Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
1
Nr 184.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila anställningshavare
i statens tjänst, m. m.; given Stockholms
slott den 30 mars 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogade förslag till
1) förordning om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila
statstjänstemän, m. m.;
2) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för de
högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418);
3) kungörelse om ändring i 1947 års familjepensionsreglemente för de
högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419);
4) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan
den 30 juni 1947 (nr 420);
5) kungörelse om ändrad lydelse av 10 § och 13 § 2 mom. 1947 års familj
epensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421);
6) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare
den 30 juni 1947 (nr 422); samt
7) kungörelse om ändrad lydelse av 9 § och 12 § 2 mom. 1947 års familj
epensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423);
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
John Lingman.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 184.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1948 års pensionsålderskommitté
i betänkande den 29 december 1950 framlagt förslag förordas i propositionen,
att det nuvarande systemet med fasta pensionsåldersgränser ersättes
med en anordning med pensioneringsperioder, omfattande ett, två
eller tre år. Under pensioneringsperioden skall det i allmänhet vara befattningshavarens
ensak att bestämma den närmare tidpunkten för sin avgång.
Befattningshavarens rätt att avgå före pensioneringsperiodens övre gräns
skall emellertid motsvaras av en möjlighet för vederbörande myndighet att
tillse, att befattningshavarens tjänstgöring icke fortgår längre än att han kan
på tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst.
De reguljära pensioneringsperioderna skola enligt propositionen vara tre
till antalet och i princip omfatta
pensioneringsperiod I tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år,
pensionerings period II tiden från uppnådda 63 år till uppnådda 65 år, och
pensioneringsperiod III tiden från uppnådda 65 år till uppnådda 66 år.
För de fall, då en lägre avgångsålder än 60 år är erforderlig, skall finnas
en särskild pensioneringsperiod IV, omfattande den tid, som för varje särskilt
fall bestämmes.
I propositionen föreslås, att angivna system nu skall vinna tillämpning
beträffande civila anställningshavare i statens tjänst samt för befattningshavare
underkastade pensionsreglementena för de högre kommunala skolorna
och folkskolan. I fråga om de övriga befattningshavarkategorier, som
omfattas av det statliga pensionsväsendet, avses förslag skola föreläggas
1952 års riksdag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
3
Förslag
till
förordning om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för civila statstjänstemän, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I stället för vad i 6, 7 och 11 §§, 13 § 2 mom., 14 § 1 mom. och 19 §
1 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente den 30 juni 1947 (nr
416) stadgas skola för civila statstjänstemän gälla de i 2—7 §§ denna förordning
meddelade bestämmelserna.
2 §•
(I stället för 6 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)
1 mom. Ordinarie innehavare av domarämbete, med undantag av vattenrättsingenjör,
är skyldig att avgå från tjänsten, därest han
a) uppnått en levnadsålder, som med två år överstiger hans ålder vid ingången
av den i 3 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden,
eller ock under tillhopa sex månader efter sistnämnda tidpunkt åtnjutit
tjänstledighet av annan anledning än för fullgörande av offentligt uppdrag;
b) till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen att
på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst; eller
c) oavbrutet under två på varandra följande år åtnjutit tjänstledighet
av annan anledning än för fullgörande av offentligt uppdrag samt befinnes
till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs
eller till följd av nedsatt arbetsförmåga för framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst.
2 mom. Annan ordinarie tjänsteman än i 1 mom. avses är skyldig att avgå
från tjänsten, därest han
a) i fråga om tjänsteman, som tillsatts medelst fullmakt eller konstitutorial,
uppnått en levnadsålder, som motsvarar den övre gränsen av den i
3 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden;
b) till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst; eller
c) till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b)
sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.
Finner i fall, varom under b) och c) här ovan förmäles, den myndighet,
som äger pröva frågan om tjänstemannens rätt att komma i åtnjutande
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
av pension, anledning antaga att tjänstemannen kan tjänstgöra i sådan annan
befattning, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig, skall
frågan, huruvida förflyttning lämpligen bör ske, underställas Kungl. Maj :ts
prövning eller, där prövningen av nämnda fråga enligt Kungl. Maj :ts beslut
ankommer på myndigheten, av denna upptagas till avgörande.
Vad i detta moment stadgats skall icke föranleda inskränkning i den vidsträcktare
avgångsskyldighet, som på grund av beslut av Kungl. Maj :t och
riksdagen må vara för viss tjänsteman gällande.
3 mam. Därest det ur tjänstesynpunkt finnes önskvärt, att tjänsteman,
som avses i 2 inom., efter uppnåendet av den för honom gällande pensioneringsperiodens
övre gräns tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter,
som ålegat honom i hans senast innehavda befattning, må medgivande
kunna lämnas honom att kvarstå i tjänst under ytterligare högst två år,
dock allenast så länge han är fullt tjänstduglig. Fråga om dylikt medgivande
prövas av Kungl. Maj :t.
4 mom. Befinnes i 2 mom. avsedd tjänsteman, som tillsatts medelst fullmakt
eller konstitutorial och för vilken högst fem år återstå till uppnåendet
av pensioneringsperiodens nedre gräns, urståndsatt att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant fall för handen,
varom i 2 mom. första stycket sägs, må Kungl. Maj :t förklara honom skyldig
att avgå från tjänsten och entlediga honom.
Tjänsteman, som genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till förfarande,
varå avsättning kunnat följa, men som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
förklarats fri från ansvar, må av Kungl. Maj :t jämväl i annat fall
än i nästföregående stycke sägs förklaras skyldig att avgå samt entledigas.
5 mom. I 2 inom. avsedd, medelst fullmakt eller konstitutorial tillsatt
tjänsteman, som uppnatt den för honom gällande pensioneringsperiodens
nedre gräns, må av den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda,
förklaras skyldig att avgå från tjänsten och entledigas, därest han befunnits
icke kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden eller
hans bibehållande i tjänst på grund av arbetsuppgifternas särskilda art anses
innebära risk för hans eller andras säkerhet eller hälsa. Detsamma skall
gälla, därest tjänstemannens avgång finnes önskvärd i samband med genomförande
av omorganisation, berörande hans tjänsteställe, eller rationalisering
av arbetsförhållandena därstädes.
6 mom. Icke-ordinarie tjänsteman må ej bibehållas i sin befattning, därest
han
a) uppnått en levnadsålder, som motsvarar den övre gränsen av den i
3 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden, Kungl. Maj :t
obetaget att i fail, som avses i 3 mom., medgiva bibehållande i befattningen
ytterligare högst två år, dock allenast så länge han är fullt tjänstduglig;
b) till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst; eller
c) till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
5
eller till följd av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.
I fall, varom under b) eller c) här ovan förmäles, skall bestämmelsen i
2 mom. andra stycket äga motsvarande tillämpning.
3 §.
(I stället för 7 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)
För ordinarie befattning, som tillsättes medelst fullmakt eller konstitutorial,
så ock för icke-ordinarie befattning med undantag av befattningarna
såsom chef för bank- och fondinspektionen eller sparbanksinspektionen skall
gälla den pensioneringsperiod, som av Kungl. Maj :t för befattningen fastställts.
Har ordinarie tjänsteman utan något sitt förvållande förflyttats till tjänst,
för vilken gäller annan pensioneringsperiod än den för hans tidigare tjänst
stadgade, skall dock den nya pensioneringsperioden icke tillämpas å honom,
såframt han icke inom viss, av Kungl. Maj :t bestämd tid anmäler sin önskan
om tillämpning beträffande honom av pensioneringsperioden för den
nya tjänsten.
Pensioneringsperioderna omfatta
pensioneringsperiod I tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 60 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 63 års ålder,
pensioneringsperiod II tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 63 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 65 års ålder,
pensioneringsperiod II tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
tjänstemannen uppnår 65 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
varunder han uppnår 66 års ålder, samt
pensioneringsperiod IV den tid, som för varje särskilt fall blivit bestämd.
4 §•
(I stället för 11 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)
1 mom. Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av tjänstepension
tillkommer tjänsteman, som avses i 3 avd. 1 kap. 1947 års allmänna
t j änstepensionsreglemente,
a) därest han avgår efter den för honom gällande pensioneringsperiodens
inträde och sådant fall som under b) eller c) sägs icke föreligger (ålderspension);
b)
i fall som avses i 2 § 1 mom. b), 2 § 2 mom. första stycket b) eller 2 §
6 mom. första stycket b) (invalidpension); samt
c) i fall som avses i 2 § 1 mom. c), 2 § 2 mom. första stycket c) eller 2 §
6 mom. första stycket c), så ock där tjänsteman med tillämpning av bestämmelserna
i 2 § 4 mom. förklarats skyldig att avgå (sjukpension).
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Härvid iakttages dock
a) att tjänsteman icke må komma i åtnjutande av invalid- eller sjukpension,
därest han i den ordning, varom i 2 § 2 mom. andra stycket förmäles,
prövats lämpligen böra förflyttas till annan befattning; samt
b) att ordinarie tjänsteman, som med frånträdande av tjänstens utövande
innehar icke-ordinarie befattning, ej må, därest båda befattningarna äro
förenade med tjänstepensionsrätt enligt nämnda reglemente, komma i åtnjutande
av tjänstepension vid avgång allenast från den icke-ordinarie befattningen
och ej heller vid samtidig avgång från båda tjänsterna bekomma
mer än eu pension.
2 mom. Befattningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensioneringsperiodens
nedre gräns frivilligt avgår ur tjänst, må kunna av
Kungl. Maj :t medgivas rätt att därvid komma i åtnjutande av tjänstepension
(förtidspension), därest avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen
och under förutsättning tillika att han innehar minst det antal tjänstår,
som erfordras för erhållande av hel pension.
Vid tjänstårsberäkning för det ändamål, som i första stycket avses, skola
tjänståren beräknas utan iakttagande av föreskrifterna i 15 § 1 mom. andra
och tredje styckena 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente eller de
motsvarande föreskrifter, som må gälla på grund av stadgandet i 15 § 2 mom.
samma reglemente.
Genom fullmakt tillsatt tjänsteman, som är innehavare av förtroendesyssla
enligt § 35 regeringsformen, må ock av Kungl. Maj :t kunna medgivas rätt
att komma i åtnjutande av förtidspension, därest tjänstemannen entledigas
utan att han själv därom uttryckt önskan och utan att skyldighet att avgå
från tjänsten föreligger på grund av i denna förordning meddelade bestämmelser.
5 §•
(I stället för 13 § 2 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)
Har för ordinarie tjänst ändring skett beträffande pensioneringsperiod,
tjänstepensionsunderlag eller för hel pension erforderligt antal tjänstår, varom
förmäles i 16 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente (tjänstålder),
må grundbeloppet av tjänstepension för den som omedelbart före
ändringen innehade tjänsten icke understiga det belopp, vartill det skulle
hava beräknats, därest ändringen icke ägt rum och, i fall där för tjänsten
föreskrivits lägre pensioneringsperiod, såsom tjänstår fått tillgodoräknas den
tid, som utgör skillnaden mellan de båda pensioneringsperiodernas övre gränser.
Såsom villkor för åtnjutande av den sist avsedda förmånen skall dock
vid bestämmande av ålderspension gälla, att tjänstemannen kvarstått i sin
tjänst intill utgången av den senast för tjänsten föreskrivna pensioneringsperioden.
Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande ordinarie
tjänsteman, som utan något sitt förvållande förflyttats till annan tjänst.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
6 §•
(I stället för 14 § 1 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)
Såsom tjänstepensionsunderlag skall vid bestämmandet av tjänstepension
för tiden intill den månad, varunder pensionstagaren uppnår 67 års
ålder, tillämpas det belopp (begijnnelseunderlag), som enligt 14 § 2 eller 3
mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente gäller för den befattning
från vilken avgången sker, samt för tiden därefter det belopp (slutunderlag),
som erhålles genom minskning av begynnelseunderlaget med
792 kronor, såframt ej Kungl. Maj :t i särskilt fall förordnar om lägre avdrag.
Har den tjänst, från vilken avgången äger rum, innehafts under kortare
tid före pensioneringsperiodens utgång än tre år, må dock, där ej Kungl.
Maj :t annorlunda förordnar, vid bestämmandet av ålders- eller förtidspension
icke tillämpas högre begynnelse- eller slutunderlag än ,som motsvarar
en tredjedel av sammanlagda beloppet av de högsta begynnelse- respektive
slutunderlag, vilka må hava varit för tjänstemannen gällande under vart
och ett av de närmast före avgången förflutna, före pensioneringsperiodens
utgång infallande tre åren på grund av därunder innehavd, med tjänstepensionsrätt
förenad anställning.
7 §•
(I stället för 19 § 1 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.)
Grundbeloppet av förtidspension, varom förmäles i 4 § 2 mom. första
stycket, bestämmes enligt de i 16 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
angivna grunderna men skall för tiden intill ingången av den för
tjänstemannen gällande pensioneringsperioden vara minskat med Vi» eller,
där för hel pension erfordras 25 tjänstår, 1/im för varje full eller påbörjad
fjärdedel av år, som vid avgångstillfället återstått till nämnda tidpunkt.
8 §•
Beträffande civila statstjänstemän skall vad i 13 § 3 mom. andra stycket
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente stadgas i fråga om pensionsålder
i stället avse pensioneringsperiod samt vad i 15 § 1 mom. första stycket
ävensom 17 och 18 §§ samma reglemente stadgas i fråga om pensionsålderns
inträde i stället avse pensioneringsperiodens utgång.
9 §•
I stället för de i 32 § 1 mom. 1., 2 mom. 1. första stycket och 3 mom. 2.
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente meddelade föreskrifterna rörande
pensionsålderns inträde skall gälla följande.
Pensioneringsperioden omfattar tiden från utgången av det kalenderhalvår,
varunder tjänstemannen uppnått den levnadsålder som motsvarar den
för tjänsten gällande pensioneringsperiodens nedre gräns, till utgången av
det kalenderhalvår, varunder han uppnått den levnadsålder som motsvarar
samma periods övre gräns.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 184.
Avgång under pensioneringsperioden må äga rum endast vid utgången
av kalenderhalvår, därest icke avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga
eller den myndighet, som äger att från tjänsten entlediga, eljest finner skäl
medgiva att avgången .sker under kalenderhalvåret.
10 §.
Beträffande familjepension åt efterlevande till civil statstjänsteman skall
vad i 8 § 2 mom. och 3 mom. andra stycket samt 15 § 2 mom. första och
andra styckena 1947 års allmänna familjepensionsreglemente den 30 juni
1947 (nr 417) stadgas i fråga om pensionsålder eller pensionsålderns inträde
i stället avse pensioneringsperiod respektive pensioneringsperiodens inträde
samt vad i 10 § första stycket under c) samma reglemente stadgas i fråga
om pensionsålderns inträde i stället avse pensioneringsperiodens utgång.
Därjämte skall i fråga om sådan pension i stället för vad i 13 § 1 mom.
andra stycket under e) nämnda reglemente stadgas gälla, att såsom pensioneringsperiod
skall räknas tiden från utgången av den kalendermånad, varunder
befattningshavaren uppnått eller skulle hava uppnått 65 års ålder,
till utgången av den kalendermånad, varunder han uppnått eller skulle hava
uppnått 66 års ålder.
11 §•
Hänvisning till sådant stadgande i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
eller 1947 års allmänna familjepensionsreglemente, som ersatts
med bestämmelse i denna förordning, .skall beträffande civila statstjänstemän
eller familjepension åt efterlevande till civila statstjänstemän
avse sistnämnda bestämmelse.
Denna förordning träder i kraft den 20 juni 1951, då 32 § 2 mom. 1.
andra stycket 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente upphör att
gälla.
Förslag
till
kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för
de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418).
Härigenom förordnas, att 2, 5, 6 och 9 §§, 11 § 2 mom., 12 § 1 mom., 13 §
1 mom. samt 15—17 §§ 1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre
kommunala skolorna den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
2 §.
Dar ordinarie lärare utan något sitt förvållande förflyttas till befattning,
som avses i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente eller 1947 års
tjänstepensionsreglemente för folkskolan, skall i fråga om pensionerings1
Senaste lydelse av 9 §, se 1949: 257.
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
9
period, tjänstepensions grundbelopp och tjänstelivräntas belopp hänsyn tagas
till de för den tidigare innehavda befattningen gällande bestämmelserna
på sätt och i den omfattning, som angivas i 7 § 1 mom., 13 § 2 mom., 25 §
2 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente respektive 5 § 2 inom.,
10 § 2 mom. och 19 § 2 mom. 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan.
5 §.
1 mom. Ordinarie lärare---därest han
a) uppnått en levnadsålder, som motsvarar den övre gränsen av den i
6 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden;
b) till följd----sin befattning.
Finner i---Kungl. Maj :ts prövning.
2 mom. Därest det ur tjänstesynpunkt finnes önskvärt, att ordinarie lä
rare
efter uppnåendet av den för honom gällande pensioneringsperiodens
övre gräns tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter, som ålegat
honom i hans senast innehavda befattning, må medgivande kunna lämnas
honom att kvarstå i tjänst under ytterligare högst två år, dock allenast så
länge han är fullt tjänstduglig. Fråga om dylikt medgivande prövas av
Kungl. Maj :t. *
3 mom. Befinnes ordinarie lärare, för vilken högst fem år återstå till
uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns, urståndsatt att på tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänståligganden, och är ej sådant fall för
handen, varom i 1 mom. första stycket sägs, må Kungl. Maj :t förklara
honom skyldig att avgå från befattningen och entlediga honom.
Lärare, som--- — samt entledigas.
4 mom. Ordinarie lärare, som uppnått den för honom gällande pensioneringsperiodens
nedre gräns, må av den myndighet, som äger att från tjänsten
avskeda, förklaras skyldig att avgå från tjänsten och entledigas, därest
han befunnits icke kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden
eller hans bibehållande i tjänst på grund av arbetsuppgifternas
särskilda art anses innebära risk för hans eller andras säkerhet eller hälsa.
Detsamma skall gälla, därest hans avgång finnes önskvärd i samband med
genomförande av omorganisation, berörande hans tjänsteställe, eller rationalisering
av arbetsförhållandena därstädes.
5 mom. Extra ordinarie — — — därest han
a) uppnått en levnadsålder, som motsvarar den övre gränsen av den i
6 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden, Kungl. Maj :t
obetaget, att i fall, som avses i 2 inom., medgiva bibehållande i befattningen
ytterligare högst två år, dock allenast så länge han är fullt tjänstduglig;
b) till följd — -—- — sin befattning.
I fall----motsvarande tillämpning.
6 §•
För lärarbefattning, som avses i detta reglemente, gäller den pensioneringsperiod,
som av Kungl. Maj :t för befattningen fastställts. Avgång under
pensioneringsperioden må äga rum endast vid utgången av kalender
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
halvår, därest icke avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga eller den
myndighet, som äger att från befattningen avskeda, eljest finner skäl
medgiva att avgången sker under kalenderhalvåret.
Pensioneringsperioderna omfatta
pensioncringsperiod 1 tiden från utgången av det kalenderhalvår, varunder
läraren uppnår 60 års ålder, till utgången av det kalenderhalvår, varunder
han uppnår 63 års ålder,
pensioneringsperiod II tiden från utgången av det kalenderhalvår, varunder
läraren uppnår 63 års ålder, till utgången av det kalenderhalvår, varunder
han uppnår 65 års ålder,
pensioneringsperiod III tiden från utgången av det kalenderhalvår, varunder
läx-aren uppnår 65 års ålder, till utgången av det kalenderhalvår, varunder
han uppnår 66 års ålder, samt
pensioneringsperiod IV den tid, som för varje särskilt fall blivit bestämd.
9 §•
1 mom. Rätt att---- avsedd lärare,
a) därest han avgår efter den för honom gällande pensioneringsperiodens
inträde och sådant fall som under b) eller c) sägs icke föreligger (ålderspension)
;
b) i fall —• -—- — avgå (sjukpension).
Härvid iakttages---en pension.
2 mom. Lärare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensioneringsperiodens
nedre gräns frivilligt avgår från sin befattning, må kunna av
Kungl. Maj :t medgivas rätt att därvid komma i åtnjutande av tjänstepension
(förtidspension), därest avgången finnes icke vara stridande mot det
allmännas intresse och under förutsättning tillika, att han innehar minst
30 tjänstår.
11 §•
2 mom. Har för ordinarie lärarbefattning ändring skett beträffande pensioneringsperiod,
tjänstepensionsunderlag eller för hel pension erforderligt
antal tjänstår, varom förmäles i 14 § (tjänstålder), må grundbeloppet av
tjänstepension för den som omedelbart före ändringen innehade befattningen
likväl icke understiga det belopp, vartill det skulle hava beräknats, därest
ändringen icke ägt rum och, i fall där för tjänsten föreskrivits lägre pensioneringsperiod,
såsom tjänstår fått tillgodoräknas den tid, som utgör skillnaden
mellan de båda pensioneringsperiodernas övre gränser. Såsom villkor
för åtnjutande av sist avsedda förmån skall dock vid bestämmande av
ålderspension gälla, att läraren kvarstått i sin tjänst intill utgången av den
senast för tjänsten föreskrivna pensioneringsperioden.
Vad sålunda — — — avsedd befattning.
I fråga —--- mom. stadgas.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
12 §.
1 mom. Såsom tjänstepensionsunderlag--— lägre avdrag.
Har den befattning, från vilken avgången äger rum, innehafts under kortare
tid före pensioneringsperiodens utgång än tre år, må dock, där ej
Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, vid bestämmandet av ålders- respektive
förtidspension icke tillämpas högre begynnelse- eller slutunderlag än
som motsvarar en tredjedel av sammanlagda beloppet av de högsta begynnelse-
respektive slutunderlag, vilka må hava varit för läraren gällande under
vart och ett av de närmast före avgången förflutna, före pensioneringsperiodens
utgång infallande tre åren på grund av därunder innehavd, med
pensionsrätt förenad anställning.
13 §.
1 mom. Såsom tjänstår må tillgodoräknas tid före pensioneringsperiodens
utgång, under vilken lärare varit underkastad detta reglemente.
Vid tjänstårsberäkningen---å lönen.
Av tid---mot nedsättningen.
15 §.
Grundbeloppet av invalidpension motsvarar det för läraren gällande begynnelse-
respektive slutunderlaget. Beträffande lärare, som avgår efter
pensioneringsperiodens utgång, skall likväl grundbeloppet bestämmas enligt
de i 14 § angivna grunderna.
16 §.
Grundbeloppet av sjukpension bestämmes enligt de i 14 § angivna grunderna.
Grundbeloppet skall dock utgöra lägst 75 procent av begynnelse- respektive
slutunderlaget, i den mån beloppet icke härigenom överstiger grundbeloppet
av den ålderspension, som skulle hava tillkommit läraren, därest
han under oförändrade förhållanden kvarstått i sin befattning till pensioneringsperiodens
utgång.
17 §.
Grundbeloppet av förtidspension motsvarar det för läraren gällande begynnelse-
respektive slutunderlaget men skall för tiden intill ingången av
pensioneringsperioden vara minskat med Vis» för varje full eller påbörjad
fjärdedel av år, som vid avgångstillfället återstått till nämnda tidpunkt.
Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.
12
Kiingl. Maj:ts proposition nr 184.
Förslag
till
kungörelse om ändring i 1947 års familjepensionsreglemente för
de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419).
Härigenom förordnas, att 8 § 2 mom., 10 §, 12 § 1 mom. och 14 § 2 mom.
1947 års familjepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna den
30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
8 §•
2 mom. Har för ordinarie lärarbefattning ändring skett beträffande pensioneringsperiod,
familjepensionsunderlag eller för hel tjänstepension erforderligt
antal tjänstår, må familjepensionstalet i fråga om den som omedelbart
före ändringen innehade befattningen likväl icke understiga det belopp,
vartill det skulle hava beräknats, därest ändringen icke ägt rum.
Vad sålunda----förenad befattning.
I fråga —--mom. stadgas.
10 §.
Såsom tjänstår---under a); samt
c) tid, som från dödsfallet eller avgången från befattningen må hava
återstått till pensioneringsperiodens utgång.
12 §.
1 mom. Beträffande familjepension---motsvarande tillämpning.
Härvid skall ---tjänstår; samt
b) att såsom pensioneringsperiod skall räknas tiden från utgången av det
kalenderhalvår, varunder befattningshavaren uppnått eller skulle hava uppnått
65 års ålder, till utgången av det kalenderhalvår, varunder han uppnått
eller skulle hava uppnått 66 års ålder.
14 §.
2 mom. Familjepensionstalet för livränta bestämmes, där ej annat föranledes
av vad här nedan stadgas, till ett belopp motsvarande så stor del av det
för läraren senast gällande familj epensionsunderlaget, som antalet vid avgången
uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår av det slag, varom
i 10 § a) och b) förmäles, utgör av 120 eller — där vid avgången uppnådda
tjänstår, utökade med tid, som från avgången må hava återstått till
pensioneringsperiodens inträde, uppgå till mer än 120 fulla eller påbörjade
fjärdedels tjänstår — av det större tal, som uppkommer genom berörda utökning.
1 Senaste lydelse av 10 § och 12 § 1 mom., se 1948:592.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
I fråga om beräkning av tjänstår samt tid för pensioneringsperiodens inträde
för ordinarie lärare, vilken tillika är rektor, skola härvid stadgandena
i 12 § 1 mom. andra stycket lända till efterrättelse.
Vid beräkning---två tredjedelar.
I övrigt---motsvarande tillämpning.
Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.
Förslag
till
kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för
folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420).
Härigenom förordnas, att 4, 5 och 8 §§, 11 § 1 mom., 12 § 1 mom. samt
14—16 §§ 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni
19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
4 §•
1 mom. Såframt ej ----därest han
a) uppnått en levnadsålder, som motsvarar den övre gränsen av den i
5 § omförmälda, för honom gällande pensioneringsperioden;
b) till följd ----— sin befattning.
Finner i-----skolöverstyrelsens prövning.
2 mom. Därest det ur tjänstcsynpunkt finnes önskvärt, att ordinarie befattningshavare
efter uppnåendet av den för honom gällande pensioneringsperiodens
övre gräns tages i anspråk för fullgörande av arbetsuppgifter,
som ålegat honom i hans senast innehavda befattning, må medgivande
kunna lämnas honom att kvarstå i tjänst under ytterligare högst två år,
dock allenast så länge han är fullt tjänstduglig. Fråga om dylikt medgivande
prövas av Kungl. Maj :t. Vad nu stadgats skall äga motsvarande till
lämpning i fråga om bibehållande i tjänst av extra ordinarie befattningshavare
efter utgången av pensioneringsperioden.
3 mom. Befinnes ordinarie befattningshavare, för vilken högst fem år
återstå till uppnåendet av pensioneringsperiodens nedre gräns, urståndsatt
att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant
fall för handen, varom i 1 mom. första stycket sägs, må Kungl. Maj :t
förklara honom skyldig att avgå och entlediga honom.
Befattningshavare, som —• --samt entledigas.
4 mom. Ordinarie befattningshavare, som uppnått den för honom gällande
pensioneringsperiodens nedre gräns, må av den myndighet, som äger
att från tjänsten avskeda, förklaras skyldig att avgå från tjänsten och entledigas,
därest han befunnits icke kunna på tillfredsställande sätt fullgöra
1 Senaste lydelse av 8 §, se 1949: 259.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
sina tjänståligganden eller hans bibehållande i tjänst på grund av arbetsuppgifternas
särskilda art anses innebära risk för hans eller andras säkerhet
eller hälsa. Detsamma skall gälla, därest hans avgång finnes önskvärd i
samband med genomförande av omorganisation, berörande hans tjänsteställe,
eller rationalisering av arbetsförhållandena därstädes.
5 §.
För befattning, som avses i detta reglemente, gäller den pensioneringsperiod,
som av Kungl. Maj :t för befattningen fastställts. Avgång under pensioneringsperioden
må äga rum endast vid utgången av redovisningsår,
därest icke avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga eller den myndighet,
som äger att från befattningen entlediga, eljest finner skäl medgiva att
avgången sker under redovisningsåret.
Har ordinarie befattningshavare utan något sitt förvållande förflyttats till
befattning, för vilken gäller annan pensioneringsperiod än den för hans tidigare
befattning stadgade, skall dock den nya pensioneringsperioden icke
tillämpas å honom, såframt han icke inom viss, av Kungl. Maj :t bestämd
tid anmäler sin önskan om tillämpning beträffande honom av pensioneringsperioden
för den nya befattningen.
Pensioneringsperioderna omfatta
pensioneringsperiod I tiden från utgången av det redovisningsår, varunder
befattningshavaren uppnår 60 års ålder, till utgången av det redovisningsår,
varunder han uppnår 63 års ålder,
pensioneringsperiod II tiden från utgången av det redovisningsår, varunder
befattningshavaren uppnår 63 års ålder, till utgången av det redovisningsår,
varunder han uppnår 65 års ålder,
pensioneringsperiod III tiden från utgången av det redovisningsår, varunder
befattningshavaren uppnår 65 års ålder, till utgången av det redovisningsår,
varunder han uppnår 66 års ålder, samt
pensioneringsperiod IV den tid, som för varje särskilt fall blivit bestämd.
8 §•
1 mom. Rätt att ---— avsedd befattningshavare,
a) därest han avgår efter den för honom gällande pensioneringsperiodens
inträde och sådant fall som under b) eller c) sägs icke föreligger (ålderspension)
;
b) i fall---avgå (sjukpension).
Härvid iakttages--— en pension.
2 mom. Befattningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensioneringsperiodens
nedre gräns frivilligt avgår från sin befattning, må
kunna av Kungl. Maj :t medgivas rätt att därvid komma i åtnjutande av
tjänstepension (förtidspension), därest avgången finnes icke vara stridande
mot det allmännas intresse och under förutsättning tillika, att han innehar
minst 30 tjänstår.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
11 §•
1 mom. Såsom tjänstepensionsunderlag — — -— lägre avdrag.
Har den befattning, från vilken avgången äger rum, innehafts under kortare
tid före pensioneringsperiodens utgång än tre år, må dock, därest ej
Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, vid bestämmandet av ålders- eller förtidspension
icke tillämpas högre begynnelse- eller slutunderlag än som
motsvarar en tredjedel av sammanlagda beloppet av de högsta begynnelserespektive
slutunderlag, vilka må hava varit för befattningshavaren gällande
under vart och ett av de närmast före avgången förflutna, före pensioneringsperiodens
utgång infallande tre åren på grund av därunder innehavd,
med tjänstepensionsrätt förenad anställning.
I fråga om ålders- eller förtidspension för distriktsöverlärare må, där
ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, ej tillämpas högre begynnelse- eller
slutunderlag än som motsvarar medeltalet för år räknat av de högsta begynnelse-
respektive slutunderlag, som varit för honom gällande under vart
och ett av de senaste tre åren före pensioneringsperiodens utgång eller dessförinnan
inträffande avgång ur tjänst.
12 §.
1 mom. Såsom tjänstår må tillgodoräknas tid före pensioneringsperiodens
utgång, under vilken befattningshavare varit underkastad detta reglemente.
Vid tjänstårsberäkningen---å lönen.
14 §.
Grundbeloppet av invalidpension motsvarar det för befattningshavaren
gällande begynnelse- respektive slutunderlaget. Beträffande befattningshavare,
som avgår efter pensioneringsperiodens utgång, skall likväl grundbeloppet
bestämmas enligt de i 13 § angivna grunderna.
15 §.
Grundbeloppet av sjukpension bestämmes enligt de i 13 § angivna grunderna.
Grundbeloppet skall dock utgöra lägst 75 procent av begynnelserespektive
slutunderlaget i den mån beloppet icke härigenom överstiger
grundbeloppet av den ålderspension, som skulle hava tillkommit befattningshavaren,
därest han under oförändrade förhållanden kvarstått i sin
befattning till pensioneringsperiodens utgång.
16 §.
Grundbeloppet av förtidspension motsvarar det för befattningshavaren
gällande begynnelse- respektive slutunderlaget men skall för tiden intill
ingången av pensioneringsperioden vara minskat med ylw för varje full
eller påbörjad fjärdedel av år, som vid avgångstillfället återstått till nämnda
tidpunkt.
Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 10 § och 13 § 2 mom. 1947 års
familjepensionsreglemente för folkskolan den 30 juni 1947
(nr 421).
Härigenom förordnas, att 10 § och 13 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.
10 §.
Såsom tjänstår---— under a); samt
c) tid, som från dödsfallet eller avgången från befattningen må hava återstått
till pensioneringsperiodens utgång.
13 §.
2 mom. Familjepensionstalet för livränta bestämmes, där ej annat föranledes
av vad här nedan stadgas, till ett belopp motsvarande så stor del av
det för befattningshavaren senast gällande familj epensionunderlaget, som
antalet vid avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår av
det slag, varom i 10 § a) och b) förmäles, utgör av 120 eller — där vid avgången
uppnådda tjänstår, utökade med tid som från avgången må hava
återstått till pensioneringsperiodens inträde, uppgå till mer än 120 fulla eller
påbörjade fjärdedels tjänstår — av det större tal, som uppkommer genom
berörda utökning.
Vid beräkning---två tredjedelar.
I övrigt---motsvarande tillämpning.
Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
17
Förslag
till
kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för
arbetare den 30 juni 1947 (nr 422).
Härigenom förordnas, att 1 § 1 mom., 4 § 2 mom., 6 och 7 §§, 12 § 1 och
3 mom. samt 14 och 15 §§ 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare
den 30 juni 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
1 mom. Detta reglemente---och förvärvskälla.
Såsom förutsättning---anställningen gäller en arbetstid av normal
omfattning;
c) att arbetaren uppnått en levnadsålder av minst 21 och högst 63 år;
samt
d) att arbetaren--- — vilken gäller en arbetstid av normal omfattning.
Vid tillämpning--—- föregående arbetsgivaren.
Vad i---äga tillämpning.
4 §•
2 mom. Arbetare må ej vinna uppflyttning till högre pensionsgrupp, då
mindre än tre år återstå till tiden för utgången av den i 7 § angivna pensioner
in gsperioden.
Där arbetare--— förstnämnda pensionsgrupp.
6 §•
Rätt att---därest han
a) avgår från anställningen efter den i 7 § angivna pensioneringsperiodens
inträde och sådant fall som under b) eller c) sägs icke föreligger (ålderspension)
;
b) till följd ----förvärvskälla (sjukpension).
I fråga---föregående arbetsgivaren.
7 §•
Pensioneringsperioden omfattar tiden från utgången av den kalendermånad,
under vilken arbetaren uppnår 60 års ålder, till utgången av den kalendermånad,
under vilken han uppnår 63 års ålder.
12 §.
1 mom. Såsom tjänstår må tillgodoräknas sådan tid före pensioneringsperiodens
utgång, under vilken arbetaren varit underkastad detta reglemente.
Vid tjänstårsberäkningen skall dock avdrag göras för tid, räknad efter
kalendervecka, under vilken arbetaren av annan anledning än ledighet för
offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring icke varit berättigad åtnjuta någon
avlöning.
1 Senaste lydelse av 6 §, se 1949: 261.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 184.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
3 mom. I fråga---skall gälla,
a) att såsom tjänstår må tillgodoräknas två tredjedelar av tid, under vilken
arbetare efter uppnådd ålder av 18 år men före pensioneringsperiodens
utgång i statens tjänst innehaft sådan anställning, vilken utgjort hans huvudsakliga
sysselsättning och förvärvskälla, dock att på prövning av den
myndighet, som har att fastställa pensionen, skall bero huruvida och i vad
mån reduktion bör vidtagas vid tillgodoräkning av anställningstid, varunder
för arbetaren ej gällt en arbetstid av normal omfattning; samt
b) att på---föregående arbetsgivaren.
14 §.
Grundbeloppet av invalidpension motsvarar det för arbetaren gällande begynnelse-
respektive slutunderlaget. Beträffande arbetare, vars anställning
upphör efter pensioneringsperiodens utgång, skall likväl grundbeloppet bestämmas
enligt de i 13 § angivna grunderna.
15 §.
Grundbeloppet av sjukpension bestämmes enligt de i 13 § angivna grunderna.
Grundbeloppet skall dock utgöra lägst 75 procent av7 begynnelse- respektive
slutunderlaget, i den mån beloppet icke härigenom överstiger grundbeloppet
av den ålderspension, som skulle hava tillkommit arbetaren, därest
han med oförändrat pensionsunderlag kvarstått i sin anställning till pensioneringsperiodens
utgång. I fråga om säsongarbetare skall därvid anställningen
beräknas hava för tidén intill pensioneringsperiodens utgång haft
samma omfattning, som varit i medeltal för arbetaren gällande under de
fem senast förflutna kalenderår, under vilka anställning innehafts.
Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
19
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 9 § och 12 § 2 mom. 1947 års
familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni 1947
(nr 423).
Härigenom förordnas, att 9 § och 12 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse pa sätt
nedan angives.
9 §.
Såsom tjänstår---arbetare; samt
b) tid, som från dödsfallet eller anställningens upphörande må hava återstått
till pensioneringsperiodens utgång.
1 fråga---- anställning innehafts.
12 §.
2 mom. Familjepensionstalet för livränta bestämmes, där ej annat föranledes
av vad här nedan stadgas, till ett belopp, motsvarande så stor del av
det för arbetaren senast gällande familjepensionsunderlaget, som antalet vid
avgången uppnådda fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår av det slag, varom
i 9 § första stycket a) förmäles, utgör av 120 eller — där vid avgången
uppnådda tjänstår, utökade med tid som från anställningens upphörande må
hava återstått till pensioneringsperiodens inträde, uppgå till mer än 120
fulla eller påbörjade fjärdedels tjänstår — av det större tal, som uppkommer
genom denna utökning.
Vid beräkning---två tredjedelar.
I övrigt---motsvarande tillämpning.
Denna kungörelse träder i kraft den 20 juni 1951.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Mapt
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 mars
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för civildepartementet, statsrådet Lingman, fråga om ändrade bestämmelser
rörande avgångsåldern för civila anställningshavare i statens tjänst
m. m. samt anför följande.
I. Inledning.
De nuvarande reglerna angående pensionsålder för civila befattningshavare
i statens tjänst ha i huvudsak tillämpats sedan år 1935. Vid åtskilliga
tillfällen har motionsledes i riksdagen framförts förslag som syftat till en
höjning av pensionsåldrarna. Detta var fallet bl. a. vid 1940, 1941, 1943, 1944
och 1945 års riksdagar. I sina utlåtanden över motionerna anförde bankoutskottet,
att befolkningsutvecklingen och andra faktorer inom en icke alltför
avlägsen framtid kunde aktualisera frågan om en allmän höjning av pensionsåldrarna
men att några omedelbara åtgärder i detta hänseende ej vore
påkallade. Tills vidare syntes det enligt utskottets mening vara till fyllest
att utnyttja de möjligheter till beviljande av anstånd med avsked, som pensionsreglementena
medgåve. Utskottet hänvisade jämväl till ovissheten om
utvecklingen på arbetsmarknaden efter krigets slut.
Spörsmålet behandlades även av 1946 års statsrevisorer, som efter en undersökning
rörande anståndsinstitutets användning konstaterade, att bestämmelserna
om anstånd med avsked icke lett till åsyftat resultat. Andra
medel måste därför tillgripas för att i möjligaste mån avhjälpa bristen på
arbetskraft inom statsförvaltningen. Med hänsyn härtill och eftersom läget
på arbetsmarknaden då kunde bättre bedömas, ansågo statsrevisorerna, att
hinder icke längre borde möta att frågan om höjning av pensionsåldrarna
för såväl tjänstemän som arbetare i statens tjänst ånyo upptoges till prövning.
1947 års riksdag hemställde därefter (skr. nr 329), att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om en förutsättningslös utredning beträffande förevarande
problem. Bankoutskottet vid samma riksdag uttalade i anledning av motioner
om utredning rörande en höjning av pensionsåldrarna, att en viss höj
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
21
ning utan större olägenheter syntes vara möjlig att vidtaga. Särskilt gällde
detta beträffande flertalet av de grupper, för vilka fastställts en pensionsålder
av 60 år eller därunder. Eftersom riksdagen redan anhållit om en
utredning av frågan om pensionsåldrarna, syntes motionerna emellertid icke
påkalla någon riksdagens åtgärd.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 maj 1948 tillkallade dåvarande
chefen för finansdepartementet fyra utredningsmän med uppdrag
att verkställa utredning i fråga om pensionsåldern för anställningshavare i
statens tjänst in. fl. ävensom därmed sammanhängande spörsmål. Utredningsmännen,
vilka antagit benämningen 1948 års pensionsålderskommittéj
ha den 29 december 1950 avlämnat betänkande med utredning och förslag
rörande avgångsåldern för civila anställningshavare i statens tjänst m. in.
(stencilerat). Kommittén har därvid meddelat, att den avser att såsom en
andra etapp i sitt arbete framlägga förslag beträffande avgångsåldern för
militär och civilmilitär personal samt rörande det antal tjänstår, som fordras
för erhållande av hel pension, ävensom reglerna för förtidspensionering.
Över kommitténs förslag ha utlåtanden avgivits av Svea hovrätt, försvarets
civilförvaltning, marinförvaltningen, chefen för marinen, socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten, statistiska
centralbyrån, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, generaltullstyrelsen,
skolöverstyrelsen, skogsstyrelsen, rikets allmänna kartverk, medicinalstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands, Örebro, Gävleborgs
och Norrbottens län, statens lönenämnd, statens avtalsnämnd, statens pensionsanstalt,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
domänstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse samt styrelserna
för Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet och
Svenska stadsförbundet.
Ytterligare ett sextiotal myndigheter och institutioner, som beröras av förslaget,
ha avgivit yttranden rörande avgångsåldern för de under dessa myndigheter
och institutioner lydande befattningshavarna.
Jag torde i detta sammanhang även få anmäla, att 1950 års besparingsutredning
i skrivelse den 2 november 1950 förordat, att frågan om höjning av
pensionsåldrarna för de statliga befattningshavarna skulle påskyndas så att
höjningen kunde träda i kraft den 1 juli 1951.
II. Gällande bestämmelser.
Såsom förut nämnts överensstämma de nuvarande reglerna angående
pensionsålder, vilka innebära principiell likställighet mellan manliga och
kvinnliga befattningshavare, väsentligen med de föreskrifter i detta hänseende,
som år 1935 infördes i civila tjänstepensionsreglementet. Enligt 1947 års
1 Utredningsmännen äro överdirektören G. A. O. N. Bouveng, tillika ordförande, kanslirådet
S. J. G. Ericsson, översten K. .1. A. Silfverberg ocli ledamoten av riksdagens andra kammare
S. P. Svensson.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
allmänna tjänstepensionsreglemente utgör pensionsåldern 60 år för tjänstemän
tillhörande högst 16 lönegraden och 65 år för tjänstemän inom högre
lönegrader. För åtskilliga befattningar — såväl högre som lägre — finnes
dock stadgad särskild pensionsålder, vilken mestadels utgör 63 år.
För lärarbefattning, som avses i 1947 års tjänstepensionsreglemente för de
högre kommunala skolorna, är pensionsåldern 65 år.
Enligt 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan utgör pensionsåldern
63 år för befattningshavare i lägst 18 lönegraden samt 60 år för övriga
befattningshavare.
För arbetare i statens tjänst, underkastad 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, gäller en pensionsålder av 60 år.
Ordinarie anställningshavare, underkastad allmänna tjänstepensionsreglementet,
tjänstepensionsreglementet för folkskolan eller tjänstepensionsreglementet
för de högre kommunala skolorna, vilken till följd av olycksfall i
tjänsten eller eljest till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller på grund
av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen att på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst, är — därest förflyttning till annan tjänst
icke anses böra ifrågakomma — skyldig att avgå mot åtnjutande av sjukpension.
Befinnes tjänsteman, för vilken högst fem år återstå till pensionsålderns
inträde, urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden,
må Kungl. Maj :t, även om förhållande som nyss sagts ej föreligger,
förklara honom skyldig att avgå från sin tjänst och entlediga honom.
Nu berörda bestämmelser ha emellertid icke avseende å ordinarie innehavare
av domarämbete. För sådan tjänsteinnehavare inträder skyldighet att avgå
dels därest han till följd av olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, dels ock därest han oavbrutet
under två på varandra följande år åtnjutit tjänstledighet av annan
anledning än för fullgörande av offentligt uppdrag samt befinnes till följd
av sjukdom, vanförhet eller lyte eller på grund av nedsatt arbetsförmåga
för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta tjänsten.
Enligt de för nu ifrågavarande anställningshavare gällande bestämmelserna
angående kvarstående i tjänst efter pensionsålderns inträde må den myndighet,
som äger att från tjänsten avskeda, då synnerliga skäl därtill äro,
medgiva ordinarie tjänsteman anstånd med avsked efter pensionsålderns inträde,
så länge han är fullt tjänstduglig, dock icke längre tid än sammanlagt
ett år. Då särskilda omständigheter det föranleda, må Kungl. Maj :t medgiva
kvarstående i tjänst längre tid efter pensionsålderns inträde än vad nyss angivits,
dock icke i något fall längre än sammanlagt tre år efter nämnda tidpunkt.
I fråga om icke-ordinarie befattningshavare föreskrives, att tjänstemannen
icke må bibehållas i sin befattning, därest han uppnått en levnadsålder,
som med ett år överstiger hans ålder vid pensionsålderns inträde, Kungl.
Maj :t dock obetaget att, då särskilda omständigheter det föranleda, medgiva
bibehållande i befattningen ytterligare sammanlagt högst två år. Ickeordinarie
befattningshavare må ej heller behållas i sin befattning, om han
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av sjukdom, vanförhet,
lyte eller på grund av nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.
För ordinarie innehavare av domarämbete, med undantag av vattenrättsingenjör,
gälla i fråga om kvarstående i tjänst särskilda regler så till vida,
att befattningshavaren är skyldig att avgå från tjänsten först sedan han uppnått
en levnadsålder, som med två år överstiger hans ålder vid pensionsålderns
inträde. Skyldighet att avgå inträder dock om befattningshavaren
under tillhopa sex månader efter uppnåendet av pensionsåldern åtnjutit
tjänstledighet av annan anledning än för fullgörande av offentligt uppdrag.
Kvarstående i tjänst efter särskild ansökan av befattningshavaren och prövning
av vederbörande myndighet ifrågakommer icke beträffande ordinarie
domarpersonal.
Enligt tillämpningsföreskrifterna till tjänstepensionsreglementet för arbetare
bör arbetare icke bibehållas i anställningen efter pensionsålderns inträde.
Vederbörande verks styrelse eller, efter dess bestämmande, annan
myndighet vid verket äger dock låta anstå med entledigandet av arbetare,
som prövas kunna på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete,
efter uppnåendet av pensionsåldern, då svårighet föreligger att på annat sätt
tillgodose förefintligt behov av arbetskraft eller eljest synnerliga skäl därtill
äro och bibehållandet kan ske utan att föranleda permittering av arbetare
eller entledigande av sådan arbetare, som vid avgången icke kommer
i åtnjutande av pension. På Kungl. Maj:ts prövning skall emellertid bero,
om och i vad mån verksstyrelse eller annan myndighet på grund av förhållanden
på arbetsmarknaden eller andra särskilda omständigheter må låta
anstå med entledigande längre tid än två år efter pensionsålderns inträde.
Anställningshavare som trots bestående förmåga att på tillfredsställande
sätt fullgöra sina åligganden i förtid frivilligt avgår ur tjänst, förlorar normalt
sin rätt till pension men blir berättigad att vid 65 års ålder eller vid
dessförinnan inträffad varaktig arbetsoförmåga tillträda s. k. tjänstelivränta.
Därest i fråga om befattningshavare, underkastad allmänna tjänstepensionsreglementet,
tjänstepensionsreglementet för folkskolan eller tjänstepensionsreglementet
för de högre kommunala skolorna vid avgången högst fem
år återstå till pensionsålderns inträde, kan dock Kungl. Maj:t medgiva
tjänstemannen rätt att komma i åtnjutande av en efter vissa grunder avkortad
förtidspension under förutsättning att avgången finnes icke vara stridande
mot statens intressen. Såsom villkor för dylik förtidspensionering gäller
tillika i princip, att befattningshavaren innehar för erhållande av hel pension
erforderligt antal tjänstår. I tjänstepensionsreglementet för arbetare
ingå icke några bestämmelser om förtidspension.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
III. Huvudgrunderna av 1948 års pensionsålderskommittés
förslag och motiven därför.
1948 års pensionsålderskommittés förslag innebar i fråga om pensionsåldrarna
i huvudsak följande.
Såsom pensionsålder skall gälla icke såsom nu en viss dag utan i stället
en viss period omfattande 1, 2 eller 3 år. Under denna period skall det i allmänhet
vara befattningshavarens ensak att bestämma den närmare tidpunkten
för sin avgång. Befattningshavarens rätt att avgå före uppnåendet av
pensioneringsperiodens övre gräns skall emellertid motsvaras av en möjlighet
för vederbörande myndighet att tillse, att befattningshavarens tjänstgöring
icke fortgår längre än att han kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin
tjänst.
De reguljära pensioneringsperioderna skola enligt förslaget vara tre till
antalet och omfatta
pensionerings period 1 tiden från uppnådda 60 år till uppnådda 63 år;
pensionerings period 11 tiden från uppnådda 63 år till uppnådda 65 år; och
pcnsioneringsperiod 111 tiden från uppnådda 65 år till uppnådda 66 år.
För de fall, då en lägre avgångsålder än 60 år är erforderlig, skall finnas
en särskild pensioneringsperiod IV. Denna periods omfattning till tiden skall
icke vara fixerad, utan för var och en av de befattningar, som hänföras till
denna period, skall angivas avgångsperiodens omfattning.
Sedan jag sålunda redogjort för de huvudsakliga grunderna i kommitténs
förslag rörande pensionsåldrarna, torde jag få övergå till att lämna en närmare
redogörelse för detta förslag och motiven därför.
1. Befolkningsutvecklingen.
Kommittén har uttalat, att avvägningen av pensionsåldrarna enligt kommitténs
uppfattning visserligen i första hand bör ske under beaktande av
effektivitetssynpunkter, men att det samtidigt är i hög grad angeläget att
de bestämmelser, som reglera möjligheterna att taga i anspråk den äldre arbetskraften,
utformas så smidigt att en anpassning efter läget å arbetsmarknaden
kan ske.
I sistnämnda hänseende har kommittén framhållit att beslutet år 1934 om
de nuvarande pensionsåldrarna fattades under starkt hänsynstagande till då
rådande läge på arbetsmarknaden ävensom till den prognos rörande den
fortsatta utvecklingen, som man under intrycket av 1930-talets ekonomiska
världskris ansåg sig kunna ställa. Utvecklingen har emellertid sedermera
gått åt helt motsatt håll och överskottet på arbetskraft har avlösts av en betydande
brist på arbetskraft. Svårigheten att fylla behovet av arbetskraft
inom såväl stats- och kommunalförvaltningen som det enskilda näringslivet
sammanhänger självfallet med konjunkturutvecklingen. Att med någon
större grad av sannolikhet ställa en prognos, huruvida denna utveckling
kommer att fortsätta eller om den kommer att stagnera eller möjligen förbytas
i en konjunkturavmattning, anser kommittén vara uteslutet.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Med större grad av säkerhet finner kommittén det vara möjligt att beräkna
den antagliga befolkningsutvecklingen ett eller annat decennium framåt.
På grundval av statistiska centralbyråns redogörelse för folkräkningen den
31 december 1945 (del VI, tabell K) har kommittén i följande tabell sammanställt
folkmängdstalen i åldersgrupperna 20—65 år samt 65 år och däröver
vid utgången av vissa år.
Åldersgrupp
a) 20—65 ..
b) 65—
b) i % av a)
1945
4 125 210
660 472
16
Folkmängd vid utgången av ar
1950
4 171 600
719 900
17
1955
4 157 900
786 200
18
1960
4 129 000
852 000
21
1965
4 211 400
924 400
22
Av tabellen framgår att, medan folkmängden i åldersgrupperna 20—65 år
under den ifrågavarande tidsperioden beräknas öka från 4 125 210 till
4 211 400 eller med c:a 2 procent, folkmängden i åldersgrupperna 65 år och
däröver ökar från 660 472 till 924 400, d. v. s. med c:a 40 procent.
Sedd ur försörjningssynpunkt innebär den sålunda beräknade utvecklingen
av befolkningens fördelning på olika åldersgrupper en väsentligt ökad
belastning för de yngre åldrarna. Kommittén anför vidare, att man av de
lämnade uppgifterna även torde berättigas till den slutsatsen, att — med
hänsyn till befolkningsutvecklingen — någon lättnad i de nuvarande svårigheterna
för staten, kommunerna och det enskilda näringslivet att fylla förefintlig
brist på arbetskraft icke torde vara att emotse. En dylik lättnad synes
kunna inträda allenast genom en minskad efterfrågan på arbetskraft
eller genom ianspråktagande i ökad utsträckning av äldre arbetskraft.
Kommittén framhåller, att en avsevärd del av de statliga anställningshavarna
på grund av de nuvarande pensionsåldersbestämmelserna avgår ur
tjänst redan vid 60 eller 63 års ålder och således under den sista delen av
de högre åldersgrupperna. Värdet ur arbetskraftssynpunkt av ett utnyttjande
intill högre ålder av sist avsedda''befattningshavares arbetskraft är självfallet
beroende på antalet dylika befattningshavare. Någon närmare beräkning
av storleksordningen av denna personalgrupp föreligger icke. En viss
antydan om denna storleksordning erhålles dock ur folkräkningsmaterialet,
varur kommittén hämtat följande uppgifter angående folkmängden i åldersgrupp
60—65 år.
Folkmängd |
inom åldersgrupp 60— |
-65 år vid |
utgången |
av år |
|
1945 |
1950 |
1955 |
1960 |
1965 |
|
Män ........ |
143 900 |
155 800 |
168 000 |
185 000 |
202 500 |
Kvinnor...... |
156 513 |
171 800 |
183 100 |
197 600 |
212 900 |
Summa |
300 422 |
327 600 |
351 100 |
383 100 |
415 400 |
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Åldersgruppen 60—65 år skulle således under 20-årsperioden 1945—1965
oka från 300 422 till 415 400, d. v. s. med c:a 38 procent. Uppdelat på män
och kvinnor blir procenttalet c:a 41 för män och 36 för kvinnor.
Med hänsyn till att bankoutskottet vid 1934 års riksdag upptog frågan om
och i vad mån den konstaterade ökningen av medellivslängden utgjorde skäl
mot en nedsättning av de dåvarande pensionsåldrarna har kommittén ansett
det vara av värde att ur den officiella statistiken redovisa följande uppgifter
angående den återstående medellivslängden vid födelsen under härefter
angivna år.
Med hänsyn till den betydelse, som — på sätt den föregående redogörelsen
antyder vid prövningen av framkomna förslag om höjning av gällande
pensionsåldrar tidigare tillmätts systemet med beviljande av anstånd
med avsked, bär kommittén ansett det erforderligt att såsom ett led i sina
överväganden i fråga om den lämpligaste utformningen av pensionsåldersbestämmelserna
för statstjänstemännen söka bilda sig en uppfattning om
anståndsinstitutets praktiska användbarhet. Kommittén har i sådant syfte
från en del statliga verk och inrättningar, nämligen riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, tullverket, patentoch
registreringsverket, statens sinnessjukhus, karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet
samt affärsverken, infordrat uppgifter om antalet befattningshavare,
som under åren 1944—1948 uppnått pensionsåldern och erhållit
anstånd med avsked, samt undersökt förhållandet mellan detta antal
och antalet befattningshavare, som under de olika åren uppnått pensionsåldern.
Resultatet av undersökningen framgår i sammandrag av följande
tabell (s. 26).
Såsom tabellen utvisar har anståndsinstitutet fått en mycket begränsad
tillämpning i praktiken. Särskilt gäller detta för åren efter 1944. I genomsnitt
under åren 1944—1948 för samtliga lönegrader ha endast 5,6 procent
av antalet befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, erhållit anstånd
med avsked. Bortses från år 1944, blir motsvarande siffra 4,3 procent.
Tillämpningen av anståndssystemet är knuten vid det i författningen
uppställda villkoret, att bibehållandet i tjänst skall vara påkallat av »synnerliga
skäl» eller — därest fråga är om längre anstånd än ett år —- av
»särskilda omständigheter». Med utgångspunkt från de förhållanden å arbetsmarknaden,
som rådde då bestämmelserna om anstånd tillkommo år
1934, anser kommittén det naturligt, att det från början förutsattes att anstånd
skulle beviljas allenast i undantagsfall. Å andra sidan finner kom
-
Kön 1901/10 1911/20
Män...... 54,53 55,60
Kvinnor .. 56,98 58,38
1921/30 1931/40 1941/45
60,97 63,76 67,06
63,16 66,13 69,71
2. Anståndsinstitutets användning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
27
Lönegrad |
Antal anstånd, som beviljats |
Summa |
Antal anstånd |
|||
och år |
över 2 år |
över 1 men |
högst 1 år |
|||
Lönegrad 1—16. 1944 .................. |
2 |
2 |
116 |
120 |
10-7 |
|
1945 .................. |
2 |
6 |
42 |
50 |
4''3 |
|
1946 .................. |
3 |
6 |
34 |
43 |
3-8 |
|
1947 .................. |
7 |
39 |
46 |
3-9 |
||
1948 ..... |
1 |
6 |
47 |
54 |
4-1 |
|
Summa |
8 |
27 |
278 |
313 |
5-3 |
|
Lönegrad 17 och däröver. 1944 .................. |
31 |
31 |
17-6 |
|||
1945 .................. |
1 |
5 |
6 |
2-9 |
||
1946 .................. |
6 |
6 |
2-7 |
|||
1947 .................. |
1 |
24 |
25 |
8-0 |
||
1948 .................. |
13 |
13 |
5-1 |
|||
Summa |
2 |
79 |
81 |
7-1 |
mittén det uppenbart, att — sedan arbetsmarknadsläget förändrats och
brist på arbetskraft framträtt — statsmakterna avsett, att aaståndssystemet
skulle begagnas såsom ett instrument i syfte att genom bibehållande
i tjänst av äldre befattningshavare ininska underskottet å arbetskraft.
Enligt kommitténs mening är orsaken till att anståndsmöjligheten icke
utnyttjats i avsedd omfattning icke att söka i någon mera utbredd obenägenhet
i och för sig från befattningshavarnas sida att kvarstå i tjänst någon
tid efter pensionsålderns inträde. Tvärtom anser sig kommittén kunna
förutsätta, att de äldre befattningshavarna, om de endast toge hänsyn
till egna intressen, i mycket stor omfattning skulle önska kvarstå. Även i
det läge å den allmänna arbetsmarknaden, som varit rådande under senare
år och vilket bort föranleda en omfattande tillämpning av anståndsinstitutet,
ha emellertid anståndsmedgivandena varit relativt fåtaliga. Vid vissa
affärsverk har under senare år anståndsinstitutet praktiskt taget varit satt
ur funktion. Detta förhållande grundar sig enligt kommitténs mening på
att insikten om anståndssystemets uppgift såsom ett ur det allmännas synpunkt
önskvärt instrument för reglerande av tillgången på arbetskraft icke
trängt igenom å personalhåll och alt angelägenheten av att utnyttja anståndsinstitutet
såsom en dylik regulator icke tillräckligt kraftigt hävdats
av vederbörande myndigheter. Ansökningar om anstånd ha ofta mötts av
protester från personal,sammanslutningarna och även från kamrater, därvid
framhållits anståndsbeviljandets menliga inverkan på befordringsgången,
och myndigheterna ha i stor utsträckning under trycket av opinionen å
personalhåll avstått från utnyttjande av de möjligheter att erhålla välbehövlig
arbetskraft, som anståndssystemet inrymmer. Kommittén anför, att
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.
den individuella prövningen av ansökningar om anstånd för verksledningarna
utgör en uppgift, som är av synnerligen ömtålig art icke blott med
hänsyn till de mot varandra stridande personalintressen, som ofta göra sig
gällande, utan även på grund därav att prövningen i regel innefattar en
utåt synlig värdesättning av vederbörande befattningshavares arbetsförmåga.
Myndigheterna kunna härvid lätt frestas att antingen — med avkall
på kravet om tillfredsställande arbetsförmåga — mera generellt godtaga de
gjorda ansökningarna eller också — vilket i praktiken visat sig vanligare
— intaga en restriktiv ståndpunkt och, med bortseende från vikten för det
allmänna att fullgod äldre arbetskraft utnyttjas, begränsa anståndsbeviljandet
till fall, då särskilda omständigheter, t. ex. svårighet att finna lämplig
efterträdare till den pensionsmässige befattningshavaren, göra det ur myndigheternas
synpunkter angeläget, att den dittillsvarande befattningshavaren
bibehålies i tjänst.
Vad den enskilde befattningshavaren angår är enligt kommitténs mening
redan det förhållandet, att kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder
förutsätter särskild ansökan av befattningshavaren och att hans
arbetsförmåga därvid göres till föremål för granskning, ägnat att minska
benägenheten även hos en fullt tjänstduglig befattningshavare att ställa
sin arbetskraft till förfogande. I samma riktning verkar det missnöje, som
från personalförbundens och yngre kamraters sida ofta kommer till uttryck
i samband med framställning om anstånd med avsked.
På grundval av den erfarenhet, som sålunda vunnits rörande svårigheterna
vid den praktiska tillämpningen av anståndsinstitutet, har kommittén
vid övervägande av olika utvägar för tillvaratagande under brydsamma
lägen å arbetsmarknaden av den äldre arbetskraften kommit till det
resultatet, att man icke bör räkna med att genom anlitande av anståndsinstitutet
kunna på ett mera verksamt sätt påverka tillgången av arbetskraft.
3. Återanställning av pensionerade befattningshavare.
Kommittén har även undersökt i vilken omfattning och under vilka former
återanställning av pensionerade befattningshavare förekommit under
senare år. För detta ändamål har kommittén från nyss nämnda myndigheter
införskaffat uppgifter å antalet befattningshavare som under åren
1944—1948 ålderspensionerats men därefter återanställts. Undersökningsresultatet
framgår av följande sammanställning (s. 28).
Rörande systemet med återanställning anför komittén:
Återanställningsformen har i förhållande till anståndsinstitutet vässa fördelar.
Dessa bestå huvudsakligen däri, att vid återanställning större möjligheter
föreligga att taga en äldre befattningshavares arbetskraft i anspråk
för de arbetsuppgifter och i den omfattning, som svara mot befattningshavarens
krafter, och att anpassa ersättningen åt befattningshavaren efter vad
som kan vara skäligt med hänsyn till föreliggande omständigheter. Återanställningsformen
synes vidare inom personalförbunden omfattas med
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
29
Lönegrad och år |
Antal återanställda i |
Summa åter- anställda |
Antalet åter-anställda i % |
||
likvärdig tjänst mot |
lägre tjänst mot |
||||
arvode |
lön såsom extra |
||||
Lönegrad 1—16. |
|||||
1944 .................. |
100 |
1 |
83 |
184 |
16''4 |
1945 .................. |
68 |
1 |
64 |
133 |
11-6 |
1946 .................. |
89 |
— |
65 |
154 |
13-5 |
1947 .................. |
75 |
2 |
45 |
122 |
10-2 |
1948 .................. |
34 |
— |
37 |
71 |
5-4 |
Summa |
366 |
4 |
294 |
664 |
112 |
Lönegrad 17 och däröver. |
|||||
1944 .................. |
5 |
— |
7 |
12 |
6-8 |
1945 .................. |
6 |
— |
9 |
15 |
7-2 |
1946 .................. |
7 |
1 |
11 |
19 |
8-7 |
1947 .................. |
13 |
— |
10 |
23 |
8-0 |
1948 .................. |
8 |
- |
9 |
17 |
6-7 |
Summa |
39 |
1 |
46 |
86 |
7-5 |
större förståelse än anståndsinstitutet och ställer därigenom icke i samma
utsträckning som sistnämnda institut myndigheten inför ömtåliga överväganden
av delvis personlig art. Det är emellertid att märka, att ett rationellt
utnyttjande av en pensionerad befattningshavare genom dennes återanställning
för fortsatt kontinuerlig tjänstgöring i innehavd befattning eller
befattning av samma slag regelmässigt förutsätter en vakantsättning av den
ledigblivna befattningen för att icke en opåkallad och för statsverket kostsam
dubblering av arbetskraften skall inträda. Sker sådan vakantsättning,
blir situationen i befordringshänseende för den i tur stående personalen
densamma som om den dittills varande tjänsteinnehavaren kvarstått i tjänst.
Allenast inom de större tjänstekategorierna inom affärsverken, där genom
sjukledigheter och semestrar ett mera permanent behov av vikarier föreligger,
synes en avgående befattningshavare kunna, utan att hans tjänst
vakantsättes, såsom pensionerad mera kontinuerligt tagas i anspråk för
oförändrade arbetsuppgifter. Den av kommittén införskaffade utredningen
visar också, att, där återanställning ägt rum, befattningshavarna i mycket
stor omfattning tagits i anspråk för tjänstgöring, som varit mindre krävande
än de tidigare arbetsuppgifterna. Ur rent teknisk synpunkt är återanställningsformen
mera komplicerad än systemet med beviljande av anstånd
med avsked, i det varje återanställning förutsätter avtal rörande de
förmåner, som skola åtnjutas av befattningshavaren under återanställningstiden.
4. Avgångsbestämmelsernas allmänna utformning.
Kommittén har såväl till följd av nu nämnda förhållanden som på grundval
av principiella överväganden kommit till den uppfattningen att avgångsbestämmelserna
för statstjänstemannen böra vara så utformade, att stats
1
Någon återanställning i lägre tjänst mot lön såsom extra tjänsteman bär ej förekommit.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
makterna i minsta möjliga mån äro hänvisade till att genom anståndsbeviljande
eller återanställning av pensionerade befattningshavare tillgodose
sitt behov av arbetskraft. Pensionsåldrarna böra emellertid enligt kommitténs
mening icke fastställas högre än som svarar mot den ålder, intill
vilken befattningshavarna inom den kategori, varom fråga är, kunna förväntas
såsom regel vara i stånd att på ett fullgott sätt fullgöra sina arbetsuppgifter.
Kommittén anför, att det teoretiskt kan sägas, att det rent ekonomiskt
— med hänsyn till bortfallet av pensionskostnaderna och för inbesparande
av annan arbetskraft — skulle kunna vara till gagn för statsverket
att i tjänst behålla befattningshavare även efter uppnående av den
ålder, då mer märkbar avmattning av arbetsförmågan normalt inträder.
Ur kostnadssynpunkt kan sålunda göras gällande, att bibehållande i tjänst
är för statsverket gynnsamt så länge befattningshavaren genom sina prestationer
gör rätt för belopp, ungefär motsvarande skillnaden mellan lön
och pension. En avvägning av pensionsåldrarna efter en dylik måttstock
bör dock enligt kommitténs uppfattning ej äga rum och synes för övrigt
praktiskt icke kunna genomföras, i allt fall icke beträffande befattningshavare
med mer kvalificerade arbetsuppgifter, vilkas fullgörande på fullgott
sätt utgör förutsättning för den behöriga fortgången av arbetet å vederbörande
tjänsteställe.
Även om pensionsåldersnivån i enlighet med kommitténs principiella
ståndpunkt icke sättes högre än den ålder, intill vilken befattningshavarna
inom vederbörande tjänstemannakategori kunna förväntas såsom regel
vara i stånd att på elt fullgott sätt fullgöra sina åligganden, uppstå dock
med hänsyn till växlingarna i arbetsförmågan olika befattningshavare emellan
fall, då den enskilde befattningshavarens arbetsförmåga redan före
pensionsålderns inträde nedgått i så hög grad, att han ej är i stånd att på
ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Detta förhållande finner kommittén
med hänsyn till möjligheterna att i dylikt fall utnyttja sjukpensioneringsbestämmelserna
icke i allmänhet behöva ingiva betänkligheter mot
vidhållande av den angivna principiella huvudlinjen. Beträffande vissa särskilda
befattningar, där tjänstutövning efter inträdd nedsättning i arbetsförmågan
kan innebära risker för befattningshavarens eller andras säkerhet
och hälsa, har kommittén dock funnit försiktigheten bjuda, att de bestämmelser
som reglera avgångstiden så utformas, att de i största möjliga
mån förhindra, att en befattningshavare kommer att kvarstå i tjänst efter
det arbetsförmågan nedgått under vad som erfordras för tjänstens behöriga
fullgörande.
Såsom redan framhållits har kommittén ansett hänsyn till behovet av
arbetskraft under extrema lägen på arbetsmarknaden icke böra föranleda
höjning av pensionsåldrarna utöver den gräns, som ur tjänstbarhetssynpunkt
får anses vara den lämpliga. I konsekvens härmed böra enligt kommitténs
mening pensionsåldrarna ej heller, i syfte att minska risken för
arbetslöshet vid vikande konjunktur, reguljärt sättas lägre än som betingas
av effektivitetssynpunkter. Vid de nuvarande pensionsåldrarnas bestäm
-
31
Kungi. Maj.ts proposition nr 184.
mande år 1934 föranledde emellertid hänsyn till befarad ungdomsarbetslöshet
fastställandet i åtskilliga fall av lägre pensionsåldrar än som var
påkallat ur effektivitetssynpunkt. Då sedermera läget på arbetsmarknaden
utvecklat sig på helt annat sätt än det, varmed man räknade år 1934, ha
de låga pensionsåldrarna, framhåller kommittén, tillsammans med det förhållandet,
att anståndsinstitutet visat sig icke kunna fylla den avsedda
uppgiften att reglera tillgången på arbetskraft, i väsentlig mån medverkat
till att äldre arbetskraft icke stått till buds i erforderlig omfattning. Kommittén
finner det därför icke endast principiellt riktigt utan även sakligt
påkallat, att den avvägning av pensionsåldrarna, som skedde år 1934, nu
frånfalles och att en sådan justering av avgångsåldern vidtages, som erfordras
för att bringa denna i närmare nivå med tjänstbarhetsåldern. Även statsfinansiella
skäl anser kommittén tala för att en dylik — i och för sig välmotiverad
— justering icke uraktlåtes. Då en sålunda vidtagen jämkning
av pensionsåldern emellertid torde vara otillräcklig för tillgodoseende av
behovet av arbetskraft under sådant läge å arbetsmarknaden, som varit
rådande under de närmast förflutna åren, kan det alltjämt bli i viss utsträckning
erforderligt att genom särskilda åtgärder — återanställning av.
pensionerade befattningshavare eller beviljande av anstånd med avsked ■—
förvärva ytterligare arbetskraft.
Med utgångspunkt från att arbetsförmågan hos de äldre befattningshavarna
individuellt företer stora olikheter har kommittén funnit sig böra överväga,
huruvida icke själva konstruktionen av pensionsåldrarna kan utformas
så, att dessa komma att inrymma viss möjlighet till anpassning av tidpunkten
för avgången efter föreliggande förhållanden, samtidigt som övergången
till en höjd pensionsåldersnivå något uppmjukas. Kommittén har
ansett, att man genom att låta såsom pensionsålder gälla icke en viss dag
utan i stället en viss tidsperiod — omfattande 1, 2 eller 3 år — skulle skapa
möjlighet att, på ett smidigare sätt än nuvarande bestämmelser medgiva, anpassa
avgångstiden efter vad i det individuella fallet finnes mest lämpligt.
Härmed har kommittén icke avsett, att vederbörande myndighet, i anslutning
till att befattningshavaren uppnår en sålunda bestämd pensioneringsperiods
nedre gräns, regelmässigt skulle ha att taga frågan om hans fortsatta
tjänstgöring under övervägande. Tjänstgöringen skall enligt kommitténs
mening i stället oförändrat pågå till den tidpunkt före periodens slut,
intill vilken befattningshavaren önskar kvarstå, därest icke myndigheten av
särskilda skäl finner anledning föreskriva, att tjänstgöringen tidigare skall
upphöra. Kommittén utgår sålunda ifrån, att det i allmänhet skall bli befattningshavarens
ensak att bestämma den närmare tidpunkten för sin avgång,
varvid han blir i tillfälle att taga hänsyn såväl till sin kvarstående arbetsförmåga,
såsom han själv uppfattar densamma, som till andra omständigheter,
inverkande på hans önskemål i fråga om avgångstiden. Enligt
detta system bör det sålunda betraktas såsom ett helt normalt förhållande,
att befattningshavaren, i den mån han så önskar och har tillfredsställande
arbetsförmåga, kvarstår i tjänst intill pensioneringsperiodens övre gräns.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Självfallet bör liksom hittills iakttagas, att ansökan om avsked ingives inom
viss tid före tidpunkten för den beramade avgången.
Såsom antytts bör befattningshavarens rätt att avgå före uppnåendet av
pensioneringsperiodens övre gräns motsvaras av en möjlighet för vederbörande
myndighet att tillse, att befattningshavarens tjänstgöring icke fortgår
längre än att han kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst. Därest
emellertid pensioneringsperiodens övre gräns avväges med försiktighet, så
att densamma kommer att ungefärligen sammanfalla med den åldersgräns,
som enligt kommitténs uppfattning borde ha blivit fastställd såsom pensionsålder
vid bibehållande av nuvarande system med fix tidpunkt såsom
pensionsålder, är det kommitténs övertygelse, att de fall komma att bli
jämförelsevis fåtaliga, då myndigheten under pensioneringsperioden måste
— med anledning av inträdd arbetsoförmåga hos en befattningshavare och
dennes underlåtenhet att anhålla om avsked — meddela beslut om entledigande.
Vad formen för en sådan prövning från myndigheternas sida beträffar,
anser kommittén, att man icke bör kräva en så formbunden prövning
som vid sjukpensionering, eftersom fråga är om befattningshavare som redan
uppnått den ålder, då han själv äger valfrihet i fråga om sin pensionering
eller sitt kvarstående i tjänst. Såsom regel bör emellertid enligt kommitténs
förslag förutsättas, att myndigheten icke meddelar beslut om entledigande
utan att ha skaffat sig en bestämd, på erfarenhet av befattningshavarens
arbete grundad uppfattning om hans förmåga att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. För den händelse dessa äro
av den särskilda art att, med hänsyn till befattningshavarens arbetsförmåga,
hans bibehållande i tjänst får anses innebära risker för hans egen eller andras
säkerhet och hälsa, bör dock myndigheten äga att genom entledigande
förebygga uppkomsten av en situation, där dylika risker äro för handen.
Kommittén anser det också böra tillkomma myndigheten att meddela beslut
om tidigare avgångstid än pensioneringsperiodens slut i sådana särskilda
fall, då befattningshavarens avgång anses önskvärd i samband med genomförande
av omorganisation, berörande befattningshavarens tjänsteställe, eller
i och för rationalisering av arbetsförhållandena därstädes. I samtliga fall, då
myndighet äger att meddela beslut om entledigande under pensioneringsperioden,
bör innan dylikt beslut fattas tillfälle beredas befattningshavaren att
själv begära sitt entledigande.
Vad kommittén sålunda anfört har avseende närmast å ordinarie tjänstemän.
För extra ordinarie befattningshavare föreligger icke på samma sätt
som för de ordinarie rätt att kvarstå intill pensionsåldern. Kommittén förutsätter
emellertid, att de av kommittén föreslagna reglerna om ordinarie tjänstemans
kvarstannande under vederbörande pensioneringsperiod skola i tilllämpliga
delar vinna giltighet även beträffande extra ordinarie befattningshavare.
Kommitténs uppfattning att ändringar i gällande bestämmelser erfordras
för tillvaratagande av äldre arbetskraft har biträtts eller
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
lämnats utan erinran i så gott som samtliga yttranden. Endast rikets allmänna
kartverk samt länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län ha ifrågasatt
lämpligheten ur effektivitetssynpunkt av höjda avgångsåldrar.
Även förslaget att ersätta de nuvarande fixa pensionsåldrarna med särskilda
pensionering sperioder har i allmänhet tillstyrkts i remissyttrandena.
Åtskilliga myndigheter ha dock anslutit sig till det av besparingsutredningen
framlagda förslaget om en höjning av de fasta åldersgränserna
eller förklarat sig vara tveksamma beträffande det av pensionsålderskommittén
föreslagna systemets effektivitet. I vissa yttranden har understrukits,
att myndigheterna böra erhålla betryggande möjligheter att
under pensioneringsperioden meddela beslut om entledigande på grund av
befattningshavares arbetsoförmåga.
Av remissyttrandena må i detta sammanhang återgivas följande.
Svea hovrätt har uttalat, att det vid genomförandet av en enligt hovrättens
mening påkallad höjning av pensionsåldrarna knappast finnes andra
alternativ än att antingen höja de fasta åldersgränserna eller införa en anordning
i huvudsaklig överensstämmelse med den av kommittén föreslagna.
Vid övervägande av de fördelar och de nackdelar, som kunna anses vara
förknippade med dessa båda system, har hovrätten funnit att företräde bör
lämnas det senare alternativet. Liknande synpunkter ha anförts av generalpoststyrelsen.
Pensionsstyrelsen har funnit de framlagda förslagen i stort sett väl avvägda.
Medicinalstyrelsen har framhållit, att den medicinska forskningen rörande
åldrandets inverkan på den mänskliga organismen kunnat påvisa, att
åldrandet i biologisk mening sker med större individuella variationer än
man tidigare vetat om. Ett för tidigt åldrande förekommer i en mängd fall
utan att företeelsen kan betecknas såsom sjuklig. Å andra sidan har kunnat
fastslås, att ett större antal individer än man tidigare antagit bevarar
den psykiska prestationsförmågan praktiskt taget oförminskad till hög ålder.
Medicinalstyrelsen finner ur angivna synpunkt vad kommittén anfört
till stöd för sitt förslag om de nuvarande pensionsåldrarnas ersättande
med pensioneringsperioder fullt riktigt.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört i huvudsak följande.
Enligt styrelsens förmenande innebär kommitténs förslag en godtagbar
lösning av de frågor, kommittén haft att behandla. Därest förslaget lägges
till grund för nya pensionsåldersbestäinmelser, torde vinnas den anpassning
efter inträdande växlingar med avseende å behov av och tillgång på arbetskraft,
som enligt direktiven för kommittén borde eftersträvas. En höjning
av pensionsåldrarna, på sätt kommittén för flertalet befattningar förordar,
synes vidare medföra att myndigheterna endast i mindre mån behöva tillgripa
anståndsbeviljande eller återanställning av pensionerade befattningshavare
för att tillgodose personalbehovet. En väsentlig förbättring är även
att bestämmelserna komma att lämna större möjlighet än hittills för staten
och den enskilde befattningshavaren att bestämma tidpunkten för avgången
ur tjänst med hänsyn till de individuella förhållandena.
*
Järnvägsstyrelsen liar framhållit följande.
S5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. i sand. Nr 184.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Huruvida de förhoppningar på en förbättrad arbetskraftstillgång, som
knytas vid det nya systemet och som just nu motsvara ett aktuellt behov
vid statens järnvägar, verkligen skola infrias, beror ytterst på personalorganisationernas
och de enskilda befattningshavarnas lojalitet mot verket.
Det förhållandet, att det enligt kommitténs uttalande i allmänhet skall
vara befattningshavarens ensak att bestämma den närmare tidpunkten för
sin avgång, har nämligen på många håll ingivit farhågor för, att de enskilda
ekonomiska intressena ofta komma att ställas i förgrunden till förfång
för det allmännas bästa. Så länge efterfrågan på arbetskraft är så
stor som för närvarande, torde man icke kunna bortse från möjligheten,
att det stora flertalet av de befattningshavare, som ännu besitta obruten
arbetsförmåga och vilja till fortsatt förvärvsarbete, sluta sin statsanställning
redan vid pensioneringsperiodens början och taga anställning i privat
tjänst med åtföljande inkomstökning. Någon utsikt för statens järnvägar
att i dylikt fall konkurrera med den privata företagsamheten om arbetskraften
synes knappast finnas. Man torde ej heller böra blunda för den
psykologiska effekten av det i och för sig både naturliga och förklarliga
missnöje, som förutses komma att utbreda sig bland den yngre personalen,
då dess befordringsmöjligheter hotas eller beskäras genom att äldre befordrad
personal får rätt att inom pensioneringsperioden kvarstanna på
obestämd tid efter uppnådd undre gräns av perioden. Ur denna synpunkt
vore givetvis en bestämd tidpunkt för avskedstagandet att föredraga.
Den ovisshet om när personalen kommer att avgå, som det nya systemet
skapar, är så till vida även en olägenhet för statens järnvägar, att man
icke kan vid varje tillfälle helt överblicka rekryteringsbehovet såsom f. n.
är fallet. Denna olägenhet är dock icke av avgörande betydelse för frågan
om det nya pensioneringssystemets godtagbarhet.
Statens pensionsanstalt har förklarat sig icke vilja motsätta sig, att den
av pensionsålderskommittén föreslagna anordningen genomföres såsom ett
provisorium i avvaktan på resultatet av en allmän översyn av det statliga
pensionssystemet, ehuru förslaget enligt anstaltens mening lider av vissa
svagheter.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har uttalat, att det är
icke blott principiellt riktigt utan även sakligt påkallat, att den avvägning
av pensionsåldrarna, som skedde år 1934, nu frångås och att en .sådan
justering av avgångsåldern vidtages, att denna bringas närmare tjänstbarhetsåldern.
Styrelsen finner det emellertid tveksamt om det föreslagna
systemet kan leda till ett ökat ianspråktagande av befattningshavarnas arbetskraft.
Styrelsen för Svenska stadsförbundet har anfört att man — med hänsyn
till den anställdes möjlighet att skaffa sig annan anställning efter pensionsavgången
samt personalorganisationernas och kamraternas påtryckningar
— har anledning befara att ett system med pensioneringsperioder kommer
att för åtskilliga grupper statsanställda visa sig mindre effektivt såsom medel
att förekomma tidigare avgång ur tjänsten än som i nuvarande läge
kan anses försvarligt. Styrelsen har likväl icke velat avstyrka att det föreslagna
systemet prövas. Skulle detta därvid befinnas mindre lämpligt, förordar
styrelsen en höjning av de fixa pensionsåldrarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
35
Statskontoret har uttalat, att ämbetsverket icke velat motsätta sig kommitténs
förslag, även om .statskontoret ur vissa synpunkter funnit en höjning
av de fasta åldersgränserna vara att föredraga. Ämbetsverket har anfört
bl. a. följande.
Kommitténs förslag måste enligt statskontorets mening närmast betraktas
såsom ett överförande av det nuvarande anståndsinstitutet till en annan
form, där avgörandet om kvarstående i tjänst så gott som helt lagts i befattningshavarens
hand. Den ömtåliga situation, i vilken myndigheterna enligt
kommitténs mening befinna sig vid tillämpning av gällande bestämmelser
om anstånd med avsked, torde vid genomförande av det föreslagna
systemet med största sannolikhet komma att bli än ömtåligare. Tidpunkten
för avgången lärer väsentligen komma att ensidigt avgöras av befattningshavaren.
För ett verk med stor personal och i all .synnerhet för affärsverken
måste ett sådant förhållande, speciellt i fråga om personal med
den lägre pensioneringsperioden 60—63 år, komma att medföra betydande
olägenheter.
Redan ur angivna synpunkt måste statskontoret ställa ,sig tveksamt till
kommitténs förslag i pensionsåldersfrågorna. Därtill kommer, att ämbetsverket
icke finner .sig övertygat om att de enskilda befattningshavarna
komma att kvarstå i tjänst utöver pensioneringsperiodens nedre gräns i
sådan utsträckning, att dessa därigenom, på sätt kommittén förutsatt, komma
att medverka till en mera allmän höjning av pensionsåldersnivån.
Mot det föreslagna periodsystemet har statskontoret även vägt frågan om
en fix pensionsålder, höjd för personalgrupper med nuvarande 60 och 63
års pensionsålder —- en höjning av 65-års ålder finner ämbetsverket varken
lämplig eller påkallad. För ett bestämmande av pensionsåldrarna enligt denna
princip talar onekligen det förhållandet, att de bedömningsgrunder, som
tillämpats vid bestämmandet år 1934 av de nuvarande pensionsåldrarna och
som hittills icke visat sig hållbara i den mån man räknat med en ungdomsarbetslöshet,
föranlett fastställande i åtskilliga fall av lägre pensionsåldrar
än som påkallats av effektivitetssynpunkten. Statskontoret skulle obetingat
ha anslutit sig till ett förslag om bibehållande av fixa pensionsåldrar med
en viss höjning av nuvarande lägre pensionsåldrar 55 och 60 år, om tillämpningen
av dessa åldersbestämmelser kunnat kombineras med ett effektivt
utnyttjande vid förekommande behov av anståndsregler, motsvarande de nu
gällande.
Vid sitt slutliga övervägande av förevarande spörsmål har statskontoret
— i betraktande av vad kommittén anfört om anståndsinstitutets ineffektivitet
för inverkan på arbetskraftstillgången och med hänsyn till de stora
individuella skiljaktigheter, som obestridligt förekomma i fråga om tjänstbarhetsåldern,
ävensom övriga svårigheter att ernå en rättvisande avvägning
av pensionsåldrarna — stannat för att icke motsätta sig, att de normala
pensionsåldrarna i enlighet med kommitténs förslag konstrueras efter en
glidande skala, varigenom de olika perioderna komma att övergå i varandra.
Telegrafstyrelsen har ansett en begränsad höjning av de fasta pensionsåldrarna
vara att föredraga framför en övergång till pensioneringsperioder.
Styrelsen har förordat, att samtliga pensionsåldrar provisoriskt höjas med
ett år och att frågan om tillämpning av glidande pensionsåldrar göres till
föremål för ytterligare utredning.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
Domänstyrelsen har uttalat, att staten måste förbehålla sig medbestämmanderätt
med avseende å avgångstiden, om de fixa pensionsåldrarna ersättas
med pensioneringsperioder.
Statens sakrevision har ansett, att syftet att tillvarataga äldre duglig arbetskraft
kan tillgodoses genom det föreslagna periodsystemet endast under
förutsättning att avgörandet, huruvida en befattningshavare skall kvarstå
under pensioneringsperioden eller icke, helt överlåtes till myndigheten. Sakrevisionen
har anfört.
Förslaget innebär i princip en rätt, men ej en skyldighet, för den anställde
att kvarstå i tjänst under pensioneringsperioden utöver fastställd pensionsålder.
Bevisbördan, huruvida detta är förenligt med statsnyttan eller icke,
förutsättes åvila myndigheten, som har att meddela beslut om entledigande
efter att ha förskaffat sig en bestämd, på erfarenhet av den anställdes arbete
grundad uppfattning om hans förmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina tjänsteåligganden.
Då bevisbördan i nämnda avseende sålunda ålägges myndigheten och då
det torde vara relativt svårt att objektivt påvisa, att den anställde icke kan
fullgöra sin tjänst, torde resultatet mången gång bliva, att en anställd får
kvarstå i tjänst hela pensioneringsperioden utan att detta är motiverat ur
statsnyttans synpunkt. Härtill kommer det otillfredsställande i att en anställd,
.som kanske tidigare fullgjort sin tjänst på ett synnerligen tillfredsställande
sätt men som på grund av inträdande åldersförändringar förlorar sin
arbetskapacitet — vilket han kanske icke vill erkänna — under pensioneringsperioden
blir entledigad. Det är att befara, att myndigheterna i dylika
fall draga sig för ett entledigande. Följden härav kan bliva, att statsverksamheten
belastas med anställda, vilka icke utgöra tillfredsställande arbetskraft.
Då den anställde å andra sidan icke har skyldighet att kvarstå i tjänst under
pensioneringsperioden, kan statsverket, om vederbörande av privata skäl väljer
att avgå, gå miste om en kanske förstklassig och välbehövlig arbetskraft.
Två ledamöter av sakrevisionen ha anmält avvikande mening och uttalat,
att sakrevisionen bort tillstyrka kommitténs förslag.
Kammarrätten, skogsstyrelsen, rikets allmänna kartverk och länsstyrelsen
i Norrbottens län ha helt avstyrkt förslaget om införande av pensioneringsperioder.
Dessa myndigheter ha ansett, att effektivitetssynpunkterna kunna
bättre tillgodoses genom fixa pensionsåldrar med anståndsförfarande. Kammarrätten
har uttalat, att kommittén underskattat betydelsen av anståndsinstitutet
såsom arbetskraftsreglerande faktor, samt i övrigt anfört bl. a.
följande.
Det av kommittén föreslagna pensionsålderssystemet kan i förstone synas
tilltalande; kammarrätten måste likväl ifrågasätta, om det kan vara med
statens intressen förenligt att beträffande samtliga befattningshavare låta
tidpunkten för vederbörandes avgång i första hand bli beroende av hans eget
val. Visserligen skulle befattningshavarens rätt att avgå före uppnåendet av
pensioneringsperiodens övre gräns motsvaras av en möjlighet för vederbörande
myndighet att tillse, att befattningshavarens tjänstgöring icke fortgår
längre än att han kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst. Såvitt
kammarrätten kan finna, måste emellertid myndighetens handlingsfrihet
härvidlag i praktiken bli starkt beskuren.
Även under förutsättning, att, såsom kommittén tänkt sig, pensioneringsperiodens
övre gräns avväges med försiktighet, så att den kommer att unge
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
37
fär sammanfalla med den åldersgräns som skolat gälla vid bibehållande av
nuvarande system med fix tidpunkt såsom pensionsålder, måste kammarrätten
fråga sig, om det föreslagna systemet verkligen erbjuder sådana påtagliga
fördelar, att detsamma bör givas företräde framför den nuvarande anordningen
med fixa pensionsåldrar, vilken väl knappast drabbats av annan anmärkning
än att de nuvarande pensionsåldrarna befunnits avvägda utifrån
alltför osäkra förutsättningar. Det är kammarrättens uppfattning, att det
nuvarande pensionsålderssystemet i förening med en effektivt verkande anståndsregel
alltjämt är ägnat att tillgodose såväl statens som befattningshavarens
intressen.
Rikets allmänna kartverk har uttalat i huvudsak följande.
Kartverket anser det nuvarande systemet med fasta pensionsåldrar vara
att föredraga. Om pensionsåldrarna därvid höjas och därmed statsförvaltningens
effektivitet säkerligen minskas, kommer ansvaret härför då att
åvila de härom beslutande statsmakterna. Med kommitténs förslag däremot
överflyttas ansvaret i hög grad på ämbetsverken, som måste, om effektiviteten
i arbetet skall kunna bevaras, i säkerligen stor omfattning kräva avgång
vid pensionsperiodens lägsta pensionsålder. Förslaget kommer att för ämbetsverkens
ledning medföra en mer ömtålig situation än nu i förhållande
till personalen, och detta i väsentligt fler fall än om fast pensionsålder är
gällande, enär mindre effektiva arbetskrafter som regel icke begära anstånd
med avskedet men väl kunna vilja begagna möjligheten att kvarstå till pensioneringsperiodens
slut, om sådana perioder införas. Därjämte kan lätt uppstå
en än mer ömtålig situation för verkens ledning, om statsmakterna med
pensioneringsperioders införande avse, att personalen som regel bör kvarstå
så länge som möjligt, men ur ämbetsverkens effektivitetssynpunkt avsked
likväl bli nödvändiga vid den lägsta pensionsåldern.
Ur effektivitetssynpunkt synes systemet med nuvarande fasta pensionsåldrar
och med — på visst sätt kompletterad — möjlighet till anstånd med
avskedet vara att föredraga framför systemet med pensioneringsperioder,
utgående från motsvarande pensionsåldrar såsom lägsta pensioneringsår. I
förra fallet kommer endast fullt effektiv arbetskraft att kvarstå utöver pensionsåldern.
Möjligen kan dock i ett nödläge av den anledning, att specialutbildad
arbetskraft saknas, visa sig nödvändigt att behålla i tjänst någon
tjänsteman även om denne ej besitter full effektivitet. Detta blir emellertid
endast undantagsfall i stället för sannolik regel enligt kommitténs förslag.
Ur tjänstemännens befordringssynpunkt bör systemet med fast pensionsålder
likaledes vara att föredraga, om anståndsförfarandet endast utnyttjas,
då särskilda skäl föreligga.
Försvarets civilförvaltning har funnit det tveksamt om förevarande
spörsmål beträffande de civila befattningshavarna kan lösas fristående
utan hänsynstagande till motsvarande frågor för åtminstone den civilmilitära
personalen. Liknande synpunkter ha anförts av chefen för armén.
Även lantmäteristijrelsen har uttalat sig för ett uppskov med prövningen
av kommitténs förslag.
Såsom av det föregående framgår ha vissa myndigheter understrukit
vikten av att myndigheterna erhålla betryggande möjlighet att
besluta o m entledigande under pensioncringsperiod på grund av
befattningshavares arbetsoförmåga.
38
Kungi. May.ts proposition nr 184.
Försvarets civilförvaltning har ansett, att bedömandet av en befattningshavares
tjänsteduglighet måste bli helt beroende på myndighetens uppfattning.
Kommitténs uttryckssätt beträffande tjänstemannens rätt att bestämma
tidpunkten för sin avgång har därför synts ägnat att giva anledning till
tveksamhet om innebörden av det föreslagna systemet. Hänsyn bör givetvis
tagas till personalens berättigade intressen men statens intresse kräver
enligt civilförvaltningens uppfattning, att tjänstemannens möjlighet att
kvarstå i tjänst intill pensionsperiodens slut icke utnyttjas för att, om denne
icke kan prestera ett fullgott arbete, bereda honom förmånligare försörj
ningsläge än vad enbart utgående pension kan medföra.
Generalpoststyrelsen har uttalat, att en nödvändig förutsättning för att
det föreslagna systemet skall kunna accepteras är att myndigheternas befogenhet
att pensionera tjänsteman före pensioneringsperiodens utgång icke
blir alltför snäv. Om vederbörande på grund av minskad arbetsduglighet,
ofta återkommande sjukledighet e. d. anses icke lämpligen böra kvarstå
i tjänst, måste myndigheten enligt styrelsens uppfattning äga möjlighet
att utan den formbundna prövning, som gäller i fråga om sjuk- eller tvångspensionering,
vidtaga åtgärder för tjänstemannens entledigande vid pensioneringsperiodens
nedre gräns eller vid lämplig tidpunkt under perioden.
Vattenfallsstyrelsen har anfört.
Vattenfallsstyrelsen är tveksam rörande lämpligheten av att lägga initiativet
till en befattningshavares avgång före normaltiden hos myndigheten.
Ett sådant ingrepp från myndighetens sida torde befattningshavaren komma
att uppfatta som ett underbetyg och ett avskedande i förtid. Det nuvarande
systemet, enligt vilket initiativet förutsättes komma från befattningshavarens
sida, medför icke samma konsekvenser, då det i detta fall
är fråga om en vägrad förmån utöver det normala.
Kommittén angiver fall, då myndigheten skulle kunna vägra befattningshavare
rätt att kvarstå i tjänst till pensionsperiodens slut. Vattenfallsstyrelsen
anser att det är av vikt, att bestämmelserna ge myndigheten möjlighet
att vid sitt bedömande av frågan om tjänstemannens kvar stannande
i tjänst anlägga alla de synpunkter, som kunna tänkas påverka frågan. En
tjänsteman kan ha god arbetsförmåga, men t. ex. lida brist på samarbetsförmåga,
vara dålig arbetsledare etc. De omständigheter, som göra en
tjänstemans avgång önskvärd, behöva icke bero allenast på hans åldrande.
Statskontoret har ansett att större utrymme bör lämnas åt myndighetens
bestämmanderätt i fråga om anställningsförhållandets fortvaro under
pensioneringsperioden. Förslagsvis skulle myndighet kunna åläggas att en
gång årligen taga under omprövning den fortsatta anställningen för de
tjänstemän hos myndigheten, vilka överskridit periodens nedre gräns.
Medicinalstyrelsen har framhållit följande.
Redan under de av kommittén angivna försättningarna synes myndigheternas
initiativrätt i betänkandet ha beskurits starkare än som är förenligt
med effektivitetssynpunkten. En full kongruens mellan myndighetens
och befattningshavarens initiativrätt torde under alla omständigheter vara
nödvändig, om man vill tillgodose denna synpunkt. Nödvändigheten härav
framträder självfallet starkare, ju längre pensioneringsperioderna göras.
Medicinalstyrelsen instämmer helt i kommitténs uttalande, att myndig
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
heten skall ha möjlighet att tillse, att befattningshavarens tjänstgöring icke
fortgår längre än att han kan på tillfredsställande sätt fullgöra sin tjänst.
Men styrelsen anser i motsats till kommittén, att det skall klart utsägas,
att myndigheten är skyldig att, närhelst en befattningshavare meddelar sin
avsikt att icke söka pension vid pensioneringsperiodens nedre gräns, pröva,
huruvida detta är förenligt med statsnyttan. Föreskrift bör meddelas att,
därest myndigheten skulle anse eller finna sannolikt att ett entledigande
är påkallat men befattningshavaren vidhåller sin önskan att kvarstå, läkarundersökning
av befattningshavarens tjänstbarhet skall äga rum. För att
reducera det intryck av chikan, som kunde befaras komma att vidlada
ett sådant tvångsvis genomfört entledigande, bör i förarbetena klart utsägas,
att detta är något normalt och hänförligt endast till det normala
åldrandet. Några protester från personalsammanslutningarnas sida torde
i regel ej behöva befaras vid ett sådant entledigande. Däremot är det väl
ej osannolikt, att personalsammanslutningarna kunna komma att söka öva
press på myndigheterna att utnyttja entlediganderätten i större utsträckning
än myndigheterna själva finna sakligt påkallat. Skulle så visa sig bli
fallet, kunna centrala direktiv tänkas bli av värde, gående ut på att sådana
personalönskemål böra tillgodoses endast i den mån de sammanfalla med
effektivitetssynpunkten, helt objektivt fastställd.
Även marinförvaltningen, chefen för marinen och järnvägsstyrelsen ha
uttalat sig för en obligatorisk läkarundersökning för befattningshavare,
som uppnått pensioneringsperiodens nedre gräns.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förordat, att befogenheten att entlediga
befattningshavare under pensioneringsperioden skall förbehållas
Kungl. Maj :t.
Styrelsen för Svenska landstingsförbundet har föreslagit, att vederbörande
myndighet skall ha att pröva ansökan om avgang före pensioneringsperiodens
övre gräns ej blott på de av kommittén föreslagna grunderna
utan även under hänsynstagande till statens intresse. Myndigheten skulle
således fästa avseende vid i första hand anställningshavarens tjänstbarhet
men också möjligheterna att få tjänsten besatt med annan fullgod arbetskraft
m. m. IV.
IV. Civila statstjänstemän.
1. Avvägningen av åldersgränserna.
Då kommittén ansett effektivitetssynpunkter böra vara i första hand avgörande
vid fastställande av pensionsåldersnivan för olika tjänstekategorier,
har kommittén funnit sig icke böra utgå från de nuvarande pensionsåldrarna
och genom jämkningar av dessa på grund av ändrade förhållanden söka
framkonstruera lämpliga avgångsåldrar. Kommittén har i stället föiutsättningslöst
sökt med stöd av den erfarenhet, som av myndigheterna vunnits
rörande tjänstbarhetsåldern för olika befattningshavargrupper, bilda sig en
uppfattning om lämplig avgångsålder. Härvid har kommittén haft att taga
hänsyn till och mot varandra väga olika faktorer dels sammanhängande med
de speciella tjänsterna, dels av mera allmän innebörd. Såsom en omständig
-
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 184.
het talande för höjd pensionsålder har beaktats det förbättrade allmänna
hälsotillståndet och den något ökade livslängden. Å andra sidan har en på
många områden inträdd intensifiering av arbetet ansetts utgöra skäl verkande
åt motsatt håll. Kommittén har emellertid fått den uppfattningen, att
ur effektivitetssynpunkt hinder icke bör beträffande det stora flertalet tjänstekategorier
möta mot ianspråktagande av befattningshavarnas arbetskraft
under icke oväsentligt längre tid än som följer vid tillämpning av nuvarande
fixa pensionsåldrar. Detta resultat stämmer enligt kommitténs mening
med det förhållandet, att sistnämnda åldrar i stor utsträckning bestämts
med hänsynstagande till även sådana synpunkter — främst hänsyn till motsedd
utveckling å arbetsmarknaden — som icke direkt sammanhänga med
befattningshavarnas tjänstbarhet. Kommittén har emellertid, samtidigt som
den i första hand byggt på effektivitetssynpunkter, ansett sig böra beakta
sociala hänsyn. Kommittén avser närmast önskemålet, att varje medborgare
bör — i vart fall i den mån han själv uppfattar det såsom en förmån — erhålla
tillfälle att på äldre dagar men innan hans arbetsförmåga helt förbrukats
inrätta sin tillvaro efter vad han själv inom ramen för sina resurser
finner för gott. I den mån avgångstiden ur statstjänst regleras i enlighet med
den avvägning av pensioneringsperioderna, som kommittén förordar, finer
kommittén skäligt utrymme vara lämnat åt sociala hänsyn av nu antydda
slag. I detta sammanhang har kommittén erinrat att avgångsåldern
för statstjänstemännen i Danmark, Finland och Norge är väsentligt högre än
den i Sverige för närvarande tillämpade.
För närvarande gällande huvudregler i fråga om pensionsåldern för civila
befattningshavare innebära, såsom den tidigare redogörelsen utvisar, en pensionsålder
av 65 år för befattningshavare i 17 eller högre lönegrad samt av
60 år för lägre befattningshavare och arbetarpersonal. Härifrån gälla dock
talrika undantag, varigenom pensionsåldern för ett stort antal befattningar
fastställts till 63 ar och — i några enstaka fall — 55 eller 57 år. Indelningen
i de två huvudgrupperna — befattningshavare i 17 eller högre lönegrad
och lägre befattningshavare — byggde på antagandet, att sistnämnda befattningshavare
på grund av sitt i regel mera fysiskt påfrestande eller genom
rutinmässighet mera tröttande arbete beräknades icke kunna med tillfredsställande
arbetsförmåga kvarstå lika länge som högre befattningshavare,
varjämte de sociala synpunkter, som påverkade pensionsåldersavvägningen
år 1934, särskilt gjorde sig gällande beträffande de lägre befattningshavarna.
Ehuru kommittén anser, att de skäl, som föranledde den stora olikheten
i pensionsåldershänseende mellan de angivna två huvudgrupperna, i
viss mån överdimensionerats, har kommittén dock funnit sig kunna begagna
nämnda indelning i två huvudgrupper såsom en praktiskt användbar utgångspunkt
vid sin förutsättningslösa inplacering av befattningshavarna i
olika pensioneringsperioder. Den reguljära pensioneringsperioden för de
högre befattningshavarna bör enligt kommitténs förmenande lämpligen omfatta
tiden från fyllda 65 år till fyllda 66 år. Kommittén har övervägt utökning
uppåt av perioden med ytterligare ett år men — med hänsyn till de
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
snabba förändringar i arbetsförmågan som lätt inträda vid denna relativt
höga ålder — ansett försiktigheten bjuda, att pensioneringsperioden begränsas
på sätt nyss angivits. Liksom för närvarande är det enligt kommitténs
åsikt tillika erforderligt att för vissa kategorier av nu avsedda befattningshavare
tillämpa lägre avgångsålder. Antalet dylika kategorier anser kommittén
emellertid kunna något inskränkas i förhållande till vad nu gäller.
Vid de överväganden, som — med utgångspunkt från förut angivna huvudprinciper
och på grundval av från myndigheter inhämtade yttranden
rörande olika tjänsters mer eller mindre krävande beskaffenhet — ägt rum
inom kommittén rörande lämplig avgångsålder för de till högst 16 lönegraden
hänförliga befattningshavarna har kommittén funnit att, om man
bortser från de sociala, för närvarande icke aktuella förhållanden, som påverkat
pensionsåldersavvägningen år 1934, avgångsåldern för åtskilliga
kategorier befattningshavare bör höjas för att bringas i nivå med den ålder,
intill vilken befattningshavarna såsom regel kunna förutsättas vara i stånd
att på tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden. Då det gällt att i anslutning
härtill verkställa lämplig avvägning av pensionsåldrarna, har kommittén
med hänsyn till den skiftande arten av de arbetsuppgifter som ankomma
på innehavarna av olika befattningar, stannat vid att förorda, att å
befattningarna reguljärt skall tillämpas endera av följande pensioneringsperioder,
nämligen antingen en period, omfattande tiden från uppnåendet av
60 års ålder intill uppnåendet av 63 års ålder, eller en period, omfattande
tiden från uppnåendet av 63 års ålder intill uppnåendet av 65 års ålder. Vid
den genomgång av olika befattningar, som av kommittén verkställts, ha de
personalkategorier, vilka torde omfatta majoriteten av tjänstemännen, ansetts
böra hänföras till den lägre perioden.
I enlighet med vad kommittén sålunda förordat och med iakttagande
av att pensioneringsperiod bör börja och sluta vid jämna månadsskiften
skulle för de civila statliga befattningshavarna tillämpas någondera av följande
reguljära pensioneringsperioder, nämligen
pensioneringsperiod I, omfattande tiden från utgången av den kalendermånad,
varunder tjänstemannen uppnår 60 års ålder, till utgången av den
kalendermånad, varunder han uppnår 63 års ålder,
pensioneringsperiod II, omfattande tiden från utgången av den kalendermånad,
varunder tjänstemannen uppnår 63 års ålder, till utgången av den
kalendermånad, varunder han uppnår 65 års ålder, eller
pensioneringsperiod III, omfattande tiden från utgången av den kalendermånad,
varunder tjänstemannen uppnår 65 års ålder, till utgången av den
kalendermånad, varunder han uppnår 66 års ålder.
För några befattningar har kommittén emellertid funnit böra liksom för
närvarande gälla en av särskilda förhållanden betingad speciellt låg avgångstid,
understigande 60 år. Även i dessa fall bör avgångstiden konstrueras
såsom eu period. I de fall då vid den av kommittén verkställda översynen
lägre avgångstid än 60 år ansetts böra ifrågakomma, har kommittén
funnit pensioneringsperioden lämpligen böra bestämmas till tiden från
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
uppnådda 55 till uppnådda 58 levnadsår. Med hänsyn till möjligheten av
att även annan speciell avgångsperiod än 55—58 år kan bli aktuell, har
kommittén ansett, att samtliga tjänster med här avsedd, under 60 år liggande
avgångstid böra sammanföras till en gemensam pensioneringsperiod
IV, med angivande för varje särskild befattning av den pensioneringsperiod,
som skall gälla.
Enligt de i 6 avd. i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente intagna
särskilda bestämmelserna inträder för vissa befattningshavare — bl. a.
lärare vid de allmänna läroverken — pensionsåldern vid utgången av det
kalenderhalvår varunder befattningshavaren uppnår den levnadsålder, till
vilken pensionsåldern är knuten. I analogi härmed bör enligt kommittén
pensioneringsperioden för angivna befattningshavare löpa från ingången
av det kalenderhalvår, .som tager sin början näst efter det befattningshavaren
uppnått nyss avsedda levnadsålder, och därefter omfatta lika lång
tid som den vanliga pensioneringsperioden. Enligt kommitténs förmenande
bör för dessa befattningshavare avgång under pensioneringsperioden regelmässigt
äga rum endast vid utgången av jämnt kalenderhalvår, därest icke
avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga eller myndigheten eljest finner
lämpligt att avgången sker under kalenderhalvåret.
Vad kommittén sålunda föreslagit i fråga om pensioneringsperiodernas
omfattning och avgränsning har i allmänhet icke föranlett några erinringar
i remissyttrandena.
Marinförvaltningen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, väg- och vatlenbyggnadsslyretsen, Alnar
ps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitnt, statens institut för folkhälsan,
länsstyrelsen i Gävleborgs län och styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund ha dock uttalat sig för en utsträckning av pensioneringsperiod
III till att avse 65—67 års ålder.
Statistiska centralbyrån har förordat, att tjänstemän i lönegraderna 1—
16 i princip böra hänföras till en pensioneringsperiod, omfattande tiden
60—65 år, samt att pensioneringsperioden för tjänstemän tillhörande lönegraderna
17 och högre lämpligen bör vara 65—67 år.
Två ledamöter av statens sakrevision ha ansett, att pensioneringsperioderna
II och III böra omfatta tre år vardera.
Medicinalstyrelsen har anfört.
Mot bakgrunden av läkarvetenskapens erfarenheter torde icke utan fog
kunna göras gällande, att kommittén givit de olika pensioneringsperioderna
en alltför ringa spännvidd för att täckning skall vinnas för den
grundläggande synpunkten om tillgodoseende av kravet på effektivitet i
förvaltningen. Lika irrationellt som det är att behålla en till funktionerna
— om än icke till levnadsåldern — överårig befattningshavare i
tjänst, lika irrationellt är det att tvinga en till funktionerna fullgod befattningshavare
till för tidig pensionsavgång.
Den maximala fysiska prestationsförmågan sjunker ofta märkbart efter
fyrtioårsåldern. Vid femtioårsåldern torde denna prestationsförmåga normalt
ha minskat i sådan grad, att den av de sakkunniga föreslagna undan
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
tagsgruppen IV, vilken föreslagits normalt omfatta åldern 55—58 år, ur
medicinsk synpunkt kan förordas.
Vid fixerandet av övriga pensioneringsperioder kommer hänsynen till
den psykiska prestationsförmågan särskilt i förgrunden. Denna prestationsförmåga
varierar mycket starkt. På grund härav måste det anses oförenligt
med effektivitetsprincipen att bestämma pensioneringsperioderna till
allenast tre, två och ett år. En spännvidd på fem år för dessa perioder
framstår ur medicinsk synpunkt som motiverad. Av praktiska skäl föreslår
medicinalstyrelsen, att man åstadkommer denna spännvidd genom att
man dels inför en rätt för myndigheten att påkalla förtidspensionering
högst två år före varje pensioneringsperiods början av befattninghavare,
som utan att fylla villkoren för sjukpension likväl har nedsatt arbetsförmåga,
dels ock sätter den normala spännvidden för envar av dessa tre
perioder till tre år.
Medicinska högskolan i Göteborg har ansett, att pensioneringsperiod I
bör omfatta tiden 61—63 år .samt pensioneringsperiod III tiden 65—67 år.
Statskontoret föreslår, att nedre gränsen för pensioneringsperiod I höjes
till 61 år.
Arméförvaltningen, vattenfallsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen
i Hallands län uttala ,sig mot en höjning av pensionsåldrarna utöver
65 år.
2. Pensioneringsperioderna för de särskilda tjänsterna.
Huvudreglerna angående tidpunkten för inträdet av pensionsåldern äro
för såväl ordinarie som extra ordinarie befattningar intagna i 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente. De ordinarie befattningar, för vilka skola
gälla från huvudreglerna avvikande särskild pensionsålder, finnas angivna
i en av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut fastställd pensionsåldersförteckning,
vilken finnes fogad såsom Bilaga A vid tillämpningsföreskrifterna
till reglementet. Beträffande extra ordinarie befattningar äger Kungl.
Maj:t med stöd av föreskrift i tjänstepensionsreglementet fastställa särskild
pensionsålder i fall, då sådan finnes påkallad. Detta har skett dels genom
meddelande i 6 § tillämpningsföreskrifterna av vissa allmänna bestämmelser
i fråga om dylik särskild pensionsålder, dels genom fastställande av en
såsom Bilaga B vid tillämpningsföreskrifterna fogad pensionsåldersförteckning
för vissa extra ordinarie befattningar vid försvaret, dels genom olika
beslut i form av ämbetsskrivelser till vederbörande myndigheter, avseende
en del särskilda befattningar.
Enligt kommitténs uppfattning böra avgångsåldrarna för ordinarie befattningar
alltjämt fastställas under riksdagens medverkan. Kommittén har
emellertid, i anslutning till vad förut anförts i fråga om huvudprinciperna
för de olika befattningarnas hänförande till de föreslagna pensioneringsperioderna,
ansett sig böra förorda, att bestämmelserna om avgångstid i
tjänstepensionsreglementet begränsas till fastställande av den tid, som de
olika pensioneringsperioderna skola omfatta, samt att angivandet av vilken
period, som skall tillämpas för varje befattning, i sin helhet sker i en till
reglementet fogad förteckning. Detta innebär dock icke, att varje särskild
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
befattning behöver upptagas i förteckningen. Kommittén har nämligen såsom
förut nämnts funnit, att den nuvarande huvudindelningen i pensionsåldershänseende
mellan befattningar i högst 16 lönegraden och befattningar i
.högre lönegrader kan tjäna såsom praktiskt underlag vid förteckningens tekniska
utformning. I anslutning härtill har kommittén tänkt sig, att för pensioneringsperiod
III (65—66 år) icke skola förtecknas de befattningar i lönegraderna
Ca 17 och högre, för vilka denna pensioneringsperiod skall gälla, utan
endast angivas, att för samtliga befattningar i sagda löneläge pensioneringsperiod
III skall tillämpas, i den mån ej i förteckningen annan period angives
för dylik befattning. För denna pensioneringsperiod skola däremot specificeras
de lägre befattningar, för vilka perioden skall gälla.
Beträffande befattningar i lönegraderna Ca 1—16 har kommittén såsom
mest praktiska anordning förordat, att för pensioneringsperiod II (63—65
år) angives, att denna period skall tillämpas i fråga om dessa befattningar,
i den mån ej i förteckningen annan period angives för viss befattning. Däremot
specificeras de högre befattningar, som skola hänföras till pensioneringsperiod
II.
För pensioneringsperiod I (60—63 år) skola enligt förslaget förtecknas
befattningar i samtliga lönelägen, för vilka skall tillämpas denna period.
Härvid böra, i viss överensstämmelse med vad för närvarande tillämpas, befattningar,
som förekomma under flera verk och för vilka genomgående
pensioneringsperiod I skall gälla, för undvikande av upprepning upptagas
i en grupp för sig. Vad slutligen beträffar den för befattningar med speciell
avgångstid avsedda pensioneringsperiod IV böra samtliga ifrågavarande befattningar
särskilt uppräknas med angivande för varje befattning av den avgångstid,
som skall gälla.
För vinnande av större överskådlighet föreslår kommittén i tekniskt hänseende,
att de befattningar, som skola specificeras inom var och en av kolumnerna,
sammanföras i särskilda tabeller, anslutna till vederbörande
kolumn.
Förteckningen rörande fördelningen i pensioneringsperioder skall sålunda
enligt kommitténs förslag uppställas på följande sätt.
Pensioneringsperiod.
I. |
II. |
III. |
IV. |
A. Vissa befattningar |
A. Befattningar i löne- |
A. Befattningar i annan |
Vissa befattning- |
i allmänhet. |
grad Ca 1—16, för vil- |
lönegrad än Ca 1—16, |
ar vid särskilda |
ka ej angives annan |
för vilka ej angives |
verk. |
|
pensioneringsperiod. |
annan pensionerings-period. |
Se tabell D.1 |
|
B. Vissa befattningar |
B. Vissa befattningar i |
B. Vissa befattningar i |
|
vid särskilda verk. |
annan lönegrad än Ca |
lönegrad Ca 1—16. |
|
Se tabell A.1 |
1-16. Se tabell B.1 |
Se tabell C. 1 |
1 Ej bifogade.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
I fråga om extra ordinarie befattningar föreslår kommittén, att i tjänstepensionsreglementet
intages en allmän bestämmelse att dessa befattningar
skola fördelas på de olika pensioneringsperioderna enligt Kungl. Maj :ts närmare
bestämmande. Kommittén förutsätter, att vid denna fördelning de av
Kungl. Maj:t och riksdagen följda principerna för de ordinarie befattningarnas
inplacering i pensioneringsperiod vinna tillämpning.
Kommittén har framhållit, att en genomgång av de extra ordinarie befattningarna
med hänsyn till de för dem gällande pensionsåldrarna givit vid
handen, att åtskilliga ojämnheter vidlåda dessa befattningars placering i
pensionsåldershänseende, främst däri att särskild pensionsålder icke blivit
fastställd för många befattningar trots att så synbarligen bort ske. Sålunda
har t. ex. i ett stort antal fall för extra ordinarie befattning vid visst verk
kommit att gälla en lägre pensionsålder än för motsvarande befattning vid
andra verk. Dylika inadvertenser synas i väsentlig mån bero på det förhållandet
— sammanhängande med den extra ordinarie befattningens natur
och den friare formen för sådan befattnings tillskapande — att frågan om
lämplig pensionsålder för vederbörande befattning icke regelmässigt tages
under övervägande vid befattningens tillkomst. De i 6 § 1 mom. b) tillämpningsföreskrifterna
intagna bestämmelserna synas avsedda att i vissa fall
onödiggöra en prövning av pensionsåldern för varje särskild extra ordinarie
befattning genom pensionsålderns bindande vid vad som i pensionsåldershänseende
gäller för ordinarie befattning med samma benämning. Dessa bestämmelser
äro emellertid enligt kommitténs förmenande icke helt ändamålsenliga.
Sålunda giver erfarenheten vid handen, att bestämmelserna vållat
tvekan vid den praktiska tillämpningen och varit en bidragande orsak
till uppkomsten av en del av nämnda ojämnheter. För egen del har kommittén
kommit till den uppfattningen, att det för vinnande av konsekvens
och överskådlighet är lämpligast, att en särskild förteckning över avgångsåldrarna
uppgöres även för extra ordinarie befattningar. Denna förteckning,
som bör fastställas av Kungl. Maj:t, synes böra upprättas helt efter mönster
av motsvarande förteckning för ordinarie befattningar. Kommittén har i detta
sammanhang understrukit vikten av att vid varje tillskapande av ny extra
ordinarie befattning tages under särskilt övervägande, vilken pensioneringsperiod
som bör gälla för befattningen.
För att vinna underlag för fördelningen av de särskilda befattningarna
å de olika pensioneringsperioderna har kommittén trätt i kontakt med flertalet
centrala verksmyndigheter. Detta har skett genom inhämtande av
skriftliga yttranden, genom företräde inför kommittén av representanter
för myndigheterna eller genom besök hos dessa av representanter för kommittén.
De härigenom inhämtade informationerna ha närmast varit avsedda
såsom vägledning för kommitténs egna bedömanden, och några officiella yttranden,
innefattande direkta förslag i fråga om tjänsternas fördelning å de
ifrågasatta pensioneringsperioderna ha icke avgivits. Kommittén anför, att
svårigheterna att finna den ur alla synpunkter lämpligaste avvägningen av
avgångsåldern självfallet äro avsevärda.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Med ledning av vad kommittén sålunda kunnat utröna rörande de arbetsuPPStfter,
som ankomma på de olika befattningarna, har kommittén uppgjort
förslag till fördelning på pensioneringsperioder av de ordinarie och
extra ordinarie befattningar, som funnos inrättade den 1 juli 1950. I betänkandet
ha angivits de tjänster, som kommittén föreslår skola hänföras till
»A. Vissa befattningar i allmänhet» under pensioneringsperiod I, varjämte
kommittén i bilagorna 1—6 till betänkandet redovisat de befattningar, som
förordas skola upptagas i tabellerna A, B och D. Kommittén har icke funnit
anledning föreslå pensioneringsperiod III för någon befattning i lönegrad
Ca (Ce) 1—16, i anledning varav någon tabell C för närvarande icke
skulle vara erforderlig.
De ordinarie och extra ordinarie befattningar, som icke avses skola särskilt
uppräknas, ha av kommittén redovisats i bilagorna 7—9 till betänkandet.
Kommitténs förslag till tjänsternas fördelning på de olika pensioneringsperioderna
innebär på åtskilliga punkter ändringar i fråga om den tidpunkt
då vederbörande befattningshavare tidigast må avgå ur tjänst. Ändringar
ha föreslagits såväl i höjande som sänkande riktning. Med hänsyn till vad
jag i det följande föreslår torde det emellertid icke vara erforderligt att i
förevarande sammanhang lämna en närmare redogörelse för förslaget i denna
del eller för innehållet i de yttranden, vari till behandling upptagits frågan
om vilka pensioneringsperioder som böra gälla för de särskilda befattningarna.
Följande allmänna synpunkter må dock återgivas ur yttrandena.
Statskontoret har uttalat, att huvudbestämmelserna om till vilken period
de särskilda befattningarna skola hänföras böra intagas i pensionsreglementena,
medan föl-teckningarna över tjänsterna böra innehålla endast de erforderliga
särbestämmelserna.
Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt, huruvida icke Kungl. Maj :t borde
erhålla bemyndigande att, sedan riksdagen i samband med inrättande av
nya ordinarie tjänster fastställt pensioneringsperiod för dessa, vidtaga härav
erforderliga jämkningar i förteckningarna.
3. Särskilda frågor.
För ordinarie domare — med undantag av vattenrättsingenjör — gälla
för närvarande särskilda bestämmelser om avgångsskyldighet. I fråga om
dessa befattningshavare yttrar komittén:
Beträffande ordinarie domare, med undantag av vattenrättsingenjör, har
kommittén icke funnit skäl att föreslå annan högsta avgångsålder än den nuvarande,
d. v. s. 67 år. Detta innebär, att dylik domare äger rätt att utan särskild
prövning kvarstå ett år utöver pensioneringsperiodens övre gräns. I övrigt
anser kommittén, att nu gällande bestämmelser angående domares avgångsskyldighet
böra bibehållas oförändrade och att således den särskilda
befogenhet, som enligt kommitténs förslag skall beträffande övriga ordinarie
befattningshavare tillkomma vederbörande myndighet att förordna om
befattningshavares avgång efter det han uppnått pensioneringsperiodens
nedre gräns, icke skall ha tillämpning å domare.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Kommittén har också ansett sig böra förorda, att den år 1934 genomförda
principiella likställigheten i pensionsåldershänseende mellan manliga och
kvinnliga befattningshavare bibehålies.
I fråga om beräkningen av tjänstår för pension bör enligt kommitténs
förslag det förordade pensionsålderssystemet föranleda, att tiden inom pensioneringsperioden
likställes med tiden före pensioneringsperiodens början.
Kommittén anför härom följande.
All tjänstgöringstid fram till periodens övre gräns bör tillgodoräknas såsom
tjänstår. Senare tjänstgöringstid bör däremot — i likhet med vad för
närvarande är fallet i fråga om tid, varunder tjänstgöring fullgöres på grund
av erhållet anstånd med avsked eller vunnen återanställning — icke tillgodoräknas
såsom tjänstår i pensionshänseende. I de fall då enligt nuvarande
bestämmelser vid fastställande av sjukpension och familjepension hänsyn
skall tagas till tid, som från sjukpensioneringen respektive dödsfallet återstår
till pensionsåldern, bör efter genomförande av kommitténs förslag i
stället räknas med tiden fram till pensioneringsperiodens övre gräns. Likaså
bör nuvarande föreskrift om minskning i vissa fall av pensionsunderlaget
för befattningshavare, som innehaft sin tjänst under fortare tid än tre år
före pensionsålderns inträde, jämkas på det sätt att hänsyn kommer att
tagas till de tre åren närmast före avgången även i den mån dessa helt eller
delvis ligga inom pensioneringsperioden.
Enligt kommitténs uppfattning innebär det föreslagna pensionsålderssystemet
för den enskilde befattningshavaren avsevärda fördelar, främst genom
den möjlighet till beaktande av individuella förhållanden och önskemål, som
detsamma innefattar. Även för statsverket såsom arbetsgivare måste den
ökade möjligheten till anpassning av avgångstiden efter befattningshavarens
arbetsförmåga och föreliggande behov av arbetskraft vara av stort värde.
Det behov av ytterligare arbetskraft ur de äldres led, som efter ett genomförande
av det ifrågasatta nya pensionsålderssystemet kan förefinnas, finner
kommittén böra i normalfall täckas genom återanställning. Däremot bör
anståndsinstitutet i fortsättningen begagnas endast i mindre utsträckning. Enligt
kommitténs förmenande synes dess användning kunna begränsas till fall,
där anståndet helt betingas av tjänstesynpunkter. Anstånd i sådana fall anser
kommittén böra beviljas endast efter prövning av Kungl. Maj :t och synes
icke böra ifrågakomma för längre tid än ett år. Delta bör äga motsvarande
tillämpning i fråga om utnyttjande av extra ordinarie befattningshavare efter
utgången av pensioneringsperioden.
Kommittén har övervägt, huruvida icke de av kommittén föreslagna närmare
bestämmelserna i pensionsreglementena om pensioncringsperioder borde
kompletteras med ett stadgande av innebörd, att Kungl. Maj :t vid inträdande
särskilt kännbar brist på arbetskraft skall kunna sätta ur tillämpning
rätten för tjänstemännen att avgå vid pensioneringsperiodens nedre gräns
eller eljest efter nämnda tidpunkt men före uppnåendet av periodens övre
gräns. Ett beslut av dylik räckvidd bar kommittén emellertid funnit innebära
ett alltför djupgående ingrepp i tjänstemännens rättigheter för att
det skall kunna fattas i administrativ väg. Uppkommer behov av en dylik
48
Kiingl. Maj.ts proposition nr 184.
bestämmelse — exempelvis under ett nytt beredskapstillstånd — bör densamma
därför underställas riksdagens prövning.
Däremot anser kommittén, att visst beaktande måste skänkas den visserligen
icke för närvarande aktuella situation, då läget karakteriseras av överskott
på arbetskraft, vare sig detta överskott gör sig gällande å arbetsmarknaden
i allmänhet, inom statsförvaltningen eller inom visst område av denna.
Jämväl det fall, att t. ex. på grund av vidtagna rationaliseringsåtgärder inom
visst förvaltningsområde eller beträffande viss personalgrupp uppkommer
ett särskilt ogynnsamt befordringsläge, finner kommittén böra uppmärksammas
i detta sammanhang. Kommittén anser det därför lämpligt att i
pensionsreglementena införes en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att
föreskriva den avkortning av oensmneringsperioderna, som med hänsyn till
nyssnämnda förhållanden må finnas påkallad.
Förslaget att någon saklig ändring icke skall vidtagas i gällande bestämmelser
om domares aVgångsskyldighet tillstyrkes av Svea hovrätt och kammarrätten.
Svea hovrätt har uttalat, att avgångsskyldigheten även för vattenrättsingenjörerna
bör inträda först vid 67 år.
Lämpligheten att i fråga om avgångsålder jämställa manliga och kvinnliga
befattningshavare har ifrågasatts av statens geotekniska institut och
länsstyrelsen i Örebro län.
Kommitténs förslag om rätt att tillgodoräkna tjänstgöringstid under pensioneringsperiod
såsom tjänstår för pension har lämnats utan erinran av
samtliga myndigheter utom statens pensionsans fält, som framhållit följande.
Skulle i motsats till vad kommittén antagit avgången ur tjänst normalt
komma att äga rum avsevärd tid före pensioneringsperiodens övre gräns,
kan starkt ifrågasättas det berättigade i kommitténs förslag om hänsynstagande
i vissa fall till den av pensioneringsperioden omfattade tiden vid
beräkning av sjukpension och familjepension. Det kan synas särskilt tveksamt,
om vid bestämmande av familjepensionsbelopp tjänstår böra få tillgodoräknas
ända fram till pensioneringsperiodens slut även i fall, där befattningshavaren
tillträtt ålderspension vid tidigare tidpunkt, kanske redan
vid pensioneringsperiodens början.
Även kommitténs uttalanden rörande användningen av anstånds- och återanställningsinstituten
ha lämnats utan erinran av flertalet myndigheter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har dock ifrågasatt, om icke anståndsinstitutet
kan helt slopas. För de fall där ett kvarstående i tjänst blir aktuellt
anser styrelsen återanställningsformen vara tillräcklig. Pensionsstyrelsen
har ansett det lämpligt att vederbörande myndighet erhåller rätt att medgiva
anstånd med avsked intill tre månader, där synnerliga skäl föreligga.
Förslaget att Kungl. Maj :t skall äga rätt att föreskriva avkortning av
pensioneringsperioderna utan riksdagens hörande har avstyrkts av Svea
hovrätt, riksräkenskapsverket och statistiska centralbyrån, vilka ansett att
även sådana beslut äro av så ingripande betydelse för befattningshavarna,
att de icke böra fattas i administrativ väg.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Järnvägsstyrelsen har däremot ansett, att Kungl. Maj :t bör äga befogenhet
att meddela beslut även om den tillfälliga höjning av pensioneringsperiodens
nedre gräns, som kan vara berättigad av rekryteringssvårigheter
eller andra på arbetskraftstillgången inverkande omständigheter.
V. Övriga i kommitténs förslag upptagna personalkategorier.
1. Arbetare i statens tjänst.
För arbetare i statens tjänst, underkastade 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, gäller såsom förut nämnts en pensionsålder av 60 år.
Även enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 490) med föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst (s. k. summarisk
arbetarpension) gäller i princip en pensionsålder av 60 år. Kungörelsen
äger tillämpning å arbetare, som icke enligt annan författning eller
eljest meddelade föreskrifter åtnjuter eller äger rätt att åtnjuta tjänstepension
eller därmed jämförligt understöd av statsmedel. Pension enligt
denna kungörelse beviljas där så finnes skäligt under förutsättning bl. a.
att arbetaren vid anställningens upphörande uppnått en levnadsålder av
60 år och därvid under en tid av sammanlagt minst 15 år efter fyllda 18
år, därav minst 12 år före fyllda 60 år, innehaft sådan anställning i statens
tjänst, som utgjort hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.
Enligt pensionsålderskommitténs uppfattning bör för arbetare, underkastade
1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare, i princip tillämpas
en pensioneringsperiod, motsvarande pensioneringsperiod I för tjänstemännen
och sålunda omfattande tiden från fyllda 60 år till fyllda 63 år.
Rätt till ålderspension bör alltså, liksom nu, inträda vid avgång med utgången
av den kalendermånad, under vilken arbetaren uppnått en levnadsålder
av 60 år. Å andra sidan innebär tillämpningen av dylik period, att
arbetaren må kunna utan särskild prövning bibehållas i sin anställning
under perioden -— d. v. s. intill utgången av den kalendermånad, under vilken
han fyllt 63 år — med rätt att räkna tjänstår för tjänstgöringstid under
perioden.
På grund av arbetaranställningens art anser kommittén, att det lika litet
som för de extra ordinarie tjänstemännen erfordras särskilda bestämmelser
i pensionsförfattningarna rörande avgångsskyldigheten under perioden.
Kommittén förutsätter emellertid, att, därest icke förhållandena på
arbetsmarknaden annat påkalla, entledigande av arbetare under pensioneringsperioden
icke skall ske under andra förutsättningar än som i det
föregående angivits i fråga om de ordinarie tjänstemännen. Liksom beträffande
tjänstemännen bör Kungl. Maj :t enligt kommitténs förslag erhålla
befogenhet att temporärt besluta om jämkning nedåt av pensioneringsperiodens
övre gräns för här ifrågavarande arbetare, därest detta med hänsyn
till läget på arbetsmarknaden skulle befinnas lämpligt.
4 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 184.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
I frågan om formen för ianspråktagande av arbetares arbetskraft efter
pensioneringsperiodens slut förordar kommittén, att i tillämpliga delar
skall gälla detsamma som beträffande tjänstemännen. Sålunda bör återanställningslinjen
i första hand anlitas men även kvarstående i tjänst efter
särskilt medgivande kunna ifrågakomma, det sistnämnda dock allenast
under högst ett år och endast efter Kungl. Maj :ts prövning. Utan särskilt
medgivande bör dock, i anslutning till vad nu gäller, säsongarbetare kunna
bibehållas i sin anställning till utgången av den arbetssäsong, varunder
pensioneringsperiodens övre gräns uppnåtts.
Även för sådan arbetarpersonal, varå nyssnämnda kungörelse är tillämplig,
bör enligt kommitténs mening i princip gälla en pensioneringsperiod
av 60 63 år. I övrigt bör den särskilda konstruktionen av avgångsbestäm
melserna
för denna personalgrupp bibehållas. Den föreslagna befogenheten
för Kungl. Maj :t att besluta om jämkning av pensioneringsperiodens övre
gräns förordas skola ha avseende även på denna grupp arbetarpersonal.
I den man remissinstanserna haft anledning yttra sig i fråga om pensioneringsbestämmclserna
för arbetare i statens tjänst ha de som regel
icke gjort någon erinran mot vad kommittén uttalat och föreslagit. Av Övriga
yttranden må återgivas följande.
Statens avtalsnämnd anser en förlängning av den nu gällande pensionsåldern
för arbetare i statens tjänst motiverad icke blott av den på arbetsmarknaden
radande bristen pa arbetskraft och de kostnadsbesparingar ur
statsfinansiell synpunkt, som därigenom skulle vinnas, utan jämväl av den
fortskridande höjningen av medellivslängden och av statens intresse att
kunna i tjänst bibehålla en skicklig arbetarstam.
Med den utformning kommitténs förslag erhållit finner avtalsnämnden
det emellertid tveksamt, om förslaget kommer att medföra några väsentligare
förbättringar-, eftersom det i allmänhet skall ankomma på arbetstagaren
att avgöra om han vill avgå eller icke sedan han uppnått den
nedre pensioneringsgränsen. Avtalsnämnden anför, att det ligger nära till
hands att antaga att en arbetstagare med rätt till full pension vid 60 års
ålder liksom hittills i viss utsträckning kommer att avgå från sin statliga
anställning och söka anställning å den allmänna arbetsmarknaden. Detta
torde särskilt gälla den kvalificerade arbetskraften å orter, där tillgången
på yrkesarbetare icke motsvarar efterfrågan.
Vad kommittén föreslagit i fråga om anstånd och återanställning har
icke föranlett någon erinran från nämndens sida.
Försvarets fabriksstyrelse anför i huvudsak följande.
Förslaget om pensioneringsperioder bygger på förutsättningen att de
statsanställda själva i allmänhet skulle vara intresserade av ett kvarstående
i tjänst längre än enligt nuvarande system. Fabriksstyrelsen är emellertid
icke övertygad om riktigheten av detta antagande. Förhållandena kunna
naturligtvis variera inom olika anställningshavargrupper och på olika
orter. I varje fall har styrelsen gjort den erfarenheten, att arbetarpersona
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
51
len, som utgör huvudparten av fabriksverkets personal, i nu rådande läge
i betydande utsträckning vid uppnådda 60 års ålder övergår till privat anställning
med fulla kollektivavtalslöner jämsides med den statliga pensionen.
Genom den konstruktion av bestämmelserna rörande pensionsavgången,
som föreslagits av de sakkunniga, kan det sålunda befaras, att statsförvaltningen
vid arbetskraftsbrist berövas den bästa arbetskraften i stor utsträckning
redan vid uppnåendet av pensioneringsperioden, medan, då arbetslöshet
råder, de anställda i brist på andra arbetsuppgifter kvarstanna
i tjänst till pensioneringsperiodens slut. I sistnämnda fall skulle visserligen
staten själv kunna taga initiativ till en tidigare avgång med pension
under pensioneringsperioden, men i praktiken torde svårigheter möta mot
ett sådant ställningstagande, som i det rådande läget ur de äldre anställdas
synpunkt måste betraktas som hårt. Fabriksstyrelsen har med andra
ord funnit, att de sakkunnigas förslag åtminstone i vad angår fabriksverkets
verksamhetsområde icke torde få den betydelse för reglering av arbetskraftstillgången
som åsyftats.
I fråga om de särskilda pensionsåldrarna hyser styrelsen den uppfattningen,
att den lägsta pensionsåldern inom fabriksverket bör vara 63 år.
Denna ålder bör gälla för bl. a. arbetarpersonalen.
Domänstyrelsen bär framhållit, att 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, eftersom skogsarbetare äro undantagna från tillämpningen
av detta reglemente, för domänverkets vidkommande gäller endast för
skogsförmän, lantarbetare samt vissa specialutbildade arbetare, för närvarande
235 personer. Då domänstyrelsen i ett stort antal fall enligt erhållet
bemyndigande medgivit anstånd, utöver i reglementet angivna två år, med
ytterligare två år, gäller för närvarande för denna grupp en faktisk pensioneringsperiod
av fyra år över 60 år. Styrelsen, som funnit nuvarande
bestämmelser ändamålsenliga, anser sig kunna tillstyrka kommitténs förslag
endast under förutsättning att vad styrelsen anfört rörande de allmänna
avgångsbestämmelscrna för tjänstemän iakttages jämväl för denna
grupp.
2. Lärare vid kommunala skolor m. fl.
1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan äger tillämpning •—
förutom å vissa i det följande särskilt angivna befattningshavare •— å befattningshavare
(lärare), som äro underkastade avlöningsreglementet för
folkskolan och innehava anställning i lönegrad med beteckningen Ca eller
Ce. Dessa befattningar äro ordinarie och extra ordinarie folkskollärare,
småskollärare, biträdande lärare, lärare vid mindre folkskola, nomadlärare,
lärare, som anställts vid vissa sjukvårdsanstalter och barnhem för undervisning
på folk- eller småskolestadiet, förståndarinnor och biträdande
föreståndarinnor vid vissa skolhem och arbetsstugor.
Pensionsålderkommittén föreslår, att de av angivna befattningar, för
vilka för närvarande gäller en pensionsålder av 63 år, skola hänföras till
pensioneringsperiod II och att övriga ifrågavarande befattningar hänföras
till pensioneringsperiod I. I anslutning till vad nu gäller i fråga om tid
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
punkten för inträdet av pensionsåldern för här avsedda befattningshavare
förordas, att pensioneringsperioden skall börja vid utgången av det redovisningsår,
under vilket befattningshavaren uppnått 63 respektive 60 levnadsår.
I konsekvens härmed bör gälla, att avgång under pensioneringsperioden
normalt må äga rum allenast vid utgången av redovisningsår.
Genom särskilda författningar har 1947 års tjänstepensionsreglemente
för folkskolan förklarats skola äga tillämpning jämväl å vissa andra befattningshavare
än sådana, som äro underkastade folkskolans avlöningsreglemente.
Sålunda skall tjänstepensionsreglementet gälla dels följande
befattningshavare, underkastade statens allmänna avlöningsreglemente,
nämligen ordinarie och extra ordinarie föreståndare och lärare vid sinnesslöskolorna
och epileptikerskolorna samt ordinarie och extra ordinarie befattningshavare
vid skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapen, dels
ock kantorer, underkastade avlöningsreglementet för kyrkomusiker.
För kantorernas del bör enligt kommitténs mening i fråga om pensioneringsperiod
och tidpunkten för dennas början tillämpas vad som för varje
särskild dylik befattningshavare kommer att gälla i hans egenskap av
lärare.
Beträffande de övriga här ifrågavarande befattningarna föreslår kommittén,
att de särskilda tjänsterna hänföras till den pensioneringsperiod,
vars nedre gräns sammanfaller med den för de olika tjänsterna nu gällande
pensionsåldern.
För närvarande gäller för föreståndare och lärare vid sinnesslöskolorna
och epileptikerskolorna, att pensionsåldern inträder vid utgången av den
tolvmånadersperiod, räknat från och med den 1 juli till och med den 30
juni, under vilken befattningshavaren uppnått den levnadsålder, till vilken
pensionsåldern är knuten. Kommittén är för sin del tveksam, huruvida
icke för befattningarna i fråga bör gälla den vanliga regeln om tidpunkten
för avgångsskyldighetens inträde, men anser sig sakna tillräcklig anledning
att i förevarande sammanhang förorda frångående av hittills tillämpade
principer i detta hänseende.
1947 års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna
äger tillämpning å de ordinarie och extra ordinarie lärare vid kommunala
flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre
folkskolor, vilka äro underkastade statens allmänna avlöningsreglemente,
d. v. s. å samtliga lärare vid sagda skolor med undantag av övningslärare.
I fråga om pensionsålder föreskrives i pensionsreglementet för samtliga befattningshavare,
att pensionsåldern inträder vid utgången av det kalenderhalvår,
varunder läraren uppnår en levnadsålder av 65 år.
Kommittén föreslår, att nu ifrågavarande befattningar hänföras till pensioneringsperiod
III med föreskrift att pensioneringsperioden skall räknas
från utgången av kalenderhalvår.
I övrigt bör enligt kommitténs mening beträffande befattningshavare,
som äro underkastade nu ifrågavarande pensionsreglementen, vad kommit
-
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
tén föreslagit i fråga om civila befattningshavare i statens tjänst äga motsvarande
tillämpning.
Skolöverstyrelsen har förklarat sig icke ha annat att erinra mot kommitténs
förslag i denna del än att för befattningshavare, underkastade 1947
års tjänstepensionsreglemente för de högre kommunala skolorna, bör gälla,
att avgång ur tjänst i likhet med vad för folkskollärare är föreskrivet må
ske endast vid utgången av redovisningsår.
I vad gäller befattningshavare hos hushållningssällskapen har kommitténs
förslag lämnats utan erinran av Hushållningssällskapens förbund.
Skogsstyi-elsen har såsom förut nämnts helt avstyrkt systemet med pensioneringsperioder.
I detta .sammanhang torde jag få omnämna, att statens pensionsanstall
i sitt utlåtande över kommitténs förslag berört frågan om regleringen av
avgångsåldern för vissa befattningshavare, underkastade SPA-reglementet.
Pensionsanstalten har härom anfört.
Kommittéförslaget avser icke de befattningshavare, å vilka SPA-reglementet
äger tillämpning. Till följd härav skulle bl. a. övningslärarna
vid det kommunala undervisningsväsendet samt organister komma att ställas
utanför pensionsåldersregleringen.
Sistnämnda befattningshavargrupper äro — i likhet med övriga av kommittéförslaget
omfattade icke-statliga befattningshavare — underkastade
statliga avlöningsreglementen. Särskilt vad angår de kommunala övningslärarna
synes det mindre tilltalande, att de ålder,sbetingade avgångsförhållandena
för dem skola vara reglerade på ett sätt som principiellt skiljer sig
från den reglering, som enligt kommittéförslaget skulle komma att gälla
för övningslärarna vid det statliga undervisningsväsendet. Ett genomförande
av kommittéförslaget i fråga om övningslärarna bör därför enligt
pensionsanstaltens mening omfatta även de under SP A-reglementet inordnade
lärarna.
VI. I ärendet förda förhandlingar.
Frågan om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila anställningshavare
i statens tjänst m. fl. har varit föremål för överläggningar
med statstjänstemannens huvudorganisationer, nämligen Statstjänarkartellen,
Statstjänstemannens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation. Därvid har — under
förutsättning av riksdagens godkännande — enighet uppnåtts om följande
grunder för ändringar i gällande avgångbestämmelser.
1) Det nuvarande systemet med fasta pensionsåldersgränser skall, i huvudsaklig
överensstämmelse med 1948 års pension sål derskommittés förslag,
för civila anställningshavare ersättas med pensioneringsperioder, omfattande
för period I 60—63 års ålder, för period IT 63—65 års ålder, för period
in 65—66 års ålder samt för period IV en för varje särskild befattning
bestämd tid.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
2) För extra ordinarie befattningar skola i princip gälla samma pension
neringsperioder som för ordinarie. Övriga i 1948 års pensionsålderskommittés
betänkande föreslagna jämkningar i pensionsåldrarna skola bli föremål
för ytterligare överväganden.
Departementschefen.
Såsom jag inledningsvis framhållit överensstämma de nu gällande bestämmelserna
angående pensionsålder för befattningshavare inom den civila
.statsförvaltningen med de föreskrifter i detta hänseende, som beslutades
vid 1934 års riksdag. Dessa föreskrifter tillkommo under inverkan av
den då förefintliga omfattande arbetslösheten bland de produktiva åldrarnas
yngre årsgrupper och med beaktande av vad man i dåvarande läge
kunde förutse beträffande den fortsatta utvecklingen på arbetsmarknaden.
Situationen har sedan dess helt förändrats. Överskottet på arbetskraft har
avlösts av en betydande arbetskraftsbrist. De nuvarande svårigheterna att
fylla behovet av arbetskraft bero givetvis i första hand på konjunkturutvecklingen
efter det andra världskriget. Man kan emellertid icke helt
bortse från att avvägningen av avgångsåldrarna härvidlag åtminstone för
statsförvaltningens del är av en viss betydelse. Med hänsyn till befolkningsutvecklingen
kan också, såsom 1948 års pensionsålderskommitté i sitt förevarande
betänkande framhållit, förutses, att arbetskraftsbristen kommer
icke endast att bli bestående utan även att accentueras. Det har sålunda
beräknats, att folkmängden i åldersgruppen 05 år och däröver år 1965
i jämförelse med förhållandena år 1945 skulle ha ökat med ca 40 procent,
under det att folkmängden i åldersgruppen 20—65 år under samma tid
skulle öka med endast två procent. Frånsett arbetskraftssynpunkterna
innebär detta, att de yngre åldersgruppernas försörjningsbörda gentemot
den äldre delen av befolkningen kommer att högst väsentligt öka.
I denna .situation är det uppenbarligen angeläget att man i största möjliga
utsträckning söker tillvarataga äldre duglig arbetskraft. De möjligheter
härtill, som nuvarande bestämmelser erbjuda inom statsförvaltningen,
äro — såsom både de av 1946 års statsrevisorer och de av 1948 års pensionsålderskommitté
verkställda undersökningarna givit vid handen — föga
effektiva. Möjligheten att efter uppnådd pensionsålder erhålla anstånd med
avsked har sålunda visat sig icke .spela den roll såsom utväg att tillvarataga
äldre arbetskraft, som man ansett sig kunna räkna med. Ej heller har
återanställningsformen fått en sådan tillämpning att densamma kan förväntas
få någon nämnvärd betydelse ur arbetskraftssynpunkt.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag det påkallat, att avgångsbestämmelserna
för anställningshavare inom statsförvaltningen och den
statsunderstödda verksamheten nu upptagas till omprövning. Jag torde i
detta sammanhang fa hänvisa till att inom riksdagen yrkanden vid upp
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.
repade tillfällen framställts om en höjning av avgångsåldrarna samt erinra
om de uttalanden i detta hänseende, som gjorts av 1946 års statsrevisorer
och av bankoutskottet i dess förenämnda av 1947 års riksdag godkända
utlåtande.
Obestridligen föreligga också möjligheter för åtgärder i antydd riktning
utan att effektivitetssynpunkterna eftersättas. Såsom bankoutskottet i sitt
nämnda utlåtande framhållit torde en viss höjning av pensionsåldrarna
utan större olägenheter kunna vidtagas särskilt i fråga om flertalet av de
grupper, för vilka fastställts en pensionsålder av 60 år eller därunder. Av
vad jag förut anfört framgår, att icke blott effektivitetssynpunkter beaktades
vid bestämmandet av sistnämnda pensionsåldrar utan även andra skäl
inverkade, främst den i början av 1930-talet rådande ungdomsarbetslösheten.
Ur effektivitetssynpunkt finnes därför beträffande dessa anställningshavare
utrymme för en höjning av avgångsåldrarna. Dessutom äro
arbetsförmågan och vitaliteten hos äldre personer numera på det hela taget
.större än tidigare. Den något högre medellivslängden samt mera hygieniska
arbetslokaler, förbättrade tekniska anordningar o. d. medverka härtill.
Vid utformningen av avgångsbestämmelserna få emellertid mot dessa
synpunkter vägas de ökade krav på kroppslig och andlig rörlighet, som den
fortskridande rationaliseringen och intensifieringen av statsverksamheten
medföra.
När det gäller det sätt, varpå i anslutning till det anförda möjligheter böra
skapas för tillvaratagande av äldre arbetskraft, föreligga — bortsett från
anstånds- och återansiällningsinstituten, vilka i sin nuvarande utformning
enligt vad jag förut framhållit visat sig vara ineffektiva — två utvägar.
Å ena sidan kan, såsom av riksdagen och 1950 års besparingsutredning
närmast torde ha åsyftats, en mer eller mindre allmän höjning av pensionsåldrarna
övervägas. Å andra sidan kan i enlighet med 1948 års pension,
sålderskonmiittés förslag en anpassning av avgångsåldrarna efter
tjänstbarheten ske genom införande av ett system med pensioneringsperioder,
omfattande en viss tid, varunder anställningshavaren skall ha att bestämma
den närmare tidpunkten för sin avgång.
Vid övervägande av dessa båda möjligheter har jag i likhet med flertalet
remissmyndigheter funnit mig böra förorda det sistnämnda alternativet. De
farhågor, som uttalats för att det av pensionsålderskommittén föreslagna
systemet icke skulle medföra åsyftat resultat, finner jag överdrivna. Såsom
av kommittén framhållits och av medicinalstyrelsen ytterligare understrukits
företer arbetsförmågan hos de äldre befattningshavarna individuellt stora
olikheter. Ett system med pensioneringsperioder möjliggör — i motsats till
en allmän höjning av pensionsåldrarna — att dessa individuella olikheter
kunna beaktas. Denna ökade möjlighet till anpassning av avgångstiden efter
befattningshavarens arbetsförmåga måste för statsverket såsom arbetsgivare
vara av värde. Men även för anställningshavarna innebär kommitténs förslag
väsentliga fördelar. Enligt förslaget skall det i allmänhet vara befattningshavarens
ensak att bestämma den närmare tidpunkten för sin avgång. Det
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
skall sålunda icke föreligga något tvång för honom att kvarstå under den
för honom gällande pensioneringsperioden. Ur anställningshavarnas synpunkt
blir därför systemet med pensioneringsperioder närmast att betrakta
såsom en utvidgning av anståndsinstitutet. Det är således i och för sig icke
fråga om en höjning av den ålder, vid vilken befattningshavaren tidigast må
avgå ur tjänst.
De invändningar, som vid remissbehandlingen framställts mot kommitténs
förslag, ha merendels sin grund i farhågor för att statsverksamheten
skall bli mindre effektiv till följd av att många anställningshavare skola
föredraga att kvarstå i tjänst, ehuru de icke äro fullt tjänstbara. Rätten för
befattningshavaren att avgå före pensioneringsperiodens övre gräns bör emellertid
såsom kommittén föreslagit motsvaras av en möjlighet för vederbörande
myndighet att tillse, att befattningshavarens tjänstgöring under pensioneringsperioden
icke fortgår längre än som motiveras av hans arbetsförmåga.
Detta är en nödvändig förutsättning för att systemet med pensioneringsperioder
skall kunna fungera tillfredsställande. Därest bestämmelserna härom
utformas på sätt i det följande föreslås, torde de i förevarande hänseende befarade
svårigheterna i stor utsträckning kunna undvikas. Jag vill i detta
sammanhang i likhet med medicinalstyrelsen framhålla, att ett entledigande
av nyssnämnda skäl, som sker under pensioneringsperioden, icke är att betrakta
annat än såsom en följd av det normala åldrandet.
Pensionsålderskommittén har i sitt nu framlagda förslag upptagit frågan
om införande av pensioneringsperioder för civila statstjänstemän ävensom
för anställningshavare, underkastade 1947 års tjänstepensionsreglementen
för de högre kommunala skolorna, för folkskolan och för arbetar»? samt bestämmelserna
om s. k. summariska arbetarpensioner. Såsom en andra etapp
i sitt arbete avser kommittén att utreda och avgiva förslag i fråga om militära
och civilmilitära befattningshavare. I ett par remissyttranden har ifrågasatts,
om icke ställningstagandet till kommitténs förevarande förslag borde
anstå i avbidan härpå.
Den omständigheten att 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente omfattar
såväl civila som militära och civilmilitära tjänstemän utgör enligt min
mening icke hinder för att systemet med pensioneringsperioder redan nu genomföres
för de civila anställningshavarnas del. Ej heller i övrigt finner jag
skäl föreligga för ett uppskov med omprövningen av avgångsbestämmelsernas
principiella utformning. Jag förordar således, att systemet med pensioneringsperioder
nu införes för de personalkategorier, som avses i pensionsålderskommitténs
betänkande. Härvid förutsätter jag emellertid, att kommitténs
arbete skall bedrivas så att förslag beträffande militära och civilmilitära
befattningshavare kan föreläggas 1952 års riksdag.
Kommitténs förslag till jämkningar i fråga om den tidpunkt, då vederbörande
befattningshavare tidigast må avgå ur tjänst — vilka förslag såsom
förut nämnts innefatta såväl höjningar som sänkningar i förhållande till gällande
pensionsåldrar — är jag däremot icke beredd att nu upptaga till prov
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
ning utom såvitt gäller förslaget att för extra ordinarie befattningar i praktiken
böra genomföras samma pensioneringsperioder som för ordinarie. I övrigt
böra de föreslagna jämkningarna bli föremål för ytterligare överväganden.
Statens pensionsanstalt har föreslagit, att systemet med pensioneringsperioder
skall införas för övningslärarna vid de kommunala skolorna samtidigt
som det genomföres för de i kommitténs betänkande upptagna personalkategorierna.
I princip delar jag denna uppfattning. Emellertid torde
vad pensionsanstalten anfört i fråga om dessa lärargrupper vara tillämpligt
även å vissa övriga SPA-reglementet underkastade kategorier. Jag finner
det med hänsyn härtill mest ändamålsenligt, att 1948 års pensionsålderskommitté
upptager till övervägande frågan om tillämpningen av
systemet med pensioneringsperioder även inom denna del av pensionsväsendet
och att i avvaktan härpå de nuvarande bestämmelserna bibehållas.
Förslag i ämnet torde emellertid kunna framläggas för 1952 års riksdag.
Vad jag här förordat överensstämmer med de grunder för ändringar i gällande
avgångsbestämmelser, varom efter förhandlingar överenskommelse
träffats med statstjänstemännens huvudorganisationer. Under förhandlingarna
har från organisationernas sida gjorts gällande, att den föreslagna reformen
kommer att medföra en höjning av den faktiska genomsnittsåldern vid
pensionsavgång. Ehuru införandet av pensioneringsperioder såsom jag förut
framhållit formellt icke innebär någon förändring av pensionsåldrarna, torde
det få ankomma på den av mig med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 23 februari 1951 tillkallade utredningen angående den statliga personalpensioneringen
in. m. att pröva i vilken män reformen medför problem av
ekonomisk art samt överväga vilka åtgärder som på grund härav kunna befinnas
påkallade.
Sedan jag sålunda redogjort för min principiella inställning till pensionsålderskommitténs
förslag och till frågan i vilken omfattning detsamma nu
bör genomföras, torde jag få övergå till spörsmålet hur avgångsbestämmelserna
böra närmare utformas.
Vad först angår frågan om myndigheternas möjlighet att besluta om befattningshavares
entledigande under pensioneringsperiod delar jag pensionsålderskommitténs
uppfattning, att myndighet icke regelmässigt skall ha att
upptaga befattningshavarens fortsatta tjänstgöring utöver pensioneringsperiodens
nedre gräns till särskilt övervägande utan tjänstgöringen bör oförändrat
fortgå till den tidpunkt före periodens slut, intill vilken befattningshavaren
önskar kvarstå, såvida icke myndigheten av särskilda skäl finner
anledning föreskriva att tjänstgöringen skall upphöra tidigare. Jag kan alltså
icke förorda, att en generell föreskrift meddelas om obligatorisk läkarundersökning
av anställningshavare, som uppnått periodens nedre gräns och önskar
kvarstå i sin tjänst.
Liksom kommittén förutsätter jag, att myndighet icke meddelar beslut om
entledigande under pensioneringsperiod utan att ha förskaffat sig en be
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
stämd, på erfarenhet av befattningshavarens arbete grundad uppfattning om
hans arbetsförmåga. Härvidlag bör man givetvis icke kräva en så formbunden
prövning som är stadgad i fråga om sjukpensionering. I princip bör enligt
min mening för avbrytande av tjänstgöring under pensioneringsperiod
fordras att befattningshavaren befunnits icke kunna på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. Därutöver bör i huvudsaklig överensstämmelse
med kommitténs förslag gälla, att entledigande må ske, då befattningshavarens
bibehållande i tjänst får anses innebära risker för hans
egen eller andras säkerhet eller hälsa. Vidare bör, även om befattningshavares
arbetsförmåga icke kan i och för sig anses vara nedsatt, hans tjänstgöring
kunna avbrytas i sådana fall, då hans avgång är önskvärd antingen med
hänsyn till omorganisation, berörande hans tjänsteställe, eller i och för
rationalisering av arbetsförhållandena därstädes.
Beslut om avbrytande av tjänstgöring under pensioneringsperiod bör
fattas av den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda. Innan beslut
om entledigande meddelas, bör befattningshavaren beredas tillfälle att inkomma
med yttrande eller eventuellt själv begära sitt entledigande.
Vad sålunda förordats bör erhålla motsvarande tillämpning beträffande
extra ordinarie tjänstemän.
I fråga om pensioneringsperiodernas avvägning kan jag i allt väsentligt
ansluta mig till vad kommittén föreslagit. Jag förordar således, att fyra
olika pensioneringsperioder användas, omfattande i princip, pensioneringsperiod
I 60—63 års ålder, pensioneringsperiod II 63—65 års ålder, pensionerinigsperiod
III 65—66 års ålder samt pensioneringsperiod IV den tid,
som för varje särskilt fall bestämmes.
I den mån pensionsåldern f. n. inträder med utgången av kalenderhalvår
eller redovisningsår etc., bör pensioneringsperioden börja resp. utgå med
angivna tidrymd. Avgång under pensioneringsperioden bör i dessa fall regelmässigt
äga rum vid utgången av dylik särskild tidrymd, såvida icke
avgången påkallas av nedsatt arbetsförmåga eller vederbörande myndighet
eljest finner skäl medgiva att avgången sker vid annan tidpunkt.
Vad angår ordningen för avgångsåldrarnas bestämmande gäller f. n., att
huvudreglerna äro intagna i pensionsreglementena. För avvikelser i fråga
om ordinarie befattningar förutsättes riksdagens medverkan. När det åter
gäller extra ordinarie tjänster äger Kungl. Maj :t enligt föreskrift i 1947 års
allmänna tjänstepensionsreglemente fastställa särskild pensionsålder i de
fall då sådan anses påkallad.
Redan med hänsyn till att jag förordat, att för extra ordinarie tjänster
i fortsättningen i princip skola tillämpas samma pensioneringsperioder som
för ordinarie tjänster, erfordras ändringar i angivna bestämmelser. Jag vill
härvidlag erinra, att för ett närmare bedömande av vilken avgångsålder
som är den lämpligaste för varje särskild befattning kräves kännedom om
ett flertal faktorer, som i detta hänseende äro av betydelse. Sålunda fordras
uppgifter om verksamhetens ändamål, de förhållanden under vilka den be
-
59
Kungl. Maj. ts proposition nr 184.
drivs (plats för tjänsteutövningen, arbetstider o. d.), särskilda med tjänstgöringen
förenade risker, ansvarsförhållanden in. in. Av den med statstjänstemännens
huvudorganisationer träffade uppgörelsen framgår, att en
översyn av avgångsåldrarna för de olika tjänsterna är avsedd att företagas.
Med den omfattning, som den statliga och den statsunderstödda verksamheten
numera erhållit, skulle det innebära en tidsödande och föga rationell
ordning att i en proposition redovisa alla de nyss nämnda faktorer, som
vid en dylik översyn komma i beaktande. Jag anser mig fördenskull böra
föreslå, att för Kungl. Maj :t utverkas riksdagens bemyndigande att i vidare
utsträckning än nu fastställa avgångsåldern för de olika tjänsterna.
Härvidlag kunna två olika utvägar tänkas. Antingen kan i pensionsreglementena
angivas, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma pensioneringsperioden
för varje befattning, eller också kan i reglementena intagas
en huvudregel av exempelvis den innebörd, som pensionsålderskommittén
upptagit i sitt förslag till förteckning över tjänsternas fördelning å
pensioneringsperioder, nämligen att pensioneringsperiod II skall tillämpas
för befattningar i lönegraderna Ca (Ce) 1—16 samt pensioneringsperiod III
för högre befattningar, allt givetvis dock endast i den mån Kungl. Maj :t icke
för viss befattning bestämt annan pensioneringsperiod. Av dessa alternativ
synes det förstnämnda ur administrativ synpunkt vara att föredraga. Jag
förordar därför, att i pensionsreglementena — med undantag för tjänstepensionsreglementet
för arbetare, i fråga om vilket pensioneringsperiod I
för närvarande torde böra tillämpas —• endast angives pensioneringsperiodernas
omfattning samt att för Kungl. Maj :t utverkas bemyndigande att
fördela tjänsterna på de olika perioderna. Skulle vad jag sålunda förordat
vinna riksdagens bifall, har jag för avsikt att föreslå, att för varje särskild
tjänst tills vidare — i avvaktan på den förut omförmälda översynen av avgångsåldrarna
för de olika tjänsterna — tillämpas den pensioneringsperiod,
vars nedre gräns motsvarar den för befattningen nu gällande avgångsåldern.
Det torde emellertid få förutsättas att, därest fråga skulle uppkomma om
mera omfattande principiella avvikelser från dessa riktlinjer, sådan fråga
underställes riksdagens prövning.
Pensionsålderskommittén har i sitt förevarande betänkande upptagit jämväl
vissa speciella frågor till behandling. Vad till en början angår spörsmålet
om avgångsskyldigheten för ordinarie domare biträder jag kommitténs
förslag, att den särskilda befogenheten för vederbörande myndighet
att förordna om befattningshavares avgång efter det han uppnått pensioneringsperiodens
nedre gräns icke skall ha tillämpning å domare. Med hänsyn
till att jag icke ansett mig böra nu till prövning upptaga fråga om
ändringar i avgångsåldern för särskilda tjänster, är jag ej beredd att tillstyrka
Svea hovrätts förslag att vattenrättsingenjörer beträffande avgångsskyldigheten
skola likställas med övrig domarpersonal.
Mot kommitténs förslag, att tiden inom vederbörande pensioneringsperiod
i fråga om beräkningen av tjänstår för pension skall likställas med
tiden före pensioneringsperiodens början, bar jag intet att erinra. Vad kom
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
mittén förordat i fråga om användningen i fortsättningen av anstånds- och
återanställningsinstituten föranleder icke annan erinran från min sida än
att Kungl. Maj :t bör äga befogenhet att medgiva anstånd under högst två
år. Jag förutsätter härvid, att anstånd längre tid än ett år skall beviljas
endast undantagsvis
Kommittén
har föreslagit, att fråga om avkortning av pensioneringsperioderna
med hänsyn till ett sådant läge å arbetsmarknaden, att överskott å
arbetskraft föreligger, skulle få avgöras av Kungl. Maj :t utan riksdagens
hörande. Vid särskilt kännbar brist på arbetskraft skulle däremot fråga
om upphävande av rätten för befattningshavare att avgå vid pensioneringsperiodens
nedre gräns underställas riksdagens prövning. Enligt min mening
böra icke ändringar i någotdera hänseendet företagas utan riksdagens medverkan.
Vad jag i det föregående förordat föranleder ändringar i åtskilliga hänseenden
i gällande pensionsbestämmelser. I fråga om 1947 års allmänna
tjänste- och familj epensionsreglementen, vilka avse såväl civila som militära
och civilmilitära tjänstemän, har det synts lämpligast, att ändringar nu
icke göras i själva reglementena utan att i en särskild författning angives i
vilka hänseenden avvikande bestämmelser skola gälla. Beträffande tjänsteoch
familjepensionsreglementena för de högre kommunala skolorna, för folkskolan
och för arbetare torde däremot icke föreligga något hinder för att
reglementena ändras i förevarande sammanhang. I anslutning därtill böra
motsvarande ändringar företagas i gällande bestämmelser om s. k. summarisk
arbetarpension och om tillämpning å vissa befattningshavargrupper av
de för folkskolan gällande reglementena. De nya bestämmelserna synas
böra träda i kraft förslagsvis den 20 juni 1951.
I enlighet med det anförda ha inom civildepartementet upprättats förslag
till
1) förordning om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila
statstjänstemän, m. m
2) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för de
högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 418);
3) kungörelse om ändring i 1947 års familjepensionsreglemente för de
högre kommunala skolorna den 30 juni 1947 (nr 419);
4) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för folkskolan
den 30 juni 1947 (nr 420);
5) kungörelse om ändrad lydelse av 10 § och 13 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 421);
6) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare
den 30 juni 1947 (nr 422); samt
7) kungörelse om ändrad lydelse av 9 § och 12 § 2 mom. 1947 års familjepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 (nr 423).
Dessa författningsförslag torde böra föreläggas riksdagen för godkännande.
Riksdagens bemyndigande torde böra utverkas för Kungl. Maj :t att ut -
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 184.
färda de övergångsbestämmelser, vilka kunna visa sig erforderliga utöver
vad i författningsförslagen upptagits.
Jag vill i detta sammanhang erinra, att i propositionerna 1951: 112 angående
löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda privata
läroanstalter m. m. samt 1951:114 angående lönerevision för vissa
chefstjänstemän m. m. framlagts förslag, som föranleda ändringar i vissa
av de här berörda reglementena. Förslag till dessa författningsändringar,
som böra träda i kraft den 1 juli 1951, avser jag att framlägga i ett senare
sammanhang.
Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna förenämnda förslag till
1) förordning om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för civila statstjänstemän, m. m.;
2) kungörelse om ändring i 1947 års tjänstepensionsrcglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947
(nr 4.18);
3) kungörelse om ändring i 1947 års familjepensionsreglemente
för de högre kommunala skolorna den 30 juni 1947
(nr 419);
4) kungörelse om ändring i 1947 års tjånstepensionsreglemente
för folkskolan den 30 juni 1947 (nr 420);
5) kungörelse om ändrad Igdelse av 10 § och 13 § 2 mom.
1947 års familjepensionsreglemente för folkskolan den 30
juni 1947 (nr 421);
6) kungörelse om ändring i 1947 års tjånstepensionsreglemente
för arbetare den 30 juni 1947 (nr 422); samt
7) kungörelse om ändrad lydelse av 9 § och 12 § 2 mom.
1947 års familjepensionsreglemente för arbetare den 30 juni
1947 (nr 423);
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
1) i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående
anförts utfärda ändrade bestämmelser om de summariska
arbetarpensionerna och om utsträckt tillämpning av de
för folkskolan gällande tjänste- och familjepensionsreglementena;
samt
2) utfärda de övergångsbestämmelser, vilka kunna visa
sig erforderliga för genomförande av förenämnda förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gösta af Sandeberg.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 184.
Innehållsförteckning.
Författningsförslag................................................. 3
I. Inledning......................................................... 20
II. Gällande bestämmelser............................................. 21
III. Huvudgrunderna av 1948 års pensionsålderskommittés förslag och motiven
därför......................................................... 24
1. Befolkningsutvecklingen.......................................... 24
2. Anståndsinstitutets användning................................... 26
3. Återanställning av pensionerade befattningshavare .................. 28
4. Avgångsbestämmelsernas allmänna utformning...................... 29
IV. Civila statstjänstemän.............................................. 39
1. Avvägningen av åldersgränserna................................... 39
2. Pensioneringsperioderna för de särskilda tjänsterna.................. 43
3. Särskilda frågor................................................. 46
V. Övriga i kommitténs förslag upptagna personalkategorier................ 49
1. Arbetare i statens tjänst......................................... 49
2. Lärare vid kommunala skolor m. fl............................... 51
VI. I ärendet förda förhandlingar........................................ 53
Departementschefen................................................ 54
517881. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.