydligt större vikt är den av vissa representanter för det sydsvenska
skogsbruket framställda anmärkningen mot att enligt nya metoden
samma bonitering användes vare sig marken är bevuxen med barrskog
eller lövskog. Denna anmärkning som hör samman med frågan om
fastställande av faktorer för beräkning av förväntningsvärde å skogen skall
jag emellertid upptaga till behandling i avsnittet om dessa faktorer.
I vissa remissyttranden ha vidare framställts erinringar mot de föreslagna
tillväxtområdenas omfattning. Gentemot dessa erinringar vill jag framhålla,
att enligt den nya metoden sådan den numera föreligger finnas så
stora möjligheter att differentiera marken inom samma tillväxtområde genom
dess hänförande till olika godhetsklasser m. m., att jag icke tror att
några orättvisor behöva uppstå i de angivna fallen. Indelningen i tillväxtområden
har skett efter ingående undersökningar av de sakkunniga och
någon utredning om att denna indelning är ur teknisk synpunkt felaktig i
någon del av landet har icke presterats.
Jag anser mig böra biträda de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande
hänseende.
Virkesförrådets uppskattning.
I de skogsvärderingsinstruktioner, som hittills utfärdats, ha icke funnits
några direkta bestämmelser om att uppskattning av virkesförrådet skolat
ske förrän i den senaste vid 1945 års fastighetstaxering tillämpade. Däri
stadgas, att bedömandet av den relativa slcogstillgången skall ske med utgångspunkt
från en uppskattning av befintligt virkesförråd och dettas förhållande
till normalskogens förråd.
Den nya metoden förutsätter en uppskattning av virkesförrådet och dettas
uppdelning i trädslagsklasser och grovleksgrupper. Bestämmelser härom
funnos i såväl domänstyrelsens förslag 1941 som i det för riksdagen framlagda
förslaget 1944.
De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skall det å vederbörande
skog befintliga mätbara virkesförrådet uppskattas med fördelning på trädslagsklasserna
barrskog, ordinär lövskog (björk, asp, al m. m.) och ädel
lövskog (bok, ek in. in.) samt på förrådsgrupperna grov barrskog (träd
med en brösthöjdsdiameter av 25 cm och däröver), medelgrov barrskog
(fr. o. m. 15 intill 25 cm) samt klen barrskog (under 15 cm) resp. grov ordinär
lövskog och grov ädel lövskog (25 cm och däröver) samt klen ordinär
lövskog och klen ädel lövskog (under 25 cm). Om beträffande skog av visst
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
trädslag inom en trädslagsklass virkespriserna så avvika från dem som gälla
för övriga trädslag inom klassen, att skogen finnes ej lämpligen kunna taxeras
såsom ingående i denna klass, skall den i avseende å uppskattningen och
prissättningen behandlas som om den utgjorde en egen trädslagsklass (på
grund härav skall regelmässigt företagas en särskild uppskattning av gran
inom barrskogsklassen). Uppdelning på olika grupper skall också kunna
ske, om inom visst trädslag på grund av växlande stamform och grenighet
m. in. hos träden skogen i avseende å kvalitet och användbarhet till gagnvirke
företer sådana olikheter att skilda prissättningsgrunder böra tillämpas.
Virkesförrådet skall för varje förrådsgrupp angivas i skogskbm, och
uppskattningen skall, om exakta siffror saknas, i vanliga fall kunna ske
på ett mera summariskt sätt. Sålunda skall t. ex. beträffande barrskog
vid uppskattningen allenast behöva angivas i virkesförrådet ingående förråd
av grov barrskog (i tiotal procent) samt förekomsten av gran (i tjugulemtal
procent). Träd, som äro förstörda genom röta eller annorledes
(»uppenbara vrak») skola ej medtagas, och ej heller träd, vilka på grund
av sin betydelse ur naturskydds- eller liknande synpunkt ej få avverkas
eller förväntas icke komma att avverkas.
De sakkunniga framhålla, att det i första hand ifrågakomme att göra åtskillnad
mellan trädslag med mer eller mindre uthållig tillväxt, varav föranleddes
olika omloppstid och olika avverkningsordning, och att vidare
anledning kunde finnas afl skilja mellan trädslag, som vid i övrigt lika
förhållanden (samma trädgrovlek m. in.) hade olika högt rotvärde. Slulligen
kunde även ifrågakomma att inom ett trädslag eller en grupp av
trädslag göra uppdelning etter trädens grovlek. I sistnämnda avseende
märktes att det redovisade skogsvärdet per massaenhet påverkades av två
förhållanden, dels därav att den relativa tillväxten vore större beträffande
de yngre och klenare träden, dels därav att priset per massaenhet vore avsevärt
högre beträffande den grövre skogen. Båda dessa förhållanden återspeglades
i skogsvärdet men på så sätt att de i viss mån motverkade varandra.
Med hänsyn till värderingsresultatets noggrannhet vore det ett önskemål
att de bildade grupperna för vanliga fall bleve så likvärdiga som
möjligt, men för det praktiska taxeringsarbetet vore det av stor vikt att
bestämmelserna bleve så enkla som möjligt samt att uppdelningen ej dreves
längre än nödigt.
I fråga om lövträdens behandling framhålla de sakkunniga, att de lövträdslag,
varmed främst måste räknas, vore björk, ek och bok, samt anföra
vidare.
I fråga om ek och bok är nyttiggörande för gagnvirke det väsentliga. Ej
blott av stammarna påräknas utbyte av gagnvirke. Av grövre grenar kan
kubb utvinnas. Mindre träd, vilka måste uttagas genom gallring, kunna i
stort sett användas endast till brännved, likaså de stundom rätt'' avsevärda
kvantiteter som återstå av grövre träd, sedan gagnvirket uttagits. Även för
mindre grova dimensioner av dessa trädslag lära stundom erhållas så höga
priser, att någon avsevärd skillnad i förväntningsvärdena mellan grövre och
klenare skog ej är för handen. Av detta förhållande kunde man kanske
125
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
vara benägen draga den slutsatsen att, för vinnande av förenkling, beträffande
ek och bok en uppdelning av virkesförrådet å skilda förrådsgrupper
borde undvikas. De sakkunniga ha emellertid ej ansett sig böra föreslå en
så långt gående schablonisering. Det anförda förhållandet lärer icke vara
allmängiltigt — erfarenheter i samband med provtaxeringarna ha ådagalagt
detta — och man måste räkna med möjligheten av en sådan utveckling
att mera påtagliga prisskillnader kunna komma att uppstå mellan det
grövre och det klenare virket. De sakkunniga ha följaktligen funnit att ekoch
bokskog alltid bör uppdelas på två förrådsgrupper, grov och klen skog,
med gräns vid 25 cm eller samma gräns som den övre gränsen i fråga om
barrskog. Att en sådan uppdelning även av andra skäl är berättigad har
visat sig vid uträkning av korrektionsfaktorerna.
Björk finnes i hela riket. Sedan den nått viss storlek, kan vid lämplig
stamform därav utvinnas gagnvirke. Sedan numera björk börjat användas
till massäved, kan emellertid i viss utsträckning även vid mindre
god stamform räknas med ett mera lönande utbyte av björk. Men eljest,
d. v. s. såvitt angår sämre björk oberoende av storleken och beträffande
bättre björk innan den nått viss storlek, kan virket därav i stort sett användas
endast såsom ved. Åtminstone i de nordligaste delarna av riket
torde tills vidare få räknas med att den där vanligast förekommande formen
av björk endast undantagsvis kan användas till annat än brännved. I
de övriga delarna av riket förekommer i större eller mindre utsträckning
björk varav kan erhållas gagnvirke av olika slag, i bästa fall fanér o. d.
I hela riket — ej minst i sydligaste Sverige — måste emellertid beaktas
att å somliga med björk bevuxna marker över huvud ej finnes björk vilken
med fördel kan nyttjas till gagnvirke.
Beträffande björk är en uppdelning på två förrådsgrupper lämplig där
av träden, sedan de vuxit ut, kan erhållas utbyte av annat än brännved.
Även här synes gränsen kunna sättas vid 25 cm, närmast med tanke
på södra och mellersta Sverige, där grövre gagnvirkesduglig björkskog
kan ha verklig betydelse. För vissa delar av Norrland, där grövre björk
är mera sällsynt, får gränsdragningen snarast den effekten att anledning
till uppdelning inom trädslaget bortfaller. Häremot synes intet vara att
invända med hänsyn till björkens vanligen obetydliga förekomst i förhållande
till barrskogen och ringa användbarhet till gagnvirke. Om det i en
framtid skulle visa sig att björken mera allmänt kan användas till massaved,
torde frågan kunna komma i ett annat läge. Det bör för övrigt framhållas
att, även om bruttopriserna äro desamma, därav ej följer att detta
också gäller nettopriserna. I själva verket kan beträffande klenare skog
räknas med högre avverkningskostnad, vilket betyder lägre nettopris för det
klenare virket. Anledning till särbestämmelser synes därför ej heller för
ifrågavarande björkskog föreligga.
De sakkunniga anföra härefter att i allmänhet torde gälla att till gruppen
ädel lövskog borde hänföras trädslag med uthållig tillväxt och lång
omloppstid som bok, ek, alm, ask, avenbok, lind och lönn. Till gruppen
ordinär lövskog borde hänföras trädslag med kort omloppstid, såsom björk,
asp och al. En viss modifikation i dessa regler vore dock möjlig, nämligen
att för visst eller vissa trädslag inom en av de nämnda grupperna visserligen
, förutsattes samma tillväxt och avverkningsordning som för de ledande
trädslagcn inom gruppen men antoges andra priser. Detta förfaringssätt,
som tillämpats i förhållandet mellan tall och gran redan enligt
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
1944 års förslag, betydde, att skogsvärde- och markvärdefaktorerna bleve
gemensamma men priserna för respektive typträd olika. Denna möjlighet
syntes medge en långt gående anpassning efter särskilda förhållanden. Den
kunde tillämpas även i det fallet att olika typer av björk förekomme i samma
skog, i det björken kunde uppdelas på olika grupper, och torde ha särskild
praktisk betydelse för att göra åtskillnad mellan tall och gran. Den särskilda
behandlingen kunde eventuellt inskränkas till att gälla endast en
viss förrådsgrupp inom en trädslagsklass.
Beträffande bestämmelsen om undantagande av träd, som på grund av sin
betydelse ur naturskydds- eller liknande synpunkt ej finge avverkas, åberopa
de sakkunniga de skäl som föranlett liknande undantag vid bedömningen
av vad som vore att hänföra till skogsmark.
I fråga om det praktiska tillvägagångssättet vid förrådsuppskattningen
anföra de sakkunniga.
Redan under »allmänna synpunkter» har framhållits att taxeringarna i
mycket stor utsträckning torde kunna ske enligt den hjälptabell som i 1944
års förslag betecknades som hjälptabell 2. Denna omnämndes i förslaget
till instruktion endast mera i förbigående bland anvisningar rörande det
praktiska förfarandet. Möjligheten att använda nämnda hjälptabell grundar
sig på det förhållandet att inom en barrskog vid viss procent grovskog
den procentuella fördelningen på medelgrov skog och klenskog icke plägar
avsevärt variera. Frågan belyses av en tabell i propositionen 210/1944, vilken
de sakkunniga upptagit i sina förslag till hjälptabeller. Finnes ej anledning
att för viss skog antaga avsevärd avvikelse från den normala sammansättningen
av klenskog och medelgrov skog, kan till utgångspunkt för
förfarandet tagas en sådan normal saihmansättning. Detta innebär i och
för sig viss förenkling. Men den för arbetet i nämnderna verkligt betydelsefulla
förenklingen lärer vinnas, om vid viss förekomst av grovskog ett antagande
rörande fördelningen mellan medelgrov skog och klenskog kombineras
med en viss schematisering av fördelningen på tall och gran. Om,
såsom förutsättes i nämnda hjälptabell 2, denna förenkling i antagandena
göres, kan för ifrågakommande procent grovskog och granskog i varje omkostnadsklass
direkt utläsas det kbmpris varmed hela barrskogsförrådet
i skogen skall multipliceras. Det torde vara tydligt att denna förenklade
form för uppdelning av virkesförrådet och taxeringens utförande i övrigt
icke innefattar någon principiell avvikelse från metodens grundtankar.
Den innebär exempelvis icke att gemensamma korrektionsfaktorer för den
klena och den medelgrova skogen komma till användning. Vid uträkningen
av hjälptabellen tillämpas de olika skogsvärdefaktorerna för den klena och
den medelgrova barrskogen var för sig å den kvantitet klenskog och medelgrov
skog som anses genomsnittligt förekomma. Även om det kan antagas
att taxeringen i flertalet fall kommer att ske enligt ifrågavarande förfaringssätt,
bör härav ej föranledas en ändring av metodens uppläggning i instruktionen.
Denna måste så disponeras att de grundläggande tankegångarna
följdriktigt framkomma för det principiella huvudfallet, oavsett om detta
också blir det praktiskt vanligaste fallet. Däremot synes man kunna tillåta
sig att såsom hjälptabell 1 beteckna den för beskattningsnämnderna normala
tabellen, medan den mera sällan använda tabell, som återger det noggrannare
förfaringssättet, betecknas som nr 2. Bestämmelser om den summariska
uppdelningen av virkesförrådet synas för övrigt vara av den vikt
att de böra i första hand redovisas under avsnittet om virkesförrådets uppskattning.
127
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
Det torde böra tilläggas, alt, om det totala virkesförrådet riktigt uppskattats,
den schablonisering som ligger i utjämning av grovskogsprocenten,
exempelvis till jämna tiotal, vanligen icke medför synnerligen stor avvikelse
ifrån det resultat som skulle erhållas vid noggrann uppskattning. I
fråga om granförekomsten kan avvikelsen vid summarisk uppskattning bli
av nämnvärd betydelse endast därest priset på gran mera avsevärt skiljer sig
från priset på tall. Även utan särskild föreskrift torde det emellertid vara
klart att olika hjälptabeller vid summarisk uppdelning av virkesförrådet
kunna användas för tall och gran. Detta följer redan därav att granen kan
hänföras till särskild grupp på sätt ovan angivits. Men även utan sådan
uppdelning kan det summariska förfarandet tänkas ske med större eller
mindre noggrannhet. För uppskattning av grovskogen synes böra krävas
en noggrannhet av minst 10-tal procent, för uppskattning av gran en noggrannhet
av minst 25-tal procent. Hjälptabeller med mindre intervall bli
givetvis vidlyftigare och följaktligen besvärligare att utarbeta. Vid det
praktiska taxeringsarbetet torde däremot den omständigheten att kolumnerna
bli flera icke medföra avsevärt större omgång.
Beträffande frågan om en motsvarande summarisk förrådsuppdelning av
lövskogen nämna de sakkunniga, att det närmast kunde ifrågakomma att
låta fördelningen på klenskog och grovskog ske med avrundning till tiotal
procent e. d. samt att behandla all ordinär lövskog i Norrland som en enda
grupp.
Vad slutligen angår det fallet att erforderliga uppgifter för en fullständig
uppskattning funnes, framhålla de sakkunniga, att i detta fall taxering enligt
det förenklade förfarandet ej borde få ske. Den skattskyldige borde ej
kunna påkalla det summariska förfarandet för att därigenom komma i ett
förmånligare läge, lika litet som en taxeringsnämnd borde få åberopa detta
som motiv för ett högre värde än det som erhölles vid en noggrannare bestämning.
Remissyttrandena. Den nu förevarande frågan har särskilt berörts endast
i ett par yttranden.
Överjägmästaren i södra distriktet finner det vara något lättvindigt att
fastställa värdenormer på grundval av uttalandet, att även för mindre
grova dimensioner av ek och bok »stundom lär» erhållas så höga priser,
att någon avsevärd skillnad i förväntningsvärdena mellan grövre och klenare
skog ej vore för handen. Det särskilt utmärkande draget för de ädla
lövträdens utveckling vore just den mycket stora skillnaden i värde mellan
klent och grovt virke, mellan dålig och god kvalitet.
Enligt överjägmästarens i västra distriktet uppfattning torde uppdelningen
å trädslagsklasser i allmänhet för så vitt det icke gällde lövskog -— särskilt
ädel lövskog — icke erbjuda alltför stora svårigheter. Att däremot
sitta på rummet och tänka sig en uppdelning av virkesförrådet i grovleksgrupper
på eu skog måste vara en många gånger vansklig sak i och för sig
och betänklig till sina konsekvenser med hänsyn till mark- och skogsvärdefaktorernas
avsevärda spridning. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län
understryker däremot vad de sakkunniga anfört angående betydelsen av
128
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
tillgång till hjälptabell nr 1, enligt vilken efter bedömning av procent
grovskog och granskog barrskogen i regel med praktiskt taget lika stor
säkerhet kunde värdesättas som om detalj uppgifter förelåge om barrskogsförrådets
sammansättning. Vid provtaxeringen år 1944 i Västmanlands län
hade givits flera tillfällen att konstatera att dylik tabell gåve mycket tillfredsställande
resultat.
Stiftsnämnden i Lund anser, att gränsen mellan klasserna »grov ädel
lövskog» och »klen ädel lövskog» borde lagts vid en högre dimension än
25 cm. Även länsstyrelsen i Malmöhus län är av denna uppfattning och
framhåller att maximipriser för bokskog och ekskog uppnåddes först vid en
avsevärt större diameter. Under 20 cm kunde endast räknas med vedvärde.
Enligt professor Streyffert funnes anledning antaga, att bedömningar
av virlcesförråd och grovskogsprocent efter hand som erfarenhet vunnes
om dessa faktorer skulle kunna förbättras. Typskogarna hade därvid en
uppgift att fylla. Kontroll kunde för större områden vinnas genom sammanställningar
och jämförelser med riksskogstaxeringarnas material. I sista
hand fordrades dock kännedom om de enskilda taxeringsobjekten för att
erhålla den eftersträvade jämnheten i taxeringen. Även denna kännedom
kunde antagas öka allt efter som enskilda skogsägare läte utföra uppskattningar
av sina skogar.
Departementschefen. Den fråga som behandlas i detta avsnitt är mycket betydelsefull.
Virkesförrådets uppskattning måste nämligen i huvudsak överlämnas
åt beskattningsnämnderna och man kan säga att den nya metoden
står eller faller med huru nämnderna kunna gå i land härmed.
Angående förfaringssättet vid uppskattningen av virkesförrådet samt
provtaxeringsnämndernas och remissinstansernas åsikter om möjligheterna
att praktiskt tillämpa bestämmelserna härom får jag hänvisa till avsnittet
»Allmänna synpunkter» (s. 62 o. f.). Även min egen mening om frågan har
jag där givit uttryck åt.
Mot bestämmelserna i och för sig har praktiskt taget ingen kritik framkommit.
Jämväl enligt min mening ha de sakkunniga funnit en god lösning
av problemet att angiva sådana kännetecken på skogen, som dels äro i utomordentlig
grad utslagsgivande för dess värde och dels äro så lättillgängliga
att man kan överlämna deras utrönande åt beskattningsnämnderna. Jag
anser mig därför böra i princip godtaga de sakkunnigas förslag härutinnan.
I en mindre betydelsefull detalj har jag emellertid ansett mig böra frångå
de sakkunnigas förslag. Förut har jag vid behandlingen av frågan om vad
som skall hänföras till skogsmark förordat slopande av en av de sakkunniga
föreslagen bestämmelse om att som skogsmark icke skall upptagas på
grund av särskilt skönhetsvärde märkligt område o. d. Då jag icke heller
tror, att bestämmelsen om undantagande från uppskattningen av träd, som
på grund av sin betydelse ur naturskydds- eller liknande synpunkt ej få
avverkas eller förväntas icke komma att avverkas, fyller något verkligt behov,
anser jag att även denna bestämmelse bör utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Skogskubikmeterpris.
129
Enligt nuvarande bestämmelser sker värderingen av skog och skogsmark
med hänsyn till den normala virkesavkastningen, som för ändamålet apteras
och värdesättes. En särskild aptering verkställes för varje län eller del av län
(prisområde). Den på grundval av denna aptering för avkastningen fastställda
normala sortimentssammansättningen angives i vederbörande länsanvisningar.
Enligt den nya metoden sådan den först presenterades användes som utgångspunkt
vid beräkningen av avkastningsvärdet å skogen i princip de rotstående
trädens värde vid omedelbart uttag, slaktvärdet. De korrektionsfaktorer,
som återfinnas i domänstyrelsens förslag år 1941 för t. ex. barrtimmerskog,
voro alltså uträknade på det sättet att de för varje genomsnittsskog
uttryckte förhållandet mellan å ena sidan förväntnings- eller diskonteringsvärdet
å en kbm skog av den för förrådsgruppen genomsnittliga sammansättningen
och å andra sidan slaktvärdet (benämnt rotvärdet) å en kbm
skog av samma sammansättning. Tankegången var den att man skulle göra
en direkt värdering av den rotstående skogen sådan den befann sig vid taxeringstillfället
samt därifrån räkna sig fram till förväntningsvärdet å samma
skog. Uppskattningen av slaktvärdet baserades på en för hela landet gemensam
grundaptering, vilken ansågs representera utbytet av träd från respektive
förrådsgrupp. Ur barrtimmerskog ansågs exempelvis utbytet vara 75 %
timmer, 15 % massaved och 5 % ved, därvid de angivna procenttalen angåvo
sortimentsklasser, vilka i sin tur kunde vara sammansatta av olika sortiment.
Denna senare aptering (uppdelning av exempelvis sortimentsklassen timmer
i sågtimmer, pålar, stolpar in. m.) kunde däremot icke göras ensartad för
hela landet; den förutsattes skola — som förut — ske för prisområde och
angivas i länsanvisningarna.
I 1944 års förslag hade domänstyrelsens principer i viss mån modifierats.
Då det befunnits att en viss förrådsgrupps sammansättning för de olika
genomsnittsskogarna växlade, ändrade man korrektionsfaktorcrna därhän,
att de direkt uttryckte förhållandet mellan å ena sidan vederbörande förrådsgrupps
förväntningsvärde per kbm skog av den för förrådsgruppen genomsnittliga
sammansättningen, å andra sidan rotvärdet av den standarddimension
för vilken grundapteringen var avpassad; man ansåg detta vara
ett enklare förfarande än att frångå den enhetliga grundapteringen och göra
en särskild för varje genomsnittsskog avpassad sådan aptering. De standarddimensioner,
för vilka grundapteringen gällde, voro beträffande barrskog
30 cm vid brösthöjd för timmerskogen och 20 cm vid brösthöjd för
massavedskogen. Apteringsschablonerna voro emellertid icke uträknade på
basis av ett enda tänkt medelträd, som höll exakt 30 respektive 20 cm
vid brösthöjd. I stället hade för 30-cmträdct uträknats medelaptcringen för
diameterklasserna 25—29,59 och 30—34,99 cm, vilka tänktes ingå i lika proportioner,
och på samma sätt hade 20-cmträdets aptering baserats på diameterklasserna
15—19,99 cm samt 20—24,99 cm.
!> Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
De sakkunniga. De sakkunnigas förslag innebär, att sambandet mellan skogens
förväntningsvärde och dess slaktvärde helt och hållet släppts. Som utgångspunkt
för värderingen tages nu ett visst för en hel trädslagsklass representativt
»typträd» som apteras och värderas samt insättes i sitt värdeförhållande
till vederbörande förrådsgrupp inom trädslagsklassen. Förväntningsvärdet
å förrådsgrupperna grov barrskog, medelgrov barrskog och
klen barrskog skall sålunda för alla beräknas med utgångspunkt från det
förhandenvarande värdet å ett träd av 30 cm grovlek med hänsyn till däri
ingående sortiment av olika slag. Den enhetliga grundapteringen för hela
riket har också frångåtts. Prisberäkningen beträffande det till grund för
värderingen liggande typträdet skall nämligen baseras på en grundaptering,
som gäller endast för visst i särskild ordning fastställt apteringsområde.
Landet skall sålunda indelas i apteringsområden och korrektionsfaktorerna
äro avsedda att giva uttryck för förhållandet mellan å ena sidan ifrågakommande
förrådsgrupps förväntningsvärde per kbm, å andra sidan slaktvärdet
per kbm av det värdebestämmande typträdet enligt den för vederbörande apteringsområde
fastställda grundapteringen samt enligt den för föreliggande
prisområde i särskild ordning fastställda ytterligare aptering, som erfordras
för sortimentsklassernas uppdelning i inom prisområdet vanligen förekommande
sortiment (sågtimmer, sulfitved etc.). Då ett dylikt typträd skall representera
hela den trädslagsklass det avser, får det vid prisberäkningen
anses vara sammansatt av de trädslag, som ingå i trädslagsklassen, i ungefär
samma proportion vari dessa förekomma inom prisområdet. Avsikten
är emellertid att vid prisberäkningen icke skall i varje fall behöva tagas
hänsyn till alla inom viss trädslagsklass förekommande trädslag utan att
ett eller flera inom trädslagsklassen förhärskande trädslag vanligen skola
kunna företräda trädslagsklassen i dess helhet. Å andra sidan skola, då
priserna för olika trädslag inom en trädslagsklass variera alltför mycket,
de olika trädslagen vid prisberäkningen behandlas som särskilda trädslagsklasser,
d. v. s. typträd av varje trädslag skola vart för sig apteras och
värderas; så avses regelmässigt skola ske beträffande tall och gran. I detta
fall måste alltså göras en särskild uppskattning av de olika trädslagen (jfr
s. 123—24). Om inom visst trädslag på grund av växlande stamform och grenighet
in. m. hos träden skogen i avseende å kvalitet företer större olikheter,
skall ett enda trädslag också kunna på angivet sätt uppdelas i grupper.
Eljest skall hänsyn till variationer i fråga om skogens kvalitet tagas på det
sättet att om för viss skog tekniska fel hos träden skulle förekomma i onormal
utsträckning ett särskilt avdrag skall göras vid prisberäkningen liksom
att om i viss förrådsgrupp å en skog i onormal utsträckning skulle ingå träd,
därav specialsortiment kunna utvinnas, ett motsvarande tillägg skall göras.
Hänsyn till variationer i avverknings- och transportkostnader för olika skogar
skall tagas genom skogarnas fördelning på omkostnadsklasser. I allmänhet
skola tillämpliga skogskbmpriser uträknas centralt för län eller del av
län (motsvarande prisområde) och intagas i länsanvisningarna.
De sakkunnigas förslag förutsätter, att inom varje trädslagsklass ytter -
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
131
ligare ett typträd apteras och prisberäknas. Skogsvärde- och markvärdefaktorerna
äro ju i hög grad beroende av trädens värdetillväxt under tiden
fram till dess de uttagas. Värdet å ett visst träd tillväxer emellertid i allmänhet
icke blott i proportion till massatillväxten, utan det förvandlas
också under tillväxten till värdefullare sortiment, d. v. s. virkets värde per
massaenhet ökar. För att utröna verkliga värdetillväxten å ett träd under
dess utväxning från den ena till den andra dimensionen skall enligt förslaget
inom de olika trädslagsklasserna jämväl 20-cmträdet apteras och
värdeberäknas på samma sätt som 30-cmträdet.
De sakkunniga påpeka, att för varje förrådsgrupp skogsvärdet erhålles som
en produkt av kubikmassan, ett med avdrag för allmänna kostnader reducerat
skogskbmpris och en korrektionsfaktor. Den senare kunde i förhållande
till skogskbmpriset så avvägas, att produkten av dessa två tal bleve
lika, vare sig man utginge från skogskbmpriset å det ena eller å det andra
typträdet. Valdes för den medelgrova eller den klena skogen det skogskbmpris
som skulle tillämpas för den grova skogens typträd, bleve korrektionsfaktörerna
i motsvarande mån lägre. Redan enligt 1944 års förslag skulle
den klena vedskogens kubikmassa multipliceras med skogskbmpriset (rotvärdet)
för den medelgrova skogen, detta närmast för att vedskogen ofta
ej hade annat värde än förväntningsvärdet. Motsvarande kunde emellertid
vara förhållandet med medelgrov barrskog i avlägsna bygder med dåliga
kommunikationer. Detta utgjorde ett praktiskt skäl att låta typträdet för
den grova skogen genomgående bestämma värdesättningen. Genom en enhetlig
grund för värdesättningen komme de olika förrådsgruppernas förväntningsvärden
i förhållande till varandra också bättre till synes.
Att ett typträd — framhålla de sakkunniga vidare — kunde representera
mer än ett trädslag komme ej att möta några särskilda svårigheter; det
gällde endast att vid rotvärdenas bestämmande räkna med sortiment av
olika trädslag. Vanligen torde det emellertid vara möjligt att låta träd av
ifrågavarande grovlek inom ett eller flera i trädslagsklassen eller gruppen
förhärskande trädslag vara typträd för hela klassen eller gruppen; det förutsattes
ju att, om priserna för ett trädslag avsevärt skilde sig från priserna
å övriga trädslag det i avseende å prissättningen icke skulle inräknas
i gruppen. En hopvägning av priser för konstruerade typträd komme emellertid
att bli ett normalt förfarande beträffande de typträd som skulle bestämma
värdet å skogsmark, eftersom detta alltid skulle beräknas med
hänsyn till inom området genomsnittligt förekommande sammansättning
av olika trädslag, normalt tall och gran. Den möjlighet att i avseende å prissättningen
skilja tall från gran, som i regel torde komma att utnyttjas i
fråga om växande skog av dessa trädslag, komme nämligen icke att vara för
handen beträffande skogsmark. För att underlag att bestämma prisrelationen
skulle vara för handen måste alltid konstruerade typträd finnas för
både 20- och 30-cmträdet.
Beträffande den grundläggande apteringen framhålla de sakkunniga, att
det syntes mindre lämpligt att för framtiden binda denna i instruktionen,
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
allra minst så att den gjordes genomgående lika i hela riket. I 1944 års
förslag hade visserligen bestämmelserna om en enhetlig grundaptering bibehållits,
men genom särbestämmelser i avseende å prissättningen vid avvikelser
med hänsyn till onormal barktjocklek eller onormal förekomst av
tekniska fel hade i realiteten grundapteringen kunnat justeras där den givit
uppenbarligen oriktigt utslag. Normer för grundapteringen hade enligt 1944
års förslag varit intagna i skogsvärderingsinstruktionen, vilket i och för
sig inbjudit till att grundapteringen gjorts enhetlig för hela riket. Nu föresloges
i stället, eftersom det gällde förhållanden, vilkas utredande krävde
rent teknisk sakkunskap, att det skulle överlämnas åt statens skogsforskningsinstitut
att i samråd med skogsstyrelsen meddela regler om den
grundläggande apteringen. Då dessa ämbetsverk hade i sin hand att verkställa
sin bedömning med hänsyn till vad som för varje taxering vore i olika
avseenden lämpligt, saknades skäl att uppställa krav, varigenom de på förhand
bundes. Enligt förslaget skulle alltså före allmän fastighetstaxering
statens skogsforskningsinstitut i samråd med skogsstyrelsen i särskilda anvisningar
bestämma de områden som för de vanligast förekommande trädslagen
skulle vara apteringsområden, under iakttagande att varje apteringsområde
skulle vara ett sådant större område där, enligt vad riksskogstaxeringarna
utvisade, skogen hade i huvudsak ensartad karaktär i avseende å
trädens stamform, barktjockleken hos träden samt trädens kvalitet. Tillika
borde i anvisningarna för varje apteringsområde och ifrågakommande trädslag,
under antagande av sådan aptering som för det avverkade virket i varje
avseende funnes lämplig, för dels ett träd som hölle i genomsnitt 20 cm dels
ett träd som hölle i genomsnitt 30 cm vid brösthöjd bestämmas den uppdelning
av trädets totala stamvolym med bark i rått tillstånd å stamdelar av
olika grovlek, som skulle ligga till grund för prisberäkningen. Om det skulle
visa sig nödvändigt att för bestämning av värdet å visst typträd företaga en
aptering för flera olika dimensioner och därefter sammanföra dessa, finge
bli beroende av särskilda överväganden inom nämnda ämbetsverk.
De sakkunniga övergå härefter till frågan om den ytterligare aptering utöver
grundapteringen som erfordras för prisbestämningen och anföra härom.
Det är uppenbart att den detalj aptering, den uppdelning av de tänkta
stamdelarna i sortiment, vars överlämnande åt taxeringsmyndigheterna ej
kan undvikas, kommer att kräva avsevärd sakkunskap. I verkligheten måste
den — liksom enligt gällande bestämmelser, vilka härutinnan icke så mycket
skilja sig från de nya — utföras av de länsskogssakkunniga. Olikheterna
sammanhänga väsentligen med att skogskbmpris enligt det förevarande förslaget
skola bestämmas endast för vissa typträd, medan prisbestämningen
enligt gällande regler avser samtliga de träd som anses ingå i en årsavkastning.
Det s. k. Stockholmsmötet har redan hittills haft som en viktig funktion
att verka för enhetlighet. Emellertid fordras för ändamålet vissa uppgifter,
i regel procentuella tal, rörande dels trädens barkvolym, dels stamvedens
inmätningsbara volym uppdelad efter virkets grovlek, dels huru stor
del av utbytet i gagnvirke som på grund av inom området allmänt förekommande
tekniska fel beräknas i medeltal icke kunna utnyttjas såsom
gagnvirke. Även framräknandet av dessa procenttal kräver sådan teknisk
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
133
sakkunskap att uppgiften bör anförtros åt skogsforskningsinstitutet i samråd
med skogsstyrelsen. I de ifrågavarande anvisningarna böra ock fastställas
de omräkningstal som erfordras för att ange förhållandet mellan å ena
sidan stamvirket uttryckt i verklig kubikmassa fast mått på bark, å andra
sidan ifrågakommande sortiment uttryckta i brukliga handelsmått. Dylika
förvandlingstal erfordras dels för att beräkna hur stor volym så uttryckta
sortiment kunna utvinnas av en skogskbm avseende ifrågavarande typträd,
dels för att med utgångspunkt från priserna å sortimenten räkna ut priset
på en sådan skogskbm. Vissa av de på nämnda ämbetsverk sålunda ankommande
uppgifterna och framförallt de som avse fastställande av omräkningstalen
torde erfordra särskilt utredningsarbete av ej obetydlig omfattning.
För närvarande är frågan om ändrade normer för virkesmätningen på
olika håll aktuell. Utvecklingen härutinnan kommer givetvis att påverka
vissa moment av förberedelsearbetet för fastighetstaxering beträffande skog
och måste uppenbarligen beaktas av de ifrågavarande ämbetsverken.
I övrigt framhålla de sakkunniga, att föreskrifterna i 1944 års förslag rörande
förfarandet vid svårighet att fastställa vilka sortiment som skulle
anses ingå i viss sortimentsldass eller, vid prisvariationer inom de olika
sortimenten, att beräkna medelnettopriser för dessa syntes kunna utbytas
mot bestämmelsen att uppdelningen på sortiment ej behövde göras mera detaljerad
än som kunde anses erforderligt för en nöjaktig beräkning av skogskbmpriserna.
Det torde kunna överlämnas åt skogsforskningsinstitutet att
efter samråd med skogsstyrelsen meddela anvisningar även härutinnan. —
Bestämmelserna om fel i virket på grund av röta o. d. samt om specialsortiment
kunde utnyttjas för att komma till rätta med ojämnheter i taxeringen
med hänsyn till kvalitetsförhållanden o. d. i den mån ej övriga regler
gåve ett tillräckligt differentierat resultat. Dåliga kulturer — exempelvis
tysktall -— kunde sålunda behandlas som en särskild grupp inom en trädslagsklass.
Remissyttrandena. Mot de sakkunnigas förslag i förevarande del ha endast
ett par remissinstanser haft något att erinra.
Statens skogsforskningsinstitut anser att bestämmelsen om speciellt tillägg
till skogskbmpriset därest i viss förrådsgrupp å en skog i onormal utsträckning
inginge träd, varur med fördel kunde utvinnas särskilt värdefulla specialsortiment,
borde utgå. För att i större omfattning utvinna särskilt värdefulla
specialsortiment torde nämligen omloppstiden i allmänhet behöva utsträckas,
vilket medförde ett annat avverkningsprogram än det, som legat
till grund för värderingen. Samtidigt infördes riskmoment, vilka icke syntes
böra ytterligare ökas genom beskattningen.
Domänstgrelsen har intet att erinra mot de sakkunnigas förfaringssätt
att endast i grova drag skissera beräkningen av skogskbmpriset och att överlämna
uppgiften att meddela regler om den grundläggande apteringen
m. in. åt statens skogsforskningsinstitut och skogsstyrelsen. För ätt icke
den grövre skogen skulle bliva relativt sett för högt beskattad ifrågasätter
emellertid styrelsen om man icke vid taxeringen kunde bortse från det högre
värde å sådan skog som sammanhängde med hög kvalitet och möjlighet att
utvinna specialsortiment.
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anser den omständigheten, att
statens skogsforskningsinstitut i samråd med skogsstyrelsen skulle få uppgiften
att meddela regler för den grundläggande apteringen, inrymma garanti
för en riktig tillämpning av metoden i dessa avseenden.
Enligt Sveriges skogsägareförbund vore det en hrist hos förslaget att detsamma
icke definierade vare sig prisområdena eller apteringsområdena på
ett tillfredsställande sätt. Det kunde förväntas möta avsevärda svårigheter
att på marken få en viss kongruens mellan dessa områden, vilket av praktiska
skäl torde bli nödvändigt. Varken pris- eller apteringsområdena kunde
följa de administrativa gränserna. De delar av apteringsområdena, som
skulle ligga till grund för sortimentsapteringen, bleve beroende av höjden
över havet, bonitet, avsättningsläge, drivningsvägars längd, närhet till olika
industrier m. in. Det måste bli en utomordentligt svår uppgift att utlägga
dessa områden på marken, och de organ, skogsforskningsinstitutet och skogsstyrelsen
gemensamt, som finge ansvaret härför, komme att ställas inför
nästan olösliga uppgifter.
Kammarrätten påpekar att enligt redogörelsen för provtaxeringarna provtaxeringsnämnden
i Knäred hade framhållit vikten av att den nya uppskattningsmetoden
komme att inrymma tillräckliga möjligheter till hänsynstagande
till skogens utseende och kvalitet. Nämndens påpekande föranleddes
därav att i Hallands kustband och på sina ställen ganska långt in i landet
skogsväxten utgjordes av tallskog av dålig kvalitet med snabbt avsmalnande
stammar av ringa höjd. Liknande stamform förekomme även på höjdlägen
i de norra delarna av landet liksom i allmänhet vid kusterna. Av förslaget
framginge icke klart, hur en dylik avvikelse från normal trädform skulle
beaktas. Apteringsområdena vore uppenbarligen avsedda att vara ganska
stora och kunde icke bestämmas så att för området antagen stamform och
grundaptering kunde vara tillämplig för alla fastigheter inom området. Det
syntes osäkert, om erforderlig jämkning kunde ske genom att enligt förslaget
till skogsvärderingsinstruktion B 11 sista stycket för ett och samma
trädslag bestämma olika skogskbmpriser. Smidigare skulle troligen vara att
medge nedsättning av skogsvärdet på samma sätt som vore föreskrivet vid
onormal förekomst av tekniska fel i virket.
Departementschefen. Bestämmelserna om fastställande av skogskbmpriset,
d. v. s. rotvärdet eller slaktvärdet å det värdebestämmande typträdet,
kunna synas invecklade, men detta torde icke vara av större betydelse, då
bestämmelsernas tillämpning helt åligger centrala myndigheter, skogsforskningsinstitutet
och skogsstyrelsen, samt länsskogssakkunniga. Alla de bedömningar
och beräkningar, som bestämmelserna förutsätta, äro nämligen
avsedda att inläggas i de tabeller, som skola ställas till beskattningsnämndernas
förfogande.
I ett par remissyttranden har gjorts den invändningen att bestämmelsen
om särskilt tillägg till skogskbmpriset vid förekomst av träd, varur kunna
utvinnas särskilt värdefulla specialsortiment, borde utgå. Med hänsyn sär
-
I
135
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
skilt till vad skogsforskningsinstitutet i denna del anfört vill jag förorda att
bestämmelsen slopas.
I anledning av kammarrättens påpekande angående värderingen av viss
tallskog av dålig kvalitet i Halland får jag framhålla att de sakkunnigas
avsikt uppenbarligen är att dylik skog, om den värdemässigt mera avsevärt
avviker från annan skog av samma trädslag i länet, i allmänhet skall behandlas
som en särskild grupp enligt B. punkt 11 sista stycket sista meningen
i skogsvärderingsinstruktionen. Skulle det emellertid visa sig mera
praktiskt att för viss trakt taga hänsyn till förekomsten å där belägna fastigheter
av dylik skog genom särskilt avdrag från skogskbmpriset enligt bestämmelsen
i B. punkt 6 d) första stycket sista meningen synes denna väg
också kunna anlitas. Vilket alternativ som skall användas torde få bestämmas
från fall till fall vid länsanvisningarnas fastställande. Någon särskild
föreskrift härom synes mig icke erforderlig.
I övrigt har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i denna del.
Faktorer för beräkning av förväntningsvärde å skogen.
Dessa faktorer — även kallade korrektionsfaktorer — skola, som förut
nämnts, angiva förhållandet mellan å ena sidan förväntningsvärdet å den
skog som finnes å viss mark och den som beräknas komma att växa där i
framtiden samt å andra sidan skogskbmpriset för det grövre typträdet
(30-cmträdet). Särskilda korrektionsfaktorer måste fastställas beträffande
varje godhetsklass inom förekommande tillväxtområde för varje förrådsgrupp
inom en var av de tre trädslagsklasserna barrskog, ordinär lövskog
och ädel lövskog. Vidare erfordras särskilda skogsvärde- och markvärdefaktorer.
De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att för en var av de angivna
trädslagsklasserna så ensartade tillväxt- och avverkningsförhallanden rådde
att alla slags träd kunde utan olägenhet inpassas under dem. Bearbetningar
av riksskogstaxeringsmaterialet hade visserligen givit vid handen, att variationer
beträffande tillväxt- och avverkningsordning förekomme, men hade
knappast givit stöd åt uppfattningen att dessa variationer varit så betydande
att de borde föranleda en ytterligare differentiering av korrektionsfaktörerna.
Föreliggande skiljaktigheter i förhållandet mellan tall och gran
beaktades så att tall och gran i avseende å förrådsuppskattning och prissättning
behandlades som skilda trädslag. Motsvarande förfaringssätt kunde
enligt förslaget tillämpas även beträffande andra trädslag inom en trädslagsklass.
Frågan om korrektionsfaktorernas utformning berördes ej av
denna anordning.
Angående de närmare beräkningsmetoder som använts vid de föreslagna
korrektionsfaktorernas fastställande hänvisa de sakkunniga till en särskild
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
redogörelse härför (bet. s. 209—234) av två av dem, Hagberg och Malmgård,
samt anföra beträffande de grundläggande momenten i den tankegång
som låge bakom korrektionsfaktorernas uträkning.
För enkelhetens skull antages först att fråga är om en skog av ett enda
trädslag och att det gäller att fastställa vilket förväntningsvärde som tillkommer
ett visst träd. Trädet förutsättes skola tillväxa. Ju längre det får
stå kvar desto grövre och värdefullare sortiment antages det kunna ge. Tillväxten
sker icke likformigt. I början av en plantas tillvaro är tillväxten i
massa obetydlig men den relativa tillväxten mycket stor. Den relativa tillväxten
avtar snart hastigt, men den absoluta tillväxten ökas normalt mer
och mer intill en viss gräns. Den kvalitativa tillväxten företer vissa gradvis
framträdande ändringar. En sådan ändring sker, när trädet når den
storlek vid vilken det börjar kunna utnyttjas till gagnvirke, dock icke pa
en gång, eftersom småningom allt större delar av trädet kunna så användas.
En mera accentuerad prisökning framträder ånyo, när trädet når
den storlek att det kan användas för sådana särskilt värdefulla sortiment
— mestadels timmer -— som kunna utvinnas endast av grövre träd. Den
kvantitativa tillväxten mätes i massa och dess genomsnittliga förlopp kan
för olika delar av riket framräknas ur riksskogstaxeringarnas material, vilket
innehåller uppgifter om bl. a. radietillväxten vid olika åldrar. Betydelsen
av den kvalitativa tillväxten kan utrönas endast genom prissättning. Vid
taxeringen kommer den till synes i värdet å en skogskbm för dels det
grövre dels det klenare typträdet, vartdera värdet bestämt med hänsyn
till priserna på de olika sortiment som kunna utvinnas av typträdet. Om
man nu vill fastställa förväntningsvärdet å ett visst träd, måste också ett
antagande göras om den tidpunkt när det kommer att avverkas. Men känner
man tidpunkten för avverkningen, vet man också, enligt vad nyss sagts,
hur stort trädet kommer att vara vid awerkningstillfället och, eftersom
man har fastställt ett skogskbmpris för träd av sådan storlek, vad det då
kommer att ha för värde. Trädets förväntningsvärde är det vid nuvarande
tidpunkt enligt viss antagen räntefot beräknade diskonterade värdet av vad
som kommer att erhållas för trädet vid avverkningen. Hur stort detta värde
är i förhållande till det värde, som skulle erhållas om det omedelbart avverkades,
är i detta sammanhang utan direkt intresse, vare sig sistnämnda
värde är högre eller lägre än förväntningsvärdet. Vad som står fast är att
awerkningstakten i betydande grad regleras av skogsvårdslagstiftningen
och att trädet förutsättes skola avverkas vid den antagna tidpunkten. För
att komma fram till det värde som är av intresse för taxeringen behövs
alltså ingen uppskattning av det värde varje träd skulle ha om skogen omedelbart
avverkades. Ett dylikt värde, ett slaktvärde, kunde visserligen i regel
fastställas, och det vore icke omöjligt att taga detta värde till grund för jämförelsen.
Sådan var i själva verket den principiella innebörden av domänstyrelsens
ursprungliga förslag, ehuru den klena barrskogens värdering
efter massavedspris innebar ett avsteg från tankegången.--- ■— Tydligt
torde i varje fall vara att för en uträkning av det ifrågavarande trädets
rotvärde vid awerkningstillfället det räcker att känna dess rotvärde vid
vilken tidpunkt som helst — till och med det värde som skulle ha tillkommit
det, om det fått kvarstå till någon senare tidpunkt än den som faktiskt
förutsättes för avverkningen. — -—- —
Enligt den föreliggande metoden göres nu det antagandet att utvecklingen
av skogskbmpriserna tills träden blivit fullt utvuxna är väsentligen
jämn och att den sålunda, grafiskt återgiven, betecknas av en rät linje,
med i huvudsak endast sådana avvikelser som följa av att de allra minsta
137
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
dimensionerna, vilka anses vid avverkningen icke ens komma att ge nettoutbyte
såsom brännved, antagas icke ha eget kbmpris och att, när virket
nått viss grov dimension, kvalitetsförbättringen upphör. Detta antagande
är icke godtyckligt; det framkom på grundval av undersökningar under
förarbetena till 1944 års förslag, och intet har förekommit som skulle kunna
anses rubba uppfattningen att en uppskattning, som i alla fall måste
vara i flera avseenden schablonmässig, blir tillräckligt noggrann, om man
utgår från det antagandet. Ifall man nu känner två priser i utvecklingslinjen
och den minsta dimension vid vilken avverkning kan förväntas ge
något nettoutbyte så ock å vilket utvecklingsstadium kvalitetsutvecklingen
upphör, äro med sagda antagande alla andra priser i denna linje givna.
I förevarande sammanhang utgöras de grundläggande priserna av skogskbmpriserna
å de båda typträden. Med hjälp av prisserien kan det ifrågavarande
trädets rotvärde vid avverkningen bestämmas samt, efter diskontering
av detta värde till nuvarande tidpunkt efter den antagna räntefoten,
dess förväntningsvärde. Det tal, som utvisar förhållandet mellan å ena
sidan det på ovan angivet sätt utrönta förväntningsvärdet per kbm å ifrågavarande
träd, å andra sidan riktpriset per skogskbm, skulle utgöra korrektionsfaktorn
för trädet, om en sådan faktor för detta skulle fastställas.
Vid taxeringen måste emellertid räknas med icke ett träd utan ett stort
antal sådana, dels alla dem som nu finnas i skogen, dels dem som kunna
beräknas där uppväxa framdeles. Vissa av dessa träd komma aldrig att
få något självständigt värde. De komma att gallras bort under sådana förhållanden
att de ej ge något nettoutbyte men väl kunna förorsaka kostnad.
Underskottet inbegripes i de allmänna kostnaderna för vilka schablonavdrag
göres. Men för alla de existerande och framtida träd, som vid avverkningen
beräknas ge någon nettobehållning, skall förväntningsvärdet
fastställas. Nuvärdet å skogen inklusive skogsmarken är nämligen det
sammanlagda förväntningsvärdet å alla de sistnämnda träden med avdrag
för nuvärdet av allmänna kostnader. I princip kan man tänka sig att en
korrektionsfaktor fastställdes för varje ifrågavarande träd och att alla de
förväntningsvärden i förhållande till riktpriset, som genom förmedling av
denna faktor uträknades för varje träd, sammanlades. Härigenom skulle
det totala förväntningsvärdet å skogsmarken och skogen erhållas. Nu är
givetvis ett sådant tillvägagångssätt ej möjligt. Man måste förfara summariskt.
Detta kan ske genom att sammanföra träden i grupper, för vilka
en tillämpning av gemensamma korrektionsfaktörer är möjlig och lämplig.
Det är för detta ändamål som skogen uppdelas å dimensions- eller förrådsgrupper,
vilkas virkesmassa uppskattas. Beträffande barrskogen blir alltså
resultatet schematiskt sett detsamma som om skogen bestode av tre mycket
stora träd, vartdera med den virkesmassa som utgör summan för vederbörande
förrådsgrupp, vartill emellertid skulle komma det förväntningsvärde
som representerades dels av ännu icke framkomna skogsgenerationer, dels
av de befintliga träd som ännu icke nått brösthöjd och som fördenskull icke
inräknas i förrådsgrupperna. För en genomsnittsskog kan detta tillkommande
värde uträknas och per har fastställas i förhållande till riktpriset
per skogskbm.
De sakkunniga uppgiva härefter, att deras förslag i visst avseende skilde
sig från 1944 års förslag. I det senare hade tagits till utgångspunkt, att den
genomsnittsskog som framkommit på grundval av riksskogstaxeringen skulle
bibehållas oförändrad, men det hade befunnits att det i vissa tillväxtområden
förekommit ett sådant överskott av skog av viss ålder att en avverknings
-
138
Kangl. Maj.ts proposition nr 39.
ordning, vilken skulle i stort sett leda till bibehållandet av samma tillstånd,
komme att framstå som irrationell. Det för en genomsnittsuppskattning
mest tillfredsställande resultatet hade ansetts kunna erhållas genom att med
utgångspunkt från riksskogstaxeringarnas uppgifter om tillväxt och åldersfördelning
m. m. konstruera en »normaliserad genomsnittsskog» med viss
areal skogsmark för varje förrådsgrupp, vilken skog antoges böra bibehållas
oförändrad. En sådan normaliserad genomsnittsskog komme med de givna
förutsättningarna att i all framtid ge oförändrad årlig virkesavkastning och,
enligt de antaganden som gjordes vid taxeringen, jämväl lika årlig värdeavkastning.
Det totala förväntningsvärdet å skogsmarken och den växande
skogen kunde därför enkelt erhållas genom att med tillämpning av den
antagna räntefoten kapitalisera den årliga värdeavkastningen, reducerad
med den antagna årliga allmänna kostnaden, allt uttryckt i riktpriset per
skogskbm d. v. s. skogskbmpriset för det grövre typträdet. För beräkning
av skogsmarksvärdet måste arealen kopplas in såsom ett nytt moment. Vad
som skulle räknas ut vore det förväntningsvärde, som skulle tillkomma en
har skogsmark i den ifrågavarande skogen om å marken funnes 0-årig skog,
d. v. s. som om denna utgjorde kalmark med grobara frön i tillräcklig myckenhet
för att ett tillfredsställande plantbestånd skulle kunna beräknas där
omedelbart uppkomma. Även vid denna beräkning skulle avdraget för allmänna
kostnader iakttagas.
Skogsvärdet erhölles — anföra de sakkunniga vidare •—■ genom att från
det sammanlagda förväntningsvärdet å skogsmarken och den växande skogen
avdraga värdet å skogsmarken. Härvid förutsattes att även förstnämnda
värde uttrycktes per har, vilket utan svårighet kunde ske i fråga om en sådan
skog som antoges ha ett oförändrat skogstillstånd å varje arealenhet. Om
alla skogar vore lika med den normaliserade genomsnittsskogen, skulle,
under förutsättning att det ifrågakommande riktpriset betecknades som
1 och att det bortsåges från de allmänna kostnaderna (till vilka hänsyn toges
genom avdrag från skogskbmpriset), de såsom relativtal i förhållande till
riktpriset uttryckta värdena å dels skogsmarken och den växande skogen
gemensamt per arealenhet, dels skogsmarken enbart per samma enhet också
kunna betecknas som korrektionsfaktorer i angivna avseenden, och korrektionsfaktorn
för den växande skogen skulle vara skillnaden mellan dessa
båda faktorer, omräknad att gälla icke per har utan per skogskbm.
Efter denna redogörelse för förhållandena vid berörda genomsnittsskogar
anföra de sakkunniga.
Nu ha emellertid skogarna även vid enhetligt trädslag en växlande sammansättning
av träd av olika grovlek, och därför skola korrektionsfaktorerna
fastställas förrådsgruppsvis, med andra ord, de måste fördelas på dimensionsklasser.
Vid uträkningen har ej detta kunnat ske direkt, utan faktorerna
ha enligt särskild metod med utgångspunkt från totalvärdet uträknats per
har för ett vart av ett större antal utvecklingsstadier och sedan sammanförts
förrådsgruppsvis. Den faktor, som skulle belöpa på det förefintliga icke mätbara
virkesförrådet, har därvid kommit att ingå såsom en liten del av den
korrektionsfaktor som hänfört sig till den klenaste ifrågakommande förrådsgruppen
inom det befintliga mätbara virkesförrådet. För att kunna verk
-
139
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
ställa avdrag för den del av markvärdet, som belöper på den växande skogen,
har man måst fördela även markvärdefaktorn på den växande skogens förrådsgrupper.
Den återstående delen av markvärdefaktorn, d. v. s. den del
därav som belöper på ännu icke befintliga utan först framdeles uppkommande
skogsgenerationer, utgörande tillika det i det ifrågavarande riktpriset
uttryckta förväntningsvärdet per har å dessa generationer, kommer
efter räkneoperationernas fullbordande att kvarstå såsom fallande utanför
nämnda avdrag. Som slutresultat av beräkningarna ha nu erhållits dels korrektionsfaktorer
för ifrågakommande förrådsgrupper av den växande skogen
per har —- av vilka faktorer den som avser den klenaste förrådsgruppen
inbegriper även den faktor som skulle hänföra sig till det befintliga ännu
icke mätbara virkesförrådet — dels en korrektionsfaktor, markvärdefaktorn,
avseende markvärdet så uppfattat som förut sagts och i sig inkluderande
bland annat en del som avser förväntningsvärdet å ännu icke framkomna
skogsgenerationer. Tillsammans utgöra dessa faktorer den korrektionsfaktor
som genom kapitalisering uträknats för skogsmarken och den växande
skogen gemensamt per har men som icke redovisas vid taxeringen. Eftersom
skogsvärdefaktorn skall hänföra sig till en skogskbm virke, omräknas
nämnda per har fastställda faktor för den växande skogen med hansyn
därtill. Detta har kunnat ske, då man känner virkesförrådet å en har av
den normaliserade genomsnittsskog, från vilken man utgår, men har förutsatt
vissa antaganden, för vilka redogörelse lämnas i bilaga V.1
Emellertid måste — fortsätta de sakkunniga — i sammanhanget uppmärksammas
frågan om betydelsen av olika avsättningslägen. Genomgående hade
beträffande viss skog utgåtts från förefintligheten av ett visst riktpris, nämligen
skogskbmpriset för det grövre typträdet, en viss prisutveckling och
en viss avverkningsordning, men i verkligheten måste hänsyn tagas dels därtill
att prisutvecklingen bestämdes av förhållandet mellan skogskbmpriserna
för det klenare och det grövre typträdet, den s. k. prisrelationen, vilket förhållande
varierade med hänsyn till avsättningslägena, dels till att vid taxeringen
skulle förutsättas olika avverkningsordning vid olika godhetsklasser
å marken och olika omloppstider i olika tillväxtområden. Detta betydde
att olika korrektionsfaktorer skulle fastställas för alla dessa varierande förhållanden.
De sakkunniga framhålla härefter, att den omständigheten att en trädslagsklass
bestode av flera trädslag såtillvida ej komplicerade frågan att
riksskogstaxeringens grundläggande material bearbetades just med trädslagsklassen
som indelningsgrund, men att svårigheter framträdde när markvärdeproblemct
avskildes som ett särskilt spörsmål. Om det senare problemet,
som i 1944 års förslag lösts så att marken skulle, oavsett vilka trädslag
som vid taxeringen funnes å marken, bestämmas som om marken
nyttjades för produktion av tall och gran i för sådan mark inom tillväxtområdet
genomsnittlig sammansättning, anföra de sakkunniga.
En gemensam norm för bestämmande av markvärde synes önskvärd.
Det »riktiga» markvärdet är icke beroende av hur marken användes utan
hur den lämpligen kan användas. För mark av samma godhetsgrad bör i
samma trakt och i samma avsättningsläge markvärdet vara lika. Nära till
hands låge alt vid markvärdets bestämmande taga hänsyn till den förmån
1
= Hagbergs och Malmgårds redogörelse å s. 209—234 i de sakkunnigas bet.
140
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
ligaste användning man kunde finna för marken. Men det torde vara svårt
att fastställa denna användning, eftersom det gäller en utveckling på lång
sikt med växlande förhållanden mellan priser för olika trädslag och till
äventyrs även med generationsväxling för att markens produktionsförmåga
skall kunna vidmakthållas. Det ligger otvivelaktigt närmast till hands att,
nar det galler att fastställa en enhetlig norm, taga sikte på markens faktiska
genomsnittliga användning, och i sådant avseende erbjuder sig såsom
representativ för största delen av riket just produktion av tall och gran i
den för ifragavarande tillväxtområde och godhetsgrad å marken vanliga
sammansättningen. ö
Visserligen kan det nu göras gällande att det ej är så nödvändigt att vid
axeringen fastställa »riktiga» markvärden, att man för vinnande av detta
sylte behöver underkasta sig de tekniska svårigheter i avseende å korrektions
faktorernas fastställande varmed man måste räkna, om det i och för
sig följdriktiga systemet brytes. Man kunde vara försvarad med att vid
taxeringen redovisa ett markvärde som betingas av taxeringens speciella
ändamål. Det markvärde, som skulle gälla vid fortsatt förhandenvarande
användning av marken, kunde synas i sådant avseende vara ett naturligt
redovisningsvärde. Men valdes denna utväg, så skulle svårigheterna vid
bestämmande av korrektionsfaktorerna utbytas mot tekniska svårigheter
av storre praktisk räckvidd på ett annat plan. -Gällde icke ett enhetligt bestämt
markvärde, skulle det nämligen bli nödvändigt att vid själva taxeringen
verkställa en uppdelning av skogsmarksarealen på olika trädslag, en
atgard som beträffande varje fastighet, där det finnes blandad barr- och
lövskog^ eller blandad ordinär och ädel lövskog, skulle vålla betydande, vid
krav på större noggrannhet nästan oöverkomliga svårigheter. Detta skäl
för fastställande av markvärden under enhetligt antagande rörande markens
användning synes i och för sig avgörande.
Markvärde är enligt det föreliggande förslaget i princip det förväntningsvärde,
som skulle tillkomma marken om därå funnes 0-årig skog, vilken
komme att utvecklas på sätt förutsättes i avverkningsordningen för den
normaliserade genomsnittsskog, varmed vid taxeringen räknas. Värdet är,
utom av virkespriserna, beroende av dels hur stor virkesavkastning som är
att förvänta (markens godhetsgrad) dels hur snart avkastningarna och
framför allt de värdefullare avkastningarna beräknas utfalla. En bättre
godhetsgrad betyder givetvis ett högre markvärde. Eftersom beträffande ett
visst trädslag omloppstiden vanligen bör vara längre vid sämre godhetsgrad
för marken, är det tydligt att å andra sidan markvärdet merendels står i
omvänt förhallande till omloppstidens längd. Virkesprisernas inverkan gör
sig gällande därigenom att höga rotvärden givetvis betvda ett högre markvärde,
^ men också så att markvärdet blir högre om träden redan vid tidig ålder
nå goda priser, än om sådana priser kunna erhållas först sedan träden
vuxit till grova dimensioner.
Antagandet — anföra de sakkunniga vidare — att gemensamma faktorer
skulle fastställas för viss trädslagsklass å mark av viss godhetsgrad i visst
tillväxtområde hade också inneburit ett antagande om samma riktpris vid
bestämmande av skogsvärdefaktorn som av markvärdefaktorn. Däremot skulle
enligt nya metoden som den faktiskt utformats räknas med olika förutsättningar
i det avseendet att skogsvärdet skulle bestämmas under antagande av
förhandenvarande skogsproduktion men markvärdet under antagande av
produktion av skog av genomsnittlig sammansättning. Särskilt betydelsefullt
vore härvid att det inbördes förhållandet mellan de olika trädslagens skogs
-
141
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
kbmpriser beaktades. Med antagande av skogsmarksvärdet vid produktion
av skog bestående av olika trädslag i genomsnittlig sammansättning såsom
genomgående markvärde vore väl bäst förenligt att som allmän grundläggande
värderingsnorm förutsätta, att skogsägaren skulle i mån som den nuvarande
skogsgenerationen slutavverkades övergå till produktion av sådan
skog. Detta resultat skulle rätteligen erhållas genom att till hela förväntningsvärdet
å nuvarande skogsgeneration ■— inbegripet den del därav som
skulle redovisas såsom ingående i markvärdet — lades den del av skogsmarksvärdet
för ifrågavarande slag av skog av genomsnittlig sammansättning
som belöpte på kommande skogsgenerationer. Då emellertid så ej kunde
förfaras, om man önskade redovisa särskilt markvärde, vore tankegången
i stället den, att beträffande en normaliserad genomsnittsskog från det totala
förväntningsvärdet å nuvarande och kommande generationer avdroges
hela markvärdet, såväl den del som belöpte på nuvarande skogsgeneration
som den, vilken belöpte på kommande generationer. Av särskilt påtaglig betydelse
för följdriktigheten vore att tillägget för markvärdet vore lika stort
som avdraget såvitt anginge den del av markvärdet som i genomsnittsskogen
belöpte på den växande skogen. Om man i avseende å en beträffande trädslag
ensidigt sammansatt skog införde ett markvärde, som gällde för mark
med skog av genomsnittlig sammansättning, bleve tillägget icke av samma
storlek som avdraget. Häremot vore, såvitt anginge de delar av de avdragna
och tillagda beloppen som avsåge ännu ej befintliga skogsgenerationer,
därest dessa generationer kunde beräknas uppkomma ungefär vid samma
tidpunkter vid de olika slagen av skogsbruk, mindre att invända, eftersom
därefter en sådan skogsproduktion vore möjlig som svarade mot det tillagda
beloppet. Vad åter anginge de delar av avdraget respektive tillägget som
belöpte på den redan befintliga växande skogen måste den bristande överensstämmelsen
mellan dessa belopp betyda ett påtagligen oriktigt resultat. Men
bortsett från vad som alltså gällde de olika delarna av de avdragna och tilllagda
beloppen, vore det tänkbart att markvärdefaktorer, som vid enhetligt
riktpris för de olika trädslagen vore oriktiga, kunde medföra ett någorlunda
tillfredsställande resultat vid taxeringen när olika riktpriser för olika trädslag
gällde, eftersom markvärdefaktorn multiplicerades med ett annat riktpris
än det som legat till grund för dess bestämmande, nämligen med riktpriset
för genomsnittsskogen i stället för riktpriset för den befintliga skogen.
De sakkunniga framhålla, att denna fråga ej ägde större praktisk betydelse
utom beträffande skogsmarker med hög bonitet i rikets sydligaste delar,
varest markvärdena representerade en påfallande stor del av totalvärdena,
samt anföra vidare härom.
Här förhåller det sig så, att för den genomsnittliga barrskogen, företrädesvis
av gran, kan räknas med särskilt korta omloppstider och jämförelsevis
mycket höga markvärdefaktorer, om dessa uträknas under förutsättning
av fortsatt liknande produktion, medan för den ädla lövskogen omloppstiden
är betydligt längre och markvärdefaktorerna vid fortsatt användning
för produktion av liknande skog äro väsentligt lägre. Eftersom å andra sidan
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
skogskbmpriserna äro avsevärt högre för den ädla lövskogen än för barrskogen,
är det i och för sig icke uteslutet att ett tillfredsställande förhållande
mellan de uträknade skogsmarksvärdena skulle kunna erhållas. Gjorda undersökningar
ha emellertid visat att på marker i sydligaste Sverige — representerande
tillväxtområde VI — med bästa godhetsgrader de markvärden
som uträknas under förutsättning av där förekommande genomsnittlig barrskogsproduktion
— avseende nästan enbart gran — kunna befaras bli alltför
höga om markerna faktiskt brukas för produktion av ädel lövskog. Det
torde ha varit de för dessa fall enligt 1944 års förslag framkommande skogsmarksvärdena
som bevillningsutskottet närmast avsåg med sin kritik.
De sakkunniga ha trott denna fråga böra lösas så, att för skogsmark, där
produktion av ädel lövskog i stor utsträckning förekommer, räknas med de
skogsmarksvärden, som skulle tillkomma marken vid produktion av barrskog
och ädel lövskog i den för mark av sådan godhetsgrad genomsnittliga
sammansättningen, egentligen alltså icke genom ett avsteg från den grundprincip,
som skulle gälla för riket i dess helhet, men ett konstaterande att
just på ifrågavarande marker barrskogen icke kan betraktas som en exponent
för den genomsnittliga sammansättningen av skogen. Det på anfört
sätt framkomna värdet bör emellertid genom en omräkningskalkyl överföras
i rent barrskogsmarkvärde, så att faktorerna komma att angivas såsom
barrträdsfaktorer för de prisrelationer som gälla för barrskog, vilka faktorer
skola multipliceras med riktpriset för barrskog, över huvud bör alltså
vid det praktiska taxeringsarbetet ej någon avvikelse från eljest gällande
normer behöva ifrågakomma. Man kan likväl ej underlåta att i ifrågavarande
fall också beakta att prisrelationen beträffande lövskogen kan vara
en annan än beträffande barrskogen. Olika kombinationer äro alltså tänkbara.
Angående förfaringssättet när det gällde att uttrycka ifrågavarande värden
i den genomsnittliga barrskogens markvärdefaktorer och skogskbmpriser
vid olika relativ prisnivå för den ädla lövskogen och barrskogen samt
olika prisrelationer för vardera gruppen hänvisa de sakkunniga till sitt förslag
till markvärdefaktorer (se s. 164—65). De anföra, att genom den ifrågasatta
anordningen bortfölle de utpräglade toppvärdena i fråga om nämnda
markområden. I den statistiska redogörelsen för provtaxeringarna belystes
detta förhållande av den avsevärda sänkning av markvärdena i vissa kommuner
i sydligaste Sverige som framkomme vid jämförelse mellan de vid
provtaxeringarna bestämda och de enligt förslaget justerade markvärdena,
vilken sänkning kunde till avsevärd del tillskrivas den nu ifrågasatta ändringen
(se s. 177 under »1948 års provtaxering [justerad]»). Beträffande de
marker av ifrågavarande slag som faktiskt nyttjades för barrskogsproduktion
kunde det synas att markvärdena bleve alltför låga, men fråga vore om
det ur skoglig synpunkt vore lämpligt att, sedan den nuvarande skogsgenerationen
slutavverkats, bibehålla liknande produktion, eller om icke just i
dessa ytterlighetsfall behovet av viss generationsväxling vore mest utpräglat.
Anordningen syntes därför även för dessa fall lämplig.
Beträffande andra skogsmarker än sådana med hög bonitet i södra Sverige,
där produktion av ädel lövskog i stor utsträckning förekomme, anse
de sakkunniga anledning saknas att frångå 1944 års förslag, enligt vilket
markvärdet skulle uppskattas såsom för mark med produktion av tall och
143
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
gran i den för ifrågavarande tillväxtområde och godhetsgrad å marken genomsnittliga
sammansättningen. Bonitetsgraderna å mark annorstädes med
ädel lövskog vore ej sådana att särskilt höga markvärden framkomme vid
ren barrskogsproduktion. Ordinär lövskog, merendels björk, förekomme endast
sparsamt annorledes än som inslag i barrskog, och den mark där det
funnes blandad bari*- och björkskog, kunde vanligen väl betecknas som
barrskogsmark. Tillräcklig hänsyn till förekomst av björkskog och liknande
torde tagas genom att för den ordinära lövskogen räknades med ett i
och för sig riktigt bestämt skogsvärde.
Om de problem, som föranledas därav att vid samma jonsonbonitet skogen
i Norrland normalt är glesare ju längre norrut man kommer, anföra de
sakkunniga, att förhållandet kunde påverka avverkningsordningen — även
vid samma omloppstid — men att denna inverkan ofta vore så obetydlig att
skogsvärdefaktorerna ej nämnvärt berördes. Däremot vore det tydligt att
den mark, där det kunde finnas tätare skog, vore värdefullare än den där
endast glesare skog kunde beräknas uppkomma. Förhållandet hade den
innebörden att i viss utsträckning samma skogsvärdefaktorer syntes kunna
tillämpas även där skilda markvärdefaktorer borde bestämmas.
I anslutning härtill anföra de sakkunniga.
Särskilt i södra Sverige kan det å andra sidan ifrågakomma att för marker
av olika godhetsgrad väl en differentiering av markvärdena kan vara
på sin plats, medan någon olikhet i fråga om skogsvärdefaktorerna icke
kan anses av förhållandena påkallad. Eftersom vid den växande skogens
taxering det väsentligaste momentet är själva virkesförrådets uppskattning
och en långt gående värdedifferentiering med hänsyn till dettas beskaffenhet
äger rum men vid markvärderingen en anknytning till virkesförrådet
saknas och värdedifferentieringen kommer att ske endast med hänsyn
till godhetsgraden, synes det över huvud taget rimligt att vid markvärdets
bestämmande arbeta med flera godhetsklasser än vid åsättande av värde å
den växande skogen. Tekniskt kan man uppnå detta resultat genom att
formellt fastställa ett jämförelsevis större antal godhetsklasser men, där
det påkallas, ha gemensamma skogsvärdefaktorer för mer än en godhetsklass.
Enligt förslaget åstadkommes detta genom en schablonmässig sänkning
i vissa fall av markvärdefaktorerna utan motsvarande höjning av
skogsvärdefaktorerna. Denna icke minst med hänsyn till sin värdeutjämnande
verkan i gränstrakterna mellan olika tillväxtområden lämpliga anordning
för större smidighet i skogstaxeringen lärer, på sätt tidigare uttalats,
icke behöva betyda att man i avsevärd utsträckning uppgiver de fördelar
man räknat med genom den i jämförelse med nu rådande förhållanden
mera summariska boniteringen.
Det har i det kapitel som behandlar bonitet, tillväxttid och omloppstider
uttalats att i vissa fall bör räknas med annan omloppstid än den för viss
godhetsgrad å marken i ett tillväxtområde tillämpade, så ock att i liknande
fall viss sänkning av markvärdena bör kunna ske. I princip kan här sägas
vara fråga om en sänkning av skogsvärde- och markvärdefaktorerna, vilken
likväl ansetts kunna förverkligas på ett så summariskt sätt som genom en
procentuell sänkning av eljest framkomna värden. Möjligheten synes böra
förutsätta föreskrift i de lokala skogstaxeringsanvisningarna.
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i nu ifrågavarande del utsatts
för kritik i ett par avseenden.
Beträffande det föreslagna sättet att beräkna värdet å sådan mark, där
produktion av ädel lövskog kunde ifrågakomma, anför kammarrätten.
Detta beräkningssätt synes icke på ett alldeles tillfredsställande sätt beakta
de skogliga och ekonomiska produktionsförhållandena. Såsom de sakkunniga
funnit ger granen ett betydligt bättre ekonomiskt utbyte och därmed
ett högre markvärde än de ädla lövträden. Efter en generation granskog
lärer emellertid vanligen på dessa mulljordar fortsatt granproduktion
icke vara lämplig, enär tillväxten blir svag och skogen ofta rötskadad, utan
lövskog måste odlas som återställer mullhalten i jorden. När det gäller kalmarker
torde med hänsyn härtill förslagets beräkningsgrunder hava fog för
sig. Detsamma kan sägas vara fallet, när marken är bevuxen med granskog.
Granskogen har nämligen på dessa marker en kort omloppstid och det synes
därför ej oriktigt att beakta att lövskogsbruk måste följa inom en ej
alltför avlägsen framtid. Om åter marken är bevuxen med ädel lövskog, synes
skogens och skogsmarkens totala värde enligt förslaget bliva för högt
beräknat, och skäl tala för att i sådant fall värdera marken med hänsyn
till lövskogsbrukets lönsamhet. Möjligheten att inom en vanligen avlägsen
framtid — bokens omloppstid torde icke understiga 120 år — kunna odla
gran pa marken har nämligen knappast nagot nuvärde. En sådan anordning
skulle fordra ett särskiljande av mark, som är bevuxen med ädel lövskog,
från annan mark. Ett annat och måhända riktigare sätt att beakta den belastning
å markvärdet, som ett lövskogsbestånd sålunda kan sägas utgöra,
är att låta den inverka vid bestämmandet av skogsvärdet. Enligt förslagets
beräkningsgrunder framkommer skogsvärdet genom att förväntningsvärdet
av varje förrådsgrupp, inklusive den mark som tages i anspråk av densamma,
minskas med den del därav som anses belöpa å marken. Det markvärde
som sålunda avräknas är beräknat efter kalkyler för den lövskogsproduktion
som faktiskt förekommer på marken. Riktigare synes vara att i stället
från skogsvärdet avräkna ett belopp, motsvarande markens värde vid produktion
av gran och ädel lövskog i den proportion vari dessa trädslag förekomma,
alltså ett belopp beräknat på samma sätt som det markvärde vilket
därefter åsättes fastigheten.
Statens skogsforskningsinstitut framhåller, att risken för en tillbakagång
av de bästa boniteternas produktionsförmåga vid en över många omdrev
utsträckt barrskogsskötsel borde tillmätas en viss betydelse. Därvid framstode
det som önskvärt, att vid värderingen särskilja den ädla lövskogen
från övrig skog, såvida den praktiska tillämpningen härvidlag ej visade sig
erbjuda oöverstigliga svårigheter.
Enligt skogsvårdsstgrelsen i Hallands lån syntes de sakkunniga ha gjort
sig skyldiga till en inkonsekvens i fråga om beräknandet av markvärdet.
Skulle man nämligen, som de sakkunniga i övrigt konsekvent syntes ha
gjort, till grund för värdeberäkningarna lägga det aktuella tillståndet enligt
senaste riksskogstaxering, så borde markvärdet ej ha baserats på avkastningssiffror
för enbart barrskogen utan för skog med den trädslagsblandning,
som i genomsnitt nu funnes på markerna inom respektive län. En reduktion
i markvärdena på grund av förekomst av ordinär lövskog
syntes sålunda generellt ha bort företagas. Dylik reduktion borde sålunda ej
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
145
inskränkas till enbart markvärdena för de bättre granboniteterna på grund
av förekomsten där av ädla lövträd. Sveriges lantbruksförbund och överjägmästaren
i södra distriktet äro av den uppfattningen att man genom
det av de sakkunniga föreslagna förfarandet komme till alltför höga värden
för den mark som faktiskt producerade ek eller bok och som kanske under
mycket lång tid komme att göra det. Stiftsnämnden i Lund anser det icke
innebära någon oegentlighet att mark av samma godhetsgrad komme att
åsättas olika värden om densamma vore bevuxen med barrskog eller med
ädel lövskog.
Domänstyrelsen framför betänkligheter mot att vid beräkningen av relativpriserna
ansetts, att dessa för trädgrovlekar mellan de båda typträden,
20 och 30 cm, företedde en jämn stegring, vilken fortsatte till 40 cm, där
prisökningen slutade. Därest risk förelåge, att den grövre skogen enligt den
nya metoden bleve relativt för högt beskattad, skulle denna risk i någon
mån kunna minskas om den räta linje, som representerade prisrelationen,
brötes till horisontellt läge tidigare än vid 40 cm —- exempelvis vid 35 cm.
Vidare ifrågasätter styrelsen, huruvida, i de fall produktion av ädel lövskog
i stor utsträckning förekomme, det icke vore möjligt att välja en annan metod
för åsättande av skogsmarksvärde än de sakkunniga föreslagit. Domänstyrelsen
anför härom.
Det framlagda förslaget innebär, att man i dylika fall skall räkna med
de skogsmarksvärden, som skulle tillkomma marken vid produktion av
barrskog och ädel lövskog i den för mark av sådan godhetsgrad genomsnittliga
sammansättningen. Även om detta föi*slag otvivelaktigt går i rätt
riktning synas markvärdena för Sydsveriges högsta boniteter komma att
ligga alltför högt för att kunna förräntas genom skogsproduktion, då det
gäller ädel lövskog. Med hänsyn härtill och angelägenheten av att bibehålla
en viss produktion av ädel lövskog — trots den kalkylmässiga mindre lönsamheten
för sådan skog än för gran — anser styrelsen det önskvärt, att
man finner någon form för ytterligare sänkning av markvärdena i fråga
om ädel lövskog.. Styrelsen ifrågasätter om icke detta önskemål skulle
kunna realiseras genom att beräkna särskilda markvärden för den uppskattade
areal av en fastighet, som vid taxeringstillfället är bevuxen med ädel
lövskog och kan förväntas så förbliva under viss tid framåt. Vid ett sådant
förfarande skulle särskild tabell upprättas för markvärdefaktorer beträffande
ädel lövskog. I gengäld synes då den framlagda tabellen B beträffande
markvärdefaktorerna för tillväxtområde VI kunna göras enklare.
Skogsvårdsstyretsen i Västmanlands län förklarar sig beklaga avsaknaden
av korrektionsfaktorer för skogar som starkt avveke från tillväxtområdets
tillväxtförhållanden.
Departementschefen. De anmärkningar, som enligt vad jag förut framhållit
(s. 68) framställts mot den nya metoden för att den är invecklad och
svårbegriplig, torde i första hand hänföra sig till förfaringssättet vid beräkning
av korrektionsfaktorerna. Om dessa beräkningar till någon del behövt
utföras av beskattningsnämnderna, skulle den nya metoden sannolikt få avvisas
av praktiska skäl trots dess odisputabla fördelar i andra avseenden.
10 liibang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.
146
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
Emellertid skall arbetet med korrektionsfaktorernas uträknande i sin
helhet utföras av fackmän som centralt förberedelsearbete för taxeringen
i hela landet och de uträknade faktorerna skola därefter i sin tur inläggas
i de särskilda hjälptabellerna av länsskogssakkunniga. Nämnderna komma
sålunda i direkt beröring med korrektionsfaktorerna först när dessa tillsammans
med gällande kbmpriser föreligga uträknade i vissa för vederbörande
distrikt gällande tabellariska värden per kbm och per har. Beskattningsnämnderna
ha endast att utföra de bedömningar som erfordras för en
direkt tillämpning av dessa värden.
Korrektionsfaktorerna skola användas för framräkning av förväntningsvärdet
dels för skogsmarken och dels för därå befintlig skog av olika
förrådsgrupper. Vid beräkning av skogsvärdefaktorerna, vilken sker med
utgångspunkt från genomsnittsskogen, fastställes dels ett förväntningsvärde
för både marken och skogen och dels ett särskilt förväntningsvärde för marken,
varefter skogsvärdet framräknas som skillnaden mellan dessa båda
värden. Att man icke gör en direkt beräkning av förväntningsvärdet å de
olika förrådsgrupperna beror därpå att det markvärde man vill nå är det
som marken har som kalmark vid den tidpunkt då en ny trädgeneration
just skall börja uppväxa, men att en del av detta värde vid det tillstånd, som
genomsnittsskogen har, redan så att säga absorberats av de växande träden.
Skulle man göra eu direkt beräkning av skogens förväntningsvärde
och till detta lägga det på angivet sätt beräknade förväntningsvärdet å
marken, skulle en viss del av förväntningsvärdet å det hela komma att
tagas i beräkning två gånger.
Det skogsvärde, som på angivet sätt framräknas utgör — kan man säga
— det förväntningsvärde som skogen har per kbm sedan därur utrensats
de värdeelement som belöpa å marken; den senare kan sedan värderas
och behandlas för sig som en fristående värderingsenhet. Av den vid beräkningarna
använda tekniken följer att det markvärde, som utrensats ur
varje kbm skog av en viss trädslagsklass, motsvarar det förväntningsvärde
marken har vid produktion av skog av just den trädslagsklassen.
Med någon förenkling av problemet kan sägas, att värdet å en kbm barrskog
är reducerat med det värde den disponerade marken har vid produktion
av enbart barrskog, värdet å en kbm ädel lövskog med markvärdet vid
produktion av enbart sådan skog etc.
För att taxeringen av ett skogsområde skall bli riktig bör det särskilda
sltogsmarksvärde, som upptages vid taxeringen, i varje särskilt fall vara beräknat
på samma sätt som det avdrag, som i den förut angivna ordningen
gjorts från skogsvärdet. Så blir emellertid icke alltid fallet enligt de sakkunnigas
förslag. De sakkunniga ha ansett sig böra konstruera ett enhetligt,
av den i varje särskilt fall förhandenvarande skogen oberoende markvärde.
Detta markvärde är beräknat till det förväntningsvärde marken har
(som kalmark eller rättare med 0-årig skog) vid produktion av enbart
barrskog utom beträffande mark av god beskaffenhet i tillväxtområde VI
där hänsyn vid markvärdeberäkningen tages även till genomsnittlig före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
147
komst av ädel lövskog. Det har därvid antagits att barrskogen —- tall och
gran — respektive barrskogen och den ädla lövskogen förekomma i genomsnittlig
sammansättning och även representera andra trädslagsklasser så
att genomsnittsskogens hela totalförråd kommer med i beräkningen. Om
t. ex. genomsnittsskogen för viss godhetsklass inom tillväxtområde V vore
sammansatt av 40 kbm granskog, 40 kbm tallskog och 20 kbm lövskog per
har, skulle markvärdeberäkningen enligt förslaget ske under antagande att
skogens sammansättning vore 50 kbm tall- och 50 kbm granskog. På samma
sätt skulle, om genomsnittsskogen för en hög godhetsklass inom tillväxtområde
VI vore sammansatt av exempelvis 40 kbm granskog, 20 kbm tallskog,
20 kbm ädel lövskog samt 20 kbm annan lövskog, markvärdeberäkningen
ske under antagande att skogens sammansättning vore 50 kbm
gran-, 25 kbm tall- och 25 kbm ädel lövskog.
Beträffande mark i tillväxtområde VI av så god beskaffenhet, att ädel
lövskog där brukar förekomma i stor utsträckning, blir markvärdet högre
vid produktion av barrskog — företrädesvis gran, som är den förhärskande
för genomsnittsbarrskogen å sådan mark -— än vid produktion av ädel lövskog.
Detta är anledningen till att de sakkunniga för sådan mark ansett sig
böra taga hänsyn även till produktion av ädel lövskog. Emellertid avhjälper
denna särbestämmelse för ifrågavarande slags mark de felaktigheter, som
uppkomma av de förut angivna förhållandena, endast för de fall där ädel
lövskog förekommer i högst den för godhetsklassen genomsnittliga sammansättningen.
Om lövskogsförekomsten är större — å skogsmarken till viss
fastighet förekommer t. ex. bara ek eller bok, under det att genomsnittsskogen
för motsvarande godhetsklass består till 75 % av barrskog och till
25 % av ädel lövskog — blir det vid taxeringen särskilt uppskattade markvärdet
icke likvärdigt med det som en gång avdragits från skogens förväntningsvärde
och det blir för högt vid markens förhandenvarande användning.
Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden man bör se kritiken mot
de sakkunnigas sätt att bestämma markvärdefaktorerna för mark med
ädel lövskog liksom vissa anmärkningar mot de sakkunnigas bonitering av
sådan mark (se s. 121). Man kan mot denna kritik invända, att mark, som
vid taxeringstillfället är bevuxen med ädel lövskog, i nästa omdrev kanske
blir bevuxen med barrskog och att det alltså är befogat med ett högre markvärde
än den förhandenvarande skogsproduktionen i och för sig föranleder.
Ofta äro emellertid förhållandena sådana att en omläggning av skogsproduktionen
icke kan ske förrän så långt fram i tiden att den nya trädgenerationens
inverkan på förväntningsvärdet blir mycket obetydlig. I andra fall
kanske omläggningen hindras av stora föryngringskostnader eller andra
omständigheter.
Kritiken på denna punkt är alltså även enligt min mening i viss mån
befogad och jag anser mig böra föreslå införande av en särskild anordning
för att åstadkomma en ytterligare sänkning av de höga värdena på ifrågavarande
marker. En dylik sänkning torde lämpligast kunna ske på det
148
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
sättet att, om mark, vars värdesättning skall ske under beaktande av förekomst
av ädel lövskog, till mera än 25 % är bevuxen med sådan lövskog,
värdet å den överskjutande delen av den med ädel lövskog bevuxna marken
får reduceras med en tredjedel. Detta innebär, att värdet å mark bevuxen
med endast ädel lövskog kommer att kunna nedsättas med 25 %. Genom en
sådan bestämmelse, som lämpligen kan placeras i omedelbart sammanhang
med reglerna om reduktion vid onormal förekomst av kalmark i B. punkt
10 fjärde stycket i skogsvärderingsinstruktionen, torde alla befogade erinringar
mot markvärdena i södra Sverige vara tillgodosedda. Någon möjlighet
till reduktion av markvärdena på grund av förekomst av ordinär lövskog,
som skogsvårdsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, anser jag sålunda —
av samma skäl som de sakkunniga anfört — icke erforderlig.
I övrigt har mot korrektionsfaktorernas beräkning endast anmärkts —
av domänstyrelsen — att den jämna prisökning å virket genom trädens utväxning
till grövre och värdefullare sortiment, vilken de sakkunniga vid faktorernas
uträkning förutsatt fortgå tills vederbörande träd når 40 cm vid
brösthöjd (därefter anses värdestegringen endast motsvara massatillväxten)
bör anses avbruten tidigare, t. ex. vid 35 cm vid brösthöjd. Befogenheten av
denna anmärkning torde böra undersökas i samband med den omräkning
av de sakkunnigas korrektionsfaktörer som, därest mitt förslag om höjning
av räntefoten till 5 % godtages, ändå måste ske före taxeringen. Skulle det
visa sig att skäl för sådan ändring i beräkningsmetoderna föreligger, har jag
intet att invända däremot.
Taxe ringsföreskrifter.
Bestämmelserna om taxering av skogsmark och därå växande skog återfinnas
för närvarande huvudsakligen dels i kommunalskattelagen, dels i
skogsvärderingsinstruktionen och dels i taxeringsförordningen. Sålunda ha de
grundläggande materiella bestämmelserna intagits i 9 § kommunalskattelagen
med anvisningar punkt 4, vilka bestämmelser kompletteras med detaljföreskrifter
i skogsvärderingsinstruktionen. I taxeringsförordningen (58 §
m. fl.) förekomma formella föreskrifter om själva förfarandet vid taxeringen
och förberedelserna för densamma. Skogsvärderingsinstruktionen,
som innehåller bl. a. direkta föreskrifter om vilken prisperiod som skall läggas
till grund för beräkningen av rotvärdet och andra bestämmelser, vilka
förutsätta omprövning före varje allmän fastighetstaxering, har brukat i
sin helhet förnyas till varje sådan taxering.
Den nya metoden ansågs vid framläggande av 1944 års förslag kräva
vissa ändringar i taxeringsförordningen, i första hand avseende att möjliggöra
ett utnyttjande av riksskogstaxeringens uppgifter som hjälpmedel vid
och kontroll å uppskattningen av arealen och virkesförrådet beträffande de
särskilda fastigheterna. Om förfarandet härvid anförde dåvarande departementschefen
följande (prop. nr 240 s. 186).
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
149
Under förberedelserna för allmän fastighetstaxering sammanställer statens
skogsförsöksanstalt ur materialet från senaste riksskogstaxering för vederbörande
län eller det mindre område, för vilket dylika uppgifter finnas redovisade,
uppgifter om arealen samt om virkesförrådet och dettas fördelning å
förekommande förrådsgrupper dels totalt och dels genomsnittligt antal kbm
per har. De sålunda sammanställda uppgifterna tillhandahållas länsstyrelserna,
varefter landskamrerarna ombesörja, att de införas i de särskilda anvisningar
för skogstaxeringen, som skola fastställas jämlikt 59 § 1 mom.
taxeringsförordningen. Vid beredningsnämndens första sammanträde redogör
ordföranden för de ifrågakommande förrådsuppgifterna, och dessa användas
sedermera under taxeringsarbetet såsom jämförelsematerial vid taxering
av sådana fastigheter, för vilka exakta förrådsuppgifter saknas. De för
varje fastighet utrönta eller bedömda virkesförråden antecknas i konlrolllängden,
varvid i därför avsedda kolumner angivas absoluta tal för virkesförrådet
inom varje förrådsgrupp i den mån förrådet vid uppskattningen
fördelats på sådana. I denna längd böra vidare finnas dels kolumn för anteckning
av för fastigheten uppskattat genomsnittligt virkesförråd per har,
dels eventuellt ytterligare kolumner för uppgifter, som underlätta en fortlöpande
kontroll över att förrådsbedömningen vid jämförelsen de särskilda
fastigheterna emellan blir riktigt avvägd (exempelvis barrtimmerskogens
procentuella andel av barrskogsförrådet). Då och då under taxeringsarbetets
gång framtages längden för undersökning om ojämnheter i uppskattningen
föreligga. Efter arbetets slut överlämnas längden tillsammans med övriga
handlingar till fastighetstaxeringsnämndens ordförande.
Sedan kontrollängden kommit ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden
till handa, granskar denne, huru beredningsnämndernas uppskattning av
skogsmarksarealen och virkesförrådet överensstämmer med de i länsanvisningarna
angivna uppgifterna från senaste riksskogstaxering. I de fall,
där sistnämnda uppgifter kunnat lämnas för fastighetstaxeringsdistriktet,
d. v. s. då uppgifter från andra riksskogstaxeringen föreligga för vederbörande
trakt, erhålles kontrollen genom en sammanräkning av de i längden
beträffande varje fastighet antecknade siffrorna för skogsmarksarealen samt
totalförrådet inom de särskilda förrådsgrupperna och en jämförelse mellan
de sålunda erhållna summorna och de vid riksskogstaxeringen utrönta motsvarande
uppgifterna. I andra fall kan vid granskningen endast undersökas,
hur genomsnittsförråden per har för taxeringsdistriktet överensstämma
med vad man kan antaga vara riktigt med hänsyn till uppgifterna från riksskogstaxeringen
för det större området och andra kända förhållanden. Kontroll
genom jämförelse mellan sammanlagda arealer och totalförråd enligt
fastighetstaxeringen respektive riksskogstaxeringen kan i dessa fall verkställas
först i prövningsnämnden.
I den mån den verkställda kontrollen visar, att beredningsnämndernas
areal- och förrådsuppskattning avviker från riksskogstaxeringens, bör fastighetstaxeringsnämnden
vidtaga erforderliga jämkningar. Att avgöra inom
vilka beredningsdistrikt eller beträffande vilka fastigheter dylika korrektioner
skola vidtagas blir naturligtvis förenat med vissa svårigheter, och därför
bör fastighetstaxeringsnämndens ordförande redan under det beredningsnämndernas
arbete pågår söka verka för att deras uppskattning i möjligaste
mån överensstämmer med de vid riksskogstaxeringen utrönta uppgifterna.
De sakkunniga. De sakkunnigas förslag innebär förfaltningstekniskt, att
skogsvärderingsinstruktionen skall utfärdas att gälla tills vidare och icke
som hittills endast för viss allmän fastighetstaxering, att bestämmande av
150
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
det skogskbmpris, som skall ligga till grund för taxeringen, liksom av skogsvärde-
och markvärdefaktorer i viss utsträckning skall överlämnas åt Kungl.
Maj :t samt att bestämmelserna om fastighetstaxeringen av skog skola i möjligaste
mån utbrytas, de materiella ur kommunalskattelagen och de formella
ur taxeringsförordningen, för att systematiskt sammanföras i skogsvärderingsinstruktionen.
De sakkunniga framhålla, att de i sakligt avseende icke föresloge några
mera betydelsefulla ändringar i förhållande till 1944 års förslag beträffande
förfarandet i länen och hos beskattningsnämnderna. Beträffande det centrala
förberedelsearbetet förutsattes däremot viss omläggning genom anordningen
att skogsvärde- och markvärdefaktorer skulle fastställas i tabeller, som utfärdades
av Kungl. Maj :t. Dessutom ifrågasattes såsom en följd av reformer
beträffande statsadministrationen vissa ändringar i fördelningen av de arbetsuppgifter
som skulle åligga olika ämbetsverk vid anskaffande av grundläggande
taxeringsmaterial och fastställande av sådana speciella regler, som
icke meddelades i vederbörliga författningar. Med hänsyn till riksskogstaxeringens
grundläggande betydelse för taxeringen torde sålunda skogsforskningsinstitutets
medverkan i första hand böra anlitas, därvid skogsstyrelsens
medverkan syntes önskvärd. Domänstyrelsen kunde såvitt anginge
skogarnas uppskattning samt apteringsfrägor o. d. helt frikopplas,
men borde alltjämt omhänderha uppgiften att anskaffa grundläggande prismaterial
o. d., vilket lämpligen borde ske i samråd med skogsforskningsinstitutet
och skogsstyrelsen. Om det centrala förberedelsearbetet anföra de
sakkunniga härefter.
Det skall alltså enligt förslaget i första hand åligga statens skogsforskningsinstitut
i samråd med skogsstyrelsen att före varje allmän fastighetstaxering
på grundval av uppgifter från riksskogstaxeringen dels bestämma
vilka områden som för de vanligaste förekommande trädslagen skola vara
apteringsområden, dels fastställa grunder för den tänkta grundläggande
apteringen beträffande dessa trädslag och områden, dels ock meddela normer
för uppskattning av trädens barkvolym och stamvedens inmätningsbara
volym efter virkets grovlek samt huru stor del av utbytet i gagnvirke
som på grund av inom området allmänt förekommande tekniska fel i medeltal
skall beräknas icke kunna utnyttjas som gagn virke. Tillika skola i
denna ordning fastställas omräkningstal för att kunna förvandla ifrågakommande
priser för sortiment i handelsmått till priser för kubikmassa fast
mått på bark samt för övrigt meddelas sådana uppgifter som kunna tjäna
till ledning vid bestämmande av sortimentsutbytet för typträden. De sakkunniga
föreslå att nu nämnda föreskrifter meddelas i »centrala skogstaxeringsanvisningar»
till skillnad från de »lokala skogstaxeringsanvisningar»,
vartill förslag skola upprättas i länen genom landskamrerarnas
försorg och som skola antagas vid möten mellan berednings- och fastighetstaxeringsnämndernas
ordförande m. fl. enligt 59 § taxeringsförordningen
och som hittills, ej fullt korrekt, plägat benämnas länsanvisningar.
Då vissa av de i de centrala skogstaxeringsanvisningarna meddelade uppgifterna
äro av grundläggande betydelse för den bearbetning av prismaterial
in. m., som skall utföras av domänstyrelsen, böra dessa anvisningar
meddelas i god tid. De böra kunna vara färdiga senast den 1 juni året före
taxeringsåret. Hinder möter givetvis ej att tidigare börja insamla nödiga
prisuppgifter.
151
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Ännu ett åliggande bör emellertid falla på statens skogsforskningsinstitut,
nämligen att på grundval av riksskogstaxeringsmaterialet till de olika
länsstyrelserna lämna uppgifter för länen eller i skogligt avseende likartade
delar av länen om den ungefärliga arealen av skogsmark och övrig
mark, skogsmarkens genomsnittliga storlek och fördelning på trädslag och
förrådsgrupper, allt för att ligga till grund för sådan kontroll, som omförmälaes
i förarbetena till 1944 års proposition. Dessa uppgifter behöva ej
vara färdiga förrän kort tid innan taxeringsarbetet tager sin början, lämpligen
senast den 15 september året före taxeringsåret.
På domänstyrelsen åter skall, såsom redan antytts, ankomma att lämna
erforderliga prisuppgifter till länsstyrelserna. Dessutom bör domänstyrelsen
— som har god översikt över förekommande variationer i priserna å
sortiment som ingå i olika trädslag — till länsstyrelserna avge förslag om
vilka trädslag skola i avseende å uppskattning av virkesförråd och bestämmande
av skogskbmpriser behandlas såsom särskild grupp inom en trädslagsklass
samt vilka skogskbmpriser som skola tillämpas för ifrågakommande
typträd i vanligt förekommande fall för olika apterings- och prisförutsättningar.
Jämväl dessa uppgifter skola vara färdiga strax innan taxeringsarbetet
skall taga sin början, senast den 15 september.
Vid denna tidpunkt skola alltså föreligga de av Kungl. Maj:t fastställda
tabellerna med markvärde- och skogsvärdefaktorer, de centrala skogstaxeringsanvisningarna
och domänstyrelsens utredning jämte förslag avseende
prissättningen. Det förutsättes att omedelbart härefter det s. k. Stockholmsmötet
skall äga rum, försåvitt det anses att sådant behöver hållas. Detta mötes
funktion är rent rådgivande. Till sådant möte ha plägat kallas landskamrerarna
och länsskogssakkunniga så ock andra sakkunniga från statliga och
enskilda företag. Representanter för kammarrätten ha beretts tillfälle att
närvara. Ett dylikt möte är icke nödvändigt, men det lärer vara obestridligt
att de hittills hållna mötena haft en viktig funktion att fylla, då de verkat för
enhetlighet i taxeringen och varit ägnade att skapa förtroende för denna.
Någon anledning att \ lagstiftningen införa bestämmelser därom synes icke
föreligga. Om former för handläggning av vid mötena uppkommande frågor
må föreskrifter kunna meddelas vid deras sammankallande, om särskild
reglering därutinnan anses erforderlig. Det bör här framhållas, att
med hänsyn till Stockholmsmötets funktion och karaktär av effektivt arbetande
organ det icke bör överdimensioneras. Det kan icke förutsättas att
alla intressentgrupper skola representeras vid mötet. Iakttages ej viss återhållsamhet
i fråga om rätten till deltagande, riskeras lätteligen att mötet
kan förlora sin avsedda karaktär och komma att betraktas mera som ett
forum för opinionsyttringar än som ett objektivt arbetsorgan under medverkan
av den bästa sakkunskap som står till buds. Att i sammanhang med
ifrågavarande möte landskamrerarna förutsättas rådslå om andra taxeringen
angående frågor än dem som röra skogsvärderingen erfordrar ej
heller reglering i lagen.
De sakkunniga övergå sedan till de lokala förberedelserna och anföra
härom.
Efter Stockholmsmötet skall arbetet bedrivas inom länsstyrelserna och
utmynna i förslag Lill lokala skogstaxeringsanvisningar med hjälptabcller
såsom viktigaste beståndsdel. Det blir uppenbarligen i huvudsak de länsskogssakkunniga
som skola handlägga detta arbete. Till grund för detsamma
komma att ligga dels de av Kungl. Maj :t fastställda skogsvärdeoch
markvärdefaktorerna, dels de centrala skogstaxieringsanvisningarna,
dels domänstyrelsens uppgifter och förslag, dels Stockholmsmötets proto
-
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
koll, dels kompletterande uppgifter som må stå de sakkunniga till buds. Tabellerna
och de centrala skogstaxeringsanvisningarnas väsentliga delar äro
bindande, övrigt material informatoriskt. Givet är emellertid att Stockhohnsmötets
resultat, där det kan anses utgöra ett auktoritativt uttryck
för en samlad sakkunskap, ej bör utan vägande skäl frångås. Däremot
komma mötets utredningar och förslag givetvis att vid arbetet inom länsstyrelserna
ytterligare differentieras och fullständigas. Det förefaller lämpligt
att eu del av det räknearbete som i detta sammanhang ifrågakommer,
utföres centralt i Stockholm hos någon för ändamålet tillsatt särskild beredning.
Det är möjligt att på sina håll i länen finnes tillgänglig för ändamålet
lämplig personal, men sannolikt kan rationalisering vinnas genom
partiell centralisering av arbetet — erfarenheterna från förarbetena till provtaxeringen
ha gett stöd åt detta antagande.
De lokala skogstaxeringsanvisningarna skola avse län eller del av län,
beroende på i vad mån olikheter i skogligt avseende förefinnas mellan
länets olika delar. De böra innehålla, såvitt möjligt differentierade, uppgifter
för olika delar av länet om virkesförrådet och dess fördelning på trädslag och
förrådsgrupper, avsedda för kontroll å uppskattningen i sådana avseenden.
I huvudsak komma givetvis anvisningarna i denna del att grundas på de
uppgifter från riksskogstaxeringarna som skogsforskningsinstitutet lämnat.
Bindande normer skola i anvisningarna givas om vilka godhetsklasser och
omloppstider som må förekomma för varje del av det område anvisningarna
avse samt om de trädslag som skola särskilt prissättas, så ock rörande
de områden inom vilka särskilda avdrag på grund av onormal förekomst
av tekniska fel eller extraordinära avdrag för allmänna kostnader må
ifrågakomma eller inom vilka längre omloppstid må antagas eller inom
vilka procentuell sänkning av markvärdena må äga rum. I huvudsak bindande
för taxeringen skola ock vara i anvisningarna angivna skogskbmpriser
för särskilda prisområden och olika avsättningslägen, uträknade
skogsvärden per kbm (efter avdrag av allmänna kostnader) samt motsvarande
kbmpriser per har, vilka skola tillämpas för bestämmande av värdet
å skogsmark. Avvikelse kan tänkas ifrågakomma endast där undantagsvis
förutsättningarna finnas vara andra än de på vilka anvisningarna grundas.
Vad som för övrigt skall intagas i de lokala taxeringsanvisningarna må fä
bero på omständigheterna.
Vad hjälptabellerna skola innehålla framgår av vad tidigare anförts.
Det har även påpekats att hjälptabell 2 enligt ''l944 års förslag motsvaras av
hjälptabell 1 enligt det nu föreliggande förslaget. Exempel på sådana hjälptabeller
bifogas.1 Hinder möter ej att, där så finnes påkallat, utarbeta och
ställa till förfogande kompletterande hjälptabeller med olika i dessa angivna
förutsättningar.
Såsom ovan sagts skola de lokala skogstaxeringsanvisningarna ej fastställas
av länsstyrelserna eller landskamrerarna, men skola landskamrerarna
upprätta fullständiga förslag till sådana anvisningar. Beslut rörande desamma
fattas av de möten som enligt 59 § taxeringsförordningen skola
hållas med ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna och beredningsnämnderna
på landsbygden samt vissa särskilt utsedda ledamöter i dessa
nämnder. Några grunder för fattande av beslut vid dylika möten ha aldrig
funnits. Det förutsättes, att meningarna skola så sammanarbetas att huvudsaklig
enighet skall ernås, något som givetvis är synnerligen önskvärt,
då de närvarande själva komma att deltaga i anvisningarnas tillämpning.
De sakkunniga anse det icke nödvändigt att införa mera preciserade regler
om dessa möten än som redan finnas.
1 De ifrågavarande hjälptabellerna återfinnas å s. 167 o. f.
153
Kungl. Maj:ts proposition yr 39.
Om de på beskattningsnämnderna ankommande uppgifterna slutligen
framhålla de sakkunniga, att dessa väsentligen innefattade en uppskattning
av areal och virkesförråd, fördelat på trädslag och förrådsgrupper, ävensom
bedömning av markens godhetsgrad och skogens avsättningsläge, samt anföra
vidare.
De lokala skogstaxeringsanvisningarna utnyttjas härvid och lända till
ovillkorlig efterrättelse i den mån de äro bindande. Med utgångspunkt från
dessa siffror och hjälptabellerna utföras vederbörliga räkneoperationer.
Därvid användas regelmässigt räknemaskiner. Vanligen torde det befinnas
mest ändamålsenligt att överlämna räknearbetet åt särskilt räknebiträde,
som utför det parallellt med nämndens uppskattningar och bedömningar.
Behovet av kunniga räknebiträden och tillräckligt antal maskiner underströks
livligt under provtaxeringarna och det lärer vara ofrånkomligt att
ett visst organisationsarbete för bestämmande av sammanträdesdagar för
nämnderna måste äga rum under samverkan mellan landskamrerarna och
vederbörande ordförande, på det att räknebiträdena och räknemaskinerna
må räcka till och tillbörligen utnyttjas. Vid vissa provtaxeringar diskuterades
under hand möjligheten att ersätta räknemaskiner med tabellverk, en
metod som förutsätter att räkneoperationerna ej avse större tal än tre siffror.
Det är ej uteslutet att denna metod i vissa fall kan komma till användning.
Nämnderna böra även utföra den kontroll av sina uppskattningar, som
är möjlig. De sakkunniga ha i detta avseende intet att tillägga till de förut
återgivna uttalanden som gjordes under förarbetena till 1944 års proposition.
Att utöver vad nu sagts bedömningar i skilda avseenden i särskilda
fall kunna bliva nödvändiga följer av olika punkter i instruktionen. Fråga
kan vara om specialsortiment, om extraordinärt avdrag för tekniska fel
eller för allmänna kostnader, om förekomst av servitut avseende yxbörd
och dylikt. Sådana bedömningar lära med varje något så när differentierad
taxeringsmetod vara nödvändiga.
Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag i fråga om själva förfarandet
vid taxeringen har i stort sett lämnats utan erinran. Endast några detaljföreskrifter
ha blivit föremål för viss kritik.
Domänstyrelsen och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund förklara
sig icke ha något att erinra emot de föreslagna taxeringsföreskrifterna.
Skogsstyrelsen framhåller, att förslaget att skogsforskningsinstitutet skulle
utfärda taxeringsanvisningar, alltså en åtgärd av rent administrativ natur,
icke torde vara så lämpligt med hänsyn till institutets egentliga uppgift som
central för den skogliga forskningen. Därest icke något befintligt administrativt
organ lämpligen kunde åläggas denna uppgift, som givetvis måste handläggas
i intimt samarbete med institutet och med utnyttjande av dess sakkunskap,
kunde måhända en för varje taxering tillsatt, fristående nämnd
erhålla uppdraget i fråga.
Sveriges skogsägareförbund anser sig icke kunna tillstyrka förslaget att
lägga i Kungl. Maj :ts hand att utan riksdagens hörande fatta vissa beslut
om den prisnivå som skulle tillämpas vid taxeringen. I övrigt framhåller förbundet
att de arbetsuppgifter, som enligt 58 och 59 §§ taxeringsförordningen
ankomme på den länsskogssakkunnige, otvivelaktigt bleve av en betydligt
154
Kungl^ Maj. ts proposition nr 39.
mer omfattande samt på speciella områden kompetenskrävande art än vad
tidigare varit fallet. Det bleve förvisso ej lätt att finna personer, som fullgott
behärskade dessa mycket svåra arbetsuppgifter. Det finge betecknas
som angeläget, att den länsskogssakkunnige bereddes tillfälle att under sitt
arbete samråda med parterna på virkes- och arbetsmarknaderna.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att det torde komma att höra till
undantagen att frågor om fastställande av hjälptabeller och andra för taxeringen
erforderliga anvisningar kunde bedömas av dem som vid sammanträde
enligt 59 § taxeringsförordningen skulle besluta därom och att de
framlagda förslagen undantagslöst torde komma att fastställas icke på
grund av att de prövades vara riktiga utan därför att de närvarande saknade
möjlighet att göra annorlunda. Värdet av att i detta läge på sådant sätt
behålla skenbilden av att de närvarande utövade en beslutanderätt syntes
länsstyrelsen tvivelaktigt.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att den tid, som står länsstyrelserna
och beredningsnämnderna till buds för utförande av dem åliggande arbetsuppgifter,
är synnerligen knappt tilltagen. Enligt länsstyrelsens förmenande
skulle taxeringsarbetet vinna mycket på, om denna tid kunnat något ökas.
Detta skulle enklast ske om förarbetena kunde påbörjas någon månad tidigare
än föreslagits, så att de centrala anvisningarna vore länsstyrelserna tillhanda
redan den 15 augusti.
Liknande synpunkter framföras av skogsvårdsstyrelsen i Norra Kalmar
län.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter om icke för att beredningsnämndernas
ledamöter skulle erhålla tillräcklig tid att, innan det egentliga
taxeringsarbetet började, skaffa sig erforderlig kännedom om distriktets
skogar, indelningen i berednings- och fastighetstaxeringsdistrikt samt utseende
av ordförande och ledamöter i nämnderna borde ske redan under våren,
förslagsvis senast den 31 maj, året före taxeringsåret. Erforderliga demonstrationer
av typskogar och särskilt uppskattade skogar borde även ske
redan vid denna tidpunkt.
Departementschefen. De sakkunnigas åsikt, att bestämmelserna om taxering
av skogsfastighet skola i möjligaste mån systematiskt sammanföras i
skogsvärderingsinstruktionen, synes mig riktig och förslaget härom anser
jag mig alltså böra biträda.
I remissyttrandena ha framställts vissa erinringar mot ett par detaljer i
taxeringsförfarandet.
Vad först angår skogsägareförbundets avstyrkande av förslaget att överlåta
åt Kungl. Maj :t att utan riksdagens hörande fatta vissa beslut om
prisnivån vill jag erinra om att denna anordning icke förekommer i det
av mig nu förordade förslaget. Enligt detta är prisnivån i varje avseende
fixerad.
Länsstyrelsens i Kronobergs län yrkande om de centrala anvisningarnas
tillhandahållande redan den 15 augusti året före allmän fastighetstaxering
155
Kungl. Maj ds proposition nr 39.
skulle jag gärna vilja tillgodose; emellertid torde detta i vart fall icke
kunna ske med avseende å 1952 års taxering. När riksdagen fattat sitt beslut
någon gång på våren 1951 måste — om mitt förslag angående räntefoten
m. in. godtages — korrektionsfaktorerna omräknas, vilket arbete lärer kräva
ett par månaders tid. Därjämte skola »centrala skogstaxeringsanvisningar»
med angivande av apteringsområden m. in. fastställas samt prisuppgifter
och annat material insamlas och bearbetas, vilket också fordrar avsevärd
tid och delvis icke kan ske samtidigt eftersom bearbetningen av de infordrade
prisuppgifterna förutsätter att nämnda centrala anvisningar föreligga
färdiga och viss del av den erforderliga lokala statistiken angående
sortimentspriser m. in. icke torde finnas tillgänglig före utgången av första
halvåret 1951. Emellertid bör förberedelsearbetet så bedrivas att de centrala
anvisningarna m. m. äro länsstyrelserna tillhanda så tidigt som möjligt före
den 15 september 1951.
Vidkommande den av länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatta framflyttningen
av tidpunkten för tillsättande av ordförande och ledamöter i beredningsnämnderna
in. m. får jag framhålla, att indelningen i beredningsdistrikt
enligt 4 § taxeringsförordningen skall verkställas av länsstyrelsen senast
den 31 augusti året näst före taxeringsåret och att ordförandena i beredningsnämnderna
jämlikt 5 § samma förordning skola förordnas i samband
därmed. Ledamöter i beredningsnämnd skola av vederbörande kommunala
organ väljas senast den 15 oktober samma år. Möjlighet föreligger sålunda
att verkställa distriktsindelningen samt utse ordförande och ledamöter i
beredningsnämnderna redan före de angivna dagarna. Det är enligt min
mening angeläget att denna möjlighet utnyttjas och att åtgärderna sålunda
vidtagas så tidigt som förhållandena i länet påkalla. Även demonstration av
typskogar torde kunna ske på ett tidigt stadium; demonstrationen torde sålunda
böra ske redan på våren i de trakter där typskogarna äro uppskattade
och klara för demonstration redan då. Förutsättningen härför är emellertid
enligt min mening att sådan demonstration sker även på hösten och helst
omedelbart före taxeringens början. Av största vikt torde nämligen vara att
nämndledamöterna vid taxeringen ha så färska minnesbilder av de demonstrerade
provytorna och typskogarna som möjligt. Då alltså det ifrågasatta
syftet torde kunna nås redan med gällande avfattning av berörda föreskrifter
och det synes vara lämpligt att avvakta erfarenheterna från någon
taxering enligt nya metoden, innan författningsändring i detta avseende
företages, anser jag mig icke nu böra föreslå någon sådan ändring.
I anledning av skogsstyrelsens uttalande att uppgiften att meddela
taxeringsanvisningar lämpligen borde anförtros något administrativt organ
och icke, som föreslagits, skogsforskningsinstitutet får jag framhålla, att
jag har för avsikt att senare anmäla förslag om inrättandet av ett centralt
administrativt organ, benämnt riksskattenämnden. 1947 års taxeringssakkunniga,
som avgivit betänkande med förslag till inrättande av en sådan
nämnd, ha ansett att eu av nämndens uppgifter borde vara att verka för
likformighet vid fastighetstaxeringen. Denna uppgift skulle lösas genom
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
att nämnden övertoge ledningen av det förberedande arbetet för fastighetstaxeringen,
sammanställde tillgängligt material, anordnade diskussionsmöten
med landskamrerare, taxeringsintendenter och sakkunniga, fastställde
vissa taxeringsanvisningar'' o. s. v. En naturlig uppgift för nämnden kunde
då även vara att utfärda nu ifrågavarande anvisningar. Emellertid lärer det,
med hänsyn till att riksskattenämndens verksamhet icke kan påbörjas före
den 1 juli detta år, icke kunna komma i fråga att nämnden skulle handhava
sådana uppgifter med avseende å 1952 års fastighetstaxering. Jag finner mig
i sådant läge böra förorda, att det uppdrages åt skogsforskningsinstitutet
att i allt fall tills vidare utfärda de ifrågavarande anvisningarna.
Ej heller i övrigt har jag något att erinra mot de sakkunnigas förslag i
denna del.
I detta sammanhang vill jag beträffande de sakkunnigas uttalande om
behovet av räknebiträden och räknemaskiner anmärka, att jag förutsätter
att tillgång till erforderliga biträden och maskiner skall kunna ordnas
lokalt och till relativt obetydliga kostnader.
Följdändring beträffande beräkning av inkomst av skogsbruk.
Bestämmelsen i 22 § 1 mom. kommunalskattelagen att, om växande skog
avyttrats i samband med avyttring av marken, den skattskyldige må erhålla
avdrag från intäkten med ett belopp motsvarande värdet av fyra gånger den
normala årliga virkesavkastningen av marken (det s. k. schablonavdraget)
kan icke bibehållas oförändrad, om nya skogstaxeringsmetoden genomföres.
De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skall schablonavdraget beräknas
till belopp motsvarande värdet av för skogen beräknat minsta producerande
skogskapital, som enligt stadgande i anvisningarna till nämnda paragraf
skall angivas till viss multipel av det vid taxeringen fastställda skogsmarksvärdet.
De sakkunniga framhålla, att syftet med ifrågavarande avdrag vore att
från beskattning för inkomst av skogsbruk vid fastighetsförsäljning undantaga
så stor del av den växande skogens värde som kunde svara mot värdet
å en ungskog, vilken normalt komme att alltid finnas å fastigheten såsom
minsta producerande skogskapital. Formellt hade avdraget sin största betydelse
i sådana fall då betingelserna för andra, förmånligare avdrag saknades,
såsom då en skogsfastighet förvärvats i kalavverkat skick eller med
endast obetydligt virkeskapital men avyttrades med ett större virkeskapital,
varjämte avdraget i realiteten fått betydelse i sådana fall då möjligheter
att utreda annan avdragsrätt saknades. De sakkunniga hade trott sig finna
en jämförelsevis rationell lösning av det föreliggande problemet genom att
för varje omloppstid låta avdragsbeloppet utgöra en viss multipel av skogsmarksvärdet,
vilken bestämdes med hänsyn till omloppstidens längd. Enligt
gällande lagstiftning utgjorde värdet av 4 årsavkastningar i en normalskog
157
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
Minsta producerande skogskapital. Prisrelation 1:0 6. Approximativa medeltal
för ifrågakommande boniteter och områden.
Omloppstid för barrskog, utom |
kalmarkstid |
||||||||||
70 |
80 |
90 |
100 |
no |
120 |
130 |
140 |
150 |
160 |
170 |
180 |
35 |
30 |
25 |
20 |
17 |
14 |
11 |
9 |
7 |
6 |
5 |
4 |
0-61 |
0''60 |
0''76 |
0-90 |
1''06 |
1-29 |
1-64 |
2''— |
2-6 |
3 — |
3-6 |
4-6 |
7» |
V» |
•/« |
1 |
l1/* |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
9 |
171/: |
15 |
183/: |
20 |
257» |
28 |
33 |
36 |
35 |
36 |
35 |
36 |
Markvärdet i % av totalvärdet för
normaliserad genomsnittsskog av
barrskog......................
18 % av totalvärdet utgör antal
multipler av markvärdet......
Av de sakkunniga såsom minsta
producerande skogskapital ifrågasatta
multipler av markvärdet
Det sålunda bestämda minsta producerande
skogskapitalet i % av
totalvärdet för den normaliserade
genomsnittsskogen ........
vid 4 % räntefot 16 % av normalskogens värde. Vid lägre förräntningsprocent
skulle de 4 årsavkastningarna representera ett något större procenttal
av normalskogens värde. Skogsmarkens värde vore för närvarande 18 %
av totalvärdet. I en av de sakkunniga utarbetad tabell (återgiven å nästa
sida) angåves med ledning av det material, som legat till grund för de
sakkunnigas undersökningar, för olika ifrågakommande omloppstider approximativt
hur många multipler av markvärdet som erfordrades för att
komma fram till 18 % av värdet å den normaliserade genomsnittsskog med
vilken de sakkunniga räknade. Med utgångspunkt från dessa siffror angåves
å en särskild rad de multipler av markvärdet som enligt de sakkunnigas
mening lämpligen borde fastställas som minsta producerande skogskapital.
De sakkunniga framhålla, att såsom av tabellen framginge endast för
omloppstiden 80 år siffran för minsta producerande virkeskapitalet låge
mera avsevärt under den som erfordrades för att komma fram till 18 %
av den normaliserade genomsnittsskogens värde och i själva verket också
under 16 % av samma värde. Avdragsrätten torde emellertid ändå vara fullt
tillräcklig. Vid högre omloppstider uppnåddes 18 % eller mera och vid de
högsta omloppstiderna erhölles ungefär den dubbla siffran. Denna kunde
antagas icke vara högre än som kunde anses för ändamålet rimligt.
Till sist påpeka de sakkunniga, att de metoder som hittills med stöd av
uppgifter från skogstaxeringarna och i anslutning till gällande blanketter
brukat i praktiken tillämpas vid beräkning av skogsvärdeminskningsavdrag
komme att sakna underlag enligt den nya skogstaxeringsmetoden. Frågan
om vad som skulle komma i stället syntes böra uppmärksammas i särskild
utredning, vid vilken det tilläventyrs kunde visa sig lämpligt att även ägna
de gällande avdragsreglerna någon reell översyn i syfte att underlätta de
skattskyldigas utredningar.
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag till ändrade regler beträffande
taxeringen för inkomst av skogsbruk har i remissyttrandena icke föranlett
annan kritik än en erinran om den nackdel som följde av att vid tillämpning
av den nya metoden icke framliomme någon uppgift om skogens tillväxt.
Sålunda anför länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Vid beräkning av antingen inkomst genom avyttring av växande skog i
samband med avyttring av marken eller avdrag för värdeminskning av skog
under skattskyldigs ägotid erhålles numera i allmänhet det ur den skattskyldiges
synpunkt gynnsammaste resultatet, därest den s. k. virkesförrådsmetoden
tillämpas. Vid användning av denna metod erfordras bland annat
utredning om storleken av fastighetens totala virkesförråd vid viss tidpunkt
och om den faktiska årstillväxtens storlek under ägotiden.
Beträffande storleken av en fastighets virkesförråd vid viss tidpunkt visar
erfarenheten, att inom detta län uppgift därom endast i undantagsfall grundats
på stamräkning eller linjetaxering. Förrådets storlek har i stället i
praktiskt taget alla fall bestämts med utgångspunkt från de vid allmän fastighetstaxering
för fastigheten bestämda värdefaktorerna. Beträffande tillväxtberäkningen
ha förhållandena varit analoga. Årstillväxten har alltså så gott
som undantagslöst beräknats med ledning av vid senaste allmän fastighetstaxering
för fastigheten bestämd areal, bonitet, relativt virkesförråd och
jämkningsfaktor. Mera sällan har den skattskyldige förmått åberopa av
skogssakkunnig verkställd utredning om tillväxtförhållandena beträffande
fastighetens skog.
Det förhållandet, att de nämnda värdefaktorerna i förevarande avseenden
utnyttjats vid beräkning av virkesförrådets storlek och dettas förändringar,
är lätt förklarligt. Ett användande av denna metod innebär nämligen för
den skattskyldige relativt små utredningskostnader men ger i de flesta fall
ett någorlunda godtagbart resultat. Anlitande av skogssakkunnig för verkställande
av skogsuppskattning och utredning om tillväxtförhållandena beträffande
fastighetens skog medför däremot som regel väsentligt högre utredningskostnader,
låt vara att därigenom ett riktigare resultat kan ernås.
Om alltså de nu föreliggande möjligheterna att från ovannämnda värdefaktorer
hämta underlag vid utredningar av nu ifrågavarande art icke utan
väsentliga olägenheter kunna undvaras av de skattskyldiga, är en tillgång
till dessa möjligheter icke mindre betydelsefull för taxeringsmyndigheterna,
som ha att granska de skattskyldigas utredningar. De jämförelsevis komplicerade
beskattningsregler, som gälla beträffande denna gren av inkomsttaxeringen,
medföra nämligen, att taxeringsmyndigheterna i stor utsträckning
få bistå de skattskyldiga med utredningarnas verkställande. Därvid finnas,
såsom framgår av förestående, i så gott som alla fall inga andra uppgifter
tillgängliga för bedömning av virkesförrådets och tillväxtens storlek
än dem, som kunna erhållas genom den allmänna fastighetstaxeringen. Vid
bedömning av befogenheten av yrkade skogsvärdeminskningsavdrag under
skattskyldigs ägotid och vid prövning av fråga, huruvida skattskyldig
berett sig inkomst genom avyttring av växande skog i samband med avyttring
av marken, kunna taxeringsmyndigheterna helt enkelt icke undvara
möjligheterna att med ledning av fastighetstaxeringsuppgifterna beräkna
virkesförrådets och tillväxtens storlek.
Domänstyrelsen tillstyrker den av de sakkunniga föreslagna särskilda
utredningen.
159
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Även Sveriges skogsägares riksförbund förordar en sådan utredning och
framhåller angelägenheten av att frågan om skogens beskattning i hela dess
vidd därvid upptoges till prövning. Vid den skärpning av den skogliga beskattningen,
som bleve en följd av stigande värden på slcogsfastigheter och
av förstorade ojämnheter i skogsinlcomsterna med de senare årens utveckling
på virkesmarknaden, vore det naturligt om frågorna rörande skogsbrukets
beskattning finge förnyad aktualitet för skogsägarna i samband
med det av de sakkunniga framlagda förslaget om nya grunder för den
skogliga fastighetstaxeringen. Då dessa grunder icke längre skulle bereda
skogsägarna ens de begränsade möjligheter till avdrag vid inkomsttaxeringen,
som förelåge vid nuvarande fastighetstaxeringsmetod, vore detta ägnat
att väcka allvarliga farhågor. Därmed skulle den slcogliga inkomsttaxeringens
redan nu ur rättvisesynpunkt besvärande brister avsevärt förstoras.
Departementschefen. I anledning av vad länsstyrelsen i Västernorrlands
län anfört om nackdelarna av att efter nya metodens genomförande icke
komme att finnas någon uppgift om skogens tillväxt får jag framhålla att
avsikten är att sådana uppgifter — härstammande från äldre fastighetstaxeringar
— skola finnas även efter nya metodens genomförande. Jag hänvisar
härutinnan till vad jag anfört i avsnittet angående bonitet m. m.
(s. 122).
Det av de sakkunniga föreslagna sättet för beräkning av det s. k. schablonavdraget
synes kunna godtagas, dock att de multipler av markvärdet för
avdragets beräkning, som angivas i förslaget till ny lydelse av punkt 5 av
anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen, böra omräknas på grund av
den av mig förordade höjningen av räntefoten från 4 till 5 %. Fråga är
dock om icke denna avdragsform i själva verket helt borde avskaffas. Spörsmålet
härom torde emellertid icke böra upptagas till behandling nu utan
först i samband med en eventuell revision av bestämmelserna om beskattning
av inkomst av skogsbruk.
Den av de sakkunniga ifrågasatta utredningen om nya blanketter för beräkning
av avdrag för skogs ingångsvärde in. m. torde avse frågor som icke
behöva underställas riksdagen. Huruvida i samband med de avsedda ändringarna
själva avdragsreglerna böra överses, anser jag mig icke nu böra
fatta ståndpunkt till.
Departementschefens hemställan.
Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),
2) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379), samt
160
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
3) förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.
Bihang I.
Av de sakkunniga föreslagna tabeller,
utvisande skogsvärdefaktorer och
markvärdefaktorer (A och B),
samt exempel på hjälptabeller
(C—F)
11 liihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 39.
162
Kungl. Maj.ts proposition nr 39,
Tabell A. Skogsvärdefaktorer lör beräkning av skogsvärden per kbm virkesförråd inom
centimetersträd och 20-centimetersträd av
Skogsvärde: skogsvärdefaktor x skogskbmpris för
Växttid |
Skogsvärdefaktorer |
|||||||||||||||
Tillväxt- |
Markens |
(omlopps-tid utom |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
område |
grad 1 |
kalmarks- |
0-9 |
0''8 |
0*7 |
0*6 |
0*5 |
0*4 |
0*3 |
02 |
U*1 |
0 |
0*9 |
0*8 |
0*7 |
0*6 |
år |
Klen skog, 0 intill |
15 cm vid brösthöjd |
Medelgrov skog |
|||||||||||||
(för lövskog 0 intill 25 cm) |
vid |
|||||||||||||||
Trädslagsklass: barrskog |
||||||||||||||||
I |
A |
120 |
0-36 |
0*33 |
0*29 |
0*22 |
0*16 |
0*12 |
0*08 |
0*07 |
0*06 |
0*60 |
0‘57 |
0*54 |
||
B |
140 |
0-31 |
0*28 |
0*24 |
0*17 |
0*11 |
0*08 |
0*05 0*05 |
0*04 |
0.58 |
0*54 |
0*50 |
||||
C |
150 |
0"27 |
0*24 |
0*21 |
0*14 |
0*08 |
0*05 |
0*03 0*03 |
0*02 |
0*55 |
0*51 |
0*47 |
||||
D |
160 |
0-24 |
0*21 |
0*18 |
0*11 |
0*06 |
0*04 |
0*02 |
0*02 |
0*01 |
0*61 |
0*47 |
0*43 |
|||
E |
180 |
0*14 |
0*13 |
0*11 |
0*07 |
0*03 |
0*02 |
0*01 |
0*01 |
0*01 |
0*38 |
0*35 |
0*32 |
|||
II |
A |
no |
0*38 |
0*34 |
0*30 |
0*23 |
0*16 |
0*12 |
0*08 |
0*07 |
0*06 |
0*65 |
0*61 |
0*58 |
||
B |
130 |
0*3 v |
0*28 |
0*24 |
0*17 |
0*11 |
0*08 |
0*05 0*04 |
0*04 |
0*6" |
0*56 |
0*62 |
||||
C |
140 |
0*28 |
0*26 |
0*22 |
0*15 |
0*0» |
0*06 |
0*03 0*02 |
0*02 |
0*57 |
5*62 |
0*48 |
||||
D |
150 |
0*24 |
0*21 |
0*18 |
0*12 |
0*06 |
0*04 |
0*02 |
0*01 |
0*01 |
0*55 |
0*50 |
0*46 |
|||
III |
A |
90 |
0*51 |
0*47 |
0*42 |
0*34 |
0*26 |
0*22 |
0*18 |
0*70 |
0*67 |
0*64 |
||||
B |
100 |
0*43 |
0*39 |
0*34 |
0*26 |
0*19 |
0*14 |
0*10 |
0*69 |
0*^5 |
0*61 |
|||||
C |
120 |
0*33 |
0*29 |
0*25 |
0*18 |
0*12 |
0*09 |
0*06 |
0*62 |
0*58 |
0*54 |
|||||
D |
130 |
0*29 |
0*26 |
0*23 |
0*15 |
0*08 |
0*05 |
0*03 |
0*60 |
0*55 |
0*50 |
|||||
E |
140 |
0*24 |
0*22 |
0*19 |
0*12 |
0*06 |
0*04 |
0*02 |
0*56 |
0*51 |
0*47 |
|||||
IV |
A |
80 |
0*65 |
0*60 |
0*54 |
0*43 |
0*32 |
0*75 |
0*72 |
0*69 |
||||||
B |
90 |
0*53 |
0*49 |
0*43 |
0*36 |
0*26 |
0*73 |
0*6H |
0*66 |
|||||||
C |
100 |
0*47 |
0*42 |
0*37 |
0*29 |
0*20 |
0*70 |
0*66 |
0*62 |
|||||||
D |
no |
0*37 |
0*33 |
0*29 |
0*22 |
0*14 |
0*66 |
0*61 |
0’57 |
|||||||
E |
120 |
0*31 |
0*28 |
0*24 |
0*17 |
0*10 |
0*62 |
0*57 |
0*53 |
|||||||
V |
A |
80 |
0*67 |
0*61 |
0*55 |
0*45 |
0*34 |
0*76 |
0*73 |
0*70 |
||||||
B |
80 |
0*55 |
0*50 |
0*44 |
0.35 |
0*26 |
0*75 |
0*71 |
0*68 |
|||||||
C |
90 |
0*50 |
0*45 |
0*40 |
0*3) |
0*22 |
0*70 |
0*67 |
0*6 3 |
|||||||
D |
100 |
0*43 |
0*38 |
0 33 |
0*25 |
0*16 |
0*69 |
0*64 |
0*60 |
|||||||
E |
no |
0*32 |
0*29 |
0*25 |
0*18 |
0*11 |
0*64 |
0*59 |
0*55 |
|||||||
VI |
A |
70 |
0*68 |
0*62 |
0*55 |
0*45 |
0*34 |
0*77 |
0*75 |
0*73 |
||||||
B |
70 |
0*67 |
0*61 |
0*55 |
0*45 |
0*34 |
0*7** |
0*73 |
0*70 |
|||||||
C |
75 |
0*67 |
0*52 |
0*46 |
0*36 |
0*26 |
0*75 |
0*71 |
0*68 |
|||||||
D |
80 |
0*50 |
0*45 |
0*40 |
0*31 |
0*22 |
0*70 |
0*67 |
0*63 |
|||||||
E |
90 |
0 43 |
0*38 |
0*33 |
0*25 |
0*16 |
0*69 |
0*65 |
0*61 |
|||||||
Trädslagsklass: ädel |
lövskog |
|||||||||||||||
IV—VI |
samtliga |
no |
0*63 |
0*60 |
0*57 |
0*53 |
0*4 9 |
|||||||||
Trädslagsklass: ordinär lövskog |
||||||||||||||||
I |
samtliga |
0''42 |
0*36 |
0*30 |
0*25 |
0*19 |
0*12 |
|||||||||
II |
) |
0-47 |
0*41 |
0*34 |
0*28 |
0*21 |
0*14 |
|||||||||
III |
> |
0*56 |
0*48 |
0*41 |
0*34 |
0*26 |
0*18 |
|||||||||
IV |
> |
0*64 |
0*58 |
0*62 |
0*45 |
0*39 |
0*32 |
|||||||||
V |
> |
0-70 |
0*6!'' |
0*59 |
0*52 |
0*45 |
0*39 |
|||||||||
VI |
> |
0*70 |
0*65 |
0*59 |
0*52 |
0*45 |
0*39 |
1 Angående tillämpningen av här angivna godhetsklasser, se efterföljande anvisningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
163
skilda förråd sgrupper vid nedanstående förhållanden mellan skogskbmpriserna för 30-angivna trädslag (prisrelation). 4 % räntefot.
30-centimetersträdet x faktor för omkostnadsavdrag.
vid |
prisrelation |
|||||||||||||||
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
1 |
Anm. |
Ö6 |
iH |
03 |
0-2 |
ö-i |
0 |
0-9 |
0-8 |
0''7 |
0''6 |
0-5 |
0-4 |
0-3 |
0*2 |
0*1 |
0 |
|
(barrskog), 15 intill 25 cm |
Grov skog, 25 cm |
vid brösthöjd och |
däröver |
|||||||||||||
0-52 |
0-49 |
045 |
0-42 |
0''39 |
0-36 |
0''84 |
0''87 |
0’90 |
0 92 |
0-95 |
0-98 |
1*01 |
1*04 |
1*07 |
Skogskbmpris och pris- |
|
046 |
0-42 |
0-37 |
0-33 |
0*30 |
0*27 |
0''77 |
0''79 |
0-82 |
0-84 |
0-87 |
0-89 |
0*91 |
0*93 |
0*96 |
relation bestämmasför |
|
0-42 |
0-38 |
0''32 |
0''27 |
0-24 |
0''22 |
0-73 |
^D‘75 |
0-77 |
0-7 |
081 |
0''82 |
0*84 |
0*8 6 |
0*89 |
tall och gran var för |
|
0-88 |
0''34 |
0 28 |
0''22 |
0-19 |
0-17 |
0-70 |
0-72 |
0-74 |
0-75 |
0-77 |
0-78 |
0*80 |
0*82 |
0*84 |
sig. |
|
0-29 |
0-25 |
0*20 |
0-16 |
0-14 |
0-13 |
052 |
0-53 |
0-54 |
0-65 |
0''56 |
0-57 |
0*58 |
0*59 |
0*61 |
||
0''55 |
0-51 |
0-46 |
0-42 |
0-39 |
0’36 |
0-86 |
0-88 |
0-91 |
0''93 |
0-96 |
0''99 |
1*C1 |
1*04 |
1*07 |
||
0’47 |
0-43 |
0-38 |
0’33 |
0*30 |
0-27 |
0-79 |
0’81 |
0*83 |
0-85 |
0-87 |
0-89 |
0*91 |
0*93 |
0*96 |
||
0-43 |
0-39 |
0''33 |
0-27 |
0''24 |
022 |
0-73 |
0-75 |
0-77 |
0-79 |
0''81 |
0-82 |
0*84 |
0*86 |
0*89 |
||
0-40 |
0-36 |
0-28 |
0“22 |
0-19 |
0-17 |
0''71 |
0''72 |
0-74 |
0-75 |
0''77 |
0-78 |
0*80 |
0*82 |
0*84 |
||
0-61 |
0-59 |
0''55 |
0-52 |
0-89 |
0 92 |
0-95 |
0-98 |
1''02 |
1-05 |
1*09 |
||||||
0 57 |
0-54 |
0''49 |
0-44 |
0-89 |
0-91 |
0-93 |
0''95 |
098 |
1-01 |
1*03 |
||||||
0''49 |
0-45 |
0-40 |
0-34 |
0-82 |
0-84 |
0’8fi |
0-88 |
0''91 |
0-93 |
0*95 |
||||||
0''45 |
0-4 0 |
0''34 |
0-27 |
0-77 |
078 |
0-80 |
0-82 |
0-84 |
0-85 |
0*86 |
||||||
0-42 |
0.38 |
0-31 |
0-25 |
0-72 |
0''74 |
0-76 |
0-78 |
0*8« |
0-81 |
0*83 |
||||||
0''67 |
0''65 |
0*90 |
0-94 |
0-99 |
1-03 |
1-07 |
||||||||||
0 63 |
0-61 |
0-90 |
0-94 |
098 |
1-02 |
1-06 |
||||||||||
0''59 |
0-56 |
0''89 |
0''92 |
0--6 |
0-99 |
1-03 |
||||||||||
0-63 |
0-4 9 |
0-86 |
0-88 |
090 |
0-93 |
0-96 |
||||||||||
0-48 |
0-43 |
0-81 |
0-82 |
0-84 |
0-86 |
0-88 |
||||||||||
0-68 |
0-67 |
0-91 |
0''95 |
l-oo |
1-05 |
1-10 |
||||||||||
0’G5 |
0-63 |
0-91 |
0-96 |
0''99 |
1-03 |
1-08 |
||||||||||
0-60 |
0*57 |
0-89 |
0''92 |
0-95 |
l-oo |
1''05 |
||||||||||
0''57 |
0''54 |
0-88 |
091 |
0-94 |
097 |
1-01 |
||||||||||
0''51 |
0-48 |
0 86 |
0*87 |
0''88 |
0-89 |
0''91 |
||||||||||
0-72 |
0-70 |
0-92 |
0-97 |
1-02 |
1-08 |
1-15 |
||||||||||
0''G8 |
0-67 |
0''91 |
0*95 |
1-00 |
1-06 |
1-12 |
* |
|||||||||
0-65 |
0 63 |
0-91 |
0-95 |
0-99 |
1-04 |
1-09 |
||||||||||
0-60 |
0-57 |
0''90 |
0''93 |
097 |
1-01 |
1*06 |
||||||||||
0-58 |
0-56 |
0-89 |
0’92 |
0-95 |
0-99 |
1-03 |
Skogskbmpris o. prisre- |
|||||||||
lation bestämmas en- |
||||||||||||||||
0''85 |
0-91 |
0''97 |
103 |
l-io |
ligt de lokala skogs-taxeringsanvisningar-na (i regel för ek och |
|||||||||||
bok i viss proportion). |
||||||||||||||||
lation bestämmas för |
||||||||||||||||
0-88 |
0''89 |
0''9I |
093 |
0''95 |
0''97 |
deträdslag som angivas |
164 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Tabell B. Markvärdefaktorer för beräkning av markvärde per har vid nedanstående
metersträd (pris -
Markvärde = markvärdefaktor x skogskbmpris för Darr -
Vid bestämmande |
Den ädla |
||||||||||||||
Mar- |
Markvärdefaktor vid prisrelation |
av skogskbmpris |
Till- växt- |
Mar- |
|||||||||||
Till- växt- område |
kens god- hets- |
o. prisrelation an-ses skogskbm ha |
kens god hets- |
||||||||||||
1 |
1 |
I |
1 |
i |
1 |
1 |
1 |
l |
om- råde |
förhållande |
|||||
grad1 |
0''8 |
0-7 |
0''6 |
0-5 |
0-4 |
0''3 |
0''2 |
o-l |
(T |
sammansättning |
grad1 |
skogens2 |
|||
tall |
gran |
||||||||||||||
I |
Ai |
5''9 |
5''7 |
5''4 |
4-9 |
4-5 |
4-3 |
4*1 |
4-0 |
4-0 |
| 04 |
0-6 |
VI |
Ai |
T00 |
Aa |
4-6 |
4*4 |
4-1 |
3-6 |
3-2 |
30 |
2-8 |
2-7 |
2-7 |
||||||
B |
3-3 |
3-1 |
2-8 |
2-3 |
1-9 |
1-7 |
1-5 |
T 4 |
1-3 |
0-4 |
0-6 |
||||
C |
1''9 |
1-8 |
1-6 |
1-3 |
l-o |
0-8 |
07 |
0''7 |
06 |
0-4 |
0-6 |
||||
D |
0-7 |
0-7 |
0-6 |
0-5 |
0-3 |
0''3 |
0-2 |
0-2 |
0''2 |
0''4 |
0-6 |
||||
E |
02 |
0''2 |
0-2 |
0-2 |
o-i |
Öl |
0-1 |
0-1 |
0-1 |
0-4 |
0-6 |
2-00 |
|||
II |
Ai |
9-4 |
8''9 |
8-4 |
7''5 |
6-7 |
6-1 |
5-7 |
5-5 |
5-3 |
| 04 |
0-6 |
|||
Aa |
7 o |
6-5 |
61 |
5''3 |
4-6 |
4-1 |
3''8 |
3-6 |
3-4 |
||||||
B |
4-6 |
4-2 |
3*8 |
3-1 |
2-6 |
2-1 |
1-8 |
1-7 |
T6 |
0''5 |
0-5 |
||||
G |
2-1 |
1''9 |
1-7 |
1-4 |
1-1 |
0-9 |
0-7 |
0''7 |
0-6 |
06 |
0-4 |
||||
D |
0-9 |
0-8 |
0-7 |
0''5 |
0-4 |
0-3 |
0-2 |
0-2 |
0-2 |
06 |
0-4 |
B, |
T00 |
||
III |
Ai |
19 |
18 |
17 |
16 |
15 |
14 |
13 |
| 04 |
0''6 |
|||||
Aa |
16 |
15 |
14 |
13 |
12 |
11 |
10 |
||||||||
Bi |
13 |
13 |
12 |
,0 |
9-1 |
82 |
7-4 |
}• 0''5 |
0-5 |
||||||
Bä |
10 |
9-5 |
8-5 |
7-2 |
6-1 |
5-4 |
4-8 |
||||||||
C |
6’7 |
6-1 |
5-5 |
4-3 |
3''t |
2-6 |
2l |
0''6 |
0''4 |
2-00 |
|||||
D |
3 |
2-7 |
2-4 |
1''9 |
1-4 |
Tl |
0''8 |
0''6 |
0-4 |
||||||
E |
1-2 |
1-1 |
T0 |
0''7 |
0-6 |
0-4 |
0-3 |
0-7 |
03 |
||||||
IV |
Ai |
45 |
44 |
42 |
40 |
38 |
]• 03 |
0-7 |
|||||||
A2 |
36 |
35 |
33 |
31 |
29 |
||||||||||
Bi |
27 |
26 |
24 |
22 |
20 |
| 0-4 |
0''6 |
T00 |
|||||||
Ba |
22 |
21 |
20 |
18 |
16 |
^1 |
|||||||||
Ci |
17 |
16 |
15 |
13 |
11 |
| 0 5 |
05 |
||||||||
Cä |
14 |
13 |
12 |
10 |
8-5 |
||||||||||
Di |
it) |
9 |
8 |
6*5 |
55 |
| 0-6 |
0-4 |
||||||||
Dä |
7''8 |
7-2 |
65 |
5.4 |
4-5 |
||||||||||
E |
5-5 |
5-3 |
5 |
4-3 |
3-5 |
0''7 |
03 |
2-00 |
|||||||
V |
Ai |
53 |
52 |
50 |
47 |
44 |
j- 02 |
0-8 |
|||||||
A2 |
44 |
42 |
40 |
37 |
34 |
||||||||||
Bi |
34 |
32 |
30 |
27 |
24 |
J- 0-5 |
05 |
||||||||
Bä |
28 |
26 |
24 |
22 |
19 |
||||||||||
Ci |
21 |
20 |
18 |
16 |
13 |
| 0''6 |
0-4 |
D, |
— |
||||||
Cä |
17 |
16 |
15 |
13 |
10 |
||||||||||
Di |
13 |
12 |
11 |
9 |
6''9 |
| 0.8 |
0-2 |
||||||||
Dä |
11 |
10 |
9 |
7-1 |
51 |
||||||||||
E |
8-8 |
8 |
7 |
52 |
3-3 |
0-9 |
0t |
Exempel på användning av ovanstående tabell B för tillväxtområde VI.
Förutsättningar:
Markens godhetsklass B, (jonsonbonitet II, se anvisningarna sid. 166), omkostnadsavdrag 33 % (faktor
för omkostnadsavdrag 0 67)
Skogskbmpris |
20-cm-trädet |
30-cm-trädet |
Tall......................................... |
........ 10: — |
16: — |
Gran........................................ |
........ 12: — |
16: — |
Bok......................................... |
........ 15: — |
25: — |
Ek.......................................... |
........ 17:50 |
30:- |
Beräkningar: |
||
Skogskbmpris för konstruerade typträd: |
||
Av barrskog, Ö l tall, 0 9 gran................ |
........ 11:80 |
16: — |
» ädel lövskog, 0 8 bok, 0 2 ek.............. |
........ 15:50 |
26: — |
Kungl. Maj:ts proposition nr 39. 165
förhållanden mellan skogskbmpriserna för barrskogens 30-centimetersträd och 20-centlrelation).
4 % räntefot.
skogens 30-centimetersträd x faktor för omkostnadsavdrag.
Den ädla löv- skogens prisre- lation3 |
Markvärdefaktor vid |
Mar- kens god- hets- grad* 1 |
Den ädla |
Den ädla löv- skogens prisre- lation3 |
Markvärdefaktor vid |
Vid bestämmande |
|||||||||||
1 0-8 |
1 07 |
1 06 |
1 0-5 |
1 0-4 |
1 0-8 |
1 0-7 |
1 0-6 |
1 0-5 |
1 0-4 |
sK.ug ans tall |
es sKogs-följande gran |
||||||
1 |
0-8 |
65-3 |
63-8 |
62-5 |
58-8 |
54-3 |
a2 |
1-00 |
1 |
0-8 |
59-0 |
57-3 |
55-3 |
51-8 |
47-6 |
||
1 |
07 |
65-0 |
63*5 |
62-2 |
58-5 |
54-0 |
1 |
0-7 |
58-7 |
57-0 |
55-0 |
51-5 |
47-3 |
||||
1 |
0-6 |
647 |
63-2 |
61-9 |
58-2 |
53-7 |
1 |
0-6 |
58-4 |
56-7 |
54-7 |
51-2 |
47-0 |
||||
1 |
0-5 |
647 |
62-6 |
61-3 |
57-6 |
531 |
1 |
0-5 |
57-7 |
56-0 |
54-0 |
50-5 |
46-3 |
||||
1 |
0-4 |
63-5 |
62-0 |
607 |
57-0 |
52-5 |
1 |
0-4 |
56-9 |
55’2 |
53-2 |
49-7 |
45-3 |
||||
1 |
0''8 |
817 |
79-6 |
78-3 |
74-6 |
70-1 |
2-00 |
1 |
0-8 |
72-8 |
71-1 |
69-1 |
65-6 |
614 |
0 |
l-o |
|
1 |
0 7 |
80-s |
79-0 |
777 |
74-0 |
69-5 |
1 |
0-7 |
72-2 |
70-6 |
68-5 |
65-o |
60’ a |
||||
1 |
0-6 |
79-9 |
78-4 |
777 |
73-4 |
68-9 |
1 |
0-6 |
71-6 |
69-9 |
67-9 |
64-4 |
60-2 |
||||
1 |
0''5 |
787 |
77-2 |
75-9 |
72-2 |
677 |
1 |
0-5 |
70-2 |
68-5 |
66-5 |
63-0 |
58-8 |
||||
1 |
04 |
77-5 |
76-0 |
747 |
71-0 |
66-5 |
1 |
0-4 |
68-6 |
66-9 |
64-9 |
61-4 |
57-2 |
||||
1 |
0-8 |
52-9 |
50-9 |
48-3 |
44-9 |
41-1 |
b2 |
1-00 |
1 |
0-8 |
45’0 |
43-0 |
40''7 |
37-5 |
340 |
||
1 |
07 |
52-6 |
50-6 |
48-0 |
44-6 |
40-8 |
1 |
0-7 |
44-7 |
42-7 |
40-4 |
37-2 |
33-7 |
||||
1 |
0-6 |
52’2 |
50-2 |
47-6 |
44-2 |
40-4 |
1 |
0-6 |
44-4 |
42-4 |
40-1 |
36-9 |
33-4 |
||||
1 |
0-6 |
51''4 |
49-4 |
46-8 |
43-4 |
39-6 |
1 |
0-5 |
43-7 |
41-7 |
39-4 |
36-2 |
32-7 |
||||
1 |
OM |
50’B |
48''5 |
45-9 |
42-5 |
38-7 |
1 |
0-4 |
43-0 |
41-0 |
38-7 |
35-B |
32-0 |
||||
1 |
0-8 |
64-8 |
62-8 |
60-2 |
56-8 |
530 |
2-00 |
1 |
0-8 |
53-6 |
51-6 |
49-2 |
46-0 |
42-B |
Öl |
0-9 |
|
1 |
07 |
64-2 |
62-2 |
59-6 |
56-2 |
52-4 |
1 |
0-7 |
52-9 |
50-9 |
48-6 |
45-4 |
41-9 |
||||
1 |
0-6 |
63-4 |
61-4 |
58-8 |
55-4 |
51-6 |
1 |
0-6 |
52-3 |
50-3 |
48-0 |
44-8 |
41-3 |
||||
1 |
0-5 |
61-8 |
59-8 |
57-2 |
53-8 |
50-0 |
1 |
0-6 |
50-9 |
48-9 |
46-6 |
43-4 |
39-9 |
||||
1 |
04 |
60-0 |
58-0 |
55-4 |
52-0 |
48-2 |
1 |
0-4 |
49-B |
475 |
45-2 |
42-0 |
38-6 |
||||
1 |
0-8 |
37-2 |
35-2 |
33*2 |
30-2 |
26-8 |
c2 |
_ |
34 |
32 |
30 |
27 |
23 |
||||
1 |
07 |
36-9 |
34-9 |
32-9 |
29-9 |
26-5 |
|||||||||||
1 |
0-6 |
36*6 |
34-6 |
32*6 |
29-6 |
26-2 |
|||||||||||
1 |
0-5 |
367 |
34-1 |
32-1 |
29-1 |
25-7 |
|||||||||||
1 |
0''4 |
35-6 |
33-6 |
31-6 |
28-6 |
25-2 |
|||||||||||
1 |
0-8 |
42-4 |
40-4 |
38-4 |
35-4 |
32-0 |
0-4 |
0-6 |
|||||||||
1 |
07 |
41-8 |
39-8 |
37-8 |
34-8 |
3P4 |
|||||||||||
1 |
0-6 |
41-2 |
39-2 |
37-2 |
342 |
30-8 |
|||||||||||
1 |
05 |
40-2 |
38-2 |
36-2 |
33-2 |
29 8 |
|||||||||||
1 |
0-4 |
39-2 |
37-2 |
35-2 |
32-2 |
28-8 |
|||||||||||
27 |
26 |
24 |
21 |
18 |
d2 |
— |
22 |
21 |
19 |
17 |
14 |
0-7 |
0-3 |
||||
17 |
16 |
14 |
12 |
9 |
0-9 |
Öl |
(forts, på exemplet)
Prisrelationer:
För barrskog J]Tg(j = 1 ''• 07
'' 26
» ädel lövskog = 1 :0’G
26
Den ädla lövskogens värdenivå = l-68
Tabellen ger för godhetsgrad B„ den ädla lövskogens prisrelation 1 :0''6 och barrskogens prisrelation
1:07 för olika relativ värdenivå för ädel lövskog:
den ädla lövskogens värdenivå 1''00, markvärdefaktor 50''2
» > > > 2 00, > Gl-4.
För värdenivån 1’63 crhålles markvärdefaktorn sålunda: 50''2 + 0''63 (61’4—50''2) = 57''2.
Markvärdet per hektar blir alltså: 572 x 16 x 0 67 = 613 kronor.
1 Angående tillämpningen av här angivna godhctsklasser, se efterföljande anvisningar.
1 Avser den ädla lövskogens skogskbmprls för 30-cin-trädct 1 förhållande till barrskogens.
8 Förhållandet mellan skogskbmpriserna för den ädla lövskogens 30-cm-träd och 20-cm-träd vid viss
proportion mellan ek och bok enligt de lokala skogstaxeringsanvisnlngarna.
166 Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Anvisningar för tillämpning av i tabell A och B angivna skogsvärde- och markvärdefaktorer.
I medeltal för vederbörande tillväxtområden svara de med bokstavsbeteckningar
angivna godhetsklasserna mot följande jonsonboniteter:
Godhetsklass........................ |
A |
B |
C |
D |
E |
||
Jonsonbonitet inom |
tillväxtområde |
I |
IV |
V |
VI |
VII |
VIII |
> > |
> |
II |
IV |
V |
VI |
VII |
|
> > |
T> |
in |
III |
IV |
V |
VI |
VII |
1 > |
) |
IV |
II |
III |
IV |
v |
VI |
> > |
> |
v |
II |
III |
IV |
v |
VI |
> |
VI |
I |
II |
in |
IV |
V |
Den ideala produktionen anses inom de olika jonsonboniteterna utgöra
Jonsonbonitet.................. |
I |
II |
in |
IV |
V |
VI |
VII |
VIII |
Ideal produktion, m3sk per har |
9-2 |
6-9 |
52 |
3-9 |
2-9 |
2-1 |
1''5 |
|
10-5 |
8-0 |
6-0 |
4‘5 |
3-4 |
2 5 |
1-8 |
1-2 |
|
lägst, från och med.......... |
9''2 |
6-9 |
5-2 |
3-9 |
2-9 |
2-1 |
1-5 |
1''0 |
Skogsvärdefaktor enligt tabell A för visst tillväxtområde och godhetsklass, betecknad
med bokstav utan index, tillämpas inom vederbörande tillväxtområde
alltid, då marken med hänsyn till idealproduktionen anses hänförlig till godhetsklassen.
Av markvärdefaktorer i tabell B finnas för vissa godhetsklasser inom tillväxtområdena
två serier: en högre serie, för vilken till godhetsklassens bokstavsbeteckning
fogats indexsiffran 1 (ex. Als B*) och en lägre serie, där motsvarande indexsiffra
är 2 (ex. A2, B,). Den högre serien användes, där idealproduktionen anses
svara mot medeltalet inom godhetsklassen eller däröver intill den övre gränsen
för produktionen inom godhetsklassen, och den lägre serien för en idealproduktion
inom godhetsklassen från och med den undre gränsen intill medeltalet.
Den normala årliga virkesavkastning, varmed räknats vid tidigare fastighetstaxeringar,
svarar emellertid icke mot den ideala produktionen. De grunder, som
vid 1945 års allmänna fastighetstaxering i olika delar av riket tillämpats för att
överföra ideal produktion till normal virkesavkastning, framgå av vederbörliga
länsanvisningar för nämnda fastighetstaxering.
Där inom sådana delar av tillväxtområdena II och III, som gränsa mot ett tillväxtområde
med längre omloppstid för barrskogen, växttiden uppenbarligen överstiger
den i tabell A för vederbörande godhetsklass angivna, må enligt bestämmelser
i de lokala skogstaxeringsanvisningarna avdrag göras å det skogsvärde, som
framkommer vid användning av nämnda tabell, med 4 %.
För sådana trakter inom ett tillväxtområde, som gränsa mot ett nordligare tillväxtområde,
må i den utsträckning de lokala skogstaxeringsanvisningarna medgiva,
avdrag göras å det markvärde, som framkommer vid användning av tabell B,
med 10 %.
167
Kungl. Maj.ts proposition nr 39.
Tabell C. Exempel på uppställning av hjfilptabell.
Hjälptabell nr 1 för beräkning av skogsvärde per kbm för barrskog och lövskog
samt av markvärde per har.
Avsedd att användas där summarisk uppskattning av virkesförrådet äger rum.
Tillväxtområde: III. Prisområde: N. N. (Avsättning till bilväg).
Län: N. N. Omkostnadsavdrag: 33%.
Kommuner:
Markens godhets- klass |
Barr |
skog |
Lövskog |
Markvärde |
||||
Grov skog % |
Skogsvärde per kbm i kronor vid angiven |
Skogsvärde |
||||||
0 % (ren tall-skog) |
25 % |
50 % |
75 % |
100% (ren gran-skog) |
||||
Omkostnadsklass 1. |
||||||||
(Släpkörning till bilväg, normal terräng.) |
||||||||
B |
0 |
4:25 |
4: 28 |
4:31 |
4:33 |
4:35 |
2: 97 |
B, 115 |
10 |
4: 50 |
4:51 |
4: 52 |
4:51 |
4:50 |
|||
20 |
4: 74 |
4: 74 |
4: 73 |
4:71 |
4: 65 |
B2 92 |
||
30 |
5: 00 |
4: 98 |
4: 92 |
4:87 |
4:80 |
|||
40 |
5:25 |
5:21 |
5: 13 |
5:05 |
4: 95 |
|||
50 |
5:49 |
5:45 |
5: 34 |
5: 24 |
5: 09 |
|||
60 |
5: 74 |
5:67 |
5:55 |
5:43 |
5: 24 |
|||
70 |
5: 99 |
5:91 |
5: 76 |
5: 60 |
5: 39 |
|||
C |
0 |
3:85 |
3:93 |
3: 96 |
4: 02 |
4:09 |
2: 97 |
C 69 |
10 |
4:10 |
4: 16 |
4: 19 |
4:23 |
4: 24 |
|||
20 |
4:36 |
4: 40 |
4:40 |
4:41 |
4: 33 |
|||
30 |
4:63 |
4: 63 |
4: 62 |
4:61 |
4: 55 |
|||
40 |
4: 89 |
4:88 |
4:83 |
4:80 |
4:71 |
|||
50 |
5:15 |
5: 13 |
5: 06 |
4:98 |
4:88 |
|||
60 |
5:40 |
5: 36 |
5: 27 |
5: 18 |
5: 04 |
|||
70 |
5: 66 |
5: 61 |
5:49 |
5:37 |
5:21 |
|||
D |
0 |
3:35 |
3: 42 |
3: 50 |
3: 57 |
3: 63 |
2: 97 |
D 29 |
10 |
3: 62 |
3: 68 |
3: 72 |
3: 77 |
3: 78 |
|||
20 |
3: 89 |
3: 93 |
3:95 |
3: 96 |
3: 96 |
|||
30 |
4:16 |
4: 17 |
4: 17 |
4:16 |
4:13 |
|||
40 |
4: 43 |
4: 42 |
4: 40 |
4: 37 |
4:31 |
|||
50 |
4: 70 |
4:68 |
4: 62 |
4:58 |
4:47 |
|||
60 |
4: 97 |
4:92 |
4:86 |
4: 77 |
4:65 |
|||
70 |
5: 22 |
5: 18 |
6: 09 |
4:98 |
4:93 |
|||
Omkostnadsklass 2. |
||||||||
(Tre vändors väg, |
2—3 kilometer till |
bilväg, normal terräng.) |
||||||
B |
0 |
3: 90 |
3: 95 |
3: 99 |
4:02 |
4: 07 |
2: 64 |
B, 110 |
10 |
4: 15 |
4: 19 |
4:20 |
4:21 |
4: 23 |
|||
20 |
4:41 |
4:40 |
4: 39 |
4:38 |
4: 35 |
Ba 88 |
||
30 |
4: 65 |
4: 62 |
4: 61 |
4: 56 |
4: 50 |
|||
40 |
4:91 |
4:88 |
4:83 |
4: 74 |
4:65 |
|||
50 |
5: 16 |
5: 13 |
5: 03 |
4:92 |
4: 80 |
|||
60 |
5:40 |
5: 34 |
5: 22 |
5: 10 |
4:94 |
|||
70 |
5: 66 |
5: 38 |
5: 43 |
5: 28 |
5: 09 |
|||
C |
0 |
3: 54 |
3: 63 |
3: 68 |
3: 74 |
3: 80 |
2:64 |
C 65 |
10 |
3:80 |
3: 86 |
3: 89 |
3:93 |
3:95 |
|||
20 |
4:05 |
4:10 |
4:11 |
4: 12 |
4:11 |
|||
30 |
4:31 |
4: 34 |
4:32 |
4: 31 |
4: 28 |
|||
40 |
4:56 |
4:58 |
4:53 |
4: 50 |
4:43 |
|||
50 |
4:83 |
4:80 |
4:75 |
4: 70 |
4: 59 |
|||
60 |
5: 09 |
5: 04 |
4:97 |
4: 88 |
4:76 |
|||
| 70 |
5: 34 |
5: 28 |
5: 18 |
5: 07 |
4: 92 |
|||
D |
1 o |
3:09 |
3: 17 |
3:24 |
3:32 |
3:38 |
2:64 |
D 26 |
10 |
3: 35 |
3: 42 |
3: 47 |
3:51 |
3: 54 |
|||
20 |
3: 63 |
3: 68 |
3:71 |
3: 72 |
3: 73 |
|||
30 |
3: 87 |
3:90 |
3: 90 |
3: 89 |
3: 87 |
|||
40 |
4: 14 |
4:16 |
4: 13 |
4: 12 |
4:05 |
|||
50 |
4:41 |
4: 39 |
4:35 |
4:30 |
4:21 |
|||
60 |
4:67 |
4: 64 |
4:58 |
4:51 |
4:39 |
|||
70 |
| 4:94 |
| 4:90 |
4: 80 |
4:71 |
4: 55 |
1 |
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Markens godhets- klass |
Barr |
skog |
Lövskog |
Markvärde |
|||||
Grov skog % |
Skogsvärde per kbm i kronor vid |
angiven |
Skogsvärde |
||||||
0 % (ren tall-skog) |
25 % |
50 % |
75 * |
100* |
|||||
Omkostnadsklass 3. |
|||||||||
Två vändors väg, |
5—6 kilometer till bilväg, |
normal terräng.) |
|||||||
B |
0 |
3:48 |
3:56 |
3: 61 |
3:67 |
3: 72 |
2: 21 |
B, |
99 |
10 |
3: 75 |
3:80 |
3: 83 |
3:85 |
3:86 |
||||
20 |
3:98 |
4:00 |
4:01 |
4: 02 |
4: 00 |
B2 |
79 |
||
30 |
4: 23 |
4:24 |
4: 22 |
4: 21 |
4: 14 |
||||
40 |
4:49 |
4: 47 |
4: 43 |
4:37 |
4:28 |
||||
50 |
4:74 |
4:71 |
4: 62 |
4: 55 |
4:43 |
||||
60 |
4: 98 |
4: 94 |
4:83 |
4: 73 |
4:56 |
||||
70 |
5: 24 |
5: 18 |
5:04 |
4:91 |
4:71 |
||||
C |
0 |
3: 15 |
3: 24 |
3: 32 |
3: 39 |
3: 45 |
2:21 |
C |
59 |
10 |
3:41 |
3: 48 |
3: 53 |
3: 59 |
3: 60 |
||||
20 |
3: 66 |
3: 72 |
3: 74 |
3: 76 |
3: 77 |
||||
30 |
3:93 |
3: 94 |
3: 95 |
3:96 |
3: 93 |
||||
40 |
4:17 |
4: 19 |
4:15 |
4:14 |
4:08 |
||||
50 |
4: 43 |
4:42 |
4:37 |
4:32 |
4: 23 |
||||
60 |
4: 68 |
4:65 |
4: 59 |
4:53 |
4:40 |
||||
70 |
4: 94 |
4:89 |
4:80 |
4: 70 |
4: 55 |
||||
D |
0 |
2: 75 |
2:84 |
2:91 |
3:00 |
3:08 |
2:21 |
D |
24 |
10 |
3:00 |
3: 08 |
3:14 |
3: 20 |
3: 23 |
||||
20 |
3:26 |
3:32 |
3: 35 |
3: 38 |
3:39 |
||||
30 |
3: 53 |
3: 56 |
3: 57 |
3: 59 |
3: 56 |
||||
40 |
3: 78 |
3:81 |
3: 78 |
3: 77 |
3: 72 |
||||
50 |
4: 05 |
4: 04 |
4:01 |
3: 96 |
3:89 |
||||
60 |
4:31 |
4:29 |
4: 23 |
4:16 |
4:05 |
||||
70 |
4: 56 |
4:53 |
4:44 |
4:35 |
4:20 |
Förestående hjälptabell är grundad på nedan angivna förutsättningar beträffande 1.
grovskoggprocenten och 2. granskogsprocenten. Därest i förekommande fall väsentlig avvikelse
från dessa förutsättningar föreligger, bör ej denna hjälptabell användas utan bör
förfaras på sätt som förutsättes i hjälptabell 2.
1. Vid angiven kubikmasseprocent grovskog 2. Vid angiven kubikmasseprocent granskog
anses övrig del av barrskogens kubikmassa för hela barrskogsförrådet anses granprocen
fördela
sig på medelgrov skog och klen skog ten för grovskog och medelgrov skog utgöra:
sålunda:
Grov skog |
Procentfördelning av |
Av hela barr-skogsförrådet |
Procent granskog för |
|||
medelgrov skog |
klen skog |
grov skog |
medelgrov skog |
|||
0............. |
55 |
45 |
0............ |
0 |
0 |
|
10............. |
50 |
40 |
2 >..... |
15 |
30 |
|
20............. |
45 |
35 |
50............ |
40 |
55 |
|
30............. |
40 |
30 |
75........ |
65 |
80 |
|
40............. |
35 |
25 |
100 |
100 |
100 |
|
50............. |
30 |
20 |
||||
60............. |
25 |
15 |
||||
70............. |
20 |
10 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
169
Tabell D. Exempel på uppställning av hjälptabell.
Hjälptabell nr 2 för beräkning av skogsvärde per kbm för varje förrådsgrupp
samt markvärde per har.
Avsedda att användas därest uppdelning av virkesförrådet på förrådsgrupper äger rum.
Tillväxtområde: III.. Prisområde: N. N. (avsättning till bilväg).
Län: N. N. Omkostnadsavdrag: 33 %.
Kommuner:...........................
Mar- kens god- hets- klass |
Bar |
r s k o |
g |
Lövskog |
Markvärde i |
||||
Förrådsgrupp |
Skogsvärde per kbm i kronor vid angi-ven kubikmasseprocent gran för |
Skogs-värde per |
|||||||
0 % (ren tall-skog) |
25 % |
50 % |
75 * |
100 % |
|||||
Omkostnadsklass 1. |
|||||||||
(Släpkörning till bilväg, normal terräng.) |
|||||||||
B |
Grov barrskog .... |
6:72 |
6: 50 |
6: 27 |
6:05 |
5: 82 |
2: 97 |
115 |
|
Medelgrov barrskog |
4:41 |
4:41 |
4: 41 |
4:41 |
4: 41 |
||||
Klen barrskog____ |
4:05 |
4:11 |
4:17 |
4:23 |
4:29 |
b2 |
92 |
||
G |
Grov barrskog .... |
6:39 |
6:21 |
6:03 |
5: 85 |
5: 67 |
2:97 |
C |
69 |
Medelgrov barrskog |
4: 26 |
4: 27 |
4:28 |
4: 29 |
4: 30 |
||||
Klen barrskog____ |
3: 36 |
3:47 |
3: 57 |
3:68 |
3: 78 |
||||
D |
Grov barrskog .... |
5: 97 |
5:81 |
5: 63 |
5:45 |
5: 28 |
2:97 |
D |
29 |
Medelgrov barrskog |
3:93 |
3: 98 |
4:02 |
4: 05 |
4: 10 |
||||
Klen barrskog____ |
2: 63 |
2: 73 |
2:84 |
2:93 |
3:03 |
||||
Omkostnadsklass 2. |
|||||||||
(Tre vändors väg, 2—3 kilometer till bilväg, normal terräng.) |
|||||||||
B |
Grov barrskog .... |
6:39 |
6:17 |
5:96 |
5: 73 |
5: 52 |
2:64 |
B, |
no |
Medelgrov barrskog |
4: 05 |
4:06 |
4:07 |
4:08 |
4:09 |
||||
Klen barrskog .... |
3: 72 |
3: 80 |
3:85 |
3:93 |
4.01 |
b2 |
88 |
||
C |
Grov barrskog .... |
6:06 |
5:88 |
5: 73 |
5: 55 |
5: 37 |
2: 64 |
C |
65 |
Medelgrov barrskog |
3:91 |
3: 93 |
3: 96 |
3: 99 |
4:02 |
||||
Klen barrskog____ |
3: 09 |
3: 20 |
3: 32 |
3:42 |
3:63 |
||||
D |
Grov barrskog .... |
5: 67 |
5:51 |
5:34 |
5: 16 |
5: 00 |
2: 64 |
D |
26 |
Medelgrov barrskog |
3:63 |
3: 68 |
3:74 |
3:78 |
3:83 |
||||
Klen barrskog .... |
2:43 |
2: 52 |
2: 63 |
2: 73 |
2: 82 |
||||
Omkostnadsklass 3. |
|||||||||
(Två vändors väg, 5—G kilometer till bilväg, normal terräng.) |
|||||||||
B |
Grov barrskog .... |
5: 97 |
5:76 |
5:55 |
5:34 |
5:13 |
2:21 |
B, |
99 |
Medelgrov barrskog |
3: 63 |
3: 65 |
3: 69 |
3:72 |
3: 75 |
||||
Klen barrskog .... |
3: 33 |
3: 39 |
3: 48 |
3: 57 |
3:65 |
b2 |
79 |
||
G |
Grov barrskog .... |
5: 67 |
5:51 |
5:44 |
5: 16 |
5:00 |
2: 21 |
C |
59 |
Medelgrov barrskog |
3:48 |
3: 53 |
3: 57 |
3: 60 |
3: 65 |
||||
1 |
Klen barrskog .... |
2:76 |
2:87 |
2: 99 |
3:11 |
3: 21 |
|||
D |
Grov barrskog .... |
5:30 |
5:13 |
4: 98 |
4:83 |
4:65 |
2: 21 |
D |
24 |
Medelgrov barrskog |
3: 23 |
3: 29 |
3: 36 |
3: 42 |
3:48 |
||||
Klen barrskog .... |
2: 15 |
2: 25 |
2: 36 |
2:46 |
2:57 |
■ |
170
Kungl. Maj. ts proposition nr 39.
Tabell E. Exempel på uppställning av hjälptabell.
Hjälptabell nr 1 för beräkning av skogsvärde per kbm för barrskog och lövskog
samt av markvärde per har.
Avsedd att användas där summarisk uppskattning av virkesförrådet äger rum.
Tillväxtområde: VI. Prisområde: N. N. (Avsättning till bilväg.)
Län: N. N. Omkostnadsavdrag: 33 %.
Kommuner:.................................
Mar- kens god- hets- klass |
Barrskog |
Lövskog |
Markvärde i |
||||||||||
Grov skog % |
Skogsvärde per kbm i kronor |
Grov skog % |
Skogsvärde per kbm i |
||||||||||
Ädel lövskog |
Ordi- när löv- skog |
||||||||||||
0 * |
25 % |
50 % |
75 % |
100 % |
|||||||||
god |
medel- god |
dålig |
|||||||||||
Omkostnadsklass 1. |
|||||||||||||
(Hästkörning. |
Omkring 1 krona lägre omkostnader för barrskog än i omkostnadsklass 2.) |
||||||||||||
A |
0 |
3:38 |
3: 55 |
3. 68 |
3:82 |
3: 93 |
0 |
5: 60 |
5: 60 |
5: 60 |
3:12 |
A, |
418 |
10 |
3: 86 |
4: 02 |
4:15 |
4:29 |
4:40 |
10 |
6: 50 |
6:25 |
6:01 |
3:34 |
|||
20 |
4:34 |
4: 49 |
4:62 |
4: 76 |
4: 88 |
20 |
7:39 |
6:91 |
6:42 |
3:56 |
A2 |
372 |
|
30 |
4:83 |
4: 96 |
5: 10 |
5:23 |
5:35 |
30 |
8: 29 |
7:56 |
6:83 |
3: 79 |
|||
40 |
5:31 |
5: 43 |
5: 57 |
5: 70 |
5: 83 |
40 |
9:19 |
8:21 |
7:24 |
4:01 |
|||
50 |
5:79 |
5:91 |
6:04 |
6: 17 |
6:30 |
50 |
10: 09 |
8: 87 |
7:65 |
4: 23 |
|||
60 |
6:28 |
6:38 |
6:51 |
6:54 |
6:78 |
60 |
10: 98 |
9: 52 |
8: 06 |
4:45 |
|||
70 |
6:76 |
6:85 |
6: 98 |
7: 11 |
7:26 |
70 |
11:88 |
10: 17 |
8: 47 |
4: 67 |
|||
80 |
12: 78 |
10: 82 |
8: 88 |
||||||||||
90 |
13: 67 |
11: 48 |
9: 29 |
||||||||||
B |
0 |
3: 29 |
3:45 |
3:59 |
3: 73 |
3:83 |
B, |
321 |
|||||
10 |
3:77 |
3: 92 |
4:05 |
4:19 |
4:30 |
||||||||
20 |
4: 24 |
4: 39 |
4: 52 |
4:54 |
4: 77 |
B. |
266 |
||||||
30 |
4: 72 |
4:86 |
4:99 |
5: 11 |
5: 24 |
||||||||
40 |
5:20 |
5:32 |
5: 45 |
5: 57 |
5:71 |
Se o\ |
''an unc |
er A |
|||||
50 |
5: 67 |
5: 79 |
5: 92 |
6: 04 |
6: 17 |
||||||||
60 |
6: 15 |
6:25 |
6:38 |
6:50 |
6:64 |
||||||||
70 |
6:63 |
6: 72 |
6: 85 |
6: 97 |
7:11 |
||||||||
C |
0 |
2:99 |
3:15 |
3: 27 |
3: 40 |
3: 50 |
C, |
204 |
|||||
10 |
3: 48 |
3:63 |
3: 75 |
3:88 |
3: 99 |
||||||||
20 |
3: 98 |
4: 11 |
4:24 |
4: 36 |
4:48 |
C2 |
183 |
||||||
30 |
4: 47 |
4:60 |
4: 73 |
4:85 |
4:97 |
||||||||
40 |
4: 97 |
5: 09 |
5:21 |
5:33 |
5:46 |
c Se o\ |
rån und |
er A |
|||||
50 |
5: 46 |
5: 58 |
5:70 |
5:82 |
5: 95 |
||||||||
60 |
5:96 |
6:06 |
6:18 |
6: 30 |
6: 44 |
||||||||
70 |
6: 45 |
6: 54 |
6: 67 |
6: 79 |
6:93 |
||||||||
Omkostnadsklass 2. |
|||||||||||||
(Omkring 50C |
meter |
till bilväg, medelsvår terräng.) |
|||||||||||
A |
0 |
2: 74 |
2:91 |
3: 04 |
3: 18 |
3: 29 |
0 |
5:05 |
5: 05 |
5: 05 |
2:56 |
A, |
358 |
10 |
3: 24 |
3: 40 |
3: 53 |
3: 67 |
3: 78 |
10 |
5:93 |
5:70 |
5:47 |
2: 78 |
|||
20 |
3: 75 |
3: 92 |
4: 02 |
4: 16 |
4: 28 |
20 |
6:81 |
6:35 |
5: 88 |
3:01 |
A. |
316 |
|
3u |
4:25 |
4:44 |
4:51 |
4: 64 |
4: 77 |
30 |
7: 69 |
6:99 |
6:30 |
3: 23 |
|||
40 |
4: 75 |
4:90 |
5:00 |
5:13 |
5: 26 |
40 |
8:57 |
7: 64 |
6:72 |
3c 46 |
|||
50 |
5:25 |
5: 37 |
5: 49 |
5:62 |
5:75 |
50 |
9: 45 |
8: 29 |
7:14 |
3: 68 |
|||
60 |
5: 75 |
5: 86 |
5: 98 |
6: 10 |
6: 24 |
60 |
10: 32 |
8: 94 |
7: 55 |
3: 90 |
|||
70 |
6: 25 |
6: 35 |
6: 47 |
6:59 |
6:73 |
70 |
11:20 |
9: 59 |
7:97 |
4:13 |
|||
80 |
12: 08 |
10:23 |
8: 39 |
||||||||||
90 |
12:96 |
10:88 |
8:80 |
Kungl. Maj. ts proposition nr 39,
171
Mar kens god hets klass -
Grov
skog
Barrskog
Skogsvärde per kbm i kronor
vid angiven kubikmasseprocent
gran
0 %
(ren
tallskog)
-
25 %
50 %
75 %
100 *
(ren
granskog)
-
Lövskog
Grov
skog
Skogsvärde per kbm
kronor
Ädel lövskog
(vid angiven kvalitet
å grov skog)_
god
medel god -
dålig
Ordi när löv skog -
Markvärde i
kronor vid
angiven god
hetsklass
0
10
20
30
40
50
60
70
0
10
20
30
40
50
60
70
2: 66
3:16
3:66
4:15
4: 65
5: 14
5: 64
6:13
2: 40
2:91
3: 42
3: 93
4: 44
4: 95
5: 46
5: 97
2: 83
3:31
4: 79
4:28
4:76
5: 25
5: 73
6: 22
2: 56
3: 06
3: 56
4: 06
4:56
5: 06
5:56
6:06
2: 96
3: 45
3: 93
4:41
4:89
5: 38
5: 86
6: 34
2: 69
3:19
3: 69
4: 18
4:68
5:18
5: 68
6:18
3: 10
3:58
4:06
4:54
5: 02
5: 50
5: 48
6: 46
2:81
3:31
3: 81
4:31
4:81
5: 30
5: 80
6: 29
3:21
3:69
4: 18
4: 66
5: 15
5: 63
6:12
6: 60
2: 92
3:42
3:92
4:42
4: 92
5: 43
5: 93
6:43
> Se ovan under A
Se ovan under A
Omkostnadsklass 3.
(Omkring 1 krona högre omkostnader lör barrskog än i omkostnadsklass 2.)
A
0 |
2:18 |
2: 34 |
2: 47 |
2:60 |
2: 70 |
0 |
10 |
2: 69 |
2: 84 |
2: 97 |
3:10 |
3:21 |
10 |
20 |
3: 30 |
3:34 |
3: 47 |
3:60 |
3:71 |
20 |
30 |
3:71 |
3:84 |
3: 97 |
4:10 |
4:22 |
30 |
40 |
4:22 |
4:34 |
4:47 |
4: 60 |
4:72 |
40 |
50 |
4:73 |
4:85 |
4:97 |
5: 10 |
5: 23 |
50 |
60 |
5: 24 |
5: 35 |
5: 47 |
5: 60 |
5: 74 |
60 |
70 |
5: 75 |
5: 85 |
5: 97 |
6:10 |
6: 24 |
70 |
80 |
||||||
90 |
||||||
0 |
2:12 |
2: 27 |
2:40 |
2:52 |
2: 62 |
|
10 |
2:62 |
2: 76 |
2: 89 |
3:01 |
3: 12 |
|
20 |
3: 12 |
3: 25 |
3:38 |
3:51 |
3: 62 |
|
30 |
3: 62 |
3: 75 |
3: 87 |
4: 00 |
4: 12 |
|
40 |
4:12 |
4: 24 |
4:36 |
4:49 |
4: 62 |
|
50 |
4:62 |
4: 73 |
4:86 |
4:98 |
5:12 |
|
60 |
5:12 |
5: 22 |
5:35 |
5: 37 |
5: 62 |
|
70 |
5: 62 |
5: 72 |
5:85 |
5: 87 |
6: 12 |
|
0 |
1:90 |
2:03 |
2:15 |
2:27 |
2: 37 |
|
10 |
2:41 |
2:54 |
2: 66 |
2: 78 |
2:88 |
|
20 |
2:91 |
3: 04 |
3:16 |
3:28 |
3: 39 |
|
30 |
3:42 |
3: 54 |
3: 67 |
3:79 |
3: 90 |
|
40 |
3: 93 |
4:05 |
4:17 |
4: 29 |
4:41 |
|
50 |
4: 44 |
4: 55 |
4:67 |
4:79 |
4:92 |
|
60 |
4:95 |
5:05 |
5: 18 |
5:30 |
5: 43 |
|
70 |
5: 46 |
5: 55 |
5: 68 |
5: 80 |
5:94 |
4:51
5:37
6: 22
7:08
7:94
8: 80
9: 65
10: 51
11: 37
12:22
4:51
5: 15
5:79
6: 43
7:07
7: 71
8:35
8: 99
9: 63
10: 27
51
93
35
77
19
: 62
04
46
88
8:30
Se ovan under A
Se ovan under A
2:08
2: 30
2:51
2: 73
2:94
3:16
3:37
3:59
B,
B5
2 72
22 4
C2
170
149
A,
A,
301
265
C,
C,
226
185
139
120
L/OUlia
tabell G, se anmärkning under denna.
172
Kungi. Maj.ts proposition nr 39.
Tabell F. Exempel på uppställning av hjälptabell.
Hjälptabell nr 2 för beräkning av skogsvärde per kbm för varje förrådsgrupp
samt markvärde per har.
Avsedd att användas därest uppdelning av virkesförrådet på förrådsgrupper äger rum.
Tillväxtområde: VI. Prisområde: N. N. (Avsättning till bilväg.)
Län: N. N. Omkostnadsavdrag: 33 %.
Kommuner:.................................
Mar- kens god- hets- klass |
Barrskog |
Lövskog |
Markvärde |
||||||||||
Förråds- grupp |
Skogsvärde per kbm i kronor vid |
Förråds- grupp |
Skogsvärde per kbm i |
||||||||||
Ädel lövskog |
Ordi- när löv- skog |
||||||||||||
0 % |
25 % |
50 % |
75 % |
100 % |
|||||||||
god |
medel- god |
| dålig |
|||||||||||
Omkostnadsklass 1. |
|||||||||||||
(Hästkörning. Omkring 1 krona lägre omkostnader för barrskog än |
i omkostnadsklass 2.) |
||||||||||||
A |
Grov..... |
8: 16 |
8: 28 |
8: 40 |
8:51 |
8: 63 |
Grov ... |
14: 57 |
12: 13 |
9: 70 |
5: 34 |
Ai |
418 |
Medelgrov |
8: 80 |
3: 94 |
4:07 |
4:21 |
4:34 |
Klen ... |
5:60 |
5: 60 |
5: 60 |
3: 12 |
A2 |
372 |
|
Klen..... |
2: 86 |
3:00 |
3:14 |
3:28 |
3: 43 |
||||||||
B |
Grov..... |
8: 02 |
8:13 |
8:25 |
8: 36 |
8: 48 |
Grov ... |
1 |
r |
321 |
|||
Medelgrov |
3: 64 |
3: 78 |
3:91 |
4: 05 |
4: 18 |
Klen .. . |
\ S |
e ovan |
under |
A |
Bi |
266 |
|
Klen..... |
2: 86 |
3:00 |
3:14 |
3: 27 |
3: 40 |
||||||||
c |
Grov..... |
7: 88 |
8: 00 |
8:11 |
8: 22 |
8: 34 |
Grov ... |
C, |
204 |
||||
Medelgrov |
3: 48 |
3:61 |
3: 75 |
3: 88 |
4: 02 |
Klen ... |
} s |
e ovan |
under |
A |
c, |
183 |
|
Klen..... |
2:39 |
2:51 |
2: 63 |
2:75 |
2:86 |
||||||||
Omkostnadsklass 2. |
|||||||||||||
1 (Omkring 500 meter till bilväg, medelsvår terräng.) |
|||||||||||||
j A |
Grov..... |
7:71 |
7: 82 |
7:94 |
8: 05 |
8:16 |
Grov ... |
13:84 |
11:53 |
9: 22 |
4: 80 |
A, |
358 |
Medelgrov |
3:18 |
3:31 |
3: 44 |
3: 57 |
3: 70 |
Klen ... |
5: 05 |
5: 05 |
5: 05 |
2:56 |
A2 |
316 |
|
Klen..... |
2: 20 |
2:35 |
2: 49 |
2: 64 |
2: 79 |
||||||||
B |
Grov..... |
7: 57 |
7: 68 |
7:80 |
7:91 |
8:02 |
Grov ... |
t o |
B, |
272 |
|||
Medelgrov |
3: 04 |
3: 16 |
3: 29 |
3:42 |
3: 55 |
Klen .. . |
i s |
e ovan |
under |
A |
Bo |
224 |
|
Klen..... |
2: 20 |
2: 35 |
2: 50 |
2: 65 |
2: 79 |
||||||||
C |
Grov..... |
7: 44 |
7:55 |
7: 66 |
7: 77 |
7: 88 |
Grov .. . |
1 |
C, |
170 |
|||
Medelgrov |
2: 89 |
3:02 |
3:15 |
3: 27 |
3:40 j |
Klen . .. |
> ?>e ovan |
under |
A |
Cj |
149 |
||
Klen..... |
1:80 |
1:94 |
2: 07 |
2: 20 |
2:33 |
||||||||
Omkostnadsklass 3. |
|||||||||||||
(Omkring 1 krona högre omkostnader |
för barrskog än i omkostnadsklass 2.) |
||||||||||||
A |
Grov..... |
7: 23 |
7: 36 |
7: 48 |
7: 60 |
7: 72 |
Grov ... |
13:08 |
10:90 |
8: 72 |
4:23 |
A. |
301 |
Medelgrov |
2: 62 |
2: 74 |
2:87 |
3:00 |
3:13 |
Klen ... |
4:51 |
4:51 |
4: 51 |
2:08 |
A2 |
265 |
|
Klen..... |
1: 65 |
1:78 |
1:91 |
2:04 |
2: 17 |
||||||||
B |
Grov..... |
7:08 |
7:20 |
7:32 |
7:45 |
7: 57 |
Grov ... |
l |
B, |
226 |
|||
Medelgrov |
2:50 |
2: 63 |
2: 75 |
2: 87 |
2: 99 |
Klen ... |
1 S |
e ovan |
under |
A |
Bo |
185 |
|
Klen..... |
1:65 |
1:78 |
1:91 |
2:04 |
2:17 |
||||||||
C |
Grov..... |
6: 92 |
7: 05 |
7:17 |
7:30 |
7:42 |
Grov ... |
1 |
C, |
139 |
|||
Medelgrov |
2:37 |
2: 49 |
2:61 |
2: 73 |
2:85 |
Klen ... |
e ovan |
under |
A |
c2 |
120 |
||
Klen..... |
1:32 |
1:44 |
1:55 |
1:67 |
1:78 |
1 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
173
Bihang II.
Jämförelse mellan värden enligt statens skogsforskningsinstituts produktionstabeller
och de sakkunnigas förslag.
Tall, norra Sverige.
I. Markvärde.
Utdrag ur skogsforskningsinstitutets produktionstabeller.
W0-värde. Räntefot 3 %.
Bonitet: H100 — 20. Omloppstid 118 år.
207 kr. per har efter sedan allmänna omkostnader fråndragits. Prisförutsättningar:
se kap. V i skrivelse till skogsstyrelsen den 20/10 1948.1 Dessa prisförutsättningar,
uttryckta för de vid fastighetstaxeringen föreslagna typträden, då allmänna
omkostnader icke medtagits, motsvara för
30-cm-trädet: 28,20 kr. per kbm sk.
20-cm-trädet: 19,06 kr. per kbm sk.
Prisrelation: 28,20:19,06 = 1:0,675.
Nya förslaget till fastighetstaxering.
Markvärdefaktorer avseende barrskog, uttryckta i 30-cm-trädets värde för jonson-bonitet
V. Räntefot 3 %.
Tillväxt- |
P r i |
s r t 1 a t |
i o n |
område |
1:0-8 |
1:0-6 |
1:0-675 |
I |
7''99 |
6-93 |
7-33 |
II |
10-27 |
8-73 |
9-31 |
Beräkning av markvärde enligt fastighetstaxering. Räntefot 3 %.
Tillväxt- område |
Omlopps- tid |
Mark- värde- faktor |
30-cm- trädets rotvärde |
Reduktion |
W0-värde kronor |
I II |
140 år 130 år |
7-33 X 28-20 x 0-67 9-31 x 28-20 X 0-67 |
138 176 |
II. Skogsvärde.
Utdrag ur skogsforskningsinstitutets produktionstabeller.
Skogsvärde i genomsnitt per har för normalskog med 118-årig omloppstid,
under de prisförutsättningar som angivits under mom. I, utgör för bonitet H10„
= 20 1 247 kr., efter avdrag för allmänna omkostnader.
Virkesförrådet under bark per har, fördelat på de vid fastighetstaxeringen
föreslagna grovleksldasserna, utgör därvid följande.
1 Å sågtimmer och massaved 1945—46 års normalpriser med tillägg av i norra Sverige för
tall 70 % och för gran 80 % samt i södra Sverige för tall 50 % och för gran 60 %. Å brännved
1917—48 års normalpriser.
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Diameterklassgrupper |
||||
—15 |
15—25 |
25 + |
S:a |
|
kbm u. b. |
||||
före gallring..................... |
35-7 |
34 c |
6-7 |
77-0 |
efter gallring..................... |
24-9 |
25-6 |
5-4 |
55-9 |
medeltal........................... |
30-3 |
30-1 |
6-05 |
66''45 |
barktilläggsfaktor.................. |
1''20 |
1-16 |
1-14 |
|
kbm m. b......................... |
36-4 |
34-9 |
6-9 |
78-2 |
Nya förslaget till fastighetstaxering.
Skogsvärdefaktorer gällande för barrskog efter 3 % för de två nordligaste tillväxtområdena
utgöra följande.
Jonson-bonitet V.
Diam.- klass- grupp |
Tillväxt- |
P r |
i s r el a t i |
o n |
område |
1:0-8 |
1:0-6 |
1 : 0-675 |
|
—15 |
1 II |
0''454 0’44O |
0-358 0-345 |
0-394 |
15-25 |
I |
0-697 |
0-614 |
0-645 |
II |
0713 |
0-622 |
0-656 |
|
25 + |
I |
0-880 |
0-955 |
0-927 |
II |
0-879 |
0-936 |
0-915 |
Tillämpas dessa värdefaktorer för prisrelation 1: 0,675 och ett kbm-pris av
28,20 kr. för 30-cm-trädet (efter avdrag med 33 % för allmänna omkostnader
18,89 kr.) på det virkesförråd, som ovan angivits för normalskogen, erhålles nedanstående
beräkning för skogsvärden inom de två nordligaste tillväxtområdena.
Di ameterklassgrupp |
||||
—15 |
15-25 |
25 + |
S:a |
|
Virkesförråd m.b. per bar........... x ett skogskbrnpris av 18''89........ |
36-4 687-60 |
34-9 659-26 |
6-9 130-34 |
78-2 |
Tillväxtområde I |
||||
Skogsvärdefaktor................... Skogsvård^......................... |
0-394 270-91 |
0-646 425''22 |
0-927 12083 |
817 |
Tillväxtområde II |
||||
Skogsvärdefaktor.................. Skogsvärde......................... |
0-381 261-98 |
0-656 432-47 |
0-915 119-26 |
814 |
Jämförande sammanfattning.
Fastighetstaxeringens markvärdefaktorer för barrskog ge i förhållande till skogsforskningsinstitutets
W0-värden för tallskog i fråga om medelboniteten i Norrland
följande avvikelser, uttryckta i procent.
Tillväxtområde I ..................— 33 %
Tillväxtområde II ..................— 15 %
Vid tillämpningen av skogsvärdefaktorerna å ett normalskogsförråd framträder
ungefär samma skillnad, ■—-35 %, för båda områdena. Skillnaden i resultat för
de olika tillväxtområdena är sannolikt mera att tillskriva ojämnheter i primärmaterialet
än någon realitet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
175
Det genomsnittliga förrådet å bonitet V med 100-årig omloppstid enligt riksskogstaxeringen
är dock betydligt lägre inom tillväxtområde I (41,s kbm sk/har)
än inom II (47,2 kbm sk/har), varför vid tillämpningen skogsvärdena i genomsnitt
komma att bliva lägre inom det förra området.
Sammanlagda skogsmarks- och skogsvärdet blir
enligt skogsforskningsinstitutets produktionstabeller . . 1 454 kr.
enligt fastighetstaxeringen, tillämpad på samma förråd
Tillväxtområde I .................................. 955 kr. eller 34 % lägre.
Tillväxtområde II .................................. 990 kr. eller 32 % lägre.
Planterad gran, södra Sverige.
I. Markvärde
Utdrag ur skogsforskningsinstitutets produktionstabeller.
W„-värde. Räntefot 3 %. *
Bonitet: H100 = 28. Omloppstid 95 år.
1 881 kr. per har efter sedan allmänna omkostnader avdragits. Prisförutsättningar:
se kap. V i skrivelse till skogsstyrelsen den 20/10 1948.1 Dessa prisförutsättningar
uttryckta för de vid fastighetstaxeringen föreslagna typträden, då allmänna
omkostnader icke medtagits, motsvara för
30-cm-trädet: 32,94 kr. per kbm sk.
20-cm-trädet: 22,54 kr. per kbm sk.
Prisrelation: 32,94: 22,54 = 1: 0,es.
Nga förslaget till fastighetstaxering.
Markvärdefaktorer avseende granskog, uttryckta i 30-cm-trädets värde för
Tillväxtområde VI. Räntefot 3 %.
Bonitet |
P r i s r e 1 a t i |
o n |
|
1:0-8 |
1:0-6 |
1:0-68 |
|
II (8-0) |
114-11 |
102-48 |
|
III (6-0) |
71-81 |
63-14 |
|
6-7> |
86-62 |
76-91 |
80-79 |
1 motsvarande bonitet Hlon = 28 enligt fältarbetsobservationer
vid riksskogstaxeringen.
Beräkning av markvärde IV0 enligt fastighetstaxeringen.
Räntefot 3 %. Omloppstid 70 år.
Markvärde- x 30-cm-trädets reduktion för
faktor rotvärde allmän omkostnad
80-79 X 32-94 X 0-67 = 1783 kr.
II. Skogsvärde
Utdrag ur skogsforskningsinstitutets produktionstabeller.
Skogsvärde i genomsnitt per har för normalskog med 95-årig omloppstid, med
de prisförutsättningar som angivits under mom. I, utgör för bonitet //100 = 28
4 725 efter avdrag för allmänna omkostnader.
Virkesförrådet under bark per har, fördelat på de vid fastighetstaxeringen föreslagna
grovleksklasserna, utgör därvid följande:
So not ä s. 173.
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
Diameterklassgrupper |
||||
—15 |
15-25 |
25 + |
S:a |
|
kbm u.b. |
||||
före gallring..................... |
407 |
73-8 |
70-0 |
184-5 |
efter gallring..................... |
33* i |
62-2 |
60-6 |
155-9 |
medeltal......................... |
36-9 |
68-9 |
653 |
170-2 |
barktilläggsfaktor................... |
1-165 |
1-134 |
1-120 |
|
kbm m.b.......................... |
430 |
77-1 |
73-1 |
193-2 |
Nya förslaget till fastighetstaxering.
Skogsvärdefaktorer gällande för granskog efter 3 % äro följande:
Diameter- klassgrupp |
B o n i t e t |
||||||
II (8-0) |
III (6 0) |
6-7 närm. motsv. H,00 = 28 |
|||||
Prisrelation |
|||||||
1:0-8 |
1:06 |
1:0-8 |
1:0« |
1:08 |
1:0-6 |
1:0-68 |
|
—15 15-25 25 + |
0-878 0 856 |
0 758 |
0-812 0-830 0-952 |
0 669 0 745 |
0-835 0 839 |
0-700 0''767 0-988 |
0-754 0-796 0-954 |
Tillämpas dessa värdefaktorer för prisrelation 1: 0,68 och ett kbm-pris av 32,94
för 30-cm-trädet (efter avdrag med 33 % för allmänna omkostnader 22,07 kr.)
på det virkesförråd, som ovan angivits för normalskogen, erhålles följande beräkning
för skogsvärdet.
Diameterklassgrupp |
||||
—15 |
15-25 |
25 + |
S:a |
|
Virkesförråd m.b. per har........... |
43-0 |
77-1 |
73-1 |
193-2 |
x skogskbmpris av 22 07 kr......... |
949-01 |
1 701 60 |
1 6 3-32 |
|
Skogsvärdefaktor................... |
0-754 |
0 796 |
0-954 |
|
Skogs värde......................... |
715-55 |
1 354-47 |
1539-11 |
3 609 |
Jämförande sammanfattning.
Fastighetstaxeringens markvärdefaktor för granskog ger i förhållande till skogsforskningsinstitutets
W„-värde för planterad gran i fråga om en bonitet motsvarande
medelboniteten i sydligaste Sverige (Skåne, Halland och Blekinge) 5 %
lägre värde.
Vid tillämpningen av skogsvärdefaktorerna å ett normalskogsförråd erhålles ett
24 % lägre värde.
Det genomsnittliga förrådet av barrskog inom detta tillväxtområde med 80-årig
omloppstid uppgår dock endast till 103,7 kbm sk., varför vid tillämpningen skogsvärdena
i genomsnitt komma att bli avsevärt lägre även med samma prisförutsättningar.
Sammanlagda skogsmarks- och skogsvärdet blir
enligt skogsforskningsinstitutets produktionstabeller. . 6 606 kr.
enligt fastighetstaxeringen, tillämpad på samma förråd 5 392 kr. eller 18 % lägre.
Dihang till riksdagens protokoll 1001. i samt. Nr 30.
Bihang III.
Jämförelse mellan taxeringsvärden vid 1945 års fastighetstaxering och vid 1948 års provtaxering. Den senare därjämte justerad
med hänsyn till de i bihang I A och B framlagda markvärde- och skogsvärdefaktorerna (och till prop:s värdefaktorer).
Kommun |
Antal fastig- heter |
Areal skogs- mark har |
Uppgiftens art |
1945 års fastig-hetstaxering |
1948 års prov-taxering |
1948 års provtaxering |
D:o med 1945—49 års |
||||||||
Skogs- mark |
Skogs- värde |
S:a |
Skogs- mark |
Skogs- värde |
S:a |
Skogs- mark |
Skogs- värde |
S:a |
Skogs- mark |
Skogs- värde |
S:a |
||||
Jokkmokk..... |
608 |
533230 |
värde i 1000-tal kr. |
3 210 |
9128 |
12 338 |
698 |
13 373 |
14 071 |
796 |
15 994 |
16 790 |
481 |
23 579 |
24 060 |
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
-78-3 |
+ 46''B |
+ 14-0 |
-75-2 |
+ 75-2 |
+ 361 |
-850 |
+ 158-3 |
+ 95-0 |
|||
Lövånger...... |
464 |
15 669 |
värde i 1 000-tal kr. |
204 |
579 |
783 |
127 |
682 |
809 |
140 |
737 |
877 |
82 |
954 |
1036 |
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
-37-7 |
+ 17-8 |
+ 3-3 |
-31-4 |
+ 27-3 |
+ 12-0 |
-59-8 |
+ 64-8 |
+ 32-3 |
||||
Färila—Kårböle |
533 |
46 932 |
värde i 1 000-tal kr. |
1422 |
5 658 |
7 080 |
1130 |
7188 |
8 318 |
960 |
7116 |
8 076 |
|||
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
-20-5 |
+ 27-0 |
+ 17-6 |
-32-5 |
+ 25-8 |
+ 141 |
||||||
1 Hille.......... |
107 |
11531 |
värde i 1 000-tal kr. |
538 |
2113 |
2 651 |
395 |
2 374 |
2 769 |
415 |
2 445 |
2 860 |
258 |
2 744 |
3 002 |
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
-26-6 |
+ 12-4 |
+ 4-5 |
-22-9 |
+ 15-7 |
+ 7-9 |
-52-0 |
+ 29-9 |
+ 13-2 |
|||
| S:a Finnskoga.. |
272 |
41921 |
värde i 1000-tal kr. |
1160 |
5 068 |
6 228 |
1012 |
6129 |
7141 |
1022 |
6 313 |
7 335 |
|||
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
-12''8 |
+ 20-9 |
+ 14-7 |
-11-9 |
+ 24-6 |
+ 17-8 |
||||||
Karbenning.... |
91 |
4 697 |
värde i 1000-tal kr. |
252 |
1043 |
1295 |
322 |
1372 |
1694 |
267 |
1399 |
1666 |
277 |
2 316 |
2 593 |
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
+ 27-8 |
+ 31-5 |
+ 30*8 |
+ 6-0 |
+ 34-1 |
+ 28-6 |
+ 9-9 |
+ 122-1 |
+100-2 |
|||
Dingtuna...... |
77 |
1500 |
värde i 1 000-tal kr. |
91 |
249 |
340 |
117 |
370 |
487 |
97 |
370 |
467 |
|||
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
1-28-6 |
+ 48-6 |
+ 43-2 |
+ 6-6 |
+ 48-6 |
4-37-4 |
||||||
Västerlövsta.... |
175 |
7 674 |
värde i 1 000-tal kr. |
462 |
2 015 |
2 477 |
595 |
2 789 |
3 384 |
494 |
2 845 |
3 339 |
|||
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
+ 28-8 |
+ 38-4 |
4 36-C |
+ 6-9 |
+ 41-2 |
+ 34-8 |
||||||
Hejde......... |
63 |
1 693 |
värde i 1 000-tal kr. |
73 |
215 |
288 |
65 |
223 |
288 |
54 |
207 |
261 |
28 |
247 |
275 |
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
-11-0 |
+ 3-7 |
-0-0 |
-26-0 |
— 3*7 |
-9-4 |
-61-6 |
+ 14-9 |
-4-5 |
|||
Ukna.......... |
129 |
8 671 |
värde i 1000-tal kr. |
480 |
1356 |
1836 |
1 075 |
2 415 |
3 490 |
978 |
2 512 |
3 490 |
833 |
3 684 |
4 517 |
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
1124-0 |
+ 78-1 |
+ 90-1 |
+103-8 |
4- 85*3 |
+ 90-1 |
+ 73-5 |
+ 171-7 |
+ 1460 |
|||
Torsås ........ |
422 |
13 436 |
värde i 1 000-tal kr. |
867 |
2 987 |
3 854 |
1724 |
4 044 |
5 768 |
1569 |
4 206 |
5 775 |
|||
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
+ 98-8 |
+ 35''4 |
+ 49-7 |
+ 81-0 |
+ 40-8 |
+ 49''8 |
||||||
Backarvd...... |
281 |
6 770 |
värde i 1 000-tal kr. |
459 |
952 |
1411 |
1232 |
1714 |
2 946 |
1035 |
185! |
2 886 |
|||
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
+168*4 |
+ 80-0 |
+ 108-8 |
+125''5 |
+ 94-4 |
+ 104-5 |
||||||
Yta Vram..... |
132 |
1627 |
värde i 1 000-tal kr. |
174 |
334 |
598 |
427 |
343 |
770 |
371 |
405 |
776 |
254 |
465 |
719 |
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
+145’4 |
+ 2-7 |
+ 51-6 |
+ 113-2 |
+ 21-3 |
+ 52-8 |
+ 46-0 |
+ 39-2 |
+ 41-5 |
|||
Knäred........ |
384 |
11107 |
värde i 1 000-tal kr. |
693 |
1212 |
1 905 |
1846 |
2 287 |
4133 |
1588 |
2 378 |
3 966 |
1141 |
2 458 |
3 399 |
avv. fr. 1945 års tax. i % |
— |
— |
— |
+ 166-4 |
+ 88-7 |
+ 117 0 |
+ 129-1 |
+96-2 |
+ 108-2 |
+ 78-0 |
+ 102-8 |
+ 88-9 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.
00
Bihang IV.
Å r |
Riksban-kens kon-sumtions-index sept. |
K. Åmarks |
G. Silfver-stolpes |
Domänverkets rotförsäljn. |
Medel-priser |
Prisnoteringar kr/standard (b) |
Medeldagsförtjänst |
|||||
6 norra |
4 södra |
medeltal |
furu |
furu 1 x 41/» |
gran |
huggare kr. |
körare kr. |
|||||
1931........ |
101-1 |
122 |
105 |
2: 66 |
6:01 |
3: 22 |
35-20 |
239 |
191 |
180 |
4:66 |
8: 72 |
1932........ |
100-8 |
117 |
101 |
3: 02 |
4:65 |
3: 31 |
27.69 |
215 |
184 |
158 |
4: 40 |
8:21 |
1933........ |
990 |
116 |
io0 |
3: 47 |
5: 73 |
3:91 |
25-73 |
236 |
218 |
175 |
4:68 |
8: 73 |
1934........ |
99-3 |
124 |
107 |
4: It |
6: 86 |
4: 69 |
31-62 |
263 |
239 |
197 |
4:89 |
8:95 |
1935........ |
100-5 |
129 |
in |
3:89 |
6: 74 |
4:55 |
32-31 |
247 |
216 |
161 |
4: 97 |
9:03 |
1936........ |
101-1 |
135 |
116 |
5: 83 |
8: 65 |
6: 44 |
3515 |
290 |
245 |
197 |
6: 25 |
11:70 |
1937........ |
1041 |
161 |
139 |
5:83 |
9: 55 |
6: 74 |
48-07 |
369 |
319 |
283 |
7:51 |
13: 93 |
1938........ |
105-7 |
149 |
128 |
4:11 |
8: 23 |
5: 06 |
47-83 |
299 |
259 |
233 |
6:92 |
12:96 |
1939........ |
108-1 |
154 |
132 |
4:73 |
10:01 |
5: 89 |
42-90 |
342 |
303 |
276 |
7: 73 |
14:46 |
1940........ |
1230 |
200 |
173 |
5:00 |
10: 27 |
5: 99 |
40-13 |
367 |
334 |
310 |
8: 97 |
17:42 |
1941........ |
141-2 |
222 |
191 |
6: 76 |
14: 15 |
8: 06 |
48-66 |
373 |
350 |
311 |
10: 62 |
20: 93 |
1942........ |
155-5 |
235 |
202 |
7:12 |
17:00 |
8: 68 |
55-11 |
394 |
379 |
335 |
12: 52 |
24: 15 |
1943........ |
159-3 |
235 |
202 |
6: 71 |
13: 65 |
7: 92 |
72-27 |
415 |
412 |
356 |
12: 62 |
24:63 |
1944........ |
1590 |
236 |
203 |
7:25 |
17:17 |
8: 63 |
64-82 |
415 |
415 |
356 |
12: 50 |
23: 82 |
1945........ |
158-3 |
235 |
202 |
6: 18 |
15:16 |
7: 67 |
65-37 |
(g) 484 |
(g) 479 |
(g) 409 |
13:77 |
26: 63 |
1946........ |
161-1 |
233 |
201 |
10: 50 |
23: 21 |
12: 94 |
72-42 |
(g) 508 |
(g) 508 |
(g) 436 |
15:89 |
30: 94 |
1947........ |
162-9 |
239 |
206 |
13: 32 |
21: 18 |
15:09 |
— |
(g) 612 |
(g) 626 |
(g) 543 |
17: 42 |
31:82 |
1948........ |
173-2 |
251 |
216 |
13: 33 |
23: 97 |
16: 70 |
— |
(g) 684 |
(g) 626 |
(g) 613 |
— |
— |
(g) Inkl. prisutjämningsavgift.
(b) Petersburger standard = 4-67 kbm.
Kungi. Maj:ts proposition nr 39.
Bihang V.
Diagram b,
ur ris an de Jömföre/se me//on de/a
af/mannapr/SL/s-yeckZ/ngen åren/900-Z9P8 enZ/gz-iSi/yersZo/pestk++)ock/Qmarks
Zndex (+■+■) deis erkåZZna me -de/pr/s er y/d ZörsäZ/k/ng ay oborkaf
furut/mmer frid uAsor/eraf y/d(Jme
ä/yens
mynn/ng dsen/900-/946 C---\
de/s ed?å//na mede/priser y/ddomänyerkem
rorförsöj/n/ngar/nom fonder
/s/n ke/ker åren Z9/Z-Z948 C )
Kungl. Maj:ts proposition nr 39.