Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående grunderna för
fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen m. m.; given
Stockholms slott den 30 mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att principbeslut skall fattas rörande omfattningen
av den odling av lin och hampa, som bör eftersträvas och, i mån av
behov, stödjas under den närmaste femårsperioden, d. v. s. under åren 1951
_1955. Det anses icke sannolikt att lin- och hampfiber under normala förhållanden
kunna produceras i Sverige till priser, som äro konkurrenskraftiga
i förhållande till världsmarknadens. Vidare uttalas att odlingen icke
kan tillmätas någon större betydelse ur det samlade jordbrukets synpunkt.
Av avgörande betydelse för frågan om statsmedel skola anvisas för att uppehålla
odlingen är däremot i vad mån en fortsatt odling är påkallad av beredskaps-
och försörjningsskäl. Ur denna synpunkt föreslås i propositionen
att stöd skall utgå till en odling, som lämnar en årlig produktion av omkring
2 000 ton linfiber och omkring 1 000 ton hampfiber. För linodlingens
del motsvarar denna produktion ungefär vad som uppnåtts under senare år.
För hampan däremot innebär den angivna kvantiteten en ej oväsentlig nedskärning
i förhållande till odlingens nuvarande omfattning.

I syfte att erhålla en ur driftsekonomiska synpunkter tillfredsställande
sysselsättningsgrad vid beredningsverken föreslås en minskning av dessas
antal. Sålunda förutsättes att två av linberedningsverken, nämligen verken
i Kristinehamn och i Mellansel, samt det ena av hampberedningsverken,
nämligen det i Värmbol, skola nedläggas. Kristinehamnsverket avses skola
nedläggas så snart 1950 års skörd avverkats. Med hänsyn till aktuella bered 1

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 192.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

skapsönskemål förordas däremot att såsom en övergångsåtgärd stöd skall
utgå till Mellansel och Värmbol för avverkning av 1951 års skörd.

Det löpande stödet åt lin- och hampodlingen har hittills haft till syfte att
göra det möjligt för odlarna att erhålla ett garantipris för halmen, som stått
i visst förhållande till rågpriset. Bidraget har varit maximerat till visst belopp
per hektar av den odlade arealen. För att stimulera odlarna och beredningsverken
att uppnå ett kvalitetsmässigt tillfredsställande resultat av odlingen
och beredningen föreslås i propositionen, att stödet i stället skall utgå
i form av ett pristillägg, beräknat per kilogram framställd fiber.

I fråga om linberedningsverken föreslås att stödet skall utgå i form av
dels ett allmänt pristillägg, dels särskilda pristillägg till vissa verk. Det
allmänna pristillägget skall baseras på produktionsförhållandena vid Laholm
sverket.

I propositionen beröras slutligen vissa avvecklings- och övergångsproblem.
Bland annat föreslås sålunda beträffande de verk, som avses skola bibehållas,
att amorteringstiden för de statslån, som dessa företag inneha, skall förlängas
så att de belopp, som utestå oguldna den 1 juli 1951, skola amorteras
under en tid av högst tio år från nämnda dag. Bemyndigande begäres för
Kungl. Maj :t att i viss utsträckning avskriva oguldna lånebelopp dels för de
verk, som skola nedläggas, dels för Visbyverket, vars ställning är sådan att
det icke kan drivas i fortsättningen utan en konsolidering.

Medel för utbetalande av pristillägg för 1951 års odling avses skola äskas
i samband med framläggande av förslag rörande utformningen av de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område under regleringsåret 1951/52.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, fråga
om grunderna för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen m. m. samt anför
därvid följande.

I. Inledning.

Genom beslut den 22 september 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
lör jordbruksdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag angående frågan om fortsatt stöd åt linoch
hampodlingen m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 11 oktober 1949 såsom
sakkunniga numera generaldirektören O. Söderström, tillika ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren K. J. Ahlsten,
Hemse, direktören E. Kullgren, Göteborg, ledamoten av riksdagens andra
kammare, hemmansägaren Hj. R. Nilsson i Spånstad, ledamoten av riksdagens
första kammare, kommunaldirektören E. Näsström, Bjästa, kanslichefen
W. von Schwerin samt direktören A. H. Stensgård, Stockholm.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1949 års lin- och hamputredning,
ha den 12 januari 1951 avgivit betänkande med förslag till fortsatt
stöd åt odlingen av lin och hampa.

Över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, statens handels- och industrikommission,
lantbruksakademien, Sveriges utsädesförening, småbruksutredningen,
Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Värmlands, Gävleborgs
och Västernorrlands läns hushållningssällskap, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Riksförbundet Lin och hampa, som tillika överlämnat yttranden
från samtliga lin- och hampberedningsverk, Textilrådet, Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund och Kooperativa förbundet. Sveriges

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lantbruksförbund har förklarat sig i huvudsak instämma i de synpunkter,
som Riksförbundet Lin och hampa anfört i sitt yttrande.

Hushållningssällskapens förbund har överlämnat yttranden från Östergötlands,
Skaraborgs, Örebro och Västmanlands läns hushållningssällskap.

Sedermera har utredningen i skrivelse den 19 mars 1951 föreslagit, bland
annat, att amorteringstiden för lin- och hampberedningslån skall förlängas
utöver vad som förordats i betänkandet.

Jag torde i detta sammanhang även få anmäla, att Sveriges hampodlareförening
u. p. a. i en den 27 november 1950 dagtecknad skrift hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder för att odlingen och beredningen av
hampa skall bibehållas i oförändrad omfattning.

I betänkandet framlägges principförslag beträffande omfattningen av
den odling, som bör stödjas under åren 1951—1955, och rörande utformningen
av stödet.

Utredningen utgår från att den svenska odlingen och beredningen av lin
och hampa under normala förhållanden icke kan konkurrera med utländska
motsvarande produkter. Andra skäl att uppehålla denna verksamhet än
beredskaps- och försörjningsskäl anses knappast föreligga. Av dessa skäl
föreslår emellertid utredningen att en svensk produktion, som motsvarar
det inhemska avsättningsutrymmet, skall stödjas under åren 1951—1955.

Beträffande linet innebär detta att en odling motsvarande cirka 2 000 ton
linfiber om året skall stödjas. Ett av de nuvarande sex linberedningsverken,
vilket är beläget i Kristinehamn, har visat särskilt nedslående resultat.
Med hänsyn härtill och då den sammanlagda årsproduktionen vid de övriga
linberedningsverken uppgår till ungefär 2 000 ton, föreslås att Kristinehamnsverket
skall nedläggas så snart 1950 års skörd blivit färdigberedd.
Övriga linberedningsverk anses böra få del av ett allmänt stöd åt linberedningen.
Därjämte förordas att de två verk, vilka äro belägna i Norrland,
under en övergångstid av två år skola erhålla ett särskilt stöd. Efter denna
tid böra de båda verkens framtidsutsikter samt omfattningen av linodlingen
i Norrland ånyo prövas.

Det löpande stödet åt linodlingen, vilket hittills utgått i form av ett odlingsbidrag
per hektar, föreslås skola utformas som ett pristillägg per kg
framställd fiber. Stödet skall anpassas så, att avsedd odlingsareal kan påräknas.

I fråga om hampodlingen finner utredningen att det inhemska avsättningsutrymmet
under normala förhållanden motsvarar endast omkring 65
ä 70 procent av den sammanlagda kapaciteten hos de två hampberedningsverken,
som nu finnas i Visby respektive Värmbol. Utredningen räknar därför
med att på längre sikt endast ett av dessa verk kan bibehållas. I valet
mellan de båda beredningsverken ger utredningen — ehuru med stor tvekan

_ sitt förord åt Visbyverket. Faktorer, som göra bedömningen särskilt

svår just nu, äro enligt betänkandet bland annat att Visbyverket står in -

Kungl. Maj ds proposition nr 192.

för en omdaning och att man under år 1951 i större skala kan pröva odling
och beredning av en ny samkönad hampsort, till vilken stora förhoppningar
knytas. Med hänsyn härtill och till att den nuvarande utrikessituationen
kännetecknas av politisk osäkerhet, varuknapphet, stigande priser och importsvårigheter
föreslår utredningen, att resultatet av 1951 års odling och
beredning skall avvaktas innan man träffar ett val mellan de båda verken.
Utredningen har ansett sig kunna räkna med avsättning för 1951 års skörd
även om båda beredningsverkens odlingsområden besås under år 1951.

Det löpande stödet åt hampodlingen bör enligt utredningen utformas på
samma sätt som stödet åt linodlingen. Pristillägget på hampfiber har dock
ansetts böra maximeras till 50 öre per kilogram.

Jag vill redan här nämna att jag nu endast kommer att behandla frågan
om grunderna för det fortsatta stödet åt lin- och hampodlingen samt vissa
därmed sammanhängande problem. Spörsmålet om storleken av det stöd,
som bör utgå för 1951 års odling, ämnar jag i stället upptaga i samband
med behandlingen av frågan om
område under nästa regleringsår.

Innan jag redogör för detaljerna i utredningens förslag och för remissutlåtandena
torde jag få lämna en kortfattad översikt över nuvarande förhållanden.

II. Nuvarande förhållanden.

A. Statliga stödåtgärder m. m.

Odlingen av 1 i n här i landet hade vid tiden för andra världskrigets utbrott
synnerligen ringa omfattning. Med hjälp av statliga stödåtgärder
åstadkoms emellertid en linodling, som successivt ökade så att den år 1945
uppgick till cirka 4 500 hektar. Under åren närmast därefter minskade arealen
något. År 1950 steg arealen dock ånyo till närmare 4 500 hektar genom
att vidsträckta odlingar tillkommo i Malmöhus län.

För närvarande finnas sex linberedningsverk. Dessa drivas av odlarna,
vilka äro sammanslutna i lika många producentföreningar, ekonomiska föreningar
u. p. a. Dessa föreningar jämte landets två hampberedningsföretag
ha gemensamt bildat Riksförbundet Lin och hampa (RLH). Förbundet har
till huvudsaklig uppgift att utgöra inköps- och försäljningsorganisation för
de skilda producentföretagen. Riksförbundet leder vidare sådan försöksverksamhet,
som är av betydelse för samtliga medlemmar.

Namnen å de sex producentföreningarna, platsen för deras respektive
linberedningsverk och året, då verksamheten påbörjades, framgå av följande
sammanställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Producentförening Beredningsverk i samheten

började

Hallands läns linodlareförening, Laholm ............ 1940

Östra Götalands » Växjö.............. 1943

Mellersta Sveriges » Kristinehamn........ 1943

Uppsala —Stockholms läns » Gimo............... 1944

Hälsinglands » Hybo (invid Ljusdal) 1941

Föreningen Norrlandslin Mellansel............ 1946

Även hampodlingen, vilken före det andra världskrigets utbrott endast
omfattade ett fåtal hektar, ökade under 1940-talet hastigt till följd av
statliga stödåtgärder och omfattade redan år 1942 närmare 1 900 hektar. År
1947 uppnåddes den hittills största arealen, något över 2 000 hektar. På
grund av avsättningssvårigheter för fibern begränsades arealen år 1950 till
cirka 1 450 hektar. Omkring hälften av hampodlingen äger rum på Gotland,
där även det ena av landets två med statsbidrag uppförda beredningsverk
för hampa är beläget (utanför Visby). Hampodlingen på fastlandet är i
huvudsak förlagd till ett antal mellansvenska landskap. Den på fastlandet
producerade hamphalmen beredes i Värmbol vid Katrineholm.

Beredningsanstalternas verksamhet påbörjades år 1943. Beredningsverksamheten
pa Gotland bedrives i aktiebolagsform (AB Hampberedning), under
det att verksamheten i Värmbol bedrives av en ekonomisk förening (Sveriges
liampodlareförening). Båda företagen äro som förut nämnts anslutna
till RLH.

De mest betydelsefulla av de statliga åtgärder, som vidtagits för att främja
lin- och hampodlingen, äro beviljande av lån och bidrag till uppförande av
lin- och hampberedningsverk samt bidrag till stödjande av priset på lin- och
hamphalm.

Bestämmelser om lånen, vilka utgå från hemslöjdslånefonden, äro meddelade
i kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 605), ändrad genom kungörelser
den 22 november 1940 (nr 952) och den 13 mars 1942 (nr 152). Bestämmelserna
innebära att kommerskollegium och lantbruksstyrelsen kunna bevilja
lån med 85 procent av kostnaderna för anläggande av lin- eller hampberedningsverk.
I anläggningskostnaderna inräknas kostnaderna för inredning
och anskaffning av maskiner men ej tomtkostnaden. Ränta, för närvarande
efter fyra procent, utgår först från och med fjärde kalenderåret efter det,
under vilket lånet till någon del lyfts. Ursprungligen skulle lånen amorteras
med lika belopp årligen från och med året efter det, då lånet lyfts till
någon del, och återbetalningstiden vara högst femton år. Redan hösten 1940
vidtogos dock vissa jämkningar i bestämmelserna. Dessa inneburo bland
annat, att amorteringsskyldigheten inträdde först andra året efter det kalenderår,
under vilket lånet lyfts till någon del. Enligt beslut av 1941 års
riksdag nedsattes återbetalningstiden till högst fem år. Samtidigt föreskrevs
att låntagare skulle förbinda sig att under återbetalningstiden icke betala

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

högre halmpris än som fastställts i den ordning, som Kungl. Maj :t bestämde.
Låntagare, som var aktiebolag eller ekonomisk förening, skulle vidare förbinda
sig att icke utdela högre belopp till delägarna än Kungl. Maj :t medgåve.

Följande översikt visar beloppen av de lån, som utlämnats från hemslöjdslånefonden
till uppförande av linberedningsverk, samt av de amorteringar
som verkställts före den 1 juli 1950.

Odlareföretag	Lånebelopp	Före den 1/i 1950 verkställd amortering	Den ''/t 1950 kvar-stående lånebelopp
kronor	kronor	procent	kronor	procent
Hallands läns linodlareförening, La-			100	0
halm............................	1 099 900	1 099 900
östra Götalands linodlareförening,				778 300	44
Växjö............................	*1 754 500	976 200	56
Mellersta Sveriges linodlareförening,			32	1006 604	68
Kristinehamn ....................	1 488 350	481746
Uppsala—Stockholms läns linodlare-					35
förening, Gimo ..................	21039 250	672 725	65	366 525
Hälsinglands linodlareförening, Hybo	884 000	561 000	64	323 000	36
Föreningen Norrlandslin, Mellansel ..	S1366 800	40 307	3	1326 493	97
Sammanlagt belopp	7 632 800	8 831878	50	3 800922	50

Samtliga föreningar utom Hallands läns linodlareförening ha vid flera
tillfällen hos Kungl. Maj :t begärt och erhållit anstånd med erläggandet av
förfallna amorteringar. Därefter ha hittills Östra Götalands, Uppsala-Stockholms
läns och Hälsinglands linodlareföreningar inbetalat förfallna amorteringar,
sedan bidrag till stödjande av priset på linhalm kunnat lyftas under
det budgetår, som följt närmast efter förfallodagen. Mellersta Sveriges linodlareförening
och Föreningen Norrlandslin ha inbetalat så stor del av respektive
amorteringar, som varit möjligt med hänsyn till vederbörande förenings
ekonomiska ställning i övrigt.

Hampberedningslån ha beviljats Sveriges hampodlareförening för uppförande
av dess verk i Vännbol med sammanlagt 1 857 250 kronor samt AB
Hampberedning för uppförande av dess verk i Visby med sammanlagt
1 966 900 kronor. Då någon amortering å dessa lån hittills icke verkställts,
utestå sålunda tillhopa 3 824 150 kronor. Hampberedningsföretagen ha en
ränteskuld på cirka 400 000 kronor.

Möjligheten att lämna statsbidrag till anläggningskostnaderna tillkom genom
beslut av 1941 års riksdag. Bestämmelser i ämnet återfinnas i kungörelsen
den 13 mars 1942 (nr 153) angående statsbidrag för anläggande av
lin- eller hainpberedningsanstalter. Statsbidrag får icke utgå med högre belopp
än som motsvarar 15 procent av anläggningskostnaden. Statsbidrag ha
beviljats linodlareföreningarna med 1 239 100 kronor och hampodlingsföretagen
med 674 850 kronor enligt följande fördelning på de olika företagen. 1 2

1 Därav ett tilläggslån å 127 500 kronor, vilket skall börja amorteras först år 1951.

2 > » > > 191 250 » »>» • >>>

8 Före den 1950 ha endast två amorteringar å detta lån förfallit till betalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beviljat statsbidrag

Företas titl uppförande av

“ beredningsverk

kronor

Hallands läns linodlareförening........................ 194 100

Östra Götalands linodlareförening...................... 297 800

Mellersta Sveriges linodlareförening .................... 262 650

Uppsala—Stockholms läns linodlareförening ............ 144 350

Hälsinglands linodlareförening.......................... 99 000

Föreningen Norrlandslin .............................. 241 200 i 239 100

Sveriges Hampodlareförening.......................... 327 750

Aktiebolaget Hampberedning........................... 347 100

Enligt beslut av 1940 års riksdag lämnades prisgaranti, för linhalm under
åren 1941—1943. Prisgarantien har sedermera förlängts, senast genom beslut
av 1950 års riksdag, att gälla till och med sagda års odling. Garantien
avser ett pris å linhalm av viss kvalitet, motsvarande 80 procent av priset
för råg. Ursprungligen gällde att statsbidrag icke fick utgå med mer än
200 kronor per hektar odlat lin. Detta belopp höjdes enligt beslut av 1943
års riksdag till 450 kronor per hektar. Höjningen sammanhängde med att
amorteringstiden för anläggningslånen sänktes från femton till fem år.

Statsbidraget utbetalas icke direkt till odlarna utan lyftes av beredningsverken.
Med utgångspunkt från det pris å linfiber, som fastställts efter
förhandlingar med linneindustrien, beräknas det pris, som linberedningsverlten
kunna betala odlarna för linhalmen. Uppgår detta senare pris icke
till garantipriset, erhålla beredningsverken statsbidrag intill nyssnämnda
belopp per hektar odlat lin för att täcka skillnaden. Dylikt statsbidrag har
beviljats samtliga linodlareföreningar utom Hallands läns linodlareförening.
Denna förening har kunnat bestrida sina utgifter, däri inräknat det garanterade
priset på linhalm, med inkomsterna av försålda produkter. Bidrag
har till och med den 30 juni 1950 utbetalats med cirka 5,4 miljoner kronor.
De olika föreningarnas behov av bidrag har varierat avsevärt. Sålunda
motsvarar statsbidraget per kilogram producerad spånadslinfiber 20 öre för
Östra Götalands linodlareförening (Växjö), 32 öre för Hälsinglands linodlareförening
(Hybo), 70 öre för Uppsala-Stockholms läns linodlareförening
(Gimo), 75 öre för Mellersta Sveriges linodlareförening (Kristinehamn) samt
icke mindre än 1 krona 51 öre för Föreningen Norrlandslin (Mellansel).

Prisgaranti å hamphalm har lämnats enligt i huvudsak samma grunder
som gällt för prisgarantien å linhalm, med undantag av att garantipriset skolat
motsvara 50 procent av rågpriset samt att bidraget varit maximerat till från
början 200 och sedermera 350 kronor per hektar.

Till och med den 30 juni 1950 har statsbidrag till stödjande av priset
på hamphalm utbetalats till de två hampberedningsföretagen med tillhopa
cirka 5 miljoner kronor. Per kilogram framställd fiber har statsbidraget
motsvarat för Värmbolsverket 73 öre och för Visbyverket 72 öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 9

Beträffande driftsresultaten för de olika verken och dessas ekonomiska
ställning samt utvecklingen i övrigt av odlingen och beredningen under senare
tid torde jag i det följande få lämna vissa närmare uppgifter.

Statligt stöd har vidare utgått till forsknings-, försöks- och upplysningsverksamhet
beträffande i främsta rummet odling och beredning av lin.
Sålunda har Sveriges utsädesförening, förutom ett anslag å 50 000 kronor
vilket 1938 års riksdag anvisat för vissa förädlings- och odlingsförsök,
från och med budgetåret 1940/41 erhållit ett årligt anslag för kvalitetsundersökningar
av lin m. m. Anslaget har alltsedan budgetåret 1947/48
utgått med 60 000 kronor. Utsädesföreningen har vidare år 1943 beviljats
ett ränte- och amorteringsfritt statslån å 207 000 kronor till uppförande av
ett nytt linlaboratorium.

Odlingstekniska försök på linodlingens område pågå sedan år 1944. Kostnaderna
för denna verksamhet, vilka uppgått till 35 000 å 40 000 kronor
per år, ha bestritts av Riksförbundet Lin och hampa. Riksförbundet har av
statsmedel åtnjutit ett årligt bidrag av 6 000 kronor till kostnaderna för
denna försöksverksamhet.

Beredningsteknisk försöksverksamhet beträffande lin igångsattes år 1942.
Till denna verksamhet ha anvisats statsanslag å tillhopa 50 000 kronor.
Övriga kostnader ha bestritts av Riksförbundet Lin och hampa.

Slutligen har viss grundforskning beträffande linrötning m. m. bedrivits
med hjälp av statsmedel, som ställts till förfogande genom statens tekniska
forskningsråd.

B. Uppgifter angående odlingen, beredningen och förbrukningen av spånads växter

i Sverige. I

I betänkandet lämnas ingående uppgifter rörande utvecklingen av odlingen
och beredningen av spånadsväxter i Sverige under senare år samt
angående det ekonomiska utbytet av denna odling för jordbrukarna. Vidare
redogöres för import och export av fiber och blånor av lin och hampa samt
för användningen av de importerade eller inom landet framvunna kvantiteterna.

Beträffande de uppgifter, som utredningen sålunda lämnat, torde jag i
huvudsak få hänvisa till betänkandet. Vissa av dem torde emellertid lämpligen
få återgivas här.

I fråga om linodlingen kan sålunda nämnas att enligt betänkandet
antalet odlare från år 1946 till år 1950 minskat från cirka 4 600 till cirka
2 600. Arealen per odlare utgjorde år 1946 endast cirka 0,5 hektar men
var år 1950 cirka 1,7 hektar. Arealökningen angives vara resultatet av en
medveten strävan från odlareföreningarnas sida. Man åsyftar att därigenom
erhålla större enhetliga halmpartier, vilket är en viktig förutsättning för
bättre fiberkvalitet.

Till belysande av odlingsförhållandena i olika landsdelar under senaste

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tid torde här få återgivas eu, i betänkandet intagen tablå över antalet od(-lare, total odlingsareal, odlingsareal per odlare, total halmskörd samt halmskörd
per hektar för odlare, anslutna till de olika beredningsverken. Skördeuppgifterna
för år 1950 äro uppskattade värden.

	År	Antal	Odlingsareal har	Halmskörd ton (runda tal)	Fröskörd ton (runda tal)
	odlare	totalt	per odlare	totalt	per har	totalt	per har

Laholm..............	1948	630	1058	1-7	3 600	3-4	670	0-6
	1949	650	1250	1-9	4 300	o''7	730	06
	1950	630	1193	1-9	(3 700)	(3-1)	(720)	(0-6)
Växjö ..............	1948	617	700	11	2 400	3-4	340	0-5
	1949	520	771	1-5	2 200	2-8	390	0-5
	1950	305	1024	3-3	(3100)	(3-0)	(630)	(0-6)
Kristinehamn........	1948	425	790	1''9	2 400	3-0	490	0-6
	1949	423	840	2-0	2 000	2-3	450	0-3
	1950	366	750	2-1	(2 400)	(3-2)	(450)	(0-6)
Gimo ................	1948	176	450	2-6	1400	3’1	280	0-6
	1949	157	449	2-9	1200	2-8	260	0-6
	1950	119	392	3-3	(1200)	(3-1)	(260)	(0-7)
Hybo ................	1948	329	268	0-8	900	3-4	140	0-5
	1949	326	357	11	1200	3-3	180	05
	1950	380	429	1-1	(1 400)	(3-2)	(190)	(0-5)
Mellansel..............	1948	994	435	0-4	800	1''9	130	0''3
	1949	901	443	0-5	1100	2-5	150	0''4
	1950	775	663	0-9	(1 800)	(2-7)	(350)	(05)
Riket ................	1948	3171	3 701	1-2	11500	3-1	2 050	0-6
	1949	2 977	4101	1''4	12 000	2-9	2160	05
	1950	2 575	4 458	1-7	(13 600)	(3''0)	(2 600)	(0-6)

Av tablån framgår bland annat, att under de senaste åren variationerna
mellan de olika verken i fråga om hektarskörd av såväl halm som frö varit
tämligen begränsade, om man bortser från Mellanselverket, där både halmoch
fröskörden per hektar legat avgjort under genomsnittet. Av tablån
framgår även: att arealen per odlare är betydligt mindre vid de båda norrlandsverken
än vid de övriga. Den, år 1950 vid Växjöverket inträffade ökningen
av arealen per odlare är föranledd av de förut omnämnda nya odlingarna
i Malmöhus län.

Beredningen av linet sker enligt betänkandet huvudsakligen i samband
med rötning (omkring 92 procent av skörden) och till återstående del genom
s. k. grönberedning. Grönberedning av spånadslinhalm förekommer
endast i Laholm och sker där jämsides med beredning efter rötning. Grönberedning
är ett billigare förfaringssätt men lämpar sig endast för vissa
halmkvaliteter. Den grönberedda fibern måste i samband med spinningen
behandlas med kemikalier, varigenom kvarsittande pektinämnen avlägsnas,
och fordrar därför en viss omändring av spinntekniken.

Fiberutvinningen, som är avgörande för det ekonomiska utbytet, beräknas
av RLH vid beredning efter rötning för närvarande utgöra i genom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

snitt omkring 18 procent av den till beredning levererade halmen, varav
hälften tåga och hälften blånor. Variationerna de olika verken emellan äro
dock betydande.

Producenternas ekonomiska utbyte av linodlingen har tack vare statsstödet
i genomsnitt varit tämligen gott, ehuru växlingarna härvidlag mellan
olika landsändar varit betydande. Sålunda har areallikviden i genomsnitt
varit dubbelt så stor i Laholm som i Mellansel. Den sammanlagda likviden
till odlarna för halm och frö har u''nder åren 1944—48 i medeltal
uppgått till följande belopp i kronor per hektar

Laholm Växjö Kristinehamn Gimo Hybo Mellansel

1 137 1 040 815 796 964 564

I anslutning till dessa uppgifter anföres i betänkandet att professorn Å.
Åkerman, Svalöv, vilken biträtt utredningen vid utförandet av undersökningar
rörande odlingsbetingelserna för lin och hampa inom olika delar
av landet, jämfört utbytet av linodlingen med utbytet av annan odling, som
med fördel kan bedrivas på samma jordar som linodling. Åkerman har
därvid funnit, att utbytet av linodlingen, jämfört med utbytet av rågodling,
varit ganska tillfredsställande med undantag för odlingen i Mellansels område
och för odlingen i Laholmsområdet kan betecknas som gott. Merkostnaderna
för odlingen av lin ha vid denna jämförelse beräknats till 273 kronor
per hektar.

Beträffande hampan framhålles att utvecklingen här liksom i fråga
om linet gått i riktning mot minskat antal odlare och ökad areal per odlare.
Dessutom har en tydlig tendens till ökning av arealskördarna gjort sig gällande.
Enligt betänkandet utgjorde antalet hampodlare år 1950 omkring
500, varav omkring 200 på fastlandet och 300 på Gotland. Arealen per odlare
har på senare tid varit på fastlandet omkring 4 hektar och på Gotland
omkring 2,3 hektar. Såväl totalskörden som skörden per hektar har de
senaste åren varit ungefär lika stor på fastlandet som på Gotland. Förhållandet
belyses av följande tabell:

Skörd av repad hamphalm.

(avrundade tal)

	Fastlandet	Gotland
	Summa	ton	Summa	ton
	ton	per hektar	ton	per hektar
1947.....	4 600	4fJ	4 250	4-5
1948.....	4 000	4*2	3 900	4-2
1949.....	4 000	3-9	3 800	4-6
(1950)''...	(3 500)	(4-6)	(2 900)	(4-2)

Odlingarna ha huvudsakligen varit förlagda till kväverika myrjordar.
Dessa ha visat sig mycket lämpliga för hampodling, i vart fall med hänsyn

Uppskattade värden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

till det kvantitativa utbytet. Samtidigt har man i hampan, fått en växt, genom
vilken den på dessa jordar mycket rika ogräsfloran kunnat bekämpas
effektivt.

De till verket i Värmbol kontraherade odlingarna ha i motsats till gotlandsodlingarna
varit utspridda på ett mycket stort område från Gävleborgs
och Kopparbergs län i norr till Kristianstads län i söder. Största antalet
odlingar ha dock förekommit i några av de län, som ligga beredningsverket
närmast, nämligen — förutom Södermanlands län — Uppsala, Östergötlands
och Örebro län.

Skörden av frö per hektar har i medeltal uppgått till 128 kg vid Värmbol
och till 116 kg i Visby. Dessa siffror äro låga. Fröskörden har i många fall
varit så låg, att det icke lönat sig tillvarataga densamma.

Fiber utbytet har hittills i genomsnitt varit omkring 15 procent, varav
knappt 4 procent tåga och drygt 11 procent blånor. Enligt uppgift från
Riksförbundet Lin och hampa kan det för nuvarande hampsorter tekniskt
möjliga fiberutbytet i Sverige anses vara i genomsnitt 5 procent tåga och
10 procent blånor. Orsaken till att man ej tagit ut mer än 4 procent tåga
anges vara att man av avsättningsskäl inriktat sig på ökad blånberedning.

Odlarnas ekonomiska utbyte har, räknat i uppburen likvid för halm och
frö per hektar, varierat avsevärt, eller mellan lägst 322 kronor vid Värmbol
år 1942 och högst 883 kronor vid Värmbol år 1947. I medeltal för åren
1945—48 har likviden utgjort för Värmbol 650 kronor och för Visby 736
kronor. Åkerman anger, att redan detta utbyte torde få anses tillfredsställande
och att de likvider, som utbetalats för åren 1947 och 1948, då medeltalen
voro 795 kronor för Värmbol och 800 kronor för Visby, få anses
mycket tillfredsställande.

På tal om den hittillsvarande försörjningen med lin
och hampa framhåller utredningen inledningsvis att en fullständig
undersökning av den svenska konsumtionen av lin- respektive hampfiber
skulle förutsätta att hänsyn toges ej endast till produktion, import och export
av fiber utan även till samma faktorer beträffande färdigvaror av lin
respektive hampa. Handelsstatistiken skiljer emellertid ej på lin och hampa
vid redovisningen av import och export av garner och vävnader. Någon
fullständig dylik undersökning kan därför icke genomföras. Utredningen
har till följd därav begränsat sin undersökning till produktionen, importen
och exporten av fiber.

Beträffande linet framhålles att under 1930-talet — då någon nämnvärd
linodling icke förekom i landet — i genomsnitt importerades cirka
2 360 ton lintåga och 510 ton blånor per år. Under femårsperioden 1940—
1944 sjönk importen av linfiber till omkring en tredjedel av förkrigsnivån
för att under femårsperioden 1945—1949 i genomsnitt uppgå till omkring
två tredjedelar av förkrigsmängden. Någon export av linfiber ägde icke
rum under 1930-talet. Ej heller under 1940-talet exporterades någon nämnvärd
mängd lintåga, medan däremot en ej obetydlig export av linblånor
kom till stånd. Under åren 1944—49 exporterades sålunda i genomsnitt

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

460 ton linblånor, huvudsakligen till Finland. Omkring 80 procent av denna
export bestod av grönberedda blånor klass IV, som framställts av oljelinhalm.

Sammanfattningsvis anges att under 1930-talet den för fabrikationsändamål
tillgängliga mängden linfiber (summan av import och egen produktion)
utgjorde i genomsnitt per år omkring 2 420 ton tåga och 540 ton
blånor eller tillhopa 2 960 ton fiber.

Under femårsperioden 1945—49 utgjorde motsvarande mängd linfiber
(import + svensk produktion — export) i genomsnitt per år omkring
1 960 ton tåga och 1 930 ton blånor eller tillhopa 3 890 ton fiber.

Den markerade skillnaden i proportionen tåga/blånor mellan förkrigsoch
efterkrigstiden förklaras enligt betänkandet delvis av att prisskillnaden
mellan tåga och blånor före kriget var tämligen liten, varför man i
betydlig utsträckning begagnade tåga för ändamål, till vilka blånor väl
kunde duga. Den relativa ökningen av blånförbrukningen efter kriget beror
dock även på att spinnerierna anpassat sig efter de proportioner, i vilka
den svenska produktionen av tåga respektive blånor framkommer.

Beträffande användningen av importerade fibermängder anföres i betänkandet
som ett allmänt omdöme, att de bästa kvaliteterna av den importerade
fibern kommit till användning för vissa ändamål, där den svenska
fiberns kvalitet hittills icke varit till fyllest. Som exempel nämnes härvidlag
främst tillverkning av skotråd och brandslangar. För tillverkning av .sko -

Vid Ullspinnerierna förbrukad linfiber under åren 1931—1949 i ton.

År	Förbrukad kvantitet lintfiga (ohäcklad)	Förbrukad kvantitet häcklad lintåga (importerad i häcklat tillstånd)	Förbrukad kvantitet	lin
Impor- terad tåga	Svensk tåga	Summa	* . svensk råvara	Impor- terade blånor	Svenska blånor	Summa	% svensk råvara
l	2	3	4	5	6	7	8	9	10
1931	995	85	1080	8	_	758	62	820	8
1932	1615	59	1674	4	—	634	37	571	6
1933	1248	100	1348	7	—	834	35	869	4
1934	1910	57	1967	3	—	956	25	981	3
1935	1702	70	1772	4	77	825	26	851	3
1936	1919	54	1973	3	60	876	23	899	3
1937	1963	56	2 019	3	3	703	24	727	3
1938	1832	41	1 873	2	—	799	17	816	2
1939	2 140	28	2168	1	—	710	26	736	4
1940	2 579	6	2 585	—	36	542	8	550	1
1941	1652	61	1713	4	31	431	29	460	6
1942	1154	63	1217	5	15	421	39	460	8
1948	470	267	737	36	—	753	294	1047	28
1944	323	742	1065	70	2	208	1277	1485	86
1945	374	674	1048	84	5	98	1 290	1388	93
1948	1121	527	1648	32	—	267	770	1037	74
1947	969	828	1797	46	—	528	454	982	48
1948	950	768	1 718	45	—	490	542	1 032	53
1919	1220	1055	2 275	46	—	615	] 553	1168	1 47

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

tråd och brandslang förbrukade den svenska linneindustrien före kriget
omkring 120 ton lingarn per år. Det civila årsbehovet för dessa ändamål
beräknas nu vid avspärrning motsvara omkring 240 ton garn eller 400 ton
linfiber.

I anslutning härtill nämnes att av de totala kvantiteter svensk linfiber,
som RLH sålt under åren 1944—49, 58 procent gått till linspinnerier, 10
procent till hampspinnerier, 11 procent till visst textilverk och till repslagare
samt 15 procent till export.

Ur betänkandet torde vidare få återgivas (å s. 13) en tabell rörande
den mängd svensk respektive importerad linfiber, räknad i ton, som förbrukats
vid linspinnerierna under åren 1931—1949.

Beträffande produktionen av hampa under åren 1941—1949 lämnas
i betänkandet följande uppgifter.

! Skördeår	Fibermängd ton
tåga	blånor	summa
1941—43..............	212	912	1124
1944..................	208	460	668
1945..................	324	574	898
1946..................	242	636	878
1947..................	345	858	1203
1948..................	183	1224	1407
1949..................	114	1013	1127

Förbrukningen av hampfiber inom landet uppgick under åren närmast
före kriget till omkring 8 900 ton, varav 6 900 ton hårdfiber och 2 000 ton
mjukfiber. Denna förbrukning tillgodosågs helt genom import. Vad angår
hårdfiber upphörde importen under kriget så gott som helt och efterkrigsimporten
har blott utgjort omkring en fjärdedel av den före kriget vanliga.
Denna minskning har möjliggjorts främst genom att man övergått till att
tillverka skördegarn och delvis även emballeringsgarn av papper i stället
för sisal.

I fråga om den mjukfibriga hampan, där förbrukningen angivits till
2 000 ton om året, har importen under åren 1946—1949 uppgått till i
runda tal 340, 850, 160 och 190 ton. Importen av blånor var år 1946 cirka
530 ton, år 1948 170 ton och år 1949 50 ton. År 1947 förekom ingen import
av blånor. Denna minskning av importen har till största delen kunnat ersättas
genom inhemsk produktion. I betänkandet anföres att på senare
tid en viss tendens till överproduktion resulterat i avsättningssvårigheter
för den svenskodlade hampan, ehuru situationen i detta avseende dock
åter synes ha lättat på sista tiden.

Utredningen anför vidare, att den svenska hampfibern hittills icke varit
av sådan kvalitet, att den för alla användningsområden kunnat ersätta den
importerade. Vid en av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium år 1946
gjord utredning beräknade hampindustrien, att omkring 300 ton tåga och
600 ton blånor av svenskt ursprung ur teknisk synpunkt skulle kunna vin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

na avsättning inom landet. Den svenska varan skulle täcka omkring 55
procent av behovet för tillverkning av tågvirke och drygt en fjärdedel av
motsvarande behov beträffande andra garner än skördegarn. Numera beräknar
den svenska hampindustrien enligt betänkandet sitt behov av svensk
hampfiber till omkring 1 000 ton om året.

Beträffande det framtida avsättningsutrymmet för svensk hampa anför
utredningen att den — för att få en grund att bygga på vid sin bedömning
av den svenska hampodlingens framtida omfattning — föranstaltat
om förhandlingar med representanter för de största avnämarna av svensk
hampfiber angående en avsättningsgaranti för en femårsperiod, avseende
1951—1955 års skördar. Hampspinnerierna ha därvid förklarat sig beredda
att årligen inköpa tillhopa minst 950 ton svensk hampfiber till priser,
varom förhandlingar skola ske mellan spinnerierna, RLH och jordbruksnämnden.
I detta sammanhang har även framkommit, att man beträffande
1951 års skörd från vissa spinneriers sida har intresse av större
inköp än som rymmas i nyss angivna kvantitet. Utöver de svenska hampspinneriernas
konsumtion kan man enligt betänkandet räkna med en årlig
avsättning av omkring 100 ton svensk hampfiber till repslagerier och andra
smärre avnämare.

C. Lin- och hampberedningsverkens tekniska och ekonomiska förutsättningar

samt råvaruförhållanden. I

I betänkandet redogöres för de olika beredningsföretagens tekniska och
ekonomiska förutsättningar. Därvid behandlas en rad faktorer av betydelse
för företagens ekonomiska resultat, nämligen anläggningskostnader, avskrivningar
och amorteringar, finansiering, teknisk utrustning och kapacitet,
kapacitetsutnyttjande, råvaruförhållanden och odlareinkomster m. m.
samt tillverkningskostnader och tillverkningsvärden.

Jag torde i korthet få återgiva huvuddragen i denna redogörelse. Beträffande
närmare detalj uppgifter torde jag få hänvisa till betänkandet.

Linberedningsverken.

Anläggningskostnader. I fråga om dessa framhåller utredningen, att de
variera avsevärt hos de skilda verken. En av de viktigaste orsakerna härtill
är, att verken icke tillkommit samtidigt utan under en följd av år,
under vilka byggnads- och anskaffningskostnaderna stigit successivt. Sålunda
kunde Laholinsverket, vilket i huvudsak tillkom år 1940 och har
dubbelt så stor kapacitet som verket i Mellansel, uppföras till en något
lägre kostnad än det sistnämnda, vilket färdigställdes år 1946. Vid denna
jämförelse får dock en viss hänsyn tagas till klimatskillnaden mellan de
båda orterna, vilken ogynnsamt påverkar byggnadskostnaderna i Mellansel.

I betänkandet lämnas följande sammanställning av linberedningsverkens
bokföringsmässiga anläggningskostnader och amorteringar samt erhållna
statslån och statsbidrag.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Lån och bidrag Irån staten samt avskrivningar och amorteringar, 1000 kr.

Verk	Bidrag	Lån	Verkställd amortering	Förfallen ej verk-ställd amorte-ring	Skuld till staten	Lån bidrag	Total anlägg- nings- kostnad	Av- skriv- ning
Kr.	%
Laholm ..........	194	1100	1100	100		_	1 294	1669	1389
Växjö............	298	1755	976	56	325	779	2 053	2 357	1905
Kristinehamn ....	203	1488	482	32	685	1006	1 751	2 057	1325
Gimo ............	144	1039	673	65	136	366	1183	1510	1074
Hvbo ............	99	884	561	64	—	323	983	H 177	736
Mellansel ........	241	1367	40	3	403	1327	1 608	1701	578
Summa	1289	7 633	3 832	50	1549	3 801	8 872	10471	7 007

Rörande de slutsatser, som kunna dragas av sammanställningen, anföres
i betänkandet bland annat.

Översikten visar att Laholm och Växjö hunnit längst i fråga om amorteringar
och avskrivningar. Kristinehamn och Mellansel ligga avsevärt sämre
till än övriga verk och ha endast kunnat fullgöra en mindre del av förfallna
amorteringar. Detta är ett uttryck för det mindre goda resultat, .som
verksamheten i Kristinehamn och Mellansel hittills gett. Beträffande Mellansel
är detta dock mindre anmärkningsvärt med hänsyn till att verksamheten
där började tre år senare än i Kristinehamn. Enligt den för alla beredningsverken
gemensamma avskrivningsplanen skola deras maskiner och
inventarier vara helt avskrivna den 30 juni 1951, vilket medför att den
årliga avskrivningsbelaslningen blir högre för de yngre verken än för de
äldre. För fastigheterna skall tillämpas en årlig avskrivning av åtta procent,
intill dess restvärdet utgör en tredjedel av anskaffningsvärdet, och
för tiden därefter tre procents årlig avskrivning.

Denna relativt snabba avskrivning får ses i samband med utformningen
av det löpande statsstödet, d. v. s. odlingsbidragen, och den korta amorteringstiden
för de .statliga lånen. Man har nämligen önskat vara befriad
från avskrivningsbehov för maskiner och inventarier vid den tidpunkt, då
odlingsbidragen upphöra att utgå. Med hänsyn till svårigheterna för heredningsverken
att erhålla kredit i fria marknaden och till att verksamheten
(med undantag för Laholm) icke lämnat ett resultat som medgivit
en dylik snabb avskrivning, innebär avskrivningsförfarandet i verkligheten,
att de statliga odlingsbidragen i viss utsträckning tagits i anspråk för amortering
av de statliga anläggningslånen.

Finansiering. Utredningen framhåller, att företagens behov av anläggningskapital
genom de statliga lånen och bidragen kunnat tillgodoses utan nämnvärda
insatser från föreningsmedlemmarnas sida. Däremot ha verken lidit
av brist på rörelsemedel. Detta har försvårat verksamheten i mer än ett
avseende. Det är önskvärt att verken förfoga över egna medel eller kredit
i en utsträckning, som möjliggör åtminstone en preliminär avräkning med
cdlaren redan i samband med att skörden levereras till verket eller för
dess räkning upplagras hos odlaren. Alltför långt dröjsmål med likviderna
till odlarna påverkar oförmånligt dessas intresse för odlingen. 1

1 247000 kronor ha här tillagts för en tillbyggnad vid Hybo under år 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Då några fondavsättningar icke kunnat ske — med undantag för Laholm
och Hybo där 133 000 kronor respektive 6 600 kronor fonderats —
består det synliga egna kapitalet i huvudsak endast av medlemmarnas insatser.
Dessa äro i Laholm cirka 370 000 kronor, i Växjö cirka 335 000
kronor, i Kristinehamn och Mellansel inemot 200 000 kronor samt för Gimo
och Hybo ej fullt 100 000 kronor. Några dolda reserver har man icke att
räkna med annat än i fråga om Laholmsverlcet. De rörelsemedel, varöver
linverken förfogat, äro alltför små, sedda i relation till skördevärdet. Enär
verkens fasta egendom utgör säkerhet för de statliga linberedningslånen,
ha inga möjligheter förelegat att belåna verkens fastigheter för andra ändamål.
Därför ha även lånemöjligheterna varit mycket begränsade.

Verkens tekniska utrustning och kapacitet. Såsom en sammanfattning av
vad utredningen iakttagit vid inspektion av linberedningsverken och av
resultatet av en undersökning, som kommerserådet K. A. Wickman utfört
på dess uppdrag, framhåller utredningen, att samtliga verk befinna sig
på en tekniskt och planeringsinässigt tillfredsställande nivå med föga betydande
skillnader sinsemellan.

Om företagens anläggningar betraktas ur den synpunkten, för vilket verk
man kan tänka sig att erhålla det bästa priset vid nedläggning av driften och
försäljning av anläggningarna, är det enligt utredningens mening klart att
Kristinehamnsverket står i särklass med hänsyn till byggnadernas och fabrikstomtens
art samt tillgången till järnväg och hamn. Att inbördes gradera
de övriga verkens anläggningar ur denna synpunkt finner utredningen svårare,
Den håller dock för troligt att Hyboverkets anläggningar skulle bli
mindre eftersökta med hänsyn till byggnadernas beskaffenhet. Mellansels
byggnader äro moderna men ur industrisynpunkt oförmånligt belägna. I
fråga om Gimo nämnes, att verket där endast har tillgång till smalspårig
järnväg.

Kapacitetsutnyttjande och råvaruförhållanden. Utredningen anför att linberedningsverken
ha en total anläggningskostnad av mer än 10 miljoner
kronor, medan värdet av deras årsproduktion för närvarande kan anges till
ca 5 å 6 miljoner kronor. De ha därför ett mycket starkt intresse av att
helt utnyttja sin kapacitet. Verken ha under åren 1947/48—1949/50 för
bearbetning av spånadslin kunnat utnyttja sin av dem själva uppgivna kapacitet
i följande utsträckning, nämligen Laholm till 90 procent, Växjö till
75 procent, Kristinehamn till 63 procent, Gimo till 66 procent, Hybo till
61 procent och Mellansel till 55 procent. Återstoden av kapaciteten har vid
de flesta verken delvis utnyttjats för bearbetning av oljelinhalm och avfallshalm.
Växjö- och Gimoverken ha på senare tid kontraherat odlingar i
Skåne för att få ökad halmmängd.

I betänkandet framhålles i anslutning till det anförda, att icke endast
tillgången på halm utan även halmens kvalitet har betydelse för verkens
driftsresultat. Det riktiga .sättet för beräkning av halmpriset anges vara att
såvitt möjligt anpassa detta efter det fiberutbyte, som halmen lämnar. Ut 2

llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

redningen har konstaterat att överbetalning av halmen, d. v. s. betalning efter
en högre kvalitet på linfibern än som verkligen utvunnits, förekommit. Naturligt
nog ha i första hand de verk, vilka ha svårt att erhålla tillräckliga
odlingar, varit benägna att betala ett dylikt överpris.

Undersökningar beträffande odlingsförutsättningarna ha på utredningens
uppdrag utförts av professor Åkerman och filosofie doktorn K. Fröier.
Dessa undersökningar ha givit till resultat, att de bästa odlingsbetingelserna
för spånadslin föreligga i de sydligare delarna av landet. Denna slutsats
bestyrkes av det förut berörda siffermaterial angående skörd och fiberutbyte
inom de olika verkens odlingsområden, som Åkerman framlagt.
Sålunda har halmskörden per hektar under åren 1944—1948 i genomsnitt
varit högst för verken i Laholm och Växjö. I detta avseende kommer verket
i Hybo på tredje plats, något sämre än Växjö men avgjort bättre än verken
i Kristinehamn, Gimo och Mellansel.

I fråga om fröavkastningen anges i betänkandet att skillnaden mellan
de olika odlingsområdena är mindre framträdande. Dock anmärkes att fröavkastningen
i Mellansel är föga mer än hälften så stor som inom övriga
områden.

Vad gäller utbytet av tåga har Laholmsverket den bästa siffran, 10,6
procent. Därefter följa Växjö och Hybo med respektive 9 och 8,9 procent.

En inom utredningen verkställd undersökning av medelpriserna per kg
fiber för de olika verken under de tre verksamhetsåren 1947/48—1949/50
har givit vid handen, att under sagda år beredningsverken i Hybo och Laholm
uppnådde de genomsnittligt högsta fiberpriserna. Därefter följde
Växjö och Mellansel, medan Kristinehamn och Gimo lågo på en väsentligt
lägre nivå. Detta ger enligt betänkandet ett uttryck för skillnaden i kvalitet
mellan beredningsverkens linproduktion.

Sammanfattningsvis blir utredningens slutsats beträffande de absoluta
odlingsförutsättningarna för lin inom de olika linberedningsverkens områden
— grundad på tillgängliga uppgifter angående hektarskörd av halm
och frö samt angående fiberutbyte och fiberkvalitet — att ordningsföljden
mellan verken är följande:

1) Laholm, 2) Växjö, 3) Hybo samt 4) Mellansel, Gimo och Kristinehamn.

Det understrykes dock, att denna ordningsföljd mellan linberedningsverken
endast anger odlingsförutsättningarna inom verkens egna odlingsområden,
d. v. s. de odlingsområden som med hänsyn till verkens geografiska
belägenhet ligga närmast till hands. I den mån beredningsverken kontrahera
odlingar i Skåne, såsom skett beträffande Växjö och Gimo, förändras
givetvis bilden. I stället uppkomma då extra fraktkostnader med varierande
belopp. Beträffande Kristinehamnsverkets odlingar gäller, att odlingsområdet
i Värmland, dit ~/3 av arealerna äro förlagda, är särskilt
ogynnsamt med hänsyn till där rådande svåra skörde- och bärgningsförhållanden
för lin. Övriga kristinehamnsodlingar (i Örebro län) äro relativt
väl ställda i detta avseende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

Utredningen framhåller beträffande Mellansels hittillsvarande dåliga resultat,
att detta verk påbörjade sin drift avsevärt senare än de övriga
verken nämligen först år 1946. Man har därför i Mellansel ännu ej hunnit
utföra erforderlig gallring bland odlarna. Vidare hade verket i Mellansel
vid sin start att taga hand om tre års skördar, vilka stackats i det fria och
därvid tagit skada. Sistnämnda omständighet måste ha påverkat fiberutbytet
ogynnsamt.

Utredningen påpekar vidare, att man vid bedömandet av de olika odlingsområdena
bör taga hänsyn icke blott till de absoluta odlingsförutsättningarna
utan även till linodlingens relativa lönsamhet i förhållande till
andra grödor inom samma trakt. Linodlingens relativa lönsamhet blir nämligen
på längre sikt avgörande för möjligheten att bibehålla odlarnas intresse
för odlingen. Rörande denna fråga anföres, att Åkerman för de olika
områdena har angivit avkastningen av den stråsädesgröda, som inom området
givit det högsta skördevärdet. Om man med de.ssa avkastningssiffror
jämför den avkastning, som linodlingen givit, med avdrag för dels uppburna
odlingsbidrag och dels merkostnaden för linodling, beräknad till 250
kronor per hektar, blir resultatet för åren 1944—1948 vid Laholm och
Hybo ett överskott för linodlingen å 162 respektive 13 kronor per hektar.
Vid de övriga verken uppkomma däremot underskott för linodlingen. Dessa
äro avsevärda vid Gimo, Mellansel och Kristinehamn, nämligen respektive
617, 552 och 547 kronor, medan underskottet vid Växjö stannar vid 92
kronor.

Då Mellansel de första åren arbetat under särskilt ogynnsamma förhållanden
har utredningen gjort samma jämförelse för verksamhetsåren 1947/
48 och 1948/49. Enligt denna visar endast Laholm överskott, vilket uppgår
till 200 kronor per hektar. Hybo har ett under.skott å 29 kronor. Underskottet
för Växjö har ökat till 212 kronor. Däremot ha underskotten för
Gimo, Mellansel och Kristinehamn minskat till respektive 494, 446 och 484
kronor. Utredningen anmärker, att resultatet förbättras något för Kristinehamn
och ej oväsentligt för Gimo om hänsyn tages jämväl till den relativa
storleken av de avskrivningar som verken vidtagit under dessa år.

Utredningens slutsats beträffande de relativa odlingsförutsättningarna
inom de olika beredningsverkens egna odlingsområden blir, att beredningsverken
i Laholm och Hybo intaga en gynnad särställning i förhållande
till de övriga beredning,sverken.

Tillverkningskostnader och tillverkningsvärde. I betänkandet redovisas
resultatet av en jämförande undersökning av Iinbcredningsvcrkens kostnader
under tiden den 1 juli 1948—den 30 juni 1949, vilken på utredningens
uppdrag verkställts av auktoriserade revisorn S. Berglund. Vidare redogöres
för en undersökning rörande lönsamheten vid de olika verken av beredningen
av rötad spånadslinfiber, vilken företagits av ledamoten av utredningen,
direktören A. H. Sten,sgård.

Av Stensgårds undersökning framgår, bland annat, att Hvbo under åren

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1947/48—1949/50 erhållit det högsta genomsnittliga priset för sin fiber,
följt av Laholm, Växjö, Mellansel, Kristinehamn och Gimo. Siffrorna för
Mellansel under denna tid utvisa en förbättring, vilken under sista verksamhetsåret
resulterat i att Mellansel ligger i nivå med Laholm och Växjö.
Det dåliga resultatet under 1947/48 anges bero på de råvaruomständigheter,
som tidigare berörts. För Kristinehamn utvisa siffrorna en tydlig
försämring. Tillverkningsvärdet per kilogram halm varierar mellan 55 öre
för Laholm och 36 öre för Kristinehamn. Produktionskostnaderna variera
med högst 10 öre (mellan Laholm och Mellansel).

Vidare framgår av undersökningarna att Laholm, Växjö och Kristinehamn,
vilka äro s. k. tvåturbinsverk, ha lägre kostnader per kg halm än de
övriga, vilka äro enturbinsverk. Det framhålles att detta är naturligt, eftersom
tvåturbinsverken ha större kapacitet, medan vissa kostnader bli ungefärligen
lika stora, vare sig verket har en eller två turbiner.

I betänkandet redovisas även vissa prognoser som linberedningsverken
utfört över det ekonomiska resultatet vid ett fullt utnyttjande av verkens
kapacitet. Dessa prognoser, vilka bygga på pris- och kostnadsförhållandena
sommaren 1950, ha därefter granskats och korrigerats av revisorn Bo
Björkman vid Lantbruksförbundets revisionsbyrå och av revisorn S. Berglund.
Efter verkställda korrigeringar ge verkens prognoser till resultat följande
överskott respektive stödbehov.

Milj. kg repad
spånadslinhalm

Laholm ........................ 3 6

Växjö.......................... 3-2

Kristinehamn.................... 3''0

Gimo1.......................... 15

Hy bo .......................... 1-5

Mellansel........................ 2-0

Överskott ( + )
Stödbehov (—)
öre/kg

4- 8 6

± 0

- 10-7

- 09

- 6''6
- 8''4

I betänkandet anföres ytterligare härom.

I dessa prognoser har inköpspriset för halmen medräknats och enär dessa
inköpspriser icke äro strikt anpassade efter halmens förädlingsvärde, kan
man icke ur prognoserna utläsa skillnaderna i beredningsverkens ekonomiska
förutsättningar vid strikt genomförd kvalitetsbetalning av halmen. En
av Stensgård gjord sammanställning av å ena sidan tillverkningsvärdet och
å andra sidan produktionskostnaderna (förutom halmpriset) ger i detta avseende
bättre besked. Sedan produktionskostnaderna dragits från tillverkningsvärdet
kvarstår för betalning av halmen följande belopp i öre per kg
som ett medeltal för åren 1947/48—1949/50:

Laholm...................... 23-3

Växjö........................ 163

Kristinehamn................. 27

Gimo........................ 5-3

Hvbo........................ 11-6

Mellansel..................... 37

1 Gimoverkets kalkyl förutsätter att */> av skörden utgöres av halm från Skåne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Med hänsyn till att resultatet för Mellansel under det första av här ifrågavarande
år var särskilt dåligt av orsaker, som förut berörts, är det rimligt
att vid en jämförelse med övriga verk bortse från detta år i fråga om Mellansel.
Härigenom höjes värdet för Mellansel med 5 öre till 8,7 öre.

Om man vidare för att ernå jämförelse med prognoserna låter växjövärdet
16,3 motsvara ett resultat av noll, erhålles följande överskott resp. stödbehov
i öre per kg repad halm:

Laholm.................... + 7

Växjö..................... ± 0

Kristinehamn .............. — 13''6

Gimo................... - Il o

Hybo...................... — 4''7

Mellansel.................. — 76

Den stora skillnaden i resultat för Gimo vid de båda beräkningarna (■— 0,9
resp. ■—11,o) förklaras av att man i första fallet räknat med 2/3 skånehalm
och i sista fallet enbart med upplandshalm. I övrigt föreligger en ungefärlig
överensstämmelse mellan de resultat, vartill de båda beräkningssätten leda.

Hampberedningsverken.

Anläggningskostnader, teknisk utrustning och kapacitet. Båda hampberedningsverken
började sin verksamhet hösten 1943 och installerades i äldre
industrianläggningar. De planerades som enturbinsverk för rötning och beredning
av hamphalm från en areal av 1 000 har med en beräknad bruttoskörd
av 5 500 kg per hektar. Härjämte installerades i Visby ett skäktturbinsaggregat
för grönberedning av hampa. Värmbol beräknas nu ha en beredningskapacitet
av 5 000 ton rötad halm per år samt förfogar över en i
stort sett väl underhållen maskinpark. Det framhålles att Visbyverket behöver
utbyggas för att det skall kunna på ett tillfredsställande sätt bearbeta
samma halmmängd som Värmbol. Kostnaden för utbyggnaden anges av verket
till omkring 100 000 kronor.

Orsaken till att en dylik utbyggnad erfordras förklaras främst vara den
att Visbyverket i motsats till Värmbolverket från början i viss utsträckning
planerades för fälttorkning, vilken metod sedermera visat sig mindre lämplig
i vårt klimat.

De totala anläggningskostnaderna anges i betänkandet för närvarande
uppgå till 3 471 600 kronor för Visby och till 3 018 500 kronor för Värmbol.
Visbys anläggningskostnader överstiga sålunda med omkring 15 procent
Värmbols.

Finansiering. Båda verken ha till fullo utnyttjat sina möjligheter att erhålla
lån och bidrag från staten. Lånen från hemslöjdslånefonden, 1 857 000
kronor för Värmbol och 1 967 000 kronor för Visby, äro i sin helhet förfallna
till betalning. Intetdera verket har dock kunnat göra någon amortering.
Värmbol har erlagt huvuddelen av förfallna räntor. Däremot har Visby icke
betalt någon ränta. Verkens totala skuld till staten utgjorde den 30 juni
1950 2 181 000 kronor för Värmbol och 2 279 000 kronor för Visby.

Utredningen understryker att de statliga lånen och bidragen motsvara för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Värmbols del närmare 80 procent och för Visbys närmare 70 procent av de
totala anläggningskostnaderna. Denna andel är något lägre än vad fallet varit
beträffande linverken, där anläggningskostnaderna till i genomsnitt 84
procent kunnat bestridas av statsmedel. Hampverkens egna kapital äro i
förhållande till anläggningskostnadernas storlek väsentligt mindre än linberedningsverkens
motsvarande kapital. Visbys kapital består av aktiekapitalet,
150 000 kronor, och Värmbols av insatskapitalet, numera omkring
105 000 kronor. De finansieringssvårigheter, som linberedningsföretagen haft,
ha sålunda i än högre grad förelegat för hampberedningsverken.

Hampberedningsverkens balansräkningar per den 30 juni 1950 visa brister
på 475 000 kronor för Visby och 79 000 kronor för Värmbol. I betänkandet
framhålles att Visbyverkets likviditet, även bortsett från förfallna amorteringar
och räntor å statslån, är mycket dålig och att även Värmbols ställning
är svag, då större delen av dess egna kapital gått förlorat.

Kapacitetsutnyttjande, råvaruförhållanden och tillverkningskostnader. Enligt
betänkandet kunde verkens kapacitet de första åren endast utnyttjas i
otillfredsställande grad till följd av att skördarna då blott voro omkring
hälften av de beräknade. Genom den successiva skördeökningen har dock
detta missförhållande numera i huvudsak avhjälpts. I samband med att vissa
avsättningssvårigheter för svensk hampa på senare tid uppträtt ha emellertid
möjligheterna att utnyttja verkens fulla kapacitet återigen försämrats.
Vid en jämförelse mellan de båda beredningsverkens råvaruunderlag framgår,
att Visby till och med år 1946 haft omkring 20 procent större skördar
att bearbeta, men att förhållandet därefter omkastats så att Värmbols råvaruunderlag
de senaste åren varit större än Visbys.

I betänkandet redovisas en av Fröier lämnad redogörelse för odlingsförsök
med hampa. Enligt denna synes den nu odlade skildkönade hampan kunna
ersättas av en samkönad hampstam. Därigenom beräknas vissa olägenheter,
som äro förenade med den skildkönade hampan, kunna elimineras. Hanplantorna,
vilka mogna 2 å 3 veckor före honplantorna, vissna nämligen ned
före honplantorna och bli odugliga för fiberframställning samt försvåra såväl
skörd som beredning. Dessa olägenheter kunna helt undvikas genom
den samkönade hampan. Man kan härigenom påräkna ett mer homogent
halmmaterial än hittills, vilket innebär fördelar såväl i fråga om driftsekonomien
som ur kvalitetssynpunkt. Fröier anger, att en försiktig bedömning
av det ökade produktionsvärdet av den samkönade hampan — häri således
inräknat såväl den ökade halm- och fröskörden som fördelarna ur skördeoch
beredningssynpunkt —■ synes visa att man nått ett framsteg på cirka
15 procent. Han betonar dock samtidigt, att bestämda hållpunkter för bedömningen
ännu icke stå att få.

Fröiers utlåtande avgavs i april 1950. Resultatet av 1950 års odlingar av
samkönad hampa har, enligt vad utredningen anför, väl bestyrkt Fröiers beräkningar
angående den skördeökning, som kan erhållas av samkönad hampa
vid jämförelse med tidigare odlad sort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utredningen påpekar vidare, att gotlandsodlingarna de första åren lämnade
högre hektarskördar än fastlandsodlingarna. Den finner det vara svårt
att avgöra, om detta innebär att odlingsförutsättningarna äro bättre på
Gotland än på fastlandet. Enligt utredningen vill det även synas som om
gotlandshampan hade sämre styrka och spinnbarhet än fastlandshampan.
Huruvida detta förhållande beror på gotlandsjordens näringstillstånd eller på
den beredningsteknik, som tillämpas i Visby, eller på en kombination av
dessa faktorer undandrager sig utredningens bedömande. Utredningen finner
det dock sannolikt, att beredningsförhållandena i Visby varit ägnade att
leda till försämring av fiberns kvalitet.

Fiberutvinningen ur halmen har enligt de siffror, som redovisas i betänkandet,
stegrats från 11 å 12 procent vid verksamhetens början till 16
ä 17 procent på senare år. För de fem åren 1944—48 har fiberutvinningen
varit i genomsnitt 15,16 procent i Värmbol och 14,92 procent i Visby. I fråga
om totalt procentuellt fiberutbyte har Visby från början haft försteg men
numera passerats av Värmbol. Tågaframställningen har från och med bearbetningen
av 1948 års skörd inskränkts betydligt vid båda verken, beroende
på avsättningssvårigheter för tåga. Räknat i procent har tågautvinningen
varit så gott som exakt lika stor vid båda verken för femårsperioden
1944—48.

I betänkandet framhålles att kvaliteten av den fiber, som framställes vid
respektive verk, belyses av en jämförelse mellan de priser, som verken erhållit.
En dylik jämförelse utvisar att Visby t. o. m. år 1947 fick ut bättre
pris för sin tåga än Värmbol men att förhållandet därefter är omvänt. För
blånor har Värmbol hela tiden fått ut bättre pris. Även om hänsyn tages
till de fraktkostnader från Gotland till fastlandet, som köparna få vidkännas,
har skillnaden de sista åren varit avsevärd. För hela perioden 1945—
1950 utgör skillnaden, sedan priserna korrigerats med hänsyn till fraktkostnaderna,
17 öre per kg tåga och 7 öre per kg blånor till värmbolhampans
fördel. Utredningen anmärker emellertid, att det på senare tid påfallande
låga priset på Visbys tåga icke enbart synes bero på dess lägre kvalitet
utan även på att Visby haft stora lager att sälja ut. Visby verket har
därför nödgats godtaga lägre priser.

I betänkandet redovisas vidare resultatet av en undersökning rörande
hampverkens råvaru- och tillverkningskostnader, vilken utförts av Berglund.
Enligt denna undersökning föreligger en mycket god överensstämmelse
mellan de båda verken. Den direkta tillverkningskostnaden per kg
halm är dock 1,9 öre högre för Visby än för Värmbol. Administrationskostnaden
är vidare 0,9 öre högre för Visby. Däremot är råvarukostnaden 1 öre
lägre i Visby än i Värmbol. Detta anges till största delen bero på att kostnaden
för transport av halmen är lägre i Visby på grund av odlingsområdets
koncentration.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

III. Utredningens förslag.

Allmänna synpunkter.

I betänkandet framhålles, att utredningen enligt sina direktiv har att besvara
två huvudfrågor, nämligen dels frågan, hur stor odling och beredning
av lin och hampa som bör eftersträvas, dels frågan huruvida och på vad
sätt statligt stöd bör lämnas härför. Vidare framgår av direktiven, att statsmakterna
i samband med avgörandet av dessa frågor vilja pröva spörsmålet
om avskrivning av hampberedningslånen.

Utredningen anför att den, bland annat på grund av de kostnader och
svårigheter, som äro förknippade med längre transporter av lin- och hamphalm,
utgått från att nagon odling av lin eller hampa för beredning utomlands
icke kan ifrågakomma och ej heller någon beredning inom landet av
utländsk lin- eller hamphalm. Omfattningen av odlingen sammanfaller således
enligt dessa utgångspunkter med omfattningen av beredningen av lin
och hampa.

Utredningen anser sig även med ledning av det hittillsvarande resultatet
av verksamheten i fråga kunna konstatera, att man under normala förhållanden
tills vidare icke kan påräkna att framställa inhemsk lin- eller
hampfiber för spånadsändamål till priser, som kunna konkurrera med utländska
motsvarande produkter. Då den svenska fiberproduktionen sålunda
normalt blir beroende av statligt stöd, har utredningen utgått från
att man icke kan eftersträva större produktion än som motsvaras av avsättningsmöjligheterna
inom landet.

Utredningen säger sig icke ha förbisett att man måste räkna med en viss
fiberexport, även om produktionsramen angives på det sätt, som nu skett.
Vissa delar av produktionen bestå nämligen av kvaliteter, för vilka avsättning
icke finnes inom landet. Utredningen betonar vidare att svaret på
frågan, i vad mån man skall upprätthålla en produktion motsvarande avsättningsutrymmet
inom landet, i huvudsak blir beroende på en avvägning
mellan å ena sidan kostnadssynpunkten och å andra sidan, det beredskapsmässiga
försörjningsintresset. Beträffande frågor om odlingens och
beredningens lokalisering gäller i stort sett samma avvägning. Där kunna
dock även andra synpunkter spela in, såsom odlingens större eller mindre
betydelse för en viss bygd samt beredningsverkens betydelse ur sysselsättningssynpunkt.
Vidare framhåller utredningen att frågan om den önskvärda
omfattningen av den inhemska lin- och hampproduktionen icke kan
besvaras med giltighet för någon längre tidsperiod, eftersom kostnadsfrågan
och beredskapsintresset äro de avgörande faktorerna. Ett för längre
tid giltigt svar på frågan, hur stor produktion av lin och hampa vi böra
upprätthålla, vore tänkbart endast om såväl de utländska fiberpriserna som
de utrikespolitiska förhållandena vore helt stabila. Med hänsyn till osäkerheten
i den utrikespolitiska situationen och därmed följande snabba prisväxlingar
finner utredningen det vara av ringa värde att söka med ut -

Kungl. ftlaj. ts proposition nr 192.

gångspunkt från så kallade normala förhållanden besvara frågan, huruvida
och i vilken utsträckning lin- och hampfiber bör produceras inom landet.
Utredningen avstår även härifrån och dess förslag böra, enligt vad den
framhåller, ses mot bakgrunden av de vid årsskiftet 1950/51 aktuella förhållandena.
Å andra sidan böra dock förslagen icke uppfattas som helt provisoriska.
Även om man i nuvarande läge icke kan yttra sig med bestämdhet
för längre tid vare sig om beredskapsbehovet av en inhemsk fiberproduktion
eller om kostnaderna därför, är det enligt utredningens mening
sakligt berättigat att planeringen av de statliga ingripandena på området
verkställes med sikte på att de böra omfatta åtminstone de fem närmaste
odlingsåren. Utredningen har också i sina förhandlingar med lin- och hampspinnerierna
siktat på en dylik tidsperiod. För att upprätthålla odlarnas intresse
och giva beredningsverken nödig arbetsro finner utredningen det likaså
vara nödvändigt, att de statliga stödåtgärderna planläggas på icke
alltför kort sikt.

Omfattningen av den framtida linodlingen.

Utredningen framhåller inledningsvis att produktionskostnaderna för
svenskt lin äro högre än priset för importlin av jämförlig kvalitet. Även
om de utländska linpriserna under krisåren tillfälligtvis legat i nivå med
eller överstigit de svenska produktionskostnaderna, måste man enligt utredningens
mening normalt räkna med att prisskillnaden mellan svenskt och
utländskt lin blir bestående på längre sikt. Som skäl härför anföres främst
det försprång, som man flerstädes utomlands har bland annat i form av
lämpligare klimat och jordmån samt lägre arbets- och andra kostnader. I
betänkandet betonas att man givetvis bör söka att genom förbättrad odlingsoch
beredningsteknik minska eller eliminera detta utlandets försteg. I betraktande
av att industriell beredning av lin bedrivits här i landet endast
ett fåtal år och att verksamheten fick lov att uppläggas i stort sett utan tillgång
till erfarenhet och expertis, kan man enligt utredningens mening
hysa gott hopp om fortsatta tekniska framsteg, sedan man numera fått klart
för sig, vilka jordar som äro lämpligast för linodling.

I betänkandet framhålles vidare att anledningen till de önskemål, som i
slutet av 1930-talet framfördes om en utökning av den då mycket obetydliga
linodlingen, var dels att man i den då rådande överskottssituationen för
brödsäd ville finna annan användning för en del av odlingsarealen, dels att
en inhemsk odling av textilfiber framstod såsom önskvärd ur beredskapssynpunkt.
Den förra synpunkten kan enligt utredningens uppfattning nu
icke tillmätas någon betydelse. Utredningen anför härom.

Vad angår den förstnämnda synpunkten kan det fastslås, att en överskottsproduktion
av brödsäd i dag icke är aktuell. Även bortsett härifrån
är det tydligt, att linodlingen ur allmän jordbrukssynpunkt har relativt liten
betydelse. Redan den omständigheten att den nuvarande linarealen blott
utgör en promille av landets totala åkerareal torde utgöra tillräckligt bevis
för detta påstående. Linodlingen har i motsats exempelvis till hampodlingen
ej heller någon betydelse för ogräsbekämpningen eller såsom förfrukt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

andra grödor. Det förhållandet att linodlingen, allmänt taget, har föga
betydelse ur jordbrukssynpunkt utesluter dock givetvis icke, att linodlingen
för en viss bygd, på grund av brist på alternativa odlingsobjekt eller av annan
orsak,'' kan ha större betydelse än de nakna arealsiffrorna ge anledning att
antaga.

Däremot är enligt utredningen beredskapssynpunkten av särskild betydelse
under nu rådande förhållanden. I betänkandet redovisas innehållet i
en promemoria med beräkning av den svenska linodlingens beredskapsvärde,
som riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap överlämnat till utredningen.
Riksnämnden konstaterar däri, att linindustrien beräknar avsättningsmöjligheterna
för det svenska linet under den närmaste femårsperioden
till omkring 1 500 ton tåga och blånor årligen. En odling i fredstid av denna
omfattning finner nämnden med hänsyn till vissa i promemorian anförda
behovssiffror vara motiverad ur beredskapssynpunkt, under förutsättning att
kostnaderna för odlingen stå i rimlig proportion till dess beredskapsvärde.
Som jämförelse vid en sådan bedömning anföres i promemorian, att kostnaderna
för att genom reservlagring säkerställa en årlig förbrukning av
1 500 ton tåga och blånor under tre år vid en räntesats av 3 procent kunna
beräknas uppgå till ca 600 000 kronor. Riksnämnden framhåller vidare,
att ur beredskapssynpunkt inga skäl torde tala för annat än att linodlingen
och linberedningen bedrives på sätt som är lämpligast ur ekonomiska synpunkter.
Några särskilda krav på odlingens eller beredningsverkens belägenhet
med hänsyn till det fall att landet indrages i krig böra enligt riksnämndens
mening icke uppställas. Det för sådant fall viktigaste behovet,
lin till brandslang, bör nämligen tillgodoses genom lagring. Vid bedömningen
av den svenska linodlingens beredskapsvärde bör sålunda hänsyn endast
tagas till det fall att landet avspärras utan att indragas i krig.

Utredningen utgår för egen del, såsom förut framhållits, från att de statliga
stödåtgärderna icke skola planläggas med sikte på produktion av linfiber
för export. Även om man principiellt planerar linproduktionen för
konsumtion inom landet måste man emellertid, såsom nyss antytts, räkna
med att viss export är önskvärd, speciellt av sådana fiberkvaliteter för vilka
svenska linindustrien icke har bruk. Dessa uppskattas till drygt 25 procent
av totalproduktionen. Utredningen anför härefter.

Ej heller beredskapsintresset bör enligt utredningens mening föranleda,
att man stödjer en linproduktion av större omfattning än som nu nämnts.
Från nu angivna utgångspunkter blir sålunda den svenska linproduktionens
omfattning väsentligen beroende av vilka avsättningsmöjligheter, som den
svenska linneindustrien erbjuder. Dock är att märka, att icke alltför obetydliga
mängder svensk linfiber regelbundet inköpas av andra svenska köpare
än linspinnerierna, exempelvis av hampspinnerier, textilverken i Genevad
och repslagare.

Genom utredningens försorg ha förhandlingar kommit till stånd angående
avtal mellan å ena sidan RLH och å den andra representanter för linneindustrien
om industriens inköp av svensk linfiber av 1951—1955 års skördar.
Representanter för linspinnerierna ha därvid förklarat, att man är beredd
att årligen inköpa sammanlagt minst 1 425 ton lin av vissa kvaliteter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Det har härvid förutsatts, att beträffande priserna återkommande förhandlingar
skola föras mellan RLH, industrien och statens jordbruksnämnd.

Med utgångspunkt från att linneindustriens årliga inköp i genomsnitt skola
uppgå till 1 500 ton och till att produktionen av fiber av sådana kvaliteter,
som ej kunna användas av linneindustrien, uppgår till minst 25 procent av
den totala produktionen, framstår enligt utredningen under de närmaste
åren en svensk linfiberproduktion av omkring 2 000 ton om året såsom lämplig Lokaliseringen

av linodlingen.

I betänkandet betonas att linberedningen på grund av transportkostnaderna
för halmen bör ske så nära odlings området som möjligt. Frågorna om
lokaliseringen av odlingen och placeringen av beredningsverken sammanfalla
därför. Utredningen uttalar att odlingsförutsättningarna inom verkens
odlingsområden i huvudsak äro avgörande för verkens lönsamhet. Både de
undersökningar av Åkerman och Fröier, som redovisats i betänkandet, och
siffermaterialet angående hektarskördar och fiberutbyte visa enligt utredningen,
att de bästa odlingsbetingelserna för spånadslin finnas i Sydsverige,
särskilt Skåne och Halland. I betänkandet anföres att det hittillsvarande ekonomiska
resultatet av linberedningsverkens arbete ger fog för antagandet att
om de fiberpriser, som betalats under de senare åren, skulle gälla i framtiden,
skulle knappast något linberedningsverk, utom Laholmsverket och möjligen
Växjö, kunna fortsätta sin drift utan hjälp av statsstöd. För att linberedning
i Sverige i övrigt skulle bli lönsam skulle fordras antingen en ej
obetydlig höjning av priset på linfibern eller en avsevärd förbättring, såväl
kvalitativt som kvantitativt, av fiberutbytet av den svenska linhalmen. En
dylik stegring av linpriset kan icke påräknas annat än i samband med en
höjning av utlandspriserna på lin. Enligt vad utredningen inhämtat vid förhandlingar
med representanter för den svenska linneindustrien, räkna dessa
icke med en sådan utländsk prisnivå som sannolik annat än under mer eller
mindre onormala förhållanden. Just nu föreligger en sådan onormal period
med åtföljande prisstegring på linfibern i utlandet. Det kan dock icke förväntas
att denna prisstegring skall bli bestående. Linneindustrien anser i
stället, att de senare årens priser på svensk linfiber varit onormalt höga och
att de skulle ha sänkts kraftigt därest icke koreakrisen tillstött. Ej heller
väntas en sådan förbättring av fiberutbytet, som nyss antytts, kunna komma
till stånd annat än successivt under eu relativt lång tid.

Utredningen anser med hänsyn härtill att huvudparten av linodlingen av
ekonomiska skäl bör förläggas till Sydsverige. Ur andra synpunkter förklaras
dock en norrländsk linodling kunna ha ett särskilt värde. Härom anföres
vidare.

Skillnaderna mellan odlingsbetingelserna å ena sidan i de sydliga landsdelarna
och å andra isidan i övriga delar av landet synas vara så betydande,
att linodlingen har större konkurrenskraft söderut, även om man tar hänsyn
till att där erbjuda sig alternativa odlingsmöjlighcter i större utsträck -

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

ning än norrut. Ur ekonomisk synpunkt bör sålunda linodlingen koncentreras
till dessa områden. Detta låter sig desto lättare göra, som en linodling
motsvarande avsättningisutrymmet för svenskt lin endast kräver en relativt
ringa areal.

Även andra synpunkter göra sig emellertid gällande i detta sammanhang,
främst beredskapshänsyn. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
har visserligen under hänvisning till svårigheten att förutse utvecklingen
av ett krigsfall förklarat sig anse att man icke bör av beredskapsskäl placera
linodlingen på annan plats än där den bäst lönar sig. Utredningen accepterar
denna ståndpunkt men vill tillägga, att spridningssynpunkten dock alltid
har ett bestämt beredskapsvärde. Om det av annan anledning än beredskapsintresset
är angeläget att erhålla en viss spridning av linodlingen, tillgodoses
alltså därmed även automatiskt ett beredskapsintresse.

Linet är i högre grad än de flesta andra grödor beroende av gynnsamma
väderleksförhållanden såväl under växttid som under skörd och bärgning.
Om odlingen koncentreras till en begränsad del av landet, bli sålunda riskerna
för misslyckad skörd stora. Erfarenheterna såväl från Sverige som från
Danmark och andra linproducerande länder bekräfta denna iakttagelse. Det
är därför ur linberedningens egen synpunkt en fördel om odlingsområdena
icke äro alltför lokalt begränsade. Om detta förhållande talar för att linodlingen
icke bör förläggas enbart till Skåne och Halland, finnas samtidigt särskilda
skäl, som tala för att en viss linodling skall förläggas till Norrland.
För det norrländska jordbruket med dess förhållandevis ringa variationsmöjligheter
i fråga om odlingsobjekt är det ett väsentligt intresse att ernå
en ökad differentiering av odlingen. Linodlingen har även den fördelen, att
den medför ett växelbruk med kortare omloppstid, varigenom man kan förbättra
avkastningen av vallarna i dessa trakter. Genom införandet av ytterligare
en gröda i växtföljden kunna vallarna tidigare upplöjas, varigenom
mcdelhektarskörden för den kortare omloppstiden blir större. I motsats till
den fodersädsodling, vartill man är hänvisad i stor utsträckning i Norrland,
lämnar linodlingen vidare en gröda, som kan direkt försäljas och sålunda
ger kontanlinkomster utan förädling via husdjuren. Ehuru de arealer,
varom det kan bli fråga, endast äro en liten del (omkring 1 000 hektar)
av odlingsarealerna i Norrland, berör linodlingen i Norrland för närvarande
omkring 1 150 jordbrukare årligen. Utredningen anser det utav här anförda
skäl önskvärt att viss linodling bibehålies i Norrland. Självfallet måste dock
vad här sagts vägas mot kostnaderna för denna odlings uppehållande.

I enlighet med sin slutsats angående lokaliseringen av linodlingen föreslår
utredningen — såsom i det följande kommer att närmare redovisas — dels
ett allmänt stöd, vartill i princip samtliga linberedningsverk skola vara berättigade,
dels härutöver ett särskilt stöd åt en begränsad linodling i Norrland.

1 betänkandet behandlas vidare särskilt framtidsutsikterna för Kristinehamn
och Gimo, vilka två verk ligga utanför de odlingsområden, dit utredningen
ansett linodlingen företrädesvis böra förläggas. I betraktande av alt
odlingsförutsättningarna för Kristinehamnsverket äro svaga och samtidigt
avvecklingsbetingelserna gynnsamma anser sig utredningen böra räkna med
att detta verk skall nedläggas, sedan 1950 års skörd avverkats, och att jämväl
odlingen av spånadslin i huvudsak kommer att upphöra såväl i Värmlands
som i Örebro län. Härom anföres i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Av det hittillsvarande resultatet att döma synes Kristinehamnsverket ha
föga utsikt att fortsätta sin drift. Orsaken till det otillfredsställande resultatet
i Kristinehamn anges främst vara de dåliga skörde- och bärgningsförhållandena
i Värmland, där mer än två tredjedelar av verkets odlingsarealer
äro belägna. Ihållande höstregn ha där år efter år förstört en eljest lovande
lingröda, med försämrat såväl kvalitativt som kvantitativt fiberutbyte till
följd.

Verkets anläggningskostnader äro 2 057 000 kronor. Statliga lån och bidrag
härför ha lämnats intill ett belopp av 1 751 000 kronor. Av förfallna
amorteringar har verket erlagt 482 000 kronor under det att 685 000 kronor i
förfallna amorteringar utestå oguldna. Avskrivningar ha intill den 30 juni
1950 skett med sammanlagt 1 325 000 kronor, vilket belopp med omkring
400 000 kronor torde överstiga normal avskrivning. Uppburna odlingsbidrag
t. o. m. 1949 års skörd utgöra 1 934 000 kronor. Verksamhetsåret 1949/50
har emellertid givit så dåligt resultat, att sedan maximalt odlingsbidrag uttagits,
uppkommer en förlust å verksamheten av omkring 200 000 kronor, detta
trots att inga avskrivningar verkställts och trots att avräkningen med odlarna
varit så låg som 15,4 öre per kg halm. Då 1950 års odling inom Värmlandsområdet
på grund av det dåliga bärgningsvädret väntas ge ett mycket
svagt fiberutbyte, är det sannolikt att resultatet av nu löpande verksamhetsår
kommer att bli än sämre.

Avräkningen med Kristinehamnsverkets odlare åren 1944—48 utgör i
medeltal 815 kronor per hektar, vilket efter avdrag av uppburna odlingsbidrag
och av merkostnaden för linodlingen vid jämförelse med annan möjlig
odling endast motsvarar 198 kronor per hektar i genomsnitt. Avkastningen
av vårvete i samma trakter anges av Åkerman till 745 kronor per
hektar.

Verkets (reviderade) prognos för sitt resultat vid full drift och i övrigt
gynnsamma förutsättningar ger till resultat en brist av 10,7 öre per kg halm
eller omkring 321 000 kronor årligen. En tioprocentig stegring av lönekostnaderna
beräknas öka bristen med 42 000 kronor om året.

Kristinehamnsverkets fiber är av relativt låg kvalitet, varför dess ekonomiska
möjligheter vid en omläggning av statsstödet till en kvalitetsgraderad
pristilläggsskala bli än mer försämrade.

Om man sammanställer här anförda uppgifter med det förhållandet, att
stödet åt linodlingen för framtiden icke kan beräknas bli lika starkt som
hittills, framstår det som tydligt att rimliga utsikter för Kristinehamnsverkets
fortbestånd icke föreligga. Utredningen har sig även bekant, att inom
odlareföreningen i fråga framträtt den uppfattningen att linberedningsverksamheten
i Kristinehamn bör upphöra. Om så sker, gäller å andra sidan att
Kristinehamnsverkets anläggningar äro värdefulla vid en realisation. Man
kan enligt utredningens mening påräkna bättre köpeskilling för anläggningarna
i Kristineham än för något annat lin- eller hampberedningsverk.
Detta med hänsyn till Kristinehamnsverkets goda belägenhet (direkt järnvägsanknytning
samt hamn i Vänern), rymlig tomt samt förstklassiga fabriks-,
lager- och kontorsbyggnader. Med hänsyn härtill och till nuvarande
restriktioner i fråga om nybyggnader synas anläggningarna kunna realiseras
på relativt tillfredsställande villkor.

I fråga om Gimo uttalar utredningen, att detta verks egentliga odlingsområden
äro föga lämpade för linproduktion och att ledningen för verket
även själv i eu prognos räknat med att två tredjedelar av råvaruunderlaget
för tillverkning av spånadslin skulle komma från Skåne. Den finner det

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tveksamt om Gimo kan drivas enbart med hjälp av det föreslagna allmänna
stödet åt linodlingen. Enligt utredningen finnas dock icke några starkare
skäl för ett särskilt stöd åt Gimo. I betänkandet anföres härom.

Det bör beaktas, att Gimo ur sysselsättningssynpunkt för sin ort torde
ha en viss betydelse. Vid Gimoverket ha även genomförts eller påbörjats
tekniska förbättringar, som kunna öka dess konkurrensförmåga. Vidare
märkes, att Gimo i betydande utsträckning inriktat sig på beredning av oljelinhalm,
på vilken god tillgång funnits inom verkets område, för speciella
ändamål och därför ej i samma höga grad som övriga verk är beroende av
linneindustriens fiberinköp. Ifrågavarande specialtillverkning gäller dels
grönblånor för export, dels vissa slag av drev, även dessa huvudsakligen avsedda
för export. Tillverkningen av drev har först nyligen påbörjats men
den anses av verksledningen innebära goda möjligheter till förbättring av
beredningsverkets ekonomiska resultat. Det kan i detta sammanhang också
nämnas, att om utvecklingen skulle komma att gå därhän, att hampberedningsverket
i Värmbol nedlägges, kan hampberedning (huvudsakligen grönberedning)
i begränsad skala tänkas ske i Gimo. Av Gimoverket upprättade
kalkyler över sådan verksamhet synas tyda på att dylik beredning kan äga
rum i Gimo med relativt tillfredsställande ekonomiskt resultat. Även om
Gimoverkets råvaruförhållanden beträffande spånadslinhalm äro mindre
goda, finnas alltså andra omständigheter, som möjligen kunna innebära att
verket kan drivas även vid ett reducerat statsstöd. Framtiden torde få utvisa
huru härmed förhåller sig. Några starkare skäl för ett särskilt stöd åt
Gimo utöver det allmänna finnes nämligen enligt utredningens mening icke.
Därest detta beredningsverk skulle råka i en svår situation vid en tidpunkt,
då beredskapsintresset starkt talar för dess bibehållande, torde särskilda
åtgärder få övervägas.

I betänkandet anföres vidare att linberedningsverken, Kristinehamnsverket
frånräknat, vid ett beräknat fiberutbyte av 18 procent och ett kapacitetsutnyttjande
av 90 procent framställa sammanlagt ej fullt 1 900 ton fiber
per år. Denna kvantitet täcker icke fullt avsättningsutrymmet. Detta innebär
att de fem återstående linberedningsverken skulle kunna påräkna en
hög och jämn sysselsättning.

Utredningen anför slutligen att Laholmsverket uppgjort kalkyler över en
utbyggnad av verket med en respektive två turbiner. Kostnaderna beräknas
till cirka en miljon kronor per turbin. Eu utbyggnad med en turbin
skulle motsvara en produktionsökning å närmare 300 ton fiber om året. En
dylik produktionsökning skulle enligt utredningen icke medföra några större
avsättningsproblem. Med hänsyn till att Laholmsverket visar det bästa ekonomiska
resultatet anser utredningen att statsmakterna böra främja utbyggnaden,
även om därigenom något av de övriga beredningsverken skulle
råka i farozonen.

Beträffande frågan, om det särskilda stödet till en begränsad linodling i
Norrland bör utgå till båda norrlandsverken eller endast ett av dem, uttalar
utredningen att, om kostnaderna ej kunna väsentligt nedbringas, ekonomiska
skäl tala för att endast ett av verken bibehålies. Utredningen finner
det dock svårt att för närvarande träffa ett val mellan verken. Härom anföres
följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

Hybo har, oaktat en ej fullt rationell anläggning, framställt en fiberprodukt,
som är överlägsen samtliga övriga linverks i kvalitet och vilken den
svenska linneindustrien förklarat sig särskilt gärna köpa. Den höga kvaliteten
på Hybos produkter torde vara ett resultat icke endast av en noggrann
bearbetning utan även av goda råvaror, med andra ord goda odlingsbetingelser.
Detta verk har även en odlingsareal, som mycket väl motsvarar verkets
kapacitet. 1950 års skörd uppskattas till 1 400 ton, eller samma mängd
som verket beräknar kunna avverka vid full drift.

Det ekonomiska resultatet av Mellanselsverkets hittillsvarande verksamhet
är, som av det föregående framgått, synnerligen otillfredsställande. Avräkningen
med odlarna för verksamhetsåren 1947/48 och 1948/49 har där i
genomsnitt utgjort 619 kronor per hektar. Detta utgör efter avdrag av uppburna
odlingsbidrag endast 229 kronor per hektar, eller mindre än en
tredjedel av Hybos motsvarande avräkning. Det för Mellansel angivna nettobeloppet
understiger något den beräknade merkostnaden (ca 250 kronor
per hektar) för linodling i förhållande till stråsädesodling. Med andra ord,
efter avdrag för merkostnaden för linodling har hela den av odlarna uppburna
likviden utgjorts av statligt odlingsbidrag. För tidigare verksamhetsår
har resultatet varit ännu sämre, beroende bl. a. på att verket då hade
att arbeta med äldre lager av halm i dålig kondition. Trots att den av Mellanselsverkets
driftsinkomst erlagda delen av odlarelikviden sålunda i genomsnitt
ej ens täckt merkostnaden för linodling i förhållande till annan
odling, har verket fullgjort föga mer än normal avskrivning och icke förmått
erlägga mer än en tiondel av förfallna amorteringar. Å andra sidan
har Mellansel startat sin verksamhet fyra år senare än Hybo, varför man
ännu ej med samma säkerhet kan bedöma Mellansels förutsättningar. Utvecklingsmöjligheterna
där belysas av att bearbetningen av 1949 års skörd
möjliggjort en genomsnittlig odlarelikvid av 916 kronor per hektar, vilket
med endast 91 kronor understiger resultatet i Hybo. Mellanselsverket är
även väl utbyggt och har moderna anläggningar. Halmskörden för år 1950
uppskattas till 1 800 ton, eller 90 procent av den mängd halm verket beräknas
kunna avverka vid full drift. Det handikap, som Mellansels nordliga
läge utgör och som yttrar sig främst i låga hektarskördar, motväges i viss
mån av att de speciellt norrländska synpunkter i fråga om förbättrad vallodling
och ökade kontantinkomster, varom förut talats, göra sig gällande
med större styrka i Mellansels odlingsområde än i Hybos.

Med hänsyn till svårigheten att nu välja mellan Hybo och Mellansel ävensom
till att det i nuvarande läge finnes ett starkt intresse av att vår beredskap
i fråga om spånadsväxtodlingen icke minskas i högre grad än nödvändigt,
anser sig utredningen böra föreslå att båda norrlandsverken skola erhålla
ett speciellt stöd under en övergångstid av två år. Efter denna tids förlopp
kan man med större säkerhet bedöma de båda verkens framtidsutsikter.
För att de båda norrlandsverken under denna tid skola arbeta under
jämställda förutsättningar i fråga om räntor och avskrivningskostnader föreslår
utredningen att staten skall avskriva till Mellansel lämnade lån i sådan
utsträckning, att Mellansel i detta avseende blir likställt med Hybo.
Därest det icke skulle befinnas lämpligt att för närvarande göra sådan avskrivning
— med tanke på möjligheten av alt återfå någon del av beloppet
genom amorteringar eller vid en framtida likvidation — förordas att motsvarande
del av Mellansels linberedningslån i stället skall förvandlas till ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

ränte- och amorteringsfritt lån. Det belopp, som skulle komma i fråga till
avskrivning eller dylik förvandling, anges i betänkandet till omkring 710 000
kronor.

Hampodlingens omfattning och lokalisering.

Såsom förut berörts anges i betänkandet det framtida avsättningsutrymmet
för den inhemska hampan till omkring 1 050 ton per år. Med utgångspunkt
från att under den närmaste femårsperioden i stort sett enbart samkönad
hampa kommer att odlas och att denna kommer att ge halm- och fröskördar,
som med 15 procent överstiga vad den skildkönade hampan lämnar, ha
beredningsverken räknat med en halmskörd av 5 000 kg per hektar. Med ett
beräknat fiberutbyte av cirka 16 procent skulle fiberutbytet per hektar bli
800 kilogram. Det angivna avsättningsutrymmet, 1 050 ton, skulle sålunda
vid odling av samkönad hampa motsvara en odlingsareal av 1 310 hektar
och en halmmängd av närmare 6 550 ton. I betänkandet betonas att en full
sysselsättningsgrad för båda hampberedningsverken förutsätter en total råvarubas
av 10 000 ton halm och att en beredning av endast omkring 6 500
ton halm för båda verken tillsammans måste bli mindre ekonomisk.

Utredningen framhåller härefter, att beredskapsbehovet beträffande hampan
kan tillgodoses antingen genom att en inhemsk produktion upprätthålles
eller genom en lagring av fiber, som är avsedd att vid en avspärrning täcka
behovet under tiden till dess en inhemsk produktion åter hunnit upptagas.

Liksom i fråga om linet har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
även beträffande hampan gjort en utredning angående minimibehovet
av hampa och hampartiklar under avspärrning utan krig. Enligt denna utredning
uppgår det årliga minimibehovet av mjukfibrig hampa till 150 ton
tåga och 185 ton blånor. Därvid förutsättes att en relativt god försörjning
föreligger med hårdfiber men att möjlighet saknas att ersätta den mjukfibriga
hampan med andra spånadsämnen. För att tillgodose detta minimibehov
under tre år skulle alltså erfordras 450 ton mjukfibrig tåga och omkring
550 ton blånor, eller tillhopa cirka 1 000 ton. Av sistnämnda kvantitet torde
emellertid enligt nämnden omkring 700 ton kunna utbytas mot andra spånadsämnen,
huvudsakligen lin. Behovet skulle sålunda, om lin finnes att tillgå,
kunna nedgå till högst 300 ton tåga. Härvid har antagits att den inhemska
hampodlingen skulle återupptagas så snart en avspärrning inträffade och ha
nått full omfattning efter tre år.

Om den nyss angivna förutsättningen — en relativt god försörjning med
hårdfiber — ej är uppfylld måste man å andra sidan enligt riksnämnden
räkna med att det kan bli nödvändigt att i viss utsträckning utbyta hårdfiber
mot mjukfibrig hampa. Nämnden kommer bland annat på grund av
de överväganden, som nu antytts, till den slutsatsen att en inhemsk hampodling,
motsvarande 1 000 ton fiber om året, skulle minska behovet av statlig
reservlagring med cirka 700 ton mjukfibrig hampa och 2 000 ton hårdfiber,
motsvarande årskostnader om cirka 63 000 kronor respektive 240 000

Kungl. Maj:Is proposition nr 192.

kronor. Om lin funnes att tillgå i tillräcklig utsträckning skulle dock behovet
av en reservlagring av 700 ton mjukfibrig hampa bortfalla.

Riksnämnden anför vidare.

Vid de i det föregående verkställda beräkningarna angående kostnaderna
för statlig lagring av mjukfibrig hampa och hårdfiber har till utgångspunkt
tagits storleken av de lager, som i och för sig vore önskvärda. Det bör emellertid
observeras att en så hög grad av beredskap, som därvid förutsatts, för
närvarande icke föreligger på många andra, ur beredskapssynpunkt väsentligt
betydelsefullare områden och icke heller torde kunna uppnås inom de
närmaste åren. Det torde av ekonomiska och praktiska skäl icke vara möjligt
att under lång tid framåt uppnå en lagringsnivå som gör det möjligt
att tillgodose behoven i hela den utsträckning som förutsatts i det föregående.
Man bör därför i fråga om hårdfiber endast räkna med en försörjningsnivå
motsvarande högst 1 000 ton, varav ca 350 ton icke kunna utbytas mot
hampa eller lin. En inhemsk hampproduktion minskar därför årsbehovet
av hårdfiber under en‘avspärrning med allenast 650 ton. Detta minskar även
kravet på hampproduktionens omfattning i motsvarande grad. Den sålunda
förutsatta försörjningsnivån innebär att en inhemsk hampproduktion om ca
1 000 ton pr år ersätter reservlagring av allenast ca 1 500 ton hårdfiber och
sålunda minskar kostnaderna för beredskapslagring av hårdfiber och hampa
med allenast 243 000 kronor resp. 180 000 kronor om behoven av mjukfiber
tillgodoses med lin.

Som en sammanfattning av beredskapsvärdet av en inhemsk hampodling
anför riksnämnden i sin promemoria slutligen följande.

Av det föregående framgår, att en inhemsk produktion av hampfiber kan
anses minska kostnaderna för den beredskapslagring som eljest skulle erfordrats
med ca 240 000 kronor om året. Om man för lägre kostnader har
tillgång till lin i sådan omfattning att behoven av mjukfiber i huvudsak kunna
ersättas med lin, minskas hampodlingens beredskapsvärde i motsvarande
grad. Kostnaderna för det statliga stödet åt hampproduktionen har hittills
uppgått till betydligt högre belopp. Om det gällde att taga ställning till frågan
om fortsatt stöd åt den inhemska hampodlingen och liampberedningen
under en tid då man ej haft anledning att befara några svårigheter för importen
av fibervaror under den närmaste framtiden, borde slutsatsen enligt
riksnämndens mening bliva att statligt stöd skulle utgå endast under den
förutsättningen att det vore möjligt att genom rationaliseringar eller förbättringar
av olika slag pressa ned kostnaderna för stödet till ett belopp som icke
överskrede sagda beredskapsvärde.

Med hänsyn till det nuvarande utrikespolitiska läget och till de svårigheter
för importen av hårdfiber som redan börjat visa sig är det emellertid
önskvärt att tills vidare söka bibehålla en inhemsk hampproduktion. Å andra
sidan anser riksnämnden att även i nuvarande försörjningsläge de hittillsvarande
stora stödkostnaderna icke stå i rimlig relation till varuområdets
betydelse ur försörjningssynpunkt. Detta även sett mot bakgrunden av att
medel ännu saknas för angelägnare beredskapsåtgärder på det ekonomiska
området. Dessa kostnader böra därför minskas avsevärt. Skulle delta medföra
att ett av de båda hampboredningsverken behöver nedläggas, bör man
vid valet av beredningsverk helt bortse från försvarsberedskapssynpunkter i
fråga om den geografiska belägenheten. Detta gäller även om det av ekonomiska
eller andra skäl skulle visa sig önskvärt att bibehålla Visbyverket och
nedlägga beredningsverket i Värmbol. Visserligen kan Gotland antagas ha
)» Iiihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. Nr 192.

Kungl. Maj.ts proposition nr li):K

ett särskilt utsatt läge om landet indrages i krig. Med nutida krigföring är o
emellertid svårigheterna att ens tillnärmelsevis beräkna händelseförloppet
så stora att man, då det gäller varor av så relativt liten krigsviktighet som de
flesta hampprodukterna, icke bör låta antaganden härutinnan påverka bedömandet.

Utredningen förklarar att den ansluter sig till riksnämndens åsikt att man
med hänsyn till nu rådande förhållanden tills vidare bör söka bibehålla en
svensk hampproduktion men att ett statligt stöd åt hampodlingen av nuvarande
omfattning icke kan motiveras ur beredskapssynpunlct, liksom att man
ur denna synpunkt i huvudsak kan bortse från beredningsverkens geografiska
belägenhet. Utredningen framhåller dock, att odlingsalternativet innebär
en högre grad av beredskap än lagringsalternativet. Vidare betonar den,
att det kan väntas bli både svårt och kostsamt att återupptaga odlingen och
beredningen av hampa, sedan denna varit nedlagd någon tid.

Liksom beträffande linet anser utredningen att beredskaps synpunkter eller
andra intressen icke på längre sikt kunna motivera stöd åt en hampodling,
som är större än vad som motsvaras av avsättningsutrymmet inom
landet för svensk hampa. Hampindustriens avsättningsgaranti motsvarar
emellertid endast omkring 65 procent av beredningsverkens totala kapacitet.
Utredningen kommer med hänsyn härtill till den slutsatsen, att ett
av de båda nu befintliga hampberedningsverken måste nedläggas. Skillnaden
mellan det beräknade avsättningsutrymmet och kapaciteten hos det
återstående verket anses kunna utfyllas genom att en viss kvantitet hamphalm
beredes vid något av de nuvarande linberedningsverken. Utredningen
anför rörande dessa frågor bland annat följande.

Enär hampberedningen redan vid fullt utnyttjande av beredningsverkens
kapacitet under nu rådande prisförhållanden är beroende av ett kraftigt statligt
stöd, kan det enligt utredningens mening icke komma ifråga att med
statligt stöd bibehålla båda beredningsverken för endast partiell och därmed
an mer oekonomisk sysselsättning. Detta ställningstagande innebär, att man
måste överväga vilket av de båda nu befintliga beredningsverken som för
framtiden skall erhålla statligt stöd. Enär odling och beredning av hampa
utan stöd för närvarande icke är ekonomiskt möjlig, måste man räkna med
att det beredningsverk, som lämnas utan stöd, upphör med sin verksamhet.
Då transport av oberedd hamphalm mellan Gotland och fastlandet både
är dyrbar och menlig för halmens kondition, måste man också räkna med
att den hampodling, som är anknuten till det verk, vilket nedlägges, även
upphör. Sist anförda konsekvens är dock icke nödvändig i den mån beredning
av hamphalm kan äga rum annorstädes än vid de nuvarande hampberedningsverken.
Sådan beredning torde icke vara ekonomiskt genomförbar
annorstädes än vid något av de nu befintliga linberedningsverken, vilka
ju ha rötningsanläggningar, som kunna utnyttjas för hampberedning. Enär
inga linberedningsverk finnas på Gotland, blir alltså resultatet, att Visbyverkets
nedläggande medför hampodlingens totala upphörande på Gotland
medan man däremot kan tänka sig att en reducerad hampodling kan fortbestå
på fastlandet även om beredningsverket i Värmbol nedlägges. Utredningen
har här bortsett från möjligheten av att hampa odlas enbart med
sikte på ogräsbekämpning och fröutvinning.

En uppgörelse med hampindustrien kommer icke att innebära någon ga -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

ranti från producentsidan i fråga om fiberleveransernas storlek. Man kan
därför även överväga att begränsa beredningen till 5 000 ton halm, motsvarande
alltså en produktion av omkring 800 ton fiber.

Tre alternativ äro sålunda under här angivna förutsättningar i första
hand tänkbara:

1) Utökning av Värmbolverkets eller Visbyverkets kapacitet från 5 000
till cirka 6 500 ton halm.

2) Beredning av 5 000 ton halm i Visby och cirka 1 500 ton halm vid något
linberedningsverk på fastlandet.

3) Inskränkning av beredningen till att omfatta endast 5 000 ton halm
och förläggning av beredningen till Visby eller Värmbol.

Alternativ nr 1 kan enligt utredningens mening icke ifrågakomma i nuvarande
läge, främst enär dess förverkligande skulle kräva betydande nyinvesteringar.
Dylika erfordras även, ehuru sannolikt av mindre omfattning,
vid alternativ 2. Som förut nämnts har Visby under alla förhållanden räknat
med en nyinvestering i rationaliseringssyfte av 100 000 kronor.

I syfte att utröna förutsättningarna för alternativet 2 har utredningen
införskaffat kalkyler över beredning av 1 500 ton hamphalm vid linberedningsverken
i Gimo och Växjö. Dessa kalkyler, vilka emellertid endast äro
av preliminär natur, ha givit till resultat att rötning av 500 ton och grönberedning
av 1 000 ton halm skulle kräva ett statligt stöd av 2,5 ä 3,5 öre per
kilogram halm. Om detta resultat jämföres med kalkylerna för hampberedningsverkens
eget behov av stöd synes en dylik tillskottsberedning av hamphalm
i Gimo eller Växjö mycket väl vara tänkbar. Vare sig en sådan beredning
kommer till stånd eller icke, blir det enligt utredningens uppfattning
med hänsyn till det begränsade avsättningsutrymmet för svensk hampa nödvändigt
att välja mellan att bibehålla Visbyverket eller Värmbolverket.

Såsom underlag för ett ställningstagande vid valet mellan att bibehålla
Visby- eller Värmbolverket göres i betänkandet en kostnadsjämförelse mellan
dessa alternativ. Kostnaderna uppdelas därvid i engångskostnader och
löpande kostnader.

Jämförelsen ger till resultat, att vid ett val mellan Visby- och Värmbolverken
engångskostnaderna för statsverket bli ungefär lika stora, i båda fallen
i runt tal mellan 1,5 och 2 miljoner kronor. Kostnaderna avse avskrivning
av kapital- och räntefordringar och gälla sålunda icke nya utgifter.
Beräkningen av engångskostnaderna grundas i huvudsak på följande förutsättningar.

En ekonomisk sanering av hampverken bör lämpligen ske så, att statens
fordringar nedskrivas minst i den omfattning som erfordras för att verken,
med anläggningarna bokförda till ett driftsmässigt motiverat värde, skola ha
sitt andels- respektive aktiekapital i behåll. De båda anläggningarnas värden
vid fortsatt drift äro enligt utredningens mening lika stora, med reservation
dock för alt Visby anmält ett behov av att investera ytterligare
100 000 kronor för att förbättra sin driftsekonomi. Utredningen anser det
för sin del tveksamt, huruvida det angivna beloppet verkligen kan förslå för
angivet ändamål, men räknar dock med detta belopp. Utredningen reserverar
sig vidare för den möjligheten att de i företagens balansräkningar upptagna
värdena å varulager och fordringar kunna vara för höga.

Värmbolsanläggningarnas driftsvärde upptages Ull 700 000 kronor. Visbyanläggningarnas
driftsvärde i nuvarande skick angives till 600 000 kro -

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nor och dessas värde efter genomförda förbättringsarbeten till 700 000
kronor.

För att anläggningarna vid Visby skola kunna nedskrivas till 600 000
kronor erfordras att 996 000 kronor avskrivas å Visbyverkets skuld till staten
å 2 279 000 kronor. Nyinvesteringen å 100 000 kronor kan icke finansieras
på annat sätt än att statens fordran avskrives med ytterligare 100 000
kronor eller sålunda totalt 1 096 000 kronor.

Värmbols skuld till staten behöver nedskrivas med 431 000 kronor.

Vid en försäljning av respektive verks anläggningar beräknas 200 000
kronor erhållas för Visby och 600 000 kronor för Värmbol. Då det beträffande
Visbyverket är mycket svårt att finna en köpare, som kan använda
anläggningarna för industriellt ändamål räknas i betänkandet endast med
fastigheternas markvärde. Detta uppskattas till 150 000 kronor. Värdet av
maskiner och inventarier upptages både för Visbys och Värmbols del till
50 000 kronor. Värmbols anläggningar äro välbelägna och ha anknytning till
statsbanenätet. Utredningen räknar därför med att man kan få ut ett pris
av omkring 550 000 kronor för dessa.

Enligt nu angivna förutsättningar skulle engångsutgifterna för statsverket
vid de olika alternativen bli

a) Visby bibehålies, Värmbol nedlägges och försäljes.

Statens fordran i Visby nedskrives med........ 1 096 000 kr.

» » » Värmbol » » ........ 579 000 »

Engångskostnad 1 675 000 kr.
b) Värmbol bibehålies, Visby nedlägges och försäljes.

Statens fordran i Värmbol nedskrives med........ 431 000 kr.

» » » Visby » » ........ 1491000 *

Engångskostnad 1 922 000 kr.

Dessa beräkningar ge vid handen att det skulle bli omkring 250 000 kronor
billigare för statsverket att behålla Visbyverket än att behålla Värmbol.
I betänkandet understrykes emellertid att resultatet är grundat på en
mycket löslig uppskattning av de likvider, som kunna erhållas vid försäljning
av respektive verks anläggningar. Beräkningen anges därför ha sitt huvudsakliga
intresse därutinnan att den visar att man vid ett val mellan
Visby- och Värmbolverken icke behöver räkna med någon nämnvärd skillnad
mellan dessa alternativ i fråga om statsverkets engångskostnader.

I fråga om de löpande kostnaderna anges i betänkandet en merkostnad för
Visbyverket av 30 000 kronor om året. Därvid har förutsatts att den nuvarande
prisdifferensen mellan gotlandshampan och fastlandshampan snabbt
skall elimineras genom odlings- och beredningstekniska förbättringar. Merkostnaden
sammanhänger med fraktkostnaderna från Gotland till fastlandet,
vilka beräknats till ungefär 30 000 kronor. Vidare kan nämnas att enligt
en i betänkandet redovisad kalkyl en differens i verkens tillverkningskostnader
å 50 000 kronor om året uppkommer till Visbys nackdel. Denna
utjämnas dock genom att fröskörden väntas bli 100 kg per hektar större på

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Gotland än på fastlandet, vilket vid ett fröpris av 50 öre per kg ger en vinst
för Visby på 50 000 kronor om året.

Såsom förut nämnts lämnar utredningen — ehuru med stor tvekan — sitt
förord åt Visbyverket. I betänkandet redogöres för de skäl som tala för och
emot respektive verk. Det betonas att Visby icke kan ges förord ur ren ekonomisk
synpunkt. Å andra sidan anses den beräknade merkostnaden för
Visby ligga inom felgränsen för kalkylerna, och det framhålles, att densamma
under alla förhållanden är mycket liten i förhållande till den totala kostnaden
för stödet. Andra synpunkter än de rent beredningsekonomiska böra
därför enligt utredningens mening vara utslagsgivande. Beträffande dessa
anföres i betänkandet.

Hampberedningsverkens tillkomst motiverades så gott som helt av försörjningsbehovet
i samband med då rådande avspärrning. Därför blir också beredskapsintresset
en huvudsynpunkt då det gäller att taga ställning till beredningsverkens
fortvaro.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i sitt förut citerade
yttrande som sin åsikt framhållit, att man — ehuru Gotland kan antagas ha
ett särskilt utsatt läge om landet indrages i krig — bör helt bortse härifrån
vid ett val mellan de båda beredningsverken. Detta med hänsyn till svårigheterna
att ens tillnärmelsevis beräkna händelseförloppet och till att det gäller
varor av så relativt liten krigsviktighet.

Om denna riksnämndens uppfattning godtages, bör man således ur beredskapssynpunkt
helt taga sikte på avspärrningsfallet. Vid avspärrning av utlandsförbindelserna
— utan att landet indrages i krig — torde icke någon
annan skillnad föreligga mellan de båda verken än att man kan befara vissa
inskränkningar i transportmöjligheterna från Gotland till följd av bränslebrist.

Vad härefter beträffar hampodlingens betydelse ur ren jordbrukssynpunkt,
ligger denna helt i hampans egenskap att utrota ogräs på myrmarkerna
och härigenom möjliggöra en mer differentierad växtodling på dessa
marker. Arealen av lämpliga hampjordar är visserligen större på fastlandet
än på Gotland, men hampj ordarna på fastlandet äro långt mer utspridda än
på Gotland. Fastlandsodlingarna äro uppdelade på drygt ett tiotal län, med
tyngdpunkten i Örebro län och Östergötlands län, där omkring hälften av
odlingsarealen är placerad. I intet fastlandslän överstiger hamparealen
nämnvärt 300 hektar, medan den däremot på Gotland överstiger 900 hektar.
Antalet hampodlare är även större på Gotland (omkring 300 år 1950) än på
fastlandet (omkring 200). Hampodlingens betydelse blir därför ojämförligt
större på Gotland än för motsvarande områden på fastlandet. Mot denna synpunkt
bör dock ställas det förhållandet, att en stark koncentration av odlingen
medför ökade risker för väderleksskador. Sådana skador äro ofta lokalt
begränsade och kunna alltså, om fastlandsodlingen helt eller i huvudsak
skulle upphöra, bli mer riskabla än hittills.

Men hampan har sin betydelse icke endast för jordbruket utan även därigenom
att hampberedningen lämnar sysselsättning åt viss arbetskraft. Med
hänsyn till nu rådande brist på arbetskraft inom industrien har denna synpunkt
för närvarande generellt taget föga betydelse. Även härvidlag spela
emellertid lokala förhållanden in. För Gotland är det av stort intresse att få
fram industriella anläggningar på ön, varigenom befolkningens utkomstmöjligheter
förbättras. Förut bar nämnts att det är föga sannolikt all någon annan
industri kan komma all ersätta hampberedningen i ifrågavarande lokn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ler. Om hampberedningen på Gotland nedlägges, får man alltså räkna med
att detta innebär en viss minskning av de industriella sysselsättningsmöjligheterna
på ön. För Värmbolsverkets del föreligger först och främst icke
samma grad av sannolikhet för att anläggningarna bli outnyttjade om hampberedningen
där nedlägges. Och vidare skulle en sådan eventualitet icke ha
samma lokala betydelse som på Gotland, enär helt andra industriella sysselsättningsmöjligheter
torde förefinnas i Katrineholmstrakten än på Gotland.
Om alltså sysselsättningssynpunkten har en avgjort större betydelse på Gotland,
får det dock i detta sammanhang ihågkommas, att det här gäller anläggningar
med relativt liten arbetspersonal. Sålunda sysselsätter Visbyverket
vanligen omkring ett hundratal årsarbetare. Vidare måste det framhållas,
att ett bibehållande av Visbyverket förutsätter en tämligen långtgående
rationalisering, varigenom antalet arbetstillfällen där i varje fall torde komma
att minskas.

Ytterligare en omständighet spelar in vid valet mellan Visby och Värmbol,
nämligen att ett nedläggande av Visbyverket sannolikt skulle medföra ett
upphörande av hampodlingen på Gotland, medan ett nedläggande av Värmbol
icke behöver få motsvarande följd för fastlandsodlingarna. Om exempelvis
1 500 ton hamphalm beredes vid ett linberedningsverk på fastlandet, kunna
omkring 300 hektar av de bästa hampodlingarna på fastlandet bibehållas.

Man torde vidare med hänsyn till hampodlingens särskilt stora betydelse
lör gotlandsodlarna kunna räkna med att de merkostnader för frakt, som
drabbar Visby vid en jämförelse med Värmbol, skola kunna uppvägas av ett
lägre halmpris utan att detta menligt inverkar på villigheten att odla hampa.

Av det som här anförts torde framgå att det ställer sig synnerligen svårt
att i nuvarande läge avge ett bestämt förord åt ettdera av de båda hampberedningsverken.
Utredningen anser sig endast med stor tvekan kunna giva
sitt förord åt Visbyverket.

Utredningen framhåller härefter att man skulle få en bättre bild av företagens
möjligheter till rationalisering och ett bättre underlag för att bedöma
odlingsintresset inom respektive områden vid ett lägre statsstöd, om båda
verken finge fortsätta sin drift under den tid som erfordras för att bereda
1951 års skörd. Under nuvarande utrikespolitiska och handelspolitiska förhållanden,
kännetecknade av internationell oro, stigande priser, varuknapphet
och importsvårigheter, finner utredningen det även mindre lämpligt att
väsentligt minska våra självförsörjningsmöjligheter på området genom att
nedlägga ett av hampberedningsverken.

Utredningen föreslår därför, att statsmakterna som en övergångsåtgärd
skola stödja produktionen av hampa av 1951 års skörd både i Visby och
Värmbol. Detta förutsätter, att hampindustrien är villig inköpa större mängder
hampa av ifrågavarande års skörd än som innefattas i den förut omnämnda
femåriga inköpsramen. 1951 års odling kommer huvudsakligen att
baseras på skildkönad hampa. Om odlingsarealen beräknas till 1 000 hektar
vid vartdera verket och 1951 års hektarskörd till i genomsnitt 4 500 kilogram,
erhålles vid 16 procent fiber utbyte eu totalskörd av 1 440 ton fiber. Utredningen
anser sig på grundval av de uttalanden, som gjorts från hampindustriens
sida angående dess intresse av att hampproduktionen ej skall
minskas i nuvarande läge, kunna räkna med att 1951 års skörd skall vinna
avsättning även om båda beredningsverken bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Utformningen av det statliga stödet åt lin- och hampodlingen.

I betänkandet framhålles, att de olika möjligheter att stödja en fortsatt
svensk spånadsväxtodling, vilka närmast kunna diskuteras, äro kvantitativa
importbegränsningar, tullskydd, inblandningstvång och direkt subventionering.
Möjligheterna att begagna de tre förstnämnda anordningarna äro emellertid
i viss mån kringskurna till följd av olika av Sverige gjorda internationella
åtaganden.

Utredningen erinrar om att råvarorna, d. v. s. tåga och blånor av lin och
hampa, för närvarande ej åtnjuta något tullskydd. Sverige har vid Annecyförhandlingarna
år 1949 förbundit sig att icke införa tull på lin. I fråga
om hampa föreligger icke något dylikt medgivande. Genom sin anslutning
till GATT-avtalet har Sverige förbundit sig att i princip avskaffa sådana
kvantitativa importbegränsningar, som icke endast ha till syfte att skydda
vår valuta.

I fråga om färdigvaror av lin och hampa — garn och vävnader — har
Sverige vid GATT-förhandlingarna förbehållit sig friheten att begagna sig
av tullskydd. Beträffande vissa vävnader har man därvid bundit sig vid nuvarande
tullsatser, dock med förbehåll om rätt att när som helst övergå
till att tillämpa en värdetullsats av högst femton procent i stället för den
nuvarande vikttullen. Även beträffande garner har man bundit sig vid nuvarande
tullsatser, med förbehåll i viss utsträckning att kunna övergå till
en värdetull av högst nio procent.

Utredningen framhåller att det nuvarande tullskyddet för färdigvaror av
lin och hampa är mycket svagt. De vikttullar, som sedan lång tid gällt å
dessa varor, ha nämligen genom penningvärdets fall blivit av mycket ringa
betydelse. Det är därför som Sverige förbehållit sig rätten att övergå till en
värdetull, ungefärligen motsvarande vikttullens storlek vid tiden närmast
före det senaste världskrigets utbrott.

Varken lin och hampa eller färdigvaror därav äro för närvarande frilistade.
Med tanke på den successiva utsträckning av frilistans omfattning,
som sker i OEEC:s regi, räknar utredningen dock med att de kunna komma
att uppföras på frilista inom en nära framtid.

Utredningen finner sålunda, att man för framtiden ej kan räkna med vare
sig tullskydd eller kvantitativa importbegränsningar för råvaror av lin eller
hampa samt att man i fråga om färdigvaror av lin eller hampa icke kan
räkna med kvantitativa begränsningar av importen men väl med en viss
förbättring av tullskyddet. Utredningen förordar från sina speciella utgångspunkter,
att en dylik förbättring sker. Därigenom förhindrar man, att den
utländska industrien i konkurrenshänseende profiterar av ett i förhållande
till andra länder lågt tullskydd i Sverige och därmed minskar den svenska
industriens möjligheter att betala ett skäligt pris för svenska råvaror.
Detta är desto angelägnare som vår inhemska industri i förhållande till
den utländska belastas med höga byggnads- och bränslekostnader, föranledda
av det stränga klimatet, och höga socialkostnader. Däremot anser

Kungi. Maj:ts proposition nr 192.

utredningen kvantitativa importbegränsningar för färdigvaror av lin och
hampa icke önskvärda. Det kan enligt utredningens mening på längre sikt
endast vara förmånligt att de svenska lin- och hampspinnerierna få vidkännas
konkurrens från utlandet.

I betänkandet framhålles slutligen, att det till följd av Sveriges anslutning
till GATT-avtalet är uteslutet att införa inblandningstvång. För övrigt
är det av praktiska och tekniska skäl i det närmaste omöjligt att tillämpa
ett dylikt system. Av de olika möjligheterna att stödja den svenska spånadsväxtodlingen
återstår då, förutom ett återupprättande av tullskyddet för
färdigvaror, endast subventioneringen. Utredningen, som förutsätter att statsmakterna
snarast komma att upptaga frågan om tullskyddet till behandling,
räknar därför i fortsättningen endast med subventionering i den mån
det gäller att med statligt bistånd vidmakthålla en inhemsk spånadsväxtodling.

I fråga om utformningen av det statliga stödet åtlinodlingen
erinrar utredningen om att de nuvarande odlingsbidragen utbetalas
icke till odlarna utan till linberedningsverken och att bidragens storlek
— inom ramen för maximeringen — bestämmas, förutom av försäljningspriset
å fibern, av beredningsverkens kostnader. Utredningen framhåller
att detta system medför vissa olägenheter och förordar att stödet i fortsättningen
skall lämnas i form av ett pristillägg, beräknat per kilogram framställd
fiber. Härigenom skulle rationaliseringssträvandena inom verken och
framställningen av kvalitetslin uppmuntras. I betänkandet anföres härom
bland annat följande.

Den nuvarande utformningen av statsstödet innebär att beredningsverken
under de gångna åren kunnat göra anskaffningar och nedlägga kostnader
på experimentverksamhet i vissheten om att dessa utgifter inom ramen för
odlingsbidragens maximum skulle komma att täckas av statsmedel. Detta
förhållande kan under en uppbyggnadstid vara försvarligt, enär det måste
vara lämpligt att beredningsverken under en sådan period i viss utsträckning
förfoga över medel för nyanskaffningar och experiment. Behovet av
experimentverksamhet har särskilt under de första åren varit stort med
hänsyn till den så gott som fullständiga bristen på erfarenhet inom landet
av maskinell linberedning i industriell skala. Men denna stödform medför
samtidigt på längre sikt den olägenheten att den icke innebär någon stimulans
till att hålla nere kostnaderna. — För framtiden bör enligt utredningens
åsikt stödet konstrueras så, att det uppmuntrar till sparsamhet och
rationalisering. Därjämte bör det utformas så att det befrämjar produktion
av kvalitetslin. Så länge marknadsförhållandena äro sådana, att framställningen
av kvalitetslin mer än väl täcker de därmed förenade högre framställningskostnaderna
bör framställningen av kvalitetslin särskilt uppmuntras.
Härigenom vinnas fördelar både för staten och för linberedningsverken.
Det bör även ihågkommas, att avsättningsmöjligheterna för svenskt lin nu
i viss mån äro begränsade just på grund av vissa kvalitetsbrister hos linet.

Att utforma stödet på sådant sätt att det icke har några negativa verkningar
är icke lätt. Emellertid vinner man enligt utredningens mening en
betydande förbättring om man lämnar det löpande statsstödet i form av ett
pristillägg, beräknat per kilogram framställd fiber. Härigenom nås åtskilliga
fördelar. Beredningsverkens anspråk på statsstöd blir icke längre större ju

Kungl. Maj ds proposition nr 192.

sämre deras ekonomiska resultat varit, utan blir ställt i relation till produktionens
omfattning och kvalitet. Beredningsverken få då ett större direkt
intresse av att gallra bland odlarna och att uppmuntra de bästa odlingarna.
Betalning av halmen efter utbyte måste i sådant fall genomföras
över lag, varmed följer att även odlarna bli starkare inställda på kvalitetsleveranser.

I fråga om avvägningen av stödet anföres, att de olika verken icke
ha samma behov av statsstöd, då de såväl i råvaruavseende som i tekniskt
avseende arbeta under olika förutsättningar. Den hittillsvarande erfarenheten
ger vid handen, att de båda sydligaste linberedningsverken, de i Laholm
och i Växjö, ha de bästa ekonomiska förutsättningarna. Laholmsverkets
driftsekonomi har hittills varit bättre än Växjöverkets, men en viss utjämning
torde här vara att förutse i den mån Växjöverket utvidgar sina
odlingar i Skåne samt sedan anläggningarna nu nedskrivits så att verkets
ränte- och avskrivningskostnader blivit lägre än förut. Dessa båda verk producera
även tillsammans huvuddelen av den fibermängd, för vilken linneindustrien
kan bereda avsättning. Det allmänna stödet åt linodlingen kan
därför enligt utredningens åsikt lämpligen avvägas så, att båda dessa företag
få möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Härvid bör bland annat särskilt
beaktas, att Växjö har att arbeta med högre fraktkostnader än Laholm. Därest
något beredningsverlc i Mellansverige — närmast torde Gimo komma i
fråga — anser sig kunna fortsätta sin drift med ett statsstöd, beräknat efter
de sydsvenska beredningsverkens behov, och såvitt avsättningsutrymme
kommer att finnas även för Gimos produktion, bör samma stöd tillkomma
detta verk.

Utredningen framhåller att det pristillägg, som skall utgå för linfiber, icke
kan till sin storlek fastställas en gång för alla. Det pris som linneindustrien
betalar för linfibern, får förutsättas bli beroende av växlingar i utlandspriserna
på sådan fiber. Redan på grund härav uppkomma växlingar i linberedningsverkens
intäkter. Även förändringar i beredningsverkens kostnader
kunna inträffa. Genom nya eller ändrade beredningsmetoder kunna tillverkningskostnaderna
sjunka, och lönekostnadsändringar kunna inträda oberoende
av förändringar i beredningsförfarandet.

Utredningen anför härom ytterligare.

På grund av såväl budgettekniska hänsyn som med tanke på att övriga
jordbrukspriser regleras årligen förutsätter utredningen, att statsmakterna
i början av varje kalenderår komma att taga ställning till storleken av det
stöd, som skall utgå till årets linodling och den härpå grundade fiberproduktionen
nästföljande år. Härvid bör i första hand fastställas den produktionsvolym,
räknad i fiber, som stödet skall avse. Därefter beräknas
pristilläggets storlek per kilogram fiber. Därest linneindustrien vore villig
att binda sina inköpspriser för två år i förväg, skulle ej prisförändringar
för linfibern behöva medföra ändring av det statliga pristillägget. Linneindustriens
representanter ha emellertid inför utredningen förklarat att fluktuationerna
i de internationella priserna på lin äro så snabba, att det icke
är möjligt för industrien att binda sina priser för längre tidsperioder än tre
månader i taget. Vid sådant förhållande måste även pristilläggen anpassas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

i samma takt. Man kan visserligen tänka sig en efterhandsreglering för helår,
men beredningsverkens likviditet är icke sådan, alt de kunna möta ett långvarigt
prisfall. Å andra sidan bör — bortsett från sådan ändring som kan
föranledas av att produktionsvolymen visar sig överstiga den avsedda eller en
avsevärd förändring i beredningskostnaderna fram till tiden för skördens
upparbetande — icke någon annan faktor än just växlingarna i linfiberns
pris föranleda justeringar i pristilläggets storlek. Dessa justeringar kunna
innebära såväl höjning som sänkning av det preliminärt beslutade pristillägget.
Anslaget till pristillägg för linfiber torde därför lämpligen böra vara ett
reservationsanslag; vid höjning av fiberpriset och därmed följande sänkning
av pristillägget uppstår ett överskott på anslaget, vilket icke bör tagas i anspråk
vid beräkning av ett följande års anslagsbehov utan innestå för att
man därmed skall kunna möta det underskott, som kan uppstå vid en oberäknad
sänkning av fiberpriset med ty åtföljande behov att höja pristilllägget.
För tillämpningen av en sådan anordning talar även den omständigheten
att den faktiska produktionsvolymen kan komma att avvika från den
förutsatta, bl. a. till följd av att odlingsbetingelserna växla år från år. Om
produktionsnivån ett år på grund av ogynnsamma betingelser blir lägre än
som beräknats, minskas det totala pristilläggsbeloppet i motsvarande mån.
Detta innebär, att odlarna och beredningsverken själva få bära risken för
dålig skörd. Det synes då också rimligt, att den besparing på anslaget, som
uppkommer under ett sådant år får tagas i anspråk för utbetalande av pristillägg
ett kommande år, då produktionsvolymen på grund av gynnsamma
skördeförhållanden eller annan orsak överstiger den volym som förutsatts
vid anslagsbeviljandet. Därest under ett år fiberprissänkningen eller produktionsvolymen
skulle bli så stor, att medelsbehovet för pristillägg icke
kan mötas av årets anslag och eventuell reservation, torde man få räkna
med en tillfällig sänkning av beredningsverkens utbyte av produktionen,
eller om så anses nödvändigt, en i efterhand gjord begäran till statsmakterna
om tilläggsanslag.

Jordbruksnämnden bör då det gäller att reducera pristillägget på grund
av för stor produktion ha frihet att företaga en dylik nedjustering på sådant
sätt, att beredningsverk som mer än andra överskridit sin andel i den förutsatta
produktionen får i främsta rummet vidkännas en beskärning av pristillägget.

Såsom förut nämnts bör även en avsevärd förändring i beredningskostnaderna
under tiden från det preliminära beslutet om pristilläggets storlek
fram till tidpunkten för skördens upparbetande kunna föranleda justeringar
i pristilläggets storlek. Utredningen har därvid främst åsyftat förändringar
i lönekostnaderna till följd av ändrade avtalslöner. Lönekostnaden
utgör en så avsevärd del av de totala beredningskostnaderna, att exempelvis
en avsevärd höjning därav måste kunna kompenseras genom höjt pristillägg.

Pristillägget bör endast utgå för spinnbart material, d. v. s. för all rötad
eller grönberedd tåga, för rötadc blånor av lägst klass III och för grönberedda
blånor av lägst klass II.

Pristilläggen böra vara olika för å ena sidan tåga och å andra sidan blånor.
Det vore enligt utredningens mening önskvärt att en kvalitetsproduktion
uppmuntras genom att pristilläggen differentieras ytterligare så att de
högre kvaliteterna få ett något större pristillägg än de lägre. Frågan om
räntabiliteten av svensk linfiberproduktion och frågan om avsättningsutrymmet
för svenskt lin äro nämligen i hög grad beroende just av kvaliteten
på de svenska produkterna. Med hänsyn till differentieringens olika
verkningar för beredningsverken synes det emellertid icke lämpligt att på

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

en gång genomföra en dylik differentiering, utan det torde få ankomma på
jordbruksnämnden att, efter hand som tillräcklig erfarenhet vunnits, söka
genomföra en sådan differentiering.

Beträffande sättet för bestämmande av stödets storlek
och anslagsbehovet anföres i betänkandet.

Det är viktigt att stödet åt linodlingen bestämmes i god tid före odlingssäsongens
början, så att beredningsverken skola kunna organisera årets
odling och få teckning av odlingsarealer till stånd.

Proceduren vid fastställandet av det allmänna stödet åt linodlingen torde
enligt utredningens åsikt lämpligen böra utformas på följande sätt.

1) Omkring årsskiftet föras överläggningar mellan jordbruksnämnden,
Riksförbundet Lin och hampa och eventuellt representanter för linneindustrien
om linodlingen under det nya året, och beräknas därvid det stödbehov,
som årets odling väntas kräva. Härvid tages hänsyn till samtliga inverkande
omständigheter, i den mån de kunna beräknas vid ifrågavarande
tidpunkt.

Fyra huvudfaktorer äro i detta sammanhang att beakta, nämligen:

a) det pris, som befinnes böra betalas för halmen,

b) berednings- jämte försäljningskostnaderna per kg rötad halm,
vilka två faktorer bestämma verkens sammanlagda kostnader,

c) normalt fiberutbyte av halmen, och

d) de priser, verken kunna beräkna att (utan pristillägg) erhålla vid
försäljning av fiber utav det kommandet årets skörd.

Ur verkens sammanlagda kostnader per kg halm samt det normala fiberutbytet
erhålles det pris å fibern, som verken behöva erhålla för att bli i
stånd att betala det avsedda odlarepriset. Det erforderliga pristillägget per
kg fiber framkommer då såsom skillnaden mellan de två nu angivna fiberpriserna
och utgör den huvudsakliga utgångspunkten för anslagsbehovets
beräknande.

Vid bedömning av odlarepriset för linhalmen torde man få utgå från normalskörd
och beräkna ett pris för en viss halmkvalitet, vilken erfarenhetsmässigt
ger ett visst utbyte av tåga och blånor. Detta halmpris lägges till
grund för beredningsverkens kostnadskalkyler men har icke karaktären av
garantipris i förhållande till odlarna. Från statens sida skall sålunda icke
uppställas krav på att det kalkylerade priset verkligen erlägges till odlarna,
vilket ej heller är erforderligt, med hänsyn till att odlarna äro ägare till
beredningsverken. Ej heller bör hinder finnas för att beredningsverk, som
lyckas uppnå ett fördelaktigt resultat, betala ett högre odlarepris än beräknat.
Såväl fiberutbytet som halmskördarna kunna förete stora växlingar
från år till år och sålunda väsentligt avvika från vad som beräknats vid
stödets fixerande, något som påverkar beredningsverkens såväl inkomster
som kostnader. De måste därför ha frihet att beträffande betalningen anpassa
sig med hänsyn till sådana växlingar. I bestämmelserna om linberedningsverkens
lån från hemslöjdslånefonden har emellertid angivits, att
låntagaren måste förbinda sig att under återbetalningstiden icke erlägga
högre pris för inköpt linhalm än som fastställts i den ordning, Kungl. Maj :t
bestämmer. Denna bestämmelse bör upphävas.

Då halmpriset beräknas, bör självfallet hänsyn tagas till lönsamheten av
annan odling och till vilka linarealer som eftersträvas. Halmpriset skall alltså
beräknas så, att man, kan påräkna villighet hos odlarna att teckna avsedda
iinarealer.

Beredningskostnaderna beräknas med utgångspunkt från rådande förhållanden
och tendenser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I fråga om försäljningspriserna för fiber av det kommande årets skörd
har man till utgångspunkt den prisöverenskommelse, som samtidigt bör
träffas med linspinnerierna angående det gångna årets skörd. Med liänsyn
till den långa tid, som förflyter fram till dess att årets skörd blivit beredd,
måste man givetvis beakta bl. a. de utvecklingstendenser, som utomlands
råda för priserna på lin, och den osäkerhet, som alltid måste råda vid en
framtidsbedömning.

Enligt det här föreslagna systemet kommer staten sålunda att garantera,
att beredningsverken erhålla täckning för de kalkylerade självkostnaderna,
under förutsättning att produktionsvolymen icke blir större och det genomsnittliga
försäljningspriset för fiber icke lägre än som antagits vid anslagsberäkningen.
Om dessa förutsättningar icke hålla och anslaget på
grund härav icke förslår att täcka de kalkylerade självkostnaderna måste
man, som förut nämnts, räkna med en tillfällig minskning av beredningsverkens
utbyte av produktionen, såvida bristen icke kan täckas genom besparingar
på tidigare anslag. En tillfällig minskning av utbytet kommer
också att ske i sådana fall, då de verkliga självkostnaderha överstiga de
kalkylerade. En avsevärd höjning av beredningskostnaderna bör dock såsom
förut nämnts kunna kompenseras genom höjning av pristillägget i
den mån medel härtill finnas.

2) Det stödbelopp, som framkommer enligt här angivna beräkningar,
begäres av jordbruksnämnden såsom anslag (reservations-) till stödjande
av linodlingen under den kommande säsongen. Sedan sådant anslag beviljats
och ställts till jordbruksnämndens förfogande för det kommande budgetåret,
bör jordbruksnämnden äga rätt att å conto göra utbetalningar från
anslaget till RLH, som torde få under jordbruksnämndens överinseende
fördela pristilläggsbeloppen på de skilda beredningsverken.

3) Samtidigt med att överläggningar föras mellan jordbruksnämnden
och odlareorganisationen samt eventuellt även linneindustrien om stödet
för det kommande årets linodling föras överläggningar mellan jordbruksnämnden
och RLH samt representanter för linneindustrien om de priser,
som linneindustrien skall erlägga för fiber av det gångna årets skörd.

Utredningen framhåller att detta förfaringssätt innebär eu tidsförskjutning
i förhållande till det hittillsvarande så att stödet åt såväl 1950 som
1951 års odling kommer att belasta 1951/52 års budget.

Pristillägget och anslagsbehovet för det särskilda stödet åt linodlingen i
Norrland föreslår utredningen skola beräknas på motsvarande sätt som angivits
för det allmänna stödet. Utredningen ifrågasätter om icke medel till
det särskilda stödet med hänsyn till dettas speciella karaktär böra utgå ur
det s. 1c. Norrlandsanslaget. Detta anslag bör i så fall förstärkas i motsvarande
mån.

Utredningen förordar att, därest stöd åt linodlingen skall lämnas även
i fortsättningen, amorteringstiden för kvarstående linberedningslån
skall förlängas exempelvis så att de belopp, som utestå
oguldna per den 1 juli 1951, skola amorteras under en tid av högst fem år
från nämnda dag.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att utredningen förut föreslagit
en partiell avskrivning av de till Mellanselsverket lämnade linberedningslånen,
alternativt en förvandling av motsvarande del av lånet till ett
ränte- och amorteringsfritt lån.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Utredningen har gjort vissa beräkningar rörande de kostnader, som skulle
föranledas av ett enligt dess förslag utformat stöd åt linodlingen. Utredningen
har därvid utgått ifrån de pris-, kostnads- och utbytesförhållanden
som rådde i september 1950. Därjämte har utredningen räknat med en tioprocentig
stegring av arbetslönerna. Med dessa utgångspunkter har utredningen
uppskattat stödbehovet för Växjö till 78 öre per kilogram fiber av
stödberättigat slag. För Laholm blir samma siffra 22 öre. Vid en pristillläggsberättigad
produktion av 1 500 ton fiber och ett pristillägg av 25 öre
per kilogram skulle årskostnaderna uppgå till 375 000 kronor. Vid pristilllägg
av 50 öre respektive 75 öre skulle kostnaderna bli 750 000 respektive
1 125 000 kronor.

Norrlandsverkens merbehov av stöd beräknas till drygt 59 öre per kilogram.
Om produktionen av stödberättigad fiber vid Norrlandsverken uppskattas
till sammanlagt 450 ton skulle kostnaderna för det särskilda norrlandsstödet
uppgå till cirka 265 000 kronor.

Stödet åt hampodlingen föreslås skola utformas på samma
sätt som stödet åt linodlingen, d. v. ,s. i form av ett pristillägg å fibern.
Pristillägget avses dock i detta fall skola utgå för hela fiberproduktionen.
Frågan om en differentiering av tilläggen för olika kvaliteter bör enligt
betänkandet få prövas av jordbruksnämnden.

I motsats till vad som föreslagits beträffande pristillägget å linfiber anser
utredningen vidare, att beträffande pristillägget å hampfiber ett maximibelopp
bör fastställas, vilket ej skall få överskridas. Utredningen förordar
sålunda att pristillägget icke skall få överstiga 50 öre per kilogram
försåld fiber.

Enligt beräkningar rörande kostnaderna för stödet, som gjorts i betänkandet,
skulle — frånsett ränte- och avskrivningskostnader — en brist å
cirka 28,4 öre per kg framställd fiber uppstå. Därvid har räknats med ett
medelpris av 1 krona 50 öre per kg. Under förutsättning att statens fordran
hos verken nedskrives på sätt i det följande kommer att anges beräknas
ränte- och avskrivningskostnaderna uppgå till 18,75 öre per kg framställd
fiber. Bristen skulle då öka till 47,13 öre per kg. Riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap har uppskattat hamnpodlingens beredskapsvärde
till 25 ä 30 öre per kg fiber. Med hänsyn Ull bland annat hampodlingens
betydelse för odlingsmöjligheterna på vissa myrjordar anser utredningen
det fullt motiverat att välja odlingsalternativet.

Under nu angivna förutsättningar beräknas stödkostnaden för 1951 års
skörd, vilken uppskattas till 1 300 ton, bli omkring 613 000 kronor. Därest
endast ett bercdningsverk bibehålies och årsproduktionen blir 1 000 ton
blir stödkostnaden omkring 471 000 kronor. I senare fallet har förutsatts
att omkring 200 ton skola beredas vid ett linberedningsverk till kostnader
som icke överstiga kostnaderna vid ett hampberedningsverk.

Utredningen understryker att priserna utomlands äro stigande och att
det därför kan bli möjligt att få ut ett bättre pris För fibern än det som

Kungl. Maj:ts proposition nr lg >.

beräknats i utredningens kalkyler. I så fall skulle behovet av statsstöd
minska i motsvarande mån.

Vissa åtgärder måste enligt betänkandet vidtagas, därest båda hampberedningsverken
skola fortsätta under år 1951.

Såsom redan antytts föreslår utredningen för Visbys del att statens fordran
skall nedskrivas med 1 096 000 kronor. Härigenom tillföres verket icke
något nytt kapital. Det framhålles emellertid alt verkets likviditet kommer
att förbättras, därest utredningens förslag till omläggning av det löpande
stödet genomföres. Vidare föreslås, att Visbyföretaget skall ombildas
till en odlareförening och att man genom odlarnas insatser skall sörja för
ett tillräckligt driftkapital. Härom anföres i betänkandet.

Av aktierna i Visbyföretaget äga slakteriföreningen, mejeriförbundet och
centralföreningen på Gotland 1 000 aktier, Gotlands hampodlare, intresseförening
u. p. a. 200 aktier och en privat ägare återstående 300 aktier.

Avsikten med bildandet av intresseföreningen har varit, att odlarna skulle
vara medlemmar däri och att föreningen skulle tillföras medel för inköp
av aktier i bolaget genom att en viss del av bolagets likvider till odlarna
innehölls och överfördes på intresseföreningen. Av olika orsaker har detta
syfte hittills endast till ringa del blivit förverkligat, i det att föreningen
blivit ägare till aktier å 20 000 kronor i bolaget.

Man bör enligt utredningens mening icke räkna med statens medverkan
till en sanering av företagets ekonomi under annan förutsättning än att
företaget överföres till en ekonomisk förening med hampodlarna som medlemmar.
Det torde ur alla synupnkter vara angeläget, att odlarna få ett
direkt ekonomiskt intresse i beredningsverket. Den nu befintliga intresseföreningen
kan enligt utredningens mening fungera för detta ändamål,
därest dess stadgar erhålla en lämplig utformning i fråga om föreningens
syfte, förutsättningarna för medlemskapet och medlemmarnas skyldigheter.
Förutom odlarna böra de nuvarande aktieägarna ingå i föreningen.
Aktieägarna böra ingå som passiva eller stödjande medlemmar och med
kapital, motsvarande nominella värdet av deras aktieinnehav. Villighet härtill
från aktieägarnas sida anser utredningen böra vara ett villkor för att
staten skall kunna gå med på en rekonstruktion, varigenom aktiekapitalet
bevaras.

Utredningen har inhämtat, att av bolagets i balansräkningen per den 30
juni 1950 upptagna fordringar en väsentlig del gällt AB Spunn, samt att
dessa i huvudsak reglerats vid årsskiftet 1950/51. Emellertid bör enligt
utredningens mening den ekonomiska sammankopplingen mellan AB Hampberedning
och AB Spunn ytterligare avvecklas i vissa avseenden.

Sålunda förhyr Spunn av Hampberedning en av Hampberedning under
1948 inköpt fastighet, den s. k. Kopparsviks kvarn. Enär det torde ha ett
särskilt värde för Spunn att äga denna fastighet, förutsätter utredningen
att Spunn bör få övertaga densamma till en köpeskilling, motsvarande
Hampberednings kostnad för fastigheten, eller omkring 45 400 kronor. Den
årliga hyran utgör nu 4 500 kronor.

Vidare har Hampberedning i sin bokföring uppfört såsom lån att amorteras
med 3 procent och förräntas med 4 procent årligen diverse belopp,
utgörande kostnader för Spunn, såsom löner, inteckningskostnader, anläggningskostnader
för kulvert, transformator och kabel m. m. till ett sammanlagt
nettobelopp /iv omkring 62 200 kronor. En reglering av dessa
mellanhavanden bör enligt utredningens mening föregå en eventuell nedskrivning
av statens fordran hos AB Hampberedning.

Kungl. Maj:ts proposition nr lg>.

‘ Som ett allmänt villkox- för att staten skall kunna gå med på en nedskrivning
av sin fordran i Visbyföretaget för att möjliggöra en fortsatt
verksamhet där synes böra gälla, att myndigheterna få godkänna uppläggningen
av föreningens verksamhet och organisation.

Gången vid ombildningen av Visbyföretaget synes böra vara den, att sedan
intresseföreningen erhållit ändrad konstruktion och de i avseende å
AB Hampberedning ställda villkoren fyllts, nedskrives statens fordran
i den formen att ackord medgives, varefter föreningen övertager bolagets
tillgångar och skulder och bolaget likviderar.

I fråga om Värmbol räknar utredningen med att statens fordringar behöva
nedskrivas med omkring 480 000 kronor för att verket skall kunna
bokföra sina anläggningar till 700 000 kronor och därigenom i detta avseende
komma i paritet med Visbyverket. Därest båda verken skola bibehållas
i drift under en övergångstid förordas, att statens fordran hos Värmbol
skall nedskrivas med 430 000 kronor eller det belopp, som med hänsyn
till företagets ställning vid tiden för nedskrivningen erfordras för att det
angivna syftet skall ernås. I betänkandet framhålles i anslutning härtill,
att företagets eget kapital per den 30 juni 1950 till större delen gått förlorat
och att därför .stort behov av en förstärkning av företagets ekonomi
föreligger. Avskrivningen föreslås skola betecknas som ett ackordsmedgivande.
Därest en större del av statens fordran skulle kunna tänkas bli
täckt vid en framtida likvidation förordas alternativt, att motsvarande del
av statens utestående fordran i stället skall förvandlas till ett ränte- och
amorteringsfritt lån.

För att företaget skall få större kreditmöjligheter förordas vidare att ett
företaget tillhörigt bostadsområde å omkring 13 hektar, vilket ingår i den
fastighet, som är intecknad till säkerhet för statens lånefordran, skall avstyckas
och friskrivas från inteckningsansvaret.

I likhet med vad som föreslagits beträffande linberedningslånen förordas
i betänkandet att amorteringstiden för hampberedningslånen skal]
förlängas i samband med en omläggning av statsstödet, förslagsvis med
fem år räknat från och med den 1 juli 1951.

IV. Yttrandena.

Den framtida spånadsväxtodlingens omfattning och lokalisering.

Utredningens synpunkter rörande den framtida lin- och li a in p odling
e n s omfattning tillstyrkas eller lämnas utan erinran av det
stora flertalet remissinstanser. En begränsning av den inhemska lin- och
hampproduktionen utöver vad utredningen avsett förordas dock av statskontoret.
Detta ämbetsverk anser att förutom Kristinehamnsverket ytterligare
minst ett linberedningsverk samt ett av de båda hampberedningsverkcn
böra nedläggas omedelbart. I motsats till utredningen anser statskontoret
vidare att i stället för Värmbol Visbyverket i första hand bör läg -

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

gas ned. Efter att ha erinrat om att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
funnit statligt stöd böra utgå allenast under förutsättning att
stödkostnaderna icke överskrida odlingens beredskapsvärde samt anmärkt
att det av nämnden angivna beredskapsvärdet måste höjas på grund av
räntestegringen anför statskontoret bland annat följande.

Statskontoret kan i huvudsak dela den av riksnämnden uttalade uppfattningen,
även om ämbetsverket icke finner stödkostnaderna böra under alla
förhållanden anpassas direkt efter odlingens beredskapsvärde. Hänsyn torde
nämligen böra tagas jämväl till kapitalförluster vid beredningsverkens nedläggande
samt igångkörningskostnader vid förnyad drift. Även vid ett beaktande
av berörda faktorer förefaller dock utredningens förslag innebära ett
statligt stöd i alltför stor omfattning. De uppgifter, som lämnats av utredningen,
giva nämligen vid handen, att under normala prisförhållanden en
relativt avsevärd prisdifferens föreligger mellan svensk och utländsk vara i
vad gäller lin och hampa. Ett pristillägg för den inhemska varan, beräknat
på skillnaden mellan importpriset och de svenska produktionskostnaderna,
måste därför normalt bli av icke obetydlig storlek, och synes — om produktionen
gives en omfattning motsvarande avsättningsmöjligheterna inom
landet — komma att uppgå till minst 27= gånger lagringskostnaderna. Mot
bakgrunden härav bör det enligt statskontorets mening allvarligt övervägas
att begränsa den inhemska lin- och hampproduktionen i större utsträckning
än som synes ha avsetts av utredningen. Huvudvikten ur beredskapssynpunkt
synes icke så mycket ligga vid att upprätthålla en produktion, som
helt svarar mot de normala avsättningsmöjligheterna inom landet. Genom
statligt stöd bör man å andra sidan sörja för att ett par beredningsverk
kunna bestå och utgöra stommen vid eventuella behov av utökad verksamhet.

Å andra sidan uttalar Riksförbundet Landsbygdens folk, att samtliga beredningsverk
böra ha möjligheter att fortsätta sin verksamhet under den
närmaste femårsperioden såvida icke speciella förhållanden visa, att driften
vid något verk bör upphöra av andra orsaker än rationaliseringstekniska.
Förbundet motiverar denna uppfattning med att odlingen och beredningen
ännu icke helt lämnat experimentstadiet.

Jämväl i fråga om lokaliseringen av odlingen ansluta sig remissinstanserna
i stort sett till utredningens ståndpunkt. Lantbruksstyrelsen,
lantbruksakademien och Sveriges utsädesförening framhålla dock önskvärdheten
av att de linodlingar i Närke, som ha gynnsamma odlingsbetingelser,
sedan Kristinehamnsverket nedlagts skola beredas tillfälle att leverera sin
skörd till Gimo och på det sättet få möjlighet att fortsätta. Såsom kommer
att framgå av den följande redogörelsen för vad remissyttrandena innehålla
angående utformningen av det statliga stödet förorda vidare kommerskollegium,
lantbruksstyrelsen, Sveriges utsädesförening och Uppsala läns hushållningssällskap,
att Gimo skall erhålla ett särskilt stödtillägg med hänsyn
till att verket är ett enturbinsverk. Hushållningssällskapet och Uppsala—
Stockholms läns linodlareförening anföra sociala skäl för att bibehålla
Gimoverket.

Vidare uttala några remissinstanser, att den föreslagna övergångstiden av

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

två år, under vilken bägge norrlandsverken skola erhålla stöd, bör förlängas.
Sålunda framhåller kommerskollegium — under hänvisning till att
verken kunna komma att behöva göra investeringar på längre sikt för att
förbättra odlings- och beredningstekniken — att tiden helst bör vara fem år
och i vart fall minst tre år.

Riksförbundet lin och hampa anför i samma fråga.

Redan i början av år 1953 skall enligt utredningens förslag bestämmas
vilket norrländskt verk som skall nedläggas. Enligt förbundets mening är
det synnerligen otillfredsställande, att norrlandsverken skola arbeta under
så osäkra förhållanden. Odlarna kunna under sådana omständigheter icke
förutsättas komma att ägna önskvärt intresse åt ifrågavarande specialodlingar
eller lägga ned kostnader på att frambringa en bättre halm. Ännu
mera ogynnsamt kommer osäkerheten att verka inom beredningsverken.
Att under dylika förhållanden upplåna och investera nytt kapital till förbättringar
i ett beredningsverk, som står inför utsikten att nedläggas efter ett
eller två år, torde icke kunna påräknas. Den del av verkets personal, som
kan erhålla säkrare anställningsförhållanden på annat håll, kommer med
all säkerhet att lämna sina befattningar, om ett dylikt beslut skulle fattas.
Riksförbundet anser det därför synnerligen angeläget att de beslut, som nu
fattas om fortsatt stöd, skola även för de norrländska verken avse en längre
period än den föreslagna. Deras produktion torde bli erforderlig under åtminstone
tre år framåt, även om Gimoverket beredes möjlighet att fortsätta
sin drift.

Liknande synpunkter framföras av Gävleborgs och Västernorrlands läns
hushållningssällskap.

Småbruksutredningen understryker särskilt vikten av att man tillvaratager
de möjligheter till differentiering av produktionen inom det norrländska
jordbruket, som linodlingen innebär. Den anför.

Under sinåbruksutredningens arbete har tydligt framkommit, att en ökad
differentiering av de mindre jordbrukens produktion i allmänhet leder till en
bättre arbetsinkomst för dessa jordbruks innehavare. Produktionsdifferentieringen
vid dessa brukningsenheter är störst i landets södra delar och minst
i Norrland, där jordbruksproduktionen karakteriseras av ensidig vallodling
med mjölkproduktion. Småbruksutredningen har sökt finna vägar för
en ökad differentiering av jordbruksproduktionen särskilt i Norrland i
avsikt att söka åstadkomma ett växelbruk med kortare omloppstid än vad
som nu i allmänhet är för handen. Ur sinåbruksutredningens synpunkt är
det sålunda angeläget, att man så långt det är möjligt söker bibehålla den
norrländska linodlingen. Linodlingens värde för jordbrukarna i dessa trakter
av landet skulle än mera ha framträtt, om 1949 års lin- och hamputredning
sökt utreda vilken förbättring av arbetsinkomsten, som kunde ha åstadkommits
genom införande av lin i växtföljden vid ett jordbruk med eljest
övervägande vallodling. De arealer linet upptager äro visserligen små men
beröra ändock ett ganska stort antal odlare, som genom linodling kunna
tillförsäkras en bättre totalinkomst. Visserligen kan skörden av linet, som
är den mest arbetskrävande detaljen i odlingen, ske med maskin, men vid
kvalitet sbetalning av linhalmen kan det under vissa förhållanden löna sig
med handryckning, om arbetskraft finnes tillgänglig, och under sådana omständigheter
kan spånadslinodlingen ej obetydligt förbättra årsinkomsten
från en liten åkerareal jämfört med stråsäd eller vallgröda.

4 Dihang titt riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 192.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

Den omständigheten att spånadslinodling med större fördel kan bedrivas
söderut om man endast tager hänsyn till skördestorlek och avkastning i
kronor per hektar bör sålunda enligt småbruksutredningens uppfattning icke
vara närmast vägledande vid bedömande av linodlingens lokalisering. De
flesta produktionsdetaljerna vid det svenska jordbruket ge, om de kalkyleras
var för sig, det resultatet, att produktionen med största fördel sker
i landets södra delar.

Småbruksutredningen vill framhålla, att den under sitt arbete har funnit
det vara väsentligt lättare att finna utvägar till inkomstförbättringar vid det
mindre jordbruket i landets södra delar än i dess norra.

Däremot betonar riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att den
beträffande den tvååriga övergångstiden — i likhet med utredningen — förutsätter,
att den under denna tid ifrågasatta större omfattningen av fiberproduktionen
är betingad av att utvidgningen anses erforderlig för att tillgodose
spinneriernas behov av råvara under nuvarande läge på världsmarknaden.

Den övergångstid, under vilken både Visby- och Värmbolverken skola få
fortsätta, anse, bland andra, kommerskollegium, lantbruksakademien och
Riksförbundet Lin och hampa vara för kort. Förstnämnda ämbetsverk anför
härom.

Då enligt utredningens uttalande ett bibehållande av Visbyverket förutsätter
en tämligen långtgående rationalisering, och denna rationalisering icke
torde kunna påbörjas förrän senare under innevarande år, finner kollegium
det icke troligt att beredningsresultatet av 1951 års odling skall hinna utgöra
ett tillräckligt underlag för ett förnyat bedömande verken emellan. Enligt
kollegii åsikt erfordras härför flera år, även med hänsyn till att de
klimatiska förhållandena kunna vara olika på fastlandet och Gotland under
olika år. Ur ekonomisk synpunkt torde det heller knappast vara försvarbart
att investeringar skola göras med sikte i första hand endast på ett år framåt.
Kollegium anser därför erforderligt, att om ett ställningstagande till en fortsatt
drift vid det ena eller andra verket icke nu skulle låta sig göra, båda
verken få tillfälle att under en längre tidsperiod, minst tre år, fortsätta sin
verksamhet.

Riksförbundet Lin och hampa anför beträffande samma fråga.

Förbundet vill icke bestrida, att ovisshet råder rörande möjligheterna att
avsätta hampfiber från två beredningsverk under en längre tid framåt. Det
nuvarande läget ute i världen och den stora efterfrågan på hampfiber ge
dock anledning hysa en bestämd tro på att sådana avsättningsmöjligheter
skola föreligga för åtminstone två å tre års ytterligare odling. Vidare får bemärkas,
att ett fortsättande av driften vid Visbyverket kräver vissa nya investeringar
och omändringar, varmed utredningen också räknat. Då det inte
kan vara rimligt, att kostnader för dylika investeringar nedläggas i och för
utnyttjande endast ett år, måste ifrågavarande investeringars utförande i
praktiken förutsätta, att detta verk redan nu får trygghet om stöd för en
flerårig fortsatt verksamhet. Förbundet vill på grund härav förorda, att beslut
nu fattas om stöd åt båda hampberedningsverken för en tid av tre år
framåt.

Genom att tiden för stödet på här föreslaget sätt utsträckes även i nu berörda
fall, skulle odling och beredning kunna ordnas mera planmässigt samt
bättre förutsättningar erhållas för genomförande och utnyttjande av erforderliga
rationaliseringsåtgärder. Man skulle då också hinna förvärva erfa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

renhet om den samkönade hampans betydelse i syfte att minska kostnaderna
för hamphalmen, enär tillräckliga mängder utsäde för fullständig övergång
till odling av denna hampsort kommer att finnes från och med år
1952. Vidare skulle nya användningsområden för hampfiber kunna prövas
och avsättningsmöjligheterna för hampfiber inom landet bättre kunna överblickas.

Lantbruksstyrelsen och kommerskollegium understryka, att de icke tagit
ställning till frågan om vilket hampberedningsverk som skall nedläggas. Statens
jordbruksnämnd finner det icke nödvändigt att nu ge förord åt någotdera
verket.

Skaraborgs, Örebro och Västmanlands läns hushållningssällskap förorda,
att Värmbolverket skall bibehållas framför Visby verket. Östergötlands läns
hushållningssällskap förklarar sig icke kunna dela utredningens åsikt att
Visbyverket bör ha företräde.

Textilrådet understryker att ett hampberedningsverk, eventuellt till någon
del förstärkt med ett linberedningsverk, kan producera den kvantitet hampa,
som kan avsättas inom landet. I nuvarande läge anser rådet det dock
böra anstå med åtgärder att nedlägga det ena av hampberedningsverlten. Rådet
ger emellertid i och för sig förord åt Värmbol framför Visby. Rådet anför
sålunda bland annat.

Då hampa är en fiber, som kan ersättas med hårdfiber, indisk hampa, jute,
lin och papper, vill rådet för sin del särskilt påpeka, huru svårbedömbar den
avsättningsmöjliga kvantiteten är. Prisändringar av betydligt mindre våldsamhet
än de, som inträffat på senaste tiden, kunna rubba jämvikten, varigenom
såväl en betydligt större som en betydligt mindre kvantitet än den nu
beräknade skulle kunna avsättas. Sålunda råder för närvarande ett för den
svenska hampan förhållandevis gynnsamt prisläge, varigenom avsättningsmöjligheterna
kunna anses vara betydligt större. Rådet anser därför, att så
länge denna prisrelation råder, d. v. s. att hårdfiber, papper och jute hålla
sig högt i pris, böra åtgärderna att nedlägga det ena av hampberedningsverken
anstå.

Vad beträffar valet av det beredningsverk, som skulle nedläggas, så anser
rådet att Värmbols hampa ur olika synpunkter är Visbys överlägsen. Vännbols
belägenhet på fastlandet ger för övrigt betydligt bättre möjligheter till
personlig kontakt, underlättar transporterna och kan på så sätt ge såväl bättre
varor som bättre service. Intill dess att det med full säkerhet har kunnat
bevisas, att Visbys hampa i kvalitetshänseende är överlägsen Värmbols, vill
rådet för sin del uttala sig för ett bibehållande av beredningsverket i Värmbol.

Utformningen och avvägningen av det statliga stödet m. m.

Utredningens slutsats, att ett statligt stöd åt den svenska spånadsväxtodlingen
förutom genom en förbättring av tullskyddet å färdigvaror endast kan
åvägabringas genom subventionering, biträdes av remissinstanserna. Förslaget
att den hittillsvarande vikttullen skall ersättas med en värdetull förordas
uttryckligen av lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Textilrådet.

Jordbruksnämnden understryker sålunda önskvärdheten av cn övergång
till värdetull och framhåller, att möjligheterna att träffa prisöverenskom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

melser för avsättningen av fiber, som framställes inom landet, säkerligen
skulle underlättas genom en dylik övergång.

Riksförbundet Landsbygdens folk ifrågasätter om man icke genom vissa
tullhöjningar på färdigvara samt genom bestämmelser i handelsavtal kan
få ett sådant skydd för linet, att behovet av direkta subventioner till linodlingen
minskas. Förbundet uttalar vidare att det bör prövas, om ej handeln
med spunnet lin och linvaror kan rationaliseras.

Textilrådet anför att de svenska linberedningsverkens möjligheter att sälja
sina produkter i hög grad äro beroende på de svenska linspinneriernas
avsättningsmöjligheter. Importen av linnevaror har under de senaste åren
ej varit helt fri på grund av hänsyn till den svenska linodlingen. När mera
normala förhållanden ater inträda kommer den svenska linneindustrien
att utsättas för mycket hard konkurrens. Lönerna och övriga framställningskostnader
äro i Sverige avsevärt högre än i övriga länder, där någon nämnvärd
tillverkning av linnevaror förekommer. Samtidigt äro våra tullar på hithörande
varor alldeles otillräckliga och endast en bråkdel av vad som tilllämpas
i dessa länder. Om den svenska linneindustrien och därmed den
svenska linodlingen skall kunna bestå i nämnvärd omfattning är det därför
nödvändigt att en övergång från vikttullar till värdetullar sker snarast möjligt
och att tullnivån samtidigt justeras. I annat fall blir ett stöd åt den
svenska linodlingen utöver det föreslagna nödvändigt.

Handels- och industrikommissionen förklarar att den ansluter sig till utredningens
uppfattning, att kvantitativa begränsningar, tullskydd och inblandningstvång
icke böra begagnas för att lämna det stöd åt spånadsväxtodlingen,
som kan behövas.

Sveriges grossistförbund understryker vikten av att endast subventionering
anlitas, i den mån någon form av stöd åt odlingen av lin och hampa
beslutas. Förbundet anser det icke riktigt att, som nu sker, linnevävnader
göras till föremål för restriktivare importkontroll än övriga textilvaror. En
dylik form av stöd åt linodlingen finner förbundet av principiella skäl och
med hänsyn till Sveriges internationella åtaganden icke försvarbar.

Utredningens förslag rörande utformningen av stödet åt linoch
hampodlingen biträdes i allmänhet i remissyttrandena.

Gävleborgs läns hushållningssällskap uttalar dock, att ett stöd, som enbart
utgar i form av ett pristillägg per kilogram fiber, helt säkert ej kommer
att stimulera till odling av lin i någon nämnvärd omfattning. Även Hälsinglands
linodlareförening förklarar, att den hittillsvarande stödformen med
arealbidrag är lämpligare än ett stöd per kilogram fiber. Föreningen framhåller
att en stor del av fibern vissa år kan bli av icke bidragsberättigad
kvalitet. Detta skulle gå ut över odlarna. Risk för minskat intresse för linodlingen
kan därigenom uppkomma.

Några remissinstanser, bland dem kommerskollegium, lantbruksakademien,
Sveriges utsädesförening och Uppsala läns hushållningssällskap förorda
att det allmänna stödet åt linodlingen skall differentieras så, att ett
särskilt stödtillägg utgar till de s. k. enturbinsverken. Detta förslag berör
särskilt Gimo.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Kommers kollegium anför sålunda härom bland annat följande.

Kommerskollegium anser sig i viss män kunna instämma i utredningens
uppfattning att den tidigare uppläggningen av arealbidraget ej alltid varit
till fördel. Å andra sidan får ej bortses från att beredningsverken — med
hänsyn till det mycket begränsade rörelsekapital, som i regel stått till deras
förfogande — för att kunna genomföra rationaliseringar, syftande till förbättringar
i beredningstekniken, måst göra investeringar på längre sikt. De
krav, som ställts och alltjämt torde komma att ställas på fiberkvaliteten,
ha även medfört, att på odlingsverksamhetens område en omfattande försöksverksamhet
måst pågå, något som antagligen icke skulle bliva möjligt
att genomföra i fortsättningen, om i beredningsverkens kalkyler utrymme
icke funnes för erforderliga rationaliserings- och försökskostnader.

I fråga om storleken av det allmänna stödet har utredningen icke angivit
någon sådan utan endast gjort vissa jämförelser mellan verken i Laholm
och Växjö. Kollegium utgår dock från att det allmänna stödet avser ett
s. k. Växjö-stöd. Hänsyn synes i så fall icke ha tagits till att driftskostnaderna
av naturliga skäl bli större vid ett enturbinsverk än ett tvåturbinsverk,
ehuru utredningen väl antytt att tvåturbinsverken ha lägre kostnader än
enturbinsverken. Kollegium finner det därför naturligt att vid det allmänna
stödets utformning skillnad göres mellan de s. k. två- och enturbinsverken
och att därvid ett stödtillägg för enturbinsverken bör beräknas förslagsvis
efter Hybos behov. Detta har enligt verkets egen prognos uppgivits till ca
6,5 öre men av utredningen reducerats till ca 5 öre per kilogram repad halm.

Visserligen har utredningen ansett Hyboverket böra betraktas som ett
norrlandsverk och därigenom bli berättigat till samma stöd som föreslagits
för Mellansel, nämligen 8 öre per kilogram repad halm utöver det allmänna
stödet. För Hybos vidkommande torde dock enligt kollegii åsikt knappast
sådana speciella norrlandsförhållanden föreligga som för Mellansels del.
Utredningen framhåller också, att Hvbo framställer en fiberprodukt, som är
överlägsen samtliga övriga linverks i kvalitet och har tillgång till goda odlingsbetingelser
och god råvara ävensom lämplig odlingsareal. I fråga om
Mellansel uttalar utredningen däremot, att de speciellt norrländska synpunkterna
i fråga om förbättrad vallodling och behov av ökade kontantinkomster
göra sig gällande med större styrka i Mellansels odlingsområde
än i Hybos.

Enligt utredningens beräkningar skulle vid ett Växjöstöd = 0 Hybo behöva
ett stöd av 4,7 öre per kilogram repad halm och Mellansel 7,s öre. Kollegium
får därför föreslå att enturbinsstödet sättes 5 öre högre per kilogram
repad halm än det allmänna tvåturbinsstödet. Det s. k. norrlandsstödet
skulle då komma att utgöra minst 3 öre per kilogram repad halm.

Lantbruksakademien uttalar bland annat.

Akademien vill understryka enturbinsverkens ekonomiska handikap jämfört
med flerturbinsverkens. Då många fasta kostnader äro lika höga för
enturbinsverken som för flerturbinsverken, måste de senare naturligtvis
kunna drivas mer ekonomiskt. Enturbinsverken ha valt olika vägar att söka
inhämta sitt handikap; Hyboverket sålunda genom segt fasthållande vid
toppkvalitetsproduktion, Gimoverkct åter genom att så långt möjligt förbilliga
sin tillverkning av blånprodukter och finna nya avsättningsfält för
dessa — alltså den motsatta vägen. Båda vägarna synas ha varit de enda
framkomliga, om man utgår från respektive verks odlingsförutsättningar.
Om enturbinsverken skola kunna fortsätta sin verksamhet, torde de emellertid
böra tillförsäkras ett något högre bidrag än det, som kommer att erfordras
för de större verken. 1 betänkandet har föreslagits ett särskilt norrlandsstöd
att till en början för två år utgå till beredningsverken i Hybo och

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Mellansel, på grund av att dessa verk ha högre odlings- och beredningskostnader
än verken i de sydligare delarna av landet. Att framställningskostnaderna
vid de båda norrlandsverken ställa sig högre sammanhänger dock till
stor del med att dessa verk endast äro försedda med vardera ett beredningsaggregat.
Då även Gimoverket är utrustat med endast ett sådant aggregat,
synes det rimligt, att även detta verk får komma i åtnjutande av ett mindre
särskilt stöd härför. Enligt akademiens mening synes därför stödet böra
differentieras så, att ett allmänt stöd, beräknat efter de större verkens behov,
utgår till samtliga verk, ett mindre särskilt stöd till de tre enturbinsverken
och slutligen ett s. k. norrlandsanslag till verken i Norrland.

Riksförbundet Lin och hampa anför — efter att ha framfört i stort sett
samma synpunkter som kommerskollegium och lantbruksakademien i fråga
om stöd åt enturbinsverken —- att frågan huruvida Gimo skall erhålla ett
extra stöd bör bedömas med hänsyn till den betydelse det för närvarande
kan anses ha ur försörjningssynpunkt att undvika en starkare minskning
av odlingen och beredningen än den som blir följden av att Kristinehamnsverket
nedlägges. Riksförbundet förklarar, att det ej finner anledning att
yttra sig härom.

Uppsala—Stockholms läns linodlareförening anför, att driften vid Gimo kan
fortsätta om enturbinsverken under fem år garanteras ett särskilt pristilllägg
å 5 öre per kg repad halm. Föreningen framför sociala skäl för att verket
skall fortsätta. Sålunda förklaras att verket sysselsätter omkring 85 personer
och att 300 å 400 personer ha sin försörjning genom verket. Genom en
driftsnedläggelse skulle samhället, vilket en gång tidigare hemsökts av en
liknande händelse, drabbas av svåra ekonomiska och sociala problem.

Statskontoret finner icke bärande skäl ha anförts för att ett särskilt
norrlandsstöd skall utgå. Statens jordbruksnämnd framhåller att
norrlandsstödet principiellt icke kan motiveras ur beredskapssynpunkt,
eftersom en lagring av importerad vara i detta fall ställer sig mindre kostsam
samt det i vart fall måste bli billigare med en motsvarande ökning av
odlingen i södra Sverige. Då det extra stödet till norrlandsverken närmast
förestavas av sociala skäl, böra enligt nämndens mening medel härtill lämpligen
upptagas under en särskild anslagstitel.

I övrigt framföras i remissyttrandena icke några erinringar mot ett särskilt
stöd åt den norrländska linodlingen. Tvärtom understrykes i ett par
yttranden behovet av ett dylikt stöd. Riksförbundet Lin och hampa anför
härom i huvudsak följande.

Det föreslagna extra stödet till de norrländska linberedningsverken beaktar
endast skillnaden i verkens egna kostnader. Denna skillnad beror huvudsakligen
på att de norrländska verken äro enturbinsverk samt ha särskilda
bränslekostnader och högre råvarukostnader än de sydsvenska verken.
Däremot har icke tagits hänsyn till att linodlingen i och för sig kan
behöva ett högre stöd i Norrland än i de södra delarna av landet. Förbundet
hyser den uppfattningen, att man på grund av sämre odlingsbetingelser
samt därav följande lägre skördar och fiberutbyte bör räkna med att
även själva odlingen där behöver ett sådant extra stöd, om nödig odling
skall kunna uppehållas. Jämväl får beaktas, att en allmän kostnadsökning,
sådan som nu inträffat, medför en större kostnadsökning per kg halm vid

Kungl. Maj.ts proposition nv 192.

de norrländska verken än vid de sydsvenska. Det extra stödet till norrlandsverken
bör därför icke fastlåsas vid 8 öre per kg halm utan kunna anpassas
efter vad utvecklingen och erfarenheten visar erforderligt.

Beträffande sättet för bestämmande av stödets storlek
framföra några remissinstanser erinringar. Dessa gälla huvudsakligen tidpunkten
för stödets bestämmande samt sättet för medelsberäkningen.

Riksförbundet Landsbygdens folk samt Riksförbundet Lin och hampa
uttala sålunda, att stödbehovet bör bestämmas vid en tidpunkt, som ligger
närmare tiden för försäljningen av fibern än vad utredningen föreslagit. Det
förstnämnda förbundet anför på denna punkt.

Förbundet anser det riktigt, att stödets storlek bör bestämmas år från år
under den närmaste femårsperioden, beroende på den utveckling av pris- och
löneläget som sker inom detta verksamhetsområde. Därvid blir det också
nödvändigt att tillse, att odlarna få en sådan betalning för halmen att den
motsvarar det nettopris de skulle kunna erhålla vid odling av vårvete. I stort
sett äro kraven på odlingsmark och odlingskultur på jorden jämbördiga
mellan vårvete och lin. De överläggningar om det statliga stödet och dess
storlek för kommande år, som utredningen förutsatt skola äga rum vid årsskiftet,
kunna då ei gärna slutföras i annan mån än beträffande halmpriset
och detta under förutsättning att man är fullt på det klara med spannmålspriserna,
speciellt vårvetepriset. Med hänsyn till att produkten blir salubar
först cirka två år efter denna överläggning och det under denna tid kan inträffa
betydelsefulla konjunkturförändringar är det nödvändigt, att det definitiva
stödet fastställes väsentligt senare.

Riksförbundet Lin och hampa anför.

Enligt utredningens förslag skall i början av respektive år fastställas icke
blott riktpris per kg spånadsväxthalm utan även det pris per kg fiber som
erfordras för att täcka beredningsverkens produktionskostnader vid beredning
av samma års halmskörd, dock med möjlighet till i betänkandet närmare
angivna jämkningar. Därjämte skall anslag för ändamålet beviljas av
ifrågavarande års riksdag. Då fibern kan börja saluföras först nära ett helt
år senare anser förbundet det icke möjligt att före sådd och skörd med någon
större sannolikhet kunna beräkna anslagsbehovet. Förbundet förutsätter,
att riktpriset för halmen awäges så, att beredningsverken få möjlighet
att kontraktera erforderliga spånadsväxtarealer. Om skörderesultatet under
året och eventuella kostnadsökningar för verken under de kommande två
åren (odlingsåret och försäljningsåret) kunna vid den tidpunkt som utredningen
föreslagit dock givetvis inga säkra prognoser uppgöras. Därtill kommer
att fiberpriserna sannolikt komma att i görligaste mån rättas efter
världsmarknadspriset. Då detta normalt är underkastat betydande variationer
såväl från år till år som även säsongvariationer under varje år, synes
det mycket svårt att beräkna anslagsbehovet minst ett år och för viss del av
fiberproduktionen närmare två år, innan försäljningen sker. Enligt förbundets
mening bör ett på förhand beviljat anslag därför tilltagas så, att statsmedel
finnas tillgängliga för täckande av inträffade kostnadsökningar för
verken eller minskade inkomster på grund av prissänkning på fibern. Detta
är särskilt av behovet påkallat vid beviljandet av anslag för budgetåret
1951/52, enär ingen reservation från tidigare år kan påräknas. Man måste
beakta, att här ifrågavarande företag icke disponera eget kapital i nämnvärd
omfattning utan äro nödsakade att skaffa kompensation för alla icke förutsedda
kostnadsstegringar eller inkomstminskningar genom minskning av od -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

larelikviden. Då spånadsväxtodlingen endast omfattar en ringa del av landets
åkerareal och därför närmast måste betraktas som en specialodling, kan
odlareintresset lätt försvinna, därest det ekonomiska utbytet av spånadsväxtodlingen
blir lägre än utbytet av andra viixtslag inom samma odlingsområden.
Därvid måste också beaktas, att spånadsväxtodlingen är betydligt mera
arbetskrävande än odlingen av flertalet andra växtslag. Förbundet anser därför,
att bättre trygghet skulle vinnas, om tidpunkten för beräkning av anslagsbehovet
kunde framflyttas till december månad respektive år. Då kunna
beredningsverken genom provberedningar ha hunnit bilda sig en ungefärlig
uppfattning om fiberutbyte och fiberkvalitet på samma års skörd och
dessutom äro eventuella förskjutningar i kostnaderna under odlingsåret
samt vid försäljningsårets början gällande världsmarknadspriser på fiber
kända.

För att medel skola vara tillgängliga till utbetalande av pristillägg från
försäljningsårets början, bör riksdagen under odlingsåret ha beviljat ett anslag
beräknat efter exempelvis närmast föregående års stödbehov.'' Med hänsyn
till nyss nämnd svårighet att beräkna anslagsbehovet vill förbundet föreslå,
att ifrågavarande anslag under första året efter stödformens omläggning
beviljas i form av förslagsanslag för att sedan beviljas såsom reservationsanslag.

Textilrådet framhåller att växlingarna i linpriserna på den internationella
marknaden äro mycket stora och att linspinnerierna på grund därav i regel
icke kunna avtala om priser på lin för en längre tidsperiod än ett kvartal i
sänder. Textilrådet understryker därför kraftigt utredningens uttalande att
det preliminärt bestämda stödet skall kunna justeras i förhållande till de
priser, som slutligen erhållas på fibrerna.

Statens jordbruksnämnd anför beträffande tidpunkten för stödets bestämmande.

Enligt jordbruksnämndens uppfattning torde det, åtminstone under nuvarande
labila förhållanden, bli svårt att i ett så tidigt skede som det utredningen
föreslagit framlägga en hållbar kalkyl över stödbehovet. Det kunde
därför i och för sig vara lämpligt om det definitiva avgörandet angående stödets
storlek ägde rum först sedan skörden bärgats, då man bättre kunde bedöma
såväl skördeavkastning och kvalitet som avsättningspriser för fiber.
Detta behövde icke hindra att man redan före sådden träffade preliminära
uppgörelser med beredningsverken angående riktpris för halmen, baserat
bland annat på aktuella priser för andra grödor. Utredningens förslag innebär
att odlarna, som ju själva äga beredningsverken, måste inlåta sig på en
viss spekulation och ikläda sig vissa risker. Detta kan göra odlarna ovilliga
att binda sig för en odling av önskad omfattning.

EU fastställande av stödet först sedan skörden bärgats skulle emellertid
medföra, att medel för ändamålet måste anvisas i form av förslagsanslag,
vilket möter vissa betänkligheter och för övrigt står i strid med den praxis,
som tillämpas beträffande jordbruksstödet i övrigt. Med hänsyn härtill och
då utredningen förutsatt att justering av stödet i undantagsfall skulle kunna
ske genom tilläggsanslag, vill jordbruksnämnden emellertid icke motsätta
sig utredningens förslag i denna del.

Lantbruksstyrelsen uttalar att utredningens förslag rörande förfaringssättet
vid prisstödets avvägning förefaller rätt omständligt men att styrelsen
i avsaknad av ett enklare alternativ likväl förordar detsamma.

Knngl. Maj. ts proposition nr 192.

Statskontoret förklarar att grunderna för beräknandet av det föreslagna
pristillägget synas komplicerade men att ämbetsverket i princip icke finner
anledning till erinran mot det föreslagna sättet för bestämmandet av statens
stöd.

Mot utredningens förslag om utsträckning av amorteringstiden
för beredningsverkens lån från hemslöjdslånefonden framställa remissinstanserna
i stort sett icke några erinringar. En ytterligare förlängning förordas
dock av Riksförbundet Lin och hampa, som i detta sammanhang
framför vissa synpunkter på finansieringen av beredningsverkens rörelsemedel.
Härom anföres i förbundets yttrande.

De statliga lånen ha endast avsett att tillgodose verken med anläggningskapital.
Såsom rörelsekapital ha företagen haft att tillgå ett i regel obetydligt
insatskapital, vilket varit helt otillräckligt för nämnda ändamål.
Behovet av rörelsekapital bestämmes huvudsakligen av lagren av halm, förnödenheter
samt hel- och halvfabrikat. Möjlighet att erhålla krediter mot
säkerhet i dessa tillgångar har emellertid förelegat i mycket begränsad omfattning.
Företagen ha icke haft möjlighet att uppsamla vinstmedel. Den.huvudsakliga
finansieringen har därför nödvändigt måst ske dels genom att
likviderna till odlarna för halmen uppskjutits till dess att linet till större
eller mindre del blivit berett, dels genom lån, vanligen med personlig borgen
av styrelseledamöterna. Uppenbarligen är detta sätt för finansiering av
A^erksamheten icke tillfredsställande.

En A7äg, som borde underlätta anskaffning av nödiga krediter till rörelsekapital,
vore att företagen, i den mån statslånen blivit amorterade, finge
disponera över sålunda frigjorda inteckningssäkerheter för upplåning av
medel hos kreditinstitut. Denna väg har emellertid i allmänhet varit stängd
genom att staten behåller inteckningarna i anläggningarna till dess att lånen
blivit till fullo amorterade. Anskaffningen av driftskrediter försvåras därigenom
i hög grad.

En ändring av gällande regler är önskvärd även för det fall, då ett företag
helt amorterat sina statslån men har behov av ett nytt statslån på grund
a\r att ny eller kompletterande anläggning behöver uppföras. I sådant fall
har företaget redan utnyttjat befintliga botteninteckningar som säkerhet för
lån hos annan kreditgivare. Företaget bör då beredas möjlighet att erhålla
statslån utan att botteninteckning i fastigheten lämnas såsom säkerhet.

När verken beträffande avskrivningar å sina anläggningar kommit ned
till den nivå, där skattefria avskrivningar tillåtas endast i långsam takt, ha
A-erken icke möjlighet att fortsätta den snabba amorteringen av statslånen
på annat sätt än genom att återstående lån på en gång helt överflyttas till
annan kreditgivare i samband med att inteckningarna frigöras. I det enda
fall, där statslånet helt amorterats, har det också skett på detta sätt.

Föreningarnas svårigheter att anskaffa rörelsekapital utgöra vidare förklaring
till att flertalet av beredningsverken icke heller kunnat amortera
statslånen i den takt varmed anläggningarna avskrivits i verkens bokföring.
Lånen ha helt enkelt behövts såsom rörelsekapital.

De olägenheter, som här påpekats, behöva enligt förbundets mening avlägsnas.
I yttrandena från olika beredningsföretag ha också framförts olika
önskemål i detta hänseende. På grund av dessa frågors relativt komplicerade
karaktär och då lösningen i mycket är avhängig av principer, som
staten finner sig kunna acceptera, vill förbundet här icke framlägga konkreta

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

förslag utan vill hemställa, att dessa frågor göras till föremål för snabb utredning,
vilket synes kunna ske genom 1949 års lin- och hamputredning.
Dock vill förbundet här angiva några väsentliga önskemål.

I första rummet är det önskvärt, att amorteringstiden för de statliga lånen
förlänges, så att den icke blir kortare än för andra statslån av liknande typ.
Detta bör då gälla för såväl kvarstående del av äldre lån som för nya. Därest
en sådan längre amorteringstid fixeras, bör det bli möjligt för verken att,
under förutsättning av att möjligheter beredas för driftens fortsatta uppehållande,
anskaffa nödigt kapital i form av insatser och vinstmedel, så att
lånen kunna slutligt amorteras. En sådan förlängning av amorteringsperioden,
som nu sagts, synes också utgöra en nödvändig följd utav den omläggning
av grunderna för stödets bestämmande, som föreslagits av utredningen.
I de kostnader, som skulle täckas genom fiberpriserna, inrymmas
nämligen icke avskrivningar, som äro större än normala sådana eller som i
och för sig kunna möjliggöra en minskning av lånebehovet.

Ett villkor för att företagen skola kunna förskaffa sig tillräckligt eget
kapital genom att odlarna tillskjuta insatser synes dock vara, att förlust av
dessa insatser ej behöver riskeras till följd av att det statliga stödet plötsligt
upphör och verken därför måste nedläggas, innan anläggningarna hunnit
avskrivas i tillräcklig grad eller verksamheten eljest möjliggjort nödig
konsolidering. Eventuell förlust av insatser i företag, som nu enligt utredningens
uppfattning böra nedläggas, utgör i det hänseendet farliga exempel,
som kunna få menliga följder för kapitalanskaffningen i de kvarstående
företagen. Trygghet i nu berörda hänseende synes kunna erhållas genom ett
beslut, att staten för det fall att stödet generellt eller till vissa verk upphör
före utgången av en 15-årsperiod, nedskriver sin kvarstående lånefordran
till vad som vid likvidering av företagen kan utfås, sedan medlemmarnas
insatser blivit återbetalda. En sådan åtgärd skulle också i hög grad underlätta
för företagen att redan från början erhålla rörelsekrediter, då åtgärden
även skulle bereda större trygghet för kreditgivare till beredningsverken.
Kreditriskerna för dessa skulle i stort sett föreligga först vid nämnda periods
utgång, och kreditgivare skulle få anledning medverka till att företagen till
dess bleve nöjaktigt konsoliderade.

I inkomna yttranden har vidare framförts tanken, att lån skulle kunna
lämnas ur hemslöjdslånefonden även för direkt användning som rörelsekapital
hos beredningsverken. Även om erinringar ur olika synpunkter kunna
framställas häremot, synes frågan dock böra upptagas till prövning.

Beträffande frågan om avskrivning av statens fordringar
hos beredningsverken avstyrker statskontoret att sådan avskrivning skall ske
för beredningsverk, som skola fortsätta sin verksamhet. Enligt ämbetsverkets
mening bör i dylika fall lättnad i verkens ekonomiska ställning åstadkommas
genom att dels amorteringstiden för statslånen förlänges på sätt
utredningen förordat, dels genom att viss del av låneskulden till statsverket
förvandlas till ett amorteringsfritt lån. Ämbetsverket framhåller i sistnämnda
hänsende att skulderna, i den mån de motsvaras av realtillgångar, ha ett
realvärde, som är betydligt lägre nu än då lånen erhöllos. Vidare anser statskontoret
att räntefrihet icke bör ifrågakomma utan att subventionen till
beredningsverken bör utgå allenast i form av pristillägg. Ämbetsverket förklarar
sig ej heller kunna förorda, att statsverket belastas med kostnader
för att tillgodose aktieägarna i A/B Hampberedning. Statskontoret påtalar

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

i detta sammanhang såsom anmärkningsvärt, att bolaget, som icke vare sig
amorterat eller förräntat sin låneskuld till statsverket, likväl ansett sig kunna
uppträda som långivare till ett annat aktiebolag på Gotland.

Frågan om avstyckning av viss del av Värmbolverkets fastighet samt
friskrivning av denna del från ansvar för statslånen bör enligt statskontorets
mening icke avgöras förrän i samband med slutligt ställningstagande
till spörsmålet om verket skall bibehållas eller nedläggas. Ämbetsverket
framhåller, att ett bifall till förslaget på denna punkt medför en avsevärd
försämring av säkerheten för statslånen.

Kommerskollegium uttalar, att åtminstone för närvarande tillräckliga
skäl knappast föreligga för en avskrivning av viss del av de till Mellansel
utlämnade statslånen. Beträffande en eventuell nedskrivning av statens
fordran hos Visby- och Värmbolverken ifrågasätter ämbetsverket om icke
nedskrivningen bör göras lika för de båda verken för att dessas inbördes
konkurrensförhållande därigenom bättre skall komma till uttryck.

Lantbruksstyrelsen förklarar att — under förutsättning att penningvärdet
bedömes såsom relativt stabilt — en nedskrivning av statslånen till Mellansel
i form av ett ackordsmedgivande synes vara att föredraga framför
att en del av låneskulden förvandlas till ett ränte- och amorteringsfritt lån.

Statens jordbruksnämnd föreslår att, oaktat att Visbyverkets skuld till
hemslöjdslånefonden enligt utredningens förslag skall nedskrivas, verket
skall få möjlighet att ur fonden erhålla det lån som erfordras för den i betänkandet
omnämnda utbyggnaden. Nämnden upplyser att kostnaden för
utbyggnaden numera uppskattas till nämnare 200 000 kronor. I denna summa
har inräknats förlusten under den tid verket måste stå stilla till följd
av ombyggnaden.

En speciell fråga, nämligen finansieringen av viss undersöknings- och
försöksverksamhet, behandlas av lantbruksakademien och Sveriges utsädesförening.
De understryka betydelsen av att linlaboratoriet i Svalöv i fortsättningen
medelst statsstöd får möjlighet att fortsätta sitt arbete efter
hittillsvarande riktlinjer. De framhålla att linlaboratoriets uppgifter komma
att på viktiga punkter bli väsentligt utökade, om statsmakterna följa
utredningens förslag. Detta gäller särskilt kontrollen av att den framställda
lin- och hampfibern hänföres till de definierade standardklasserna
vid verkens sortering och leveranser. Denna kontroll bör förläggas till
linlaboratoriet, som hittills har fått påtaga sig uttagandet och undersökningen
av standardprover. Vidare erinra akademien och utsädesföreningen om
att en odlingsförsöksverksamhet det senaste decenniet bedrivits av statens
jordbruksförsök i samarbete med linlaboratoriet i Svalöv, och att Riksförbundet
Lin och hampa, främst under senare år, lämnat ganska stora bidrag
till densamma. De anföra att denna försöksverksamhet icke får anses
avslutad utan löper parallellt med den planerade odlingsarealförskjutningen
mot söder och mot norr. Nya odlingsproblem ha uppkommit både hos linet
och hampan, vilka nödvändiggöra fortsatta försök.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

V. Utredningens skrivelse angående ytterligare förlängning av
amorteringstiden för lin- och hampberedningslån, m. m.

I sin förenämnda skrivelse den 19 mars 1951 föreslår utredningen, med
ändring på denna punkt av sitt i betänkandet framlagda förslag, att amorteringstiden
för de lin- och hampberedningslån, vilka utestå oguldna den
1 juli 1951, skall förlängas till högst tio år från nämnda dag samt att amorteringstiden
för lån, som lämnas från och med samma dag, skall bestämmas
till högst tio år. Utredningens nya ställningstagande har föranletts av
att Riksförbundet Lin och hampa till utredningen framställt önskemål om
en längre amorteringstid än den som föreslagits i betänkandet samt om
åtgärder för att avhjälpa beredningsföretagens brist på rörelsemedel. Härom
anför utredningen bland annat följande.

Då utredningen i sitt betänkande föreslog, att lånebelopp, som voro oguldna
den 1 juli 1951, skulle amorteras under en tid av högst fem år från nämnda
dag, räknade den med att det fortsatta löpande statsstödet åt odlingen
och beredningen av lin och hampa i första hand skulle gälla för odlingsåren
1951—1955. Möjligheterna för beredningsföretagen att verkställa amorteringar
bli i första hand beroende av deras förmåga att anskaffa eget kapital
i form av insatser eller vinstmedel, i andra hand av deras förmåga att
erhålla annan kredit. Utredningen är medveten om att med hänsyn till de
osäkra förutsättningarna för driften och till de enskilda beredningsföretagens
ekonomiska ställning för de flesta av dem är mycket svårt att erhålla
annan kredit än sådan som baseras på borgen av styrelsemedlemmarna.
Denna svårighet ökas genom bankernas på statligt initiativ skärpta
kreditpolitik. Vad härefter gäller möjligheten att fondera vinstmedel eller
åvägabringa insatskapital genom att innehålla odlarelikvider kan det nämnas,
att prisstödet icke är avsett att beräknas på sådant sätt, att dylika
överskott kunna påräknas i någon större omfattning.

Då beredningsföretagen så gott som över lag lida av kapitalbrist har utredningen
funnit det rimligt att, med ändring av sitt tidigare ställningstagande,
föreslå att amorteringstiden för de lånebelopp, som utestå oguldna
den 1 juli 1951, förlänges till högst 10 år från nämnda dag, samt att
amorteringstiden för lån, som lämnas från och med nämnda dag, bestämmes
till högst 10 år.

Från odlareorganisationens sida har även framhållits, att beredningsföretagens
svårigheter i fråga om rörelsekapital borde underlättas. Hittills
har man i allmänhet icke kunnat utbetala odlarelikviderna för ett visst års
odling förrän tidigast i mars påföljande år, då propositionen om stöd åt
odlingen avgivits. Sedan man genom propositionen fått kännedom om storleken
av det tilltänkta arealbidraget, ha beredningsföretagens styrelseledamöter
ansett sig kunna personligen borga för banklån till företagen, varigenom
en utbetalning av odlarelikviderna möjliggjorts. Det har ansetts
nödvändigt att utbetala odlarelikviderna senast i mars månad året efter
odiingsåret för att betalning skall vara verkställd innan kontrakt skall tecknas
för det nya årets odling.

Utredningen finner det uppenbart, dels att de sena likviderna till odlarna
varit ägnade att motverka intresset för odlingen av lin och hampa, dels att
det hittills i stor utsträckning praktiserade systemet för kapitalanskaffning
genom personlig borgen från styrelseledamöternas sida måste anses vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

otillfredsställande. Förut har nämnts att beredningsföretagens möjligheter
att genom avdrag på odlarelikviderna skapa egna kapitalresurser få anses
vara små, därest icke i statsstödet avsiktligt inkalkyleras en marginal
för sådant ändamål. Utredningen vill emellertid även framhålla, att eu viss
lättnad i finansieringssvårigheterna torde bli följden, därest utredningens
förslag till stöd åt odlingen realiseras. Enligt detta skall i 1951/52 års budget
upptagas anslag för stöd åt både 1950 års och 1951 års odling av lin
och hampa, varjämte jordbruksnämnden skall äga rätt att göra å-contoutbetalningar
av anslaget för stöd åt 1951 års odling. Detta innebär att beredningsföretagen
böra kunna påräkna att å conto erhålla till sig utbetalat
en väsentlig del av statsbidraget åt 1951 års odling så snart skörden är
bärgad och levererad. Härigenom möj liggöres i motsvarande mån eu utbetalning
av odlarelikviderna redan på hösten under odlingsåret.

I skrivelsen behandlas vidare dels fråga om säkerheten för ett lån från
hemslöjdslånefonden, vilket Hallands läns linodlareförening ämnar söka
för att utvidga sina anläggningar i Laholm, del.s fråga om beviljande av
ett hampberedningslån för planerade rationaliseringsarbeten vid beredningsverket
i Visby. I förstnämnda hänseende föreslår utredningen att linodlareföreningen
skall erhålla lån utan att behöva lämna botteninteckning
såsom säkerhet. Såsom motivering härför anföres i skrivelsen.

Linodlareföreningen har för uppförande av sitt beredningsverk erhållit
och till fullo återbetalat linberedningslån med tillhopa omkring 1 100 000
kronor. Återbetalningen av linberedningslånen har .skett före förfallotiden
och delvis möjliggjorts genom att föreningen upptagit ett banklån mot säkerhet
av botteninteckning i sin fastighet. Lånet är nu på omkring 260 000
kronor. Föreningen önskar med hjälp av lån ur hemslöjdslånefonden utvidga
sina anläggningar för en kostnad av omkring en miljon kronor. Enligt
gällande bestämmelser skall föreningen som säkerhet lämna inteckning
med bästa rätt i sin fastighet. Detta innebär att föreningen måste lösa
den botteninteckning, som nu utgör säkerhet för dess banklån, en åtgärd
,som föreningen uppger sig svårligen kunna finansiera. För att icke en
utvidgning av föreningens verksamhet skall behöva allvarligt försvåras eller
omintetgöras genom att föreningen i förtid återbetalat erhållet statslån,
vill utredningen förorda, att Kungl. Maj:t på ansökan av föreningen lämnar
denna erforderlig dispens från bestämmelsen att botteninteckning skal!
läggas som .säkerhet för linberedningslån. Utredningen vill i detta sammanhang
erinra om att föreningen hittills framställt linfiher av god kvalitet
till den genomsnittligt lägsta kostnaden av samtliga landets linberedningsföretag,
och att eu utvidgning av dess verksamhet därför är ägnad
att leda till en minskning av behovet av statsstöd åt linodlingen.

Vad slutligen angår frågan om lån till hampberedningsverket i Visby
erinrar utredningen om att den i betänkandet konstaterat att A/II Hampbcredning
har en svag ekonomisk ställning och att bolagets anläggningar
i rationaliseringssyfte behöva utbyggas för en kostnad, ,som bolaget uppskattat
till 100 000 kronor. Ehuru denna beräkning ansetts låg har utredningen
funnit sig böra godtaga den i sina kalkyler. Utredningen har
vidare föreslagit, att bolagets lån ur hemslöjdslånefonden till väsentlig
del skola bort,skrivas eller förvandlas till ränte- och amorteringsfria lån.

I skrivelsen anföres vidare att representanter för bolaget nu meddelat

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

utredningens ordförande, att kostnaden för arbetena i fråga numera beräknas
till omkring 200 000 kronor samt att bolaget för avsett ändamål beställt
viss utrustning från linberedningsverket i Kristinehamn. Kostnaderna
för rationaliseringsarbeten och nyanskaffningar avses skola täckas
genom lån ur hemslöjdslånefonden.

Med anledning härav framhåller utredningen, att dess förslag i fråga
om bolaget innebär en sanering av dettas ekonomi genom minskning av
dess betalningsförpliktelser och ett överförande av rörelsen till en ekonomisk
förening. Även om detta förslag förverkligas, kommer företaget att
lida brist på likvida medel för att genomföra den behövliga rationaliseringen.
Utredningen anser sig därför — i likhet med tidigare .statens jordbruksnämnd
i yttrande över utredningens betänkande — böra förorda, att hampIjeredningslån
lämnas för detta ändamål, oaktat den nedskrivning av företagets
skuld till statsverket, som enligt utredningens förslag skall verkställas.

VI. Departementschefen.

För att trygga försörjningen med lin och hampa under den avspärrning,
som det andra världskriget medförde för vårt lands del, vidtogos i början
av 1940-talet omfattande statliga åtgärder i syfte att öka den mycket obetydliga
lin- och hampodlingen samt att skapa möjligheter till industriell beredning
av lin och hampa här i landet. Främst bestodo dessa åtgärder i
beviljande av lån och bidrag till uppförande av lin- och hampberedningsverk
samt årliga bidrag till stödjande av priset på lin- och hamphalm. Åtgärderna
hade åsyftat resultat. De ledde nämligen till en kraftig expansion
av odlingen och till anläggande av ett antal lin- och hampberedningsverk.
Det tillskott till försörjningen på ifrågavarande område, som erhållits
härigenom, har även, framför allt under avspärrningen, varit av
mycket stort värde. Samtidigt ha emellertid de statliga stödåtgärderna
medfört betydande kostnader för det allmänna. Särskilt .sedan världshandeln
med lin- och hampfiber åter kommit i gång, ha dessa kostnader kommit
att framstå som anmärkningsvärt stora i förhållande till odlingens
omfattning. Då den tid, som det ursprungligen utfästa stödet avsåg, numera
gått till ända, synes det därför befogat, att man förutsättningslöst
omprövar frågan, om och i vad mån .stöd åt lin- och hampodlingen bör utgå
även i fortsättningen.

Det förslag, som 1949 års lin- och hamputredning nu framlagt och som
även tillstyrkts i flertalet remissyttranden, innebär i stort sett, att under
den närmaste femårsperioden, d. v. s. åren 1951—1955, .statligt stöd skall
utgå för uppehållande av en lin- och hampodling, vilken tämligen nära
motsvarar det årliga behovet under en avspärrningsperiod, eller omkring
2 000 ton linfiber och 1 000 ton hampfiber. En odling av denna storlek
sammanfaller även i stort sett med det avsättningsutrymme, som ansetts

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

kunna beredas under normala förhållanden. För linet innebär för.slaget
icke någon större avvikelse från odlingens nuvarande omfattning, medan
det däremot vad hampan angår innebär en ej oväsentlig reducering.

I likhet med utredningen anser jag att det i nu rådande läge — med hänsyn
bland annat till ovissheten om utvecklingen av det internationella läget
och om prisutvecklingen på världsmarknaden — ej är lämpligt att fatta något
beslut, som innebär ett ställningstagande på lång sikt till frågan om linoch
hampodlingens uppehållande. Frågan torde i stället böra bedömas med
utgångspunkt från nuvarande förhållanden och vad som kan anses befogat
för en begränsad tidsperiod. Denna tidsperiod bör dock uppenbarligen ej
vara så kort, att erforderlig planering och utveckling av odlingen och industrien
omöjliggöres. Jag finner det med hänsyn till dessa förhållanden
lämpligt att principbeslut nu skall fattas rörande omfattningen av den odling,
som bör eftersträvas och, i mån av behov, stödjas under den närmaste
femårsperioden, d. v. s. under åren 1951—1955.

Vad angår storleken av den odling av lin och hampa, som ur det allmännas
synpunkt kan anses önskvärd under denna period, har utredningen
erinrat att erfarenheterna från den odling, som hittills förekommit, icke göra
det sannolikt att man under normala förhållanden här i landet kan producera
lin- eller hampfiber för spånadsändamål till priser, som äro konkurrenskraftiga
i förhållande till världsmarknadens. Detta utesluter givetvis
icke att betydande framsteg kunna göras genom förbättrad odlings- och
beredningsteknik samt genom fortsatt arbete på växtförädlingens område.
Dessa framsteg kunna dock knappast väntas bli så snabba att man, såvitt
gäller de närmaste åren, har anledning räkna med att odlingen vid normala
importmöjligheter skall kunna uppehållas utan statliga stödåtgärder. Jag
finner det därför riktigast att man för den period, som nu är i fråga, i stort
sett icke skall räkna med möjligheten av en lönande export.

Med hänsyn till de relativt små arealer, som det här under alla omständigheter
måste bli fråga om, kan odlingens omfattning icke heller tillmätas
någon större betydelse ur det samlade jordbrukets synpunkt. Jag vill erinra
om att odlingen av lin och hampa för närvarande ej upptager mer än mellan
en och två tusendelar av hela åkerarealen. Frågan om det önskvärda
i att statsmedel skola anvisas för att denna odling helt eller delvis skall
kunna uppehållas kan därför uppenbarligen ej få någon betydelse för jordbrukets
produktionsutveckling eller inkomstförhållanden i stort. Däremot
kan ett uppehållande av odlingen i en viss trakt givetvis böra tillmätas betydelse
vid prövningen av frågor om odlingens lokalisering. Jag torde få
återkomma härtill vid behandlingen av spörsmålet om vilka av de nuvarande
beredningsverkcn, som böra behållas.

Vad som i detta sammanhang måste tillmätas avgörande betydelse är
däremot, i vad mån en fortsatt odling är påkallad ur bcrcdskapssynpunkt.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har för sin del ansett en linodling,
motsvarande en avsättning av omkring 1 500 lon fiber till linneindustrien,
motiverad under förutsättning att kostnaderna stå i rimligt för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

hållande till odlingens beredskapsvärde. Även i fråga om hampan har riksnämnden
ansett en fortsatt odling önskvärd, varvid nämnden emellertid
framhållit, att de hittillsvarande stora stödkostnaderna icke stå i rimligt förhållande
till varuområdets betydelse ur försörjningssynpunkt. Samtidigt har
nämnden gjort vissa beräkningar rörande kostnaden för att tillgodose beredskapsbehovet
genom lagring. Vid dessa beräkningar har nämnden utgått
från ett årligt behov av omkring 1 500 ton linfiber och 1 000 ton mjuk
hampfiber. Härvid har den bortsett från vissa speciella kvaliteter, som ej
kunna erhållas genom inhemsk odling. Nämnden har vidare utgått från att
lagringen skulle motsvara tre års behov, och därvid förutsatt att den inhemska
odlingen efter denna tid skulle kunna bringas upp i en nivå motsvarande
det årliga behovet. De årliga lagringskostnaderna har nämnden
därvid — med utgångspunkt bland annat från en räntefot av tre procent —
uppskattat till omkring 600 000 kronor för lin och 240 000 kronor för
hampa.

Såsom jag nyss antytt måste det huvudsakliga värdet i en odling av lin
och hampa anses ligga i den försörjningsberedskap odlingen innebär. Med
hänsyn härtill är det enligt min mening uppenbart, att man vid prövningen
av frågan, i vad mån stöd bör utgå till en dylik odling, måste fästa avgörande
vikt vid kostnaderna. Det kan sålunda i vart fall på längre sikt
icke anses befogat att av beredskapsskäl stödja en inhemsk odling, därest
kostnaderna för stödet skulle överstiga vad det skulle kosta att genom lagring
sörja för en motsvarande försörjningsberedskap. Vid bedömande av
vilka belopp det kan vara befogat att nedlägga för att tillgodose beredskapen
i fråga om försörjningen med lin och hampa måste vidare beaktas, att
det på en rad andra viktiga försörjningsområden finnas beredskapsintressen,
vilka av kostnadsskäl ej kunnat helt tillgodoses.

Enligt vad jag inhämtat komma statens jordbruksnämnd och utredningen
att föreslå att för år 1951 det allmänna stödet åt linodlingen skall
bestämmas till 35 öre och norrland&stödet till 50 öre per kilogram anslagsberättigad
fiber samt stödet åt hampodlingen till 35 öre per kilogram fiber.
Därvid beräknas kostnaderna för stödet åt lin- och hampodlingen under år
1951 till i runt tal 1 200 000 kronor eller således ej oväsentligt mer än det
belopp, till vilket riksnämnden uppskattat kostnaderna för en ur beredskapssynpunkt
motiverad lagring av lin och hampa. Härvid ha jordbruksnämnden
och utredningen visserligen, särskilt vad hampan angår, räknat
med större kvantiteter än de nyss angivna. Även om hänsyn tages härtill
skulle det emellertid, om man endast jämför de föreliggande siffrorna,
kunna ifrågasättas om ej beredskapsintresset skulle kunna tillgodoses enklare
och billigare genom lagring än genom inhemsk odling och beredning.
Det är dock enligt min mening klart, att en sådan jämförelse alltid måste
bli ganska osäker. Lagringskostnaderna torde sålunda numera, bland annat
på grund av den förändring som inträtt i den allmänna räntenivån, få
skattas till högre belopp än som gjorts i riksnämndens promemoria. Kostnaderna
för ett stöd åt den inhemska odlingen bli vidare framför allt be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

roende på den blivande prisutvecklingen på världsmarknaden, och denna
kan nu knappast överblickas. Man torde därför ej böra tillmäta en sådan
siffermässig jämförelse, som nyss berörts, någon absolut utslagsgivande
betydelse.

I nu rådande läge synes det vidare icke välbetänkt alt avsiktligt söka nedbringa
lin- och hampodlingen under vad som är önskvärt ur beredskapssynpunkt
eller beräknas utan svårighet finna avsättning inom landet. Med
hänsyn till dessa förhållanden kan jag för min del i stort sett godtaga utredningens
slutsats i fråga om storleken av den odling, som bör stödjas under
den närmaste femårsperioden. Jag anser sålunda att riktpunkten beträffande
omfattningen av den odling, som bör stödjas under åren 1951—1955,
bör vara en linodling, som årligen kan ge omkring 1 500 ton fiber till linneindustrien,
och en hampodling, som kan lämna omkring 1 000 ton fiber. För
linodlingens del motsvarar den nu angivna kvantiteten linfiber till linneindustrien
en total produktion av omkring 2 000 ton fiber eller i det närmaste
samma produktion som den, vilken uppnåtts under de senaste åren.
För hampan innebär däremot den angivna kvantiteten, såsom förut påpekats,
en ej oväsentlig nedskärning i förhållande till odlingens nuvarande omfattning.

De angivna siffrorna böra endast betraktas som uttryck för den ungefärliga
omfattningen av den odling, som bör stödjas under ifrågavarande period.
Mera preciserade beslut torde få fattas årligen i samband med prövningen
av frågan om det pris, som odlarna böra erhålla för halmen. Såsom
i det följande skall närmare beröras torde därvid för år 1951 stöd böra
utgå för en något större hampodling, med hänsyn bland annat till önskvärdheten
av att den erforderliga inskränkningen skall kunna genomföras successivt.

Jag vill vidare understryka, att en odling av den omfattning, som nu angivits,
innebär att beredskapsintresset på förevarande område blir förhållandevis
väl tillgodosett. Det torde med hänsyn därtill i och för sig icke behöva
inge några större betänkligheter, om odlingen skulle komma att något
understiga de angivna riktpunkterna, exempelvis därför att tillräckligt intresse
för odlingen icke skulle föreligga vid priser, som stå i skäligt förhållande
till priserna på andra grödor.

1 samband med frågan om storleken av den odling, som bör stödjas, uppkommer
även spörsmålet, huruvida samtliga de nuvarande beredningsverken
böra bibehållas eller om något eller några av dem böra nedläggas. Rörande
detta spörsmål vill jag först framhålla, att det, om beredningen skall kunna
bedrivas så, att odlarna kunna påräkna ett skäligt utbyte av odlingen och
statsmakternas kostnader för stödjande av odlingen samtidigt hållas på en
rimlig nivå, uppenbarligen är nödvändigt, att en hög och jämn sysselsättning
eftersträvas. Kapaciteten hos de nu befintliga verken överstiger emellertid
avsevärt den halmskörd, som kan påräknas vid en odling av nyss angiven
omfattning. Vad linberedningsverken angår uppgår -— vid ett antaget
5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

fiberutbyte av 20 procent — den nuvarande kapaciteten till närmare 3 000
ton fiber vid 100-procentigt utnyttjande och ej fullt 2 700 ton fiber vid 90-procentigt utnyttjande. För hampberedningsverkens del uppgår kapaciteten
— om fiberutbytet beräknas till 16 procent — till 1 600 ton vid 100-procentigt och 1 440 ton vid 90-procentigt utnyttjande. Jag finner det redan
med hänsyn till dessa siffror uppenbart, att beredningsverkens antal
måste minskas om en ur driftsekonomiska synpunkter tillfredsställande
sysselsättningsgrad skall kunna erhållas.

Vad angår frågan, hur denna minskning bör genomföras, vill jag först
erinra om att riksnämnden förklarat, att man enligt dess mening icke bör
uppställa några särskilda krav på odlingens eller beredningsverkens belägenhet
med hänsyn till det fall att landet indrages i krig utan att man vid
valet av beredningsverk helt kan bortse från försvarsberedskapssynpunkter
i fråga om den geografiska belägenheten. Jag delar denna uppfattning.
Vidare är det enligt min mening nödvändigt att man vid avgörandet av vilka
verk som böra bibehållas fäster den största vikt vid de ekonomiska synpunkterna.
Att bibehålla ett i och för sig mindre lönsamt verk med hänsyn
till det värde odlingen kan anses representera mera lokalt sett bör sålunda
ifrågakomma endast under förutsättning att merkostnaderna bli förhållandevis
begränsade och stå i rimligt förhållande till det värde odlingen kan
anses äga för jordbruksbefolkningen i bygden.

Vad först angår linberedningsverken innebär utredningens förslag, att
Kristinehamnsverket och ett av de båda norrlandsverken skola nedläggas.
Nedläggningen av Kristinehamnsverket är avsedd att ske så snart 1950 års
skörd avverkats. Däremot har utredningen ej ansett sig kunna ge bestämt
företräde åt någotdera norrlandsverket utan föreslagit att frågan om Hybo
eller Mellansel skall bibehållas skall avgöras först sedan man under en
tid av ytterligare två år haft möjlighet att jämföra driftsresultaten vid de
båda verken. Beträffande ett av de övriga verken, nämligen Gimo, har utredningen
uttalat en viss tveksamhet angående dess möjlighet att bestå men
ansett att verket bör ges tillfälle att fortsätta sin drift under åtnjutande
av det stöd som lämnas till linodlingen i allmänhet. Slutligen har i betänkandet
erinrats, att planer föreligga på att utbygga beredningsverket i Laholm
med yttterligare en turbin, motsvarande en produktionsökning av inemot
300 ton fiber om året. Med hänsyn till att Laholmsverlcet är det
beredningsverk, som framställer linfiber med det bästa ekonomiska resultatet,
har utredningen ansett att statsmakterna böra främja en utbyggnad
av detta verk, även om därigenom något av de övriga beredningsverlten skulle
råka i farozonen.

För egen del vill jag till en början uttala, att det synes uppenbart att
beredningsverken i Laholm och Växjö, vilka ur olika synpunkter ha de
bästa förutsättningarna för ifrågavarande bcredningsverksamhet, i första
hand böra bibehållas. Mot den ifrågasatta utbyggnaden av Laholmsverket
är enlig min mening i och för sig intet att erinra. Jag ansluter mig vidare till
utredningens uppfattning, att även Gimoverket bör erhålla stöd till fortsatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

verksamhet. Jag återkommer i det följande till frågan om storleken av det
stöd, som bör utgå till verket. Förslaget att Kristinehamnsverket skall nedläggas
har accepterats av vederbörande linodlareförening och med allenast
något undantag även tillstyrkts i övriga yttranden. Jämväl jag ansluter mig
till detta förslag. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det vid ett
bibehållande av Gimoverket torde bli möjligt för odlarna inom viss del av
Kristinehamnsverkets nuvarande odlingsområde att i stället leverera sin
halm till Gimo.

Vad slutligen angår norrlandsverken vill jag framhålla att, enligt vad som
framgår av utredningen, avsevärda skillnader föreligga mellan de nordligare
och sydligare delarna av landet i fråga om odlingsförutsättningarna och att
dessa skillnader även bli avgörande för beredningsverkens lönsamhet. Förhållandet
belyses såväl av de av utredningen redovisade hittillsvarande driftsresultaten
och avkastningssiffrorna rörande odlingen som ock av de av
verken själva uppgjorda prognoserna rörande deras framtida stödbehov.
Rörande de sistnämnda prognoserna skall här endast — utan något ställningstagande
till deras riktighet — erinras om att de, sedan vissa korrigeringar
gjorts, visa en differens i förhållande till Laholm av 15,2 öre per kilogram
halm eller ca 75 öre per kilogram fiber för Hybo samt 17 öre per kilogram
halm eller ca 85 öre per kilogram fiber för Mellansel.

Såväl utredningen som vissa remissinstanser ha emellertid framhållit, att
vid bedömningen av den nu föreliggande frågan en viss hänsyn bör tagas
även till andra faktorer än de rent ekonomiska. Sålunda ha de ansett det
befogat att man beaktar det värde, som en spridning av odlingen och beredningen
kan äga ur beredskapssynpunkt, ävensom det värde, som en linodling
i Norrland kan anses äga för jordbruket därstädes genom att den erbjuder
möjlighet till en viss variation i produktionsinriktningen. Betydelsen
härav bör dock enligt min mening ej överdrivas. Vad beredskapssynpunkten
angår vill jag hänvisa till vad riksnämnden anfört därom. Beträffande
odlingens värde ur jordbrukssynpunkt vill jag vidare erinra om att antalet
odlare, vilka leverera lin till Hybo eller Mellansel, för närvarande endast
är omkring 1 100. De betydande belopp av allmänna medel, som ett uppehållande
av linodlingen i Norrland kostar, kunna därför knappast anses komma
det norrländska jordbruket i allmänhet till godo. Med hänsyn härtill kan
enligt min uppfattning alltför stort avseende ej fästas vid detta argument.
Det synes mig riktigare att de insatser, som det allmänna kan göra till det
norrländska jordbrukets förkovran, i främsta rummet skola inriktas på
åtgärder som mera allmänt kunna bli detta till gagn.

Trots det nu anförda anser dock även jag det önskvärt att en viss linodling
skall uppehållas i Norrland. Denna odling bör dock av kostnadsskäl
ej vara mer omfattande än som motsvarar kapaciteten vid ett beredningsverk.

Godtages denna ståndpunkt, uppkommer frågan, huruvida Hybo eller Mellansel
hör bibehållas. Ett val mellan de båda verken erbjuder vissa svårigheter.
Såsom utredningen framhållit talar för Hybo bland annat det för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

hållandet, att odlingsbetingelserna inom det område, som detta verk representerar,
äro bättre än i Mellanselsområdet, liksom även det faktum att
Hybo hittills förmått framställa fiber av mycket god kvalitet. Stödbehovet
har även hittills varit väsentligt lägre vid Hybo än vid Mellansel. Till förmån
för Mellansel kan åter anföras, att anläggningarna äro mera moderna vid
detta verk än vid Hybo samt att de speciella norrlandssynpunkterna göra
sig gällande i högre grad inom Mellansels odlingsområde än inom Hybos.

Utredningen har även med hänsyn dels till dessa svårigheter, dels till
intresset av att vår beredskap i fråga om spånadsodlingen i nuvarande läge
icke minskas i högre grad än nödvändigt förordat, att det slutliga valet
mellan de båda verken skall uppskjutas två år. Båda verken skulle sålunda
enligt utredningens förslag under en övergångstid av två år erhålla statligt
stöd och dessutom — genom avskrivning av en del av de till Mellansel lämnade
statslånen — få möjlighet att arbeta under jämställda förhållanden i
fråga om räntor och avskrivningskostnader. Mot detta förslag har i vissa
yttranden anmärkts, att övergångstiden är för kort för att medge några tillförlitliga
slutsatser och därför bör utsträckas till fem år.

För egen del är jag icke övertygad om att de resultat, som skulle kunna
framkomma vid fortsatt drift av båda verken under en övergångstid ■—• vare
sig denna bestämmes till två år eller något mer — skulle i någon mera
avsevärd grad underlätta valet mellan verken. Den ovisshet, som skulle
komma att råda under övergångstiden, skulle vidare komma att verka hämmande
på intresset av att vidtaga även sådana investeringar, som i och för
sig vore motiverade ur rationaliseringssynpunkt. Jag finner det därför lämpligast,
att det slutliga ställningstagandet skall ske redan nu. Därvid har jag
stannat för att förorda, att Hybo skall ges företräde och att sålunda stöd
till Mellansel ej skall utgå i fortsättningen. Eftersom det torde vara uteslutet
att uppehålla driften vid detta verk utan statsunderstöd, betyder ett
bifall till detta förslag givetvis att Mellanselsverket måste nedläggas. Med
hänsyn till de aktuella beredskapsönskemålen vill jag dock som en övergångsåtgärd
förorda, att stöd skall utgå även till Mellansel för den odling,
som kan komma till stånd innevarande år inom detta verks odlingsområde.
Skulle utbyggnaden av Laholmsverket bli så fördröjd, att sistnämnda verk
ej kan mottaga en utökad skörd år 1952, torde vidare stödet till Mellansel
böra kunna förlängas att avse även 1952 års odling.

Vad hampberedningsverken angår är, såsom utredningen framhållit, situationen
den, att den odling, som avses skola stödjas i fortsättningen, endast
obetydligt överstiger kapaciteten hos ett av de båda nu befintliga verken. Det
torde under sådana förhållanden vara nödvändigt att ett av dessa nedlägges.

Även här är det synnerligen svårt att avgöra vilket verk som bör ges företräde.
Utredningen har, ehuru endast med stor tvekan, ansett sig böra ge sitt
förord åt Visbyverket. Samtidigt har den emellertid anfört att man, om båda
verken få fortsätta sin drift även under den tid som erfordras för beredning
av 1951 års skörd, kan få en bättre bild av företagens möjligheter till ratio -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

nalisering och ett bättre underlag'' för att bedöma odlingsintresset inom respektive
områden vid det lägre statsstöd som synes vara att förvänta.

Med hänsyn till de olägenheter, som äro förenade med ett uppskov med
det slutliga ställningstagandet, anser jag emellertid även här det vara att
föredraga, att det definitiva beslutet fattas redan nu. Vid valet mellan de
båda verken finner jag i likhet med utredningen Värmbol äga ett visst företräde
ur rena driftssynpunkter. Detta företräde är dock förhållandevis obetydligt.
För Värmbol talar även vad textilrådet anfört angående den bättre
kvaliteten av fiberproduktionen vid detta verk. Ett bibehållande av Visbyverket
erbjuder å andra sidan påtagliga fördelar för det gotländska jordbruket.
Härtill kommer dels att ur sysselsättningssynpunkt ett nedläggande av Visbyverket
torde skapa större problem än ett nedläggande av Värmbol, dels
att vid en avveckling större värden torde kunna utvinnas ur Värmbol än ur
Visby verket. Med hänsyn till dessa förhållanden finner jag ett bibehållande
av Visbyverket vara att föredraga ur det allmännas synpunkt.

Ehuru sålunda enligt min mening definitivt beslut redan nu bör fattas
om att statligt stöd till Värmbolverket ej skall utgå i fortsättningen vill jag
dock även här, med hänsyn till ovissheten i det nuvarande läget, förorda att
för år 1951 stöd skall kunna utgå till detta verk. Därest efter nedläggandet
av Värmbol intresse skulle föreligga för fortsatt hampodling inom detta
verks nuvarande odlingsområde och det skulle visa sig möjligt att bearbeta
den erhållna hamphalmen vid något linberedningsverk, bör vidare stöd kunna
lämnas jämväl för sådan odling. Dylikt stöd bör dock utgå endast i den
mån avsättning för produktionen finnes och den sammanlagda odlingen ej
i någon större grad överstiger den förut angivna riktpunkten. Närmast torde
väl därvid en beredning vid Gimo kunna komma i fråga. En sådan produktion
skulle vara av värde även ur den synpunkten att produktionskapaciteten
vid Gimoverket därigenom skulle kunna utnyttjas bättre än vad som
eljest sannolikt skulle bli fallet.

Jag torde härefter få övergå till frågan om utformningen av stödet åt linoch
hampodlingen. Utredningen har ansett att den stödform som hittills tilllämpats,
nämligen utbetalande av direkta statsbidrag, av såväl handelspolitiska
som andra skäl är den enda som kan komma i fråga. Mot denna uppfattning
har ingen erinran gjorts i yttrandena. Även jag godtager densamma.

Emellertid har utredningen föreslagit vissa ändringar i sättet för bestämmande
av statsbidragets storlek. Hittills har bidraget beräknats per kilogram
halm och utgått i den mån så med hänsyn till resultatet av driften
vid beredningsverken varit erforderligt för att odlarna skulle erhålla ett
visst garantipris å halmen. Bidraget har dock för såväl lin- som hamphalmen
varit maximerat till visst belopp i kronor per hektar av den odlade
arealen. Utredningens förslag åter innebär, att stödet skall utgå i form av
ett pristillägg, beräknat per kilogram framställd fiber. Detta förslag har
med få undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena. Även
jag finner detsamma vara att föredraga bland annat med hänsyn till att

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

det synes vara ägnat att stimulera odlarna och beredningsverken att uppnå
ett kvalitetsmässigt tillfredsställande resultat av odlingen och beredningen.

Pristillägget bör, på sätt utredningen anfört, i fråga om lin utgå endast för
spinnbart material, d. v. s. för all rötad eller grönberedd tåga, för rotade
blånor av lägst klass III och för grönberedda blånor av lägst klass II. Detta
innebär, att pristillägg kommer att utgå för drygt tre fjärdedelar av den totala
produktionen av linfiber. Självfallet kommer något pristillägg ej att utgå
för den fiber, som vid vissa linberedningsverk framställes av oljelinhalm.
Sistnämnda produktion har för övrigt ej heller hittills åtnjutit något bidrag.

Pristilläggets storlek skall enligt betänkandet i princip bestämmas före odlingens
början. Utredningens förslag innebär nämligen, att i början av varje
kalenderår överläggningar härom skola äga rum mellan statens jordbruksnämnd
samt Riksförbundet Lin och hampa och eventuellt även representanter
för linneindustrien. Vid dessa överläggningar skall beaktas dels det
pris, som odlarna böra erhålla under förutsättning av normalskörd och viss
kvalitet på halmen, dels berednings- och försäljningskostnaderna och dels de
priser, som verken kunna beräkna att utfå vid försäljningen av den vid bearbetningen
erhållna fibern. På basis av dessa överläggningar skola sedan statsmakterna
bestämma den produktionsvolym, som stödet skall avse, samt storleken
av det pristillägg, som skall lämnas per kilogram fiber. Pristillägget
skall i princip utgå med det belopp, som verken kunna beräknas behöva för
att vid normalt fiberutbyte kunna betala odlarna det avsedda priset. Sistnämnda
pris bör beräknas så att odlarna kunna väntas komma att teckna
den avsedda arealen. Det skall emellertid icke ha karaktären av vare sig
garantipris eller maximipris utan endast användas som en riktpunkt vid
fastställande av statsbidraget per kilogram fiber. Med ledning av resultatet
av dylika överläggningar skola statsmakterna sedan före odlingens början
fastställa både den produktionsvolym, som stödet skall avse, och storleken
av det pristillägg, som skall utgå per kilogram fiber. Det belopp, som sålunda
kan beräknas komma att utbetalas i form av pristillägg, skall anvisas såsom
ett reservationsanslag för det kommande budgetåret.

Genom nu nämnda beslut av statsmakterna skulle emellertid frågan om
pristilläggets storlek ej vara definitivt avgjord. Utredningen påpekar att ett
visst års skörd i stort sett icke kan bli beredd och försåld förrän under loppet
av det närmast därefter följande året. Eftersom industriföretagen icke
anse sig kunna träffa avtal om inköp från beredningsverken för mer än ett
kvartal i sänder och de priser, som de vilja betala, bli beroende av prisutvecklingen
på världsmarknaden, kunna de faktiska utförsäljningspriserna å
fibern komma att avvika avsevärt från vad som antogs då kalkylen uppgjordes.
Likaså kan det ekonomiska resultatet för beredningsverken komma att
påverkas avsevärt av ändringar i fråga om beredningskostnaderna och variationer
i skördens storlek och kvalitet. Utredningen anser att en viss möjlighet
bör finnas att taga hänsyn till dylika förändringar i de faktorer, som påverka
utbytet av produktionen och därmed det pris, som odlarna kunna erhålla.
Jordbruksnämnden skulle därför enligt utredningens förslag äga be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

fogenhet att inom ramen för tillgängliga medel — däri inräknat även eventuellt
uppkomna reservationer å tidigare års anslag -— företaga de justeringar
av pristillägget, som kunde finnas påkallade. Därvid borde man dock
i främsta rummet begränsa sig till sådana justeringar, som kunde föranledas
av ändringar i utförsäljningspriset å fibern. Möjlighet skulle emellertid finnas
att taga hänsyn även till andra omständigheter, till exempel mera avsevärda
ökningar i bearbetningskostnaderna. Utredningen har även förutsatt,
att det under vissa omständigheter kunde befinnas motiverat att begära särskilt
tilläggsanslag å riksstaten.

I stort sett kan jag instämma i de synpunkter, som ligga till grund för
utredningens förslag beträffande sättet för bestämmande av stödets storlek.
En viss svaghet i detta är emellertid enligt min mening att det förutsätter
en med ganska täta mellanrum återkommande justering av pristilläggen.
Den förhandskalkyl, som är avsedd att uppgöras före odlingens början,
måste vidare, såsom utredningen själv framhållit, bli tämligen osäker beträffande
såväl produktionskostnader som utförsäljningspriser. Jag anser
därför, att denna förhandskalkyl i huvudsak kan undvaras samt att bidraget
bör bestämmas efter schematiska regler i högre grad än som skulle bli
fallet enligt utredningens förslag. Jag vill därför förorda att stödet skall
bestämmas efter i huvudsak följande linjer. I likhet med utredningen anser
jag att statsmakterna före odlingens början böra fastställa dels de kvantiteter,
för vilka stöd skall utgå, dels det pris, som odlarna anses böra erhålla
per kilogram halm. Vid bestämmandet av sistnämnda pris bör givetvis hänsyn
tagas både till priserna å andra grödor och till önskvärdheten av att
den avsedda odlingen av lin respektive hampa skall erhållas. Detta odlarpris
bör sedan användas vid upprättandet av de driftskalkyler för verken,
som strax skola beröras, och på så sätt — ehuru det ej i och för sig bär
karaktären av något statligt garantipris — bli grundläggande för storleken
av de statsbidrag, som skola utgå per kilogram fiber.

Det är klart att omfattningen av den produktion, som anses böra stödjas,
i viss mån måste komma att påverkas av det belopp, till vilket kostnaderna
för stödet kunna antagas komma att uppgå. Med hänsyn därtill torde det
vara önskvärt att vissa kalkyler rörande driftsresultaten vid verken skola
finnas tillgängliga. Dessa kalkyler böra emellertid ej läggas till grund för
bestämmande av pristilläggets eller medelsanvisningens storlek. Frågan om
pristilläggets storlek bör i stället upptagas först vid den tidpunkt, då beredningen
av halmen skall börja, d. v. s. i slutet av det kalenderår, då odlingen
skedde, eller början av året därefter. Vid detta tillfälle bör man på basis av
dels det förut angivna odlarprisct, dels vad som då är känt eller kan beräknas
i fråga om produktionskostnaderna, dels de utförsäljningspriser, som
skäligen böra kunna erhållas, fastställa det pristillägg, som skall utgå för
fiberproduktionen. Vid dessa kalkyler torde man beträffande skördens storlek
och kvalitet böra utgå från vad som förutsattes vid fastställandet av
riktpriset. Odlarna böra således på samma sätt som exempelvis odlarna av
brödsäd få den inkomstökning, som kan uppslå vid god skörd, respektive
bära den inkomstminskning, som kan bli eu följd av svag skörd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Vad nu sagts bör i princip gälla såväl vid variationer i skördens storlek
per arealenhet soin vid variationer i den odlade arealens omfattning. Man
bör med andra ord utgå från det kapacitetsutnyttjande, som det tidigare
fattade beslutet om stödets omfattning förutsätter. Om produktionsvolymen
skulle mera avsevärt avvika från vad som beräknats, kan det dock tänkas
bliva erforderligt att taga viss hänsyn därtill.

Förändringar i fråga om produktionskostnader och utförsäljningspriser,
som inträffa efter det pristillägget fastställts, böra i princip ej få föranleda
någon justering av detta. Med hänsyn till den ovisshet, som vidlåder den
kommande prisutvecklingen, torde dock möjlighet böra hållas öppen till
justering med anledning av mera avsevärda förändringar i det allmänna
prisläget å fibern.

Beredningsverkens likviditet är för närvarande så gott som undantagslöst
svag. För att odlarna skola kunna få betalning för sin halm utan alltför
stort dröjsmål är det därför önskvärt att pristillägget skall kunna utbetalas
så snart som möjligt.

För nästkommande budgetår vill jag förorda, att pristilläggen skola få
bestridas av de medel, som stå till förfogande för prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område. Jag torde få återkomma härtill i samband med behandlingen
av frågan om anvisande av medel för detta ändamål för budgetåret
1951/52. Hur medelsanvisningen därefter skall ske, torde få prövas
senare.

Redan nu vill jag emellertid framhålla, att det enligt min mening ej finns
tillräcklig anledning att låta kostnaderna för det särskilda stöd åt linodlingen
i Norrland, som kan befinnas påkallat, belasta det s. k. norrlandsanslaget.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1950 års hushållningssällskapsutredning
bland annat har i uppdrag att utreda frågan om ett inarbetande
av de bidrag, som sällskapen erhålla från detta anslag, i sällskapens
omkostnadsanslag.

Beträffande utbetalningen av pristilläggen må vidare anmärkas att hinder
ej torde böra möta för Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
statens jordbruksnämnd att medgiva att vissa belopp utbetalas till verken i
avräkning å de pristillägg, som senare komma att fastställas definitivt. Därigenom
skulle öppnas möjlighet för odlarna att få åtminstone en dellikvid
för sin halm innan beredningen avslutats.

Enligt utredningens förslag skulle föreligga den skillnaden mellan stödet
åt linodlingen och stödet åt hampodlingen, att det förra ej skulle vara maximerat
men att det senare ej skulle få överstiga 50 öre per kilogram försåld
fiber. Sistnämnda begränsning synes vara föranledd av att utredningen ansett
att kostnaderna för stödet åt hampodlingen, om sagda belopp skulle
överskridas, skulle komma att alltför mycket överstiga odlingens beredskapsvärde.
En dylik utveckling synes man däremot ej ha befarat i fråga
om linodlingen. I anledning av detta förslag vill jag framhålla, att jag redan
förut betonat, att man vid det årliga fastställandet av omfattningen av den
odling, som bör stödjas, även måste taga hänsyn till kostnaderna för att få

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

till stånd denna odling. Den avvägning mellan beredskapsvärde och kostnader,
som förslaget innebär, bör sålunda enligt mitt förmenande under alla
förhållanden komma till stånd. Jag har emellertid intet att erinra mot att
man beträffande hampodlingen redan i förväg uppställer en sådan speciell
maximiregel, som utredningen angivit, och biträder alltså förslaget i denna
del.

Pristilläggens storlek torde med tillämpning av nu angivna principer få
fastställas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, statens
jordbruksnämnd.

Vad hittills sagts om metoden för bestämmande av storleken av de statliga
pristilläggen för lin- och hampfiber har ej gällt frågan, i vad mån detta
tillägg bör differentieras för olika beredningsverk. Med den ståndpunkt, som
jag intagit beträffande stödet åt hampodlingen, blir denna fråga ej aktuell
för hampberedningsverkens vidkommande, eftersom i princip endast ett
verk avses skola bibehållas i fortsättningen. I den mån emellertid hampberedning
kommer till stånd under år 1951 i Värmbol eller därefter vid
något linberedningsverk och denna beredning faller inom ramen för den produktion,
som skall stödjas, bör pristillägg för densamma utgå enligt de
grunder som bestämts för produktionen vid Visbyverket.

Avsevärt större betydelse har frågan däremot uppenbarligen för linberedningsverken.
Utredningens förslag på denna punkt innebär att stödet skulle
utgå i form av dels ett allmänt pristillägg och dels ett särskilt norrlandstilllägg.
Det allmänna pristillägget skulle avvägas så att såväl Laholmsverket
som Växjöverket finge möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Därvid skulle
bland annat särskilt beaktas, att Växjö har att arbeta med högre fraktkostnader
än Laholm. Samma allmänna pristillägg borde utgå även till Gimo,
därest detta verk ansåge sig kunna fortsätta sin verksamhet med ett dylikt
statsstöd och avsättningsutrymme funnes för produktionen därstädes. Det
särskilda norrlandsstödet skulle under den av utredningen angivna övergångstiden
av två år utgå till såväl Hybo som Mellansel och med samma
belopp per kilogram fiber till båda verken.

I några yttranden har anmärkts att innebörden av utredningens förslag
beträffande bestämmandet av det allmänna pristillägget ej vore fullt klar. Det
framginge nämligen ej av betänkandet, huruvida avsikten vore att pristillägget
skulle avvägas med hänsyn till produktionskostnaderna vid Laholm eller
Växjö eller eventuellt på ett medeltal av de båda verkens produktionskostnader.
Vidare har i flera yttranden gjorts den invändningen, att förslaget ej
tillräckligt beaktade den skillnad i fråga om produktionskostnaderna, som
förelåge mellan s. k. enturbinsverk och tvåturbinsverk.

För egen del vill jag framhålla att det, enligt vad som framgår av betänkandet,
för närvarande föreligger en ej oväsentlig skillnad i fråga om produktionskostnaderna
mellan Laholm och Växjö. Såsom utredningen anfört
torde man visserligen kunna räkna med att denna skillnad kommer
att minskas i fortsättningen, sedan anläggningarna i Växjö numera kun (!

liihantj till riksdagens protokoll 1991. 1 samt. Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 192.

nät nedskrivas avsevärt. Det synes dock ej uteslutet att skillnaden även
under de närmaste åren — med hänsyn tagen bland annat till de högre
fraktkostnader som Växjöverket har att vidkännas — kan bli så stor att
ett pristillägg, avvägt efter vad som behövs för Växjöverkets del, skulle betyda
en ej obetydlig överbetalning till Laholmsverket. Med hänsyn härtill
finner jag det riktigast, att det allmänna pristillägget skall baseras på produktionsförhållandena
vid Laholmsverket och att sedan vissa särskilda
tillägg skola utgå till övriga beredningsverk. Det synes därvid lämpligt, att
storleken av dessa särskilda pristillägg bestämmes redan nu för hela perioden.
För Växjö synes detta särskilda pristillägg böra utgå med 15 öre per
kilogram fiber. Samma tillägg bör utgå för Gimo. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att utredningen uttalat att enligt dess mening några starkare
skäl för ett särskilt stöd åt Gimo utöver det allmänna icke finnas. För
Hybo slutligen torde det särskilda pristillägget — inberäknat det av utredningen
föreslagna speciella norrlandsstödet — böra bestämmas till 55 öre
per kilogram fiber. Samma tillägg bör utgå även till Mellanselsverket för
den produktion, som där kan komma till stånd på grundval av 1951 års
odling.

Såväl det allmänna som de särskilda pristilläggen torde vid det praktiska
handhavandet av stödverksamheten böra differentieras för tåga å ena, samt
blånor, å andra sidan. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, statens jordbruksnämnd, att verkställa en
sådan differentiering. Likaså torde i samband därmed få företagas den differentiering
i förhållande till kvaliteten, som kan befinnas lämplig. Självfallet
bör det ej heller föreligga något hinder för beredningsverken att vid
sina avräkningar med odlarna tillämpa betalning efter kvalitet.

Frågan om tillämpning av värdetull å vissa färdigprodukter av lin och
hampa torde icke böra upptagas i detta sammanhang.

Jag torde härefter få beröra vissa avvecklings- och övergångsproblem.
Vad då först gäller de verk, som enligt det förut anförda böra bibehållas
även under perioden 1951—1955, har utredningen slutligen förordat att
amorteringstiden för de statslån, som dessa företag inneha, skall förlängas
så att de belopp, som utestå oguldna den 1 juli 1951, skola amorteras under
en tid av högst tio år från nämnda dag. Jag biträder detta förslag. Likaså
torde amorteringstiden för lån, som beviljas efter nämnda dag, böra bestämmas
till högst tio år. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att inom
nämnda tidsram meddela de föreskrifter, som kunna befinnas lämpliga rörande
amorteringarnas storlek. Vidare torde Kungl. Maj :t liksom under de
senaste åren böra äga befogenhet att vid behov kunna utfärda förklaring,
att krav på återbetalning av statens fordringar icke skall framställas förrän
i samband med likvidation av vederbörande företag och att de av staten
lämnade lånen vid likvidationen skola äga sämre rätt än övriga fordringar
bos företaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Vad nu sagts angående de verk, som avses skola erhålla stöd för sin verksamhet
under hela perioden 1951—1955, bör, såvitt gäller tiden intill utgången
av år 1952, äga tillämpning även å Värmbol och Mellansel.

För de verk, som komma att nedläggas, måste man räkna med att vid avvecklingen
betydande delar av de nu utestående statslånen icke kunna
gäldas. I den mån så blir fallet, torde Kungl. Maj :t böra äga befogenhet att
avskriva de oguldna beloppen. Därvid torde emellertid särskilt böra beaktas
frågan om förhållandet mellan statens fordringar och medlemmarnas insatskapital.
I några yttranden har anförts, att staten bör avstå från sin
fordran i den mån så behövs för att medlemmarna skola kunna återfå de
insatser de gjort. Denna synpunkt har enligt min uppfattning ett visst berättigande.
Jag anser mig dock ej kunna förorda, att medlemmarna skola
ges ett ovillkorligt företräde. Däremot böra enligt min mening kronans
fordringar kunna få avskrivas i den mån så behövs för att delägarna skola
kunna återfå hälften av det av dem satsade insatskapitalet.

Även beträffande ett av de. verk, som avses skola bibehållas, nämligen
Visby, blir emellertid frågan om avskrivning av kronans fordringar aktuell.
Såsom framhållits i betänkandet är detta verks ekonomiska ställning
sådan, att det icke kan drivas i fortsättningen utan en konsolidering. Jag
har intet att erinra mot vad utredningen anfört angående storleken av den
erforderliga avskrivningen och formen för denna. Förutsättningen för en
sådan avskrivning bör emellertid, på sätt jämväl angivits i betänkandet,
vara att företaget ombildas till en odlaresammanslutning och att uppläggningen
av denna blir sådan att densamma kan godtagas av statsmakterna.
I samband därmed torde även det ekonomiska samband, som nu föreligger
mellan verket och ett annat företag, böra helt avvecklas. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att efter förslag från statens jordbruksnämnd
meddela de föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga i nu angivna avseenden.
Jag förutsätter att jordbruksnämnden innan sådant förslag avgives
kommer att höra intresserade parter. I likhet med utredningen anser jag
det förhållandet att Visbyverkets skuld till staten nedskrives icke böra utgöra
hinder för att statslån beviljas för de planerade rationaliseringsarbetena
vid verket.

Vad utredningen föreslagit angående finansieringen av den ifrågasatta
utbyggnaden av Laholmsverket föranleder ingen erinran från min sida. Jag
biträder sålunda förslaget att lån ur hemslöjdslånefonden skall kunna få
beviljas för ändamålet utan hinder av att inteckningar med bästa förmånsrätt
i verkets fastigheter ej kunna lämnas som säkerhet. Motsvarande medgivande
torde böra få ges även om något annat verk skulle söka nytt lån
efter det de förut beviljade lånen helt återbetalats. Givetvis bör det emellertid
tillses att den säkerhet, som lämnas, är betryggande.

Vad till slut angår omfattningen av 1951 års odling torde beträffande linodlingen
den förut angivna riktpunkten, d. v. s. en odling motsvarande om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

kring 2 000 ton fiber, få anses lämplig. Enligt vad jag under hand inhämtat
av utredningen torde odlingen icke komma att nämnvärt överstiga denna
storlek även om samtliga nu befintliga linberedningsverk med undantag av
Kristinehamn komma att uppehålla driften. I fråga om hampodlingen har
jag tidigare förordat, att för år 1951 såsom en övergångsåtgärd stöd skall
utgå även till Värmbol. Under sådana förhållanden torde det vara nödvändigt
att för detta år räkna en större fiberkvantitet än som motsvarar den i
det föregående angivna riktpunkten av 1 000 ton. Omfattningen av den
produktion, som bör kunna erhålla stöd, synes härvid lämpligen kunna bestämmas
så att den ungefärligen sammanfaller med den faktiska produktionen
under de senaste åren.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att godkänna att stöd till lin- och hampodlingen skall
utgå enligt i huvudsak de grunder, som angivits i det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och
förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Luzell.

517383. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.