Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
1
Nr 193.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inhämtande av
riksdagens samtgcke till förordnande om tillämpning
av vissa bestämmelser i allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293); given Stockholms slott den
6 april 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
John Ericsson.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 april 1951.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Nygren.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om tillämpning
under tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952 av vissa bestämmelser i allmänna
förfogandelagen och anför därvid följande.
Allmänna förfogandelagen, som utfärdades den 22 juni 1939 (nr 293) och
ursprungligen gällde till och med den 31 mars 1940 och vars giltighetstid
därefter förlängdes med ett år i sänder till och med den 30 juni 1949, har
genom lag den 3 juni 1949 (nr 273) i något förändrad form erhållit fortsatt
giltighet till och med den 31 december 1952.
1 § förfogandelagen upptar förutsättningarna för lagens tillämplighet och
förfarandet, när lagen skall sättas i tillämpning, medan 2—7 §§ innehålla
Kungl. Maj:ts fullmakter. Övriga paragrafer (8—31 §§) innehålla specialstadganden
i anslutning till fullmaktsparagraferna samt bestämmelser om
ersättning, påföljder m. m.
Innehållet i 2—7 §§ i förfogandelagen är i korthet följande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr 193.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Enligt 2 § äger Kungl. Maj :t — där så finnes erforderligt -— meddela föreskrifter
om avstående till kronan av förnödenhet för att tillgodose behovet
för befolkningen eller produktionen eller för krigsbruk eller annat ändamål
av betydelse för det allmänna (första stycket) samt om viss skyldighet att
verkställa sedvanlig beredning av förnödenheterna (andra stycket). Jämlikt
tredje stycket kan föreskrift enligt paragrafen avse även förnödenhet, som
tillverkas eller importeras efter föreskriftens meddelande.
I 3 § stadgas om beslag å förnödenhet, som avses i 2 §, samt i 4 § om upplåtelse
med nyttjanderätt till kronan av fastighet, byggnad, järnväg eller
annan anläggning, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel för behov
som avses i 2 § eller för sjukvårdsändamål, för beredande av tjänstelokal
åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål.
5 § innehåller bestämmelser om skyldighet för ägare eller innehavare av
fastighet, fabrik eller annan anläggning, järnväg, fartyg, motorfordon eller
annat transportmedel att för behov som avses i 2 § frambringa, tillverka,
bereda, iståndsätta eller tillhandahålla respektive verkställa forsling av förnödenhet.
6 § stadgar om upplåtelse av byggnad eller del därav eller markområde
eller annat utrymme till kronan för att bereda bostad åt husvilla eller för
förvaring av arkivalier eller samlingar eller för annat liknande ändamål.
7 § innehåller föreskrifter om tillhandahållande av elektrisk kraft från
starkströmsanläggning för kronans räkning eller vupplåtelse av sådan anläggning
eller del därav till kronan för att tillgodose befolkningens eller
produktionens behov av elektrisk kraft eller eljest för ändamål av betydelse
för det allmänna.
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, äger Kungl. Maj :t enligt
1 § första stycket förfogandelagen, utan medverkan av riksdagen, förordna
att lagens fullmaktsbestämmelser skola sättas i tillämpning. Riksdagens
godkännande av sådant tillämpningsförordnande är dock förutsättning för
förordnandets giltighet utöver viss kortare tid.
Under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Kungl.
Maj :t enligt 1 § andra stycket förfogandelagen endast med riksdagens samtycke
förordna om tillämpning av vad i 2—7 §§ stadgas. Förordnandet gäller
i sådant fall under viss tid, högst ett år, och kan inskränkas till att avse
endast vissa av bestämmelserna i fråga eller vissa ändamål. Sedan 1950
års riksdag enligt skrivelse nr 94 lämnat samtycke som nyss sagts, förordnade
Kungl. Maj:t genom förordning den 14 april 1950 (nr 108), att 2—5 §§
förfogandelagen skulle äga tillämpning under tiden den 1 juli 1950—den
30 juni 1951, 2 § andra stycket samt 4 och 5 §§ dock endast i den mån det
erfordrades för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov.
Sedan sistnämnda förordning utfärdades har försörjningsläget inom vissa
områden, icke minst bränsleområdet, påtagligt försämrats. Till följd härav
fann Kungl. Maj :t det önskvärt, att 5 § förfogandelagen kunde tillämpas
även för andra ändamål än tillgodoseende av krigsmaktens beredskapsbehov.
Förslag härom förelädes årets riksdag i proposition nr 69, vilken nu
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
mera bifallits av riksdagen (skr. nr 76), varefter Kungl. Maj :t i förordning
den 16 mars 1951 (nr 136) föreskrivit, att 5 § förfogandelagen skall utan inskränkning
äga tillämpning under tiden den 1 april—den 30 juni 1951. Beträffande
den närmare motiveringen för denna åtgärd må hänvisas till innehållet
i propositionen nr 69.
I skrivelse den 14 februari 1951 har, såsom framgår av nyssnämnda proposition,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framlagt förslag
rörande tillämpningen i fortsättningen av allmänna förfogandelagens bestämmelser.
Vid skrivelsen ha fogats av riksnämnden inhämtade yttranden
av armé-, marin- och flygförvaltningarna, fortifikationsförvaltningen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden,
statens bränslekommission, statens priskontrollnämnd och statens
handels- och industrikommission. I dessa yttranden har anförts i huvudsak
följande.
Armé-, marin-, flyg- och fortifikationsförvaltningarna ha samtliga uttalat
sig för förlängning av giltigheten under ytterligare ett år av de nu
gällande bestämmelserna. Marin- och flygförvaltningarna ha vidare föreslagit,
att även 7 § bör sättas i tillämpning för att göra det möjligt att vid
behov säkra leveranser av elektrisk ström till anläggningar, som ha betydelsefulla
tillverkningar för krigsmakten. Marinförvaltningen anser, att
detta bör ske redan före den 1 juli 1951, så snart detta är konstitutionellt
möjligt.
Telegrafstyrelsen har framhållit, att, om förhållandena beträffande verkets
skyldigheter att tillgodose det totala försvarets behov av telekommunikationer
ej underginge någon förändring på grund av det internationella
läget, det torde kunna förutsättas, att allmänna förfogandelagen ej
behövde åberopas under tiden 1 juli 1951—30 juni 1952. Telegrafverket
anser emellertid att, om lagen av andra skäl behövde tillämpas, undantag
från lagrummens giltighet ej borde föreskrivas beträffande telegrafverket.
Järnvägsstyrelsen anser något klart förutsebart behov av lagens tillämpning
under tiden 1 juli 1951—30 juni 1952 icke föreligga för styrelsens
del. Då emellertid de utrikespolitiska förhållandena synas vara så oroliga
och växlande att det ej kan anses uteslutet att sådant behov skulle kunna
uppkomma, tillstyrker styrelsen att förordnande utfärdas om tillämpning
av 2—7 §§ under sagda tid.
Även vattenfallsstyrelsen har tillstyrkt att förordnande utfärdas om att
2—7 §§ i allmänna förfogandelagen vinna tillämpning under tiden 1 juli
1951—30 juni 1952. Vattenfallsstyrelsen har härvid erinrat om förefintligheten
av CDL-organisationen (centrala driftledningen), som har till
uppgift att underlätta samarbetet mellan statens vattenfallsverk och huvuddelen
av de icke statliga kraftföretagen för att under huvudsakligen
krisförhållanden verka för en rationell produktion och distribution av elkraft.
Vattenfallsstyrelsen anser dock att — särskilt med hänsyn till de
ovissa förhållandena närmast före inträdandet av beredskaps- eller krigs
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
tillstånd — möjlighet bör finnas att vid behov snabbt kunna tillämpa
allmänna förfogandelagens 2—7 §§. CDL-organisationens möjligheter vore
nämligen strängt begränsade till den egna organisationen och förfogandebehoven
kunde komma att avse förnödenheter från helt andra verksamhetsområden.
Eu sådan tillämpning syntes önskvärd även därför, att
en del kraftföretag stode utanför CDL-organisationen. Förfogandet över
kraft från dessa företag fordrade att 7 § var tillämpbar.
Sjvkvårdsberedskapsnämnden har framhållit, att det för säkerställande
av leveranser till beredskapssjukhusen torde bli nödvändigt att åstadkomma
viss prioritet för dessa leveranser. Därest den nuvarande inskränkningen
i tillämpningen av 2 § andra stycket samt 4 och 5 §§, enligt vilken
dessa lagrum kunna tillämpas endast i den mån det erfordras för krigsmaktens
beredskapsbehov, även i fortsättningen skulle komma i fråga, ville
nämnden framhålla, att bestämmelsen borde avse icke endast krigsmakten
utan även sjukvårdens beredskapsbehov.
Statens handels- och industrikommission har framhållit, att det utrikespolitiska
läget påtagligt förändrats sedan det i början av 1950 var fråga
om att taga ståndpunkt till frågan om förfogandelagens tillämpning under
den nu löpande tidsperioden och att det syntes innefatta allvarliga faromornent.
Den sannolika utvecklingen vore emellertid vansklig att överblicka
och det syntes därför önskvärt att ett ställningstagande till frågan
om den fortsatta tillämpningen uppskötes så länge som möjligt. Om ett
uttalande skulle göras, vore det enligt kommissionens mening uppenbart
att Kungl. Maj:ts befogenheter enligt lagen i varje fall icke borde minska.
Snarare syntes skäl föreligga för att vidga tillämpningsmöjligheterna. Handels-
och industrikommissionen ifrågasatte sålunda, om icke möjlighet att
tillämpa 2 § andra stycket samt 4 och 5 §§ förfogandelagen borde föreligga
även där så erfordras för tillgodoseende av folkförsörjningens krav.
Statens bränslekommission anser, att tillämpningen av 2, 3 och 5 §§ allmänna
förfogandelagen bör utsträckas ytterligare ett år, räknat från och
med den 1 juli 1951. Kommissionen hänvisar till importsvårigheterna för
fossila bränslen, vilka göra att reglering av handeln med koks och antracit
kan hävas först när marknadsläget med större säkerhet kan bedömas.
Statens priskontrollnämnd erinrar om att vissa prisbestämmelser grunda
sig på författningar, som utfärdats med stöd av allmänna förfogandelagen.
Sålunda äro kungörelserna 1940: 366 angående beslag å vissa hudar
och skinn samt 1941: 170 angående utvidgat beslag å dessa varor grundvalen
för prisregleringen av s. k. P-skodon. En del prisregleringar inom
textilområdet grunda sig på kung. 1945: 714 om viss inskränkning i rätten
att använda textilvaror för viss tillverkning etc. Det förefölle priskontrollnämnden
föga sannolikt att dessa prisregleringar skulle kunna hävas den
1 juli 1951. Under sådana omständigheter och med hänsyn till att det
labila världsläget krävde en viss ekonomisk beredskap syntes det nödvändigt
— - ur de synpunkter nämnden hade att företräda — att 2 § första
och tredje styckena samt 3 § allmänna förfogandelagen erhölle fortsatt
tillämpning efter den 1 juli 1951.
Kungl. Maj.ts proposition nr 193. 5
För egen del anför riksnåmnden för ckonamisk försvarsberedskap följande:
Jämlikt
allmänna förfogandelagens 1 § första stycket äger Kungl. Maj :t
att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, förordna om tillämpning
av lagen, utan att i förväg hava inhämtat riksdagens samtycke. Med
»andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden» i 1 § andra
stycket — då lagen med riksdagens samtycke kan sättas i tillämpning för
högst ett år i sänder — avsågs vid lagändringen 1949 närmast då rådande
efterkrigsförhållanden.
I dagens läge är det angeläget, att bristerna i den materiella beredskapen
kunna avhjälpas. Även om det av många orsaker är önskvärt, att
forceringen av pågående eller förestående leveranser kan astadkommas på
frivillighetens väg, kan det likväl förekomma enstaka fall, då tvångsåläggande
bör kunna tillgripas. Ur dessa synpunkter äro framför allt 2, 3, 4
och 5 §§ av betydelse. I nuvarande utrikespolitiska läge synas förutsättningarna
föreligga för att Kungl. Maj :t med stöd av 1 § första stycket
skulle kunna, om så erfordras, förordna om tillämpning av paragraferna.
Emellertid torde förfogandelagen behöva kunna tillämpas även med hänsyn
till den löpande försörjningen i övrigt. Våra försörjningsmöjligheter
ha beträffande vissa betydelsefulla importvaror avsevärt försämrats sedan
våren 1950, då den nu gällande förordningen om tillämpning av förfogandelagen
jämlikt 1 § andra stycket utfärdades. I viss mån kunna vi sägas
redan befinna oss i ett avspärrningsläge. Såsom framhållits av flera krisorgan
kan det icke förutses när en del nu gällande varu- och prisregleringar,
vilka förutsätta tillämpning av 2 och 3 §§, kunna avvecklas. Den
nuvarande begränsningen av tillämpningen av 2 § andra stycket, 4 § och 5 §
till att allenast avse krigsmaktens beredskapsbehov torde i dagens läge
icke böra upprätthållas. Dessa lagrum böra snarast få tillämpas även i
den mån så erfordras för andra beredskapsbehov eller för den löpande
försörjningen, och detta bör kunna ske även före den 30 juni 1951.
6 och 7 §§ hava sin huvudsakliga betydelse då det gäller åtgärder i
eller omedelbart före en akut krissituation. Såsom vissa myndigheter påpekat
kan 7 § emellertid behövas även dessförinnan. 6 § torde numera,
sedan civilförsvarslagen tillkommit, icke vara av större betydelse. Civilförsvar
sstyrelsen anser dock, att sådana behov av lokaler kunna uppkomma,
som icke kunna tillgodoses genom tillämpning av civilförsvarslagen.
Rik snämnden vill därför tillstyrka, att möjlighet skapas att tillämpa
även denna paragraf utan förordnande jämlikt 1 § första stycket.
Även om det för närvarande icke är något behov av att tillämpa 6
och 7 §§, kunna dessa behövas omedelbart vid en akut krissituation. Paragraferna
böra därför nu icke undantagas. Härigenom vinner man, att man
i ett kritiskt läge ej behöver sälta dem i tillämpning jämlikt 1 § första
stycket under åberopande av krigsfara.
Departementschefen. För att kunna bedöma i vilken utsträckning allmänna
förfogandelagens bestämmelser komma att behöva tillämpas under det
år som börjar den 1 juli 1951 är det önskvärt att man söker bilda sig eu uppfattning
om hur försörjningsläget kan komma att utvecklas under sagda år.
I det mycket labila politiska läge som för närvarande råder i världen är det
emellertid omöjligt att göra några uttalanden på längre sikt i detta hänseende.
Man blir i stället hänvisad till att draga sina slutsatser av dagens
förhållanden.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 193.
Vad beträffar det aktuella läget inom de olika försörjningsområdena ha
redogörelser lämnats riksdagen i andra sammanhang, till vilka jag torde få
hänvisa. Uppgifter rörande den inhemska livsmedelsproduktionen och tillgången
på jordbruksförnödenheter ha sålunda lämnats i den kalkyl, som
fogats såsom bilaga till propositionen nr 76 angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under senare delen av produktionsåret
1950/51. En reviderad kalkyl för sagda år och en förkalkyl för nästa produktionsår
komma att redovisas i den proposition angående prisreglerande
åtgärder för produktionsåret 1951/52, som inom kort framlägges för riksdagen.
För produktionen och försörj ningsläget inom viktigare industriella
varuområden har en detaljerad redogörelse lämnats i Bihang 2 (Nationalbudgeten
s. 48—59) till årets statsverksproposition, bilaga 1, Inkomsterna.
Under de senaste månaderna har utvecklingen gått mot en ytterligare
skärpning av försörjningsläget i fråga om viktiga importvaror. På bränsleområdet
har detta haft till följd, att ransoneringen av koks och antracit
mot tidigare beräkningar måst bibehållas och även i viss mån skärpas och
att beslag och handelsreglering åter fått införas beträffande stenkol. Även
på andra områden kan det bli nödvändigt att återinföra regleringar, närmast
på grund av de krav på inskränkningar i användningen av skilda importvaror,
som uppställas för att import skall få ske. Med hänsyn härtill
är det uppenbart, att bestämmelserna i 2 § första och tredje styckena och
3 § förfogandelagen, vilka bestämmelser utgöra den rättsliga grunden för
regleringarna, böra bibehållas även efter den 30 juni 1951.
Såsom i det föregående sagts har det blivit nödvändigt att från och med
den 1 april 1951 upphäva den tidigare begränsningen av tillämpningen av 5 §
förfogandelagen, som endast avsåg krigsmaktens beredskapsbehov. Motsvarande
begränsning gäller emellertid alltjämt i fråga om tillämpningen av
2 § andra stycket och 4 §. Jag anser i likhet med riksnämnden, att behov
av att tillämpa nämnda lagrum väl kan tänkas komma att föreligga under
den tidsperiod varom nu är fråga. En sådan tillämpning kan bliva aktuell
icke endast för militära beredskapsbehov utan även för tillgodoseende av
folkförsörjningens krav i allmänhet. Kungl. Maj :t bör sålunda erhålla bemyndigande
att förordna om tillämpning utan begränsning av 2 § andra
stycket samt 4 och 5 §§.
Vad slutligen 6 och 7 §§ beträffar har riksnämnden anfört, att något behov
av att tillämpa dessa lagrum visserligen icke för närvarande föreligger,
men att i händelse av en akut krissituation ett omedelbart behov därav kan
komma att uppstå. Enligt nämndens, av vissa av de övriga myndigheterna
delade mening bör bemyndigandet därför omfatta även 6 och 7 §§. Då emellertid,
såsom riksnämnden framhållit, behov av att vidtaga de åtgärder som
avses i dessa paragrafer icke torde komma att föreligga annat än i ett ytterligare
skärpt krisläge, då Kungl. Maj :t torde äga att med stöd av 1 § första
stycket förfogandelagen förordna om tillämpning av lagens fullmaktsbestämmelser,
anser jag tillräckliga skäl icke föreligga för Kungl. Maj :t att nu begära
bemyndigande att tillämpa lagrummen i fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
7
Jag vill i detta sammanhang upptaga ytterligare ett spörsmål. I propositionen
nr 210 till 1949 års riksdag, i vilken föreslogs vissa ändringar i förfogandelagen
samt att lagen skulle erhålla fortsatt giltighet till utgången
av 1952, anfördes beträffande fullmakternas tillämpning, att innan nya regleringar
infördes, frågan därom borde underställas riksdagen, där så utan
olägenhet kunde ske. Hade frågan icke i förväg kunnat underställas riksdagen
borde, sedan en ny reglering införts, riksdagen omedelbart underrättas
därom genom meddelande jämlikt § 56 riksdagsordningen.
Det sålunda föreslagna tillvägagångssättet hade sin bakgrund i att med
hänsyn till det förbättrade försörjningsläget införandet av varje ny reglering
måste betraktas som en exceptionell åtgärd av sådan betydelse, att riksdagen
borde på det föreslagna sättet underrättas därom. I ett mera skärpt
försörj ningsläge, vilket nu otvivelaktigt måste anses ha inträtt, kunna ingripanden
jämlikt förfogandelagen ej sällan bliva nödvändiga. Med hänsyn
härtill synes det tidigare avsedda förfarandet innebära en onödig arbetsbelastning
såväl för Kungl. Maj :t som för riksdagen. Detsamma synes därför
icke böra tillämpas i nuvarande läge.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att lämna samtycke till att Kungl. Maj :t med stöd av 1 §
andra stycket allmänna förfogandelagen förordnar, att 2—-5 §§ samma lag skola äga tillämpning under tiden den 1 juli
( 1951—den 30 juni 1952.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bengt Nordell.