Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

1

Nr 21.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
m. m.; given Stockholms slott den 12 januari
1951.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
skall den 1 juli 1951 ombildas till en mera permanent institution,
benämnd statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Till en början
anses dock — förutom viss kontorspersonal — endast chefen för anstalten
samt två försöksledare böra erhålla lönegradsplacerade tjänster. Till avlöningar
och omkostnader för anstalten äskas för nästa budgetår förslagsanslag
å 101 500 respektive 41 500 kronor. Summan av dessa belopp motsvarar
det anslag, som för innevarande budgetår anvisats till forskningskommittén.

1 Bihanq till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 21.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet åt Stockholms slott den
12 januari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, följande.

I årets statsverksproposition (IX ht p. 126) har Kungl. Maj :t på min
hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader för budgetåret
1951/52 beräkna ett reservationsanslag av 143 000 kronor. Jag torde
nu få anmäla spörsmålet angående omorganisation av forskningskommittén
samt därmed sammanhängande anslagsfrågor.

Inledning.

Behovet av en organiserad forsknings- och försöksverksamhet på lantmannabyggnadernas
område har tidigare berörts i skilda sammanhang.
Här må endast nämnas, att särskilt tillkallade sakkunniga i ett år 1941 avgivet
betänkande (SOU 1941:4) föreslogo, att en statens byggnadsförsöksanstalt
för forskningsverksamhet på lantbruksbyggandets område skulle inrättas.
Efter samråd med domänstyrelsen och dåvarande egnahemsstyrelsen
samt de år 1938 tillkallade s. k. ladugårdsbyggnadssakkunniga inkom
vidare Lantbruksförbundets byggnadsförening i februari 1942 till chefen
för jordbruksdepartementet med en framställning i samma syfte.

I proposition (nr 74) till 1943 års riksdag hemställde Kungl. Maj :t om
ett anslag av 60 000 kronor för planläggning av en dylik forsknings- och
försöksverksamhet. Denna begäran bifölls av riksdagen. Frågan om de närmare
riktlinjerna för denna verksamhet utreddes därefter inom jordbruksdepartementet.
Därvid uppmärksammades ett av jordbruksutskottet vid behandlingen
av propositionen gjort uttalande att verksamheten till en början
borde bedrivas i kommittéform. Sedan detta utredningsarbete slutförts,
förordnade Kungl. Maj :t den 20 augusti 1943, att en statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader skulle inrättas. Kommittén fick till uppgift
att genom vetenskaplig forskning och praktiska försök främja lant -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

3

mannabyggnadernas ändamålsenliga utformning ur i främsta rummet byggnadskostnads-,
hygienisk och arbetsekonomisk synpunkt, att undersöka
möjligheterna för jordbruksproduktionens anpassning efter byggnadsekonomiska
förhållanden samt att föranstalta om systematiskt samlande, ordnande
och bearbetande av föreliggande forskningsresultat och praktiska rön
beträffande lantmannabyggnader ävensom i samband därmed vidtaga erforderliga
förberedande åtgärder för kunskapsmaterialets bekantgörande
och nyttiggörande för jordbruket.

Enligt en samma dag fastställd instruktion skulle inom kommittén finnas
inrättad en särskild forskningsavdelning. Denna skulle utgöra kommitténs
verkställande organ. En av ledamöterna skulle förordnas till utredningsman
och i denna egenskap fungera såsom föreståndare för forskningsavdelningen.
Vid denna avdelning skulle därjämte tjänstgöra assistenter
och biträden i den utsträckning, som arbetsuppgifterna påkallade och
medelstilldelningen för ändamålet medgåve. För utredningar, som krävde
specialkunskaper, skulle få anlitas experter utanför forskningsavdelningen.
Det skulle åligga utredningsmannen att planlägga och leda forskningsarbetet,
medan kommittén skulle ha till huvudsaklig uppgift att granska
och bedöma föreliggande arbetsresultat, innan dessa publicerades, ävensom
att tillse att godkänt arbete offentliggjordes inom av kommittén fastställd
tid.

Samtliga ledamöter i kommittén utses av Kungl. Maj :t. För närvarande
består kommittén av, förutom ordföranden, rektorn vid Bollerups lantbruksskola,
direktören T. Å. Hovgård, fyra ledamöter, nämligen ledamoten av
riksdagens andra kammare, lantbrukaren A. Andersson, Tungelsta, professorn
vid veterinärhögskolan K. J. Eriksson, byråchefen i lantbruksstyrelsen
N. O. T. Åkesson och agronomen A. örborn, av vilka den sistnämnde
förordnats till utredningsman.

I detta sammanhang må erinras om att chefen för jordbruksdepartementet
år 1943 tillsatte en annan kommitté, benämnd jordbrukets byggnadsstudiekommitté,
med uppdrag att anordna arbetsstudier beträffande
byggnadsarbeten för jordbrukets behov. Denna kommitté, som upphörde
med sin verksamhet den 1 juli 1948, sysslade emellertid icke endast med
arbetsstudier utan upptog även vissa konstruktionsfrågor till behandling.
Arbetsområdet var därför i avsevärd utsträckning gemensamt för byggnadsstudiekommittén
och forskningskommittén. Genom en lämplig fördelning
av uppgifterna undveks dock dubbelarbete.

Slutligen kan nämnas, att frågan om arronderingsförhållandenas inverkan
på brukningskostnaderna under de senaste åren särskilt behandlats av
den s. k. fältarronderingskommittén.

Redan före forskningskommitténs tillkomst hade uppmärksammats, att
forsknings- och försöksverksamheten på det byggnadstekniska området var
splittrad på ett flertal statliga, halvstatliga och enskilda organ. Frågan om
inrättande av ett centralt organ för samordning och ledning av denna verksamhet
hade även behandlats i olika sammanhang utan att någon slutgiltig
lösning nåtts. Sedan chefen för socialdepartementet med anledning bärav

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

tillkallat sakkunniga för vidare utredning av frågan, avgåvo dessa i december
1946 förslag om inrättande av ett centralt utredningsorgan för husbvggnadsfrågor.
Beträffande forskningskommittén innebar förslaget, att utredningar
rörande bostadsbyggnader skulle överföras från kommittén till det
centrala organet.

På grund av vad som framkom vid remissbehandlingen av nämnda förslag
tillkallade chefen för socialdepartementet därefter särskilda sakkunniga
för att på grundval av förslaget och de däröver avgivna yttrandena förbereda
skapandet av en enhetlig organisation för utredningar inom husbyggnadsområdet.
De sakkunniga avgåvo i december 1948 betänkande med förslag
till inrättande av ett statens byggnadsinstitut. Enligt förslaget skulle
institutet i främsta rummet fungera såsom ett överblickande, ledande och
samordnande organ i fråga om utrednings- och forskningsverksamheten på
byggnadsområdet. Det skulle emellertid även övertaga vissa uppgifter från
andra organ. Från forskningskommittén skulle sålunda övertagas de allmängiltiga
tekniskt-ekonomiska utredningarna.

Genom beslut den 19 november 1948 uppdrog Kungl. Maj :t åt forskningskommittén
att utreda frågan om den framtida organisationen av den av kommittén
bedrivna forsknings- och försöksverksamheten. Enligt Kungl. Maj ds
bemyndigande samma dag förordnade chefen för jordbruksdepartementet
statskommissarien R. E. Norberg att såsom expert biträda kommittén vid
uppdragets fullgörande. Därjämte har forskningskommittén under utredningen
samrått med överinspektören för lantbrukets försöksväsende, professorn
Y. Gustafsson.

Forskningskommittén har den 11 februari 1949 avgivit betänkande med
förslag i nämnda fråga. Över betänkandet ha efter remiss utlåtanden avgivits
av statskontoret, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen, statens lönenämnd, byggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantbruksakademien,
överstyrelsen för de tekniska högskolorna efter hörande av
skolornas lärarkollegier, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
som tillika överlämnat yttranden av lantbrukshögskolans lärarråd
och överinspektören för lantbrukets försöksväsende, statens kommitté
för byggnadsforskning, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens
folk och Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund.

Forskningskommitténs förslag.

A. Huvuddragen av förslaget.

Forskningskommitténs förslag innebär i huvudsak att ett särskilt organ,
benämnt jordbrukets planering sinstitut, skall inrättas.

Institutet skall ha till uppgift att klarlägga de frågor, som sammanhänga
med jordbruksfastighetens ändamålsenliga uppbyggnad. I sådant hänseende
skall det bland annat åligga institutet att utföra vetenskapliga under -

Kungl. Maj. ts proposition nr 21.

5

sökningar och praktiska försök i syfte att främja en ändamålsenlig
utformning av såväl lantmannabyggnader som övriga i en jordbruksfastighet
ingående tekniska anläggningar ur i främsta rummet byggnads-, produktions-
och arbetsekonomisk synpunkt, att genom vetenskapliga undersökningar
och praktiska försök klarlägga de ekonomiska förutsättningarna
vid långtidsinvesteringar i jordbruksfastigheter, att föranstalta om ett systematiskt
samlande, ordnande och bearbetande av uppnådda forskningsoch
försöksresultat på området, samt att vidtaga erforderliga åtgärder för
kunskapsmaterialets bekantgörande och nyttiggörande i jordbruket.

Institutet skall uppbyggas på grundval av den nuvarande forskningskommittén.
Det skall emellertid även övertaga vissa uppgifter, som under senare
år handlagts av andra organ. Härvid åsyftas i främsta rummet de konstruktionsfrågor,
som tidigare bearbetats av jordbrukets byggnadsstudiekommitté,
ävensom den av den s. k. fältarronderingskommittén bedrivna undersökningen
rörande arronderingsförhållandenas inverkan på brukningskostnaderna.

Institutet skall samarbeta med en rad forskningsinstitutioner inom närliggande
områden liksom med lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna.

I fråga om organisationen föreslås att institutet skall ha en styrelse, bestående
av nio ledamöter. Institutets chef skall vara självskriven ledamot.
Övriga ledamöter skola utses av Kungl. Maj :t för viss tid. Styrelsen bör vara
sammansatt så, att den inrymmer företrädare för såväl grundforskning
inom institutets verksamhetsområde som en mera praktiskt betonad målforskning.
Av verksamheten berörda myndigheter ävensom jordbrukets organisationer
böra också beredas plats i styrelsen.

Institutet föreslås skola organiseras på tre avdelningar, nämligen en bvggnadsavdelning,
en ekonomisk avdelning och en kulturteknisk avdelning. Härtill
kommer ett mindre kansli, direkt underställt chefen. Institutets chef
föreslås bliva placerad i lönegrad Cp 15. Varje avdelning bör förestås av
en avdelningsföreståndare i lönegrad Cp 8. Härjämte bör på varje avdelning
finnas en försöksledare i lönegrad Ce 29. I övrigt bör på avdelningarna
finnas, förutom kontors- och ritpersonal, ett antal befattningshavare med
arkitekt-, ingenjörs-, agronom- eller lantmätareutbildning.

Kostnaderna för det planerade institutet beräknas vid fullt utbyggd verksamhet
komma att uppgå till omkring 390 000 kronor om året. Emellertid
föreslår kommittén att institutet skall uppbyggas successivt. För det första
verksamhetsåret beräknas kostnaderna till omkring 225 000 kronor.

B. Allmän motivering.

Kommittén redogör i sitt betänkande till en början för olika inom kommittén
utförda eller pågående arbeten. Vidare lämnas i betänkandet en redogörelse
för byggnadskap italets och byggnads k ostnadernas
storlek vid jordbruken i vårt land. Om sistnämnda fråga anföres
i huvudsak följande.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Inom forskningskommittén ha företagits omfattande undersökningar rörande
byggnadskapitalets och byggnadskostnadernas storlek vid svenska
jordbruk. I följande tabell redovisas nybyggnadsvärdena i procent av fastigheternas
saluvärden vid bokföringskontrollerade egendomar år 1943.1

2—10 ha 10—20 ha 20—50 ha över 50 ha Medeltal

Ssl............... 173 139 98 85 116

Msl.............. 226 214 170 136 178

Msk.............. 314 194 159 120 237

N................ 237 188 178 — 224

Medeltal 264 192 150 121 190

Som framgår härav äro nybyggnadsvärdena numera så höga, att de vid
nästan samtliga storlekskiasser överstiga saluvärdena. Särskilt starkt gör
sig detta förhållande märkbart vid mindre fastigheter. I storleksgruppen 2
—10 hektar är nybyggnadsvärdet 2 å 3 gånger så högt som saluvärdet. Vid
storjordbruken är ifrågavarande relation något gynnsammare och detta gäller
även i genomsitt för södra Sveriges slättbygder i förhållande till övriga
produktionsområden.

Med byggnaderna äro också betydande kostnader förbundna. Enligt undersökningar
inom forskningskommittén kan man räkna med att byggnadskostnadernas
andel av de totala produktionskostnaderna uppgår till ungefär
20 procent.

Om man jämför de redovisade kapitalkostnaderna för byggnaderna med
produktionsintäkterna, finner man, att dessa kostnader uppgå till ungefär
15 procent av de totala produktionsintäkterna. Det är således en avsevärd
del av dessa, som måste tagas i anspråk för de kostnader, som sammanhänga
med upprätthållandet av erforderligt byggnadsbestånd. Ingen annan
företagsform torde uppvisa en tillnärmelsevis så hög årskostnad för byggnader.
Enligt en av Kooperativa förbundet företagen utredning skulle årskostnaderna
för byggnader vid vissa industrier utgöra 1,9 procent av värdet
utav vederbörande industriers årsproduktion.

De byggnadsekonomiska förhållandena äro framför allt klarlagda i storleksklasserna
10—20 och 20—30 hektar. Vid dessa har inom forsknings -

Kr per hektar jordbrnksjord

Nuvärde å

Saluvärde

Ekonomi-

byggnader

Bostäder

Grundför-

bättringar

Jord

10-20 ha

Ssl......

3 334

1125

826

75

1308

Smb____

2 428

1435

803

75

115

Msl .....

1783

1 245

782

50

- 394

Msk.....

1845

1187

649

75

- 66

N.......

1745

1 149

790

100

- 294

20—30 ha

Ssl......

3 706

1049

692

100

1 865

Smb ....

2 325

1093

670

50

512

Msl.....

1615

1166

576

50

- 177

Msk.....

1832

1098

603

50

81

N ......

1 592

875

522

50

147

1 Områdesindelningen överensstämmer med den, som användes i den jordbruksekonomiska
undersökningen.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

kommittén företagits en mycket omfattande inventering av de till lantbruksstyrelsens
jordbruksekonomiska undersökning anslutna egendomarna. Bifogade
tabell, hämtad från denna inventering, belyser jordbruksfastigheternas
saluvärden 1946 i relation till tekniskt nuvärde å de i fastigheterna ingående
anläggningarna.

Som framgår därav är det framför allt byggnaderna, som utgöra fastighetsvärdet.
Grundförbättringarna omfatta en mycket liten del därav och
jorden företer i vissa fall ett negativt värde.

Forskningskommittén framhåller emellertid, att byggnadernas ekonomiska
betydelse icke helt framgår av de lämnade statistiska uppgifterna. Det
är därför nödvändigt att även studera byggnadskapitalets absoluta storlek
per egendom. De svenska jordbruken äro ju relativt små företag, som i regel
ägas av brukaren ensam. Det är uppenbart, att finansieringsmöjligheterna
äro svåra att lösa under sådana former, eftersom brukaren ju själv
skall anskaffa erforderligt kapital.

Mot bakgrunden av de nu anförda siffrorna rörande byggnadernas ekonomiska
betydelse inom jordbruket behandlar forskningskommittén olika
utvägar att lösa jordbrukets byggnadsfrågor. Härvid
beröres först frågan, vad som eventuellt kan vinnas genom direkt kostnadssänkande
åtgärder. Därefter diskuteras behovet av att vid nybyggnad
få till stånd en anpassning mellan byggnaderna, å ena, samt driftsorganisationen
och driftsformerna, å andra sidan. Rörande den förra
frågan framhålles, att tidigare ofta den tanken framförts, att jordbrukets
byggnader genom direkt kostnadssänkande åtgärder skulle kunna uppföras
till en kostnad, som svarar mot vad jordbruket med nuvarande driftsformer
kan bära. Forskningskommittén har upptagit vissa försök på detta
område. Därvid har framkommit, att något torde kunna vinnas genom
mindre kostnadskrävande konstruktioner. Hithörande forskningsuppgifter
äro emellertid arbeten på mycket lång sikt och måste delvis bedrivas som
ren grundforskning. De ha därför icke i nämnvärd utsträckning blivit föremål
för undersökningar inom forskningskommittén. Detta synes heller icke
böra bli fallet i framtiden, då de i stället avses skola behandlas inom det
planerade statens byggnadsinstitut. Det har emellertid genom forskningskommitténs
arbeten visat sig möjligt att genom en lämplig utformning av
byggnaderna åstadkomma större vinster på detta område. Bl. a. kunna härigenom
arbetskostnaderna nedbringas för de arbeten, som utföras inom
byggnaderna. Vidare kunna de hygieniska betingelserna göras bättre, varvid
produktionsresultatet i kreatursskötseln kan ökas.

Forskningskommittén betonar emellertid, att enligt dess erfarenhet byggnadsfrågan
icke i sin helhet kan lösas på de sätt, som nyss nämnts. Det är
här nödvändigt att se byggnadsfrågan vid jordbruket i ett vidare sammanhang.
Den har även en rent jordbruksekonoinisk sida. Det gäller nämligen
att vid nybyggnad få till stånd en anpassning mellan byggnader samt driftsorganisationen
och driftsformerna. I regel är det icke möjligt att enbart genom
de arbetsekonoiniska och hygieniska förbättringar, som man kan räkna

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

med i en ny byggnad, åstadkomma en sådan sänkning av produktionskostnaderna
eller höjning av intäkterna, att den nya byggnaden kan betala sig.
Det är genom en bättre ekonomisk planläggning av driften i dess helhet,
som detta skall kunna åstadkommas. Därvid är tidpunkten för nybyggnad
ett utmärkt tillfälle att ompröva driften, dess organisation och produktionsriktning.
Det måste emellertid konstateras, att en rationell driftsplanering
i allmänhet saknas vid det tillfälle, då en omfattande nybyggnad
skall företagas inom jordbruket. Orsakerna härtill synas delvis ligga däri,
alt hithörande frågor ännu äro ofullständigt utredda. Inom forskningskommittén
ha därför undersökningar på detta område företagits och igångsatts.
Genom åtskilliga praktiska exempel har därvid kunnat visas, att betydande
vinster ha kunnat åstadkommas genom en dylik driftsplanering.

Härefter utvecklar forskningskommittén ytterligare sin syn på innebörden
av den omtalade driftsplaneringen och anför härom bland annat följande.

Forskningskommitténs erfarenhet från nyssnämnda driftsekonomiska undersökningar
giver vid handen, att driftsplanering i samband med nybyggnad
icke kan ses som ett isolerat problem. Då man behandlar byggnadsfrågan
från denna synpunkt rullas hela spörsmålet om ekonomisk fastighetsplanering
upp. Anpassningsfrågorna bliva här av primär karaktär. Genom
det organiska samband, som råder inom jordbruksföretaget, måste vid utformandet
av den lämpligaste organisationsformen hänsyn tagas till samtliga
faktorer, som bestämma densamma. Därvid bör produktionsinriktningen och
produktionsfaktorerna anpassas efter varandra under hänsynstagande till rådande
och förväntade tekniska och ekonomiska betingelser. Vidare är givetvis
också en inbördes anpassning mellan de olika produktionsfaktorerna ett
grundläggande villkor. Som ett resultat av denna anpassningsprocess bör
framkomma ett företag, som ur ekonomisk synpunkt kan betecknas som rationellt.
Vid nybyggnad blir det således icke enbart fråga om att samordna
driften och byggnaderna utan det gäller en anpassning av driftsorganisationen
och hela den fasta anläggningen. Det är särskilt angeläget att understryka
detta, emedan vid nybyggnad inom jordbruket i framtiden i många
fall en förändring, sammanslagning eller annan förstoring av brukningsenheterna
kommer att äga rum. Det blir följaktligen både arealerna och byggnaderna,
som då bliva rörliga. Detta är således ett tillfälle för en grundlig
översyn av driftsformerna, vilket icke återkommer på kanske flera generationer.
Syftet blir då framför allt att skapa rationella fastigheter. Ur ekonomisk
synpunkt blir det här fråga om en lämplig kombination av markerna,
vägarna, grundförbättringarna och byggnaderna samt en anpassning mellan
dessa anläggningar och driftsformerna. Därmed sammanhängande ekonomiska
frågor måste studeras på en gång. Det gäller här problem rörande
långtidsinvestering i jordbruket, varvid det framför allt blir fråga om en
analys av bestämmande faktorer samt planeringsmetodikens utformning.

Om det sålunda ur jordbruksekonomisk synpunkt förefaller rationellt
att byggnadernas tekniska utformning äger rum i nära kontakt med den
driftsekonomiska planeringen, så bör detta givetvis också gälla beträffande
övriga fasta anläggningar i jordbruksfastigheten (diken, vägar, broar etc.).
Ifrågavarande anläggningars rationaliseringsgrad kan helt naturligt endast
bedömas utifrån driftsekonomiska synpunkter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

9

I fråga om behovet av ett särskilt permanent organ
för forsknings- och försöksverksamheten rörande jordbrukets byggnadsfrågor
erinrar forskningskommittén till en början om att det, såsom kommittén
redan förut framhållit, kräves dels en lämplig kombination av jorden och
däri ingående fasta anläggningar samt byggnader, dels en rationell uppbyggnad
av anläggningarna och byggnaderna var för sig för att en ekonomiskt
riktig jordbruksfastighet skall kunna skapas. Åtskilliga av de hithörande
spörsmålen äro emellertid ännu icke klarlagda. För att lösa frågan
om anläggningarnas rationella uppbyggnad fordras därför omfattande tekniska
och ekonomiska försök och undersökningar, inriktade på aktuella
praktiska spörsmål. Det blir med andra ord fråga om en praktiskt eller fältmässigt
inriktad målforskning, som dock uppenbarligen måste bedrivas i
nära kontakt med grundforskningen på hithörande område. Vad byggnaderna
beträffar ha sådana undersökningar i viss utsträckning redan företagits
inom forskningskommittén, men motsvarande målforskning beträffande
jordens tekniska anläggningar har endast förekommit sporadiskt. Det synes
därför forskningskommittén angeläget, att denna verksamhet skall intensifieras.

Enligt forskningskommitténs uppfattning är det otvivelaktigt förenat med
betydande fördelar, om nyssnämnda forsknings- och försöksverksamhet
samordnas i ett organ. Det kan uppenbarligen icke bliva fråga om några
engångsutredningar utan fortlöpande undersökningar måste företagas med
beaktande av utvecklingen inom samhället och speciellt inom jordbruket.
Organet bör därför erhålla en fastare karaktär än forskningskommittén
har. På grund av den allmänna betydelsen av en lösning av de hithörande
frågorna finner forskningskommittén det nödvändigt, att ett statligt institut
på området inrättas, förslagsvis benämnt jordbrukets planeringsinstitut.

C. Institutets arbetsuppgifter.

Institutets arbetsuppgifter enligt förslaget kunna uppdelas på
tre grenar, avseende den första byggnadstekniska, den andra kulturtekniska
och den tredje fastighetsekonomiska frågor. Härom innehåller förslaget i
huvudsak följande.

På det byggnadstekniska området bör det största intresset knytas till
byggnadernas utformning och planering med hänsyn till driftstekniska och
driftsekonomiska förhållanden. Det framhålles emellertid såsom självklart,
att även vissa tekniska problem rörande konstruktionerna måste undersökas.
Vidare böra beaktas de sociala och ekonomiska planeringsspörsmål som
uppkomma i samband med jordbruksbebyggelscn.

De olika byggnader, som skulle beröras av institutets undersökningar,
indelas i förslaget i djurutrymmen, lagerutrymmen, övriga driftsbyggnader
och bostäder. För samtliga dessa byggnadstyper kunna forsknings- och utredningsuppgifterna
lämpligen uppdelas i problem rörande byggnadernas
formgivning och utrustning, problem rörande delkonstruktioner i byggna -

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

derna respektive inredningen samt lokaliseringsfrågor beträffande bebyggelsen.

I förslaget framhålles att arbetsuppgifterna rörande byggnadernas formgivning
och utrustning äro, med undantag för bostäder, helt och hållet speciella
för jordbrukets byggenskap. De böra därför i sin helhet falla inom
institutets område. Vad angår konstruktionsfrågorna bör institutet som regel
icke befatta sig med byggnadstekniska grundforskningsproblem utan
endast syssla med tillämpning av de resultat, som vunnits vid de speciella
forskningsinstitutionerna på byggnadsteknikens område. I vissa fall, nämligen
då jordbruket har ett primärintresse av grundforskning på materialområdet,
böra dock även dylika forskningsuppgifter ankomma på institutet,
oaktat de därjämte kunna ha ett sekundärt intresse för övrig byggnadsforskning.
I fråga om anpassningen av konstruktionerna till driftstekniska
förutsättningar framhålles, att även detta spörsmål är ett för jordbruket
mycket specifikt problem, som givetvis i sin helhet bör handhavas
av institutet. De lokaliseringsfrågor rörande bebyggelsen, som böra ankomma
på institutet, äro däremot uppenbarligen endast sådana, som äro speciellt
jordbruksbetonade.

Jordbrukarbostadens intima samband med arbetsplatsen skapar speciella
problem för densammas planläggning. Framtida förändringar i jordbrukets
struktur komma även att påverka bostädernas utformning och lokalisering.
Med hänsyn till dessa förhållanden understrykes angelägenheten
av att vissa med jordbrukarbostaden sammanhängande frågor tagas
upp till studium inom institutet.

I detta sammanhang beröres även förhållandet mellan planeringsinstitutet
och det i 1947 års utredning för byggnadsfrågor föreslagna statens
byggnadsinstitut. Enligt förslaget bör gränsen mellan de båda instituten
lämpligast dragas så, att allmängiltiga bostadsutredningar skola utföras
vid byggnadsinstitutet, medan tillämpad bostadsforskning för lantbruket,
d. v. s. forskning berörande bostäder för jordbrukare och lantarbetare, skall
bedrivas vid planeringsinstitutet.

På det kulturtekniska området avses i första hand skola behandlas de
tekniska och ekonomiska spörsmål, som sammanhänga med frågan hur vissa
fasta anläggningar böra insättas i jordbruksdriften för att man skall få
en rationell produktionsapparat. Som exempel på dylika fasta anläggningar
nämner kommittén diken, vägar, invallningsföretag, broar och vattentäkter.
Genom att de ekonomiska synpunkterna få bliva utslagsgivande kunna
möjligen helt nya vägar komma att beträdas i fråga om dessa anläggningars
utformning och omfattning.

De kulturtekniska forskningsuppgifterna uppdelas i samma grupper som
de byggnadstekniska spörsmålen, d. v. s. i problem rörande anläggningarnas
utformning, problem rörande konstruktioner samt lokaliseringsfrågor. Därjämte
skola inom denna avdelning behandlas spörsmål rörande fastighetsstorlek
och ägobalans i samband med förändringar i fastighetsindelningen
ävensom de tekniska och ekonomiska möjligheterna för sådana föränd -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Såsom en kulturteknisk fråga av särskild aktualitet nämnes ägovägarnas
och vattenregleringarnas utformning efter driftsekonomiska synpunkter.
Vidare framhållas spörsmålen rörande landsbygdens kollektiva anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp in. m.

Med hänsyn till att verksamheten inom den kulturtekniska avdelningen
berör den agronomiska hydrotekniken upptager forskningskommittén även
beträffande de kulturtekniska spörsmålen frågan om gränsdragningen mellan
institutet och andra forskningsanstalter. Därvid framhålles, att den
agronomiska hydrotekniken överspänner mycket vida områden. Det är därför
icke lämpligt att inom den här föreslagna avdelningen inrymma mer
än en viss del därav, nämligen den som har mera omedelbart samband
med fastighetsteknislca och fastighetsekonomiska spörsmål. Hit höra sådana
frågor som människans och djurens förseende med vatten (gemensamt
med byggnadsavdelningen), avloppsfrågorna, torrläggningens betydelse
vid nyanskaffning av odlad jord, dikningen som ägofigursbestämmande
faktor och i samband därmed det numera synnerligen viktiga brukningsbåtnadsbegreppet.
Såsom exempel på de delar av den agronomiska hydrotekniken,
som icke böra omfattas av institutets verksamhet, nämnas den
stora frågan om vattnet som växtfaktor samt de angränsande frågorna rörande
dikningsbehov och alstringsbåtnad m. in. Dessa ha intimt samband
med växtfysiologi, marklära, jordbrukslära, meteorologi, hydrologi etc. och
böra följaktligen bearbetas i nära anslutning till nämnda ämnesområden
Från institutets verksamhet bör vidare undantagas det delområde inom
den agronomiska hydrotekniken, som gäller dikningens teknik, vilken
bygger på hydrologi och hydraulik som grundvetenskap och har nära anslutning
till vattenbyggnadsläran.

I fråga om ägovägarna avses en avgränsning göras på så sätt, att inom
den kulturtekniska avdelningen blott skola behandlas frågor rörande vägarnas
utförande och placering ur fastighetsteknisk och fastighetsekonomisk
betydelse. Vidare skola endast i ringa omfattning upptagas sådana frågor,
som höra samman med vägbroar och trummor för jordbrukets vägar och
icke behandlas i allmän vägbyggnadsteknik.

På det fastighetsekonomiska området har det icke ansetts möjligt att
göra några generella uttalanden rörande fastigheternas utformning i praktiken.
De forskningsuppgifter, som avses skola ifrågakomma, uppdelas
systematiskt i dels fortlöpande analyser av bestämmande faktorer, nämligen
naturliga förhållanden, arbetskraftsförhållanden, sociala synpunkter,
mekaniseringsutvecklingen, arronderingsfaktorn, produktionsinriktningen
och kapitalens kostnader, dels spörsmål rörande planeringens genomförande,
nämligen lokaliseringsfrågor, värderingsfrågor, båtnadsbegreppet, kalkylationsmetoder
vid långtidsplanering och individualplaneringens metodik.

I fråga om vissa av de bestämmande faktorerna ha redan fortlöpande
analyser gjorts inom forskningskommittén, i första hand beträffande produktionsinriktningen
och byggnadskostnaderna. Därjämte ha värderingsfrågorna
och individualplaneringens metodik i någon mån undersökts. Betyd -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ligt utvidgade fortlöpande analyser förordas emellertid för att en mera allmän
och djupgående insikt i de fastighetsekonomiska frågorna skall erhållas.
För att underlätta planeringens genomförande i praktiken erfordras
dessutom omfattande principiella och praktiska studier i planeringens metodik.

Arbetsuppgifterna på det fastighetsekonomiska området sammanföras i
fyra grupper: grundläggande jordbruksekonomiska undersökningar, fastighetsekonomiska
fältstudier, statistisk uppgiftsinsamling och arbetsstudier.

I fråga om de grundläggande jordbruksekonomiska undersökningarna
och fältstudierna anföres, att någon direkt avgränsning icke kan göras i
själva arbetets bedrivande. Här måste en nära samordning äga rum för lösande
av de olika uppgifterna. Såsom för närvarande särskilt aktuella angivas
frågorna rörande arrondering, brukningsenheternas storlek och produktionsinriktning
inom olika områden samt metoder och värderingsfrågor
för individualplaneringen. De kombinerade företagens problem, särskilt jordbruk—skogsbruk,
böra emellertid också underkastas ingående studier. Ett
betydande intresse föreslås även skola ägnas anpassnings- och samordningsfrågor
vid fastighetsplanering. Därvid är det främst resultaten från kulturtekniken
och byggnadsområdet, som skola sättas in i det företagsekonomiska
sammanhanget, men helt naturligt måste även noga uppmärksammas
jordbrukstekniska och driftsekonomiska forskningsresultat.

Den statistiska uppgiftsinsamlingen ävensom arbetsstudierna föreslås
skola bliva gemensamma för institutets samtliga verksamhetsgrenar.

I samband med redogörelsen för institutets arbetsuppgifter betonas starkt
betydelsen av ett intimt samarbete med forskare och forskningsinstitutioner
inom närliggande områden, i främsta rummet med det planerade
byggnadsinstitutet ävensom med de byggnadstekniska institutionerna och
institutionerna för skifteslära vid de tekniska högskolorna. Såsom en angelägenhet
av största vikt framhålles vidare, att institutet kommer att stå i
intim kontakt med lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna. För sådant
ändamål bör förslagsvis chefen för lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning
erhålla plats i institutets styrelse. Det lokala samarbetet med nämnderna
torde enligt förslaget lätt kunna lösas genom direkt arbetskontakt i
anslutning till deras rationaliseringsarbete. Vidare förordas samarbete med
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, statens maskinprovningar,
statens mejeriförsök, statens trädgårdsförsök, lagringsforskningskommittén
inom jordbrukets forskningsråd samt institutet för konserveringsforskning
m. fl. Det framhålles även såsom angeläget, att institutet upprätthåller
kontakt med de utländska forskningsanstalterna på samma områden.

För att sprida forsknings- och försöksresultaten föreslås härjämte samarbete
med jordbrukets upplysningsnämnd. I betänkandet understrykes härvid,
att å ena sidan jordbrukarnas förståelse för rationaliseringsverksamheten
över huvud kan vinnas först sedan ekonomiska resultat kunna påvisas
genom forsknings- och försöksverksamhet, medan det å andra sidan
är av största vikt, att institutet får kontakt med det praktiska jordbrukets
ekonomiska och tekniska problem.

Kungl. Maj. ts proposition nr 21.

13

D. Behovet av försöksobjekt.

För att man skall kunna erhålla resultat, som äro användbara för det
praktiska jordbruket, är det enligt betänkandet ofrånkomligt, att det blivande
institutet bedriver en omfattande försöksverksamhet.
Härvid framhålles, att institutet skulle behöva ett mycket stort antal försöksgårdar,
där skilda problem kunde upptagas till studium. Då en sådan
anordning av kostnadsskäl icke är möjlig, förordas att, liksom i forskningskommitténs
hittillsvarande verksamhet, i stället den utvägen användes, att
överenskommelse träffas med jordbrukare om att vissa försök skola få utföras
i samband med nybyggnad på deras gårdar. Emellertid måste i sådana
fall ofta så stor hänsyn tagas till vederbörande jordbrukares önskemål, att
försökens värde reduceras. Det är därför enligt betänkandet av stor betydelse,
att institutet erhåller åtminstone några egna försöksgårdar för större
och mera permanenta försök.

I detta sammanhang har forskningskommittén erinrat om att försöksgårdsutredningen
för Bogesund i ett den 19 november 1948 avgivet betänkande
föreslagit, att Bogesunds huvudgård skulle inrättas som försöksgård
för animalieproduktion, speciellt för mjölkproduktion, samt att i verksamheten
skulle ingå bland annat vissa byggnadstekniska och jordbruksekonomiska
försök. Forskningskommittén anför härom.

Bogesund uppfyller en del av önskemålen om egen försöksgård för institutet.
Egendomen är emellertid ej lämplig för försök på kulturteknikens
område. Den är vidare ett storjordbruk, där åtskilliga av det normala svenska
jordbrukets problem ej kunna studeras. Som framgått av den tidigare
framställningen äro byggnadskostnaderna relativt sett mycket stora vid
småbruken. Man har bland annat ur denna synpunkt ansett en sammanläggning
av småbruk till större enheter nödvändig. Därvid uppkomma emellertid
stora och betydelsefulla problem, som för närvarande äro ofullständigt
lösta. Det är synnerligen angeläget, att institutet i stor utsträckning
tager upp dessa frågor till grundläggande studium. Emellertid kunna ej alltför
stora experiment göras i den praktiska planeringsverksamheten. Med
hänsyn härtill är institutet i behov av ytterligare en försöksgård, som bör
vara av mindre omfattning än Bogesund, för att vid denna särskilt studera
småbrukets problem. En sådan försöksgård torde måhända kunna övertagas
från domänverket.

I betänkandet framhålles därjämte såsom önskvärt, att institutet får möjlighet
till försöksverksamhet i Norrland i anslutning till den verksamhet
av detta slag, som andra forskningsanstalter där bedriva.

E. Institutets organisation och förläggning.

Som tidigare nämnts föreslås institutet — jordbrukets planeringsinstitut
— skola stå under överinseende av en styrelse om nio ledamöter. Av
dessa skall institutets chef vara självskriven. De övriga skola utses av
Kungl. Maj :t för en tid av tre år. Sammanträde bör äga rum på kallelse

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

av ordföranden så ofta förekommande ärenden det påfordra, dock minst
fyra gånger om året.

Förutom en allmän skyldighet att övervaka institutet och främja dess
verksamhet skall styrelsen enligt förslaget ha till åliggande att fastställa
arbetsprogram och tillse, att erforderligt samarbete kommer till stånd med
andra institutioner och med näringslivet.

Ersättning föreslås skola utgå till ordföranden med ett fast årsarvode av
1 800 kronor samt till övriga styrelseledamöter i form av dagarvode av 20
kronor för varje sammanträdesdag jämte, i förekommande fall, rese- och
traktamentsersättning enligt klass I A allmänna resereglementet.

Den närmaste ledningen av institutet bör enligt förslaget utövas av en
chef. Denne skall vara föredragande inför styrelsen och ansvara för verkställandet
av styrelsens beslut. Vidare skall han bl. a. leda och övervaka
institutets verksamhet i dess helhet samt upptaga och utveckla förbindelser
med närstående institutioner och organ. För att kunna fullgöra sina åligganden
måste chefen vara väl insatt i och äga stor erfarenhet av jordbrukets
ekonomiska och tekniska frågor samt besitta ingående kännedom om
försöks- och forskningsverksamheten inom såväl jordbruk som byggnadsteknik.
På chefens initiativförmåga och ledaregenskaper kommer den allmänna
inriktningen och utformningen av institutets verksamhet till stor
del att vila. Löne- och anställningsvillkoren böra avvägas under beaktande
av de stora kvalifikationskrav, som sålunda måste ställas på honom. Forskningskommittén
föreslår, att han anställes medelst förordnande på viss tid
med placering i lönegrad Cp 15.

Beträffande organisationen i övrigt framhålles i betänkandet
att grundtanken varit, att den största återhållsamhet bör iakttagas i fråga
om inrättandet av ordinarie tjänster. En viss kontinuitet hos personalen
fordras emellertid för institutets verksamhet och därjämte böra sådana befattningshavare,
som bedrivit utrednings- och forskningsarbete under längre
tid, få så trygga anställningsförhållanden, att de icke söka sig bort från
institutet och därmed vålla avbräck i verksamheten. Forskningskommitlén
föreslår därför, att ett antal befattningshavare, som äro av direkt betydelse
för verksamhetens bedrivande, liksom även viss kontorspersonal skola beredas
fast anställning. Övrig personal bör vara arvodesanställd. Genom en
sådan anordning beredes även möjlighet till utbildning av personal för uppgifter
utanför institutet, t. ex. för tjänstgöring vid lantbruksnämnderna.

Som nämnt föreslås institutet skola organiseras på tre avdelningar, nämligen
byggnadsavdelningen, den ekonomiska avdelningen och den kulturtekniska
avdelningen, vartill kommer ett mindre, chefen direkt underställt
kansli.

Avdelningarna skola enligt förslaget förestås av särskilda avdelningsföreståndare
med uppgift att, var och en inom sitt forskningsområde, enligt
fastställd arbetsplan leda och själva deltaga i undersökningar och försök
samt med uppmärksamhet följa forskningsverksamheten och främja dess
utveckling. I fråga om kompetenskraven anföres, att avdelningsföreståndare

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

15

bör genom högre akademisk examen eller på annat därmed jämförligt sätt
ha styrkt sig äga synnerligen goda insikter i de ämnen, som falla inom befattningens
forskningsområde, samt genom utgivna skrifter ha ådagalagt
framstående förmåga till vetenskaplig forskning och visat praktisk duglighet
inom sitt fack. Med hänsyn till forskningsarbetets speciella natur och
vikten av att vid behov kunna utan större omgång företaga personbyte på
befattningarna föreslås, att avdelningsföreståndarna i likhet med chefen
förordnas på viss tid. Såsom lämplig löneställning förordas placering i lönegrad
Cp 8.

På varje avdelning bör vidare finnas en försöksledare, som i siamråd
med avdelningsföreståndaren skall planlägga undersökningar och försök
samt biträda denne med övervakandet av forskningsverksamheten inom avdelningen.
För att kunna antagas till försöksledare föreslås, att vederbörande
genom examen från fackhögskola eller på annat jämförligt sätt skall
ha styrkt sig äga synnerligen goda insikter i de ämnen, som falla inom befattningens
arbetsområde, samt dessutom ha ådagalagt förmåga att utföra
vetenskapliga undersökningar och visat praktisk duglighet inom sitt fack.
Försöksledare anses böra beredas extra ordinarie anställning med placering
i lönegrad Ce 29.

På byggnadsavdelningen bör vidare enligt förslaget finnas anställd en
arkitekt i lönegrad Ce 29 med uppgift att bedriva tillämpad forskning rörande
lantbrukets bostäder. Denne befattningshavare skall ha genomgått
teknisk högskola och förvärvat erfarenhet av planeringsarbeten.

Hos forskningskommittén är för närvarande anställd en ingenjör med
lägre teknisk examen för studier i transportfrågor. I betänkandet framliålIes,
att denne specialist är av mycket stort värde för verksamheten och på
grund av sin specialisering ej gärna kan påräkna annan anställning. Forskningskommittén
föreslår därför, att på byggnadsavdelningen inrättas en
befattning för en sådan ingenjör med placering i lönegrad Ce 22.

För sammanställning och viss bearbetning av statistiskt material m. m.
bör å såväl byggnadsavdelningen som den ekonomiska avdelningen finnas
ett kanslibiträde i lönegrad Ca 11. I övrigt torde till en början tre skriv- och
kontorsbiträdesbefattningar böra inrättas med avlöning enligt bestämmelserna
om reglerad befordringsgång.

Den fackutbildade personal, som i övrigt erfordras för olika försöks- och
forskningsuppgifter, bör enligt förslaget åtminstone tills vidare, i avvaktan
på ytterligare erfarenhet, avlönas medelst lämpligt avvägda arvoden efter
arten och omfattningen av erhållna uppdrag. Därigenom skulle man även
kunna tillgodose vissa angelägna utbildningsbehov. Agronomer, arkitekter,
lantmätare och ingenjörer tarva nämligen i regel viss vidare utbildning, innan
de äro skickade till befattningar inom jordbrukets byggnads- och rationaliseringsverksamhet.
Fördenskull synes det forskningskommittén värdefullt,
att personal med sådan utbildning kan knytas till institutet under kortare
eller längre tid. Sålunda föreslås skola anställas på byggnadsavdelningen
två ingenjörer och en arkitekt eller vid vissa tillfällen två arkitekter

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

och en ingenjör, på den kulturtekniska avdelningen två agronomer eller
lantmätare samt på den ekonomiska avdelningen två agronomer eller lantmätare,
eller tidvis en agronom och en lantmätare, samt dessutom två lantmästare
eller andra personer med praktisk-teoretisk jordbruksutbildning.
De nu nämnda befattningshavarna, som avses skola anställas mot arvoden,
böra under en stor del av året arbeta med försök/ å platser spridda över
hela landet.

Kansliet föreslås skola bestå av en kansliskrivare i lönegrad Ca 15 såsom
registrator och kassör, ett kanslibiträde i lönegrad Ca 11 såsom chefens
handsekreterare med växlande expeditions- och skrivarbete samt en vaktmästare
i lönegrad Ce 9. Med hänsyn till institutets rent fackbetonade karaktär
framhålles det vidare såsom betydelsefullt, att vid behov tillgång
finnes till biträde av en juridiskt och administrativt väl skolad tjänsteman,
som mot ett visst arvode, förslagsvis 1 500 kronor årligen, kan bestrida förekommande
göromål av rättslig karaktär såsom bisyssla vid sidan av annan
tjänst. Denne avses tillika skola fungera som sekreterare vid styrelsens
sammanträden samt biträda vid uppsättandet av förekommande protokoll
och expeditioner.

Vad angår institutets förläggning anföres i betänkandet, att den
hittills vunna erfarenheten av Lund som förläggningsort för forskningskommittén
talar för att även institutet bör förläggas dit. Med hänsyn till
att skiftande odlingsbetingelser äro representerade inom ej alltför långt avstånd,
skulle nämligen grundläggande försök kunna utföras där utan stora
kostnader. Därjämte skulle lokalfrågan åtminstone för den närmaste framtiden
kunna ordnas genom att institutet övertoge forslmingskommitténs
nuvarande lokaler.

Styrelsens sammanträdesort föreslås däremot skola som regel bliva Stockholm,
liksom fallet varit beträffande forskningskommittén.

F. Kostnadsfrågor.

Vid behandlingen av frågan om kostnaderna för institutet må till
en början återgivas följande av forskningskommittén verkställda sammandrag
av utgifterna under budgetåren 1946/47 och 1947/48 för forskningen
inom det verksamhetsområde, som kommittén föreslagit för institutet.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
....................................

Jordbrukets byggnadsstudiekommitté .........

Fältarronderingskommittén ..................

Kostnader för försöksverksamhet för åstadkommande
av bättre fastighetsarrondering i Norrland
.....................................

Budgetår

1946/47 1947/48

110 000:— 184015:51
178 943:76 159 453:54

— 70 000: —

78 409: 64

Summa 367 353: 40 413 469: 05

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

17

De årliga kostnaderna för det planerade institutet vid full utbyggnad uppskattas
som nämnt till i runt tal 390 000 kronor. Härav beräknas kostnaden
för löner till ordinarie och extra ordinarie personal, upptagna såsom begynnelselöner
i ortsgrupp 3 inklusive tolv procent tillägg, samt ersättning till
arvodesanställd personal till 276 272 kronor enligt följande specifikation.

Chef ...............................

Bijggnadsavdelningen.

1 avdelningsföreståndare .........

1 försöksledare ....................

1 arkitekt .......................

1 ingenjör ........................

1 kanslibiträde ...................

3 ingenjörer el. arkitekter ..........

Ekonomiska avdelningen.

1 avdelningsföreståndare .........

1 försöksledare ...................

1 kanslibiträde ....................

2 agronomer el. lantmätare ........

2 lantmästare el. motsvarande......

Kulturtekniska avdelningen.

1 avdelningsföreståndare .........

1 försöksledare ....................

2 agronomer el. lantmätare ........

Kansli, sekreterare och biträdes personal.

1 kansliskrivare .................

1 kanslibiträde ....................

1 vaktmästare ...................

1 sekreterare (jurist) ..............

4 kontors- och skrivbiträden .......

ep

15

22

128

ep

8

17

928

Ce

29

13

896

. Ce

29

13

896

, Ce

22

9

421

Ca

11

5

726

arvode

30

000

Cp

8

17

928

. Ce

29

13

896

Ca

11

5

726

arvode

20

000

arvode

16

000

Cp

8

17

928

. Ce

29

13

896

arvode

20

000

Ca

15

6

800

Ca

11

5

726

. Ce

9

5

147

arvode

1

500

18

730

S

:a

276

272

Beträffande de årliga kostnaderna för institutet i övrigt anföres i betänkandet
att institutet kommer att behöva tillkalla experter från andra institutioner
för bearbetning av vissa frågor, varvid det även kan bliva nödvändigt
att tillfälligtvis anställa extra kontorspersonal. För sådana specialundersökningar
beräknas en kostnad av 30 000 kronor. Genom att institutet
behöver företaga åtskilliga försök vid det praktiska jordbruket på skilda
håll i landet erfordras vidare ett relativt högt belopp till reseersättningar
och traktamenten. Enligt betänkandet torde man icke kunna kalkylera
med mindre kostnad härför än 30 000 kronor. Därjämte beräknas till speciella
anläggningar i samband med vissa tekniska försök 20 000 kronor, till
publikationstryck och kontorsomkostnader 30 000 kronor samt till styrelsearvoden
3 000 kronor.

Det sammanlagda årliga anslagsbehovet upptages sålunda till (276 300
+ 30 000 + 30 000 + 20 000 + 30 000 + 3 000 =) 389 300 kronor.

I betänkandet framhålles, att man vid jämförelse mellan de beräknade

2 Bilxang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 21.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

kostnaderna för institutet och de hittillsvarande utgifterna för motsvarande
forsknings- och försöksverksamhet bör uppmärksamma, att institutets
arbetsuppgifter äro mera omfattande än den nuvarande verksamheten på
området. Den föreslagna samordningen torde därjämte kunna giva snabbare
och säkrare resultat än vad som kan ernås, då skilda kommittéer bearbeta
fristående detaljer. Vidare anföres, att institutet torde kunna direkt i
det praktiska arbetet samordna verksamheten så, att långsamma och ofta
mindre fruktbärande remissförfaranden undvikas. Även härigenom förväntas
institutets arbetsresultat bliva ett helt annat än det som kan uppnås
genom olika kommittéer, samtidigt som kostnaderna bliva lägre.

På grund av de synnerligen aktuella uppgifter, som institutet skall ha
hand om, föreslås detta skola organiseras så snart som möjligt. Svårigheten
att erhålla kompetenta krafter till alla de befattningar, som enligt förslaget
skola inrättas, har emellertid föranlett forskningskommittén att förorda
en successiv utbyggnad av institutet. Därvid skulle början göras med
en mindre, fast personalstab, kompletterad med arvodesanställd personal,
vilken så småningom kunde vinna kompetens för ordinarie befattningar.

De tjänstemän, som föreslås skola tillsättas under det första budgetåret,
äro — förutom institutets chef — en gemensam föreståndare för byggnadsoch
ekonomiavdelningarna, en försöksledare på byggnadsavdelningen och
en på den kulturtekniska avdelningen, en arkitekt, en ingenjör, en kansliskrivare,
ett kanslibiträde, tre ingenjörer, arkitekter eller agronomer samt
två skriv- och kontorsbiträden. I den mån kompetenta krafter icke finnas
böra befattningarna enligt förslaget tills vidare besättas med tillförordnad
personal.

Kostnaden undet det första budgetåret för en sålunda begränsad uppbyggnad
av institutionen har beräknats till sammanlagt 225 000 kronor, varav
i runt tal 161 900 kronor till löner, 3 000 kronor till styrelsearvoden, 16 100
kronor till specialundersökningar, 17 000 kronor till reseersättningar, 9 000
kronor till försöksomkostnader och 18 000 kronor till utrustning, expenser,
publikationstryck m. m.

Yttrandena.

Behovet av en ökad forsknings- och försöksverksamhet
på lantmannabyggnadernas område vitsordas i de flesta remissutlåtandena.
Meningarna äro däremot delade om huru verksamheten bör organiseras.
Sålunda avstyrka skogsstyrelsen, lantbruksakademien, överstyrelsen
för de tekniska högskolorna och Riksförbundet Landsbygdens folk att
det föreliggande förslaget förverkligas, medan statskontoret, lantmäteristyrelsen,
domånstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens kommitté för byggnadsforskning
och Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund
tillstyrka detsamma utan större anmärkningar. Övriga instanser till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

19

styrka förslaget endast med betydande inskränkningar eller yttra sig allenast
beträffande vissa delar därav. Inom statskontoret och lantbruksstyrelsen
har reservation anförts av generaldirektören Björk respektive överdirektören
Ytterborn, vilka avstyrka förslaget.

Såsom skäl för avstyrkandena anföres i huvudsak, att det icke är lämpligt
eller nödvändigt att skapa ett nytt kostnadskrävande ämbetsverk för
ifrågavarande ändamål. Ett dylikt forskningsorgan skulle i stället kunna
inordnas i lantbruksstyrelsens eller lantbrukshögskolans organisation. I ett
flertal yttranden framhålles vidare, att den förebragta utredningen är ofullständig
på ett flertal punkter. Särskilt anmärkes, att arten och omfattningen
av de uppgifter, som skulle tillkomma det föreslagna institutet, icke ha blivit
tillräckligt klart och allsidigt belysta. I åtskilliga yttranden förordas, att hela
frågan om byggnadsforskningens organisation skall upptagas till prövning
i ett vidare sammanhang. I några fall, t. ex. i remissutlåtandena av lärarkollegierna
vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola
samt av lantbruksakademien och lantbrukshögskolans lärarråd, föreslås
därjämte, att forskningskommittén i avbidan på en överarbetning av
förslaget eller en ny utredning skall tills vidare fortsätta sin verksamhet
efter i huvudsak samma linjer som för närvarande, därvid emellertid verksamheten
bör intensifieras.

I fråga om det föreslagna institutets arbetsuppgifter anmärkes i
remissutlåtandena av lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och skogstyrelsen, att i betänkandet icke beaktats de viktiga frågor,
som avse skogen och dess problem i förhållande till driften i övrigt vid jordbruken.
Med hänsyn till att skogsbruk i mycket stor utsträckning bedrives
i förening med jordbruk böra enligt ämbetsverkens mening även sagda frågor
höra till institutets verksamhetsområde.

Sålunda framhåller lantmäteristyrelsen, att de grundläggande företagsekonomiska
sammanhangen i vårt lands jordbruk, planeringsmetodiken,
värderingsfrågorna samt de väg- och vattenbyggnadstekniska frågorna över
huvud icke torde kunna vetenskapligt eller praktiskt klarläggas tillfredsställande,
om det icke beaktas, att skogen vanligen utgör en integrerande del
av jordbruket. Styrelsen anser sig nämligen icke kunna räkna med att de
rent skogliga forskningsorganen komma att upptaga de kombinerade frågorna
till behandling. Det är därför önskvärt, att det i institutets instruktion
inryckes en bestämmelse, att institutet särskilt skall beakta de tekniskt-ekonomiska
problemen i det kombinerade jordbruket. Därjämte bör en eller
ett par arvodesanställda jägmästare knytas till institutet.

I övrigt har lantmäteristyrelsen i huvudsak icke något att erinra mot de
föreslagna arbetsuppgifterna. Enligt dess mening bör dock den närmare
fördelningen av arbetet mellan institutets olika avdelningar icke redan nu
regleras i detalj. I stället bör till en början göras en inventering av de mycket
omfattande arbetsuppgifterna. Därefter böra dessa upptagas till be -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

handling efter angelägenhetsgraden och under hänsynstagande till kvalifikationerna
hos de befattningshavare, som institutet lyckas förvärva.

I likhet med forskningskommittén understryker domänstyrelsen, att de
frågor, som föreslås skola höra till institutets verksamhetsområde, äro flätade
i varandra på sådant sätt, att delproblemen knappast kunna lösas utan
att man beaktar hela komplexet av spörsmål av byggnadselconomisk-teknisk,
driftsekonomisk och fastighetsekonomisk natur. Med hänsyn till forskningsfältets
väldiga omfattning anser styrelsen det dock riktigt, att institutet
icke belastas med huvuduppgiften ovidkommande frågor eller med sådana
problem, som kunna hänskjutas till andra organ. Därför böra såvitt
bostäderna angår endast de problem, som äro speciella för jordbruket, upptagas
vid institutet och behandlingen av kulturtekniska frågor bör inskränkas
till rent ekonomiska bedömanden med hänsyn till jordbruksdriften.

Domänstyrelsen framför vidare tanken, att institutet skulle överlämna avsnitt
av sina uppgifter till andra lämpliga organ eller enskilda forskare
ungefär på sätt, som nu sker inom statens kommitté för byggnadsforskning
och som avses skola äga rum vid det statliga byggnadsinstitutet. Därigenom
vinnes, att bästa tillgängliga sakkunskap behandlar delfrågorna
samtidigt som planeringsinstitutets egen personal avlastas till förmån för
arbetet i stort. Att styrelsen icke nämnes bland de organ, med vilka samarbete
rekommenderas, finner styrelsen anmärkningsvärt. Säkerligen skulle
ett intimt samarbete mellan planeringsinstitutet och styrelsen bliva fruktbärande
för båda parter, i det att styrelsen skulle kunna erbjuda ett rikt
urval av försöksobjekt och institutet skulle kunna lämna styrelsen värdefullt
bistånd i planeringsfrågorna.

Lantbruks styrelsen framhåller, att forskningsuppgifterna och sättet att
genomföra forskningen i betänkandet berörts endast i så stora drag och så
allmänna ordalag, att det är svårt att taga ställning till förslaget. Med utgångspunkt
från den målsättning på hithörande områden, som angivits
av 1946 års sakkunniga för utbildningen av lantmätare och lantbruksingenjörer
(SOU 1947:68), ansluter sig dock lantbruksstyrelsen till detsamma.
Beträffande arbetsuppgifternas fördelning på de särskilda avdelningarna
anmärker styrelsen, att frågor rörande fastighetsstorlek och ägobalans höra
hemma under fastighetsekonomien och icke, såsom i förslaget gjorts gällande,
under kulturtekniken. På den fastighetsekonomiska avdelningen torde
vidare även böra behandlas frågor angående fastighetsteknik.

I några fall förordas begränsningar i de föreslagna arbetsuppgifterna för
institutet.

Sålunda ifrågasätter Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares
riksförbund lämpligheten av att någon form av grundforskning anförtros åt
planeringsinstitutet, eftersom dettas resurser enligt förslaget knappast komma
att bliva tillräckliga därför. Dessutom skulle stor risk föreligga för onödigt
dubbelarbete, om såväl planeringsinstitutet som byggnadsinstitutet
skulle syssla med grundforskning.

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

Vidare framhåller byggnadsstyrelsen, med utgångspunkt från förslagets
allmänna synpunkter, att tyngdpunkten i institutets verksamhet åtminstone
tills vidare bör läggas på arbetsuppgifter inom det rent jordbruksekonomiska
området. Redan av denna anledning synes det icke nu erforderligt
att organisera en byggnadsavdelning av den föreslagna omfattningen. Härtill
kommer, att flertalet av de för byggnadsavdelningen angivna forskningsuppgifterna
äro av sådan allmän art, att de torde falla inom ramen för det
planerade statliga byggnadsinstitutets verksamhet.

Även överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser, att institutets
huvudsakliga verksamhet -— därest institutet bör komma till stånd — bör
förläggas till det kulturtekniska och det fastighetstekniska området. Vad
åter angår det byggnadstekniska området uppstå givetvis i samband med
lantmannabyggnaderna vissa konstruktiva och tekniska problem av speciell
natur. Dessa kräva emellertid för sin lösning i stort sett samma vetenskapliga
bearbetning och forskning som andra problem på det byggnadstekniska
området och äro ej artskilda från de sistnämnda. De byggnadstekniska problemen
tillhöra främst de tekniska högskolornas byggnadstekniska institutioner,
vilka för övrigt besitta större vetenskapliga resurser för problemens
behandling än dem, som enligt förslaget skulle komma att stå institutet till
buds. I detta sammanhang erinrar överstyrelsen även om det ifrågasatta nya
statliga institutet för byggnadsforskning.

Å andra sidan förordar överinspektören för lantbrukets försöksväsende,
att institutets byggnadsavdelning ofördröjligen skall utbyggas i full omfattning.
Som skäl härför pekas på betydelsen av att denna avdelnings viktiga
uppgifter, som till väsentlig del skola övertagas från den nuvarande forskningskommittén,
snarast måtte kunna behandlas under fastare former. Härigenom
skulle möjliggöras en permanent anställning av specialutbildad kvalificerad
personal. Däremot böra enligt överinspektörens mening den kulturtekniska
och den ekonomiska avdelningen upprättas i full utsträckning
först sedan frågan om dessa avdelningars arbetsuppgifter ytterligare klarlagts
och bättre möjligheter yppat sig att erhålla kompetent arbetskraft.

En liknande ståndpunkt har intagits av Sveriges lantbruksförbund. Förbundet
förklarar sig icke kunna för närvarande finna några skäl, som tala
för att delar av den kulturtekniska forskningen skulle utbrytas ur de nuvarande
verksamhetsformerna och överföras till en särskild avdelning, där
förbundet veterligt ingen sakkunskap på området finnes företrädd. Ej heller
finnes enligt förbundets mening för närvarande anledning att inrätta en
särskild avdelning för fastighetsekonomiska frågor, då lantbruksnämnderna
i stort sett synas vara väl skickade att ha hand om dessa under lantbruksstyrelsens
överinseende och därjämte lantbrukshögskolans ekonomiska institution
under senare år utfört fortlöpande undersökningar på området.
Behovet av kulturteknisk och fastighetsekonomisk forskning föreslås emellertid
skola utredas särskilt.

I fråga om de byggnadstekniska frågorna anför förbundet bland annat
följande.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Det torde ur jordbrukets synpunkt få betraktas såsom otillfredsställande
att, medan under senare år goda resultat uppnåtts vid den byggnadsforskning
som främst inriktat sig på problem inom stadsnäringarnas byggnadsverksamhet,
den organiserade, planmässigt bedrivna forskningen inom jordbruket
i hög grad försummats. Med hänsyn till att många frågor av elementär
art fortfarande stå olösta, synas möjligheterna att genom en rationell
undersökningsverksamhet snabbt vinna praktiskt användbara resultat få
betraktas såsom mycket goda. Nödvändigheten av att dessa möjligheter utnyttjas
i full utsträckning torde bäst framgå av det förhållandet, att någon
tendens till relativ minskning av byggnadskostnaderna icke kunna iakttagas,
vilket en förbättrad anpassning till de driftstekniska och driftsekonomiska
förhållandena vid jordbruket borde kunna medföra. De av kommittén
framlagda uppgifterna för forskning inom det byggnadstekniska området
synas väl täcka de behov, som i första hand föreligga. Förbundet anser
sig dock icke kunna dela kommitténs uppfattning, att allt forskningsarbete
i vad rör jordbrukets bostäder med undantag för sådana produktionstekniska
och byggnadstekniska frågor, vilka bedömas vara av allmängiltig natur
och fördenskull böra tillhöra statens byggnadsinstitut, bör förläggas till planeringsinstitutet.
Då någon principiell skillnad icke finnes mellan tätorternas
och landsbygdens bostäder, synes enligt förbundets förmenande utredningsverksamheten
i berörda avseenden böra överlämnas åt statens byggnadsinstitut
för att man därigenom skall undvika ett eljest till synes onödigt dubbelarbete
och säkerställa, att samtliga forskningsresultat utan onödig omgång
även komma landsbygden till del. Lantbruksförbundets byggnadsförening
har i yttrande över det av 1947 års utredning för byggnadsfrågor avgivna
betänkandet med förslag till inrättande av detta byggnadsinstitut anfört
liknande synpunkter i denna fråga.

Med hänsyn till det byggnadstekniska forskningsområdets storlek och betydelsen
av att tillförlitliga resultat snabbt kunna utvinnas för exploatering
inom den praktiska byggnadsverksamheten, finner förbundet det nödvändigt,
att det föreslagna forskningsarbetet såsom enda uppgift tilldelas
ett särskilt jordbrukets byggnadsinstitut, som bör övertaga den av forskningskommittén
på detta område bedrivna försöksverksamheten.

Bostadsstijrelsen — vilken i sitt remissutlåtande huvudsakligen begränsar
sig till att behandla institutets föreslagna arbetsuppgifter på det byggnadstekniska
området — framhåller att styrelsen tidigare tillstyrkt inrättandet
av ett statens byggnadsinstitut, vilket skulle fungera såsom ett ledande
och samordnande organ för utrednings- och forskningsverksamhet
på byggandets område. Det synes styrelsen emellertid lämpligt, att den
forskning, som hittills bedrivits i fråga om den allmänna planeringen av
jordbruksfastigheterna, samordnas och intensifieras. Visserligen föreligga
vissa svårigheter att på förhand fördela arbetsuppgifterna på det byggnadstekniska
området mellan byggnadsinstitutet och det nu föreslagna planeringsinstitutet.
Styrelsen är emellertid av den uppfattningen att gränsdragningen
bör ske så att alla sådana forskningsuppgifter, som äro av betydelse
även för annan byggnadsverksamhet än den på jordbrukets område, böra
hänskjutas till byggnadsinstitutet. Denna uppdelning föreslås även skola
gälla forskningar, som behövas för bostädernas utformning och planläggning.
De forskningar, som kunna erfordras rörande gemensamhetsanlägg -

23

Kungi. Maj.ts proposition nr 21.

ningar för vatten och avlopp, torde beröra både landssamhällen och stads
bygd. Enligt styrelsens uppfattning böra dessa frågor icke behandlas isolerat
såvitt de angå landsbygden utan lösas i annat sammanhang. Styrelsen
erinrar om att 1946 års vatten- och avloppssaltkunniga ännu icke avgivit
sitt betänkande och finner skäl tala för att dessa sakkunniga böra taga
upp nämnda frågor till behandling.

Inrättandet av ett jordbrukets planeringsinstiut är enligt statens kommitté
för byggnadsforskning icke i högre grad beroende av en eventuell omorganisation
av forsknings- och utredningsverksamheten på byggnadsområdet
i allmänhet. Emellertid bör enligt kommitténs mening planeringsinstitutets
organisation icke fastlåsas, förrän man vunnit erfarenhet av en
i förhållande till forskningskommittén utökad verksamhet och i vart fall
icke förrän byggnadsinstitutets organisation fastställts. Vissa fördelar böra
kunna vinnas genom att besläktade institut få likartad organisation.

Vad angår förläggningsorten för det föreslagna institutet har
i samtliga de yttranden, vari frågan berörts, gjorts gällande att staden Lund
är mindre lämplig såsom förläggningsort.

Sålunda anför styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
att stora fördelar skulle kunna vinnas, om samarbetet med vissa
av högskolans och statens lantbruksförsöks institutioner underlättades. De
institutioner, som i första hand avses, äro statens husdjursförsök, statens
jordbruksförsök, lantbruksekonomiska institutionen och hydrotekniska institutionen.
Styrelsen förordar därför, att institutet skall förläggas till Uppsala
eller dess närhet, varvid bör tillses att förbindelserna med lantbrukshögskolan
bliva så goda som möjligt.

Lantbrukshögskolans lärarråd framhåller bland annat, att vad forskningskommittén
anfört rörande samarbetet med andra institutioner samt med
lantbruksstyrelsen och försöksgården vid Bogesund knappast låter sig förenas
med kommitténs uppfattning, att Lund skulle vara lämplig förläggningsort
för institutet, så mycket mindre som kommittén särskilt understrukit
önskvärdheten av att institutets försöksverksamhet skall omfatta
även Norrland.

Liknande synpunkter anföras av lantbruksakademien och lärarkollegiet
vid Tekniska högskolan i Stockholm. På enahanda grunder finner domänstyrelsen
starka skäl tala för en förläggning till Ultuna eller Uppsala, medan
lantmäteristyrelsen anser Stockholm eller Stockholms närhet vara den
lämpligaste förläggningsplatsen. Lantbruksstyrelsen förordar för sin del,
att institutet skall förläggas ej alltför långt från Stockholm eller Uppsala.

Jämväl överinspektören för lantbrukets försöksväsende anser institutets
placering i Lund olämplig och anför härom följande.

Tyvärr saknas tillräckligt uttömmande statistiska uppgifter för bedömning
av frågan om behovet av byggnadsrationalisering och övrig rationalisering
inom lantbruket i olika delar av landet. Några skäl att antaga att
detta behov skulle vara mindre i norra och mellersta Sverige än i södra
Sverige finnas emellertid ej. Snarare torde förhållandena vara omvända. Jag
får i detta sammanhang hänvisa till 1942 års jordbrukslcommittés betän -

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

kande del III (SOU 1946:61) och det material som där framlägges av kommitténs
rationaliseringsutskott. En mera central förläggning av institutet
inom landet än den föreslagna skulle otvetydigt vara ägnad att underlätta
institutets kontakt med de aktuella problemen och även förbilliga institutets
verksamhet. I betänkandet framhålles önskvärdheten av institutets förläggning
i en trakt med stor jordbrukstäthet. Vidare understrykes med skärpa
vikten av samarbete med en rad namngivna institutioner, av vilka flertalet
äro belägna i Uppsala och Stockholm. Vikten av sådant samarbete har
även understrukits av 1940 års byggnadssakkunniga (SOU 1941: 4). Största
möjliga hänsynstagande till samtliga nu framförda synpunkter sker om institutet
förlägges till Uppsala, vilket jag härmed vill föreslå. En tillfällig
förläggning tills vidare i Lund i avvaktan på lokalfrågans ordnande i Uppsala
är givetvis tänkbar.

Beträffande den föreslagna benämningen jordbrukets planeringsinstitut
framhåller lantbruksstyrelsen, att denna är mindre lämplig och kan
giva anledning till missförstånd. Även om målforskning av ifrågavarande
slag med rätta kan betecknas såsom planering, användes dock denna term
i så många andra sammanhang, att den i det allmänna språkbruket fått en
annan innebörd. Speciellt gäller det sagda i sådana sammansättningar som
byggnadsplanering, stadsplanering, regionalplanering o. s. v.

Beträffande institutets organisation föreslår lantmäteristyrelsen,
att samarbetet med närstående verk och institutioner organisatoriskt skall
säkerställas på så sätt, att representanter för dessa verk och institutioner
skola ingå i institutets styrelse eller i ett särskilt råd. I styrelsen eller rådet
böra sålunda vara företrädda såväl lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen,
skogsstyrelsen och jordbruksnämnden som lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök, de tekniska högskolorna samt skogshögskolan och statens
skogsforskningsorgan.

Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök förordar,
att cheferna för lantmäteristyrelsen, lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
eller dem de sätta i sitt ställe skola vara självskrivna ledamöter i institutets
styrelse.

Domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund ifrågasätta
huruvida icke de böra vara företrädda i styrelsen. Vidare anser
Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund lämpligt,
att statens byggnadsinstitut erhåller en representant däri. Slutligen föreslår
överstyrelsen för de tekniska högskolorna, att dessa högskolors intressen
bliva företrädda inom institutets ledning.

Å andra sidan förordar bostadsstyrelsen, att planeringsinstitutet såsom
1947 års utredning för byggnadsfrågor föreslagit skall bliva representerat
i styrelsen för statens byggnadsinstitut.

Överinspektören för lantbrukets försöksväsende understryker, att verksamheten
vid planeringsinstitutet måste bedrivas i intim kontakt med övrig
forsknings- och försöksverksamhet på jordbrukets område, och framhåller,
att i synnerhet samarbetet mellan institutet och statens lantbruksförsök bör

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

bliva synnerligen långtgående. Det torde även bliva aktuellt för institutet
att utnyttja vissa allmänna försöksresurser. Förutom den förslagna för söksgården
vid Bogesund bör institutet sålunda få utnyttja statens övriga försöksgårdar.
Med hänsyn härtill anser överinspektören det böra övervägas,
huruvida icke institutets verksamhet bör organisatoriskt samordnas med
den övriga försöksverksamheten inom jordbruket, exempelvis genom att
institutets arbetsplaner skola underställas styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök för godkännande samt att högskolestyrelsen
skall få i uppdrag att avgiva yttrande över institutets anslagsäskanden.

Vad angår personalen vid institutet anför lantbrukshögskolans lärarråd,
att frågan om befattningshavarnas kompetens och lönegradsplacering
knappast förefaller tillräckligt utredd och därför behöver ytterligare övervägas,
innan beslut fattas. Beträffande kompetensfordringarna erinras härvid
om att avdelningsföreståndare enligt förslaget skall genom utgivna skrifter
ha ådagalagt framstående förmåga till vetenskaplig forskning och visat praktisk
duglighet inom sitt fack. Detta uttalande torde enligt lärarrådet väl
knappast kunna tydas på annat sätt än att avdelningsföreståndare bör ha
dokumenterat vetenskaplig skicklighet i samma mening som gäller i fråga
om professor, laborator och statsagronom. Den föreslagna lönegradsplaceringen
synes giva vid handen, att man här åsyftar en kompetens närmast
motsvarande professorskompetens. Huru en bedömning av avdelningsföreståndares
kompetens skall komma till stånd är emellertid icke utrett. Lärarrådets
uppfattning delas av högskolestyrelsen.

Statens kommitté för byggnadsforskning framhåller, att det är viktigt, att
man icke låser fast tjänsterna genom alltför specificerade kompetensfordringar.
Särskilt gäller detta tjänsten såsom chef för institutet.

I fråga om chefsbefattningen föreslår lantbruksakademien en närmare
prövning, huruvida icke vid detta institut såsom vid flertalet övriga jämförliga
forskningsinstitutioner chefsskapet skulle kunna anförtros åt en av
avdelningsföreståndarna. Inom dennes avdelning skulle i så fall arbetskraften
i erforderlig mån förstärkas. Liknande synpunkter anföras av överinspektören
för lantbrukets försöksväsende.

Såväl lantmåteristiyrelsen som lantbruksstyrelsen förorda, att de föreslagna
befattningshavarna kompletteras med skogligt utbildad personal.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter tillika, om icke kvalificerad statistisk sakkunskap
bör finnas tillgänglig vid institutet.

Sveriges högskoleutbildade våg- och vattenbyggares riksförbund föreslår,
att chefen för byggnadsavdelningen skall ha avlagt civilingenjörsexamen i
väg- och vattenbyggnadsfacket. Förbundet framhåller vidare, att institutets
föreslagna verksamhet omspänner ett mycket stort kompetensområde, nämligen
såväl byggnadsteknik, jordbruksteknik och hydrologi som vattenförsörjning
och avlopp, sjöreglering, irrigation och vägbyggnad. Det torde därför
komma att möta svårigheter att förvärva kompetent personal. Dock finnes
en yrkesgrupp med utbildning inom samtliga nämnda områden, näm -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

ligen lantbruksingenjörerna, vilkas utbildning i allmänhet omfattar fullständig
civilingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad jämte ettårig kurs
vid lantbrukshögskolan. Med hänsyn härtill anser förbundet det synnerligen
lämpligt, att till institutet knytes en lantbruksingenjör. Denne bör
placeras lägst i lönegrad Ce 33.

Slutligen förordar tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium, att
med hänsyn till transportfrågornas betydelse en tjänst inrättas för en högskoleutbildad
specialist på detta område.

I fråga om befattningshavarnas lönegradsplacering uttalar sig till en början
domänstyrelsen för att den fasta personalen reduceras till det minimum,
som kan anses nödvändigt för kontinuitetens bevarande och för bearbetning
av insamlat material. I stället böra relativt stora belopp ställas till institutets
förfogande, så att personer utanför institutet kunna anlitas. Denna uppfattning
delas av statens kommitté för byggnadsforskning.

Vad avdelningsföreståndarna beträffar anser däremot överinspektören för
lantbrukets försöksvåsende, att en placering i Ca-plan är önskvärd, eftersom
dessa befattningar torde böra tillsättas efter sakkunnig bedömning. Lantbruksakademien
framhåller, att forskaren utan anställning med fullmakt
icke erhåller den fria och utåt oberoende position, som är nödvändig för det
objektiva forskningsarbetet.

Statskontoret har för sin del icke annat att erinra mot förslaget i förevarande
del än att institutets chef icke bör placeras i högre lönegrad än Cp
14. Härom anför statskontoret följande.

Den av kommittén förordade löneställningen för institutets chef, lönegrad
Cp 15, finner statskontoret vara för hög. För bestämmande av denne befattningshavares
löneförmåner torde böra beaktas den löneställning, som fastställts
för föreståndare för institutioner av ungefär motsvarande storleksordning
och karaktär. Härutinnan må erinras, att cheferna för statens skogsforsknings-
och väginstitut äro placerade i lönegrad Cp 14, medan cheferna
för geotekniska institutet samt veterinärmedicinska, kriminaltekniska och
bakteriologiska anstalterna hänförts till Cp 12. Föreståndaren för statens
institut för folkhälsan äger utöver sin lön som professor (Ca 33) uppbära
ett årligt arvode av 2 004 kronor. Den gjorda jämförelsen leder närmast till
ett val mellan lönegraderna Cp 14 och Cp 12. Även om vissa skäl tala för att
man vid detta val bör stanna vid den lägre lönegraden, vill dock statskontoret
— i betraktande särskilt av att den med chefen för det nya jordbrukets
planeringsinstitut närmast jämförbare föreståndaren för statens skogsforskningsinstitut
hänförs till Cp 14 — icke motsätta sig tillämpning av samma
löneställning för nu ifrågavarande befattningshavare.

Generaldirektören Björck framhåller att chefen, i händelse institutet inordnas
i lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, icke kan erhålla
högre löneställning än den för professor fastställda. Om åter en självständig
institution inrättas, motivera arbetsuppgifterna och ifrågakommande kompetenskrav
under inga omständigheter högre löneställning än den, som
bestämts för cheferna för de medicinska och veterinärmedicinska laboratorierna,
eller Cp 12.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Under hänvisning till att överinspektören för lantbrukets försöksväsende
har placerats i lönegrad Cp 12 anser lantbrukshögskolans lärarråd, att den
föreslagna placeringen av institutets chef bör ytterligare övervägas.

Statens lönenämnd anför däremot, att den icke finner anledning till erinran
mot förslaget att hänföra chefstjänsten till lönegraden Cp 15. Med
hänsyn till att avdelningscheferna vid statens geotekniska institut och statens
väginstitut ha placerats i 32 lönegraden anser nämnden å andra sidan,
att avdelningsföreståndarna vid planeringsinstitutet icke böra placeras högre
än i 31 lönegraden, och deras befattningar böra av försiktighetsskäl tills
vidare uppföras på extra ordinarie stat. Arvodesformen bör undvikas för
heltidsanställd personal. I stället böra befattningshavare lämpligen anställas
såsom extra tjänstemän, i den mån de icke kunna erhålla ordinarie eller
extra ordinarie anställning. Vad de föreslagna ordinarie tjänsterna såsom
kansliskrivare och kanslibiträden beträffar erinrar nämnden slutligen om
att ordinarie anställning icke bör omedelbart beredas den, som icke förut i
tillräcklig grad prövats inom statsförvaltningen.

I fråga om kostnaderna för institutet anmärker lantbrukshögskolans
lärarråd, att anslaget till försöksomkostnader, 20 000 kronor, förefaller
vara uppseendeväckande lågt beräknat i förhållande till det sammanlagda
medelsbehovet, cirka 390 000 kronor.

Även styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök samt
statens kommitté för byggnadsforskning finna försökskostnaderna vara
anmärkningsvärt knappt tillmätta.

Anslagsäskanden för budgetåret 1951/52.

I skrivelse den 28 augusti 1950 har statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
hemställt, att till verksamheten under budgetåret 1951/52
skall anvisas dels ett förslagsanslag av 167 600 kronor till avlöningar och dels
ett förslagsanslag av 54 500 kronor till omkostnader. I skrivelsen har kommittén
därjämte anhållit om bemyndigande att ingå avtal med Lunds stad
om upplåtelse till kommittén av den staden tillhöriga egendomen Lilla Råby
ävensom om anvisande av ett belopp å 50 000 kronor för inköp av inventarier
m. m. till egendomen.

Med utgångspunkt från att kommittén från och med budgetåret 1951/52
skall ombildas till ett särskilt institut, benämnt statens forskningsinstitut
för lantmannabyggnader, har kommittén i förevarande skrivelse framlagt ett
i förhållande till den förut behandlade utredningen reducerat förslag till omorganisation
av kommittén.

Enligt detta skall i spetsen för institutet stå en chef i lönegrad Cp 15.
Därjämte skall inrättas en befattning såsom avdelningsföreståndare för byggnadsavdelningen
i lönegrad Cp 8. Vidare skola finnas tre försöksledare i lönegrad
Ce 29, av vilka den förste skall syssla med ekonomiska uppgifter på

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

det agronomiska området, den andre med ingenjörstekniska uppgifter och
den tredje med forskning rörande lantbrukets bostäder m. m. Antalet assistenter
beräknas till fem. Av dessa skall en med placering i lönegrad Cg 27
ägna sig åt metods- och arbetsstudier beträffande inomgårdsarbeten, medan
två, placerade i lönegrad Ce 26, skola syssla med vissa transportfrågor och
kalkyler. De återstående två assistenterna, som föreslås skola placeras i lönegrad
Ce 22, skola användas för ritningsarbeten. Härutöver skola finnas en
kansliskrivare såsom registrator och kassör i lönegrad Ca 15, en montör för
biträde vid försök och experiment i lönegrad Ce 14, ett kanslibiträde i lönegrad
Ce 11 samt två skriv- och kontorsbiträden med avlöning enligt bestämmelserna
om reglerad befordringsgång.

Till avlöning åt de sålunda föreslagna befattningshavarna beräknas ett
belopp av (22 128 + 17 928 + 41 688 + 55 020 + 6 804 + 6 528 + 5 724 +
8 774=) 164 594 kronor. Härtill komma arvoden och särskilda ersättningar
till ordföranden och ledamöterna i institutets styrelse med tillhopa 3 000
kronor.

Av omkostnadsanslaget å 54 500 kronor belöpa 500 kronor på sjukvård
in. m. Till reseersättningar avses 13 000 kronor, vilket är 2 000 kronor mindre
än som beräknats för ändamålet under innevarande budgetår. Medelsbehovet
till utrustning, expenser, publikationstryclc m. m. samt till försöksomkostnader
uppskattas till 18 000 respektive 10 000 kronor. I jämförelse
med innevarande budgetår innebär detta en ökning med 1 000 kronor beträffande
vardera posten. Till specialutredningar upptages slutligen ett oförändrat
belopp å 13 000 kronor.

Departementschefen.

I propositionen nr 74 till 1943 års riksdag angående anslag för forskningsoch
försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader anförde dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, bland annat, att det vore en känd sak,
att byggnaderna inom jordbruket representerade ansenliga kapitalinvesteringar,
som i många fall ej stode i proportion till jordbruksenheternas avkastningsvärde.
Detta berodde icke endast på byggnadskostnadernas höjd i
och för sig utan i kanske ännu högre grad på att en verkligt rationell utformning
av byggnadsbeståndet icke genomförts i samband med planläggningen
av driften. Stora besparingar skulle därför kunna göras i fråga om
planläggning och utförande av jordbrukets ekonomibyggnader, därest dithörande
spörsmål bleve föremål för en systematisk och sakkunnigt bedriven
forsknings- och försöksverksamhet.

Vad sålunda anförts äger fortfarande giltighet. Betydelsen av att alla
möjligheter att lösa jordbrukets byggnadsproblem tillvaratagas torde för
övrigt nu till och med snarast vara ännu större än vad fallet var, då forskningskommittén
inrättades. Efter sistnämnda tidpunkt ha nämligen byggnadskostnaderna
inom jordbruket stigit ytterligare. I stor utsträckning är

Knngl. Maj:ts proposition nr 21.

29

byggnadsbeståndet vidare nu sådant, att genomgripande förbättringar eller
nybyggnader erfordras. Under de senaste åren har ny- och ombyggnadsverksamheten
inom jordbruket hållits tillbaka genom byggnadsregleringen. Sedan
denna numera upphävts såvitt gäller jordbrukets ekonomibyggnader,
torde man böra räkna med att en omfattande investering i ny- och ombyggnader
för jordbrukets räkning successivt kommer att äga rum. Det är då
givetvis angeläget, att dessa byggnadsföretag skola utformas så, att dels en
på lång sikt ändamålsenlig lösning av byggnadsfrågan erhålles i varje särskilt
fall, dels kostnaderna hållas på lägsta möjliga nivå. I detta sammanhang
måste även beaktas den verksamhet för främjande av jordbrukets rationalisering,
som nu bedrives i enlighet med de riktlinjer, vilka fastställdes
av 1947 års riksdag. En grundförutsättning för att denna verksamhet skall
kunna giva önskat resultat är uppenbarligen att de byggnadsfrågor, som
aktualiseras i rationaliseringsarbetet, kunna lösas på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt.

I själva verket utgöra jordbrukets byggnadskostnader —■ näst arbetskostnaderna
—- den dominerande posten på jordbrukets utgiftssida. Utvecklingen
av denna kostnadspost kommer följaktligen att i mycket hög grad bli
avgörande för i vad mån jordbrukets lönsamhet kan förbättras och inkomstnivån
för jordbruksbefolkningen höjas utan en motsvarande höjning av
konsumentprisnivån.

Det torde med hänsyn till det anförda få anses uppenbart, att det ur det
allmännas synpunkt är synnerligen väl motiverat att stödja en forskningsoch
försöksverksamhet beträffande jordbrukets byggnadsfrågor.

Att man år 1943 beslöt att tills vidare bedriva dylik verksamhet i kommittéform
torde framför allt ha berott på att det icke ansågs lämpligt att skapa
någon fastare organisation för ändamålet, innan viss erfarenhet vunnits. Då
kommittén nu bedrivit sitt arbete i över sju år, synes emellertid tiden vara
inne att mera definitivt pröva frågan om verksamhetens organisation och
omfattning.

Jag vill då först framhålla, att de vunna erfarenheterna enligt min mening
klart tala för att arbetet bör fortsättas. Likaså finner jag det nödvändigt att
det organ, som hädanefter skall omhänderha verksamheten, skall erhålla
en fastare organisation än den som hittills tillämpats. En verksamhet av
ifrågavarande slag kräver nämligen uppenbarligen en viss grad av kontinuitet.
Denna kontinuitet kan icke uppnås, med mindre man bereder erforderligt
antal befattningshavare sådana anställnings- och avlöningsförhållanden,
att för arbetet skadliga ombyten å tjänsterna kunna undvikas. Med hänsyn
härtill ansluter jag mig till forskningskommitténs förslag, att kommittén
skall förvandlas till ett institut av mera permanent karaktär.

Vad angår arbetsuppgifterna för det nya organet kan jag däremot icke
biträda kommitténs ståndpunkt. Denna innebär en högst väsentlig utvidgning
av kommitténs nuvarande verksamhetsfält och kan i korthet sägas
vara, att det nya organet skall kunna upptaga ej blott byggnadstekniska
problem utan även andra problem, som röra frågan om en ekonomiskt än -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

damålsenlig uppbyggnad av jordbruksfastigheten. Kommittén åsyftar givetvis
icke, att sagda organ skall syssla med alla problem av sistnämnda
slag. Emellertid synes kommittén avse, att organet i avsevärd utsträckning
skall kunna behandla även sådana spörsmål, som visserligen närmast äro
av fastighetsteknisk eller driftsekonomisk art men dock ha betydelse för
lösningen av jordbrukets byggnadsfrågor. På sätt påpekats i flera yttranden
skulle emellertid en sådan ståndpunkt vålla olägenheter i skilda hänseenden.
Bland annat skulle den medföra en oklarhet i fråga om organets kompetensområde,
som bör undvikas. Om organet skulle kunna göra en verklig,
självständig insats på ett så vidsträckt verksamhetsfält, skulle det vidare
behöva avsevärt större personella och materiella resurser än som nu
torde kunna ställas till dess förfogande.

I ett par yttranden har gjorts gällande att det föreslagna organets arbetsuppgifter
böra begränsas till kulturtekniska och driftsekonomiska problem
och att forsknings- och försöksverksamheten beträffande jordbrukets byggnader
bör uppdragas åt det organ för forskning och försök på bostadsbyggandets
område — statens byggnadsinstituc — som föreslagits av 1947 års
utredning för byggnadsfrågor. En dylik lösning av frågan kan jag dock av
flera skäl icke förorda. Densamma skulle bland annat innebära, att det nya
institutet på jordbrukets område skulle få arbetsuppgifter av mycket obestämd
karaktär och skulle vidare framkalla just sådana gränsdragningsproblem
som nyss berörts. Av än större betydelse är att den angivna lösningen
icke synes tillfredsställande ur jordbrukets synpunkt. Jordbrukets
byggnadsfrågor innefatta nämligen, såsom redan framhållits, en rad för
denna näring speciella problem, vilkas lösande är av den allra största betydelse.
Det måste enligt min mening föreligga stor risk för att dessa ej skulle
kunna ägnas tillräcklig uppmärksamhet inom ett institut, som till övervägande
delen sysslar med allmänna bostadsbyggnadsfrågor.

Det lämpligaste synes i stället vara, att det organ, till vilket forskningskommittén
för lantmannabyggnader nu bör ombildas, skall få i huvudsak
samma arbetsuppgifter som de, vilka nu ankomma på forskningskommittén
och enligt kommitténs betänkande skulle behandlas av en byggnadsteknisk
avdelning inom det föreslagna planeringsinstitutet. Däremot bör organet ej
bedriva någon självständig forsknings- eller försöksverksamhet beträffande
kulturtekniska och fastighetsekonomiska frågor. För att det samband, som
uppenbarligen föreligger mellan de byggnadstekniska samt de fastighetstekniska
och driftsekonomiska problemen på jordbrukets område, skall bli vederbörligen
beaktat, bör det emellertid förutsättas, att det nya organet kommer
att uppehålla ett nära samarbete med de institutioner, som syssla med
forsknings- och försöksverksamhet på sistnämnda båda områden.

Jag förordar alltså, att den nuvarande forskningskommittén skall omorganiseras
till ett byggnadstekniskt forskningsinstitut, förslagsvis benämnt
statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader och med i stort sett de
arbetsuppgifter, som i betänkandet föreslagits för planeringsinstitutets
byggnadsavdelning. Omorganisationen torde böra genomföras vid ingången
av budgetåret 1951/52.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

31

Det torde icke vara erforderligt att anstaltens arbetsuppgifter i förväg
preciseras i detalj. Inom det angivna arbetsområdet rymmes en mängd problem
av stor betydelse för jordbruket. Det bör få ankomma på anstaltens
ledning att inom ramen för tillgängliga resurser avgöra, vilka av dessa som
böra angripas i första hand. På två speciella punkter torde emellertid ett
ståndpunktstagande vara påkallat. Den ena av dessa gäller anstaltens befattning
med grundforskning på byggnadsteknikens område och den andra
dess befattning med jordbrukets bostadsfrågor.

I betänkandet framhålles, att anstalten som regel icke bör befatta sig med
byggnadstekniska grundforskningsproblem men dock bör kunna upptaga
dylika i sådana fall, då jordbruket har ett primärintresse av grundforskning
på materialområdet. Även en på dylikt sätt begränsad grundforskning
skulle emellertid kräva större resurser hos anstalten än det för närvarande
torde vara möjligt att ge detta. Jag anser därför, i överensstämmelse
med vad som anförts i ett yttrande, att anstalten i princip ej bör ägna
sig åt någon grundforskning.

Frågan om anstaltens befattning med jordbrukets bostadsproblem har i
betänkandet besvarats så, att allmängiltiga bostadsutredningar böra utföras
vid det byggnadsinstitut, som föreslagits av 1947 års utredning för byggnadsfrågor,
medan tillämpad bostadsforskning för lantbruket, d. v. s. forskning
berörande bostäder för jordbrukare och lantarbetare, bör bedrivas vid
nu ifrågavarande anstalt. Enligt vad jag inhämtat av chefen för socialdepartementet
torde förslag om inrättande av ett särskilt institut för byggnadsfrågor
ej komma att föreläggas årets riksdag. Innan frågan om inrättande
av ett sådant institut och om dess organisation blivit avgjord torde
det ej vara möjligt att definitivt bestämma, i vad mån den forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, som enligt min åsikt nu bör komma till stånd,
bör ägna sig åt byggnadstekniska frågor rörande jordbrukets bostäder. Den
vägledande synpunkten bör emellertid enligt min mening vara, att sistnämnda
anstalt så långt möjligt bör begränsa sitt arbete till frågor som äro
speciella för jordbruket. Då de byggnadstekniska problemen rörande bostäder
i huvudsak torde vara desamma för jordbruksbefolkningen som för
landsbygdsbefolkningen i övrigt, innebär denna min ståndpunkt, att forskningsanstalten
för lantmannabyggnader bör upptaga nu nämnda problem
endast i mycket begränsad utsträckning.

Såsom forskningskommittén framhållit torde det ligga i sakens natur, att
den nya anstalten måste bedriva en omfattande försöksverksamhet. Av kostnadsskäl
torde denna verksamhet ofta böra få den formen att överenskommelse
träffas med jordbrukare om att försök skola få utföras i samband
med nybyggnad på deras gårdar. På detta sätt torde även ett avsevärt antal
försöksobjekt kunna erhållas. Jag vill i detta sammanhang peka på de möjligheter
till försöksverksamhet, som ett samarbete med domänverket och
andra statliga institutioner kan erbjuda.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

Forskningskommittén har emellertid härutöver uttalat önskemålet, att den
blivande anstalten skall få åtminstone några egna försöksgårdar för större
och mera permanenta försök. I detta sammanhang har utredningen hänvisat
till det förslag, som framlagts om att Bogesunds huvudgård skulle inrättas
som en försöksgård för animalieproduktion samt att i verksamheten vid
denna försöksgård skulle ingå bland annat vissa byggnadstekniska försök.

I viss utsträckning har detta önskemål redan tillgodosetts. Jag torde sålunda
få erinra om att Kungl. Maj :t dels medgivit forskningskommittén att
av Lunds stad arrendera egendomen Lilla Råby, dels föreslagit riksdagen
(prop. nr 2/1951, bil. 18 s. 79) att å tilläggsstat II till riksstaten för löpande
budgetår anvisa ett anslag av 50 000 kronor såsom förlagslån för igångsättande
av driften å egendomen. Att anstalten härutöver nu skulle erhålla någon
eller några egna försöksgårdar kan jag bland annat av kostnadsskäl icke
förorda. Ej heller torde det i nuvarande läge vara möjligt att inrätta någon
statlig försöksgård vid Bogesund.

Vad angår anstaltens förläggningsort skulle väl en placering i Stockholm
eller Uppsala innebära åtskilliga fördelar med hänsyn till den nära kontakt
med andra jordbruksinstitutioner, som därigenom skulle ernås. Å andra
sidan har förläggningen till Lund hittills visat sig fördelaktig särskilt ur
den synpunkten att det varit lätt för kommittén att komma i direkt kontakt
med det praktiska jordbruket och att få lämpliga försöksobjekt. Då härtill
kommer att kommittén nu har en försöksgård i Lund och att lämpliga
kontorslokaler finnas å denna, anser jag mig böra förorda att anstalten åtminstone
tills vidare skall förläggas till Lund.

Var styrelsens sammanträden skola hållas torde vara en lämplighetsfråga
som Kungl. Maj :t bör äga avgöra.

Enligt forskningskommitténs betänkande skulle styrelsen för det planerade
institutet bestå av nio ledamöter. För min del finner jag det emellertid
angeläget att styrelsen ej skall göras alltför stor. Jag föreslår därför att
styrelsen skall bestå av sex ledamöter. Anstaltens chef bör vara självskriven
ledamot, medan övriga fem ledamöter böra utses av Kungl. Maj :t. Det bör
tillika ankomma på Kungl. Maj :t att utse ordförande i styrelsen. Det synes
icke erforderligt att det i förväg bestämmes, att vissa verk eller organisationer
skola vara representerade i styrelsen.

Till samtliga ledamöter i styrelsen med undantag av anstaltens chef torde
ersättning böra utgå med 20 kronor för varje sammanträdesdag. Dessutom
torde ordföranden i styrelsen böra erhålla ett arvode å 1 000 kronor för år.
Samtliga ledamöter böra vidare äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning
enligt klass I A i allmänna resereglementet.

I ett yttrande har alternativt framförts den tanken att samarbetet med
närstående verk och institutioner organisatoriskt skulle säkerställas på så
sätt, att representanter för dessa verk och institutioner skulle ingå i ett särskilt
till anstalten knutet råd. Denna tanke synes förtjäna att övervägas närmare.
Jag är emellertid ej för närvarande beredd att föreslå, att något dylikt
råd skall inrättas. Det torde få ankomma på anstaltens styrelse att i första

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

33

hand pröva, om en sådan åtgärd är erforderlig eller önskvärd för att samarbetet
med andra verk och institutioner skall kunna tryggas.

Med anledning av vad överinspektören för lantbrukets försöksväsende anfört
rörande dessa frågor vill jag understryka att anstalten och statens lantbruksförsök
givetvis böra samarbeta, ej minst i fråga om utnyttjandet av
gemensamma försöksresurser. Jag finner det dock icke påkallat att anstalten
för den skull på sätt överinspektören ifrågasatt skulle i viss mån underordnas
styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök. Däremot
bör överinspektörexr äga rätt att närvara vid anstaltsstyrelsens sammanträden
och där yttra sig.

Vad angår personalen vid anstalten innebär kommitténs förslag till organisationen
vid full utbyggnad en mycket kraftig utvidgning jämfört med
den personal, som nu finnes hos fonskningskommittén. Även den begränsade
personalplan, som kommittén framlagt i sina anslagsäskanden för
nästa budgetår, innebär en ej oväsentlig förstärkning. För min del är jag,
såsom jag redan tidigare framhållit, klart medveten om vikten och omfattningen
av de frågor, som anstalten har att upptaga. Jag anser dock, att anstaltens
avlöningsanslag tills vidare bör hållas i stort sett inom den ram,
som nu gäller för forskningskommittén.

Anstaltens chef synes böra anställas med förordnande på viss tid samt
placeras i lönegrad Cp 12.

Vid anstalten böra vidare inrättas två befattningar såsom försöksledare i
lönegrad Ce 29. Några särskilda formella kompetenskrav torde ej böra uppställas
beträffande dessa båda befattningshavare. Vidare böra finnas en
kanslibi trädest jänst i lönegrad Ce 11 samt två kontorsbiträdestjänster i reglerad
befordringsgång.

Anstaltens övriga personal bör enligt min mening tills vidare vara arvodesanställd.
Med utgångspunkt från de nuvarande arvodena uppskattar jag
kostnaderna för avlönande av denna personal under nästa budgetår till 30 000
kronor. Därutöver torde emellertid böra upptagas ett belopp av 5 000 kronor
för att möjliggöra för anstalten att tillkalla experter och anställa extra
personal för specialutredningar.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit skulle anstaltens avlöningsanslag

behöva uppföras med 101 500 kronor.

Anslaget beräknas sålunda:

Avlöning till ordinarie tjänsteman ............................ 18 600

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t .. 2 000

Avlöningar till icke-ordinarie personal ........................ 75 000

Rörligt tillägg .............................................. 5 900

Summa kronor 101 500

3 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 21.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 21.

Vad omkostnaderna angår synes i enlighet med kommitténs anslagsäskanden
för nästa budgetår böra beräknas 500 kronor till sjukvård m. m., 13 000
kronor till reseersättningar samt 18 000 kronor till utrustning, expenser och
publikationstryck m. in. Härjämte torde 10 000 kronor böra avses för försöksomkostnader.
Omkostnadsanslaget skulle alltså behöva upptagas med
tillhopa (500 4- 13 000 + 18 000-j- 10 000 =) 41 500 kronor. Det överskott
som, sedan vederbörlig amortering å förlagslån verkställts, kan uppkomma
å driften av Lilla Råby, torde därjämte böra få användas till bestridande
av försöksomkostnader.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) besluta att statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
skall från och med den 1 juli 1951 omorganiseras
till en statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader i
huvudsaklig överensstämmelse med vad jag i det föregående
förordat;

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att för statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader fastställa följande personalförteckning,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1951/52:

Personalförteckning.

Tjänsteman å ordinarie stat:

1 föreståndare ................................. Cp 12

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad

ä n C e 2 4:

2 försöksledare ................................ Ce 29;

3) godkänna följande avlöningsstat för statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1951/52.

Avlöningsstat.

1. Avlöning till ordinarie tjänsteman, förslagsvis . . 18 600

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis .................. 2 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal ........ 75 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis.................... 5 900

Summa kronor 101 500;

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

35

4) å riksstaten för budgetåret 1951/52 under nionde huvudtiteln
anvisa

a) till Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader:
Avlöningar ett förslagsanslag av 101 500 kronor,

b) till Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader:
Omkostnader ett förslagsanslag av 41 500 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Malte Olsson.