Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
1
Nr 33.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående en tillfällig skatt i sgfte att motverka
vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt);
given Stockholms slott den 19 januari
1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående en tillfällig skatt i syfte
att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Såsom ett led i åtgärderna att begränsa mindre angelägna investeringar
föreslås i propositionen att en särskild skatt, benämnd investeringsskatt, i
vissa fall skall erläggas av rörelseidkare, som under år 1951 öka sitt varulager
eller anskaffa inventarier.
Skatt utgår om vid lagerökning den dolda reserven -—- skillnaden mellan
anskaffningsvärde och bokfört värde — samtidigt ökat och beräknas å ett
beskattningsbart belopp, som motsvarar reservökningen eller, om värdet av
lagerökningen är lägre, sistnämnda värde. Beräkning av värdet av lagerökning
och av ökning av dold reserv skall därvid i regel ske vid jämförelse
med lagret vid 1949 års utgång.
Om inventarier anskaffats utgår skatt å ett beskattningsbart belopp, som
i regel motsvarar skillnaden mellan den avskrivning å dessa inventarier,
för vilken avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen, och den avskrivning,
som motiveras av förslitning eller värdeförsämring. Beskattningsbart belopp,
som nu sagts, beräknas endast för rörelseidkare, som vid inkomsttaxeringen
åtnjuta fri avskrivning beräffande dylika inventarier.
Skatt föreslås skola utgå med 10 % av det beskattningsbara beloppet.
För att förhindra, att rörelseidkare kringgå bestämmelserna genom att
vid lagerökning icke öka den dolda reserven eller genom att icke avskriva
nyanskaffade inventarier utan i stället i vinstreglerandc syfte göra avsättningar
till pensions- eller andra personalstiftelser eller till investeringsfonder,
föreslås att jämväl dylika avsättningar skola föranleda skyldighet att
erlägga investeringsskatt. Utan att dylik skatt utgår kunna dock avsättningar
göras till särskild investeringsfond för ersättande av förlorade inventarier
och i viss omfattning till pensions- eller andra personalstiftelser.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr''.33.
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 33.
Förslag
till
förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa
investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Skyldighet att erlägga investeringsskatt i enlighet med vad i denna förordning
stadgas åligger fysisk eller juridisk person, som idkar rörelse och
som vid taxering till statlig inkomstskatt för det beskattningsår, för vilket
taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952,
(beskattningsåret),
a) befinnes hava, i samband med ökning av lager av tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelsen, ökat dold reserv i lagret på sätt
i 4 § sägs;
b) medgives avdrag för avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande
bruk i rörelsen avsedda inventarier med högre belopp än i 5 §
angives;
c) medgives avdrag för avsättning till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse
med högre belopp än i 6 och 7 §§ sägs eller medgives avdrag
för avsättning till investeringsfond utöver vad i 8 § angives.
Skyldighet att erlägga investeringsskatt i anledning av avdrag varom under
b) förmäles ifrågakommer endast för rörelseidkare, som jämlikt punkt
4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri avskrivning
å inventarier.
Beträffande rörelseidkare, som på grund av omläggning av räkenskapsåret
icke åsättes taxering till statlig inkomstskatt år 1952 eller nämnda
år taxeras till dylik skatt för beskattningsår, omfattande kortare tid än
tolv månader, skall vad i denna förordning sägs angående beskattningsåret
äga tillämpning beträffande ettvart av de beskattningsår, för vilka
taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes åren 1952 och
1953.
2 §.
Från skyldighet att erlägga investeringsskatt frikallas:
a) systembolag som avses i förordningen angående försäljning av rusdrycker,
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet, så ock aktiebolag från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller
staten;
b) innehavare av apotek, såvitt avser apoteksrörelsen;
c) rörelseidkare, som icke driver annan rörelse än bank-, emissions- eller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse;
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
3
d) rörelseidkare, som jämte annan rörelse driver penningrörelse, såvitt
avser placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar
med mera sådant; samt
e) rörelseidkare, vars sammanlagda omsättning under beskattningsåret
icke överstiger 200 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
3 §•
Investeringsskatt skall utgå med 10 procent av det till dylik skatt beskattningsbara
beloppet.
Skattebelopp understigande 100 kronor skall icke debiteras.
4 §•
Beträffande varulager utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara
beloppet av skillnaden mellan den dolda reserven i varulagret vid beskattningsårets
utgång och den dolda reserven i lagret vid utgången av det
räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1950 (jämförelselagret),
dock högst ett belopp motsvarande lagerökningens värde.
Har rörelse påbörjats å sådan tid att det första räkenskapsåret utgått
efter den 28 februari 1950, skall varulagret vid nämnda räkenskapsårs
ingång utgöra jämförelselager.
Om beskattningsbart belopp för viss skattskyldig skall beräknas för två
beskattningsår, skall det belopp, som enligt bestämmelserna ovan i denna
paragraf beräknas för det senare av dessa år, minskas med det beskattningsbara
beloppet för det föregående året och återstoden utgöra beskattningsbart
belopp för det senare året.
(Se vidare anvisningarna.)
5 §•
Beträffande maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet av skillnaden
mellan den avskrivning å dylika inventarier, som medgivits vid taxeringen
till statlig inkomstskatt, och den avskrivning som godkännes enligt
bestämmelserna nedan i denna paragraf.
Vid beräkning av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet godkännes
beträffande sådana inventarier med en beräknad varaktighetstid
överstigande tre år, som anskaffats under beskattningsåret, ej högre avskrivning
än 10 procent för år eller, där det för visst slag av rörelse befinnes
uppenbart att nämnda avskrivning avsevärt understiger den genom
slitning normalt uppkomna värdeminskningen, 20 procent för år av anskaffningskostnaden.
Beträffande inventarier i övrigt medgives vid ifrågavarade
beräkning avskrivning enligt samma grunder som vid inkomsttaxeringen.
Har den skattskyldige för beskattningsåret såsom skattepliktig intäkt
upptagit ersättning genom avyttring av inventarier eller ersättning på grund
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
av försäkring för förlust av inventarier eller har den skattskyldige under
beskattningsåret tagit investeringsfond i anspråk för avskrivning å inventarier
utan att fondavsättningen återföres till beskattning, skall vid beräkning
av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet avskrivning å
under samma år anskaffade inventarier godkännas med i första hand ett
belopp, motsvarande den nyssnämnda intäkten eller de ianspråktagna fondmedlen.
Därutöver må avskrivning enligt bestämmelserna i andra stycket
första punkten godkännas med 10 respektive 20 procent för år av anskaffningskostnaden,
därvid anskaffningskostnaden dock skall anses utgöra allenast
det efter förenämnda avskrivning återstående oavskrivna värdet.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §■
Beträffande avsättning till pensionsstiftelse utgöres det till investeringsskatt
beskattningsbara beloppet av skillnaden mellan den avsättning, för
vilken avdrag inedgives vid taxeringen till statlig inkomstskatt, och den avsättning,
som måste verkställas för att stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets
utgång skall uppgå till det belopp, som erfordras för att jämte
framtida avgifter säkerställa de pensioner, jämte dyrtidstillägg eller andra
därmed jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande
företag tillämpad sedvänja högst skola utgå.
Vid beräkningen av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet vid beskattningsårets
utgång sålunda högst må uppgå, skall hänsyn tagas endast till
anställda, som vid beskattningsårets ingång uppnått tjugufem års ålder, och
må de framtida avgifterna icke antagas lägre än de från tjugufem år till
pensionsåldern oföränderliga avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa
de i första stycket avsedda pensionsförmånerna för dessa anställda.
7 §•
Beträffande avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse utgöres
det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet av skillnaden mellan
den avsättning, för vilken avdrag medgives vid taxeringen till statlig
inkomstskatt, och den avsättning, som erfordras för att säkerställa bindande
utfästelser, gjorda före ingången av det beskattningsår för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1952.
8 §•
Beträffande avsättning till investeringsfond utgöres det till investeringsskatt
beskattningsbara beloppet av det belopp, varmed avdrag vid taxeringen
till statlig inkomstskatt medgives för avsättning till annan investeringsfond
än särskild fond för ersättande av förlorade inventarier.
9 §•
Om skattskyldig bedriver flera rörelser, vilka äro att anse såsom skilda
förvärvskällor, skall beräkning av beskattningsbart belopp enligt envar av
4—8 §§ ske för rörelserna gemensamt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
5
Äkta makar, som båda driva rörelse, äro enligt denna förordning att anse
som två av varandra oberoende skattskyldiga.
10 §.
Det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet utgöres av summan
av de enligt bestämmelserna i 4—9 §§ beräknade beskattningsbara beloppen
och utföres i fulla hundratal kronor så att överskjutande belopp, som ej
uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.
Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi skall
det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet beräknas för företaget
såsom sådant. Investeringsskatt påföres däremot de särskilda delägarna,
envar med belopp som på honom belöper. Motsvarande skall gälla beträffande
s. k. gruvbolag.
(Se vidare anvisningarna.)
n §•
Undantag må, helt eller delvis, medgivas
a) från bestämmelserna i 4 § i fråga om skattskyldig, som påbörjat rörelsen
under beskattningsåret eller kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager
på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig händelse varit
onormalt lågt;
b) från bestämmelserna i 4 och 5 §§, därest fråga är om lagerökning
eller inventarieförvärv, som föranletts av övertagande av annat företags verksamhet
eller som tillkommit på direkt föranstaltande av vederbörlig statlig
myndighet;
c) från bestämmelserna i 5 §, därest fråga är om inventarieförvärv, varom
bindande avtal träffats före den 1 oktober 1950, och tillämpningen av
bestämmelserna skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter för den
skattskyldige.
Frågor om medgivande av dylika undantag skola handläggas av en av
Kungl. Maj :t utsedd nämnd. Nämnden, för vilken Kungl. Maj :t utfärdar
instruktion, skall bestå av fem ledamöter med suppleanter, en för varje ledamot.
Konungen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden
och annan ledamot att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan
egenskap. Ordföranden skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.
Övriga ledamöter skola utses så att i nämnden komma att företrädas
insikt och erfarenhet beträffande näringsliv och taxeringsfrågor.
Mot nämndens beslut må klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär,
vilka skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen
efter den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går
beslutet i verkställighet, där Kungl. Maj :t icke annorlunda förordnar.
12 §.
1 mom. Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig
inkomstskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan
stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till investeringsskatt.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
Med taxeringsintendent avses i denna förordning jämväl allmänna ombudet
hos den mellankommunala prövningsnämnden.
2 mom. Investeringsskatt må icke anses som avdragsgill kostnad vid beräkning
av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt.
13 §.
1 mom. Till ledning för taxering till investeringsskatt skall rörelseidkare,
vars sammanlagda omsättning under beskattningsåret överstiger 200 000 kronor,
utan anmaning vid den allmänna självdeklarationen foga en särskild
på heder och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett enligt av
Kungl. Maj :t fastställt formulär.
Uppgiftsskyldighet enligt första stycket föreligger icke för rörelseidkare,
som i 2 § a)—c) avses.
2 mom. Företag som i 10 § andra stycket avses, vars omsättning under
beskattningsåret överstiger 200 000 kronor, skall utan anmaning för varje
kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt, för envar
delägare avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, avseende hela företaget,
med uppgift om den å delägaren belöpande andelen av det för företaget beräknade,
till investeringsskatt beskattningsbara beloppet.
3 mom. Annan än den, som är uppgiftspliktig på grund av bestämmelserna
i 1 och 2 inom., är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
angives, avgiva deklaration som i 1 mom. sägs, dock ej därest frihet
från skattskyldighet föreligger enligt bestämmelserna i 2 § a)—c).
4 mom. Efter anmaning är envar, som enligt bestämmelserna i 1—3 mom.
är skyldig avgiva deklaration, pliktig att i den omfattning, som i anmaningen
angives, meddela för taxering till investeringsskatt erforderliga uppgifter
utöver dem, som lämnas i deklarationsformuläret.
5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till investeringsskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser om
underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall, beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan, den i 39 §
1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljden för underlåtenhet
att avlämna självdeklaration inträda endast därest den skattskyldige
underlåtit att efterkomma anmaning.
Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses
i 2 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att
avlämna uppgifter, varom förmäles i 34 § samma förordning, äga motsvarande
tillämpning.
(Se vidare anvisningarna.)
14 §.
Taxering till investeringsskatt sker i den kommun, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt, och verkställes av vederbörande taxeringsnämnd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
7
Därest taxeringsnämnd, på grund av att särskild deklaration trots anmaning
icke avgivits eller att utredning icke kunnat verkställas, beträffande
viss skattskyldig underlåtit att verkställa taxering till investeringsskatt eller
åsatt taxering, som av nyss angiven grund kan antagas vara felaktig, åligger
det taxeringsnämndens ordförande att senast den 15 juni eller, såvitt angår
Stockholm, den 30 juni under taxeringsåret lämna vederbörande taxeringsintendent
skriftligt meddelande härom. Har länsstyrelsen medgivit utsträckning
av den tid, inom vilken taxeringsnämnds arbete skall vara avslutat,
må länsstyrelsen jämväl förordna om utsträckning av tiden för
lämnande av ifrågavarande meddelande.
Taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må jämväl efter utgången
av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering till investeringsskatt.
I fråga om yrkande, som nyss sagts, skall vad i 97 a § andra
stycket samt 104 a § andra stycket taxeringsförordningen är stadgat icke
äga tillämpning.
15 §.
Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den
anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande
självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling, som
enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklaration.
Rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och andra
uppgifter enligt denna förordning skall tillkomma jämväl ordförande och
ledamöter i den i It § omförmälda nämnden, så ock hos nämnden anställd
personal. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration
eller deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra
eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 §
taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.
16 §.
För taxering till investeringsskatt må granskning av skattskyldigs bokföring
enligt bestämmande i varje särskilt fall av taxeringsintendenten
verkställas av person, som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen.
Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga
motsvarande tillämpning.
17 §.
7 inom. Beträffande besvär över taxering till investeringsskatt skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomstskatt äga
motsvarande tillämpning med iakttagande av att besvärsrätt tillkommer den
skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent.
2 mom. Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering
enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, böra besvären
prövas i samband med varandra.
Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
för åren 1952 och 1953 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas
därav betingad ändring i taxeringen till investeringsskatt.
3 mom. Därest genom beslut av prövningsnämnd eller utslag av Kungl.
Maj :t eller kammarrätten sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering
till statlig inkomstskatt, att taxeringen till investeringsskatt bör bestämmas
till annat belopp än som skett, och ändring i sistnämnda taxering icke vidtagits
enligt 2 mom., må besvär med yrkande om ändring i taxeringen till
investeringsskatt anföras hos prövningsnämnden eller, om denna taxering
redan varit föremål för beslut av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller
av Kungl. Maj :t, hos den som meddelat beslutet. Är sistnämnda taxering
i annan ordning föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj :t,
skola besvären anföras hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t för att prövas
i sammanhang med målet i övrigt.
Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där
han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som enligt 13 § 5 mom. första
stycket föranleder påföljd som där sägs, samt vederbörande taxeringsintendent.
Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av desamma
skola bestämmelserna i 124 a § 1 inom. taxeringsförordningen äga
motsvarande tillämpning.
4 mom. Eftertaxering till investeringsskatt må ej ske.
18 §.
Vad i 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt är stadgat om
rätt för beskattningsnämnd att medgiva dödsbo efter skattskyldig befrielse
från erläggande av dylik skatt samt vad i 15 § 2 mom. nämnda förordning
är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om investeringsskatt.
19 §.
Har skattskyldig överlåtit lagertillgångar å fysisk eller juridisk person,
med vilken han är i intressegemenskap, och måste det med hänsyn till omständigheterna
antagas att överlåtelsen skett för att nedbringa det till investeringsskatt
beskattningsbara beloppet eller har den skattskyldige i sådant
syfte vidtagit annan jämförlig åtgärd, skall det beskattningsbara beloppet
så beräknas, som om dylik åtgärd icke vidtagits.
20 §.
Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.
Har någon i intyg, varom i anvisningarna till 13 § förmäles, uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till frihet från
skatt eller till för låg sådan, straffes, där ej gärningen eljest är belagd med
straff, med dagsböter.
21 §.
Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola
äga motsvarande tillämpning beträffande investeringsskatt.
Kungl. Maj. ts proposition nr 33.
9
22 §.
Av taxeringen till investeringsskatt föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.
23 §.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.
Anvisningar
till 2 g.
Därest beskattningsåret omfattar kortare eller längre tid än tolv månader
skall med omsättning under beskattningsåret enligt denna förordning förstås
beräknad omsättning för tolv månader. Därvid skall den verkliga omsättningen
under beskattningsåret anses fördela sig lika å de månader beskattningsåret
omfattar.
till 2 och 10 §§.
Därest omsättningen under beskattningsåret för företag, som avses i 10 §
andra stycket, icke överstiger 200 000 kronor, föreligger icke skattskyldighet
med avseende å den av företaget bedrivna verksamheten.
till 4 §.
1. Med dold reserv i varulagret vid beskattningsårets utgång respektive i
jämförelselagret förstås skillnaden mellan, å ena sidan, lagrets anskaffningsvärde
eller dess återanskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång, därest
detta värde är lägre, samt, å andra sidan, lagrets bokförda värde.
Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan, å ena sidan,
lagrets anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet
vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt, å
andra sidan, jämförelselagrets anskaffningsvärde eller, om återanslcaffningsvärdet
vid beskattningsårets utgång är lägre, jämförelselagrets återanskaffningsvärde.
Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å lagret frångåtts vid
inkomsttaxeringen, skall vid beräkningen av dold reserv i stället för bokfört
värde upptagas det värde å lagret som åsatts vid taxeringen.
2. Om prisstegring å lagret ägt rum efter den balansdag, till vilken jämförelselagret
hänför sig, och utredning företes angående jämförclselagrets
värde, beräknat efter de priser, som tillämpats vid uppskattningen av lagrets
värde vid beskattningsårets utgång, skall den dolda reserven i jämförelselagret
ävensom lagerökningens värde beräknas med utgångspunkt
från det sålunda framräknade värdet å jämförelselagret.
3. Har efter den balansdag, till vilken jämförelselagret hänför sig, investeringsfond
tagits i anspråk för nedskrivning av varulagret, utan att
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 33.
fondavsättningen återföres till beskattning, skall såsom dold reserv anses
allenast det belopp, varmed den dolda reserven överstiger beloppet av de
ianspråktagna fondmedlen.
Med investeringsfond avses i denna förordning allenast fond som avsatts
av obeskattade medel.
4. För tillgångar, som framställts inom det egna företaget, skall såsom
anskaffningsvärde anses direkta tillverkningskostnader (material och arbetslöner)
ökade med indirekta tillverkningskostnader, varvid hänsyn dock
ej behöver tagas till ränta å eget kapital.
5. För okuranta varor skall anskaffningsvärdet i princip upptagas till
ett värde, som förhåller sig till det verkliga anskaffningsvärdet för varorna
på samma sätt som beräknat utförsäljningspris å varorna förhåller sig till
normalt utförsäljningspris för kuranta varor.
till 5 §.
1. Avdrag för årlig värdeminskning skall för alla sådana inventarier, som
i 5 § andra stycket första punkten avses, beräknas efter antingen 10 eller
20 procent. Avdrag med 20 procent må medgivas endast om det är uppenbart,
att ett värdeminskningsavdrag beräknat efter 10 procent av anskaffningskostnaden
för samtliga i bruk varande inventarier avsevärt understiger
den värdeminskning inventariebeståndet undergått under beskattningsåret;
såsom exempel å rörelse av här avsett slag må nämnas omnibus- och biltrafikrörelse.
2. Har rörelseidkaren för tidigare beskattningsår njutit avdrag för nedskrivning
å kontrakt rörande inventarier, vilka levereras under nu ifrågavarande
beskattningsår, skall såsom anskaffningskostnad för inventarierna
anses allenast det vid leveranstillfället återstående, oavskrivna värdet.
till 10 §.
Med rederi förstås i denna förordning allenast sådant rederi, som avses i
53 § 2 mom. kommunalskattelagen.
till 13 §.
Uppgifter skola lämnas bl. a. om anskaffningsvärdena å varulagret vid
beskattningsårets utgång respektive å jämförelselagret. Om beräkningen av
nämnda värden skulle medföra betydande svårigheter må, om lagerökning
icke förekommit eller om den dolda reserven icke ökat, uppgiftsskyldigheten
anses fullgjord genom att auktoriserad revisor, som för beskattningsåret
varit ordinarie revisor i företaget, intygar att beskattningsbart
belopp enligt bestämmelserna i 4 § icke föreligger, samt lämnar redogörelse
för de principer efter vilka värderingen av lagren skett samt de omständigheter
i övrigt varå uttalandet stöder sig.
Efter anmaning skall dock även i dylikt fall utredning om anskaffningsvärdena
företes.
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
11
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om tillfälliga
beskattningsåtgärder i syfte att begränsa vissa investeringar samt
anför därvid följande.
Inledning.
Förliden höst utarbetades inom finansdepartementets rättsavdelning en
den 16 september 1950 dagtecknad promemoria angående tillfälliga beskattningsåtgärder
i syfte att begränsa vissa investeringar.
Angående den ekonomiska situation, som föranledde utarbetandet av den
ifrågavarande promemorian, anföres i promemorian följande.
Det ekonomiska läget kännetecknades vid 1950 års ingång av tilltagande
stabilisering. Bedömningen av den framförliggande utvecklingen tydde på
att den samhällsekonomiska jämvikten blivit så befäst, att lättnader i regleringarna
på det ekonomiska området kunde genomföras. Risker för störningar
till följd av utifrån kommande prisstegrings- eller prissänlcningstendenser
kunde dock icke uteslutas, vilket påkallade en oavlåtlig uppmärksamhet
vid utformningen av den interna ekonomiska politiken. Vid de
överväganden angående löne- och subventionspolitiken, som förekommo under
våren 1950, var den internationella situationen alltjämt svåröverskådlig.
Prisrörelserna på världsmarknaderna hade gått i båda riktningarna och
i de skilda länderna rådde de mest skiftande sysselsättningslägen.
Under sommaren 1950 inträdde en allmän uppgång av världskonjunkturen
och en klart markerad stegring ägde rum beträffande priserna på världsmarknaden.
Kraftigast var prisstegringen för gummi. Betydande höjningar
registrerades vidare för metallerna, främst för tenn. Handclsjärnet började
också stiga. I fråga om textilbranschen undergingo bomull och ull avsevärda
prisstegringar, varjämte uppgång även skedde beträffande hudar. Rent
allmänt gäller, att de flesta stapelvaror stego i pris. Den nya prisstegringsvåg
som sålunda uppkom betingades väsentligen av ett icke förutsebart, kraftigt
uppsving av den ekonomiska aktiviteten i Förenta staterna. Den inter
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
nationella konjunkturen fick en allt tydligare inflationistisk tillspetsning
på grund av det nya läge som krigsförhållandena i Ostasien utlöste.
Med det starka samband, som råder mellan den svenska ekonomien och
läget i utlandet, måste de nya inflationistiska tendenserna utomlands sätta
vissa spår på den svenska prisnivån, trots balans på hemmamarknaden i utgångsläget.
I första hand spridas prisstegringarna på de utländska marknaderna
till Sverige via höjda priser på import- och exportvarorna. Över huvud
taget kan den ändrade marknadssituationen i utlandet komma att här i
landet uppamma inflationsförväntningar och spekulationer som påverka
producenternas och konsumenternas handlande och därigenom verka störande
på den samhällsekonomiska jämvikten. I den mån prisstegringar
förutses och företagare och inkomsttagare inrätta sig härefter, få nämligen
de primära prisrörelserna en tendens att förstärka sig själva, därigenom
att investeringar, lagerökningar och varuinköp forceras. Sparandet sjunker,
samtidigt som behovet av sparande växer. På detta sätt kan den internationella
prisstegringskonjunkturen få till följd en rubbning av den interna
samhällsekonomiska balansen, därest motåtgärder icke insättas i tid. Härtill
kommer, att övergången till fria avtalsrörelser beträffande 1951 års löner,
ävensom den i anslutning härtill beslutade avvecklingen av importsubventionerna,
givit näring åt spekulationer och därav föranledda dispositioner
i inflationistisk riktning.
Tecken på ett återuppflammande av de inflationistiska tendenserna ha
fönnärkts på olika punkter av det ekonomiska livet. Det må bland annat
erinras om att en betydande kreditexpansion ägt rum sedan sommaren
1950. I väsentlig mån får denna ses som följd av utrikeshandelns tillväxt,
icke minst på grund av den uppmjukning av importregleringen som liberaliseringssträvandena
inom ramen för Marshallorganisationen lett till. På
liknande sätt förklaras kreditexpansionen till stor del av den utvidgning
av kvoten för byggnadsverksamheten som statsmakterna gått i författning
om. Det finnes emellertid grundad anledning utgå från att utlåningsökningen
hos bankerna till viss del är ett uttryck för inflationstendensernas
förstärkning inom landet. Av allt att döma har investeringsbenägenheten
och lagringslusten stigit. Med ledning av socialstyrelsens statistik över omsättningen
i detaljhandeln kan man vidare sluta sig till att konsumenternas
inköp börjat öka mer än som tidigare beräknats. På arbetsmarknaden har
efterfrågan på arbetskraft ökat, med påföljd att ett labilt läge ånyo uppkommit.
I syfte att förhindra en okontrollerad ansvällning av kreditvolymen med
därav följande påspädning av den monetära efterfrågan på de begränsade
produktiva resurserna inom landet ha beredskapsbestännnelserna angående
affärsbankernas kassareserver satts i kraft, såsom förutsattes i propositionen
den 31 mars 1950 (nr 237) angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1950/51 m. m. Härjämte har en motsvarande omläggning
av riksbankens stödköpspolitik genomförts. Genom de ökade krav som härigenom
ställas på affärsbankernas kassareserver minskas underlaget för
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
13
utlåningen. Som en komplettering till detta har en överenskommelse om
restriktivitet vid kreditgivningen ingåtts mellan riksbanken och flertalet
kreditinrättningar. Enligt överenskommelsen bör företräde vid utlåningen
givas åt sådan verksamhet, som leder till hävdandet av exporten eller som
resulterar i minskat importbehov av för landets försörjning angelägna varor.
Å andra sidan skall utlåningen handhavas så restriktivt som möjligt,
då det gäller att finansiera igångsättande eller utvidgning av produktion
av förhållandevis umbärliga varor. Krediter ägnade att mobilisera köpkraft
för annat än produktiva ändamål skola så långt möjligt undvikas, varvid
uppmärksamheten i främsta rummet skall riktas på direkta eller indirekta
konsumtionskrediter, vilka böra begränsas i största möjliga utsträckning.
Kreditinstituten skola icke medverka till finansiering av företag eller ändamål
av spekulativ innebörd. Som led i den återhållsamma kreditpolitiken
ingår vidare en strängare säkerhetsprövning och skärpta amorteringskrav.
Anförda åtgärder, vilka vid behov kunna ges ökad styrka och effektivitet
bland annat genom en ytterligare skärpning av kassareservbestämmelserna,
böra medverka till strävandena att hålla investeringsverksamheten och lagerökningen
inom tillbörliga gränser. Emellertid kan man genom kreditpolitiska
åtgärder icke öva inflytande på den betydande del av investeringsverksamheten
som finansieras med företagens egna medel, särskilt med hänsyn till
den nuvarande synnerligen goda vinstkonjunkturen hos exportindustrierna.
Åtminstone i dagens läge måste de stora möjligheterna till självfinansiering
av investeringar inom företagen anses ha avsevärd betydelse för utvecklingen.
Det är därför angeläget att undersöka, huruvida det finnes möjlighet
att påverka de självfinansierade investeringarna i önskad utsträckning
med tillhjälp av skattetekniska bestämmelser. För övrigt ter det sig
även från rena budgetsynpunkter i nuvarande läge önskvärt att skapa förutsättningar
för ökade statsinkomster.
Över den inom finansdepartementet utarbetade promemorian hava, efter
remiss, yttranden avgivits av kammarrätten, kommerskollegium (med överlämnande
av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och
Gävle, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare,
Västergötlands och Norra Hallands handelskammare samt Gotlands handelskammare),
riksbanksfullmäktige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Göteborgs och Bohus,
Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och
Västerbottens län, Sveriges industriförbund (med överlämnande av skrivelser
från vissa till förbundet anslutna branschföreningar och företag), Sveriges
köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund,
Sveriges redareförening, Svenska bankföreningen, Landsorganisationen i
Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
Därjämte ha skrivelser i anledning av promemorian inkommit från bankoch
fondinspektionen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Svens
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
ka sparbanksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Försäkringsanstalten Folket-Samarbete, Sveriges
lantbruksförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Svensk industriförening,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges sågverksägares
riksförbund, Södra Sveriges trävaruexportförening samt vidare från ett antal
enskilda personer och bolag.
Gällande beskattningsregler beträffande investeringar
i varulager och inventarier.
Den svenska skattelagstiftningen lämnar rörelseidkare stora möjligheter
att nedbringa de taxeringsmässiga vinsterna genom nedskrivning av varulager
och genom avskrivning av maskiner eller andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier.
Enligt bestämmelserna i anvisningarna till 41 § punkt 1 kommunalskattelagen
skall den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse — såsom lager av råvaror, halvoch
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — frångås vid inkomstberäkningen endast om särskilda omständigheter
därtill föranleda.
Nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av dylika tillgångar må
enligt samma anvisningspunkt godkännas endast i den mån det visas, att inköpspriset
för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger det kontraherade
priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer att inträffa
innan tillgångarna levereras eller av den skattskyldige i oförändrat
eller förädlat skick försäljas.
Enligt bestämmelserna i anvisningarna till 29 § punkt 4 kommunalskattelagen
må aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller
sparbank, efter därom hos beskattningsnämnd framställt yrkande, berättigas
att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning å maskiner eller andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier i enlighet med de i räkenskaperna
gjorda avskrivningarna. Flertalet dylika skattskyldiga åtnjuta för närvarande
sådan rätt till fri avskrivning och bestämmelsen har i mycket stor
utsträckning medfört, att tillgångar, som omfattas av den fria avskrivningsrätten,
helt bortskrivits.
Är tillgång av nu ifrågavarande slag underkastad hastig förbrukning, vilket
vanligen kan anses vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid
av högst tre år, må enligt bestämmelserna i punkt 3 a av anvisningarna till
sistnämnda paragraf under beskattningsåret avdragas hela kostnaden för
dess anskaffande även om den skattskyldige icke åtnjuter rätt till fri avskrivning.
Beträffande rättighet till leverans av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt må enligt
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 33.
bestämmelserna i anvisningarna till 41 § punkt 1 kommunalskattelagen nedskrivning
av värdet därå godkännas endast i den mån den skattskyldige visar,
att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller det göres sannolikt, att dylikt prisfall kommer
att inträffa innan tillgångarna levereras.
Promemorian.
I promemorian konstateras till att börja med att investeringar i maskiner
eller andra inventarier och i varulager kunna under en högkonjunktur
med ökade vinster bliva lockande på grund av möjligheten att genom omedelbara
nedskrivningar av tillgångarna nedbringa de skattemässiga vinsterna
och därmed även skatterna. Erfarenheterna bl. a. från krigsåren gåve vid
handen att för rörelsens bedrivande icke nödvändiga investeringar kunde
komma till stånd för att erhålla avskrivningsobjekt vid inkomsttaxeringen.
Det måste därför, med hänsyn till nödvändigheten av att i det uppkomna
ekonomiska läget begränsa investeringarna, allvarligt övervägas om icke
skattelagarnas bestämmelser om rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag
för avskrivning å maskiner eller andra inventarier och å varulager borde
tillfälligt ändras. Eventuellt skulle en dylik ändring kunna innebära att avdrag
över huvud icke medgåves vid inkomsttaxeringen för ökning av dold
reserv i varulager och att rätten till fri avskrivning å maskiner och inventarier
för juridiska personer helt upphävdes.
I promemorian framhålles emellertid att, enär den ifrågasatta lagändringen
skulle vara av tillfällig natur och avsikten därmed allenast skulle vara att
under viss tid motverka vissa i dagens läge icke önskvärda investeringar och
icke i första hand att tillföra staten skattemedel, det icke syntes lämpligt
att stadga en ovillkorlig inskränkning av nu gällande nedskrivningsregler.
Det syntes lämpligare att eu bestämmelse utfärdades av innebörd att skattskyldig,
som gjort nyinvesteringar i maskiner eller andra inventarier eller i
varulager (lagerökning) och som vid inkomsttaxeringen yrkade avdrag för
avskrivning av dessa tillgångar med högre belopp än som motiverades av förslitning
och värdeförsämring, skulle till staten erlägga en särskild skatt, beräknad
till viss procent av det avskrivningsbelopp, som överstege vad som
motiverades av förslitning eller värdeförsämring. Härigenom lämnades den
skattskyldige valfrihet att yrka den högre avskrivning, som skattelagarna
tilläte, och då erlägga den särskilda skatten eller att yrka avdrag endast för
den avskrivning, som motiverades av förslitning eller värdeförsämring. Genom
denna valfrihet undvekes att alltför stora orättvisor uppstode till följd
av att de nya bestämmelserna av praktiska skäl måste utformas tämligen
schematiskt och utan hänsyn till speciella omständigheter i de olika fallen.
Procentsatsen, efter vilken en dylik skatt skulle utgå, måste väljas så hög
att avsikten med bestämmelsen — en hämmande inverkan på investeringarna
— uppnåddes, men den finge å andra sidan icke sättas så hög att valfrihe
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
ten bleve direkt illusorisk. Ur dessa synpunkter syntes skattesatsen lämpligen
kunna fixeras till tio å tjugu procent. — I fortsättningen av promemorian
antages att procentsatsen sättes till tjugu procent.
En eventuell lagstiftning av nyss angiven innebörd syntes, enligt vad i
promemorian vidare framhålles, lämpligen böra gälla med avseende å investeringar
under beskattningsåren 1950 och 1951. Det låge i sakens natur
att om det före utgången av lagens giltighetstid skulle befinnas, att lagen icke
vidare vore behövlig, lagen omedelbart borde upphävas.
I fortsättningen av promemorian utvecklas hur en dylik lagstiftning närmare
skulle utformas. I fråga om varulager skulle innebörden av de ifrågasatta
bestämmelserna vara, att skattskyldig skulle hava rätt till avdrag för
den nedskrivning, som vid prisstegring erfordrades för att redovisa ett kvantitativt
oförändrat lager med samma bokföringsvärde i den utgående balansräkningen
som i den ingående. Om lagerökning förelåge och om den dolda
reserven i varulagret ökats med större belopp än vad som svarade mot ökningen
av anskaffningskostnaden för den ingående lagerkvantiteten, skulle
särskild skatt utgå med ett belopp motsvarande tjugu procent av reservökningen,
dock högst med tjugu procent å anskaffningskostnaden för lagerökningen.
Den verkliga nybildningen av den dolda reserven skulle i första
hand hänföras till lagerökningen.
Dold reserv borde beräknas till skillnaden mellan det lägre av anskaffnings-
och återanskaffningsvärdet å ena sidan och bokföringsvärdet (skattemässiga
värdet) å den andra. Anskaffningsvärdet för okuranta varor
borde därvid reduceras med skäligt belopp. Enligt promemorian syntes
okuranta varor i regel böra åsättas ett värde, som förhölle sig på samma
sätt till anskaffningsvärdet för varorna som det åsatta utför sälj ningspriset
till normalt utförsäljningspris för kuranta varor. Till varulager borde
hänföras lager av råvaror, halv- och helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags placeringar av förvaltade medel
i aktier, obligationer, lånefordringar in. m.
Beträffande kontraherade varor framhålles i promemorian, att de icke
borde inräknas i varulagret. Med hänsyn till gällande författningsbestämmelser
och den konjunkturutveckling, som man hade anledning att räkna
med, torde man kunna utgå från att avdrag för nedskrivning av dylika tillgångar
i allmänhet icke komme att medgivas vid taxeringarna de närmaste
åren. Frågan om nedskrivning å kontrakt vore sålunda i förevarande sammanhang
av ringa intresse.
I fråga om den uppgiftsskyldighet, som skulle åligga de skattskyldiga,
och i fråga om beräkningen av den särskilda skatten anföres i promemorian
följande:
För fastställande av om sådan nedskrivning skett, som bör föranleda
taxering till särskild skatt, bör den skattskyldige åläggas lämna uppgift
å anskaffningsvärdet å in- och utgående varulagret. Om anskaffningsvärdet
av det utgående lagret är högre än anskaffningsvärdet av det ingående
lagret och den dolda reserven — skillnaden mellan ifrågavarande värden
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
17
och de bokförda värdena — ökat under året, skall som nyss angivits särskild
skatt utgå med 20 % av ökningen av den dolda reserven dock högst
med 20 % av värdet av lagerökningen d. v. s. skillnaden mellan anskaffningsvärdena
å ut- och ingående varulager. Härvid förutsättes att någon
nämnvärd prisstegring icke förekommit å i lagret ingående varuslag.
I de fall prisstegring förekommit borde enligt promemorian den skattskyldige
äga förete utredning om värdet av lagret vid beskattningsårets ingång,
därest det beräknades efter samma anskaffningspriser, som tillämpats
vid uppskattningen av det utgående lagrets värde. Beräkningen kunde
ske genom omräkning av inventeringslistorna efter de nya priserna, genom
indexberäkning etc. Redogörelse för hur beräkningen skett borde därvid
lämnas. Företedde skattskyldig dylik godtagbar utredning om återanskaffningsvärdet
borde, vid beräkning av värdet av lagerökning och ökning
av dold reserv, anskaffningsvärdet av ingående lager utbytas mot detta
återanskaffningsvärde.
Beräkning av värdet av lagerökning och ökning av dold reserv under beskattningsåret
1951 borde enligt promemorian ske genom jämförelse med
ingående lagret för beskattningsåret 1950. Såsom skäl härför anföres:
Om lagerökning under beskattningsåret 1951 beräknades genom jämförelse
med det för sistnämnda beskattningsår ingående lagret, skulle följden
nämligen bliva, att en lagerökning, som tillkommit under år 1950 men
då icke nedskrivits, skulle — om lagerkvantiteten bibehållits eller ytterligare
ökats under år 1951 — kunna i bokslutet för detta år nedskrivas utan
att särskild skatt behövde erläggas, eftersom ifrågavarande lagerökning
icke tillkommit under sistnämnda beskattningsår. Med hänsyn till lagstiftningens
syften är ett sådant resultat uppenbarligen icke önskvärt och beräkningen
av värdet av lagerökning och ökning av dold reserv bör därför,
som nyss nämnts, jämväl för år 1951 ske med utgångspunkt från det ingående
lagret för år 1950. Å andra sidan behöver skattskyldig enligt de föreslagna
bestämmelserna ej erlägga särskild skatt om lagret minskats under
år 1950 och om lagerökningen under år 1951 icke överstiger lagerminskningen
under föregående år. Särskild skatt skall däremot utgå för beskattningsåret
1951 om under år 1950 den dolda reserven vid oförändrad lagerhållning
ökat och under år 1951 den dolda reserven bibehållits oförändrad
men varulagret då överstiger lagret vid 1950 års ingång.
Har prisstegring förekommit borde enligt promemorian beräkning av
värdet av lagerökning respektive ökning av dold reserv för beskattningsåret
1951 ske med hänsyn till återanskaffningsvärdet vid 1951 års slut av
den ingående lagerkvantiteten för beskattningsåret 1950. Det borde ankomma
på den skattskyldige att förete utredning angående detta återanskaffningsvärde.
Den skatt, som sålunda beräknades för beskattningsåret
1951, minskades med den skatt, som påförts för år 1950, varefter återstoden
utgjorde särskild skatt för beskattningsåret 1951. Det framhålles i
promemorian att den sålunda åsyftade reduktionen tekniskt lämpligen
borde genomföras såsom en reduktion av det på grund av reservökningen
framräknade beskattningsbara beloppet för år 1951.
2 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 33.
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 33.
Beträffande investeringsfonder anföres:
Investeringsfond för ersättande av normallager och investeringsfond för
varulager bör icke räknas såsom motkonto till varukontot. Har dylik fond,
som före beskattningsåret 1950 avsatts av obeskattade vinstmedel, under
något av de ifrågavarande beskattningsåren använts för nedskrivning av
varulager utan att fonden återförts till beskattning, bör denna nedskrivning
avräknas från den dolda reserven vid detta och följande beskattningsårs
utgång. En dylik nedskrivning bör sålunda icke föranleda påföring av den
föreslagna särskilda skatten.
I fråga om maskiner eller andra inventarier skulle enligt promemorian
den tillfälliga lagändringen i princip innebära, att rätten till fri avskrivning
å inventarier med en varaktighetstid överstigande tre år i så måtto gjordes
villkorlig, att den fria avskrivningsrätten icke finge utnyttjas med mindre
den skattskyldige erlade den särskilda skatten. Lagändringen avsåges sålunda
skola gälla endast beträffande juridiska personer, som medgivits
rätt till fri avskrivning å dylika tillgångar vid taxeringen.
I promemorian framhålles, att det kunde ifrågasättas att utforma bestämmelserna
så, att rätt till avdrag — utan erläggande av särskild skatt
— skulle föreligga endast för den avskrivning, som skulle hava varit tilllåten,
därest den skattskyldige haft bunden avskrivning. Sådana bestämmelser
föreslås emellertid icke, framför allt av praktiska skäl. I promemorian
anföres härom:
Detta skulle emellertid medföra att skattskyldiga, som i 1949 års bokslut
icke redan nedskrivit sitt inventariebestånd till en krona, nödgades upplägga
avskrivningsplan för detta bestånd med angivande av anskaffningsvärde
och bokfört värde för varje årsanskaffning under år 1949 och tidigare
år. Då detta skulle medföra ett avsevärt merarbete för både skattskyldiga
och beskattningsmyndigheter, torde det emellertid vara önskvärt att
den fria avskrivningsrätten beträffande tillgångar som anskaffats före ingången
av år 1950 icke inskränkes. Bokföringsvärdet för nämnda inventariebestånd
lärer mycket ofta vara lågt, varför bibehållandet av avgiftsfri
avskrivningsrätt för dessa tillgångar icke torde komma att innebära
någon mera väsentlig minskning av den föreslagna lagstiftningens effekt.
I promemorian förordas att bestämmelserna i stället utformas så, att
de skattskyldiga medgives rätt att — utan erläggande av särskild skatt
— åtnjuta avdrag med belopp motsvarande räkenskapsmässiga avskrivningar
å inventarier anskaffade före ingången av år 1950 samt därjämte
med en viss procent av anskaffningsvärdet för under åren 1950 och 1951
anskaffade dylika tillgångar. Av praktiska skäl syntes det nödvändigt med
en enhetlig avskrivningsprocent för nyanskaffade inventarier, förslagsvis
tio procent. Denna procentsats syntes kunna utgöra ett godtagbart medeltal.
Om procentsatsen uppenbarligen vore för låg — såsom då inventarierna
huvudsakligen bestode av omnibusar eller lastautomobiler — borde
dock procentsatsen få höjas till tjugu procent, överprisavdrag borde icke
medgivas.
Beträffande kontraherade tillgångar av nu ifrågavarande slag framhålles
i promemorian följande:
Kungl. Maj. ts proposition nr 33.
19
Tillgångar, som kontraherats under tidigare år, böra anses anskaffade
under det beskattningsår leveransen sker. Om avdrag medgivits vid tidigare
års taxeringar för nedskrivning å dessa kontrakt, bör anskaffningskostnaden
anses motsvara det taxeringsmässiga restvärdet vid leveranstillfället.
Avdrag för avskrivning bör alltså medgivas med 10 % av sistnämnda
värde.
I promemorian föreslås vidare, att under beskattningsåret redovisade
bokföringsmässiga vinster å försålda maskiner eller andra inventarier
(även försäkringsersättningar) borde få disponeras för avskrivning av under
samma beskattningsår nyanskaffade dylika tillgångar, utan att särskild
skatt uttoges i anledning av avskrivningen. Därutöver borde emellertid
avskrivning å sistnämnda tillgångar få ske med endast tio procent
av överskjutande del av anskaffningskostnaden.
Beträffande investeringsfonder anföres därefter:
Om investeringsfond, som före beskattningsåret 1950 avsatts av obeskattade
medel, användes för avskrivning å tillgångar av här ifrågavarande slag
utan att fonden återföres till beskattning, bör denna avskrivning icke föranleda
skyldighet att erlägga särskild skatt. Anskaffningsvärdet för de tillgångar,
varå avskrivning skett, bör dock anses motsvara anskaffningspriset
minskat med avskrivningen. Endast å överskjutande del av anskaffningspriset
medgives avskrivning med 10 %.
Någon begränsning av möjligheterna till nedskrivningar av kontrakt å
tillgångar av nu ifrågavarande slag föreslås icke. Härom anföres i promemorian
:
Det skulle kunna ifrågasättas om icke en tillfällig lagändring jämväl borde
införas i syfte att begränsa möjligheterna till nedskrivningar under åren
1950 och 1951 av tecknade kontrakt å maskiner eller andra inventarier. Då
emellertid, i överensstämmelse med vad tidigare anförts angående kontrakt
å lagertillgångar, man lärer kunna antaga att avdrag för nedskrivningar
å kontrakt rörande inventarier i allmänhet icke kommer att medgivas
vid 1951 och 1952 års taxeringar, synes med dylika bestämmelser kunna
bero.
I promemorian framhålles vidare att, om skattskyldig bedreve flera rörelser,
som vore att anse såsom skilda förvärvskällor, syntes beräkningen
av den särskilda skatten på grund av nedskrivning av lagerökning böra ske
för rörelserna gemensamt. Motsvarande borde gälla med avseende å inventariebeståndet.
Däremot borde beräkning av skatt på grund av nedskrivning
av lagerökning samt beräkning av skatt på grund av för hög avskrivning
å inventarier ske var för sig. Icke utnyttjad rätt till avskrivning å inventarier
borde sålunda icke få kvittas mot »otiljåten» nedskrivning å varulager.
Ej heller borde kvittning få ske i motsatt riktning.
I syfte att utgallra de fall, där de nya bestämmelserna icke skulle få
nämnvärd praktisk betydelse, förordas i promemorian, att bestämmelserna
icke skulle vara tillämpliga beträffande rörelser med en årsomsättning understigande
100 000 kronor. Särskild skatt syntes vidare icke böra påföras
skattskyldig om den sammanlagda skatten för avskrivningar å lagerökning
och å maskiner eller andra inventarier understege 100 kronor.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
De nya bestämmelserna föreslås i promemorian i princip böra tillämpas
vid taxeringarna för de två räkenskapsår, som utgå närmast efter den 30
december 1950. För skattskyldig, vars räkenskapsår sammanfölle med kalenderår,
skulle bestämmelserna alltså bliva tillämpliga med avseende å
verksamhetsåren 1950 och 1951. Då i promemorian talades om beskattningsåren
1950 och 1951, avsåges därmed det första respektive det andra av de
räkenskapsår, som omfattades av bestämmelserna.
För att i möjligaste mån undvika att skattskyldig genom omläggning av
räkenskapsår delvis skulle undgå att beröras av de nya bestämmelserna
föreslås i promemorian vidare, att, om skattskyldig, som haft räkenskapsår,
som utgått den 31/12 1949, ändrat nästföljande räkenskapsår till att avslutas
under tiden fr. o. m. den 1/9 t. o. m. den 30/12 1950, de nya bestämmelserna
borde tillämpas beträffande sistnämnda räkenskapsår jämte det
därefter närmast följande.
Taxering till särskild skatt föreslås i promemorian skola åsättas av taxeringsnämnderna.
Med de bestämmelser, som föreslagits, syntes beräkningen
av det till särskild skatt beskattningsbara beloppet icke behöva medföra
alltför tidsödande arbete. Sådana ärenden, i vilka fordrades utredning som
icke medhunnes av taxeringsnämnden, borde överlämnas till vederbörande
prövningsnämnd för handläggning. I promemorian framhålles, att taxeringsnämnderna
genom de uppgifter, som de skattskyldiga skulle lämna
rörande varulagervärderingen, tillfördes värdefullt material för inkomstoch
förmögenhetstaxeringen. Särskilt för förmögenhetstaxeringen av sådana
rörelseidkare, som vore fysiska personer, torde de ifrågavarande uppgifterna
vara av betydande intresse.
För vissa »katastroffall» förordas i promemorian ett dispensförfarande.
Härom anföres:
För nystartade rörelser med särskilt riskbetonad verksamhet och för rörelser,
där verksamheten helt omlagts under år 1950 eller senare, ävensom
för företag, där det ingående lagret år 1950 t. ex. på grund av brand varit
exceptionellt lågt, synes dispens för ytterligare nedskrivning av varulager
böra kunna beviljas i särskild ordning. Antalet dylika »katastroffall» kan
dock förutsättas vara relativt ringa. Det torde böra ankomma på en särskild,
av Kungl. Maj :t tillsatt nämnd att pröva och slutligt avgöra dylika
frågor. !
Beträffande behovet av tillfälliga begränsningar av andra föreliggande
möjligheter att reglera den skattemässiga vinsten än genom nedskrivning
av varulager och avskrivning av inventarier anföres i promemorian följ
ande:
Om möjligheterna till reglering av den skattemässiga vinsten genom avskrivning
å maskiner eller andra inventarier och å varulager tillfälligt begränsas,
kan det måhända befaras, att andra möjligheter för reglering av
vinsten i stället komma att'' utnyttjas i större utsträckning än tidigare.
Dessa möjligheter äro framför allt avsättningar till investeringsfonder och
till pensionsstiftelser.
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
21
Avsättningar till investeringsfonder av obeskattade medel äro emellertid
redan enligt gällande författning begränsade och någon ytterligare begränsning
av avdragsrätten vid inkomsttaxering synes för närvarande knappast
vara påkallad. Ej heller synes i nuvarande läge befogat att begränsa avdragsrätten
för avsättning till pensionsstiftelser. Skulle erfarenheterna
under den närmaste framtiden likväl utvisa ett behov av dylika ytterligare
begränsningar, torde frågan härom få upptagas till omprövning.
I fråga om de verkningar den ifrågasatta lagstiftningen kunde få på inkomstbeskattningen
och de påräkneliga inkomsterna av den särskilda skatten
anföres i promemorian slutligen följande:
Det må i detta sammanhang vidare framhållas att i princip all inkomst
skall beskattas hos inkomsttagaren, antingen omedelbart eller, där vinsten
användes till skapande av dolda reserver, då dessa reserver i sinom tid
framtagas. I den mån den ifrågavarande lagstiftningen leder till minskad
reservbildning och därigenom föranleder redovisning av större inkomster
under de ifrågavarande åren med därav följande högre ordinarie inkomstskatter,
är det sålunda icke fråga om en kvantitativt ökad skattebelastning.
Lagstiftningen innebär endast, att vissa inkomstbelopp, som eljest använts
till reservbildning och sålunda framtagits till beskattning först framdeles,
omedelbart bliva föremål för beskattningsåtgärder.
Vad till slut angår frågan om de påräkneliga intäkterna i anledning av
den föreslagna särskilda skatten bör beaktas att, i den mån lagstiftningen
fyller sin funktion att motverka vissa investeringar och därigenom föranleder
att de till beskattning omedelbart framtagna vinsterna bliva större, de
ordinarie inkomstskatterna under de ifrågavarande åren bliva högre än
vad eljest skolat bliva fallet. Även om det svårligen låter sig göra att siffermässigt
beräkna vare sig de direkta intäkterna av den särskilda skatten
eller den höjning av de ordinarie inkomstskatterna, som den föreslagna lagstiftningen
på sätt nyss sagts kan väntas medföra, torde det likväl vara
befogat antaga, att de direkta och indirekta intäkterna av skatten sammanlagt
komma att uppgå till ett icke obetydligt belopp. Förutom att lagstiftningen
sålunda bör kunna tillföra statsverket ytterligare skattemedel, kommer
lagstiftningen därjämte att framtvinga en noggrannare prövning av
lönsamheten av nyinvesteringar i inventarier och lager och därigenom befrämja
en i dagens läge önskvärd återhållsamhet i fråga om dylika investeringar.
Vid promemorian fanns fogat ett förslag till förordning angående en
tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar i varulager och inventarier
(investeringsskatt). Förslaget torde såsom Bihancj 1 få fogas till
statsrådsprotokollet i förevarande ärende.
Remissyttrandena över promemorian.
I flertalet remissyttranden ha erinringar framställts mot att de föreslagna
beskattningsåtgärderna även skulle drabba sådana investeringar, som verkställts
eller i vart fall beslutats före den tidpunkt, då lagförslaget blev känt.
Frånsett dylika erinringar och vissa detaljanmärkningar mot förslagets utformning
har förslaget i princip tillstyrkts eller lämnats
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
utan erinran av riksbanksfullmäktige (en av fullmäktige har dock ansett
att förslaget bort avstyrkas), översiåtliållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Örebro län, Landsorganisationen i
Sverige, Tjänstemännens centralorganisation samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Därest ikraftträdandet uppskjutes till den 1 januari
1952 anser kammarrätten sig icke böra avstyrka förslaget. Länsstyrelserna i
Malmöhus och Skaraborgs län äro tveksamma om den föreslagna lagstiftningen
kan få åsyftad verkan, medan länsstyrelsen i Kopparbergs län icke
anser sig böra göra något uttalande om de föreslagna åtgärdernas ändamålsenlighet.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar och Västernorrlands län
anse förslaget icke böra genomföras utan tvingande skäl.
Det framlagda förslaget har avstyrkts av kommerskollegium, länsstyrelserna
i Jönköpings, Älvsborgs och Västerbottens län samt av Kooperativa
förbundet och av samtliga hörda näringsarganisationer.
De utlåtanden och skrivelser i ämnet, som inkommit utan särskild remiss,
avse i regel framställningar om vissa undantag från eller ändringar i de
föreslagna bestämmelserna.
Från remissyttrandena och övriga utlåtanden och skrivelser i ämnet må
följande här återgivas.
Riksbanksfullmäktige uttala som sin mening, att en tillfällig investeringsskatt
av den art, som föreslås i promemorian, otvivelaktigt vore ägnad
att minska intresset för de investeringar, som i en högkonjunktur tedde sig
lockande mot bakgrunden av skattelagarnas bestämmelser om avskrivningsrätt
beträffande maskiner eller andra inventarier samt varulager.
Överståthållarämbetet framhåller, att rätten till fri nedskrivning och avskrivning
i många fall icke blott begagnats i konsoliderande syfte utan utnyttjats
vida därutöver och blivit ett medel att nedbringa vinsten för att
ernå ett skatteuppskov och jämväl medverkat till en ökad investeringsverksamhet.
Ämbetet anför vidare:
Därest en högkonjunktur inträder och ökade vinster för företagen uppstå,
kan det befaras, att denna utveckling blir mera framträdande. I den
mån förefintliga avskrivningsobjekt förbrukas, komma nya sådana — stundom
även mindre nödvändiga — att sökas. Då det i nuvarande läge torde
vara erforderligt att inskränka investeringarna, synes den i promemorian
föreslagna utvägen att tillfälligt begränsa ned- och avskrivningsrätten vara
ett enkelt och verksamt medel att nå detta syfte.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller bl. a., att genom den särskilda
konstruktionen av investeringsskatten denna icke syntes böra helt likställas
med en höjning av den direkta skatten. Konstruktionen saknade ingalunda
förtjänster och förslaget syntes ägnat att tillgodose de syften man velat
uppnå, även om skattens verkningar i alla avseenden icke nu kunde överblickas.
Intet hindrade emellertid, att bestämmelser om temporära lättnader
utfärdades, därest den ekonomiska utvecklingen senare skulle giva anledning
härtill. — För en likartad uppfattning har länsstyrelsen i Örebro
län givit uttryck.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
23
Tjänstemännens centralorganisation anser, att de föreslagna skatterna
kunna få en viss lugnande inverkan på den överkonjunktur, som kännetecknar
det svenska näringslivet, och att det ur allmänna ekonomiska synpunkter
torde få anses önskvärt med en väsentlig återhållsamhet i investeringshänseende
efter den starka och snabba expansion, som ägt rum under de
närmast föregående åren.
Av de remissinstanser, som avstyrkt förslaget, uttalar länsstyrelsen i Älvsborgs
län som sin mening, att lagstiftningen, hur den än utformades, finge
ett begränsat inflytande på företagens självfinansierade investeringar, på
grund av att inom företagen funnes betydande likvida medel. Länsstyrelsen
i Västerbottens län ifrågasätter om ett tillfälligt skatteuttag på bekostnad av
framtida skatter vore ur principiell synpunkt försvarligt.
Industriförbundet m. fl. åberopa ett yttrande, som avgivits av delegerade
utsedda av industriförbundet, Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen
och Svenska försäkringsbolags riksförbund. I yttrandet framhålles,
att det vore en felaktig uppfattning att näringslivets investeringar under
senare år skulle ha varit onormalt stora och till en del mindre väl avvägda
ur folkhushållets synpunkt. I själva verket förhölle det sig så, att
vissa industrigrupper under åren 1947 och 1948 hade en investeringsverksamhet,
som relativt sett understege förkrigsnivån och att investeringsvolymen
under år 1949, beräknad på samma sätt, vore mindre än före kriget i
flertalet industrigrupper. Endast genom en fortgående utbyggnad av produktionsapparaten
hade det varit möjligt att möta den omfattande efterfrågan,
som blivit följden av de stora köpkrafttillskotten till allmänheten.
Den tekniska utvecklingen, arbetsmarknadssituationen och den av statsmakterna
önskade exportoffensiven hade likaledes ställt stora krav på investeringar.
Anledning saknades att misstänka, att någon nämnvärd del av
dessa icke skulle ha verksamt bidragit till landets varuförsörjning eller till
konkurrensförmågan på världsmarknaden.
Sveriges köpmannaförbund framhåller, att investeringsskatten skulle ingå
som ett led i bekämpandet av inflationsfaran, för vilken det föreliggande
köpkraftöverskottet tillmätts en avgörande betydelse. Det syntes förbundet
då ej vara konsekvent att hindra lagerökning, enär en lagerökning vore
ägnad att motverka uppkomsten av ett köpkraftsöverskott, eftersom man då
sörjde för en ökad varutillgång.
I ett flertal remissyttranden, bl. a. i det av industriförbundet m. fl. åberopade
yttrandet och i yttrandet från Skånes handelskammare, framhålles att
förslaget innebure en begränsning av gällande avskrivningsregler. Denna
fråga måste sos i ett större sammanhang och kunde icke lösryckas från det
större spörsmålet om företagsbeskattningen över huvud taget.
Några remissinstanser bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län, Sveriges grossistförbund
och Sveriges redareförening ha i stället för investeringsskatten
förordat åtgärder i konsumtionsbegränsande syfte. Kooperativa förbundet
har framlagt ett förslag till en produktions- och importskatt.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
De principiella erinringar, som i övrigt framställts mot det framlagda förslaget,
äro i huvudsak följande.
1) De föreslagna beskattningsåtgärderna drabba investeringar,
som äro verkställda eller i vart fall beslutade
före den dag då förslaget blev känt.
I flertalet remissyttranden ha erinringar anförts mot denna retroaktiva
verkan av de föreslagna bestämmelserna. Ur de nu avsedda yttrandena må
följande här återgivas.
Kammarrätten anför:
Förordningen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 1951 och
vinner således tillämpning å investeringar verkställda under hela år 1950.
Denna retroaktiva verkan måste enligt kammarrättens mening anses synnerligen
otillfredsställande och dessutom meningslös med hänsyn till förslagets
syfte, eftersom 1950 års investeringar till största delen redan skett. Bestämmelsen
är också i hög grad obillig ur den synpunkten, att den betager
den skattskyldige hans självklara rätt att i enlighet med förslagets syfte
minska på sitt investeringsprogram för att därigenom kunna undgå både
den särskilda skatten och den högre ordinarie inkomstskatten.
Även överståthållarämbetet finner den retroaktiva verkan av den föreslagna
lagstiftningen ägnad att framkalla starka betänkligheter. Å andra
sidan framhåller ämbetet, att om ikraftträdandet uppskötes, komme det avsedda
syftet att motverkas. Härefter anför ämbetet:
Med hänsyn till nyssberörda principiella betänkligheter anser sig överståthållarämbetet
böra framhålla, att i flertalet fall några egentliga olägenheter
likväl icke synas behöva uppkomma för de skattskyldiga till följd av
lagstiftningens retroaktiva verkan. I fråga om lagertillgångar torde i många
fall rörelseidkaren genom en betydande nedskrivning å det äldre lagret ha
skapat en så konsoliderad ställning åt företaget, att ytterligare nedskrivning
å lagerökning icke är erforderlig. I andra fall kunna de olägenheter,
som föranledas av den begränsade nedskrivningsrätten, undanröjas genom
att rörelseidkaren minskar lagerkvantiteten under återstoden av det första
beskattningsåret. Vad beträffar inventarier synes den begränsade rätten till
avskrivning å dylika tillgångar, anskaffade under beskattningsåret, kunna —-i de fall, då avskrivningsrätten är av någon betydelse — kompenseras genom
högre avskrivning å äldre inventarier. Kan så icke ske därför att de
äldre inventarierna helt avskrivits, torde företaget ofta ha ernått en så konsoliderad
ställning, att något behov av fri avskrivning å de nyanskaffade
inventarierna icke synes föreligga.
Ämbetet framhåller emellertid, att även om de nya bestämmelserna genom
sin retroaktiva verkan i flertalet fall icke syntes behöva medföra några
egentliga olägenheter för de skattskyldiga, torde de dock i vissa fall kunna
medföra menliga verkningar. Ämbetet anför därvid:
Om de föreslagna reglerna skola träda i kraft den 1 januari 1951, böra
därför möjligheter skapas att undanröja dylika verkningar. För sådant ändamål
böra i den föreslagna författningen intagas bestämmelser av innehåll,
att skattskyldig, som före den 1 oktober 1950 — den tidpunkt då förslaget
får anses ha kommit till mera allmän kännedom — inköpt varor eller
inventarier och genom begränsning av rätten till fri ned- och avskrivning å
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
25
dessa tillgångar skulle tillfogas avsevärda ekonomiska olägenheter, må medgivas
större nedskrivning eller avskrivning än som enligt huvudregeln är
tillåten.
I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles bl. a.
Redan gjorda investeringar kunna ju icke göras ogjorda, och ej heller
kan det ifrågakomma att på grund av beskattningshotet häva redan ingångna
kontrakt. Då det härjämte av praktiska skäl måste anses helt uteslutet
att verkställa någon slags uppdelning i beskattningshänseende mellan investeringar,
som under ett och samma räkenskapsår tillkommit före och
sådana som tillkommit efter promemorians publicering, borde det under
alla omständigheter ha varit självklart, att en eventuell lagstiftning av här
ifrågavarande slag icke skulle ha kunnat göras tillämplig på beskattningsår,
som i nämnvärd grad inkluderar annan del av innevarande kalenderår än
tid fallande inom dess sista kvartal. Likaledes måste det, bland annat, förutsättas,
att lagerökningar och inventarieanskaffningar, som gjorts under den
av lagen omfattade beskattningsperioden, icke bliva föremål för beskattning,
i den mån de basera sig på kontrakt, ingångna före lagens ikraftträdande
eller i den mån de utgöra ett väsentligt led i investeringsplaner, som
redan blivit till större eller mindre del realiserade. Alla dylika investeringar
måste givetvis fullföljas, med resultat att beskattningsreglerna för deras
del icke skulle i någon män fullgöra sitt syfte — att begränsa investeringarna
—- utan endast leda till avsevärda fördyringar. Ett sådant resultat kan
icke ur några synpunkter anses försvarbart. Och skulle man söka att genom
mer detaljerade regler eliminera dylika uppenbara oegentligheter i verkningarna
av lagstiftningen, skulle de nyinvesteringsplaner, som verkligen
komme att påverkas av lagstiftningen, sannolikt vara av så begränsad omfattning,
att de näppeligen kunde motivera åtgärden.
Sveriges redareförening framhåller i sitt yttrande, att förslagets retroaktiva
verkan vore särskilt allvarlig för rederirörelser, då byggandet av ett fartyg
toge lång tid. Leverans av fartyg skedde ofta först tre år eller ännu längre
tid efter det fartyget beställts.
Liknande synpunkter framföras av samtliga hörda näringsorganisationer,
Kooperativa förbundet samt av kommerskollegium.
2) De föreslagna beskattningsåtgärderna drabba
även önskvärda och nödvändiga investeringar, varigenom
beredskapslagring, angelägen produktion och
värdefull rationalisering hämmas.
Efter att ha framhållit, att åtgärder vore påkallade för att i möjligaste
mån hindra att de starka tendenser till en inflationistisk utveckling, som
för närvarande framträdde på världsmarknaden, sloge igenom i den svenska
ekonomien, anför kommerskollegium följande:
Vid valet av åtgärder i sådant syfte måste i första hand uppställas det kravet,
att åtgärderna icke kunna befaras verka hämmande på strävandena till
ökad produktion. Om risk härför föreligger, skulle åtgärderna i ett väsentligt
avseende motverka det angivna syftet. Ur den synpunkten kan det föreliggande
förslaget ej anses tillfredsställande. Den föreslagna investeringsskatten
skulle drabba alla nyinvesteringar med de få undantag som inrymmas
under den föreslagna dispensbcstäminelsen och sålunda även sådana
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
investeringar som ur allmän synpunkt äro angelägna för att möjliggöra en
önskvärd produktionsökning. Ehuru skatten är avsedd att utgå endast under
två år, kan det befaras, att dess produktionshämmande verkningar komma
att sträcka sig längre framåt i tiden, då investeringar i stor utsträckning
måste planeras på lång sikt.
Sveriges köpmannaförbund anför beträffande önskvärdheten av att s. k.
beredskapslagring icke hämmas följande:
Det osäkra utrikespolitiska läget har vidare medfört, att många företag
velat gardera sin fortsatta verksamhet genom vissa extra varuinköp. Dessa
inköp torde väl i regel ligga helt i linje med en beredskapslagring, som ur
hela landets synpunkt kan vara önskvärd i nuvarande läge. Även inom detaljhandeln
har säkerligen en av dessa skäl dikterad lagerökning förekommit.
Visserligen kan beredskapslagring i viss utsträckning ske genom statens
försorg, men det torde vara ett obestridligt faktum, att näringslivet
gjorde en mycket betydelsefull insats i fråga om beredskapslagringen under
andra världskriget. Om icke en sådan lagring då hade skett inom handeln,
kan man med visshet säga, att vår varuförsörjning skulle varit avsevärt
sämre under nämnda krig. Vidare är det givetvis ur militär synpunkt synnerligen
önskvärt, att lagren spridas och icke koncentreras till några få
orter. Även ur denna viktiga synpunkt är det betydelsefullt, att en viss lagerökning
och spridning av lagren icke motarbetas.
I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet anföres angående
den föreslagna investeringsskattens verkningar bl. a.:
Den skulle utan urskiljning drabba även ur samhällssynpunkt högst
önskvärda investeringar i inventarier och lager, och den skulle därför, i
den mån den nådde sitt uttalade syfte att pressa ned investeringsverksamheten
kunna medföra för samhället högst skadliga konsekvenser. Vår industriella
framstegstakt och konkurrensförmåga på världsmarknaden skulle
kännbart påverkas och skatten skulle vara ägnad att hämma en starkt
eftersträvansvärd, ökad beredskapslagring. På många områden är den enda
möjligheten att häva eller lindra verkningarna av den starka bristen på
arbetskraft att rationalisera och övergå till maskinella hjälpmedel. Icke
minst viktig att beakta i detta sammanhang är lagstiftningen rörande inskränkning
av treslciftesarbetet och genomförandet av den väntade treveckorssemestern.
Även för fullgörande av leveranser till försvaret torde nya
investeringar vara erforderliga. I samtliga dessa fall torde knappast delade
meningar kunna råda om den samhällsekonomiska önskvärdheten av nva
investeringar.
Handelskammaren i Göteborg framhåller, att regeringen och statsmyndigheterna
i övrigt efter krigsslutet på allt sätt sökt främja exportproduktionen
samt uppmanat företagen att genom nyinvesteringar söka öka exporten.
De företag, som hörsammat dessa appeller och sökt utöka eller omlägga
sin produktion för export, komme nu genom det föreliggande förslaget
att utsättas för en straffbeskattning, som deras ansträngningar för en
ökning av exporten knappast kunde motivera. — Handelskammaren föreslår
därjämte att förordningens bestämmelser icke skulle äga tillämpning
beträffande sådana industriförnödenheter, vilka icke direkt inginge i framställda
slutprodukter, såsom bränsle, smörjmedel och dylikt.
Liknande synpunkter framföras bl. a. av Sveriges grossistförbund m. fl.
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
3) Hänsyn t a ges icke till ersättningsanskaffningar
av inventarier, ej heller till att en ökning av varulager
kan innebära ett återställande av tidigare
norm allage r.
Kammarrätten framhåller i sitt yttrande, att förslaget kunde medföra
en skatteskärpning även på längre sikt och anför därvid bl. a. följande:
I alldeles särskilt hög grad synes detta gälla beträffande företag, vilkas
väsentliga tillgångar bestå av maskiner och inventarier, främst fartyg,
och som under de aktuella åren måst verkställa ersättningsanskaffningar.
Den föreslagna förordningen berövar dessa företag möjligheten att på normalt
sätt under högkonjunkturen till skydd mot en eventuell lågkonjunktur
verkställa en ur affärssynpunkt befogad avskrivning å dessa icke nyuppsatta
utan till ersättning av gamla inventarier anskaffade tillgångar.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att bestämmelserna beträffande
inventarier icke utformats i överensstämmelse med förslagets syfte att
begränsa ökning av investeringar, samt anför härom:
Länsstyrelsen åsyftar därvid det fallet att under beskattningsåret anskaffats
inventarier såsom ersättning för utrangerade sådana. Dylik inventarieanskaffning
innefattar icke någon ökad investering men blir enligt förslaget
likväl föremål för beskattning. Länsstyrelsen vill förty ifrågasätta,
om icke en överarbetning av lagförslaget härutinnan bör ske. Därvid bör
beaktas, att förslagets syfte icke lärer kräva den beskattning av redan
gjorda investeringar, som skulle bli en följd av förslagets avfattning.
Sveriges industriförbund hänvisar till uppgifter, som lämnats i skrivelser
från vissa branschföreningar och bolag, och framhåller vikten av att ersättningsanskaffningar
icke försvåras. Reparationskostnaderna för utslitna
maskiner voro ofta så stora, att anskaffandet av nya maskiner kunde
förbilliga produktionen och verka inflationshämmande. Kostnaden för ersättningsanskaffningar,
som vore nödvändiga för bibehållande av industriell
kapacitet, överstege i regel avsevärt anskaffningskostnaden för de utrangerade
tillgångarna, varför en betydande avskrivning vore befogad.
Liknande synpunkter framföras av bl. a. Sveriges redareförening, som
framhåller, att nybeställningar, som avsåge anskaffande av ersättningsfartyg
för förlorade eller utrangerade fartyg, icke borde omfattas av de nya
bestämmelserna.
Sveriges grossistförbund framhåller, att de föreslagna bestämmelserna angående
ökning av varulager skulle särskilt hårt drabba de företag, som på
grund av extraordinära förhållanden hade ett litet jämförelselager, och
anför därvid:
Den nuvarande situationen på hithörande område torde, även om förhållandena
givetvis avsevärt växla inom olika branscher, kunna i stort
karakteriseras så, att den kraftiga lageravtappningen under avspärrningsåren
först sedan relativt kort tid tillbaka kunnat förbytas i en begynnande
lageråterhämtning. Alldeles särskilt gäller detta viktiga importbranscher,
där någon egentlig lagerpåfyllning icke kunnat påbörjas förrän i samband
med den nyligen vidtagna frilistningen av dylika varor. Beträffande bran
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
scher, som till mera avsevärd del hämta sina varor från dollarområdena,
har det alltjämt kvarstående licenssystemet över huvud taget omöjliggjort
någon nämnvärd lagerpåfyllning.
4) De föreslagna beskattningsåtgärderna drabba
hårdast företag, som är o relativt nystartade eller eljest
stadda i utveckling, samt sådana företag som ha en
dålig likvid ställning.
I det av Sveriges grossistförbund avgivna yttrandet anföres bl. a.:
I alldeles särskild grad komma skadeverkningarna att drabba de relativt
unga företag, som till följd av det senaste decenniets extraordinära förhållanden
ännu icke hunnit vare sig skaffa för rörelsen erforderliga lager eller
i övrigt på ett betryggande sätt konsolidera sin ställning. Den föreslagna
extrabelastningen skulle för dessas del betyda ett allvarligt hinder i strävandena
att bygga upp för rörelsens bedrivande erforderliga reserver,
d. v. s. kraftigt minskade möjligheter i jämförelse med de äldre och bättre
konsoliderade företagen att utjämna nuvarande överskott mot kommande
av prisfall föranledda underskott. Över huvud taget skulle förslaget på ett
ur samhällsekonomisk synpunkt föga gagneligt sätt träffa de mindre väl
konsoliderade och med svag likviditet utrustade företagen väsentligt mycket
hårdare än de välkonsoliderade och därmed även mera inves^eringskraftiga.
Förslaget skulle även motverka den naturliga utvecklingen hos
företag, som äro stadda i starkt framåtskridande och med hänsyn härtill
äro tvingade att öka sina varulager. En uppenbar orättvisa skulle samtidigt
också uppstå mellan sådana företag, som kanske kort tid före beskattningens
ikraftträdande lyckats genomföra betydande nyinvesteringar i inventarier
eller lager och sådana företag inom samma branscher, vilkas genomförande
av motsvarande investeringar av olika anledningar kommit att
fördröjas och därmed skjutas in under skattens tillämplighetsområde.
Liknande synpunkter komma till uttryck bl. a. i det av industriförbundet
in. fl. åberopade yttrandet.
5) Vissa andra erinringar av mera principiell natur.
I det av industriförbundet m. fl. åberopade utlåtandet framhålles vidare,
att det icke kunde anses påkallat av syftet med den föreslagna skatten att
låta även placeringar av förvaltade medel i aktier och obligationer, lånefordringar
m. in., som gjorts av företag vilka dreve bank- eller annan penningrörelse
eller försäkringsrörelse, falla inom lagens tillämpningsområde.
Liknande synpunkter framföras i yttranden av bank- och fondinspektionen,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Svenska försäkringsbolags
riksförbund m. fl.
I flera yttranden bl. a. från kammarrätten, flera länsstyrelser, landsorganisationen
och Kooperativa förbundet m. fl. ha uttalats farhågor, att de
föreslagna bestämmelserna icke skulle få åsyftad verkan, om vinstreglerande
åtgärder, såsom reparations- och underhållskostnader, avsättningar till
pensions- och andra personalstiftelser samt avsättningar till investeringsfonder,
icke samtidigt begränsades.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
29
Ett flertal länsstyrelser samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
ha framhållit, att tillämpningen av de nya bestämmelserna komme att medföra
avsevärt ökat arbete för såväl landskontorens personal som för prövnings-
och taxeringsnämnder och att särskild ersättning för detta arbete
borde utgå.
Sveriges köpmannaförbund finner det anmärkningsvärt, att man i inflationshämmande
syfte toge ut en skatt, som skulle bliva definitiv. Ur denna
synpunkt anser förbundet snarare något slag av spärrkontoinsättning motiverad,
vilken efter en begränsad tid kunde återbetalas. Liknande synpunkter
komma till uttryck i det av länsstyrelsen i Älvsborgs län avgivna yttrandet.
Mot utformningen av lagförslaget ha i yttrandena vidare framställts
vissa detaljanmärkningar.
Beträffande de räkenskapsår, för vilka bestämmelserna skola vara tilllämpliga,
framlägga bl. a. kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län och länsstyrelsen i Älvsborgs län olika förslag
syftande till att garantera, att för varje rörelseidkare minst två räkenskapsår
komme att omfattas av bestämmelserna.
Den föreslagna skatteprocenten, tjugu procent, tillstyrkes av överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Stockholms län samt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.
Kammarrätten framhåller, att om skatteprocenten för aktiebolag och likställda
sattes till tjugu procent, motsvarande hälften av den statliga inkomstskatten
för dylika skattskyldiga, borde investeringsskatten för fysiska personer
motsvara hälften av det belopp, varmed den statliga skatten skulle ha
ökat, därest nedskrivning ej vidtagits. Innan verkningarna av investeringsskatten
fullt ut kunde bedömas borde dock procentsatsen sättas så låg som
möjligt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar att skatten göres progressiv, medan
länsstyrelsen i Kopparbergs län anser en procentsats av tio procent skälig
med hänsyn bl. a. till förslagets retroaktiva verkan och till att restitutionsrätt
icke funnes.
I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att om
den föreslagna beskattningen skulle till nöds av rättsmedvetandet fördragas
måste det under alla omständigheter bli nödvändigt med en betydligt
måttligare skattesats än den föreslagna. Sveriges redareförening uttalar som
sin mening att procentsatsen borde sättas till högst tio procent.
Handelskammaren i Göteborg framhåller, att om skatteprocenten sattes
till tjugu procent innebure detta t. ex. för ett aktiebolag, som ville redovisa
oförändrad utdelningsbar vinst, en ökad skatteutgift motsvarande fyrtio
procent av överavskrivningen, varav tjugu procent utgjorde investeringsskatt
och tjugu procent en ökad inkomstskatt. Med hänsyn därtill vore en
procentsats av tjugu procent så hög att valfriheten för företagarna, att an
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
tingen erlägga skatten eller icke verkställa överavskrivningar, bleve illusorisk.
Handelskammaren förordade en procentsats av tio procent, varigenom
även skattens skadliga verkningar för näringslivet liksom orättvisorna förbundna
med skattens schematiska utformning skulle avsevärt reduceras.
Även övriga handelskammare, som avgivit yttrande, förorda en skattesats
av tio procent.
Handelskammaren i Gefle ifrågasätter -— med instämmande av bl. a. handelskammaren
i Göteborg och Västergötlands och Norra Hallands handelskammare
— huruvida icke restitution av skatt borde ske i vissa fall och anför
därvid:
Den omständigheten att tillfälligheterna ofta avgöra, om varulagret vid
ett årsskifte utvisar ökning eller minskning, föranleder handelskammaren
att ifrågasätta, huruvida icke restitution bör ske av skatten det följande
året, därest lagerminskning eller minskning av dold reserv uppstått. Enligt
förslaget kan sådan restitution icke medgivas, utan skatten föreslås bliva
definitiv. Enär skattens främsta syfte ju är att hålla investeringarna nere,
synes nämnda ändamål icke äventyras av att en avräkning får äga rum mellan
de två beskattningsåren. Skäligt synes också vara, att restitution även
i övrigt göres för erlagd skatt i de fall, då en enligt lagen beskattad lagerreserv
sedermera framtages.
I flera remissyttranden framhålles, att gränsen för det lägsta skattebelopp,
som skulle debiteras, borde avsevärt höjas. Sålunda framhåller Smålands
och Blekinge handelskammare, att även för de mindre företagen torde
ett minimibelopp av 1 000 kronor icke kunna anses för högt. Att påföra
skatt av detta slag med belopp understigande 1 000 kronor komme säkerligen
att medföra ett orimligt arbete i förhållande till det resultat man skulle
nå och dessutom i många fall leda till oriktig taxering.
Flera remissinstanser framhålla svårigheterna att komma tillrätta med
frågan om såväl ett varulagers verkliga storlek som dess anskaffningsvärde.
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att föreskrifter borde utfärdas om att
lagerinventering skulle ske i viss närmare angiven ordning. Vissa indexscrier
borde centralt upprättas för att tjäna till ledning för beskattningsnämndernas
arbete med lagervärderingen. Liknande synpunkter komma till
uttryck i yttranden från länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordar, att lagerökning skulle
få nedskrivas med belopp motsvarande prisstegringen sedan tidpunkten för
jämförelselagret. Därjämte framhåller länsstyrelsen, att lagstiftningen konsekvent
borde anknyta till varulagret enligt en taxering, som blivit prövad
och fastställd före lagens publicering. Handelskammaren i Gefle förordar
även att lagerökning borde få nedskrivas med belopp motsvarande prisstegringen
under året. Kammaren framhåller därvid förhållandena inom
skogsindustrien, där förskjutningar i lagerhållningen vid årsskiftena inträdde,
enär takten i virkesanskaffningen vore beroende på olika år från
år variabla faktorer.
Kungl. Maj ris proposition nr 33.
31
Svårigheterna beträffande värdering av inkuranta varor framhållas i flera
remissyttranden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län förordar, att avdrag för
inkurens skulle ske efter schablon, som borde frångås endast i rena undantagsfall.
I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet och i yttrandet
från Sveriges grossistförbund framhålles, att de i promemorian angivna
inkurensbestämmelserna kunde tillämpas av detaljhandlare men ej av industriföretag
och partihandlare.
Förslaget att årligt slitningsavdrag för maskiner eller andra för stadigvarande
bruk anskaffade inventarier skulle medgivas med tio procent, i
undantagsfall med tjugu procent, av anskaffningskostnaden har föranlett
erinringar i flera remissyttranden. Sålunda har kammarrätten som sin mening
uttalat, att avdrag för avskrivning borde medgivas med belopp, som
skulle ha godkänts, därest den skattskyldige haft bunden avskrivning, dock
med lägst tio procent av anskaffningskostnaden.
Overståthållarämbetet förordar att avdrag för avskrivning medgives med
tio procent, då vid inkomsttaxeringen normalt medgives högst femton procent,
och med tjugu procent, då vid inkomsttaxeringen avdrag för avskrivning
normalt beviljas med mer än femton procent.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller, att för trafik- och åkerirörelse
vore den normala avskrivningsprocenten inom länet tjugufem procent, varför
avskrivningsprocenten i undantagsfallen borde sättas till tjugufem procent
i stället för tjugu procent. Därjämte förordar länsstyrelsen planmässiga
avskrivningar jämväl för äldre inventarier och anför därvid:
Enligt erfarenheterna från taxeringsarbetet här i länet är det emellertid
långt ifrån ovanligt, att bokvärdet å det äldre inventariebeståndet uppgår till
avsevärt belopp. Därest skattskyldig tillerkännes rätt att i första hand avräkna
avskrivningen å det äldre inventariebeståndet, medan allenast vad
som därefter kvarstår av avskrivningen skall anses belöpa å nyanskaffningen,
lärer kvarstående delen ofta komma att uppgå till relativt obetydligt
belopp. Lagstiftningens syfte synes med föreslagna regeln ofta icke komma
att uppnås. Till det äldre inventariebeståndet synes därför böra hänföras
så stor del av den verkställda avskrivningen, som motsvarar planenliga värdeminskningen
å detta inventariebestånd. Svårigheten för den kategori
skattskyldiga, som åtnjuter fri avskrivning, att verkställa härför erforderlig
utredning synes icke kunna bliva alltför betungande.
Sveriges industriförbund framhåller i sitt yttrande att för vissa branscher
t. ex. byggnads- och anläggningsbranschen måste avskrivningsprocenten
sättas till lägst tjugu procent. Möjligheter till utvidgning av undantagsfallen
borde beredas.
Handelskammaren i Göteborg framhåller att Kungl. Maj :t eller av Kungl.
Maj :t utsedd myndighet borde bemyndigas att medgiva undantag från de
maximala procentsatser, som komme att fixeras i lagen. Handelskammaren
framhåller även att högre procentsats borde medgivas för maskinanläggningar,
som dreves i två- eller treskift. Liknande synpunkter komma
till uttryck i det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet och i ytt
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
randet av Sveriges redareförening, som även framhåller att avskrivningsprocenten
för vissa fartyg t. ex. tankfartyg borde sättas högre än tio procent.
Skånes handelskammare gör följande påpekande beträffande fartyg:
Enligt 19 § 2 mom. 1946 års förordning om krigskonjunkturskatt kan rederi
erhålla uppskov till senast den 30 juni 1950 med taxeringen. Detta stadgande
har tillkommit för att vid taxeringen till krigskonjunkturskatt giva den
skatlskyldige möjlighet att komma i åtnjutande av värdeminskningsavdrag
för tonnage, som anskaffats såsom ersättning för under kriget förlorat eller
utrangerat fartyg. Förutsättningen för avdragets erhållande är emellertid
att motsvarande avskrivning göres i räkenskaperna. Om nu ett rederi i början
av innevarande år inköpt sådant ersättningstonnage och i bokföringen
vidtagit de för taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga åtgärderna,
kommer vid de föreslagna bestämmelserna motsvarande värdeminskningsavdrag
icke att till fullo bliva skattefritt vid den ordinarie taxeringen. Ett
förtydligande till 3 st. torde böra göras med tanke på det fall, att skattskyldig
enligt bestämmelserna i 28 § 2 mom. 2 st. kommunalskattelagen eller
gällande provisorisk lagstiftning begagnat anstånd med beskattningen. Orden
»åtnjutit skattepliktig» kunde lämpligen utbytas mot »uppgivit till
beskattning». Det torde härvidlag bemärkas, att vid s. k. bunden avskrivning
överensstämmelse icke nödvändigtvis behöver föreligga mellan beskattningsbar
och bokföringsmässig vinst.
Vid beräkning av beskattningsbart belopp förordar kammarrätten ett
skattefritt avdrag å 3 000 kronor för att neutralisera en del ogynnsamma,
icke förutsebara verkningar på grund av förslagets schematiska karaktär.
Bestämmelsen att uppgiftsskyldighet icke skulle föreligga beträffande
räkenskapsår, för vilket omsättningen icke överstiger 100 000 kronor, har
föranlett erinringar i flera remissyttranden.
Kammarrätten förordar, att bestämmelserna icke skulle vara tillämpliga,
när omsättningen icke överstege 100 000 kronor. Uppgiftsskyldighet borde
eventuellt föreligga efter anmaning, trots att omsättningen icke uppginge
till 100 000 kronor. Liknande synpunkter framföras av bl. a. överståthållarämbetet,
som framhåller att bestämmelser om inskränkning i skattskyldigheten
borde intagas i 2 §.
Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om icke reglernas tilllämpning
borde begränsas till sådana skattskyldiga, som hade en omsättning
å 100 000 kronor eller däröver och som taxerats för inkomst överstigande
visst belopp.
I ett flertal remissyttranden, bl. a. i yttranden från fem länsstyrelser, förordas
en höjning av den omsättning, som skulle utgöra gräns för skattskyldigheten.
Kammarrätten, överståthållarämbetet och ett flertal länsstyrelser påpeka,
att bestämmelser saknades, som reglerade eftertaxering, dödsbobefrielse
och beskattning av äkta makar. Beträffande äkta makar framhåller överståthållarämbetet,
att dessa av praktiska skäl borde behandlas som två av
varandra oberoende rörelseidkare. Överståthållarämbetet påpekar även, att
bestämmelse borde intagas i förordningen om rätt för Kungl. Maj :t att ut
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
33
färda tillämpningsföreskrifter. Länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs
län förorda, att uppgiftsskyldighet stadgas beträffande anskaffningsvärdena
för nyanskaffade maskiner eller andra inventarier. Kammarrätten
anser bestämmelser nödvändiga, som reglera det fall, då inkomsttaxeringen
ändras av beskattningsdomstolarna och denna ändring även medför ändring
av investeringsskatten. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att
i särskild bestämmelse borde regleras, om investeringsskatten vore avdragsgill
vid inkomsttaxeringen eller icke.
Med anledning av att i promemorian förutsatts, att prövningsnämnden
skulle handlägga fall, som icke medhunnits av taxeringsnämnderna, anför
länsstyrelsen i Kopparbergs län följande:
På grund av arbetsuppgifternas omfattning synes det böra föreskrivas,
att prövningsnämnden äger taga befattning med dylika fall till den 30 juni
året näst efter taxeringsåret utan att besvär anförts inom den i 97 a och
104 a §§ taxeringsförordningen stadgade tiden. Härjämte torde lämpligen
böra föreskrivas, att då åtgärd enligt föreslagna förordning icke kan vidtagas
utan att ändring göres i den vanliga taxeringen, yrkande i sådant
syfte må kunna framställas utan att besvär i nyssnämnda ordning blivit
anförda.
I ett flertal remissyttranden ha erinringar riktats mot uttalandet i promemorian,
att beräkning av skatt på grund av nedskrivning av lagerökning
samt beräkning av skatt på grund av för hög avskrivning å inventarier
skall ske var för sig och att någon kvittningsrätt sålunda icke förefinnes.
Sådan kvittningsrätt påfordras i yttranden från flertalet näringsorganisationcr.
I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles,
att ett ur materiell synpunkt godtagbart resultat icke kunde vinnas med
mindre än att rätt till kvittning medgåves. Motsvarande kvittningsrätt
borde även medgivas mellan olika förvärvskällor i sådana fall, då skattskyldig
bedreve flera rörelser, vilka vore att anse såsom skilda förvärvskällor.
Handelskammaren i Göteborg framhåller, att om kvittning icke tilllätes
komme verkningarna därav att bli särskilt kännbara för sådana företag
som under år 1950 finansierat eller under år 1951 hade för avsikt att finansiera
nyinvesteringar i maskiner och inventarier genom att framtaga en
för ändamålet planmässigt uppbyggd dold reserv i varulagret. Till belysande
därav återgiver handelskammaren ett exempel, där en rörelseidkare
för att finansiera nyinvesteringar i maskiner minskade sitt varulager så,
att den dolda reserven i lagret icke kunde bibehållas. I dylikt fall kunde
bestämmelsen om att kvittningsrätt icke föreligger även verka investeringspådrivande,
enär det bleve önskvärt för företagaren att även öka lagret för
att erhålla avskrivningsunderlag.
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands län
samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund tillstyrka, att taxeringsförfarandet
anförtros åt taxeringsnämnderna. Länsstyrelserna i Jönköpings
och Älvsborgs lön förorda däremot, alt arbetet helt koncentreras till prov\\
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 33.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
ningsnämnderna. Även i yttranden från vissa näringsorganisationer, bl. a.
Sveriges köpmannaförbund samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare
har förordats, att taxeringsarbetet handhaves av prövningsnämnden
med hänsyn dels till att det här vore fråga om invecklade spörstmål,
för vilka taxeringsnämnderna icke kunde antagas ha vare sig tillräcklig
tid eller tillräckligt kompetenta krafter till sitt förfogande, dels ock till
betydelsen av att taxeringsförfarandet bleve i möjligaste mån enhetligt.
Uttalandet i promemorian, att de vid 1951 och 1952 års inkomsttaxeringar
medgivna avskrivningarna å kontrakt avseende leverans av tillgångar kunde
förväntas bliva obetydliga, har berörts i flera remissyttranden. Överståthållarämbetet
uttalar som sin mening att även kontraherade tillgångar borde
omfattas av bestämmelserna. Länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och
Bohus samt Kopparbergs län'' framhålla, att avskrivningar å kontraherade
tillgångar kunna förväntas komma att medgivas vid 1951 och 1952 års inkomsttaxeringar.
I yttrandena från näringsorganisationerna framhålles, att
avskrivningsrätten beträffande kontraherade tillgångar icke borde inskränkas.
I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet anföres härvid:
Frånsett att man i en promemoria av förevarande slag meddelat beskattningsmyndigheterna
direktiv rörande rätta tillämpningen av gällande skattelagar,
är det i hög grad anmärkningsvärt att man ansett sig kunna förutsäga,
att prissänkning icke under de närmaste åren kommer att inträffa å
några varor av betydenhet, trots nu rådande höga priser på åtskilliga varuslag.
Sveriges redareförening framhåller, att det med hänsyn till de höga anskaffningskostnaderna
för fartyg vore nödvändigt, att rederiföretagen, i enlighet
med den praxis beskattningsmyndigheterna hittills tillämpat, skulle
äga rätt att med viss procent verkställa avskrivningar å leveranskontrakt.
Frågan om dispensmöjligheterna har berörts i flertalet yttranden. De föreslagna
dispensfallen ha ansetts böra utökas. Sålunda framhåller kammarrättcn,
att undantag från bestämmelserna borde medgivas även i sådana fall,
då den skattskyldiges totala reserv i varulagret, inberäknat ökningen under
de aktuella åren, uppginge till ett relativt obetydligt belopp. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län uttalar som sin mening, att i vissa fall, där lagerökning
endast avsåge återställande av ett normallager, nedskrivning borde
få ske utan att investeringsskatt skulle utgå. Företag, isom främjade exportökning
beträffande svenska produkter och som för detta syfte genomginge
en riskfylld expansionsperiod, borde icke hämmas genom investeringsskatten.
Liknande synpunkter ha kommit till uttryck bl. a. i det av
industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet, där det framhålles, att undantag
borde medgivas i de fall, då lagret tidigare varit lågt på grund av
tillfälliga importsvårigheter eller på grund av att läget på världsmarknaden
omöjliggjort normal lagerhållning. I yttrandet framhålles även, att
undantag borde medgivas, när t. ex. en maskinpark förstörts genom eldsvåda.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
Flera remissinstanser bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands
län ha förordat möjlighet till undantag från bestämmelserna även
för relativt nystartade företag. Skatteplikt borde enligt förstnämnda länsstyrelse
inträda först när nedskrivning skett med mer än tjugu procent. 1
det av industriförbundet in. fl. åberopade yttrandet ha liknande synpunkter
kommit till uttryck. Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund
anse, att undantag borde medgivas för samtliga fall, där det icke vore
fråga om onormal lagerökning. Länsstyrelsen i Västerbottens lån m. fl.
framhålla, att en varulagerökning, som vore nödvändig på grund av tidigare
gjorda investeringar i maskiner etc., borde bedömas mildare. En företagare,
som stode i begrepp att utöka sin rörelse, borde bedömas lika med
en som påbörjade en rörelse. I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet
framhålles att överflyttning, som skedde mellan moder- och dotterbolag,
icke borde gå in under bestämmelserna.
Kooperativa förbundet anser det önskvärt, att undantag medgåves icke
endast när det gällde en riskbetonad rörelse utan även i sådana fall, som
avsåge rationalisering ägnad att åstadkomma besparingar i fråga om arbetskraft
och material. Vidare framhåller förbundet, att undantag borde
medgivas, om rörelseidkare kunde visa, att han före den 1 oktober 1950
bundit sig för viss investering i varulager eller i inventarier. Sistnämnda
synpunkt kommer till uttryck i ett flertal remissyttranden bl. a. från länsstyrelsen
i Kalmar län och Sveriges grossistförbund. Även överståthållarämbetet
anser, att undantag borde medgivas beträffande tillgångar, som
förvärvats före 1 oktober 1950, under förutsättning att rörelseidkaren genom
begränsningen av avdragsrätten tillfogades avsevärda ekonomiska olägenheter.
Vidare framhåller ämbetet, att undantag borde medgivas vid omläggning
av verksamhet endast när omläggningen skedde till riskbetonad
verksamhet.
I ett flertal remissyttranden framhålles, att investering, som under nuvarande
förhållanden vore angelägen för landets försörjning, borde undantagas
från bestämmelserna. Det framhålles bl. a. från handelskammaren i
Göteborg och från Västergötlands och Norra Hallands handelskammare
att dylika investeringar ofta tillkommit på initiativ från statsmakternas
sida.
Riksnåmnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller, att i den tilltänkta
lagstiftningen borde inrymmas möjlighet till undantag från skatten
för sådan lagerhållning, som vore särskilt önskvärd ur beredskapssynpunkt.
Undantaget borde gälla endast för de fall riksnämnden eller annan lämplig
myndighet kunnat fastställa, att lagerökningen tillgodosåge ett allmänt
och betydelsefullt beredskapsintresse. Vidare borde undantaget förknippas
med det villkoret, att de sålunda lagrade varorna icke finge användas eller
säljas utan tillstånd av nyssnämnda myndighet.
Sveriges lantbruksförbund framhåller bl. a., att de investeringar, som
gjordes i jordbrukets föreningsrörelse, borde rubriceras såsom önskvärda
investeringar, enär dessa i regel medförde eu ökad och förbilligad livsme
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
delsproduktion. Förbundet anför i anslutning härtill, att den särskilda
nämnden borde medgivas prövningsrätt icke blott beträffande katastroffallen.
Svenska vattenkraftföreningen hemställer i sitt yttrande att förordningen
måtte kompletteras med en bestämmelse, att skattskyldighet icke skulle
gälla beträffande avskrivningar å anläggningar och utrustning, som erfordrades
för produktion och distribution av elektrisk kraft. Därest dylikt generellt
undantag icke skulle anses lämpligt, hemställer föreningen, att den
särskilda nämnden uttryckligen erhölle i uppdrag att medgiva befrielse
i fråga om dylika investeringar.
Sveriges sågverksägares riksförbund och Södra Sveriges trävaruexportförening
framhålla bl. a., att återbetalade prisutjämningsavgifter borde få disponeras
för avskrivningar, utan att investeringsskatt utginge. Alternativt
förordar sistnämnda förening, att företagaren skulle få rätt att själv välja
det år, då han ville återfå honom tillkommande del av tidigare erlagda prisutjämningsavgifter.
Liknande synpunkter komma till uttryck i det av Sveriges
lantbruksförbund avgivna yttrandet, där förbundet framhåller, att
prisutjämningsavgifterna ofta betalats genom en upplösning av tidigare förefintlig
lagerreserv eller genom underlåten nybildning av dold lagerreserv.
Överståthållaråmbetet förordar i sitt yttrande, att dispensärendena borde
handläggas av prövningsnämnderna. Enhetlighet i besluten kunde åvägabringas
genom överenskommelser å landskamrerare- och taxeringsintendentsmöten.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser däremot, att
dispensfrågorna borde prövas av en särskild nämnd och icke överlåtas åt
beskattningsnämnderna.
I det av industriförbundet m. fl. åberopade yttrandet framhålles, att
nämndens beslut borde kunna överklagas.
Alternativt förslag om investeringskonton.
I anledning av de erinringar mot den föreslagna investeringsskatten, som
framförts i remissyttrandena, har inom finansdepartementet övervägts huruvida
det syfte, som avsetts skola vinnas med nämnda skatt, i stället skulle
kunna vinnas genom ett spärrkontoförfarande. övervägandena ha lett till
utarbetande av ett förslag till lag angående skyldighet för rörelseidkare att
insätta medel å investeringskonto, vilket förslag torde få såsom Bihang 2
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.
I det nya förslaget har skyldigheten att erlägga investeringsskatt ersatts
med skyldighet att för beskattningsåret 1951 insätta medel å spärrat konto
i riksgäldskontoret (investeringskonto). I övrigt äro förslagen utformade
efter i stort sett samma principer. Vissa uppmjukningar ha dock vidtagits i
det nya förslaget föranledda av de i remissyttrandena framförda erinringarna
mot det tidigare förslaget. Å andra sidan omfattar det nya förslaget även
avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser och till investerings
-
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
fonder. Insättning å investeringskonto skall enligt förslaget verkställas med
belopp motsvarande tjugufem procent av summan av de avskrivningar och
avsättningar, som icke godkännas enligt de föreslagna bestämmelserna. De
å investeringskonto insatta medlen föreslås skola vara spärrade i tio år. Å
inbetalade medel avses ränta icke skola utgå.
Över det nya förslaget ha yttranden under hand avgivits av kammarrätten,
överståthållarämbetet, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redareförening,
Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation.
Därjämte ha skrivelser inkommit från civilförsvarsstyrelsen, Skånes
handelskammare, Handelskammaren i Gefle, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation och Svenska vattenkraftföreningen. Apotekaresocietetens
direktion och centralstyrelsen för Sveriges apotekarförbund ha ingivit
en gemensam promemoria i anledning av förslaget. Svenska cellulosaföreningen,
Svenska trämasseföreningen, Svenska trävaruexportföreningen samt
Svenska pappersbruksföreningen ha inkommit med en gemensam skrivelse.
Remissyttrandena över förslaget om investeringskonton.
Kammarrätten och överståthållarämbetet förorda förslaget om insättning
å spärrkonton framför förslaget om investeringsskatt. Även Kooperativa
förbundet förordar det senast framlagda förslaget under förutsättning
att de avsatta medlen effektivt steriliseras. Sveriges köpmannaförbund uttalar
som sin mening, att om något av förslagen anses böra genomföras,
förslaget om spärrkonton bör givas företräde. Sveriges industriförbund tager
i sitt yttrande icke direkt ställning till frågan om, vilket av förslagen
som är att förorda. Sveriges redareförening, som avstyrkt förslaget om investeringsskatt,
anser att icke heller det sist framlagda förslaget kan fylla
det angivna syftet. Sveriges grossistförbund framhåller att, om det i fråga
om alternativet spärrkontoinsättning icke anses möjligt att sänka den föreslagna
procentsatsen och förkorta den tidsperiod, under vilken medlen skola
vara spärrade, förbundet i valet mellan detta alternativ och en i övrigt likvärdigt
utformad förordning om investeringsskatt förordar den senare, därest
procentsatsen för investeringsskatten fastställes till tio procent. Landsorganisationen
i Sverige anser förslaget om investeringsskatt vara att förorda
framför förslaget om spärrkontoinsättning, medan Tjänstemännens
centralorganisation, som tidigare i princip tillstyrkt förslaget om investeringsskatt,
säger sig icke ha något att erinra emot en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med det senast framlagda förslaget.
I skrivelsen från Skånes handelskammare framhålles, att ställningstagandet
till frågan om vilket av de framlagda alternativen, som vore att förorda,
måste bli beroende på alternativens slutliga utformning särskilt med
avseende å uttagnings- respektive insätlningsprocentens storlek samt den
tid, under vilken insatta medel skulle vara spärrade. Sett enbart ur prin
-
38 Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
cipiell synpunkt vore dock förslaget om insättningsplikt otvivelaktigt att
föredraga.
Övriga utan särskild remiss avgivna yttranden innefatta dels erinringar
mot det nya förslagets utformning dels ock framställningar om undantag
från bestämmelserna.
Ur de avgivna yttrandena och skrivelserna må i övrigt följande här återgivas.
Kammarrätten framhåller, att av en lagstiftning på förevarande område
krävdes, att den skulle vara effektiv och så litet störande för produktionen
som möjligt. Ur dessa synpunkter vore det sist framlagda förslaget otvivelaktigt
att föredraga framför det tidigare remitterade beskattningsförslaget.
En spärrning av vissa företagsmedel under begränsad tid måste anses innebära
ett väsentligt mildare ingrepp i näringslivet än det ifrågasatta beskattningsförfarandet
samtidigt som det nya förslaget innebure ett betydligt effektivare
medel mot de inflationsdrivande krafterna, enär procentsatserna
med fog ansetts kunna sättas högre än enligt beskattningsförslaget.
Överståtliållarämbetet uttalar som sin mening, att insättningsförfarandet
torde vara ett i stort sett lika verksamt medel att ernå en begränsning
av investeringarna som beslcattningsförfarandet och att insättningsförfarandet
för företagarnas del och ur beskattningsorganisatorisk synpunkt
finge anses vara att föredraga. Ur näringslivets synpunkt torde insättningsförfarandet
äga företräde, därigenom att insättarna återfinge de insatta
medlen vid den tidpunkt, då inflationsfaran kunde anses överstånden. Visserligen
erhölles ingen ränta å medlen men ränteförlusten bleve -—- om insättningsbeloppet
icke beräknades efter högre procentsats än som föreslagits
—- mindre än investeringsskatten, som enligt det tidigare förslaget
skulle utgå med tjugu procent. Beskattningsmyndigheterna vore redan hårt
belastade och en del arbetsuppgifter hade fått eftersättas. Om arbetet med
skattens uttagande m. m. i huvudsak lades på en särskild nämnd skulle
beskattningsmyndigheterna kunna ägna sig åt uppgifter, som ur egentlig
skattesynpunkt hade större betydelse än investeringsskatten.
Kooperativa förbundet anser de föreslagna åtgärderna ändamålsenliga
och att de, generellt sett, icke torde kunna betraktas som en alltför tyngande
börda å näringslivet som helhet betraktat. Förbundet betonar emellertid
nödvändigheten av att det föreliggande förslaget samordnades med andra
verksamma åtgärder i ett penningpolitiskt program, som syftade till att
hindra penningvärdets ytterligare försämring.
Sveriges industriförbund framhåller, att det icke kunde vara välbetänkt
att undanhålla produktionslivet de spärrade medlen under så lång tid som
ifrågasatts, helst som en effektiv sterilisering av de hos statsmakterna innestående
medlen torde bli förenad med vissa svårigheter.
Sveriges köpmannaförbund betonar, att det nya förslaget icke kunde tänkas
genomfört såsom en isolerad åtgärd utan endast som en del av ett allmänt
inflationsbekämpande program, där alla befolkningsgrupper bure sin
skäliga andel av den gemensamma bördan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
39
Sveriges redareförening finner det anmärkningsvärt, att statsmyndigheterna
nu ifrågasatte att återinföra, ehuru med delvis annan utformning,
skyldighet för vissa rörelseidkare att verkställa spärr kontoinsättningar,
trots att det vid tillkomsten av 1948 års lag om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel understrukits, att lagstiftningen skulle vara starkt tidsbegränsad.
Sveriges grossistförbund som i valet mellan ett spärrkontoförfarande och
ett beskattningsförfarande förordat det sistnämnda, därest procentsatsen
saltes till tio procent, motiverar sitt ställningstagande sålunda:
Förbundet vill ytterligare ei-inra om att i förslaget till investeringsskatt
diskuterades en skattesats av 10 %. De nu föreslagna spärrkontoinsättningarna
äro till sin reella effekt att jämställa med en 10 %-ig skatt. Nuvärdet
av en räntelös fordran, som återbetalas efter 10 år, är nämligen vid
en kapitalisering efter 5 % lika med omkring 60 % av fordringsbeloppet.
Om spärrkontounderlaget är exempelvis 100 000 kronor och insättning följaktligen
skall ske med 25 % därav eller 25 000 kronor så är nuvärdet av
den fordran, som företaget genom insättningen får på Riksgäldskontoret,
endast 60 % av 25 000 kronor eller 15 000 kronor. För företaget uppstår med
andra ord en förlust på 10 000 kronor vilket är lika med 10 % av spärrkontounderlaget.
Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn särskilt till de stora
likviditetssvårigheter, som en 25 %4g spärrkontoinsäftning skulle medföra,
vill förbundet för sin del i valet mellan en 10 %-ig investeringsskatt och en
25 %-ig spärrkontoinsättning på 10 år förorda den förra, detta givetvis
förutsatt att de båda alternativen i övrigt äro utformade på ett likvärdigt
sätt. Även en 10 %-ig investeringsskatt skulle i nuvarande läge med redan
förut högt uppdrivet skattetryck innebära en mycket kännbar pålaga för
partihandeln, men den skulle dock särskilt för de mindre väl konsoliderade
företagen icke medföra samma omedelbara likviditetspåfrestning som den
nu föreslagna spärrkontoinsättningen.
Landsorganisationen i Sverige finner förslaget om insättning å investeringskonto
innehålla vissa tekniska förbättringar i jämförelse med det tidigare
avgivna förslaget om investeringsskatt, därigenom att avsättningar
till pensions- och andra personalstiftelser och till investeringsfonder dragits
in under bestämmelserna. Fortfarande stode dock så stora möjligheter till
kringgående av denna lagstiftnings syften öppna, att tveksamhet måste hysas
rörande dess effektivitet, helst som denna effektivitet dessutom genom
omarbetningen väsentligt mildrats, därigenom att de indragna beloppen endast
bleve räntelöst steriliserade i stället för överförda till statskassan, samt
att den undre gränsen för insättningsskyldigheten ökats till 200 000 kronor.
Härefter anför organisationen:
Då det är angeläget att den begränsning av investeringsverksamheten,
som samhället nödgas utöva, inte enbart koncentreras till bostads- och annan
byggnadsverksamhet utan även träffar övriga investeringar får landsorganisationen
förorda investeringsskatt framför en investeringsavgift
med återbetalning. Med samma motivering synes gränsen för skattskyldigdigheten
böra dragas vid det tidigare föreslagna lägre omsättningsbeloppet
100 000 kronor.
Tjänstemännens centralorganisation anser förslaget om insättning å
spärrkonto ur flera synpunkter mera tillfredsställande än förslaget om in
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
vesteringsskatt. Det nya förslaget hade sålunda icke givits någon egentlig
retroaktiv karaktär och hänsyn hade tagits till investeringar i varulager
och inventarier, som tillkommit på föranstaltande av statlig myndighet.
Skånes handelskammare framhåller, att även om man vid det nya förslagets
uppgörande på ett erkännansvärt sätt sökt beakta den kritik som
framkommit från näringslivets håll i fråga om förslaget om investeringsskatt,
så kvarstode dock att de sist föreslagna åtgärderna på samma sätt
som investeringsskatten riktade sig mot de produktiva investeringarna och
därmed även mot näringslivets produktivitet samt menligt inverkade på
näringslivets konsolideringssträvanden.
Mot den närmare utformningen av förslaget om insättningsskyldighet å
investeringskonto ha i de inkomna yttrandena och skrivelserna framförts
vissa erinringar, vilka här torde få återgivas i den mån samma erinringar
icke framförts redan i yttrandena angående förslaget om investeringsskatt.
Överståthållarämbetet framhåller, att en rörelseidkare genom omläggning
av räkenskapsår kunde helt eller delvis undgå att beröras av de föreslagna
bestämmelserna. För att undanröja dylika verkningar borde bestämmelserna
utformas så, att de alltid komme att gälla beträffande nedskrivning å
varulager för räkenskapsår å tillsammans minst 24 månader samt, beträffande
avskrivning å inventarier och avsättningar till pensions- eller andra
personalstiftelser samt till investeringsfonder, för räkenskapsår å minst 12
månader. I anslutning härtill borde stadgas, att insättning å investeringskonto
skulle äga rum även under senare år än år 1952.
I remissyttrandena från Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund och Sveriges redareförening framhålles
att den föreslagna procentsatsen, tjugufem procent, efter vilken insättning
å investeringskonto skulle beräknas, vore alltför hög.
Beträffande beräkningen av spärrunderlaget i fråga om varulager framhåller
kammarrätten, att en retroaktiv verkan låge i stadgandet, att lagret
vid utgången av år 1949 eller motsvarande räkenskapsår i stället för lagret
vid beskattningsårets ingång skulle tjäna såsom jämförelse beträffande förändringarna
i lagret under beskattningsåret. Härefter anför kammarrätten:
Ifrågavarande stadgande torde dock vara nödvändigt för att lagen icke
till stor del skall mista sin effekt; med 1950 såsom jämförelseår skulle
företagen hava stora möjligheter att neutralisera lagens verkningar genom
olika dispositioner i 1951 års bokslut. Ett sätt att undvika även denna retroaktiva
verkan vore visserligen, att vid beräkning av spärrunderlaget i
lagret för beskattningsåret endast medräkna så stor del av spärrunderlaget
för hela perioden 1950—1951, som svarar mot den lagerökning, som skett
under beskattningsåret. Eftersom här emellertid är fråga om allenast ett
spärrförfarande och svårigheter av praktisk art torde inställa sig vid en
sådan reglering, vill kammarrätten icke förorda någon ändring av förslaget
på denna punkt. För övrigt torde det icke komma att föreligga några
större svårigheter för rörelseidkarna att under beskattningsåret anpassa varulagret
efter de föreslagna bestämmelserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
41
Även överståthållaråmbetet påpekar de retroaktiva verkningarna av de
loreslagna bestämmelserna men framhåller, att olägenheterna härav vore
mindre än enligt det tidigare förslaget, enär rörelseidkaren nu hade längre
tid till sitt förfogande för att avveckla en före den 1 januari 1951 gjord
större investering. I en promemoria, som bifogats yttrandet från Sveriges
industriförbund och som utarbetats av delegerade utsedda av förbundet,
Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags
riksförbund, framhålles att lagstiftningens retroaktiva karaktär
vore så mycket beklagligare som lagerökningar i samhällsekonomiskt
intresse borde vara helt undantagna från lagens tillämpningsområde. Sveriges
köpmannaförbund uttalar som sin mening, att lagret vid utgången av
år 1950 eller motsvarande räkenskapsår borde utgöra jämförelselager och
anför därvid:
Inom många branscher, icke minst textilhandeln, kunde man under 1949
märka en icke obetydlig nedgång i omsättningen. Man räknade också med
prisfall, vilket gjorde, att lagren vid utgången av 1949 eller motsvarande
räkenskapsår i ganska stor utsträckning höllos tillbaka och därför understego
vad som ansågs vara normalt. Med hänsyn härtill skulle det otvivelaktigt
innebära en retroaktiv verkan, om nämnda tidpunkt bleve avgörande
för jämförelselagret.
Liknande synpunkter framföras av Sveriges grossistförbund, som även
framhåller att nyinvestering i varulager för handelns vidkommande icke
kunde anses ha den inflationsdrivande effekt, att den borde omfattas av
den ifrågasatta lagstiftningen. Därefter anför förbundet:
Överhuvud taget föreligger i detta hänseende enligt förbundets uppfattning
en klar åtskillnad mellan investeringar i varulager å ena sidan, och
investeringar i produktiva anläggningstillgångar, d. v. s. i detta fall maskiner
och inventarier, å den andra. I sin nuvarande utformning träffar förslaget
ojämförligt hårdast handeln, som i sig själv har möjligheter att genom
en klok lagerhållnings- och konsolideringspolitik dämpa prisstegringstendenserna
i stället för tvärtom. Om en lagstiftning av den ifrågasatta arten
över huvud taget anses böra genomföras vill förbundet därför påyrka att investeringar
i varulager undantagas från tillämpningen. Endast med denna
begränsning av förslagets räckvidd anser förbundet det möjligt att den ifrågasatta
lagstiftningen för handelns del kan genomföras utan skadeverkningar
som vida överstiga de eftersträvade fördelarna.
För att i någon mån undanröja de retroaktiva verkningarna beträffande
varulager, såvitt anginge rörelseidkare vilkas räkenskapsår slutade under
tiden den 1 mars 1950—30 september 1950, föreslår Skånes handelskammare,
att sådan ändring vidtages, att som jämförelselager godloges lagret vid utgången
av det räkenskapsår, som utgått närmast före den 1 oktober 1950.
Mot bestämmelsen att värdet av lagerökning skulle beräknas vid jämförelse
med jämförelselagrets anskaffningsvärde eller dess återanskaffningsvärde
vid utgången av beskattningsåret 1951, därest detta värde vore lägre,
har i ett tillägg till den av industriförbundet åberopade promemorian anförts,
att jämförelsen i stället borde ske med jämförelselagrets anskaffningsvärde
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
eller dess återanskaffningsvärde vid jämförelseårets utgång, därest detta
värde vore lägre. I promemorian föreslås vidare, att stadgandet om värderingen
av okuranta varor skulle utgå, enär de föreslagna beräkningsgrunderna
icke kunde tillämpas av industriföretag och flertalet partihandlare.
Sveriges industriförbund framhåller angelägenheten av, att rörelseidkarnas
uppgiftsskyldighet rörande lagertillgångar i största möjliga utsträckning
förenklades och hemställer, att uppgiftsskyldigheten måtte få fullgöras
medelst företeende av intyg från auktoriserad revisor. I den av förbundet
åberopade promemorian anföres härom följande:
För att undvika, att den föreslagna lagstiftningen föranleder onödiga improduktiva
utgifter till avsevärda belopp och för att över huvud taget göra
lagstiftningen praktikabel bör av anförda skäl föreskrivas, att uppgiftsskyldighet
rörande i 2 § angivna spärrunderlag må ske därigenom, att rörelseidkaren
företer ett av auktoriserad revisor utfärdat intyg, vari bekräftas,
att lagerökningens värde, beräknad i överensstämmelse med i 2 § meddelade
bestämmelser, icke överstiger visst belopp eller att någon lagerökning
icke vid tillämpning av nämnda beräkningsgrunder föreligger. På
grundval av ett dylikt intyg upptages i deklarationen spärrunderlaget till
det angivna beloppet eller upplyses, att något sådant icke föreligger. Man
kan med säkerhet utgå från, att en intygsgivare i dylik auktoriserad ställning
icke skulle sätta värdet lägre än att intygets riktighet vid en ingående
inventering utan tvekan kunde konstateras. Genom en dylik anordning
skulle man således vinna att åtskilligt improduktivt arbete bortfölle
och ur det allmännas synpunkt därjämte, att spärrkontoinsättningama
sannolikt i åtskilliga fall skulle bliva något högre än vid en detalj inventering.
Liknande synpunkter framföras bl. a. av Sveriges grossistförbund, som
uttalar, att det under alla förhållanden borde vara tillräckligt med ett av
auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman utfärdat intyg i samtliga
de fall, där det vore uppenbart, att någon av lagstiftningen berörd reservökning
icke förelåge.
Beträffande bestämmelsen att rörelseidkare vid beräkning av dold reserv
i varulager vid beskattningsårets utgång skulle tillgodoräknas sådant
ianspråktagande av investeringsfond, som skett under beskattningsåret,
påpekar kammarrätten att, då jämförelse skulle göras med lagret vid utgången
av år 1949 eller motsvarande räkenskapsår, sådant ianspråktagande
av investeringsfond, som skett under år 1950 eller motsvarande beskattningsår,
även skulle tillgodoräknas.
Bestämmelsen alt avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse
i vissa fall skulle medföra insättningsskyldighet har berörts i ett flertal
yttranden. Kammarrätten framhåller sålunda, att bestämmelsen visserligen
i viss mån kunde tänkas vara ägnad alt minska viljan att göra ur de
anställdas synpunkt betydelsefulla avsättningar till dylika stiftelser, men
att den uppenbarligen vore erforderlig, för att lagstiftningen skulle få tillräcklig
effekt under den korta tid, som den förutsattes skola gälla. Bestäm
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
melsen om hur stora avsättningar, som skulle godkännas utan insättningsskyldighet,
syntes emellertid böra omarbetas i förenklande och förtydligande
syfte. Överståthållarämbetet säger sig hysa tvekan, huruvida den
föreslagna lagstiftningen borde begränsa rätten till avsättning till berörda
stiftelser och fonder. Inskränkningen i dylik avsättning kunde icke anses
såsom en åtgärd i egentligt investeringsbegränsande syfte och bestämmelsen
skulle kunna få ur social synpunkt mindre tillfredsställande verkningar.
Liknande synpunkter framföras av Tjänstemännens centralorganisation,
som, därest förslaget skulle genomföras, förordar en viss uppmjukning av
bestämmelsen. Det berälcningssätt, som angåves för fastställande av s. k.
övergångskostnader, syntes kunna göras mera generöst på det sätt, att de
årliga premierna fram till pensionsåldern föreskreves skola motsvara premierna
för en anställd, som under beskattningsåret fyllt 21 eller eventuellt
23 år. Begreppet övergångskostnad torde därjämte fordra en närmare precisering.
I den av industriförbundet åberopade promemorian framhålles,
att då andra personalstiftelser än pensionsstiftelser regelmässigt allenast
avsåge att tillgodose välfärdsinrättningar av olika slag för personalen eller
att efter behovsprövning utbetala tillfälliga understöd åt personalen eller
deras anhöriga, låge det i sakens natur, att avsättningar till dylika stiftelser
praktiskt taget aldrig grundades på bindande utfästelser. Bestämmelsen
komme följaktligen utan tvivel att medföra, att företagens intresse för
avsättningar till dylika stiftelser upphörde. I realiteten innebure stadgandet
i denna del således, att icke några medel kunde, såsom för närvarande
vore fallet, utan en orimlig extra belastning, genom stiftelser av ifrågavarande
slag ställas till förfogande, om arbetsgivaren ville uppmuntra sin
personal genom någon förmån utöver den avtalsenliga lönen. Vad härefter
anginge pensionsstiftelserna medgåves enligt gällande rätt avdrag vid taxering,
under förutsättning, bland annat, att avsättningarna grundade sig på
antingen gjorda utfästelser eller inom företaget tillämpad praxis, därvid
avsättningar i båda fallen finge ske för säkerställande av de belopp, som
högst skulle utgå. Det nu föreliggande förslaget innebure i realiteten, att
ifrågavarande beskattningsregler, som utformats i syfte att säkra personalens
ålderdomsför sörj ning men tillika att förhindra pensionsstiftelsernas
användning för icke avsett ändamål, sattes ur kraft i följande avseenden:
1)
Eftersom »redan gjorda, bindande utfästelser» måste ligga till grund
för avsättningen, om insättningsskyldighet skall undvikas, torde rörelsekikaren
praktiskt taget bliva förhindrad att under lagens giltighetstid göra
ytterligare utfästelser om förbättrade pensionsvillkor för redan anställd
personal eller pensionsutfästelser till nyanställda. Det citerade uttrycket
synes nämligen giva vid handen, att utfästelsen skall vara gjord »redan»
före lagens ikraftträdande. I varje fall är risken för en sådan tolkning så
påtaglig, att den måste komma att återverka på företagens villighet att
göra dylika nya utfästelser.
2) Även om avsättningen icke överstiger vad som erfordras för säkerställande
av eu pension med det belopp, som enligt »inom företaget tilläm
-
44 Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
pad praxis högst skall utgå», föranleder avsättningen, om bindande utfästelse
icke föreligger, insättningsskyldighet och blir därigenom i realiteten
omöjliggjord. Denna mycket betydelsefulla inskränkning i avsättningsmöjligheterna
är desto mer anmärkningsvärd som det ovan citerade, i
skattelagstiftningen förekommande uttrycket inrymts däri efter noggrant
övervägande, enär det befarades, att de anställdas ålderdomsför sörj ning i
många fall eljest skulle äventyras.
3) Insättningsskyldighet inträder slutligen, om till stiftelsen avsättes
mer än vad som belöper å beskattningsåret eller något tidigare år.
I promemorian hemställes, att bestämmelsen måtte utgå. Under alla förhållanden
borde den givas sådan utformning, att insättningsskyldighet endast
inträdde i det under punkt 3) angivna fallet samt att avsättningar till
andra personalstiftelser än pensionsstiftelser icke föranledde insättningsskyldighet.
Liknande erinringar framföras bl. a. av Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund, Sveriges redareförening, Skånes handelskammare
och Handelskammaren i Gefle.
I den av industriförbundet åberopade promemorian anföres beträffande
bestämmelsen att avsättning till investeringsfond skulle föranleda insättningsskyldighet,
att följden av detta stadgande torde bliva att avsättningar
till dylika fonder icke komme att verkställas under lagens giltighetstid.
Stadgandet torde snarare komma att motverka än främja de penningpolitiska
strävanden, som angåves utgöra lagstiftningens syfte, eftersom det
komme att verka starkt hämmande på benägenheten att reservera medel
för framtida investeringar framför allt i byggnader och maskiner. Därefter
anföres:
Detta är ägnat att väcka desto större betänkligheter, som behovet av framtida
önskvärda investeringar, icke minst i dylika tillgångar, självfallet kommer
att öka i samma mån som den föreslagna lagstiftningen får en hämmande
effekt på investeringarna under lagens giltighetstid. Utan att medföra
nämnvärd verkan ur penningpolitisk synpunkt kommer förevarande
irrationella stadgande således att konservera de skadeverkningar, som otvivelaktigt
äro förbundna med den föreslagna lagstiftningen. Med hänsyn till
den starka stegring av återanskaffningsvärdena, varmed man med all sannolikhet
måste räkna, kommer det dessutom att leda till en ökning av den
konfiskation av det i näringslivet nedlagda realkapitalet, som den nuvarande
beskattningen i vissa fall medför.
I promemorian framhålles vidare, att om förordningen den 4 juni 1948
med provisoriska bestämmelser om investeringsfond för ersättande av norinallager
in. in. prolongerades, borde avsättningar enligt sistnämnda förordning
undantagas från insättningsskyldighet. Samma uttalande göres av
Kooperativa förbundet in. fl.
Mot det föreslagna stadgandet, att avsättning till investeringsfond skulle
löranleda insättningsskyldighet, ha vidare bl. a. Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund och Sveriges redareförening uttalat sig. Kammarrätten
framhåller, att belopp, som inbetalats å investeringskonto på grund
av verkställd avsättning till investeringsfond, borde återbetalas till rörelse
-
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
idkaren före utgången av den stadgade spärrtiden, om fonden återfördes
till beskattning eller finge disponeras för sitt ändamål.
Beträffande bestämmelsen att rörelseidkare, som dreve bank-, emissionseller
annan penningrörelse, vore undantagna från insättningsskyldighet påpekar
Kooperativa förbundet, att förbundet dreve dels penningrörelse genom
in- och utlåning, dels fabriks- och handelsrörelse. Förbundet skulle alltså
enligt lagtexten bli befriat från insättningsskyldighet även i fråga om dess
fabriks- och handelsrörelse, vilket icke torde vara avsett. Förbundet förutsatte,
att lagtexten komme att ändras på denna punkt, och framhöll angelägenheten
av, att denna ändring skedde på sådant sätt, att förbundets »varulager»
av reverser och obligationer likställes med motsvarande innehav i
banker och försäkringsföretag och sålunda icke inräknades i spärrunderlag.
I den av apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen för Sveriges
apotekareförbund avgivna promemorian ifrågasättes, om den föreslagna
lagstiftningen över huvud taget med hänsyn till apoteksväsendets nuvarande
organisation borde tillämpas på apoteken. Innehavare av apotek av den
storleksordning, att de skulle falla under lagens bestämmelser, torde — med
hänsyn till gällande bestämmelser, enligt vilka intill 90 procent av rörelsevinsten
skulle erläggas i allmänna avgifter — knappast ha samma intresse
som andra rörelseidkare att företaga andra investeringar i varulager än sådana,
som vore påkallade av rörelsen samt av omsorgen att såvitt möjligt
tillgodose allmänhetens behov av läkemedel. För anskaffning av inventarier
till högre belopp än 3 000 kronor för år erfordrades tillstånd av medicinalstyrelsen.
Därefter anföres:
Vidare torde bestämmelsen om att inbetalade medel i regel ej må utbetalas
förrän tio år förflutit från viss angiven dag stöta på tillämpningssvårigheter
beträffande apoteken, i det att flertalet av de nuvarande apoteksinnehavarna
icke komma att kvarstanna vid sina privilegier i tio år. Skulle
emellertid lagen trots allt böra tillämpas å apoteksrörelse, synes det vara
nödvändigt att införa särskilda bestämmelser dels beträffande tiden för
återbetalningen, dels ock för reglerande av förhållandet mellan de enskilda
apoteken och de fonder, till vilka apotekens allmänna avgifter ingå, motsvarande
de i punkt 7 i anvisningarna till Kungl. förordningen den 21 juni
1946 (S. F. S. nr 361) om krigskonjunkturskatt för samma år intagna föreskrifterna.
Svenska vattenkraftföreningen finner det angeläget, att bland de företag,
som vore fritagna från skyldigheten att verkställa insättning å investeringskonto,
upptoges företag för produktion och distribution av elektrisk kraft.
Om detta icke kunde ske borde investeringskontonämnden få i uppdrag att
medgiva befrielse från insättningsskyldighet för dylika företag.
Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund uttala sig lör eu
höjning av den årsomsättning, enligt förslaget 200 000 kronor, som utgjorde
gräns för insättningsskyldigheten. Landsorganisationen i Sverige förordar,
att den i förslaget om investeringsskatt föreslagna gränsen, en årsomsättning
av 100 000 kronor, bibehölles. I den av industriförbundet åbero
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
pade promemorian framhålles, att nystartade företag enligt de föreslagna
bestämmelserna nödgades räkna varulagret vid det första räkenskapsårets
ingång som jämförelselager. Eftersom lagerhållningen vid igångsättandet regelmässigt
vore mycket obetydligt och icke sällan helt obefintligt låge det i
sakens natur, att denna bestämmelse i de flesta fall skulle leda till orimliga
konsekvenser. Bestämmelsen borde för nystartade företag givas en annan
utformning. Därefter anföres:
Ett tillfredsställande resultat i detta avseende synes utan större svårighet
kunna vinnas, om insättningsskyldigheten icke bindes vid omsättningen
under det beskattningsår lagstiftningen avser utan vid omsättningen under
det föregående beskattningsåret d. v. s. det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1951. Härigenom
bleve åtskilliga nystartade företag automatiskt undantagna från lagstiftningens
tillämpningsområde, vilket måste anses sakligt befogat, och tilllämpningen
komme att underlättas.
De förutsättningar, under vilka undantag från bestämmelserna skola
kunna ifrågakomma, ha i flera remissyttranden ansetts vara alltför begränsade.
Kammarrätten framhåller att enligt förslaget skulle, under förutsättning
av betalningssvårigheter, undantag kunna medgivas beträffande inventarieförvärv,
varom bindande avtal träffats före år 1950. Kammarrätten
förordade att tidpunkten fastställdes till den 1 september 1950, då förslaget
om investeringsskatt kom till mera allmän kännedom, överståthållaråmbetet
förordar, att investeringskontonämnden skulle äga medgiva undantag
helt eller delvis från bestämmelserna, om insättningsskyldigheten skulle
medföra avsevärda ekonomiska olägenheter för rörelseidkare, som utökat
sitt varulager före den 1 oktober 1950, eller tecknat bindande avtal om förvärv
av inventarier, som levererats under beskattningsåret, före den 1 oktober
1950, eller för rörelseidkare, för vilken ett räkenskapsår, som omfattades
av bestämmelserna, började före angivna tidpunkt. Även Kooperativa förbundet
framhåller, att dispens borde ske för investeringar, för vilka rörelseidkare
bundit sig före den 1 oktober 1950. Detta vore så rimligt, att dispens
borde kunna medgivas under alla förhållanden och icke enbart, då insättningsskyldigheten
medförde avsevärda betalningssvårigheter för rörelseidkaren.
Sveriges redareförening uttalar som sin mening, att för alla fartyg,
som beställts före år 1951, borde samma avskrivningsregler gälla som vid
kontraktets tecknande. I den av industriförbundet åberopade promemorian
påpekas, att insättningsskyldighet, som grundades på investeringar i maskiner
och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier, i ett icke ringa
antal fall komme att grundas på investeringar, vilka hade ett så omedelbart
samband med redan verkställda investeringar eller före förslagets publicering
träffade avtal, att de trots den föreslagna påföljden måste fullföljas. Så
vore regelmässigt fallet med kraftverksbyggnader och andra större anläggningar,
vilka krävde lång utbyggnadstid. Såsom anmärkningsvärt framhölles,
att den omständigheten, att lagerökning eller inventarieförvärv tillkommit
på föranstaltande av statlig myndighet, icke i och för sig ansåges
tillräcklig för tillämpning av undantagsbestämmelsen. Enbart förekomsten
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
47
av nyss nämnda omständighet borde grunda rätt till frihet från insättningsskyldighet.
Liknande synpunkter framföras av Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbund och Skånes handelskammare. Sådan lagerökning
eller sådant inventarieförvärv, som varit särskilt önskvärt för landets produktion,
för exporten eller för landets försvar, borde enligt Skånes handelskammare
jämställas med lagerökning eller inventarieförvärv, som tillkommit
på föranstaltande av statlig myndighet.
Civilförsvarsstgrelsen framhåller nödvändigheten av att investeringar, som
avse materiel, utrustning och andra förnödenheter för verkskyddets verksamhet,
undantagas från de föreslagna bestämmelserna.
I den av skogsindustriernas branschföreningar avgivna skrivelsen framhålles,
att föreningarna förutsatte att de företag, som enligt särskilda överenskommelser
komme att inbetala konjunkturutjämningsavgifter, icke underkastades
skyldighet att insätta medel å investeringskonto annat än i den
mån denna skyldighet skulle avse större belopp än som inbetalades i form
av konjunkturutjämningsavgift.
Överståthållarämbetet påpekar i sitt yttrande, att den föreslagna möjligheten
för rörelseidkare, som påbörjat rörelse under beskattningsåret eller
kort tid dessförinnan, att erhålla undantag från eljest gällande begränsning
i rätten till nedskrivning av varulager, kunde komma att utnyttjas för kringgående
av bestämmelserna och anför därvid:
Rörelseidkare, som erhåller dylikt medgivande, har alltså möjlighet att
utan insättningspåföljd i normal omfattning utöka sitt varulager. En viss
fara kan emellertid föreligga för att möjligheten att erhålla dispens i berörda
hänseende skall utnyttjas även av rörelseidkare, som starta dotter- eller
sidoföretag och där redovisa lagerökning, vilken reellt tillgodokommer ett
redan befintligt företag. Vid tillämpningen av den ifrågavarande bestämmelsen
bör därför uppmärksammas att icke dispens medgives i dylika fall.
Departementschefen.
Såsom jag närmare utvecklat i finansplanen till årets statsverksproposition
måste den angelägnaste uppgiften för den ekonomiska politiken i nuvarande
läge vara att skapa förutsättningar för att den pris- och löneanpassning,
som för närvarande äger rum, får karaktären av engångsförskjutning
och att en stabilisering av penningvärdet på den nya nivån kan ernås. För
att uppnå detta mål erfordras aktiva ingripanden från statsmakternas sida.
Sålunda kräves hland annat alt investeringsverksamheten hålles inom ramen
för tillgängliga resurser. En ansvällning av den samlade byggnadsverksamheten
hör förhindras. Detta har beaktats i investeringsbudgeten för
1951. Byggnadsregleringen måste emellertid kompletteras med ett fortsättande
av den restriktiva kreditpolitik, som förts sedan sommaren 1950 i
syfte att öva inflytande på de investeringar som ligga utanför byggnadsregleringen.
Eventuellt få ytterligare skärpningar av kreditgivningen övervägas.
Det räcker emellertid ej med detta. Av väsentlig betydelse i nuvarande
läge är alt åstadkomma anordningar, som göra det möjligt att påverka
jämväl de investeringar, som finansieras med företagens egna me
-
48
Knngl. Maj:ts proposition nr 33.
del. Angelägenheten härav framstår med särskild styrka mot bakgrunden
av den senaste tidens ekonomiska utveckling som präglats av en stark prisuppgång.
I all synnerhet har utvecklingen på de internationella marknaderna
inneburit att, särskilt inom exportindustrierna, betydande vinstökningar
inträffat. I syfte att sterilisera exportvinsterna inom skogsindustrierna
har överenskommelse slutits med dessa industrier om införande av
prisutjämningsavgifter. Vissa i samband härmed stående spörsmål torde
sedermera få föreläggas riksdagen på hemställan av chefen för handelsdepartementet.
Ytterligare åtgärder för att förhindra att vinstökningar inom
företagen leda till en utvidgning av de självfinansierade investeringarna
äro emellertid påkallade.
I båda de förslag i ämnet, som tidigare utarbetats inom finansdepartementet,
har man sökt nå en begränsning av de självfinansierade investeringarna
genom en indirekt begränsning av möjligheten till skattefria nedoch
avskrivningar vid inkomsttaxeringen. Skattelagarnas regler ha möjliggjort
en konsolidering av företagen, som även ur det allmännas synpunkt
varit önskvärd, men det är å andra sidan otvivelaktigt att dessa regler i viss
utsträckning möjliggöra och även direkt föranleda investeringar, som framförallt
i nuvarande ekonomiska situation icke äro önskvärda. En tillfällig
begränsning av de skattefria ned- och avskrivningarna bör därför, såsom
i departementspromemorian framhållits, framtvinga en noggrannare prövning
av lönsamheten av nyinvesteringar i inventarier och lager och därigenom
befrämja en i dagens läge önskvärd återhållsamhet i fråga om dylika
investeringar.
Kooperativa förbundet har i sitt yttrande över förslaget om investeringsskatt
i stället förordat uttagande av en varuskatt å producent- och importörstadiet.
En varuskatt av detta slag skulle — frånsett att den även drabbar
investeringar, som redan äro underkastade investeringskontroll — leda till
prisstegringar, vilka sannolikt skulle förstoras genom distributionens successiva
marginalpålägg och för vilka prisstegringar inkomstkompensation
komme att begäras. Jag kan därför icke i nuvarande läge tillstyrka, att man
söker åvägabringa de önskade investeringsbegränsningarna genom införandet
av en dylik skatt.
I några remissyttranden har även antytts möjligheten till överenskommelser
mellan statsmakterna och de olika branschorganisationerna om frivilliga
investeringsbegränsningar. Det förefaller emellertid icke sannolikt
att man genom dylika överenskommelser kan nå ett tillfredsställande resultat.
Om man vill motverka att spekulativ lagerökning och icke önskvärda
investeringar i inventarier finansieras medelst vinstmedel, bör man uppenbarligen
söka göra dylika investeringar mindre lockande. Detta synes enklast
kunna ske genom en indirekt begränsning av gällande ned- och avskrivningsregler
vid inkomsttaxeringen. Visserligen kan, såsom i åtskilliga remissyttranden
framhållits, häremot invändas, att man genom en dylik åtgärd
även motverkar önskvärda investeringar. Jag tror dock att de uttalade
farhågorna för sådana verkningar av den föreslagna lagstiftningen äro över
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
49
drivna, framförallt om man mildrar de retroaktiva verkningarna på sätt
som skett i det senare av de inom finansdepartementet utarbetade förslagen
samt lämnar möjlighet till dispens i vissa fall, där en begränsning av gällande
avskrivningsregler ter sig obillig. Jag vill i detta sammanhang även framhålla,
att den föreslagna lagstiftningen medgiver avdrag för avskrivningar,
som äro betingade av förslitning eller värdeförsämring. Lagstiftningen avser
således endast att förhindra, att gällande avskrivningsregler utnyttjas i
syfte att reglera den skattemässiga vinsten. Nödvändiga och betydelsefulla
investeringar torde icke beröras av en sådan tillfällig begränsning av avskrivningsmöjligheterna.
Däremot synes det sannolikt att mindre nödvändiga
investeringar påverkas.
Jag vill även understryka att, om man tillfälligt indirekt begränsar de
skattefria ned- och avskrivningarna vid inkomsttaxeringen av det skälet att
gällande skatteregler i dagens läge kunna medföra icke önskvärda verkningar,
man därför icke kan anses nödsakad att, som i vissa remissyttranden framhållits,
upptaga hela frågan om bolagsbeskattningen till förnyad prövning.
Den fria avskrivningsrätten gäller i princip alltjämt. Vad man med den
föreslagna lagstiftningen vill uppnå är allenast att framtvinga en noggrannare
bedömning från företagarens sida huruvida de investeringar, som planeras,
äro så nödvändiga att de trots den föreslagna lagstiftningen böra
omedelbart genomföras eller huruvida de kunna anstå tills vidare. Om investeringarna
bedömas så nödvändiga att de böra omedelbart genomföras,
kan rörelseidkaren likväl undgå investeringsskatt genom att icke öka reserven
i lagret eller icke yrka högre avdrag för avskrivning än som direkt
motiveras av förslitning och värdeförsämring. Avskrivningsunderlaget kvarstår
då, när den nu föreslagna, tillfälliga lagstiftningen upphört att gälla.
Jag vill i detta sammanhang icke underlåta att nämna, att den föreslagna
konstruktionen av lagstiftningen medför att företag, som ha god tillgång
på likvida medel, få större möjligheter till spekulativa investeringar än företag
med mindre god likviditet. Det hade givetvis varit önskvärt att kunna
undvika detta. Härför skulle dock få anlitas helt andra utvägar. Något förslag
med dylika verkningar har emellertid icke framkommit i diskussionen
om förevarande problem.
Med hänsyn till det nu anförda anser jag mig böra i princip tillstyrka en
tillfällig anordning, varigenom man indirekt begränsar möjligheten till skattefria
ned- och avskrivningar vid inkomsttaxeringen.
I valet mellan eu investeringsskatt och ett spärrkontoförfarande ha flera
remissinstanser förordat den senare linjen. Det synes emellertid antagligt,
alt valet påverkats av dels att skatteprocenten för investeringsskatten i del
tidigare förslaget satis till tjugu procent dels ock att i spärrkontoförslaget
vissa uppmjukningar vidtagits. Den procentsats, efter vilken insättning ä
spärrkonto skulle beräknas, torde knappast kunna sättas lägre än den föreslagna,
tjugufem procent, om lagstiftningen skulle få önskad effekt. Däremot
synes skatteprocenten för en investeringsskatt kunna bestämmas till
allenast tio procent med hänsyn till alt den omedelbara skatteökningen med
4 Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 samt. Nr 33.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
denna procentsats kan, såsom handelskammaren i Göteborg framhållit i
sitt yttrande, motsvara tjugu procent eller mera av överavskrivningarna.
Vidare böra de uppmjukningar, som föreslagits enligt spärrkontoalternativet,
genomföras även om alternativet med investeringsskatt väljes. Vidtagas
nu angivna ändringar, torde de motiv, som föranlett vissa remissinstanser
att förorda spärrkontolinjen, ha i betydande grad försvagats. Även om de
båda alternativens ekonomiska verkningar för näringsföretagen icke kunna
direkt jämföras, torde ur sådan synpunkt —- under förutsättning att de angivna
uppmjukningarna av investeringsskatteförslaget vidtagas — det ena
alternativet knappast kunna anses äga företräde framför det andra. Valet
mellan alternativen får sålunda ske huvudsakligen ur andra synpunkter.
Därvid vill jag framhålla, att till förmån för alternativet med en investeringsskatt
framför allt talar, att man med detta alternativ undviker de olägenheter,
som med nödvändighet äro förknippade med ett spärrkontoförfarande
och som äro särskilt framträdande om spärrtiden — såsom i detta
fall — behövde bestämmas till en så pass lång tidrymd som tio år.
Av nu anförda skäl vill jag, i valet mellan en investeringsskatt och ett
spärrkontoförfarande, tillstyrka det förstnämnda alternativet.
Förordningen om investeringsskatt synes emellertid böra utformas i stort
sett i överensstämmelse med förslaget om spärrkontoförfarandet och tilllämpas
först vid 1952 års taxering. De i det sistnämnda förslaget upptagna
bestämmelserna om avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser
och till investeringsfonder böra i princip bibehållas. Liksom kammarrätten
finner jag dessa bestämmelser erforderliga, för att lagstiftningen skall få
tillräcklig effekt under den korta tid som den förutsatts skola gälla. I annat
fall skulle nämligen en rörelseidkare kunna helt undgå att beröras av den
föreslagna lagstiftningen genom att för beskattningsåret 1951 icke öka reserven
i lagret eller icke göra större avskrivningar å inventarier än som
motiveras av förslitning eller värdeförsämring men i stället öka avsättningarna
till dylika stiftelser och fonder.
Jag förordar sålunda, att en investeringsskatt uttages för det beskattningsår,
för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes
år 1952. Lagstiftningen torde i princip böra begränsas till att avse allenast
nämnda beskattningsår. Frågan huruvida bestämmelser med det syfte, som
föranlett det nu ifrågavarande förslaget, kunna bliva erforderliga jämväl
under ett senare år får sålunda bliva beroende av den ekonomiska utvecklingen
och de överväganden, som framdeles göras på grundval av denna
utveckling.
Vad angår intäkterna av den föreslagna skatten torde jag få hänvisa till
mina uttalanden i årets statsverksproposition. Jag framhöll därvid att det i
avsaknad av närmare erfarenheter vore ytterst svårt att på förhand bedöma
vilken fiskal effekt en investeringsskatt kunde komma att få. Så mycket
syntes man emellertid redan på nuvarande stadium kunna säga att inkomsterna
av denna skatt och den därav föranledda ökningen av den ordinarie
bolagsskatten skulle öka statens skatteintäkter icke obetydligt utöver det
51
Kungl. Maj. ts proposition nr 33.
belopp, som upptagits i riksstatsförslaget. Hur stor ökningen skulle bli vore
dock, som redan anmärkts, knappast möjligt att angiva annat än gissningsvis.
Ett belopp på omkring 200 miljoner kronor syntes ligga inom gränserna
för en rimlig uppskattning.
Jag har i huvudsak intet att tillägga till det sålunda anförda. Jag vill allenast
tillfoga att den alldeles övervägande delen av de intäkter, som kunna
beräknas inflyta genom investeringsskatten, kommer att inflyta i form av
ökad ordinarie inkomstskatt och icke i form av investeringsskatt. Man torde
nämligen kunna utgå från att lagstiftningens huvudsakliga fiskala effekt
blir att nedskrivningarna å varulager respektive avskrivningarna å inventarier
minskas och de till beskattning omedelbart framtagna vinsterna bliva
i motsvarande mån större.
Jag vill i detta sammanhang understryka, att man genom den föreslagna
lagstiftningen jämväl skulle vinna att statens lånebehov på marknaden för
finansiering av de statliga investeringarna begränsades. Såsom jag närmare
utvecklat i finansplanen måste i nuvarande läge med inflationistiska spänningar
inom samhällsekonomien eftersträvas att i största möjliga utsträckning
undvika upplåning för finansiering av statliga kapitalutgifter. Strävandena
böra inriktas på att så långt det är möjligt täcka även sistnämnda slag
av statsutgifter med verkliga statsinkomster.
Jag övergår nu till att behandla den föreslagna lagstiftningens detaljer
och följer därvid paragraf ordningen i det författningsförslag, som är resultatet
av en inom finansdepartementet verkställd överarbetning av de remitterade
förslagen.
1 §■
För att i möjligaste män undvika de retroaktiva verkningarna av lagstiftningen
har — liksom i förslaget om spärrkontoinsättningar — föreskrivits
att bestämmelserna skola tillämpas för det beskattningsår, för vilket taxering
i första instans verkställes år 1952. Detta beskattningsår kan omfatta
längre eller kortare tid än tolv månader. Hänsyn härtill kan emellertid icke
tagas vid taxeringen till investeringsskatt, då denna taxering i regel grundar
sig på åtgärder, som vidtagas i samband med bokslutet.
Om beskattningsåret 1951 omfattar kortare tid än tolv månader beroende
på omläggning av räkenskapsåret, böra förordningens bestämmelser för
dylika skattskyldiga äga motsvarande tillämpning jämväl för beskattningsåret
1952. Såsom överståthållarämbetet i sitt yttrande över förslaget om
spärrkontoinsättningar framhållit, torde ett sådant stadgande vara nödvändigt
för att förhindra, att skattskyldiga genom omläggning av räkenskapsåret
helt eller delvis undgå att beröras av bestämmelserna. Den föreslagna
utvidgningen av bestämmelserna bör gälla även beträffande de fall,
då omläggningen av räkenskapsåret föranletts av andra skäl än att vinna
lättnader i fråga om investeringsskatt. Att härvidlag göra någon åtskillnad
mellan de olika fallen torde nämligen icke vara möjligt.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
I syfte att mildra de retroaktiva verkningarna föreslås under 11 § i departementsförslaget
vissa undantagsbestämmelser bl. a. med avseende å de
fall, då inventarier anskaffats genom avtal, som träffats före den 1 oktober
1950, d. v. s. före den tidpunkt dä det första förslaget om investeringsskatt
kan anses ha blivit mera allmänt känt.
2 § jämte anvisningarna därtill.
Från skattskyldighet torde böra frikallas, förutom Svenska tobaksmonopolet,
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen och systembolagen, även annat
bolag från vilket utdelningen i sin helhet tillfaller staten. I dessa företag
har det allmänna möjlighet att i annan ordning utöva kontroll över in
vesteringarna. På grund av vad som anförts i promemorian från apotekarsocietetens
direktion och centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund,
anser jag mig vidare böra tillstyrka, att från skattskyldighet frikallas jämväl
innehavare av apotek, såvitt avser apoteksrörelsen.
Däremot finner jag icke skäl förorda att — såsom i något yttrande ifrågasatts
—- kraftbolagen skulle frikallas från skattskyldighet. Det kan för dylika
företag knappast anses alltför betungande att för beskattningsåret 1951
begränsa avskrivningar å nyinvesteringar till 10 procent av anskaffningskostnaden,
detta så mycket mindre som ifrågavarande investeringar i regel
ha en livslängd avsevärt överstigande 10 år. Ej heller finner jag skäl
tillstyrka, att vid tillämpningen av eventuella dispensregler särskild hänsyn
skulle tagas till dylika företag.
Skattskyldig, som uteslutande driver bank-, emissions- eller annan penningrörelse
eller försäkringsrörelse, bör helt frikallas från skattskyldighet.
De investeringar av betydelse, som verkställas inom dylika företag,
torde avse placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer och lånefordringar
m. in.; sådana investeringar avser den föreslagna lagstiftningen
icke att begränsa. Av samma skäl bör skattskyldig, som jämte annan rörelse
även driver penningförvaltande verksamhet, t. ex. Kooperativa förbundet,
frikallas från skattskyldighet för placeringar av förvaltade medel
i aktier, obligationer och lånefordringar m. m.
Den sammanlagda årsomsättning, som utgör gräns för skattskyldigheten,
föreslås till 200 000 kronor. Om gränsen, såsom landsorganisationen förordat,
skulle sättas till 100 000 kronor, skulle detta medföra ett avsevärt
merarbete för beskattningsmyndigheterna utan att effekten av lagstiftningen
i större grad ökades. Å andra sidan är jag icke beredd tillstyrka, att
gränsen sättes högre än 200 000 kronor, då de sammanlagda investeringarna
i rörelser med en omsättning av 200 000 till 300 000 kronor torde vara
av sådan storlek att det ur investeringsbegränsande synpunkt är angeläget
att under lagstiftningen inbegripa de ifrågavarande företagen.
Den årsomsättning, som sålunda bör utgöra gräns för skattskyldigheten,
skall motsvara omsättningen för tolv månader. Om beskattningsåret omfattar
t. ex. åtta månader erhålles den årsomsättning, som avgör skattskyldigheten,
genom att omsättningen för beskattningsåret ökas med hälften.
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
53
Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att skattskyldigheten
även skulle göras beroende av den taxerade inkomsten. En sådan bestämmelse
kan jag icke förorda, då den otvivelaktigt skulle uppmuntra rörelseidkare,
som gjort investeringar, att genom avskrivningar och avsättningar
nedbringa den taxerade inkomsten under det belopp, som skulle vara avgörande
för skattskyldigheten.
3 §.
Såsom redan anmärkts, föreslås den procentsats, efter vilken investeringsskatt
skall beräknas, skola utgöra 10 procent. Detta innebär en sänkning
av procentsatsen jämfört med det tidigare förslaget om investeringsskatt,
där procentsatsen hade föreslagits till 20 procent. Sänkningen motiveras av
att investeringsskatten icke avses skola vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen,
varför en investeringsskatt å 10 procent kan, såsom jag tidigare
framhållit, motsvara ett omedelbart skatteuttag å tillhopa 20 procent eller
mera av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet. En procentsats
av 10 procent torde därför vara tillräcklig för att nå syftet med lagstiftningen.
Några remissinstanser ha förordat, att investeringsskatten skulle göras
progressiv. Skäl härtill synes mig dock knappast föreligga, då investeringsskatten
icke är en inkomstskatt i egentlig mening. För en enhetlig procentsats
tala också praktiska skäl bl. a. att debiteringsförfarandet blir
enklare.
Med en procentsats av 10 procent synes det lägsta skattebelopp, som skall
debiteras, icke böra sättas högre än 100 kronor. Om minimibeloppet skulle
höjas mera avsevärt, skulle man skapa ett »tröskelproblem» på så sätt
att en obetydlig ökning av det beskattningsbara beloppet skulle i ett gränsfall
kunna medföra en skatt, som icke stode i rimlig proportion till ökningen
av det beskattningsbara beloppet. Detta skulle visserligen kunna
undvikas genom att, som kammarrätten föreslagit, man för alla skattskyldiga
undantoge ett visst belopp från beskattning d. v. s. samma förfaringssätt
som tillämpades vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Då det
bär emellertid gäller en skatt, som kan undvikas genom att sådana åtgärder
icke vidtagas som föranleda skatteplikt, synes det icke motiverat att komplicera
förfarandet genom en dylik bestämmelse. Med hänsyn till lagstiftningens
syfte skulle för övrigt ett sådant skattefritt belopp knappast ha kunnat
bestämmas högre än till 1 000 kronor.
Restitution av investeringsskatt bör icke ifrågakomina i annat fall än då
taxering till investeringsskatt nedsättes. En rörelseidkare har sålunda att
välja mellan att erlägga en definitiv investeringsskatt eller att underlåta
alt vidtaga åtgärder, som kunna föranleda taxering till investeringsskatt.
A § jämte anvisningarna därtill.
Såsom jämförelselager vid beräkning av värdet av lagerökning och ökning
av dold reserv i varulager föreslås lagret vid utgången av det räkenskapsår,
som gick till ända närmast före den 1 mars 1050, d. v. s. det beskatt
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
ningsår för vilket taxering verkställdes år 1950. Anledningen härtill är, att
beräkningen av värdet av lagerökning och ökning av dold reserv i varulagret
bör, såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhållit, ske vid
jämförelse med förhållandena enligt en taxering, som blivit prövad och fastställd
före lagens publicering. I annat fall kunna åtgärder befaras bliva vidtagna
beträffande jämförelselagret, vilka skulle minska effekten av lagstiftningen.
Den retroaktivitet, som blir följden av att den tidsperiod, för
vilken lagerökning och ökning av dold reserv beräknas, är längre än beskattningsåret,
synes mig icke kunna anses alltför allvarlig, då rörelseidkaren
har möjlighet att under år 1951 upplösa en under år 1950 bildad
dold reserv.
För nystartade företag synes något annat jämförelselager än ingångslagret
för det första räkenskapsåret knappast kunna ifrågakomma. De olägenheter,
som härav uppkomma, torde i stort sett kunna undanröjas genom
ett dispensförfarande, vartill jag senare skall återkomma.
Vad man genom ifrågavarande lagstiftning vill motverka är en kvantitativ
ökning av lagren. Vid beräkning av värdet av lagerökning skall därför
jämförelselagret vid prisstegring omräknas till de högre priserna och vid
prisfall -— i de undantagsfall detta förekommer — till de lägre priserna. Den
dolda reserven i jämförelselagret skall beräknas med hänsyn till detta omräknade
värde av laget. I vissa remissyttranden har framhållits, att även
lagerökning borde få nedskrivas med belopp motsvarande prisstegringen
under beskattningsåret. Jag kan emellertid icke tillstyrka en dylik uppmjukning
av bestämmelserna, då effekten av lagstiftningen härigenom kan
antagas bliva mindre. Av samma skäl anser jag mig icke heller kunna tillstyrka,
att lagret i dess helhet under alla förhållanden skall — utan att
investeringsskatt utgår — få nedskrivas med en viss procent.
Det av handelskammaren i Göteborg framlagda förslaget, att förordningens
bestämmelser icke skulle äga tillämpning beträffande sådana industriförnödenheter,
vilka icke direkt ingingo i framställda slutprodukter, såsom
bränsle, smörjmedel och dylikt, kan jag icke förorda. Det kan redan av
praktiska skäl icke gärna ifrågakomma att göra åtskillnad mellan olika
slag av lagertillgångar.
Vid värdering av varor, tillverkade inom det egna företaget, bör hänsyn
tagas även till de betydande indirekta tillverkningskostnaderna och icke
endast till material och arbetslöner. Det är av vikt att denna fråga regleras,
eftersom de indirekta tillverkningskostnaderna ofta lära uppgå till 150
å 200 procent av arbetslönerna.
Likaledes torde principen för värdering av okuranta varor böra komma
till uttryck i lagtexten även om den föreslagna beräkningsgrunden, såsom
i flera remissyttranden framhållits, icke kan direkt tillämpas för industriföretag
och flertalet partihandlare. Erfarenheterna från krigskonjunkturskattetaxeringen
och taxeringen enligt övergångsbestämmelserna till den
nya uppbördsförordningen torde bli av viss betydelse vid beräkning av
inkuransavdrag i sådana fall, där utförsäljningspriser för okuranta varor
icke kunna fastställas.
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
Såväl hörda myndigheter som näringsorganisationer ha framhållit de
praktiska svårigheterna vid tillämpningen av bestämmelserna om beräkning
av värdet av lagerökning. Vissa länsstyrelser ha ansett det nödvändigt
med detaljföreskrifter om lagerinventeringen vid beskattningsårets utgång
liknande dem, som utfärdades vid slutavvecklingen av krigskonj unkturbeskattningen,
och man har velat giva den föreslagna särskilda nämnden i viss
mån samma uppgifter som den centrala krigskonjunkturskattenämnden
hade vid krigskonjunkturskattetaxeringen. Näringsorganisationerna ha
bl. a. framhållit önskvärdheten av att uppgiftsskyldigheten i vissa fall borde
få anses fullgjord genom att auktoriserad revisor intygade att lagerökning
icke förelåge eller att värdet av lagerökning, beräknad enligt meddelade
bestämmelser, icke överstege visst angivet belopp.
Då det gäller att taga ståndpunkt till ifrågavarande spörsmål bör man
hälla i minnet, att syftet med den föreslagna lagstiftningen i första hand är
att den skall verka investeringsbegränsande. Det synes därför icke erforderligt
med sådana detalj föreskrifter angående lagerinventeringen in. m., som
varit nödvändiga vid t. ex. krigskonjunkturbeskattningen. Den valfrihet
som finnes för den skattskyldige att antingen erlägga investeringsskatten
eller underlåta att yrka avdrag för vissa ned- och avskrivningar samt avsättningar
möjliggör att bestämmelserna kunna utformas mera schematiskt och
att även tillämpningen av bestämmelserna kan i viss mån ske smidigare än
vad som i regel är möjligt vid inkomsttaxering. Jag har därför intet att
erinra emot, att uppgiftsskyldigheten beträffande varulagret — i sådana
fall då betydande svårigheter föreligga att beräkna verkliga anskaffningsvärden
-— får anses fullgjord genom intyg av auktoriserad revisor att beskattningsbart
belopp enligt bestämmelserna i 4 § icke föreligger; revisorn
bör i intyget lämna en redogörelse för de principer, efter vilka värderingen
av lagren skett, samt de omständigheter i övrigt varå uttalandet stöder sig.
Bestämmelser angående intyg, varom nyss sagts, ha i departementsförslaget
intagits såsom en anvisningspunkt till 13 §. Då den revisor, som avgiver
sådant intyg, bör vara väl förtrogen med förhållandena inom företaget har
uppställts det kravet att han skall ha varit ordinarie revisor hos företaget
för beskattningsåret. Efter anmaning bör den skattskyldige vara pliktig
att, ändå alt intyg företetts, lämna fullständiga uppgifter angående anskaffningsvärdena.
1 vissa fall torde ett motsvarande intyg om att värdet av lagerökning, beräknad
enligt meddelade bestämmelser, i vart fall icke överstiger visst angivet
belopp kunna godtagas, om lämnad redogörelse för värderingsprinciperna
in. in. styrker det angivna beloppet. Bestämmelse om att uppgiftsskyldigheten
skall få fullgöras medelst sådant intyg, varom sist sagts, har
dock icke ansetts böra intagas i lagtexten. Det bör ankomma på beskattningsnämnderna
att avgöra i vilka fall ett dylikt intyg kan godkännas. Även
här måste givetvis kravet vara, att betydande svårigheter föreligga att beräkna
de verkliga anskaffningsvärdena samt att intyget lämnas av auktoriserad
revisor, som varit ordinarie revisor i företaget under beskattningsåret.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
5 § jämte anvisningarna därtill.
I vissa remissyttranden har beträffande beräkningen av det årliga värdeminskningsavdraget
för nyanskaffade inventarier framhållits, att detta avdrag
borde beräknas efter samma procentsatser, som godkändes vid inkomsttaxeringen
i de fall då bunden avskrivning tillämpades. För att om
möjligt undvika tvister om vilken procentsats, som skall tillämpas, synes
det emellertid nödvändigt föreskriva, att värdeminskningsavdraget för samtliga
nyanskaffade inventarier i en viss rörelse skall beräknas efter samma
procentsats. I regel torde 10 procent utgöra en godtagbar genomsnittlig procentsats.
Även inom företag med skiftarbete torde maskiner och andra inventarier
i de flesta fall ha en ekonomisk livslängd av betydligt mer än fem
år och ofta upp till tio år och mera. Att arbetet bedrives i skift synes därför
i och för sig icke vara något skäl för en högre avskrivningsprocent än 10
procent.
I undantagsfall kan dock en procentsats av 10 procent pålagligen vara alltför
låg. Om utredning företes, som visar att den normala genomsnittliga procentsatsen
för inventariebeståndet i dess helhet snarare ligger vid 20 procent
eller däröver •—• såsom t. ex. hos omnibusföretag eller, på sätt industriförbundet
framhållit, i vissa fall inom byggnadsbranschen — bör därför
årligt värdeminskningsavdrag beräknas efter 20 procent för samtliga nyanskaffade
inventarier.
Under beskattningsåret levererade inventarier böra anses anskaffade under
beskattningsåret oberoende av när de kontrakterats. Den i viss mån retroaktiva
verkan, som ligger i denna bestämmelse, synes emellertid böra mildras
genom att dispensmöjligheter tillskapas för vissa fall, vartill jag senare skall
återkomma.
I remissyttrandena har påtalats att hänsyn icke tages till ersättningsanskaffningar.
Det stöter emellertid på praktiska svårigheter att tillämpa särskilda
bestämmelser beträffande ersättningsanskaffningar bl. a. just i fråga
om gränsdragningen mellan ersättnings- och nyanskaffningar. I regel anskaffas
ju icke en exakt likadan maskin som den utrangerade. Dessutom är
det i överensstämmelse med lagstiftningens syfte att även vid ersättningsanskaffning
under innevarande år en särskilt noggrann prövning kommer
till stånd, huruvida en ny maskin nu bör anskaffas eller om därmed kan anstå
till ett följande år.
Vid beräkning av till investeringsskatt beskattningsbart belopp för beskattningsåret
1952 -— i de undantagsfall då sådan taxering skall äga rum
— bör icke heller för de under beskattningsåret 1951 anskaffade inventarierna
avskrivning godkännas med högre belopp än 10 procent för år av
anskaffningskostnaden eller, såvitt angår omnibusföretag in. f!., 20 procent
av nämnda kostnad. Den fria avskrivningsrätten bör sålunda gälla utan begränsning
endast för inventarier anskaffade före beskattningsåret 1951.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ansett att vid beräkning av det till
investeringsskatt beskattningsbara beloppet även avskrivningsrätten för inventarier
anskaffade före beskattningsåret 1951 borde begränsas. Det lärer
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
icke kunna bestlidas, att en sådan åtgärd skulle höja effekten av lagstiftningen.
För sådana företag, som icke kunnat eller icke ansett sig böra helt
bortskriva äldre inventariebestånd, mildras nämligen verkan av de av mig i
det föregående tillstyrkta bestämmelserna genom att avskrivning kan göras
å dessa äldre inventarier. Å andra sidan skulle emellertid en sådan begränsning
av den fria avskrivningsrätten, som länsstyrelsen i Kopparbergs län
ifrågasatt, giva lagstiftningen en retroaktiv karaktär. Då därjämte en återgång
till bunden avskrivning beträffande äldre inventariebestånd ofta skulle
medföra stora praktiska och redovisningstekniska svårigheter har jag ansett
mig böra avstå från att föreslå någon begränsning av den fria avskrivningsrätten
för inventarier anskaffade före beskattningsåret 1951.
Det bör givetvis ankomma på den skattskyldige att lämna utredning om
hur den under beskattningsåret verkställda avskrivningen å inventarier fördelar
sig å äldre och nyanskaffade inventarier.
De föreslagna bestämmelserna i 4 och 5 §§ omfatta icke sådana kontraherade
tillgångar, som icke levererats under beskattningsåret. Överståthål1
ar ämbetet har förordat, att även möjligheten till skattefria ned- och avskrivningar
å dylika kontraherade tillgångar skulle tillfälligt begränsas.
Emellertid lärer man kunna antaga, att avdrag för nedskrivning å rättigheter
till leverans av varor icke kommer att i nämnvärd omfattning medgivas
vid inkomsttaxeringen år 1952, därest den konjunktur, som är en
förutsättning för den föreslagna lagstiftningen, fortsätter. Avskrivningen å
kontraherade inventarier torde knappast komma att medgivas med sådana
belopp, att en begränsning av dessa avskrivningar skulle i nämnvärd grad
öka effekten av lagstiftningen. Jag har därför icke ansett mig böra föreslå
en begränsning av ned- och avskrivningsrätten beträffande kontraherade
tillgångar.
6 §.
Såsom jag tidigare framhållit torde det vara nödvändigt att, om den föreslagna
lagstiftningen skall få avsedd effekt, möjligheterna till skattefria avsättningar
till pensions- eller andra personalstiftelser och till investeringsfonder
tillfälligt begränsas. Rätteligen borde denna begränsning gälla endast
i de fall, då lagerökning förelåge eller då nyanskaffning av inventarier skett.
Det på grund av dylika avsättningar till investeringsskatt beskattningsbara
beloppet borde därjämte rätteligen begränsas till skillnaden mellan värdet
av nyinvesteringar i lager och inventarier å ena sidan och summan av de
enligt bestämmelserna i 4 och 5 §§ beräknade beskattningsbara beloppen å
andra sidan.
Emellertid torde flertalet av de rörelseidltare, som del här gäller, ha verkställt
åtminstone någon nyanskaffning av inventarier under beskattningsåret
och avsättningar till ifrågavarande stiftelser och fonder skulle därför —
även med den först angivna begränsningen — i regel föranleda skattskyldighet.
Effekten av på sådant sätt utformade bestämmelser skulle därför i
stort sett bli densamma som om den ifrågavarande spärren icke föreskrivits.
All åter arbeta med dubbla spärrar, på salt nyss ifrågasatts, torde av prak
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
tiska skäl icke kunna förordas. Enligt min mening bör det sålunda icke
komma i fråga att försvåra tillämpningen av bestämmelserna genom invecklade
föreskrifter i fråga om beräkningen av det beskattningsbara beloppet.
Avsättning till pensionsstiftelse — utan att investeringsskatt utgår —
bör i princip få ske med belopp, som erfordras för att stiftelsens förmögenhet
skall motsvara de kostnader för pensionering av anställda, som belöpa
å beskattningsåret eller tidigare år. En avsättning, som avser att täcka
framtida kostnader, bör däremot föranleda taxering till investeringsskatt.
Skattskyldighet bör i enlighet härmed inträda, när avsättningarna under år
1951 till pensionsstiftelse medföra, alt stiftelsens förmögenhet vid årets utgång
överstiger det belopp, som jämte framtida årliga avgifter erfordras för
att säkerställa de pensioner, som enligt utfästelse eliter inom företaget
tillämpad sedvänja högst skola utgå.
För beräkningen av det belopp, till vilket stiftelsens förmögenhet sålunda
högst må uppgå, torde det vara nödvändigt att föreskriva vad som i detta
sammanhang skall anses utgöra framtida årliga avgifter. Härom må följande
anföras.
Om en anställd tillförsäkrats pensionsförmåner vid en ålder av 30 år
och de årliga oföränderliga avgifterna från denna ålder fram till pensionsåldern,
65 år, utgöra 1 000 kronor för år, borde —- om den anställde under
beskattningsåret fyllde 40 år — de framtida årliga avgifterna motsvara 25
avgifter å 1 000 kronor. Den årliga avgiftens storlek skulle sålunda vara beroende
av den tidpunkt, då den anställde tillförsäkrades pensionsförmånerna.
Denna tidpunkt kan möjligen i vissa fall vara svår att exakt fixera
t. ex. när pensionsförmånerna grunda sig på inom företaget tillämpad sedvänja.
Avgiftens storlek skulle därjämte bli beroende av om pensionsförmånerna
ändrats sedan den första pensionsutfästelsen gjordes. Om i det angivna
exemplet pensionsförmånerna ökats, då den anställde fyllde 35 år,
och de från nämnda ålder till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som
erfordras för att säkra de nya pensionsförmånerna, utgöra 1 500 kronor för
år, borde de framtida avgifterna vid nu ifrågavarande beräkning utgöra
1 500 kronor för år.
Det kan även synas skäligt, att om i det första exemplet anställningen
skedde vid 30 års ålder men pensionsfrågan ordnades först vid 40 års ålder
de framtida avgifterna ändock skulle anses motsvara 1 000 kronor för år.
En förutsättning härför borde dock vara, att den anställdes avlöningsförmåner
icke ändrats under anställningstiden, varigenom de pensionsförmåner
han tillförsäkrades vid 40 år bleve större än de, som skulle ha tillförsäkrats
honom vid 30 år.
För att i möjligaste mån undvika tvister beträffande beräkningen av de
framtida avgifterna och över huvud taget förenkla beräkningen av de avsättningar,
som kunna föranleda taxering till investeringsskatt, synes det
nödvändigt föreskriva att dessa avgifter skola motsvara de från viss ålder
till pensionsåldern oföränderliga avgifter, som varit erforderliga för att
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
säkerställa pensionsutfästelserna vid beskattningsårets utgång. I förslaget
angående spärrkontoinsättningar hade nämnda ålder satts till 30 år. Tjänstemännens
centralorganisation har föreslagit, att de framtida årliga avgifterna
skola anses motsvara avgifterna för en anställd, som vid försäkringstillfället
fyllt 21 eller 23 år, och därvid anfört att pensionsfrågan för de
anställda i regel ordnades vid nämnda ålder. Emellertid torde de pensionsförmåner,
som vid nämnda ålder tillförsäkrats den anställde, i flertalet fall
ha varit avsevärt lägre än de förmåner han år 1951 är tillförsäkrad, och de
årliga avgifterna torde böra beräknas med hänsyn till sistnämnda pensionsförmåner.
På grund härav och då pensionsfrågan i många fall ordnats först
efter det den anställde uppnått en ålder avsevärt överstigande 30 år, torde
de i spärrkontoalternativet föreslagna bestämmelserna i regel icke vara
oförmånliga för företagen.
För att bestämmelserna icke i något fall skola verka oförmånliga för vederbörande
företag anser jag mig emellertid, trots det nyss sagda, kunna
tillstyrka att åldern sättes till 25 år. Bestämmelserna bliva då så förmånliga
att man vid beräkningen av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet
högst må uppgå, kan bortse från pensionsförpliktelser för sådana anställda,
som vid beskattningsårets ingång icke uppnått 25 års ålder.
Om en rörelseidkare under beskattningsåret vill genom pensionsförsäkringar
tillförsäkra ett par anställda, som vid beskattningsårets ingång uppnått
t. ex. 40 års ålder, vissa pensionsförmåner och han därvid vill i framtida
årliga avgifter icke erlägga mera än det belopp, som skulle ha behövt
erläggas därest sådana försäkringar tecknats för envar anställd när han
fyllde 25 år, så måste rörelseidkaren även erlägga en viss engångspremie.
De föreslagna bestämmelserna innebära att — om pensionsfrågan för dessa
anställda i stället ordnades genom avsättning till pensionsstiftelse — avsättningen
till dylik stiftelse i princip icke skulle få överstiga ifrågavarande
engångspremie jämte den på beskattningsåret belöpande årliga avgiften
med mindre investeringsskatt erlägges.
Med de nu föreslagna bestämmelserna torde en försäkringsteknisk utredning
bliva nödvändig i en del fall. Detta torde emellertid icke kunna undvikas,
om man icke vill införa en bestämmelse att avsättning till pensionsstiftelse
i samtliga fall skall medföra skyldighet att erlägga investeringsskatt.
Några oförmånliga konsekvenser ur de anställdas synpunkt torde de nu
föreslagna bestämmelserna icke kunna få. Det må framhållas, att någon
inskränkning icke föreslås beträffande avdragsrätten för under beskattningsåret
till försäkringsanstalt inbetalade premier även om betalningarna
avse engångspremier. Många rörelseidkare torde för övrigt kunna göra betydande
avsättningar till pensionsstiftelser utan alt skyldighet att erlägga
investeringsskatt inträder.
7 §.
Om vid 1952 års taxering avdrag för avsättning till annan personalstiftelse
än pensionsstiftelse medgives med högre belopp än som erfordras för
60
Kungl. Maj. ts proposition nr 33.
att säkerställa före beskattningsåret 1951 gjorda bindande utfästelser, bör
investeringsskalt beräknas å det överskjutande beloppet.
Godtages den av mig sålunda föreslagna bestämmelsen, torde avsättning
till dylika fonder i regel icke kunna verkställas för beskattningsåret 1951
utan att investeringsskatt utgår. Om ett företag före år 1951 förbundit sig
att åt personalen uppföra t. ex. ett semesterhem kan dock -— utan att investeringsskatt
utgår — avsättning till personalstiftelse medgivas med så
stort belopp som erfordras för att fondens tillgångar skola motsvara beräknade
kostnader för semesterhemmet. Med bindande utfästelse bör härvid förslås
t. ex. bindande avtal med personalförening vid företaget etc. Föreskriften
att utfästelsen skall vara gjord före beskattningsårets ingång torde vara
erforderlig för att förhindra, att rörelseidkare under år 1951 ingår avtal för
att möjliggöra vinstreglerande avsättningar till personalstiftelser.
I remissyttrandena ha riktats erinringar mot en dylik tillfällig begränsning
av de skattefria avsättningarna till personalstiftelser. Farhågorna för
ur de anställdas synpunkt ogynnsamma verkningar av bestämmelserna torde
emellertid vara betydligt överdrivna med hänsyn dels till den korta tid
lagstiftningen är avsedd att gälla dels ock till att avdragsrätten icke begränsats
i fråga om direkta utbetalningar för välfärdsanordningar av olika slag
för de anställda.
S §.
Bestämmelsen alt avsättningar till investeringsfonder skola föranleda
skyldighet att erlägga investeringsskatt torde komma att medföra, att dylika
avsättningar icke göras för det beskattningsår, för vilket lagstiftningen
gäller. Några allvarliga följdverkningar av att förordningen om investeringsfonder
sålunda tillfälligt sättes ur kraft torde dock knappast behöva
befaras, bl. a. med hänsyn till att avsättningar till investeringsfonder redan
skett under en följd av år utan att fonderna fått tagas i anspråk. Härvid
bör även framhållas att de avsättningar, som under de gångna åren skett,
i allmänhet avsett byggnadsfonder och att ett tillfälligt urkraftsättande av
bestämmelserna sålunda endast innebär, att antalet företag, som avvakta
framtida byggnadstillstånd, tillfälligt hålles något tillbaka.
Jag får i detta sammanhang nämna, att jag avser att senare anmäla förslag
om prolongering av de i förordningen den 4 juni 1948, nr 278, upptagna
bestämmelserna om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade
inventarier. Godtages detta förslag, böra avsättningar till dylika fonder vid
1952 års taxering medgivas utan att därav föranledes skyldighet att betala
investeringsskatt.
9 och 10 §§.
Enligt bestämmelserna i 4—8 §§ i departementsförslaget framräknas beskattningsbart
belopp enligt varje paragraf för sig. Dessa beskattningsbara
belopp kunna givetvis icke vara negativa. Endast om skattepliktig ned- eller
avskrivning eller avsättning föreligger enligt bestämmelserna i viss paragraf
beräknas sådant beskattningsbart belopp. I flera remissyttranden har kriti
-
61
Kungl. Mnj.ts proposition nr 33.
serats, ait ett kvittningsförfarande icke föreskrivits vid beräkning av beskattningsbart
belopp på grund av lagerökning och på grund av nyanskaffning
av inventarier. Emellertid bör framhållas att, om ett företag minskar
sitt varulager och nyanskaffar inventarier, det är i överensstämmelse med
förslagets syfte, att den eventuellt framtagna dolda reserven icke får utnyttjas
för nedskrivning av nyanskaffade inventarier, enär detta skulle underlätta
investeringen i inventarier. Om rörelseidkare, som åtnjuter fri avskrivning
beträffande inventarier, icke verkställer avskrivning å nyanskaffade
dylika tillgångar med belopp, som skulle godkännas enligt den föreslagna
förordningen, torde detta i regel bero på att avskrivning i stället verkställes
å äldre inventariebestånd. I sådant fall kan givetvis icke ifrågakomma,
att ej utnyttjad avskrivning å nyanskaffade inventarier skulle få tillgodoräknas
rörelseidkaren vid beräkning av beskattningsbart belopp på
grund av lagerökning.
Handelskammaren i Göteborg har i sitt yttrande redogjort för ett fall, där
ett företag planmässigt ökat sitt varulager och den dolda reserven i lagret, i
syfte att vid en senare tidpunkt minska lagret och därigenom finansiera nyanskaffningar
av inventarier, varvid den framtagna dolda reserven i varulagret
varit avsedd att disponeras för avskrivning av inventarierna. I dylika
fall, som med fog kunna antagas vara sällsynta, lärer man emellertid kunna
antaga att inventarierna beställts redan före den 1 oktober 1950, varför vissa
dispensmöjligheter enligt förslaget föreligga; till denna fråga torde jag emellertid
senare få återkomma.
Jag anser sålunda icke att skäl anförts, som skulle kunna motivera att
tillämpningsförfarandet komplicerades genom bestämmelser om kvittning.
11 §.
Den föreslagna indirekta begränsningen av de skattefria ned- och avskrivningarna
kan, såsom jag tidigare framhållit, i vissa fall te sig obillig.
Möjlighet till undantag från bestämmelserna torde därför böra finnas. Dispensförfarandet
synes lämpligen böra handhavas av en särskild för detta
ändamål tillsatt nämnd. Ledamöterna i denna nämnd böra utses så, att i
nämnden komma att företrädas insikt och erfarenhet beträffandet näringsliv
och taxeringsfrågor. Nämndens beslut böra, såsom industriförbundet
in. fl. anfört, kunna överklagas. Besvären torde böra prövas av Kungl. Maj :t
i statsrådet.
För nystartade företag kan, som jag tidigare nämnt, verkningarna av bestämmelserna
bli betungande på grund av att såväl jämförelselagret som den
dolda ireserven däri i regel äro obetydliga. För företag, vars rörelse påbörjats
under beskattningsåret eller kort tid dessförinnan, bör därför möjlighet
till undantag från bestämmelserna föreligga. Överståthållarämbetet har
framhållit, att en sådan dispensmöjlighet för nystartade företag kan utnyttjas
på ett obehörigt sätt, t. ex. genom att aktiebolag överflytta lagerökningar
å nybildade dotterbolag. Här torde dock den särskilda nämnden ha möjlighet
att förhindra, att missbruk av dispensmöjligheten i större utsträckning
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
skulle förekomma. Dispens bör givetvis icke medgivas enbart av det skälet
att ett företag är nystartat. Avgörande måste vara, om ett verkligt behov
av undantag från bestämmelserna förefinnes med hänsyn till den likvida
ställningen för hela den koncern till vilket bolaget hör. Betänkligare ur
denna synpunkt är i så fall bestämmelsen, att skattskyldighet över huvud
inträder först när omsättningen uppgår till 200 000 kronor. Jag tror dock
knappast, att beträffande en så tillfällig lagstiftning, som det här är fråga
om, dylika möjligheter till kringgående av bestämmelserna kunna ha någon
allvarligare inverkan på lagstiftningens effekt, särskilt om möjlighet beredes
beskattningsinyndigheterna — att på sätt jag i det följande kommer
att föreslå -—- inskrida mot att någon obehörigen förskaffar sig skattelättnader
genom åtgärder, som nu avses.
Att helt undantaga nystartade företag genom att, såsom i den av industriförbundet
åberopade promemorian föreslagits, göra skattskyldigheten beroende
av omsättningen för beskattningsåret 1950 i stället för beskattningsåret
1951 kan jag däremot icke tillstyrka.
Möjlighet till undantag från bestämmelserna torde även böra föreligga i
sådana fall, då jämförelselagret på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig
händelse varit onormalt lågt. Det har i remissyttrandena framhållits såsom
inkonsekvent, om icke samma dispensmöjlighet lämnades i de fall, då inventarier
förstörts genom eldsvåda. Mot detta kan anföras, att nyanskaffade inventarier
enligt förslaget få nedskrivas med belopp, motsvarande för beskattningsåret
uppgiven skattepliktig försäkringsersättning. Liknande möjlighet
avses icke skola föreligga beträffande varulager. Därtill kommer att möjligheten
att verkställa avsättning till särskild investeringsfond för ersättande
av förlorade inventarier icke föreslagits skola begränsas.
Dispensmöjligheten för varulager avser sådana fall, då vinsten för beskattningsåret
av någon anledning blivit onormalt stor. Att jämförelselagret är
lågt bör sålunda i och för sig icke vara något avgörande skäl för dispens,
vare sig beträffande nystartade företag eller i andra fall. Om undantag
skall medgivas bör bliva beroende av arten av verksamheten och om ett
verkligt behov av lagerökning och skattefri nedskrivning föreligger, om rörelsen
är riskbetonad etc.
I det tidigare förslaget till investeringsskatt hade upptagits möjlighet till
undantag från bestämmelserna även i det fall, då en verksamhet genom omläggning
kommit att kräva större varulager. Bland annat med hänsyn till
nödvändigheten att nedbringa antalet dispensärenden har enligt departementsförslaget
dispensmöjlighet icke föreslagits för dylika fall. Det förefaller
sannolikt, att antalet dispensansökningar, i vilka som grund åberopades
sådant behov av lagerökning, skulle bliva stort, medan antalet fall, då dispens
verkligen vore av behovet påkallad, skulle bliva ringa. Härvid bör beaktas
att dispens över huvud icke borde kunna diskuteras i andra fall än då omläggning
av verksamheten skett under tiden 1/1—1/10 1950 eller möjligen i
slutet av år 1949 och där omläggningen skett till riskbetonad rörelse samt
den likvida ställningen icke tilläte en önskvärd lagerökning utan skattefria
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
63
nedskrivningar. Dispensmöjligheten torde därför utan några allvarligare
konsekvenser kunna uteslutas.
Rätteligen borde beräkningen av beskattningsbart belopp på grund av lagerökning
ske gemensamt för samtliga företag inom en koncern i varje fall
då koncernbildningen innebär s. k. horisontell eller vertikal integration. Men
ett dylikt förfaringssätt torde av praktiska skäl icke kunna föreskrivas. Att,
såsom i den av industriförbundet åberopade promemorian föreslagits, från
bestämmelserna undantaga sådan ökning av lager och inventarier, som föranletts
av överflyttningar mellan bolag inom samma koncern, kan jag därför
icke tillstyrka, då förutsättningen för att sådant undantag skulle kunna medgivas
vore, att någon ökning av dylika tillgångar icke förekommit för koncernen
i dess helhet. Ha däremot två företag under något av beskattningsåren
1950 eller 1951 sammanslagits, t. ex. enligt fusionsbestämmclserna i
nya aktiebolagslagen, bör beräkningen av till investeringsskatt beskattningsbart
belopp i princip ske, som om företagen redan före sammanslagningen
utgjort ett företag. Det synes emellertid lämpligare att hänskjuta dylika
undantagsfall till den särskilda nämndens avgörande, än att föreskriva detaljerade
bestämmelser för olika fall.
Har lagerökning eller inventarieförvärv tillkommit genom direkt föranstaltande
av vederbörlig statlig myndighet — t. ex. riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap eller eivilförsvarsstvrelsen, sistnämnda myndighet
i fråga om materiel, utrustning och andra förnödenheter för verkskyddets
verksamhet — synes skäligt att undantag från bestämmelserna medgives.
Ett mera allmänt uttalande från statlig myndighets sida om önskvärdheten
av vissa investeringar bör däremot icke kunna åberopas som skäl för dispens.
Det får sålunda anses uteslutet att under dispensreglerna draga in samtliga
de fall, då lagerökning eller nyanskaffning av inventarier kan anses mer
eller mindre önskvärd ur beredskapssynpunkt.
Beträffande inventarieförvärv, varom bindande avtal träffats före den
1 oktober 1950, synes skäligt medgiva undantag i viss utsträckning. I regel
torde dylika avtal icke kunna ryggas och de föreslagna bestämmelserna
skulle sålunda med avseende å dessa fall icke få någon investeringsbegränsande
effekt. Det torde emellertid med hänsyn bl. a. till nödvändigheten
av att begränsa antalet dispensfall, böra uttryckligen föreskrivas, att undantag
icke skall ifrågakomma i andra fall än där tillämpningen av bestämmelserna
skulle medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige.
I övriga fall kan den skattskyldige undgå att erlägga investeringsskatt
genom att icke yrka högre avskrivning än som betingas av förslitning.
Behov av liknande bestämmelse för de fall, då lagerökning tillkommit på
grund av avtal före den 1 oktober 1950, synes knappast föreligga, enär den
skattskyldige i regel har möjlighet att avveckla sådan lagerökning före utgången
av beskattningsåret 1951 eller att minska den dolda reserven.
Jag har tidigare anmärkt, att jag icke finner skäl föreslå särskilda dispensmöjligheter
för kraftbolagen. Ej heller anser jag mig ha anledning föreslå
speciella undantagsbestämmelser för sådana företag inom skogsindu
-
i
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
strien, som under år 1951 erhålla återbetalning av prisutjämningsavgifter,
så mycket mindre som den dolda reserv, som kan sägas framkomma vid återbetalningen
av dylika avgifter, i regel mer än väl uppväges av den dolda
reserv, som skapas genom nya inbetalningar under år 1951 till konjunkturut
j ämningsf onder.
Det synes icke erforderligt att öppna möjlighet till dispens från bestämmelserna
angående avsättningar till pensions- och andra personalstiftelser
och till investeringsfonder. Avdrag medgives redan enligt förordningens bestämmelser
för sådana avsättningar, som över huvud kunna motivera undantag.
12 §.
För undvikande av missförstånd torde i författningstexten böra direkt utsägas,
att investeringsskatt icke är avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
13 § jämte anvisningarna därtill.
Bestämmelserna i 1 mom.—4 inom., som reglera uppgiftsskyldigheten,
torde icke tarva närmare motivering.
I 5 mom. har stadgats, att klagorätten går förlorad först om särskild deklaration
för taxering till investeringsskatt icke avgives efter anmaning. Detta
synes lämpligt med hänsyn till att det här är fråga om en helt ny skatt
och att rörelseidlcaren sålunda kan vara okunnig om deklarationsskyldigheten.
Bestämmelserna i anvisningarna till denna paragraf ha behandlats i samband
med motiveringen till 4 §.
U §.
Taxeringen till investeringsskatt föreslås skola verkställas av taxeringsnämnderna.
I flera remissyttranden har ifrågasatts, om icke taxeringsförfarandet
i stället borde överlåtas åt prövningsnämnderna. Emellertid erhålla
taxeringsnämnderna genom de särskilda deklarationerna till investeringsskatt
vissa uppgifter angående bl. a. varulagret, vilka de annars ofta
skulle särskilt infordra och vilka i vart fall ha mycket stor betydelse för
inkomst- och förmögenhetstaxeringen. Taxeringen till investeringsskatt kommer
i första instans att närmast handhavas av taxeringskonsulenter och av
taxeringsnämnderna i de taxeringsdistrikt, som omfatta juridiska personer.
Dessa konsulenter och nämnder äro utan tvekan kompetenta att handlägga
taxeringarna. I regel torde taxeringen till investeringsskatt icke medföra
alltför tidsödande arbete. Skulle i vissa fall en mera omfattande utredning,
som icke medhinnes av taxeringsnämnden, anses nödvändig, bör
ärendet få överlämnas till prövningsnämnden. Att prövningsnämnderna på
detta sätt avlastas anmaningsförfarandet och taxeringen av de skattskyldiga
i sådana fall, där deklarationerna ansetts kunna godtagas, torde vara
av betydelse.
I enlighet med vad länsstyrelsen i Kopparbergs län förordat torde böra
föreskrivas, att taxeringsintendent samt medlem av prövningsnämnd må
/
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
65
jämväl efter utgången av taxeringsåret framställa yrkande angående taxering
till investeringsskatt. Motsvarande bestämmelse i fråga om den inkomsttaxering,
på vilken taxeringen till investeringsskatt grundar sig, torde
däremot icke vara erforderlig.
17 §.
Främst av praktiska skäl torde eftertaxering till investeringsskatt icke
böra medgivas.
19 §.
Det torde vara nödvändigt att tillskapa möjligheter för beskattningsmyndigheterna
att inskrida mot skattskyldiga, som genom transaktioner av
olika slag obehörigen söka undgå att beröras av bestämmelserna. Jag syftar
här bl. a. på sådana fall, som jag berört i motiveringen till 11 §, nämligen
då ett aktiebolag överflyttar lagerökning å nybildade dotterbolag.
I enlighet härmed torde böra stadgas, att om skattskyldig överlåtit lagertillgångar
å fysisk eller juridisk person, med vilken han är i intressegemenskap,
och det med hänsyn till omständigheterna måste antagas att överlåtelsen
skett för att nedbringa det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet
eller om den skattskyldige i sådant syfte vidtagit annan jämförlig åtgärd,
skall det beskattningsbara beloppet så beräknas som om dylik åtgärd
icke vidtagits.
21 §.
I fråga om uppbörden av investeringsskatten torde uppbördsförordningens
bestämmelser böra äga motsvarande tillämpning. Emellertid kan investeringsskatten
icke debiteras å preliminärdebetsedlarna för år 1951. Däremot
kan inbetalning ske i början av år 1952 i enlighet med bestämmelserna
i kungörelsen den 4 februari 1949 (nr 30) om särskild tid för inbetalning
av ytterligare preliminär skatt. I 1 § nämnda kungörelse stadgas att skattskyldig,
vars slutliga skatt för visst inkomstår kan antagas komma att överstiga
preliminär skatt som enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen
skolat erläggas för samma år, må inbetala det felande skattebeloppet eller
del därav under tiden efter uppbördsterminen i januari månad påföljande
år, dock senast före utgången av februari månad. — I den mån inbetalning
icke sker enligt nyssnämnda bestämmelser, får investeringsskatten uppbäras
såsom annan slutlig skatt.
Jag torde i detta sammanhang få nämna att 1949 års uppbördssakkunniga
nu framlagt förslag om skyldighet att i vissa fall erlägga ränta å kvarstående
skatt. Därest detta förslag godtages av statsmakterna, lärer man
kunna utgå från att investeringsskatten till största delen kommer att erläggas
i enlighet med bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse d. v. s. under
budgetåret 1951/52.
Erforderliga detaljföreskrifter angående debitering och uppbörd av investeringsskatten
torde sedermera få meddelas i administrativ ordning.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 33.
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 33.
22 §.
Taxeringen till investeringsskatt medför särskilda kostnader bl. a. för den
särskilda nämnden och för tryckning av blanketter m. in. Huruvida och i
vad mån särskild ersättning bör utgå till taxeringskonsulenter, till ordförande
och kronoombud i vissa taxeringsnämnder och till personal hos länsstyrelserna
i samband med prövningsnämndsarbetet torde få avgöras längre
fram, då det merarbete ifrågavarande taxering medför kan bättre bedömas.
Kostnaderna för taxeringen, vilka kunna antagas bliva förhållandevis obetydliga,
torde få bestridas från förslagsanslaget till kostnader för årlig taxering.
Föredraganden hemställer härefter, att det inom finansdepartementet överarbetade
förslaget till
förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa investeringar
i varulager och inventarier (investeringsskatt)
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Karl-Ingmar Edstrand.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
67
Bihang 1.
Förslag
till
förordning angående en tillfällig skatt i syfte att motverka vissa
investeringar i varulager och inventarier (investeringsskatt).
Härigenom förordnas som följer.
1 §.
Rörelseidkare, som vid taxering till statlig inkomstskatt för beskattningsår
som utgår under tiden från och med den 31 december 1950 till och med
den 29 februari 1952, medgives avdrag för nedskrivning, i samband med
lagerökning, av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelsen, skall till staten erlägga investeringsskatt i enlighet med vad i
denna förordning stadgas.
Investeringsskatt skall jämväl erläggas av rörelseidkare, som jämlikt
punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter fri
avskrivning å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
och som vid taxering, varom ovan sägs, tillgodoföres avdrag för avskrivning
å inventarier, anskaffade under förenämnda beskattningsår, med
högre belopp än nedan i 4 § angives.
Beträffande rörelseidkare, vars räkenskapsår under år 1949 sammanfallit
med kalenderåret men därefter omlagts till att utgå under tiden från och
med den 1 september till och med den 30 december, skall vad i denna förordning
stadgas angående beskattningsår, som utgår under tiden från och
med den 31 december 1950 till och med den 29 februari 1952, i stället avse
de båda beskattningsår som utgå närmast efter den 31 augusti 1950.
2 §.
Investeringsskatt skall utgå med tjugu procent av det till dylik skatt beskattningsbara
beloppet. Skattebelopp understigande 100 kronor skall icke
debiteras.
3 §•
1 mom. Beträffande varulager utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara
beloppet av skillnaden mellan den dolda reserven i varulagret vid
beskattningsårets utgång och den dolda reserven i lagret vid ingången av
det första av de beskattningsår förordningen avser, dock högst ett belopp
motsvarande lagerökningens värde.
1 fråga om det senare av de beskattningsår, förordningen avser, skall det
belopp, som beräknats enligt bestämmelserna i första stycket, minskas med
det beskattningsbara beloppet för det föregående året och återstoden utgöra
beskattningsbart belopp för det senare året.
2 mom. I fråga om skattskyldig, som under ifrågavarande beskattningsår
påbörjat rörelse av riskbetonad art eller helt omlagt sin rörelse, så ock i
fråga om skattskyldig, vars varulager på grund av eldsvåda eller därmed
jämförlig händelse varit onormalt lågt vid ingången av det första av de beskattningsår,
som förordningen avser, må det beskattningsbara beloppet, om
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
särskilda skäl därtill äro, fastställas till lägre belopp än som följer av bestämmelserna
i 1 mom. Frågor om medgivande av dylika undantag skola
upptagas och slutligt avgöras av en utav Kungl. Maj :t utsedd nämnd.
Nämnden, för vilken Kungl. Maj :t utfärdar instruktion, skall bestå av
ordförande och fyra ledamöter jämte suppleanter. Ordföranden skall vara
lagkunnig och erfaren i domarvärv.
4 §•
Beträffande maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier
utgöres det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet av skillnaden
mellan den avskrivning å dylika inventarier, som medgivits vid taxeringen
till statlig inkomstskatt, och den avskrivning som godkännes enligt
bestämmelserna nedan i denna paragraf.
Vid beräkning av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet godkännes
beträffande sådana inventarier med en beräknad varaktighetstid
överstigande tre år, som anskaffats under de i 1 § angivna beskattningsåren,
ej högre avskrivning än 10 procent för år eller, där det för visst slag av
rörelse befinnes uppenbart att nämnda avskrivning betydligt understiger
den genom slitning normalt uppkomna värdeminskningen, 20 procent för
år av anskaffningskostnaden.
Har den skattskyldige under beskattningsåret åtnjutit skattepliktig inkomst
genom avyttring av inventarier eller genom ersättning på grund av
försäkring för förlust av inventarier, eller har den skattskyldige under beskattningsåret
tagit investeringsfond i anspråk för avskrivning å inventarier
utan att detta föranlett fondavsättningens återförande till beskattning, skall
vid beräknins*av det till investeringsskatt beskattningsbara beloppet avskrivning
å under samma år anskaffade inventarier godkännas med i första hand
ett belopp, motsvarande den nyssnämnda skattepliktiga inkomsten eller de
i anspråk tagna fondmedlen. Därutöver må avskrivning enligt bestämmelserna
i andra stycket godkännas med 10 respektive 20 procent för år av
anskaffningskostnaden, därvid anskaffningskostnaden dock skall anses utgöra
allenast det efter förenämnda avskrivning återstående oavskrivna
värdet.
5 §•
Om skattskyldig bedriver flera rörelser, vilka äro att anse såsom skilda
förvärvskällor, skall beräkning av beskattningsbart belopp enligt 3 eller 4 §
ske för rörelserna gemensamt.
6 §.
Beskattningsbart belopp beräknas gemensamt för varulager och inventarier.
Det beskattningsbara beloppet utföres i fulla hundratal kronor så att
överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.
7 §•
Det åligger skattskyldig att vid självdeklaration för räkenskapsår, som i
1 § avses, foga uppgift å anskaffningsvärdet av in- och utgående varulager;
dock att uppgiftsskyldighet icke föreligger beträffande räkenskapsår, för
vilket omsättningen icke överstigit 100 000 kronor.
Uppgift, varom i föregående stycke sägs, skall avfattas å blankett enligt av
Kungl. Maj :t fastställt formulär.
8 §•
Taxering till investeringsskatt skall ske i den kommun, där den skattskyldige
skall taxeras till statlig inkomstskatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
69
9 §•
Taxeringsförordningens bestämmelser angående taxering till statlig inkomstskatt
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse med avseende å
taxering till investeringsskatt.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.
Anvisningar
till 3 §.
1. Med dold reserv i varulager vid beskattningsårets ingång respektive
dess utgång förstås skillnaden mellan å ena sidan lagrets anskaffningsvärde
eller dess återanskaffningsvärde vid den ifrågavarande tidpunkten, om
detta värde är lägre, samt å andra sidan lagrets bokförda värde vid samma
tidpunkt.
Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan å ena sidan lagrets
anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet
vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt å andra
sidan anskaffningsvärdet å lagret vid ingången av det första av de båda
beskattningsår, som förordningen avser.
Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å in- eller utgående lagret
vid inkomsttaxeringen frångåtts, skall vid beräkningen av dold reserv
i stället för bokfört värde upptagas det värde å lagret, som åsatts vid taxeringen.
2. Om prisstegring å lagret ägt rum efter ingången av det första av de
båda beskattningsår, som förordningen avser, och den skattskyldige förebringar
utredning angående lagrets värde vid ingången av nämnda år, beräknat
efter de priser som tillämpats vid uppskattningen av lagrets värde
vid beskattningsårets utgång, skall den dolda reserven vid ingången av
förstnämnda år ävensom lagerökningens värde beräknas med utgångspunkt
från det sålunda framkomna värdet å det ingånde lagret.
3. Har investeringsfond under något av de beskattningsår, som förordningen
avser, tagits i anspråk för nedskrivning av varulagret, utan att fondavsättningen
återförts till beskattning, skall såsom dold reserv anses allenast
det belopp, varmed den dolda reserven överstiger beloppet av de ianspråktagna
fondmedlen.
Med investeringsfond avses i denna förordning allenast fond, som avsatts
av obeskattade medel.
till 4 §.
Har den skattskyldige för tidigare beskattningsår njutit avdrag för nedskrivning
å kontrakt rörande inventarier, vilka levereras under de i 1 §
angivna beskattningsåren, skall såsom inventariernas anskaffningsvärde
anses allenast det vid leveranstillfället återstående, oavskrivna värdet.
70
Kungl. Maj.ts proposition nr
Bilmng 2.
Förslag
till
lag angående skyldighet för rörelseidkare
att insätta medel å investeringskonto.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Det åligger fysisk eller juridisk person, som bedriver rörelse, att för det
beskattningsår, för vilket taxering av beskattningsnämnd i första instans
verkställes år 1952, på särskilt för rörelseidkaren upplagt, spärrat konto i
riksgäldskontoret (investeringskonto) insätta en summa, motsvarande tjugufem
procent av de belopp, varå insättning å dylikt konto enligt bestämmelserna
i 2—5 §§ skall beräknas (spärrunderlaget).
2 §•
1 mom. Beträffande varulager föreligger skyldighet att göra insättning å
investeringskonto under förutsättning att såväl värdet av varulagret som
den dolda reserven i lagret vid beskattningsårets utgång ökat vid jämförelse
med lagret vid utgången av det räkenskapsår, som gått till ända närmast
före den 1 mars 1950 (jämförelselager).
Har rörelse påbörjats å sådan tid att det första räkenskapsåret utgått
efter den 28 februari 1950, skall varulagret vid det första räkenskapsårets
ingång utgöra jämförelselager.
Spärrunderlaget i fråga om varulager utgöres av skillnaden mellan den
dolda reserven i varulagret vid beskattningsårets utgång och den dolda
reserven i jämförelselagret, dock högst ett belopp motsvarande lagerökningens
värde.
2 mom. Med dold reserv i varulager förstås skillnaden mellan å ena sidan
lagrets anskaffningsvärde eller återanskaffningsvärde, därest detta värde
är lägre, samt å andra sidan lagrets bokförda värde.
Värdet av lagerökningen beräknas till skillnaden mellan, å ena sidan, lagrets
anskaffningsvärde vid beskattningsårets utgång eller, om återanskaffningsvärdet
vid angivna tidpunkt är lägre, sistnämnda värde samt, å andra
sidan, jämförelselagrets anskaffningsvärde eller, om återanskaffningsvärdet
vid förenämnda tidpunkt är lägre, jämförelselagrets återanskaffningsvärde.
Vid beräkning av dold reserv samt av värdet av lagerökning skall anskaffningsvärdet
för okuranta varor upptagas till ett värde, som förhåller sig till
det verkliga anskaffningsvärdet för varorna på samma sätt som beräknat
utförsäljningspris å varorna förhåller sig till normalt utförsäljningspris för
kuranta varor.
3 mom. Har den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å varulagret vid
inkomsttaxeringen frångåtts, skall vid beräkningen av dold reserv i stället
för bokfört värde upptagas det värde å lagret, som åsattes vid taxeringen.
Om prisstegring å lagret ägt rum efter den balansdag, till vilken jämförelselagret
hänför sig, och utredning företes angående jämförelselagrets
Kungl. Mcij.ts proposition nr 33.
71
värde, beräknat efter de priser, som tillämpats vid uppskattningen av lagrets
värde vid beskattningsårets utgång, skall den dolda reserven i jämförelselagret
ävensom lagerökningens värde beräknas med utgångspunkt från det
sålunda framräknade värdet å jämförelselagret.
4 mom. Har investeringsfond under beskattningsåret tagits i anspråk för
nedskrivning av varulagret, utan att fondavsättningen återförts till beskattning,
skall såsom dold reserv vid beskattningsårets utgång anses allenast
det belopp, varmed den dolda reserven vid nämnda tidpunkt överstiger beloppet
av de i anspråk tagna fondmedlen.
Med investeringsfond avses i denna lag allenast fond som avsatts av obeskattade
medel.
3 §.
1 mom. Beträffande maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier föreligger skyldighet att göra insättning å investeringskonto allenast
för rörelseidkare, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
tillgodonjuter fri avskrivning å dylika tillgångar.
Spärrunderlaget i fråga om inventarier utgöres av skillnaden mellan den
avskrivning å inventarier, som medgivits vid inkomsttaxeringen, och den
avskrivning som godkännes enligt bestämmelserna nedan i denna paragraf.
Vid fastställande av spärrunderlaget godkännes beträffande sådana inventarier
med en varaktighetstid överstigande tre år, som anskaffats under beskattningsåret,
ej högre avskrivning än tio procent eller, där för visst slag
av rörelse befinnes uppenbart att nämnda avskrivning betydligt understiger
den genom slitning normalt uppkomna värdeminskningen, tjugu procent
av anskaffningskostnaden. Beträffande inventarier i övrigt medgives vid ifrågavarande
beräkning avskrivning enligt samma grunder som vid inkomsttaxeringen.
2 mom. Har rörelseidkare för tidigare beskattningsår njutit avdrag för
nedskrivning å kontrakt rörande inventarier, vilka levereras under nu ifrågavarande
beskattningsår, skall såsom inventariernas anskaffningsvärde
anses allenast det vid leveranstillfället återstående, oavskrivna värdet.
3 mom. Har rörelseidkare under beskattningsåret åtnjutit skattepliktig
inkomst genom avyttring av inventarier eller genom ersättning på grund av
försäkring för förlust av inventarier, eller har rörelseidkare under beskattningsåret
tagit investeringsfond i anspråk för avskrivning å inventarier utan
att detta föranlett fondavsättningens återförande till beskattning, skall vid
beräkning av spärrunderlaget avskrivning å under samma år anskaffade inventarier
godkännas med i första hand ett belopp, motsvarande den nyssnämnda
skattepliktiga inkomsten eller de i anspråk tagna fondmedlen.
Därutöver må avskrivning, enligt bestämmelserna ovan i denna paragraf,
godkännas med tio respektive tjugu procent av anskaffningskostnaden, därvid
anskaffningskostnaden dock skall anses utgöra allenast det efter förenämnda
avskrivning återstående oavskrivna värdet.
4 §.
I fråga om avsättning till pensions- eller annan personalstiftelse utgöres
spärrunderlaget av skillnaden mellan den avsättning, för vilken avdrag medgives
vid inkomsttaxeringen, och den avsättning som erfordras för att säkerställa
redan gjorda, bindande utfästelser och som belöper å beskattningsåret
eller något tidigare år.
Därvid skall i förekommande fall såsom å beskattningsåret eller tidigare
år belöpande avsättning anses jämväl belopp motsvarande den s. k. övergångskostnad,
som skolat erläggas därest pensionsförsäkringar motsvaran
-
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
de tillförsäkrade pensioner tecknats hos försäkringsbolag vid beskattningsårets
utgång och de årliga premierna fram till pensionsåldern skolat motsvara
premierna för en anställd, som under beskattningsåret fyllt trettio år.
5 §•
I fråga om avsättning till investeringsfond utgöres spärrunderlaget av det
belopp, med vilket vid inkomsttaxeringen avdrag medgives för under beskattningsåret
verkställd avsättning till sådan fond.
6 §.
1 mom. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller
rederi skall spärrunderlaget beräknas för företaget såsom sådant. Insättning
å investeringskonto skall däremot fullgöras av de särskilda delägarna,
envar med belopp som på honom belöper. Motsvarande skall gälla beträffande
delägare i s. k. gruvbolag.
2 mom. Om rörelseidkare bedriver flera rörelser, vilka äro att anse såsom
skilda förvärvskällor, skall beräkning av spärrunderlaget ske för rörelserna
gemensamt.
3 mom. Äkta makar, som båda driva rörelse, äro enligt denna lag att anse
som två av varandra oberoende rörelseidkare.
7 §•
Rörelseidkare som driva bank-, emissions- eller annan penningrörelse eller
försäkringsrörelse äro fritagna från skyldighet varom i denna lag stadgas.
Detsamma gäller Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Aktiebolaget Vin&
spritcentralen ävensom systembolag, varom förmäles i förordningen angående
försäljning av rusdrycker.
Rörelseidkare är undantagen från skyldighet att verkställa insättning å
investeringskonto, därest hans sammanlagda omsättning under beskattningsåret
icke överstiger 200 000 kronor.
För företag, som i 6 § 1 mom. avses, skall spärrunderlag icke beräknas,
om företagets omsättning under beskattningsåret icke överstiger 200 000
kronor.
Den i 8 § omförmälda nämnden må medgiva rörelseidkare, vars rörelse
påbörjats under beskattningsåret eller kort tid dessförinnan eller vars jämförelselager
på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig händelse varit
onormalt lågt, undantag helt eller delvis från bestämmelserna i 2 §. Nämnden
äger vidare medgiva undantag helt eller delvis från bestämmelserna i
2 och 3 §§, därest fullgörandet av insättningsskyldigheten skulle medföra
avsevärda betalningssvårigheter för rörelseidkaren samt fråga tillika är om
lagerökning, som tillkommit på föranstaltande av statlig myndighet, eller
om inventarieförvärv, som tillkommit på sätt nyss angivits eller varom
bindande avtal träffats före år 1950.
8 §•
För att handlägga ärenden rörande medel insatta å investeringskonto
skall finnas en utav Konungen utsedd nämnd (investeringskontonämnden).
Nämnden, för vilken Konungen utfärdar instruktion, skall bestå av fem ledamöter
med suppleanter, en för varje ledamot. Konungen förordnar en
av ledamöterna att vara ordförande i nämnden och annan ledamot att vid
förfall för ordföranden tjänstgöra i sådan egenskap. Ordföranden skall vara
eller hava varit innehavare av domarämbete. Övriga ledamöter skola utses
så att i nämnden komma att företrädas insikt och erfarenhet beträffande
näringsliv och taxeringsfrågor. Vad sålunda stadgats skall gälla jämväl
suppleanterna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 33. 73
Såsom nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöterna
förena sig.
Mot nämndens beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka
skola hava inkommit till finansdepartementet sist å tjugonde dagen efter
den dag klaganden erhållit del av beslutet. Ändå att klagan föres går beslutet
i verkställighet, där Konungen icke annorlunda förordnar.
9 §.
Till ledning för bedömandet av skyldighet att verkställa insättning å investeringskonto
skall rörelseidkare, vars omsättning under beskattningsåret
överstiger 200 000 kronor, vid den allmänna självdeklarationen foga
en särskild på heder och samvete avgiven deklaration, avfattad å blankett
enligt av Konungen fastställt formulär. Efter anmaning skall dylik deklaration
avgivas jämväl av annan rörelseidkare, i den mån rörelseidkaren
icke enligt bestämmelserna i 7 § första stycket är undantagen från skyldighet,
varom i denna lag stadgas.
Delägare i företag, som avses i 6 § 1 mom. och vars omsättning under beskattningsåret
överstiger 200 000 kronor, skall avgiva särskild deklaration,
avseende hela företaget, med uppgift om den å delägaren belöpande andelen
av det belopp, som skall insättas å investeringskonto.
Deklaration, varom i denna paragraf sägs, skall avlämnas i två exemplar.
10 §.
Det åligger vederbörande taxeringsnämndsordförande att tillse att i 9 §
föreskrivna särskilda deklarationer avgivas samt snarast och senast den 1
juni 1952 till taxeringsintendenten överlämna de avgivna deklarationerna
i ett exemplar jämte förteckning å de rörelseidkare, vilka trots anmaning
icke avgivit deklarationer.
Deklarationerna och förteckningarna skola genom taxeringsintendentens
försorg så snart ske kan och senast den 10 juni 1952 översändas till investeringskontonämnden.
11 §•
Det åligger rörelseidkare samt delägare i företag, som i 6 § 1 mom. avses,
att efter anmaning från investeringskontonämnden hålla handelsböcker
och andra räkenskapshandlingar tillgängliga för granskning.
Rörelseidkare, delägare i företag, som i 6 § 1 mom. avses, styrelseledamot
och verkställande direktör äro skyldiga att lämna de uppgifter som
erfordras för tillämpningen av bestämmelserna i denna lag och av nämnden
påfordras.
12 §.
Belopp, som skall inbetalas till riksgäldskontoret, avrundas nedåt till
jämna tiotal kronor. Lägre belopp än 1 000 kronor skall icke inbetalas.
Medel, som på grundval av avgivna deklarationer skola insättas å investeringskonton,
skola vara inbetalade till riksgäldskontoret sist den 30
juni 1952. Inbetalade medel må, där ej nedan annorlunda stadgas, icke av
riksgäldskontoret utbetalas förrän tio år förflutit från sistnämnda dag.
Å de inbetalade medlen gottgöres icke ränta.
13 §.
1 mom. Har någon å investeringskonto inbetalat högre belopp än som
vederbort skall investeringskontonämnden förordna om återbetalning av
överskjutande belopp.
(> Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 33.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
2 mom. Har i deklaration beräknat belopp på grund av oriktiga uppgifter
eller av annan anledning upptagits till för lågt belopp, skall nämnden,
där så finnes påkallat, fastställa det belopp, som därutöver skall inbetalas.
Nämnden skall tillika meddela erforderliga föreskrifter rörande tiden för
insättningen.
3 mom. Har vederbörlig deklaration icke avlämnats, skall nämnden med
ledning av tillgängliga uppgifter fastställa det belopp, som skall insättas å
investeringskonto, och därvid meddela föreskrifter i enlighet med vad i 2
mom. sägs.
14 §.
Konungen äger, om ändrade konjunktur förhållanden därtill föranleda,
förordna att medel tillhöriga viss grupp eller vissa grupper insättare helt
eller delvis skola återbetalas före den i 12 § andra stycket angivna tidpunkten.
Investeringskontonämnden äger efter framställning förordna, att insättares
medel helt eller delvis skola återbetalas, såframt avsevärda betalningssvårigheter
föreligga för insättaren eller eljest särskilda förhållanden böra
föranleda dylikt förordnande. Om skäl därtill äro, äger nämnden förordna
att medlen senare åter skola insättas å investeringskonto.
15 §.
Har avtal träffats eller annan utfästelse gjorts om överlåtelse, pantsättning
eller annan rätt till å investeringskonto innestående medel, vare avtalet
eller utfästelsen ej gällande.
Utan hinder av vad nu sagts må efter medgivande av investeringskontonämnden
rätten till medlen överföras till annan, som fortsätter insättarens
rörelse.
16 §.
Investeringskontonämnden äger i den ordning Konungen bestämmer från
taxeringsmyndighet inhämta uppgifter angående sådana förhållanden, som
kunna tjäna nämnden till ledning vid fastställande av det belopp, som skall
insättas å investeringskonto.
17 §.
Vad som framkommit genom deklaration enligt denna lag eller vid granskning
enligt 11 § eller genom uppgifts inhämtande enligt 11 och 16 §§ må ej
yppas i vidare mån än som erfordras för att vinna syftet med deklarationen,
granskningen eller uppgiften.
18 §.
Har någon försummat att insätta belopp å investeringskonto inom tid,
som angives i 12 § eller som föreskrivits enligt 13 § eller 14 § andra stycket,
skall den försumlige till statsverket gälda särskild avgift, motsvarande åtta
procent för år å det felande beloppet, där investeringskontonämnden icke
prövar skäligt att helt eller delvis befria från nämnda avgift.
Sedan avgift påförts skall indrivning av avgiften ske i den ordning som
om indrivning av resterande skatt är stadgat, dock skall restavgift icke
erläggas.
19 §•
Vid försummelse att avlämna särskild deklaration enligt 9 § eller att
hörsamma anmaning eller lämna uppgift enligt 11 § eller insätta medel å
investeringskonto äger investeringskontonämnden förelägga den försumlige
lämpligt vite.
Kungl. Maj:ts proposition nr 33.
75
20 §.
1 mom. Den, som vid fullgörandet av deklarations- eller uppgiftsplikt
enligt bestämmelserna i denna lag uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, ägnad
att leda till frihet från insättning på investeringskonto eller till för låg sådan
insättning, straffes med dagsböter eller fängelse.
Samma lag vare, där någon bryter mot tystnadsplikt varom stadgas i 17 §.
2 mom. Den som underlåter att fullgöra deklarations- eller uppgiftsplikt
enligt bestämmelserna i denna lag eller som vid fullgörande av sådan skyldighet
av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, ägnad att leda till frihet
från insättning å investeringskonto eller till för låg sådan insättning,
straffes med dagsböter.
3 mom. Brott mot tystnadsplikt må av allmän åklagare åtalas allenast
efter anmälan eller medgivande av investeringskontonämnden.
21 §.
Böter och viten som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
22 §.
Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga
beträffande tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.