Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

1

Nr 23.

Kungl Maj.ts proposition till riksdagen angående avveckling av
statens sekundärlånefond för jordbrukare m. m.; given
Stockholms slott den 19 januari 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att statens sekundärlånefond för jordbrukare
skall avvecklas vid utgången av budgetåret 1950/51. Avvecklingen anses
böra uppdragas åt Sveriges allmänna hypoteksbank. Närmare föreskrifter
rörande avvecklingsförfarandet förutsättas emellertid skola utfärdas av
Kungl. Maj :t. Slutligen begäres ett förslagsanslag av 30 000 kronor för budgetåret
1951/52, varav 10 000 kronor avses till ersättning åt hypoteksbanken
för avvecklingsuppdraget och återstoden till gottgörelse åt låneförmedlarna
för dessas förvaltning av utestående lån.

1 Bihang till riksdagens protokoll i951. i samt. Nr 23.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Yougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om avveckling
av statens sekundärlånefond för jordbrukare och anför därvid.

Inledning.

I sitt den 8 oktober 1934 (SOU 1934:37) avgivna betänkande föreslog
jordbrukskreditutredningen att en särskild lånefond, benämnd statens sekundärlånefond
för jordbrukare, skulle inrättas, ur vilken sekundärlån mot
säkerhet av inteckning i jordegendom skulle utlämnas. Syftet härmed var
att under då rådande jordbrukskris bereda jordbrukarna möjlighet att erhålla
sekundärkrediter på gynnsammare villkor än som normalt kunde erhållas
i enskilda kreditinrättningar. Utredningen erinrade i sin motivering
för förslaget om att deflationskrisen under början av 1920-talet medfört stora
ekonomiska svårigheter för jordbrukarna. Ehuru jordbrukskonjunkturerna
därefter i åtskilliga avseenden förbättrades fram till år 1929, var likväl
prisläget på jordbrukets produkter under denna period icke så tillfredsställande,
att jordbrukarna återvunno sin tidigare ekonomiska styrka. De
mötte därför den efter år 1929 inträdande ekonomiska krisen med en i allmänhet
jämförelsevis svag ekonomi. Verkställda utredningar utvisade, att
jordbrukets sammanlagda skuldbörda ökat avsevärt under de senaste årtiondena
före år 1934 samt att jordbrukets sekundärlån i icke ringa omfattning
löpte med räntesatser, vilka i betraktande av läget på penningmarknaden
kunde betecknas som relativt höga. Därtill kom att de av kreditanstalterna
utlämnade sekundärlånen voro kortfristiga. Jordbrukarna ägde
följaktligen icke heller någon trygghet med avseende å eventuella räntestegringar.
Avsikten med den av utredningen föreslagna kreditgivningen från
statens sekundärlånefond var att i detta läge bereda jordbrukarna möjlighet
att konvertera jordbrukets sekundärkrediter i långfristiga lån mot lägre
och fasta räntesatser. Sedan denna konvertering genomförts, kunde man emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

3

lertid enligt utredningen räkna med att utlåningsrörelsen skulle komma
att nedgå i omfattning och att verksamheten till stor del skulle komma att
utgöras av vård av utlämnade lån. Med hänsyn därtill förutsatte utredningen,
att statsmakterna framdeles, då den egentliga konverteringsaktionen i huvudsak
avslutats, borde överväga huruvida icke rörelsen skulle överflyttas
till någon av de redan förefintliga kreditinstitutioner, som hade till ändamål
att tillgodose jordbrukets kreditbehov.

I huvudsaklig överensstämmelse med betänkandet föreslog därefter Kungl.
Maj :t i proposition nr 187 till 1935 års riksdag bland annat att en statlig
fond, benämnd statens sekundärlånefond för jordbrukare, skulle inrättas.
Ur denna fond skulle utlämnas långfristiga sekundärlån mot säkerhet av
inteckning i jordegendom. Riksdagen (r. skr. 244/1935) biföll propositionen.

I sin berättelse till 1949 års riksdag, § 29, uttalade riksdagens revisorer,
att ifrågavarande fond snarast borde avvecklas. Till stöd härför åberopades
bland annat, att den hjälpaktion, som åsyftats med den statliga sekundärkrediten,
numera helt genomförts och att denna kredit under de senaste
åren tagits i anspråk endast i ringa utsträckning. Då därjämte räntenivån
under hela tiden efter fondens inrättande varit låg, ansågo revisorerna, att
fonden icke längre fyllde något behov som icke med fördel kunde tillgodoses
av andra kreditinrättningar. I anslutning härtill erinrade de om den utvidgning
av det statliga kreditstödet till jordbruket, som skett från och med
den 1 juli 1948 dels i samband med den då genomförda organisationen av
verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering och dels genom
de då gjorda ändringarna i bestämmelserna om den sociala jordbrukskreditgivningen.
Med hänsyn till denna utvidgning måste jordbrukarnas kreditmöjligheter
anses vara väl tillgodosedda. Slutligen framhöllo revisorerna,
att en avveckling av sekundärlånefonden syntes helt stå i överensstämmelse
med strävandena att inom rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område
ernå så enhetliga låne- och bidragsbestämmelser som möjligt.

I utlåtande nr 143/1949 över revisorernas berättelse hemställde statsutskottet
under punkten 20:o), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att Kungl. Maj:t ville överväga åtgärder för att avveckla den
verksamhet som bedrevs med anlitande av medel från statens sekundärlånefond
för jordbrukare. Riksdagen beslöt i överensstämmelse med vad utskottet
hemställt (r. skr. nr 262/1949).

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj :t genom
beslut den 16 december 1949 åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning
i ämnet och att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Härefter har lantbruksstyrelsen — efter samråd med Sveriges allmänna
bypoteksbank, Svenska jordbrukskreditkassan och Svenska sparbanksföreningen
— i skrivelse den 23 november 1950 framlagt förslag angående avveckling
av ifrågavarande låneverksamhet. över förslaget ha remissutlåtanden
avgivits av statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksin -

4

Kangl. Maj.ts proposition nr 23.

spektionen, fullmäktige i riksgäld skontoret, fullmäktige i riksbanken, lånenämnden
för sekundär jordbrukskredit, styrelserna för Sveriges allmänna
hypoteksbank, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska bankföreningen och
Svenska sparbanksföreningen, Sveriges lantbruksförbund samt Riksförbundet
Landsbygdens folk. Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank
har tillika överlämnat yttrande av Norrlands hypoteksförening.

Gällande bestämmelser.

De bestämmelser, som nu gälla för statens sekundärlånefond för jordbrukare,
återfinnas i kungörelsen nr 276/1935, med däri genom kungörelserna
nr 391/1938 och nr 354/1940 vidtagna ändringar. Enligt dessa bestämmelser
må lån från fonden beviljas till högst 75 procent av vederbörande jordegendoms
belåningsvärde. Med jordegendom förstås självständig fast egendom,
varå bedrives jordbruk eller jordbruk jämte skogsbruk eller, såsom självständig
näring, trädgårdsskötsel. Belåningsvärdet fastställes efter värdering
med iakttagande av att det ej får sättas högre än som beträffande egendom,
varå bedrives jordbruk eller jordbruk jämte skogsbruk, motsvarar
egendomens vid senaste taxering redovisade jordbruksvärde eller i förekommande
fall sammanlagda jordbruks- och skogsvärde, samt beträffande annan
egendom dess senast åsatta ''taxeringsvärde. Till minst det belopp, till
vilket lånet beviljas, skall finnas inteckning eller inteckningar liggande
inom tre fjärdedelar av egendomens belåningsvärde.

Sekundärlån förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot.
Denna fastställes av Kungl. Maj :t och får ej understiga medelräntan för
statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått
det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en halv procent. Räntan
har sedan budgetåret 1942/43 utgjort 4 procent.

Lånens löptid uppgick ursprungligen till 20 år. Enligt medgivande av
Kungl. Maj :t den 7 mars 1941 kan dock amorteringstiden utsträckas till högst
30 år. Lånen äro bundna från långivarens sida. Låntagaren äger däremot
rätt att när som helst göra extra avbetalningar eller helt inlösa lånet.

Sekundärlånefonden förvaltas av riksgäldskontoret, som har att på anfordran
utbetala för lånerörelsen erforderliga medel.

Lånerörelsen handhaves för statens räkning av lånenänmden för sekundär
jordbrukskredit. Denna består av fem ledamöter. Av dessa förordnas
två av Kungl. Maj :t, en av fullmäktige i riksgäldskontoret samt en av vardera
styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelsen för Svenska
jordbrukskreditkassan. Under nämndens ledning och tillsyn besörja låneförmedlare
utlåningen från fonden och vården av de utlämnade lånen.
Såsom låneförmedlare äger nämnden anlita hypoteksföreningar och centralkassor
för jordbrukskredit samt de ytterligare kreditinrättningar, som
Kungl. Maj :t kan finna skäl bestämma. I enlighet härmed ha genom särskilda
beslut av Kungl. Maj :t ett mindre antal sparbanker erhållit tillstånd
att vara låneförmedlare. Låneförmedlares styrelse äger att — under iakt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

5

tagande av gällande föreskrifter och i vederbörlig ordning meddelade anvisningar
— besluta angående utlåningen. I låneförmedlares behandling av
ärenden rörande fonden skall såsom ledamot deltaga ett av Kungl. Maj :t
förordnat ombud för statsverket. Mot ombudets bestridande må lån icke
beviljas.

Beviljade lånebelopp utlämnas av låneförmedlaren, vilken av nämnden
tillhandahålles erforderliga medel i mån av behov och tillgång. Så länge
någon del av lån utestår ogulden, skall låneförmedlaren, där nämnden ej
annat bestämmer, handhava vården av lånet.

Nämndens räkenskaper och förvaltning skola årligen granskas av tre
revisorer. Av dessa utses två av Kungl. Maj:t och en av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Låneförmedlarnas i fondens ärenden förda räkenskaper samt
deras förvaltning av sagda ärenden skola årligen granskas av de revisorer,
som utsetts för motsvarande granskning rörande låneförmedlarnas egna
ärenden. I den sekundärlånefonden berörande revisionen hos varje låneförmedlare
skall jämväl deltaga en av Kungl. Maj :t förordnad revisor.

Låneverksamhetens omfattning m. m.

Såsom kapital för ifrågavarande fond ha anvisats anslag å sammanlagt
53 000 000 kronor, varav 1 000 000 kronor för budgetåret 1946/47. Efter
nämnda budgetår har fonden icke tillförts något kapital.

Alltsedan fonden inrättades har vidare årligen under nionde huvudtiteln
anvisats ett särskilt förslagsanslag till förvaltningsbidrag åt förmedlare
av lån från densamma. För innevarande budgetår är detta upptaget med
52 000 kronor. Förutom förvaltningsbidrag utgå från anslaget ersättningar
till ledamöterna i nämnden, låneförmedlare, statsombud och revisorer hos
låneförinedlare. I detta sammanhang må dessutom erinras om att enligt
avtal den 3 juni 1948 mellan lånenämnden och Sveriges allmänna hypoteksbank,
vilket avtal godkänts av Kungl. Maj :t den 30 juni 1948, banken skall
ombesörja kansligöromålen hos nämnden mot en ersättning av 13 000 kronor
för år jämte vad banken utgivit för vissa resor. Även denna ersättning
bestrides från berörda anslag.

Beträffande lånerörelsens omfattning och omkostnaderna för densamma
under åren 1943—1949 må återgivas följande av lantbruksstyrelsen gjorda
sammanställning.

År

Antal be-

Därav ge-

Utanordnadc lå-

Antal utestående

Omkostnader

viljade lån

nom spar-banker

nebelopp kronor

lån vid årets slut

kronor

1943 ...

..... 396

2

2 071 150

4 606

68 434:68

1944 ...

..... 392

9

1 671700

4 828

69 460: 94

1945 ...

..... 631

7

3 280 550

4 843

69 825: 98

1946 ...

..... 464

3

2 012 600

4 798

74 981:40

1947 . ..

..... 286

_

1 662 400

4 551

69 486: 98

1948 ...

..... 244

1

945 270

4 483

56 730: 68

1949 ...

..... 118

—

427 700

4 270

52 772:06

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

Under år 1950 utlämnades 50 lån till ett sammanlagt belopp av 125 450
kronor.

Vid utgången av budgetåret 1949/50 stod ett belopp av i runt tal 15 470 000
kronor till förfogande för utlämnande av lån från sekundärlånefonden.
Summan av utestående lån från fonden var i början av år 1950 cirka
11 900 000 kronor. För närvarande uppgår emellertid denna summa till
omkring 10 000 000 kronor. Minskningen beror huvudsakligen på att ett
stort antal sekundärlån slutbetalats i förtid. Av nyssnämnda belopp
10 000 000 kronor utgöras cirka 150 000 kronor av lån utlämnade av sparbanker
och ungefär 200 000 kronor av lån från jordbrukskreditkassor. I
fråga om övriga lån eller sålunda de ojämförligt flesta ha hypoteksföreningar
fungerat såsom låneförmedlare.

Slutligen må nämnas att sekundärlån huvudsakligen förekommit vid
mindre jordbruk. Lån till jordbruk över familj ej ordbruksklassen ha varit
sällsynta. På senare tid lia lånen framför allt avsett jordbruk i övre Norrland.
Av de under år 1950 beviljade lånen utlämnades sålunda icke mindre
än 37 av Norrlands hypoteksförening.

Lantbruksstyrelsens förslag.

I anslutning till vad riksdagens revisorer anfört framhåller lantbruksstyrelsen,
att syftet med de statliga sekundärlånen numera uppnåtts. Den
sanering av 1930-talets olämpliga jordbrukskrediter, som därmed eftersträvats,
kan nämligen i stort sett anses vara genomförd. Styrelsen anser
ej heller i övrigt några särskilda omständigheter föreligga, som kunna motivera
att fonden skall bibehållas. Det förhållandet, att långivningen ur fonden
avsevärt nedgått oaktat lånen utlämnas mot bunden ränta, pekar tvärtom
på att fonden förlorat sin betydelse. Orsaken härtill torde enligt styrelsen
vara de rådande jämförelsevis goda konjunkturerna inom jordbruket
men även i hög grad den omständigheten, att hypoteksföreningar, jordbrukskreditkassor
och sparbanker sedan länge bevilja lån mot lägre ränta
än den som gäller för de statliga sekundärlånen. Man har även vid nyssnämnda
kreditinrättningar i stor utsträckning frångått att lägga taxeringsvärdena
såsom grund för kreditgivningen och använder i stället ett efter
egna värderingar beräknat fastighetsvärde. Till följd därav har den övre
belåningsgränsen höjts så, att lån kunna erhållas intill ungefär samma
gräns som den, vilken gäller för de statliga sekundärlånen. Till en del torde
även det nya statliga garantilånesystemet ha medverkat till att antalet statliga
sekundärlån nedgått under de senaste åren. Styrelsen framhåller dock
samtidigt att kretsen av jordbrukare, som kunna erhålla de sistnämnda
lånen, är större än kretsen av dem som kunna erhålla garantilån.

Med hänsyn till det anförda finner styrelsen något verkligt behov av
statens sekundärlånefond icke föreligga. Detta gäller oavsett om ränte- och
lånevillkoren förändras på sätt exempelvis sociala jordbrukskreditutred -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

ningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1947: 82), nämligen att räntan anknytes
till den fria marknadens ränta å sekundärlån och den övre belåningsgränsen
höjes. Styrelsen föreslår därför, att fonden skall avvecklas
med början den 1 juli 1951.

Beträffande tillvägagångssättet vid en avveckling av fonden uttalar styrelsen
till en början, att vården av de utestående lånen, däri inbegripet
förvaringen av de för lånen lämnade skuldförbindelserna och säkerheterna,
bör handhavas av de nu såsom låneförmedlare anlitade kreditinrättningarna
tills lånen slutamorterats. Vidare behöves enligt styrelsens mening även
under avvecklingen av verksamheten ett centralt organ. Detta bör fullgöra
de uppgifter i avseende å förvaltningen av de utestående lånen, som nu
handhavas av lånenämnden. I huvudsak rör det sig härvid om tillstånd till
relaxering av inteckningar, anstånd med inbetalningar m. m. Styrelsen anser
det kunna ifrågasättas, om lånenämnden behöver bibehållas för dessa relativt
begränsade uppgifter. Den har därför undersökt möjligheterna att förlägga
dessa uppgifter på annat håll. Härvid har styrelsen i första hand vänt
sig till riksgäldskontoret. Detta ämbetsverk har meddelat, att det icke ville
ställa sig avvisande gentemot uppdraget men att det icke kunde åtaga sig
några nya arbetsuppgifter inom ramen för gällande personalplan. Från
riksbanken, som jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1948 redan anförtrotts
vissa uppdrag av liknande slag, har under hand inhämtats, att banken
visserligen i och för sig icke skulle ha något emot att handha avvecklingen
av sekundärlånefonden men att ett dylikt uppdrag skulle medföra vissa
kostnader för statsverket. Eftersom Sveriges hypoteksbank sedan den 1 september
1948 mot viss ersättning ombesörjer lånenämndens kansligöromål,
har styrelsen även vänt sig till nämnda bank. Denna har därvid förklarat
sig villig att vid en avveckling av sekundärlånefonden övertaga lånenämndens
arbetsuppgifter mot en ersättning, som sannolikt skulle komma att
understiga vad banken för närvarande uppbär. Med hänsyn till hypoteksbankens
allmänna förtrogenhet med förhållandena inom sekundärlåneverksamheten
samt dess sakkunskap på jordbrukskreditens område över
huvud taget måste banken enligt styrelsens mening anses väl skickad att
ombesörja fondens avveckling. Det betydande statliga inflytandet i bankens
styrelse kan anses utgöra en tillräcklig garanti för att uppdraget skall
komma att handhavas under iakttagande av det allmännas intresse. Då
dessutom enligt från riksbanken inhämtad uppgift kostnaderna för statsverket
med riksbanken som avvecklingsorgan sannolikt icke skulle komma
att understiga det ersättningsbelopp, som hypoteksbanken kan komma att
betinga sig, förordar styrelsen att avvecklingsuppdraget skall anförtros åt
sistnämnda bank.

Sammanfattningsvis föreslår sålunda styrelsen, att statens sekundärlånefond
skall avvecklas från och med utgången av juni månad 1951 och att
Sveriges allmänna hypoteksbank skall erhålla i uppdrag att under avvccklingsperioden
fullgöra lånenämndens funktioner. Styrelsen uttalar tillika,

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

att närmare bestämmelser för avvecklingsförfarandet lämpligen böra uppgöras
av lånenämnden. Denna bör även ha att upprätta förslag till överenskommelse
med hypoteksbanken i ersättningsfrågan. Ifrågavarande överenskommelse
ävensom nyssnämnda bestämmelser böra enligt styrelsen fastställas
av Kungl. Maj :t.

Yttrandena.

Samtliga remissinstanser tillstyrka lantbruksstyrelsens förslag eller lämna
detsamma utan erinran. I några yttranden framföras emellertid beträffande
formerna för avvecklingen av sekundärlånefonden vissa synpunkter och
förslag utöver dem, som lantbruksstyrelsen framlagt i sin utredning. Ur
remissyttrandena må här återgivas följande.

Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit erinrar till en början om att
nämnden i sitt yttrande över riksdagsrevisorernas uttalande angående
sekundärlånefonden framlade vissa skäl för att bibehålla utlåningen från
fonden. Sålunda anförde nämnden, att man icke utan vidare kunde antaga
att de rådande goda konjunkturerna konime att bestå för framtiden. Vidare
framhöll nämnden, att de statliga sekundärlånen utgjorde den enda möjligheten
för jordbrukarna att erhålla räntebunden kredit utöver bottenkrediten,
bortsett från sådana lån med statlig lånegaranti som utlämnats under
villkor om räntebundenhet. I fråga om den statliga lånegarantien erinrade
nämnden om att sådan icke kunde beviljas för reglering av befintlig gäld
samt att lånegaranti för jordbruksegnahem icke kunde beviljas för förvärv
av större jordbruk än tvåfamilj sjordbruk. I syfte att långivningen från
sekundärlånefonden skulle bättre tillgodose jordbrukets behov av bunden
sekundärkredit föreslog vidare nämnden sådana ändringar i gällande bestämmelser,
att räntan å lån från sekundärlånefonden skulle fastställas till en
räntesats, som med 0,5 procent överstege räntan å bottenlån i fria marknaden,
samt att lån skulle få meddelas till högst 85 procent av belåningsvärdet.

Lånenämnden uttalar nu — under erinran om att nämnden även tidigare
ifrågasatt jämkade ränte- och lånegränsbestämmelser —- att den förutsätter
att dess nyssnämnda förslag icke komma att föranleda någon åtgärd. Med
denna utgångspunkt anför nämnden i sitt förevarande yttrande vidare i
huvudsak följande.

Såsom framhållits i ärendet har nyutlåningen från fonden minskat starkt.
Det kan därför icke anses rationellt att bibehålla en särskild organisation
för den relativt obetydliga lånerörelse, som numera förekommer. Även om
räntan å sekundärlån, 4 procent, icke framstår såsom anmärkningsvärt hög
efter den allmänna höjning av ränteläget, som nyligen genomförts, torde
likväl någon mera väsentlig ökning i efterfrågan på sekundärlån icke vara
att emotse så länge den övre lånegränsen hålles så låg som för närvarande.
I själva verket ha de statliga sekundär lånen allt mera förlorat sin karaktär
av sekundärkredit. Enär bestämmelserna för sekundärlån ej tillåta, att dylika
lån få utlämnas mot annan säkerhet än inteckning inom högst 75 pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

9

cent av taxeringsvärdet, innebär detta under rådande förhållanden, då taxeringsvärdena
i regel ligga väsentligt under fastigheternas nuvarande verkliga
värden, att sekundärlånen i praktiken falla inom gränsen för vanliga
primärlån. Om den statliga sekundärlångivningen nu upphör torde man
— med den utveckling på området som skett sedan sekundärlånefonden
inrättades — kunna antaga att de enskilda kreditinrättningarna i stort sett
skola kunna tillgodose jordbrukets behov även av sekundärkredit, särskilt
om man därtill beaktar den statliga garantien för viss jordbruksbelåning.
Lånenämnden har följaktligen icke någon erinran mot lantbruksstyrelsens
förslag om avveckling av sekundärlånefonden.

Lånenämnden kan i stort sett ansluta sig till lantbruksstyrelsens förslag
beträffande lånens förvaltning under awecklingsperioden. Vid sekundärlånerörelsens
igångsättande år 1935 ingick lånenämnden med var och en
av låneförmedlarna ett avtal, som bl. a. innehåller att låneförmedlaren skall
i vedertagna bankmässiga former sköta de beviljade lånens förvaltning samt
att låneförmedlaren årligen skall äga uppbära vissa förvaltningsbidrag. Avtalet
gäller tills vidare. Vardera parten äger att före den 1 maj uppsäga
avtalet att upphöra med utgången av löpande budgetår. Sker uppsägning
skall låneförmedlaren likväl, i den mån detta från lånenämndens sida påfordras,
vara förpliktad att fullfölja förvaltningen av beviljade lån i enlighet
med bestämmelserna i avtalet. Därest beslut fattas om sekundärlånefondens
avveckling med början den 1 juli 1951, torde lånenämnden före den 1 maj
1951 böra uppsäga avtalen med samtliga låneförmedlare och därvid göra
bruk av sin nyssnämnda rätt gentemot låneförmedlarna i fråga om förvaltningen
av redan utlämnade lån.

Såsom lantbruksstyrelsen anfört finnes även under avvecklingstiden behov
av ett centralt organ för fullgörande av de på lånenämnden nu ankommande
uppgifterna med avseende på förvaltningen av de utestående lånen,
däri inbegripet bokföring och redovisning gentemot riksgäldskontoret. Lånenämnden
anser icke dessa arbetsuppgifters art och omfattning motivera att
en särskild organisation bibehålies för ändamålet, och förordar därför att
lånenämndens verksamhet skall upphöra den 1 juli 1951. Vidare förordar
nämnden att ifrågavarande arbetsuppgifter skola anförtros åt Sveriges allmänna
hypoteksbank. Beträffande den av lantbruksstyrelsen berörda frågan
om tillstånd till relaxeringar in. in. torde det böra ankomma på hypoteksbanken
att avgöra, om och i vad mån det bör anförtros åt låneförmedlarna
att på eget ansvar avgöra dylika ärenden.

Lånenämnden uttalar slutligen, att revisionen av hypoteksbankens och
låneförmedlarnas räkenskaper och förvaltning från och med år 1951 bör
kunna omhänderhavas av bankens respektive låneförmedlarnas egna revisorer.
De av Kungl. Maj :t förordnade revisorerna skulle sålunda kunna
entledigas, sedan revisionen av 1950 års förvaltning slutförts. Enligt nämnden
kunna även de ombud för statsverket, vilka Kungl. Maj :t förordnat
att deltaga i ärenden rörande sekundärlånefonden, entledigas från och med
den 1 juli 1951. Dessa ombud torde nämligen främst ha varit av betydelse
vid nyutlåning från fonden.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank anför alt banken, därest
beslut fattas om sekundärlånefondens avveckling, är villig att åtaga sig
sekundärlånenämndens arbetsuppgifter under awecklingsperioden samt att
fortfarande ombesörja kansligöromålen. Bankstyrelsen förutsätter därvid,

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 23.

att den omedelbara förvaltningen av lånen såsom hittills skall ombesörjas
av de av sekundärlånenämnden anlitade låncförmedlarna. Vidare förutsätter
bankstyrelsen att hypoteksbanken såsom ombud för statsverket skall ombesörja
förvaltningen och redovisningen av lånen enligt i huvudsak de riktlinjer,
som nu gälla för sekundärlånenämnden. Det bör ankomma på bankstyrelsen
att avgöra om och i vad mån det kan anförtros åt låneförmedlarna
att själva avgöra frågor om tillstånd till åtgärd, som skulle innebära förändring
eller minskning av säkerheten för sekundärlån, eller till förfogande
över ersättning för brandskada eller annan skada å belånad egendom. Givetvis
bör därvid iakttagas, att säkerheten kommer att ligga inom det förmånsläge,
som stadgas i vederbörande författning. I detta sammanhang påpekar
styrelsen att de kreditinrättningar, som deltaga i långivningen mot statlig
lånegaranti på jordbrukets område, erhållit viss frihet att avgöra dylika
frågor utan att inhämta medgivande av vederbörande lantbruksnämnd.

Rörande den gottgörelse, som hypoteksbanken bör erhålla för avvecklingsuppdraget,
framhåller bankstyrelsen i sitt yttrande att den utgår från
att ersättning till låneförmedlare skall lämnas enligt samma grunder som
hittills, nämligen med 0,2 procent av de vid utgången av nästföregående
kalenderår hos låneförmedlaren redovisade låntagarnas sammanlagda kapitalskuld
till sekundärlånefonden. Då summan av utestående lån från fonden
för närvarande uppgår till cirka 10 000 000 kronor beräknas ersättningen
till låneförmedlarna till omkring 20 000 kronor. Vidare anser styrelsen, att
gottgörelsen till banken bör avvägas med hänsyn till å ena sidan den ökade
arbetsbörda och det ökade ansvar, som uppkommer för banken genom att
den övertager sekundärlånenämndens uppgifter, och å andra sidan den
minskning i arbetsbelastningen, som blir en följd av att nyutlåningen upphör
och att därjämte frågor om tillstånd till sådana åtgärder, som skulle
innebära försämring eller minskning av säkerheten för sekundärlån, i viss
utsträckning synas kunna hänskjutas till låneförmedlarnas eget avgörande.
Med hänsyn till samtliga dessa omständigheter erbjuder sig hypoteksbanken
att åtaga sig ifrågavarande uppdrag mot en ersättning av tills vidare 10 000
kronor för år. Styrelsen beräknar sålunda den sammanlagda årliga kostnaden
för lånens förvaltning till 30 000 kronor. Samtidigt framhålles emellertid,
att denna kostnad kommer att minska efter hand som summan av utestående
lån nedgår. Slutligen anför styrelsen, att den föreslagna ersättningen
till banken bör utgå till dess nyssnämnda summa understiger
5 000 000 kronor. Därefter böra förhandlingar upptagas om en reducering
av ersättningen.

Norrlands hypoleksförening framhåller att det ingalunda är uteslutet att
ett behov av räntebunden sekundärkredit ånyo kan komma att göra sig gällande
i fall, då 1948 års jordbrukskreditrefonner icke äro tillämpliga. Enligt
föreningen kan detta komma att inträffa, om vid en framtida allmän fastighetstaxering
balansen mellan salu- och taxeringsvärdena återställes. I
fråga om avvecklingen av sekundärlånefonden ansluter sig föreningen i
huvudsak till lantbruksstyrelsens förslag. Föreningen förutskickar dock, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

11

hypoteksbankens befattning med avvecklingen väsentligen blir endast av kameral
natur. Det bör sålunda ankomma på varje låneförmedlare att på eget
ansvar och inom ramen för stadgade eller vedertagna regler besluta i frågor
om betalningsanstånd och om eftergifter med avseende å inteckningssäkerheten,
exempelvis relaxationer, lyftande av ersättningar av olika slag, höjning
av primärbelåning under motsvarande förskjutning av inteckningssäkerheten
för sekundärlån o. s. v. För en sådan ordning tala enligt föreningens
mening såväl psykologiska som praktiska skäl.

Statskontoret ifrågasätter om det ej bör undersökas, huruvida hypoteksföreningarna
skulle vara benägna att omedelbart inlösa såväl hos dem som
hos övriga låneförmedlare utestående lånebelopp. Därest emellertid en sådan
inlösen icke skulle kunna realiseras torde, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit,
ett centralorgan behövas även under avvecklingstiden. Utöver de alternativ,
som styrelsen i detta avseende räknat med, anser statskontoret det
jämväl kunna övervägas, att lantbruksstyrelsen med lantbruksnämnderna
eller statskontoret skulle utnyttjas som centralorgan. Då emellertid hypoteksbanken
erbjudit sig att fullgöra centralorganets uppgifter mot en så
relativt obetydlig ersättning för år som 10 000 kronor, vill statskontoret icke
motsätta sig förslaget i denna del. Ämbetsverket förutsätter att det skall
föreskrivas att i ärenden av större vikt samråd skall ske med någon statlig
myndighet, såsom lantbruksstyrelsen eller statskontoret.

Med hänsyn till att blott en obetydlig del av den sammanlagda utlåningen
från fonden förmedlats av andra kreditinrättningar än hypoteksföreningar,
ifrågasätter slutligen bank- och fondinspektionen, huruvida ej nämnda lån
skulle kunna överföras till vederbörande lokala hypoteksföreningar. En
sådan åtgärd, som skulle underlätta awecklingsarbetet, är enligt inspektionen
så mycket lättare att genomföra som nyssnämnda del av utlåningen
blott berör tre centralkassor för jordbrukskredit och fem sparbanker.

Departementschefen.

Vad i ärendet anförts torde visa, att statens sekundärlånefond för jordbrukare
numera fyllt sitt ändamål. Den hjälpaktion till stöd för jordbrukarna,
som ursprungligen föranledde fondens inrättande, torde sålunda få
anses vara helt genomförd. Att så är fallet framgår bland annat därav, att
utlåningen från fonden under de senaste åren alltmera minskat i omfattning.
Under år 1950 uppgick den sålunda blott till omkring 125 000 kronor. I
detta sammanhang vill jag även erinra om den utvidgning av jordbrukets
kreditmöjligheter, som genomfördes vid 1948 års riksdag i samband med
besluten om organisationen av jordbrukets rationalisering och om den sociala
jordbrukskreditgivningen. Jag ansluter mig alltså till den i ärendet
enhälligt uttalade uppfattningen, att ifrågavarande fond bör avvecklas vid
utgången av innevarande budgetår.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

Lån ur ifrågavarande fond torde alltså icke böra beviljas efter utgången
av innevarande budgetår. Dock bör fonden även efter sagda tidpunkt få
användas för utbetalande av lån, som beviljats dessförinnan. Behållningen
å fonden ävensom inflytande amorteringar böra tillföras riksgäldskontoret.

Vad härefter angår det närmare tillvägagångssättet vid fondens avveckling
kan jag i likhet med remissmyndigheterna biträda lantbruksstyrelsens
förslag i detta hänseende. Jag finner det sålunda lämpligt, att Sveriges allmänna
hypoteksbank skall erhålla i uppdrag att handha avvecklingen av
fonden. Härför talar främst denna banks allmänna förtrogenhet med förhållandena
inom sekundärlåneverksamheten samt dess sakkunskap på jordbrukskreditens
område över huvud taget. Såsom statskontoret uttalat bör
dock banken i ärenden av större vikt samråda med någon statlig myndighet.
Lämpligast synes vara att sådant samråd får ske med lantbruksstyrelsen.
I övrigt torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att, efter förslag från lånenämnden
för sekundär jordbrukskredit, utfärda närmare bestämmelser rörande
avvecklingsförfarandet och därmed sammanhängande spörsmål.

Såsom framgår av det föregående har hypoteksbanken begärt en årlig
ersättning å tills vidare 10 000 kronor för ifrågavarande uppdrag. Denna ersättning
synes skälig. Jag har icke heller något att invända mot bankens
förslag, att ersättningen till låneförmedlarna under avvecklingstiden skall
utgå enligt samma grunder som hittills, eller med 0,2 procent av de vid
utgången av nästföregående kalenderår hos låneförmedlarna redovisade låntagarnas
sammanlagda kapitalskuld till sekundärlånefonden. Då summan av
utestående lån från fonden för närvarande uppgår till omkring 10 000 000
kronor, skulle ersättningen till låneförmedlarna komma att uppgå till cirka
20 000 kronor under nästa budgetår. Sammanlagt skulle alltså för nu angivna
ändamål under budgetåret 1951/52 behövas ett belopp å (10 000 +
20 000 =) 30 000 kronor. Detta belopp bör upptagas i riksstaten i form avett
särskilt anslag, benämnt Ersättning till Sveriges allmänna hypoteksbank
för förvaltningen av statens sekundärlånefond för jordbrukare in. m. Med
hänsyn till svårigheten att nu exakt beräkna medelsbehovet till ersättning
åt låneförmedlarna bör anslaget givas karaktär av förslagsanslag.

Vid bifall till vad jag i det föregående förordat komma de arbetsuppgifter,
som nu åligga lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, att under avvecklingstiden
övertagas av förut omförmälda bank. I betraktande härav
torde det, såsom nämnden även själv uttalat, icke föreligga någon anledning
att bibehålla nämnden efter den 1 juli 1951. Dess verksamhet torde alltså
kunna upphöra sagda dag. Såsom nämnden vidare anfört, torde ej heller de
av Kungl. Maj :t utsedda revisorerna och ombuden vara erforderliga under
fondens avveckling. Jag torde emellertid få ånyo anmäla nu berörda frågor
för Kungl. Maj :t, sedan riksdagen fattat beslut i ärendet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att

Kungl. Maj.ts proposition nr 23.

13

1) medgiva, att statens seltundärlånefond för jordbrukare
må avvecklas vid utgången av budgetåret 1950/51;

2) å riksstaten för budgetåret 1951/52 under nionde huvudtiteln
till Ersättning till Sveriges allmänna hgpoteksbank
för förvaltningen av statens sekundärlånefond för
jordbrukare m. m. anvisa ett förslagsanlag av 30 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: