Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

1

Nr 31.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändringar i
grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten
m. in.; given Stockholms slott den 19 januari
1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Strung.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att beslutanderätten i ärenden rörande bidrag
och lån till torrläggningsföretag från och med den 1 juli 1951 skall decentraliseras
från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna så att flertalet
dylika ärenden skall avgöras av nämnderna.

I samband med denna decentralisering föreslås vissa ändringar i grunderna
för det statliga stödet åt torrläggningsföretag. Ändringarna betingas
framför allt av nödvändigheten att ha enhetliga låne- och bidragsregler beträffande
olika slag av torrläggningsföretag. Sålunda föreslås att det statliga
stödet i sådana torrläggningsärenden, som skola avgöras av lantbruksnämnderna,
skall utgå i enlighet med de regler, som gälla för stöd åt flertalet
andra jordförbättringsåtgärder, d. v. s. i form av dels lånegaranti, dels bidrag
ur rationaliseringsanslaget med normalt 40 procent av kostnaden för
företaget. I de fall, som alltjämt skola avgöras av lantbruksstyrelsen, skall
stödet liksom hittills utgå i form av lån ur statens avdikningslånefond och
bidrag ur avdikningsanslaget. Bidragsbeloppet föreslås dock även här normalt
skola utgöra 40 procent av kostnaden. Med hänsyn till torrläggningsföretagens
speciella karaktär anses bidragsrättcn, i likhet med vad för närvarande
gäller, ej böra begränsas till fastigheter under en viss arealgräns
eller regelmässigt göras beroende av en prövning av brukarens ekonomiska
ställning. Dock föreslås att de bidragsbeviljande myndigheterna skola äga
avslå bidragsansökningar i sådana fall, där bidrag med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet icke kan anses påkallat.

1 llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 31.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet fråga om ändringar
i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten m. m. och
anför därvid.

Inledning.

Den 19 november 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att enligt i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag angående förenkling
av förfarandet vid den statliga låne- och bidragsgivningen till torrläggningsföretag.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 24 november 1948
såsom sakkunniga numera ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren
J. A. Hermansson, tillika ordförande, byråchefen i lantbruksstyrelsen
M. Hägglund samt lantbrukskonsulenten E. V. Almlöf i Skara.
Den 28 april 1950 biföll Kungl. Maj :t en framställning från de sakkunniga
att utredningen, i den mån så befanns nödvändigt för att genomföra
en decentralisering av beslutanderätten i förevarande låne- och bidragsfrågor,
skulle få omfatta även grunderna för utlämnande av lån och
bidrag.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1948 års utredning rörande
understöd till torrläggningsföretag, ha den 19 oktober 1950 avgivit betänkande
med förslag angående decentralisering av beslutanderätten i fråga
om bidrag och lån till torrläggningsverksamheten (stencilerat).

Över betänkandet ha efter remiss utlåtanden avgivits av statskontoret,
riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen med bifogande av yttranden från
samtliga lantbruksnämnder, statens lönenämnd, lantbruksverkets tjänstemannaförening,
Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, föreningen
statens lantbruksingenjörer, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges
lantbruksförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

3

I sitt betänkande föreslår utredningen, att handläggningen av ansökningar
om bidrag och lån till torrläggningsföretag av enklare beskaffenhet
skall överförils från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna. Vidare
förordas vissa ändringar i grunderna för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten.

Dessa innebära i huvudsak, att de till lantbruksnämnderna överförda
företagen skola behandlas såsom åtgärder för avloppsförbättring och tilldelas
bidrag ur rationaliseringsanslaget med i regel 40 procent av anläggningskostnaden.
I motsats mot vad nu gäller föreslås emellertid, att sådant
bidrag skall utgå utan behovsprövning och utan hänsyn till fastighets arealgräns.
Till de företag, som skola vara kvar hos lantbruksstyrelsen, föreslås
bidrag skola utgå ur avdikningsanslaget efter samma grunder som bidragen
till de överförda företagen, d. v. s. i regel med 40 procent av anläggningskostnaden.

Utredningen framlägger därjämte förslag om vissa ytterligare åtgärder
för decentralisering och förslag om hur det framtida underhållet av vissa
till lantbruksnämnderna överförda torrläggningsföretag skall tryggas.

Slutligen föreslås vissa ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
organisation.

Jag torde i det följande först få i korthet redogöra för de bestämmelser,
som nu gälla för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten, och därefter
gå närmare in på utredningens förslag och yttrandena däröver.

Gällande bestämmelser för den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten.

Statligt stöd åt torrläggningsverksamheten utgår dels i form av bidrag och
lån ur statens avdikningsanslag och statens avdikningslånefond, dels i form
av bidrag för avloppsförbättring ur anslaget till jordbrukets rationalisering
och genom lånegaranti för sådan åtgärd.

Bidrag ur avdikningsanslaget och lån ur avdikningslånefonden. Statsbidrag
och lån beviljas i regel av lantbruksstyrelsen. I särskilda fall åligger det
emellertid styrelsen att med eget utlåtande överlämna ärende till Kungl.
Maj:t för avgörande.

För att lån eller bidrag skall få utgå fordras, att torrläggningsföretaget
befinnes nyttigt och önskvärt ur allmän och enskild synpunkt. Vid bedömandet
härav skall i synnerhet beaktas, att torrläggningen skall avse jord
som till huvudsaklig del redan är odlad eller som utgör lämplig tillskottsjord
till ofullständiga jordbruk eller vars torrläggning eljest är av synnerlig
betydelse för ett rationellt jordbruk, att värdet av den jordförbättring, som
vinnes genom företaget, skall stå i skäligt förhållande till kostnaden för
torrläggningsarbetets utförande, att företaget skall vara ägnat att befordra
en ekonomiskt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter det berör, att

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

särskild hänsyn skall tagas till sociala fördelar av torrläggningen samt att
genom företaget icke uppstå sådana skador eller olägenheter med avseende
å vattenkraft, fiske, naturvärden, växt- och djurliv eller sanitära eller klimatiska
förhållanden, att företaget på den grund ej bör komma till utförande.

Förslag till torrläggningsföretag skall i regel vara upprättat vid syncförrättning
enligt bestämmelserna i 10 kapitlet vattenlagen. Syneförrättning
kan handläggas antingen av förrättningsman med biträde av två gode män
eller av förrättningsman ensam.

Statsbidrag kan i allmänhet beviljas till en tredjedel av den godkända
kostnaden för företaget. Är företaget av särskild betydelse ur allmän synpunkt,
såsom att därigenom i avsevärd utsträckning beredes tillskottsjord
för ofullständiga jordbruk, förbättrade levnadsvillkor för den jordbrukande
befolkningen i orten eller eljest betingelser för jordbruksdriftens uppehållande
i önskvärd omfattning, eller har företaget väsentligen till ändamål att
avhjälpa skada, som förorsakas genom att vatten tilledes från andra torrläggningsområden,
kan bidrag beviljas till hälften av den godkända kostnaden.
Bidraget utgår utan prövning av bidragssökandens ekonomiska ställning
och utan hänsyn till hur stor hans fastighet är.

Lån kan i allmänhet beviljas intill den godkända kostnaden för företaget
efter avdrag av lämnat bidrag men må ej för någon i företaget ingående
fastighet överstiga 70 procent av det genom torrläggningsarbetet uppkommande
värdet å jordförbättringen.

För avdikningslån äger kronan förmånsrätt i fastighet, som påförts lånet,
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Kronans fordran går således före intecknad
gäld. För att skydda inteckningshavarnas rätt har största möjliga garanti
ansetts böra ställas för en riktig båtnadsuppskattning. Lån har därför
icke brukat beviljas andra företag än sådana, där förslag till företaget upprättats
vid syneförrättning som handlagts med biträde av gode män.

Ansökan om lån ur avdikningslånefonden eller bidrag ur avdikningsanslaget
ställes till lantbruksstyrelsen och ingives till vederbörande lantbruksnämnd.
Nämnden verkställer en ingående utredning och översänder
därefter handlingarna i ärendet jämte eget betänkande till lantbruksstyrelsen.
Denna granskar i detalj ansökningarna med därtill hörande förslagshandlingar
och betänkanden. Granskningen är av såväl teknisk som ekonomisk
och rättslig natur. Den utföres på styrelsens jordförbättringsbyrå.

Här må slutligen erinras om att frågan om ändrade grunder för bidragsgivning
ur avdikningsanslaget och frågan om decentralisering av rätten att
besluta om sådana bidrag var föremål för motioner vid 1950 års riksdag
(I: 179 och II: 216, likalydande, samt I: 336 och II: 392, likalydande).

I de två förstnämnda motionerna hemställdes, att riksdagen skulle begära
utredning om en sådan ändring i bestämmelserna för bidrag ur avdikningsanslaget,
att bidragsprocenten till godkända torrläggningsföretag skulle
bli lika oberoende av om företaget hade en eller flera delägare. I de två andra
motionerna hemställdes, att villkoren för bidrag från avdikningsanslaget
skulle ändras så, att en enda bidragskvot komme att tillämpas. Bidragskvo -

Kungl. Maj. ts proposition nr 31.

5

ten borde fastställas till 45 procent med möjlighet till högre bidrag, då särskilda
skäl därtill föranledde. Vidare borde rätten att besluta om dessa
statsbidrag decentraliseras.

I remissutlåtande över dessa motioner tillstyrkte lantbruksstyrelsen en
enhetlig bidragskvot och föreslog att denna skulle bestämmas till fyrtio
procent av de godkända kostnaderna.

I sitt utlåtande över motionerna förklarade jordbruksutskottet i fråga om
bidragsvillkoren att utskottet funne skäl tala för att en ändring övervägdes
i de hänseenden, som angåves i motionerna. Emellertid hade utskottet inhämtat,
att utredningen fått medgivande att, i den mån så funnes nödvändigt
för decentraliseringens genomförande, till utredning och behandling
upptaga jämväl frågor rörande grunderna för utlämnande av lån och bidrag
till torrläggningsföretag. Vid sådant förhållande föreslog utskottet, att
motionerna icke skulle föranleda någon åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan.

Lånegaranti och bidrag ur rationaliseringsanslaget. Statsbidrag och statlig
lånegaranti kan av lantbruksnämnd beviljas för åtskilliga slag av åtgärder
för inre rationalisering, bl. a. för avloppsförbättring. En allmän förutsättning
för att dylikt stöd skall utgå är att åtgärden framstår såsom ekonomiskt
försvarlig med hänsyn till den förbättring av brukningsdelens driftsekonomi
och brukarens försörjningsmöjligheter, som den kan väntas medföra.
Enligt särskild föreskrift må här avsett stöd ej lämnas till åtgärder,
för vilka bidrag eller lån kan erhållas enligt bestämmelserna för statens avdikningsanslag
eller statens avdikningslånefond. Genom sistnämnda föreskrift
förebygges, att stöd till ett och samma företag skall utgå från två håll.

Innan ansökning om bidrag eller lånegaranti avgöres skall, där nämnden
finner det erforderligt, på sökandens bekostnad upprättas teknisk plan
för åtgärden, som nämnden finner kunna godtagas.

Statsbidrag utgår efter behovsprövning. Bidrag får utgå endast till enskild
person, som äger eller brukar jordbruksfastighet, och under förutsättning
att brukarens ekonomiska ställning ej är så god, att han tydligen
ej är i behov av bidrag för att utföra åtgärden, samt att brukningsdelen
ej innehåller mer än 20 hektar åker samt till åker omräknad äng och
betesmark. Arealgränsen får dock överskridas, om brukningsdelen på
grund av mindre lämplig form eller beskaffenhet ur lönsamhetssynpunkt
ej är bättre än en genomsnittlig bärkraftig brukningsdel under nämnda
gräns.

Bidrag till åtgärd för avloppsförbättring skall i allmänhet utgå med belopp
motsvarande 40 procent av den godkända kostnaden. Bidraget får
jämkas uppåt eller nedåt om så finnes skäligt på grund av särskilda omständigheter.
Bidraget utgår i regel i form av avskrivningslån.

Statlig lånegaranti för avloppsförbättring kan beviljas envar ägare eller
brukare av jordbruksfastighet. Sådan garanti får beviljas högst för ett
belopp motsvarande den godkända kostnaden för åtgärden efter avdrag av
eventuellt utgående bidrag.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Utredningens förslag och yttrandena däröver.

A. Utvidgning av lantbruksnämndernas rätt att bevilja statligt stöd för

torrläggning.

Utredningen. I betänkandet erinras inledningsvis om att frågan om en
decentralisering av behörigheten att bevilja bidrag och lån till torrläggningsföretag
berördes av 1947 års centrala lantbrukskommitlé i dess betänkande
med utredning och förslag rörande organisationen av verksamheten
för jordbrukets yttre och inre rationalisering (SOU 1948: 2). Kommittén
anförde därom bl. a.

Stora fördelar ur administrativ synpunkt skulle säkerligen kunna vinnas,
om beslut i låne- och bidragsfrågor kunde decentraliseras till nämnderna.
Ett hinder för en dylik decentralisering har uppgivits vara, att de
större och tekniskt komplicerade företagen före lånefrågans avgörande
måste underkastas en granskning av expertis, som icke kan tänkas vara
tillgänglig i nämnderna. Det stora flertalet torrläggningsföretag torde dock
vara av relativt enkel beskaffenhet och ringa omfattning och borde därför,
sedan syneförrättning vunnit laga kraft, kunna bli föremål för beslut beträffande
lån och bidrag i lantbruksnämnderna. Enligt kommitténs uppfattning
skulle detta kunna ske även beträffande de större företagen, om
dessa först underkastades en teknisk förhandsgranskning i lantbruksstyrelsen.
Härtill kommer, att det i praktiken ofta råder ett sådant oupplösligt
samband mellan torrläggning å ena sidan och åtgärder för yttre och inre
rationalisering å andra sidan, att det knappast torde vara möjligt att bedöma
den ekonomiska effekten av varje åtgärd för sig i de fall åtgärderna
uppträda i kombination med varandra. Även detta talar enligt kommitténs
uppfattning för att lån och bidrag ur statens avdikningslånefond respektive
statens avdikningsanslag böra beviljas av lantbruksnämnderna.

Vidare erinras om att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i
propositionen nr 149 till 1948 års riksdag uttalade, att det enligt hans
uppfattning i betydande utsträckning borde kunna uppdragas åt lantbruksnämnderna
att fatta beslut i här ifrågavarande låne- och bidragsärenden.
Det borde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga föreskrifter
därvidlag. Även möjligheterna att i övrigt förenkla det administrativa
förfarandet i dessa ärenden borde övervägas. Vad sålunda anförts lämnades
utan erinran av riksdagen.

Utredningen avvisar emeliertid centrala lantbrukskommitténs förslag, att
alla ärenden om avdikningsbidrag och om lån ur avdikningslånefonden
skulle överflyttas till lantbruksnämnderna. Den framhåller, att ingen
nämnvärd förenkling i lantbruksstyrelsens befattning med de ärenden,
som avse mera invecklade torrläggningsföretag, skulle åstadkommas om
styrelsen, såsom kommittén föreslagit, skulle underkasta dessa ärenden
en teknisk förhandsgranskning. Därtill kommer, att det synes oegentligt,
om lån eller bidrag skulle beviljas av lantbruksnämnd medan lantbruksstyrelsen
materiellt sett skulle vara ansvarig för beslutets innehåll. Lant -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

bruksnämnden torde knappast komma att frångå den ståndpunkt, som lantbruksstyrelsen
intagit vid förhandsgranskningen. Utredningen kan därför
icke förorda en decentralisering av beslutanderätten i de mera invecklade
torrläggningsärendena. Enligt utredningens mening böra dessa ärenden
alltjämt avgöras av lantbruksstyrelsen. Styrelsens granskning bör dock
kunna begränsas och endast taga sikte på sådana kontrollåtgärder, som
icke kunna verkställas av annat organ eller som kunna finnas nödvändiga
av annat skäl, exempelvis för att åstadkomma likformig behandling av
ärendena eller dylikt. Granskningen bör sålunda endast i den mån det är
nödvändigt för ärendenas avgörande omfatta förhållanden och omständigheter,
vilka redan granskats eller bedömts av lantbruksnämnderna.

Däremot anser utredningen, att lantbruksnämnderna böra kunna besluta
i torrläggningsärenden av enklare beskaffenhet. I de ärenden, där beslutanderätten
överflyttas till lantbruksnämnderna, bör det statliga stödet i
fortsättningen utgå i form av bidrag ur rationaliseringsanslaget och statlig
lånegaranti.

Beträffande frågan hur gränsdragningen bör ske, anföres i betänkandet,
att kostnaden för företaget icke bör vara avgörande. En fixerad övre gräns
för bidrag ur rationaliseringsanslaget och för garantilån skulle under vissa
förhållanden kunna leda till en strävan att dela upp ett naturligt torrläggningsområde
i ett antal mindre företag och därigenom göra kostnadsgränsen
illusorisk. Utslagsgivande bör i stället vara företagets beskaffenhet ur
rättsliga och tekniska synpunkter. Ett relativt sett dyrbart torrläggningsföretag
kan nämligen ur nämnda synpunkter i och för sig vara av mycket
enkel beskaffenhet och därför lämpat att avgöras av lantbruksnämnd. Å
andra sidan kan ett mindre kostsamt företag beröra allmänna intressen av
stor vikt och även i övrigt vara av komplicerad natur, såväl rättsligt som
tekniskt, och därför icke vara lämpat för avgörande hos lantbruksnämnd.
Decentraliseringen bör således i princip endast omfatta företag, som äro
av enkel beskaffenhet och endast avse en eller ett fåtal fastigheter. Omfattar
ett företag ett flertal fastigheter eller är det av större omfattning eller
av sådan beskaffenhet, att det icke kan anses falla inom ramen för de
åtgärder till jordförbättring, som avses med det statliga stödet för jordbrukets
yttre och inre rationalisering, bör lantbruksnämnden överlämna
ärendet till lantbruksstyrelsen för avgörande.

Gränsdragningen bör anförtros lantbruksnämnderna. Dessa skola i varje
särskilt fall avgöra hur inkomna torrläggningsärenden skola behandlas.
Lantbruksstyrelsen bör utarbeta direktiv till ledning för nämnderna. I direktiven
bör hänsyn tagas till lokala och andra särskilda förhållanden. Utrymme
bör lämnas för en anpassning efter de erfarenheter, som kunna
vinnas vid en fortsatt utveckling av torrläggningsverksamheten.

Utredningen har närmare angivit vilka typer av torrläggningsföretag, som
enligt dess mening böra handläggas av lantbruksnämnderna. Den indelar
därvid företagen i sex olika typer, allt eftersom de omfatta

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

1. en mindre fastighet,

2. en större fastighet,

3. två eller tre mindre fastigheter,

4. högst tre mindre och/eller större fastigheter,

5. flera än tre mindre och/eller större fastigheter samt

6. mindre och/eller större fastigheter -j- motstående eller allmänt intresse.

Med mindre fastigheter avser utredningen sådana brukningsdelar, till vilka
statsbidrag kan utgå för åtgärder till inre rationalisering, d. v. s. i regel
fastigheter om högst 20 hektar åker och till åker omräknad ängsmark.

En decentralisering enligt de av utredningen angivna principerna skulle,
enligt vad som anföres i betänkandet, medföra att lantbruksnämnderna
skulle komma att handlägga företag av typerna 1—4, med undantag av ett
antal särskilt stora eller invecklade företag, och därutöver möjligen vissa
till typ 5 hänförliga företag med blott ett fåtal delägare. Gränsdragningen
skulle i och för sig icke påverkas av om företaget handlagts med eller utan
syneförrättning''.

Hur den av utredningen förordade indelningen skulle verka belyses i betänkandet
av vissa uppgifter avseende torrläggningsverksamheten under
budgetåret 1948/49. Enligt betänkandet inkommo sagda år i allt 2 215
ärenden rörande torrläggning och avloppsförbättring. Av dessa ärenden
handlades 896, motsvarande 40,5 procent av hela antalet, hos lantbruksnämnderna,
och 1 319 ärenden eller 59,5 procent hos lantbruksstyrelsen. Anläggningskostnaden
upptogs i de hos lantbruksnämnderna handlagda ärendena
till sammanlagt något över 900 000 kronor och i övriga ärenden till i
allt omkring 12 miljoner kronor. Enligt utredningens indelningsgrunder
skulle 721 ärenden, motsvarande 32,5 procent av hela antalet inkomna
ärenden och en anläggningskostnad av sammanlagt omkring 2 700 000 kronor,
ha kunnat överföras till lantbruksnämnderna.

Utredningen förutsätter, att den föreslagna överflyttningen till rationaliseringsanslaget
av vissa företag, som nu få bidrag och lån ur avdikningsanslaget
och avdikningslånefonden, icke kommer att föranleda statsmakterna
att sänka avdikningsanslaget. Den framhåller, att det för närvarande
dröjer omkring tre år innan lantbruksstyrelsen kan till prövning upptaga
en till styrelsen inkommen ansökan om statsunderstöd till ett torrläggningsföretag.
Dröjsmålet beror så gott som uteslutande av bristen på anslagsmedel.
De medel, som stå till förfogande för varje budgetår, utnyttjas nämligen
fullständigt. En avkortning av dröjsmålet synes kunna vinnas endast
genom att staten avsevärt höjer avdikningsanslaget, så att lantbruksstyrelsens
balans kan minskas eller helt avarbetas. I så fall skulle väntetiden icke
behöva överstiga ett år. Genom den föreslagna överflyttningen av vissa torrläggningsföretag
till rationaliseringsanslaget skulle emellertid — under den
nyss angivna förutsättningen att avdikningsanslaget icke skäres ned — den
nuvarande årliga ökningen av lantbruksstyrelsens balans av torrläggningsärenden
motverkas.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Yttrandena. Utredningens förslag, att behandlingen av vissa grupper av
torrläggningsärenden skall decentraliseras och att i samband därmed grunderna
för det statliga stödet åt sagda verksamhet skola ändras, tillstyrkes
av samtliga remissinstanser. I flera yttranden betonas de fördelar, som stå
att vinna genom dylika åtgärder. Sålunda framhåller exempelvis Sueriges
lantbruks förbund, att den i förslaget förordade överflyttningen av vissa
ärenden till lantbruksnämnderna är ägnad att avsevärt förkorta den nu
onormalt långa tid, som åtgår, innan ärendena kunna avgöras. Samtidigt
kommer överflyttningen att eliminera den dubbla granskning av ärendena,
som nu förekommer. Utöver den rationalisering, som härigenom ernås,
vinnes även den fördelen, att sökandena få närmare till och lättare att komma
i kontakt med den myndighet, som avgör ärendena. Överflyttningen underlättar
vidare den granskning eller kontroll, som måste förefinnas från
statens sida. Förslaget beaktar också enligt förbundets mening på ett fullt
riktigt sätt de olägenheter, som följa av att olika grunder nu gälla beträffande
bidragsgivningen och behovsprövningen för erhållande av avdikningsanslag
och avskrivningslån.

Även utformningen av utredningens förslag biträdes i huvudsak i yttrandena.
De erinringar, som framförts, gälla i regel blott detaljer eller äro uttryck
allenast för enstaka särmeningar. Beträffande ett viktigt avsnitt av
förslaget, nämligen omläggningen av grunderna för beviljande av statsbidrag
åt torrläggningsföretag, äro dock meningarna ganska delade.

Vad särskilt angår frågan om decentralisering av torrläggningsverksamheten,
har utredningens förslag i stort sett godtagits. I flera av de yttranden,
där förslaget tillstyrkts, har betonats, att gränsen mellan de ärenden,
som skola avgöras av lantbruksnämnderna respektive av styrelsen, i den mån
erfarenheterna från decentraliseringen ge anledning därtill, bör kunna jämkas
så att ytterligare ärenden överföras till nämnderna. I några yttranden
förordas, att lantbruksnämnderna redan nu skola ges vidgad beslutanderätt.
Sålunda anför exempelvis Riksförbundet Landsbygdens folk, att i princip
endast företag vilka ingå i den grupp, som utredningen benämner typ 6,
d. v. s. företag vilkas handläggning kompliceras av motstående eller allmänt
intresse, böra handhavas av lantbruksstyrelsen. Lantbruksnämnden i Kopparbergs
län anför, att antalet delägare i företag av i och för sig enkel beskaffenhet
bör tillmätas endast begränsad betydelse. Den samlade arealen
eller kostnaden bör i stället avgöra, huruvida frågan om statligt stöd till
sådant företag skall behandlas av lantbruksstyrelsen eller av lantbruksnämnd.
Oberoende av antalet delägare bör därför enligt nämndens mening
ett företag hänskjutas till lantbruksstyrelsen endast om kostnaden för att
genomföra det överstiger förslagsvis It) 000 kronor. Föreningen statens lantbruksingenjörer
föreslår, att gränsen för lantbruksnämndernas behörighet
skall sättas vid de företag, där kostnaden beräknas uppgå till 100 000 kronor.
övergångsvis bör dock en lägre kostnadsgräns fastställas. Gränsen bör
kunna regleras alltefter de erfarenheter, som under hand framkomma. Lantbruksstyrelsen
bör även kunna förbehålla sig prövning av vissa ärenden,

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

exempelvis ärenden angående sådana torrläggningsföretag, som av sociala
skäl anses böra genomföras trots att båtnaden kan beräknas icke täcka kostnaderna.
Lantbruksnämnden i Norrbottens län förordar, att lantbruksnämnderna
skola tillerkännas beslutanderätt i samtliga torrläggningsärenden.
Samtidigt härmed bör enligt nämndens mening avdikningsanslaget slopas
och rationaliseringsanslaget ökas med motsvarande belopp.

Lantbruksverkets tjänstemannaförening förordar å andra sidan en viss
begränsning av decentraliseringen. Föreningen anser nämligen, att lantbruksstyrelsen
alltjämt bör ha beslutanderätten beträffande sådana företag,
i vilka förslag upprättats vid fullständig syneförrättning.

Lantbruksstgrelsen framhåller, att en fullständig decentralisering i och
för sig är önskvärd och att man även bör söka nå fram till detta mål. Man
bör emellertid i första band begränsa sig till att överflvtta vissa grupper
av ärenden till lantbruksnämnderna och sedan efter hand fortsätta på denna
väg. Rörande skälen för denna sin ståndpunkt anför styrelsen bland annat
följande.

Lantbruksstyrclsen får erinra, att arbetsfördelningen mellan styrelsen
och nämnderna i princip är sådan, att avgörandet av enskilda ärenden i
största utsträckning tillhör nämnderna, medan styrelsen väsentligen har
att i stora drag planera, leda och övervaka verksamheten. Ärendena rörande
understöd åt torrläggningsföretag utgöra det mest betydande undantaget
från denna regel. Det skulle stå i god överensstämmelse med organisationens
grundprinciper, om även dessa ärenden kunde decentraliseras till
nämnderna. I likhet med de sakkunniga och lantbruksnämnderna är styrelsen
av den uppfattningen, att förutsättningar för en sådan decentralisation
föreligga med hänsyn såväl till nämndernas sammansättning som till
deras tillgång till erforderlig expertis. En fullständig decentralisation av beslutanderätten
i alla de ärenden rörande understöd åt torrläggningsföretag,
som nu avgöras av lantbruksstyrelsen, torde emellertid kräva en genomgripande
översyn av gällande grunder för lån och bidrag och synes heller ej,
att döma av de ursprungliga direktiven för utredningen, ha varit avsikten
med densamma, låt vara att de sakkunniga sedermera medgivits alt, i den
män så funnes nödvändigt för att genomföra en decentralisering, låta utredningen
omfatta även sagda grunder. Bortsett härifrån torde praktiska skäl
tala för att decentraliseringen till en början genomföres i allenast begränsad
omfattning för att efter hand och sedan erfarenhet vunnits fullföljas
i den mån så kan finnas lämpligt.

Först må framhållas, att en i det närmaste fullständig decentralisation
av„ ^orrläggningsärendena icke på en gång torde kunna genomföras utan en
måhända betydande ökning av personalen vid nämnderna, i synnerhet som
hos nämnderna ännu i stort sett saknas erfarenhet av sådana ärendens
handläggning, varom fråga är. Det torde även på goda grunder kunna antagas,
att ramen för nämndernas avlöningsanslag under de närmaste åren
icke skall tillåta någon nämnvärd personalförstärkning. Det synes på grund
härav lämpligt att genomföra decentralisationen så småningom och att i
första omgången icke överlämnas flera ärenden än som kunna övertagas av
nämnderna utan ökning av personalen.

Beträffande det sätt, på vilket gränsdragningen bör göras, uttalar lantbruksstyrelsen
vidare, att intet torrläggningsföretag torde vara så tekniskt

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

eller rättsligt komplicerat, att icke frågan om dess understödjande med statsmedel,
oavsett företagets beskaffenhet, ur dessa synpunkter skulle kunna avgöras
av lantbruksnämnderna. Nämnda synpunkter böra därför ej bli avgörande
vid ärendenas fördelning. Ej heller bör fördelningen ske uteslutande
efter antalet delägare. I så fall skulle en mycket stor del av de ärenden, som
med hänsyn till sin enkla beskaffenhet skulle vara särskilt lämpade för handläggning
hos nämnderna, komma att ligga kvar hos styrelsen, medan nämnderna
skulle få hand om åtskilliga mycket stora företag, vilka med hänsyn
till de betydande kostnaderna för deras genomförande borde handhavas av
styrelsen. Det torde därför icke kunna undvikas, att avseende fästes även vid
kostnaderna. Förslagsvis bör detta ske så, att åt styrelsen förbehålles att avgöra
ärenden beträffande företag över en viss kostnadsgräns. Styrelsen fortsätter
härom.

Hur lågt eller hur högt denna kostnadsgräns till en början bör sättas, bör
bero på vilka verkningar en sådan gräns får med avseende å antalet ärenden,
som därigenom överföras till nämnderna. Denna fråga torde få närmare undersökas
inom styrelsen. Hänsyn bör emellertid härvid tagas till att det kan
vara lämpligt att understödja företag med ett stort antal delägare med lån
ur avdikningslånefonden medan garantilåneformen däremot kan vara mera
lämpad för företag med få delägare. Det torde vidare vara önskvärt, att frågan
om understöd åt ett företag i sin helhet bedömes av en och samma myndighet.
Om lån beviljas ur avdikningslånefonden, bör bidraget därför utgå
ur avdikningsanslaget. Anlitas däremot garantilåneformen, bör eventuellt
bidrag utgå ur rationaliseringsanslaget. Även andra förhållanden synas emellertid
böra beaktas vid gränsdragningen. Så kan det t. ex. ligga nära till
hands att till nämnderna överföra huvudsakligen endast sådana ärenden,
där understöd med statsmedel i regel är klart motiverat ur rent jordbruks--ekonomiska synpunkter. Sådana enkla fall torde i allmänhet föreligga, då
fråga är om företag som avse torrläggning av redan odlad mark. Å andra
sidan torde skäl kunna åberopas för att låta den centrala myndigheten besluta
i sådana fall, där företaget, ehuru det icke kan anses ekonomiskt försvarligt,
likväl med hänsyn till ett allmänt intresse anses böra understödjas.

Sålunda redovisade och andra förhållanden böra beaktas, då anvisningar
utarbetas rörande gränsdragningen mellan styrelsens och nämndernas kompetensområden.
Anvisningarna torde efter Kungl. Maj :ts bemyndigande böra
utfärdas av lantbruksstyrelsen.

Enligt utredningens förslag skall det statliga stödet i de fall, där beslutanderätten
överföres från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna, utgå i
form av bidrag ur rationaliseringsanslaget samt statlig lånegaranti. 1 några
yttranden framhålles, att en dylik omläggning i vissa fall kan medföra svårigheter.
Sålunda har lantbruksnämnden i Malmöhus lön anfört.

Man torde icke böra förringa betydelsen av skillnaden mellan de båda stödformerna.
Enligt nu gällande bestämmelser lämnas inteckning med bästa förmånsrätt
i berörda fastigheter som säkerhet för avdikningslån, vilka beviljas
företagen som sådana. Dessa lån äro således icke personliga. Företagens
genomförande samt dispositionen av beviljade medel bli härigenom oberoende
av de olika delägarnas ekonomiska förhållanden. Det löreslagna systemet
med statlig lånegaranti innebär däremot, att de olika intressenterna i företaget
skola ställa säkerhet för var sin del av lånet samt att de tå personligt
ansvar för återbetalningsskyldigheten.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 31

Vad detta kan komma att innebära, torde kunna åskådliggöras genom ett
exempel. I ett torrläggningsföretag, som berör tre fastigheter, är det tänkbart,
att två jordägare kunna ställa tillfredsställande säkerhet för erforderlig
statlig lånegaranti, under det att den tredje har sin fastighet intecknad till
belopp, som överstiger både fastighetens värde och den båtnad, som torrläggningsföretaget
medför. Om ett sådant företag icke kan beviljas lån ur
avdikningslånefonden, synes lantbruksnämnden komma i det tvångsläget,
att den måste antingen lämna en statlig lånegaranti, som med säkerhet är
till gagn för tidigare borgenärer men ingalunda utgör någon garanti för att
det planerade företaget kommer till utförande, eller fordra, att de jordbrukare,
som ha möjlighet att ställa säkerhet för sina egna lån, även åtaga sig
betalningsskyldigheten för den tredje jordägaren. Med hänsyn till ovannämnda
principiella skillnader mellan låneformerna finner lantbruksnämnden
det angeläget, att lantbruksstyrelsen i de tillämpningsföreskrifter, som
enligt utredningens förslag skola utfärdas, ger nämnderna möjlighet att
hänvisa sådana företag, som icke lämpligen kunna finansieras med hjälp av
statlig lånegaranti, till lantbruksstyrelsen för erhållande av avdikningslån.

Lantbruksnämnden i Hallands län har framlagt liknande synpunkter.

Lantbruksstyrelsen ansluter sig i princip till utredningens förslag på denna
punkt. Styrelsen anser emellertid, att det i särskilda fall bör finnas möjlighet
att i stället för lånegaranti lämna lån ur avdikningsanslaget. Styrelsen
anför härom.

Styrelsen finner det visserligen icke absolut nödvändigt, att decentralisationen
av långivningen skall medföra, att den nuvarande låneformen övergives.
Det vore tänkbart, att lånen alltjämt finge utgå ur avdikningslånefonden,
varvid för varje nämnd budgetårsvis finge bestämmas en viss ram, inom
vilken nämnden skulle få bevilja lån ur fonden. En på sådant sätt genomförd
decentralisation skulle emellertid medföra svårigheter främst ur
kamerala synpunkter med hänsyn till det komplicerade arbetet med redovisningen
av fonden. Härtill kommer, att flertalet av de torrläggningsföretag,
som åtminstone i en första omgång torde bli överförda till nämnderna, äro
av i stort sett samma natur som de rationaliseringsföretag, som nu kunna erhålla
lån med statlig garanti. Då dessutom en övergång till garantilåneformen
i allmänhet icke torde komma att ställa staten i ett mera väsentligt försämrat
läge ur säkerhetssynpunkt, anser styrelsen sig böra biträda de sakkunnigas
förslag i denna del. Därest i enstaka fall delägare i företag icke
skulle kunna ställa tillfredsställande säkerhet för att erhålla garantilån, vilket
måhända främst torde ifrågakomma vid fall av tvångsanslutning, bör
möjlighet stå öppen att, därest det är särskilt önskvärt att företaget kommer
till stånd, bevilja lån ur avdikningslånefonden och bidrag ur avdikningsanslaget.
Vid utarbetandet av anvisningar rörande gränsdragningen mellan styrelsens
och nämndernas kompetensområden bör hänsyn tagas härtill.

Föreningen statens lantbruksingenjörer uttalar, att företag med fler än
förslagsvis tre delägare böra erhålla lån ur avdikningslånefonden. Föreningen
framhåller vidare, att låneformen bör bestämmas från fall till fall med
hänsyn till arbetsåtgången ur administrativ synpunkt. Det bör icke möta
några betänkligheter att nämnderna medgivas rätt att bevilja lån ur avdikningslånefonden.
Eftersom lån ur denna fond numera icke äro subventionerade,
bör fonden kunna ökas, så att täckning med tillräcklig marginal erhålles
för det sammanlagda lånebehovet inom de olika nämndområdena.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Riksräkenskapsverket anser det icke erforderligt och ej heller lämpligt,
att de nuvarande bidrags- och låneformerna övergivas. Ämbetsverket ifrågasätter
i stället om icke det stöd till företag för mera omfattande torrläggning,
som nämnderna skola bevilja, bör lämnas ur avdikningsanslaget och
avdikningslånefonden. Därigenom skulle risken ur belåningssynpunkt komma
att elimineras även för dessa företag. Statskontoret föreslår å andra sidan,
att avdikningsanslaget och rationaliseringsanslaget skola sammanföras
till ett gemensamt anslag.

Lantbruksnämnderna i Jönköpings och Norrbottens län framhålla, att bidrag
ur rationaliseringsanslaget bör beviljas själva torrläggningsföretaget och
icke de enskilda delägarna däri. Föreningen statens lantbruksingenjörer —
som anser att bidraget bör uppdelas i en behovsprövad och en icke behovsprövad
del — uttalar samma uppfattning beträffande den icke behovsprövade
delen av bidraget.

Här torde vidare få nämnas, att lantbruksnämnden i Kopparbergs län,
som tillstyrker utredningens förslag, betonar att en allmän översyn behövs av
bestämmelserna för torrläggningsverksamheten. Nämnden anför att det förhållandet,
att den i stort sett tillstyrkt utredningens förslag att förenkla
det administrativa förfarandet i torrläggningsärenden, icke innebär, att
nämnden är övertygad om att de grundläggande bestämmelserna för torrläggningsverksamheten
stå i överensstämmelse med de antagna riktlinjerna för
jordbrukspolitiken. Tvärtom böra enligt nämndens åsikt grunderna för
verksamheten utredas allsidigt. Därvid bör behovet av torrläggning ses mot
bakgrunden av nu förefintliga möjligheter till förstärkning av ofullständiga
jordbruk genom yttre rationalisering samt till väntade avsättningssvårigheter
beträffande jordbruksprodukter.

I detta sammanhang må slutligen tilläggas, att Sveriges agronom- och
lantbrukslärareförening med skärpa framhåller, att lantbruksstyrelsens
granskning av torrläggningsärendena kan nedskäras. Den granskning av
dessa ärenden, som bör ske inom lantbruksorganisationen, bör väsentligen
avse de jordbruksekonomiska synpunkterna. Sådan granskning verkställes
emellertid redan av nämnderna, där den jordbruksekonomiska sakkunskapen
är väl företrädd och där granskningen kan ske mot bakgrunden av de
lokala förhållandena. Det synes därför som om den granskning av ett torrläggningsföretag
ur jordbruksekonomisk synpunkt, som lantbruksstyrelsen
kan göra, icke väsentligt kan bidraga till ökad säkerhet vid den ekonomiska
bedömningen av detta, såframt icke styrelsen på ort och ställe tager del
av förhållandena.

B. Ändringar i bidragsgrunderna.

Utredningen. Såsom inledningsvis anförts utgå de bidrag till åtgärder för
avloppsförbättring, som lantbruksnämnderna bevilja, efter behovsprövning
och dessutom i regel endast till brukare av fastighet om högst 20 hektar

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

åker. Bidraget utgår i allmänhet med 40 procent av anläggningskostnaden
men kan i särskilda fall höjas eller sänkas. De bidrag ur avdikningsanslaget,
som lantbruksstyrelsen beviljar, utgå däremot — utan behovsprövning
och utan begränsning med hänsyn till fastighets areal — i regel med en tredjedel
och i särskilda fall med hälften av anläggningskostnaden. Utredningen
föreslår, att dessa skillnader i bidragsgrunderna skola slopas. I stället bör
enligt utredningen bidrag för samtliga torrläggningsföretag utgå — utan behovsprövning,
varmed utredningen synes avse, att ej heller deltagande fastighets
areal skall beaktas — i normala fall efter 40 procent av anläggningskostnaden
och i särskilda fall efter högre procent utan angiven övre gräns.

Till stöd för förslaget att bidrag till torrläggningsföretag ur rationaliseringsanslaget
skall utgå utan behovsprövning, anför utredningen, att en
motsatt ståndpunkt skulle hindra den föreslagna decentraliseringen. Till
utveckling härav anföres i betänkandet bland annat följande.

Torrläggningen kan för delägarna vara av mycket olika betydelse, även
om förbättringen för dem alla blir tämligen likartad. För några ägare kunna
de vunna förmånerna vara av stor vikt för deras utkomst. Andra ha
måhända ringa eller intet behov av de ökade möjligheter att utvidga jordbruksdriften,
som torrläggningen kan innebära. Tillgång på kapital och arbetskraft
för att nyttiggöra den genom dikningen uppkomna förbättringen,
ekonomibyggnadernas storlek, förut befintlig tillgång eller brist på jord av
det slag, som vinnes, och många andra omständigheter kunna inverka på den
enskildes handlande och inställning till torrläggningsföretaget. För att delägarna
skola kunna tillgodogöra sig de förbättringsmöjligheter, som torrläggningen
medför och som snabbt böra genomföras, erfordras oftast att
ytterligare arbete och kostnader nedläggas på markens kultivering. Utöver
avloppen kräves ofta detaljdikning'', odling och gödsling in. in. innan nyttan
av torrläggningen visat sig i form av bättre skörd. Till följd av brist på
kapital eller arbetskraft kan viss delägare måhända ej tillgodogöra sig nyttan
av företaget förrän i en mer eller mindre avlägsen framtid. På grund av
förekomsten av en eller flera av här nämnda faktorer kan ägare till viss
fastighet, som lämpligen bör ingå i företaget, sätta sig emot dess genomförande,
om hans ekonomiska ställning bedönies så, att bidrag ej kan lämnas
honom. Statligt stöd synes därför ofta vara nödvändigt även då fråga
är om företag, där en eller annan av delägarna skulle kunna själv bära kostnaderna
för torrläggningen.

I än högre grad är tydligen statens medverkan av nöden, då det gäller
företag, vilkas fördelar för den enskilde med större eller mindre sannolikhet
icke uppväga kostnaderna, men vilka dock med hänsyn till allmänna intressen
måste anses nyttiga och önskvärda, eller med andra ord företag, vilkas
tillkomst till större eller mindre del motiveras av den rent sociala båtnaden.
Det kan sålunda förekomma, att ett företag, som icke kan anses ekonomiskt
försvarbart ur delägarnas eller vissa delägares enskilda synpunkt,
av sociala eller andra skäl dock kan befinnas så allmännyttigt, att det bör
genomföras. Utredningen lägger i ett sådant fall största vikten vid den motiveringen,
att det gäller att stimulera ett flertal jordägare till en gemensam
och samtidig kostnadskrävande åtgärd av grundläggande betydelse för jordens
förbättring. Detta är väl värt en ekonomisk insats från det allmännas
sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

15

Man kan sålunda tänka sig att en delägare i ett torrläggningsföretag —
som i och för sig är synnerligen önskvärt och som genom att i sig innesluta
ett större antal fastigheter skulle bli billigare än om nu ifrågavarande delägare
icke deltoge — på grund av den för avskrivningslånen gällande behovsprövningen
icke kan tillerkännas bidrag. Under sådana förhållanden kan han
med nuvarande bestämmelser — för att dock erhålla något statsbidrag —
finna det med sitt intresse förenligt att söka och erhålla bidrag ur avdikningsanslaget,
för vilket behovsprövning icke finnes föreskriven. Då statsbidraget
i sådant fall utgår till torrläggningsföretaget i sin helhet, utgår bidrag
sålunda även för övriga delägare i företaget enligt reglerna för bidrag
ur avdikningsanslaget. Utslagsgivande för bidragets beviljande blir sålunda
ansökans innehåll beträffande det anslag, ur vilket sökanden begär bidrag.
Ett sådant förhållande, vilket skulle kunna uppstå om decentraliseringen
genomfördes utan samtidig ändring av bestämmelserna rörande behovsprövningen,
är enligt utredningens åsikt icke tillfredsställande. Det skulle då
kunna inträffa, att i och för sig nödvändiga torrläggningsföretag icke skulle
komma till utförande beroende på att vissa delägare icke ansåge sig ha
ekonomisk möjlighet att genomföra företaget, såvida icke högre bidrag än
en tredjedel av kostnaden utginge.

Behovsprövningen synes än mer irrationell i den mån utredningens förslag
att höja bidragskvoten vid avdikningsbidrag till 40 procent skulle genomföras.
Under sådana förhållanden skulle bestämmelserna för de särskilda
anslagen i fråga om behovsprövningen leda till skilda resultat för företag av
samma allmänna betydelse och angelägenhetsgrad och kunna innebära onödig
omgång med därav föranledd fördyring av torrläggningsföretaget.

Till stöd för förslaget om att samma bidragsprocent skall gälla för alla
torrläggningsföretag anför utredningen, som kallar de bidrag till torrläggningsföretag,
vilka i fortsättningen avses skola utgå ur rationaliseringsanslaget,
för dikningsbidrag, bl. a. följande.

Även om man med en liberal tolkning av föreskrifterna kan öka antalet
fall, i vilka dikningsbidrag kunna utgå, är den nuvarande ordningen dock
behäftad med olägenheter. Medan dikningsbidrag med 40 procent av kostnaden
eventuellt kan utgå, då fråga är om torrläggning av tillskottsjord åt
ett enstaka eller några få ofullständiga jordbruk, samt avdikningsbidrag
med hälften av kostnaden kan beviljas företag, som bereda tillskottsjord åt
ett större antal sådana jordbruk, kan avdikningsbidrag till företag, som äro
av betydelse för endast ett mindre antal ofullständiga jordbruk, icke erhållas
till mer än en tredjedel av kostnaderna. Med hänsyn till att bidrag
enligt avdikningskungörelsen sålunda må utgå med det högre beloppet endast
i det fall, att ett torrläggningsföretag omfattar ett sådant antal ofullständiga
jordbruk att sociala fördelar ur allmän synpunkt vinnas om torrläggningsföretaget
kommer till stånd, och i övriga fall med det lägre beloppet,
synas vissa ogynnsamma verkningar kunna uppstå för de glest befolkade
skogsbygdsområdena i landet. Det torde nämligen i de flesta fall i
nyssnämnda områden endast vara ett tämligen begränsat antal fastigheter,
som äro så belägna, alt de samtidigt kunna ingå i ett torrläggningsföretag.
Man torde kunna utgå ifrån att ringa förutsättningar föreligga för att inom
stora delar av vårt land, framförallt i skogsbygderna, skapa bärkraftiga
jordbruk och man bör för framtiden liksom hittills räkna med förekomsten
av bestående småbruk, vilkas ägare komma att för sin utkomst vara beroende
av arbetsinkomster vid sidan av jordbruksdriften. Starka skäl tala även
för att vidmakthålla dylika jordbruk, framförallt för att därigenom bereda

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

skogsbruket nödvändig arbetskraft, men också av befolkningspolitiska, försvarspolitiska
m. fl. hänsyn. På grund härav torde behov flerstädes föreligga
eller uppstå att genom torrläggning förbättra alstrings- och brukningskapaciteten
hos enstaka och avsides belägna ofullständiga jordbruk.
Då innehavarna av sådana jordbruk ofta torde befinna sig i sådant ekonomiskt
läge, att de för utförande av ett torrläggningsföretag äro i behov av
största möjliga understöd, synes det utredningen, som om de nu tillämpade
bidragsreglerna icke i alla avseenden vore utformade med tillbörlig hänsyn
till rådande omständigheter.

Det framstår också såsom mindre tillfredsställande, att statsbidragets
storlek göres beroende av det i torrläggningsföretaget ingående antalet delägare
och icke av det i det särskilda fallet föreliggande bidragsbehovet. Med
nu rådande föreskrifter blir det i första hand de svaga jordbruken i skogsbygderna
med gles befolkning, som bli missgynnade och lidande. Detta kan
i sin tur komma att i viss mån motverka de allmänna strävandena att hindra
icke önskvärd avfolkning av skogsbygderna.

En annan följd av nu gällande bidragsregler är att jordbrukarna, då understöd
endast kan utgå med det lägre beloppet, mångenstädes visa sig
mindre intresserade av att verkställa eller fullfölja i och för sig nödvändiga
och ur sociala och andra synpunkter önskvärda torrläggningsåtgärder. En
strävan kan på grund härav uppstå hos intressenter i ett torrläggningsföretag
och hos dem, som handlägga torrläggningsärenden, att ansöka om och
bevilja understöd ur det anslag, som medger utlämnande av det högsta understödet,
d. v. s. genom anlitande av rationaliseringsanslaget.

Överväger man nu, hur en bättre utformning av föreskrifterna skall kunna
åstadkommas, så ligger det kanske närmast till hands att söka en annan
gränsdragning än den nuvarande mellan avdikningsföretagen, å ena sidan,
och dikningsföretagen enligt rationaliseringskungörelsen, å andra sidan. Varje
sådant försök stöter dock på en vansklighet, som är svår att komma till rätta
med. Man måste nämligen räkna med att ett torrläggningsföretag, som avser
flera fastigheter, omfattar icke endast ofullständiga jordbruk utan också ett
eller flera jordbruk av sådan beskaffenhet, att de ej tarva inre rationalisering
och ej äro berättigade till understöd för inre rationaliseringsåtgärder.
Detta förhållande är synnerligen vanligt i landets sydligare delar, där större
jordbruk förekomma oftare än i landets nordligare delar. Då avdikningsbidrag
beviljas torrläggningsföretaget som sådant och icke de särskilda fastigheter,
som ingå i detsamma, kan man icke lämna dikningsbidrag åt de ofullständiga
jordbruken och avdikningsbidrag åt de övriga jordbruken i företaget.

Utredningen anser därför, att utvägen ur svårigheterna bör sökas i en
minskning av olikheterna mellan de två bidragsformerna, vilket bör kunna
ske genom att införa samma bidragskvot för båda dessa bidragsformer.
Detta skulle även förenkla handläggningen av bidragsärendena och enligt
utredningens mening underlätta decentraliseringen av beslutanderätten. Dikningsbidragen
synas i allmänhet med den normala procentsatsen, 40 procent,
ha utgjort tillräcklig stimulans för att genomföra de med desamma avsedda
åtgärderna. Det är då också lämpligt att bidrag till förbättringsåtgärder,
som utföras under samma förutsättningar, beviljas till samma storlek,
vare sig de utgå ur det ena eller det andra anslaget.

I betänkandet framhålles vidare, att den föreslagna normala procentsatsen,
40 procent, för bidrag till torrläggningsföretag bör få överskridas endast
då synnerligen starka skäl föreligga. Detta bör gälla oavsett om bidraget
utgår ur avdikningsanslaget eller rationaliseringsanslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

17

Till belysande av vad som avses med synnerligen starka skäl nämnes i betänkandet,
att ett högre bidrag kan anses befogat för att få till stånd en
gemensam och omedelbar aktion av ett betydande antal delägare för att
sätta i gång ett företag, som ur det allmännas synpunkt måste anses synnerligen
önskvärt. Vidare erinras om vad utredningen tidigare anfört om
behovet av högsta möjliga bidrag vid torrläggningsföretag berörande ofullständiga
jordbruk i landets glest befolkade skogsbygder. Härjämte framhålles,
att det liksom hittills torde vara ofrånkomligt, att ett högre bidrag
beviljas i de fall, då en torrläggningsåtgärd med hänsyn till planerad yttre
eller inre rationalisering av viss eller vissa fastigheter göres kostsammare
än vad annars varit nödvändigt. Ett högre bidrag än det normala bör således
kunna utgå till företag, vilka äro av synnerlig betydelse ur allmän synpunkt,
t. ex. sådana företag, som medföra avsevärd social båtnad och som
äro i särskilt behov av stöd från det allmännas sida, emedan den enskilda
båtnaden icke uppväger kostnaden eller den enskilde delägaren icke är i
stånd att bära de med företaget förenade kostnaderna.

Utredningen föreslår i anslutning till det anförda, att högre bidrag ur rationaliseringsanslaget
än det normala icke skall få utlämnas av lantbruksnämnd
utan att ärendet först underställts lantbruksstyrelsen. Därigenom
skulle man kunna få en likformig behandling av de fall, där högre bidrag
beviljas, och skapa garanti för att bidragsgivning utöver 40 procent tillämpas
med stor återhållsamhet.

Yttrandena. Förslaget, att bidrag till torrläggningsföretag skall kunna utgå
ur rationaliseringsanslaget utan behovsprövning, tillstyrkes eller lämnas
utan erinran i flertalet yttranden. Uttryckligen tillstyrkes förslaget i denna
del av, bland andra, Sveriges lantbruksförbund, lantbruksverkets tjänstemannaförening
och åtskilliga lantbruksnämnder. Däremot anse, bland andra,
statskontoret, lantbruksstgrelsen, några lantbruksnämnder och föreningen
statens lantbruksingenjörer att behovsprövning bör ske, åtminstone i viss
utsträckning.

I de yttranden, där förslaget tillstyrkes, framhålles bland annat, att ett
slopande av behovsprövningen erfordras både ur rättvisesynpunkt och med
hänsyn till formen för ärendenas handläggning.

Statskontoret, som avstyrker förslaget i denna del, anser, att vägande invändningar
kunna göras mot att för den av nämnderna handhavda torrläggningsverksamheten
slopa den behovsprövning, som gäller i fråga om
övrig jordbruksrationalisering. Ett sådant slopande kan uppenbarligen medföra
krav på behovsprövningens borttagande även beträffande andra rationaliseringsåtgärder.
Den önskvärda enhetligheten i behandlingen av torrläggningsföretagen
bör enligt ämbetsverkets mening i stället åvägabringas
genom att behovsprövning införes även för de bidrag, som lantbruksstyrelsen
skall bevilja.

o

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 31.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Föreningen statens lantbruksingenjörer och lantbruksnämnden i Värmlands
län föreslå, att bidraget skall uppdelas i ett grundbidrag, vilket skall
utgå utan behovsprövning, och ett tilläggsbidrag, vilket skall utgå först efter
behovsprövning. Föreningen förordar därvid, att det icke behovsprövade
grundbidraget skall utgå med en tredjedel av kostnaden för företaget men
i vissa fall kunna höjas till 40 eller 50 procent eller eventuellt ännu högre.
Om skälen för en sådan höjning anför föreningen.

För mindre bärkraftiga fastigheter bör bidraget kunna höjas till 40 eller
50 procent av fastighetens kostnader för företaget. Även dessa fastigheter
kunna nämligen enligt vattenlagens bestämmelser tvingas med i ett torrläggningsföretag.
De utgifter, som bli förenade med företaget, kunna därför
komma vid en för ägarna mindre lämplig tidpunkt, varför det många gånger
kan vara svårt för dessa att utan relativt stort statsbidrag klara utgifterna.
Vidare bör påpekas, att många i och för sig synnerligen angelägna företag,
vilka huvudsakligen beröra mindre brukningsenheter, aldrig torde komma till
utförande, därest bidraget sättes lägre än 40 procent, eftersom intressenterna
ofta icke förmå genomföra företaget utan kraftigt statligt stöd.

En höjning upp till 50 procent eller mer bör kunna ske, när företaget huvudsakligen
avser att återställa torrläggningen på mark, som försumpats
genom ökad tilledning av vatten från ovanför liggande områden. Vidare bör
enligt föreningens mening vid företag, som icke äro räknemässigt räntabla
men av sociala eller andra skäl ändock anses böra utföras, den del av kostnaden,
som överstiger den beräknade båtnaden, helt gäldas av statsmedel.

Föreningen anför emellertid till slut, att det enligt dess åsikt finns skäl
att tills vidare sänka grundbidraget från en tredjedel till 25 procent av kostnaden
för företaget. Den framhåller härom, att till följd av brist på bidragsmedel
en betydande balans av oavgjorda bidragsärenden uppkommit under
de senare åren. Beslut om bidrag meddelas till följd härav först flera år efter
det företaget planlagts. Detta förhållande är förenat med mycket stora olägenheter.
Föreningen anser det därför angeläget, att balansen snarast möjligt
avverkas. Då man torde kunna förutsätta, att detta i nuvarande läge
icke kan ske genom att avsevärt ökade bidragsmedel ställas till förfogande,
synes det nödvändigt att under en övergångstid minska grundbidraget till
25 procent. Tilläggsbidraget till enskilda fastigheter bör därvid i regel bestämmas
till 15 procent.

Lantbruksstyrelsen, som anser, att behovsprövningen bör bestå, ehuru
reglerna därom böra mjukas upp, framlägger tre alternativa förslag. Enligt
det första bör behovsprövning äga rum blott i fråga om företag, som endast
beröra en fastighet. Det andra går liksom förslaget från föreningen statens
lantbruksingenjörer och lantbruksnämnden i Värmlands län ut på en uppdelning
av statsbidraget i ej behovsprövat grundbidrag och behovsprövat
tilläggsbidrag. Det tredje alternativet, vilket förordas av styrelsen, avser att
bibehålla behovsprövningen för alla företag men införa möjlighet till dispens.
Styrelsen anför rörande de olika alternativen följande.

För en decentralisation av torrläggningsärendena, sådan som de sakkunniga
föreslagit och styrelsen i huvudsak biträder, ha de sakkunniga
ansett det vara en förutsättning, att bestämmelserna om behovsprövning
i rationaliseringskungörelsen slopas såvitt angår dikningsföretag. Sty -

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

19

relsen anser sig icke förbehållslöst kunna ansluta sig till denna uppfattning.
Om behovsprövningen helt borttages beträffande dikningsföretagen, kunde
detta måhända få icke önskvärda konsekvenser, i det att småningom liknande
krav kunde framkomma i fråga om andra rationaliseringsåtgärder.
Det kan också tänkas, att bidragsgivning utan behovsprövning åt dikningsföretagen
skulle kunna leda till ett alltför kraftigt ianspråktagande av anslaget
på bekostnad av bidrag åt andra rationaliseringsändamål. En viss uppmjukning
av regeln om behovsprövning torde emellertid vara ofrånkomlig,
om decentraliseringen skall kunna genomföras på sätt de sakkunniga föreslagit,
med hänsyn till att i ett och samma dikningsföretag kunna ingå
såväl enligt behovsprövningsregeln bidragsberättigade som icke bidragsberättigade
brukningsdelar och till att företaget i åtskilliga fall bygger på
tvångsdelaktighet. Flera alternativ kunna emellertid därvid tänkas. Ett av
dessa är att behovsprövningen bibehålies utom beträffande dikningsföretag
med två eller flera delägare. Ett annat har föreslagits i styrelsens yttrande
den 20 februari 1950 över motionerna nr I: 179 och II: 216 samt I: 336 och
II: 392. Det går i stort sett ut på att bidrag skulle utgå med ett grundbidrag
efter bestämd kvot till företaget som sådant och med tilläggsbidrag efter
behovsprövning till enskilda i företaget deltagningsskyldiga fastigheter.
Grundbidraget skulle därvid kunna tänkas utgå med en femtedel, en fjärdedel
eller en tredjedel av de godkända kostnaderna. Valdes den sistnämnda
kvoten skulle överensstämmelse nås med den nuvarande normala bidragskvoten
för bidrag ur avdikningsanslaget. Ett sådant alternativ kunde möjligen
befinnas lämpligt därest, om en gemensam kvot införes för rationaliseringsbidrag
och avdikningsbidrag, denna bestämmes till 33y3 procent. Ett
tredje alternativ skulle vara, att behovsprövningen bibehålies i princip men
med möjlighet öppen att, när särskilda skäl därtill föranleda, bevilja bidrag
även för fastigheter, som äro uteslutna från bidrag efter behovsprövning.
Sådana avsteg från huvudregeln borde då kunna ifrågakomma under samma
allmänna förutsättning som i 15 § andra stycket rationaliseringskungörelsen
föreskrives för högre bidrag än det normala. Såsom en variant av
detta alternativ kunde tänkas, att bidrag finge utgå till eljest icke bidragsberättigad
fastighet under förutsättning, att fastigheten inginge i företaget
på grund av tvångsdelaktighet och att det ur allmän synpunkt vore önskvärt
att företaget komme till stånd. En liknande anordning förekommer redan
i vissa fall (se 12 § rationaliseringskungörelsen i dess nuvarande lydelse
efter ändringar genom SFS 292/1949 och 203/1950). Efter övervägande
av de olika alternativen anser styrelsen sig böra förorda den förstnämnda
varianten av det tredje alternativet. Om detta väljes, är det enligt
styrelsens mening lämpligt, att beslut om frångående av behovsprövning
underställes styrelsen. För att undgå de olägenheter av olika bidragsbestämmelser,
som närmare angivits av de sakkunniga, torde liknande bestämmelser
rörande behovsprövning även böra införas i kungörelsen angående bidrag
från avdikningsanslaget.

Rörande behovsprövningen kan till slut nämnas, att lantbruksnämnden i
Kronobergs lön anser, att sådan prövning bör bibehållas i fråga om företag,
för vilka endast tekniskt förslag upprättats. Dylika företag äro enligt nämndens
åsikt mer jämställda med andra åtgärder för inre rationalisering än
med övriga dikningsföretag.

Förslaget om att bidraget skall utgå med samma belopp oberoende av om
det beviljas ur rationaliseringsanslaget eller avdikningsanslaget tillstyrkes i

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

så gott som samtliga remissyttranden. Även den föreslagna bidragsprocenten
godtages i flertalet yttranden. Sålunda tillstyrkes förslaget i denna del
av bl. a. lantbruksverkets tjänstemannaförening, Sveriges lantbruks förbund
och lantbruksstyrelsen. Riksförbundet Landsbygdens folk anser däremot den
föreslagna normala bidragsprocenten för låg och förordar, att bidraget normalt
skall utgå med 50 procent av kostnaden. Lantbruksnämnden i Kronobergs
län anför, att bidraget normalt bör utgå med högre belopp än 40 procent
till sådana företag, där tvångsdelaktighet föreligger. Statskontoret anser
å andra sidan, att bidragsgivningen bör begränsas med hänsyn till det statsfinansiella
läget och den förbättrade lönsamheten på jordbrukets område.
Ämbetsverket förordar, att bidraget skall utgå med normalt 33Y3 procent
och högst 50 procent av kostnaderna.

Statskontoret ifrågasätter vidare viss ändring jämväl av grunderna för
lånestödet till torrläggningsverksamheten. Ämbetsverket framhåller, att avdikningslån
icke för någon i ett företag ingående fastighet får överstiga
70 procent av det godkända värdet å jordförbättringen medan däremot lånegaranti
kan beviljas intill 100 procent av anläggningskostnaden. En övergång
från avdikningslån till lånegaranti medför alltså ur säkerhetssynpunkt
en viss försämring för staten. Enligt statskontorets mening bör det övervägas,
om icke lånegarantien bör begränsas förslagsvis till 90 procent av
kostnaden. En sådan begränsning bör gälla all rationaliseringsverksamhet.

I ett par yttranden beröres förhållandet mellan stödet åt torrläggningsföretag
och det stöd, som nu utgår till företag för avloppsförbättring.
Lantbruksstyrelsen förklarar sig förutsätta, att i fortsättningen ingen skillnad
kommer att göras mellan avloppsförbättringsbidrag och övriga dikningsbidrag
enligt rationaliseringskungörelsen. Sveriges agronom- och
lantbrukslärareförbund föreslår, att avloppsförbättringsbidragen i fortsättningen
skola slopas såsom varande överflödiga. Till stöd härför anför förbundet,
att de bidrag till torrläggningsföretag, som lantbruksnämnderna
avses skola få bevilja, uppenbarligen även komma att täcka användningsområdet
för avloppsförbättringsbidragen.

I några yttranden har slutligen berörts frågan hur sådana bidragsärenden,
där högre bidrag än det normala ifrågasättes, skola avgöras. Bland andra
anföra lantbruksnämnden i Norrbottens län och Riksförbundet Landsbygdens
folk härom, att lantbruksnämnderna måstes anses mest skickade
att avgöra även dylika ärenden. Å andra sidan förordar lantbruksstyrelsen,
att lantbruksnämnd icke skall äga bevilja högre bidrag ur rationaliseringsanslaget
än det normala utan att ärendet först underställts styrelsen.

C. Vissa förvaltnings- och kontrollfrågor.

Utredningen. Den i betänkandet föreslagna decentraliseringen innebär, såsom
framgår av det förut anförda, i första hand att handläggningen av
vissa låne- och bidragsärenden överföres till lantbruksnämnderna. Där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

21

utöver förordar utredningen emellertid ytterligare decentralisering
från styrelsen till nämnderna, nämligen dels av vissa kamerala
uppgifter, dels av uppgiften att kontrollera underhållet
av utförda torrläggningsföretag. Härjämte behandlar
utredningen vissa spörsmål rörande skyldigheten att
svara för sådant underhåll.

Beträffande de kamerala uppgifterna anför utredningen, att
kontralctsskrivning, bevakning av kontrakt och utbetalning till intressenterna
av beviljade avdikningslån och bidrag ur avdikningsanslaget givetvis
äro åtgärder av samma natur som kontralctsskrivning för torrläggningsföretag
enligt rationaliseringskungörelsen och utbetalning av bidrag ur rationaliseringsanslaget.
Att överföra dessa åtgärder erbjuder således ej
några särskilda svårigheter. Förvaltningen av lånefonden synes däremot
vara en uppgift av så speciell art, att den ej med fördel kan decentraliseras
till nämnderna. Detta är närmast beroende på den komplicerade form,
som användes för återbetalningen av lånen genom skattemyndigheterna.
Nämnderna ha icke heller någon tidigare verksamhet av liknande natur.
Inom lantbruksstyrelsen handhaves fondförvaltningen av kamerala byrån.
Ärendena handläggas av en revisor och numera endast ett skrivbiträde.
Verkställd rationalisering av handläggningen av dessa ärenden har medfört,
att personalen på avdelningen kunnat minskas. Någon förenkling i
förvaltningen av denna lånefond kan icke vinnas genom en decentralisering.
Utredningen föreslår förty, att de nyss angivna kamerala uppgifterna utom
förvaltningen av avdikningslånefonden skola överföras till lantbruksnämnderna.

I fråga om kontrollen erinras, att de författningar, som avse avdikningsföretag,
föreskriva att lantbruksstyrelsen skall kontrollera att företagen
underhållas. Enligt instruktionen för styrelsen och nämnderna åligger
det vederbörande lantbruksingenjör att övervaka fullgörandet av underhållsskyldigheten
beträffande sådana statsunderstödda torrläggningsföretag,
till vilka förslag upprättats i samband med syneförrättning enligt vattenlagen.
övervakningen av övriga torrläggningsföretag, för vilka underhållsskyldighet
föreskrivits i kontrakt rörande företagets utförande, åvilar
den myndighet, med vilken kontraktet slutits.

Enligt utredningens mening kan kontrollarbetet utom i rena undantagsfall
helt överlåtas på lantbruksnämnderna. Dessa ha genom lantbruksingenjörernas
och lantbrukskonsulcnternas direkta kontakt med företagen
och delägarna bästa möjligheten att genomföra kontrollen på det billigaste
och samtidigt mest effektiva sättet.

Utredningen föreslår slutligen såsom eu garanti för att torrläggningsföretag,
vilka behandlats enligt rationaliseringskungörelsen, sedermera underhållas,
att förslag till sådana företag i regel skola
upprättas vid syneförrättning enligt vattenlagen.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Rörande denna fråga framhålles, att det rent principiellt måste anses
vara av synnerlig vikt för staten, att med statsmedel understödda torrläggningsarbeten
behörigen underhållas, så att de betydande statsmedel, varom
här kan bli fråga, ej blott för tillfället utan även för framtiden medföra
den nytta, som varit avsedd.

Utredningen anför vidare bl. a. följande.

I de fall då dikningsföretag förberetts genom syneförrättning, vinnes full
garanti för att de upptagna dikena komma att för framtiden underhållas,
därigenom att underhållsskyldigheten bindes vid de i dikningsföretaget ingående
fastigheterna. I 13 kap. 17 § vattenlagen stadgas att, där försummelse
i underhållet äger rum vid torrläggningsföretag, till vars utförande lämnats
lån eller bidrag av statsmedel, viss statsmyndighet äger efter i föreskriven
ordning verkställd besiktning låta avhjälpa bristen på den försumliges bekostnad.
Dylikt förfarande förutsätter dock, att syneförrättning föregått företagets
utförande. Beträffande åter företag, till vilka förslag upprättats genom
föreningsförrättning utan syneförrättning, äro garantierna för det
framtida underhållet icke bundna vid fastigheten. I detta fall blir underhållsskyldigheten
gällande endast för den, som underskrivit föreningen rörande
företaget, men utan all verkan för blivande ägare av de i företaget ingående
fastigheterna. Byter viss fastighet ägare, kan den träffade överenskommelsen
sålunda icke göras gällande mot den nye ägaren med mindre denne
frivilligt biträder överenskommelsen eller laga syneförrättning för underhållets
fastställande påkallas och vinner laga kraft. I 7 kap. 36 § vattenlagen
finnes föreskrift om rätt att påkalla syneförrättning för prövning av
framtida underhållsfördelning med avseende å dike, som upptagits utan
föregående syneförrättning. Sådan rätt tillkommer emellertid endast enskild
intressent i företaget. Stadgandet kan således icke åberopas för att skydda
statens intresse av underhåll, vilket syftar till att utlämnade bidrag och lån
skola komma till avsedd nytta. Det har nämligen ansetts vara en alltför dyrbar
och besvärlig procedur för staten att övervaka dylika föreningsförrättningar
och genomföra de åtgärder, som tarvas för att säkerställa det framtida
underhållet.

Den partiella överflyttning av den statliga understödsverksamheten för
torrläggningsändamål från avdikningsanslaget och avdikningslånefonden till
bidrag ur rationaliseringsanslaget och till garantilån, som utredningen föreslagit,
torde medföra, att relativt sett större torrläggningsföretag än vad som
nu är fallet komma att erhålla bidrag och lån enligt rationaliseringskungörelsen.
En tendens skulle då kunna uppstå att handlägga dylika företag
utan samband med syneförrättning. Med hänsyn till att dessa torrläggningsföretag
i allt större utsträckning torde bli av sådan natur, att underhållet
icke utan men för det allmänna kan eftersättas, synes det betydelsefullt att
man, när förslag upprättas till torrläggningsföretag, som avses skola erhålla
bidrag ur rationaliseringsanslaget eller garantilån, utnyttjar möjligheten att
säkerställa underhållets fullgörande genom att använda det förenklade syneförfarandet
med syneförrättning utan gode män.

Till följd härav föreslår utredningen att förslag till dikningsföretag skall
handläggas i samband med syn då behov av underhåll kan anses föreligga,
vare sig behovet är av enskild eller allmän natur. Därigenom skulle underhållet
bli bundet vid fastigheten och kunna framtvingas i enlighet med stadgandena
i vattenlagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

23

Enligt utredningens mening bör man dock kunna avstå från kravet på
syn i de fall, då lantbruksnämnd utlämnar direkt bidrag med belopp understigande
400 kronor eller beviljar lånegaranti för belopp understigande 600
kronor.

Yttrandena. Förslaget om decentralisering från lantbruk sstyrelsen
till lantbruksnämnderna av vissa kamerala
uppgifter bl. a. utbetalning av bidrag och lån i ärenden, där lantbruksstyrelsen
fattar beslutet, har väckt åtskilliga gensagor. Sålunda framhåller
exempelvis lantbruksstgrelsen, att lån och bidrag böra utbetalas av den myndighet
som beslutar därom. En annan ordning skulle medföra ett omständligt
remiss- och anvisningsförfarande och skulle dessutom försvåra avstämningen
och möjligen även medföra komplikationer med avseende å redogöraransvaret.
Även andra praktiska skäl tala för att dessa göromål skola
ombesörjas av styrelsen. Bl. a. skulle en överflyttning av dem till nämnderna
göra det svårare att genomföra decentralisering utan ökning av nämndernas
personal.

Liknande synpunkter, särskilt vad gäller arbetsbelastningen vid lantbruksnämnderna,
framföras av lantbruksverkets tjänstemannaförening och
åtskilliga lantbruksnämnder.

Förslaget att för torrläggningsföretag enligt rationaliserings
kungörelsen kräva förslag, upprättade vid syneförrättning
enligt vattenlagen, så snart bidrag utgår med över 400
kronor eller lån med över 600 kronor tillstyrkes av, bland andra, föreningen
statens lantbruksingenjörer. I flertalet av de yttranden, där denna fråga
beröres, anföres dock, att kravet på syn drivits alldeles för långt. Denna mening
uttalas bland annat av lantbruksstijrelsen, Riksförbundet Landsbygdens
folk och Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund. Lantbruksstijrelsen
framhåller härom, att beträffande lånegarantin möjligheten att uppsäga lånet
i händelse av bristande underhåll torde utgöra tillräcklig garanti för att
underhållsskyldigheten fullgöres. Vad avskrivningslånen beträffar föreligger
möjlighet att ge lånen längre löptid än den vanliga för att säkerställa
underhållet av dikningsföretag. över huvud taget bör syneförrättning icke
göras till regel utan sådan bör användas endast då särskilda skäl föranleda
därtill. Sådana skäl kunna vara, att motstående intressen finnas inom företaget
eller att detta är av betydande storlek eller bär ett stort antal delägare
eller att det med hänsyn till kostnaderna för dess utförande är särskilt
angeläget, att underhållet säkerställes och inteckningssäkerheten vidmaktliålles.

Förslaget att kontrollen över unde r‘h ållet skall överflyttas
på nämnderna tillstyrkes genomgående eller lämnas utan erinran.

é

24 Kungl. Maj. ts proposition nr 31.

D. Ändringar i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas organisation.

Utredningen.

Vad angår lantbruksstyrelsen erinras i betänkandet om att dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet i propositionen nr 149 till 1948
års riksdag anförde, att en decentralisering av torrläggningsverksamheten
till lantbruksnämnderna borde medföra en ej oväsentlig minskning av arbetsbördan
på styrelsens jordförbättringsbyrå. Med hänsyn härtill föreslogs även
i sagda proposition, att två förste byråingenjörsbefattningar och en byråingenjörsbefattning,
samtliga på jordförbättringsbyrån, icke skulle återbesättas,
sedan befattningshavarna — en av dem år 1948 och de två andra år
1950 — uppnått pensionsåldern. Förslaget bifölls av riksdagen.

Utredningen anför, att decentraliseringen i första hand innebär en minskning
av lantbruksstyrelsens rutinmässiga bestyr med granskning och kontroll
av torrläggningsplanerna. Den av decentraliseringen åstadkomna fördelningen
av lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter på tjugosex lantbruksnämnder
medgiver en avsevärd minskning av jordförbättringsbyråns tekniska
personal och kontorspersonal utan motsvarande ökning av lantbruksnämndernas
personal.

De ändringar i fråga om personalen på lantbruksstyrelsens jordförbättringsbyrå,
som föreslås i betänkandet, innebära till en början, att en amanuensbefattning,
två ingenjörsbiträdesbefattningar och sammanlagt tre kontors-
och skrivbiträdestjänster skola indragas. Under en övergångstid intill
dess befintlig balans blivit avverkad erfordras dock viss extrapersonal. Vidare
föreslås, att de båda valcantsatta förste byråingenjörsbefattningarna
skola bibehållas men omändras, den ena till en byrådirektörsbefattning i
Ca 31 och den andra till en förste byråsekreterarbefattning i Ca 29. Jämväl
övriga befattningar å lantbruksstyrelsens jordförbättringsbyrå, däribland
den vakantsatta byråingenjörstjänsten, anses böra bibehållas. Slutligen föreslås,
att en kontorsbiträdesbefattning med arvode motsvarande lönen i lönegrad
Ce 13 skall omändras till en kontoristbefattning i samma lönegrad.

Till stöd för vad som föreslagits beträffande de vakantsatta befattningarna
anför utredningen bl. a.

Utredningen har, som tidigare angivits, kommit till den uppfattningen,
att decentraliseringen skall kunna genomföras utan ökning av nämndernas
personal. Förutsättning härför är dock, att lantbruksstyrelsens erhåller ett
fast grepp över nämndernas handhavande av torrläggningsverksamheten.
Detta innebär, att stora krav måste ställas på den väglednings-, rådgivnings-
och kontrollverksamhet, som i och med decentraliseringen måste utövas
av den överordnade myndigheten, med andra ord på jordförbättringsbyråns
ledning och arbetskapacitet. En viss förstärkning av byrån torde därför
vara ofrånkomlig.

Byråchefens arbetsbörda är för närvarande mycket stor och de löpande
uppgifterna kräva så gott som hela hans arbetstid. För att åstadkomma den
önskvärda effektiviteten i jordförbättringsbyråns arbete och avlasta byråchefens
arbetsbörda är det enligt utredningens åsikt nödvändigt att förstärka
byråns personal med en väl kvalificerad och erfaren befattningshavare,
som kan övertaga en väsentlig del av byråchefens arbetsuppgifter av löpan -

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

de natur. För ändamålet bör inrättas en byrådirektörstjänst i lönegrad
Ca 31. Utredningen anser, att denna befattning bör träda i stället för den
ena av de nu förefintliga icke återbesatta förste byråingenjörsbefattningarna.

Inom byråns verksamhetsområde, både i fråga om torrläggningsverksamheten
och verksamheten för inre rationalisering, medföra de administrativa
och juridiska frågorna en alltmera krävande och omfattande arbetsuppgift.
Byråns åligganden vid avgivandet av svar å remisser kräva även biträde
av jurist med erfarenhet från de områden, varom här är fråga. Utredningen
har därför ansett skäl föreligga att föreslå, att den andre av de nu
förefintliga förste byråsekreterarebefattningarna utbytes mot en förste byråsekreterarebefattning.
Innehavaren av befattningen bör kunna självständigt
föredraga de ärenden, som överlämnas till honom, och befattningen torde
därför icke böra uppföras lägre än som förste byråsekreterare i Ca 29.

På jordförbättringsbyrån finnes för närvarande en byrådirektörsbefattning,
för vilken — med hänsyn till att arbetsuppgifterna avse den inre rationaliseringen
— förutsättes agronomutbildning. På grund av de omfattande
arbetsuppgifter i fråga om torrläggningsverksamheten av rent teknisk
art, som åvila byrån, har utredningen utgått ifrån att till byråchefens
förfogande skall stå jämväl en befattningshavare med lantbruksingenjörskompetens.

Då det för närvarande och av allt att döma för ytterligare några år framåt
torde vara svårt att till den föreslagna nya byrådirektörsbefattningen kunna
erhålla lantbruksingenjör med väsentlig erfarenhet, torde under en övergångstid
såsom extra ordinarie innehavare av denna tjänst kunna förordnas
en väl kvalificerad och erfaren jurist. Därest detta skulle bli fallet, bör det
stå lantbruksstyrelsen öppet att utbyta den här föreslagna förste byråsekreterarebefattningen
mot en förste byråingenjörsbefattning.

Beträffande den vakantsatta byråingenjörstjänsten har utredningen inskränkt
sig till att framhålla att nämnda befattning, liksom den byråingenjörsbefattning,
som därutöver finns på jordförbättringsbyrån, bör bibehållas.

Vad lantbruksnämnderna angår anser utredningen, såsom framgår
av vad som förut anförts, att den föreslagna decentraliseringen kan genomföras
utan att nämndernas personal ökas.

Enligt utredningens mening bör emellertid i de län där torrläggningsverksamheten
är mest omfattande vidtagas den organisatoriska åtgärden,
att särskilda torrläggningsavdelningar inrättas inom lantbruksnämnderna.
På dessa avdelningar böra alla till torrläggningsverksamheten — inbegripet
täckdikningen — hörande ärenden beredas och granskas. Det bör icke vara
förutbestämt, att chefen för en sådan avdelning skall tagas ur viss grupp av
tjänstemän med särskild utbildning. Denna chefsbefattning bör stå öppen
både för personer med lantbruksingenjörsutbildning och för personer med
agronomutbildning. Avdelningschefen förutsättes därvid erhålla en mot
chefskapet och ansvaret svarande löneplacering. Utredningen förutsätter
jämväl med hänsyn till vad sålunda föreslagits, att frågan om agronomernas
anställningsförhållanden och rekryteringen av lantbrukskonsulenterna
behandlas i samband med den av departementschefen i propositionen nr 149

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

till 1948 års riksdag antydda särskilda utredningen angående anställningsförhållandena
för befattningshavare med agronomexamen inom statsförvaltningen.

Utredningen påpekar till slut, att balansen av förslag till torrläggningsföretag
är synnerligen skiftande inom de olika lantbruksnämnderna beträffande
såväl avdikningsf öretagen som företag för avlopps förbättring. Hos
vissa lantbruksingenjörsavdelningar är balansen av förrättningar enligt 10
kapitlet vattenlagen så stor, att den ej utan särskilda åtgärder kan avverkas
under överskådlig tid. Möjlighet bör öppnas för Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, för lantbruksstyrelsen att, därest fördelningen
av föreliggande torrläggningsuppgifter så påkallar, förordna lantbruksingenjör
inom distrikt med relativt sett ringa arbetsbalans att under viss tid handlägga
förrättningar inom annat distrikt. Därvid bör lantbruksingenjören i
fråga, om så även ur andra synpunkter finnes ändamålsenligt, kunna placeras
inom det distrikt, till vilket huvudparten av de åt honom uppdragna
torrläggningsärendena höra.

Yttrandena. Rörande utredningens förslag till personalförändringar å lantbruksstyrelsens
jordförbättringsbyrå ha delade meningar uttalats. Beträffande
personalens storlek framhåller sålunda å ena sidan lantbruksverkets
tjänstemannaförening, att den icke kan godtaga någon minskning. Som skäl
för denna sin ståndpunkt åberopar föreningen den stora balans av torrläggningsärenden,
som finns inom styrelsen. Å andra sidan finner Riksförbundet
Landsbygdens folk det omotiverat, att vissa nya befattningar föreslås trots
att arbetsbördan å byrån kommer att minskas avsevärt. Statskontoret anser,
att personalen — utöver vad i betänkandet förordas — efter hand bör kunna
minskas jämväl med en av de däri omförmälda förste byråingenjörstjänsterna
och den däri likaledes omförmälda byråingenjörstjänsten. Ämbetsverket
ifrågasätter vidare, om arbetsuppgifterna efter decentraliseringen
påkalla bibehållandet av mer än en högre biträdestjänst av den typ som nu
upprätthålles av kvinnlig personal. Lantbruksstyrelsen anser att personalen
bör kunna minskas men att denna minskning kan komma till stånd först
efter någon tid. Styrelsen anför härom följande.

Såsom de sakkunniga framhållit måste man för en decentralisation räkna
med en viss övergångstid, under vilken till en början byråns personal icke
kan minskas. Detta gäller i fråga om såväl ingenjörs- som kontors- och
skrivbiträden. Hur lång tid, som kan komma att behövas för övergången,
kan icke med säkerhet bedömas. En tämligen noggrann genomgång av hos
styrelsen inneliggande, oavgjorda ärenden torde bli nödvändig, eventuellt i
förening med sovring av sådana ärenden, som böra avskrivas från vidare
handläggning. Det synes under alla förhållanden säkrast att räkna med att,
om decentralisationen genomföres från och med den 1 juli 1951, den nuvarande
personalstyrkan bör upprätthållas under hela nästa budgetår med
undantag möjligen för ingenjörsbiträdet i lönegrad Ce 22.

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Förslaget att utbyta en av de två förste byr åingenjör st jänster, som enligt
Kungl. Maj :ts beslut ej skola återbesättas, mot en byrådirektörstjänst
i Ca 31 avstyrkes av statskontoret och statens lönenämnd, enär
i betänkandet ej anförts tillräckliga skäl för ett sådant utbyte. Lantbruksstijrelsen
anför, att jordförbättringsbyrån måste utrustas med en befattningshavare
som kan övertaga viss föredragningsskyldighet beträffande torrläggningsärenden
samt biträda med att utarbeta anvisningar för torrläggningsverksamheten
m. in. Denne befattningshavare bör enligt styrelsens mening
vara utbildad lantbruksingenjör. Befattningen bör såsom utredningen
föreslagit placeras i byrådirektörsgraden. Det torde emellertid bli svårt att
förvärva en väl meriterad och lämplig person med lantbruksingenjörsutbildning
till tjänsten. Det bör därför allvarligt övervägas, om icke å styrelsens
personalförteckning i stället bör upptagas en tjänst såsom lantbruksingenjör
i lönegrad Ca 32. Inrättas byrådirektör stjänsten, bör det i vart fall finnas
möjlighet att hålla denna tjänst vakant och i stället placera en lantbruksingenjör
till tjänstgöring inom styrelsen. Detta skulle underlättas, om
lantbruksingenjörerna i likhet med exempelvis lantbrukskonsulenterna vore
befattningshavare inom lantbruksorganisationen i stället för som nu innehavare
av visst distrikt. Att alternativt besätta den föreslagna byrådirektörstjänsten
med lantbruksingenjör eller jurist anser styrelsen icke böra komma
i fråga. Lantbruksverkets tjänstemannaförening finner det betydligt mera
angeläget med teknisk än med juridisk sakkunskap på jordförbättringsbyrån.
Föreningen anser därför, att byrådirektörsbefattningen bör förbehållas
en tekniker och placeras i Ce 32.

Beträffande förslaget att i stället för den andra av de två vakanta förste
byråingenjörstjänsterna inrätta en förste byråsekreterarbefattning
i Ca 2 9 förklarar statens lönenämnd, att den ej kan finna, att
utredningen anfört bärande motivering för placering av tjänsten i så hög
lönegrad som Ca 29. Lantbruksstgrelsen anser det tveksamt, om en förste
byråsekreterare på längre sikt kan beredas full sysselsättning enbart inom
jordförbättringsbyrån. Styrelsen erinrar om att den i sina förslag till anslagsäskanden
för nästa budgetår hemställt, att en tjänst såsom förste byrasekreterare
skall inrättas å styrelsens kanslibyrå. Om detta förslag bifalles,
skulle på kanslibyrån finnas två förste byråsekreterare, vilka skulle ha till
uppgift att biträda den ene huvudsakligen inom rationaliseringsavdelningen
och den andre huvudsakligen inom lantbruksavdelningen. Skulle denna
tjänst icke bli inrättad från och med nästa budgetår, är styrelsen nödsakad
föreslå, att en dylik i stället inrättas å jordförbättringsbyrån. Styrelsen tillstyrker
därför, under denna förutsättning, de sakkunnigas förslag. Lantbruksverkets
tjänstemannaförening, vilken som nyss nämnts lägger huvudvikten
vid att den tekniska sakkunskapen blir företrädd, föreslår, att den
vakantsatta förste byråingenjörstjänsten utbytes mot en byråingenjörsbefattning
i stället för mot en förste byråsekreterarbefattning. Befattningen
bör placeras minst två lönegrader högre än tjänst som förste assistent.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

Förslaget att en arvodesavlönad kontorist skall uppföras å extra ordinarie
stat avstyrkes av statskontoret, enär befattningshavaren i fråga avlönas från
sakanslag, vilket icke torde vara av bestående karaktär.

Riksförbundet Landsbygdens folk finner, såsom framgår av vad förut aniörts,
ej motiverat att vare sig någon ny byrådirektörsbefattning eller någon
ny förste byråsekreterarbefattning inrättas. Enligt förbundets mening kommer
genom den avlastning av arbetsbördan, som utredningens förslag innebär,
så mycket tid att frigöras att jordförbättringsbyrån utan personalförstärkning
kan utöva den avsedda ledningen och planläggningen av torrläggningsverksamheten.

Vad angår personalbehovet vid lantbruksnämnderna godtaga några nämnder
utredningens uppfattning, att decentraliseringen kan genomföras utan att
personalen vid nämnderna behöver ökas. De flesta av nämnderna uttala
emellertid tveksamhet på denna punkt eller hävda, stundom med stor bestämdhet,
en motsatt uppfattning. Även tantbruksverkets tjänstemannaförening
anser, att decentraliseringen måste få återverkningar på personalbehovet
vid nämnderna. Föreningen anför att samtliga nämnders kamerala
och administrativa avdelningar redan nu äro toppbelastade. På de flesta
nämnder får övertidsarbete ofta tillgripas för de löpande ärendena utan att
motsvarande kompensation kan beviljas. Föreningen anser därför, att en
personaltörstärkning måste ske vid nämnderna, vilka belastas genom den
töreslagna decentraliseringen. I samband härmed hänvisar föreningen även
till att enligt lantbruksstyrelsens anslagsäskanden en icke obetydlig förstärkning
av nämndernas personal behövs redan nu.

Förslaget om att inrätta särskilda torrläggningsavdelningar
inom vissa nämnder tillstyrkes av föreningen statens lantbruksingenjörer
och några lantbruksnämnder. Däremot avstyrkes förslaget uttryckligen
av, bland andra, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk samt flertalet lantbruksnämnder.

Till belysande av de skäl, som anförts för avstyrkande, kan återgivas följande
yttrande av lantbruksnämnden i Uppsala län.

Samordning av de olika slagen av dikning måste anses angelägen men det
är också betydelsefullt, att torrläggningsverksamheten enhetligt samordnas
med nämndernas övriga rationaliseringsåtgärder. Planläggningen av avdikningsföretag
kan vara av betydelse för fastigheternas utformning och berör
arbetet med den yttre rationaliseringen. Täckdikningen kan utöva inflytande
på både den yttre och den inre rationaliseringen. Skiftesomläggning och avgränsning
av betesmarker mot åker kan mångenstädes med fördel -verkställas
i samband med planläggning av täckdikning. Detta samband mellan torrläggningsåtgärder
och andra rationaliseringsåtgärder kan i många fall vara
minst lika betydelsefullt som samordningen av avdikning, dikning och täckdikning.
Ett sammanförande av arbetet med planläggningen av alla slag av
dikning har otvivelaktigt tekniska fördelar men kan tänkas leda till en specialisering,
som enligt en sådans natur kan ha benägenhet att mer eller mindre
avgränsa torrläggningsverksamheten från den övriga rationaliseringsverk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

29

samheten. Nämnden är alltså icke övertygad om att inrättande av en torrläggningsavdelning
blir till övervägande nytta för rationaliseringsarbetet och
kan icke obetingat ansluta sig till förslaget. Detta avser ju ej heller att torrläggningsavdelningar
ovillkorligen skola inrättas.

Lantbruksverkets tjänstemannaförening framhåller rörande denna fråga
bl. a., att det nuvarande systemet ännu torde ha fungerat alltför kort tid för
att tillräckliga erfarenheter skolat vinnas. Det bör dessutom vara möjligt
att även utan en sammanslagning få till stånd ett intimt samarbete mellan
de olika avdelningarna, vilket skulle ge större möjligheter till en lämplig
angelägenhetsgradering av olika företag.

Lantbruksstyrelsen anför, att den av utredningen föreslagna anordningen
kan vara motiverad vid vissa nämnder. Samtidigt framhåller emellertid
styrelsen, att en viss försiktighet måste iakttagas då fråga uppkommer om
inrättande av nya delegationer eller avdelningar. Bli dessa för många uppstå
svårigheter för lantbruksdirektörerna att hålla erforderlig överblick över
verksamheten inom de olika avdelningarna. För lantbruksdirektörerna vid
de större och medelstora nämnderna föreligga redan nu svårigheter att
följa och övervaka verksamheten för inre rationalisering och torrläggning
på grund av att de ofta utan kvalificerat biträde ha att ensamma svara för
den yttre rationaliseringsverksamheten, vilken tager större delen av deras
tid i anspråk. Det är också angeläget — särskilt med hänsyn till möjligheterna
att göra besparingar — att personalen vid nämnderna skall kunna
utnyttjas för olika arbetsuppgifter oberoende av till vilken avdelning den
närmast är att hänföra. Inrättandet av en avdelning bör därför icke tilllåtas
få den konsekvensen, att en tjänsteman, som placeras vid denna avdelning,
därefter icke får tagas i anspråk för arbetsuppgifter inom andra avdelningar.
Över huvud taget skulle det måhända vara lämpligast, att arbetsuppgifterna
icke hänfördes till olika avdelningar utan endast uppdelades i
olika grupper och att för envar av dessa grupper utsåges eu ledare, som
hade att svara för verksamheten inom sin grupp med biträde av de befattningshavare,
som tilldelades honom av nämnden. I princip synes det icke
vara något att invända mot att exempelvis en lantbruksingenjörsassistcnt
tidvis finge tjänstgöra vid avdelningen för inre rationalisering. Lika motiverat
kunde det vara, att en instruktör eller en lantbruksassistent tjänstgjorde
någon tid hos lantbruksingenjören. I båda fallen skulle tjänstemännen
få vidgad erfarenhet, som kunde nyttiggöras inom andra av nämndens
verksamhetsområden. Vad särskilt beträffar lantbruksassistenten skulle
han erhålla erforderlig praktik för förvärvande av behörighet att handlägga
enklare syneförrättningar.

Förslaget att lantbruksingenjör skall kunna stationeras
utanför det egna distriktet lämnas utan erinran av lantbruksstyrelsen.
Övriga remissinstanser, som uttala sig om förslaget, avstyrka
det eller anföra tvekan om dess lämplighet. Sålunda avstyrkcs förslaget av
lantbruksverkets tjänstemannaförening samt av några lantbruksnämnder

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

medan föreningen statens lantbruksingenjörer uttalar betänkligheter däremot.

Föreningen statens lantbruksingenjörer erinrar till en början om att en
ordinarie lantbruksingenjör enligt förslaget skulle kunna flyttas till ett annat
distrikt och att åtminstone en del av hans personal måste följa honom
till den nya stationeringsorten och fortsätter.

Föreningen hyser tvivel angående lämpligheten av en sådan lösning. Över
huvud taget synes en lantbruksnämnd icke böra ställas utan lantbruksingenjör,
såvida icke mycket starka skäl tala därför. Den kontinuerliga planläggningen
av torrläggningsverksamheten skulle eljest bli lidande. Samma
komme att gälla den del av verksamheten, som icke direkt sammanhänger
med torrläggningsverksamheten, men som nu upptar en del av lantbruksingenjörens
tid, exempelvis planeringen av vatten och avlopp för landsbygdsfastigheter,
råd till vägförvaltningarna angående för jordbruket erforderliga
trumdimensioner vid vägar, råd och anvisningar till exempelvis industrier
rörande sådana tekniska anläggningar, som beröra jordbruket m. m.
Såsom centrala lantbrukskommittén framhållit, torde det vara mycket värdefullt,
att det på landsbygden finnes tillgång till kompetenta tjänstemän
för dessa arbetsuppgifter vid sidan av konsulterande ingenjörsfirmor o. d.
En förflyttning på det sätt, utredningen antytt, skulle vidare bli kostsam
både för staten och lantbruksingenjören, och — därest den skulle äga rum
mot den senares vilja — medföra en osäkerhetskänsla, som skulle innebära
försämrad rekrytering och knappast skulle påverka arbetsintensiteten i
gynnsam riktning. Föreningen är övertygad om, att då en förflyttning är
synnerligen starkt motiverad och berörda myndigheter äro övertygade om
densammas lämplighet, en sådan förflyttning kan ordnas på frivillig väg.

Lantbruksstgrelsen — som i annat sammanhang berört möjligheten att
göra lantbruksingenjör till befattningshavare inom lantbruksorganisationen
i stället för till innehavare av visst distrikt — förutsätter att man endast
i särskilda undantagsfall och efter samråd med vederbörande skall stationera
lantbruksingenjör utanför dennes eget distrikt.

Lantbruksverkets tjänstemannaförening, föreningen statens lantbruksingenjörer
och lantbruksnämnden i Uppsala län peka slutligen på möjligheten
att utjämna arbetsbalansen vid lantbruksingenjörsdistrikten genom att
vidga förste assistenternas befogenheter

Departementschefen.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen avser utredningens
förslag i främsta rummet en överflyttning av beslutanderätten i vissa grupper
av torrläggningsärenden från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna.
Utredningen har emellertid funnit, att en sådan decentralisering
förutsätter ändringar i de bestämmelser, som nu gälla om statligt stöd åt
torrläggningsföretag, och har fördenskull även lagt fram förslag till dylika
ändringar.

Vad först angår decentraliseringsfrågan vill jag erinra om att densamma
berörts redan i propositionen nr 149 till 1948 års riksdag angående organi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

31

sationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område. I sagda
proposition framhöll dåvarande departementschefen, att lantbruksnämnderna
avsetts skola få vidsträckt beslutanderätt även i ärenden av större
betydelse. I enlighet därmed borde man i betydande utsträckning kunna
uppdraga åt nämnderna att fatta beslut jämväl om lån och bidrag till torrläggningsföretag.
Det borde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela
erforderliga föreskrifter därvidlag. Vad sålunda anförts lämnades utan
erinran av riksdagen.

Den utredning, som nu verkställts, har enligt min uppfattning givit
ytterligare belägg för riktigheten av den då uttalade uppfattningen. Det
synes nämligen av utredningen klart framgå, att handläggningen av flertalet
ärenden angående statligt stöd åt torrläggningsföretag utan någon
saklig olägenhet kan avsevärt både förenklas och påskyndas genom att
lantbruksnämnderna tillerkännas beslutanderätt i dessa ärenden. Detta
har även vitsordats i samtliga yttranden. De meningsskiljaktigheter, som
uttalats, ha i stort sett endast gällt frågan om decentraliseringens omfattning.

Jag anser alltså, att den decentralisering av ifrågavarande ärenden, för
vilken redan 1948 års riksdag uttalat sig, bör genomföras. Detta torde
lämpligen böra ske vid ingången av nästa budgetår. Hur omfattande decentraliseringen
bör bli synes vara en lämplighetsfråga som bör få avgöras
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av lantbruksstyrelsen.
Jag torde längre fram få anmäla denna fråga för Kungl.
Maj :t. Utredningens förslag torde härvidlag få anses såsom en lämplig
utgångspunkt. Även de synpunkter, som lantbruksstyrelsen anfört i sitt
yttrande över förslaget, torde dock böra beaktas. Jag vill också, i anslutning
till vad som anförts i flera yttranden, framhålla att man, sedan någon
tids erfarenhet vunnits, torde böra överväga, om ej lantbruksnämndernas
beslutanderätt kan utvidgas ytterligare.

Om beslutanderätten i frågor rörande lån och bidrag till torrläggningsföretag
helt eller delvis överflyttas till lantbruksnämnderna, blir det emellertid,
såsom redan framhållits, nödvändigt att även ompröva frågan om
grunderna och formerna för dylika lån och bidrag. Detta sammanhänger
med att nämnderna enligt de allmänna bestämmelserna om statligt stöd
åt jordbrukets inre rationalisering kunna bevilja lånegaranti samt bidrag
ur rationaliseringsanslaget till företag för avloppsförbättring. De flesta
av de torrläggningsföretag, som lantbruksstyrelsen nu handlägger, äro i
och för sig av beskaffenhet att kunna rubriceras även som avloppsförbättringsföretag.
Då ärenden av samma beskaffenhet skola avgöras av ett och
samma organ, är det självfallet nödvändigt, att även låne- och bidragsbestämmelserna
skola vara desamma. Behovet av enhetliga bestämmelser
gäller emellertid ej blott de ärenden, som överföras till lantbruksnämnderna,
utan också de ärenden, som i fortsättningen skola handläggas och avgö -

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

ras av lantbruksstyrelsen. På sätt närmare utvecklats både i betänkandet
och i vissa yttranden torde det nämligen vara ogörligt att låta exempelvis
bidragets storlek bli beroende på om ärendet avgöres av lantbruksnämnden
eller av lantbruksstyrelsen.

Den lösning, som utredningen föreslagit, innebär att det statliga stödet
i sådana ärenden, som avgöras av lantbruksnämnderna, skall utgå i de
former, som tillämpas för nämndernas rationaliseringsverksamhet i övrigt,
d. v. s. i form av lånegaranti samt bidrag ur rationaliseringsanslaget.
Även i fråga om bidragets storlek föreslås en anpassning till de allmänna
bestämmelserna på så sätt att bidraget normalt skulle utgå efter
samma procentsats, som nu är stadgad för bidrag till avloppsförbättringsföretag
och för flertalet andra jordförbättringsåtgärder, eller 40 procent.
Möjlighet skulle vidare även här finnas att i särskilda fall jämka bidraget
uppåt. Någon behovsprövning skulle dock ej förekomma. Beträffande
de ärenden, som alltjämt skulle avgöras av lantbruksstyrelsen, skulle de
nuvarande stödformerna, d. v. s. lån ur avdikningslånefonden och bidrag
ur avdikningsanslaget, alltjämt bibehållas. Bestämmelserna om bidragets
storlek skulle däremot ändras så att de komme att överensstämma med
vad utredningen föreslagit för övriga torrläggningsföretag. De nuvarande
två bidragsklasserna å 337s procent respektive 50 procent skulle alltså
ersättas av ett normalbidrag å 40 procent, vilket emellertid skulle kunna
jämkas uppåt i särskilda fall.

Vad utredningen föreslagit om formerna för det statliga stödet åt torrläggningsverksamheten
synes böra godtagas. Med anledning av vad som
i ett yttrande anförts om att lantbruksnämnd under vissa omständigheter
borde kunna bevilja lån ur avdikningslånefonden vill jag framhålla, att
lånegaranti stundom icke lämpligen torde kunna komma i fråga. I dylikt
fall torde ärendet i dess helhet böra hänskjutas till lantbruksstyrelsen, som
då får möjlighet att i stället bevilja lån ur avdikningslånefonden.

Vad angår storleken av de statliga bidrag, som böra utgå till torrläggningsverksamheten,
finner jag det riktigt att man, såsom utredningen föreslagit,
skall söka anknytning till de bestämmelser, som gälla för rationaliseringsverksamheten
i allmänhet. På sätt framhölls redan i propositionen
nr 75 till 1947 års riksdag angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
föreligger ju ett nära samband mellan torrläggningsverksamheten
och verksamheten i övrigt för inre rationalisering av jordbruket. Det synes
då också rimligt, att bidrag till torrläggningsföretag skall utgå efter samma
grunder, som gälla för bidrag till flertalet andra jordförbättringsåtgärder,
d. v. s. normalt med 40 procent av kostnaden för företaget. Denna bidragsprocent
bör kunna jämkas uppåt eller nedåt efter samma regler, som
gälla för bidrag till andra åtgärder för inre rationalisering.

I likhet med utredningen anser även jag, att det med hänsyn till torrläggningsföretagens
speciella karaktär icke är möjligt att beträffande dessa företag
utan vidare tillämpa de bestämmelser om behovsprövning, som i allmän -

33

Kunyl. Maj:tv proposition nr Hl.

het gälla i fråga om åtgärder för inre rationalisering. Jag vill i detta hänseende
särskilt peka på att dessa företag mycket ofta omfatta flera fastigheter
och att ej sällan skyldighet att deltaga föreligger enligt vattenlagen. Även då
sådan skyldighet ej föreligger kan det vidare av praktiska skäl vara önskvärt
att ett företag skall omfatta även andra fastigheter än initiativtagarnas.
Möjligheten att lämna bidrag kan här vara ett verksamt medel att ge företaget
en ur tekniska och ekonomiska synpunkter lämplig omfattning. Särskilt
beträffande sådana företag, som beröra såväl mindre som större fastigheter,
kan det vidare vara nödvändigt att bidragsmöjligheter skola finnas
för att företagen skola komma till stånd.

De omständigheter, som utredningen åberopat till stöd för att torrläggningsföretagen
skulle helt undantagas från behovsprövning, göra sig dock
ej gällande med samma styrka beträffande alla grupper av sådana företag.
Något hinder för att tillämpa en behovsprövning kan sålunda exempelvis
knappast anses föreligga i fråga om företag, som i huvudsak endast beröra
en eller flera större fastigheter och vilka ej framstå som särskilt angelägna
ur allmän synpunkt eller medföra påtagliga fördelar för de berörda fastigheterna.

Av skäl som nu anförts anser jag alltså, att man beträffande torrläggningsföretagen
icke bör generellt göra bidragsrätten beroende av fastigheternas
storlek eller brukarnas ekonomiska ställning. De bidragsbeviljande
myndigheterna böra likväl äga rätt och skyldighet att avslå bidragsansökuingar
i sådana fall, där bidrag med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet icke kan anses påkallat. Genom en sådan regel skulle man
kunna beakta torrläggningsföretagens speciella karaktär i bidragshänseendc
och samtidigt undvika att lämna bidrag i sådana fall, där detta ej kan
anses erforderligt. Densamma skulle vidare ge lantbruksstyrclsen och lantbruksnämnderna
ökade möjligheter att tillgodose de mest angelägna förelagen.

De bidragsbestämmclscr, som jag nu förordat, böra gälla oavsett om ell
bidragsärendc avgöres av lantbruksnämnd eller av lantbruksstyrclsen. En
följd av desamma blir självfallet, att beträffande torrläggningsföretag, som
omfattar flera fastigheter, bidrag i fortsättningen i vissa fall kan komma all
beviljas enskilda i förelaget ingående fastigheter och ej företaget som sådant.

Genomföres den omläggning av bidrugsgivningen till torrläggningsföretagen,
som jag nu förordat, synes, på sätt anmärkts i några yttranden, anledning
ej föreligga all bibehålla bidrag till avloppsförbällring som eu särskild
bidragsform.

Tillräckliga skäl föreligga enligt min mening ej för att man, såsom statskontoret
föreslagit, i samband med den nu förordade omläggningen skulle
begränsa långivningen ur avdikningslånefonden och beviljandet av lånegaranti
till rationaliseringsåtgärdcr.

Det torde få ankomma på lantbruksstyrclsen alt meddela sådana föreskrifter
beträffande användningen av rationaliseringsanslaget, alt eu lämplig
avvägning erhållcs mellan vad som disponeras för bidrag till lorrlägg:t
Bihang till riksdagens protokoll 1. 1 samt. Nr 31.

34 Kungl. Muj:ls proposition nr 31.

ningsföretag och vad som utgår i bidrag till andra inre rationaliseringsålgärder.

I samband med sitt förslag till omläggning av bidragsgivningen till torrläggningsföretag
har utredningen även upptagit vissa förvaltnings- och kontrollfrågor.
Härvid har den till en början föreslagit, att kontrollen över att
utförda torrläggningsföretag vederbörligen underhållas skall överflyttas
från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna. Mot detta förslag har jag
intet att erinra. Vidare har utredningen förordat att även vissa kamerala
uppgifter beträffande lån ur avdikningslånefonden skola överföras från
styrelsen till nämnderna. I likhet med så gott som samtliga de remissinstanser,
som yttrat sig på denna punkt, finner jag emellertid, att en sådan åtgärd
skulle medföra större olägenheter än fördelar. Jag kan därför icke
biträda förslaget i denna del. Likaså anser jag att bidrag och lån böra i
större utsträckning än utredningen föreslagit kunna beviljas utan att särskild
syneförrättning enligt vattenlagen ägt rum. De tillämpningsföreskrifter,
som härvidlag kunna erfordras, torde få utfärdas av Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj ds bemyndigande, av lantbruksstyrelsen.

Den nu förordade decentraliseringen av ett flertal torrläggningsärenden
från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna bör uppenbarligen medföra
en ej oväsentlig minskning av arbetsbördan å lantbruksstyrelsens jordförbättringsbyrå.
Utredningen har även räknat med alt sammanlagt sex
tjänster å denna byrå skola kunna indragas, sedan den befintliga balansen
å byrån avverkats. Å andra sidan har utredningen föreslagit att tre nu
vakantsatta tjänster å byrån skola bibehållas och att en av dessa tjänster
därvid skall ändras till befattning i högre lönegrad.

Hur snabbt personalen å jordförbättringsbyrån kan minskas beror uppenbarligen
bland annat på hur man förfar med de ansökningar, som nu ligga
hos lantbruksstyrelsen men som i och för sig äro av beskaffenhet att i fortsättningen
böra avgöras av lantbruksnämnderna. Enligt min mening är det
lämpligast, att dessa ansökningar i samband med decentraliseringens genomförande
överlämnas till nämnderna för handläggning. Detta förutsättter
dock, att samtliga inneliggande ärenden skola genomgås. Det synes vidare
önskvärt, att den lättnad, som kan ernås genom decentraliseringen, åtminstone
delvis skall användas till att avarbeta balansen å byrån. Med hänsyn
till dessa förhållanden anser jag, att man icke bör räkna med att decentraliseringen
skall få någon större inverkan på personalbehovet vid sagda byrå
under budgetåret 1951/52. Jag har därför även i årets statsverksproposition
vid behandlingen av lantbruksstyrelsens avlöningsanslag (IX ht s. 7) anfört
att man vid beräkningen av medelsbehovet under sagda anslag lämpligen
bör bortse från nu ifrågavarande förslag. Samtidigt har jag framhållit,
att jag icke kan tillstyrka de tjänsteförändringar i övrigt å byrån, som utredningen
föreslagit. Det är nämligen enligt min mening icke lämpligt att
inrätta nya tjänster å byrån samtidigt som antalet ärenden minskas. Jag an -

;i5

Kuiujl. Maj:Is proposition nr 31.

scr i stället, att man törst någon lid bör avvakta, vilken effekt de nu föreslagna
åtgärderna komma att få på arbetsbelastningen å byrån och sedan
med ledning av de erfarenheter, som sålunda vunnits, pröva huruvida de nu
vakantsatta tjänsterna behövas i fortsättningen och om de eventuellt böra
omändras.

Vad lantbruksnämnderna angår anser jag i likhet med utredningen, att
den föreslagna decentraliseringen ej bör föranleda någon personalförstärkning.
Densamma kommer dock att förorsaka ett visst merarbete för nämnderna
och särskilt för dessas kamerala avdelningar. Jag förutsätter att lantbruksstyrelsen
kommer att ha sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande
och överväga, vad som i olika avseenden kan göras för att minska
och förenkla nämndernas arbete.

Utredningen har även fört fram tanken på att särskilda torrläggningsavdelningar
skulle inrättas vid lantbruksnämnderna. Dessa avdelningar skulle
handha alla på nämnderna ankommande ärenden rörande såväl täckdikning
som egentlig torrläggning. Rörande denna fråga vill jag allenast erinra
om alt ungefärligen samma förslag framfördes vid remissbehandlingen av
1947 års centrala lantbrukskonunittcs förslag rörande organisationen av
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område. Såsom framhölls i den
förut omförmälda propositionen nr 149 till 1948 års riksdag, är emellertid
frågan, hur arbetet bör organiseras inom nämnderna, av administrativ karaktär.
Anledning torde ej föreligga att i detta sammanhang ingå på densamma.

Med anledning av vad utredningen anfört om lantbruksingenjörernas
tjänstgöringsförhållanden vill jag framhålla, att gällande bestämmelser ej
torde lägga hinder i vägen för att lantbruksingenjör i samband med ändring
i distriktsindelningen förflyttas till annat distrikt. Ej heller föreligger hinder
för att lantbruksingenjör, som i mera betydande omfattning är sysselsatt
med förrättningar utanför del egna distriktet, jämväl får stationeringsort
utanför detta. Enligt min mening böra slutligen de fullmakter, som i
fortsättningen kunna komma att utfärdas för ordinarie lantbruksingenjörer,
avse lantbruksorganisationen i dess helhet och icke visst lantbruksingenjörsdistrikt.
Detta skulle överensstämma med vad som redan gäller för övriga
befattningshavare vid lantbruksnämnderna med undantag av lantbruksdirektörerna.
Jag vill i delta sammanhang anmärka, att även jag anser det
önskvärt, att varje lantbruksnämnd skall ha eu egen lantbruksingenjörsavdelning,
förutsatt att arbetsuppgifternas omfattning motiverar detta. Rörande
sistnämnda fråga torde jag för övrigt få nämna, att från lanlbruksstyrelsen
föreligger ett förslag, att Gotlands län skall upphöra att vara särskilt
lantbruksingenjörsdistrikl och all ett nytt skall bildas av Kalmar läns
norra område. Jag torde senare få anmäla denna lråga för Kungl. Maj:t.

Frågan om alt vidga förste assistenternas befogenheter torde böra prövas

narmare.

30 Kunyl. Muj:ls proposition nr 31.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Ivungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen

alt godkänna de ändringar i grunderna för det statliga
stödet åt torrläggningsverksamheten in. in., som jag i det
föregående angivit.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Liizcll.

517013. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 197)1.