Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
1
Nr 181.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. 777.; given Stockholms slott den 30
mars 1951.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås i fråga om riksbankens sedelutgivning, att vissa
undantagsbestämmelser från lagen för Sveriges riksbank skola gälla jämväl
för tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952. Enligt vid propositionen
fogat lagförslag må riksbanken utgiva sedlar till belopp av högst 4 100 miljoner
kronor. Det nuvarande maximibeloppet utgör 3 500 miljoner kronor.
Vidare föreslås, att riksdagen måtte medgiva att riksbanken må för tiden
från och med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952 vara fritagen från
skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 181.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.
Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1951 till
och med den 30 juni 1952 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
1 §•
Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst fyratusenetthundra
miljoner kronor.
2 §•
Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.
3 §.
Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 mars
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning, m. m. samt anför därvid följande.
1 skrivelse den 1 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken hemställt att
Kungl. Maj :t måtte genom proposition underställa riksdagen förslag om ny
riksbankslag i huvudsaklig överensstämmelse med ett vid skrivelsen fogat
förslag. Häröver ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret
och Svenska bankföreningen.
Fullmäktige i riksbanken ha vidare i skrivelse den 8 februari 1951 hemställt
om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av
hanken utgivna sedlar med guld. över denna skrivelse ha, efter remiss, utlåtanden
avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret och bank- och fondinspektionen.
Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.
Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) äger riksbanken utgiva sedlar till det belopp, som
motsvaras av dubbla summan av riksbankens metalliska kassa beräknad
enligt 11 §, samt därutöver till ett belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 §
andra stycket kan riksbanken under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande
att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 350 miljoner kronor.
Så snart ske kan skall dock den utelöpande sedelmängden nedbringas
med ett belopp motsvarande vad som utgivits med stöd av sådant bemyndigande.
Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
bankens metalliska kassa, motsvaras av vissa i sistnämnda paragraf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen
a) lätt säljbara statspapper;
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
b) allmänna hypoteksbankens och konungariket Sveriges sladshypotekskassas
obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;
c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas
i metalliska kassan;
d) växlar, betalbara inom eller utom riket;
e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;
f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmälas under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra
miljoner kronor, mot annan säkerhet.
Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.
I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, ha de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna temporärt
modifierats med stöd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse in. m. Denna lag gällde ursprungligen till
och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista
gången, genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden
utsträcktes till och med den 30 juni 1948. Lagen i fråga utgjorde ett led i
krigsårens beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag,
tillämplig vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under
utomordentliga av krig föranledda förhållanden.
De modifierade bestämmelser, som meddelats med stöd av 1939 års lag,
inneburo följande.
Genom kungörelsen den 31 januari 19)0 (nr 5)) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda
kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av
riksbankens guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.
Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,
varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
iinge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen
den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljoner
kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner
kronor.
1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni månad
1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning.
I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948
till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första
stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser lända
till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett belopp
av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen
ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att
dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes
av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens
metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld (3 §).
1948 års lag, som enligt vad förut anförts gällde för tiden till och med den
30 juni 1949, ersattes i sin tur med lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning. I denna lag stadgas
att under tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni
1950 skola — i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket riksbankslagen
finnes stadgat — lända till efterrättelse vissa särskilda bestämmelser, vilka
överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1948 års lag, dock med
den ändringen att maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning i 1949
års lag fastställts till 3 500 miljoner kronor. Genom lag den 2 juni 1950 (nr
257) förordnades, att vad i 1949 års lag förordnats med avseende å tiden
från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 skulle äga tilllämpning
jämväl med avseende å tiden från och med den 1 juli 1950 till och
med den 30 juni 1951.
I sin förenämnda skrivelse den 1 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken
erinrat om alt bestämmelserna i 1949 års lag tillkommit i avvaktan på
en definitiv omläggning av riksbankslagens stadganden om sedelutgivningen.
Fullmäktige hade i december 1949 uppdragit åt en kommitté — 1949 års
riksbankslagskommitté — att avgiva förslag till revision av riksbankslagen
innebärande bl. a., all den provisoriska lagstiftningen om sedelutgivningen
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
skulle ersättas med definitiva bestämmelser i riksbankslagen. Det hade förutsatts
att förslag skulle föreligga å sådan tid att proposition i ämnet kunde
framläggas vid 1951 års riksdag. 1949 års riksbankslagskommitté hade med
skrivelse den 23 januari 1951 till fullmäktige överlämnat utkast till ny riksbankslag
jämte en promemoria innefattande kommentar till utkastet. Kommittén
föresloge ändrade grunder för sedelutgivningsrätten och hade i övrigt
verkställt eu omarbetning av 1934 års riksbankslag, huvudsakligen i
formellt hänseende. Fullmäktige anslöte sig till de synpunkter, som kommittén
anlagt i fråga om sedelutgivningsrätten. Vad kommittén föreslagit
beträffande utformningen av riksbankslagen ville fullmäktige tillstyrka.
Under åberopande härav ha fullmäktige, med överlämnande av utredningsmaterialet,
hemställt att Kungl. Maj :t måtte genom proposition underställa
riksdagen förslag om ny riksbankslag i huvudsaklig överensstämmelse med
kommitténs utkast.
1 den nyssnämnda av 1949 års riksbankslagskommitté överlämnade promemorian
uttalas bl. a. att riksbankens guldkassa borde ha karaktären av
en disponibel reserv för utländska betalningar. Riksbankslagens bestämmelser
i 9 § och 11 § första stycket borde utgå och ej ersättas av några likartade
regler. Gjorda överväganden hade föranlett kommittén att i sitt utkast
till ny riksbankslag icke fixera sedelutgivningens maximum eller i övrigt
föreslå några »spärrar» utöver den begränsning, som innefattades i de
speciella stadgandena om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar
ägde förvärva och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa
av dessa tillgångar som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att
riksbanken i all sin verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning-
och valutapolitiska direktiv som uppställdes av riksdagen.
Enligt vid bankofullmäktiges skrivelse fogat utdrag av det hos fullmäktige
förda protokollet i ärendet anmäldes reservation mot fullmäktiges ifrågavarande
beslut av herr Kristensson, vilken ansett, att fullmäktige tills vidare
bort bordlägga frågan om ny riksbankslag och hos Kungl. Maj :t hemställa
om förlängning av gällande provisoriska sedelutgivningslag med
något förhöjt eller på annat sätt modifierat maximum för sedelutgivningen.
Herr Sundén har på anförda skäl förordat, att provisoriet ännu under någon
tid måtte bibehållas, på sätt herr Kristensson i sin reservation yrkat.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges
skrivelse uttalat, att riksgäldsfullmäktige icke för närvarande kunde biträda
törslaget om ändrade bestämmelser för riksbankens sedelutgivning. Hittillsvarande
provisorium med en viss fastställd övre gräns för sedelutgivningsrätten
borde tills vidare bibehållas med den jämkning beträffande denna
övre gräns, som kunde anses påkallad av omständigheterna.
Enligt vid riksgäldsfullmäktiges utlåtande fogat utdrag av det hos fullmäktige
förda protokollet i ärendet anmäldes reservation mot beslutet av
herrar Eriksson, Strand och Nilsson, vilka ansett att fullmäktige bort tillstyrka
bifall till bankofullmäktiges i ärendet gjorda framställning.
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 181.
7
Svenska bankföreningen liar i sitt utlåtande yttrat, att eu definitiv ny lagstiftning
avseende riksbankens sedelutgivningsrätt måste föregås av eu betydligt
grundligare och allsidigare utredning rörande de penningpolitiska
förhållandenas samband med sedelutgivningsrätten än som varit möjlig för
den mera tekniskt betonade kommitté som förberett det nu föreliggande förslaget
till ny riksbankslag. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning
borde den nuvarande provisoriska lagstiftningen, med eventuellt erforderliga
ändringar i fråga om maximibeloppet, ytterligare någon tid förlängas.
Departementschefen. Enligt lagen den 3 juni 1949 (nr 315) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gälla — i stället för vad i
1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter
i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. 1949 års lag, vars giltighetstid
ursprungligen utgick den 30 juni 1950, har erhållit förlängd giltighet
till och med utgången av juni månad 1951.
Det av bankofullmäktige framlagda förslaget till ny riksbankslag innebär,
förutom en huvudsakligen formell omarbetning av riksbankslagen, att ändrade
grunder för sedelutgivningsrätten skulle införas. Dessa ha i korthet antytts
i det föregående.
Förslaget har såvitt angår sedelutgivningsrätten mött invändningar såväl
hos bankofullmäktige som hos remissinstanserna. Jag är f. n. icke beredd
att taga slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten bör regleras
på längre sikt utan har för avsikt att taga spörsmålet under närmare
övervägande. Det kan härvid måhända visa sig lämpligt att särskilda sakkunniga
tillkallas för att göra ytterligare utredningar i ämnet.
Övriga av bankofullmäktige föreslagna ändringar av riksbankslagens bestämmelser
torde icke vara av den trängande natur, att det är påkallat att
de genomföras särskilt. Jag anser sålunda att förslag till ny riksbankslag
f. n. icke bör framläggas för riksdagen.
I avvaktan på resultatet av erforderliga överväganden rörande sedelutgivningsrättens
reglering på längre sikt torde den provisoriska lagstiftningen
härom böra förlängas, förslagsvis för tiden den 1 juli 1951—den 30 juni
1952. I samband därmed torde den nuvarande maximigränsen för sedelutgivningsrätten
böra förhöjas. Enligt 1949 års lag äger riksbanken utge sedlar
till ett belopp av högst 3 500 miljoner kronor. I samma lag stadgas vidare,
att Konungen må, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor.
Jag har under hand inhämtat vissa uppgifter angående sedelutgivningen
under åren 1945—1950. Under nämnda år uppgick sålunda sedelutgivningen
per den 31 december till 2 781, 2 877, 2 895, 3 113, 3 287 respektive 3 513
miljoner kronor. Den högsta procentuella ökningen av sedelomloppet efter
kriget inträffade år 1948 och utgjorde 7,5 procent. På grundval av en jämförelse
mellan utvecklingen av löner och priser under åren 1947—48 och
åren 1950—51 kan med eu grov approximation sedelomloppet per den 31 december
1951 beräknas till 3 900—4 100 miljoner kronor, vilket motsvarar eu
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
ökning av sedelomloppet i förhållande till nuvarande maximibelopp med It
—17 procent. I anslutning till dessa beräkningar tillstyrker jag, att maximibeloppet
för sedelutgivningen höjes från 3 500 till 4 100 miljoner kronor.
Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1
juli 1951—den 30 juni 1952 torde böra upptagas i en ny lag vilken — med
den jämkning som föranledes av det nyss sagda — bör utformas i överensstämmelse
med 1949 års lag i ämnet. Sålunda bör Konungen även framdeles
kunna, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken att utge sedlar till
ett ytterligare belopp av högst 700 miljoner kronor.
Frågan om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa sedlar med guld.
Genom kungörelsen den 2 juni 1950, nr 258, bar riksbanken för tiden till
och med den 30 juni 1951 medgivits befrielse från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
I sin förut omnämnda skrivelse den 8 februari 1951 ha fullmäktige i riksbanken
anfört, att fullmäktige i det förslag till ny riksbankslag, som fullmäktige
med skrivelse den 1 februari 1951 överlämnat till Kungl. Maj:t,
ifrågasatt, huruvida icke stadgandet i § 72 regeringsformen om guldinlösningsskyldigheten
borde upphävas. Så länge så icke skett borde emellertid
ifrågavarande befrielse från guldinlösningsskyldigheten erhålla fortsatt giltighet.
Fullmäktige hemställde därför att riksbanken måtte för tiden den 1
juli 1951—den 30 juni 1952 fritagas från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld, med rätt dock för riksbanken att,
om förhållandena gåve anledning därtill, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret ha i sitt utlåtande över bankofullmäktiges
skrivelse förklarat, att riksgäldsfullmäktige icke hade något att erinra mot
bifall till bankofullmäktiges i ärendet gjorda framställning.
Bank- och fondinspektionen har uttalat att det vore självklart, att man i
nuvarande läge måste medgiva riksbanken fortsatt befrielse från skyldigheten
att vid anfordran inlösa bankens sedlar med guld.
Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken
må för tiden från och med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952
vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om
förhållandena därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 181.
9
Departementschefens hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels antaga nyssnämnda lagförslag,
dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och
med den 1 juli 1951 till och med den 30 juni 1952 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lennart Eriksson.
2 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 181.