Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § civil försvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536), m. m.; given Stockholms slott den 6
april 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536); samt

2) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 14 § strafflagen.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

De i propositionen framlagda lagförslagen syfta till att reglera ställningen
i krig för personal tillhörande civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst.
Ehuru denna personal är anknuten till en organisation av civil karaktär,
avses att den skall kunna vid vissa tillfällen tagas i anspråk för försvarsåtgärder
av militär natur. I detta syfte föreslås att i 1 § civilförsvarslagen införes
ett stadgande av innehåll, att Konungen äger bestämma att personal
tillhörande viss tjänstegren skall, då riket är i krig, vara skyldig att i anslutning
till tjänstegrenen åliggande uppgifter utöva sådan verksamhet för
rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten. Den föreslagna ändringen av
27 kap. 14 § strafflagen innebär, att den som tillhör sådan tjänstegren under
krig i straffrättsligt hänseende jämställes med krigsman.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 201.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1014 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Civilförsvaret har---stående verksamhet.

För olika---särskilda tjänstegrenar.

Konungen äger förordna, att personal
tillhörande viss tjånstegren
skall, då riket är i krig, vara skyldig
att, i anslutning till tjänstegrenen
åliggande uppgifter, utöva jämväl sådan
verksamhet för rikets försvar som
eljest åvilar krigsmakten. Sådan personal
tillhör under krig krigsmakten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 14 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 14 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

27 KAP.

14 §.

Under beredskapstillstånd och då
riket är i krig skall såsom krigsman
anses, förutom den som på grund av
26 kap. 21 § eller med stöd därav givna
bestämmelser är krigsman, jämväl
envar annan som är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten, i den män
ej Konungen annorlunda förordnar.
Vad som sägs om krigsman skall, då
riket är i krig, äga motsvarande tilllämpning
å polisman vilken, utan att
vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten,
är skyldig att deltaga i rikets
försvar ävensom å den som har att
fullgöra för bevakning av viss egendom
erforderlig polisverksamhet och
därvid enligt Konungens förordnande
tillhör krigsmakten.

Den som------

Beträffande krigsfånge —

Under beredskapstillstånd och då
riket är i krig skall såsom krigsman
anses, förutom den som på grund av
26 kap. 21 § eller med stöd därav givna
bestämmelser är krigsman, jämväl
envar annan som är tjänstgöringsskyldig
vid krigsmakten, i den mån
ej Konungen annorlunda förordnar.
Vad som sägs om krigsman skall, då
riket är i krig, äga motsvarande tilllämpning
å polisman vilken, utan att
vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten,
är skyldig att deltaga i rikets
försvar, å den som har att fullgöra för
bevakning av viss egendom erforderlig
polisverksamhet och därvid enligt
Konungens förordnande tillhör krigsmakten
ävensom å den som tillhör
sådan tjänstegren inom civilförsvaret,
vars personal jämlikt Konungens förordnande
är skyldig att utöva verk -

samhet som åvilar krigsmakten.
såsom krigsman.

--folkrättsliga grundsatser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.

■ Sc SFS 1948: 448.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena, chefen
för inrikesdepartementet samt t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Andersson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
fråga om ställningen i krig för personal tillhörande civilförsvarets
ordnings- och bevakningstjänst samt anför därvid följande.

Organisationen av civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst.

De grundläggande bestämmelserna angående civilförsvaret äro upptagna
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944- (nr 536) och civilförsvarskungörelsen
den 14 september 1944 (nr 646). Civilförsvaret har enligt 1 § civilförsvarslagen
till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer utöva sådan
verksamhet för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten ävensom annan
i samband därmed stående verksamhet. För olika slag av civilförsvarets
verksamhet skola finnas särskilda tjänstegrenar.

För att civilförsvarets personalbehov skall tillgodoses stadgas i 11 § civilförsvarslagen
en allmän tjänsteplikt innefattande skyldighet att fullgöra
sådan tjänstgöring i civilförsvaret som kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiva (civilförsvarsplikt) för envar i riket bosatt svensk medborgare
fr. o. m. det kalenderår, varunder han fyller 16 år, t. o. in. det kalenderår,
varunder han fyller 65 år. Civilförsvar splikten innebär enligt 12 § skyldighet
icke endast att under tid då beredslcapstillstånd råder inom civilförsvaret
fullgöra tjänst, som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad
fientlig verksamhet samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst,
utan även att under annan tid -— sålunda även under fredsförhållanden
— i viss utsträckning deltaga i utbildning och övning.

På civilförsvaret ankommer bl. a. att tillgodose det vid krig eller krigsfara
stegrade behovet av personal för ordningshållning och bevakning. Före
en år 1948 beslutad omorganisation av civilförsvaret ingick däremot bevakningstjänst
endast till en mindre del i dess uppgifter. Denna ankom i
stället huvudsakligen på den s. k. landstormspolisen, som ingick i krigs -

Kunyl. 1Maj. ts proposition nr 201.

5

makten. För tjänstgöring vid landstormspolisen uttogos och utbildades
värnpliktiga av de äldre årsklasserna samt frivilliga. Landstormspolismannen
stod i och för polistjänsten under polisbefäl och åtnjöt polismans skydd
och befogenhet. Emellertid ansågs landstormspolisorganisationen ej ha fungerat
fullt tillfredsställande. 1945 års civilförsvarsutredning (SOU 1947: 10)
ansåg att en organisation med dubbel lydnadsställning i sig bure fröet till
friktioner som i sin tur måste menligt inverka på organisationens effektivitet.
Landstormspolisorganisationen syntes därjämte vara alltför komplicerad
och brista i smidighet på grund av sin mellanställning i förhållande
till militär- och polismyndigheterna. Organisationen borde göras antingen
i alla avseenden militär eller i alla avseenden civil. Då de skäl som från
militär sida på sin tid framförts för ett avförande från det militära kompetensområdet
av bevakningsuppgifter, som väsentligen hade polisiär innebörd,
och vilka skäl föranlett tillskapandet av landstormspolisorganisationen
alltjämt syntes kvarstå, föreslog utredningen att de bevakningsuppgifter
som skulle bestridas med landstormspolis måtte övertagas av civilförsvaret.
Detta förslag biträddes av Ivungl. Maj :t i den proposition rörande
civilförsvarets framtida organisation som förelädes och godkändes av 1948
års riksdag (prop. 1948: 81). Bland de särskilda tjänstegrenarna inom civilförsvaret,
vilka finnas uppräknade i 3 § civilförsvarskungörelsen, ingår
sålunda nu, efter 1948 års beslut, även ordnings- och bevakningstjänst.

Vad först angår ordningstjänsten tillkommer det under civilförsvarsberedskap
civilförsvaret att ansvara för ordningen i allmänna skyddsrum och
andra civilförsvarets anstalter samt att eljest handha ordningsuppgifter
som ha samband med civilförsvarets verksamhet i övrigt (2 § 1 mom. civilförsvarskungörelsen).
Dessa uppgifter äro till väsentlig del av samma
natur som de vilka eljest tillkomma polisväsendet. Någon klar gränsdragning
mellan vad som ingår i polisväsendets uppgifter och vad som ankommer
på civilförsvaret har ej skett. Närmare anvisningar härom äro dock för
närvarande under utarbetande inom civilförsvarsstyrelsen.

Bevakningstjänsten har till ändamål att bereda skydd mot spioneri och
sabotage, vilket utgör en av civilförsvarets uppgifter (1 § a) civilförsvarskungörelsen).
Omfattningen av den bevakning av anläggningar och byggnader
som ankommer på det allmänna civilförsvaret bestämmes av överbefälhavaren
(2 § 2 mom. civilförsvarskungörelsen). De för försvaret och
folkförsörjningen särskilt betydelsefulla anläggningar m. in. vilka skola erhålla
markbevakning upptagas i en särskild av överbefälhavaren fastställd
markbevakningsförteckning. Bevakningsuppgifterna fördelas mellan militära
förband och civilförsvaret enligt särskilda regler. Vid andra bevakningsföremål
än dem som upptagas i markbevakningsförteckningen kan
tillfällig bevakning anordnas. Bevakning förekommer även vid s. k. särskilt
civilförsvar, främst verkskydd (jfr 57 § civilförsvarslagen).

Rekryteringen av ordnings- och bevakningstjänstens personal sker dels
bland polismän, dels bland värnpliktiga som anvisas av militära myndigheter
och dels bland övriga civilförsvarspliktiga. Polismännen äro huvudsak -

6

Kungl. 1Maj:ts proposition nr 201.

ligen hänförda till ordningstjänsten. De skola dock tjänstgöra vid polisväsendet
i den mån de ej tagas i anspråk av civilförsvaret och även under
tjänstgöring i civilförsvaret bibehålla de särskilda åligganden som de ha i
egenskap av polismän. De värnpliktiga, vilka erhålla uppskov med inställelse
till värnpliktstjänstgöring och tagas i anspråk såsom civilförsvarspliktiga,
äro alla hänförda till bevakningstjänsten — där de dock utgöra mindre än
hälften — och de övriga civilförsvarspliktiga till tjänstegrenens båda delar.

Ehuru avsikten är att personal skall uttagas särskilt för ordningstjänst
och särskilt för bevakningstjänst, torde det i många fall bli nödvändigt att
använda ordningshållningspersonal för tillfälliga bevakningsuppgifter och
omvänt. De båda delarna av tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst
äro sålunda ej strängt åtskilda.

I detta sammanhang må även påpekas den nära samordning som i övrigt
avses skola upprätthållas mellan civilförsvaret och polisväsendet. Enligt
12 § civilförsvarskungörelsen äger civilförsvar schef, även om han icke tilllika
är polischef, under civilförsvarsberedskap förordna att polismän inom
civilförsvarsområdet skola avdelas för att fullgöra med civilförsvaret sammanhängande
uppgift. Med hänsyn till denna möjlighet äger civilförsvarschef
under högsta civilförsvarsberedskap meddela föreskrift beträffande den
beredskap som skall upprätthållas inom polisväsendet.

All personal inom ordnings- och bevakningstjänsten åtnjuter under civilförsvarsberedskap
polismans skydd och befogenhet (87 a § civilförsvarskungörelsen).

Ställningen i krig för civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal enligt

nuvarande ordning.

Frågan hur civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal skall förhålla
sig gentemot fientlig krigsmakt är ej reglerad i gällande författningar
utom såvitt angår den del av personalen som tillhör polisväsendet. Beträffande
polisväsendets befattningshavare finnas bestämmelser i lagen den 17
december 1943 (nr 881) om polisens ställning i krig (prop. 1943: 347, första
lagutskottets uti. 1943: 52). Det har ansetts självfallet att under krig polisen
måste kunna utnyttjas så effektivt som möjligt, även om den härigenom
komme att erhålla uppgifter som icke äro av rent polisiär natur. 1943 års lag
har tillkommit bl. a. för att undanröja den tvekan som kunde råda, vilka
medel polisen finge använda mot uniformerade fiender. Enligt 1 § i lagen är
envar befattningshavare vid polisväsendet (polisman) skyldig att under
krig deltaga i rikets försvar i den omfattning Konungen föreskriver. Polisman,
som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets
försvar, tillhör enligt 2 § under krig krigsmakten. Vad sålunda föreskrivits
skall, enligt 4 § i lagen, såvitt Konungen därom förordnar, under
krig äga motsvarande tillämpning med avseende å den som enligt 18 § lagen
om polisväsendet i riket förordnats att utöva för bevakning av viss egendom
erforderlig polisverksamhet. Den sistnämnda föreskriften har motiverats
med att, i den mån bevakningen har avseende å viktiga anläggningar, t. ex.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

7

1 aranar, kraftverk eller fabriker, vakten i fråga i själva verket har att under
krig fullgöra försvarsuppgifter av militär natur (prop. 1943: 347 s. 12).

bestämmelserna i 1943 års lag kompletteras av stadgandena i 26 kap.
21 § och 27 kap. 14 § strafflagen om innebörden i straffrättsligt hänseende
av begreppet krigsman. I det senare lagrummet stadgas bl. a. att vad som
sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å
polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är
skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för
bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt
Konungens förordnande tillhör krigsmakten.

Tillämpningsföreskrifter till 1943 års lag om polisens ställning i krig ha
upptagits i en av Kungl. Maj :t den 3 mars 1944 (nr 82) utfärdad kungörelse.
Där stadgas, att envar polisman är skyldig att i enlighet med vad i kungörelsen
sägs deltaga i rikets försvar. Länsstyrelsen äger dock på ansökan
meddela polisman, vilken på grund av sjukdom eller svag hälsa måste anses
oförmögen att deltaga i stridshandling, befrielse från den sålunda stadgade
skyldigheten (1 §). Bland bestämmelserna i kungörelsen må vidare nämnas
att det åligger envar uniformerad polisman att — såväl av egen drift som
efter överordnad polismans order — bekämpa och tillfångataga enstaka
fientliga soldater och fientliga mindre avdelningar (3 §). Polisman kan även
i vissa fall ställas under militärt befäl för utövande av stridshandlingar
<4 §). Polisman som deltager i stridshandling är skyldig att iakttaga krigets
lagar och bruk (5 §). I kungörelsen har tillika meddelats förordnande om
tillämpning av 2 § i 1943 års lag å sådan personal, som enligt 18 § lagen om
polisväsendet i riket förordnats att bevaka för försvaret eller folkförsörjningen
betydelsefulla anläggningar, såsom kommunikationsanläggningar,
hamnar, kraftverk, industrier och förråd (11 § i kungörelsen).

Beträffande ställningen i förhållande till fientlig krigsmakt för den i civilförsvarets
ordnings- och bevakningstjänst ingående personal som ej tillhör
polisväsendet finnas som förut anmärkts ej några författningsbestämmelser.
Viss belysning av frågan kan erhållas i ett antal internationella överenskommelser
rörande den folkrättsliga ställningen för en stats väpnade förband
och vissa andra grupper av medborgare. Bland dessa internationella
överenskommelser märkes särskilt konventionen den 18 oktober 1907 om
lantkrigets lagar och bruk (fjärde Haagkonventionen) med det därvid fogade
sReglementet rörande lagar och bruk i lantkriget» (lantkrigsreglementet).
Denna konvention har ratificerats av Sverige i förhållande till ett stort antal
nationer. Av lantkrigsreglementet äro i detta sammanhang art. 1—3 av betydelse.
Dessa artiklar ha följande lydelse:

Art. 1. Krigets lagar, rättigheter och skyldigheter ha tillämpning icke blott
å hären, men även å milistrupper och avdelningar av frivilliga under förutsättning
att dessa trupper och avdelningar uppfylla följande villkor:

1) alt de stå under befäl av eu person, som är ansvarig för sina underordnade; 2)

att de bära ett bestämt och på avstånd igenkännligt utmärkande tecken
:

8

Kungl. 31aj:ts proposition nr 201.

3) att de bära sina vapen öppet; samt

4) att de vid sina operationer iakttaga krigets lagar och bruk.

I de länder, där milistrupper och avdelningar av frivilliga utgöra armén
eller del därav, inbegripas de under benämningen armé.

Art. 2. Befolkningen i ett icke besatt område, vilken vid fiendens annalkande
självmant griper till vapen för att bekämpa de inx-yckande trupperna
men icke hunnit organisera sig i enlighet med bestämmelserna i art. 1, skall
betraktas som krigförande, om den bär sina vapen öppet samt iakttager krigets
lagar och bruk.

Art. 3. De krigförande parternas stridskrafter kunna utgöras av stridande
och icke stridande. Såväl de förra som de senare ha, om de tillfångatagas av
fienden, rätt till behandling som krigsfångar.

De nu nämnda principerna ha jämväl lagts till grund för bestämmandet
av de kategorier å vilka konventionen i Geneve den 27 juli 1929 angående
krigsfångars behandling är tillämplig.

Vid en diplomatkonferens i Geneve i augusti 1949 ha framlagts förslag till
vissa konventioner, bl. a. en konvention angående behandlingen av krigsfångar.
I denna ännu icke av Sverige ratificerade konvention föreskrives i
art. 4 A) följande:

Krigsfångar i denna konventions mening äro personer, vilka tillhöra en av
följande kategorier och som fallit i fiendens våld:

1) medlemmar av parts i konflikten stridskrafter ävensom medlemmar
av milistrupper och frivilligkårer, vilka ingå i stridskrafterna;

2) medlemmar av andra milistrupper och frivilligkårer, inbegripet medlemmar
av en organiserad motståndsrörelse, vilka lyda under part i konflikten
och vilka äro verksamma utanför eller inom eget territorium, även om
detta territorium är ockuperat, under förutsättning att milistrupperna eller
frivilligkårerna, inbegripet den organiserade motståndsrörelsen, uppfylla följande
villkor:

a) att de stå under befäl av person, som är ansvarig för sina underordnade; b)

att de bära ett bestämt och på avstånd igenkännbart utmärkande
tecken;

c) att de bära sina vapen öppet;

d) att de i sin verksamhet iakttaga krigets lagar och bruk;

3) medlemmar av regelrätta militära förband, vilka förklara sig lyda under
en regering eller en myndighet, som icke erkännes av den makt, i vars
våld de fallit;

4) personer, som åtfölja stridskrafterna utan att direkt tillhöra dem, såsom
civila medlemmar av besättningen på militärt luftfartyg, krigskorrespondenter,
leverantörer, medlemmar av arbetsenheter eller personal, som
sörjer för militärernas välbefinnande, under förutsättning att de erhållit bemyndigande
av de stridskrafter, som de åtfölja, vilka för detta ändamål skola
förse dem med identitetskort i överensstämmelse med visst formulär;

5) medlemmar av besättningen, inbegripet befälhavare, lotsar och elever.
på handelsfartyg samt av besättningen på civila luftfartyg, tillhörande part
i konflikten, vilka icke jämlikt andra bestämmelser i den internationella rätten
åtnjuta gynnsammare behandling;

6) befolkningen i ett icke besatt område, som vid fiendens annalkande
självmant griper till vapen för att göra motstånd mot de inryckande trupperna
utan att ha haft tid att bilda regelrätta militära förband, under förutsättning
att den bär sina vapen öppet och iakttager krigets lagar och bruk.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

9

Till ytterligare belysning av frågan om civilförsvarspersonalens ställning i
krig skall här något beröras förhållandena i vissa andra europeiska länder.

I Belgien saknas en enhetlig organisation för fullgörande av de skiftande
uppgifter som tillkomma det svenska civilförsvaret. »La Sécurité Civile» är
en under inrikesministeriet sorterande organisation, ställd under befäl av
generalfältläkaren, med huvudsaklig uppgift att vidtaga åtgärder till befolkningens
skydd vid luftangrepp och vid atomkrigföring eller bakteriologisk
krigföring. Ordningshållningsuppgifter tilldelas detta organ blott i fall av
panik och plundringsförsök i samband med fientlig förstörelse. I folkrättsligt
hänseende anses organisationen fristående från krigsmakten, och den
anses kunna fortsätta sin verksamhet så länge fientligheter förekomma. Den
torde likna organisationen »Protection Aérienne Passive», vilken under andra
världskriget fullföljde sin verksamhet även under den tyska ockupationen.

1 Schweiz torde med begreppet civilförsvar förstås alla åtgärder till landets
försvar i vidaste bemärkelse, som gå utöver de egentliga militära uppgifterna,
varvid i första hand avses skydd åt civilbefolkningen. Det schweiziska
civilförsvaret har icke tilldelats uppgifter av militär eller kvasimilitär
natur.

Det brittiska civilförsvaret har erhållit uppgifter liknande dem som tilldelats
det belgiska civilförsvaret. Ordningshållnings- och bevakningsuppgifter
omhänderhades under andra världskriget av den reguljära polisen, förstärkt
med reservpolis och det s. k. Home Guard, vilken senare organisation
dock numera upplösts. Home Guards uppgifter torde ungefär ha motsvarat
det svenska hemvärnets. Aktiva försvarsuppgifter omhänderhades av militära
förband jämte Home Guard. I samband med diskussionerna rörande en
förestående omorganisation av det brittiska civilförsvaret ha framhållits
nackdelarna av att civilförsvarspolisen icke kunde uttagas till bevakningsoch
försvarsuppgifter. Det torde emellertid ej vara avsett att frångå det nuvarande
systemet.

Framställning av civilförsvarsstyrelsen.

I skrivelse till Konungen den 31 juli 1948 upptog civilförsvarsstyrelsen
frågan om ställningen i krig för personalen inom civilförsvarets ordningsoch
bevakningstjänst. I skrivelsen framhölls att det vore avsikten att denna
personal skulle samarbeta med och i vissa hänseenden mycket nära anknyta
till polis och militär. Frånvaron av bestämmelser rörande de befogenheter
civilförsvarets personal i folkrättsligt hänseende ägde, när reguljära fientliga
förband uppträdde, hade med hänsyn till det nämnda sambandet mellan
ordningshållnings- och bevakningspersonalen å ena samt polis och militär
å andra sidan redan före landstormspolisens inlemmande i civilförsvaret
föranlett viss osäkerhet angående civilförsvarspersonalens befogenheter.
Efter omorganisationen vore osäkerheten ännu större. Enligt styrelsens mening
borde frågan lösas genom uttryckliga bestämmelser. Två huvudalternativ
syntes härvid komma i fråga, nämligen att antingen likställa all personal

10

Kungl. \Maj:ts proposition nr 201.

som hade polisiära uppgifter inom civilförsvaret med polisen (alt. 1) eller
att utan inskränkning föreskriva att personalen icke hade rätt att ingripa
mot uniformerade fientliga soldater och förband (alt. 2). Även några andra
lösningar vore tänkbara, nändigen att likställa allenast bevakningspersonalen
med polisen (alt. 3) samt slutligen att i detta avseende inskränka sig till
den militärt utrustade och beväpnade landstormspolisen (motsvarande) (alt.
4). Rörande de skilda alternativen anförde styrelsen närmare följande.

Alt. 1 och 2. Styrelsen underströk att civilförsvarets verksamhet för
ordningshållning och bevakning i grunden vore en polisuppgift. Personalen
kunde därför med fog betraktas såsom ett slags reservpolis för krigs- och
beredskapsförhållanden, ehuru den organisatoriskt vore knuten till civilförsvaret.
Även polispersonal inginge i tjänstegrenen. Det kunde med säkerhet
förutsättas att stark sammanblandning av de skilda personalkategorierna
komme att ske under ett krig. Styrelsen erinrade om att det i samband
med omorganisationen år 1948 ifrågasatts att personalen direkt skulle knytas
till polisen, ehuru denna tanke av vissa skäl avvisats (se prop. 1948: 81
s. 75—76). Därjämte erinrade styrelsen om de synpunkter som legat till
grund för 1943 års lag om polisens ställning i krig och uttalade att dessa
synpunkter med hänsyn till sambandet mellan polisen och civilförsvarets
ordnings- och bevakningstjänst i stort sett syntes kunna göras gällande även
beträffande personalen i nämnda tjänstegren.

Styrelsen anförde vidare i fråga om de båda alternativen:

Mot alt. 1 kan möjligen invändas att civilförsvaret i sin helhet löper risk
att framstå såsom en halvmilitär organisation. Detta skulle kunna medföra,
att en mindre nogräknad fiende vid invasion toge exempelvis brandtjänstens
och den tekniska tjänstens personal till fånga och bortförde den från orten.
Enligt styrelsens mening bör sådan följdverkan kunna undvikas genom att
befogenheterna och åliggandena att ingripa mot uniformerade fiender uttryckligen
knytas till vederbörandes polisiära verksamhet, vilken enligt gällande
ordning är avsedd att markeras genom polisemblem.

Måhända kan såsom skäl mot att giva all personal inom tjänstegrenen de
vidsträcktare befogenheterna jämväl anföras, att en stor del av personalen
enligt gällande planer icke skall utrustas med skjutvapen. Detta gäller framför
allt allmänna civilförsvarets ordningshållningspersonal, frånsett befälet.
Det torde nämligen kunna anses tämligen likgiltigt, om personalen har rätt
att ingripa mot uniformerade fiender eller icke, därest den saknar effektiva
vapen. Frågan om beväpningen sammanhänger emellertid endast med frågan
om tillgången på skjutvapen samt möjligheterna att utbilda personalen
i skötsel och handhavande av sådana vapen. I allmänna anvisningar till ledning
för upprättande av organisationsplan för civilförsvarsområde (Al) har
styrelsen angivit, att personal inom ordningshållningsgrupp där så finnes påkallat
må användas jämväl för bevakning. I samma anvisningar finnes angivet
att bevakningspersonal skall utrustas med gevär.

Därest alt. 2 skulle vinna tillämpning, bli personalens möjligheter att ingripa
avsevärt beskurna. Motståndsviljan måste i sådant fall komma att försvagas,
särskilt hos bevakningspersonalen, vars tjänstgöring är sådan, att
det ofta kan vara svårt att omedelbart bedöma, huruvida motståndaren är
uniformerad. Även snabbheten i ingripandena torde bli lidande.

En följd av alt. 2 med därav sammanhägande försvagning av skyddet är,

11

Kiingl. 1Maj:ts proposition nr 201.

att en icke avsedd principiell skillnad kommer att uppstå mellan militär bevakning
av civila anläggningar, å ena, samt landstormspolisbevakning (motsvarande)
av dylika anläggningar, å andra sidan. Hittills har valet mellan
landstormspolisbevakning och militär bevakning skett med utgångspunkt
från tillgången på personal i orten. Därest lämpligt polisbefäl samt tillräcklig
personal i övrigt funnits i närheten av ett bevakningsföremål, har bevakningen
anförtrotts åt landstormspolis, i annat fall ha militära markbevakningsförband
fått bevakningen om hand. Skulle alt. 2 tillämpas och landstormspolisen
sålunda berövas sina befogenheter att ingripa mot uniformerade
fiender, måste följden bli, att den bevakning, som enligt nu gällande
planer skall ombesörjas av landstormspolis (motsvarande), i stor utsträckning
får anförtros åt militära förband. En sådan utveckling skulle gå rakt
emot de nuvarande strävandena att i största möjliga utsträckning avlasta
de militära myndigheterna från bevakningen av civila anläggningar.

Sammanfattningsvis framhöll styrelsen att skälen för att giva hela ifrågavarande
personalkategori samma befogenheter som polisen enligt styrelsens
mening väsentligt övervägde skälen mot en sådan anordning.

Alt. 3 o c h 4. Styrelsen påpekade beträffande dessa båda alternativ att
allmänna civilförsvarets bevakningspersonal avsåges skola vara beväpnad.
Detsamma gällde den del av företagens egen i A''erkskydden ingående bevakningspersonal,
som kunde anförtros skjutvapen. Valdes alt. 3 skulle sålunda
huvuddelen av den personal, som hade större faktiska möjligheter att ingripa
mot fientliga soldater, få den önskade ställningen i folkrättsligt hänseende.
För alt. 4 talade den omständigheten, att landstormspolisen (motsvarande)
vore den enda personalkategori, som vore avsedd att bära militär
uniform. Denna omständighet behövde dock icke i och för sig anses avgörande,
enär även övrig bevakningspersonal vore avsedd att bära tydligt kännemärke.
Med hänsyn därtill och till den större effektiviteten hos alt. 3 ansåge
styrelsen att detta alternativ vore att föredraga framför alt. 4. Alt. 3
måste dock betraktas såsom mindre tillfredsställande än alt. 1, icke minst
med hänsyn till att alt. 1 vore så mycket lättfattligare för en fiende.

Styrelsen hemställde i sin framställning, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
därom, att all personal inom civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst
gåves sådan ställning, att den kunde ingripa mot uniformerade fiender,
eller att sådan ställning i vart fall bereddes civilförsvarets bevakningspersonal.

över civilförsvarsstyrelsens ifrågavarande framställning avgåvos efter remiss
yttranden av vissa myndigheter och sammanslutningar. I yttrandena
lramkommo inga väsentliga erinringar mot framställningen, och flertalet remissinstanser
anslöto sig till det av civilförsvarsstyrelsen förordade alt. I.
Det underströks dock på flera håll att en nödvändig förutsättning för genomförande
av detta alternativ vore att ordnings- och bevakningspersonalen
erhölle kännemärken som tydligt skilde den från annan civilförsvarspersonal.

12

Kungl. Maj:is proposition nr 201.

Justitiedepartementets promemoria.

På grundval av civilförsvarsstyrelsens framställning och de däröver avgivna
yttrandena har sedermera inom justitiedepartementet upprättats en promemoria
med förslag till bestämmelser angående ställningen i krig för personal
tillhörande civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst.

I promemorian har till en början uttalats att det torde stå klart att den
ifrågavarande personalen, bortsett från den kategori därav som tillhörde polisväsendet,
saknade befogenhet och skyldighet att under krig deltaga i militära
stridshandlingar. Detta måste emellertid anses mindre tillfredsställande.
Hemortsbekämpning inginge såsom ett viktigt led i den moderna
krigföringen, och stridshandlingar måste därför av försvaret ofta tillgripas
bakom den egentliga krigsskådeplatsen, t. ex. mot fientliga soldater som
luftlandsatts för att utöva sabotage mot krigsviktiga anläggningar. Starka
skäl talade för att den ifrågavarande, civilförsvaret tillhörande personalen
under krig finge en ställning överensstämmande med den som tillkomme polisväsendets
befattningshavare, vilka under krig skulle bibehålla sina vanliga
funktioner men kunna tagas i anspråk för militära stridshandlingar vid
kritiska tillfällen.

Beträffande de av civilförsvarsstyrelsen ifrågasatta alternativen har i promemorian
uttalats den uppfattningen att man ej borde göra skillnad mellan
olika grupper av civilförsvarets personal för ordnings- och bevakningstjänst.
Visserligen kunde det ifrågasättas huruvida ordningshållningsuppgifterna
borde kombineras med skyldighet att ingripa mot uniformerade fiender.
Emellertid hade ordningshållningen mycket nära samband med bevakningstjänsten,
och man finge räkna med att det icke vore möjligt att hålla dem
åtskilda så att alltid särskild personal avdelades för de olika uppgifterna. En
enhetlig regel borde gälla för all till civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst
hörande personal.

I enlighet härmed har i promemorian föreslagits att denna personal skulle
erhålla befogenhet och skyldighet att i anslutning till fullgörande av tjänstegrenen
åvilande uppgifter ingripa mot fientliga soldater. Detta innebure
ett avsteg från den i 1 § civilförsvarslagen uttalade grundsatsen att civilförsvaret
hade till uppgift att ulöva sådan verksamhet för rikets försvar
som icke åvilade krigsmakten. En bestämmelse borde därför införas i denna
paragraf av innebörd att Konungen ägde bestämma att personal tillhörande
viss tjänstegren skulle, då riket vore i krig, vara skyldig att under
särskilda förhållanden, i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter,
utöva jämväl sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilade krigsmakten.
Därjämte borde stadgas att sådan personal under krig tillhörde
krigsmakten. Förordnande om tillämpning av det sagda å tjänstegrenen
ordnings- och bevakningstjänst kunde meddelas i civilförsvarskungörelsen.

I promemorian har därjämte upptagits frågan om den berörda tjänstegrenspersonalens
ställning i straffrättsligt hänseende under krig. I detta
hänseende har föreslagits, att 27 kap. 14 § strafflagen kompletterades med
föreskrift om att vad som stadgades om krigsman skulle under krig äga

Kungl. ålaj. ts proposition nr 201.

13

motsvarande tillämpning å den som tillhörde sådan tjänstegren inom civilförsvaret,
vars personal jämlikt Konungens förordnande vore skyldig att
under särskilda förhållanden utöva verksamhet som åvilade krigsmakten.

Genom lagändringar av denna innebörd komme, framhålles i promemorian,
varje tvekan om ordnings- och bevakningspersonalens befogenhet i
folkrättsligt hänseende att använda vapen mot uniformerade fiender att undanröjas.
Givetvis vore persohalen förpliktad att vid stridshandlingar iakttaga
krigets lagar och bruk. Såsom understrukits i ett flertal av de över
civilförsvarsstyrelsens framställning avgivna remissyttrandena vore det av
vikt att personalens i förhållande till övrig civilförsvarspersonal avvikande
ställning tydligt utmärktes genom uniformering och kännetecken i övrigt.
Denna fråga komme att ägnas särskild uppmärksamhet och syntes kunna
få en tillfredsställande lösning. Självfallet måste även vid uttagande av personalen
iakttagas att den uppfyllde de anspråk som borde ställas med avseende
å kroppskonstitution m. m.

Slutligen har i promemorian understrukits att det förhållandet att ordnings-
och bevakningspersonalen under krig ansåges tillhöra krigsmakten
ej innebure att den lösgjordes från sitt organisatoriska samband med civilförsvaret.
Dess uppgifter bleve i likhet med vad fallet vore i fråga om polisväsendets
befattningshavare även under krig av övervägande civil karaktär.
Det nära sambandet med polisväsendet komme till uttryck bl. a. däri att såsom
chef för tjänstegrenen i regel komme att fungera polischef eller annat
högre polisbefäl. I överensstämmelse med vad som gällde beträffande polisen
syntes emellertid möjlighet böra beredas att vid särskilt kritiska tillfällen
ställa civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal under militärt
befäl. Även skyldighet att tjänstgöra utom det egna civilförsvarsområdet
kunde ifrågakomma (jfr 8 § civilförsvarslagen och 20 § civilförsvarskungörelsen).
Närmare bestämmelser därom liksom rörande personalens
ställning i övrigt, då stridshandlingar förekomme, kunde utfärdas i administrativ
ordning.

Vid promemorian funnos fogade förslag till lag om ändrad lydelse av
1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) samt till lag om ändrad lydelse
av 27 kap. 14 § strafflagen.

Yttranden över promemorian.

över promemorian med därvid fogade lagförslag ha efter remiss yttranden
avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre
Norrland, chefen för försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus län samt statspolisintendenten.
Överståthållarämbetet har tillika överlämnat en av assessorn S.
Widmark under tjänstgöring vid ämbetets civilförsvarsbyrå upprättad, av
civilförsvarschcfen i Stockholms civilförsvarsområde såsom eget yttrande
åberopad promemoria. Vid det av länsstyrelsen i Kronobergs län avgivna utlåtandet
ha fogats yttranden av landsfogden i länet och civilförsvarschcfen
i Markaryds civilförsvarsområde. Länsstyrelsen i Malmöhus län, i vars ut -

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 201.

låtande landsfogden i samma län förklarat sig instämma, har bifogat yttranden
av polismästaren i Malmö och civilförsvarschefen i Malmö civilförsvarsområde.

I yttrandena har genomgående uttalats anslutning till tanken att ordnings-
och bevakningspersonalen måste ha befogenhet och skyldighet att
under krig ingripa mot fientliga stridskrafter.

Civilf örsvarsstyrelsen har i sitt yttrande understrukit nödvändigheten
av att den civilförsvarspersonal, som skall ombesörja ordnings- och bevakningsuppgifter
av ifrågavarande slag, erhåller en sådan folkrättslig
ställning att den kan ingripa med vapen mot en uniformerad fiende. Emellertid
har styrelsen förklarat sig hysa betänkligheter mot att lagstiftningen
finge sådan form att personalen skulle tillhöra krigsmakten. Styrelsen
har därför ifrågasatt om icke syftet med den föreslagna lagstiftningen
kunde uppnås utan att civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänstpersonal
hänfördes till krigsmakten. I detta sammanhang har styrelsen påpekat,
att frågorna om ansvaret för upprätthållande av ordning och säkerhet
under krig och ombesörjande av bevakning för närvarande vore föremål
för utredning inom styrelsen. Det hade ansetts att betydande olägenheter
kunde bli förknippade med att två organ — civilförsvaret och polisväsendet
— skulle ansvara för ordning och säkerhet under krig, i all synnerhet
som gränsdragningen mellan de båda organens uppgifter måste bli
oklar. Vidare kunde det anses vara fördelaktigt att civilförsvaret finge
karaktär av en rent humanitär organisation. Detta bleve icke fallet så
länge civilförsvaret hade beväpnade och stridande personalkategorier. Om
en lagstiftning för att reglera ordnings- och bevakningstjän,stpersonalens
folkrättsliga ställning av tekniska skäl gåves den innebörden att personalen
skulle tillhöra krigsmakten, kunde allvarliga risker uppkomma för
att all civilförsvarspersonal som fölle i fiendens händer finge likartad behandling.
Det syntes vara av betydelse att civilförsvarets organisation vore
sådan att de folkrättsliga reglerna icke kunde tagas till intäkt för åtgärder,
som skulle kunna medföra menliga följder för dem i civilförsvaret
som fullgjorde en utpräglat civil och humanitär verksamhet. Det finge
icke inträffa att all civilförsvarspersonal som råkade i fiendens händer
bleve behandlad som krigsmän och t. ex. toges till fånga. Givetvis finge
det icke heller ske att personalen behandlades såsom franktirörer. Så länge
civilförsvaret bibehölle sina nuvarande uppgifter på förevarande område,
vore det emellertid angeläget att den folkrättsliga ställningen för civilförförsvarets
ordnings- och bevakningstjänstpersonal bleve reglerad i överensstämmelse
med vad styrelsen tidigare angivit.

Överståthållarämbetet har uttalat att förslagets genomförande komme
att medföra vissa konsekvenser, ,som i och för sig kunde synas mindre
tilltalande men som dock icke kunde tillmätas den betydelsen att de borde
anses utgöra hinder för frågans lösande i enlighet med förslaget. I första
hand har ämbetet därvid, i likhet med civilförsvarsstyrelsen, pekat på den
föreslagna anordningen att ordnings- och bevakningstjänstens personal vid

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

krig skulle anses tillhöra krigsmakten, något som enligt ämbetets mening
måhända skulle kunna inverka menligt på civilförsvarets verksamhet i
övrigt. Ämbetet har även fäst uppmärksamheten på det förhållandet att
de föreslagna bestämmelserna innebure att icke värnpliktiga personer med
stöd av civilförsvarslagen skulle kunna åläggas stridsuppgifter. Även om
detta icke behövde utgöra ett hinder med hänsyn till de förhållandevis
begränsade uppgifter det här vore fråga om, måste dock under alla förhållanden
vid personalens uttagning stor hänsyn tagas härtill. Möjligen
skulle kunna övervägas en bestämmelse motsvarande 1 § i tillämpningskungörelsen
till 1943 års lag om polisens ställning i krig, som öppnade
möjlighet att under vissa förutsättningar medgiva befrielse från militära
uppgifter. En sådan bestämmelse skulle måhända få den största betydelsen
beträffande den redan inskrivna personalen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har för sin del anfört att farhågorna för
att ordnings- och bevakningspersonalen av åldersskäl eller andra anledningar
icke skulle vara skickad att fullgöra rent militära försvarsuppgifter
ej borde överdrivas. Denna personal uttoges ur i stort sett samma åldersklasser
som de ur vilka hemvärnet rekryterades, och vid omsorgsfull
uttagning borde man kunde få lämpliga personer ej blott för det allmänna
civilförsvaret utan även för verkskyddets bevakningsuppgifter. Åtminstone
inom Malmöhus län syntes företagsledarna alltmera ha insett nödvändigheten
av att bevakningspersonalen vore av fullgod kvalitet. Länsstyrelsen
har även påpekat att civilförsvarschefen, därest han icke tillika vore polischef,
icke komme att ha stridande befogenheter. Det kunde enligt länsstyrelsens
mening te sig egendomligt för en fiende att högste chefen för en
uniformerad och stridande personalgrupp icke själv bure uniform eller
kunde utöva sagda befogenheter. Någon större praktisk betydelse syntes
förhållandet emellertid ej ha, då civilförsvarschefen knappast kunde tänkas
komma att personligen utöva den omedelbara ledningen av denna
tjänstegren.

I flera yttranden har mycket starkt betonats nödvändigheten av att den
ifrågavarande ordnings- och bevakningspersonalen erhåller kännemärken
som tydligt skilja den från civilförsvarspersonal utan militära stridsuppgifter.
Det har i detta hänseende ej ansetts till fyllest med emblem eller andra
tjänstetecken, utan fullständig uniformering har ansetts ofrånkomlig. I de
yttranden som närmare behandlat uniformsfrågan ha olika förslag framkommit.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har i likhet med landsfogden i samma
län ansett att övervägande skäl talade för en uniformering enligt polismodell.
I den av civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde åberopade
promemorian, vilken jämväl åberopats av överståthållarämbetet, har emellertid,
med hänsyn till att bevakningstjänstens personal redan erhållit tillgång
till uniformer av armémodell, förordats att all personal inom ordnings- och
bevakningstjänsten försåges med arméuniformer. Samma ståndpunkt har
intagits av länsstyrelsen i Malmöhus län och polismästaren i Malmö.

Vad angår den närmare utformningen av de föreslagna lagändringarna

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

har hovrätten för Nedre Norrland framhållit, att uttrycket »under särskilda
förhållanden» vore obestämt och att i promemorian saknades förklaring till
vad därmed avsåges. Enligt hovrättens mening kunde orden utgå. Bestämmelsen
att de militära uppgifterna skulle ha anknytning till uppgifter som
eljest ålåge tjänstegrenen syntes tillräcklig för att förebygga att personalen
i fråga toges i anspråk för stridsverksamhet i större utsträckning än i promemorian
avsåges och som vore nödvändig för att säkerställa civilförsvarets
effektivitet.

Departementschefen.

Civilförsvaret har enligt 1 § civilförsvarslagen till uppgift att verka för
rikets försvar samt att utöva annan i samband därmed stående verksamhet.
För att organisationen skall kunna anpassas efter krigföringens utveckling
har i civilförsvarslagen en närmare bestämning av dess uppgifter icke skett
i annan mån än att det angivits att det skall vara fråga om verksamhet som
icke åvilar krigsmakten. Verksamheten skall således ej ha militär karaktär.
Stridshandlingar mot fientliga soldater skola principiellt ej ankomma på civilförsvaret.
Det kan emellertid ifrågasättas, om det icke under vissa omständigheter
är befogat att göra undantag från denna grundsats.

Inom civilförsvaret finns, som framgår av den lämnade redogörelsen, en
särskild tjänstegren, benämnd ordnings- och bevakningstjänst, för ordningshållning
bl. a. i allmänna skyddsrum (ordningstjänst) och för förhindrande
av spioneri och sabotage mot krigsviktiga anläggningar (bevakningstjänst).
För att de uppgifter som ankomma på denna tjänstegren skola kunna fullgöras
med erforderlig effektivitet bör dess personal tydligen äga ingripa
mot misstänkta och mot sådana som störa ordningen, vare sig dessa tillhöra
den egna befolkningen eller fienden och oavsett om de uppträda i uniform
eller ej. Givetvis kan det ej ifrågakomma att använda någon del av civilförsvarspersonalen
för stridsåtgärder mot större fientliga styrkor; härför
saknar den väsentligen såväl utbildning som beväpning, och det skulle, som
framgår av det sagda, vara alltför främmande för dess egentliga uppgift.
Däremot skulle den kunna tänkas göra en insats för oskadliggörande av enstaka
fientliga soldater, t. ex. sådana som landsättas från luften för att förstöra
någon krigsviktig anläggning. Ur ren effektivitetssynpunkt skulle det
tydligen vara högst otillfredsställande om den bevakande civilförsvarspersonalens
rätt att ingripa mot dylika sabotörer skulle vara beroende av om dessa
äro uniformerade eller ej. Man har att räkna med att i dylika situationer
svensk militär trupp ej finns inom räckhåll och att den civilförsvaret tillhörande
ordnings- och bevakningspersonalen utgör den enda styrka som
skulle kunna sättas in mot fienden. Emellertid är det otvivelaktigt så att personal,
som ej tillhör krigsmakten, enligt folkrätten är förhindrad att med
stridsåtgärder ingripa mot uniformerade fientliga soldater.

För att såvitt angår polispersonalen undanröja de svårigheter som följa
av denna begränsning i rätten för icke militär personal att ingripa mot uniformerade
fientliga soldater blev år 1943 polisens ställning i krig reglerad

Kungl. Maj. ts proposition nr 201.

17

genom särskild lagstiftning. Enligt lagen den 17 december 1943 om polisens
ställning i krig är envar polisman skyldig att under krig deltaga i rikets
försvar i den omfattning Konungen föreskriver, och polisman, som i enlighet
med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets försvar, tillhör
under krig krigsmakten.

I promemorian har föreslagits, att man skall giva den personal som tillhör
civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst en ställning som överensstämmer
med den som sålunda tillkommer polisen. Personalen skall under krig
bibehålla sina civila uppgifter men skall därjämte kunna vid kritiska tillfällen
tagas i anspråk för försvarsåtgärder av militär natur. Den skall därvid
anses tillhöra krigsmakten.

För att jämställa polisen och den nu ifrågavarande civilförsvarspersonalen
på denna punkt tala tydligen starka skäl. Sålunda komma de båda personalgrupperna
att under civilförsvarsberedskap i stor utsträckning användas för
likartade uppgifter och ofta tjänstgöra tillsammans. De böra då också ha
samma möjligheter att ingripa i och för fullgörande av sina uppgifter.

Den i promemorian föreslagna lösningen har i huvudsak vunnit anslutning
i remissyttrandena. Civilförsvarsstyrelsen har dock ifrågasatt, om icke
syftet med den föreslagna lagstiftningen kunde uppnås utan att civilförsvarets
ordnings- och bevakningspersonal hänfördes till krigsmakten. I detta
sammanhang har styrelsen framfört tanken att civilförsvaret borde befrias
från uppgifter som förutsätta beväpnade och stridande personalkategorier.
Genom en sådan reform skulle civilförsvaret få karaktären av en rent
humanitär organisation, och man skulle utesluta risken för att icke stridande
civilförsvarspersonal av fienden behandlades såsom militär personal.
Även överståthållarämbetet har fäst uppmärksamheten på den oegentlighet
som ligger däri, att civilförsvarspersonal anses tillhöra krigsmakten.
Det har vidare påtalats att de förslagna bestämmelserna innebure att icke
värnpliktiga personer med stöd av civilförsvarslagen skulle kunna åläggas
stridsuppgifter.

Civilförsvarsorganisationen erhöll sin nuvarande utformning, enligt vilken
en särskild tjänstegren finnes för ordningshållning och bevakning, genom
statsmakternas beslut år 1948. Någon anledning torde icke föreligga att nu
upptaga frågan om en ändring häri. Om man alltså har att utgå från de bestående
organisatoriska förhållandena, torde det för ernående av ett sakligt
tillfredsställande iresultat icke vara möjligt att anvisa någon annan lösning
av den nu föreliggande särskilda frågan än den i promemorian föreslagna.
För avvärjande av angrepp från en fiende måste i det gemensamma och totala
försvarets intresse användas den personal som finnes tillgänglig och som
med hänsyn till beväpning m. in. kan användas för uppgiften. Man måste som
nämnts räkna med att i vissa situationer personal tillhörande civilförsvarets
ordnings- och bevakningstjänst kommer att vara den enda som är disponibel.
Den bör då också kunna användas för uppgiften. Det ankommer emellertid
på statsmakterna att tillse att denna personal erhåller den rättsliga ställning
alt den kan ingripa också mot fientliga uniformerade soldater utan att
2 Ilihang till riksdagens protokoll 195i. i samt. Nr 201.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

behöva riskera att bli behandlad som franktirörer. Detta kan icke ske på annat
sätt än genom en föreskrift att personalen i sådant läge, att ingripande
kan ifrågakomma, d. v. s. i krig, tillhör krigsmakten och genom att den
förses med uniform eller annat tillräckligt tydligt kännetecken. Givetvis
åligger det dessutom personalen att vid fullgörande av militära uppgifter
iakttaga krigets lagar och bruk.

Invändningen att den föreslagna lösningen innebär att icke värnpliktiga
personer därigenom skulle kunna åläggas stridsuppgifter torde icke i och
för sig kunna vara avgörande. Det må erinras att man redan, genom 1943
års lagstiftning, åstadkommit en motsvarande skyldighet för polispersonal
oavsett dennas värnpliktsförhållanden.

Det har, bl. a. av civilförsvarsstyrelsen i dess framställning från år 1948,
alternativt ifrågasatts att göra skillnad mellan olika grupper av personalen
inom ordnings- och bevakningstjänsten. Den personal som närmast kan behöva
användas för stridsuppgifter är den som tillhör bevakningstjänsten,
vilken har till uppgift att förhindra spioneri och sabotage mot krigsviktiga
anläggningar. Ordningshållningen är väl i allmänhet ej en sådan uppgift
som nödvändigtvis behöver kombineras med militära stridsuppgifter. Då
de båda uppgifterna inom tjänstegrenen emellertid ej kunna hållas strängt
åtskilda, skulle det medföra påtagliga olägenheter att här begränsa Sig till
viss del av tjänstegrenens personal. I överensstämmelse med vad i promemorian
föreslagits torde därför böra genomföras en enhetlig regel för all
till civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst hörande personal.

I promemorian har föreslagits att det föreliggande spörsmålet lagtekniskt
skulle lösas genom att såsom ett tredje stycke i 1 § civilförsvarslagen införa
ett stadgande av innehåll att Konungen äger bestämma att personal
tillhörande viss tjänstegren skall, då riket är i krig, vara skyldig att under
särskilda förhållanden, i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter,
utöva jämväl sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten.
Det förutsättes att förordnande om tillämpning av det sagda å
tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst skall meddelas i civilförsvarskungörelsen.
Den, personal som ingår i dylik tjänstegren skall enligt förslaget
tillhöra krigsmakten. Förslaget upptager även en komplettering av
27 kap. 14 § strafflagen, varigenom sagda personal under krig i straffrättsligt
hänseende jämställes med krigsman. En lagstiftning av denna innebörd
torde böra genomföras.

Övriga spörsmål torde kunna lösas i administrativ ordning. Detta gäller
bl. a. frågan om uniformering. I flertalet yttranden har givits uttryck åt
den uppfattningen att det ej är till fyllest med emblem eller liknande kännetecken
-— vilket i och för sig skulle vara tillräckligt ur folkrättslig synpunkt
— utan att en fullständig uniformering av armé- eller polismodell
är påkallad. Det synes också mig som om en fullständig uniformering av
den berörda personalen bör genomföras så snart utrustningsläget medger
detta.

Det är självklart att, såsom jämväl understrukits i promemorian, vid ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

19

tagande av personal bör uppmärksammas att den uppfyller de anspråk
som måste ställas med avseende å kroppskonstitution m. m. Denna grundsats
har redan kommit till uttryck i stadgandet om civilförsvarsplikt i 11 §
civilförsvarslagen, i det civilförsvarsplikten innefattar skyldighet att fullgöra
sådan tjänstgöring i civilförsvaret som kroppskrafter och hälsotillstånd
medgiva. I den mån närmare bestämmelser härom finnas erforderliga
med hänsyn till ordnings- och bevakningspersonalens skyldighet att
i viss utsträckning deltaga i stridshandling kunna de meddelas i administrativ
ordning.

I samma ordning torde få meddelas bestämmelser om samordning vid
särskilda tillfällen med militära förband. Jag vill nämna att inom inrikesdepartementet
för närvarande pågår en översyn av de bestämmelser som
reglera polisens ställning i krig. Det är avsikten att i samband härmed
även upptaga frågan om närmare föreskrifter rörande uppgifterna för civilförsvarets
ordnings- och bevakningspersonal beträffande fientlig trupp.

Jag vill således förorda att i civilförsvarslagen och strafflagen genomföras
de ändringar som föreslagits i promemorian. Beträffande den närmare
utformningen av lagtexten har jag blott vidtagit en av hovrätten för
Nedre-Norrland föreslagen jämkning. Såsom hovrätten i sitt yttrande påpekat
torde bestämmelsen att de militära uppgifterna skola ha anknytning
till uppgifter, som eljest åligga tjänstegrenen, vara tillräcklig för att förebygga
att personalen tages i anspråk för militära stridshandlingar i större
utsträckning än som är nödvändig för att säkerställa den önskvärda effektiviteten
hos ordnings- och bevakningstjänsten.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1951.

I enlighet med vad sålunda anförts ha upprättats förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
530J; samt

2) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 14 § strafflagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

1 Bilagan, vilken liär uteslutits, är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen
utom såtillvida att i lagförslaget under 1) vidtagits viss jämkning av redaktionell natur.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet, hållet i Knngl. Maj.ts lagrad den 4 april
1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 3 april 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 30 mars 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 19ii (nr
536) samt

2) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 14 § strafflagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 april 1951.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Nygren.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena, chefen
för försvarsdepartementet och t. f. chefen för inrikesdepartementet, statsrådet
Andersson, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
lagrådets den 4 april 1951 avgivna utlåtande över de till lagrådet
den 30 mars 1951 remitterade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen den 15 juli 19H (nr
536); samt

2) lag om ändrad lydelse av 27 kap. lå § strafflagen.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden att förslagen, det under 1) anmärkta efter viss redaktionell
jämkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.