Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
1
Nr 176.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 194t (nr 536);
given Stockholms slott den 30 mars 1951.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).
GUSTAF ADOLF.
Eije Mossberg.
Sammanfattning.
I propositionen föreslås ändringar i civilförsvarslagen i syfte att skapa
en rättslig grundval för den utbyggnad av skyddsrumsbeståndet med fullträffsäkra
skyddsrum, som i nuvarande läge synes önskvärd. Bl. a. förordas
bestämmelser, som möjliggöra anordnande av fullträffsäkra allmänna
skyddsrum för hela civilbefolkningen inom särskilda större upptagningsområden.
Det bör ankomma på Konungen att bestämma, inom
vilka områden fullträffsäkra skyddsrum skola byggas, medan själva inrättandet
av de allmänna skyddsrummen enligt förslaget i regel skall åvila
kommunerna. Byggandet av enskilda skyddsrum föreslås skola fortgå i
huvudsak efter samma regler som hittills. Inom område med fullträffsäkra
skyddsrum för civilbefolkningen skall dock enligt förslaget länsstyrelsen
under vissa förutsättningar kunna befria ägare till anläggning eller
byggnad från skyldigheten att vid ny- eller ombyggnad inrätta enskilt
skyddsrum. I stället skulle det då åligga honom att bidraga till kostnaderna
för det fullträffsäkra skyddsrummet med ett belopp, som motsvarar
kostnaden för ett enskilt skyddsrum i anläggningen eller byggnaden. I
övrigt avses kostnaderna för de allmänna skyddsrummen skola fördelas
mellan staten och kommunerna efter samma regler som f. n. Statsbidrag
1—Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 176.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
skall alltså i regel utgå med 2/3 av nettokostnaderna. Vid statsbidragets
beräknande skall enligt förslaget avdrag göras för värdet av skyddsrummets
användning i fred. Vikten ur ekonomisk synpunkt av att de fullträffsäkra
skyddsrummen såvitt möjligt planeras och även inredas för
lämplig fredsanvändning understrykes.
Förslaget avser icke endast civilförsvarslagens skyddsrumsbestämmelser,
utan även vissa andra stadganden, som ansetts böra revideras i detta sammanhang.
Bl. a. föreslås att den f. n. i civilförsvarskungörelsen upptagna
skyldigheten för en i allmänna civilförsvaret inskriven person att anmäla
flyttning till civilförsvarschefen överföres till lagen och att underlåtenhet
att fullgöra anmälningsplikten belägges med särskilt bötesstraff.
Lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1951.
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
3
Förslag
till
Lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536).
Härigenom förordnas, att 6, 18, 22 och 23 §§, 24 § 1 inom., 26, 28—30,
33, 45, 47, 48, 59, 88, 89 och 91 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 19441 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag skola
införas två nya paragrafer, betecknade 59 a § och 59 b §, av nedan angivna
lydelse.
(Gällande lydelse:)
6 §.
Inom civilförsvarsområde---
Civilförsvarschef och ställföreträdare
utses av länsstyrelsen.
Befattningshavare vid----
18 §.
Civilförsvarspliktig åligger — —
— han vistas.
22 §.
Inom stad och köping samt inom
annat tättbebyggt område, som icke
är av endast ringa omfattning och
betydelse, skola i mån av behov finnas
skyddsrum, i vilka vid fientlig
(Föreslagen lydelse:)
6 §•
---flera ställföreträdare.
Civilförsvarschef och ställföreträdare
utses av länsstyrelsen, där ej
Konungen för visst civilförsvarsområde
annorlunda förordnar.
--eller ställföreträdare.
18 §.
1 mom. Civilförsvarspliktig åligger
---han vistas.
2 m o m. Den som är inskriven i
det allmänna civilförsvaret år skyldig
att vid ombyte av bostad ofördröjligen
göra anmälan om sin nya
adress hos civilförsvarschef en.
22 §.
Inom stad och köping samt inom
annat tättbebyggt område, som icke
är av endast ringa omfattning och
betydelse, så ock annorstädes, där
särskilda förhållanden det påkalla,
1 Senaste lydelse av 26, 45 och 48 §§, so SFS 1948: 432, av 30 och 47 §§, se SFS 1950: 46
samt av 33 §, se SFS 1947: 388.
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
verksamhet skydd kan beredas åt
personal som har att leda eller fullgöra
tjänst i allmänna civilförsvaret,
åt dem som omhändertagas vid
hjälpplats, härbärge och annan av
allmänna civilförsvaret anordnad anstalt,
eller åt vägfarande och andra
som uppehålla sig på allmän plats
(allmänt skyddsrum).
Jämväl annorstädes skall, där särskilda
förhållanden det påkalla, allmänt
skyddsrum finnas.
Den omfattning, vari allmänna
skyddsrum skola finnas, bestämmes
i organisationsplanen.
23 §.
Allmänt skyddsrum skall vara så
beskaffat, att det åtminstone skyddar
mot splitter från bomber och
mot andra vid explosion kringkastade
föremål ävensom mot rök- och
stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder
skäligt skydd mot andra
verkningar av bomber än omedelbar
träffverkan. Särskilt skall iakttagas,
att allmänt skyddsrum, som är beläget
inom eller i omedelbar närhet
av byggnad, skall hava sådan håll
-
(Föreslagen lydelse:)
skola i mån av behov finnas skyddsrum,
i vilka vid fientlig verksamhet
skydd kan beredas åt personal
som har att leda eller fullgöra tjänst
i allmänna civilförsvaret, åt dem som
omhändertagas vid förbandsplats,
härbärge och annan av allmänna
civilförsvaret anordnad eller nyttjad
anstalt, eller åt vägfarande och
andra som uppehålla sig på allmän
plats.
Konungen äger föreskriva, att i
ort, som avses i första stycket, eller
i viss del därav jämväl skola anordnas
skyddsrum, avsedda för hela civilbefolkningen
inom särskilda
större upptagningsområden.
1 första och andra styckena avsedda
skyddsrum benämnas allmänna
skyddsrum.
Den omfattning, vari allmänna
skyddsrum skola finnas, ävensom
skyddsrummens beskaffenhet och
ungefärliga belägenhet bestämmes i
organisationsplanen med beaktande
av vad ovan i denna paragraf och i
23 § stadgas.
23 §.
Allmänt skyddsrum, som avses i
22 § andra stycket, skall vara fullträff
säkert. Annat allmänt skyddsrum
skall inom den ort eller del av
ort och i den mån, som Konungen
bestämmer, inrättas såsom fullträffsäkert
skyddsrum och eljest såsom
normalskyddsrum.
Fullträffs åk er t skyddsrum
skall skydda mot omedelbar
träffverkan av bomber och projektiler
av sådana typer, vilka vid stor
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
fasthet, att det motstår den belastning
som kan uppkomma, om byggnaden
sammanstörtar. De byggnadstekniska
anordningarna i allmänt
skyddsrum skola vara av stadigvarande
natur. Allmänt skyddsrum
skall vara försett med reservutgång.
(Föreslagen lydelse:)
anfall med massinsats antagas komma
till användning. Sådant skyddsrum
skall jämväl erbjuda skydd mot
övriga verkningar av bomber och
projektiler av alla slag.
Normalskyddsrum skall
erbjuda skäligt skydd mot andra
verkningar av bomber och projektiler
än omedelbar träffverkan. Särskilt
skall iakttagas, att normalskyddsrum,
som är beläget inom eller
i omedelbar närhet av byggnad,
skall hava sådan hållfasthet, att det
motstår den belastning som kan
uppkomma, om byggnaden sammanstörtar.
I såväl fullträff säkert skyddsrum
som ock normalskyddsrum skola
de byggnadstekniska anordningarna
vara av stadigvarande natur. Sådana
skyddsrum skola vara försedda med
reservutgång samt, där de anordnas
i byggnad, utföras på det sått som
med hänsyn till byggnadens beskaffenhet
och läge är mest ändamålsenligt.
24 §.
1 mom. Inom område-----
1. hamn, järnvägsstation -—--
2. industriell anläggning vid vilken
i regel minst tjugufem personer
samtidigt äro sysselsatta;
3. anläggning som------
4. byggnad med — — —■ ------
5. annan anläggning ------
Vind anses — — —- —- —----
24 §.
— (enskilt skyddsrum):
---- allmänna samfärdseln;
2. industriell anläggning, såvitt i
regel minst tjugufem personer samtidigt
äro sysselsatta där eller den
tillsammans med annan eller andra
närbelägna anläggningar utgör en
grupp, inom vilken i regel minst tjugufem
personer äro sysselsatta;
----tjugufem personer;
----eller affärslokal; samt
--— — och läge.
— eller arbetsrum.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
26 §.
Enskilt skyddsrum skall vara så
beskaffat som i 23 § sägs samt i övrigt
utföras på det sätt som med hänsyn
till anläggningens eller byggnadens
beskaffenhet och läge är mest
ändamålsenligt.
Enskilt skyddsrum,------
28 §.
Därest anordnande av skyddsrum
jämlikt bestämmelserna i 22—27 §§
prövas medföra oskälig kostnad,
äger länsstyrelsen medgiva undantag
från bestämmelserna. Dylikt undantag
må ock eljest av länsstyrelsen
medgivas, i den mån det kan ske
utan eftergivande av skäliga anspråk
på skydd mot skada av fientlig verksamhet.
29 §.
Då synnerliga skäl därtill äro, äger
Konungen för särskilda fall förordna,
att skyddsrum skall fylla större
krav på skyddsförmåga och utrymme
än vad som följer av bestämmelserna
i detta kapitel.
Om rätt-------- — ■—
30 §.
Utan medgivande som nedan sägs
må ej skyddsrum nyttjas eller de
tekniska anordningarna däri ändras
(Föreslagen lydelse:)
26 §.
Enskilt skyddsrum skall vara anordnat
såsom normalskyddsrum enligt
vad därom stadgas i 23 §.
----annorlunda förordnar.
28 §.
Därest anordnande jämlikt bestämmelserna
i 22—27 §§ av skyddsrum,
som skall vara normalskyddsrum,
prövas medföra oskälig kostnad,
äger länsstyrelsen medgiva undantag
från bestämmelserna härom.
Dylikt undantag må ock eljest av
länsstyrelsen medgivas, i den mån
det kan ske utan eftergivande av
skäliga anspråk på skydd mot skada
av fientlig verksamhet.
Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, civilförsvar sstyr elsen
äger medgiva undantag från bestämmelserna
i 23 § om beskaffenheten
av fullträff säkert skyddsrum.
29 §.
Då skäl därtill äro, äger Konungen
för särskilda fall förordna, att
enskilt skyddsrum skall fylla större
krav på skyddsförmåga och utrymme
än vad som följer av bestämmelserna
i detta kapitel.
------70 §.
30 §.
Skyddsrum bör om möjligt inrättas
på sådant sätt att det kan nyttjas
under fred. Föreskrifter angående
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
på sätt som inkräktar å utrymmet
eller gör skyddsrummet mindre tjänligt
för sitt ändamål.
Medgivande lämnas av civilförsvarsstyrelsen
eller, såvitt angår
visst skyddsrum, efter civilförsvarsstyrelsens
allmänna anvisningar av
länsstyrelsen. Efter bemyndigande
av civilfötevarsstyrelsen må länsstyrelsen
överlämna beslutanderätten i
frågor av mindre vikt till civilförsvarschefen.
33 §.
I ort, varest skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, ankommer det
på byggnadsnämnden att vid prövning
av ansökan om sådant lov tillse,
att byggnadsföretaget överensstämmer
med bestämmelserna i detta kapitel
och med stöd därav meddelade
föreskrifter. I fråga om anläggning
eller byggnad som avses i 24 § 1
mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd
meddelat lov till nybyggnad av
nämnden underställas länsstyrelsens
prövning i de hänseenden nyss sagts.
Vill någon----—---
Vad i----—---—
(Föreslagen lydelse:)
skyddsrums nyttjande under fred utfärdas
av civilförsvarsstyrelsen.
33 §.
I ort, varest skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, ankommer det
på byggnadsnämnden att vid prövning
av ansökan om sådant lov tillse,
att byggnadsföretaget överensstämmer
med bestämmelserna i
detta kapitel och med stöd därav
meddelade föreskrifter. I fråga om
anläggning eller byggnad, som avses
i 24 § 1 mom. 1—3, så ock i fråga om
fullträff säkert skyddsrum skall av
byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad
av nämnden underställas
länsstyrelsens prövning i de hänseenden
nyss sagts.
--statlig myndighet.
— till nybyggnad.
45 §.
1 mom. Det åligger kommun att
a) genom sina myndigheter lämna
civilförsvarschcfen biträde i sådana
frågor rörande civilförsvaret som
hava samband med de särskilda
myndigheternas verksamhetsområden;
-
45 §.
1 mom. Det åligger kommun att
a) genom sina myndigheter lämna
civilförsvarschefen biträde i sådana
frågor rörande civilförsvaret som
hava samband med de särskilda
myndigheternas verksamhetsområden,
varvid kommun bland annat
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
har att på därom gjord framställning
tillhandahålla tillgängliga, för
civilförsvaret erforderliga byggnadsritningar,
kartor och dylikt;
b) i enlighet med gällande orga- b) i enlighet med gällande orga
nisationsplan
inrätta och utrusta all- nisationsplan inrätta och utrusta allmänna
skyddsrum samt vidtaga and- männa skyddsrum samt vidtaga andra
byggnadsanordningar ävensom re- ra byggnadsanordningar ävensom reservanordningar
för vatten-, gas- och servanordningar för vatteii-, gas- och
elektricitetsförsörjningen; elektricitetsförsörjningen, så ock
under civilförsvarsberedskap, i den
omfattning civilförsvarsstyrelsen eller,
efter dennas allmänna anvisningar,
länsstyrelsen bestämmer, utföra
skyddsrum och vidtaga andra
byggnadstekniska åtgärder avseende
civilförsvaret, oaktat åtgärderna icke
upptagits i organisationsplanen;
c) utföra källarmursgenombrott---— enskilda skyddsrum;
d) vårda och--------- —- omförmälda anordningarna;
e) förvara och----------- tjänstegrenarnas personal;
f) tillhandahålla lämpliga---- — ---- inom civilförsvaret;
g) svara för--—------anställning; samt
h) under civilförsvarsberedskap--—---annan egendom.
2 mom. Där åtgärd---------kostnaderna därför.
I den —--------------andelar därav.
Vad i------------—--- — nu sagts.
3 mom. Bidrag, som ägare av
anläggning eller byggnad erlagt till
kommun jämlikt 59 b §, skall av
kommunen till två tredjedelar redovisas
till statsverket å tid som Konungen
bestämmer. Där jämlikt i8 §
förhöjt statsbidrag utgår till kommun
för anordnande av visst skyddsrum,
skall kommunen av de på detta
belöpande fastighetsägarbidragen redovisa
häremot svarande andel.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
47 §.
För kostnad, som kommun fått
vidkännas på grund av 45 § 1 mom.
b) och c), äger kommunen erhålla
statsbidrag med två tredjedelar av
kostnadens belopp. Statsbidraget må
dock ej beräknas å högre belopp än
det vartill kostnaden skäligen kan
skattas.
Statsbidrag fastställes----
Länsstyrelsen äger------
48 §.
Där särskilda omständigheter det
föranleda, äger Konungen medgiva,
att kommun må för kostnad, som
kommun fått vidkännas på grund av
45 § 1 mom. b) och c), erhålla högre
statsbidrag än förut stadgats.
59 §.
Ägare av anläggning eller byggnad
är pliktig att inrätta, utrusta
och underhålla enskilt skyddsrum,
som jämlikt 24 § skall finnas för anläggningen
eller byggnaden.
Innehar någon — ------ ---
(Föreslagen lydelse:)
47 §.
För kostnad, som kommun fått
vidkännas på grund av 45 § 1 mom.
b) eller c) eller 59 a §, äger kommunen
erhålla statsbidrag med två tredjedelar
av kostnadens belopp. Statsbidraget
må dock ej beräknas å
högre belopp än det vartill kostnaden
skäligen kan skattas. Beträffande
skyddsrum, som ini-ättas av
kommun, skall härvid från kostnaden
för skyddsrummets anläggande
dragas värdet av fredsanvändningen.
Till anläggningskostnaden
skall hänföras jämväl den merkostnad,
som betingas av att skyddsrummet
utföres för fredsanvändning.
--underställas Konungen.
------ Konungen meddelar.
48 §.
Där särskilda omständigheter det
föranleda, äger Konungen medgiva,
att kommun må för kostnad, som
kommun fått vidkännas på grund av
45 § 1 mom. b) eller c) eller 59 a §,
erhålla högre statsbidrag än förut
stadgats.
59 §.
1 mom. Ägare av anläggning eller
byggnad, som avses i 24 §, är,
där annat ej följer av vad nedan
stadgas, pliktig att inrätta, utrusta
och underhålla enskilt skyddsrum,
som skall finnas för anläggningen
eller byggnaden.
--- ■—--sig åtgärden.
2 in o m. Kan skyddsbehovet för
viss anläggning eller byggnad enligt
organisationsplanen tillgodoses genom
sådant allmänt skyddsrum, som
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
anses i 22 § andra stycket, äger länsstyrelsen
på framställning av ägaren
medgiva denne befrielse från skyldighet
som i 1 mom. första stycket
sägs. Ändå att framställning därom
ej skett, må länsstyrelsen, därest det
allmänna skyddsrummet färdigställts
eller eljest synnerliga skäl föreligga,
befria fastighetsägare från
skyldighet att i samband med nybyggnad
eller därmed jämförlig ändring
i befintlig byggnad inrätta eller
utöka enskilt skyddsrum.
Om skyldighet att i fall som nu
sagts erlägga bidrag till kostnaderna
för anordnande av skyddsrum stadgas
i 59 b §.
59 a §.
Skall ett i organisationsplanen
upptaget allmänt skyddsrum inrättas
som fullträff säkert skyddsrum
på mark, som åges eller nyttjas av
annan än kommun, må länsstyrelsen
medgiva honom att i stället för kommunen
inrätta och utrusta skyddsrummet,
därest det kan ske utan olägenhet
för skyddsrumsfrågans ordnande.
Anordnaren äger för sådant
fall att, enligt de allmänna föreskrifter
Konungen meddelar, av
kommunen utfå den del av anläggningskostnaden,
som överstiger skäligt
fredsanvändningsvärde. Fördelningen
av kostnaden i fall som här
avses bestämmes av länsstyrelsen.
59 b §.
Har länsstyrelse enligt 59 § 2
mom. medgivit befrielse från skyldighet
att inrätta, utrusta eller underhålla
enskilt skyddsrum för an
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
88 §.
Är någon ---
89 §.
1 mom. Den som------
Varder någon — — -—----
2 mom. Civilförsvarspliktig, som
jämlikt 18 § kallats att inställa sig
personligen men utan laga förfall
uteblir, böte högst femtio kronor
(Föreslagen lydelse:)
läggning eller byggnad, vare ägaren
pliktig att i stället utgiva bidrag
till kommunen för skyddsrumskostnad
(fastighetsägarbidrag)
med belopp högst motsvarande normalkostnaden
för anordnande av
skyddsrum för anläggningen eller
byggnaden eller den del av densamma,
varom fråga är.
Då synnerliga skål därtill äro,
äger länsstyrelsen att efter civilförsvarsstyrelsens
allmänna anvisningar
medgiva befrielse helt eller delvis
från bidragsplikt enligt första stycket.
Konungen bestämmer normalkostnad
för anordnande av skyddsrum
samt meddelar föreskrifter i övrigt
rörande beräkningen av fastighetsägarbidraget
och dess erlåggande.
88 §.
—--för kostnaden.
Vad i första stycket sägs skall icke
gälla vid fullgörande av bidragsplikt,
varom stadgas i 59 b §.
89 §.
---— tio kronor.
--- sin upplysningsskyldighet.
2 mom. Med böter högst femtio
kronor straffes
1. civilförsvarspliktig som jämlikt
18 § 1 mom. kallats att inställa
sig personligen men utan laga förfall
uteblir; samt
2. i allmänna civilförsvaret inskriven
civilförsvarspliktig som utan
laga förfall underlåter att göra adressanmälan
jämlikt 18 § 2 mom.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Har den civilförsvarspliktige laga
förfall för sin utevaro men underlåter
han att, så snart ske kan, anmäla
förfallet hos civilförsvarsmyndighet,
böte tio kronor.
3 m o in. Underlåter någon att tillhandagå
med införskaffande av upplysningar
eller att förmedla ålägganden
och andra meddelanden efter
vad i 58 § sägs, straffes med dagsböter.
Har den civilförsvarspliktige laga
förfall för sin utevaro i fall som
under 1. sägs men underlåter han
att, så snart ske kan, anmäla förfallet
hos civilförsvarsmyndighet, böte
tio kronor.
3 inom. Har civilförsvarspliktig
om rekommenderad postförsändelse
mottagit avi, av vilken framgår, att
försändelsen avsänts av civilförsvarsmyndighet,
och underlåter han utan
laga förfall att avhämta försändelsen,
eller vägrar civilförsvarspliktig, dä
försändelse från civilförsvarsmyndighet
tillhandahålles honom, att
utkvittera eller mottaga densamma,
dömes till dagsböter.
å m o m. Underlåter någon att tillhandagå
med införskaffande av upplysningar
eller att förmedla ålägganden
och andra meddelanden efter
vad i 58 § sägs, straffes med dagsböter.
91 §.
Med dagsböter-------
I. den som —-------
10. den som — —-----—
II. den som eljest åsidosätter
föreskrift eller föreläggande, som
meddelats med stöd av denna lag
eller av Konungen meddelade tilllämpningsbestämmelser
till lagen och
ej avser åliggande, beträffande vilket
vite enligt 88 § kan stadgas.
Fälles någon--------
91 §.
------år straffes
----första stycket;
----anspråk; samt
11. den som eljest åsidosätter
föreskrift eller föreläggande, som
meddelats med stöd av denna lag
eller av Konungen meddelade tilllämpningsbestämmelser
till lagen och
ej avser åliggande, beträffande vilket
vite enligt 88 § kan stadgas, eller
bidragsplikt jämlikt 59 b §.
----egendomens värde.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
13
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
Har jämlikt de före denna lags
ikraftträdande gällande bestämmelserna
skyldighet ej förelegat att för
anläggning eller byggnad inrätta enskilt
skyddsrum, må ej, med mindre
särskilda skäl därtill äro, på grund
av vad i 24 § stadgas anläggningens
eller byggnadens ägare åläggas att
inrätta skyddsrum.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet infor Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson,
Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om ändrade
bestämmelser angående anordnande av skyddsrum m. m. samt anför.
Då frågan om civilförsvarets fortsatta verksamhet på grundval av 1945
års civilförsvarsutrednings betänkande (SOU 1947: 10) genom proposition
(nr 81) underställdes 1948 års riksdag, lämnades skyddsrumsfrågan öppen.
Den ansågs icke kunna lösas utan ytterligare utredning. Med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 20 februari 1948 tillkallade jag fyra sakkunniga
för att verkställa denna utredning. De sakkunniga, vilka antogo benämningen
1948 års skyddsrumsutredning, utgjordes av ledamoten av riksdagens
andra kammare G. F. Thapper, ordförande, borgarrådet Helge Berglund,
översten Björn Bjuggren och ledamoten av riksdagens första kammare
byråchefen Ragnar Lundqvist samt biträddes av ett flertal experter.
De sakkunniga avgåvo den 2 maj 1950 ett betänkande med förslag rörande
skyddsrumsfrågans ordnande, rubricerat »Skyddsrum för civilbefolkningen»
(SOU 1950: 13). Betänkandet utmynnar i ett förslag till ändringar i civilförsvarslagen
avsett att skapa den rättsliga grundvalen för en omfattande
utbyggnad under en tioårsperiod av fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen.
Nettokostnaderna härför uppskattas till 200 miljoner kronor,
att fördelas mellan stat, kommun och fastighetsägare. Ansvaret för anordnandet
av de fullträffsäkra skyddsrummen skulle emellertid i princip läggas
på kommunerna.
Över betänkandet ha yttranden avgivits av överbefälhavaren -— efter
hörande av försvarsgrenscheferna, militärbefälhavarna och riksheinvärnschefen
— försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets
forskningsanstalt, arbetarskyddsstyrelsen — med bifogande av särskilda
yttranden av samtliga yrkesinspektörer och bergmästare samt spräng
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
ämnesinspektionen —■ bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens
nämnd för samlingslokaler, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,
sjukvårdsberedskapsnämnden, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret, skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Sveriges
geologiska undersökning, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
statens handels- och industrikommission, svenska atomkommittén, de sakkunniga
rörande bakteriologisk krigföring, överståthållarämbetet, samtliga
länsstyrelser, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg, Gävle, Eskilstuna och Sundsvall, Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Landsorganisationen i Sverige, Svenska
arbetsgivareföreningen, Stockholms garageägares och bensindistributörers
förening, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Hyresgästernas riksförbund, Sveriges
industriförbund, Riksluftskyddsförbundet, Svenska brandskyddsföreningen,
Svenska teknologföreningen, Samarbetskommittén för byggnadsfrågor
samt Civilförsvarsingenjörernas förening. Vid överståthållarämbetets
yttrande och många av de utlåtanden, som avgivits av länsstyrelser och
stadsfullmäktige, funnos fogade särskilda yttranden från civilförsvarsnämnder
och andra kommunala organ samt civilförsvarschefer.
I remissyttrandena tillstyrkes i allmänhet utredningens förslag i stöld
och behovet av en upprustning på detta område vitsordas från alla håll.
Delade meningar råda framförallt beträffande utredningens kostnadsberäkningar
och frågan om kostnadernas fördelning.
För egen del kan jag i princip ansluta mig till utredningens förslag om
anordnande av fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen. Bl. a. beträffande
utbyggnadens omfattning och kostnadsfördelningen anser jag
emellertid vissa modifikationer erforderliga, överhuvud böra enligt min
mening statsmakterna icke i detta läge binda sig för en bestämd utbyggnadsplan
för skyddsrummen eller för en tidtabell för dess genomförande.
De förutsättningar av bl. a. militärteknisk och ekonomisk natur, på vilka
en sådan plan måste bygga, kunna nämligen ganska snabbt förändras och
påkalla en annan inriktning av arbetet eller en annan utbyggnadstakt.
Jag anhåller att i det följande få närmare behandla skyddsrumsfrågan.
I detta sammanhang berör jag dock i första hand endast de spörsmål, som
kräva reglering i lag. Jag kommer således icke att nu behandla andra frågor
i vidare mån än som erfordras för lagstiftningsfrågornas rätta bedömande.
Samtidigt torde vissa andra aktuella förslag om ändring i civilförsvarslagen
få upptagas till prövning. De anslagsfrågor, som äga samband med
utbyggnaden av skyddsrummen under nästföljande budgetår, komma att
anmälas särskilt.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
I. Översikt av nuvarande förhållanden.
Gällande bestämmelser.
De grundläggande bestämmelserna om skyddsrum finnas i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536; ändr. se SFS 1945:760, 767, 1947:388,
1948:432 och 1950:46). Lagen skiljer mellan allmänna och enskilda
skyddsrum.
De allmänna skyddsrummen äro avsedda dels för det allmänna
civilförsvarets personal och verksamhet, dels för vägfarande och
andra som uppehålla sig på allmän plats, s. k. offentliga skyddsrum. Allmänna
skyddsrum skola finnas i stad och köping samt inom annat tättbebyggt
område, som icke är av endast ringa omfattning. Om särskilda
förhållanden påkalla det, skola allmänna skyddsrum inrättas också på
andra platser. Den omfattning, vari allmänna skyddsrum skola finnas inom
ett civilförsvarsområde, bestämmes i organisationsplanen för området
(22 §). De allmänna skyddsrummen skola erbjuda skäligt skydd mot andra
verkningar av bomber än omedelbar träffverkan. Ett sådant skyddsrum
skall sålunda bl. a. skydda mot rök- och stridsgaser och mot den belastning
som kan uppstå om byggnaden, där skyddsrummet ligger, störtar
samman (23 §). Så beskaffade skyddsrum benämnas normal skydd srum.
De skola anordnas och underhållas av kommun (45 § 1 mom.), som får
statsbidrag med i princip s/3 av kostnaden för inrättandet (47 §). Skyldighet
för kommun att anordna skyddsrum anses inträda endast i den mån
staten beviljar anslag för ändamålet.
I övrigt skola i viss utsträckning finnas enskilda skyddsrum.
Skyldighet att inrätta sådana föreligger endast inom område eller på plats,
där särskilt civilförsvar skall vara organiserat, d. v. s. i praktiken i städer,
köpingar och andra tättbebyggda orter som ha en folkmängd av minst 200
och en boendetäthet av 20 personer per ha, och blott för vissa i lagen
närmare angivna anläggningar och byggnader. Hit höra hamnar, järnvägsstationer
och jämförliga anläggningar, industriella anläggningar med minst
25 samtidigt sysselsatta personer, undervisnings- och vårdanstalter samt
hotell och pensionat som äro avsedda att hysa minst 25 människor, byggnad
med mer än två våningar som till väsentlig del är avsedd till bostad
eller till kontors- eller affärslokal, ävensom efter länsstyrelsens förordnande
annan anläggning eller byggnad där människor bo eller eljest vanligen
vistas (24 §). Enskilt skyddsrum skall, om det är avsett för bostadshus,
kunna hysa minst så många personer som beräknas under fredstid
bo i huset, samt i annat fall beräknas för så många människor som kunna
antagas under krig i allmänhet samtidigt vistas inom anläggningen eller
byggnaden eller den del därav, för vilken skyddsrummet är avsett (25 §).
Sådant skyddsrum skall erbjuda samma skydd som allmänt skyddsrum. Om
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
det är avsett för högst 25 personer, får det dock anordnas utan att det skyddar
mot rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall förordnar
annorlunda (26 §). Skyldighet att anordna enskilt skyddsrum åvilar
anläggningens eller byggnadens ägare (59 §). Statsbidrag till kostnaderna
utgår icke utom för undervisningsanstalter och vissa trafikföretag.
Då synnerliga skäl föreligga, äger Konungen för särskilda fall förordna
att skyddsrum skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än
vad nyss sagts (29 §). Här avses framförallt s. k. fullträffsäkra
skyddsrum. Har sådant förordnande meddelats i fråga om ett enskilt
skyddsrum, är fastighetsägaren berättigad till skälig ersättning av
statsmedel för den kostnad som åsamkats honom. Anspråk på ersättning
prövas i den ordning som är stadgat i fråga om rekvisition för krigsmaktens
behov d. v. s. av särskilda värderingsnämnder. — Avser förordnande enligt
29 § åter ett allmänt skyddsrum, kan eventuellt högre statsbidrag än
Va av kostnaden komma i fråga. Enligt 48 § äger nämligen Konungen, där
särskilda omständigheter föranleda därtill, medgiva att kommun kan få
sådant högre statsbidrag bl. a. för kostnader för anordnande av skyddsrum.
Civilförsvarslagen innehåller även bestämmelser om källarmursgeno
in brott. I 32 § föreskrives sålunda, att källarmursgenombrott
skall upptagas för skyddsrum anordnade i källare till byggnad eller byggnader,
som utgöra eller tillhöra sluten kvartersbebyggelse eller annan sammanhängande
bebyggelse av minst 40 meters längd, där så anses erforderligt
för säkerställande av förbindelserna utåt i händelse av byggnadsras.
Skyldighet att utföra källarmursgenombrott (i befintliga byggnader) åligger
kommun.
Slutligen må här nämnas, att enligt 30 § civilförsvarslagen skyddsrum ej
utan särskilt medgivande får nyttjas eller de tekniska anordningarna däri
ändras på sätt som inkräktar på utrymmet eller gör skyddsrummet mindre
tjänligt för sitt ändamål. Medgivande lämnas av civilförsvar sstyrelsen, i
vissa fall av länsstyrelser eller civilförsvarschefer.
Det nuvarande skyddsrumsbeståndet.
Enligt vad civilförsvarsstyrelsen uppgivit (se prop. 248/1950 s. 10) utgöres
det nuvarande skyddsrumsbeståndet huvudsakligen av ca 15 000
normalskyddsrum med plats för omkring 1 milj. personer. Normalskyddsrummen
äro anordnade i byggnader, som uppförts efter år 1944 och följaktligen
till större delen äro belägna i samhällenas ytterområden. De inre
och befolkningstäta delarna ha däremot blivit eftersatta och sakna praktiskt
taget skydd. Civilförsvarets ledning och styrkor ha f. n. endast i
mycket begränsad omfattning skyddade uppehållsplatser. Skyddsrum i berg
ha anordnats i mycket liten utsträckning — ett 70-tal i hela landet med
20 000 platser.
2 — Biluing till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 176.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
I skyddsrumsbeståndet har härvid icke inräknats de enskilda skyddsrum
med omkring 1,8 milj. platser, som anordnades under kriget. Dessa provisoriska
anordningar anses nämligen icke uppfylla de krav man nu måste
ställa på enskilda skyddsrum. Däremot ha inräknats de normalskyddsrum,
som på grund av dispenser, meddelade under åren 1945—1948, från början
icke färdigställts annat än i fråga om den bärande konstruktionen. I enlighet
med ett av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande lämnat bemyndigande
har nämligen civilförsvarsstyrelsen i januari 1951 ålagt vederbörande fastighetsägare
att iordningställa dessa skyddsrum. Erforderlig materiel har
tidigare upphandlats centralt genom statens försorg för att mot full ersättning
tillhandahållas fastighetsägarna.
1950 års riksdag beviljade under höstsessionen på tilläggsstat för budgetåret
1950/51 medel till en avsevärd förstärkning av beståndet av allmänna
skyddsrum. I enlighet med förslag, framlagda i propositionen nr 248, anvisades
sålunda 6 milj. kronor till kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m. Av dessa medel avsågs 5 milj. kronor huvudsakligen skola
användas till fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen (offentliga
skyddsrum) och en milj. kronor till sådana skyddsrum för det allmänna
civilförsvaret.
Då på anslaget fanns en disponibel reservation av ca 6 milj. kronor,
vilken belöpte på det allmänna civilförsvarets skyddsrum, äro numera för
detta ändamål tillgängliga omkring 7 milj. kronor. Då frågan anmäldes
för Kungl. Maj:t framhöll jag att det vore min avsikt att tillse att anvisade
medel i huvudsak användes till sprängningsarbeten. Dessa arbeten ha också
numera påbörjats på några håll.
Behovet av skyddsrumsplatser.
Skyddsrumsutredningen har gjort en undersökning rörande behovet av
enskilda skyddsrum i landet enligt gällande bestämmelser och härvid kommit
fram till att detta f. n. omfattade omkring 5 milj. skyddsplatser. Då de
användbara skyddsrummen enligt civilförsvarsstyrelsens förut redovisade
uppskattning ha omkring 1 milj. platser, skulle alltså den totala bristen
utgöra ca 4 milj. platser. Härtill kommer ett enligt organisationsplanerna
icke täckt behov av offentliga skyddsrum för trafikanter, av civilförsvarsstyrelsen
angivet till 400 000 platser. II.
II. Allmänna synpunkter på och riktlinjer för skyddsrumsbyggandet.
Skyddsrumsutredningen.
Inledande synpunkter.
Utredningen framhåller till en början att omfattande civilförsvarsåtgärder
icke minst anordnande av skyddsrum för civilbefolkningen måste för
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
beredas och vidtagas under fred. Vad särskilt angår skyddsrumsfrågan så
utgör en tillfredsställande lösning av denna ett villkor för landets förmåga
att över huvud motstå ett krigs påfrestningar. Genomgripande befolkningsomflyttningar
från utsatta områden till mera skyddat belägna komma
sannolikt att framtvingas av förhållandena under krig, men viss del av
befolkningen måste stanna kvar i tätorterna för att upprätthålla för krigföringen
och folkförsörjningen livsviktiga funktioner. Denna del av befolkningen
måste effektivt kunna skyddas och förläggas i tekniskt fullvärdiga
skyddsrum. Det fordras också att skyddsrummen äro tillräckligt
stora och så placerade, att de i krigsöppningsskedet tillfälligt kunna mottaga
även befolkningsskikt, som planenligt skola flytta bort från orten i
fråga.
Av det anförda framgår att utredningens förslag i huvudsak avser skyddsrum
för civilbefolkningen. Även spörsmålet om skydd för det allmänna
civilförsvarets personal och verksamhet har emellertid uppmärksammats.
Frågor, som avse den ekonomiska försvarsberedskapen, såsom skyddande
av krigs- och försörjningsviktiga industrier, kraft- och vattenförsörjning
in. m. synas däremot i betänkandet ha berörts endast i förbigående. Skyddsåtgärder
för exempelvis viktig administrativ verksamhet, sjukhusvårdens
ordnande under krig etc. ha icke särskilt behandlats.
Skyddsrumsfrågan i andra länder.
I ett särskilt kapitel har utredningen i korthet redogjort för skyddsrumsfrågans
läge i några andra länder, nämligen Danmark, Norge, Schweiz,
Storbritannien och USA. I denna del torde få hänvisas till betänkandet
(s. 18—21). Här må endast nämnas att i alla större städer i Norge skola,
förutom de för varje byggnad föreskrivna skyddsrummen motsvarande
de svenska normalskyddsrummen, finnas offentliga fullträffsäkra skyddsrum
för 20 procent av invånarantalet. Dessa skyddsrum skola anordnas i
berg. Enligt en av stortinget antagen fyraårsplan beräknas utbyggnaden
vara slutförd före utgången av år 1953.
Anfallsmedel och skadeverkningar.
För vår egen del framhåller utredningen i det förut omnämnda inledande
avsnittet, att skyddsrumsfrågan måste lösas med vederbörligt hänsynstagande
till anfallsmedlens utveckling och skyddsrummen härvid konstrueras
så, att de fylla sitt ändamål även inför den utveckling, som f. n. kan
förutses eller bedömas trolig icke minst i fråga om atomvapnen. Frågan
om anfallsmedel och skadeverkningar behandlas närmare i ett särskilt
kapitel. Utredningen framhåller här till en början, att man för att kunna
bedöma omfattningen av de skyddsåtgärder, som böra vidtagas, måste söka
bilda sig en uppfattning om hur ett kommande krig kan komma att gestalta
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
sig i fråga om anfallsmedel och skadeverkningar. Sammanfattningsvis yttrar
utredningen härom.
Anfallen mot hemorten, civilbefolkningen och den krigspotential, som
där finns, komma sannolikt i ett framtida krig att intensifieras mer än
under senaste kriget. Särskilt torde anfall komma att riktas mot kommunikationer,
kraftförsörjning, oljelager och krigsviktiga industrier samt
mot samhällen för att sönderslå viktiga administrativa och andra samhällsfunktioner.
Flygets utveckling möjliggör angrepp mot alla orter inom vårt
land, oberoende av deras geografiska läge, för såvitt icke anfallen hindras
av luftförsvar.
Tungt bombflyg kan medföra betydligt större bomblaster och fälla sin
last från högre höjder än tidigare. Fällning kan ske genom moln och utan
marksikt, men dock med god träffsäkerhet med hjälp av radarsikten och
andra instrument.
Snabba reabombplan samt bombplan eller bombförband med atombomber
komma att ställa stora krav på luftförsvaret, effektiv alarmering av civilbefolkningen
samt krav på att kvarvarande befolkning inom utsatta områden
har tillgång till fullträffsäkra skyddsrum, där de permanent kunna
uppehålla sig.
Styrda eller målsökande bomber med eller utan egen drivkraft kunna
fällas med god träffsäkerhet utom det lokala luftvärnets räckvidd.
Vid terroranfall mot tätorter torde brandbomber komma att användas
med betydligt större effekter än tidigare. Minbomber vid sådana anfall
torde komma att vid massinsats förekomma i viktklasser om högst 500 kg.
Mot speciella, krigsviktiga mål (administrativa centra, kommunikationer,
nyckelindustrier m. m.) komma sannolikt tyngre, styrda bomber att insättas.
Anfall med atombomber kunna beräknas sättas in mot mycket krigsviktiga
mål, mot större bebyggda samhällen samt mot större industriområden
av krigsavgörande betydelse. Möjligtvis kunna av psykologiska
skäl anfall sättas in även mot andra viktiga orter.
Vid bedömandet av mot vilka mål atombombanfall kunna bli aktuella
måste hänsyn tagas till vad som kan förutses beträffande utvecklingen.
Det är möjligt att i framtiden sådana förbättrade framställningsmetoder
uppnås, att atombomben vid krig kan få ännu vidare användningsområden
än vad som här bedömts för närvarande sannolikt.
Vad särskilt angår den flygtekniska utvecklingen och robotvapen
erinrar utredningen till en början om att modernt flyg även
från relativt långt bort belägna baser kan nå varje punkt av vårt land. Bombflygplanen
tendera att bli allt större. Med undantag för de allra största torde
även dessa plan komma att övergå till reaktionsdrift med i hög grad uppdrivna
hastigheter. — I fråga om robotvapen torde mycket stora räckvidder
vara möjliga och god träffsäkerhet uppnås vid avstånd av 30 å 40 mil.
Robotar av V-2 typ röra sig med en fart långt över ljudhastigheten men
äro dyrbara och tekniskt svåra att framställa. Annat än mot mycket stora
städer torde de därför icke komma att användas förrän om kanske 5 å 10
år. överhuvud taget medför utvecklingen inom det flygtekniska området
samt av robotvapen, radar m. in. ökade aktionsradier och flyghastigheter,
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
större flyghöjd, kortare förvarningstider, större och effektivare bomblaster
samt ökad träffsäkerhet.
I fråga om brandämnen framhåller utredningen, att brandmedlens
utveckling sannolikt kommer att kännetecknas av strävan att nå effekter
genom massinsats. Ett antal småbränder kunde lätt växa ut till en katastrofbrand.
Utredningen fortsätter.
Vid mycket häftiga bränder över stora ytor medför den oerhörda värmemängden,
att luft från alla sidor sugs mot eldhärden. På så sätt uppkommer
s. k. eldorkan, som i ytterligt hög grad försvårar eldsläckningsarbetet.
Under kriget påträffades i provisoriska och icke gassäkra skyddsrum tusentals
offer, som synas ha dött ej direkt på grund av den höga temperaturen
utan av syrebrist, koloxidförgiftning och hetta gemensamt. Andra tusenden,
som försökte undkomma genom de flammande gatorna, förbrändes.
Risken för omfattande bränder har ytterligare ökat genom atombomben.
Då denna detonerar alstras en oerhörd hetta med antändningsförmåga på
stort avstånd från detonationscentrum.
Allt tyder på att brandmedlen även i ett framtida krig få stor betydelse
vid anfall mot tättbebyggda samhällen.
Beträffande radioaktiva stridsmedel, vilka bildas vid atombombkrevader
samt såsom biprodukter vid framställning av atombomber
m. m., må från betänkandet här återgivas följande uttalanden.
De radioaktiva stridsmedlen åstadkomma skada genom att utsända olika
strålar — —- —. De äro verksamma i än mindre mängder än stridsgaser.
Ett kilogram fördelat över en yta av en kvadratkilometer kan vara tillräckligt
för att på omkring en timme ge för människor dödlig stråldos. Utspridda
på marken över ett område, tvinga de radioaktiva stridsmedlen
därför till utrymning.
Den radioaktiva strålningen åstadkommer ingen skadlig inverkan på
materiel men däremot farliga skador på levande organismer. Skadorna visa
sig vanligen icke förrän efter en tid. — —- •—
Farligast äro de radioaktiva ämnena, om de på något sätt komma in i
kroppen, t. ex. vid inandning eller med förorenade födoämnen, då redan
ett par tusendels milligram kan innebära dödlig risk. En sådan fara föreligger
bl. a., om radioaktiva ämnen utspritts i form av fint stoft. Mot inandning
av sådana ämnen skyddar som regel gasmask, men filterbehållaren
blir snart själv radioaktiv och måste efter någon tid bytas. En annan
möjlighet är, att fienden använder sabotörer för att inblanda radioaktiva
ämnen i livsmedel, dricksvatten o. s. v. Beträffande skydd mot sistnämnda
fara äro ytterligare undersökningar erforderliga.
Genom särskilda instrument kan den radioaktiva strålningen påvisas och
indikering därigenom ske.
Sanering är knappast möjlig, men en viss självsanering sker automatiskt,
i det att strålningen successivt minskas.--- —
Den genomträngande strålningen från markbelagda områden har dock
icke större genomträngningsförmåga än att ca en halv meter sten helt
skyddar. Redan vid 30 cm (ungefärliga murtjockleken hos nuvarande normalskyddsrum)
kan man, vid de beläggningstätheter som kunna tänkas
ifrågakomma över större områden, stanna i dagar i skyddsrummet utan
22
Kangl. Maj.ts proposition nr 176.
att riskera en livsfarlig stråldos. Då utrymning av skyddsrummen skall
utföras, måste den ske i snabbt tempo och om möjligt med hjälp av överbroning
med t. ex. plankgångar eller pappbeläggning.
Utredningen framhåller emellertid, att mängden radioaktiva ämnen, som
kan stå till förfogande för krigföring, än så länge är relativt begränsad. I
ett visst ögonblick kan nämligen en angripare praktiskt taget icke disponera
över större mängd radioaktiva ämnen än som framställts under närmast
föregående två månader.
Vad angår atombomben anför utredningen i huvudsak följande.
Atombomben, som med avseende på kraftkoncentration överträffar allt vad
man tidigare känt till, är på en gång brandbomb och minbomb. Därtill
kommer dess verkan medelst radioaktiv strålning. Då atomsprängämnen i
små kvantiteter ej kunna bringas att explodera, kan man ej framställa
atombomber med en sprängverkan av samma storlek som vanliga sprängbomber.
De maste vara större. Skydd mot atombomben kan ej improviseras
utan måste planläggas och genomföras under fred. Då de åtgärder, som
måste vidtagas, äro omfattande, kunna de ej hållas hemliga. Man kan därför
tillgodogöra sig erfarenheter från USA.
Utredningen lämnar härefter en översikt över eu atombombs skadeverkningar
och framhåller därvid, att enligt amerikanska uppskattningar en
sådan bomb, fälld utan förvarning över ett tättbefolkat industriområde1
och detonerande på lämplig höjd, skulle medföra att ca 100 000 människor
drabbades av skador av olika slag. 20 000 skulle dödas omedelbart och lika
många skulle do inom en vecka. Skadorna skulle bestå av chockverkan,
brännskador och sår, framkallade av explosion, splitter och ras; därtill
komma de för atombombanfall speciella skadorna av radioaktiv strålning,
vanligen synliga efter 3—21 dagar. Om skyddsmöjligheter icke funnes,
skulle inom en radie av 1 000 m dödsprocenten vara nära 100, varefter
skadorna skulle minska alltefter avståndet. På längre avstånd än 3 000 m
behöva skador knappast förutses. De radiologiska verkningarna av en atombombs
detonation äro beroende av om denna sker i luften, i vattnet eller
under jord. Härom anför utredningen bl. a.
Detonationen av en atombomb i luften framkallar två allmänna typer
av radiologiska risker. Den första och farligaste för människor framkallas
av den intensiva strålningen (gammastrålar och neutroner) i det ögonblick
detonationen sker. Detta speciella faromoment varar endast några sekunder,
men dess förmåga att döda är stor. Skydd mot dess verkan inträder
på tillräckligt avstånd från detonationscentrum eller uppnås i skyddsrum.
Visst skydd erbjudes genom terrängen, jordvallar, tjocka murar eller liknande
strålningsbarriärer.
Den andra typen av radiologiska risker, framkallade genom atombombkrevad,
är den långvariga eller kvarstående risk, som beror på närvaron
1 Här förutsattes tydligen ett område med en sammanträngd befolkning av flera hundra
tusen personer.
23
Kungl. Mcij.ts proposition nr 176.
av bildade radioaktiva produkter. Vid en detonation i luften äro dessa
dock av underordnad betydelse, eftersom de flesta skadliga ämnena följa
med de heta explosionsgaserna uppåt och skingras på hög höjd.--- —
Om bomben detonerar under en vattenyta, så som skedde vid det andra
Bikini-försöket, skilja sig de radiologiska verkningarna väsentligt från dem
som framkallas av detonation i luften. Den strålning som utsändes i själva
detonationsögonbliclcet absorberas till stor del i omgivande vatten och får
därför relativt kort räckvidd och ringa verkan. Desto större verkan få de
radioaktiva klyvningsprodukterna, som nu icke ha fri väg upp till de högre
atmosfärskikten utan till stor del bindas i de vid explosionen uppslungade
vattenmassorna. Dessa falla inom kort ned igen såsom ett intensivt radioaktivt
regn eller dimma. Närliggande land och föremål ovan vattenytan
liksom själva vattnet bli ytterst kraftigt förgiftade med radioaktiva ämnen.
Som regel ligger denna förgiftning kvar i månader eller år.
Skyddsrumsutredningen redovisar i fortsättningen vissa beräkningar,
vilka med utgångspunkt från de erfarenheter, som vunnits av bomber av
den typ som användes i Japan, gjorts rörande verkningarna av de bomber
av »förbättrad» typ, som nu kunna tänkas finnas. Utredningen har härvid
särskilt uppehållit sig vid frågan, hur verkningarna av strålningen kunna
reduceras genom lämpligt vald skyddstäckning, och anför i denna del bl. a.
Vid de beräkningar som gjorts häröver har förutsatts, att bomben —
för att uppnå maximal skadegörelse över en stor yta -—• bringas att detonera
på en höjd av 800 meter över marken. Man finner då, att personer i ett
skyddsrum 600 meter från en punkt på marken mitt under den detonerande
bomben skulle få mer eller mindre svåra men i regel ej dödliga strålningsskador,
om de skyddas av ett skikt av 85 cm betong med volymvikten
2,4 eller av annat likvärdigt strålningsskydd. För att få samma skydd mitt
under bomben erfordras ett betongskikt av 105 cm.
Skäl finnas att antaga, att barn äro mycket känsligare för strålningens
skadliga verkningar än vuxna, även om kvantitativa uppgifter saknas. I
fullträffsäkra skyddsrum löpa ej ens barn några risker för strålskador,
men barn som befinna sig i s. k. normalskyddsrum vid ett atombombanfall
kunna drabbas av strålskador ännu på avstånd från bomben, vid vilka
ingen risk är för handen för vuxna personer. Detta ökar angelägenheten av
att barn såvitt möjligt bortflyttas från större orter vid atombombfara och
att normalskyddsrum i största möjliga utsträckning ersättas med fullträffsäkra
skyddsrum.
Utredningen konstaterar i annat sammanhang sammanfattningsvis, att
skyddet mot den radioaktiva strålningen är utan betydelse för dimensioneringen
av fullträffskyddsrum som konstrueras för fullträffverkan av vanliga
bomber. Skyddsrum av annan typ ger ett ofullständigt skydd mot
radioaktiv strålning.
Det förtjänar nämnas, att utredningen icke kunnat närmare beakta verkningarna
av »superbomben» (väteatombomben) men uttalar att bergskyddsrum
och fullträffsäkra betongskyddsrum enligt gjorda uppskattningar
kunna utföras så att de erbjuda betryggande skydd mot en sådan bomb.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Förvarning stiden.
Efter sin redogörelse för anfallsmedel och skadeverkningar i ett framtida
krig övergår utredningen till frågan om förvarningstiden, d. v. s. tiden
mellan flyglarm och anfall. Utredningen framhåller att denna tid tenderade
att minska på grund av de ökade flyghastigheterna och införandet
av robotvapen; i många fall kunde den bedömas gå ned till noll. Med stöd
av vissa beräkningar finner utredningen, att befolkningen i orter belägna
50 km från kusten eller yttersta luftbevakningen vid anfall på låg höjd
och med snabb anflygning måste kunna nå skyddsrum inom 4—5 minuter
från larm; i orter närmare kusten eller luftbevakningen inom än
kortare tid. På grund av de höga flyghastigheterna måste stora områden
larmas vid anflygning, vilket medför ett stort antal »blindlarm» och ökade
störningar av samhällslivet. I orter, där anfallsriskerna äro stora, är det
därför angeläget att under krig förlägga livsviktiga samhällsfunktioner i
berg eller under likvärdiga skydd. Den kvarvarande befolkningen måste
nattetid vistas i skyddsrum. I allmänhet är det önskvärt, att de skyddssökande
skola ha kortast möjliga väg att tillryggalägga.
Några slutsatser.
Utredningens bedömanden rörande anfallsmedel och skadeverkningar vid
luftanfall under ett eventuellt nytt krig, sammanställda med föreliggande
och här förut redovisade uppgifter om storleken och beskaffenheten av det
nuvarande skyddsrumsbeståndet i landet, ha för utredningens del lett till
slutsatsen att en väsentlig förstärkning av denna form av skydd mot anfall
från luften är nödvändig. Det understrykes, att skyddsrummen måste tillmätas
den allra största betydelse för hemortens försvar och därför ingå
som ett led i de totala försvarsåtgärderna. Utredningen finner anfallsmedlens
utveckling innebära, att det under anfall med moderna stridsmedel
praktiskt taget är omöjligt att vistas inom anfallsområdet utan skydd.
Kraven på skyddsrum ha till följd av utvecklingen skärpts såväl kvalitativt
som kvantitativt.
Skgddsrumstyper. Skyddsrummens tekniska utförande.
I förstnämnda hänseende, alltså beträffande frågorna vilka skyddsrumstyper,
som påkallas av de ökade kraven på skydd, samt skyddsrummens
tekniska utförande, förordar utredningen dels att fullträffsäkra skyddsrum
i framtiden bliva normal skyddsrumstyp, dels att vissa andra tekniska
förbättringar genomföras. Utvecklingen mot effektivare bomber, ökade
bombvikter och större bomblaster hade — framhåller utredningen — skärpt
kravet på skyddets beskaffenhet. Inom sådana områden, där användning
av atombomber eller massinsats av bomber av konventionell typ bedömes
trolig, måste man därför enligt utredningens mening övergå till skyddsrum
med större skyddsvärde än de s. k. normalskyddsrummen — fullträff
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
skyddsrum. Även i fråga om vissa konstruktionsdetaljer (skyddsrumsdörrar
in. m.) krävas för skydd mot atombomben andra anordningar än de
som f. n. användas. Då framtidens skyddsrum i större utsträckning än vad
som hittills ansetts erforderligt måste kunna tjäna som permanenta uppehållsplatser
för civilbefolkningen, måste de fylla högt ställda anspråk även
på inredning och utrustning.
Utredningen framhåller att de angivna ökade kraven föranledde en omvärdering
av begreppet »normalskyddsrum», bl. a. av den orsaken att de
nuvarande skyddsrummen med denna benämning enligt utredningens förslag
i framtiden icke komma att representera någon normaltyp. Med hänsyn
härtill föreslår utredningen att benämningen »normalskyddsrum» utgår
och att såsom beteckning för skyddsrum med motsvarande skyddsvärde
införes termen »husskyddsrum». Vid sidan av fullträffskyddsrummen och
husskyddsrummen böra enligt utredningens mening vid civilförsvarsberedskap
anordnas provisoriska skyddsrum.
Rörande den närmare beskaffenheten av dessa typer och skyddsrummens
utförande, så ha redan förut berörts vissa synpunkter på skyddet mot
radioaktiv strålning från atombomben. Utredningen har i detta sammanhang
ytterligare utvecklat dessa och härvid bl. a. redogjort för vissa undersökningar
beträffande de troliga verkningarna på olika bebyggelsetyper
vid en detonation över Stockholm av en atombomb av »förbättrad» typ
(detonationshöjd 800 in). Här må endast vissa av utredningens slutsatser
på denna punkt återgivas.
I fråga om s. k. normalskyddsrum av standardkonstruktion (husskyddsrum)
beräknas sålunda på avståndet 750 meter från punkten på marken
under detonationscentrum dödligheten vara ca 30 procent vid lamellhusbebyggelse
av typen Årsta och ca 12 procent vid punkthusbebyggelse av
typen Danviksklippan. Genom provisoriska förstärkningar (40 cm sandfyllning)
eller med betongförstärkningar (30 cm betong) skulle dessa tal
kunna sänkas till ca 5 procent. För den äldre stadsbebyggelsen nedbringas
genom motsvarande provisoriska anordningar dödligheten från ca 20 procent
till ca 10 procent på samma avstånd från detonationscentrum.
Det är sålunda möjligt att genom permanenta eller provisoriska förstärkningar
öka skyddet mot radioaktiv strålning i husskyddsrum. Permanenta
förstärkningar med 30 cm betong i fasadväggar och takbjälklag vid nybyggnad
av husskyddsrum medföra emellertid kostnadsökningar på i genomsnitt
40 procent. Med hänsyn till den ringa ökning av skyddseffekten,
som en sådan förstärkning av standardkonstruktionen för husskyddsrum
medför beträffande andra skadeverkningar än radioaktiv strålning, anser
utredningen att åtgärder av denna art icke äro tekniskt-ekonomiskt motiverade.
Vid befintliga skyddsrum kan motsvarande ökning av skyddseffekten
erhållas genom provisoriska anordningar (sandfyllning). Dessa förutsätta
dock tillgång till material, transportkapacitet och arbetskraft i sådan omfattning
alt de endast kunna genomföras i begränsad utsträckning på kort
lid i ett läge, då andra försvarsåtgärder samtidigt kräva stora insatser.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
Skyddsrum av fullträffsäker typ ge däremot under här angivna förutsättningar
ett fullgott skydd mot radioaktiv strålning även mitt under
atombomben.
Utredningen har här även berört problemet att ordna en tillfredsställande
luftförsörjning för de skyddssökande under sådana perioder, då häftig brand
rasar ovanför skyddsrummen, dock utan att kunna lägga fram något förslag
till lösning.
Utredningen förordar, att fullträffskyddsrummen, där så är möjligt, anordnas
som bergrum. Där lämpligt berg icke finnes måste betongrum byggas.
Det framhålles emellertid, att nutida skyddsrumsteknik icke fordrar
att bergmassiv, vari bergrum anlägges, ligger högt i förhållande till omgivande
terräng. Täckningstjockleken bör i princip uppgå till minst 10—12
meter; minsta täckningst jockleken beror på bl. a. geologiska faktorer och
måste bestämmas från fall till fall. 5—7 meter är minimum med hänsyn
till rent sprängtekniska krav men vid denna tjocklek fordras för fullgott
skydd betydande och dyrbara förstärkningsåtgärder. Anläggningskostnaden
per in3 nyttig volym för skyddsrumsanläggning i berg med ca 1 400 sovplatser
(5 000 m3), projekterad med hänsyn till fredsanvändning som garage
eller dylikt, beräknas till omkring 150 kronor.
Utredningen framhåller i fortsättningen, att betongrummen vore dyrbarare
och mera materialkrävande. Kostnaden per m3 nyttig volym är enligt
utredningens beräkning av ett normalfall ungefär dubbelt så stor för
betongrum som för bergrum. Betongrummen kunna vara antingen fr iliggande
eller utförda i anslutning till annan anläggning eller byggnad (kvarter
sskyddsrum). De tekniska förutsättningarna äro principiellt desamma
för båda dessa typer. I allmänhet fordras en total täckningstjocklek om
2,5 meter för fritt liggande anläggningar och 1,8 å 2,0 m för anläggningar
utförda under byggnad. Det praktiskt taget hundraprocentiga skydd mot
direkta skadeverkningar, som en anläggning i berg erbjuder, kan av ekonomiska
skäl knappast ernås i fråga om anläggningar, där skyddet måste
skapas med konstgjort material. De valda täckningstjocklekarna stå icke
emot fullträffar av största förekommande bomber men väl av sådana bomber,
som sannolikt komma i fråga vid massinsats mot tätorter.
Fullträffskyddsrummen — både bergrum och betongrum — böra enligt
utredningens mening av ekonomiska skäl ofta göras relativt stora. Utredningen
räknar med en medelstorlek för bergrum av 2 300, för friliggande
betongrum av 1 300 och för kvartersskyddsrum av 1 000 skyddsplatser.
Här avses liggplatser. Utredningen förordar nämligen att de inredas för
sovbruk. Erforderlig volym per skyddad person (liggande) uppgår i medeltal
enligt utredningens beräkningar till 3,5 m3.
I fråga om husskyddsrummens anordnande och utrustning har redan
nämnts, att de enligt utredningens förslag i allt väsentligt motsvara de
nuvarande normalskyddsrummen. Med provisoriska skyddsrum avser ut
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
redningen dels provisoriska förstärknings- och uppstöttningsanordningar i
källare för att skydda mot instörtningslast och i begränsad utsträckning
mot luftstötvåg, dels splitterskydd, utförda av standardelement i parker
och på öppna platser. Vad angår källarmursgenombrott anser utredningen,
att de nuvarande bestämmelserna härom böra tillämpas även i fortsättningen.
Skyddsrumsbyggandets omfattning.
Sedan utredningen sålunda genomgått de olika typerna av skyddsrum
och i princip uttalat sig för att fullträffskyddsrum i framtiden skola bli
normal skyddsrumstyp, har utredningen övergått till behovet av skyddsrum
och härvid i första hand behandlat frågan om inom vilka o mråden
skyddsrum skola byggas. Efter en redogörelse för det
nuvarande läget anför utredningen härvid.
Med hänsyn till de skärpta kraven på skyddsrummens beskaffenhet och
de ekonomiska konsekvenserna härav har det synts utredningen angeläget
att nedbringa skyddsrumsbyggandet till det oundgängligen nödvändiga. I
första hand böra orter av utpräglad betydelse för försvar och folkförsörjning
samt orter i övrigt, vars luftförsvar är betydelsefullt med hänsyn till
befolkningstätheten, förses med skyddsrum. Skyddets beskaffenhet bör anpassas
efter arten och intensiteten av de anfall, som med hänsyn till områdets
strategiska betydelse synas troliga. Med utgångspunkt härifrån har
utredningen sökt bedöma omfattningen av det mest angelägna skyddsrumsbehovet.
Reellt sett kan hela landet nås av motståndar flyg, och varje begränsning
i skyddsrumsbyggandet innebär därför ökat risktagande. Å andra sidan
kan fastslås, att vissa områden (orter) på grund av deras betydelse för vårt
lands försvar äro mer begärliga anfallsmål än andra. Det är med hänsyn
till de ekonomiska konsekvenserna nödvändigt att fastställa vilka orter som
måste förses med skyddsrum.
Behovets omfattning samt vilka orter som böra förses med skyddsrum
måste avgöras på grundval av vårt lands strategiska läge. Omfattning och
avvägning i övrigt måste ske med hänsynstagande till övriga åtgärder för
vårt lands försvar. Erforderliga utredningar, som läggas till grund för den
definitiva behovsgraderingen, böra därför göras av civilförsvarsstyrelsen i
samråd med överbefälhavaren. Den på behovsgraderingen grundade utbyggnadsplanen
bör liksom förslag till ändringar i densamma fastställas av
Kungl. Maj :t. I
I anslutning till dessa synpunkter anför utredningen, att behovet av
skyddsrum är direkt beroende av den anfallsrisk, som området i fråga är
utsatt för. Utredningen skiljer mellan följande riskgrupper:
a) risk för anfall med atombomber och tunga bomber,
b) risk för massanfall med upp till medeltunga bomber (normalt storanfall),
c) risk för ströanfall eller mindre risk för anfall överhuvud taget.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Skyddsrumsbehovet bör enligt utredningen i första hand tillgodoses inom
områden, som äro att hänföra till riskgrupperna a) och b). Riskgruppen
c) omspänner en rad av områden, som enligt nuvarande bestämmelser skola
ha skyddsrum men vilka vid en begränsning i enlighet med anförda synpunkter
måste komma i andra hand. Viktigare punktmål (kommunikations-,
industri-, drivmedelscentra in. m.) böra enligt utredningens mening hänföras
till de två första grupperna. Hänsyn måste tagas till orternas utvecklingstendenser.
Skyddsrumsbehovets tillgodoseende är nämligen en fråga
på lång sikt.
Utredningen framhåller vidare, att även inom orterna i vissa fall bör
göras en avvägning av behovet med hänsyn till anfallsrisken. När det gäller
en större ort, som på grund av sin utsträckning eller de sannolika angreppsmålens
art och belägenhet ej är att anse såsom ett sammanhängande
bombmål, är det således icke säkert att ortens alla delar skola hänföras
till samma riskgrupp. Riskgraderingen medför olika kvalitativa skyddskrav.
Fullträffskyddsrum böra förekomma som normaltyp inom områden,
som äro att hänföra till riskgrupperna a) och b), medan i övrigt husskyddsrum
kunna godtagas som normaltyp. Avvägningen av behovet av fullträffskyddsrum
och husskyddsrum kan emellertid anges först efter ett bedömande
ort för ort. Utredningen anser att för orter med för våra städer
medelstor area större delen av ortsområdet faller in©m det egentliga riskområdet
[a) och b)].
Skyddsrumsutredningen har förutsatt, att skyddsrumsfrågans lösning i
sin helhet bör grundas på en detaljplanläggning av civil för svar smyndigheterna
och att även behov, som f. n. skola täckas av s. k. enskilda skyddsrum,
ingå häri. Behovet samt placeringen av skyddsrummen skulle sålunda,
sedan Kungl. Maj :t efter de principer som förut angivits, fastställt behovsgraderingen
d. v. s. vilka områden som skola förses med skyddsrum, upptagas
i organisationsplanen för civilförsvarsområdet. Organisationsplanerna
böra fortlöpande revideras.
Utredningen har emellertid anfört vissa synpunkter på fullträffskyddsrummens
storlek och placering inom området. En viktig
faktor är här, för hur stor del av befolkningen, fullträffskyddsrummen
skola avses. Utredningen utgår här icke, såsom f. n. sker i fråga om enskilda
skyddsrum i bostadshus, från fredsbefolkningen utan förordar att
skyddsrummen inom de egentliga riskområdena beräknas för den efter
mobilisering och avsedd utrymning kvarvarande delen av befolkningen. Då
skyddsrummen, såsom redan förut anmärkts, enligt utredningens mening
böra dimensioneras och inrättas som sovrum (3,5 in3 per skyddad person),
kunna de emellertid samtidigt tillfälligt rymma alla dem som under fred
vistas inom området. Den nyss antydda grundprincipen behöver därför icke
rubbas. Utredningen beräknar att vid krig omkring 50 procent av befolkningen
avgår genom mobilisering och utrymning. Det skulle alltså inom ett
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
riskområde a) ellei- b) behövas fullträffskyddsrum med liggplatser för
50 procent av områdets befolkning. Genom rationella beläggningsmetoder
— framförallt viss skiftindelning — och utnyttjande av möjligheter att
förlägga en del i samhällets ytterområden (i riskgrupp c) skulle dock
denna procentsiffra enligt utredningens mening kunna reduceras till mellan
25 och 40.
En annan faktor av betydelse i detta sammanhang är uppsamlingsområdets
storlek. Detta område bör i princip givetvis icke vara störrre än att
de där boende tillräckligt snabbt kunna nå sitt skyddsrum. Utredningen
framhåller att med utgångspunkt endast från de beräknade förvarningstiderna
(se s. 24) skulle skyddsbehovet bäst tillgodoses om skyddsrum
anordnas i direkt anslutning till anläggning eller byggnad, som det skall
betjäna. En dylik spridning är emellertid omöjlig att genomföra. I stället
angives en maximigräns för vägsträckan mellan bostad eller arbetsplats
och skyddsrum och tillfogas att bedömandet av möjligheterna att nå skyddsrummet
finge göras för varje ort och för varje särskilt fall. Maximiavståndet
bedömes ligga vid omkring 400 meter. Med ett sådant avstånd skulle
nämligen, vid en förvarningstid för daganfall av 3—5 minuter, de flesta
människor kunna uppsöka sitt skyddsrum före anfallet. Utredningen anser
icke någon risk för stockning vid ingångarna föreligga, då förflyttningstiderna
måste variera. Nattetid och under särskilda förhållanden skulle
emellertid enligt utredningens mening en del av de skyddssökande ej hinna
fram före anfallet. Förlustprocenten på grund härav torde dock bliva relativt
liten, då ett anfall som regel ej träffar alla punkter på en gång och
många därför hinna få skydd innan skadeverkningarna, speciellt storbränderna,
fått större omfattning. Sker anfallet med atombomb och med
kort förvarningstid, kunna emellertid stora förluster beräknas uppstå. Tätt
belägna fullträffsäkra skyddsrum voi*e emellertid ej tänkbara av ekonomiska
skäl. Alternativet är då utspridda skyddsrum av nuvarande typ,
men dessa hindra ej i ett dylikt fall stora förluster, då de som förut nämnts
ej skydda mot radioaktiv strålning. Utredningen anser därför skälen mot
maximiavståndet 400 meter icke vara av den art att avståndet generellt
måste sänkas. .
Utredningen har undersökt hur med hänsyn särskilt till dessa faktorer
fullträffskyddsrummen borde placeras inom olika typer av uppsamlingsonn-åden
och härvid särskilt understrukit, att den nuvarande dubbleringen
av antalet platser (t. ex. genom att en person har skyddsplats både i anslutning
till bostaden och till arbetsplatsen) bör nedbringas till ett absolut
minimum. I denna del torde få hänvisas till betänkandet (s. 64 ff).
Utredningen har från de angivna utgångspunkterna sökt uppskatta det
oundgängliga behovet av skyddsrum. Till grund för beräkningen av
erforderligt antal platser i fullträffskyddsrum har
legat eu undersökning av förhållandena i Stockholm, Göteborg, Malmö,
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Eskilstuna, Gävle och Sundsvall med en sammanlagd befolkningssiffra av
1,4 milj. I dessa städer skulle behövas 489 000 sådana platser (35 procent av
befolkningen). Utredningen, som reserverar sig för att vissa faktorer ej
varit helt kända, anser undersökningen vara representativ. Med stöd av en
inom civilförsvar sstyrelsen i samråd med försvarsstaben gjord undersökning
uppskattar utredningen sammanlagda antalet invånare i områden,
som äro att hänföra till riskgrupperna a) och b) och som sålunda böra förses
med fullträff skyddsrum, till 3 milj.1 Efter att ha tagit hänsyn till avsedd
utrymning och mobilisering samt rationella beläggningsmetoder föreslår
utredningen därför en utbyggnad av fullträffskyddsrum med 750 000
liggplatser. Detta innebär, att 25 procent av nyssnämnda områdens befolkningsmängd
kan beredas liggplatser i fullträffskyddsrum, under det att
behovet skulle utgöra 35 procent, motsvarande 1 050 000 liggplatser. Av
ekonomiska skäl har utredningen dock icke ansett sig kunna förorda en
utbyggnad enligt det högre procenttalet. Även med så låg procentsiffra som
25 kan emellertid hela befolkningen (sittande) beredas skydd i katastroffall.
Av de angivna 750 000 platserna beräknar utredningen, att 510 000 kunna
anordnas i berg, 142 000 i friliggande betongrum och 98 000 i kvartersskyddsrum.
Skyddsrummen för det allmänna civilförsvaret ha icke beaktats vid dessa
beräkningar. De böra enligt förslaget utbyggas i den omfattning organisationsplanerna
ange.
Utöver de fullträffsäkra skyddsrummen skola enligt utredningens förslag
husskyddsrum inrättas i nybyggnader inom de största städernas ytterområden.
Med nuvarande byggnadskvot beräknar utredningen platsbehovet
i dessa skyddsrum för de närmaste tio åren till 300 000.
Riktlinjer för skyddsrumsbyggandet.
I fråga om de närmare riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet för att
täcka behovet av skyddsplatser i förordad utsträckning anför utredningen
till en början.
Ansträngningar för att tillgodose skyddsrumsbehovet böra främst inriktas
på att genomföra en engångsutbyggnad av fullträffskyddsrum inom
orter och riskzoner, där anfall med atombomber och tunga bomber eller
storanfall anses troliga. Jämsides med utbyggnaden av fullträffskyddsrum
inom de mest utsatta riskzonerna måste skyddsrumsfrågan tillfredsställande
ordnas för områden, där husskyddsrum godtagas såsom normaltyp.
Stora mängder material och arbetskraft åtgå för att anordna skyddsrum
liksom tid för arbetenas utförande. Åtgärderna kunna därför icke uppskjutas
till en tidpunkt då fara för angrepp är överhängande. Landets behov
av skyddsrum måste i så stor utsträckning som möjligt tillgodoses
under fred och åtgärderna samordnas med den löpande byggnadsverksam
1
Till jämförelse nämnes, att särskilt civilförsvar enligt gällande planläggning skall vara
organiserat inom områden med sammanlagt 4,2 milj. invånare.
31
Kungi. Maj:ts proposition nr 176.
heten. Den föreslagna utbyggnaden bör om möjligt genomföras inom en
tioårsperiod.
I fortsättningen framhålles att utbyggandet av husskyddsrum måste ske
i samma takt som bebyggelsen i övrigt, då däremot utbyggandet av bergoch
betongskyddsrum i byggnadstekniskt avseende har den fördelen, att
detsamma är oberoende av annan bebyggelse. Dessa skyddsrumsbyggnader
kunna därför tillgripas såsom beredskapsarbeten vid arbetslöshet. Inredandet
av skyddsrummen kan t. o. m. anstå t. v., om brist på byggnadsmateriel
skulle föreligga. Allt efter läget är det alltså möjligt att vid behov
minska eller forcera takten i skyddsrumsbyggandet.
Principiellt böra emellertid skyddsrummen enligt utredningens mening
färdigställas redan i fred. Härvid bör beaktas att de av ekonomiska skäl i
första hand inredas för avsedd fredsanvändning. På detta sätt skulle man
få en ekonomiskt rimlig lösning av skyddsrumsfrågan, som visserligen icke
ger befolkningen fullt färdiginredda skyddsrum men likväl skyddade
utrymmen, dit den vid behov kan ta sin tillflykt. Utredningen fäster stor
vikt vid möjligheterna att förränta skyddsrumskostnaderna genom fredsanvändning
och behandlar detta problem utförligt i ett särskilt kapitel.
Med hänsyn till dess samband med kostnadsfrågan skall det här beröras i
följande avsnitt.
Vid skyddsrumsplaneringen bör, fortsätter utredningen, hänsyn tagas
till befintliga skyddsrum. Bergskyddsrum ha emellertid hittills anordnats
i förhållandevis obetydlig omfattning, varför de icke nämnvärt påverka det
aktuella utbyggnadsbehovet. Såsom förut antytts anser utredningen, att
husskyddsrum icke skola inrättas vid nybyggnader inom de riskzoner, där
fullträffskyddsrum skall vara normaltyp. De befintliga normalskyddsrummen
i dessa zoner böra dock medräknas som en reserv för komplettering
av fullträffskyddsrummen. Delvis äro emellertid normalskyddsrummen, särskilt
vad gäller de största städerna, belägna inom ytterområdena utanför den
riskzon, där fullträffskyddsrum skola förekomma. I dylika fall är skyddsbehovet
helt eller delvis tillgodosett genom de redan befintliga skyddsrummen.
I fråga om ansvaret för byggandet av fullträffskyddsrummen
förordar utredningen i princip att dessa anordnas av vederbörande
kommun liksom hittills varit fallet beträffande de allmänna skyddsrummen.
Uppgiften kan icke åläggas fastighetsägarna. Skulle emellertid
enligt gällande organisationsplan ett fullträffsäkert skyddsrum inrättas
inom enskild markägares område, bör emellertid enligt utredningens mening
ägaren kunna få övertaga ansvaret för skyddsrummets tillkomst, om
detta kan ske utan förfång för skyddsrumsfrågans ordnande. Då kommunen
ju i detta fall har möjlighet att taga erforderliga markutrymmen i
anspråk med förfoganderätt, kan nämligen markägaren ha intresse av att
själv få svara för skyddsrummets tillkomst med bibehållen dispositionsrätt.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
Fastighetsägarna böra däremot liksom hittills svara för anordnande av
husskyddsrum, där sådana även i fortsättningen skola byggas d. v. s.
enligt förslaget huvudsakligen i storstädernas ytterområden. För de egentliga
riskzonernas del förordas att denna byggnadsskyldighet ersättes av en
motsvarande skyldighet att bidraga till kostnaderna för fullträffskyddsrummen.
Förslaget behandlas närmare i följande avsnitt.
I fortsättningen framhåller utredningen bl. a., att planeringen av skyddsrumsbyggandet
måste ske med största omsorg. Redan vid uppgörande av
stadsplan eller vid revidering av sådan plan bör en förhandsprövning av
skyddsrumsfrågan äga rum. Byggnadslov bör ej beviljas utan att det prövats
på vad sätt den tänkta byggnaden beröres av skyddsrumsfrågans
ordnande.
De nu redovisade förslagen avse utbyggnad under fred. Skyddsrumsutredningen
har emellertid gjort vissa uttalanden om vad som måste göras
om läget skulle skärpas innan de skyddsrum färdigställts
som utredningen föreslagit. Under sådana förhållanden
skulle befintliga permanenta skyddsrum och provisoriska skyddsrum
i byggnader ställas i ordning, provisoriska friliggande skyddsrum anordnas,
planerade källarmursgenombrott verkställas samt befintliga möjligheter
att forcera planerad utbyggnad av fullträffskyddsrum tillvaratagas.
Aktuella planer för provisoriska åtgärder i ett skärpt läge måste alltid
finnas.
Remissyttrandena.
Allmänna synpunkter.
Såsom redan inledningsvis framhållits, är inställningen i remissyttrandena
till skyddsrumsutredningens förslag i stort sett positiv. Många remissinstanser
bl. a. flertalet länsstyrelser ha i huvudsak intet att erinra mot
huvudpunkterna i förslaget. Överståthållarämbetet tillstyrker på grund av
frågans angelägenhetsgrad och brådskande natur att principbeslut fattas i
den riktning förslaget angiver. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller,
att bristen på skyddsrum måste anses som en av de allvarligaste
bristerna i vår försvarsberedskap. Det vore angeläget att skyddsrumsbyggandet
snarast påbörjades och bedreves med största skyndsamhet. Atomkommittén
framhåller vikten av att åtgärder snabbt vidtagas för att skydda
civilbefolkningen vid atombombanfall och påpekar, att en effektiv utbyggnad
av skyddsrummen därvid vore av stor betydelse.
Riksluftskyddsförbundet ansluter sig i princip till utredningen. Förbundet
betecknar betänkandet och det förslag det utmynnar i som ett mycket
betydelsefullt steg mot en lösning av skyddsrumsfrågan, vilken torde vara
den viktigaste och mest trängande av de åtgärder, som i fred måste vid
-
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
tagas för civilförsvaret. Utan fullgoda skyddsrum i tillräckligt antal kunde
nämligen intet civilförsvar lösa sina uppgifter, hur väl organiserat, väl
utbildat och väl lett det än vore. Och fullgott vore ett skyddsrum endast
om det är fullträffsäkert. Civilförsvarsstyrelsen, som framlägger en från
utredningsförslaget något avvikande lösning av skyddsrumsfrågan, vilken
skall redovisas i det följande, uttalar att denna lösning endast avsåge överskådlig
tid. Med hänsyn till den tekniska utvecklingen kunde man ej binda
sig för långtidslösningar.
Utredningens förslag har uttryckligen avstyrkts endast i yttranden från
ett par kommuner bl. a. stadsfullmäktige i Hälsingborg. Flera remissinstanser
äro emellertid starkt kritiska särskilt beträffande vissa delar av
betänkandet.
Härvid har även påtalats, att utredningens förslag i stort sett endast
avsåge skyddsrum för civilbefolkningen i begränsad mening, och yrkats åtgärder
eller utredning på angränsande områden. Överståthållarämbetet
understryker betydelsen av att produktionen sprides och att utrymning av
utsatta orter sker i största möjligt utsträckning. Utrymning torde vara det
effektivaste och minst kostsamma skyddet för civilbefolkningen.
Överbefälhavaren anser att skyddsrumsbehovet borde tillgodoses även
för krigsproduktionen, kraftförsörjning, sjukvårdsanstalter m. m. Utredningen
borde därför kompletteras med en snabbutredning härom. För sjukvårdens
del göres motsvarande yrkande av försvarets sjukvårdsstyrelse, som
finner det vara en betänklig brist i utredningen att sjukvårdens behov av
skydd under krig ej beaktats. Även medicinalstyrelsen anför synpunkter
på frågan om skyddsrum vid sjukhus, särskilt sådana som ej skola vara
beredskapssjukhus, samt vid de bakteriologiska laboratorierna. Sjukvårdsberedskapsnåmnden
framlägger en plan för utbyggnad av skyddsrum vid
beredskapssjukhus.
Efter dessa mera allmänna synpunkter på betänkandet och på den begränsning
av skyddsrumsproblemets omfattning, som detta innefattar, torde
få redovisas vad vid remissbehandlingen anförts i anledning av förslaget i
de särskilda delar, som nu behandlas.
Anfallsmedel och skadeverkningar.
Vad härvid först angår frågan om vilka anfallsmedel och skadeverkningar,
som kunna väntas i ett eventuellt nytt krig, så har vad utredningen
anfört härom föranlett uttalanden från endast ett fåtal remissinstanser.
Atomkommittén framhåller, att utredningen under arbetets gång samrått
med kommittén i fråga om atombomben, samt anför vidare. I augusti 1950
offentliggjordes i USA utförliga uppgifter om strålverkningar och därav
betingad tjocklek hos skyddsrumsväggar. Vid jämförelse mellan dessa uppgifter
och det material som ligger till grund för utredningens beräkningar
hade överensstämmelsen befunnits vara god. Utredningen hade förutsatt
3 — Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 176.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
bomber av ökad verkningsgrad, av storleksordningen 6—8 gånger effektivare
än de över Japan fällda, vilket syntes vara befogat. Kommittén understryker
vad utredningen anfört om att barn vore känsligare för strålning
än vuxna. I ett kompletterande yttrande framhåller kommittén, att man
torde kunna räkna med högst två gånger större känslighet, vilket medför
att för barn behöves en ökad skyddsrumstjocklek av maximalt endast 10 cm
utöver den tjocklek som skyddar en vuxen. Emellertid synas särskilda
skyddsrumsanordningar icke i och för sig vara påkallade av denna anledning,
då även förändringar av detonationshöjden eller effektiva bombvikter,
vilka knappast kunde förutses, medförde en förändring av strålningen, som
motsvarade en större tjockleksvärdering än 10 cm.
Om vätebomben yttrar kommittén med stöd av i mars 1950 publicerade
uppgifter.
Det räknas med att den av superbomben utvecklade energien är omkring
1 000 gånger större än vid atombomben, och att allvarlig skadeverkan utövas
över mycket stora områden, kanske med 15—30 km radie. I avsaknad
av detaljerade uppgifter kunna inte beräkningar göras motsvarande dem
som tidigare utförts för atombomben. På grund av den snabba absorptionen
(upptagningen) av all hithörande strålning i skyddsrumsväggar, som exempelvis
vid 150 cm betong reducerar strålningen till en tusendel, kan man
dock draga vissa slutsatser. Bergrum, där väggtjockleken är minst 5 in,
skyddar med säkerhet mot strålningen även av en vätebomb på låg höjd.
Fullträffsäkra skyddsrum, väggtjocklek minst 2,5 in, synas ge fullt strålskydd
även rätt under eu vätebomb, som exploderar på minst 1 000 m höjd.
Vid en explosionshöjd på blott 500 in synes det svårt att avgöra, om 250 cm
ger tillräckligt skydd rätt under bomben (300 cm synes tillräckligt). 800 in
därifrån torde däremot 250 cm räcka. Med hänsyn till att vätebomben uppges
ödelägga ett mycket vidsträckt område, synes en relativt stor explosionshöjd
sannolik, men lägre höjder kunna knappast uteslutas.
Kommittén förklarar slutligen sammanfattningsvis, att skyddsrum, som
äro fullträffsäkra mot vanliga bomber, även utgöra ett gott skydd mot
atombomber.
Försvarets forskningsanstalt, som åberopar vissa i USA publicerade arbeten,
uttalar att utredningen syntes ha givit de radioaktiva verkningarna en
alltför stor tyngd. Av dödsfallen i Japan berodde endast 5—15 procent på
enbart radioaktiva skador. Väggarna hos vanliga bostadshus och fristående
skyddsrum av den typ, som förekom under andra världskriget, hade en viss
om ock begränsad skyddsverkan beroende på avståndet från explosionscentrum.
Mycket tjocka murar kunna helt eliminera strålningsfaran även
invid detonationscentrum. Ett endast några fots jordlager ger fullständigt
skydd. Det har vidare framkommit, att den radioaktiva strålningen från
explosionen och dess omedelbara närhet varade drygt en minut och alltså
icke var så kortvarig som man tidigare trott. Detta har stor betydelse, eftersom
en oskyddad person faktiskt kan hinna taga skydd och på så sätt undslippa
en del av strålningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
35
Förvarningstiden.
Den av utredningen beräknade förvarningstiden 4—5 minuter anser överbefälhavaren
liksom chefen för flygvapnet vara för lång med nuvarande
luftbevakning. Sedan planerad modernisering av luftbevakningen genomförts
torde man dock kunna kalkylera med de antagna förvarningstiderna.
Skyddsrumstyper. Skyddsrummens tekniska utförande.
Vad utredningen anfört om att utvecklingen lett till en kvalitativ och
kvantitativ skärpning av kravet på skyddsrum har icke föranlett några
erinringar vid remissbehandlingen. Icke heller det i anslutning härtill
gjorda uttalandet, att man inom vissa områden måste övergå till fullträffsäkra
skyddsrum har i princip mött någon gensaga. Däremot ha delade
meningar jTppat sig i frågorna i vilken utsträckning och inom vilka områden
denna övergång borde ske och om det, som utredningen menat, vore
lämpligt att i dessa områden slopa de nuvarande normalskyddsrummen.
Vad som härvid anförts skall strax redovisas. I detta sammanhang må
endast nämnas, att ett flertal remissinstanser berört frågor av teknisk natur
såsom om skyddsrumsdörrarnas beskaffenhet, vikten av tillfredsställande
luftreningsanordningar, lämpligt ordnade luftintag samt bergtäckningens
tjocklek i bergrummen. Även utredningens beräkningar av kostnaderna för
anordnande av berg- och betongrum ha kritiserats. Då kritiken även hänför
sig till utgångspunkterna för dessa beräkningar bl. a. skyddsrummens
storlek och värdet av skyddsrummens användning i fred torde den få
refereras i samband med remissyttrandena i dessa frågor.
Skyddsrumsbyggandets omfattning.
Jag övergår därför till remissinstansernas inställning till utredningens
uppskattning av behovet av skyddsrum och till de förslag, som framlagts
i anslutning härtill. Vad utredningen på denna punkt inledningsvis anfört
om att skyddsrumsbyggandet av ekonomiska skäl måste nedbringas
till det oundgängligen nödvändiga har icke direkt kritiserats. I några yttranden
skymtar emellertid den tanken, att det väsentliga är befolkningens
trygghet och att man då ej får lägga strikt ekonomiska synpunkter på
bedömandet.
Civilförsvar sstyr elsen framhåller på denna punkt, att en utbyggnad av
ideal natur troligen skulle bli alltför kostnadskrävande. Skyddsrumsbyggandet
måste alltså begränsas. De risker, som vi här tvingades att taga,
böra ej endast innebära att vi helt avstå från skyddsrum inom mindre utsatta
områden utan även att vi i viss omfattning avstå från fullträffskyddsrum
och i stället nöja oss med mindre fullgoda skyddsrum.
Utgångspunkten för lösningen av detta avvägningsspörsmål är för civilförsvarsstyrelsen
skyddsvärdet hos de båda skyddsrumstyperna, sett mot
bakgrunden av hemortsbekämpningens medel, samt den nuvarande bebyg
-
36
Kun/jl. Maj:ts proposition nr 176.
gelseus allmänna struktur. I förstnämnda del uttalar styrelsen bl. a. att det
syntes mindre troligt att i händelse av krig under de närmaste åren atombomben
skulle användas i stor skala mot vårt land. Stora risker förefunnes
dock för att ett begränsat antal dylika bomber kunde insättas mot våra
stöiTe städer. — Civilförsvarsstyrelsen fortsätter.
I fråga om den nuvarande bebyggelsens allmänna struktur vill styrelsen
särskilt fästa uppmärksamheten vid bebyggelsens ålderdomliga karaktär i de
centrala delarna av våra största städer. En utredning, som på styrelsens föranstaltande
gjorts ifråga om Stockholm —■ och förhållandena äro likartade
eller än mer besvärande i andra större städer — utvisar, att huvuddelen av
den centrala bebyggelsen utgöres av tegelhus med träbjälklag. I en sådan bebyggelse
är det tekniskt omöjligt att utföra källarskyddsrum, som skyddar
mot brand eller eljest har ett godtagbart skyddsvärde. Därest innevånarna
där skola kunna lämnas skydd, måste därför friliggande skyddsrum anordnas.
I de perifera delarna av det egentliga Stockholm samt i dess ytterområden
utgöres bebyggelsen huvudsakligen av byggnader med modernare konstruktioner,
kännetecknade av att bjälklagen äro utförda av betong. I denna
bebyggelse finns eller kan anordnas källarskyddsrum av normalskyddsrums
karaktär, dock ej alltid fullt enligt fordringarna på skyddsrum i nybyggnad.
Kännetecknande för den inre bebyggelsen är vidare dess täthet föranledd
av tomtmarkens ytterst hårda utnyttjande. Den yttre bebyggelsen karakteriseras
i motsats härtill av en glesare bebyggelse med stora fria ytor.
Från angivna utgångspunkt finner civilförsvarsstyrelsen, att utredningens
förslag att begränsa skyddsrumsbyggandet överhuvud till vissa orter, där
anfall med atombomber och tunga bomber eller normala storanfall kunde
förutses [riskgrupperna a) och b)], icke kan godtagas. Styrelsen anser att en
annan avvägning bör ske. Enligt styrelsens mening borde under en period,
som nu närmast kunde överblickas, fullträffskyddsrum byggas endast inom
sådana områden, där källarskyddsrum icke kunde utföras av tekniska skäl,
vilka områden ju även vore de mest riskfyllda. Inom andra områden torde
normalskyddsrum (husskyddsrum) utgöra ett gott och ofta tillräckligt
skydd.
Delvis liknande synpunkter som de av civilförsvarsstyrelsen sålunda åberopade
förekomma även i andra yttranden. Sålunda anse länsstyrelsen i Södermanlands
län och civilförsvarsingenjörernas förening, att byggandet av
fullträffskyddsrum bör koncentreras till tätare utbyggnad inom särskilt viktiga
orter. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter någon minskning av
antalet orter som skola förses med fullträffskyddsrum. I motsats härtill anser
riksluftskyddsförbundet att ort tillhörande någon av riskgrupperna a)
och b) bör betraktas som ett enhetligt riskområde och alltså förses med fullträffskyddsrum,
som täcker hela området. Undantag härifrån kunde dock
möjligen göras för de perifera delarna av Stockholm, Göteborg och Malmö,
där man sålunda skulle kunna nöja sig med enbart husskyddsrum. Skulle
ett genomförande av detta program medföra orimliga kostnader, syntes det
höra övervägas att begränsa byggandet av skyddsrum till sådana orter, som
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
ur krigsförsörjningssynpunkt vore särskilt betydelsefulla, för att göra skyddet
så effektivt som möjligt där. Fullträffskyddsrummen böra enligt förbundets
mening i viss utsträckning kompletteras med husskyddsrum bl. a.
med hänsyn till att fullträffskyddsrummen icke kunna beräknas bliva inrättade
så tätt som vore önskvärt. Husskyddsrum bör även i fortsättningen
inrättas i orter tillhörande riskgruppen c) och intill dess fullträffskyddsrummen
utbyggts i orter med sådana rum, allt enligt nu gällande bestämmelser.
Liknande synpunkter som de av riskluftskyddsförbundet anförda återkomma
helt eller delvis i flera yttranden särskilt från länsstyrelser. Landsorganisationen
har förutsatt att industriområdena regelmässigt förses med
fullträff skyddsrum.
Många remissinstanser, däribland flertalet länsstyrelser, yrka eller sätta
i fråga, att skyddsrum av normaltyp skola anordnas i alla eller åtminstone
vissa orter tillhörande riskgruppen c). I många yttranden framhålles, att
skyddsrum, liksom enligt gällande ordning, måste finnas på varje ort där enligt
organisationsplan särskilt civilförsvar skall finnas. Vikten av att mindre
tätorter förses med skyddsrum påpekas bl. a. av länsstyrelserna i Östergötlands,
Kronobergs och Malmöhus län, vilka understryka att sådana orter
ofta komma att vara evakueringsorter och att terrorbombning kan riskeras.
I flera yttranden betonas, att skyddsrummen ha en icke oväsentlig psykologisk
betydelse och befordra befolkningens trygghetskänsla. Länsstyrelsen i
Gotlands län anknyter till vissa uttalanden av utredningen om provisoriska
skyddsrum samt förklarar att då anordnandet av sådana vid skärpt läge rekommenderas
måste de ha visst skyddsvärde, som kanske är fullt tillräckligt
i orter med huvudsakligen villabebyggelse. Med modernt byggnadssätt
för små hus torde man utan större merkostnader kunna få provisoriska
skyddsrum i källare som motsvarade kraven på skydd mot instörtning och
viss brandsäkerhet. Sådant byggnadssätt borde föreskrivas för alla orter, där
särskilt civilförsvar skall vara organiserat, i den mån icke husskyddsrum
skulle inrättas. Dessa skyddsrum vid sidan av husskyddsrummen kunde benämnas
exempelvis hemskyddsrum. — Länsstyrelsen erinrar även om behovet
av offenliga skyddsrum för trafikanter i mindre orter.
Såsom skäl för vidsträcktare skyddsrumsbyggande än vad utredningen
föreslagit har i flera yttranden framhållits, att det allmänna civilförsvarets
ledning och personal ej få lämnas utan skydd. Sambandet mellan skyddsrumsbyggandet
samt det särskilda civilförsvarets organisation och verksamhet
understrykes av hl. a. civilförsvarsstyrelsen, civil/örsvarschefen i Stockholm
och ett tiotal länsstyrelser. Riksluftskyddsförbundet anför i denna del.
Avsaknaden av husskyddsrum försvårar eller omöjliggör hemskydds- och
blockorganisationens verksamhet. Allmänna civilförsvarets verksamhet är
i stor utsträckning baserad på den bevakning och rapportering, som åvilar
hemskydd och block. Vidare skall denna organisation omedelbart kunna in
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
gripa vid uppkomna person- och egendomsskador. Om husskyddsrum saknas,
kan man icke begära, att personalen under anfall skall uppehålla sig i
fastigheterna. Hemskydds- och blockverksamheten kommer att avsevärt försvåras
och fördröjas, om personalen skall uppehålla sig i fullträff skyddsrummen,
på mer eller mindre långt avstånd från det egna området.
I yttranden från länsstyrelser framhålles vidare, att nuvarande organisation
är särskilt ägnad för snabb observation av skador och raskt ingripande.
Särskilt är det av betydelse att bränder kunna släckas på tidigt stadium. Om
icke fullträffskyddsrummen på antytt sätt kompletteras med husskyddsrum
bör hemskydds- och verkskyddsorganisationens framtida ställning övervägas.
Utredningens bedömanden av de faktorer, som påverka skyddsru inni
e n s storlek och placering inom de områden, som skola förses
med skyddsrum, ha berörts i flera yttranden, överståthållarämbetet har ej
i och för sig något att erinra mot att skyddsrum skola finnas blott för den
efter mobilisering och utrymning kvarvarande delen av befolkningen. Dess
storlek är svår att bestämma; ämbetet anser emellertid att mer än 50 procent
kommer att avgå. Ett något mindre antal skyddsrumsplatser än vad utredningen
beräknat skulle alltså behövas. Med tanke på att utredningen av
ekonomiska skäl vill nedbringa skyddsrumsbyggandet till det oundgängligen
nödvändiga kan det ifrågasättas om det verkligen kunde vara motiverat
att göra permanenta skyddsrumsanläggningar för den i krig kvarvarande
befolkningen, därest det icke samtidigt funnes skyddade utrymmen, där
dessa personer kunde arbeta. Ämbetet ställer sig skeptiskt till möjligheterna
att i någon mera väsentlig omfattning kunna ordna sådana skyddade arbetsplatser.
Med hänsyn härtill är ämbetet benäget förorda, att skyddsrummen
i första hand avpassas för sittplatsbehov. Man finge ta risken av att vid ett
blixtanfall hela befolkningen inte skulle få rum.
Med utgångspunkt från den beräknade tiden mellan alarmering och anfall
(förvarningstiden), har ett tiotal länsstyrelser och flera andra remissinstanser,
däribland civilförsvarsstyrelsen och landsorganisationen, framhållit
att det beräknade maximiavståndet 400 in mellan bostad (arbetsplats)
och skyddsrum vore för stort. Särskilt inom orter med stor befolkningstäthet
vore riskerna för att de skyddssökande icke hinna fram i tid och för stockningar
i ingångarna allt för stora. Beräkningar i sistnämnda hänseende ha
gjorts av civilförsvarschefen i Stockholm. Allmänt framhålles i yttrandena
från de nämnda remissinstanserna, att skyddsrummen borde anläggas tätare
och göras mindre. Enligt civilförsvarsstyrelsens mening borde som regel
icke fler än 6 000 personer hänvisas till ett och sannna skyddsrum. Detta
motsvarade maximalt 1 500 sovplatser.
Vikten av att man icke placerade skyddsrummen schablonmässigt utan
tager tillbörlig hänsyn till lokala förhållanden understrykes på många håll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
39
Flera länsstyrelser uttala sig för mindre skyddsrum. Även andra skäl än
de nyss angivna mot anordnande av stora skyddsrum anföras. Riksluftskyddsförbundet
framhåller sålunda, att ytterst svåra ordnings- och trafikledningsproblem
måste uppstå vid dirigering av allmänheten till skyddsrum
avsedda för många tusentals personer. Civilförsvarschefen i Stockholm
yttrar sig i samma riktning. Brandriskerna i stora skyddsrum understrykas
av civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören och riksluftskyddsförbundet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför sabotagerisken såsom skäl
mot stora skyddsrum.
Utredningens beräkning av behovet av platser i fullträffsäkra
skyddsrum bygga på dess slutsatser i fråga om
skyddsrummens storlek och placering och den kritik, som riktats mot dessa
slutsatser avser också de slutliga beräkningarna. Men även de kalkyler rörande
skyddsrumsbehovet i vissa större städer, som närmast utgöra underlaget
för dessa slutliga beräkningar, ha kritiserats. Civilförsvarschefen i
Stockholm anser sålunda att behovet för Stockholms del vore större än vad
utredningen antagit. Härvid bör dock nämnas, att kommunala organ i Stockholm,
som gjort vissa undersökningar om stadens skyddsrumsbehov, bl. a.
räknat med större utrymmen per skyddsplats än utredningen. Även stadsfullmäktige
i Malmö hålla före att staden bör förses med flera platser i fullträffsäkra
rum än utredningen tänkt sig.
Riktlinjer för skyddsrumsbyggandet.
Vad härefter angår de av utredningen förordade riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet,
framhåller ett flertal börda myndigheter att genomförandet
av utredningens förslag bör ske på kortare tid än tio år. Härvid åberopas
genomgående det utrikespolitiska läget. Hit höra länsstyrelserna i
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus och Västernorrlands län
samt stadsfullmäktige i Norrköping. Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar
att skyddsrummen för det allmänna civilförsvaret måste inrättas snabbt.
Arbetsmarknadsstyrelsen uppehåller sig i sitt remissvar utförligt vid frågan
om huru arbetskraftsbehovet skall tillgodoses vid ett genomförande av
utredningens förslag. Styrelsen uppskattar behovet av arbetskraft för
skyddsrumsbyggandet enligt förslaget, om även skyddsrummen till allmänna
civilförsvaret räknas, till omkring 3 000 årsarbetare under 10 år.
Härvid skulle byggnadsarbetare tillhörande samtliga kategorier sysselsättas.
Det är emellertid icke möjligt att på längre sikt bedöma skyddsrumsbyggandets
inverkan på arbetsmarknaden. Vissa bedömanden kunna dock göras.
Inom ramen för den för 1950 gällande investeringsbudgeten beräknades
byggnadstillstånd kunna lämnas till anläggningar för civilförsvaret för 1,5
milj. kronor. Utredningens förslag avser anläggningar för 65 milj. kronor
per år. Praktiskt taget hela programmet skulle sålunda komma att innebära
40
Kungl. Maj.ts proposition in- 176.
nytillkommen byggnadsverksamhet utan motsvarighet inom den f. n. gällande
investeringsramen. Knapphet på arbetskraft råder på åtskilliga områden.
Säsongsmässigt har likväl på vissa orter uppträtt arbetslöshet inom
byggnadsfacken.
I anknytning härtill anför styrelsen.
Huvudparten av de av utredningen föreslagna skyddsrumsarbetena äro
lämpliga att utföra såsom vinterarbete. Med hänsyn härtill synes någon del
av det tilltänkta byggnadsprogrammet kunna komma till utförande genom
att eljest säsongarbetslösa byggnadsarbetare tagas i anspråk för ändamålet.
Skulle skyddsrumsbyggande äga rum uteslutande med användning av dylika
arbetare torde dock under den närmaste tiden endast en ringa del av årsprogrammet
kunna förverkligas. — Därest arbetena efter ett på förhand
fastställt program bedrivas helt under vinterperioden med syfte att endast i
obetydlig grad undantränga annan byggnadsverksamhet, torde något större
del av programmet kunna genomföras. Därvid har förutsatts att andra
trängande försvarsarbeten på samma orter icke samtidigt komma till utförande.
Särskilda svårigheter att genomföra skyddsrumsprogrammet synes föreligga
i de största städerna i syd- och mellansverige, där dels bristen på grovarbetare
är särskilt utpräglad, och där även en ökning av byggnadsarbetarkåren
genom inflyttning, åtminstone under den närmaste framtiden torde
vara utesluten.
En speciell svårighet kan förutses på grund av den nu rådande knappheten
på vana bergarbetare.
Sammanfattningsvis uttalar styrelsen, att i den mån skyddsrumsprogrammet
kan genomföras med anlitande av arbetskraft, som eljest skulle varit
utan sysselsättning exempelvis till föjd av säsongvariationer i övrig byggnadsverksamhet,
synes hinder ur arbetsmarknadssynpunkt icke föreligga
för genomförande av utredningens förslag. Under den närmaste tiden torde
emellertid endast en mycket begränsad del av det framlagda programmet
kunna genomföras på detta sätt.
Svenska teknologföreningen A''änder sig mot utredningens uttalanden om
att berg- och betongskyddsrum lämpa sig såsom beredskapsarbeten vid
eventuell arbetslöshet samt förklarar, att det vore mindre lyckligt om tillkomsten
av skyddsrummen i väsentlig grad skulle göras beroende av så
osäkra faktorer som växlingarna i arbetsmarknadsläget. Men sådana skyddsrum,
som väl ägna sig för utbyggnad vintertid, kunde vara lämpliga arbetsobjekt
för utjämning av säsongvariationer i arbetskraftstillgången.
I fråga om materialförsörjningen framhåller handels- och industrikommissionen,
att kostnaderna för de föreslagna skyddsrummen uppginge till
endast något över 3 procent av den nuvarande byggnadsinvesteringen (65,5
milj. kronor jämfört med ca 2 miljarder kronor). Ett genomförande av det
föreslagna skyddsrumsbyggandet torde, såvitt nu kunde bedömas, icke möta
binder ur materialsynpunkt, särskilt som bergskyddsrum torde draga endast
små kvantiteter byggnadsmaterial.
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Utredningens uttalande att man vid planläggandet av utbyggnaden av ekonomiska
skäl bör beakta att skyddsrummen i första hand inredas för avsedd
fredsanvändning har icke föranlett invändningar från remissinstansernas
sida. En annan sak, som kommer att behandlas i det följande, är att meningarna
äro delade om den utsträckning i vilken fredsanvändning kan
komma i fråga.
Att ansvaret för byggandet av fullträffskyddsrum i första hand bör åvila
kommunen har icke bestritts under remissbehandlingen. Ej heller har uttalandet
om att enskilda i vissa fall skola beredas tillfälle att anlägga sådant
skyddsrum mött gensaga.
Beträffande möjligheterna att taga mark i anspråk för fullträffskyddsrum
har lantmäteristyrelsen gjort vissa uttalanden av intresse. De nuvarande
möjligheterna äro enligt styrelsens mening tillräckliga i de fall skyddsrumsintresset
är primärt. Lantmäteristyrelsen hänvisar här särskilt till möjligheterna
att i samband med planläggning enligt byggnadslagen trygga markdispositionen
för skyddsrum i berg och anför i denna del.
Ett samhälle kan exempelvis genom att lägga ett för skyddsrum avsett
och därtill lämpat område i allmän plats trygga sin rätt att även tvångsvis
förvärva den erforderliga marken. En annan utväg är att i planen lägga ut
det till skyddsrum erforderliga området såsom kvartersområde för offentligt
ändamål. Stadsplanebestämmelser för områdets bebyggande även under jorden
torde i sådana fall kunna fastställas. Därest bergrummet därvid befinnes
böra utsträckas över flera fastigheter torde erforderlig servitutsrätt härför
kunna förvärvas från dessa fastigheter. Sådant förvärv kan eventuellt
ske genom expropriation. Lantmäteristyrelsen förutsätter här att skyddsrummet
förlägges på så stort djup under byggnadsmark, att dess anordnande
icke kommer att hindra ett normalt utnyttjande av byggnadsmarken
enligt stadsplanen. Beträffande mark som ännu icke exploaterats lärer frågan
kunna ordnas även genom att i stadsplanen fastställes viss mindre kvartersdel
såsom exempelvis kvartersområde för skyddsrumsändamål. Hinder
torde icke föreligga mot att sådant område bildar tomt, därest stadsplanebestämmelserna
angiva ändamålet. Nämnda tomt kan på sätt förut angivits
även härska över eventuellt erforderligt servitut i angränsande fastigheter.
Å redan exploaterade områden kan — där bebyggelsen möjliggör detta —
genom ändring i stadsplanen även tänkas anordnandet av bergrumstomt.
Om möjlighet att avskilja mark inom kvarter till bergrumstomt icke föreligger
på grund av tätbebyggelse eller eljest torde genom stadsplaneändring
ingång tili skyddsrum, tagen i gatumark, kunna fastställas såsom specialområde
för skyddsrumsändamål. — Det har här förutsatts att åtminstone
huvudingången till skyddsrum under befintlig tätbebyggelse lägges i gata
eller öppen plats och ej inne i bebyggelsen, då ingången där lätt kan komma
att spärras därest bebyggelsen raseras vid luftanfall. — Av sådant specialområde
kan bildas fastighet genom avstyckning. En sådan fastighet kan
även på sätt tidigare angivits härska över erforderlig servitutsrätt i angränsande
fastigheter.
Lantmäteristyrelsen uppehåller sig även vid frågan om möjligheterna att
tillgodose markbehovet i det fall då skyddsrumsintresset icke är det primära
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
men det likväl är angeläget att ett bergrum kommer till stånd. Styrelsen anser
att det i ett dylikt fall, då fredsanvändningen vore det väsentliga, icke är
möjligt att med stöd av expropriationslagen eller genom förfoganderätt taga
markutrymmena i anspråk. Vissa skäl talade emellertid för att införa en
sådan expropriationsrätt och styrelsen anser det angeläget med en översyn
av expropriationsreglerna i sådant syfte. Det vore icke otänkbart att viss
expropriationsrätt medgåves, även då enskild person önskade medverka vid
skyddsrumsbygge.
Vad slutligen angår de av utredningen berörda allmänna frågorna om
planering av skyddsrumsbyggandet understrykes i flera remissvar betydelsen
av att denna göres omsorgsfullt. Lantmäteristyrelsen framhåller
vikten av att kommunerna i samband med samhällsplaneringen och i sin
markpolitik fästa stort avseende vid skyddsrumsfrågans ordnande. Civilförsvarschefen
i Stockholm anser, att civilförsvarschef på ett tidigt stadium
bör få yttra sig i stadsplanefrågor. Civilförsvarschef en i Katrineholm
förmenar att bestämmelser om fullträffskyddsrum böra intagas i stadsplan.
Svenska teknologföreningen pekar på den möjlighet av tidig prövning av
skyddsrumsfrågor t. o. in. före upprättande av stadsplan som medges jämlikt
byggnadsstadgans föreskrifter om generalplan. Riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap framhåller vikten av att vid planering samråd
sker med nämnden så att skyddsrumsplanerna i möjligaste mån bringas i
överensstämmelse med nämndens planering för tryggande av varuförsörjningen
i krig till krigsmakten och befolkningen i övrigt.
De av utredningen föreslagna åtgärderna i ett skärpt läge ha uppmärksammats
i några yttranden. Chefen för l:a militärområdet anser att planläggningen
för dessa åtgärder borde påbörjas först och bedrivas med största
kraft. Riksluftskyddsförbundet framhåller att provisoriska åtgärder måste
vidtagas i nuvarande läge, varvid utredningens förslag bör läggas till grund
för snabbt beslut i frågan. Särskilt understrykes nödvändigheten av att källarmursgenombrott
verkställas. Sistnämnda synpunkt framföres även av
länsstyrelsen i Malmöhus län och civilförsvarschef en i Ystad. Länsstyrelsen
i Gotlands län anser, såsom förut berörts, att »provisoriska skyddsrum» böra
anordnas i fredstid såsom »hemskyddsrum», samt framhåller det olämpliga
i att till en osäker beredskapstid uppskjuta nödvändiga åtgärder som utan
olägenhet kunde göras i fred.
Departementschefen.
Då statsmakterna 1944 vid prövningen av förslaget till gällande civilförsvarslag
behandlade frågan om civilförsvaret och därmed även skyddsrumsfrågan
pågick ännu det andra världskriget. Det var då endast i begränsad
utsträckning möjligt att tillgodogöra sig krigserfarenheterna. Icke
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
minst gällde detta skyddet mot anfall från luften, då ju både de flesta storanfallen
mot Tyskland, robotbombningen och användandet av atombomben
ägde rum under krigets senare skede. Den utredning, som efter krigets slut
hade att se över civilförsvaret — 1945 års civilförsvarsutredning — kunde
däremot i sitt arbete bygga på dessa erfarenheter. De redovisades också
utförligt i utredningens den 10 januari 1947 avgivna betänkande (SOU
1947:10) och i den härpå grundade propositionen till 1948 års riksdag
(nr 81), där förslag framlades till ordnande av civilförsvarets fortsatta
verksamhet.
Jag framhöll härvid mera allmänt att det vore ställt utom allt tvivel, att
sådana civilförsvarsåtgärder, som planerats även i vårt land, varit i hög
grad ägnade att mildra verkningarna av luftkrigföringen. Särskilt hade det
varit möjligt att avsevärt begränsa förlusterna i människoliv i förhållande
till vad som kunnat förväntas på grund av omfattningen av den materiella
förödelsen. På denna punkt kunde jag hänvisa till uppgifter från Tyskland,
enligt vilka visserligen över 300 000 personer dödades vid luftanfall men
dessa samtidigt vållade så stora materiella skador, att man beräknat att
samtidigt som bostad eller arbetsplats för 100 personer förstördes, så dödades
endast en person. Jag underströk, att förekomsten av skyddsrum uppenbarligen
i icke ringa grad bidragit till denna relativt låga förlustsiffra, trots
att skyddsrummen icke varit av särskilt stark konstruktion.
Beträffande robotbomberna (V-bomberna) och atombomben samt deras
verkningar redovisades i samma proposition åtskilliga data och uppgifter.
I fråga om V-bomberna erinrade jag bl. a. om att de medförde svåra påfrestningar
för de hemsökta områdena i Belgien och England. Detta sammanhängde
med att lokaliseringen in. in. av bomberna i luften och meddelande
av förvarning kunde ske endast i begränsad mån och beträffande
bomber av typen V-2 icke alls. I fråga om atomenergiens utnyttjande för
krigsändamål framhöll jag, att det innebar tillkomsten av ett anfallsvapen
av ny och fruktansvärd natur med en verkan som motsvarade tusentals
bomber av eljest använda slag. Jag kunde härvid peka på den vidsträckta
ödeläggelsen av de båda japanska städer, som utsattes för anfall med atombomber,
samt det höga antalet dödade, 120 000. Från en av försvarets forskningsanstalt
sammanställd rapport återgavs i propositionen uttalanden angående
atombombens verkningar bl. a. en beräkning om den verkan en
atombomb av Japantyp skulle få, om den fälldes mot Stockholms centrum.
Därest utrymning ej alls skett och skyddsrummen icke uppsökts, skulle
enligt beräkningarna cirka 120 000 människor då ha dödats, om skyddsrummen
uppsökts däremot endast omkring 10 000.
Civilförsvarsutredningen hade mot bakgrunden av dessa fakta förordat
en omfattande utbyggnad av skyddsrumsbeståndet. Till civilbefolkningens
skydd förordades härvid clcls att enskilda skyddsrum alltjämt inrättades i
nybyggnader, dels alt i orter med mer än JO 000 invånare friliggande full
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
träffsäkra anläggningar utfördes för 10—20 procent av befolkningen till en
kostnad av 150 milj. kronor. Dessutom förutsattes en utbyggnad av de
allmänna skyddsrummen för omkring 100 milj. kronor. Från dessa siffror
skulle dragas värdet av fredsanvändningen.
För egen del förklarade jag mig vid prövningen av detta förslag i princip
ense med utredningen om att skyddsrum borde byggas även i fortsättningen.
I frågan i vilken omfattning och på vad sätt detta borde ske ansåg jag
däremot att åtskilliga spörsmål måste ytterligare utredas innan slutlig ståndpunkt
kunde tagas. Beträffande skyddsrummens konstruktion och lokalisering
var det vidare enligt min mening av största vikt att de nyaste vetenskapliga
rönen särskilt rörande verkningarna av och skyddsmedlen mot
den radioaktiva strålningen beaktades.
Såsom jag redan inledningsvis framhållit uppdrogs åt särskilda sakkunniga
att verkställa denna utredning. De sakkunniga — 1948 års skyddsruinsutredning
— ha slutfört sitt arbete genom ett den 2 maj 1950 dagtecknat
betänkande med förslag rörande skyddsrumsfrågans ordnande. I
betänkandet kompletteras de av civilförsvarsutredningen och i propositionen
nr 81/1948 lämnade uppgifterna om den nutida luftkrigföringens
anfallsmedel och skadeverkningar. Skyddsrumsutredningen har härvid kommit
till den slutsatsen att anfallen mot hemorten i ett framtida krig sannolikt
komma att intensifieras mer än under andra världskriget. Effektivare
och snabbare anfallsmedel i form av större och tyngre reaktionsdrivna
bombplan och robotar med en fart långt över ljudhastigheten höra till de
iörbättrade vapen, som kunna väntas komma till användning i ett nytt
krig. Anfallen komma sannolikt att riktas även mot samhällen för att slå
sönder viktiga administrativa och andra samhällsfunktioner. Man lär här
kunna tillägga — för att försvaga folkets stridskraft och motståndsvilja.
Vad särskilt angår anfall med atombomber anser utredningen att dessa
komma att sättas in framför allt mot mycket krigsviktiga mål, mot större
bebyggda samhällen och mot större industriområden av krigsavgörande
betydelse.
Dessa uttalanden om det framtida kriget mot civilbefolkningen grunda
sig på amerikanska bedömanden och vissa undersökningar om anfallsmålen
under de sista krigsåren och synas väl underbyggda. De ha icke föranlett
några erinringar från militärt håll. Det synes ej heller troligt att de senaste
årens eifarenheter bl. a. från kriget i Korea böra leda till några väsentligt
ändrade slutsatser om vad som kan väntas i ett kommande krig.
Vad då särskilt angår atombomben, så har utredningen vid sin bedömning
av skadeverkningarna av och skyddsmedlen mot denna förutsatt eu
atombomb av »förbättrad» typ, d. v. s. 6—8 gånger effektivare än de som
fälldes över Hiroshima och Nagasaki 1945. De skadeverkningar mot människor,
som förutses då en sådan bomb användes, synas emellertid icke så
avsevärt skilja sig från vad som förut redovisats. Man räknar dock med
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
45
större dödsprocent på avstånd upp till 1 500 meter från detonationscentruin.
Vad som i detta sammanhang framför allt synes vara av intresse är emellertid,
att även om sådana effektivare atombomber användas, så anses
alltjämt även skyddsrum av ganska enkelt slag erbjuda ett visst skydd
och fullträffsäkra skyddsrum med tillräcklig berg- eller betongtäckning
skydda också då detonationen sker rakt över skyddsrummet. T. o. m. om
ett så fasansfullt förstörelseverktyg som den s. k. vätebomben (superbomben)
med en energiutveckling 1 000 gånger atombombens användes,
skulle enligt atomkommittén ett fullträffsäkert skyddsrum med en väggtjocklek
av minst 2,5 meter ge fullt strålskydd vid en explosionshöjd av
1 000 meter. En sådan bomb anses eljest medföra allvarliga skadeverkningar
över mycket stora områden, kanske med 15—30 km radie.
Det sagda avser speciellt skador genom den radioaktiva strålningen, då
fullträffsäkra skyddsrum i och för sig skydda även mot atombombexplosionens
övriga skadeverkningar genom den intensiva förbrännande värmestrålningen
och den kraftiga lufttrycksvågen. En annan sak är att dessa
båda faktorer tillsammans kunna åstadkomma omfattande katastrofbränder,
en eldorkan, som kan allvarligt försvåra eller omöjliggöra lufttillförseln
till fullträffskyddsrummen. Frågan om åtgärder häremot har uppmärksammats
av utredningen men synes icke ha fått en tillfredsställande lösning.
Problemet måste uppenbarligen beaktas vid den tekniska utformningen
av skyddsrummen. Utredningen har eljest jämlikt sina direktiv särskilt
uppehållit sig vid strålningsverkningar av radioaktiv art och funnit
att berg- dier betongrum, som skyddade mot fullträffar av vanliga bomber,
även utgjorde ett fullgott skydd mot dessa verkningar av en atombombexplosion.
Atomkommittén har samma uppfattning. Även de vanliga normalskyddsrummen
anses ge ett visst, icke oväsentligt skydd mot den radioaktiva
strålningen och detta kan förbättras genom olika anordningar.
Av det anförda framgår enligt min mening tydligt att ett eventuellt
kommande krig i minst lika hög grad som det andra världskriget kan väntas
medföra anfall mot hemorten och civilbefolkningen och att dessa anfall
komma att bli om möjligt mera systematiska och förödande än under
det senaste kriget. Riktigheten av den slutsats jag fastslog 1948, då jag
uttalade att skyddsrum borde byggas även i fortsättningen, bekräftas sålunda
tillfullo av de sist förflutna årens militärtekniska utveckling och
erfarenheter. Uppenbarligen förhåller det sig så att om vårt land överhuvud
skall kunna utstå påfrestningarna av ett krig, så måste det finnas
skyddsrum som ge ett tillfredsställande skydd för civilförsvarets ledning
och personal samt för civilbefolkningen. Och med hänsyn till de moderna
stridsmedlens verkningar kan, såsom också torde framgå av den lämnade
redogörelsen, ett absolut skydd endast lämnas genom fullträffsäkra skyddsrum.
Utredningens förslag om att sådana skyddsrum skola inrättas i ökad
omfattning har också i och för sig tillstyrkts vid remissbehandlingen. Jag
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
kan i princip ansluta mig till detsamma och vill även i likhet med utredningen
förorda att dessa skyddsrum om möjligt anordnas i berg. På grund
av markförhållandena kommer det dock uppenbarligen bli nödvändigt att
även bygga betongrum antingen friliggande eller i anslutning till bostadskvarter.
I det följande skall närmare »behandlas frågan i vilken omfattning
och på vad sätt utbyggnaden av de fullträffsäkra skyddsrummen bör
genomföras.
Jag vill understryka, att detta ställningstagande ej endast grundats på
verkningarna av atombomben. Jämväl i övrigt kunna, som förut antytts,
sadana anfallsmedel väntas komma till användning, att en förstärkning av
skyddet påkallas. Anser man sig kunna räkna med att atombomben icke
kommer att användas i ett krig mot vårt land blir slutsatsen alltså likväl
densamma.
Det har gjorts gällande, att det effektivaste och billigaste skyddet mot
anfall från luften åstadkommes genom att industrin utsprides och civilbeiolkningen
evakueras från de utsatta områdena. Detta är i och för sig
riktigt men å andra sidan äro sådana åtgärder givetvis möjliga endast i
begränsad utsträckning, om samhället överhuvud skall fungera. Omfattningen,
i vilken utrymning kan ske, blir i stället en viktig faktor vid den
avvägning mellan skyddsbehov och risker, som måste ske då skyddsrummens
storlek skall bestämmas. Jag återkommer senare till denna fråga.
Självfallet behöver det inrättas skyddsrum och skyddade utrymmen icke
endast, som nyss framhölls, för det allmänna civilförsvaret och civilbefolkningen
utan även för att tillgodose t. ex. krigsproduktionens, folkförsörjningens
och sjukvårdens skyddsbehov. I detta sammanhang synes det dock
ej finnas anledning att behandla annat än det skyddsrumsbyggande, som
f. n. regleras i civilförsvarslagen. Jag åsyftar nämligen nu endast att skapa
en rättslig grundval för en utbyggnad av de i nämnda lag avsedda skyddsrummen.
Frågor om skyddade utrymmen för produktionen torde få upptagas
bland andra spörsmål, som avse den ekonomiska försvarsberedskapen.
Och frågan om skyddsrummen vid sjukhus torde få övervägas
i anslutning till en av sjukvårdsberedskapsnämnden gjord framställning
i ämnet. Det nyss sagda utesluter icke att en samordning av hela
skyddsrums- och bergrumsbyggandet sker både på planerings- och verkställighetsstadiet.
De avvägningsspörsmål som då uppkomma torde emellertid
icke böra diskuteras här.
Den nuvarande situationen måste vara den naturliga utgångspunkten för
prövningen av frågorna rörande omfattningen av den utbyggnad av fullträffskyddsrum,
som bör genomföras, och det sätt på vilket utbyggnaden
bör ske. Beskaffenheten och antalet av de skyddsrum som finnas bör härvid
sammanställas med de skärpta kraven på skydd.
Enligt civilförsvarslagen gäller f. n. att i de viktigaste tätorterna skola
47
Kungl. Maj. ts proposition nr 176.
finnas skyddsrum för det allmänna civilförsvarets personal och verksamhet
och offentliga skyddsrum för trafikanter (allmänna skyddsrum). Vidare
skall i varje ort med särskilt civilförsvar inrättas s. k. enskilda skyddsrum
i bostadshus med mer än två våningar och i eu rad andra större byggnader
och anläggningar. Varken allmänna eller enskilda skyddsrum behöva göras
fullträffsäkra utan de skola inrättas som s. k. normalskyddsrum. Omkring
15 000 sådana skyddsrum med plats för ca 1 milj. personer finnas f. n.
men då de anordnats i hus uppförda efter 1944 är det egentligen samhällenas
ytterområden som blivit tillgodosedda. I berg finnas endast ett 70-tal
fullträffsäkra skyddsrum. På grundval av beslut, som fattats av 1950 års
riksdag vid höstsessionen efter förslag framlagda i proposition nr 248, ha
emellertid sprängningsarbeten påbörjats för några allmänna skyddsrum i
berg, varvid även civilbefolkningens behov av offentliga skyddsrum skall
tillgodoses.
Skyddsrumsutredningen har tänkt sig att de fullträffsäkra skyddsrummen
skola bli normaltyp och anordnas i alla orter där risk föreligger för
anfall med atombomber eller annat storanfall medan däremot normalskyddsrum
— av utredningen benämnda husskyddsrum -—- skulle inrättas
endast i de största städernas ytterområden. Orter med tillsammans 3 milj.
invånare skulle i första hand förses med fullträffskyddsrum varvid dock
platser endast skulle anordnas för 25 procent av detta antal. Då platserna
enligt förslaget skulle dimensioneras för sovplatsutrymme, anser utredningen
emellertid att i katastroffall hela befolkningen skulle kunna få fullträffsäkert
skydd. Utbyggnaden skulle genomföras inom kortast möjliga tid
och i varje fall inom en tioårsperiod.
Utredningens förslag på denna punkt har vid remissbehandlingen kritiserats
på åtskilliga håll. Särskilt har man vänt sig mot att normalskyddsrummen
skulle slopas i den utsträckning som föreslagits och framhållit,
att detta skulle innebära att många tätorter lämnades helt utan skydd och
att nybyggnader inom orter med fullträff säkra skyddsrum icke utrustades
med normalskyddsrum, oaktat kanske fullträffskyddsrummet icke skulle
inrättas förrän långt senare. Man har även påpekat, att det särskilda civilförsvaret
skulle få svårt att verka effektivt i orter eller byggnader, där
skyddsrum helt saknades.
Dessa synpunkter kunna icke frånkännas berättigande. F. n. skola enskilda
skyddsrum inrättas i orter med en sammanlagd befolkning av 4,2
milj. personer. Över en miljon människor äro alltsa bosatta pa platser, där
enligt förslaget skyddsrum icke vidare skulle inrättas. Uppenbarligen är
det här icke fråga om platser, där det föreligger någon större risk för storanfall.
Men utredningen anser att ströanfall dock måste riskeras på dessa
orter och anfallsrisken kan bli större om evakuerad befolkning från storstäderna
eller från andra hotade områden samlas där, vilket icke synes
osannolikt. Hemskyddet torde vidare för sin verksamhet vara beroende av
48
Kungl. Maj:Is proposition nr 176.
det stöd normalskyddsrummen innebära och förekomsten av sådana skyddsrum
torde överhuvud taget vara av icke oväsentlig psykologisk betydelse
för befolkningen i gemen; den trygghetskänsla, som även ett icke fullvärdigt
skyddsrum skänker, bör icke underskattas medan å andra sidan frånvaron
av lätt tillgängligt skydd kan vara ägnat att skapa panik, när anfallet
kommer. De anförda olägenheterna skärpas genom att enligt utredningens
mening ej heller offentliga skyddsrum för trafikanter i fortsättningen skola
ordnas i dessa orter. Huruvida utredningen anser att skyddsrum skola
byggas där för det allmänna civilförsvaret är icke fullt klart. Å andra sidan
torde knappast kunna bestridas att någon form av skydd är nödvändigt
om ett dylikt civilförsvar i längden skall kunna upprätthållas.
Det sagda gäller i viss mån även de större orterna, där enligt utredningsförslaget
de fullträffsäkra skyddsrummen skulle bli normaltyp, särskilt om
utbyggnaden av dessa skulle utsträckas över en tioårsperiod. Fullträffskyddsrummen
kanske icke ha hunnit utbyggas, då kriget kommer. Då utredningen
tänkt göra skyddsrummen stora och lägga dem glest, skulle det
vidare för många bli svårt att inom den korta förvarningstiden hinna till det
anvisade skyddsrummet.
Den föreslagna begränsningen av byggandet av normalskyddsrum synes
framför allt vara betingad av en strävan att nedbringa totalinvesteringarna
för skyddsrumsbyggandet till det lägsta möjliga. Man har funnit det nödvändigt
att bygga ut beståndet av fullträffsäkra skyddsrum och har då ansett
sig böra göra nedskärningen i fråga om övriga skyddsrum. Vad jag nyss
anfört talar tydligen emot en lösning efter dessa linjer. Normalskyddsrummen
böra bibehållas i väsentligt större utsträckning än vad utredningen
tänkt sig.
Detta medför att en annan avvägning måste ske mellan det av anfallsriskerna
betingade skyddsbehovet och de faktorer av bl. a. ekonomisk natur,
som tvinga till en begränsning, då det gäller att tillgodose detta behov. Att
skyddsrum icke kunna byggas i sådan omfattning att alla tänkbara skyddsbehov
kunna tillgodoses är nämligen tydligt. Även genomförandet av det begränsade
program, som förordats av utredningen, skulle enligt dess beräkningar
under en tioårsperiod totalt draga en bruttokostnad av 650 milj. kröner
eller 65 milj. kronor för år, vilket motsvarar något över 3 procent av
den nuvarande totala byggnadsinvesteringen. Såsom kommer att närmare
utvecklas i följande avsnitt, måste dessa kostnader anses för lågt beräknade.
Arbetsmarknadsstyrelsen har anmält att det ur arbetsmarknadssynpunkt
syntes vara svårt att genomföra förslaget, såvida detta icke kunde ske med
anlitande av arbetskraft, som eljest skulle vara utan sysselsättning, men att
under den närmaste tiden endast en mycket begränsad del av programmet
kunde genomföras på detta sätt. Härav synes sålunda rentav följa att
skyddsrumsbyggandet totalt måste begränsas i förhållande till det faktiska
behovet även utöver vad utredningen föreslagit.
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Jag har tidigare förordat, att fullträffsäkra skyddsrum byggas i ökad omfattning.
Enligt vad nyss antyddes borde emellertid detta icke medföra, att
byggandet av normalskyddsrum i nybyggnader delvis upphörde. I stället
måste då planerna att inrätta fullträffsäkra skyddsrum i orter med tillhopa
3 milj. invånare väsentligt beskäras.
Förut har antytts, att det föreliggande avvägningsproblemet måste lösas
med utgångspunkt från vårt nuvarande läge i vad gäller utrustning med
godtagbara skyddsrum och framhållits att sådana framför allt finnas i samhällenas
ytterområden. Stadskärnorna synas däremot ha blivit eftersatta
samtidigt som riskerna för storanfall med atom- och brandbomber de senaste
åren ökat. Enligt vad civilförsvarsstyrelsen uppgivit förhåller det sig i
själva verket så att de centrala delarna av våra största städer icke endast
sakna källarskyddsrum med godtagbart skyddsvärde utan även att sådana
skyddsrum av tekniska skäl icke kunna inrättas i den nuvarande bebyggelsen.
Civilförsvarsstyrelsen har på grund härav förordat, att fullträffsäkra
skyddsrum skola inrättas endast i dessa områden. Härvid har dock icke
närmare angivits vilka städer och områden som avses och det antal skyddsrum
som erfordras där. Det är emellertid uppenbart att detta program
innebär en ganska avsevärd nedskärning av utredningens planer på en utbyggnad
av de fullträffsäkra skyddsrummen. Med hänsyn härtill och då
skyddsbehovet för dessa områden är särskilt stort och under tid, som kan
överblickas, knappast kan tillgodoses på annat sätt, vill jag i så måtto ansluta
mig till eivilförsvarsstyrelsens förslag att jag förordar att den tillstyrkta
utbyggnaden av fullträffsäkra skyddsrum i första hand sker inom
de av styrelsen avsedda områdena. Jag åsyftar härvid såväl skyddsrum för
det allmänna civilförsvaret som skyddsrum för civilbefolkningen.
Härmed är icke sagt, att fullträffsäkra skyddsrum där skola byggas så att
de helt täcka civilbefolkningens skyddsbehov. Särskilt med hänsyn till de
ekonomiska konsekvenserna vill jag icke binda mig för någon sådan principlösning.
Jag anser mig därför icke heller kunna generellt godtaga utredningens
förslag att fullträffskyddsrummen för civilbefolkningen skola anordnas
för den i krig kvarvarande delen av befolkningen — eller snarare
för viss del av denna — men inrättas med sovplatser så att de vid ett blixtanfall
innan utrymning skett kunde rymma hela fredsbefolkningen. Förhållandena
i varje särskilt fall och de faktorer som bestämma utbyggnadstakten
få här vara avgörande. För varje fullträffskyddsrum, som planeras
och färdigställes, måste dock självfallet fastslås, för vilket område det är
avsett, och detta bör angivas i organisationsplanen.
Å andra sidan bör det icke vara uteslutet, att fullträffsäkra skyddsrum i
framtiden anordnas även inom andra områden än de förut omnämnda. Vad
särskilt angår skyddsrummen för det allmänna civilförsvaret bör det, med
hänsyn till betydelsen även för civilbefolkningen av att ledningscentraler
in. in. under alla förhållanden kunna fungera ostörda, redan nu kunna
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 176.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
komma i fråga att inrätta fullträffsäkra sådana skyddsrum även i andra
orter än de nu avsedda. Författningsbestämmelserna synas därför böra
utformas så att det anförtros åt Kungl. Maj:t att i stort fastställa inom
vilka områden fullträffsäkra skyddsrum skola finnas å ena sidan för det
allmänna civilförsvaret och å andra sidan för civilbefolkningen. I fråga
om skyddsrummen för det allmänna civilförsvaret och för trafikanter bör
härvid även kunna föreskrivas att endast vissa dylika t. ex. skyddsrum
för ledningscentraler skola göras fullträffsäkra inom det angivna området.
I övrigt bör däremot den omfattning, vari fullträffsäkra skyddsrum skola
anordnas inom området, bestämmas i organisationsplanen. Vilka principer
som härvid böra tillämpas beträffande skyddsrummen för civilbefolkningen
är beroende bl. a. av upptagningsområdenas storlek. Utredningen
har här utgått ifrån ett maximiavstånd mellan bostad resp. arbetsplats
och skyddsrum av 400 meter, vilket teoretiskt innebär att upptagningsområdet
högst kan utgöras av en cirkel med 400 meters radie. I likhet
med många remissinstanser anser jag detta område vara för stort. Härvid
fäster jag mig icke endast vid att 400 meter utgör en betydande vägsträcka
att tillryggalägga under den förvarningstid av 3—5 minuter, som i bästa fall
kan påräknas vid daganfall, utan även vid de svårigheter i form av stockningar
vid ingångarna som man sannolikt måste räkna med. Utredningen
anser visserligen att någon risk för stockningar icke föreligger, då förflyttningstiderna
variera. Enligt min mening medför den korta förvarningstiden
emellertid, att en betydande anhopning likväl kommer att uppstå i slutet
av denna tidsperiod, vilket måste medföra köbildning om icke flera ingångar
inrättas och dessa göras mycket breda. Då detta ur andra synpunkter torde
vara olämpligt och en vägsträcka till skyddsrummet av 400 meter måste anses
för lång, bör enligt min mening upptagningsområdena om möjligt göras
mindre. I stället få flera fullträffsäkra skyddsrum inrättas eller, därest detta
av andra skäl f. n. icke kan eller bör ske, skyddsbehovet, där så är möjligt,
tillgodoses genom skyddsrum av nu använd normaltyp.
Såsom torde ha framgått av det förut anförda böra nämligen enligt min
mening skyddsrum av denna typ inrättas i nybyggnader även i fortsättningen
i avsevärt större utsträckning än vad utredningen tänkt sig. De skäl,
som tala härför, ha delvis redan redovisats. Jag vill särskilt understryka,
att dessa skyddsrum, som enligt min mening liksom hittills böra benämnas
normalskyddsrum, äga ett icke föraktligt skyddsvärde. De skola i regel vara
gas- och bakteriesäkra och i stor utsträckning brandsäkra samt vidare
skydda mot instörtningslast och i viss mån mot luftstötvåg. De giva även
visst skydd mot radioaktiv strålning och det skyddet kan genom icke alltför
genomgripande förstärkningsarbeten ökas. Jag kan visserligen icke förorda,
att sådana förstärkningar genomföras nu men det är uppenbarligen av värde
att möjlighet finns att på det sättet förbättra skyddet för ett stort antal
människor, om risken för atombombanfall skulle öka.
51
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
De skyddsmöjligheter, normalskyddsrummen sålunda ge, äro enligt min
mening tillräckliga inom de mindre utsatta orter, som av utredningen hänförts
till riskgrupp c) och som tillsammans med de orter, där enligt utredningsförslaget
fullträffskyddsrum böra inrättas, väl i huvudsak motsvarar
det område, där enskilda skyddsrum skola byggas enligt gällande bestämmelser.
I den mån fullträffsäkra skyddsrum icke anordnas inom de mera
riskfyllda områdena på grund av de begränsningar i utredningens program,
som tidigare förordats, synas normalskyddsrummen även utgöra ett godtagbart
skydd för civilbefolkningen inom dessa områden.
Av dessa skäl och på de grunder som förut åberopats till stöd för ett bibehållande
av skyldigheten att inrätta normalskyddsrum, torde i princip sådana
skyddsrum böra inrättas i nuvarande omfattning vid nybyggnad inom
områden med särskilt civilförsvar. Möjlighet bör emellertid finnas att göra
undantag då skyddsbehovet för den nya fastigheten tillgodoses genom ett
fullträffsäkert skyddsrum eller då det på grund av bebyggelsens struktur
måste anses särskilt olämpligt att normalskyddsrum bygges. Frågan under
vilka förutsättningar ett dylikt undantag bör meddelas sammanhänger emellertid
med spörsmålet om fastighetsägarnas skyldighet att i sådant fall bidraga
till kostnaderna för fullträffskyddsrummen och torde få behandlas
tillsammans med detta spörsmål i följande avsnitt.
Det sagda avser närmast de enskilda skyddsrummen. Men även för det
allmänna civilförsvaret och för trafikanter böra enligt min mening inrättas
skyddsrum av typen normalskyddsrum i nuvarande utsträckning i den mån
det föreliggande skyddsbehovet icke skall tillgodoses genom fullträffsäkra
skyddsrum.
Med hänsyn till vikten av att de totala investeringarna i skyddsrumsbyggandet
icke göras större än nödvändigt kan det givetvis ifrågasättas att begränsa
byggandet av normalskyddsrum genom att undantaga de minst utsatta
orterna. Det kan även tänkas att de nuvarande kraven på skyddsrummens
beskaffenhet sänkas i fråga om enskilda skyddsrum på dessa orter.
Jag är emellertid icke beredd att f. n. utan särskild utredning förorda någon
av dessa lösningar. Frågan kan emellertid komma i ett annat läge om omständigheterna
framtvinga en utbyggnad av de fullträffsäkra skyddsrummen
utöver vad här förordats.
Vad härefter angår frågan om de närmare riktlinjerna för den nu tillstyrkta
utbyggnaden har redan förut framhållits att det icke är möjligt att
binda sig för ett visst program. Jag anser icke heller att det bör göras upp
något tidsschema för förstärkningen av skyddsrumsbeståndet. Utbyggnadstakten
får bestämmas av en fortlöpande avvägning mellan å ena sidan tillgängliga
resurser särskilt i form av arbetskraft och material eller snarare de
investeringsbehov som föreligga i övrigt och å andra sidan det rådande utrikes-
och militärpolitiska läget och därmed förknippade riskmoment. Vad
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
dagens situation angår, så kan beträffande det första ledet framhållas att
tillgången på lämplig arbetskraft f. n. synes vara mindre god särskilt sommartid,
såvida icke annan byggnadsverksamhet skall inskränkas, medan
däremot hinder ur materialsynpunkt icke anses möta ens att genomföra utredningens
program. Å andra sidan har det utrikespolitiska läget skärpts
vilket, såsom jag framhöll till det vid propositionen 248/1950 fogade statsrådsprotokollet,
gör det angeläget att påbörja och forcera skyddsrumsbyggandet.
Frågan om vilka åtgärder, som på grund härav böra vidtagas under
nästa budgetår, torde få anmälas särskilt. I detta sammanhang åsyftar jag
endast att få till stånd sådana författningsändringar, att det blir möjligt
att i den mån det finnes erforderligt förstärka vår slcyddsrumsberedskap
särskilt genom anordnande av fullträffsäkra skyddsrum.
Huruvida de nya fullträffskyddsrummen omedelbart böra färdigställas
och inredas eller icke, saknar jag därför anledning att nu taga ställning till.
Jag vill endast framhålla vikten ur ekonomisk synpunkt av att de såvitt
möjligt planeras och även inredas för lämplig fredsanvändning. Att skyddsrumsinvesteringarna
i största utsträckning göras räntabla torde nämligen
utgöra en av förutsättningarna för att den så angelägna upprustningen av
vårt skyddsrumsbestånd skall kunna genomföras.
Beträffande frågan om vem som närmast bör ansvara härför så har ingen
invändning gjorts mot utredningens förslag, att byggandet av fullträffsäkra
skyddsrum i första hand skall ske i kommunernas regi. Redan nu åligger
det kommunerna att inrätta och utrusta skyddsrum för det allmänna civilförsvaret
och offentliga skyddsrum för trafikanter. Uppgiften att anordna
fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen ansluter sig naturligt till
detta åliggande. Dessa olika kategorier av skyddsrum böra enligt min mening
alltjämt sammanfattas under benämningen allmänna skyddsrum. Jag
förordar att kommunerna åläggas att inrätta och utrusta dessa skyddsrum.
Frågan om fördelningen av kostnaderna härför skall behandlas i följande
avsnitt.
I likhet med utredningen anser jag att möjlighet bör finnas för en enskild
fastighetsägare att efter särskild prövning från kommunen övertaga ansvaret
för inrättandet av ett fullträffsäkert skyddsrum. Detta bör kunna komma
i fråga i de fall, då skyddsrummet lämpligen bör ligga på enskild mark, vilken
eljest skulle fått tagas i anspråk av kommunen genom förfoganderätt,
såvida ej en frivillig överenskommelse om upplåtelsen kommit till stånd. I
första hand torde emellertid de fullträffsäkra skyddsrummen böra anläggas
på mark, som redan är i allmän ägo eller som kan tagas i anspråk av
det allmänna med stöd av byggnadslagens bestämmelser. Vad lantmäteristyrelsen
anfört om de rättsliga möjligheterna härutinnan synes vara värt
allt beaktande. Jag vill även understryka vad lantmäteristyrelsen anfört om
vikten av att kommunerna vid samhällsplaneringen fästa stort avseende vid
skyddsrumsfrågan.
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Överhuvudtaget synes det vara angeläget att planeringen av skyddsrumsbyggandet
sker med största omsorg och i intimt samråd med byggnadsnämnden
och andra myndigheter, som handha stadsplane- och byggnadsfrågor.
Jag kan dock icke ansluta mig till den i ett yttrande framförda tanken
att bestämmelser om fullträffskyddsrum alltid skola intagas i stadsplan.
En sådan ordning skulle i alltför hög grad binda planerandet och
därigenom stå i strid med de förut anförda allmänna synpunkterna på
skyddsrumsbyggandet.
I det föregående har förordats att fullträffsäkra skyddsrum skola anordnas
inom vissa områden, men någon viss plan eller tidtabell, efter vilken utbyggnaden
av skyddsrummen skall ske, har icke fastslagits. Självfallet kommer
det att taga åtskillig tid innan fullträffskyddsrum inrättats i någon
mera avsevärd utsträckning. Utredningen har för det fall att läget skulle
skärpas under utbyggnadstiden förordat vissa åtgärder och framhållit att
planer för deras genomförande måste upprättas och hållas aktuella. Jag
vill kraftigt understryka vad utredningen sålunda anfört. Planläggningen av
ifrågavarande åtgärder bör enligt min mening börja omedelbart och ske parallellt
med planeringen av skyddsrumsbyggandet. I den mån skyldighet
icke redan nu föreligger att vidtaga provisoriska åtgärder — i fråga om t. ex.
källarmursgenombrott och i organisationsplan upptagna byggnadsordningar
är detta fallet — torde skyldigheten böra fastslås i lag. Frågan kommer att
behandlas i specialmotiveringen under 45 §. Här skall endast beröras ett av
en länsstyrelse framfört förslag att provisoriska skyddsrum skulle inrättas
i varje fastighet i ort med särskilt civilförsvar men utan fullträff skyddsrum
för civilbefolkningen, alltså även i villor och egnahem, som f. n. ej behöva
förses med skyddsrum. Förslaget visar på en brist i det nuvarande systemet.
Detta medför att stora villasamhällen med ofta kanske utsatt läge i utkanten
av viktiga tätorter, invid flygplatser eller stora trafikleder kunna
helt sakna skyddsrum för civilbefolkningen. Emellertid är jag icke beredd
att utan vidare utredning förorda ett åläggande för det stora antal små
fastighetsägare, det här gäller, att inrätta skyddsrum i sina källare. Skyddsbehovet
kan måhända lösas bättre efter andra linjer. Jag vill här endast
erinra om de enkla skyddsanordningar, som under andra världskriget anordnades
i England inom områden med liknande bebyggelse. Frågan bör
uppmärksammas under det fortsatta planläggningsarbetet. Härvid bör även
beaktas, att redan gällande lag i 24 § 1 mom. p. 5 innehåller en befogenhet
för länsstyrelse att förordna att skyddsrum skall inrättas i mindre byggnad,
om detta anses erforderligt med bänsyn till byggnadens beskaffenhet
och läge, samt att länsstyrelsen enligt 28 § kan medgiva undantag från
bestämmelserna om skyddsrums beskaffenhet.
54
Kungl. Maj ds proposition nr 176.
III. Kostnader och kostnadsfördelning.
Skyddsrumsutredningen.
Beräkning av de totala skyddsrumskostnaderna.
Utredningen har gjort vissa beräkningar av vad ett genomförande av utredningens
program för utbyggnad av skyddsrumsbeståndet skulle kosta.
Huvuddelen av kostnaderna hänför sig till fullträffskyddsrum för civilbefolkningen.
På grundval av undersökningar av förhållandena i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Eskilstuna, Gävle och Sundsvall har utredningen,
som enligt vad som förut sagts anser 750 000 platser i sådana skyddsrum
behövliga, beräknat att 510 000 av dessa platser kunna anordnas i bergskyddsrum.
Medelstorleken skulle såsom förut nämnts vara för bergskyddsrummen
utrymme för ca 2 300 personer (liggande), för betongskyddsrummen
ca 1 300 samt för kvartersskyddsrummen ca 1 000. Då utredningen
räknar med en genomsnittlig anläggningskostnad per plats å 500, 1 050
resp. 960 kronor skulle bruttokostnaderna bli 255, 149 resp. 94 milj. kronor
eller sammanlagt i runt tal 500 milj. kronor. Häri ingå icke utgifter för
särskild inredning såsom monteringsbara logementsväggar och logementsutrustning.
Normalskyddsrum skola, som framgår av den föregående framställningen,
enligt utredningens förslag inrättas i samband med nybyggnader i vissa
ytterområden till de största städerna. Utredningen beräknar att skyddsrum
med ungefär 300 000 platser skola komma att färdigställas under en tioårsperiod.
Utredningen har därvid kalkylerat med nuvarande byggnadskvoter.
Då varje plats skulle kosta 100 kronor skulle totalkostnaden per år bli 3
milj. kronor.
I betänkandet redovisas också beräkningar av civilförsvarsstyrelsen angående
kostnaderna för skyddsrum för det allmänna civilförsvarets personal
och verksamhet. Beräkningarna, som gjorts med ledning av utredningens
allmänna riktlinjer och gällande organisationsplaner, sluta på ett
totalbelopp av 125 milj. kronor, därav 25 milj. för ledningscentraler och
återstoden för gruppstationer avsedda för aktiv personal, hjälpplatser, fordons
skydd m. in.
Sammanfattningsvis förklarar utredningen att, om utbyggnaden av fullträffskyddsrum
för civilbefolkningen och det allmänna civilförsvaret fördelas
under en tioårsperiod samt hänsyn jämväl tages till normalskyddsrum
enligt vad nyss sagts, medelkostnaden per år blir 65,5 milj. kronor, varav
50 milj. falla på fullträffskyddsrum för civilbefolkningen, 12,5 milj. på
sådana skyddsrum för det allmänna civilförsvarets personal och verksamhet
samt 3 milj. på normalskyddsrum.
55
Kungl. Maj:ts proposition, nr 176.
Fördelningen av skgddsrumskostnaderna.
Såsom förut framhållits, föreslår utredningen att kommunerna i princip
skola vara huvudmän för fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen.
Under vissa förhållanden skall det dock finnas möjlighet för enskild fastighetsägare
att övertaga ansvaret för visst skyddsrumsbygge. För finansieringen
av byggandet av de fullträffsäkra skyddsrummen skola kommunerna
enligt förslaget i likhet med vad f. n. gäller få statsbidrag med en
viss del av nettokostnaderna. Till motivering av förslaget att kommunerna
skola bära en viss del av kostnaderna själva anför utredningen.
Medansvaret i kostnaderna för skyddsrum som kommunen inrättar är
närmast motiverat av att kommunen utövar tillsyn över och förvaltar
skyddsrummen. Skyddsrummet är också att anse såsom kommunens egendom
i det fall det icke är inrymt i annans fastighet. —----
Vad däremot gäller fullträffskyddsrum, som fastighetsägare anordna men
med rätt till bidrag från det allmänna, kunna delvis andra synpunkter
anläggas. Kommunen är i sådana fall icke engagerad i skyddsrummets anordnande
eller utnyttjande på samma sätt som då det bygges av kommunen.
Skäl tala emellertid för att kommunerna bidraga till skyddsrumskostnaderna
även i detta fall. Framför allt är det ägnat att skärpa kommunernas
vaksamhet beträffande samhällsplaneringen på lång sikt — vilket
är av utomordentlig betydelse för skyddsrumsfrågans vidare utveckling —
om de bli ekonomiskt medansvariga för skyddsrumsbyggandet i stort.
Utredningen förordar i anslutning härtill att kommunen skall bidraga till
kostnaderna för fullträffskyddsrum även i det fall att skyddsrummet anordnas
av fastighetsägaren. Även statsbidrag borde utgå men förskjutas av
kommunen. Det allmännas kostnader skulle här fördelas efter samma
grunder som då kommunen var huvudman.
Om fördelningen av kostnaderna framhåller utredningen vidare, att den
nuvarande principen att fastighetsägarna skola vara delaktiga i ansvaret
för skydd åt de i fastigheten boende alltjämt bör gälla. I likhet med vad
nu är fallet bör dock icke ägare av anläggning eller byggnad, som en gång
försetts med godkänt skyddsrum, åläggas nya skyddsrumskostnader. Fastighetsägare
bör således bidraga till kostnader för skyddsrum endast då fråga
är om nybyggnad eller därmed jämförlig till- och ombyggnad. Liksom f. n.
bör ägare till mindre byggnad vara undantagen.
Utredningen föreslår att kostnaderna för husskyddsrum (normalskyddsrum)
liksom hittills bäras av fastighetsägarna. I den mån husskyddsrum
icke skall anordnas inom ett visst område utan skyddsbehovet för där
belägna anläggningar och byggnader skall tillgodoses genom full träffsäkra
skyddsrum, böra enligt förslaget de fastighetsägare, som härigenom befrias
från att ordna husskyddsrum i stället bidraga till kostnaderna för
fullträffskyddsrummet med belopp som om husskyddsrum hade anordnats
för anläggningen eller byggnaden i fråga, s. k. fastighetsägarbidrag. Härigenom
komma fastighetsägarens kostnader att vara lika stora då bus
-
56
Iiungl. Maj:ts proposition nr 176.
skyddsrum resp. fullträffskyddsrum anordnas. Storleken av fastighetsägares
kostnadsbidrag bör i enlighet härmed bestämmas till normalkostnaden
för anordnande av husskyddsrum. Härvid måste varje fastighets skyddsbehov
beräknas. Efter anvisningar, som meddelas av civilförsvarsstyrelsen,
bör skyddsbehovet för varje särskilt fall på förslag av den lokala civilförsvarsmyndigheten
fastställas av länsstyrelsen. I likhet med vad fallet är
f. n. bör det vägledande därvid vara för bostadshus det antal personer, som
under fred vanligen vistas i byggnaden, samt för andra slag av byggnader
det antal personer, som kunna antagas under krig samtidigt finnas där.
Enligt utredningens förslag bör det ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma
den normalkostnad för anordnande av husskyddsrum (normalskyddsrum)
som sålunda skall ligga till grund för beräkning av fastighetsägarbidrag.
Utredningen hänvisar till en inom bostadsstyrelsen gjord undersökning,
enligt vilken medelkostnaden för ett normalskyddsrum skulle
uppgå till 130 kronor per skyddad person. Med hänsyn till att ett sådant
skyddsrum i många fall, särskilt då det gäller större sådana, kunna anordnas
till lägre kostnad beräknar utredningen emellertid normalkostnaden
till 100 kronor per skyddsplats.
Utredningen framhåller vidare, att fastighetsägarnas bidrag till kostnaderna
för fullträff skyddsrum måste ses på lång sikt. Bidragen skulle nämligen
enligt förslaget erläggas först då de berörda byggnaderna färdigställts,
även om skyddsrummet anlagts dessförinnan. Intill dess bidragen flyta in
måste det allmänna under sådana förhållanden förskjuta motsvarande kostnadsdel.
Fredsanvändning och värdet av denna.
Vid beräknande av statsbidrag för ett skyddsrumsbygge måste, framhåller
utredningen vidare, hänsyn tagas till det fredsanvändningsvärde som
skyddsrummet kan äga. Utredningen framhåller, att de stora skyddsrumsinvesteringarna
icke böra läggas ned såsom improduktivt kapital utan i
största möjliga utsträckning göras räntebärande. Detta är av betydelse
redan ur rent investeringsbegränsande synpunkt, i det att skyddsrummen,
om de användas under fred, till motsvarande del ersätta andra investeringar.
Skyddsrumsinvesteringarna behöva följaktligen icke till den delen
betraktas såsom egentliga försvarskostnader. Planeringen av skyddsrum
bör sålunda ske med tanke på deras användning under fred. De skyddsrum
i berg, som redan finnas, utnyttjas nu i viss utsträckning, huvudsakligen
såsom lagerutrymmen. Så inbringa ungefär 25 offentliga bergskyddsrum i
Stockholm, som icke äro planerade för fredsanvändning, en bruttoinkomst
av nära 3 procent på det investerade kapitalet.
Utredningen diskuterar vidare frågan om tjänliga arbetslokaler kunna
anordnas i bergrum samt besvarar frågan jakande. Med moderna luftkonditionerings-,
uppvärmnings- och belysningsanordningar äro förutsätt
-
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
ningarna gynnsamma för fullgoda arbetsförhållanden. Undersökning av
läkarstatistiken för sjukdom vid bergverkstäder jämförd med motsvarande
statistik vid verkstäder ovan jord har enligt utredningen icke givit belägg
för att det skulle vara förenat med hälsorisk att arbeta i bergverkstäder.
Härefter övergår utredningen till att granska de ekonomiska faktorerna.
I betänkandet redogöres för tre projekt, ett hotell, en garageanläggning och
en anläggning innehållande fritidslokaler, samtliga tänkta såsom insprängda
i berg. För hotellet och garageanläggningen ha uppgjorts kalkyler över anläggningskostnaderna
och hyresintäkter m. m. Härvid har utredningen skilt
på kostnaderna för enbart fredsanvändning och de kostnader, som tillkomma
på grund av planering för skyddsrumsanvändning. Räntekostnaderna
ha av utredningen beräknats till 3 procent på hela det nedlagda kapitalet.
Dessutom kalkyleras med en årlig avskrivning av 0,6 procent på de
kostnader, som hänföra sig till skyddsrummets användning i fred med
undantag för mark- och sprängningskostnader. Utredningen finner att man
med dessa utgångspunkter synes ha rätt att räkna med att upp till 80 procent
av anläggningskostnaderna för ett bergrum förränta sig (vid en låneränta
om 3 procent). För betongrum skulle endast 50 procent av kostnaderna
vara räntabla. Utredningen anser, att i vissa fall ännu gynnsammare
resultat kunna uppnås, samt drager den slutsatsen att investeringarna för
fullträffskyddsrum kunna göras räntabla till i genomsnitt 60 procent. Det
understrykes emellertid, att det slutliga resultatet blir beroende av de lokala
förhållandena samt villigheten att i varje fall anordna skyddsrum för
kvalificerat ändamål. I anslutning därtill framhåller utredningen att man
bör sträva efter att inreda skyddsrummen så, att största möjliga fredsanvändning
utvinnes. Fredsanvändningen bör icke ensidigt inriktas på vissa
slag av byggnadsprojekt utan anpassas efter ortens förhållanden. Många
olika ändamål kunna tillgodoses. Skyddsrummen kunna inredas till garage,
lagerlokaler och arkiv lika väl som till mer inredningskrävande lokaler,
såsom samlings- och föreningslokaler, hotell, butiker, verkstäder, lokaler
för hantverk och småindustri.
Såsom nyss nämnts anser utredningen, att hänsyn måste tagas till fredsanvändningsvärdet,
då statsbidraget skall bestämmas. Utredningen finner
det emellertid vara svårt att på förhand angiva detta värde. Anläggningen
kanske efter en tid disponeras på annat sätt än vad man ursprungligen
räknat med. Lokalernas inredning kanske förbättras, hyresmarknaden förändras
o. s. v., så att lokalerna bli mera värdefulla. Utvecklingen kan också
tänkas gå i annan riktning. En värdemätare på fredsanvändningsvärdet
har man i de årliga driftresultaten för skyddsrummet i fråga. Ett förfaringssätt
grundat på årliga eller andra periodiska redovisningar av driftresultaten
för de särskilda fallen synes emellertid av praktiska skäl uteslutet.
Man torde i stället vara hänvisad till att fastställa värdet en gång
för alla i form av beräknat kapitaliserat frcdsanvändningsvärde. Vid be
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
stämmandet härav bör hänsyn tagas bl. a. till det allmänna hyresläget inom
orten, sannolik användning av skyddsrummet, beräknade underhålls- och
driftkostnader och liknande omständigheter. Av olika skäl tillråder utredningen
försiktighet vid bestämmande av fredsanvändningsvärdet. Detta bör
principiellt bestämmas såsom den beräknade minsta inkomsten av användning.
Uppkommer på lång sikt vinst utöver vad som förutsetts bör enligt
utredningens mening huvudmannen, som står för eventuella risker, få tillgodogöra
sig denna.
Emellertid framhåller utredningen, att hinder ej bör möta för civilförsvarsstyrelsen
att, sedan tillräckliga erfarenheter vunnits angående anläggningskostnader
och fredsanvändningsvärde, övergå till efter genomsnittliga
kostnader och värden framräknade medeltal såsom grund för statsbidragsgivningen.
Statsbidragets storlek och beräknande.
I likhet med 1945 års civilförsvarsutredning förordar skyddsrumsutredningen
en höjning av statsbidragets belopp från 2/3 till 3/4 av nettokostnaderna.
I fråga om de fullträffsäkra skyddsrummen för civilbefolkningen
skall enligt förslaget detta förhöjda statsbidrag utgå både då kommunen
är huvudman för skyddsrumsbygget och då enskild fastighetsägare anordnat
skyddsrummet och kommunen förskotterat det allmännas andel. Statsbidraget
skall såsom redan nämnts utgå å kommunens nettokostnad, d. v. s.
på den del av kostnaden, som återstår sedan fredsanvändningsvärdet frånräknats.
De på skyddsrummet belöpande fastighetsägarbidragen skola däremot
enligt förslaget icke avdragas utan till 3/4 redovisas av kommunen till
statsverket i den mån de flyta in.
Även i fråga om skyddsrummen för det allmänna civilförsvarets personal
och verksamhet, vilka skyddsrum enligt förslaget kunna vara antingen fullträffsäkra
eller anordnade som husskyddsrum, föreslår utredningen att
statsbidraget skall höjas från 2/3 till 3/4 av nettokostnaden. Då sådana
skyddsrum endast i begränsad utsträckning kunna utnyttjas för fredsändamål
— skyddsrummen måste av beredskapsskäl stå färdiginredda och
centralerna behöva hållas tillgängliga för övningar — räknar utredningen
icke med fredsanvändningsvärde för dem.
Beräkning av den årliga skgddsrumskostnaden.
I följande uppställning ha sammanförts utredningens beräkningar över
de årliga skyddsrumskostnaderna och deras fördelning, därest utredningens
förslag genomfördes under en tioårsperiod.
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
59
Tablå
över medelkostnaderna per år (i milj. kronor) om den av skyddsrumsutredningen
föreslagna utbyggnaden av fullträff skyddsrum fördelas under en
10-årsperiod.
t |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
|
Skyddsrumstyp |
Brutto- kostnad |
Freds- använd- ning |
Fastig- hets- ägar- bidrag |
Det all-männas kostnader |
Statens |
Kommu-nernas |
A. Fullträffskyddsrum för |
50 |
30 |
8 |
12 |
9 |
3 |
B. Normalskyddsrum..... |
31 |
— |
— |
— |
— |
— |
C. Skyddsrum för det all-männa civilförsvaret .. |
12,5 |
— |
— |
12,5 |
9,4 |
3,1 |
Summa per år |
65,5 |
30 |
8 |
24,5 |
18,4 |
6,1 |
1 Åvilar helt fastighetsägarna, som alltså svara för tillhopa 11 milj. kr.
Remissyttrandena.
Beräkning av de totala skyddsrumskostnaderna.
De av utredningen gjorda beräkningarna av de totala skyddsrumskostnaderna
ha behandlats endast i några yttranden. Dessa mynna mestadels
ut i konstateranden att utredningens kalkyler äro alltför optimistiska. Civilförsvarsstyrelsen
finner att utredningens beräkningar i denna del ge anledning
till erinringar beträffande dels fördelningen emellan bergskyddsrum
å ena samt betong- och kvartersskyddsrum å andra sidan, dels underlåtenheten
att taga tillräcklig hänsyn till kostnader för framför allt skyddsrumsinredning.
I sistnämnda del framhåller styrelsen, att skyddsrumsinredningen
borde anskaffas redan under fred och att kostnaderna härför
borde påföras nyanläggningen, överslagsvis torde dessa kostnader för
750 000 platser uppgå till 30 milj. kronor. Även vissa andra kostnader hade
icke medräknats i full utsträckning. Styrelsen beräknar de totala kostnaderna
för fullträffskyddsrum för civilbefolkningen, utbyggda enligt utredningens
program, på följande sätt.
Det har förutsatts, att bergrum kunna anordnas till 50 procent, betongskyddsrum
till 30 procent och kvartersskyddsrum till 20 procent. Vidare
har förutsatts, att bergrummen i medeltal rymma 1 500 personer, betongskyddsrummen
1 000 personer och kvartersskyddsrummen 800 personer.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Totalkostnaden för fullträffskyddsrum för civilbefolkningen, utbyggda i
den omfattning, som utredningen föreslagit, blir då
Antal platser |
Genomsnitts- kostnad |
Kostnad |
|
per person |
|||
Bergskyddsrum ......... |
..... 375 000 |
600 |
225 |
Betongskyddsrum ....... |
225 000 |
1 200 |
270 |
Kvartersskyddsrum ..... |
150 000 |
1 200 |
180 675 |
750 000 |
Utredningens uttalanden om kostnaden för normalskyddsrum och skyddsrum
för det allmänna civilförsvarets personal och verksamhet ha icke föranlett
särskilda erinringar.
Fördelningen av skyddsrumskostnaderna.
Frågan om fördelningen av kostnaderna för skyddsrum har behandlats
av flertalet hörda myndigheter och organisationer. Grundsatsen att fastighetsägare
och kommuner skola bidraga till kostnaderna för fullträffskyddsrummen
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet
remissinstanser bl. a. av civilförsvarsstyrelsen och samtliga länsstyrelser.
Några anse emellertid, att staten ensam borde svara för hela kostnaden
för byggandet av fullträffskyddsrum. Hit höra stadsfullmäktige i
Göteborg, Sundsvall och Sundbyberg, styrelsen för Svenska stadsförbundet,
Hyresgästernas riksförbund, civilförsvar schef en i Boden och civilförsvarsnämnden
i Östersund.
Som motivering för detta ståndpunktstagande anföra stadsfullmäktige i
Sundsvall att det militära, ekonomiska och psykologiska försvaret vore en
helt statlig angelägenhet och att civilförsvaret vore av lika stor betydelse
för landets försvar i dess helhet. Hyresgästernas riksförbund framhåller,
att skyddsrummens uppgift vore att genom skydd åt vissa personer möjliggöra
fortsatt produktion, stridsledning och civilförsvarsledning m. m. Därigenom
tillgodosåges ej blott de personers intresse, som använde skyddsrummen,
utan alla medborgares intresse, även om de icke vistades inom
område som berördes av stridshandlingar. Stadsförbundets styrelse yttrar,
att det ej vore rimligt att vissa orter, där riksviktiga industrier funnes eller
som vore administrations- eller kommunikationscentra, skulle belastas med
särskilda kostnader för civilförsvaret. De lokala terrängförhållandena varierade
också, vilket medförde att kostnaderna fördelades ojämnt mellan riskorterna.
Kostnaderna borde slås ut över hela riket, vilket skedde om staten
stode för dem. Stadsfullmäktige i Norrköping anse att åtminstone kostnaderna
för ledningscentraler, förläggningscentraler, hjälpplatser och källarmursgenombrott
helt borde åvila staten.
Stadsfullmäktige i Stockholm och Sundbyberg samt Svenska landskommunernas
förbund avvisa förslaget att kommunerna skulle deltaga i kost
-
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
nadsansvaret för de av enskilda personer uppförda och ägda fullträffskyddsrum,
som under fred utnyttjas av ägaren.
Vad angår fastighetsägarbidraget så har i några av de nyssnämnda
yttrandena, där såväl sådant bidrag som kommunandel i skyddsrumskostnaderna
avstyrkts, särskilt framhållits att det vore oriktigt att
fastighetsägarna skulle deltaga i dessa kostnader speciellt i de fall där det
fullträffsäkra skyddsrummet ännu ej byggts. Sveriges fastighetsägareförbund
gör gällande att förslaget innebär en utvidgning av fastighetsägarnas
kostnadsansvar, då de fullträffsäkra skyddsrummen torde få anses motsvara
de hittillsvarande allmänna skyddsrummen. Dessutom skulle kostnadsbördan
även i samband med om- eller tillbyggnad drabba ägare av
äldre hus. Finansieringen av bidraget bleve svår särskilt då fullträffskyddsrummet
ännu ej existerade. Då anläggandet av fullträffskyddsrum kunde
draga ut på tiden, riskerade fastighetsägaren, att, om läget skärptes, därjämte
få inrätta husskyddsrum. Förbundet framhåller med skärpa det
orimliga i den föreslagna lösningen av kostnadsfrågan och hemställer att
förslaget i denna del måtte omprövas och att fastighetsägarna härvid helt
befriades från varje kostnadsansvar vid genomförandet av landets skyddsrumsfråga.
Även Hyresgästernas riksförbund avstyrker bestämt det föreslagna
fastighetsägarbidraget. Förbundet framhåller att bidraget komme
att överflyttas på hyresgästerna och medföra en stegring av bostadskostnaderna.
Bidraget skulle dessutom belasta fastighetsägarna inom de områden
och orter, som skola förses med fullträffskyddsrum, synnerligen ojämnt.
Villa- och egnahemsbyggare skulle befrias från en betydande del av skyddsrumskostnaderna
och denna del finge i stället i sista hand bäras av hyresgästerna
i flerfamilj sfastigheter. Liknande synpunkter framföras av Hyresgästernas
sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.
Sveriges industriförbund ifrågasätter starkt det berättigade i de föreslagna
fastighetsägarbidragen. Ekonomisk medverkan från fastighetsägarnas sida
kunde i viss mån synas befogad så länge skyddsrummen inrymdes i de särskilda
fastigheterna. Men då det gällde inrättandet av stora fristående
skyddsrum borde den ekonomiska sidan av saken bedömas på annat sätt.
Det vore då mer fråga om en hela försvarets angelägenhet. Liksom de nuvarande
allmänna skyddsrummen borde byggandet av dessa skyddsrum helt
finansieras av allmänna medel. Bostadsstyrclsen för ett liknande resonemang
med utgångspunkt från att fastighetsägarbidrag måste medföra en
motsvarande hyreshöjning i huset. Styrelsen drar också den konsekvensen,
att fastighetsägare, som åläggas anordna husskyddsrum, borde få kompensation
för kostnaderna.
De grunder för bestämmande av fastighetsägarbidrag, som föreslagits av
utredningen, kritiseras av Stockholms stadsfullmäktige, som anse att, då
fullträffskyddsrum gåvc ett betydligt bättre skydd och vore väsentligt dyrare
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
än husskyddsrummen samt fastighetsägarna därjämte befriades från ansvar
för skyddsrumsbyggande, fastighetsägarna borde lämna högre bidrag.
I fråga om tidpunkten för erläggande av fastighetsägarbidrag anföra
stadsfullmäktige i Malmö, att betalningsskyldighet ej borde inträda förrän
skyddsrummet vore färdigt. Sveriges industriförbund anser det icke rimligt
att en fastighetsägare belastas med skyddsrumskostnad långt innan det för
hans fastighet avsedda skyddsrummet uppförts.
Fredsanvåndning och värdet av denna.
Den bl. a. för bedömandet av omfattningen av det allmännas kostnader
för skyddsrumsbyggandet viktiga frågan om fredsanvändningen av fullträffskyddsrum
har berörts i det övervägande antalet remissvar. I allmänhet
är inställningen positiv till utredningens uttalanden i denna del. Kritiska
synpunkter saknas emellertid icke. Sålunda har tanken på vidgad användning
av arbetslokaler under jord föranlett erinringar. I denna del ansluta
sig emellertid bl. a. medicinalstyrelsen och styrelsen för statens institut för
folkhälsan i princip till utredningen. Arbetarskyddsstyrelsen ställer sig
tveksam till utredningens uppfattning om lämpligheten av att använda
skyddsrum som arbetslokaler men vill av ekonomiska skäl ej motsätta sig
detta blott arbetarskyddets krav beaktas. Flertalet yrkesinspektörer avvisa
tanken på arbetslokaler under jord för permanent arbete såsom industri
och hantverk. Riksbrandinspektören och Svenska brandskyddsföreningen
påpeka brandriskerna och de betydande svårigheter, som äro förenade med
eldsläckning i underjordslokaler. Riksbrandinspektören tillägger, att de
anordningar, som måste vidtagas för livräddning och eldsläckning vid
brand, kunde befaras bli så omfattande och dyrbara att de helt eliminerade
förtjänsten av fredsanvåndning.
Ett flertal remissinstanser har berört frågan om vilka former av fredsanvändning
som äro tänkbara. Riksbrandinspektören anser att användning
såsom hotell, biograf och fritidslokal endast i undantagsfall borde komma
i fråga. Skolöverstyrelsen avvisar tanken på användning för skoländamål.
Civilförsvarsstyrelsen framhåller att skyddsrummen i fredstid i första hand
böra användas till garage, förråd och samlingslokaler. Flera myndigheter
och organisationer rekommendera främst garage såsom lämplig fredsanvändning.
Riksbrandinspektören varnar emellertid för brandfara från bensinstationer
i anslutning till garage.
Civilförsvarsstyrelsen understryker vikten av att spörsmålen kring fredsanvändningen
av skyddsrummen uppmärksammas. Styrelsen framhåller
att åtskilliga i och för sig aktuella investeringsbehov, som ställts på framtiden
på grund av den rådande investeringsbegränsningen för byggnadsoch
anläggningsverksamhet skulle kunna tillgodoses om företagarna uppmärksammades
på möjligheterna att planera skyddsrumsanläggningar för
fredsutnyttjande och disponera behövliga lokaler i dessa. Det vore viktigt
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
att markkostnad vid byggande i berg täcktes av allmänna medel. Tänkbart
vore att företagarna kunde få vissa uppdämda investeringsbehov tillgodosedda
under villkor att investeringarna kombinerades med bergrumsbygge.
Styrelsen förordar att ett intresseråd tillsättes för att samordna allmänna
och enskilda investeringsbehov med skyddsrumsbyggandet och anför
om ett sådant råds uppgifter och sammansättning.
Rådet bör i första hand skaffa sig en överblick över de allmänna förutsättningarna
samt genom undersökningar få fram ett så utförligt bedömningsmaterial
som möjligt angående olika investeringsbehov. Rådet bör
ange riktlinjerna för de krav på förräntning av kostnaderna, som från
civilförsvarsmyndigheternas sida skola ställas vid prövningen av statsbidrag
till skyddsrum. Det är rent anslagsmässigt i statsnyttans intresse, att
räntabilitetsnivån blir den högsta möjliga. Det är här fråga om att bevaka
intressen, som måste anses falla utanför ramen för civilförsvarets verksamhet.
Enligt civilförsvarsstyrelsens uppfattning kunna icke möjligheterna
att anordna och utnyttja skyddsrummen tillfredsställande tillvaratagas,
därest uppgiften ensidigt skulle falla på civilförsvarets myndigheter.
I rådet bör ingå representanter för bland annat civilförsvaret, investeringskontrollerande
myndigheter, kommunerna samt näringslivet. Rådets
verksamhet synes med fördel kunna anknytas till arbetsmarknadsstyrelsen,
där investeringsfrågor behandlas centralt.
Sambandet mellan skyddsrumsbyggande med sikte på fredsanvändning
och investeringskontrollen har berörts även av länsstyrelsen i Östergötlands
län, som påpekar att avgörande för frågan om fredsanvändning i vidsträckt
omfattning kan komma till stånd blir byggnadspolitikens utformning, framför
allt principerna för tillståndsgivningen beträffande motsvarande anläggningar
ovan jord. Riksnåmnden för ekonomisk försvarsberedskap och länsstyrelsen
i Jönköpings län framhålla att enskilda företagare, som anlägga
bergrum, böra tillgodoses genom tillfredsställande avskrivningsrätt.
Från flera håll påtalas, att utredningen varit för optimistisk icke blott
i fråga om möjligheterna till fredsanvändning utan även beträffande beräkningen
av fredsanvändningsvärdena. Dylika uttalanden göras bl. a. av
länsstyrelsen i Stockholms län, kommunala organ i Stockholm och Göteborg,
riksluftskyddsförbundet och Sveriges industriförbund. Sistnämnda förbund
framhåller särskilt att svårigheter torde uppstå att hyra ut bergrum, då
förhyrningen måste ske på det villkor att lokalen omedelbart måste utrymmas
vid skärpning av det utrikespolitiska läget. Byggnadsstyrelsen anser
utredningens kalkyler med fredsanvändningsvärde av 70 procent av
anläggningskostnaderna för bergrum och 50 procent för betongrum bygga
på mycket lösa beräkningar. Civilförsvarsstyrelsen räknar med procentsatserna
50 och 30.
Utredningens tanke att fredsanvändningsvärdet principiellt bör bestämmas
efter den beräknade minsta inkomsten av det aktuella skyddsrummets
användning med hänsyn till allmänna hyresläget inom orten, sannolik användning
av skyddsrummet, beräknade underhållskostnader m. in. anses
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
av statskontoret icke innebära den riktiga lösningen. Statskontoret framhåller
att det med en sådan ordning kunde tänkas att man sökte pressa
ned nyttovärdet i syfte att få största möjliga statsbidrag. Till grund för
bestämmande av fredsanvändningsvärde borde i stället läggas vissa normalprocentsatser,
lämpligen 70 procent av anläggningskostnaderna för bergrum
och 50 procent för betongrum. Lägre procentsatser skulle kunna godkännas
endast av Kungl. Maj :t.
I motsats härtill ansluter sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i
denna del i princip till utredningen men framhåller att fredsanvändningsvärdet
mången gång torde vara mycket diskutabelt. Ett överskattande
av fredsanvändningsvärdet torde knappast stimulera till byggande av fullträffskyddsrum.
Länsstyrelsen anser därför, att detta värde icke bör fastställas
generellt utan beräknas från fall till fall. Vid bestämmande av statsbidrag
borde fredsanvändningsvärde frånräknas endast i de fall då sådan
användning med säkerhet kunde beräknas vid anläggningens planerande.
Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter, om icke statsbidrag borde beräknas
å anläggningskostnaden utan frånräknande av fredsanvändningsvärde.
Man kunde då räkna med väsentligt större intresse från kommunernas
sida att anlägga fullträffskyddsrum.
Bostadsstyrelsen framhåller, att utredningen icke uttalat sig om huru
kostnaderna motsvarande fredsanvändningen skola förräntas under tid då
fredsanvändning icke kan komma i fråga. Enligt styrelsens mening borde i
ett sådant fall fastighetsägaren hållas skadeslös i samma ordning som då
eljest förfoganderätt utövades vid krig eller krigsfara.
Statsbidragets storlek och beräknande.
Den av skyddsrumsutredningen liksom tidigare av civilförsvarsutredningen
föreslagna fördelningen av det allmännas kostnader för skyddsrum
sålunda att kommunerna skulle bära 1ji och staten 3/4 godtages eller lämnas
utan erinran av flertalet remissinstanser, som yttrat sig härom. Civilförsvarsstyrelsen
ifrågasätter emellertid, att statsbidrag skall utgå med 2/3 av
de kostnader, som ej täckas av fastighetsägarbidrag och fredsanvändningsvärde,
samt anför.
Civilförsvarsutredningen torde ha grundat sitt förslag på den allmänna
inställningen, att staten i princip bör bära ansvaret och kostnaderna för
civilförsvaret. De praktiska och andra skäl som motivera kommunernas
medverkan vid skyddsrumbyggandet, borde enligt civilförsvarsutredningen
icke föranleda till större ekonomiskt deltagande än föreslagna 3/4 av kostnaderna.
Skyddsrumsutredningens förslag innebär, att kommunerna engageras i
byggandet av skyddsrum i betydligt större omfattning än vad civilförsvarsutredningen
förutsatte. Detta medför också, att totalt sett kostnaderna för
kommunerna öka. Detta talar för att statsbidraget höjes.
Frågan har emellerid en annan och enligt styrelsens uppfattning mer
väsentlig sida. Genomförandet av förslaget att anordna fullträffskyddsrum
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
förutsätter, att dessa planeras och utföras på sådant sätt, att varje möjlighet
tillvaratages att göra anläggningskostnaderna räntabla. Ett mycket stort
inflytande torde i sådant syfte kunna utövas av kommunerna. Utredningen
understryker för sin del detta. Det slutliga resultatet av fredsanvändningen
säges sålunda bero bland annat av villigheten att i varje fall söka anordna
skyddsrum för kvalificerat ändamål.
Givilförsvarsstyrelsen vill ifrågasätta, om icke statsbidraget, just av det
skälet att kommunerna å sin sida här ha intressen att tillvarataga, bör
såsom hittills utgå med 2/3 av kostnaderna. En sådan fördelning skulle
sannolikt verksamt bidraga till att den för fredsanvändningen så nödvändiga
koordinationen med annat samhällsbyggande ger åsyftat resultat.
Av betydelse är också, att kommunerna numera i mycket stor utsträckning
betriats från kostnader för civilförsvaret. Det är egentligen endast
beträffande skyddsrum som kommunerna nämnvärt ekonomiskt engageras.
Som helhet betraktat torde man i vårt land ha gått längre i fråga om att
överföra civilförsvarets kostnader på staten än i övriga länder.
Statskontoret vill ej motsätta sig att statsbidrag i huvudsak skall utgå
enligt utredningens riktlinjer men anser att man i förenklande syfte borde
låta kommunerna ensamma förskjuta den del av anläggningskostnaderna,
som vore avsedd att slutligt täckas av fastighetsägarbidraget. I konsekvens
härmed syntes statsbidraget i princip böra bestämmas till 3/4 av anläggningskostnaden
minskad med fredsanvändningsvärde och beräknat fastighetsägarbidrag.
Av de sistnämnda bidragen borde dock endast 70 procent
avräknas vid statsbidragets bestämmande, då bidragen normalt kunde beräknas
inflyta till kommunerna successivt under en längre tidsperiod.
Några remissinstanser påtala, att de lokala förhållandena kunna vara
sådana att kostnaderna drabba en kommun hårdare än en annan kommun
i samma riskgrupp. Detta vore bl. a. fallet när bergrum icke kunde anordnas
utan skyddsrummen måste byggas i betong. Betongrummen vore nämligen
väsentligt dyrare att anlägga. Om statsbidraget beräknades efter
samma procentsats överallt bleve därför skyddsrumskostnaden per skyddad
person högre för kommuner inom de områden där fullträffskyddsrum
måste utföras såsom betongrum än på platser där möjlighet till bergskyddsrum
funnes. Stadsfullmäktige i Malmö anse i anslutning till detta resonemang,
att statsbidrag borde utgå efter olika grunder för skilda skyddsrumstyper
så att kommunens kostnader per skyddsplats bleve ungefär desamma
över hela landet. Länsstgrelsen i Östergötlands län och riksluftskyddsförbundet
giva uttryck för liknande synpunkter.
Beräkning av den årliga skyddsrumskostnaden.
I denna del har ciuilförsvarsstyrelsen — i anslutning till styrelsens förut
redovisade uppfattning om totalkostnaderna för fullträffskyddsrum för
civilbefolkningen enligt utredningens förslag — i vissa avseenden kritiserat
utredningens på s. 59 intagna tablå. Enligt styrelsens mening skulle ett
realiserande av utredningens förslag medföra en totalkostnad å 675 milj.
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1651. 1 sand. Nr 176.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
kronor för nu avsedda skyddsrum. Utredningen hade räknat alltför optimistiskt
i fråga om fredsanvändningsvärdet. Civilförsvarsstyrelsen menar
att man ej kan räkna med en räntabel andel i kostnaderna å mer än 50
procent av bergrumskostnaderna och 30 procent av betongrumskostnaderna.
Då kostnaderna för bergrum kunde beräknas till 225 milj. kronor
och för betongrum till 270 milj. kronor skulle nettokostnaderna för bergrum
bli 112,5 milj. kronor och för betongrum 189 milj. kronor. Fördelade
under en tioårsperiod skulle årliga bruttokostnaderna uppgå till 67,5 milj.
kronor, varav 19,35 milj. kronor räntabel andel. Utredningens motsvarande
siffror voro 50 och 30 milj. kronor. I civilförsvarsstyrelsens kalkyler inginge
emellertid kostnader för skyddsruinsinredning med 3 milj. kronor
om året, vilket icke vore fallet med utredningens.
Departementschefen.
Redan i mitt tidigare anförande har jag framhållit, att vad jag nu åsyftar
är att skapa en rättslig grundval för den utbyggnad av skyddsrumsbeståndet,
som i nuvarande läge synes önskvärd. Självfallet kan dock icke
kostnadsfrågan i detta sammanhang lämnas åt sidan. Storleken av kostnaderna
för de skyddsrum, som skola anordnas, är ju bl. a. av betydelse
för bedömandet av frågan om deras fördelning mellan stat, kommun och
fastighetsägare.
Såsom tidigare antytts skulle ett genomförande av utredningens förslag
draga betydande kostnader. Enligt utredningens beräkningar skulle sålunda
den totala bruttokostnaden för en utbyggnad efter angivna riktlinjer under
en tioårsperiod utgöra 650 milj. kronor eller i genomsnitt 65 milj. kronor
om året. Att exakt bedöma riktigheten av dessa beräkningar låter sig icke
göra. De bygga på en rad faktorer, vilkas värde var för sig äro föremål för
delade meningar. Varje rubbning av utredningens ståndpunkt beträffande
någon av dessa primära faktorer t. ex. av fördelningen mellan bergrum
och betongrum, erforderliga utrymmet per skyddsplats och skyddsrummens
storlek i övrigt förändrar väsentligt slutresultatet. Den största delen
av kostnaderna belöpa på de fullträffsäkra skyddsrummen, som måste
bliva synnerligen arbetskraftskrävande och, särskilt såvitt angår betongskyddsrummen,
materialkrävande. Löneutvecklingen under de senaste månaderna
måste påverka kostnaderna åtminstone under den närmaste tiden.
Det är omöjligt att förutsäga huru utvecklingen på lönemarknaden och i
fråga om materialkostnaderna kan gestalta sig under de tio år som enligt
utredningen skulle erfordras för utbyggnaden. Oavsett detta ha flera remissinstanser
uttalat att utredningens kalkyler äro alltför optimistiska. Jag
anser att det finns starka skäl för en sådan skepsis mot dessa kalkyler.
I det föregående har jag uttalat mig för att fullträffsäkra skyddsrum för
det allmänna civilförsvaret och för civilbefolkningen i första hand skola
67
Iiungl. Maj. ts proposition nr 176.
anordnas endast inom vissa områden. I förhållande till utredningens förslag
innebär detta en avsevärd inskränkning av de områden, som skola
förses med skyddsrum. Jag har dock icke förordat något visst program
för utbyggnaden av skyddsrumsbeståndet eller någon tidtabell för dess
genomförande. Avsikten är att utbyggnaden skall ske i den mån läget
kräver och de materiella resurserna göra det möjligt. Med hänsyn härtill
kan emellertid en jämförelse med kostnaderna för utredningens program
icke göras. Jag anser det icke heller erforderligt eller möjligt att göra några
detaljberäkningar vad en fullständig utbyggnad av fullträffsäkra skyddsrum
inom de angivna områdena skulle draga för kostnader. Att totalkostnaderna
för skyddsrumsbyggandet även i ett sådant fall skulle understiga
kostnaderna för genomförandet av utredningens förslag är emellertid
sannolikt.
Det anförda avser de totala kostnaderna. Jag övergår härefter till frågan
om hur dessa kostnader skola fördelas. F. n. gäller, att ägare till anläggning
eller byggnad, som skall ha enskilt skyddsrum, är pliktig att anordna
och bekosta detsamma. Har någon ålagts att anordna enskilt skyddsrum
med större skyddsförmåga än normalskyddsrum eller med större utrymme
än vad som erfordras för anläggningen eller byggnaden såsom sådan, är
han berättigad till särskild ersättning av statsmedel. De allmänna skyddsrummen
skola inrättas och utrustas av kommunerna, men för kostnad,
som kommun fått vidkännas härför, äger kommunen få statsbidrag.
Vad nu till en början angår de enskilda skyddsrummen bör enligt min
mening ägaren av en anläggning eller byggnad även i fortsättningen svara
för hela kostnaden för det skyddsrum, som skall finnas där, såvitt det rör
sig om skyddsrum av vanlig typ. Likaså bör den fastighetsägare, som
ålagts att göra det enskilda skyddsrummet i sin fastighet fullträffsäkert,
alltjämt vara berättigad till särskild ersättning av statsmedel.
Med allmänt skyddsrum förstås f. n. skyddsrum för allmänna civilförsvarets
personal och verksamhet samt för vägfarande och andra som uppehålla
sig på allmän plats. Allmänna skyddsrum enligt departementsförslaget
äro avsedda dels för dessa kategorier, dels för hela civilbefolkningen
inom särskilda större upptagningsområden. Såsom jag förut närmare
utvecklat bör skyldighet att anordna allmänna skyddsrum i princip
åvila kommunerna. Frågan om vem som skall bära kostnaderna har
varit föremål lör delade meningar. Utredningen anser, att kostnaderna
böra fördelas mellan stat, kommun och fastighetsägare. Under remissbehandlingen
ha åtskilliga myndigheter och organisationer närmast med tanke
på de fullträffsäkra skyddsrummen hävdat, att kostnaderna äro av den
art att de helt böra gäldas av statsmedel. Det har därvid framhållits, att
skyddsrummen tillgodosåge hela landets intressen och alt civilförsvaret
liksom andra försvarsanordningar måste anses såsom en rent statlig angelägenhet.
Detta resonemang kan synas bestickande. Det måste emellertid
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
beaktas, att för invånarna i de kommuner, där fullträffsäkra skyddsrum
anläggas, innebära skyddsrummen väsentliga fördelar som icke komma
invånarna i andra kommuner till godo. Ehuru fullträffskyddsrum avses
skola inrättas endast på de mest utsatta orterna, kan man icke bortse från
att risk för anfall finns även annorstädes. De som vistas i orter utan fullträffskyddsrum
kunna vid anfall icke påräkna det effektiva skydd som
sådana anläggningar giva. Och det allmänna civilförsvaret kan icke på orter
utan fullträffsäkra skyddsrum för t. ex. ledningscentraler fungera lika
säkert som på platser med sådana skyddsrum, vilket uppenbarligen då anfallet
kommer är till nackdel för ortens befolkning i genien. I likhet med
flertalet remissinstanser anser jag därför att kommunerna icke endast böra
ansvara för skyddsrumsbyggandet utan även böra deltaga i kostnaderna
härför. Självfallet bör emellertid staten bidraga till kostnaderna för fullträffskyddsrummen.
Frågan om statsbidragets storlek skall strax behandlas,
men jag vill redan nu förutskicka, att enligt min mening statens andel
i kostnaderna principiellt bör vara väsentligt större än kommunernas.
Det anförda avser närmast fullträffsäkra allmänna skyddsrum. Samma
principer böra emellertid gälla för sådana skyddsrum för det allmänna
civilförsvaret och för trafikanter, som äro inrättade som normalskyddsrum.
Jag har förut tillstyrkt, att fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen
anläggas i viss utsträckning och att detta i princip skall ske genom kommunerna.
Fråga uppstår då huru ägare till sådana anläggningar och byggnader
inom ett fullträffskyddsrums upptagningsområde, vilka enligt lagen
skola förses med skyddsrum, böra förhålla sig. Skyddsrumsutredningen,
som anser att skyddsrum av normaltyp icke böra inrättas inom ett sådant
område, har föreslagit att vid nybyggnad eller därmed jämställd ombyggnad
inom området fastighetsägaren i stället för att inrätta enskilt skyddsrum
skall till det allmänna erlägga ett särskilt bidrag (fastighetsägarbidrag)
med belopp som motsvarar kostnaderna för inrättande av enskilt skyddsrum
i huset resp. utvidgning av befintligt sådant skyddsrum. Under remissbehandlingen
har detta förslag kritiserats främst av bostadsstyrelsen samt
fastighetsägar- och hyresgästorganisationerna. Därvid har framhållits, att
det icke vore rimligt att fastighetsägarna skulle påläggas kostnader för
anläggningar utom fastigheterna. Dessa kostnader medförde högre hyror.
Utredningens förslag om fastighetsägarbidrag till kostnaderna för de fullträffsäkra
skyddsrummen måste ses mot bakgrunden av det allmänna program
för skyddsrumsbyggandet, som förordas, med slopande av normalskyddsrummen
utom i storstädernas ytterområden. Fastighetsägarnas bidragsskyldighet
träder på ett naturligt sätt i stället för skyldigheten att
inrätta dessa enskilda skyddsrum av normal typ och avser ju även att få
samma ekonomiska konsekvenser. Bostadsstyrelsen har också vid sitt avstyrkande
av fastighetsägarbidragen dragit den slutsatsen, att fastighetsägarna
borde få bidrag till kostnaderna för normalskyddsrummen.
69
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
De riktlinjer för skyddsrunisbyggandet, som förordats i det föregående,
avvika emellertid på ifrågavarande punkt helt från utredningens program.
Skyldigheten att i orter med särskilt civilförsvar inrätta enskilda skyddsrum
avses sålunda i princip skola bestå orubbad. Endast för de fall att
fastighetens skyddsbehov tillgodoses genom ett redan färdigställt fullträffsäkert
skyddsrum eller det eljest måste anses särskilt olämpligt att normalskyddsrum
bygges bär jag förordat undantag från denna grundsats.
Under sådana förhållanden kan det uppenbarligen icke komma i fråga att
införa den ordning med självständiga fastighetsägarbidrag, som utredningen
tänkt sig.
Å andra sidan skulle det fastighetsägarna emellan framstå som en orättvisa
om just i de berörda undantagsfallen ägaren av en nybyggd fastighet
helt skulle befrias från varje utgift för skyddsrum. Jag kan nämligen icke
biträda den av bostadsstyrelsen framlagda tanken om ett bidrag från det
allmännas sida till de enskilda skyddsrummen. En sådan ordning skulle
icke endast få ekonomiska konsekvenser för statsverket; den skulle även
kunna minska fastighetsägarnas intresse för en rimlig lösning av skyddsrumsfrågan
i det konkreta fallet. Dessutom ter det sig nog i det allmänna
betraktelsesättet naturligt att fastighetsägaren tillhandahåller sina hyresgäster
ett visst skydd i händelse av krig. Kostnaderna härför torde också
inräknas i de produktionskostnader, som under rådande hyresreglering
bli bestämmande för hyrorna i nybyggda hus, och även påverka hyrorna
om hyresregleringslagen ej funnes.
Om alltså skyldigheten för fastighetsägarna att ensamma svara för kostnaderna
för enskilda skyddsrum bör kvarstå, medför onekligen, som nyss
antyddes, rättvisesynpunkten att fastighetsägarna i de fall, där sådana
skyddsrum ej behövde byggas, i stället i någon form få bidraga till de fullträffsäkra
skyddsrum som i dessa fall ersätta normalskyddsrummen. Detta
gäller även för hyresgästernas del, om — såsom jag förutsätter — ett
sådant bidrag skall inräknas i fastighetens produktionskostnad. Annars
skulle nämligen hyresgästerna i ett hus med enskilt skyddsrum få en högre
hyra än hyresgäster i ett i och för sig likvärdigt hus, vars skyddsbehov i
krig tillgodoses genom ett fullträffsäkert skyddsrum, oaktat det sistnämnda
väl i allmänhet får anses mera värdefullt.
På grund härav vill jag föreslå att fastighetsägare, som befriats från
skyldigheten att anordna enskilt skyddsrum på den grund alt fastigheten
har eller kan beräknas få tillgång till ett fullträffsäkert skyddsrum, ålägges
att erlägga ett fastighetsägarbidrag till kommunen såsom huvudman för
fullträff skyddsrummet. Den befrielse från skyldighet att anordna enskilt
skyddsrum, som alltså skulle utgöra en förutsättning för fastighetsägarbidrag,
bör meddelas av länsstyrelse. Det torde nämligen alltid böra ske en
prövning av vilken skyddsrumstyp som är den lämpligaste enligt de i föregående
avsnitt angivna riktlinjerna för skyddsrunisbyggandet. I första hand
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
torde det få ankomma på fastighetsägaren själv att påkalla en sådan prövning.
Med hänsyn till att det enligt berörda riktlinjer stundom kan vara
uppenbart olämpligt att enskilda skyddsrum inrättas inom vissa områden
samt ett sådant skyddsrumsbygge, då ett fullträffskyddsrum redan anordnats,
även kan innebära en onödig investering, bör det emellertid finnas
möjlighet för länsstyrelsen att även utan framställning från fastighetsägaren
föreskriva att enskilt skyddsrum ej skall byggas.
1 fråga om fastighetsägarbidragets storlek kan jag i huvudsak ansluta
mig till skyddsrumsutredningen. Uppenbarligen blir en schematisk beräkning
av bidraget nödvändig, varvid det som utredningen tänkt sig torde
vara lämpligt att Kungl. Maj:t fastställer visst eller vissa normalvärden
för kostnaden per skyddsplats. I princip bör nämligen fastighetsägarbidraget
för en viss fastighet enligt min mening motsvara kostnaden för ett normalskyddsrum
i fastigheten och alltså vara beroende av skyddsbehovets omfattning.
Den av Stockholms stad framförda tanken att fastighetsägarbidragen
skola utgå med högre belopp, främst därför att fullträffskyddsrummen
gåve betydligt större skydd, kan jag sålunda icke biträda. Därigenom skulle
de ägare till nya hus, som befrias från skyldighet att anordna enskilt skyddsrum,
komma i ett ekonomiskt sämre läge än övriga. I detta sammanhang
vill jag bestämt understryka, att den nu förordade lösningen ekonomiskt
sett icke innebär någon förändring i fastighetsägarnas nuvarande skyldigheter.
Samtidigt som fastighetsägarbidragen sålunda leda till rättvisa kostnader
fastighetsägare emellan medföra de givetvis, att det allmännas kostnader
för fullträffskyddsrummen nedbringas. Då fullträffskyddsrum skola anordnas
i första hand inom storstadsområden med äldre bebyggelse, där nyoch
ombyggnader förekomma i blott begränsad omfattning, torde man emellertid
icke kunna räkna med att de komma att få större betydelse för det
allmänna. Anses det i framtiden påkallat att bygga fullträffsäkra skyddsrum
i större utsträckning än nu förordats, kan saken komma i ett annat
läge och det kan bli fråga om en vidgad tillämpning av ordningen med
fastighetsägarbidrag. De nu förordade bestämmelserna torde emellertid
utan större jämkningar kunna anpassas för en sådan situation.
Av väsentligt större betydelse än fastighetsägarbidragen för möjligheterna
att genomföra förslaget om utbyggnad av skyddsrumsbeståndet är att
skyddsrumsinvesteringarna göras räntabla genom att skyddsrummen planeras
och inredas för lämplig fredsanvändning. Jag har förut framhållit
vikten härav. Skyddsrumsutredningen har också funnit att man i största
möjliga utsträckning bör söka utnyttja dem ekonomiskt under fredstid.
Den har undersökt flera tänkbara användningssätt och bl. a. gjort kalkyler
över de ekonomiska möjligheterna att använda skyddsrum som garage och
hotell. Undersökningarna ha lett till slutsatsen att investeringar för full
-
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
träff skyddsrum kunde göras räntebärande efter 3 procent till i genomsnitt
60 procent av totala anläggningskostnaderna.
De uppslag, som utredningen fört fram, synas mig vara väl värda att
fullfölja, även om ytterligare undersökningar bl. a. i fråga om hotellprojektets
lämplighet torde bli nödvändiga. Särskilt bör det emellertid komma i
fråga att utnyttja fullträffskyddsrummen till garage, förråd och samlingslokaler.
I de områden, där dessa skyddsrum företrädesvis skola anordnas,
torde ofta råda brist på lämpliga sådana utrymmen och en ganska god förräntning
bör därför i vissa fall kunna påräknas. I första hand bör det ankomma
på kommunerna att tillse och verka för att bästa möjliga fredsanvändning
av skyddsrummen kommer till stånd. Jag förutsätter att dessa
frågor fortlöpande uppmärksammas och ägnas intresse av berörda kommunala
myndigheter.
Såsom framhållits i några remissyttranden äro möjligheterna att utnyttja
skyddsrummen för fredsändamål och därmed de angivna kalkylernas bärighet
bl. a. beroende på den allmänna investeringskontrollens särskilt byggnadspolitikens
utformning. Civilförsvarsstyrelsen har för att underlätta en
önskvärd samordning på detta område förordat tillsättande av ett investeringsråd
i anslutning till arbetsmarknadsstyrelsen med representanter för
berörda intressen. Förslaget synes mig vara uttryck för en riktig tanke.
Den samordning, som åsyftas, bör emellertid kunna åvägabringas i friare
former än civilförsvarsstyrelsen tänkt sig. Samråd mellan berörda myndigheter
och organisationer bör ske både centralt och på det lokala planet.
Jag utgår från att civilförsvarsinyndigheterna uppmärksamma det samordningsbehov
som här föreligger.
Jag övergår härefter till frågan om fredsanvändningens betydelse för beräknandet
av statsbidraget. Den totala kostnaden för anläggande av fullträffskyddsrum,
inberäknat den merkostnad som betingas av att skyddsrummet
utföres för fredsanvändning, skall enligt utredningens förslag
minskas med det kapitaliserade fredsanvändningsvärdet. Tanken är, att
skyddsrummets huvudman skall stå för insatsen av det kapital som är
räntebärande. Statsbidrag skall beräknas allenast på de överskjutande kostnaderna.
Jag finner detta resonemang riktigt och kan sålunda icke ansluta
mig till den mening som framförts vid remissbehandlingen, nämligen att
statsbidrag borde beräknas å anläggningskostnaden utan frånräknande av
fredsanvändningsvärde. Det är visserligen sannolikt att man då skulle kunna
påräkna större intresse från kommunernas sida att anlägga fullträffskyddsrum,
men med ett sådant beräkningssätt lär det lätteligen kunna hända
att statsbidraget kom att överstiga den icke räntabla delen av anläggningskostnaden.
Detta vore icke rimligt. Redan f. n. gäller för övrigt att statsbidraget
icke får beräknas på högre belopp än det, vartill kostnaden skäligen
kan skattas.
Ett antagande av skyddsrumsutredningens förslag på denna punkt förut -
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
sätter emellertid att beräkningen av fredsanvändningsvärdet sker på ett
riktigt sätt. Man har därvid att räkna med många osäkra faktorer: möjligheterna
att kontinuerligt ha utrymmet uthyrt, den inverkan därpå och på
hyrans storlek, som villkoret att lokalerna omedelbart måste utrymmas
vid civilförsvarsberedskap måste ha, fluktuationer på hyresmarknaden i
allmänhet, underhållskostnader och risken för uteblivna intäkter då utrymmet
i skärpt läge måste tagas i anspråk för skyddsändamål. Utredningen
förordar att fredsanvändningsvärdet bestämmes efter den beräknade minsta
inkomsten av användning och förutsätter alltså individuell beräkning för
varje skyddsrum. Häremot står statskontorets uppfattning att man — för att
undvika att skyddsrummets huvudman genom att pressa ned det kapitaliserade
nyttovärdet får oskäligt högt statsbidrag — till grund för bestämmande
av fredsanvändningsvärde bör lägga vissa normalprocentsatser samt
att lägre fredsanvändningsvärde skulle kunna medgivas blott efter Kungl.
Maj:ts godkännande. Vid övervägande av detta spörsmål har jag funnit att
skyddsrumsutredningens lösning principiellt är att föredraga. Förhållandena
måste vara mycket skiftande. Om icke normalprocentsatsen sättes
lågt, vilket statskontoret ej avsett, är det troligt att lägre fredsanvändningsvärde
skulle påyrkas hos Kungl. Maj :t i ett ganska stort antal fall. Fredsanvändningsvärdet
kommer sannolikt någon gång under speciella förhållanden
att visa sig vara obetydligt. Vid värdets bestämmande efter utredningens
riktlinjer kan man lättare nå ett rättvist resultat. Givet är att
myndigheterna så småningom komma fram till fasta normer för beräknande
av statsbidrag då det gäller likartade skyddsrum med enahanda
fredsanvändning. Men därifrån och till de av statskontoret föreslagna generella
beräkningsgrunderna är steget långt. Enligt min mening bör fredsanvändningsvärdet
i stället med tanke på alla ovissa faktorer beräknas
synnerligen försiktigt. Resultatet skulle eljest sannolikt bli att kommunerna
allmänt finge svara för större del av nettokostnaderna än som kan anses
skäligt. Med det anförda vill jag emellertid icke ha sagt att jag utan vidare
accepterar tanken att man skall taga hänsyn blott till den fredsanvändning
som med säkerhet kan beräknas vid planerandet av skyddsrummet. Inom
vissa gränser måste man nog räkna med ytterligare fredsanvändningsvärde.
En betydelsefull fråga är spörsmålet om konsekvenserna av att ett skyddsrum,
för vilket vid anläggandet ett kanske avsevärt fredsanvändningsvärde
beräknats, måste tagas i anspråk för sitt egentliga ändamål. Klart är att
detta måste kunna ske med kort varsel. Har skyddsrummet anordnats av
enskild torde denne härvid knappast ha rätt till ersättning enligt civilförsvarslagens
regler om gottgörelse, då egendom tages i anspråk med förfoganderätt.
Här är nämligen fråga om sådana skyddsrum, som inrättats
på grund av denna lags bestämmelser och ingå i organisationsplanerna.
Det allmännas rätt att, då så erfordras, utan vidare taga skyddsrummen
i besittning synes i dessa fall vara konstituerad redan i och med det att
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
den enskilde berättigats att med bidrag från det allmänna anlägga skjåldsrummet,
som eljest skulle ha byggts av kommunen, eventuellt efter
förfarande enligt civilförsvarslagens förfoganderegler. Det synes mig emellertid
i och för sig vara rimligt att den enskilde, då han måste avstå från
att utnyttja lokalerna, gottgöres i varje fall för de kostnader han kan ha
för förräntning av det av honom i skyddsrummet nedlagda kapitalet. En
annan ordning skulle sannolikt avhålla många enskilda från att engagera
sig i skyddsrumsbyggande. Jag är emellertid ej beredd att i detta sammanhang
taga definitiv ståndpunkt till frågan. Ytterligare utredning synes
vara nödvändig i denna del liksom beträffande vissa andra av utredningen
behandlade spörsmål om åtgärder för att stimulera till byggande i berg.
Tills vidare torde saken kunna lösas avtalsmässigt i samband med att vederbörande
markägare berättigas anlägga skyddsrummet.
Den angivna frågan kan bli aktuell även för kommun, som inrättat
skyddsrum och erhållit statsbidrag efter avräkning för fredsanvändningsvärde.
Det är tänkbart att kommunen i sådant fall, om anläggningen måste
tagas i anspråk för skyddsändamål, bör erhålla ersättning av statsmedel
för sina räntekostnader efter samma grunder som gälla för statsbidrag i
allmänhet. Även denna fråga torde emellertid böra ytterligare utredas innan
statsmakterna taga definitiv ståndpunkt till densamma. Jag vill i detta
sammanhang erinra om nödvändigheten av att uthyrning av fullträffskyddsrum
sker under villkor att anläggningen i ett beredskapsläge omedelbart
skall utrymmas.
Vad härefter angår frågan om statsbidragets beräknande så har skyddsrumsutredningen
föreslagit, att som utgångspunkt skall tagas totala anläggningskostnaden.
Härifrån skulle dragas värdet av fredsanvändningen.
Å återstående belopp skulle kommunen få statsbidrag med tre fjärdedelar.
Liksom nu skulle möjlighet finnas till statsbidrag med högre belopp, om
särskilda skäl föranleda därtill. Av influtna fastighetsägarbidrag skulle
kommunen i efterhand till statsverket redovisa andel som motsvarade statsbidraget.
Denna principiella lösning har i allmänhet godtagits av de remissinstanser
som gått in på denna fråga. Statskontoret hävdar dock att man för att
förenkla proceduren skulle från anläggningskostnaden draga av ej blott
fredsanvändningsvärdet utan även 70 procent av det belopp som kunde beräknas
flyta in från fastighetsägare. En sådan ordning torde emellertid vara
svår att tillämpa med de riktlinjer för fastighetsägarnas bidragsplikt, som
förordats i det föregående. Det torde vara praktiskt taget omöjligt att vid
planerande av ett för civilbefolkningen avsett skyddsrum ens tillnärmelsevis
beräkna hur mycket som kommer att flyta in från fastighetsägare. Full
rättvisa nås endast om kommunerna ha att redovisa statens andel i fastighetsägarbidragen
allteftersom bidragen inflyta. Jag ansluter mig därför på
denna punkt till utredningen.
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Bestämmandet av vilken andel av det allmännas kostnader som skall
falla på statsverket är en avvägningsfråga. F. n. gäller att statsbidrag som
regel utgår med 2/3 av den kostnad som kommun fått vidkännas för allmänna
skyddsrum. I särskilda fall kan högre statsbidrag utgå. Av den föregående
framställningen framgår, att kommunernas skyldighet att anordna
skyddsrum avses skola väsentligen utvidgas. Med hänsyn härtill kunde det
synas vara anledning att såsom utredningen förordat höja statsverkets andel
något. Såsom jag förut antytt måste man emellertid beakta, att inrättandet
av fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen ur skyddssynpunkt
innebär en fördel för kommunen. Utnyttjas möjligheterna till nyttig
fredsanvändning väl, minskas den del av kapitalinsatsen, som ej är räntebärande.
Det är kommunerna som bäst kunna överblicka möjligheterna till
fredsanvändning och tillvarataga dem. Det är därför av stor betydelse att
kommunerna icke svara för en alltför liten del av det investerade belopp,
som sålunda ej ger någon avkastning. På grund härav anser jag mig böra
förorda civilförsvarsstyrelsens linje, enligt vilken statsbidraget liksom f. n.
skall utgöra 2/3 av detta belopp och kommunandelen i den icke räntebärande
kapitalinsatsen sålunda utgöra 1/3. Det bör framhållas, att skillnaden
mellan denna linje och skyddsrumsutredningens icke är stor — det
rör sig blott om 1/12 av nyssnämnda insats. För kommunernas del innebär
det alltså en förhållandevis ringa merbelastning utöver vad som skulle vara
fallet om utredningens förslag godtoges. Jag vill vidare understryka att
efter förstatligandet av civilförsvarets administration 1948 skyldigheten att
svara för en del av kostnaderna för de allmänna skyddsrummen är den
enda väsentliga ekonomiska skyldighet med avseende å civilförsvaret, som
alltjämt ligger kvar på kommunerna. Det synes då icke finnas skäl att
generellt minska denna andel.
Bestämmelsen i 48 § civilförsvarslagen, som för särskilda fall medger
högre statsbidrag än det normala, bör emellertid enligt min mening bibehållas
oförändrad. Det bör nämligen finnas möjlighet att då kostnaderna
för visst skyddsrum eller viss typ av skyddsrum beräknas bliva särskilt
höga från fall till fall medgiva högre statsbidrag än 2/3 av nettokostnaden.
Några remissinstanser ha påpekat att det förhållandet att betongskyddsrum
vore väsentligt dyrare än bergskyddsrum generellt motiverade högre
statsbidrag för betongskyddsrum. En särskild regel därom synes dock ej
erforderlig, då dylika fall på rättvist sätt kunna regleras genom tillämpning
av 48 §.
Vad jag nu anfört har företrädesvis tagit sikte på det fall, att allmänt
skyddsrum anordnas såsom fullträffskyddsrum. I den mån ett allmänt
skyddsrum av normaltyp har fredsanvändningsvärde bör givetvis detta
värde frånräknas före bestämmandet av statsbidrag enligt de nyss förordade
normerna. Statsbidraget bör även här alltjämt utgöra 2/3 av nettokostnaderna.
75
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
I närmast föregående avsnitt har framhållits att enskild fastighetsägare
bör ha möjlighet att efter särskild prövning övertaga ansvaret för inrättandet
av ett fullträffsäkert skyddsrum. Det har satts i fråga att kommunen
i ett sådant fall icke alls skulle deltaga i kostnaderna för skyddsrummet.
Jag kan icke dela denna uppfattning. Om ansvaret för anordnande av
fullträffskyddsrum överlämnas till enskild person, får denne rätt att i
fredstid oinskränkt utnyttja utrymmet. Det är således fredsanvändningen
som här är det väsentliga. Kommunen blir befriad från besväret att anlägga
skyddsrummet och undgår därjämte den ekonomiska risk som fredsanvändningen
alltid måste föra med sig. Kommunen behöver icke heller
investera medel för fredsanvändning. Det kan därför vara till fördel för
kommunen om en enskild vill påtaga sig att inrätta fullträffskyddsrum.
Det synes alltså ej finnas skäl för att kostnaderna utöver fredsanvändningsvärde
i ifrågavarande fall skulle fördelas annorlunda än om kommunen
i egen regi anordnar fullträffskyddsrum.
IV. Specialmotivering.
I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom
inrikesdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536). I förslaget ha även upptagits vissa ändringar
i och tillägg till civilförsvarslagen, vilka påkallats av civilförsvarsstyrelsen
i skrivelse den 18 januari 1951. Över nämnda skrivelse har överståthållarämbetet
efter hörande av civilförsvarschefen i Stockholm avgivit
yttrande.
I det följande skall det inom inrikesdepartementet upprättade förslaget
behandlas paragrafvis. Härvid skall även beröras vissa av skyddsrumsutredningen
väckta frågor av mera speciell karaktär, som icke synas böra föranleda
ändring i lagen.
0 §.
Civilförsvarschef och ställföreträdare för denne utses enligt andra stycket
i denna paragraf av länsstyrelse.
Civilförsvarsstyrelsen anför i sin skrivelse den 18 januari 1951.
1950 års riksdag biföll ett i samma års statsverksproposition framlagt
förslag om att för uppdraget såsom civilförsvarschef i Stockholms civilförsvarsområde
på personalförteckningen för personalen inom civilförsvarsområdenas
administration skulle upptagas en tjänst i lönegrad Ce 33, att
inrättas från och med den dag, då den nuvarande befattningshavaren avginge.
Då denna tjänst bör tillsättas av Kungl. Maj:t, synes en ändring av
6 § andra stycket civilförsvarslagen vara erforderlig. Civilförsvarsstyrelsen
vill därför föreslå, att 6 § andra stycket civilförsvarslagen avfattas på följande
sätt: »Civilförsvarschef och ställföreträdare utses, där ej Konungen
för visst fall annorlunda bestämmer, av länsstyrelsen.»
76
Kungl. Maj ris proposition nr 176.
Överståthållarämbetet har intet att erinra mot civilförsvarsstyrelsens förslag.
Civilförsvarschefen i Stockholm anser att ändringen även bör avse entledigande
av civilförsvarschef.
Departementschefen.
På de av civilförsvarsstyrelsen anförda skälen tillstyrkes styrelsens förslag
till ändring av 6 § andra stycket. Någon anledning att, såsom ifrågasatts,
i lagen reglera vem som skall entlediga civilförsvarschef torde ej föreligga.
18 §.
Enligt 37 § civilförsvarskungörelsen åligger det den, som är inskriven i
allmänna civilförsvaret, att vid ombyte av bostad ofördröj ligen göra anmälan
om sin nya adress hos civilförsvarschefen. Underlåtenhet att fullgöra
detta åliggande är emellertid icke straffbelagd.
Civilförsvarsstyrelsen föreslår i sin skrivelse den 18 januari 1951, att bestämmelsen
utbrytes ur civilförsvarskungörelsen och införes i lagen samt
att en bestämmelse om straff vid underlåtenhet att efterkomma anmälningsskyldighet
även intages i lagen. Till motivering anföres.
Enligt vad civilförsvarsstyrelsen erfarit av länsstyrelserna förekommer
det i stor utsträckning, att den sålunda stadgade anmälningsskyldigheten
icke iakttages. Detta förhållande vållar civilförsvaret stort ohägn och är
betänkligt ur allmän beredskapssynpunkt. Ett stävjande, åtminstone i viss
grad, av underlåtenheten torde kunna ske därigenom att myndigheterna
erhålla möjlighet att beivra densamma liksom fallet är inom det militära
vid motsvarande underlåtenhet (jämför 37 § värnpliktslagen).
Överståthållarämbetet tillstyrker förslaget och föreslår att även bestämmelsen
i 39 § sista stycket civilförsvarskungörelsen om skyldighet för i
verkskydd och hemskydd inskrivna att vid ombyte av anställning resp. bostad
underrätta civilförsvarschefen därom överföres till lagen och att
underlåtenhet att fullgöra underrättelseskyldigheten straffhelägges. Civilförsvarschefen
i Stockholm upplyser att inom Stockholms civilförsvarsområde
högst 50 procent av i civilförsvaret inskriven personal gör adressanmälan
vid ombyte av bostad.
Departementschefen.
Ur beredskapssynpunkt är det betydelsefullt, att civilförsvarschef snabbt
kan inkalla personalen inom allmänna civilförsvaret. Detta försvåras avsevärt
om färska adresser på denna personal icke äro tillgängliga. Föreskriften
i civilförsvarskungörelsen om adressanmälan vid ombyte av bostad synes
icke efterlevas. Jag kan därför tillstyrka civilförsvarsstyrelsens förslag
att ifrågavarande föreskrift överföres till lagen och att underlåten adressanmälan
belägges med straff. Däremot kan jag icke biträda överståthållarämbetets
förslag att vidtaga motsvarande åtgärder beträffande anmälnings*
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
skyldigheten för i det särskilda civilförsvaret inskrivna. Då den lokala ledningen
i allmänhet torde ha sådan personlig kontakt med de olika inskrivna,
att den även utan anmälan får vetskap om flyttningen, lär en lagbestämmelse
av föreslagen innebörd icke vara nödvändig för att göra verkoch
hemskyddets beredskap effektiv.
Den ifrågavarande bestämmelsen i 37 § civilförsvar skungörelsen torde
lämpligen böra upptagas i ett nytt andra moment i lagens 18 §. Straffbestämmelsen
behandlas under 89 §.
22—23 §§.
I nu gällande utformning innehålla dessa paragrafer bestämmelser om
allmänna skyddsrum. I fråga om innehållet i dessa bestämmelser hänvisas
till lagtexten och till den redogörelse som förut lämnats (s. 16). Här må
endast nämnas att enligt 22 § tredje stycket skall i organisationsplanen
bestämmas, i vilken omfattning allmänna skyddsrum skola finnas. Enligt
10 § i lagen fastställes organisationsplan av länsstyrelsen. Civilförsvarsstyrelsen
kan emellertid med stöd av 23 § tredje stycket civilförsvarskungörelsen
föreskriva, att organisationsplan i visst eller vissa hänseenden skall
underställas styrelsen för godkännande.
Bestämmelser om enskilda skyddsrum finnas f. n. i 24— 27 §§ civilförsvarslagen.
Vissa i 24 § 1 mom. angivna anläggningar skola inom område
eller å plats, där enligt organisationsplanen särskilt civilförsvar skall vara
organiserat, förses med enskilt skyddsrum.
Skyddsrumsutredningen. I utredningens förslag skiljes icke längre mellan
allmänna och enskilda skyddsrum. Det bör enligt förslaget ankomma på
Kungl. Maj :t att med hänsyn till orternas mer eller mindre utsatta läge
pröva, om överhuvudtaget skyddsrum skola finnas. Bestämmelse härom
har upptagits i 22 § första stycket utredningens lagförslag. Förut har
nämnts efter vilka riktlinjer enligt utredningens mening Kungl. Maj :ts
prövning bör ske. Utredningen framhåller, att prövning kan avse att bestämma,
om skyddsrum skola finnas för såväl civilbefolkningen som det
allmänna civilförsvaret eller för endast det sistnämnda. Utredningen fortsätter.
Den omfattning, vari skyddsrum skola finnas inom orterna, anges i organisationsplanerna
för det sammantagna skyddsbehovet. Av planerna skall
också framgå av vilken beskaffenhet skyddsrummen skola vara och beträffande
fullträffskyddsrum var de skola vara belägna. Organisationsplanerna
förutsättas i dessa delar bli underställda civilförsvarsstyrelsen.
Enligt 23 § utredningens lagförslag skall skyddsrum vara anordnat såsom
fullträffskyddsrum eller husskyddsrum. Paragrafen upptager närmare
bestämmelser om dessa båda skyddsrumstypers beskaffenhet, vilka i huvudsak
redovisats i det föregående under II. Den motsvarar 23 och 26 §§
gällande lag.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
Utredningen föreslår att i en 25 § införas bestämmelser om det antal
personer, för vilka fullträffskyddsrummen skola inredas. Vid anordnande
av sådana skyddsrum skall enligt paragrafens första stycke iakttagas, att
skyddsrum inom område av huvudsakligen bostadskaraktär tillfälligt skall
kunna hysa så många personer, som beräknas under fred i allmänhet vistas
inom det område för vilket skyddsrummet är avsett, samt att skyddsrum
inom område av annan karaktär tillfälligt skall kunna hysa så många
personer, som kunna antagas under krig i allmänhet samtidigt besöka eller
vara sysselsatta eller bosatta eller eljest vistas inom det område för vilket
skyddsrummet är avsett. Paragrafens andra stycke stadgar, att fullträffskyddsrum
i övrigt skall inrättas på sådant sätt, att varaktiga uppehållsplatser
kunna iordningställas för så många personer, som kunna antagas
under krig kvarstanna inom det område för vilket skyddsrummet är
avsett.
Remissyttrandena.
Frågorna om hos vem rätten bör ligga att bestämma var skyddsrum
skola finnas samt om detaljplanläggningen av skyddsrumsbyggandet ha
berörts i flera yttranden. Länsstyrelsen i Hallands län vänder sig mot att
kommittéförslaget beträffande den omfattning, vari skyddsrum skola finnas
inom området, hänvisar till organisationsplanen. Länsstyrelsen anser
att de nu gällande bestämmelserna i detta avseende äro mera vägledande
för den, som av lagen söker kunskap om skyldighet att anordna skyddsrum.
Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår, att Kungl. Maj:ts bestämmanderätt
i fråga om skyddsrumsbyggandets omfattning endast skall avse de fullträffsäkra
skyddsrummen och att eljest skyddsrum skola anordnas inom
område och å plats, där enligt organisationsplanen särskilt civilförsvar skall
vara organiserat. Civilförsvarschefen i Katrineholm anser att organisationsplanen
bör upptaga de områden, där skyddsrum skola finnas, samt vidare
uppgift om skyddsrummen skola vara fullträffsäkra eller icke men att planen
i sistnämnda del bör fastställas av Kungl. Maj :t.
Flera remissinstanser bl. a. järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen ha anfört
synpunkter på planläggningen i detalj av skyddsrumsbyggandet och på
tillkomsten av organisationsplanens bestämmelser härutinnan.
Rikshemvärnschefen föreslår sådan ändring av 22 §, att därav uttryckligen
framgår att skyddsrummen äro avsedda även för hemvärnet. Bestämmelsen
om att skyddsrum skola finnas åt dem, som omhändertagas vid av
allmänna civilförsvaret anordnad anstalt, borde ändras till att avse av allmänna
civilförsvaret utnyttjad anstalt. Till motivering härför anföres bl. a.
Fn samförläggning av hemvärnet till vissa skyddsrum skulle i vissa orter
och under vissa lägen bättre tillgodose de krav på beredskap m. in., som
hemvärnets uppgifter medföra. En dylik anordning behöver icke rubba
principen att hemvärnsmännen i största möjliga utsträckning skola kunna
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
fullgöra sitt civila arbete. Den förutsätter emellertid att vid skyddsrumssystemets
planering och utbyggnad hänsyn även tages till hemvärnets speciella
uppgifter och behov, vilket nödvändiggör en samverkan med vederbörande
militära myndigheter (närmast fobef).
Hemvärnet är för sin sjukvård i viss utsträckning hänvisat till civilförsvarets
sjukvårdsorgan. I personalbesparande syfte är en ytterligare samordning
av hemvärnets och civilförsvarets sjukvård under planläggning.
Denna samordning innebär bl. a. att på sina håll civilförsvaret då så erfordras
och är möjligt även skall kunna utnyttja hemvärnets egna sjukvårdsorgan.
Överbefälhavaren anser att hemvärnschefens förslag bör uppmärksammas,
då skyddsrumsbehovet i krig beräknas.
Departementschefen.
Tidigare har förordats, att den nuvarande termen »allmänt skyddsrum»
skall bibehållas såsom en sammanfattande beteckning för följande tre olika
kategorier skyddsrum 1) skyddsrummen för det allmänna civilförsvaret och
för dem som omhändertagas vid civilförsvarets anstalter; 2) skyddsrummen
för vägfarande och andra som uppehålla sig på allmän plats de s. k.
offentliga skyddsrummen; samt 3) de fullträffsäkra skyddsrummen för
civilbefolkningen.
Någon klar gräns mellan dessa olika kategorier finns icke. Så är det t. ex.
självfallet intet som hindrar att ett skyddsrum för civilbefolkningen till
en del avses och inredes för det allmänna civilförsvaret. Några särskilda
skyddsrum för trafikanter (offentliga skyddsrum) förutses ej i utredningens
förslag. Utredningen torde mena, att trafikanternas skyddsbehov skall
tillgodoses genom de fullträffsäkra skyddsrummen för civilbefolkningen.
I den mån sådana inrättas kpmmer detta också att bli fallet. I övrigt kommer
det emellertid alltjämt att finnas behov av skyddsrum för trafikanter
och jag har också redan förut uttalat mig för att dessa skyddsrum skola
anordnas även i fortsättningen i mån av behov, lämpligen i de orter, som
skola förses med skyddsrum för det allmänna civilförsvaret.
Utredningen har föreslagit att sådana skyddsrum även då de icke göras
fullträffsäkra, skola anordnas endast inom områden, som bestämmas av
Konungen, och tänkt sig att Kungl. Maj :t efter en behovsprövning skulle
fastställa var skyddsrum överhuvud skola finnas. Av vad jag anfört under
II i det föregående framgår, att jag icke kunnat ansluta mig till detta förslag
i fråga om de enskilda skyddsrummen och att sådana enligt min mening
även i fortsättningen i princip skola finnas på varje ort med särskilt
civilförsvar. I likhet med ett par länsstyrelser anser jag det icke heller påkallat
att kräva Kungl. Maj :t prövning av frågan, inom vilka orter sådana
skyddsrum för det allmänna civilförsvaret böra finnas, som icke skola vara
fullträffsäkra. Det avgörande är självfallet om orten behöver ett allmänt
civilförsvar. Detta torde bäst kunna bestämmas på samma sätt som f. n.,
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
d. v. s. genom att i lagen uppräknas vissa kategorier av platser — städer,
köpingar etc. — där i män av behov skola finnas dylika skyddsrum och
att sedan den närmare omfattningen angives i organisationsplanen. 22 §
första stycket har därför i departementsförslaget bibehållits i stort sett
oförändrad. De jämkningar som skett betingas av ändringar i civilförsvarets
organisation. »Hjälpplats» har sålunda utbytts mot »förbandsplats»
och på yrkande av hemvärnschefen ha de allmänna skyddsrummen förklarats
vara avsedda även för sådana fall, då det allmänna civilförsvaret icke
själv anordnat t. ex. den förbandsplats, varom fråga är, utan endast använder
en av hemvärnet anordnad förbandsplats.
Fullträffsäkra allmänna skyddsrum böra däremot enligt vad jag tidigare
uttalat endast anordnas inom områden, som Konungen bestämmer, och i
avsnittet II har jag med sikte närmast på skyddsrummen för civilbefolkningen
angivit var sådana skyddsrum i första hand böra inrättas. I lagtexten
synes böra markeras, för vilka dessa skyddsrum äro avsedda. Ifrågavarande
befolkningskategorier torde lämpligen kunna angivas som »hela
civilbefolkningen inom särskilda större upptagningsområden». Det karakteristiska
för dessa skyddsrum i förhållande till de enskilda skyddsrummen
är nämligen att de äro avsedda icke endast för invånarna i en viss
byggnad, de arbetande i en viss anläggning eller de besökande i en samlingslokal
utan även för trafikanter och andra som kunna antagas befinna
sig inom upptagningsområdet vid flyglarm. Avgränsningen mot de enskilda
skyddsrummen, vilka ju kunna anordnas gemensamt för flera byggnader
och 4 anslutning till hamnar, järnvägsstationer och anstalter kunna bli
stora, kan synas obestämd. Detta torde dock vara av mindre betydelse då,
som nämnts, enskilda skyddsrum alltid skola anordnas i orter med särskilt
civilförsvar och en befrielse från skyldighet att inrätta dylika inom
områden med fullträffsäkra skyddsrum, regelmässigt avses skola förknippas
med ett åläggande att utgiva fastighetsägarbidrag. Och skyldigheten att
i visst fall anordna fullträffsäkert skyddsrum kan alltid i sista hand underställas
Kungl. Maj :ts prövning genoin besvär över beslutet om fastställande
av organisationsplan.
Såsom redan tidigare fastslagits bör nämligen den omfattning, vari allmänna
skyddsrum skola finnas, liksom hittills bestämmas i organisationsplanen.
Där torde även få angivas dessa skyddsrums beskaffenhet och ungefärliga
belägenhet. Bestämmelser härom ha upptagits i 22 § fjärde stycket.
De i olika remissvar framförda önskemålen om medverkan i detaljplanläggningen
av skyddsrumsbyggande! och vid upprättande av organisationsplaner
i ifrågavarande del torde, i den mån de äro befogade, få beaktas genom
tillämpningsföreskrifter. Jag erinrar om att civilförsvarskungörelsen innehåller
ett särskilt kapitel om organisationsplaner.
Vid organisationsplanens upprättande måste givetvis beaktas vad Kungl.
Maj :t föreskrivit om anordnande av fullträffsäkra allmänna skyddsrum
81
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
inom vissa områden. Av skäl som angivits i den allmänna motiveringen innebär
en sådan föreskrift emellertid icke, att fullträffsäkra skyddsrum
skola inrättas för hela det behov som kan föreligga inom området. I fråga
om skyddsrum för allmänna civilförsvaret och för trafikanter har i lagtexten
särskilt angivits att fullträffsäkra dylika skyddsrum endast skola
anordnas i den mån Konungen bestämmer.
Beträffande de allmänna skyddsrummens beskaffenhet måste i organisationsplanen
i första hand angivas om skyddsrummet skall vara fullträffsäkert
eller anordnas som normalskyddsrum. Den närmare innebörden
härav angives i 23 §, som icke torde fordra särskild kommentar utöver
vad som anförts i den allmänna motiveringen. Jag vill dock framhålla, att
då i enlighet med utredningens förslag fastslagits, att fullträffsäkert skyddsrum
skall skydda dels mot omedelbar träffverkan av de bomb- och projektiltyper,
vilka vid storanfall med massinsats antagas komma till användning,
dels mot övriga verkningar av alla slag av bomber och projektiler,
icke avsetts något annat än att allmänt karakterisera denna skyddsrumstyp.
Ett under alla förhållanden fullkomligt skydd torde icke gå att åstadkomma
i praktiken i varje fall icke då det gäller betongrum.
Till skyddsrummens beskaffenhet hör även storleken, närmast antalet
personer, för vilka skyddsrummet är avsett. Detta bör liksom skyddsrummets
upptagningsområde angivas i organisationsplanen. På skäl, som angivits
i den allmänna motiveringen, torde däremot några bestämmelser
härutinnan icke böra införas i lagen. Departementsförslaget innehåller därför
ingen motsvarighet till 25 § i utredningens förslag. Självfallet bör ett
skyddsrum för civilbefolkningen icke göras mindre än att det kan åtminstone
tillfälligt hysa så många personer, som kunna antagas under krig
i allmänhet vistas inom upptagningsområdet.
Vad angår hemvärnschefens förslag att i lagen särskilt skall angivas, att
skyddsrummen för det allmänna civilförsvaret även skola inrättas för hemvärnet
eller att särskilda allmänna skyddsrum skola anordnas för hemvärnet,
kan jag icke biträda detta. I den mån särskilda skyddsrumsförläggningar
av hemvärnet anses nödvändiga av militära skäl, torde sådana få
anordnas i militär regi.
24 §.
Första momentet av denna paragraf innehåller bestämmelser om var enskilda
skyddsrum skola finnas, varvid de olika anläggningar och byggnader,
som skola förses med sådana skyddsrum, uppräknats under fem punkter.
Punkt 2 avser byggnad med mer än två våningar, som till väsentlig del
är avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal. Punkt 5 avser
»annan anläggning eller byggnad inom vilken människor bo eller eljest
vanligen vistas, såframt länsstyrelsen finner skyddsrum erforderligt med
hänsyn till anläggningens eller byggnadens beskaffenhet och läge». Med
() - - Hihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 176.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
stöd av denna punkt ha länsstyrelserna bl. a. föreskrivit att vissa byggnader
med mindre än tre våningar skola förses med skyddsrum. I beslut
den 10 maj 1946 har Kungl. Maj:t för att åvägabringa likformighet mellan
dessa lokala bestämmelser förklarat hinder icke möta för länsstyrelserna
att förordna att skyldigheten att ordna enskilda skyddsrum i byggnader med
mindre än tre våningar t. v. begränsades till byggnader, innehållande minst
12 eldstäder fördelade på minst tre bostadslägenheter.
I övrigt hänvisas beträffande momentets innehåll till lagtexten och framställningen
s. 16.
Skyddsrumsntredningen. 24 § i utredningsförslaget innehåller en uppräkning
av de anläggningar och byggnader, som skola förses med eller ha tillgång
till skyddsrum. I anslutning till förslag av 1945 års civilförsvarsutredning
förordas härvid ändring i följande tre hänseenden: 1) Punkt 2,
som avser industriell anläggning vid vilken i regel minst 25 personer samtidigt
äro sysselsatta, utökas med anläggning »av mindre beskaffenhet»,
därest densamma genom sitt läge ingår i grupp av anläggningar inom vilken
i regel minst 25 personer äro sysselsatta; 2) Punkt 4 ändras till att
avse »byggnad med en sammanlagd lägenhetsyta av minst 360 kvadratmeter
som till väsentlig del är avsedd till bostad eller till kontors- eller
affärslokal»; 3) som en komplettering till punkt 4 upptages i ett andra
stycke föreskriften, att sammanhängande radhusbebyggelse anses såsom
en byggnad.
Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen har särskilt ändringen i punkt
4) uppmärksammats. Flera länsstyrelser, några civilförsvar schef er, civilförsvar
singenjörernas förening in. fl. anse den i punkten angivna undre gränsen
för anordnande av skyddsrum för hög. Det framhålles att gränsdragningen
skulle innebära att endast ett relativt fåtal byggnader utom i de
större städerna skulle bliva försedda med skyddsrum. I flera av yttrandena
föreslås att som norm i stället angives att byggnaden innehåller minst 12
eldstäder, fördelade på minst tre bostadslägenheter, vilket uppgives motsvara
nuvarande praxis, tillkommen på grund av föreskrifter med stöd av
punkt 5. I den mån undre gränsen angives i kvadratmeter lägenhetsyta
har som gräns föreslagits 220 m2 (civilförsvarschefen i Stockholm), 250 in2
(länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län) och 275 in2 (civilförsvarschefen
i Bodafors). Länsarkitekten i Norrbottens län anser att i stället för »lägenhetsyta»
bör användas termen »våningsyta».
Svenska teknologföreningen kritiserar bestämmelsen, åt! sammanhängande
radhusbebyggelse skall anses såsom en byggnad. Denna regel syntes
vara befrämjande varken för en sund utveckling av bostads- och byggnadsformer
eller för skyddsrumsfrågans tillfredsställande lösning. Byggnadsnämnden
i Göteborg anser att bestämmelsen bör så ändras att det blir uteslutet
att ett hus betungas med skyddsrum till förmån för övriga.
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Departementschefen. Enligt utredningens förslag skulle den nuvarande
generella skyldigheten att inom område med särskilt civilförsvar anordna
enskilda skyddsrum i vissa i 24 § uppräknade anläggningar och byggnader
upphöra och i allmänhet ersättas med en skjddighet att för dessa anläggningar
och byggnader erlägga ett bidrag till kostnaderna för fullträffskyddsrum.
Paragrafen skulle alltså framför allt få betydelse såsom underlag
för sistnämnda skyldighet. Med den av mig förordade linjen bibehåller
däremot 24 § sin nuvarande uppgift att angiva i vilka fastigheter enskilda
skyddsrum skola anordnas.
Ett par av de punkter, under vilka dessa fastigheter uppräknas, borde
enligt utredningens mening ändras. I fråga om punkt 2) har jag härvid
intet att erinra mot utredningens förslag i sak. Beträffande åter punkt 4)
så har detta förslag kritiserats i flera remissvar, då det upptagit en sammanlagd
lägenhetsyta av 360 in2 som undre gräns för att en byggnad med
bostads-, kontors- eller affärslokaler skall förses med skyddsrum. Det vill
också synas som om denna gräns vore alltför högt beräknad i jämförelse
med den ordning som f. n. tillämpas med stöd av särskilda föreskrifter. Det
synes emellertid överhuvudtaget vara svårt att få fram en norm, som är
generellt användbar, om gränsen skall angivas i kvadratmeter lägenhetsyta.
Med hänsyn till att bestämmelsen även avser hus med kontors- eller
affärslägenheter kan jag icke heller ansluta mig till förslaget att gränsen
skulle angivas i visst antal eldstäder och bostadslägenheter. Jag förordar i
stället att den nuvarande regeln bibehålies. I den mån denna regel ger ett
mindre tillfredsställande resultat för vissa byggnadstyper och byggnadens
läge påkallar det, torde länsstyrelsen få föreskriva inrättande av skyddsrum
med stöd av punkt 5. Den önskvärda enhetligheten länen emellan på
detta område torde liksom hittills kunna ernås genom centralt utfärdade
föreskrifter.
24 § 2 mom. torde kunna bibehållas oförändrad. I utredningens förslag
finnes motsvarande regel upptagen i 26 i; 1 inom. tredje stycket.
26 §.
Ändringen i denna paragraf är av formell natur och betingad av att som
beteckning för de nuvarande skyddsrummen av normaltyp införes termen
»normal skyddsrum».
28 §.
Denna paragraf innehåller f. n. regler om rätt för länsstyrelse att medgiva
undantag från bestämmelserna om anordnande av skyddsrum. Bl. a.
föreskrives, att undantag kan medgivas i den mån det kan ske utan eftergivande
av skäliga anspråk på skydd mot skada av fientlig verksamhet.
Detta stadgande synes även kunna utnyttjas för generella dispenser för de
minst utsatta orterna bland dem, som skola ha särskilt civilförsvar. Dispensrätten
har emellertid begränsats till all avse endast bestämmelserna om
84
Kungl. Maj. ts proposition nr 176.
anordnande av skyddsrum som normalskyddsrum. Har Kungl. Maj :t bestämt,
att fullträffsäkra skyddsrum skola finnas inom visst område, bör
nämligen länsstyrelsen icke kunna meddela generellt undantag härifrån.
Däremot bör det vara möjligt för Kungl. Maj:t eller, efter särskilt bemyndigande,
civilförsvarsstyrelsen att dispensera från föreskrifterna om fullträffsäkert
skyddsrums beskaffenhet. Ett stadgande härom har upptagits i
ett nytt andra stycke.
Jag har tidigare vid behandlingen av frågorna om kostnader och kostnadsfördelning
förordat införande av en befogenhet för länsstyrelse att
befria ägaren till en byggnad från skyldigheten att där inrätta enskilt
skyddsrum. Bestämmelser härom ha upptagits i 59 § 2 inom. departementsförslaget.
Förutsättningen skulle i princip vara att byggnaden låg inom
upptagningsområdet för ett färdigt eller planerat fullträffsäkert skyddsrum
för civilbefolkningen och husägaren skulle i stället bli skyldig att
bidraga till kostnaderna för detta. Denna befogenhet för länsstyrelserna
bör självfallet vara primär i förhållande till dispensrätten enligt 28 § första
stycket. Göres en ansökan om undantag jämlikt sistnämnda lagrum bör
därför länsstyrelse undersöka, om ej befrielse kan och bör medgivas enligt
59 § 2 mom. Först om detta icke anses böra ske, bör det komma i fråga
att meddela undantag enligt 28 § t. ex. från bestämmelserna om skyddsrummets
beskaffenhet. Det torde få ankomma på civilförsvarsstyrelsen att
utfärda anvisningar för prövningen av dessa dispensärenden.
29 §.
Enligt denna paragraf äger Konungen för särskilda fall förordna, att
skyddsrum skall fylla större krav på skyddsförmåga och utrymme än vad
som följer av bestämmelserna i lagens skyddsrumskapitel. Med stöd härav
kan sålunda redan f. n. föreskrivas att ett skyddsrum skall göras fullträffsäkert.
Såsom framgår av det förut anförda (s. 17) äger en fastighetsägare,
som får ett sådant åläggande i fråga om ett enskilt skyddsrum, rätt till
viss ersättning av statsmedel.
Skyddsrumsutredningen föreslår, att 29 § upphäves. En viss motsvarighet
till denna paragraf utgör emellertid 59 § 3 mom. i utredningens förslag.
Där stadgas, att om fullträffskyddsrum skall anordnas enbart för tillgodoseende
av skyddsbehovet vid viss anläggning eller byggnad, så är ägaren,
efter Konungens förordnande pliktig att inrätta, utrusta och underhålla
skyddsrummet. Statsbidrag avses skola utgå för kostnader utöver fastighetsägarbidrag
och fredsanvändningsvärde. — Till motivering anföres.
I fall, som avses i 59 § 3 mom., huvudsakligen större industrier som ha
karaktären av s. k. krigsindustri, bör skyddsrumsfrågan ses såsom en industriens
och det allmänna försvarets angelägenhet utan direkt samband
med kommuns skyldighet att anordna skyddsrum. Så är exempelvis fallet,
om skyddsrum skall finnas speciellt för viss industri och andra än i industriföretaget
sysselsatta av olika skäl ej äga tillträde till skyddsrummet.
85
Kungl. Maj.ts proposition nr 116.
Skyddsrumskostnaden blir då en belastning, som helt sammanhänger med
krigsproduktionen och som motiverar, att kostnaderna bestridas av staten
till den del de icke motsvaras av fredsanvändningsvärde och fastighetsägarbidrag.
Samma förfaringssätt kan också vara motiverat i andra fall,
exempelvis beträffande större trafikanläggningar och i samband med sjukhusvårdens
ordnande vid krig.
Departementschefen. Det torde även i fortsättningen behövas en bestämmelse,
som möjliggör för Kungl. Maj :t att i särskilda fall bestämma att
enskilda skyddsrum skola göras fullträffsäkra. Med hänsyn härtill har
29 § bibehållits i departementsförslaget, såvitt den avser enskilda skyddsrum,
med den jämkningen att förordnande enligt paragrafen kan meddelas
då skäl därtill äro. Härigenom blir det möjligt att vid t. ex. en
industri- eller trafikanläggning eller ett sjukhus få ett fullträff säkert
skyddsrum till stånd mot det att staten ersätter vissa kostnader. Bestämmelsen
kommer sålunda att fylla samma uppgift och får i stort sett samma
sakliga innebörd som den av utredningen föreslagna regeln i 59 § 3 mom.
30 §.
Paragrafen reglerar i sin gällande lydelse skyddsrums nyttjande under
fred. I fråga om den närmare innebörden hänvisas till lagtexten.
Skyddsrumsiitredningen föreslår, att bestämmelserna om fredsanvändning
förenklas genom att i paragrafen endast stadgas dels att skyddsrum
skall inrättas på sådant sätt att det om möjligt kan nyttjas under fred,
dels att föreskrifter om skyddsrums nyttjande under fred utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.
Remissyttrandena. Arbetarskyddsstyrelsen förordar, med tanke på bergrummen,
att paragrafen kompletteras med en erinran om bestämmelsen i
8 § arbetarskyddskungörelsen, att bergverkstad eller därmed jämförlig helt
under jord förlagd arbetslokal icke får inrättas utan styrelsens medgivande.
Yrkesinspektören i X distriktet anser att föreskrifter för skyddsrums nyttjande
under fred böra utfärdas i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och
/eller vederbörande yrkesinspektör. Brandchefen i Stockholm ifrågasätter,
om icke paragrafen borde kompletteras med en föreskrift att skyddsrum
skall vara försett med lämpliga eldsläckningsanordningar.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser det föra för långt med en i lag fastslagen
skyldighet atl inrätta skyddsrum för fredsanvändning och föreslår
alt det endast stadgas, att skyddsrum om möjligt bör inrättas så att det
kan utnyttjas under fred.
Departementschefen. Jag har i den allmänna motiveringen i olika sammanhang
understrukit vikten av alt skyddsrumsinvesteringar i största möjliga
utsträckning göras räntebärande genom alt skyddsrummen inrättas
för fredsanvändning. En allmän erinran härom har intagits i 30 §. Avfatt
-
86
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
ningen har härvid på förslag av länsstyrelsen i Gotlands län uppmjukats
i förhållande till vad utredningen tänkt sig.
Närmare föreskrifter om fredsanvändningen torde få utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.
I likhet med utredningen anser jag det onödigt att belasta
lagen med bestämmelser om en särskild prövning för att fredsanvändning
skall få ske. Att, såsom ifrågasatts, i själva lagen upptaga en hänvisning
till den i administrativ ordning utfärdade arbetarskyddskungörelsen,
torde ej kunna komma i fråga. Att arbetarskyddets och brandskyddets
skäliga krav skola beaktas vid fredsanvändningen är självfallet liksom att
civilförsvarsstyrelsen vid utarbetandet av anvisningar för fredsanvändning
bor samarbeta med andra berörda myndigheter.
33 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om byggnadsnämnds kontroll
över att föreskrifterna om skyddsrum efterlevas. Bl. a. stadgas, att av
by88nadsnämnd meddelat lov till nybyggnad i fråga om anläggning eller
fry&8nad, som avses i 24 § 1 mom. p. 1—3, skall av nämnden underställas
länsstyrelsens prövning i vad det rör skyddsrum.
Skyddsrumsutredningen förordar, att även byggnadslov i fråga om fullträffskyddsrum
skall underställas. Dessutom har i utredningsförslaget
gjorts vissa huvudsakligen formella jämkningar i paragrafen.
Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön anser att
adtingen paragrafen bör ändras så, att byggnadsnämnden har att underställa
ärendet länsstyrelsens prövning innan byggnadslov lämnas, eller också
en särskild anvisning bör lämnas åt nämnderna att avfatta sina beslut på
sådant sätt, att sökanden får full klarhet om när byggnadslovet blir slutgiltigt.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län gör ett liknande förslag och anför
till motivering härav.
Rätt ofta förekommer, särskilt är detta fallet beträffande byggnadsnämnder
i mindre tätorter, att byggnadsnämnd godtagit förslag till skyddsrum,
vars planlösning eller tekniska utförande i skilda detaljer varit felaktiga
eller mindre väl genomtänkta. Dessa detaljer hava under ärendets behandling
hos länsstyrelsen fått rättas till för att länsstyrelsen skall kunna godkänna
byggnadsloven. Enär anläggningarna ofta varit påbörjade innan
rättelse kunnat ske, hava ändringarna åsamkat byggherren kostnader, som
ej behövt förekomma, därest felaktigheterna varit uppmärksammade innan
byggnadslov meddelats.
Civilförsvarscliefen i Boden framhåller, att civilförsvarschefens möjligheter
att kontrollera skyddsrumsbyggandet måste förbättras.
Departementschefen. Jag har i huvudsak intet att erinra mot de ändringar
i paragrafen, som utredningen förordat. Den av ett par länsstyrelser
framförda tanken om en förhandsgranskning från länsstyrelsernas sida
av de byggnadslovsärenden rörande skyddsrum, som skola underställas,
87
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
diskuterades redan vid lagens tillkomst 1944 men avvisades då med hänvisning
till att länsstyrelsen var besvärsmyndighet i dessa ärenden. Med
hänsyn härtill kan jag icke nu biträda förslaget om en lagändring på denna
punkt. Det är emellertid önskvärt att byggnadsnämnderna i tveksamma
ärenden, som röra skyddsrum, på förhand taga kontakt med vederbörande
länsstyrelse så att de av länsstyrelsen i Kopparbergs län berörda olägenheterna
undvikas. Ett stöd härför gives i 84 § byggnadsstadgan.
I detta sammanhang vill jag helt allmänt understryka vikten av att byggnadsnämnderna
se till, att skyddsrumsbestämmelserna iakttagas. Särskilt
i fråga om skyddsrum vid kroppssjukhusen har, enligt vad jag erfarit,
byggnadsnämndernas kontroll varit bristfällig.
45 §.
Första momentet i denna paragraf innehåller en uppräkning av kommunernas
åligganden med avseende å civilförsvaret, fördelad på åtta punkter
betecknade a)—h). Bestämmelserna fingo sin nuvarande utformning
1948. Departementsförslaget innehåller vissa tillägg till punkterna a) och
b), vilka i det följande komma att behandlas var för sig. Paragrafen har
vidare utökats med ett tredje moment. De där upptagna bestämmelserna
om redovisning av fastighetsägarbidrag överensstämma i huvudsak med
vad utredningen förordat och torde icke behöva motiveras utöver vad som
anförts i det föregående under III.
1 mom. a).
Enligt denna punkt åligger det f. n. kommun att genom sina myndigheter
lämna civilförsvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret
som ha samband med de särskilda myndigheternas verksamhetsområden.
Föreskriften fanns i civilförsvarslagen i dess ursprungliga lydelse.
Då 1945 års civilförsvarsutredning i sitt betänkande SOU 1947: 10 föreslog
att den ifrågavarande skyldigheten för kommunerna skulle kvarstå, fastän
administrationen i övrigt förstatligades, framhöll utredningen att skyldigheten
borde utnyttjas i större utsträckning än vad dittills varit fallet.
Utredningen tilläde.
Sålunda bör exempelvis byggnadsteknisk expertis inom städernas byggnadsväsende
kunna anlitas för liknande frågor inom civilförsvaret samt
statistiska utredningar anförtros därför lämpade kommunala organ. Den
speciella planläggningen inom sådana tjänstegrenar, som uppbyggas kring
kommunala kårer, torde likaledes böra ske under medverkan av motsvarande
kommunala förvaltningar. Biträde av här avsett slag torde liksom
hittills böra lämnas utan kostnad för statsverket.
Då det på grundval av civilförsvarsutredningens betänkande utarbetade
förslaget till ändringar i civilförsvarslagen anmäldes för remiss till lagrådet,
uttalade jag på denna punkt, att jag icke fann det oskäligt att de
normalt fungerande kommunala organen ålades i viss mån vidgade skyldigheter
att medverka vid lösandet av civilförsvarets uppgifter samt att jag
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
därför anslöt mig till vad utredningen föreslagit. Det kommunala organet
borde emellertid icke vara skyldigt att biträda i andra ärenden än sådana
som enligt organisationsplanen hänföra sig antingen enbart till den egna
kommunen eller till denna jämte annan eller andra kommuner. Riksdagen
gjorde ingen erinran mot detta uttalande.
Ändringsförslag. Med anledning av en framställning från civilförsvarsstyrelsen
om anslag till inköp från de kommunala myndigheterna av ritningar
över nybyggnader, som behövdes för att efter bombskador kunna
snabbt lokalisera skyddsrum, källargångar m. m., uttalade jag i årets statsverksproposition
(XI ht s. 380 p. 199) att medel icke borde anvisas för
detta ändamål, då det syntes självfallet att kommunen borde kostnadsfritt
tillhandahålla dessa ritningar. Jag framhöll vidare att lagen borde förtydligas
på denna punkt.
Civilförsvar sstyr elsen har i skrivelsen den 18 januari 1951 uttalat att
den ansåge att en sådan ändring vore mycket värdefull. Bestämmelsen
borde avse även andra fastigheter än nybyggnader, i den mån eivilförsvarschefen
icke har ritningar däröver och dessa ritningar äro av betydelse för
ledningen av civilförsvaret. Styrelsen föreslår, att 45 § 1 mom. a) utformas
så, att avsedda skyldigheter inbegripas i lagtexten.
I yttrande över skrivelsen har överståthållarämbetet tillstyrkt den föreslagna
ändringen med tillägg att vid densamma torde beaktas vad civilförsvarschefen
i Stockholm anfört i ärendet. Här åsyftas följande uttalande
av denne.
Ett förtydligande av kommuns skyldighet att lämna civilförsvarschef biträde
bör icke inskränka sig till att omfatta ett påpekande av skyldigheten
att tillhandahålla omnämnda ritningar. Reglering av ett dylikt specialfall
synes kunna medföra motsatt effekt än den avsedda. I stället bör
i 45 § 1 mom. a) intagas ett allmänt stadgande om kommuns skyldighet
att verkställa utredningar, överlämna ritningar och annat material samt i
övrigt lämna civilförsvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret,
som hava samband med de särskilda myndigheternas verksamhetsområden.
Departementschefen. Av vad som förekommit vid tillkomsten 1948 av
de nu gällande bestämmelserna om kommunernas åligganden med avseende
å civilförsvaret framgår enligt min mening otvetydigt att statsmakterna
velat giva föreskrifterna under 1 mom. a) i 45 § en vidsträckt innebörd.
Jag vill särskilt understryka vad civilförsvarsutredningen i sin utan erinran
lämnade exemplifiering anfört om att vissa utredningar borde anförtros
åt därför lämpade kommunala organ och att den speciella planläggningen
inom sådana tjänstegrenar, som uppbyggas kring kommunala
kårer, torde ske under medverkan av motsvarande kommunala förvaltningar,
allt utan kostnad för statsverket. Som exempel på dylika tjänstegrenar
kan nämnas ordnings- och bevakningstjänsten samt brandtjänsten,
vilka ju äro uppbyggda kring de kommunala polis- och brandkårerna. Här
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
äro de berörda kommunala organen sålunda skyldiga att biträda civilförsvarschefen.
Uttalandet torde emellertid kunna givas en mera generell
innebörd och innefatta alla kommunala organ med fredsmässiga uppgifter
av betydelse för civilförsvaret. Även den nu aktuella frågan om skyldighet
för kommun att tillhandahålla vissa för civilförsvaret erforderliga ritningar
och liknande material skulle härigenom lösas. Emellertid synes det i klarhetens
intresse lämpligt att sistnämnda skyldighet uttryckligen fastslås i
lagen. Härvid bör dock angivas att det endast är fråga om ett exempel.
45 § 1 mom. a) har i departementsförslaget kompletterats i enlighet
härmed.
1 mom. b).
I denna punkt fastslås kommunernas skyldighet att i enlighet med gällande
organisationsplan inrätta och utrusta allmänna skyddsrum samt vidtaga
andra byggnadsanordningar m. m. Då såsom framgår av den allmänna
motiveringen denna skyldighet bör kvarstå orubbad, behöver punkten i
denna del icke ändras.
Skyddsrumsutredningen föreslår att punkten b) kompletteras med ett
åläggande för kommun att under civilförsvarsberedskap utföra skyddsrum
och andra byggnadstekniska åtgärder avseende civilförsvaret i den omfattning
civilförsvarsstyrelsen (länsstyrelsen) bestämmer, oaktat åtgärden icke
upptagits i organisationsplanen. Till motivering anföres.
Sannolikt kunna icke alla åtgärder, som påkallas i en hastigt uppkommen
beredskaps- eller krigssituation, förutses i organisationsplanerna. Så
är exempelvis fallet om nya rön påkalla åtgärder, som icke kunnat förutses.
I den mån det icke enligt civilförsvarslagen ankommer på fastighetsägare
eller annan att utföra åtgärderna och dessa icke lämpligen kunna
åvägabringas på annat sätt, bör kommunen vidtaga desamma. — Utredningen
framhåller vidare, att om kommuns kostnader på grund härav
skulle få en omfattning, som icke kan anses överensstämma med de skyldigheter,
som normalt åvila kommunen enligt organisationsplanen, böra
kostnaderna helt eller till högre andel än den för skyddsrum och byggnadsanordningar
föreskrivna bestridas av statsmedel.
Departementschefen, .lag tillstyrker utredningens förslag om tillägg till
45 § 1 mom. b). Vad angår kostnaderna för de åtgärder, som kommun på
grund härav kan bli skyldig vidtaga, så böra de allmänna reglerna om statsbidrag
gälla. Statsbidrag bör alltså utgå med 2/3 av kostnaden eller om särskilda
omständigheter föranleda därtill efter Konungens medgivande med
större belopp.
47—48 §§.
Ändringarna i dessa paragrafer torde icke erfordra någon motivering utöver
vad som anförts i det föregående under 111.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
59 §.
1 in o in. av denna paragraf motsvarar nuvarande 59 §. Mom. 2 är
däremot nytt och innehåller den bestämmelse om befrielse från den i mom.
1 fastslagna skyldigheten att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum,
som behandlats i det föregående under III. Förutsättningen för sådan
befrielse är i första hand, att den anläggning eller byggnad, varom fråga
är, ligger inom område, som jämlikt förordnande enligt 22 § andra stycket
skall förses med allmänna skyddsrum för civilbefolkningen, samt att i enlighet
härmed i organisationsplanen upptagits ett sådant skyddsrum med
upptagningsområde innefattande anläggningen eller byggnaden. Vidare förutsättes
att fastighetsägaren gör framställning hos länsstyrelsen om befrielse.
I två fall bör emellertid som redan nämnts även utan sådan framställning
undantag kunna meddelas från skyldigheten att i samband med
nybyggnad eller därmed jämförlig ändring i befintlig byggnad inrätta nytt
enskilt skyddsrum eller utöka redan befintligt sådant. De avsedda fallen
äro: 1) fullträffskyddsrummet, inom vars upptagningsområde den ifrågavarande
anläggningen eller byggnaden ligger, är redan färdigställt; 2) att
eljest synnerliga skäl föreligga för undantag. Härmed avses t. ex. att fullträffskyddsrummet
håller på att byggas eller att åtminstone projekteringen
av detsamma börjat. Även det förhållandet att bebyggelsens struktur är
sådan, att ett enskilt skyddsrum icke skulle fylla någon uppgift, bör emellertid
kunna anses som ett sådant skäl för undantag, i varje fall om anläggningen
eller byggnaden icke ligger i utkanten av upptagningsområdet.
Avsikten är emellertid icke att länsstyrelserna skola meddela generella
dispenser för större områden. Bestämmelsen förutsätter en individuell prövning.
Det bör emellertid icke vara uteslutet att då bebyggelse kan väntas
inom vissa kvarter i en stadskärna på förhand föreskriva, att enskilda
skyddsrum ej behöva anordnas.
Frågan huruvida befrielse enligt ifrågavarande moment skall medgivas
bör prövas innan byggnadslov begäres, så att länsstyrelsens beslut i ärendet
kan företes för byggnadsnämnden.
59 a §.
Denna nya paragraf har med några smärre jämkningar överförts från
59 § 2 inom. i skyddsrumsutredningens förslag. Paragrafen, som reglerar
enskild fastighetsägares rätt att från kommunen övertaga ansvaret för inrättandet
av ett fullträffsäkert allmänt skyddsrum, har i huvudsak behandlats
i den allmänna motiveringen. Här skall endast några speciella frågor
beröras.
För att ett övertagande av huvudmannaskapet skall kunna ske fordras,
att vederbörande äger eller nyttjar den mark där skyddsrummet skall inrättas.
Med att han nyttjar marken åsyftas här i första hand, att han inne
-
91
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
har den med tomträtt eller det är fråga om sådan ofri tomt i stad, som avses
i 5 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra.
Givetvis förutsättes även att nyttjanderätten innefattar befogenhet att
bygga eller inrätta skyddsrum av det slag, varom fråga är. Det bör ankomma
på länsstyrelsen att vid den prövning av frågan, som alltid avses skola ske,
även tillse att de rättsliga förutsättningarna äro för handen. I vissa fall
torde det vara lämpligt att inhämta markägarens medgivande.
Den som anordnar skyddsrummet bör ha rätt till bidrag från det allmänna
för anläggningskostnaderna med avdrag för skäligt fredsanvändningsvärde.
Enligt utredningens förslag skulle även anordnarens eget fastighetsägarbidrag
dragas från bruttokostnaden. Då ett sådant bidrag endast
kan komma i fråga dels då en byggnad samtidigt uppföres å området och
dels på grund av det skyddsbehov, som följer av den planerade fredsanvändningen,
synes det emellertid enklast att detta bidrag får erläggas i vanlig
ordning enligt 59 b § och utan avräkning mot det allmännas bidrag.
Vad slutligen angår avräkningen för fredsanvändningsvärdet, så åsyftas,
såsom utredningen framhållit, med skäligt fredsanvändningsvärde icke endast
själva beräkningssättet, utan också att det bör krävas, att skyddsrummet
efter förhållandena planeras så att ett skäligt värde kan utvinnas av
dess användning under fred.
59 b §.
Paragrafen, som är ny, motsvarar 60 § i utredningens förslag och innehåller
bestämmelser om fastighetsägarbidraget. Utöver vad förut redovisats
anför utredningen till motivering av sistnämnda lagrum.
Det synes av praktiska skäl motiverat, att bidragen till skyddsrumskostnaderna
erläggas av anläggningens eller byggnadens ägare redan i samband
med att anläggningen eller byggnaden slutbesiktigas, oavsett om skyddsrum
hunnit färdigställas eller ej. I fråga om andra byggnadsarbeten än dem
som utföras av staten eller under statlig ledning är byggnads tagande i bruk
beroende av slutbesiktning i den ordning, varom stadgas i 89 § byggnadsstadgan.
Beträffande byggnadsarbeten, där byggnadsnämnd icke är skyldig
att företaga slutbesiktningar, bör betalningsskyldighetens fullgörande bestämmas
till eu motsvarande tidpunkt. Att bidragen erläggas på detta tidiga
stadium befrämjar eu ändamålsenlig utbyggnad av skyddsrummen. Någon
ovisshet om tidpunkten för betalningsskyldighetens inträdande behöver icke
uppkomma, och ställande av säkerhet för dess fullgörande påkallas icke i
lika hög grad som vid betalningsskyldighet vid en senare tidpunkt. Betalningsskyldigheten
förutsättes vila å den som äger anläggningen eller byggnaden
då den slutbesiktigas och för vilkens räkning besiktningen äger rum.
Om särskilda skäl finnas för att uppskjuta betalningens fullgörande, exempelvis
på grund av svårighet att beräkna bidragets storlek, bör sådant anstånd
efter prövning kunna beviljas av länsstyrelsen. Närmare bestämmelser
härom liksom om förfaringssättet i övrigt vid bidragets uttagande utfärdas
av Kungl. Maj:t.
För särskilda fall kan befrielse från bidragsplikten ifrågakomma, varför
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
regler böra finnas även härom. Det kan tänkas att ägaren av den nyuppförda
anläggningen eller byggnaden själv vidtager sådana åtgärder, att
skyddsrumsfrågan för anläggningen eller byggnaden tillfredsställande löses.
Detta är exempelvis fallet om anläggningen eller byggnaden helt eller delvis
förlägges i berg och skyddsrumsbehovet tillgodoses därmed. Fall kunna
också tänkas förekomma, då enligt denna lags bestämmelser godtagbara
skyddsrum redan finnas. Befrielse från bidragsplikten bör kunna medgivas
av länsstyrelsen efter anvisningar, som utfärdas av civilförsvarsstyrelsen.
Enligt utredningens mening beröras icke 71 och 72 §§ civilförsvarslagen
angående nyttjanderättshavares bidrag till civilförsvarsåtgärder resp. bostadsrättshavares
skyldighet i sådant avseende av den här stadgade bidragsskyldigheten.
Någon ändring av nämnda lagrum föreslås därför icke.
Remissyttrandena. Stadsfullmäktige i Stockholm och Malmö m. fl. anse
det önskvärt, att fastighetsägaren förpliktigas ställa säkerhet för bidraget
före byggnadsföretagets påbörjande i likhet med vad som gäller i fråga om
gatukostnadsbidrag. Fastighetskontoret i Göteborg anser att frågan om befrielse
från fastighetsägarbidraget bör bedömas i samband med byggnadslovet.
Departementschefen. Såsom framgår av vad som anförts under III i det
föregående bör enligt min mening fastighetsägarnas bidrag till skyddsrumskostnaderna
icke som utredningen tänkt sig ordnas som ett självständigt
bidrag utan i stället anslutas till den befrielse från skyldighet att ordna normalskyddsrum
som under vissa förutsättningar kan ske enligt 59 § 2 mom.
I fråga om de särskilda bestämmelserna om fastighetsägarbidraget och
dess erläggande kan jag emellertid i huvudsak ansluta mig till utredningen.
Det synes emellertid icke vara nödvändigt att i själva lagen upptaga bestämmelser
om tidpunkten för betalningsskyldighetens inträde och dess fullgörande.
Ej heller torde, med den begränsade omfattning fastighetsägarnas
bidragsskyldighet kommer att få enligt de av mig förordade bestämmelserna,
i lagen böra införas speciella regler om ställande av säkerhet för bidragsskyldighetens
fullgörande. ''Närmare bestämmelser om bidragets erläggande,
prövning av ansökan om befrielse in. in. torde få meddelas i administrativ
ordning.
Bidragets storlek bör, såsom förut framhållits, i möjligaste mån avvägas
så att det motsvarar kostnaden för normalskyddsrum i fastigheten eller,
om det är fråga om tillbyggnad, kostnaden för att genom inrättande av
platser i sådant skyddsrum tillgodose det ökade skyddsbehov som uppstått.
Vissa generella regler torde emellertid bli nödvändiga och dessa böra
i enlighet med vad utredningen förordat lämpligen anknyta till av Kungl.
Maj :t fastställd normalkostnad per skyddsplats i sådant skyddsrum. Då
byggnadskostnaderna växla i olika delar i riket, bör det kunna komma i
fråga att fastställa olika normalbelopp för t. ex. Stockholm och Malmö.
93
Kungl. Maj. ts proposition nr 176.
Däremot bör skyddsbehovets storlek i det konkreta fallet icke få inverka,
oaktat givetvis kostnaden per skyddsplats är större då skyddsbehovet endast
kräver anordnande av ett skyddsrum med ett fåtal platser än då ett mycket
stort skyddsrum måste ordnas. Här bör man i stället söka komma fram
till ett genomsnitt. Särskilda regler erfordras beträffande bidragets storlek
vad gäller undervisningsanstalter, hamnar samt vissa trafikföretag av vikt
för den allmänna samfärdseln. I fråga om kostnaderna för skyddsrum vid
dylika anläggningar gälla f. n. speciella föreskrifter i det att staten lämnar
bidrag efter samma grunder som gälla för allmänna skyddsrum. Huruvida
denna ordning bör bibehållas även i fortsättningen torde icke böra prövas
i detta sammanhang. För att lagtexten icke skall lägga hinder i vägen för
en särreglering på denna punkt, vill jag emellertid förorda en formulering,
enligt vilken fastighetsägarbidraget skall utgå med belopp högst motsvarande
normalkostnaden för skyddsrum. Ett bidrag med lägre belopp än
normalkostnaden kan även vara motiverat i det fall att bidragsplikten
ersätter endast skyldighet att utrusta eller underhålla skyddsrummet.
88 §.
Ändringen i denna paragraf torde ej kräva särskild motivering.
89 §.
I 2 m o m. av denna paragraf har införts en bestämmelse om straff för
underlåten adressanmälan enligt den nya regeln i 18 § 2 mom. och i samband
härmed har momentet omredigerats. Straffet föreslås skola utgöra
böter högst femtio kronor. Civilförsvarsstgrelsen föreslog för sin del, att
straffbestämmelsen skulle införas i 91 §, där straffet i normalfallet utgör
dagsböter eller fängelse. Då det här gäller en ren polisförseelse har detta
förslag synts mig mindre lämpligt.
Paragrafens nuvarande 3 mom. har överförts till ett nytt 4 mom. och
i stället har i förstnämnda moment upptagits en ny av civilförsvarsstgrelsen
i skrivelsen den 18 januari 1951 föreslagen föreskrift om straffansvar för
civilförsvarspliktig, som utan laga förfall underlåter att avhämta rekommenderad
postförsändelse från civilförsvarsmyndighet eller vägrar att,
då försändelse från sådan myndighet tillhandahålles honom, utkvittera
eller mottaga densamma. En motsvarande föreskrift finnes i 38 § värnpliktslagen.
Dess införande i civilförsvarslagen har förordats av civilförsvarsstyrelsen
med hänvisning till att det stundom förekommer att civilförsvarspliktiga
underlåta att utkvittera dylika rekommenderade försändelser.
Förslaget har tillstyrkts av överståtliållarämbetet och jag har för
min del intet att erinra mot bifall till detsamma. Jag förutsätter att aviseringen
av försändelserna ordnas så att det tydligt framgår, att de härröra
från civilförsvarsmyndighet.
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 17 G.
91 §.
Ändringen i denna paragraf, som föreslagits av skyddsrumsutredningen,
torde ej behöva särskilt motiveras.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.
Då det är av största vikt, att byggandet av fullträffsäkra skyddsrum
enligt i det föregående angivna riktlinjer snarast kan påbörjas, vill jag förorda,
att de föreslagna lagändringarna träda i kraft med ingången av
budgetåret 1951/52.
De av skyddsrumsutredningen föreslagna övergångsbestämmelserna ha
upptagits under två punkter A och B. Då bestämmelserna under B förutsätta
att de enskilda skyddsrummen skola slopas inom område med fullträffskyddsrum
— en linje, som icke biträtts i det föregående — äro endast
föreskrifterna under A av betydelse i detta sammanhang. Om dessa
anför utredningen.
I likhet med hittills gällande övergångsbestämmelser (punkt 3) böra
skärpta bestämmelser angående skyddsrums beskaffenhet eller omfattningen
av skyddsrum icke annat än i särskilda fall medföra skärpta fordringar
för redan godkända skyddsrum eller åläggande att anordna nytt
skyddsrum.
Det må anmärkas att övergångsbestämmelserna under A endast avse enskilda
skyddsrum (husskyddsrum).
Remissyttrandena. Vad vid remissbehandlingen anförts om övergångsbestämmelserna
hänför sig i allmänhet till förslaget under B. Beträffande
punkt A hemställer Sveriges industriförbund, att regeln att i särskilda fall
även den, som redan fått skyddsrum godkänt, skulle kunna underkastas
strängare bestämmelser skall utgå.
Departementschef en. Såsom torde ha framgått av vad förut anförts innebära
de nu förordade skyddsrumsbestämmelserna icke någon skärpning
i fråga om de enskilda skyddsrummens beskaffenhet och storlek. Någon
övergångsbestämmelse med undantag för redan godkända skyddsrum torde
därför icke vara erforderlig. För anläggningar och byggnader med skyddsrum,
som inrättats före ikraftträdandet av civilförsvarslagen, gäller självfallet
alltjämt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till denna. Däremot
kan den nu föreslagna jämkningen i 24 § medföra, att vissa anläggningar,
som f. n. icke behöva vara försedda med skyddsrum, skola utrustas med
sådana. Såsom utredningen synes ha förmenat, böra emellertid dessa skärpningar
icke gälla redan uppförda fastigheter. Jag vill därför tillstyrka en
övergångsbestämmelse av innebörd att dessa fastigheter undantagas, såvida
ej särskilda skäl föranleda till annat. Sistnämnda tillägg bör enligt min
95
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
mening finnas, särskilt med hänsyn till att en ort kan ha fält mera utsatt
läge, sedan anläggningen kom till stånd.
Departementschefens hemställan.
Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över förut
omnämnda inom inrikesdepartementet upprättade förslag till lag om ändring
i civilförsvar slagen den 15 juli 19bb (nr 536) måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan, bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet.
Eivor Hermansson.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
Förslag
till
Lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536).
Härigenom förordnas, att 6, 18, 22 och 23 §§, 24 § 1 mom., 26, 28—30,
33, 45, 47, 48, 59, 88, 89 och 91 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 19441 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att i samma lag skola
införas två nya paragrafer, betecknade 59 a § och 59 b §, av nedan angivna
lydelse.
(Gällande lydelse:)
6 §•
Inom civilförsvarsområde---
Civilförsvarschef och ställföreträdare
utses av länsstyrelsen.
Befattningshavare vid----—
18 §.
Civilförsvarspliktig åligger — —
— han vistas.
22 §.
Inom stad och köping samt inom
annat tättbebyggt område, som icke
är av endast ringa omfattning och
betydelse, skola i mån av behov finnas
skyddsrum, i vilka vid fientlig
(Föreslagen lydelse:)
6 §•
--- — flera ställföreträdare.
Civilförsvarschef och ställföreträdare
utses av länsstyrelsen, där ej
Konungen för visst fall annorlunda
förordnar.
--eller ställföreträdare.
18 §.
1 mom. Civilförsvarspliktig åligger
—--han vistas.
2 mo m. Den som är inskriven i
det allmänna civilförsvaret är skyldig
att vid ombyte av bostad ofördröjligen
göra anmälan om sin nya
adress hos civilförsvarschef en.
22 §.
Inom stad och köping samt inom
annat tättbebyggt område, som icke
är av endast ringa omfattning och
betydelse, så ock annorstädes, där
särskilda förhållanden det påkalla,
1 Senaste lydelse av 26, 45 och 48 §§, se SFS 1948: 432, av 30 och 47 §§, se SFS 1950: 46
samt av 33 §, se SFS 1947: 388.
97
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
verksamhet skydd kan beredas åt
personal som har att leda eller fullgöra
tjänst i allmänna civilförsvaret,
åt dem som omhändertagas vid
hjälpplats, härbärge och annan av
allmänna civilförsvaret anordnad anstalt,
eller åt vägfarande och andra
som uppehålla sig på allmän plats
(allmänt skyddsrum).
Jämväl annorstädes skall, där särskilda
förhållanden det påkalla, allmänt
skyddsrum finnas.
Den omfattning, vari allmänna
skyddsrum skola finnas, bestämmes
i organisationsplanen.
23 §.
Allmänt skyddsrum skall vara så
beskaffat, att det åtminstone skyddar
mot splitter från bomber och
mot andra vid explosion kringkastade
föremål ävensom mot rök- och
stridsgaser samt jämväl i övrigt erbjuder
skäligt skydd mot andra
verkningar av bomber än omedelbar
träffverkan. Särskilt skall iakttagas,
att allmänt skyddsrum, som är beläget
inom eller i omedelbar närhet
7—Biliang till riksdagens protokoll
(Föreslagen lydelse:)
skola i mån av behov finnas skyddsrum,
i vilka vid fientlig verksamhet
skydd kan beredas åt personal
som har att leda eller fullgöra tjänst
i allmänna civilförsvaret, åt dem som
omhändertagas vid förbandsplats,
härbärge och annan av allmänna
civilförsvaret anordnad eller utnyttjad
anstalt, eller åt vägfarande och
andra som uppehålla sig på allmän
plats.
I fråga om ort, som avses i första
stycket, äger Konungen föreskriva
att i orten eller viss del därav jämväl
skola anordnas skyddsrum, avsedda
för hela civilbefolkningen inom
särskilda större upptagningsområden.
I första och andra styckena avsedda
skyddsrum benämnas allmänna
skyddsrum.
Den omfattning, vari allmänna
skyddsrum skola finnas, ävensom
skyddsrummens beskaffenhet och
ungefärliga belägenhet bestämmes i
organisationsplanen med beaktande
av vad ovan i denna paragraf och i
23 § stadgas.
23 §.
Allmänt skyddsrum, som avses i
22 § andra stycket, skall vara fullträffsäkert.
Annat allmänt skyddsrum
skall inom ort eller del av
ort och i den mån, som Konungen
bestämmer, inrättas såsom fullträffsäkert
skyddsrum och eljest såsom
normalskyddsrum.
Fullträff säkert skyddsr
u m skall skydda mot omedelbar
träff verkan av de bomb- och projek1951.
1 sand. Nr 176.
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
98
(Gällande lydelse:)
av byggnad, skall hava sådan hållfasthet,
att det motstår den belastning
som kan uppkomma, om byggnaden
sammanstörtar. De byggnadstekniska
anordningarna i allmänt
skyddsrum skola vara av stadigvarande
natur. Allmänt skyddsrum
skall vara försett med reservutgång.
24 §.
1 mom. Inom område----
1. hamn, järnvägsstation---
2. industriell anläggning vid vilken
i regel minst tjugufem personer
samtidigt äro sysselsatta;
3. anläggning som —
4. byggnad med--
5. annan anläggning
Vind anses ---
(Föreslagen lydelse:)
tiltyper, vilka vid storanfall med
massinsats antagas komma till användning.
Sådant skyddsrum skall
jämväl erbjuda skydd mot övriga
verkningar av alla slag av bomber
och projektiler.
Normalskyddsrum skall
erbjuda skäligt skydd mot andra
verkningar av bomber än omedelbar
träffverkan. Särskilt skall iakttagas,
att normalskyddsrum, som är beläget
inom eller i omedelbar närhet av
byggnad, skall hava sådan hållfasthet,
att det motstår den belastning
som kan uppkomma, om byggnaden
sammanstörtar.
De byggnadstekniska anordningarna
i skyddsrum, som avses i andra
eller tredje stycket, skola vara av
stadigvarande natur. Sådant skyddsrum
skall vara försett med reservutgång,
samt, där det anordnas i
byggnad, utföras på det sätt som med
hänsyn till byggnadens beskaffenhet
och läge år mest ändamålsenligt.
24 §.
--(enskilt skyddsrum):
---allmänna samfärdseln;
2. industriell anläggning vid vilken
i regel minst tjugufem personer
samtidigt äro sysselsatta ävensom
mindre anläggning än nu sagts,
därest densamma genom sitt läge
ingår i grupp av anläggningar inom
vilken i regel minst tjugufem personer
äro sysselsatta;
----tjugufem personer;
---eller affärslokal; samt
----och läge.
- — eller arbetsrum.
99
Kunyl. Maj.ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
26 §.
Enskilt skyddsrum skall vara så
beskaffat som i 23 § sägs samt i övrigt
utföras på det sätt som med hänsyn
till anläggningens eller byggnadens
beskaffenhet och läge är mest
ändamålsenligt.
Enskilt skyddsrum,-----
28 §.
Därest anordnande av skyddsrum
jämlikt bestämmelserna i 22—27 §§
prövas medföra oskälig kostnad,
äger länsstyrelsen medgiva undantag
från bestämmelserna. Dylikt undantag
må ock eljest av länsstyrelsen
medgivas, i den mån det kan ske
utan eftergivande av skäliga anspråk
på skydd mot skada av fientlig verksamhet.
29 §.
Då syhnerliga skäl därtill äro, äger
Konungen för särskilda fall förordna,
att skyddsrum skall fylla större
krav på skyddsförmåga och utrymme
än vad som följer av bestämmelserna
i detta kapitel.
Om rätt----------
30 §.
Utan medgivande som nedan sägs
må ej skyddsrum nyttjas eller de
tekniska anordningarna däri ändras
(Föreslagen lydelse:)
26 §.
Enskilt skyddsrum skall vara anordnat
såsom normalskyddsrum enligt
vad därom stadgas i 23 §.
-----annorlunda förordar.
28 §.
Därest anordnande av skyddsrum
såsom normalskyddsrum jämlikt bestämmelserna
i 22—27 §§ prövas
medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen
medgiva undantag från bestämmelserna
härom. Dylikt undantag
må ock eljest av länsstyrelsen
medgivas, i den mån det kan ske
utan eftergivande av skäliga anspråk
på skydd mot skada av fientlig verksamhet.
Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, civilförsvarsstyrelsen
äger medgiva undantag från bestämmelserna
i 23 § om beskaffenheten
av fullträff säkert skyddsrum.
29 §.
Då skäl därtill äro, äger Konungen
för särskilda fall förordna, att
enskilt skyddsrum skall fylla större
krav på skyddsförmåga och utrymme
än vad som följer av bestämmelserna
i detta kapitel.
— 70 §.
30 §.
Skyddsrum bör om möjligt inrättas
på sådant sätt att det kan nyttjas
under fred. Föreskrifter angående
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
på sätt som inkräktar å utrymmet
eller gör skyddsrummet mindre tjänligt
för sitt ändamål.
Medgivande lämnas av civilförsvarsstyrelsen
eller, såvitt angår
visst skyddsrum, efter civilförsvarsstyrelsens
allmänna anvisningar av
länsstyrelsen. Efter bemyndigande
av civilförsvarsstyrelsen må länsstyrelsen
överlämna beslutanderätten i
frågor av mindre vikt till civilförsvarschefen.
33 §.
I ort, varest skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, ankommer det
på byggnadsnämnden att vid prövning
av ansökan om sådant lov tillse,
att byggnadsföretaget överensstämmer
med bestämmelserna i detta kapitel
och med stöd därav meddelade
föreskrifter. I fråga om anläggning
eller byggnad som avses i 24 § 1
mom. 1—3, skall av byggnadsnämnd
meddelat lov till nybyggnad av
nämnden underställas länsstyrelsens
prövning i de hänseenden nyss sagts.
Vill någon--------
Vad i--—-------
45 §.
1 mom. Det åligger kommun att
a) genom sina myndigheter lämna
civilförsvarschefen biträde i sådana
frågor rörande civilförsvaret som
hava samband med de särskilda
(Föreslagen lydelse:)
skyddsrums nyttjande under fred utfärdas
av civilförsvarsstyrelsen.
33 §.
I ort, varest skyldighet föreligger
att söka byggnadslov, ankommer det
på byggnadsnämnden att vid prövning
av ansökan om sådant lov förvissa
sig om vad som gäller med avseende
å skyddsrum för byggnadsföretaget.
Skall skyddsrum anordnas,
har byggnadsnämnden vidare
att tillse, att byggnadsföretaget överensstämmer
med bestämmelserna i
detta kapitel och med stöd därav
meddelade föreskrifter. I fråga om
anläggning eller byggnad, som avses
i 24 § 1 mom. 1—3, så ock i fråga om
fullträff säkert skyddsrum skall av
byggnadsnämnd meddelat lov till nybyggnad
av nämnden underställas
länsstyrelsens prövning i de hänseenden
nyss sagts.
— statlig myndighet,
till nybyggnad.
45 §.
1 mom. Det åligger kommun att
a) genom sina myndigheter lämna
civilförsvarschefen biträde i sådana
frågor rörande civilförsvaret som
hava samband med de särskilda
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
101
(Gällande lydelse:)
myndigheternas verksamhetsområden; -
b) i enlighet med gällande organisationsplan
inrätta och utrusta allmänna
skyddsrum samt vidtaga andra
byggnadsanordningar ävensom reservanordningar
för vatten-, gas- och
elektricitetsförsörjningen;
c) utföra källarmursgenombrott
d) vårda och
e) förvara och
f) tillhandahålla lämpliga — —
g) svara för — —- -—- —- ---
h) under civilförsvar sberedskap
2 mom. Där åtgärd
I den--
Vad i — —
(Föreslagen lydelse:)
myndigheternas verksamhetsområden,
varvid kommun bl. a. har att på
därom gjord framställning tillhandahålla
för civilförsvaret erforderliga
byggnadsritningar, kartor och dylikt;
b)
i enlighet med gällande organisationsplan
inrätta och utrusta allmänna
skyddsrum samt vidtaga andra
byggnadsanordningar ävensom reservanordningar
för vatten-, gas- och
elektricitetsförsörjningen, så ock
under civilförsvarsberedskap utföra
skyddsrum och vidtaga andra byggnadstekniska
åtgärder avseende civilförsvaret
i den omfattning civilförsvarsstyrelsen
eller, efter civilförsvarsstyrelsens
allmänna anvisningar,
länsstyrelsen bestämmer, oaktat
åtgärderna icke upptagits i organisationsplanen;
---
enskilda skyddsrum;
omförmälda anordningarna;
tjänstegrenarnas personal;
---inom civilförsvaret;
--anställning; samt
--annan egendom.
kostnaderna därför,
andelar därav,
nu sagts.
3 in o in. Bidrag, som ägare av
anläggning eller byggnad erlagt till
kommun jämlikt 59 b §, skall av
kommunen till två tredjedelar redovisas
till statsverket å tid som Konungen
bestämmer. Där jämlikt 48 §
högre statsbidrag utgår till kommun
för anordnande av visst skyddsrum,
skall kommunen av de på detta belöpande
fastighetsugarbidragen redovisa
häremot svarande andel.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
47 §.
För kostnad, som kommun fått
vidkännas på grund av 45 § 1 mom.
b) och c), äger kommunen erhålla
statsbidrag med två tredjedelar av
kostnadens belopp. Statsbidraget må
dock ej beräknas å högre belopp än
det vartill kostnaden skäligen kan
skattas.
Statsbidrag fastställes----
Länsstyrelsen äger-----
48 g.
Där särskilda omständigheter det
föranleda, äger Konungen medgiva,
att kommun må för kostnad, som
kommun fått vidkännas på grund av
45 § 1 mom. b) och c), erhålla högre
statsbidrag än förut stadgats.
59 §.
Ägare av anläggning eller byggnad
är pliktig att inrätta, utrusta
och underhålla enskilt skyddsrum,
som jämlikt 24 § skall finnas för anläggningen
eller byggnaden.
Innehar någon-------
(Föreslagen lydelse:)
47 §.
För kostnad, som kommun fått
vidkännas på grund av 45 § 1 mom.
b) och c) eller på grund av 59 a §,
äger kommunen erhålla statsbidrag
med två tredjedelar av kostnadens
belopp. Statsbidraget må dock ej beräknas
å högre belopp än det vartill
kostnaden skäligen kan skattas. Beträffande
skyddsrum, som inråttas
av kommun, skall härvid från kostnaden
för skyddsrummets anläggande
dragas värdet av fredsanvändningen.
Till anläggningskostnaden
skall hänföras jämväl den merkostnad,
som betingas av att skyddsrummet
utföres för fredsanvändning.
--underställas Konungen.
--- — — Konungen meddelar.
48 §.
Där särskilda omständigheter det
föranleda, äger Konungen medgiva,
att kommun må för kostnad, som
kommun fått vidkännas på grund av
45 § 1 mom. b) och c) eller på grund
av 59 a §, erhålla högre statsbidrag
än förut stadgats.
59 §.
1 m o m. Ägare av anläggning eller
byggnad är, där annat ej följer
av vad nedan stadgas, pliktig att inrätta,
utrusta och underhålla enskilt
skyddsrum, som jämlikt 24 § skall
finnas för anläggningen eller byggnaden.
-----sig åtgärden.
2 mom. Kan skyddsbehovet för
viss anläggning eller byggnad enligt
organisationsplanen tillgodoses genom
sådant allmänt skyddsrum, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
103
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
avses i 22 § andra stycket, äger länsstyrelsen
på framställning av ägaren
medgiva denne befrielse från skyldighet
som i 1 mom. första stycket
sägs. Har det allmänna skyddsrummet
färdigställts eller föreligga eljest
synnerliga skål för undantag, må
länsstyrelsen, ändå att framställning
därom ej skett, befria fastighetsägare
från skyldighet att i samband med
nybyggnad eller därmed jämförlig
ändring i befintlig byggnad inråtta
eller utöka enskilt skyddsrum.
Om skyldighet att i fall som nu
sagts erlägga bidrag till kostnaderna
för anordnande av skyddsrum stadgas
i 59 b §.
59 a §.
Skall ett i organisationsplanen
upptaget allmänt skyddsrum inråttas
som fullträff säkert skyddsrum
på mark, som äges eller nyttjas av
annan än kommun, må länsstyrelsen
medgiva denne att i stället för kommunen
inråtta och utrusta skyddsrummet,
därest det kan ske utan förfång
för skyddsrumsfrågans ordnande.
Anordnaren äger för sådant fall
att enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar av kommunen
utfå den del av anläggningskostnaden,
som överstiger skäligt fredsanvändningsvärde.
Fördelningen av
kostnaden i fall som här avses bestämmes
av länsstyrelsen.
59 b §.
Ägare av anläggning eller byggnad,
för vilken på grund av bestämmelsen
i 59 § 2 mom. enskilt skyddsrum ej
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
88 §.
Är någon ---
89 §.
1 mom. Den som----- —
Varder någon —• —-----
2 mom. Civilförsvarspliktig, som
jämlikt 18 § kallats att inställa sig
personligen men utan laga förfall
uteblir, böte högst femtio kronor.
(Föreslagen lydelse:)
skall inrättas, utrustas eller underhållas,
skall i stället utgiva bidrag
till kommunen för skyddsrumskostnad
(fastighetsägarbidrag)
med belopp högst motsvarande normalkostnaden
för anordnande av
skyddsrum för anläggningen eller
byggnaden eller den del av densamma,
varom fråga är.
Då synnerliga skäl därtill åro,
äger länsstyrelsen att efter civilförsvarsstyrelsens
allmänna anvisningar
medgiva befrielse helt eller delvis
från bidragsplikt enligt första stycket.
Normalkostnad för anordnande av
skyddsrum bestämmes av Konungen,
som ock i övrigt meddelar föreskrifter
rörande beräkningen av fastighetsägarbidrag
et och dess erläggande.
88 §.
---för kostnaden.
Vad i första stycket sägs skall icke
gälla vid fullgörande av bidragsplikt,
varom stadgas i 59 b §.
89 §.
---tio kronor.
--- sin upplysningsskyldighet.
2 mom. Med böter högst femtio
kronor straffes
1. civilförsvarspliktig som jämlikt
18 § 1 mom. kallats att inställa
sig personligen men utan laga förfall
uteblir; samt
2. i allmänna civilförsvaret inskriven
civilförsvarspliktig som utan
att laga förfall föreligger underlåter
att göra adressanmålan jämlikt 18 §
2 mom.
105
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
Har den civilförsvarspliktige laga
förfall för sin utevaro men underlåter
han att, så snart ske kan, anmäla
förfallet hos civilförsvarsmyndighet,
böte tio kronor.
3 in o in. Underlåter någon--
— med dagsböter.
(Föreslagen lydelse:)
Har den civilförsvarspliktige laga
förfall för sin utevaro i fall som
under 1. sägs men underlåter han
att, så snart ske kan, anmäla förfallet
hos civilförsvarsmyndighet, böte
tio kronor.
3 mom. Har civilförsvars pliktig
om rekommenderad postförsändelse
mottagit avi, av vilken framgår, att
försändelsen avsänts av civilförsvarsmyndighet,
och underlåter han utan
laga förfall att avhämta försändelsen,
eller vägrar civilförsvarspliktig, då
försändelse från civilförsvarsmyndighet
tillhandahålles honom, att
utkvittera eller mottaga densamma,
dömes till dagsböter.
4 in o in. Underlåter någon -— -—
—- med dagsböter.
91 §.
Med dagsböter —
1. den som
10. den som
11. den som eljest åsidosätter
föreskrift eller föreläggande, som
meddelats med stöd av denna lag
eller av Konungen meddelade tilllämpningsbestämmelser
till lagen och
ej avser åliggande, beträffande vilket
vite enligt 88 § kan stadgas.
Fälles någon —- -------
91 §.
----år straffes.
--första stycket;
anspråk; samt
11. den som eljest åsidosätter
föreskrift eller föreläggande, som
meddelats med stöd av denna lag
eller av Konungen meddelade tilllämpningsbestämmelser
till lagen och
ej avser åliggande, beträffande vilket
vite enligt 88 § kan stadgas, eller
bidragsplikt jämlikt 59 b §.
- -----egendomens värde.
Följande övergångsbestämmelser
skola gälla:
3. Har jämlikt de före denna lags
ikraftträdande gällande bestämmel
-
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.
Har jämlikt de före denna lags
ikraftträdande gällande bestämmelserna
skyldighet ej förelegat att för
anläggning eller byggnad inrätta en
-
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
(Gällande lydelse:)
serna för anläggning eller byggnad
inrättats enskilt skyddsrum, som
blivit i vederbörlig ordning godkänt,
må ej, med mindre särskilda skäl
därtill äro, på grund av vad i 25 §
stadgas anläggningens eller byggnadens
ägare åläggas att inrätta nytt
skyddsrum eller att utöka det godkända
skyddsrummet, ej heller på
grund av stadgandet i 26 § åläggas
att vidtaga förändringar beträffande
sådant skyddsrum eller dess byggnadstekniska
anordningar.
(Föreslagen lydelse:)
skilt skyddsrum, må ej, med mindre
särskilda skäl därtill äro, på gfrund
av vad i 24 § stadgas anläggningens
eller byggnadens ägare åläggas att
inrätta skyddsrum.
Kungl. Maj:ts proposition nr 170.
107
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 mars
1951.
Närvarande:
justitieråden Ekberg,
Strandberg,
Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.
Enligt lagrådet den 15 mars 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
9 mars 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19H
(nr 536).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet S. O. af
Geijerstam.
Lagrådet yttrade:
6 §•
Av remissprotokollet framgår, att skälet för det föreslagna tillägget till
andra stycket är att det ansetts lämpligt, att Kungl. Maj:t tillsätter tjänsten
som civilförsvarschef i Stockholm. Avsikten med ändringsförslaget synes
alltså icke vara, att för ett civilförsvarsområde chefen och ställföreträdare
för honom vanligen skola utses av länsstyrelsen men i något visst fall,
därest förordnande därom meddelas, av Konungen. Med den avfattning
tillägget fått är emellertid en sådan tolkning icke utesluten. Lagens rätta
innebörd skulle komma till tydligare uttryck, om orden »för visst fall» utbyttes
mot »för visst civilförsvarsområde».
23 §.
Gällande lag innehåller bestämmelser hland annat därom, att allmänt
skyddsrum skall vara så beskaffat, att det erbjuder skäligt skydd mot
vissa verkningar av bomber.
Enligt stadgandena i andra stycket av förevarande paragraf i det remitterade
förslaget skall full träffsäkert skyddsrum skydda mot omedelbar
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
traffverkan av de bomb- och projektiltyper, vilka vid storanfall med massmsats
antagas komma till användning, varjämte sådant skyddsrum skall
erbjuda skydd mot övriga verkningar av alla slag av bomber och projektiler.
I tredje stycket föreskrives, att normalskyddsrum skall erbjuda skäligt
skydd mot andra verkningar av bomber än omedelbar träffverkan.
Däremot nämnes i detta stycke intet om verkningar av projektiler. Detta
lörhållande synes kunna verka vilseledande, då i sistnämnda stycke med
\ erkningar av bomber lärer vara avsett att jämställa verkningar av projektiler.
Ett tillägg av orden »och projektiler» efter ordet »bomber» förordas
därför.
33 §.
Då i första stycket första punkten av förevarande paragraf i den föreslagna
nya lydelsen stadgas, att byggnadsnämnden har att vid prövning
av ansökan om byggnadslov förvissa sig om vad som gäller med avseende
å skyddsrum för byggnadsföretaget, utsäges därmed ej annat än vad som
måste anses självklart. Det synes därför onödigt att tynga lagtexten med
en föreskrift av detta innehåll. Med hänsyn härtill hemställer lagrådet, att
första styckets nuvarande avfattning bibehålies, dock med det föreslagna
tillägget rörande byggnadslov i fråga om fullträffsäkert skyddsrum.
45 §.
Då under 1 mom. a) såsom exempel på biträde, som det åligger de kommunala
myndigheterna att lämna civilförsvarschefen, angives tillhandahållande
av för civilförsvaret erforderliga byggnadsritningar, kartor och
dylikt, lärer väl därmed åsyftas icke att kommunen skall vara pliktig att
på framställning låta upprätta dylika handlingar utan allenast att skyldighet
föreligger att överlämna handlingar, som äro tillgängliga hos
nämnda myndigheter. I tydlighetens intresse synes detta böra komma till
uttryck i lagtexten, förslagsvis genom att efter ordet »tillhandahålla» inskjuta
ordet »tillgängliga».
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kuiujl. Maj.ts proposition nr 17(i.
109
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 mars 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson,
Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagrådets den 29 mars
1951 avgivna utlåtande över det den 9 mars 1951 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536).
Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen.
De av lagrådet gjorda erinringarna beträffande avfattningen av 6, 23 och
33 §§ avse förtydligande eller förenkling av lagtexten och torde böra iakttagas.
I det remitterade förslaget hade till 45 § 1 mom. a) fogats ett tillägg,
vari såsom exempel på biträde, som det ålåge de kommunala myndigheterna
att lämna civilförsvarschefen, angivits att de voro skyldiga att »tillhandahålla
för civilförsvaret erforderliga byggnadsritningar, kartor och
dylikt». Lagrådet har ifrågasatt, att här i tydlighetens intresse efter ordet
»tillhandahålla» skall inskjutas ordet »tillgängliga». Jag har intet att erinra
häremot, då de kommunala myndigheternas skyldighet enligt det särskilt
upptagna exemplet endast bör avse att tillhandahålla — i original
eller kopia — byggnadsritningar, kartor och dylikt, som finnas tillgängliga
hos myndigheten. Härmed är emellertid icke sagt, att kommunens
åliggande enligt 45 § 1 mom. a) att biträda civilförsvarschefen i frågor som
ha samband med de särskilda myndigheternas verksamhetsområden icke
kan avse även upprättande av handlingar, verkställande av utredningar
och liknande. I denna del må endast hänvisas till det i remissprotokollet
återgivna uttalandet av 1945 års civilförsvarsutredning, enligt vilket med
stöd av ifrågavarande stadgande byggnadsteknisk expertis inom städernas
byggnadsväsende bör kunna utan kostnad för statsverket anlitas för liknande
frågor inom civilförsvaret samt statistiska utredningar anförtros
därför lämpade kommunala organ.
I lagförslaget ha vidare vissa formella jämkningar vidtagits.
no
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Föredraganden hemställer härefter, att det jämkade förslaget till lag om
ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 19H (nr 536) måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Ralph Sterner.
Kungi. Maj. ts proposition nr 176. 111
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Propositionen.................................................... 1
Sammanfattning.................................................. 1
Förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen.......................... 3
Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 mars 1951 ........................ 14
I. Översikt av nuvarande förhållanden ............................ 16
Gällande bestämmelser ...................................... 16
Det nuvarande skyddsrumsbeståndet .......................... 17
Behovet av skyddsrumsplatser................................ 18
II. Allmänna synpunkter på och riktlinjer för skyddsrumsbyggandet ...... 18
Skyddsrumsutredningen ...................................... 18
Inledande synpunkter .................................... 18
Skyddsrumsfrågan i andra länder............................ 19
Anfallsmedel och skadeverkningar .......................... 19
Förvarningstiden ........................................ 24
Några slutsatser.......................................... 24
Skyddsrumstyper. Skyddsrummens tekniska utförande .......... 24
Skyddsrumsbyggandets omfattning .......................... 27
Riktlinjer för skyddsrumsbyggandet.......................... 30
Remissyttrandena .......................................... 32
Allmänna synpunkter...................................... 32
Anfallsmedel och skadeverkningar .......................... 33
Förvarningstiden ........................................ 35
Skyddsrumstyper. Skyddsrummens tekniska utförande .......... 35
Skyddsrumsbyggandets omfattning .......................... 35
Riktlinjer för skyddsrumsbyggandet.......................... 39
Departementschefen.......................................... 42
III. Kostnader och kostnadsfördelning .............................. 54
Skyddsrumsutredningen ...................................... 54
Beräkning av de totala skyddsrumskostnaderna................ 54
Fördelningen av skyddsrumskostnaderna...................... 55
Fredsanvändningen och värdet av denna...................... 56
Statsbidragets storlek och beräknande........................ 58
Beräkning av den årliga skyddsrumskostnaden ................ 58
Remissyttrandena .......................................... 59
Beräkning av de totala skyddsrumskostnaderna................ 59
Fördelningen av skyddsrumskostnaderna...................... 60
112
Kungl. Maj. ts proposition nr 176.
Sid.
Fredsanvändning och värdet av denna........................ 62
Statsbidragets storlek och beräknande........................ 64
Beräkning av den årliga skyddsrumskostnaden ................ 65
Departementschefen.......................................... 66
IV. Specialmotivering ....................................... 75
Departementschefens hemställan ................................ 95
Till lagrådet remitterat förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen .. 96
Utdrag av lagrådsprotokollet den 29 mars 1951 ........................ 107
Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 mars 1951 109
Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951
116161