Kungl. Maj.ts proposition nr 180. •

1

Nr 180.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370), m.m.; given Stockholms slott den 30 mars
1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 5 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379); samt

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen upptager förslag till vissa författningsändringar i anslutning
till den år 1950 beslutade omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet.

Sålunda föreslås att nu gällande skattepliktsgräns vid 600 kronors taxerad
inkomst avskaffas samt att minimibeloppet för påföring av beskattningsbar
inkomst höjes från 10 till 20 kronor.

Vidare föreslås att skyldigheten att avgiva självdeklaration, som enligt
gällande bestämmelser inträder vid eu taxerad inkomst av 600 kronor, i
stället skall inträda vid eu bruttointäkt av 1 200 kronor.

Slutligen föreslås att personer, som icke uppnå minst 1 200 kronors taxerad
inkomst, skola vara befriade från erläggande av folkpensionsavgift.

1 Bi han g till riksdagens ''protokoll 1951. 1 sand.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, dels att 51 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att anvisningarna till 51 §*) skola upphöra att gälla.

Nuvarande lydelse:

51 §.

Fysisk person, som varit här i riket
bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret och vilkens
inom hemortskommunen beräknade
taxerade inkomst icke uppgår till
600 kronor, skall icke upptagas till
beskattning för sådan inkomst.

1 övrigt inträder skatteplikt i fråga
om kommunal inkomstskatt:

för fysisk person, som varit här i
riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret: i hemortskommunen,
då den beräknade beskattningsbara
inkomsten där uppgår
till minst 10 kronor, och i annan
kommun, då den beräknade
taxerade inkomsten där uppgår till
minst 100 kronor;

för annan skattskyldig: då den
beräknade taxerade inkomsten i
kommunen uppgår till minst 100
kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse:

51 §.

För fysisk person, som varit här
i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret, inträder
skatteplikt till kommunal inkomstskatt i

hemortskommunen: då den beräknade
beskattningsbara inkomsten
där uppgår till minst 20 kronor;

i annan kommun: då den beräknade
beskattningsbara inkomsten
där uppgår till minst 100 kronor.

För annan skattskyldig än i första
stycket sägs inträder skatteplikt, då
den beräknade beskattningsbara inkomsten
i kommunen uppgår till
minst 100 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

*) Senaste lydelse, se 1950:252.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Förslag

till

3

förordning angående ändrad lydelse av 9 § 5 inom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 9 § 5 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

9 §.

5 mom. Fysisk person, som varit
här i riket bosatt under hela eller
någon del av beskattningsåret och
vilkens beräknade taxerade inkomst
icke uppgår till 600 kronor, skall
icke utgöra statlig inkomstskatt.

I övrigt inträder skatteplikt i fråga
om statlig inkomstskatt:

för fysisk person, som varit här
i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret: då den
beräknade beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 10 kronor;

för annan skattskyldig: då den
beräknade taxerade inkomsten uppgår
till minst 100 kronor.

Föreslagen lydelse:

9 §.

5 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt
inträder

för fysisk person, som varit här
i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret: då den
beräknade beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 20 kronor;

för annan skattskyldig: då den
beräknade beskattningsbara inkomsten
uppgår till minst 100 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordnlngen den 28 september 1928

(nr 379).

Härigenom förordnas, att 26 § 1 och 3 mom., 31 8, 36 § 1 mom. samt 86 8
taxeringsförordningen den 28 september 19281) skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

D Senaste lydelse av 26 § 1 och 3 mom. och 36 § 1 mom. se 1947: 578, av 31 §
se 1950: 313 samt av 86 8 se 1947: 591.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

Nuvarande lydelse:

26 §.

1 inom. Nedannämnda skattskyldiga
äro, där ej annat följer av stadgandet
i 3 mom., skyldiga att utan
anmaning till ledning för egen taxering
för inkomst eller förmögenhet
avlämna deklaration (självdeklaration),
nämligen:

1) verk eller bolag, som är försett
med Kungl. Maj.ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag eller
står under offentlig kontroll,
samt ekonomisk förening, så ock
annan juridisk person, som a ntingen
under beskattningsåret
haft förvärvskälla av beskaffenhet,
att skattskyldighet för därav härflytande
inkomst åligger honom enligt
kommunalskattelagen eller förordningen
om statlig inkomstskatt,
eller enligt 6 § förordningen om
statlig förmögenhetsskatt är skattskyldig
för förmögenhet;

2) fysisk person, därest han antingen a)

nästföregående år varit taxerad
till kommunal inkomstskatt eller
statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt
;

b) under beskattningsåret haft inkomst
av beskaffenhet, att skattskyldighet
därför åligger honom enligt
kommunalskattelagen eller förordningen
om statlig inkomstskatt,
och i sådant fall tillika hans enligt
kommunalskattelagen beräknade
taxerade inkomst i någon kommun
eller hans enligt förordningen
om statlig inkomstskatt beräknade
taxerade inkomst uppgått, i fråga
om sådan person som varit här i
riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret, till minst
600 kronor och, i fråga om annan
person, till minst 100 kronor; eller

Föreslagen lydelse:

26 §.

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga
äro, där ej annat följer av stadgandet
i 3 mom., skyldiga att utan
anmaning till ledning för egen taxering
för inkomst eller förmögenhet
avlämna deklaration (självdeklaration),
nämligen:

1) aktiebolag och ekonomisk förening; 2)

annan juridisk person, vilkens
bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret
uppgått till sammanlagt minst 100
kronor;

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor
under beskattningsåret uppgått,
om han varit bosatt här i riket
under hela beskattningsåret, till sammanlagt
minst 1 200 kronor och eljest
till sammanlagt minst 100 kronor;
samt

4) fysisk eller juridisk person, vilkens
tillgångar av den art, som i 3 §
1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt
angives, vid beskattningsårets
utgång •haft ett värde
överstigande 30 000 kronor eller, såvitt
angår sådan juridisk person som
avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning,
5 000 kronor.

Vid bedömandet av fysisk eller
juridisk persons deklarationsskyldighet
enligt punkterna 2)—4) skall
hänsyn icke tagas till sådan inkomst
eller förmögenhet, för vilken den fysiska
eller juridiska personen icke
är skattskyldig enligt kommunalskattelagen,
förordningen om statlig
inkomstskatt eller förordningen om
statlig förmögenhetsskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

o

Nuvarande lydelse:

c) vid beskattningsårets utgång
ägt förmögenhet, uppgående till
minst 30 000 kronor, för vilken han
är skattskyldig enligt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt.

Vid bedömandet av fysisk persons
deklarationsskyldighet skall, om han
under beskattningsåret varit gift och
under större delen av året levt tillsammans
med den andra maken,
hänsyn tagas, förutom till hans egen
inkomst och förmögenhet, även till
boets och den andra makens inkomst
och förmögenhet. Har skattskyldig
barn, skall hänsyn tagas
jämväl till barnets förmögenhet, därest
han enligt förordningen om statlig
förmögenhetsskatt skall taxeras
därför.

Vid tillämpning av vad i första
stycket under 2) b) är stadgat
skall i fråga om svensk medborgare,
som under beskattningsåret tillhört
svensk beskickning hos utländsk
makt eller lönat svenskt konsulat
eller beskickningens eller konsulatets
betjäning och som på grund av
sin tjänst varit bosatt utomlands, så
ock i fråga om sådan persons hustru
samt barn under 18 år, därest de
varit svenska medborgare och bott
hos honom, så anses, som om de
varit bosatta här i riket. Person,
som under beskattningsåret tillhört
främmande makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller
beskickningens eller konsulatets betjäning
och som icke varit svensk
medborgare, så ock sådan persons
hustru, barn under 18 år och enskilda
tjänare, därest de bott hos honom
och icke varit svenska medborgare,
anses däremot A id tillämpningen av
vad i första stycket under 2) b) är
stadgat icke hava varit här i riket
bosatta.

Föreslagen lydelse:

I fråga om fysisk person, som under
beskattningsåret varit gift och
under större delen av året levt tillsammans
med den andra maken,
skall vid bedömandet av deklarationsskyldigheten
hänsyn tagas, förutom
till hans egen inkomst och förmögenhet,
även till boets och den
andra makens inkomst och förmögenhet.
Har skattskyldig barn, skall
hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet,
därest han enligt förordningen
om statlig förmögenhetsskatt
skall taxeras därför.

Vid tillämpning av vad i första
stycket under 3) är stadgat skall
i fråga om Svensk medborgare,
som under beskattningsåret tillhört
svensk beskickning hos utländsk
makt eller lönat svenskt konsulat
eller beskickningens eller konsulatets
betjäning och som på grund av
sin tjänst varit bosatt utomlands, så
ock i fråga om sådan persons hustru
samt barn under 18 år, därest de
varit svenska medborgare och bott
hos honom, så anses, som om de
varit bosatta här i riket. Person, som
under beskattningsåret tillhört främmande
makts härvarande beskickning
eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning
och som icke varit svensk
medborgare, så ock sådan persons
hustru, barn under 18 år och enskilda
tjänare, därest de bott hos
honom och icke varit svenska medborgare,
anses däremot vid tillämpningen
av vad i första stycket under

3) är stadgat icke hava varit här i
riket bosatta.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

Xiwnrande lydelse:

Avlider skattskyldig---den

avlidne.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva
deklaration för inkomst av renskötsel
eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet,
och skall förty vid tilllämpning
av bestämmelserna i 1
mom. första stycket under 2) b) och
c) så anses, som om dylik inkomst
eller förmögenhet ej vore underkastad
beskattning, önskar lapp avgiva
uppgift om inkomst eller förmögenhet,
som nu sagts, må uppgift härom
lämnas i självdeklaration, vilken
avlämnas i vanlig ordning, eller ock
särskild uppgift angående renskötsel
avgivas på sätt i 41 § stadgas.

31 §.

Vid självdeklaration för verk eller
bolag, som är försett med Kungl.
Maj.ts oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag eller står under offentlig
kontroll, vid självdeklaration
för bostadsrättsförening, så ock vid
självdeklaration för annan deklarationsskyldig.
som under beskattningsåret
enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker eller som, utan
att sådan skyldighet förelegat, likväl
under beskattningsåret fört dylika
böcker i av honom bedriven rörelse,
skall fogas bestyrkt avskrift
av balansräkning för beskattningsåret
och balansräkning för det närmast
föregående räkenskapsåret
samt av vinst- och förlusträkning
för beskattningsåret, om sådan räkning
ingått i bokföringen. Vid självdeklaration
för annan bostadsförening
än bostadsrättsförening skola
fogas dels av styrelsen undertecknad
uppgift om föreningens ställning vid
beskattningsårets början och slut
dels ock bestyrkt avskrift av vinstoch
förlusträkning för samma år,

Föreslagen lydelse:

Avlider skattskyldig-----den

avlidne.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva
deklaration för inkomst av renskötsel
eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet,
och skall förty vid tilllämpning
av bestämmelserna i 1
mom. första stycket under 3) och U)
så anses, som om dylik inkomst eller
förmögenhet ej vore underkastad
beskattning, önskar lapp avgiva
uppgift om inkomst eller förmögenhet,
som nu sagts, må uppgift härom
lämnas i självdeklaration, vilken
avlämnas i vanlig ordning, eller
ock särskild uppgift angående renskötsel
avgivas på sätt i 41 § stadgas.

31 §.

Vid självdeklaration för aktiebolag
eller bostadsrättsförening, så ock
vid självdeklaration för annan deklarationsskyldig,
som under beskattningsåret
enligt lag varit skyldig
föra handelsböcker eller som,
utan att sådan skyldighet förelegat,
likväl under beskattningsåret fört
dylika böcker i av honom bedriven
rörelse, skall fogas bestyrkt avskrift
av balansräkning för beskattningsåret
och balansräkning för det närmast
föregående räkenskapsåret
samt av vinst- och förlusträkning
för beskattningsåret, om sådan räkning
ingått i bokföringen. Vid självdeklaration
för annan bostadsförening
än bostadsrättsförening skola
fogas dels av styrelsen undertecknad
uppgift om föreningens ställning vid
beskattningsårets början och slut
dels ock bestyrkt avskrift av vinstoch
förlusträkning för samma år,
om sådan ingått i föreningens bokföring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

i

Nuvarande lydelse:
om sådan ingått i föreningens bokföring.

Vid självdeklaration--- — des sa

uppgifter.

För verk eller bolag, som ovan
nämnts, så ock för ekonomisk förening
skall avlämnas bestyrkt avskrift
eller tryckt exemplar av revisionsberättelse,
som avgivits för beskattningsåret.
Enahanda gäller beträffande
förvaltningsberättelse, som
det åligger styrelse för aktiebolag,
ömsesidigt försäkringsbolag eller
ekonomisk förening att utgiva.

För inländsk-----enbart liv försäkringsrörelse.

36 §.

1 mom. Självdeklaration, som —
--under taxeringsåret.

Staten, landsting,---31 mars.

Verk eller bolag, som är försett
med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit
registrerat såsom aktiebolag eller
står under offentlig kontroll, så ock
annan, som nästföregående år enligt
lag varit skyldig föra handelsböcker,
må tillgodonjuta liknande anstånd,
därest räkenskapsåret gått till ända
senare än den 31 oktober året näst
före taxeringsåret.

På ansökan---för avläm nandet.

Vad i---eller rederi.

86 §.

För varje---77 § 4 mom.

Hos särskild ---— egen upp bördsförvaltning.

De beslutade —--skattskyl diges

namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt dels

i---skall beräknas;

dels i--— beskattningsbar in komst

;

Föreslagen lydelse:

Vid självdeklaration---- des sa

uppgifter.

För aktiebolag, så ock för ekonomisk
förening skall avlämnas bestyrkt
avskrift eller tryckt exemplar
av revisionsberättelse, som avgivits
för beskattningsåret. Enahanda gäller
beträffande förvaltningsberättelse,
som det åligger styrelse för aktiebolag,
ömsesidigt försäkringsbolag
eller ekonomisk förening att utgiva.

För inländsk------enbart liv försäkringsrörelse.

36 §.

1 mom. Självdeklaration, som —
---under taxeringsåret.

Staten, landsting,--— 31 mars.

Aktiebolag, så ock annan, som
nästföregående år enligt lag varit
skyldig föra handelsböcker, må tillgodonjuta
liknande anstånd, därest
räkenskapsåret gått till ända senare
än den 31 oktober året näst före
taxeringsåret.

På ansökan — — — för avlämnandet.

Vad i---- eller rederi.

86 §.

För varje--- -— 77 § 4 mom.

Hos särskild----egen upp bördsförvaltning.

De beslutade —--skattskyl diges

namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt dels

i ---skall beräknas;

dels i ----beskattningsbar in komst; -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

Nuvarande lydelse:

dels ock, til! ledning för påföring
av pensionsavgift enligt lagen om
folkpensionering, för envar, som vid
taxeringsårets början uppnått sjutton
men ej sextiosex års ålder, beräknad
taxerad inkomst enligt förordningen
om statlig inkomstskatt,
därest denna inkomst icke införts
på grund av föreskriften här ovan.

I förmögenhetslängden — — —
beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter — — —
Kungl. Maj :t.

Taxeringslängderna underskrivas
---och ledamöter.

Föreslagen lydelse:

dels ock, till ledning för påföring
av pensionsavgift enligt lagen om
folkpensionering, för envar, som vid
taxeringsårets början uppnått sjutton
men ej sextiosex års ålder, beräknad
taxerad inkomst enligt förordningen
om statlig inkomstskatt,
därest sådan inkomst uppgår till
minst 1 200 kronor och icke införts
på grund av föreskriften här ovan.

Sådan anteckning till ledning för
påföring av pensionsavgift, varom
ovan sägs, skall för makar, vilka
mantalsskrivits såsom tillhörande
samma hushåll, äga rum om makarnas
beräknade taxerade inkomster
enligt förordningen om statlig inkomstskatt
sammanlagt uppgå till
minst l 200 kronor.

I förmögenhetslängden — -— —
beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter — — —
Kungl. Maj :t.

Taxeringslängderna underskrivas
---och ledamöter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431)

om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

19 §.

Såsom bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen skall för varje
år pensionsavgift erläggas av envar
svensk medborgare, dock ej för år

Föreslagen lydelse:

19 §.

Såsom bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen skall för varje
år pensionsavgift erläggas av envar
svensk medborgare, dock ej för år

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

9

Nuvarande lydelse:
före det, under vilket han fyller
aderton år, eller efter det, under vilket
han fyllt sextiosex år, eller för
år, för vilket han icke är i riket
mantalsskriven. Pensionsavgift erlägges
ej heller av person, som den
1 juli det år avgiften skall slutligen
påföras åtnjuter folkpension eller
förlorat sitt svenska medborgarskap,
eller för den som vid nämnda tidpunkt
avlidit.

Beloppet av den pensionsavgift,
som skall av avgiftspliktig årligen
erläggas, utgör eri procent av hans
enligt förordningen om statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för
året taxerade belopp eller, om den
avgiftspliktige är gift och mantalsskriven
såsom tillhörande samma
hushåll som sin make, en halv
procent av makarnas sammanlagda
taxerade belopp. För varje avgiftspliktig
vare dock lägsta avgift sex
kronor och högsta avgift 100 kronor.

Pensionsavgift, som — ---hela

krontal.

Föreslagen lydelse:
före det, under vilket han fyller
aderton år, eller efter det, under vilket
han fyllt sextiosex år, eller för
år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven,
ej heller för år, för vilket
hans enligt förordningen om statlig
inkomstskatt taxerade inkomst
icke uppgår till 1 200 kronor eller,
om han är gift och mantalsskriven
såsom tillhörande samma hushåll
som sin make, för år för vilket makarnas
taxerade inkomster sammanlagt
icke uppgå till 1 200 kronor.
Pensionsavgift erlägges icke av person,
som under juni månad det år
avgiften Skal! slutligen påföras ägt
uppbära folkpension eller den 1 juli
samma år förlorat sitt svenska medborgarskap,
eller för den som vid
sistnämnda tidpunkt avlidit.

Beloppet av den pensionsavgift,
som skall av avgiftspliktig årligen
erläggas, utgör en procent av hans
enligt förordningen om statlig inkomstskatt
för året taxerade inkomst
eller, om den avgiftspliktige
är gift och mantalsskriven såsom
tillhörande samma hushåll som sin
make, eu halv procent av makarnas
sammanlagda taxerade inkomster.
För varje avgiftspliktig vare dock
högsta avgift 100 kronor.

Pensionsavgift, som---hela

krontal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år 1952
eller tidigare år.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet,
statsrådet Andersson, anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet
Sköld, fråga om ändrade bestämmelser angående skatteplikt och deklarationsplikt,
m. in. samt anför därvid följande.

1. Inledning.

Enligt vad jag framhöll i proposition nr 241 vid 1950 års riksdag borde
den i propositionen föreslagna omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet
föranleda omprövning av frågan om folkpensionärernas beskattning
samt av inkomstgränsen för skatteplikt och deklarationsplikt.
En eventuell höjning av deklarationspliktsgränsen förutsatte jämväl en
ändring av bestämmelserna för beräkning av avgifterna till den allmänna
folkpensioneringen. Jag förutskickade, att omprövningen av ifrågavarande
spörsmål skulle kunna ske inom sådan tid, att ändrade bestämmelser skulle
kunna träda i kraft samtidigt med ortsavdragsreformens ikraftträdande.

Nyssnämnda frågor ha behandlats av 1950 års skattelagssakkunniga1) i
en med skrivelse den 18 november 1950 till mig överlämnad promemoria
med förslag till vissa författningsändringar i anslutning till den år 1950
beslutade omläggningen av det kommunala ortsavdragssvstemet.

över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
socialstyrelsen, statskontoret, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands. Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs,
Jämtlands och Norrbottens län, 1950 års folkpensionsrevision (särskilt yttrande
av J. L. Hartmann), Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och Sveriges
folkpensionärers riksförbund.

Jag torde nu få anmäla frågan om författningsändringar i de hänseenden,
som nyss angivits. Jag torde därvid även få redovisa frågan om folkpensionärernas
beskattning, ehuru jag icke för närvarande avser att framlägga
något förslag till ändring av gällande bestämmelser i ämnet.

2. Folkpensionärernas beskattning.

Genom lag den 11 juni 1948 (nr 308) om ändring i vissa delar av kom 4)

Generaldirektören Rolf Dahlgren, kammarrättsrådet H. Björne och kammarrättsassessorn
Åke Granlund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

11

munalskattelagen infördes vissa särskilda bestämmelser rörande beskattningen
av folkpensionärer. Bestämmelserna innebära, att skattskyldig, vilkens
inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av
bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, i
regel skall anses ha nedsatt skatteförmåga och på grund därav vid beräkning
av den beskattningsbara inkomsten medgivas sådant särskilt avdrag
för nedsatt skatteförmåga, som efter beskattningsnämnds prövning i varje
särskilt fall kan beviljas enligt 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen.
Av anvisningarna till berörda paragraf framgår, att den som för sin
försörjning varit helt beroende av folkpension eller bidrag av angiven art
regelmässigt skal! beviljas avdrag för nedsatt skatteförmåga till sådant
belopp, att han undgår skatteplikt enligt kommunalskattelagen, att den,
vilkens huvudsakliga inkomst utgjorts av folkpension eller bidrag av nyss
angivet slag men som haft inkomst vid sidan därav, bör medgivas avdrag
för nedsatt skatteförmåga med jämkat belopp samt att den, vilkens sidoinkomst
uppgår till samma belopp som eller överstiger folkpensionen eller
bidraget, bör medgivas avdrag allenast då särskilda skäl därtill föranleda.

De särskilda bestämmelserna rörande folkpensionärer ha införts i syfte
att från skattskyldighet fritaga personer, som för sin försörjning helt äro
hänvisade till folkpensionsförmåner, och att bereda behövlig lindring åt
dem, som jämte folkpensionen endast hava förhållandevis små sidoinkomster
till sitt förfogande. Anledningen till bestämmelsernas införande var den.
att skattskyldiga utan annan inkomst än folkpension ansetts i regel icke
besitta någon skatteförmåga, i följd varav uttagande av skatt hos dem
skulle äventyra den möjlighet till försörjning, som genom folkpensionen
avsetts skola beredas dem. Bestämmelserna betecknades vid införandet
uttryckligen såsom ett provisorium i avvaktan på att frågan om lindring i
beskattningen för de lägsta inkomsttagarna genom en höjning av de kommunala
ortsavdragen bleve föremål för prövning. Vad angår statsbeskattningen
hade förevarande spörsmål lösts i och med 1947 års statsskattereform,
genom vilken de statliga ortsavdragen bestämts till sådana belopp,
att någon skyldighet att erlägga statlig inkomstskatt i regel icke ifrågakommer
för den. som för sin försörjning är helt eller huvudsakligen beroende
av folkpension.

Genom lagen den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen
har det kommunala ortsavdragssystemet omlagts, varvid bland annat
de kommunala ortsavdragen väsentligt höjts. I vissa kommuner — nämligen
sådana, som tillhöra bostadskostnadsgrupp I enligt lagen om folkpensionering
och icke beslutat om särskilt bostadstillägg — kan frågan om
folkpensionärernas beskattning anses ha vunnit en tillfredsställande lösning
genom höjningen av de kommunala ortsavdragen. Dessa avdrag motsvara
eller överstiga nämligen i ifrågavarande kommuner folkpensionernas
nuvarande maximibelopp (dyrtidstillägg inräknade) i följd varav personer,
som icke hava annan nämnvärd inkomst än folkpension, undgå påföring
av kommunala utskylder.

I andra kommuner åter kunna folkpensionsförmånerna uppgå till sådana
belopp, att även med de nya kommunala ortsavdragen beskattningsbar in -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

komst uppkommer för person, vilken helt är beroende av folkpensionen
för sin försörjning. De skäl, som föranledde 1948 års särskilda föreskrifter
i kommunalskattelagen rörande folkpensionärerna, komma därför att äga
giltighet även sedan det nya kommunala ortsavdragssystemet trätt i kraft,
om ock behovet av dessa föreskrifters tillämpning blir mindre omfattande
än för närvarande.

I sitt betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. in.
(S.O.U. 1950: 5) berörde ortsavdragskommittén det ändrade läge, vari frågan
om folkpensionärernas beskattning skulle komma vid genomförande av
kommitténs förslag. Kommittén framhöll därvid, att de höjda ortsavdragen
skulle komma att täcka sådan folkpension, som utginge utan inkomstprövning.
Avdrag för nedsatt skatteförmåga, som enligt gällande bestämmelser
medgåves för att folkpensionerna skulle fritagas från beskattning, komine
därför att avse de inkomstprövade folkpensionsförmånerna. Det låge vid
sådant förhållande nära till hands att ersätta nu gällande föreskrifter om
folkpensionärers avdrag för nedsatt skatteförmåga med ett stadgande, att
inkomstprövade folkpensionsförmåner skulle vara undantagna från skatteplikt.
Kommittén ansåg sig dock icke böra framlägga något förslag i frågan
med hänsyn till att 1946 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt
om utredning angående socialförmånernas skatterättsliga natur och om
åvägabringande av en samordning mellan lagstiftningen å socialvårdens
område och skattelagstiftningen.

I prop. nr 241/1950 med förslag till omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet
framhöll jag, att skatteförmågan hos personer, vilka komme
i åtnjutande av inkomstprövade folkpensioner, i allmänhet finge antagas
vara ringa eller helt obefintlig i följd varav starka sociala skäl talade
för att de inkomstprövade folkpensionerna undantoges från beskattning.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att de övervägt frågan om lagändring
i syfte att bereda sådan lindring i beskattningen, som även med
de nya ortsavdragen vore erforderlig för folkpensionärernas vidkommande.
Därvid hade de sakkunniga emellertid funnit, att förutsättningar för närvarande
knappast kunde anses föreligga för en lösning av frågan i enlighet
med den tankegång, för vilken redogjorts i det föregående. De gjorda
uttalandena hänförde sig nämligen till de i lagen om folkpensionering givna
föreskrifterna om inkomstprövning av vissa folkpensionsförmåner. Hela
frågan om inkomstprövningen skulle emellertid enligt Kungl. Maj :ts beslut
den 16 juni 1950 utredas av särskilda sakkunniga inom socialdepartementet.
Av direktiven för denna utredning framginge, att densamma skulle
omfatta en allsidig granskning av de problem, som sammanhängde med
inkomstprövningen, och att därvid skulle eftersträvas en sådan lösning,
att befolkningens sparvilja och folkpensionärernas villighet att genom eget
arbete skaffa sig inkomster vid sidan av pensionen ej motverkades samt
den enskilda pensioneringens utveckling icke onödigtvis hindrades. En uppmjukning
av reglerna om inkomstprövningen vore alltså att förvänta, men
den framtida utformningen av dessa regler vore ännu oviss. Med hänsyn
härtill kunde verkningarna av ett förslag om skattelindring för folkpen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

13

sionärer med anknytning till inkomstprövningen av folkpensionerna för
närvarande icke bedömas.

Betänkligheter mot den ifrågasatta regeln om skattefrihet för inkomstprövade
folkpensioner syntes för övrigt yppa sig redan med nuvarande
avfattning av folkpensioneringslagen med hänsyn till den avsevärda omfattning,
vari kommunerna fattat beslut om beviljande av särskilt bostadstillägg,
och den skiftande inverkan på sådant tillägg, som inkomstprövningen
utövade. Beslut om särskilt bostadstillägg till folkpensionärer hade
fattats av kommuner med sammanlagt mera än 4 000 000 invånare, och
de därvid meddelade föreskrifterna om villkoren för tilläggens utbetalande
varierade avsevärt. I regel utginge tilläggen efter inkomstprövning, som
tillämpades jämsides med den enligt lagen om folkpensionering föreskrivna.
Inkomstprövade folkpensionsförmåner kunde i följd härav bortfalla till
samma belopp som det, vartill sidoinkomsterna uppginge. Afl vid sådant
förhållande från beskattning undantagna de inkomstprövade folkpensionsförmånerna
kunde leda till en mot grunderna för inkomstbeskattningen
stridande olikformighet, i det att personer med lika stora inkomster komme
att beskattas olika, beroende på om inkomsten härrörde av folkpension
eller ej. Jämväl utformningen av bestämmelserna om särskilda bostadstillägg
skulle emellertid prövas vid den tidigare nämnda utredningen om
folkpensionernas inkomstprövning.

Innan utredningen om de inkomstprövade folkpensionerna igångsattes,
hade skattelagssakkunniga påbörjat vissa undersökningar till utrönande av
verkningarna för folkpensionärerna av nu gällande beskattningsregler, i
det läge, vari frågan kommit, ansåge de sakkunniga anledning icke föreligga
att i sin promemoria mera utförligt redovisa resultaten av dessa
undersökningar. Emellertid ville de sakkunniga nämna, att undersökningarna,
som avsett 1950 års taxeringar, omfattat 30 kommuner, av olika storlek
och karaktär, med sammanlagt 9 100 folkpensionärer. Av dessa folkpensionärer
hade 4 806 eller 52,8 % icke påförts beskattningsbar inkomst
enligt kommunalskattelagen. Sådan inkomst hade påförts 4 294 pensionärer
eller 47,2 % av hela antalet. De pensionärer, som sålunda blivit skyldiga
att erlägga kommunala utskylder, hade regelmässigt haft inkomst vid
sidan av folkpensionen.

Enligt vad de sakkunnigas undersökningar utvisade, förekomme sidoinkomster
i en betydande omfattning. Sådana inkomster vore givetvis vanligast
hos pensionärer med enbart ålderspension men de förekomme i ej
ringa utsträckning även hos pensionärer med inkomstprövade folkpensionsförmåner.
Tillämpningen av gällande skaitebestämmelser syntes ha varit
ur folkpensionärernas synpunkt tillfredsställande, då mera än hälften av
samtliga pensionärer helt befriats från skattskyldighet och beträffande
de övriga lindring i beskattningen genom avdrag för nedsatt skatteförmåga
av allt att döma beretts i den omfattning, som med hänsyn til! likformighet
och rättvisa i beskattningen skäligen kunde påfordras. I vart fall kunde
de verkställda undersökningarna icke anses giva vid handen, att en änd- •
ring av beskattningsreglerna med hänsyn till folkpensionärerna själva vore
att anse som en direkt brådskande angelägenhet.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

På grund av sålunda anförda omständigheter ansåge de sakkunniga tillräckliga
skäl icke föreligga att nu föreslå ändrade bestämmelser rörande
folkpensionärernas beskattning. Med de nya kommunala ortsavdragen löstes.
såsom de sakkunniga i det föregående framhållit, beskattningsfrågan
för en avsevärd del av folkpensionärerna, i det att de automatiskt befriades
från skattskyldighet. För den återstående delen kunde erforderlig lindring
i beskattningen i huvudsak medgivas med tillämpning av gällande bestämmelser
rörande avdrag för nedsatt skatteförmåga. I den mån tillämpningen
borde jämkas med hänsyn till de nya kommunala ortsavdragen, kunde
närmare regler härom meddelas i samma ordning som övriga anvisningar
för taxeringsarbetets bedrivande.

De sakkunniga framhålla slutligen, alt frågan om folkpensionärernas
beskattning ånyo borde upptagas till behandling, sedan frågan om inkomstprövningen
av folkpensionerna och om de särskilda bostadstilläggen
blivit utredd och prövad. I den mån så lämpligen kunde ske. borde skattesynpunkterna
för övrigt beaktas redan vid utredningen angående de inkomstprövade
folkpensionerna.

Remissyttrandena. De sakkunnigas motivering för att icke nu föreslå ändrade
bestämmelser i fråga om folkpensionärernas beskattning har godtagits
av så gott som samtliga remissinstanser.

Kammarrätten erinrar om att kammarrätten i ett den 16 februari 1948
avgivet utlåtande över en inom finansdepartementet upprättad promemoria
angående beskattningen av folkpensioner förklarat sig på anförda grunder
anse tillräckliga skäl saknas för att bereda folkpensionärer ekonomiska
lättnader på skattelagstiftningens område. Kammarrätten vore alltjämt av
den meningen, att eventuellt erforderliga lättnader för folkpensionärerna
borde beredas dem på annat sätt än genom ändringar till deras förmån i
skattelagstiftningen. De sakkunniga hade, enligt kammarrättens mening,
anfört en fullt övertygande motivering för att icke nu föreslå ändrade bestämmelser
rörande folkpensionärernas beskattning.

Pensionsstijrelsen framhåller att utom det skäl som de sakkunniga anfört
— vilket givetvis vore det viktigaste — mot att göra de inkomstprövade
pensionsförmånerna skattefria även talade att icke så få folkpensionärer
med sådana förmåner vistades å allmänna anstalter, exempelvis
sinnessjukhus, mot avgift som väsentligen understege folkpensionens belopp.
Dessa personer vore väl i stånd att betala eu viss skatt. Förslag
vore dock att förvänta från sakkunniga för anstaltsvårdades rätt till folkpension
in. m. i syfte att förhindra uppkomsten av sådana överskott som
nyss avsetts.

överståthållarämbetet förklarar sig dela de sakkunnigas betänkligheter
mot den ifrågasatta anordningen, enligt vilken de inkomstprövade folkpensionerna
skulle göras skattefria. Frågan om skattelindring kunde emellertid
lösas enligt andra huvudlinjer. Därest de olägenheter, som även
efter det de kommunala ortsavdragen höjts förelåge till följd av att ortsavdragen
vore lägre än de belopp, vilka motsvarade existensminimum —
enligt de riktlinjer som i proposition nr 241 år 1950 uppdragits av depar -

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

15

tementsehefen — undanröjdes sålunda, ait avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid taxeringen medgåves i erforderlig utsträckning, syntes härigenom
jämväl behovet av skattelindring för folkpensionärerna tillgodoses i de
fall då så vore behövligt. Några särregler för folkpensionerna vore då
knappast erforderliga. — En annan tänkbar lösning vore att avskaffa rätten
till avdrag vid taxering för folkpensionsavgifter och i stället göra all
folkpension skattefri. Då numera folkpensionsavgiften — med hänsyn till
att rätten till folkpension vore oberoende av storleken av de erlagda avgifterna
— i realiteten vore en form av allmän skatt till staten och avdrag
för sådan skatt icke medgåves, syntes i princip kritik icke kunna
riktas mot borttagandet av avdragsrätten. En dylik lösning skulle ytterligare
äga den fördelen, att den komme att medverka till bättre överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt därigenom att de allmänna
avdragen minskades och varken preliminär eller slutlig skatt uttoges på
folkpensionerna; för närvarande uttoges icke preliminär skatt men väl
slutlig skatt på folkpensionen, i följd varav kvarstående skatt uppkomme.

Endast 1950 års folkpensionsrevision anser tillräcklig anledning icke
föreligga att uppskjuta frågan om folkpensionärernas beskattning. Enligt
revisionens mening borde frågan upptagas till omedelbar prövning, därvid
i första hand tanken på skattefrihet för inkomstprövade folkpensioner
borde övervägas. Om något förslag från folkpensionsrevisionen angående
ändring av folkpensioneringslagens regler om inkomstprövning sedermera
realiserades i en eller annan form, kunde erforderliga justeringar lätt vidtagas
i beskattningsreglerna, försåvitt skäl överhuvud taget komme att
föreligga för sådan justering. Gentemot vad de skattelagsssakkunniga anfört
därom, att ett undantagande av inkomstprövade folkpensionsförmåner
från skatteplikt kunde — med hänsyn till att en ökad sidoinkomst icke
sällan helt uppvägdes av bortfallande inkomstprövade förmåner -— medföra
att personer med lika stora inkomster bleve olika beskattade, framhåller
folkpensionsrevisionen, att detsamma gällde med nuvarande bestämmelser
enligt 50 § kommunalskattelagen jämte anvisningar. Folkpensionärerna
komme sålunda enligt revisionens mening icke i ett annat eller bättre
läge genom den av ortsavdragskommittén tänkta anordningen. Men det bleve
enklare för såväl den enskilde som taxeringsmyndigheterna.

Departementschefen. Såsom de sakkunniga framhållit bar frågan om ändring
av bestämmelserna angående folkpensionärernas beskattning kommit
i annat läge sedan inom socialdepartementet igångsatts utredning av frågan
om inkomstprövningen av vissa folkpensionsförmåner. De skäl de sakkunniga
i övrigt anfört mot att i nuvarande läge ersätta gällande bestämmelser
angående folkpensionärernas beskattning med en regel om skattefrihet
för de inkomstprövade folkpensionerna synas mig jämväl förtjäna
beaktande.

1950 års folkpensionsrevision har uttalat, att de sakkunnigas kritik mot
anordningen att undantaga de inkomstprövade folkpensionerna från beskattning
i själva verket drabbade även nuvarande bestämmelser. I anledning
härav vill jag erinra om att dåvarande chefen för finansdeparteinen -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

tet i samband med framläggandet av förslag till nu gällande bestämmelser
framhöll, att beskattningsnämnderna borde låta sig angeläget vara att
i sådana fall, då en folkpensionärs sidoinlcomst medfört en lika stor
minskning av hans pensionsförmåner, så avväga det extra avdraget att
det ytterligare inkomstförvärvet icke ytterst bleve för honom förlustbringande.
I de tabeller som i flertalet län utfärdats till ledning för taxeringsnämnderna
vid bedömande av det avdrag, som i varje särskilt fält
bör medgivas jämlikt 50 § 2 mom. tredje stycket andra punkten kommunalskattelagen,
torde också de sålunda anförda synpunkterna ha beaktats.
Med nuvarande rättstillämpning lärer sålunda endast undantagsvis inträffa,
att folkpensionärs förvärv av inkomst vid sidan av folkpensionen
medför en hårdare beskattning utan att den sammanlagda inkomsten ökat.

Med hänsyn till vad jag i det föregående anfört vill jag för min del ansluta
mig till 1950 års skattelagssakkunnigas förslag att icke för närvarande
genomföra någon ändring i fråga om folkpensionärernas beskattning.
Till detta mitt ställningstagande har bidragit att den ändring av
ifrågavarande bestämmelser, som må anses önskvärd med hänsyn till omläggningen
av det kommunala ortsavdragssystemet, utan olägenhet kan
anstå ytterligare ett år. Det är nämligen att märka att det nya ortsavdragssystemet
visserligen skall tillämpas vid uttagande av preliminär skatt under
år 1952 men vid taxering först år 1953. Då löneavdrag för skatt icke sker
å folkpensionsförmåner, skulle av det ändrade ortsavdragssystemet föranledda
ändringar i fråga om folkpensionärernas beskattning icke vinna tilllämpning
förrän från och med 1953 års taxering även om beslut om sådana
ändringar fattades redan nu. Skulle pågående utredning angående de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna hinna avslutas inom sådan tid, att
av utredningen föranledda ändringar i folkpensioneringslagen kunna träda
i kraft från och med den 1 januari 1953, skulle därav föranledda nya regler
för folkpensionärernas beskattning kunna prövas av 1952 års riksdag
och likväl vinna tillämpning redan vid 1953 års taxering.

3. Inkomstgränsen för skatteplikt.

Bestämmelser om skattepliktens inträde äro i kommunalskattelagen meddelade
i 51 §. Med hänsyn till dessa bestämmelser kunna förekommande
taxeringsfall indelas i grupper enligt följande uppställning:

Taxeringsfall:

1) Taxering i hemortskommun av
fysisk person, som varit bosatt
här i riket under hela beskattningsåret.

2) Taxering i hemortskommunen av
fysisk person, som varit bosatt
här i riket under någon del av
beskattningsåret.

Förutsättning för skattepliktens
inträde:

Dels beräknad taxerad inkomst å
minst 600 kronor och dels beräknad
beskattningsbar inkomst å minst
10 kronor.

Enahanda förutsättningar som för
grupp 1).

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

17

3) Taxering i annan kommun än
hemortskommunen av fysisk person,
som varit här i riket bosatt
under hela eller någon del av beskattningsåret,
samt taxering av
annan skattskyldig (fysisk person,
som icke varit bosatt här i
riket under någon del av beskattningsåret,
samt juridisk person
vare sig taxeringen sker i hemortskommunen
eller i annan
kommun).

Beräknad taxerad inkomst (vilken
enligt 50 § 3 mom. kommunalskattelagen
tillika utgör beskattningsbar
inkomst) å minst 100 kronor.

Lika med den, som varit här i riket bosatt, anses den som här stadigvarande
vistats.

De sakkunniga. De sakkunniga anföra beträffande grupperna 1) och 2),
att bestämmelsen om beräknad taxerad inkomst å minst 600 kronor för
närvarande hade självständig betydelse, enär det kommunala ortsavdraget
kunde understiga 600 kronor. Funnes icke stadgandet om nämnda inkomstgräns,
skulle skatteplikt alltså kunna uppkomma för personer med mindre
än 600 kronor inkomst. Efter omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet
komrne det lägsta kommunala ortsavdraget för person tillhörande
grupp 1) att uppgå till 1 180 kronor. En inkomstgräns för skattepliktens
inträde finge sålunda betydelse endast om den sattes högre än nämnda
belopp. Emellertid innebure en sådan gräns, om den sattes nämnvärt högre
än 1 180 kronor, en rubbning av det nyligen antagna ortsavdragssystemet
och borde för den skull enligt de sakkunnigas mening icke komma i fråga.
De sakkunniga ville i detta sammanhang anmärka, att den komplicerade
frågan om undantagande av existensminimum från beskattning icke kunde
erhålla en tillfredsställande lösning enbart genom en bestämmelse om viss
minimiinkomst såsom förutsättning för skatteplikt.

Med den ståndpunkt, de sakkunniga sålunda intagit, förelåge icke anledning
att bibehålla någon till den taxerade inkomsten knuten skattepliktsgräns
beträffande personer tillhörande grupp 1). Skatteplikt borde alltså i
princip föreligga så snart beskattningsbar inkomst förelåge.

Vad angår personer tillhörande grupp 2) framhålla de sakkunniga, att
eu inkomstgräns vid 600 kronor alltjämt ägde betydelse för sådana personer,
enär de ägde rätt till allenast reducerat ortsavdrag. Enligt 48 § 3
mom. kommunalskattelagen skulle ortsavdraget för sådan person för varje
kalendermånad eller del därav, som bosättningen här i riket varat, utgöra
en tolftedel av det för helt beskattningsår bestämda avdraget. Efter det
kommunala ortsavdragssystemets omläggning komme det lägsta kommunala
ortsavdraget, som kunde ifrågakomma för sådan person, att uppgå till
90 kr. Avdrag å detta belopp tillkomme ensamstående skattskyldig i ortsgrupp
I vid bosättning här i riket under eu månad. Emellertid vore detta
givetvis ett sällsynt undantagsfall, eftersom vid kortvarig vistelse i riket
2 Blhang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

den skattskyldige regelmässigt icke vore att anse som här bosatt eller här
stadigvarande vistande. I de flesta fall, som i praktiken förekomme, torde
ortsavdraget för skattskyldig ur förevarande grupp överstiga 600 kronor,
och 600-kronorsgränsen skulle alltså komma att i stort sett sakna betydelse.
Ett slopande av denna gräns skulle visserligen i ett fåtal fall medföra en
viss skärpning vid jämförelse med gällande bestämmelser, men en sådan
skärpning kunde å andra sidan icke anses obefogad. Om exempelvis en
person, som vistats bär under sådana omständigheter att han varit att anse
såsom här bosatt, avflyttade redan efter någon månad och innan han ännu
uppnått en inkomst av 600 kronor, syntes det icke påkallat att befria
honom från skatt. I regel hade väl preliminär skatt innehållits, och den
nuvarande 600-kronorsgränsen medförde i det anförda exemplet att en
skatterestitution, vartill sakliga skäl icke förelåge, måste ske.

De sakkunniga anse på nu angivna grunder, att anledning att bibehålla
en särskild, till den taxerade inkomsten knuten skattepliktsgräns icke heller
föreligger beträffande skattskyldiga tillhörande grupp 2). Skattepliktens
inträde borde jämväl för denna grupp i princip anknyta enbart till uppnåendet
av beskattningsbar inkomst.

Beträffande skattskyldiga tillhörande grupp 3) ifrågasätta de sakkunniga
icke någon ändring i sak. Då för dessa skattskyldiga den taxerade inkomsten
tillika utgör beskattningsbar inkomst, kunde emellertid för vinnande
av enhetlighet i uttryckssättet skattepliktens inträde jämväl för dem
författningsmässigt hänföras till den beskattningsbara inkomsten.

De sakkunniga anföra vidare att, om 600-kronorsgränsen för skattepliktens
inträde avskaffades, såsom förutsättning för skatteplikt kvarstode att
beräknad beskattningsbar inkomst till visst belopp uppkomme. För närvarande
utgjorde minimibeloppet för påföring av beskattningsbar inkomst
10 kronor för skattskyldiga tillhörande grupperna 1) och 2) samt 100
kronor för skattskyldiga tillhörande grupp 3). Med hänsyn till penningvärdets
fall och lämpligheten av att undvika debitering av alltför små belopp
syntes förstnämnda belopp böra höjas till 20 kronor. Beloppet syntes
väl avvägt även med hänsyn till att det lägsta kommunala ortsavdraget för
skattskyldig, som varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret, utgjorde
1 180 kronor och att deklarationsplikt -— såsom de sakkunniga i
det följande komme att föreslå — då lämpligen borde inträda vid 1 200
kronors inkomst. Beträffande grupp 3) ifrågasattes i förevarande avseende
icke någon ändring.

Slutligen framhålla de sakkunniga, att enahanda ändringar, som sålunda
föresloges i 51 § kommunalskattelagen, borde vidtagas i 9 § 5 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt.

Remissyttrandena. I samtliga remissyttranden har de sakkunnigas förslag
tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Knngl. Maj.ts proposition ni• 180. 19

Departementschefen. De sakkunnigas förslag om ändrad inkomstgräns för

skatteplikt har icke mötts av erinringar i remissyttrandena. Då jag icke
heller för egen del har invändningar att rikta mot de sakkunnigas förslag,
biträder jag detsamma.

4. Föreskrifter om deklarationsplikten.

Gällande bestämmelser. Bestämmelser rörande skyldighet att till ledning för
egen taxering avlämna deklaration äro meddelade i 26 § taxeringsförordningen.
I paragrafens första moment föreskrives, att vissa i momentet angivna
skattskyldiga äro pliktiga att utan anmaning avlämna självdeklaration.
I andra momentet stadgas att även den, som icke enligt första momentet
har deklarationsskyldighet, är skyldig avgiva självdeklaration, om han
därtill anmanas. Slutligen medgives i tredje momentet av paragrafen undantag
från deklarationsskyldigheten för lapp, i vad avser inkomst av renskötsel
eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet.

1) Deklarationsskyldighet utan anmaning.

Sådan skyldighet åligger endast »skattskyldig». Huruvida någon är att
aifse. såsom skattskyldig bedömes enligt 53 och 54 §§ kommunalskattelagen
med anvisningar, 6 och 7 §§ förordningen om statlig inkomstskatt samt
6, 7 och 8 § § förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Med skattskyldig
avses sålunda fysisk eller juridisk person, vilken i princip är pliktig att
erlägga skatter som avses i nämnda författningar, oavsett om personen i
fråga i det konkreta fallet haft inkomst, resp. förmögenhet av sådan storlek,
att beskattningsbar inkomst resp. beskattningsbar förmögenhet skall
påföras.

Förutsättningarna för deklarationsskyldighetens förhandenvaro äro angivna
särskilt för juridiska personer och särskilt för fysiska personer.

Av de juridiska personerna skola följande alltid deklarera, oavsett om de
haft förvärvskälla eller icke eller om de äro skattskyldiga för förmögenhet
eller icke, nämligen

a) verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj :ts oktroj, b) verk
eller bolag, som blivit registrerat såsom aktiebolag, c) verk eller bolag,
som står under offentlig kontroll, samt d) ekonomisk förening.

Annan juridisk person skall deklarera allenast under förutsättning att
den juridiska personen antingen under beskattningsåret haft förvärvskälla
av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav härflytande inkomst åligger
honom, eller enligt 6 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt är skattskyldig
för förmögenhet.

Fysisk person är skyldig att utan anmaning avlämna deklaration i följande
fall, nämligen om han

a) nästföregående år varit taxerad till kommunal eller statlig inkomstskatt
eller till statlig förmögenhetsskatt,

b) varit bosatt (stadigvarande vistats) här i riket under hela eller någon
del av beskattningsåret och hans enligt kommunalskattelagen beräknade

20

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

taxerade inkomst i någon kommun eller hans enligt förordningen om statlig
inkomstskatt beräknade taxerade inkomst uppgått till minst 600 kronor,

c) icke varit bosatt (stadigvarande vistats) här i riket under någon del
av beskattningsåret men hans beräknade taxerade inkomst av angiven art
uppgått till minst 100 kronor, eller

d) vid beskattningsårets utgång ägt förmögenhet, för vilken han är
skattskyldig, å minst 30 000 kronor.

Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsskyldighet skola iakttagas
vissa föreskrifter, föranledda av reglerna om äkta makars sambeskattning
och av stadgandet i 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt rörande
skattskyldighet i vissa fall för hemmavarande barns förmögenhet.

Specialbestämmelser, avseende huruvida fysisk person skall anses bosatt
här i riket eller ej, äro meddelade beträffande viss diplomatisk och konsulär
personal jämte betjäning.

2) Deklarationsskyldighet efter anmaning.

Efter anmaning av därtill befogad funktionär inom beskattningsväsendet
är jämväl den, som icke på annan grund är deklarationsskyldig, pliktig
att avlämna deklaration. Deklarationsskyldighet kan på grund härav genom
anmaning uppkomma även för fysisk eller juridisk person, som principiellt
icke är skattskyldig.

3) Undantag från deklarationsplikten.

Från skyldigheten att avgiva självdeklaration, antingen sådan skyldighet
föreligger utan anmaning eller ålägges genom anmaning, har i taxeringsförordningen
medgivits undantag allenast i ett avseende, nämligen
såvitt angår lapp för inkomst av renskötsel eller för förmögenhet, nedlagd
i sådan rörelse.

De sakkunniga. De sakkunniga erinra, att den nu gällande bestämmelsen
om inträde av deklarationsplikt för fysiska personer vid eu beräknad
taxerad inkomst av 600 kronor anknöte till föreskrifterna om inträdet
av skatteplikt vid en beräknad taxerad inkomst av 600 kronor och
att ett upphävande av sistnämnda föreskrifter borde föranleda omprövning
av stadgandena om deklarationspliktens inträde. Vid denna omprövning
kunde lämpligen övervägas, i vad mån bestämmelserna i övrigt om deklarationsplikten
kunde förenklas och rationaliseras. Deklarationsplikt och
beräkning av taxerad inkomst, som icke vore av betydelse för beskattningen,
borde därvid icke bibehållas enbart för påföring av pensionsavgifter till
ringa belopp.

Vidare framhålla de sakkunniga att föreskrifterna om deklarationspliktens
omfattning i främsta rummet riktade sig direkt till den skattskyldiga
allmänheten. Med hänsyn härtill vore det önskvärt, att föreskrifterna i
fråga om sitt sakliga innehåll anknöte till faktiska förhållanden, vilka utan
större svårighet kunde bedömas av de skattskyldiga själva. Till formen
borde föreskrifterna vara så enkla, att de i möjligaste mån kunde av envar
förstås utan särskilda förklaringar eller anvisningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

21

Vad beträffade deklarationsskyldighetens omfattning måste en avvägning
ske mellan å ena sidan de skattskyldigas intresse av att skyldigheten
begränsades och å andra sidan det allmännas intresse av att deklarationer
avlämnades i all den utsträckning, som vore erforderlig för taxeringsarbetets
ändamålsenliga bedrivande. I sistnämnda avseende framhålla de
sakkunniga, att möjligheterna att inskränka deklarationsskyldigheten vore
begränsade med hänsyn till svårigheten för beskattningsnämnderna att
utan tillgång till deklaration bedöma, om en person borde åsättas taxering
eller ej. Det låge för övrigt ofta i den skattskyldiges intresse, att deklaration
avlämnades, då eljest eu för hög taxering kunde komma att åsättas.

Vad först anginge de juridiska personerna saknades anledning att göra
ändring i den oinskränkta deklarationsskyldighet, som nu ålåge aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Däremot föresloges i förenklingssyfte att de
särskilda föreskrifterna beträffande verk eller bolag, som vore försett med
Kungl. Maj :ts oktroj eller stode under offentlig kontroll, skulle utgå. I
den mån sådana skattskyldiga icke vore aktiebolag eller ekonomiska föreningar,
vore det tillräckligt med de allmänna föreskrifter angående deklarationsplikt,
som gällde för »andra juridiska personer».

Beträffande de sistnämnda vore deklarationsskyldigheten för närvarande
beroende av om den juridiska personen under beskattningsåret haft förvärvskälla,
varemot hänsyn icke toges till storleken av intäkterna eller till
frågan om åsättande av taxering överhuvud taget kunde ifrågakomma.
Formellt vore sålunda exempelvis en ideell förening e. d. med en aldrig så
obetydlig ränteinkomst deklarationspliktig. Deklarationsskyldigheten borde
enligt de sakkunnigas uppfattning utan olägenhet kunna inskränkas till
att avse juridiska personer med bruttointäkt å minst 100 kronor, motsvarande
den inkomstgräns, vid vilken skatteplikt för ifrågavarande skattskyldiga
tidigast kunde inträda.

1 förevarande avseende liksom när det gäller fysiska personer ansåge
de sakkunniga det vara fördelaktigare att anknyta deklarationsskyldighetens
inträde till ett sådant för den skattskyldige själv lättbedömligt faktiskt
förhållande som att han haft bruttointäkter till visst belopp än att
anknyta till det taxeringsteknislca begreppet »beräknad taxerad inkomst».
Beräkningen av taxerad inkomst förutsatte stundom sådana bedömanden,
exempelvis av skatteplikt beträffande viss inkomst eller befogenheten av
ett yrkat avdrag, att den skattskyldige icke borde betungas därmed. Huruvida
skattskyldigs bruttointäkter ur en eller flera förvärvskällor sammanlagt
uppnått visst gränsbelopp torde däremot utan svårighet kunna bedömas
av den skattskyldige själv. I detta sammanhang ville de sakkunniga
erinra om att enligt 20 § kommunalskattelagen med bruttointäkt förstodes
samtliga ur förvärvskälla under visst beskattningsår härflutna intäkter i
penningar eller penningars värde.

I fråga om de fysiska personerna borde huvudregeln bliva den, att deklarationsskyldighet
inträdde, då bruttointäkterna av olika förvärvskällor
sammanlagt uppgått till 1 200 kronor för den, som varit bosatt eller sta -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

digvarande vistats i riket under hela beskattningsåret, och 100 kronor för
den, som ej alls eller under blott någon del av beskattningsåret varit här
bosatt eller bär stadigvarande vistats. Förstnämnda belopp hade de sakkunniga
valt med hänsyn till att det lägsta kommunala ortsavdraget för
tiden från och med den 1 januari 1952 bleve 1 180 kronor. Då skatteplikt
enligt förslaget skulle inträda vid beskattningsbar inkomst å 20 kronor,
komme alltså alla skattskyldiga, vilka skulle påföras beskattningsbar inkomst
i hemortskommunen, att omfattas av en på angivet sätt utformad
deklarationsplikt. Beloppet 1 200 kronor funne de sakkunniga lämpligt även
med hänsyn till att deklarationspliktsgränsen borde sättas vid ett avjäinnat
tal, som utgjorde en lämplig utgångspunkt, då de skattskyldiga skulle
bedöma förhandenvaro av deklarationsplikt. Det stora flertalet av de skattskyldiga
hade inkomster, som väsentligt överstege det angivna beloppet,
varför deklarationsskyldigheten för dem tedde sig självfallen. Ett verkligt
övervägande i denna fråga uppkomme endast för personer, vilkas inkomster
hölle sig vid gränsen för skyldighetens inträdande. För dessa personer ansåges
föreskriften om en inkomst under beskattningsåret av 1 200 kronor
för hela året eller i genomsnitt 100 kronor för månad såsom gräns för
deklarationsskyldighetens inträde vara väl lämpad.

De sakkunniga påpeka att enligt den föreslagna regeln beskattningsbar
inkomst enligt kommunalskattelagen i något enstaka fall kunde tänkas
uppkomma för fysisk person utan att deklarationsskyldighet förelåge. Så
vore fallet, om de sammanlagda bruttointäkterna för en person, som varit
bosatt här under hela beskattningsåret, underslege 1 200 kronor men intäkterna
hänförde sig till förvärvskälla i annan kommun än hemkommunen
till så stort belopp, att till kommunal inkomstskatt beskattningsbar
inkomst där uppkomme. Sådana fall torde emellertid, framhålles det, i
praktiken vara så sällsynta, att de icke motiverade den komplicering av
bestämmelserna, som en formell utvidgning av deklarationsskyldigheten
till dessa fall skulle medföra. Vidare anmärkes, att skattskyldigheten i det
anförda exemplet skulle bortfalla, om skattskyldig, såsom av 1944 års
skattesakkunniga föreslagits (SOU 1945: 35). komme att medgivas rätt til!
åtnjutande av ortsavdrag i annan kommun än hemortskommunen.

För personer, som varit i riket bosatta allenast en del av beskattningsåret,
hade deklarationsplikten — i anslutning till vad som förordats i
fråga om skatteplikt för sådana skattskyldiga — föreslagits skola inträda
vid bruttointäkt å minst 100 kronor. Denna gräns finge anses lämplig jämväl
för personer, som icke varit bosatta i riket under någon del av beskattningsåret,
då densamma motsvarade det lägsta belopp, vid vilket skatteplikt
för sådan person kunde inträda.

Nu gällande bestämmelser om deklarationsplikt på grund av skattskyldighet
för förmögenhet borde lämnas utan ändring. Med hänsyn till att
förmögenhetsskatten numera vore fristående från inkomstbeskattningen
borde emellertid reglerna rörande såväl fysiska som juridiska personers
deklarationsplikt på grund av skattskyldighet för förmögenhet sammanföras
under en punkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

23

De sakkunniga anmärka, att de i sitt förslag icke medtagit någon motsvarighet
till nu gällande föreskrift om deklarationsplikt för den, som
nästföregående år varit taxerad till kommunal eller statlig inkomstskatt
eller till statlig förmögenhetsskatt. En föreskrift av denna innebörd kunde,
med den utformning av deklarationsplikten s.om föreslagits, icke anses
fylla något egentligt behov. Den stode icke heller helt i överensstämmelse
med principen, att deklarationsplikten borde grundas på förhandenvaron
av faktiska, för den skattskyldige själv lättbedömliga förhållanden. I de
fall, då föreskriften skulle vara av betydelse för taxeringsarbetet, kunde
nämligen den skattskyldige stundom antagas sakna känpedom om att han
blivit taxerad och sålunda hava giltig ursäkt att åberopa för sin underlåtenhet
att deklarera. De skattskyldiga saknade i allmänhet kännedom
om att deklarationsskyldighet förelåge i nu berörda fall och de kunde på
grund härav drabbas av rättsförluster, som för dem tedde sig såsom obefogade.

Anledning att vidtaga ändring i fråga om skyldigheten att efter anmaning
avlämna självdeklaration eller i fråga om lapp medgivet undantag
från deklarationsskyldigheten förelåge enligt de sakkunnigas uppfattning
icke.

Remissyttranden. De av de sakkunniga föreslagna reglerna för deklarationsplikten
ha tillstyrkts av flertalet remissinstanserna.

Sålunda ha socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Boluis, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands
och Norrbottens län, Svenska stadsförbundet. Landskommunernas
förbund och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund tillstyrkt de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende eller lämnat detsamma utan erinran.

Jämväl kammarrätten tillstyrker förslaget, därvid kammarrätten dock
uttalat viss tvekan i fråga om slopandet av den ovillkorliga deklarationsplikten
för den som nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt
eller statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt. Kammarrätten
anför:

Erinran om skyldigheten att avgiva deklaration finnes införd på framträdande
plats i anvisningarna till ledning vid deklarations ifyllande. Dessutom
borde det ligga nära till hands för den. som ett år deklarerat, att
följande år förvissa sig om, huruvida han då är deklarationsskyldig eller
ej. Eftersom han i regel erhåller debetsedel å slutlig skatt bör han icke
vara okunnig om, att han varit taxerad och därför nästföljande år är
deklarationsskyldig.

Det ligger i sakens natur, att, om en person varit visst år taxerad, taxeringsmyndigheterna
hava intresse av att jämväl nästföljande år erhålla
deklaration från honom för att kunna bedöma, om han fortfarande bör
taxeras. Detta torde särskilt vara fallet i större städer, där taxeringsnämndens
ledamöter icke kunna antagas äga närmare personlig kännedom om
vederbörandes ekonomiska förhållanden.

Statskontoret anser det kunna ifrågasättas, om en gräns för deklarationsplikten
vid 1 200 kronor komme att tillgodose det allmännas intresse

24

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

av att deklarationer avlämnades i all den utsträckning, som vore erforderlig
för taxeringsarbetets effektiva bedrivande, och anför i detta avseende
:

Till intäkt av tjänst hänföres icke blott avlöning och annan förmån i
penningar utan även naturaförmåner såsom vivre, kost, bostad, bränsle
och dylikt. Man lärer med stor sannolikhet få räkna med att åtskilliga
inkomsttagare vid bedömande av frågan, om deklarationsskyldighet föreligger,
förbise värdet av naturaförmån, vilket kan medföra, att deklaration
icke avlämnas, ehuru så rätteligen bort ske. För att så vitt möjligt
tillförsäkra beskattningsnämnderna tillgång till deklarationer i erforderlig
utsträckning, synes det böra övervägas att bestämma nu ifrågavarande
deklarationsgräns till förslagsvis 1 000 kronor.

Socialstyrelsen och pcnsionsstyrelsen erinra, att i lagen om allmän sjukförsäkring
funnes inkomstgränser för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen
vid 600 och 1 000 kronors årsinkomst av förvärvsarbete. Dessa
gränser voro visserligen icke direkt anknutna till inkomsttaxeringen, men
en höjning av gränsen för deklarationsplikten komine att påverka de praktiska
möjligheterna att tillämpa lagen om allmän sjukförsäkring i nämnda
avseenden. Den föreslagna författningsändringen kunde därför komma att
påkalla, att sjukförsäkringslagen ändrades, innan densamma sattes i kraft.

överståthållavämbctct framhåller, att de sakkunnigas författningsförslag,
i vad avser dcklarationsplikt på grund av förmögenhetsinnehav, hänförde
sig till den skattepliktiga förmögenheten, det vill säga kapitalvärdet av
skattskyldigs tillgångar i den mån detsamma överstege kapitalvärdet av
hans skulder. Motsvarande, nu gällande bestämmelser avsåge skattskyldigs
förmögenhet, varmed torde avses bruttoförmögenheten. Juridisk person
vore enligt nuvarande bestämmelser deklarationsskyldig så snart den juridiska
personen enligt 6 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt vore
skattskyldig för förmögenhet. Då de sakkunniga icke avsett att i förevarande
avseende vidtaga någon ändring i gällande bestämmelser, borde
den nuvarande lydelsen av dessa bestämmelser i sak bibehållas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför erinringar mot förslaget allenast i
vad avser andra juridiska personer än aktiebolag och ekonomiska föreningar.
För dessa dessa andra juridiska personer gällde för närvarande
under viss förutsättning ovillkorlig dcklarationsplikt. Erfarenheten hade
givit vid handen, att vissa skattskyldiga av denna kategori, bl. a. stiftelser
samt ideella och andra föreningar (t. ex. idrottsföreningar), om vilkas
förekomst taxeringsnämnderna icke alltid ägde kännedom, i stor utsträckning
försummade sin deklarationsskyldighet. Gjordes deklarationsplikten
villkorlig, skulle försummelserna säkerligen komma att öka.

Länsstyrelsen i Västmanlands lön, som förklarat sig finna de föreslagna
bestämmelserna innebära ett bestämt företräde framför nu gällande bestämmelser,
har ifrågasatt en sådan utformning av reglerna för fysisk persons
deklarationsplikt, att sådan plikt skulle inträda, dels då de sammanlagda
bruttointäkterna i hemortskommunen uppginge till minst 1 200 kronor,
dels ock då de sammanlagda bruttointäkterna i annan kommun, i

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

25

förekommande fall minskade med s. k. procentavdrag, uppgingo till minst
100 kronor. Ur synpunkten att bestämmelserna om deklarationsplikten
borde göras så enkla som möjligt kunde mot en sådan utvidgning av deklarationsskyldigheten
knappast göras befogade invändningar. De fall, som
skulle omfattas av den föreslagna utvidgningen, vore dock, såsom de sakkunniga
framhållit, i praktiken sällsynta. Länsstyrelsen ville därför icke
motsätta sig, att bestämmelserna om inträdet av deklarationsplikten även
på denna punkt utformades i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Departementschefen. De sakkunniga ifrågasätta icke ändring i den ovillkorliga
deklarationsplikt, som för närvarande åligger aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Föreskrifterna om bolags deklarationsplikt ha dock
förenklats genom att ur författningstexten bortrensats vissa bestämmelser
som numera sakna praktisk betydelse. Jag har intet att invända mot de
sakkunnigas förslag, som på denna punkt icke mött någon erinran i
remissyttrandena.

I fråga om andra juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar
föreslås en viss inskränkning av nu gällande deklarationsplikt. Enligt gällande
bestämmelser äro de ifrågavarande juridiska personerna deklarationspliktiga,
så snart de överhuvud taget haft förvärvskälla, och sålunda
även om intäkterna däri varit så obetydliga att skatteplikt icke kan ifrågakomma.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle däremot deklarationsplikt
föreligga endast om bruttointäkterna av en eller flera förvärvskällor under
beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100 kronor. Allenast en
av de hörda myndigheterna har uttalat tvekan på denna punkt. För egen
del finner jag de sakkunnigas förslag ändamålsenligt, då deklarationsplikt
enligt förslaget skulle komma att åligga alla juridiska personer med
sådan inkomst att de överhuvud kunna åsättas taxering, medan övriga
juridiska personer skulle vara fria från den ovillkorliga skyldigheten att
avgiva deklaration. — I detta sammanhang vill jag gentemot vad länsstyrelsen
i Uppsala län anfört anmärka, att det icke torde bliva svårare
för myndigheterna att övervaka efterlevnaden av de föreslagna bestämmelserna
om begränsad deklarationsplikt än av de nu gällande reglerna, som
i vissa fall sträcka sig längre än som av behovet kan anses påkallat.

För fysisk person är — bortsett från den som föregående år varit taxerad
— skyldigheten att avlämna självdeklaration beroende av att vederbörande
uppnått viss inkomst och de nu gällande bestämmelserna hänföra
sig i detta hänseende till det laxeringstekniska begreppet taxerad inkomst.
De sakkunniga föreslå, att deklarationsskyldigheten i stället skall göras beroende
av huruvida den skattskyldiges bruttointäkter uppnått visst gränsbelopp,
i vissa fall 1 200 kronor och i andra fall 100 kronor. Förslaget har
i detta hänseende lämnats utan någon erinran och jag ansluter mig till
detsamma, då det synes bliva lättare för skattskyldig att enligt de nya
reglerna själv bedöma, om han är deklarationspliklig eller ej. I principiellt
hänseende medföra de nya reglerna eu utvidgning av deklarationsskyldigheten,
i det att skattskyldigs bruttointäkter regelmässigt äro större
ån hans taxerade inkomst, men detta finner jag icke innebära någon

26

Knngl. Maj.ts proposition nr ISO.

olägenhet. Det är önskvärt att personer i gränsskiktet mellan de deklarationsskyldiga
och de icke deklarationsskyldiga i tveksamma fall hellre
avgiva deklaration än underlåta det, då härigenom kan förebyggas, såväl
att inkomster undgå taxering som att personer taxeras utan att ha uppnått
erforderlig inkomst.

Det torde i förevarande hänseende vara tillräckligt att — såsom de
sakkunniga föreslagit — skyldigheten att avlämna deklaration inträder
vid uppnåendet av den inkomst, som lägst kan föranleda åsättande av beskattningsbar
inkomst. Att såsom i ett remissyttrande ifrågasatts sälta
gränsen ännu lägre synes mig icke böra ifrågakomma, helst som de föreslagna
reglerna enligt vad jag nyss framhållit innebära en viss utvidgning
av deklarationsplikten genom densammas anknytning till bruttointäkterna
i stället för till den taxerade inkomsten.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att deklarationsplikt i princip
bör föreskrivas endast då så är påkallat med hänsyn till skatteförfattningarna.
Jag återkommer i annat sammanhang till de konsekvenser, som
de föreslagna reglerna medföra för påföringen av pensionsavgifter.

Beträffande förslaget att upphäva den nu gällande ovillkorliga deklarationsplikten
för den, som nästföregående år varit taxerad, har viss tvekan
uttalats allenast av kammarrätten. Då bibehållandet av ifrågavarande bestämmelse
icke synes mig påkallat i det allmännas intresse och dess upphävande
kan skydda skattskyldiga mot opåräknade rättsförluster, har jag
intet att erinra mot de sakkunnigas förslag.

Med anledning av vad överståthållarämbetet anfört har 26 § 1 mom.
första stycket 4) omformulerats i syfte att deklarationsskyldighet på grund
av förmögenhetsinnehav må inträda redan då skattskyldigs bruttotillgångar
av beskaffenhet att skola upptagas vid förmögenhetsberäkningen uppgått
till ett värde av 30 000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag skulle deklarationsplikten
inträda först då den skattepliktiga förmögenheten, d. v. s.
tillgångarnas värde efter avdrag av skulderna, uppnått nyssnämnda helopp.
Innebörden av ifrågavarande bestämmelse i dess nu gällande avfattning har
varit föremål för olika uppfattningar.

I 31 och 36 §§ taxeringsförordningen ha vidtagits redaktionella ändringar
i syfte att ernå överensstämmelse med den föreslagna nya lydelsen
av 26 § samma förordning.

5. Beräknad taxerad inkomst såsom underlag
för påföring av pensionsavgift.

Gällande bestämmelser. Enligt 19 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skall såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen för varje
år pensionsavgift erläggas av envar svensk medborgare, dock ej för år
före det, under vilket han fyller aderton år, eller efter det, under vilket
han fyllt sextiosex år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven.
Pensionsavgift erlägges ej heller av person, som den 1 juli det

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

27

år avgiften skall slutligen påföras åtnjuter folkpension eller förlorat sitt
svenska medborgarskap, eller för den som vid nämnda tidpunkt avlidit. —
Beloppet av den pensionsavgift, som skall av avgiftspliktig årligen erläggas,
utgör en procent av lians enligt förordningen om statlig inkomstskatt
för året taxerade belopp eller, om den avgiftspliktige är gift och mantalsskriven
såsom tillhörande samma hushåll som sin make, en halv procent
av makarnas sammanlagda taxerade belopp. För varje avgiftspliktig är
dock lägsta avgift sex kronor och högsta avgift 100 kronor. — Pensionsavgift,
som enligt nyss angivna grunder ej skulle vara bestämd till helt
antal kronor, skall med uteslutande av öretalet utgå efter närmast lägre
hela krontal.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att enligt gällande bestämmelser
skyldighet att erlägga pensionsavgift inträdde vid betydligt lägre inkomst
än den som medförde skatteplikt enligt förordningen om statlig
inkomstskatt. På grund därav hade i 86 § taxeringsförordningen, som
innehölle bestämmelser bland annat om förande av inkomstlängd, särskilda
föreskrifter måst meddelas om införande i berörda längd av beräknad taxerad
inkomst för enligt folkpensioneringslagen avgiftspliktig person, för
vilken taxering enligt förordningen om statlig inkomstskatt icke åsättes.
Berörda föreskrift i 86 § taxeringsförordningen innebure en extra belastning
för taxeringsmyndigheterna utöver den som betingades av själva
taxeringsförfarandet. Merarbetet för taxeringsnämnderna framträdde i än
högre grad efter 1947 års statsskattereform, som bland annat medfört
höjning av lägsta ortsavdrag från 600 kronor till 1 600 kronor.

De sakkunniga erinra, att de föreslagit sådan ändring i bestämmelserna
om deklarationsplikt, att fysisk person, som vore här i riket bosatt under
hela beskattningsåret, skulle fullgöra deklarationsplikt först om bruttointäkterna
sammanlagt uppgått till 1 200 kronor. Om detta förslag bifölles,
kunde beräknad taxerad inkomst för person med bruttointäkt understigande
1 200 kronor icke vidare införas i taxeringslängden. Fråga uppkomme
då, i vad mån detta borde medföra ändring av grunderna för påföring
av pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering. Härvid borde
beaktas, att personer med lägre beräknad taxerad inkomst än 1 200 kronor
i allmänhet icke kunde anses äga någon som helst skattekraft och följaktligen
icke heller borde belastas med tvångsmässiga avgifter av ifrågavarande
slag. Vidare borde beaktas angelägenheten av att arbets- och kostnadskrävande
debiterings-, uppbörds- och indrivningsåtgärder icke föreskreves
med avseende å avgiftsbelopp av alltför obetydlig storlek. De sakkunniga
ville därför för sin del förorda, att pensionsavgift alltjämt skulle
utgå med en procent av den enligt förordningen om statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten, men att personer, som icke uppnådde 1 200 kronors
beräknad taxerad inkomst, befriades från avgiftsskyldighet. De sakkunniga
ville i anslutning till det sist sagda även erinra om den förändring
av penningvärdet, som ägt rum sedan avgiftens minimibelopp bestämdes
till 6 kronor.

Därest den avgiftspliktige vore gift och mantalsskriven såsom tillhörande

28

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

samma hushåll som sin make, borde pensionsavgift alltjämt utgå med en
halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster; befrielse från
avgiftsskyldighet borde föreskrivas i de fall, då makarnas sammanlagda
beräknade taxerade inkomster understege 1 200 kronor. De sakkunniga
ville i detta sammanhang erinra om att för äkta makar deklarationsplikten
bedömdes med hänsyn till makarnas sammanlagda inkomst.

De sakkunniga anföra, att de icke ansett sig böra igångsätta någon
statistisk utredning för beräknande av den inkomstminskning, som de
sakkunnigas förslag rörande pensionsavgifterna skulle medföra. Enligt en
av 1949 års uppbördssakkunniga verkställd utredning, av vilken de sakkunniga
lämnats tillfälle taga del, skulle emellertid sammanlagda beloppet
debiterade pensionsavgifter för personer, vilka icke uppnått 600 kronors
taxerad inkomst, kunna approximativt uppskattas till en miljon kronor.
Vad anginge personer med taxerad inkomst överstigande 600 men
understigande 1 200 kronor kunde dem påförda pensionsavgifter beräknas
till inemot två miljoner kronor. Emellertid underläto de minsta inkomsttagarna
i betydande utsträckning att erlägga pensionsavgifter och då dessa
avgifter med hänsyn till de avgiftsskyldigas ringa inkomster ofta icke
kunde uttagas tvångsvis, måste avgifterna i stor utsträckning avkortas.
Att så vore fallet hade uppgivits bl. a. i vissa remissyttranden över ortsavdragskommitténs
betänkande. Det verkliga inkomstbortfallet finge därför
antagas uppgå till ett förhållandevis obetydligt belopp. Emot detta
inkomstbortfall borde ställas den kostnadsbesparing, som vunnes genom
lättnader i arbetet för taxerings-, uppbörds- och indrivningsmyndigheter.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens lön,
Svenska stadsförbundet och Landskommunernas förbund samt Taxeringsnämnds
ordförandenas riksförbund.

överståthållarämbetet ifrågasätter — jämte det ämbetet tillstyrker de
sakkunnigas förslag — huruvida icke längre gående förenklingar i fråga
om uttagandet av folkpensionsavgifter borde övervägas. I realiteten vore
avgiften en form av allmän skatt. De erlagda avgifterna täckte endast till
en mindre del det allmännas kostnader för folkpensioneringen; dessa hestredes
väsentligen av egentliga skattemedel. Det syntes därför kunna ifrågasättas,
huruvida det enbart av psykologiska skäl — vilkas värde för övrigt
vore diskutabelt — kunde vara erforderligt att bibehålla den nuvarande
ordningen med påföring av en särskild avgift för folkpensioneringen. Om
denna avgift sammansloges med den statliga inkomstskatten, skulle ernås
en betydande förenkling med åtföljande besparing av kostnader för debitering
och uppbörd. Ansåges en så långt gående förenkling icke böra
genomföras, skulle ändock vissa icke oväsentliga fördelar ur administrativ
sj-npunkt vinnas, om debiteringen av folkpensionsavgifter — i likhet med
debitering av egentlig skatt — skedde på grundval av den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten.

Kungi. Maj:ts proposition nr 180.

29

Länsstyrelsen i Uppsala lön anför, att det relativt obetydliga inkomstbortfall,
som statsverket finge vidkännas vid genomförande av de sakkunnigas
förslag, torde motvägas av minskade kostnader för avgifternas
debitering, indrivning och redovisning.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser det önskvärt, att fördelningen av
de pensionsavgifter, som makar sammanlagt hade att erlägga då båda
makarna hade taxerad inkomst, verkställdes efter förhållandet mellan
makarnas taxerade inkomster och icke såsom nu med hälften å vardera
maken. Härigenom skulle uppnås bättre överensstämmelse med reglerna
för uppbörd av preliminär skatt.

Länsstyrelsen i Hallands län finner de sakkunnigas förslag innebära
praktiska fördelar men anser sig dock icke vilja göra något bestämt uttalande
i själva principfrågan.

I avstyrkande riktning uttala sig statskontoret, socialstyrelsen och pensionsstyrelsen.

Statskontoret erinrar om chefens för socialdepartementet uttalande i prop.
1946: 220 med förslag till lag om folkpensionering, att det av psykologiska
skäl kunde vara av värde, att envar medborgare under sin arbetsföra ålder
finge erlägga en särskild pensionsavgift. Bl. a. hade detta betydelse för den
icke obetydliga kategori av medborgare, som icke taxerats till statlig inkomstskatt
men likväl borde kunna bidraga till folkpensioneringen. Detta
uttalande hade icke föranlett erinran från riksdagens sida (prop. 1946: 220
sid. 120, första särsk. utsk. 1946:1 sid. 34, rd. skr. 1946:425). Mot bakgrunden
av den av statsmakterna sålunda intagna ståndpunkten och för
att ej förtaga folkpensioneringen dess karaktär av allmän pensionsförsäkring
ansåge statskontoret någon avgiftsbefrielse på sätt de sakkunniga föreslagit
icke nu böra komma i fråga. Därest gränsen för deklarationsplikt i
enlighet med vad statskontoret anfört skulle bestämmas till 1 000 kronor,
skulle något taxerat belopp såsom underlag för påföring av pensionsavgift
framdeles icke kunna beräknas för dem, vilkas inkomster understege
nämnda belopp. I dylika fall skulle pensionsavgiften icke gärna kunna utgå
med annat belopp än minimibeloppet, 6 kronor. Härigenom skulle emellertid
en avgiftsminskning uppkomma i sådana fall, då pensionsavgift nu
utginge med 7, 8 eller 9 kronor. För undvikande av dylika mindre tillfredsställande
konsekvenser ville statskontoret för sin del föreslå, att minimiavgiften
höjdes från 6 till förslagsvis 9 kronor. I detta sammanhang ville
ämbetsverket emellertid framhålla, att — sedan folkpensionerna numera
indexreglcrats — en allmän höjning av pensionsavgifterna borde övervägas.

Jämväl socialstyrelsen erinrar om den vid folkpensioneringsrefonnens
genomförande intagna ståndpunkten, att folkpensioneringens karaktär av
försäkring i viss mån borde bibehållas. Motsvarande synpunkter hade anlagts
även beträffande sjukförsäkringen, till vilken de, som fölle under
inkomstgränsen för sjukpenningsförsäkringen, skulle erlägga en avgift för
enbart sjukvårdsförsäkring, beräknad till 4 kronor. Det syntes knappast
lämpligt att nu närmast av tekniska skäl frångå den ståndpunkt, som stats -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

makterna endast för några år sedan intagit, utan närmare utredning om
i vilken omfattning de ifrågavarande avgifterna inflöte samt vilka befolkningsgrupper,
som berördes. Ämbetsverket ville därför förorda, att frågan
gjordes till föremål för ytterligare utredning och överväganden, därvid
såväl folkpensioneringens som sjukförsäkringens förhållanden borde uppmärksammas.

Slutligen har pensionsstyrelsen framhållit, att de sakkunnigas förslag
aktualiserade frågan i vad mån och på vad sätt socialförsäkringsavgifter
skulle uttagas. Man hade hittills ansett det naturligt att alla medborgare i
arbetsför ålder åtminstone i någon mån bidroge till sin pensionering. På
samma sätt utginge 1947 års lag om allmän sjukförsäkring från att alla
svenska medborgare, som vore bosatta i riket, i princip skulle från och
med ingången av kalendermånaden näst efter den varunder han fyllt 16 år
genom medlemskap i allmän sjukkassa vara sjukförsäkrad. Sådan försäkringsplikt
medförde även avgiftsskyldighet. Avgifterna kunde i vissa fall
uppgå till ganska obetydliga belopp och sålunda vara av ungefär samma
storleksordning som den lägsta nu utgående pensionsavgiften. Avgifterna
skulle liksom pensionsavgifterna uppbäras tillsammans med de allmänna
skatterna. Ett avskaffande av skyldigheten att erlägga pensionsavgifter för
personer med mindre än 1 200 kronors taxerad inkomst borde sålunda medföra,
att man icke heller skulle uttaga sjukkasseavgifter av dessa, då den
allmänna sjukförsäkringen trädde i kraft. Detta skulle i sin tur innebära,
att staten finge till kassorna erlägga avgifter för ifrågavarande medborgare.

Pensionsstyrelsen anför vidare:

Enligt styrelsens mening kan det icke anses försvarligt alt av bekvämlighetsskäl
göra avsteg från de tankegångar som hittills legat till grund för
ordnandet av socialförsäkringen i vårt land. Vad av de sakkunniga anförts
Synes i stället aktualisera frågan huruvida det kan vara lämpligt att sociaiförsäkringsavgifter
debiteras tillsammans med allmänna skatterna. Fråga
är om icke en ändring i detta avseende bör komma till stånd, i första hand
beträffande avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen.

I avbidan på en mera allsidig och ingående prövning rörande socialförsäkringsavgifternas
natur och indrivningssättet för desamma synes det styrelsen
vara riktigast att pensionsavgifter såsom hittills påföras även dem
som icke bli taxerade enligt förordningen om statlig inkomstskatt.

Uppenbart är dock att avgifter varierande efter inkomsten icke lämpligen
kunna uttagas av personer som icke äro inkomsttaxerade. Möjlighet finnes
dock att av alla dessa uttaga 6 kronor eller annat lämpligt belopp, dock
högst 12 kronor. Enligt styrelsens mening kan ifrågasättas huruvida icke
en höjning av minimiavgiften till 10 kronor är motiverad med hänsyn till
den förändring av penningvärdet som inträffat.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter slutligen, huruvida icke, om ändring i 19 §
lagen om folkpensionering skall vidtagas, ändring borde vidtagas jämväl i
fråga om första styckets andra punkt. Ämbetsverket yttrar härom:

Enligt vad pensionsstyrelsen försport vållar bestämmelsens nuvarande
utformning en del svårigheter för skattemyndigheterna i de fall folkpension
utgår retroaktivt. Det kan därför ifrågasättas huruvida icke punkten borde
erhålla följande lydelse: »Pensionsavgift erlägges ej heller av person som
under juni månad det år avgiften skall slutligen påföras ägt uppbära folkpension
eller den 1 juli samma år förlorat sitt svenska medborgarskap,

Kungi. Maj:ts proposition nr ISO.

31

eller för den som vid nämnda tidpunkt avlidit». Det föreslagna uttrycket
»uppbära folkpension» bör tolkas så att för befrielse från pensionsavgift
skall erfordras icke endast att pensionsrätt föreligger för juni månad utan
även att folkpension faktiskt kunnat lyftas under månaden antingen av
pensionstagaren själv eller av annan som varit berättigad därtill.

Departementschefen. Gällande bestämmelser om förande av taxeringslängder
innebära, att till ledning för påföring av pensionsavgift enligt lagen om
folkpensionering anteckning i inkomstlängden om beräknad taxerad inkomst
enligt förordningen om statlig inkomstskatt skall ske för person i
avgiftspliktig ålder, även om den beräknade taxerade inkomsten icke uppgår
till sådant belopp, att någon beskattningsbar inkomst uppkommer. Då
det belopp, som vid beräkning av den beskattningsbara inkomsten enligt
förordningen om statlig inkomstskatt skall avgå från den taxerade inkomsten,
kan för skattskyldig som varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret
uppgå till 3 000 kronor —eller till 5 000 kronor, om skäl att bevilja
avdrag för nedsatt skatteförmåga med högsta tillåtna belopp anses
föreligga — har nyss berörda föreskrift inneburit, att enligt statsskatteförordningen
beräknad taxerad inkomst införts i inkomstlängderna för ett
jämförelsevis stort antal personer, vilka icke skolat påföras statlig inkomstskatt.
Denna enbart av avgiftsplikten enligt folkpensioneringslagen betingade
inkomstberäkning och längdföring har emellertid i realiteten icke
vållat taxeringsmyndigheterna merarbete av betydelse, då personer av nu
ifrågavarande kategori regelmässigt skolat åsättas taxering till kommunal
inkomstskatt, varför inkomstberäkning och längdföring av denna anledning
i varje fall måst ske. Med hänsyn till de låga belopp, vartill de kommunala
ortsavdragen uppgått, har taxering enligt kommunalskattelagen i allmänhet
skolat åsättas, så snart skattskyldigs inkomst uppgått till eller blott
obetydligt överstigit 600 kronor.

I och med ikraftträdandet av den kommunala ortsavdragsreformen kommer
det lägsta kommunala ortsavdraget för fysisk person, som varit bosatt
här i riket under hela beskattningsåret, att utgöra i 180 kronor. Godtages
mitt förut framlagda förslag att skatteplikt till kommunal inkomstskatt
för fysisk person skall inträda vid en beskattningsbar inkomst av 20 kronor,
kominer sådan person, som varit bosatt här i riket under hela beskattningsåret,
icke under några förhållanden afl påföras allmän kommunalskatt,
om ej den taxerade inkomsten uppgår till 1200 kronor. Då de statliga
ortsavdragen äro väsentligt högre än de kommunala, ligger den inkomstgräns,
under vilken statlig inkomstskatt icke ifrågakommcr, åtskilligt högre
än 1 200 kronor.

Den i kommunala ortsavdragsreformen innefattade höjningen av den
lägsta inkomstgräns, vid vilken skyldighet att erlägga direkta skatter kan
inträda, har föranlett omprövning av föreskrifterna rörande skyldigheten
att avlämna självdeklaration till ledning vid inkomsttaxeringen och jag
har därvid funnit mig böra förorda, att skyldigheten att avlämna självdeklaration
efter ikraftträdandet av nyssnämnda reform anknytes till uppnåendet
av den inkomstnivå, vid vilken skyldighet att erlägga direkta skatter
enligt reformen tidigast kan inträda. .lag har sålunda föreslagit, att

32

Knngl. Maj.ts proposition nr 180.

dcklarationsplikt för fysisk person, som varit bosatt i riket under hela
beskattningsåret, skall inträda vid l 200 kronors inkomst. Därvid har jag
utgått från att proceduren med avlämnande av självdeklaration, åsättande
av taxering, debitering och uppbörd av skatt samt, i förekommande fall,
restföring och indrivning bör av praktiska skäl förekomma endast beträffande
sådana personer, som möjligen kunna bliva skyldiga att erlägga direkta
skatter. Att föreskriva enahanda procedur beträffande personer med
inkomster under den gräns, vid vilken skyldighet att erlägga direkta skatter
kan inträda, enbart i syfte att erhålla underlag för påföring av pensionsavgifter
å så små belopp som elva kronor och därunder, har synts
mig föga rationellt. Det ekonomiska utbytet för statsverket av sådana åtgärder
kan icke anses stå i rimlig proportion till de uppskattade kostnaderna
för dessa åtgärder.

Med den av mig intagna ståndpunkten kommer efter ortsavdragsreformens
ikraftträdande underlag att saknas för beräkning av taxerade inkomster
under 1 200 kronor och i följd härav måste övervägas, huruvida
och i vad mån personer med dessa låga inkomster skola påföras pensionsavgifter.
Olika alternativ äro därvid tänkbara. En möjlighet är att bibehålla
den nuvarande minimiavgiften sex kronor för alla avgiftspliktiga,
scm icke uppnå 1 200 kronors beräknad taxerad inkomst. Alternativt kan
minimiavgiften — med bibehållande i princip av den allmänna avgiftsplikten
— tänkas höjd till något belopp under tolv kronor, förslagsvis tio
kronor, vilket i och för sig kunde anses motiverat med hänsyn till inträdda
ändringar i prisnivå och inkomstförhållanden. Slutligen föreligger det av
de sakkunniga förordade alternativet att slopa avgiftsplikten för personer,
som icke uppnått 1 200 kronors enligt förordningen om statlig inkomstskatt
beräknad taxerad inkomst.

För sistnämnda alternativ tala onekligen starka praktiska skäl. Det är
uppenbart att, om hänsyn tages till kostnaderna för debitering, uppbörd,
redovisning och indrivning, kan uttagandet av de småbelopp det här rör
sig om icke medföra nämnvärt ekonomiskt utbyte för statsverket. Från
de belopp, som verkligen inflyta, böra nämligen vid beräkningen av nettoutbytet
dragas de icke oväsentliga kostnader, som de icke erlagda avgifterna
draga. Särskilt indrivningsåtgärderna ställa sig utan tvivel dyrbara;
därvid bör även beaktas att bestyret med dessa småbelopp kan befaras
minska omfattningen av det arbete, som kan nedläggas på andra mera
betydelsefulla arbetsuppgifter.

Jag har låtit föranstalta om en stickprovsundersökning rörande ett par
församlingar och kommuner rörande uppbördsresultatet i fråga om pensionsavgifter
under 12 kronor. Resultatet redovisas i en promemoria, vilken
torde få såsom bihang fogas vid statsrådsprotokollet i förevarande
ärande. Såsom framgår av promemorian är uppbördsresultatet dåligt i vad
gäller minimiavgifterna. Vad angår det sannolika uppbördsresultatet för
framtiden bör beaktas, att någon möjlighet att tvångsvis uttaga dessa avgifter
i allmänhet icke föreligger med hänsyn till de avgiftspliktigas låga
inkomster och därav följande bristande betalningsförmåga. Vidare bör beaktas,
att åtskilliga avgiftspliktiga hitintills likväl erlagt sina avgifter i den

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

33

tron, att rätten till pension och storleken av pensionen skulle påverkas av
avgiftsbetalningen. Det kan därför befaras, att uppbördsresultatet kommer
att ytterligare avsevärt försämras, i den män kännedom om de nu i detta
hänseende gällande bestämmelserna mera allmänt vinnes.

Vid bedömandet av frågan om avgiftsplikten bör beaktas, att de avgiftspliktiga
av förevarande kategori ha så små inkomster, att någon förmåga
att erlägga avgifterna i allmänhet icke kan sägas föreligga. Inkomsterna
ligga nämligen under det lägsta kommunala ortsavdraget — vilket i och
för sig notoriskt är alltför lågt för att motsvara ett verkligt existensminimum
— och avsevärt under de minimibelopp, som uppbörds- och indrivningsmyndigheterna
pläga räkna med såsom nödvändiga för bestridande
av de skattskyldigas levnadskostnader. De fall där den verkliga betalningsförmågan
hos personer med mindre än 1 200 kronors taxerad inkomst
är större än som motsvarar de taxerade inkomsterna — vilket huvudsakligen
torde gälla i fråga om vissa hemmasöner och hemmadöttrar i
jordbruk — torde med förbättringarna inom taxeringsväsendet ha blivit
allt färre och numera vara så fåtaliga, att de sakna nämnvärd praktisk
betydelse för bedömandet av förevarande spörsmål. I detta sammanhang
vill jag framhålla, att om i nästkommande års källskattetabeller en uppräkning
sker av de skattemässiga värdena å naturaförmåner, mycket få
hemmasöner och hemmadöttrar i jordbruk torde få en taxerad inkomst
understigande 1 200 kronor. Att en dylik uppräkning kommer till stånd
torde man få räkna med, eftersom de nuvarande värdena gällt oförändrade
sedan den 1 januari 1940 och alltså fastställts redan kring mitten av år
1948.

Den i vissa remissyttranden uttalade meningen att ett biträdande av de
sakkunnigas förslag skulle innebära ett uppgivande av den ståndpunkt i
fråga om socialförsäkringsavgifterna, som Kungl. Maj :t och riksdagen vid
tidigare överväganden intagit, kan jag icke dela. Ett bifall till förslaget
kan icke anses innebära mera än ett av rent praktiska och ekonomiska
synpunkter betingat undantag, som icke rubbar de allmänna principerna
för avgifternas uttagande. Jag vill i detta avseende särskilt framhålla, att
förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga de myndigheter,
som i sin tjänsteutövning syssla med uppbörd och indrivning och som
sålunda på grund av sin verksamhet äro särskilt skickade att bedöma förslagets
innebörd ur praktiska synpunkter.

.lag finner mig alltså höra biträda vad de sakkunniga i förevarande avseende
föreslagit.

De förslag om ytterligare ändringar av bestämmelserna om skyldigheten
att erlägga pensionsavgift, som i remissyttrandena framförts, torde icke
böra upptagas i förevarande sammanhang. Dock torde en av pensionsstvrelsen
föreslagen ändring av formell natur i 19 § första stycket andra
punkten lagen om folkpensionering nu böra vidtagas. Ändringen innebär,
att befrielse för pensionär från avgiftsskyldighet för det år, varunder rätten
till pension inträtt, anknytes till den omständigheten, huruvida vederbörande
ägt uppbära pension för juni månad ifrågavarande år, icke såsom
nu till huruvida vederbörande den 1 juli samma år åtnjuter folkpension.
Innebörden av sistnämnda uttryck synes i praxis ha vållat tvekan.

3 Bihant/ till riksdagens protokoll 1951. 1 sand.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

6. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopande
av det anförda, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 5 mom.
förordningen den 26 juli 1957 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 3)

förordning om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379); samt

4) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 29 juni
1956 (nr 531) om folkpensionering.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

35

Bihang.

P. M. angående viss statistisk undersökning.

Till belysande av i vilken mån pensionsavgifter å belopp under 12 kronor
för närvarande erläggas utan att skatt, som motsvarar eller innefattar
sådan avgift, behöver restföras, har undersökning i berörda hänseende
verkställts beträffande två församlingar i Stockholms stad samt en norrländsk
och en mellansvensk landskommun.

Den verkställda undersökningen utvisar i sammandrag följande:

Avgift

Debiteringsfall

Därav restfall

Område

kr.

Antal

Summa

Antal

I % av

Summa

I % av to-

kr.

samtliga

kr.

talsumman

Katarina för-samling i
Stockholm

6

197

1 182

81

41,1

486

41,1

Folkmängd:

7 918

7—11

100

901

14

14,o

131

14,5

S:a

297

2 083

95

32

617

29,6

Nicolai för-samling i
Stockholm

6

417

2 502

255

61,2

1 530

61,2

Folkmängd:

8 828

7—11

186

1 732

38

20.4

347

20,o

S:a

603

4 234

293

48,6

1 877

44,3

Films socken,
Uppsala län

6

88

528

21

23,9

126

23,9

Folkmängd:

2 636

7—11

58

543

3

5,2

28

5,2

S:a

146

1 071

24

16,4

154

14,4

Ljustorps soc-ken, Väster-norrlands län

6

145

870

57

39,3

342

39,3

Folkmängd:

1 998

7—1 i

87

810

17

19,5

157

19,4

S:a

232

1 680

74

31.9

499

29,7

De sakkunniga ha i sin promemoria framhållit, att restföringen av
minimiavgiften 6 kronor genomgående sker i så betydande omfattning, att
det ekonomiska värdet för statsverket av påföringen av dessa avgifter ter
sig mycket problematiskt. I fråga om avgifter å 7—11 kronor är uppbördsresultatet
visserligen bättre, men antalet avgiftspliktiga med däremot sva -

36

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

rande taxerade inkomster — från och med 700 till och med 1 190 kronor
— har sedan flera år på grund av den allmänna stegringen i inkomsterna
befunnit sig i snabbt sjunkande, varför betydelsen för statsverket av dessa
avgifters påföring blir allt mindre. Till upplysning i sistnämnda hänseende
åberopas följande utdrag ur statistiska centralbyråns redogörelser
för inkomstfördelningen vid inkomsttaxeringarna åren 1944—1949:

Taxeringsår Antal inkomsttagare i inkomstklasserna

600—1 000 kr. 1 000—1 500 kr.

1944 ................ 288 912 402 452

1945 ................ 258 399 373 861

1946 ................ 230 563 345 827

1947 ................ 196 206 296 566

1948 ................ 178 037 268 397

1949 ................ 105 981 263 686

Av personer med mindre än 1 200 kronors inkomst äro åtskilliga under
18 år eller berättigade till folkpension, varför de icke skola påföras pensionsavgift.
Av personer över 18 år med sådan låg taxerad inkomst torde ett
stort antal tidigare ha utgjorts av jordbrukets hemmavarande i jordbruksarbetet
deltagande barn, för vilka naturaförmånerna stundom ha värderats
så lågt, att den sammanlagda inkomsten kommit att understiga 1 200 kronor.
En anpassning av naturaförmånernas värdering till den allmänna prisnivån
har dock skett efter hand vid taxeringarna och kan väntas bli än bättre
genomförd, i den mån de i skattetabellerna för beräkning av preliminär
A-skatt angivna värdena å ifrågavarande naturaförmåner bliva jämkade
uppåt med hänsyn till nu rådande prisnivå. I och med att så sker, kunna
inkomsterna för ifrågavarande kategori skattskyldiga antagas komma att,
frånsett enstaka undantagsfall, överstiga 1 200-kronorsgränsen.

AB Gustaf Lindströms Boktr., Stockholm 1951