Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
1
Nr 19.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 § allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210);
given Stockholms slott den 12 januari 1951.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att godkänna
härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
och 4 § allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).
GUSTAF ADOLF.
John Lingman.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås på grundval av ett av statens sakrevision upprättat
förslag sådana ändringar i allmänna resereglementet, att enhetliga,
för så gott som hela statsförvaltningen gällande bestämmelser kunna utfärdas
i fråga om resekostnadsersättning vid tjänsteresa med förrättningsman
tillhörig bil. I anslutning därtill förordas, att möjlighet öppnas att från
Kungl. Maj :t till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter delegera
prövningen av frågor om undantag vid begagnandet av dylikt färdsätt från
den i 4 § första stycket resereglementet stadgade skyldigheten att företaga
kostnadsjämförelser. 1
1 liiliang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. iVr 19.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 § allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).
Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 4 § allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.1
2 §•
1 inom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.
Färdsätt |
Klass I |
Klass II |
Klass III |
Järnväg ............ |
Avgift för 1 plats |
Avgift för 1 plats |
Avgift för 1 plats |
i I klass |
i II klass |
i III klass |
|
Fartyg............. |
Avgift för enskild hytt |
Avgift för hyttplats |
Avgift för salongs- |
med högst 2 liggplatser |
plats |
||
Luftfartyg, spårväg |
|||
och omnibus...... |
A v g i f |
t för 1 plat |
s |
Taxeautomobil ..... |
Avgift |
för 1 person |
|
Annan automobil ... |
Enligt bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj:t |
||
Hästskjuts.......... |
3 0 ö |
re per km |
|
Annat färdsätt än |
|||
ovan nämnts..... |
2 0 ö |
re p e r k m |
Vid resa---i sovvagn.
Med fartyg---verkligen använts.
Till omnibus — ---persontrafik (s. k. linjetrafik).
Med taxeautomobil---verkliga kostnaderna.
Har förrättningsman---hava utgivit.
4 §•
Resekostnads- och traktamentsersättning ----icke förelegat.
Förrättningsman är ■— — — med luftfartyg.
Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon,
äger Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer,
för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare förordna, att
resekostnadsersättning skall utgå för angivna färdsätt även i fall, då förrättningsmannen
icke enligt bestämmelserna i första stycket är berättigad
till ersättning för sådant färdsätt.
Har förrättningsman — — — mån nedbringas.
Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 april 1951. 1
1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom., se 1948: 414.
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
3
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om ändringar i allmänna
resereglementet och anför därvid följande.
I. Inledning.
Genom beslut den 3 juni 1949 uppdrog Kungl. Maj :t åt statens sakrevision
att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om ändrade bestämmelser
rörande resekostnadsersättning vid befattningshavares tjänsteresa
med egen bil.
Med skrivelse den 27 februari 1950 har sakrevisionen överlämnat förslag
till dylika bestämmelser. Sakrevisionen har därvid meddelat, att den först
uppgjort ett preliminärt förslag till lösning av ifrågavarande spörsmål, varvid
under hand överlagts med vissa myndigheter och med representanter för
olika personalsammanslutningar. Med skrivelse den 19 december 1949 har
detta förslag därefter, med begäran om synpunkter på de förevarande frågorna,
utsänts till följande myndigheter och sammanslutningar, nämligen
försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, rikets allmänna kartverk, skogsstyrelsen,
veterinärstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Kristianstads,
Värmlands och Västerbottens län, hushållningssällskapens förhund, statstjänarkartellen,
statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers
centralorganisation och tjänstemännens centralorganisation. Därjämte ha
automobilbesiktningsmännens förening samt Sveriges jägmästares och forstmästares
riksförbund till sakrevisionen inkommit med skrifter i ärendet.
Sakrevisionen har sedermera — delvis med beaktande av vad i remissyttrandena
anförts — uppgjort det med förenämnda skrivelse den 27 februari
1950 framlagda förslaget, över detta förslag ha utlåtanden avgivits av
statskontoret och riksräkenskapsvcrkct.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
Jag torde i detta sammanhang även få anmäla, att lantmäteristyrelsen i
skrivelse den 14 november 1950 hemställt, att i viss mån andra grunder än
de av sakrevisionen föreslagna skola tillämpas för lantmäteripersonalens
vidkommande, över framställningen har sakrevisionen den 4 december 1950
avgivit utlåtande. Vidare ha Sveriges lantmätareförening och Sveriges veterinärförbund
till civildepartementet inkommit med skrifter i ärendet.
II. Gällande bestämmelser.
Nu gällande bestämmelser angående ersättning för resa med egen bil i
tjänsten återfinnas dels i allmänna resereglementet, dels ock i vissa med
stöd av detsamma utfärdade s. k. besparingsreglementen.
Enligt 2 § allmänna resereglementet utgår ersättning för resa med egen
bil (annan automobil än taxeautomobil) i tjänsten med 40 öre per km. Beträffande
tillämpningen av denna beräkningsgrund stadgas i 4 § första
stycket samma reglemente, att resekostnads- och traktamentsersättning
skall utgå med hänsyn tagen till den väg och det färdsätt, som för resan
verkligen använts, dock att ersättningen icke må tillgodonjutas med sammanlagt
högre belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen
begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål
samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad
eller eljest varit lämpligast. Detta innebär, att ersättningen
för begagnande av egen bil vid tjänsteresa är beroende av en jämförelse
mellan kostnaderna för dylikt färdsätt och annat färdsätt som kunnat ifrågakomma.
Om vid gemensam färd användes bil, som tillhör någon av förrättningsmännen,
äger denne jämlikt 8 § 2 mom. åtnjuta gottgörelse med 5 öre
per km för varje medresande förrättningsman.
De s. k. besparingsreglementena ha tillkommit med stöd av 4 § tredje
stycket allmänna resereglementet. Beträffande resor, som företagas med
förrättningsmannen tillhörigt motorfordon, äger Kungl. Maj :t jämlikt detta
författningsrum för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare
förordna, att resekostnadsersättning skall efter särskilda av Kungl.
Maj :t eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder utgå för
ifrågavarande färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna
i 4 § första stycket (här avses den förut omtalade kostnadsjämförelsen)
är berättigad till ersättning för sådant färdsätt. Ersättningen
skall beräknas efter vad som kan anses motsvara de verkliga kostnaderna,
dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Maj :t med hänsyn till särskilda
omständigheter finner skäl medgiva undantag, skola så fastställas,
att ersättningen må antagas ej komma att överstiga den i 2 § stadgade,
d. v. s. 40 öre per km.
Bland besparingsreglementena, vilka för närvarande torde uppgå till ett
trettiotal, må här nämnas följande typer.
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
5
1. Vederbörande äger utan hinder av föreskrifterna i 4 § första stycket
allmänna resereglementet — d. v. s. utan skyldighet att iakttaga kostnadsjämförelser
— för tjänsteresor, som han företager med honom tillhörig bil,
åtnjuta resekostnadsersättning enligt de i samma reglemente stadgade grunderna,
dock med följande inskränkningar, överstiger den under kalenderåret
tillryggalagda våglängd, för vilken resekostnadsersättning sålunda utgår,
600 mil med bil, vars tjänstevikt uppgår till minst 1 100 kg, eller 400
mil med bil, vars tjänstevikt är lägre, utgör ersättningen för varje överskjutande
vägkilometer i förstnämnda fali 20,5 öre och i sistnämnda fall
17 öre. För vissa nordliga län utgår därvid en tilläggsersättning med 1 öre
per km för körning utöver 600 respektive 400 mil. Till denna typ torde höra
större delen av besparingsreglementena.
Bestämmelser av här angivna innehåll gälla bland annat för statens
fattigvårds- och barnavårdskonsulenter med undantag av konsulenten i Gotlands
län, tjänstemän vid länsarbetsnämnd eller den offentliga arbetsförmedlingen,
tjänstemän vid eller under vägförvaltning samt vissa befattningshavare
inom länsarkitektorganisationen, vid kontrollstyrelsens lokala
skattekontroll, hos lantbruksnämnderna och inom lantmäteriorganisationen
samt vissa tekniker vid civilförsvaret. Vidare höra till denna kategori vissa
skyddskonsulenter och skyddsassistenter, kyrkobokföringsinspektörer i visst
fall, befattningshavare vid hushållningssällskap, vid statens lokala fiskeriadministration
samt hos skogsvårdsstyrelserna.
2. Enligt beslut den 28 januari 1949 äger besiktningsman vid statens bilinspektion,
vilken är ägare till i vederbörande automobilregister införd bil
—- under förutsättning att han förbinder sig att enligt bestämmelser som
meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen använda bilen för resor i
tjänsten — uppbära dels såsom bidrag till täckande av kostnaderna för
hållande av bil ett belopp av 1 200 kronor för år räknat, därest bilens
tjänstevikt uppgår till minst 1100 kg, och 900 kronor för år räknat, därest
bilens tjänstevikt är lägre, dels resekostnadsersättning vid tjänsteresa med
sådan bil med 20,5 öre per km, då bilens tjänstevikt uppgår till minst 1 100
kg, samt med 17 öre per km, då bilens tjänstevikt är lägre. För besiktningsman,
vilkens stationeringsort är belägen i Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens eller Norrbottens län, ökas ersättningen med 1 öre per km.
3. Enligt gällande resereglemente för tjänstemän vid domänverket äger
domänstyrclsen beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen
tillhörigt motorfordon, medgiva att resekostnadsersättning skall efter särskilda
av domänstyrelsen fastställda beräkningsgrunder utgå för berörda
färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna i 4 §
första stycket allmänna resereglementet är berättigad till ersättning för sådant
färdsätt. Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses motsvara
de verkliga kostnaderna, dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl.
Maj:t annat särskilt medgiver, skola så fastställas, att ersättningen må antagas
cj komma att överstiga den i 2 § 1 mom. allmänna resereglementet
stadgade. Vid samåkning utgår gottgörelse med 5 öre per km och medresan
-
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 19.
de förrättningsman. Ersättningsbeloppens storlek är beroende på bilens
tjänstevikt (3 viktklasser) och den årliga körsträckan. Beloppen utgå efter
en fallande skala (jfr s. 16).
4. Enligt medgivande av Kungl. Maj :t den 24 oktober 1947 äger vattenfallsstyrelsen,
i fall då så befinnes förenligt med statsverkets intressen,
träffa uppgörelse med vissa befattningshavare vid verket om användande
av befattningshavarna tillhöriga motorfordon vid resor i tjänsten. Av de
fasta kostnaderna betalar tjänstemannen i princip själv 40 procent med
hänsyn till att han förfogar över bilen för egen räkning. De rörliga kostnaderna
betalas av staten. Ersättning utgår dels med visst bestämt belopp —
motsvarande statens andel i de fasta kostnaderna -—- dels med visst belopp
för kilometer. Den totala ersättningen i genomsnitt under året får dock icke
överstiga 40 öre per km. Tjänsteman, som enligt beslut av styrelsen mot förenämnd
ersättning använder privat bil för tjänsteresor, är skyldig att i
tjänsten utan extra ersättning i mån av behov medföra andra tjänstemän.
III. Sakrevisionens förslag och däröver avgivna yttranden.
Sakrevisionens förslag innebär i huvudsak följande.
Ersättning för tjänsteresa med egen bil skall utgå efter enhetliga normer,
gällande för hela statsförvaltningen med vissa begränsade undantag. Den i
4 § första stycket allmänna resereglementet föreskrivna skyldigheten att
göra kostnadsjämförelser skall i princip bibehållas, men prövningen av rätten
att utan sådana jämförelser begagna motorfordon vid tjänsteresor skall
delegeras från Kungl. Maj :t till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter.
Bestämmelserna om ersättningens storlek skola icke kvarstå i allmänna
resereglementet utan utfärdas av Kungl. Maj :t i tilläggsbestämmelser
till reglementet.
Ersättningsbeloppen skola så nära som möjligt ansluta sig till de verkliga
självkostnaderna och beräknas på grundval av kalkyler beträffande två
biltyper med en tjänstevikt under respektive över 1 100 kg. Med utgångspunkt
från att bilanskaffning ekonomiskt sett icke kan anses försvarlig, om
bilen ej kan utnyttjas 1 500 mil per år för statens och den enskildes behov,
förordar sakrevisionen, att full täckning för såväl de fasta som de rörliga
kostnaderna skall medgivas vid en körsträcka av 1 500 mil per år i statens
tjänst. Begagnas bilen i mindre utsträckning vid tjänsteresor, skall täckningsprocenten
för de fasta kostnaderna minskas så att statsverket och den
enskilde befattningshavaren vid en årlig körlängd om högst 500 mil i statens
tjänst svara för hälften vardera av de fasta kostnaderna.
Med utgångspunkt från angivna principiella synpunkter har sakrevisionen
i skrivelsen den 27 februari 1950 på grundval av då rådande prisläge
beräknat de fasta och rörliga kostnadselementen vid olika årliga körlängder.
Efter omräkning med hänsyn till därefter inträffade prisändringar inne
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
bär sakrevisionens förslag, att ersättning för tjänsteresa med förrättningsman
tillhörig bil skall utgå med härefter angivna belopp.1
Årlig körlängd |
Bil med tjänstevikt |
|
under 1 100 kg |
minst 1100 kg |
|
0— 500 mil..... |
29 (29) |
38 (40) |
501—1 500 mil..... |
23 (24) |
30 (32) |
över t 500 mil..... |
16 (16) |
20 (22) |
Härtill skall enligt förslaget komma särskild ersättning dels med 1 öre
per km vid tjänsteresa inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, vilken ersättning under tiden den 1 november—den 30 april
skall förhöjas med 1 öre per km, dels jämlikt 8 § 2 mom. allmänna resereglementet
med 5 öre per km för varje medresande förrättningsman.
Jag torde härefter få övergå till en närmare redogörelse för sakrevisionens
förslag och de däröver avgivna yttrandena.
1. Ett enhetligt för hela statsförvaltningen gällande ersättningssystem.
Sakrevisionen har till stöd för sitt förslag i denna del anfört, att ersättning
för resa med egen bil i tjänsten för närvarande utgår efter oenhetliga
bedömningar, medförande en betydande skillnad i ekonomiskt hänseende i
fråga om ersättningsbeloppen, oaktat grundförutsättningarna för resornas
anordnande och ersättande i många fall äro likartade. Med hänsyn härtill
och till rättvisesynpunkter samt till önskvärdheten att såvitt möjligt nedbringa
arbetet med reseersättningens beräknande och kontrollerande har
sakrevisionen funnit det angeläget, att bestämmelser utfärdas, som enhetligt
reglera förevarande förhållanden i alla de fall, då det ur statens synpunkt
framstår såsom önskvärt att förrättningsmän tillhöriga bilar utnyttjas
för resor i tjänsten. Enligt sakrevisionens uppfattning bör därför i princip
eftersträvas, att varje förrättningsman, som för tjänsteresa utnyttjar
egen bil, i ersättningsavseende skall följa samma reglemente. Härigenom
skulle behovet av särskilda bestämmelser för speciella befattningshavare
eller grupper av sådana bortfalla.
Från denna grundregel, enligt vilken nuvarande oenhetliga system skulle
utbytas mot ett för statsförvaltningen enhetligt ersättningssystem, anser
sakrevisionen undantag behöva göras blott i ringa utsträckning och där
fråga är om bilresor, vilka egentligen icke ha karaktär av tjänsteresor i vanlig
bemärkelse. Härom anför sakrevisionen, att varken de bilresor, som företagas
av postverkets lantbrevbärarkår, eller de förrättningsfärder, som ske
med bilar tillhörande bilinspektionens besiktningsmän, kunna anses böra
1 Inom parentes ha angivits de belopp, varmed ersättning enligt de av sakrevisionen föreslagna
grunderna skulle utgå vid det i början av år 1950 rådande prisläget.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
rubriceras såsom egentliga tjänsteresor. I det första fallet äro nämligen bilresorna
i stor utsträckning förknippade med enskild ekonomisk verksamhet
och i det senare fallet har det upplysts, att för bilbesiktningsmännen huvudanledningen
till bilinnehavet hänför sig till nödvändigheten att genom regelbunden
körning i trafik vidmakthålla körvana och icke till förrättningsresor
i allmänhet. I fråga om postverkets lantbrevbärare och bilinspektionens besiktningsmän
har sakrevisionen därför funnit de föreslagna ersättningsbestämmelserna
icke böra tillämpas.
Sakrevisionen motsätter sig däremot, att ytterligare undantag från de
enhetliga ersättningsnormerna göras. Med anledning av att rikets allmänna
kartverk hos sakrevisionen påkallat särbestämmelser för kartverkets personal
har sakrevisionen anfört, att det erbjuder vissa svårigheter att fullt
säkert bedöma om kartverkets personal bör undantagas från de föreslagna
allmänna ersättningsbestämmelserna. Av principiella skäl anser sakrevisionen
det emellertid icke böra ifrågakomma, att ytterligare undantag göras.
Sakrevisionen har i detta sammanhang uttalat, att frågan om den ekonomiska
synpunkten på en tjänstemans bilinnehav alltid måste bedömas mot
bakgrunden av hela hans bilkörning under året, således även den som han
företager som privatman. Eftersom vid kartverket bilar komma till användning
endast under fältarbetena under den ljusaste delen av året, bör,
därest kartverkets befattningshavare i fortsättningen ej vilja ställa sina
bilar till förfogande, enligt sakrevisionens mening undersökas, om erforderligt
antal bilar kan disponeras genom lån från annat statligt verk. Enligt
vad sakrevisionen inhämtat kan i detta avseende väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
komma i fråga.
Sakrevisionen har vidare anfört, att det föreslagna enhetliga ersättningssystemet
otvivelaktigt kan medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser
i de fall, då ersättning för tjänsteresa utbetalas av annan än den myndighet
eller institution, där vederbörande är anställd. Sålunda blir debiteringen
av resekostnadsersättning för t. ex. ett sjukbesök på en och samma plats
varierande, beroende på under vilken del av året sjukbesöket inträffar.
Vidare komma kontrollmöjligheterna, då kostnaderna skola ersättas från
olika håll, att bliva förhållandevis begränsade, om man icke vill införa ett
alltför omständligt och därför irriterande kontrollsystem. Sakrevisionen har
därför undersökt möjligheterna att utforma taxan på sådant sätt att för
hela våglängden upp till 1 500 mil per år skulle få debiteras ett och samma
ersättningsbelopp per kilometer. Ett sådant tillvägagångssätt skulle emellertid
medföra så låg kompensation till de förrättningsmän, som stanna vid
förhållandevis låga körlängder per år, att revisionen icke ansett sig kunna
framlägga förslag därom; detta framför allt med hänsyn till de av åtskilliga
myndigheter och personalorganisationer framförda farhågorna för att en
i förhållande till de faktiska kostnaderna alltför låg ersättning skulle kunna
föranleda vederbörande förrättningsmän att icke utnyttja sin bil i tjänsten.
Att ett sådant förhållande skulle kunna leda till icke önskvärda konsekvenser
för statsverket, finner sakrevisionen uppenbart. Sakrevisionen anser
Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
9
vidare, att den omständigheten att kostnadsdebiteringar skulle variera under
årets olika tider icke innebär större olägenhet i detta sammanhang. Då
det däremot otvivelaktigt skulle representera ett stort värde, att en så
betydande del av statsförvaltningen som möjligt inordnas under enhetliga
bestämmelser på förevarande område, håller sakrevisionen före, att varken
den sistnämnda omständigheten eller det förhållandet att kontrollen icke
kan utbyggas på ett sätt, som i sig självt är önskvärt, bör få hindra, att
det föreslagna systemet göres tillämpligt även på nu avsedda förrättningsmän,
vilkas egna uppgifter om tidigare under året tillryggalagd körlängd
i respektive fall torde få godtagas.
I fråga om det tekniska genomförandet av förslaget om ett enhetligt ersättningssystem
anför sakrevisionen följande.
Från angivna utgångspunkter synes det nödvändigt att ändra de nuvarande
bestämmelserna i 2 § resereglementet angående ersättning för resa
med »Annan automobil» och ersätta dem med de särskilda ersättningsgrunder,
som böra gälla för ifrågavarande tjänsteresor och vartill i det
följande framlägges förslag. Då dessa ersättningsbelopp äro grundade på
självkostnadsberäkningar och därför kunna behöva justeras med hänsyn
till inträffade större förskjutningar — ökningar eller minskningar — i
mera betydelsefulla kostnadsposter, synas ifrågavarande ersättningsgrunder
smidigast kunna anpassas efter föreliggande förhållanden, om bestämmelserna
helt utbrytas ur resereglementet och innefattas i särskilda av
Kungl. Maj :t utfärdade tilläggsbestämmelser. Till dessa skulle hänvisas i
resereglementet. Sålunda fastställda ersättningsgrunder avses skola tillämpas
vid varje resa med annan bil än taxebil, sålunda icke blott vid tjänsteresa
med egen bil utan även om i förekommande fall förrättningsman erbjudes
resa med annan tillhörig bil och ersättning för sådan resa kan utgå
jämlikt 15 § allmänna resereglementet.
Sakrevisionens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts i de avgivna
yttrandena.
Rikets allmänna kartverk har dock ansett, att ett enhetligt för hela statsförvaltningen
gällande ersättningssystem möter stora praktiska svårigheter
vid genomförandet på grund av de väsentligt olika förhållanden, under
vilka tjänstemän inom skilda grenar av statsförvaltningen arbeta. För kartverkets
del ställa sig resekostnaderna med hänsyn till arbetets art omkring
hälften billigare med förrättningsmännen tillhöriga bilar än med trafikbilar.
På grund av att bilarna utnyttjas endast under den tid fältarbetet pågår
bliva emellertid de fasta kostnaderna oproportionerligt höga per kilometer.
Av detta skäl kan enligt kartverkets mening ett enhetligt ersättningssystem
icke tillgodose befattningshavarnas berättigade anspråk på skälig gottgörelse
för att de för tjänstebruk hålla egen bil. Ämbetsverket har med anledning
härav uttalat farhågor för att tjänstemännen icke skola vara villiga att ställa
egen bil till förfogande för tjänsteresor, därest sakrevisionens förslag genomföres.
Liknande synpunkter ha anförts av domänstyrelsen och skogsstyrelsen.
Sistnämnda myndighet har sålunda uttalat, att sakrevisionens förslag vis
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
serligen erbjuder en för normalfallen avlöningstekniskt sett lämplig lösning
men att det kan ifrågasättas, om icke skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare
och därmed jämförbara personalgrupper böra vara underkastade
andra ersättningsbestämmelser.
Såsom jag i det följande kommer att närmare angiva har även lantmäteristijrelsen
ansett, att i viss mån avvikande regler böra gälla för den under
styrelsen lydande personalen.
Veterinärstyrelsen har i sitt utlåtande upptagit frågan om den resekostnadsersättning,
som enskild person har att utgiva till förrättningsman. Veterinärstyrelsen
har framhållit, att olikheter kunna uppstå icke blott beroende
på den sammanlagda väglängd, som den ordinarie befattningshavaren
under det löpande året i tjänsten tillryggalagt med sin bil före förrättningstillfället,
utan även vid ledighet för denne, enär vikarien kan ha bil av
annan storleksordning eller tidigare under året tillryggalagt annan väglängd
än den förre. En sådan konsekvens av systemet utgör enligt veterinärstyrelsens
mening en allvarlig svaghet hos detsamma. Veterinärstyrelsen anser
emellertid att, då det föreslagna systemet skulle leda till minskade utgifter
för djurägarna och vidare den uppkommande skillnaden i reseersättningarnas
storlek i regel skulle bliva mycket måttlig, nu berörda avigsidor icke böra
få anses väga så tungt, att ett system, som i övrigt torde komma att medföra
icke oväsentliga fördelar, bör på grund därav avvisas.
I särskilt yttrande ha tre veterinärråd anfört, att den av sakrevisionen
föreslagna principen för ersättningarnas utformande synes praktiskt tilllämplig
i de fall, då samtliga resekostnader betalas av det ämbetsverk eller
den myndighet, vilken har att bestämma om, när och hur resorna skola
företagas. Då det gäller praktiserande tjänsteveterinär anse veterinärråden
denna princip ägnad att skapa irritation i veterinärens förhållande såväl
till vederbörande myndighet som framförallt till den djurägande allmänheten,
vilken har att erlägga resekostnaden vid veterinärens sjukbesök.
Därtill kommer, att kontrollen — även om den begränsas till stickprov —
kan väntas bliva betungande för såväl veterinären som ämbetsverken.
Jämväl medicinalstyrelsen har anfört att de föreslagna grunderna för
ersättning icke synas kunna tillämpas ifråga om förrättningsmän, vilka i
förevarande sammanhang intaga en markerad särställning — provinsialläkare,
sjuksköterskor, barnmorskor — i det hänseendet, att kostnaderna för
tjänsteresor skola ersättas i vissa fall av staten, i andra fall av landsting,
kommuner, sjukkassor eller enskilda personer.
Liknande synpunkter ha anförts av hushållningssällskapens förbund.
Statskontoret har uttalat, att goda förutsättningar föreligga för införandet
av enhetliga ersättningsgrunder. Ämbetsverket finner sig icke helt övertygat
om att särbestämmelser erfordras för bilinspektionens del. I sistnämnda
hänseende har skiljaktig mening anförts av t. f. statskommissarien Löndahl.
Med anledning av vad medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och hushållningssällskapens
förbund anfört föreslår statskontoret, att ersättning för
resekostnader från rekvirent alltid skall erläggas efter fixt belopp, förslagsvis
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
25 öre per km. Skulle förrättningsman vid årets slut kunna påvisa, att den
totala ersättningen härigenom blivit lägre än enligt de differentierade ersättningsgrunderna,
bör han vara berättigad att av huvudmannen utfå ersättning
för skillnaden.
Riksräkenskapsverket har framhållit, att de föreslagna ersättningsgrunderna
enligt ämbetsverkets mening innebära en avsevärd förbättring i förhållande
till nu gällande system med skilda bestämmelser för olika grupper
av tjänstemän. Ett genomförande av förslaget skulle bland annat medföra
en betydande förenkling av reseersättningens beräkning och kontrollen därå.
I likhet med sakrevisionen anser riksräkenskapsverket, att de olägenheter,
som äro förbundna med att reseersättningarna komma att debiteras
med olika belopp för kilometer beroende på under vilken del av året förrättningen
äger rum, icke böra hindra, att det föreslagna systemet göres
tillämpligt även vid förrättningar, där skilda uppdragsgivare skola bestrida
resekostnaderna.
2. Delegering till vederbörande myndigheter av prövningen enligt 4 §
tredje stycket allmänna resereglementet.
Ehuru ersättning vid tjänsteresa med egen bil bör fastställas efter enhetliga
grunder, skola enligt sakrevisionens uppfattning icke de i 4 § första
stycket allmänna resereglementet intagna villkoren för erhållande av resekostnadsersättning
upphävas. Sakrevisionen anser emellertid, att det avgörande,
som nu enligt 4 § tredje stycket resereglementet ankommer på
Kungl. Maj :t, bör decentraliseras till vederbörande myndighet (central förvaltningsmyndighet),
vilken den fordonsägande förrättningsmannen tillhör.
Beträffande frågan vilka förrättningsmän eller grupper av sådana som
vid tjänsteresa med egen bil skola genom myndighets beslut undantagas
från den i 4 § första stycket allmänna resereglementet angivna jämförelseberäkningen
kan enligt sakrevisionens mening fullt exakta normer ej fixeras.
Sakrevisionen anser, att erforderligheten av sådan dispens bör bedömas
under hänsynstagande till arten och omfattningen av vederbörandes tjänsteåligganden,
tillgången till tjänstebilar m. m. Såvitt möjligt bör dispensen
bygga på en verklig kostnadsjämförelse i stort mellan olika resesätt. Medgivande
att använda egen bil i tjänsten i förening med undantag från kostnadsjämförelsen
bör lämnas endast om detta ur ekonomisk synpunkt och
med hänsyn till ett rationellt bedrivande av verksamheten ställer sig förmånligt
för statsverket. Medgivandet bör avse viss tid och visst tjänstgöringsområde,
varvid jämväl bör fastställas den taxetyp (för »större» eller »mindre»
bil), efter vilken ersättning skall beräknas, samt förutsätta förbindelse
från vederbörande förrättningsman att under tiden för medgivandet använda
bilen för resor i tjänsten, att medgiva att annan förrättningsman, som har
att i tjänsteärende färdas i huvudsak samma väg, i mån av utrymme må
medfölja i bilen, samt att för anbefalld resa använda tjänstebil, om sådan
ställes till förfogande.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
Vid övervägandet om ersättning skall få beräknas för begagnande av
större eller mindre bil böra myndigheterna enligt sakrevisionens förslag
utgå från att endast ersättning för mindre bil som regel bör medgivas. Det
lärer nämligen kunna förutsättas, att för inspektionsändamål anlitandet av
ett sådant fordon i det alldeles övervägande antalet fall är till fyllest. Avsteg
från denna huvudregel synes allenast böra ifrågakomma dels för tjänsteresor
i huvudsak inom de fyra nordligaste länen, där det på grund av resornas
längd och mera ansträngande karaktär kan finnas särskilt motiverat,
dels i sådana fall, då förrättningsman i sin tjänst har att mera regelbundet
medföra ett större antal medresenärer eller befordra redskap, instrument
eller annan dylik icke personlig utrustning, som är behövlig för förrättningens
verkställande och som är så skrymmande, att densamma icke lämpligen
kan medföras i mindre bil. För myndighets beslut i dylika fall synes
särskild motivering böra givas. En förrättningsman, som av privata skäl
önskar hålla större bil än tjänsten kräver, bör icke få debitera resekostnadsersättning
med högre belopp än som motsvarar ersättning för resa med
mindre bil.
Om det anses erforderligt, att en fortlöpande tillsyn utövas över tillämpningen
av de förordade bestämmelserna, bör denna enligt sakrevisionens
mening ske genom att avskrift av vederbörande myndighets beslut i ärenden
av förevarande art insändas till finansdepartementet.
Sakrevisionen anför i detta sammanhang vidare.
En allmän förutsättning för tillämpande av ett system som det här skisserade
är givetvis, att den myndighet, som äger anbefalla företagandet av
tjänsteresa, noggrant prövar behovet härav i varje särskilt fall. För att förhindra
uppkomsten av eventuella okynnesresor har den möjligheten övervägts
att i ersättningssystemet införa vissa klasser, till vilka förrättningsmännen
skulle hänföras, allt efter omfattningen av deras på förhand beräknade
årliga resebehov. Ersättning för resor inom klassgränsen skulle utgå
med ett enhetligt belopp per kilometer, som vid klassgränsens överskridande
brant skulle falla. Ett dylikt system skulle emellertid bliva besvärligt att
tillämpa och kunna medföra mindre önskvärda konsekvenser. Man synes
därför få utgå från att den kontroll, som vederbörande myndighet utövar vid
resors anbefallande och planläggning samt genom granskningen av ingivna
ersättningsräkningar, är till fyllest. Härtill kommer att, om ersättningssystemet
konstrueras efter en fallande skala, en i viss män återhållande verkan
kan förväntas.
Den föreslagna decentraliseringen förutsätter en ändring av 4 § tredje
stycket allmänna resereglementet. Då avsikten med utbrytningen av ersättningsgrunderna
för färd med »Annan automobil» i 2 § reglementet är att få
till stånd en smidigare anpassning av ersättningsbeloppen efter de faktiska
förhållandena, bör enligt sakrevisionens förslag den i 4 § tredje stycket
intagna bestämmelsen om maximering till 40 öre per km av den av Kungl.
Maj :t fastställda ersättningen upphävas. Detta synes göra en ändring av 1 §
andra stycket erforderlig.
De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha allmänt uttalat sig
till förmån för den av sakrevisionen föreslagna decentraliseringen från
Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
13
Kungl. Maj :t till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter av de avgöranden,
som nu enligt 4 § tredje stycket resereglementet ankomma på
Kungl. Maj :t. Statskontoret har dock icke ansett sig kunna förorda, att en
decentralisering generellt genomföres på förevarande område. Ämbetsverket
håller för sin del före, att bestämmanderätten alltjämt i princip bör förbehållas
Kungl. Maj :t. Hinder bör dock icke möta för Kungl. Maj :t att delegera
beslutanderätten i dessa frågor. Sådan delegation torde enligt statskontorets
mening utan vidare kunna ske till affärsverken och de större
centrala förvaltningsmyndigheterna, såsom försvarets civilförvaltning beträffande
försvarsväsendet, arbetarskyddsstyrelsen beträffande yrkesinspektionens
befattningshavare, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
kontrollstyrelsen och lantmäteristyrelsen.
Kontrollstijrelsen har anfört, att villkoren för dispens från kostnadsjämförelsen
böra utformas så, att dispensen icke gäller för alla av förrättningsman
företagna tjänsteresor utan blott för vissa av dem.
Riksräkenskapsverket har framhållit, att den av sakrevisionen diskuterade
anordningen att till nedbringande av resekostnaderna införa vissa klasser,
till vilka förrättningsmännen skulle hänföras med hänsyn till deras på
förhand beräknade årliga resebehov —- vilken anordning av domänstyrelsen i
avgivet yttrande förordats — icke synes ämbetsverket praktiskt genomförbar.
I likhet med sakrevisionen finner riksräkenskapsverket den kontroll,
som av myndigheterna utövas vid resornas planläggning och vid granskningen
av reseräkningar, till fyllest för förebyggande av att reseverksamheten
utsträckes utöver vad som för tjänstens fullgörande är erforderligt. 3
3. Ersättningssystemets utformning.
I fråga om ersättningssystemets utformning framhåller sakrevisionen, att
utgångspunkten bör vara att statens intresse av att utnyttja en förrättningsman
tillhörig bil blir tillgodosett och att förrättningsmannens intresse av att
erhålla skälig gottgörelse, därest hans bil ställes till förfogande, icke eftersättes.
Ett system, som medför rättvisa i varje enskilt fall, är dock icke
möjligt att ernå utan man får nöja sig med att utforma bestämmelserna om
ersättningen så att denna blir ett uttryck för den genomsnittliga kostnaden i
ett antal typfall.
Nämnda syften finner sakrevisionen kunna uppnås, därest följande principiella
synpunkter beaktas vid utformandet av ersättningsbestämmelserna.
1) Ersättningsbeloppen böra så nära som möjligt ansluta sig till den
verkliga självkostnaden för bildrift. Den underliggande kostnadsberäkningen
bör dock åsyfta ett för hela landet för olika biltyper och körförhållanden
representativt genomsnitt samt hänföra sig till fasta och rörliga
kostnader. Med fasta kostnader avses härvid av den körda vägsträckan
i stort sett oberoende kostnader för amortering, ränta, skatt,
försäkring och garage. De rörliga kostnaderna bestå av utgifter för drivmedel,
olja, rundsmörjning, tvättning, däck och reparationer.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
2) Ersättningsbeloppens beräkning bör — i likhet med vad nu i vissa
besparingsreglementen är fallet — grundas på kalkyler för två biltyper
med tjänstevikt under respektive över 1 100 kg. Härmed bör avses den
tjänstevikt, som bilen har i standardutförande.
3) Ersättningsbeloppen böra i viss mån differentieras, allt efter som
tjänsteresorna företagas i vissa nordliga län eller övriga delar av landet.
Sålunda bör ersättningen till förrättningsrnän, som företaga tjänsteresor
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län förhöjas med 1 öre per km. Vid tjänsteresa vintertid, förslagsvis
fr. o. m. den 1 november t. o. in. den 30 april, bör sistnämnda ersättning
höjas till 2 öre per km.
4) Det sambruk mellan staten och den enskilde av den sistnämnde
tillhörig bil, som här avses, bör läggas på en sund ekonomisk grundval
därigenom, att såsom förutsättning för anordningen lägges ett ur ekonomisk
synpunkt tillfredsställande totalutnyttjande av bilen i såväl statlig
som enskild tjänst; denna utnyttjningsgrad bör med hänsyn till bilens
livslängd och för bilen erforderlig kapitalinvestering kunna fixeras
till 1 500 mil per år.
5) Vid årliga körlängder av 1 500 mil och mera i statens tjänst böra
såväl de fasta som de rörliga kostnaderna helt bäras av staten. Vid årliga
körlängder under 1 500 mil böra — förutom de rörliga kostnaderna
— endast viss del av de fasta kostnaderna bestridas av staten. Därest
man nämligen utgår ifrån att en enskild befattningshavare tillhörig bil
sammanlagt för staten och den enskilde köres minst 1 500 mil per år,
skulle i princip vid färder i statens tjänst under angivna väglängd per
år rätteligen utgå täckning för de fasta kostnaderna med belopp, som
står i samma relation till 100 procent som den befarna vägsträckan till
1 500 mil. För tjänsteresor upp till sammanlagt 500 mil per år skulle
sålunda täckningsprocenten begränsas till 33V3 procent och för tjänsteresor
upp till 1 000 mil per år till 662/3 procent. Detta skulle emellertid
medföra en betydande minskning av nu utgående ersättningsbelopp
för körning kortare våglängder. Man synes därför böra utgå från att
vid årliga körlängder upp till 500 mil vardera parten bidrager med hälften
av de fasta kostnaderna och att bilägaren under loppet av påföljande
1 000 mil erhåller ersättning för återstående fasta kostnader.
På grundval av dessa förutsättningar bör ersättningssystemet enligt sakrevisionens
uppfattning konstrueras på sådant sätt, att resekostnadsersättningen
utgår per i tjänsten tillryggalagd kilometer med belopp utgörande
summan av rörliga och fasta kostnader. Den ersättningsberättigade kan då
omedelbart få sitt ersättningsanspråk definitivt reglerat i samband med reseräkningens
godkännande. Ett ersättningssystem, konstruerat på basis av
ersättning per kilometer körd vägsträcka och/eller årliga eller månatliga
engångsbelopp för täckning av vissa kostnadsposter, anser sakrevisionen
kunna medföra betydande svårigheter vid tillämpningen. Risk skulle också
föreligga för att den enskildes motprestation icke skulle komma att svara
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 19.
mot engångsbeloppet. Systemet skulle dessutom föranleda en kostnadskrävande
kontroll från statsmyndigheternas sida.
Med utgångspunkt från angivna principiella synpunkter har sakrevisionen
beräknat de fasta och rörliga kostnadselementen vid olika årliga körlängder.
Beräkningarna ha i sakrevisionens slutliga förslag i vissa avseenden
justerats på grund av vad i de avgivna yttrandena anförts.
Efter omräkning med hänsyn till nu rådande prisläge kommer kostnadsersättningen
enligt sakrevisionens förslag att vid olika körlängder utgå med
belopp, som framgå av följande sammanställning, vari även upptagits sakrevisionens
omräknade förslag till zontaxa.
Fasta kostnader |
Rör- liga |
Fasta och rörliga kost-nader att ersätta |
Förslag till |
||||||||
Zon mil/år |
sum- ma |
härav ersättas inom zonen |
total er-sättning zonens slut kr |
kost-nad s-täck-ning |
kost- nader vid zonens slut |
totalt slutet varje |
vid av zon |
inom resp. |
vid zo-nens slut kr |
||
kr |
kr |
% |
kr |
kr |
öre/ km |
kr |
öre/ km |
öre/ km |
|||
A. Bil med |
|||||||||||
t. o. m. 500 |
1592 |
796 |
796 |
50 |
621 |
1417 |
28-3 |
1417 |
28-3 |
29''0 |
1450 |
501—1 000 |
1645 |
569 |
1365 |
83 |
1242 |
2 607 |
26-1 |
1190 |
23-8 |
J. 230 |
2 600 |
1 001—1500 |
1885 |
520 |
1885 |
100 |
1863 |
3 748 |
25-0 |
1 141 |
22-8 |
3 750 |
|
1 501-2 000 |
2 097 |
212 |
2 097 |
100 |
2 484 |
4 581 |
22-9 |
833 |
16''7 |
1 |
4 550 |
2 001—2 500 |
2 276 |
179 |
2 276 |
100 |
3105 |
5 381 |
21-5 |
800 |
16-0 |
}16''0 |
5 350 |
2 501-3 000 |
2 419 |
143 |
2 419 |
100 |
3 726 |
6145 |
20-6 |
764 |
15-3 |
1 |
6150 |
B. Bil med |
|||||||||||
t. o. m. 500 |
2 086 |
1043 |
1043 |
50 |
829 |
1872 |
37-4 |
1872 |
37-4 |
38-0 |
1900 |
501—1 000 |
2 086 |
688 |
1731 |
83 |
1658 |
3 389 |
33-9 |
1517 |
30-3 |
I 30-0 |
3 400 |
1 001—1500 |
2 357 |
626 |
2 357 |
100 |
2 487 |
4 844 |
32 3 |
1455 |
29-1 |
4 900 |
|
1 501—2 000 |
2 564 |
207 |
2 564 |
100 |
3 316 |
5 880 |
29-4 |
1036 |
20-7 |
| |
5 900 |
2 001—2 500 |
2 787 |
223 |
2 787 |
100 |
4 145 |
6 932 |
27-7 |
1052 |
210 |
i 20-0 |
6 900 |
2 501—3 000 |
2 905 |
118 |
2 905 |
100 |
4 974 |
7 879 |
26-3 |
947 |
18-9 |
1 |
7 900 |
Till angivna belopp kommer särskild ersättning dels med 1 öre per km
till förrättningsman vid tjänsteresa inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, vilken ersättning förslagsvis under tiden 1
november—30 april skall förhöjas med 1 öre per km, dels på grund av stadgandet
i 8 § 2 mom. allmänna resereglementet med 5 öre per km för varje
medresande förrättningsman.
Körd väglängd mil |
Vanligaste besparings- reglementet |
Domänverkets resereglemente |
Vattenfalls- styrelsens taxa |
Försvarets |
Telegrafsty- relsens beräkning |
Statsjägmäs-tarnas före-nings förslag’ |
Motormännens riksförbunds beräkning |
Sakrevisio-nens förslag |
||||||||
totalt |
öre/km |
totalt |
öre/km |
totalt |
öre/km |
totalt |
öre/km |
totalt |
öre/km |
totalt |
öre/km |
totalt |
ore/km |
totalt |
öre/km |
|
A. Bil med |
||||||||||||||||
tjänslevikt |
||||||||||||||||
t. o. m. 500 |
1770 |
35-4 |
1550 |
311 |
2 000 |
40-0 |
1600 |
32-0 |
1 550 |
310 |
2150 |
430 |
1 2 315 11 21500 |
46-31 230oJ |
1450 |
29-0 |
(max) |
| 3 060 |
30-C ( |
||||||||||||||
501-1000 |
2 620 |
26-2 |
2 670 |
26-7 |
3 020 |
302 |
2 900 |
29-0 |
2 850 |
28-5 |
3 3C0 |
330 |
2 650 |
26-5 |
||
i22 785 |
229-l| |
|||||||||||||||
1 001—1500 |
3 470 |
23-1 |
3 765 |
251 |
3 720 |
24-8 |
4 200 |
280 |
4150 |
27''7 |
4 050 |
27-0 |
3 990 |
26-0 |
3 850 |
25-7 |
1 501—2 000 |
4 320 |
21-6 |
4 880 |
24-4 |
4 420 |
22-1 |
5 050 |
25-3 |
5 050 |
25-3 |
4 860 |
24-3 |
4 650 |
23-3 |
||
2 001—2 500 |
5170 |
20-7 |
5120 |
20-5 |
5 900 |
23-6 |
5 950 |
23-8 |
5 725 |
22 9 |
5 450 |
21-8 |
||||
2 501-3000 |
6 020 |
20''1 |
5 820 |
19 4 |
6 750 |
22-5 |
6 850 |
228 |
6 570 |
21-9 |
6 250 |
20-8 |
||||
B. Bil med |
||||||||||||||||
tjänslevikt |
||||||||||||||||
t. o. m. 500 |
2 000 |
40-0 |
2 065 |
41-3 |
2 000 |
400 |
2 150 |
43''0 |
2 000 |
40-0 |
2 850 |
57''0 |
j 2 985 |
59-71 |
2 000 |
40-0 |
(max) |
122 0 00 |
240 0/ |
||||||||||||||
501—1000 |
3 220 |
32-2 |
3 620 |
36-2 |
4 000 |
40-0 |
3 900 |
390 |
3 650 |
36-5 |
4 400 |
44-0 |
1 3 920 |
39-2, |
3 6u0 |
36-0 |
(max) |
\23 580 |
235-8| |
||||||||||||||
1001-1 500 |
4 245 |
28-3 |
5100 |
340 |
4 965 |
331 |
5 650 |
377 |
5 300 |
35''3 |
5 400 |
36-0 |
5 085 |
839 |
5 200 |
34-7 |
1501-2 000 |
5 270 |
26-4 |
6 560 |
32-8 |
5 920 |
29-6 |
6 850 |
34-3 |
6 450 |
32''3 |
6 200 |
31-0 |
6 300 |
31-5 |
||
2 001-2 500 |
6 295 |
25-2 |
6 875 |
27-6 |
8 050 |
32-2 |
7 600 |
30-4 |
7 325 |
29-3 |
7 400 |
29-6 |
||||
2 501—3 000 |
7 320 |
24-4 |
7 830 |
26-1 |
9 250 |
30-8 |
8 750 |
29''2 |
8 400 |
28-0 |
8 500 |
28-3 I |
1 Tjänstemannen svarar för 200 kronor av de fasta kostnaderna.
2 Beloppet justerat med hänsyn till den täckningsprocent beträffande de fasta kostnaderna, varpå sakrevisionens förslag bygger.
Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
17
För att giva cn uppfattning om det ekonomiska utfallet vid en tillämpning
av det föreslagna ersättningssystemet i förhållande till nu gällande grunder
och till vissa införskaffade kostnadsberäkningar har sakrevisionen upprättat
en tablå (s. 16), utvisande den totalt uppburna ersättningen vid vissa årliga
körlängder och den därvid uppburna genomsnittsersättningen per km.
Tablån har upprättats på grundval av det i februari 1950 rådande prisläget.
1 allmänhet ha remissinstanserna givit sin anslutning till tanken, att ersättningsbeloppen
böra så nära som möjligt ansluta sig till de verkliga självkostnaderna.
Såsom redan förut antytts ha emellertid vissa myndigheter
ansett att de speciella självkostnader, som kunna uppkomma allt efter som
arbetsförhållandena växla inom olika verksamhetsområden, böra tagas till
utgångspunkt för kostnadsberäkningarna i stället för de genomsnittliga
kostnaderna i ett antal typfall.
Ej heller mot förslaget att ersättningsbeloppen skola grundas på kalkyler
för två olika biltyper med tjänstevikt under respektive över 1 100 kg ha
som regel erinringar framförts. Rikets allmänna kartverk har dock uttalat
sig för en biltyp och kontrollstyrelsen för tre biltyper.
Däremot ha skiftande meningar kommit till uttryck beträffande de av
sakrevisionen uppställa principerna för fördelning av de fasta kostnaderna.
Riksräkenskapsverket har ansett de föreslagna ersättningsgrunderna val
avvägda för tillgodoseende av såväl statens intresse att tjänstemännen i erforderlig
utsträckning ställa sina bilar till förfogande för tjänsteresor som
den enskilde tjänstemannens intresse att erhålla skälig gottgörelse för sina
kostnader för hållande av bil.
Statskontoret har tillstyrkt förslaget i denna del men framhållit, att det
förefaller som om totalutnyttjandet per år för större bil satts vid ett förhållandevis
lågt antal mil. Skiljaktig mening har uttalats av t. f. statskommissarien
Jerdenius och förste byråsekreteraren Kull, vilka ansett, att man vid
beräknandet av ersättning för driftkostnaderna för bil bör utgå från att ersättningen
skall beräknas efter den genomsnittliga självkostnaden för bil
vid ett ekonomiskt tillfredsställande totalutnyttjande av bilen, och att särskilda
ekonomiska fördelar icke skola beredas någon av parterna. Ett konsekvent
genomförande av denna princip leder enligt deras uppfattfling till
en enhetlig ersättning för kilometer vid alla körlängder upp till 1 500 mil
för år, varigenom ett administrativt enkelt ersättningssystem skulle erhållas.
Ersättningen för de första 1 500 milen per år bör med hänsyn härtill bestämmas
till 25,5 öre per km vid användande av bil med en tjänstevikt under
1 100 kg och eljest till 34,5 öre per km.
Statstjänarkartellen har uttalat, att de föreslagna ersättningsbeloppen
förefalla skäliga med hänsyn till rådande kostnader.
Tjänstemännens centralorganisation har förklarat sig godtaga såväl förslaget
till kompensationsgrad i fråga om de fasta kostnaderna som princi
2
Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. iVr 19.
18
Kangl. Maj.ts proposition nr 19.
pen att ersättningen baseras på en årlig total körlängd av 1 500 mil, även
om sistnämnda bestämning synes väl hög.
I några yttranden har gjorts gällande, att full ersättning för de fasta
kostnaderna bör utgå även om den årliga körsträckan i statens tjänst understiger
1 500 mil. Sålunda ha socialstyrelsen, hushållningssällskapens förbund,
Sveriges akademikers centralorganisation samt Sveriges jägmästares
och forstmästares riksförbund ansett, att ifrågavarande ersättningsgräns bör
bestämmas till 1 000 mil per år, medan skogsstyrelsen uttalat sig för att fördelningen
av de fasta kostnaderna inom hela latituden 500—1 500 mil bör
ske med utgångspunkt från den fasta kostnaden vid 1 500 mil.
Domänstyrelsen har föreslagit, att statsverket skall oberoende av körsträckan
betala hela kostnaden för fordonsskatt, försäkring och garage samt
vid 500 mils körning i tjänsten bestrida 2/3 av kostnaderna för amortering
och ränta.
Rikets allmänna kartverk och länsstyrelsen i Västerbottens län ha anfört,
att de fasta kostnaderna böra helt täckas av kilometeranslagen även om
den årliga körlängden understiger 1 500 mil.
Statstjänstemännens riksförbund har i sitt yttrande anfört att de till förbundet
anslutna organisationer, som avgivit yttranden över sakrevisionens
preliminära förslag, i allmänhet framhållit att ersättningsbeloppen äro för
låga och att ersättningen ej täcker självkostnaderna. Av ifrågavarande organisationer
har Sveriges lantmätareförening förordat full kompensation för
de fasta kostnaderna vid en årlig körlängd i tjänsten av 700 mil.
Lantmäteristyrelsen har i sin förut omförmälda skrivelse hemställt, att
en annan fördelningsgrund beträffande de fasta kostnaderna än den av
sakrevisionen föreslagna skall tillämpas för lantmäteripersonalen. Styrelsen
föreslår sålunda, att statsverket för såväl mindre som större bil skall bidraga
med 75 procent av de fasta kostnaderna vid årliga körlängder upp
till 500 mil. Under därpå följande 1 000 mil per år skall bilinnehavaren erhålla
ersättning för återstående fasta kostnader. I fråga om mindre bil bör
därjämte enligt lantmäteristyrelsens förslag gälla den specialregeln, att statsverket
vid årliga körlängder upp till 300 mil skall svara för 60 procent av
de fasta kostnaderna.
Till stöd för sin framställning har lantmäteristyrelsen anfört bl. a. följande.
Lantmäteripersonalens tjänsteresor avvika i avsevärd grad från vanliga
tjänsteresor inom statsförvaltningen. Sålunda medföres nästan utan undantag
omfattande bagage. Detta består därvid av instrument (t. ex. teodolit,
distanstub och avvägningsinstrument med tillhörande lådor och stativ), annan
mätutrustning (t. ex. mätband, stakkäppar, stenborr, slägga och markeringsjärn)
samt kontorsutrustning (t. ex. skrivmaskin, räknemaskin,
planimeter, kartor, blanketter o. dyl.). Ej sällan medföres ytterligare personlig
utrustning för ibland långvarig vistelse utanför stationeringsorten.
Mycket ofta åtföljes lantmätaren av mätningstekniker, av gode män, som
hämtas under färdvägen, eller av särskilt tillkallad sakkunnig. Då förrättningsobjekten
ligga vitt utspridda på distriktets landsbygd, uppkommer i
19
Kungl. Maj:Is proposition nr 19.
regel en avsevärd tidsutdräkt, om allmänna koinmimikationsmedel utnyttjas.
Ofta äga resorna rum på dåliga vägar och under besvärliga väderleksförhållanden.
Personalens bilar äro på grund härav utsatta för förslitning
i högre grad än vid vanliga bilresor. På grund av lantmäteriarbetets art
framstår bilen som ett synnerligen värdefullt hjälpmedel för personalen,
och särskilt under nuvarande förhållanden med hårt pressad arbetstakt på
grund av stor och växande arbetsmängd utgör bilen ett medel att rationalisera
verksamheten, som icke kan undvaras.
Lantmäteristyrelsen har genom kontakter med lantmäteristatens tjänsteföreningar
haft klart för sig att personalen ansett nuvarande ersättningsbestämmelser
för begagnandet av egen bil i tjänsten som obilliga. Styrelsen,
som med bekymmer sett den begynnande tveksamheten hos personalen att
även i fortsättningen hålla sig med egen bil för tjänstebruk, har — i syfte
att skapa ett underlag för att bedöma bilens ekonomiska betydelse för lantmäteriet
— under hösten 1950 verkställt en undersökning'' inom ett trettiotal
representativa organisationsenheter angående de förändringar i rese- och
traktamentskostnader samt tidsåtgång, som föranledes av en insats av en
eller flera bilar per organisationsenhet. Av utredningen framgår bl. a., att
den genomsnittliga årliga körlängden av tjänsteresor för lantmäteriets befattningshavare
är jämförelsevis låg. Detta sammanhänger närmast med
de begränsade verksamhetsområdena samt en omsorgsfull planläggning av
resorna. Medelkörlängden för alla här ifrågavarande bilar utgjorde under
år 1949 446 mil. För de lätta bilarna gäller en lägre genomsnittlig körlängd
per år eller omkring ,‘370 mil.
Ett genomförande av sakrevisionens förslag skulle i huvudsak innebära
en försämring för lantmäteripersonalen. Under nuvarande förhållanden
skulle en dylik försämring kunna medföra vittgående, icke önskvärda konsekvenser
för det allmänna. Vad som i stället skulle erfordras för att öka
lantmäteriets arbetskapacitet och lönsamhet är närmast en förbättring av
utgående ersättning för bilresor.
Sakrevisionens förslag, som såvitt lantmäteristyrelsen kunnat finna i
övrigt grundar sig på omsorgsfull utredning och riktiga principer, innehåller
en förutsättning, som icke är riktig och ej heller relevant vad beträffar
förhållandena inom lantmäteristaten. Styrelsen syftar härvidlag
på sakrevisionens antagande, att en bil, för att ekonomiskt totalutnyttjas,
måste köras 1 500 mil per år. Det är verklighetsfrämmande att antaga, att
en tjänsteman, som större delen av året är sysselsatt med pressande förrättningsarbete,
under ledig tid skulle i privata ärenden köra 800 å 900
mil. Det torde emellertid icke finnas anledning att undersöka de privata
resornas omfattning. Den enda omständighet, som i sammanhanget har
någon betydelse, torde vara, att lantmäteripersonalen genom att tillhandahålla
sina bilar för tjänsteresor, åstadkommer en arbetsprestation, som
eljest icke skulle ha varit möjlig, och därigenom bereder statsverket en
nettoinkomstökning av storleksordningen eu kvarts miljon kronor. Detta
förhållande skulle i och för sig kunna anföras som motiv för att statsverket
redan från och med en ganska låg årlig körlängd iklädde sig hela de
fasta kostnaderna för en bil.
I sitt yttrande över Jantmäteristyrelsens framställning har sakrevisionen
avstyrkt, att för lantmäteripersonalen skulle tillämpas annan kompensationsgrad
än den som avsetts skola gälla för statsförvaltningen i övrigt.
Sakrevisionen har emellertid funnit det skäligt, att särskild ersättning beredes
lantmäteripersonalen, vilkens tjänsteresor i vissa hänseenden synas
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
avvika från tjänsteresor i allmänhet inom statsförvaltningen. Sålunda medföres
vid lantmäteripersonalens förrättningar nästan utan undantag omfattande,
statsverket tillhörig utrustning. Enligt vad sakrevisionen inhämtat
består denna utrustning av »sammanträdesutrustning» å ca 40 kg, »normalutrustning»
å ca 85 kg eller »större mätningsutrustning» å ca 185 kg.
Medförande av i allt fall någon av de två sistnämnda utrustningarna, som
därtill äro skrymmande, medför ökade självkostnader, till vilka hänsyn icke
tagits i sakrevisionens kostnadsberäkningar. På grund härav är det enligt
sakrevisionens uppfattning icke oskäligt, att förrättningsman för tjänsteresor,
vid vilka han för sina tjänsteförrättningar nödgas i bilen regelmässigt
medföra utrustning av viss tyngd, beredes ersättning med samma belopp,
5 öre per km, som enligt 8 § 2 mom. allmänna resereglementet tillkommer
förrättningsman, som i sin bil medför annan förrättningsman. Sakrevisionen
anser sig dock icke böra föreslå, att dylik ersättning ifrågakommer
för medförande av annan utrustning än »normalutrustning» eller
»större mätningsutrustning». Sakrevisionen har därvid förutsatt, att förenämnda
ersättning å 5 öre per km för medresande förrättningsman är bestämd
i viss anslutning till den i ett motorfordons tjänstevikt ingående personvikten
av 75 kg. På grund härav bör den eljest utgående ersättningen
ökas vid medförande av »normalutrustning» med 5 öre per km och av
»större mätningsutrustning» med 10 öre per km.
Sakrevisionen har slutligen framhållit att, därest det skulle visa sig att
förrättningsman inom annat förvaltningsområde regelmässigt har att för
sin tjänst medföra utrustning av förenänmda tyngd och skrymmande beskaffenhet,
det synes skäligt, att motsvarande särskilda ersättning tillkommer
sådan förrättningsman.
Vad angår sakrevisionens förslag om förhöjd ersättning vid vissa tjänsteresor
har arbetarskyddsstyrelsen uttalat, att tilläggsersättning bör utgå ej
blott vid tjänsteresor inom de fyra nordligaste länen utan även vid tjänsteresor
som företagas av yrkesinspektionens befattningshavare i Gävle och
Karlstad.
I några yttranden ha framförts erinringar mot förslaget att ett tillägg av
5 öre per km skall utgå för varje medresande förrättningsman. Statskontoret
anser sålunda, att dylik tilläggsersättning bör medgivas endast om
antalet medresande varit två eller flera och utgå med ett fixt belopp av
5 öre per km. Skiljaktig mening har anmälts av t. f. statskommissarien
Löndahl. Telegrafstyrelsen har uttalat, att ersättningen bör nedsättas till
ett par öre per kilometer. Även vattenfallsstyrelsen har funnit den föreslagna
ersättningen vara för hög. Statstjänsteimännens riksförbund har anfört,
att såsom förrättningsman bör räknas jämväl medresande, vilken är
stadd i statens ärenden men å vilken resereglementets bestämmelser icke
äga tillämpning.
Kungl. Maj. ts proposition nr 19.
Departementschefen.
21
1 allt mer stegrad utsträckning förekommer att bil användes vid resor,
som företagas i tjänsten. Erfarenheten har givit vid handen, att på många
områden arbetet kan i hög grad effektiviseras och avsevärda tidsvinster
uppnås, om befattningshavarna vid tjänsteförrättningar utanför stationeringsorten
kunna begagna bil i stället för andra kommunikationsmedel.
Även om — vilket dock icke alltid är fallet — resekostnaderna ökas när bil
användes, torde i allmänhet kostnadsökningen mer än uppvägas av att vederbörande
tjänstemans arbetstid kan bättre utnyttjas.
Ofta är emellertid resefrekvensen icke så hög att det är ekonomiskt försvarbart
att staten anskaffar tjänstebil och ställer denna till förfogande.
I dylika fall kan det många gånger bliva för statsverket ekonomiskt lönande
att förrättningsmän tillhöriga bilar begagnas vid resor i tjänsten.
Härvid bör även beaktas, att möjligheten att använda egen bil i tjänsten
är ägnad att skapa ökad trivsel i arbetet.
En förutsättning för det sambruk mellan statsverket och den enskilde,
som dispositionen för tjänsteresor av denne tillhörig bil kan sägas innebära,
är emellertid, å ena sidan, att det allmännas intresse av att utnyttja förrättningsmannens
bil blir tillgodosett och, å andra sidan, att förrättningsmannen
erhåller en skälig gottgörelse för att hans bil ställes till förfogande.
I sistnämnda hänseende bör eftersträvas, att ersättningsbeloppen så nära
som möjligt anslutas till de faktiska självkostnaderna och att en rättvis
fördelning av dessa kostnader mellan statsverket och den enskilde tjänstemannen
åstadkommes.
Ur angivna synpunkter lämna de nuvarande bestämmelserna i fråga om
ersättning för användande av egen bil i tjänsten åtskilligt övrigt att önska.
Ersättningsbeloppen äro för närvarande mycket varierande inom olika delar
av statsförvaltningen. Bestämmelserna medföra därför ofta olika resultat
i ersättningshänseende för likartade förrätlningsresor och förorsaka
därjämte en tidsödande och besvärlig kontrollprocedur. Vidare torde ersättningsbeloppen
i många fall icke grunda sig på undersökningar rörande
de faktiska självkostnaderna för innehav och drift av bil. För de fall,
där de s. k. besparingsreglementena icke äro tillämpliga, kan ersättningsbeloppet
med hänsyn till att detsamma angivits i allmänna resereglementet
icke smidigt anpassas till inträffade kostnadsförändringar.
På grund av det anförda anser jag, att bestämmelserna om ersättning för
tjänsteresor med förrättningsmän tillhörig bil böra ändras. Det förslag, som
härutinnan framlagts av statens sakrevision och som tillstyrkts i flertalet
av de däröver avgivna yttrandena, synes mig väl ägnat att läggas till grund
för en reglering av hithörande frågor. Detta förslag innebär bl. a., att ett
enhetligt för hela statsförvaltningen gällande ersättningssystem skall genomföras
och att detta system skall utformas så att ersättningsbeloppen så
nära som möjligt anslutas till de verkliga självkostnaderna. I sistnämnda
hänseende utgår förslaget från att full täckning för såväl de fasta som de
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
rörliga kostnaderna skall medgivas från statens sida, om tjänsteman tillhörig
bil begagnas för tjänsteresor i sådan utsträckning, att ett för bilanskaffning
ekonomiskt försvarbart utnyttjande uppnås enbart i statens tjänst,
och att förutom de rörliga kostnaderna endast viss del av de fasta kostnaderna
skall bestridas av statsverket vid mindre utnyttjande av bilen för
statens räkning. Ersättningsbeloppen per kilometer bliva på grund härav
olika vid olika årliga körlängder.
Såsom redan framhållits utgår ersättning för tjänsteresor med egen bil
för närvarande enligt skilda bestämmelser inom olika delar av statsförvaltningen.
Ehuru grundförutsättningarna för resornas anordnande och ersättande
i många fall äro likartade, föranleda nu gällande ersättningsnormer
betydande skillnader i fråga om storleken av ersättningsbeloppen. Såväl ur
rättvisesynpunkt som med hänsyn till önskvärdheten att förenkla beräkningen
av reseersättningarna och kontrollen däröver anser jag det angeläget,
att ersättning för tjänsteresa med egen bil utgår efter enhetliga normer.
De olika s. k. besparingsreglementena skulle då kunna upphävas i de delar,
de avse ersättning för tjänsteresa med egen bil. Enligt vad jag inhämtat har
inom 1949 års reseersättningskommitté diskuterats införandet av ett sådant
system för traktamentsersättning att dessa reglementen även i övriga delar
skulle kunna upphävas.
Den av sakrevisionen verkställda undersökningen synes mig giva vid handen,
att förutsättningar föreligga för införande av ett enhetligt, för så gott
som hela statsförvaltningen gällande ersättningssystem. Även om tjänsteresorna
inom några få verksamhetsområden äro i viss mån olika de förrättningsresor,
som tjänstemän i allmänhet företaga, bör detta icke utgöra hinder
för att enhetliga ersättningsbestämmelser tillskapas. Det torde nämligen
vara möjligt att så utforma ersättningsnormerna, att tillbörlig hänsyn kan
tagas till de särpräglade förhållanden, som otvivelaktigt råda inom vissa
förvaltningsgrenar. I likhet med sakrevisionen finner jag dock, att de enhetliga
ersättningsgrunderna icke böra tillämpas i fråga om bilinspektionens
besiktningsmän och postverkets lantbrevbärare.
I några yttranden ha anförts betänkligheter mot att låta det föreslagna
systemet gälla även i sådana fall, då reseersättningarna skola erläggas av
enskilda rekvirenter. Utan tvivel är det också mindre önskvärt att enskilda
uppdragsgivare kunna bliva skyldiga att erlägga olika ersättningsbelopp
allt efter som förrättningen ägt rum i början eller slutet av den bestämda
beräkningsperioden. Såsom riksräkenskapsverket och veterinärstyrelsen
framhållit kan emellertid denna olägenhet icke tillmätas så stor betydelse
att det enhetliga systemet på grund därav skulle avvisas.
Sakrevisionen har även föreslagit, att avgörandet, huruvida kostnadsjämförelse
enligt 4 § första stycket resereglementet skall göras eller ej, skall
generellt decentraliseras från Kungl. Maj :t till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter.
I likhet med statskontoret anser jag dock, att beslutanderätten
alltjämt i princip bör förbehållas Kungl. Maj :t men möjlighet
bör öppnas för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätten i dessa frågor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
23
Beträffande förutsättningarna för att dispens skall givas från kostnadsjämförelsen
synas de av sakrevisionen uppdragna riktlinjerna böra godtagas.
Dispens bör sålunda bygga på en verklig jämförelse i stort beträffande
kostnaderna för olika färdsätt. Medgivande att använda egen bil i tjänsten
i förening med undantag från kostnadsjämförelse enligt 4 § första stycket
bör lämnas endast om detta ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till
ett rationellt bedrivande av verksamheten ställer sig förmånligt för statsverket.
Medgivandet bör avse viss tid och visst tjänstgöringsområde, varvid
även bör fastställas den biltyp, efter vilken ersättningen skall beräknas.
För medgivandet bör vidare förutsättas förbindelse från vederbörande förrättningsman
att under tiden för medgivandet använda bilen för resor i
tjänsten, att låta annan förrättningsman, som har att i tjänsteärende färdas
samma väg, i mån av utrymme medfölja i bilen, samt att för anbefalld
resa använda tjänstebil, om sådan ställes till förfogande.
Jag delar även sakrevisionens uppfattning, att dylikt medgivande att begagna
egen bil i tjänsten endast undantagsvis bör avse annan bil än mindre
bil samt att för myndighets beslut om tillstånd att beräkna ersättningen
efter den för större bil avsedda taxan bör fordras särskild motivering. Det
kan dock bliva erforderligt att övergångsvis medgiva en mindre restriktiv
prövning i detta hänseende.
Då ersättningsbestämmelserna äro avsedda att gälla vare sig undantag
från kostnadsjämförelse medgivits eller ej, uppstår frågan, efter vilken biltyp
ersättningen skall beräknas i de fall, för vilka ersättningsbeloppet nu
angives i 2 § 1 mom. resereglementet, eller således då kostnadsjämförelse
skall ske och något beslut om användande av viss biltyp icke föreligger. I
anslutning till vad jag nyss anfört bör enligt min mening gälla, att ersättningen
i dylika fall skall, oavsett om mindre eller större bil kommit till
användning, beräknas efter den taxa, som avses skola gälla för begagnande
av mindre bil. Med hänsyn till att härvid i allmänhet torde vara fråga om
mera tillfällig körning i tjänsten eller kortare körlängder, torde ersättningen
i regel komma att utgå efter det högsta i nämnda taxa upptagna beloppet.
Vad jag här förordat förutsätter följande ändringar i allmänna resereglementet.
Då ersättningsbeloppen enligt de av mig föreslagna grunderna
skola bestämmas med hänsyn till självkostnadsberäkningar och därför tid
efter annan kunna behöva jämkas på grund av inträffade större prisändringar,
kunna ersättningsnormerna smidigast anpassas efter föreliggande
förhållanden om bestämmelserna utbrytas ur resereglementet och innefattas
i särskilda av Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. Jag förordar därför,
att den i 2 § 1 mom. resereglementet intagna bestämmelsen om ersättning
för resa med »Annan automobil» utbytes mot en hänvisning till dylika av
Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Detta föranleder även ändringar i
4 § tredje stycket, bl. a. upphävande av stadgandet att Kungl. Maj :t i
regel icke må bestämma ersättningen för tjänsteresa med egen bil till högre
belopp än det i 2 § 1 mom. angivna. Även förslaget om möjlighet för Kungl,
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 19.
Maj :t att till central förvaltningsmyndighet delegera prövningen av frågor
om undantag från den i 4 § första stycket stadgade kostnadsjämförelsen
påkallar en ändring av 4 § tredje stycket.
De nya bestämmelserna böra träda i kraft snarast möjligt, förslagsvis
den 1 april 1951.
I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag
till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 £ allmänna resereglementet
den 21 juni 1929 (nr 210), vilket förslag torde böra föreläggas
riksdagen till antagande.
Sedan riksdagen meddelat beslut i ämnet, torde det ankomma på Kungl.
Maj :t att utfärda de avsedda ersättningsbestämmelserna. För att riksdagen
skall bliva i tillfälle att erhålla kännedom om hur dessa bestämmelser enligt
min mening böra närmare utformas torde jag emellertid redan i detta
sammanhang få något beröra även denna fråga. Jag delar sakrevisionens
uppfattning, att utgångspunkten för fördelningen av de fasta kostnaderna
mellan staten och den enskilde bör vara ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande
totalutnyttjande av bilen för såväl statligt som enskilt bruk.
Sakrevisionens förslag att denna grad av utnyttjande skall anses vara uppnådd
vid en körlängd av 1 500 mil per år synes böra godtagas. Då från
vissa myndigheters och sammanslutningars sida gjorts gällande, att denna
gräns skulle vara allt för hög, torde tillräcklig hänsyn icke ha tagits till de
faktiska förhållandena.
I enlighet med det anförda böra vid årliga körlängder av 1 500 mil eller
mera i statens tjänst såväl de fasta som de rörliga kostnaderna helt bäras
av statsverket. Begagnas bilen i mindre utsträckning för tjänsteresor bör,
förutom de rörliga kostnaderna, endast viss del av de fasta kostnaderna bestridas
av staten. Sakrevisionens förslag i denna del innebär, att vid årliga
körlängder av upp till 500 mil statsverket och den enskilde skola bestrida
hälften vardera av de fasta kostnaderna och att bilägaren under därpå följande
1 000 mil skall få ersättning för återstående fasta kostnader. Lantmäteristyrelsen
åter har förordat, att täckningsprocenten för de fasta kostnaderna
skall vid körlängder upp till 500 mil per år vara 75, medan domänstyrelsen
föreslagit, att statsverket skall vid sistnämnda körlängd svara för
Va av kostnaderna för amortering och ränta samt oberoende av körsträckan
helt bestrida övriga fasta kostnader.
Fastställandet av kompensationsgraden i fråga om de fasta kostnaderna
vid lägre årliga körsträckor än 1 500 mil är enligt min mening en avvägningsfråga,
vid vars bedömande hänsyn måste tagas såväl till statens intresse
att tjänstemännen i erforderlig omfattning ställa sina bilar till förfogande
för tjänsteresor som den enskilde tjänstemannens intresse att erhålla
skälig gottgörelse för kostnaderna för bilen. En rent proportionell
minskning av täckningsprocenten synes på grund härav icke böra ifrågakomma.
En dylik nedsättning skulle för övrigt innebära en betydande sänk
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 19.
ning av de enligt besparingsreglementena nu utgående ersättningsbeloppen.
Jag finner mig med hänsyn till det anförda böra förorda, att kompensationsgraden
bestämmes något högre. Då sakrevisionens förslag synes innebära en
skälig fördelning av de fasta kostnaderna mellan staten och den enskilde
tjänstemannen, anser jag mig böra förorda förslaget även i denna del. Man
bör nämligen icke bortse från att bilinnehavet för den enskilde befattningshavaren
medför fördelar utom tjänsten.
Den i enlighet med angivna principer utgående ersättningen bör beräknas
med hänsyn till den genomsnittliga kostnaden i ett antal typfall och grundas
på kalkyler för två biltyper, den ena med en tjänstevikt understigande
1 100 kg och den andra med eu tjänstevikt av minst 1 100 kg. Dessa kalkyler
böra enligt min mening omräknas varje år, förslagsvis under våren,
varefter Kungl. Maj:t fastställer ersättningsbeloppen för det kommande
budgetåret.
Mot sakrevisionens förslag, att ersättningsbeloppen skola så till vida differentieras,
att ersättningen för resor i de fyra nordligaste länen höjes med
2 öre per km vintertid och eljest med 1 öre per km, har jag icke något att
erinra.
Jag finner mig även böra godtaga, att den i 8 § 2 mom. resereglementet
stadgade ersättningen av 5 öre per km för varje medresande förrättningsman
bibehålies i avvaktan på resultatet av 1949 års reseersättningskommittés
arbete, även om denna ersättning, såsom vissa myndigheter framhållit,
förefaller väl hög. Prövningen av statstjänstemännens riksförbunds förslag
om en utvidgning av tillämpningsområdet för detta författningsrum
synes böra anstå till dess kommitténs förslag föreligger.
Med anledning av vad sakrevisionen anfört i sitt yttrande över lantmäteristyrelsens
framställning vill jag ej motsätta mig, att befattningshavare, som
vid förrättningar utanför stationeringsorten regelmässigt måste medföra
tyngre eller mera skrymmande utrustning, efter Kungl. Maj :ts prövning tillerkännes
särskild ersättning för de tjänsteresor, vid vilka sådan utrustning
medföres. Härigenom kan skälig hänsyn tagas till de särpräglade förhållanden,
som råda inom vissa förvaltningsområden. Högre ersättning än 5 öre
per km synes dock icke böra medgivas.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
8 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 19.
Ur protokollet:
It. Sandberg.