Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Nr 175.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 30
mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) lag om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör
svenska kyrkan;

4) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

5) lag angående ändrad lydelse av 61 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm;

6) lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) angående byggnad
och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva;
samt

7) lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 3) angående skyldighet
att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

1 Dihang till riksdagens protokoll 19!il. i samt. Nr 175.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Till årets riksdag har framlagts förslag att 1873 års förordning angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning skall upphävas och ersättas
med en religionsfrihetslag. I anslutning härtill föreslås i förevarande
proposition följande.

Andra trossamfund än svenska kyrkan skola, därest de utöva kyrklig
verksamhet, vid taxeringen till statlig inkomstskatt frikallas från skattskyldighet
för all annan inkomst än sådan, som härflutit av rörelse, och vid
taxeringen till kommunal inkomstskatt för all annan inkomst än sådan som
härflutit av fastighet eller av rörelse. Vid taxeringen till fastighetsskatt skola
sagda trossamfund tillhöriga byggnader vara undantagna från skatteplikt,
därest byggnaderna äro avsedda för trossamfundens verksamhet såsom sådana.

1908 års lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet
till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning skall upphävas
och ersättas med en lag, enligt vilken lindring i skattskyldigheten till
kyrkliga ändamål i princip skall tillkomma alla dem, som icke tillhöra
svenska kyrkan. Lindringen skall åtnjutas individuellt.

Skattelindringen avses liksom för närvarande skola gälla endast fysiska
personer. Någon skattelindring föreslås icke beträffande sådana avgifter
som påföras fastighet.

Skattelindringen föreslås till fyrtio procent och avses skola iakttagas av
de lokala skattemyndigheterna vid debitering av slutlig eller tillkommande
skatt.

I fråga om det tekniska förfaringssättet för skattelindringens genomförande
föreslås att länsbyråerna för folkbokföringen skola — med ledning
av uppgifter från pastorerna — å plåtarna i de tryckande registren inprägla
uppgift om utträde ur svenska kyrkan. Med ledning av uppgifter härom i
debiteringslängderna skall rätten till skattelindring beaktas vid debiteringen.

Enligt propositionen bör tills vidare anstå med ställningstagande till frågan
om några åtgärder av allmän räckvidd skola vidtagas med anledning
av det inkomstbortfall för församlingarna, som genomförandet av en skattelindring
av föreslagen omfattning kan komma alt medföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

1) Förslag
till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. och 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 samt anvisningarna till sistnämnda paragraf1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

5 §•

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt
undantagas:

a) nationalparker och---el ler

undervisning;

e) byggnader som tillhöra följande
institutioner, nämligen akademier
samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna
undervisningsverk, sådana sammanslutningar
av studerande vid rikets
universitet och högskolor i vilka de
studerande enligt gällande stadgar
äro skyldiga attt vara medlemmar,
sj ömanshus, s j ukvårdsinrättningar
vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,
barmhärtighetsinrättningar
samt sådana stiftelser och föreningar
som avses i 53 § 1 mom. e), därest
byggnaderna äro avsedda för nämnda
institutioners verksamhet såsom sådana,
ävensom dylika institutioner
tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers —
--såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda
tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,
museer och så kallade soldathem; 1

Senaste lydelse se beträffande 5 § 1 mom.
visningarna till 53 § 1950: 308.

Föreslagen lydelse:

5 §•

1 mom. Från skatteplikt till fastighetsskatt
undantagas:

a) nationalparker och---el ler

undervisning;

e) byggnader som tillhöra följande
institutioner, nämligen akademier
samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna
undervisningsverk, sådana sammanslutningar
av studerande vid rikets
universitet och högskolor i vilka
de studerande enligt gällande stadgar
äro skyldiga att vara medlemmar,
sjömanshus, kyrkor och trossamfund
som avses i 53 § 1 mom. e),
sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet
ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar
samt sådana
stiftelser och föreningar som avses i
nyssnämnda lagrum, därest byggnaderna
äro avsedda för nämnda institutioners
verksamhet såsom sådana,
ävensom dylika institutioner tillhöriga
allmänna platser;

f) regementens, officerskårers —
--såsom sådana;

h) sådana sammanslutningar eller
enskilda tillhöriga kyrkobyggnader
och bönehus, vari offentlig gudstjänst
förrättas, i den mån desamma icke

1946: 260 samt beträffande 53 § 1 mom. och an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Nuvarande lydelse:

i) post- och---avsedda bygg nader.

Därest under--- — fastighetens

värde.

53 §.

1 mom. Skyldighet att — — — av
fastighet;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar
vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,
barmhärtighetsinrättningar,
stiftelser som hava till huvudsakligt
ändamål att under samverkan med
militär eller annan myndighet stärka
rikets försvar eller att, utan begränsning
till viss familj, vissa familjer
eller bestämda personer, främja vård
och uppfostran av barn eller lämna
understöd för beredande av undervisning
eller utbildning eller utöva
hjälpverksamhet bland behövande
eller främja vetenskaplig forskning,
ävensom sådana föreningar vilka,
utan att i sin verksamhet tillgodose
medlemmarnas ekonomiska intressen,
huvudsakligen verka för ändamål
av den i fråga om stiftelser här
angivna art;

för inkomst av fastighet och av rörelse; f)

svenska aktiebolag — -—--fas tighet

eller rörelse.

Anvisningar
till 53 §.

1. Såsom bosatt---i riket.

Huruvida en---- samma år.

2. Verksamhet på---något

tj änsteförhållande.

Föreslagen lydelse:
kunna anses hänförliga under e) här
ovan, samt museer och så kallade
soldathem;

i) post- och---avsedda bygg nader.

Därest under---fastighetens

värde.

53 §.

1 mom. Skyldighet att--— av

fastighet;

e) kyrkor, andra trossamfund än
svenska kyrkan därest de utöva
kyrklig verksamhet, sjukvårdsinrättningar
vilkas verksamhet ej bedrives
i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar,
stiftelser som hava till huvudsakligt
ändamål att under samverkan
med militär eller annan myndighet
stärka rikets försvar eller att,
utan begränsning till viss familj, vissa
familjer eller bestämda personer,
främja vård och uppfostran av barn
eller lämna understöd för beredande
av undervisning eller utbildning eller
utöva hjälpverksamhet bland behövande
eller främja vetenskaplig
forskning, ävensom sådana föreningar
vilka, utan att i sin verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen verka för
ändamål av den i fråga om stiftelser
här angivna art:

för inkomst av fastighet och av
rörelse;

f) svenska aktiebolag -— — ■— fastighet
eller rörelse.

Anvisningar
till 53 §.

1. Såsom bosatt---i riket.

Huruvida en--— samma år.

2. Verksamhet på--— något

t j änsteförhållande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Nuvarande lydelse:

3. Inkomst av--— här bedri vits.

4. Oskift dödsbo---juridisk

person.

5. Bestämmelsen i — — —- m. m.
sådant.

6. Med pensionsstiftelse — — —
allmännyttigt ändamål.

7. Frågan om---- annan art.

Vad nu---ovan angives.

8. Delägare i---— förvärvade

vinst.

Föreslagen lydelse:

3. Inkomst av---här bedri vits.

4. Oskift dödsbo---juridisk

person.

5. Bestämmelsen i — — — m. m.
sådant.

6. Med pensionsstiftelse----

allmännyttigt ändamål.

7. Med kyrka avses en till svenska
kyrkan hörande lokalkyrka, domkyrka
e. d. i dess egenskap av ägare
till viss för svenska kyrkans verksamhet
avsedd egendom. För att
av trossamfund utövad verksamhet
skall anses som kyrklig förutsåttes
att samfundet disponerar kyrkolokal
samt att offentlig gudstjänst där regelbundet
förrättas av samfundet
eller dess församlingar. Frågan om
skattskyldigheten för en till visst
trossamfund ansluten församling bedömes
efter motsvarande grunder
som för samfundet.

8. Frågan om —----annan art.

Vad nu---ovan angives.

.9. Delägare i---— förvärvade

vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; lagen skall dock icke äga
tillämpning i fråga om 1952 års taxering eller i fråga om eftertaxering för
år 1952 eller tidigare år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

2) Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

7 §•

Från skattskyldighet — — —
olycksfall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar
vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,
barmhärtighetsinrättningar,
stiftelser som hava till huvudsakligt
ändamål att under samverkan med
militär eller annan myndighet stärka
rikets försvar eller att, utan begränsning
till viss familj, vissa familjer
eller bestämda personer, främja vård
och uppfostran av barn eller lämna
understöd för beredande av undervisning
eller utbildning eller utöva
hjälpverksamhet bland behövande
eller främja vetenskaplig forskning,
ävensom sådana föreningar vilka,
utan att i sin verksamhet tillgodose
medlemmarnas ekonomiska intressen,
huvudsakligen verka för ändamål
av den i fråga om stiftelser här
angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit
av rörelse;

g) här ovan -— — — hänförlig
verksamhet.

Att personer ----samma para graf.

7 §■

Från skattskyldighet — — —
olycksfall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, andra trossamfund ån
svenska kyrkan därest de utöva kyrklig
verksamhet, sjukvårdsinrättningar
vilkas verksamhet ej bedrives i
vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar,
stiftelser som hava till huvudsakligt
ändamål att under samverkan
med militär eller annan myndighet
stärka rikets försvar eller att, utan
begränsning till viss familj, vissa familjer
eller bestämda personer, främja
vård och uppfostran av barn eller
lämna understöd för beredande av
undervisning eller utbildning eller
utöva hjälpverksamhet bland behövande
eller främja vetenskaplig
forskning, ävensom sådana föreningar
vilka, utan att i sin verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen verka
för ändamål av den i fråga om stiftelser
här angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit
av rörelse;

g) här ovan — — — hänförlig
verksamhet.

Att personer---samma para graf.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; förordningen skall
dock icke äga tillämpning beträffande 1952 års taxering eller i fråga om
eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse se 1950:309.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

3) Förslag

till

lag om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke
tillhör svenska kyrkan.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker eller
betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras efter de
grunder som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,
skola med endast sextio procent av det belopp som eljest bort utgå erläggas
av den som är för inkomståret mantalsskriven här i riket men som vid
ingången av inkomståret icke tillhör svenska kyrkan.

Vad ovan är stadgat skall icke gälla beträffande fastighetsskatt.

2 §.

Det åligger lokal skattemyndighet att vid debitering av slutlig eller tillkommande
skatt beakta rätt till skattenedsättning, som må tillkomma den
skattskyldige enligt 1 §.

Har i stomme till debiteringslängd, som överlämnats till den lokala skattemyndigheten
från länsbyrå för folkbokföringen, intagits uppgift att skattskyldig
vid ingången av inkomståret icke tillhört svenska kyrkan, skall debiteringen
ske i enlighet med den sålunda lämnade uppgiften.

3 §.

Vill någon erhålla skattenedsättning enligt 1 § för inkomst inom kommun,
där han icke är mantalsskriven, har han att före den 1 juni taxeringsåret hos
den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningskommunen göra anmälan
om att skattenedsättning begäres.

Tillhör den kommun, där skatt för inkomsten skall utgöras, annan lokal
skattemyndighets tjänstgöringsområde, har den lokala skattemyndigheten i
mantalsskrivningskommunen att med eget yttrande översända anmälningen
till den förstnämnda myndigheten.

4 §.

Har rätt till skattenedsättning enligt 1 §, på grund av oriktig uppgift från
länsbyrå för folkbokföringen eller av annan anledning, icke beaktats vid debiteringen
äger den skattsky.ldige söka rättelse hos den lokala skattemyndighet
som verkställt debiteringen; och skall därvid vad i uppbördsförordningen
är stadgat angående rättelse av felaktig debitering av slutlig eller tillkommande
skatt äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

5 §.

I denna lag förstås med

taxeringsår: det kalenderår under vilket den taxering, till vilken avgifterna
hänföra sig, av beskattningsnämnd i första instans verkställes; samt

inkomstår: det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

Vad i denna lag stadgas angående länsbyrå för folkbokföringen* skall beträffande
stad, där det tryckande registret föres hos den lokala skattemyndigheten,
avse sistnämnda myndighet.

6 §.

Konungen äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Genom denna lag upphäves lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) angående
lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska
kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Beträffande avgifter, som hänföra sig till 1952 års taxering, skall äldre lag
äga tillämpning; dock att avgörande för frågan om skattskyldig äger rätt
till skattelindring skall vara om han vid utgången av år 1951 rättsligen tillhört
här befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare,
vilken då ägde rätt till offentlig religionsutövning.

4) Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

57 §.

De avgifter---i stad.

Angående den lindring i skattskyldigheten
till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjänte, som
tillkommer vissa främmande trosbekånnare,
är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse:

De avgifter---i stad.

Angående viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör
svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

5) Förslag
till

lag angående ändrad lydelse av 61 § lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 61 § lagei
relse i Stockholm skall erhålla ändrad

Nuvarande lydelse:

De avgifter--— i Stockholm.

Den som---är mantalsskri ven.

Angående den lindring i skattskyldigheten
till svenska kyrkan samt
hennes prästerskap och betjånte, som
tillkommer vissa främmande trosbekännare,
är särskilt stadgat.

den 6 juni 1930 om församlingssty
lydelse på sätt nedan angives.

Föreslagen lydelse:

§•

De avgifter — —- -— i Stockholm.
Den som---är mantalsskri ven.

Angående viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör
svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

6) Förslag

till

lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) angående
•byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer
så ock av särskild sockenstuva.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 angående byggnad och
underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Kyrka med —---vara förenligt.

Angående den vissa främmande
trosbekännare tillkommande lindring
i skyldigheten att deltaga i omförmälda
kostnad är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse:

Kyrka med — — — vara förenligt.
Angående viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör
svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

7) Förslag
till

lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 3) angående
skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll av prästgård.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att
deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Där, enligt---privilegier be friade.

Angående den vissa främmande
trosbekännare tillkommande lindring
i skyldigheten att deltaga i omförmälda
kostnad är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse:

Där, enligt —--privilegier be friade.

Angående viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör
svenska kyrkan är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
.10 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sköld, vissa med religionsfrihetslagstiftningen
sammanhängande skattespörsmål samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Chefen för justitiedepartementet har den 12 januari 1951 efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter anmält förslag till religionsfrihetslag
m. m. Chefen för justitiedepartementet har därvid anmärkt,
att han icke upptoge de till ämnet hörande skattefrågorna, vilka komme att
i annat sammanhang behandlas av chefen för finansdepartementet. Sedan
lagrådet hörts över förslaget, har proposition i ämnet den 23 februari 1951
(nr 100) avlåtits till riksdagen.

Jag anhåller nu att få upptaga de med religionsfrihetslagstiftningen sammanhängande
skattespörsmålen, med undantag dock för vissa skattefrågor
rörande de mosaiska församlingarna och deras medlemmar, vilka behandlats
av chefen för justitiedepartementet.

Jag torde därvid till en början få erinra om att Kungl. Maj:t den 15 oktober
1943 bemyndigade chefen för justitiedepartementet att tillkalla sakkunniga
för att inom justitiedepartementet verkställa en utredning rörande
ny dissenterlagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga,
vilka antogo benämningen dissenterlagskommittén, avlämnade den
21 maj 1949 betänkande med förslag till religionsfrihetslag jämte tillhörande
motiv och bilagor (SOU 1949: 20).

över dissenterlagskommitténs betänkande ha infordrade yttranden avgivits
av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarkollegiet, kammarrätten,
statskontoret, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen — med
överlämnande av yttranden av rektorer vid allmänna läroverk m. fl. —
överståthållarämbetet — med överlämnande av yttranden av uppbördsverket
och mantalsdirektören i Stockholm — länsstyrelserna i Stockholms,
Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Norrbottens
län, domkapitlen i Uppsala, Linköping — med överlämnande av yttrande
av bl. a. kyrkoherden i Ekeby med flera församlingars pastorat Harry

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Alm — Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand,
Luleå, Visby och Stockholm, kanslern för rikets universitet — med
överlämnande av yttranden av bl. a. de juridiska fakulteterna i Uppsala
och Lund — 1946 års skolkommission, 1949 års folkbokföringssakkunniga
(såvitt angår kyrkobokföring) och 1949 års uppbördssakkunniga (såvitt angår
skattefrågor).

Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från Allmänna svenska prästföreningen,
Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges folkskollärarförbund,
Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarinneförbund,
Läroverkslärarnas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges
häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen
Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, den
apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet i Sverige, Metodistkyrkan
i Sverige, Franska reformerta församlingen i Stockholm, Anglikanska
församlingen i Stockholm, Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i
Stockholm, Christian Science trossamfund i Stockholm, Vännernas samfund
i Sverige, de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska missionsförbundet, Örebro
missionsförening, Missionssällskapet Helgelseförbundet, Evangeliska
fosterlandsstiftelsen, Missionssällskapet Bibeltrogna vänner, Evangeliska
brödraförsamlingen samt Vakttornets bibel- och traktatsällskap.

Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet, som erhållit tillfälle
att yttra sig, ha förklarat sig avstå därifrån. Förstnämnda förbund har
emellertid överlämnat ett inom förbundsbyrån utarbetat förslag till yttrande
i ämnet.

De skattespörsmål dissenterlagskommittén behandlat i sitt betänkande
äro — förutom de tidigare berörda frågorna rörande beskattningen av de
mosaiska församlingarna och deras medlemmar — dels vissa spörsmål rörande
de religiösa sammanslutningarnas ställning i beskattningshänseende,
och dels fråga om lindring i skattskyldigheten för dem som ej tillhöra svenska
kyrkan.

Dissenterlagskommittén har föreslagit att vissa såsom kvalificerade ansedda,
religiösa sammanslutningar — särskilda trossamfund och trossammanslutningar
-— vid beskattningen av inkomst och förmögenhet skola,
därest de utöva kyrklig verksamhet, erhålla samma i skattehänseende privilegierade
ställning som enligt gällande bestämmelser tillkommer »kyrkor».
Någon ändring i bestämmelserna om beskattningen av arv och gåva har
dissenterlagskommittén däremot icke föreslagit. Kommittén har påpekat
att, därest dess förslag genomfördes, särskilda trossamfund och trossammanslutningar
komme att inrymmas inom det mera vidsträckta begreppet
»sammanslutning med huvudsakligt syfte att främja religiöst ändamål»,
varigenom likställighet skulle komma att föreligga vid arvs- och gåvobeskattningen
med exempelvis församlingarna inom svenska kyrkan.

Dissenterlagskommittén, som föreslagit rätt till fritt utträde ur svenska
kyrkan, har förordat, att 1873 års förordning angående främmande tros -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

bekännare och deras religionsövning upphäves, vilket skulle innebära att
den rätt till skattelindring, varom stadgas i lagen den 16 oktober 1908 angående
lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska
kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning, icke längre bleve beroende
av vederbörandes medlemskap i ett av Kungl. Maj :t jämlikt nämnda förordning
erkänt samfund. Rätt till sådan skattelindring skulle i stället tillkomma
envar, som utträtt ur svenska kyrkan, oberoende av om vederbörande
inträtt i annat religiöst samfund eller ej.

Bestämmelserna i 1908 års lag innebära, att de kyrkliga avgifter, som debiteras
på grundval av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten, skola påföras den, som är berättigad till skattelindring, med
allenast hälften av det belopp som eljest bort ifrågakomma. Beträffande sådana
avgifter, som påföras för fastigheter, åtnjutes icke skattelindring. Denna
är vidare begränsad till fysiska personer. Skattelindringens storlek avpassades
med beaktande av omfånget av de uppgifter av borgerlig natur, som
åvilade kyrkan eller kyrkans prästerskap och betjäning.

Dissenterlagskommittén har förordat, att skattelindringen alltjämt skulle
avse blott sådana avgifter, som utgå för inkomst, samt tillkomma allenast
fysiska personer. I avseende å skattelindringens storlek har kommittén visserligen
funnit uppenbart, att de borgerliga bestyren under senare år ökat.
Med hänsyn till svårigheterna att verkställa en exakt beräkning i vad mån
kyrkans anordningar toges i anspråk för borgerliga uppgifter eller eljest
vore till gagn även för dem, som ej tillhörde svenska kyrkan, och då det
vidare finge anses önskvärt att skattelindringen bestämdes till ett avrundat
tal, har kommittén förordat en skattelindring av samma storlek som den
nu gällande.

I fråga om det tekniska förfaringssättet för skattelindringens genomförande
har kommittén diskuterat olika möjligheter, däribland den att länsbyråerna
för folkbokföringen skulle — med ledning av uppgifter från pastorerna
— å plåtarna i de tryckande registren inprägla uppgift om utträde ur.,
svenska kyrkan. Med ledning av uppgifter härom i debiteringslängden
kunde rätten till skattelindring beaktas vid påförandet av den slutliga skatten.
Skattelindringen skulle sålunda innebära, att den redan erlagda preliminärskatten
till viss del restituerades.

För närvarande åtnjuta de församlingar och pastorat, som i följd av bestämmelserna
i 1908 års lag erhålla minskning i skatteintäkterna, icke
någon kompensation härför i form av bidrag av statsmedel. Rätt till sådant
bidrag har visserligen tidigare förelegat men denna rätt avskaffades vid
1942 års riksdag. I den proposition (nr 113), vari avskaffandet av nämnda
rätt föreslogs, framhöll vederbörande departementschef bl. a., att då s. k.
dissenters erlade kyrkoskatt till så stor del, som ansåges motsvara deras
gagn av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt kyrkans
övriga inrättningar, förelåge strängt taget icke någon anledning att ersätta
församlingarna av statsmedel för den genom skattelindringen minskade inkomsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Dissenterlagskommittén har emellertid till prövning upptagit frågan om
täckandet av de skatteförluster för församlingarna, som kunde uppkomma
vid ett genomförande av kommitténs skattelindringsförslag. Därvid har bl. a.
diskuterats möjligheten att med anlitande av kyrkofonden kompensera församlingarna
med medel, som uttagits bland kyrkans kvarstående medlemmar.
Kommittén har som sin mening uttalat, att några principiella hinder
icke borde möta mot en sådan anordning. Kommittén har emellertid framhållit,
att de uppkommande skatteförlusterna vore en följd av den föreslagna
lagstiftningen om fritt utträde ur svenska kyrkan; med utgångspunkt
från att denna lagstiftning vore ett allmänt intresse har kommittén förordat,
att församlingarna skulle kompenseras av medel, uttagna å statsbeskattningens
grund.

I åtskilliga av yttrandena över dissenterlagskommitténs förslag ha invändningar
riktats mot förslaget i denna del. Sålunda har från några håll ifrågasatts
det principiellt riktiga i att anknyta skattelindringen till utträdet ur
svenska kyrkan; farhågor ha i samband därmed uttalats för att en sådan
bestämmelse kunde föranleda utträdesanmälningar av skäl, som icke hade
med religionsfrihet att skaffa. I flertalet av de yttranden, vari frågan om
skattelindringen uttryckligen berörts, har framhållits att den föreslagna skattelindringens
storlek finge anses oriktigt avvägd. De borgerliga bestyren
inom kyrkan vore numera av sådan omfattning att kostnaden för den rent
religiösa verksamheten motsvarade en avsevärt mindre andel än hälften i
den kyrkliga uttaxeringen, önskemål har i samband därmed framställts om
en närmare utredning av denna fråga. Vidare ha uttalats farhågor för att
ett genomförande av skattelindringsförslaget skulle medföra en tyngande
ökning av arbetsuppgifterna för de av förslaget berörda myndigheterna. I
åtskilliga yttranden ha invändningar även riktats mot förslaget att församlingarna
skulle för inkomstbortfallet kompenseras genom bidrag av statsmedel.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 januari 1950 tillkallade
jag, då ytterligare utredning av de här senast berörda skatteproblemen syntes
erforderlig innan statsmakterna toge ställning därtill, den 17 i samma
månad landshövdingen Karl S. Levinson, teologie doktorn Ove L. I. Hassler,
uppbördsdirektören K. E. Tor Josefson, assessorn C. Arthur Norgren samt
läroverksadjunkten A. O. C. Eeg-Olofsson med uppdrag att verkställa utredning
rörande vissa med religionsfrihetslagstiftningen sammanhängande
skattespörsmål. Åt Levinson uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de
sakkunnigas arbete. Den 13 februari 1950 förordnades assessorn i kammarrätten
Å. Telemak Eliseson att såsom sekreterare och den 23 september 1950
häradsskrivaren G. O. Åström att såsom expert biträda de sakkunniga. I
direktiven för utredningen anförde jag:

Med hänsyn till vad i remissyttrandena framhållits synes böra ytterligare
övervägas frågan om det principiella sambandet mellan rätten till fritt utträde
ur svenska kyrkan och rätten till lindring i skattskyldigheten för kyrk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ligt ändamål. Vid ett sådant övervägande bör beaktas, att icke ens dissenterlagskommitténs
förslag i nämnda hänseende innebär en fullt konsekvent
reglering av bidragsskyldigheten. Ägare av jordbruksfastighet eller annan
fastighet, som utträtt ur kyrkan, skulle nämligen icke erhålla någon lindring
i de avgifter, vilka utgå för de av dem ägda fastigheterna. En utanför
kyrkan stående person, som dreve sin rörelse i aktiebolagsform, komme icke
heller i åtnjutande av skattelindring med avseende å de bolaget åvilande
skatterna. Motsvarande skulle gälla beträffande oskift dödsbo efter den, som
utträtt ur kyrkan. Vidare bör i detta sammanhang beaktas att, om församlingarna
skulle på sätt kommittén föreslagit kompenseras av medel, uttagna
å statsbeskattningens grund, de ur kyrkan utträdda medborgarna finge,
trots utträdet, på en omväg betala viss del av församlingarnas utgifter för
de rent kyrkliga ändamålen.

Oavsett om de nyssnämnda övervägandena skulle ge till resultat att frågan
om rätt till skattelindring bör lösas ur principiella synpunkter eller att
den bör betraktas som en skälighetsfråga — därvid mot varandra få vägas,
å ena sidan, skattelindringens ekonomiska betydelse för den enskilde och, å
andra sidan, de praktiska olägenheter och det administrativa merarbete med
därav föranledda kostnader, som skattelindringen skulle medföra — böra
vid utredningen vissa ytterligare frågor närmare belysas. Det är sålunda
önskvärt att — så långt detta låter sig göra -—■ en utredning göres huru de
medel, som erhållas genom den kyrkliga uttaxeringen, fördelas å uppgifter
av rent religiös natur respektive å uppgifter av annan art; därvid bör till
uppgifter av det senare slaget hänföras bl. a. handhavandet av frågor, som
röra församlingarnas begravningsplatser. En relativt god uppfattning av
förhållandena i nu nämnda hänseenden skulle troligen kunna erhållas även
om utredningen begränsades till ett antal ur förevarande synpunkt representativa
församlingar. Å andra sidan lärer man utan en dylik utredning
över huvud icke kunna taga ställning till frågan om omfånget och storleken
av en eventuell skattelindring.

Med hänsyn till den kritik, som riktats mot dissenterlagskommitténs förslag
att församlingarna skulle för inkomstbortfallet kompenseras av statsmedel,
bör frågan om församlingarnas ekonomiska ställning efter genomförandet
av ett förslag om skattelindring omprövas. Frågeställningen bör
därvid vara om det är skäligt att församlingarna beredas ersättning av statsmedel
eller om församlingarna själva böra vidkännas förlusten. Därest ersättning
icke anses böra lämnas, torde böra övervägas att genom kyrkofonden
eller på annat därmed likartat sätt åstadkomma viss utjämning
mellan församlingarna; därvid bör beaktas att kyrkofonden i princip bör
användas för statskyrkans behov.

Slutligen torde ytterligare överväganden vara erforderliga angående det
tekniska förfaringssättet för genomförandet av en eventuell skattelindring.
Vid dessa överväganden bör beaktas, att den dominerande synpunkten vid
reformer på uppbördsväsendets område i nuvarande läge bör vara strävan
att vinna förenklingar och att sålunda undvika allt, som är ägnat att ytterligare
komplicera förfarandet. Det synes emellertid naturligt att man i
första band närmare prövar den av dissenterlagskommittén framförda tanken
alt för ifrågavarande ändamål utnyttja de tryckande registren; därvid
bör även undersökas, huruvida en sådan anordning samtidigt kan underlätta
framställandet av den kyrkliga röstlängden. Skulle det visa sig alt ett förfarande,
anordnat enligt dissenterlagskommitténs förslag, skulle för myckel
tynga myndigheternas arbete — och därvid torde särskilt förhållandena i
Stockholm och andra större städer böra beaktas — få andra utvägar prövas.
.lag vill i delta sammanhang även erinra om all det under vissa förhållanden

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

synes kunna diskuteras att bryta ut den kyrkliga uppbörden från det allmänna
uppbördsförfarandet och konstruera den kyrkliga uppbörden som
ett fristående förfarande, som handhaves av församlingarna själva.

Till ledning för utredningen har chefen för justitiedepartementet den
7 juli 1950 överlämnat en promemoria angående det inom nämnda departement
bedrivna arbetet med dissenterlagstiftningen. I denna promemoria
har angivits att bearbetningen av dissenterlagskommitténs förslag resulterat
i ett preliminärt lagförslag, som i bl. a. följande hänseenden avveke
från kommitténs, nämligen däri att verkan av en anmälan om utträde ur
svenska kyrkan skulle inträda omedelbart och ej såsom enligt kommittéförslaget
först efter viss tid, att det icke ansetts erforderligt att närmare
reglera de religiösa samfundens organisation och rättsliga ställning, att den
av kommittén föreslagna uppdelningen av de religiösa organisationerna i två
typer med utgångspunkt från medlemmarnas ställning till svenska kyrkan
(särskilda trossamfund och trossammanslutningar) icke bibehållits, i följd
varav uttrycket trossamfund i departementsförslaget endast användes för
att beteckna en sammanslutning för viss, närmare preciserad religiös verksamhet,
samt att departementsförslaget i motsats till kommittéförslaget
icke byggde på någon redovisning i kyrkoböckerna av de konfessionella
förhållandena för personer, som ej tillhörde svenska kyrkan.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1950 års dissenterskatteutredning,
avgåvo den 18 november 1950 betänkande angående vissa med religionsfrihetslagstiftningen
sammanhängande skattespörsmål (SOU 1950:41).

Infordrade yttranden över dissenterskatteutredningens förslag ha avgivits
av kammarkollegiet, kammarrätten, statskontoret, statistiska centralbyrån,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Örebro och Norrbottens län, domkapitlen
i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg,
Karlstad, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm, 1949 års folkbokföringssakkunniga
och 1949 års uppbördssakkunniga.

Vidare ha yttranden inkommit från Allmänna svenska prästföreningen,
Sveriges yngre prästers förbund, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges
häradsskrivarförening, Apostoliske vikarien för Sverige, Metodistkyrkan,
Franska reformerta församlingen i Stockholm, Grekisk-katolska ortodoxa
församlingen i Stockholm, Nya kyrkans församling i Stockholm, Nya
kyrkans svenska församling i Stockholm, Christian Science samfund i
Stockholm, Vännernas samfund i Sverige, de mosaiska församlingarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö, Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska
missionsförbundet, Örebro missionsförening, Fribaptistsamfundet, Missionssällskapet
Helgelseförbundet, Frälsningsarmén, Filadelfiaförsamlingen
i Stockholm, Missionssällskapet Bibeltrogna vänner, Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Svenska pastoratens riksförbund, Stockholms stadskollegium,
kronokamreraren i Göteborgs stad och kronokamreraren i Malmö
stad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttrande av häradsskrivaren
i Mölndals fögderi samt Stockholms stadskollegium av direktionen
för uppbördsverken och drätselnämnden i Stockholm.

Svenska stadsförbundet och Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som erhållit
tillfälle att yttra sig, ha förklarat sig avstå därifrån.

Anglikanska församlingen i Stockholm, Nya kyrkans bekännares församling
i Stockholm, Svenska baptistsamfundet, Svenska frälsningsarmén,
Södermalms fria församling, Östermalms fria församling, Svenska alliansmissionen,
Evangeliska brödraförsamlingen, Jesu Kristi kyrka av de sista
dagarnas heliga samt Vakttornets bibel- och traktatsällskap, vilka erhållit
tillfälle att yttra sig, ha icke begagnat sig därav.

Jag övergår nu, till att redogöra för det närmare innehållet i kommittéernas
förslag, såvitt angår skattefrågorna, och de yttranden som avgivits
däröver. Jag kommer därvid att först behandla frågan om de religiösa sammanslutningarnas
ställning i beskattningshänseende för att därefter upptaga
frågan om eventuell lindring i skattskyldigheten för dem, som utträtt
ur svenska kyrkan.

II. De religiösa sammanslutningarnas ställning
i beskattningshänseende.

A. BESKATTNING AV INKOMST OCH FÖRMÖGENHET.

Gällande bestämmelser m. m.

Bestämmelserna om skattefrihet för vissa juridiska personer med allmännyttigt
ändamål ha relativt nyligen varit föremål för översyn, vilken
föranlett ändrad lagstiftning i ämnet vid 1942 års riksdag. Denna lagstiftning
grundade sig på ett av 1936 års skattekommitté under år 1939 avgivet
betänkande med förslag rörande beskattning av stiftelser och ideella föreningar
in. fl. juridiska personer m. in. Med avseende å gränsdragningen
mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt uttalade skattekommittén
helt allmänt, att skattefriheten icke borde omfatta andra institutioner än
sådana, som främjade ändainål vilka eljest måst tillgodoses av det allmänna.
Denna grundtanke uttrycktes av dåvarande departementschefen i
propositionen nr 134 till 1942 års riksdag på så sätt, att skattefriheten icke
borde omfatta andra rättssubjekt än sådana som verkade på områden, inom
vilka positiva insatser från det allmännas sida ansåges ofrånkomliga, i
den mån de icke tack vare enskilda initiativ befunnes överflödiga. Departementschefen
anförde i anslutning härtill, att då emellertid därav icke följde
att alla rättssubjekt med sådana verksamhetsområden nödvändigtvis
borde förlänas skattefrihet, innefattade skattekommitténs formulering ingen
slutgiltig lösning av det uppställda problemet. Eu sådan torde enligt departementschefens
mening icke stå att vinna annoriedes än genom avväg2
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samI. Nr 175.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ning i detalj de olika allmännyttiga ändamålen emellan, därvid givetvis full
enighet rörande värderingen knappast kunde åstadkommas.

Beträffande frågan efter vilka principer urvalet av de skattefria rättssubjekten
borde ske anförde skattekommittén, att någon allmängiltig norm
att lägga till grund vid gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga
rättssubjekt icke funnes. De ändamål, som kunde betecknas såsom allmännyttiga,
inrymde en mångfald olika syften av synnerligen varierande karaktär.
Vid bedömandet av graden av allmännyttighet funnes icke någon klar
skiljelinje dem emellan. Enligt skattekommitténs mening borde vid bestämmandet
av skattefrihetens omfattning förfaras så, att man bland de allmännyttiga
ändamålen utvalde vissa sådana av särskilt hög valör och medgåve
dem en vid beskattningen privilegierad ställning. Därvid borde tillses, att
ändamål, som kunde anses likvärdiga, erhölle lika behandling i skattehänseende.
Av vikt vore emellertid också, att en klar gränslinje uppkomme
mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt samt att tolkningssvårigheter
i möjligaste mån förebyggdes.

Gällande bestämmelser ha i de delar, som här närmast äro av intresse,
följande innebörd:

a) Statlig inkomstskatt.

Från skattskyldighet för all inkomst frikallas: landsting, kommuner och
andra menigheter, akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk
[7 § d) och e) förordningen om statlig inkomstskatt].

Från skattskyldighet för sådan inkomst, som ej härflutit av rörelse, frikallas:
kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte,
barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål
att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda
personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för
beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet
bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar
vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser
här angivna art [7 § f) förenämnda förordning].

b) Statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldighet för förmögenhet åligger: föreningar och samfund, vilkas
medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets
förmögenhet, ävensom andra stiftelser än familjestiftelser, samtliga
dock endast om och i den mån de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst
[6 § 1 mom. b) förordningen om statlig förmögenhetsskatt].

c) Kommunal inkomstskatt.

Förenämnda från skattskyldighet till statlig inkomstskatt befriade juridiska
personer äro jämväl frikallade från skattskyldighet till kommunal
inkomstskatt. Skattskyldighet vid den kommunala beskattningen föreligger
dock beträffande akademier, Nobelstiftelsen och allmänna undervis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ningsverk för inkomst av fastighet [53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen]
samt i fråga om landsting, kommuner och andra menigheter ävensom kyrkor
ra. fl. juridiska personer för inkomst av fastighet och av rörelse [53 §
1 mom. c) och e) samma lag].

d) Fastighetsskatt.

Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas bl. a.:

1) kommuns eller annan menighets byggnader för bl. a. religionsvård
eller undervisning [5 § 1 mom. d) kommunalskattelagen],

2) byggnader som tillhöra akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna
undervisningsverk, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives
i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana stiftelser och
föreningar som avses i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen, därest byggnaderna
äro avsedda för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana,
ävensom dylika institutioner tillhöriga allmänna platser [5 § 1 mom. e)
kommunalskattelagen], samt

3) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus
[5 §‘ 1 mom. h) samma lag].

Därest här angiven fastighet jämväl användes för industriellt eller därmed
jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande,
föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens
värde.

Vid inkomstbeskattningen — såväl den statliga som den kommunala —
åtnjuter ägare av sådan fastighet, varom i 5 § 1 mom. kommunalskattelagen
förmäles, skattefrihet för inkomst av fastigheten genom dess begagnande
för de i nämnda mom. avsedda ändamål [7 § g) förordningen om
statlig inkomstskatt samt 54 § d) kommunalskattelagen].

Beträffande religiösa sammanslutningar innebär 1942 års lagstiftning
icke någon ändring i vad förut gällt. Nuvarande bestämmelser innebära i
detta hänseende, att »kyrkor» vid taxering till statlig inkomstskatt äro frikallade
från skattskyldighet för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse
ävensom vid taxering till statlig förmögenhetsskatt från skattskyldighet
för förmögenhet, i den mån skattskyldighet ej föreligger för inkomst. Vid
taxering till kommunal inkomstskatt äro »kyrkor» frikallade från skattskyldighet
för annan inkomst än av fastighet och av rörelse. Från skatteplikt
till fastighetsskatt undantagas bl. a. sammanslutningar eller enskilda
tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus, varvid dock, om sådan fastighet
mot vederlag upplåtes åt annan till begagnande, skatteplikt föreligger för
däremot svarande del av fastighetens värde. I den mån fastighet av ifrågavarande
slag är undantagen från skatteplikt till fastighetsskatt, föreligger
vid såväl den statliga som den kommunala inkomstbeskattningen skattefrihet
för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för avsett ändamål.
Därav följer att kyrkobyggnader och bönehus ej heller skola vid taxering
till statlig förmögenhetsskatt anses såsom skattepliktig förmögenhet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

även om den sammanslutning, som äger en fastighet av detta slag, i övrigt
är skattskyldig för sin inkomst. (Jfr SOU 1946: 79 med förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen m. in. s. 266—267 och prop.
nr 212/1947 s. 355—356.)

Rörande tolkningen av begreppet »kyrkor» yttrade 1936 års skattekommitté,
att därmed enligt kommitténs uppfattning avsåges dels de fall, där
kyrklig egendom icke tillhörde vederbörande församling, utan kyrkan såsom
ägare till sådan egendom vore att betrakta såsom självständigt rättssubjekt,
dels ock de kyrkliga sammanslutningar, som kunde betecknas såsom
kyrkosamfund. Skattekommittén framhöll vidare, att till kyrkosamfund
torde räknas sådana sammanslutningar, som blivit erkända av staten enligt
1S73 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.
Såsom kyrkosamfund finge även anses religiösa samfund av
mosaiska trosbekännare. Däremot räknades icke dit de s. k. frikyrkliga
samfunden. Ej heller inginge statskyrkans församlingar under begreppet
»kyrkor». Dessa församlingar åtnjöte emellertid skattebefrielse på grund
av bestämmelsen om skattefrihet för »landsting, kommuner och andra menigheter».

I 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt intager bl. a. »kyrka,
landsting, kommun eller annan menighet» en i skattehänseende privilegierad
ställning. Dåvarande departementschefen erinrade härom i propositionen
nr 134 till 1942 års riksdag och framhöll i anslutning härtill, att begreppet
»kyrka» i nämnda förordning torde ha den av 1936 års skattekonnnitté
angivna innebörden.

Såsom nämnts ingå icke de frikyrkliga sammanslutningarna i begreppet
»kyrkor». Dessa sammanslutningar åtnjuta fördenskull enligt nu gällande
bestämmelser icke skattefrihet för sina inkomster i vidare mån än såvitt
avser inkomst av kyrkobyggnad eller bönehus genom fastighetens begagnande
för avsett ändamål.

Frågan om en utvidgning av området för skattefriheten att avse även
de frikyrkliga sammanslutningarna berördes emellertid av 1936 års skattekommitté,
som därvid yttrade i huvudsak följande. Kommittén ansåge, att
billighetsskäl talade för en förmånligare ställning i beskattningshänseende
beträffande åtminstone vissa frikyrkliga sammanslutningar. Dessa bedreve
en verksamhet, som för en mycket stor del av vårt folk ansåges vara av
betydande värde och som även torde vara förtjänt av uppskattning från
det allmännas sida. Det borde i detta sammanhang ej heller förbises, att
utvecklingen i fråga om de frikyrkliga sammanslutningarna icke följt de
linjer, som lagstiftarna tänkte sig vid tillkomsten av 1873 års förordning.
Då utgick man ifrån att de, som ej helt anslöte sig till statskyrkans troslära,
skulle utträda ur statskyrkan och bilda ett av staten erkänt kyrkosamfund.
Hade utvecklingen gått i denna riktning, skulle många av dessa sammanslutningar
redan enligt dåvarande skattelagstiftning åtnjuta skattebefrielse
såsom »kyrkor». Men utvecklingen följde icke denna väg, utan de frikyrkliga
hade av olika skäl föredragit att kvarstanna inom statskyrkan och

Kungl. Maj. ts proposition nr 17 ö.

all genom sina sammanslutningar verka inom statskyrkans ram. Detta hade
emellertid i beskattningshänseende lett till ogynnsamma konsekvenser för
dessa sammanslutningar. Det måste synas obilligt, att de frikyrkliga sammanslutningarna
på grund av att de ej utträtt ur statskyrkan skulle erhålla
en sämre behandling i skattehänseende än sådana sammanslutningar
som tagit detta steg och bildat särskilda kyrkosamfund.

Skattekommittén framhöll emellertid vidare, att mot beviljande av skatteförmåner
kunde invändas att ifrågavarande sammanslutningar ofta torde
bedriva ekonomisk verksamhet såsom exempelvis bokförlags-, bokhandelseller
pensionatrörelse. Det vore lämpligt —- yttrade kommittén — att de
sammanslutningar, som kunde ifrågakomma till skattefrihet, avskilde all
ekonomisk verksamhet och läte densamma övertagas av särskilt bildade
rättssubjekt. Därtill komme, att stora svårigheter uppstode, då det gällde
att avgöra, vilka sammanslutningar som kunde medgivas en i skattehänseende
privilegierad ställning. Uppenbart vore också, att för att skattefrihet
skulle få åtnjutas av de frikyrkliga sammanslutningarna vissa krav måste
uppställas beträffande såväl deras organisation som deras verksamhetssätt.
En utredning i dessa hänseenden förutsatte emellertid mera ingående undersökningar
än som skattekommittén i detta sammanhang kunde verkställa.
Kommittén framlade fördenskull icke något förslag i ämnet utan
hänvisade till att frågan om de frikyrkliga sammanslutningarnas rättsliga
ställning kunde förväntas bliva föremål för särskild utredning.

I propositionen nr 134 till 1942 års riksdag följdes kommittéförslaget i
ifrågavarande del. Emellertid uttalade dåvarande departementschefen, att
det enligt hans mening i och för sig vore tveksamt, huruvida enskilda
religiösa sammanslutningar borde i beskattningshänseende intaga en förmånligare
ställning än andra sammanslutningar med ideella syften. Departementschefen
tilläde, att det i varje fall, såsom skattekommittén framhållit,
knappast kunde ifrågakomma att förläna dem en ovillkorlig skattefrihet.

Dissenterlagskom m ittén.

Kommittén har föreslagit, att »sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar
vilka utöva kyrklig verksamhet» skola upptagas bland
de i 7 § f) förordningen om statlig inkomstskatt angivna rättssubjekt, vilka
äro frikallade från skattskyldighet för all annan inkomst än sådan, som
härflutit av rörelse.

Stadgandet i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen, enligt vilket däri
uppräknade rättssubjekt — desamma som angivas i 7 § f) förordningen om
statlig inkomstskatt — frikallas från skattskyldighet för all annan inkomst
än sådan, som härflutit av fastighet och av rörelse, skulle enligt förslaget
ändras på motsvarande sätt som stadgandet i sistnämnda författningsrum.
I anslutning härtill har kommittén föreslagit, att i anvisningarna till 53 §
skulle införas eu ny punkt 7 av följande lydelse:

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

7. Med kyrkor avses de stundom förekommande fall, där vederbörande
lokalkyrka, domkyrka e. d. såsom ägare till viss för svenska kyrkans verksamhet
avsedd egendom anses utgöra juridisk person. Huruvida särskilt
trossamfund eller trossammanslutning är förhanden bedömes enligt religionsfrihetslagen.
Samfundet eller sammanslutningen skall sålunda hava
antagit samfundsordning eller stadgar, utvisande bland annat samfundets
eller sammanslutningens ändamål samt allmänna riktlinjer för dess verksamhet.
För att verksamheten skall kunna betraktas såsom kyrklig förutsättes,
att samfundet eller sammanslutningen har pastorer eller religionslärare,
disponerar kyrkolokal samt regelbundet förrättar offentlig gudstjänst,
vilken skall överensstämma med kristen eller såvitt angår särskilt
trossamfund med kristen eller mosaisk trosåskådning. Frågan om skattskyldigheten
för en till visst trossamfund eller viss trossammanslutning
ansluten församling bedömes efter motsvarande grunder.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare den i 5 § 1 inom e) gjorda uppräkningen
av institutioner, som äro undantagna från skatteplikt för dem tillhöriga
byggnader, kompletteras med »kyrkor, sådana särskilda trossamfund
och trossammanslutningar som avses i 53 § 1 mom. e)». Stadgandet
i 5 § 1 mom. h) kommunalskattelagen om skattefrihet för sammanslutningar
och enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus har därjämte
föreslagits skola erhålla sådan avfattning, att därav framginge att stadgandet
endast gällde för de fall, som ej kunde anses hänförliga under 5 §
1 mom. e).

Kommittén har i motiveringen till sitt förslag i nu angivna delar inledningsvis
anfört följande:

Några mera genomgripande förändringar i jämförelse med vad förut gällt
medförde icke 1942 års lagstiftning rörande ideella föreningars och stiftelsers
beskattning, utan skattefriheten kan enligt denna lagstiftning i stort
sett sägas vara reglerad på ungefärligen samma sätt som tidigare. Vissa
ändringar i fråga om skattefrihetens omfattning genomfördes dock genom
denna lagstiftning. Med författningsändringarna åsyftades emellertid framför
allt att erhålla en tydligare formulering i författningstekniskt hänseende
och en klarare gränsdragning mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt.
Vad särskilt angår denna gränsdragning avsågs med de nya bestämmelserna
att vinna en viss systematik vid skattefrihetens reglering, varvid
dock hänsyn icke togs till de religiösa sammanslutningarna. Denna systematik
kan i korthet uttryckas så, att först bestämts vissa ändamål, som ansetts
böra föranleda skattefrihet. Enligt 1936 års skattekommittés förslag hänfördes
till sådana högt kvalificerade ändamål främjande av undervisning,
barnuppfostran, sjukvård och annan hjälpverksamhet samt vetenskaplig
forskning. Sedan detta urval skett, ha i författningstexten angivits vissa inrättningar,
som främja dessa ändamål. Sådana inrättningar äro bl. a. akademier,
allmänna undervisningsverk, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet
ej bedrives i vinstsyfte, och barmhärtighetsinrättningar. Slutligen har i
författningstexten lämnats en beskrivning av de övriga stiftelser och föreningar,
som — annorledes än å egen inrättning — främja samma ändamål
som de uppräknade slagen av inrättningar. Sålunda har skattefrihet medgivits
bl. a. stiftelser, som ha till huvudsakligt ändamål att utan begränsning
till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran
av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller
utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja ve -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

tenskaplig foi-skning, ävensom sådana föreningar, vilka, utan att i sin verksamhet
tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka
tör ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art.

1942 års lagstiftning grundar sig således på den tanken, att ändamål, som
kunna anses likvärdiga, skola erhålla en lika behandling i beskattningshänseende.
En annan grundförutsättning för denna lagstiftning är, att ändamålet
sådant detsamma visar sig i den bedrivna verksamheten — och ej
endast ändamålet enligt stadgar e. d. — bör vara avgörande för frågan,
huruvida skattefrihet skall medgivas eller icke.

Även om genom den år 1942 vidtagna regleringen av skattefriheten ett
stort antal stiftelser och föreningar torde komma i åtnjutande av skattefrihet,
lärer det knappast kunna förnekas, att bestämmelserna härom äro
utformade med rätt stor stränghet. I utländsk lagstiftning äro skattefrihetsreglerna
för stiftelser och föreningar med allmännyttigt ändamål i regel betydligt
mera vidsträckta än i vårt land. Den återhållsamhet i detta hänseende,
som sålunda utmärker vår skattelagstiftning till skillnad från flertalet andra
länders, torde närmast bero därpå att den vissa rättssubjekt medgivna skattefriheten
av statsmakterna i vårt land ansetts irrationell. En vissa rättssubjekt
medgiven skattefrihet har nämligen — enligt vad som vid upprepade tillfällen
uttalats från riksdagens sida — ansetts böra betraktas som ett från
det allmänna lämnat stöd till den av dessa rättssubjekt bedrivna verksamheten.
Eftersom skatten bestämmes med hänsyn till storleken av inkomsten
eller förmögenheten, blir resultatet av skattefriheten att den därigenom erhållna
förmånen ökar i samma mån som inkomsten eller förmögenheten
växer. Vid behandlingen av frågor om utvidgning av skattefriheten har fördenskull
riksdagen, som därvid intagit eu mycket restriktiv ståndpunkt,
åtskilliga gånger framhållit, att, därest stöd från det allmännas sida anses
påkallat, sådant stöd ej bör lämnas genom skattefrihet utan genom anslag
till den av vederbörande rättssubjekt bedrivna verksamheten. Av vad som
förekommit dels under förarbetena till nu gällande bestämmelser i ämnet och
dels under de senare åren vid riksdagsbehandlingen av hithörande frågor
torde sålunda kunna dragas den slutsatsen, att en utsträckning av skattefriheten
ej gärna kan ifrågasättas i vidare mån än att den ytterligare skattefriheten
i systematiskt hänseende anknyter till och är förenlig med de nuvarande
skattefrihetsreglernas principiella uppläggning.

De religiösa sammanslutningarna intaga för närvarande så till vida en
särställning, att en utvidgning av skattefriheten för dem ifrågasatts redan
i samband med tillkomsten av nu gällande bestämmelser, varvid emellertid
ståndpunktstagandet till denna fråga uppskjutits i avbidan på ytterligare
utredning. 1930 års skattekommitté framhöll bl. a., att billighetsskäl talade
för en förmånligare ställning i beskattningshänseende beträffande åtminstone
vissa frikyrkliga sammanslutningar. Kommittén erinrade därvid om
att sådana sammanslutningar, som vunnit erkännande såsom församlingar
av främmande trosbekännare enligt 1873 års förordning, redan enligt nuvarande
bestämmelser åtnjuta skattefrihet såsom »kyrkor», medan däremot
sådana sammanslutningar, som kvarstannat inom statskyrkan, icke erhålla
motsvarande skattebefrielse. I anslutning härtill yttrade kommittén, att det
måste synas obilligt att de frikyrkliga sammanslutningarna på grund av
att de ej utträtt ur statskyrkan skola erhålla eu sämre behandling i skattehänseende
än sådana sammanslutningar som tagit detta steg och bildat särskilda
kyrkosamfund.

Att en dylik utformning av beskattningsreglerna beträffande olika slag
av religiösa sammanslutningar är otillfredsställande torde vara uppenbart
och behöver ej närmare utvecklas. Dissenterlagskominittén vill för sin del

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

endast tillägga, att eu sådan ordning även måste anses oförenlig med grunderna
för 1942 års lagstiftning på detta område. Såsom förut nämnts avsågs
med denna lagstiftning, att ändamål, som kunna anses likvärdiga, skola
erhålla en lika behandling i beskattningshänseende. Lagstiftningens förarbeten
voro i främsta rummet inriktade på ett uppnående av just detta mål.
Då de religiösa sammanslutningarnas beskattning därvid icke underkastades
reglering, torde det nu ankomma på dissenterlagskommittén att framlägga
förslag till ändrade bestämmelser i ämnet i syfte att därigenom vinna
en mera tillfredsställande anordning av skattefriheten för dessa rättssubjekt.
Kommittén har därvid funnit angeläget att eftersträva en sådan lösning,
som i största möjliga utsträckning ansluter sig till grunderna för
1942 års lagstiftning.

Kommittén har därefter övergått till att behandla frågan om på vad sätt
en omreglering av skattefriheten för de religiösa sammanslutningarna
skulle kunna äga rum. Därvid har kommittén till en början framhållit, att
genomförandet av en likställighet mellan de religiösa sammanslutningarna
av olika slag inbördes givetvis icke med nödvändighet behövde ske genom
en utvidgning av skattefriheten till rättssubjekt, som nu vore underkastade
skattskyldighet, utan också kunde vinnas på motsatt väg eller genom ett
upphävande av den nuvarande skattefriheten för »kyrkor».

Kommittén har beträffande sistnämnda fråga erinrat om att församlingarna
inom svenska kyrkan åtnjöte skattefrihet på grund av stadgandena
om skattefrihet för »landsting, kommuner och andra menigheter» [7 § d)
iörordningen om statlig inkomstskatt och 53 § 1 mom. c) kommunalskattelagen].
Denna skattefrihet avsåge vid statsbeskattningen all inkomst och
vid kommunalbeskattningen annan inkomst än av fastighet och av rörelse.
Skattefriheten för »kyrkor» måste ses i samband med skattefriheten för
svenska kyrkans församlingar. Att de sistnämnda erhållit skattefrihet berodde
givetvis därpå att den kyrkliga kommunen icke rimligen borde intaga
en sämre ställning i beskattningshänseende än den borgerliga kommunen,
landsting och andra menigheter. Den nu medgivna skattefriheten för
»kyrkor» kunde sålunda närmast anses motiverad därmed att även i sådana
fall, då kyrklig egendom icke tillhörde vederbörande församling, en
motsvarande skattefrihet borde tillgodonjutas. I ett land, där religionsfrihet
rådde, borde vidare de utom svenska kyrkan stående trossamfunden
äga samma skatteförmåner som kyrkans inrättningar. På grund av nu anförda
omständigheter finge det anses uteslutet, att en likställighet mellan
religiösa sammanslutningar inbördes skulle kunna vinnas genom ett upphävande
av den nu medgivna skattefriheten för »kyrkor».

Kommittén har härefter upptagit frågan på vad sätt och i vilken
omfattning en utvidgning av den nuvarande skatt etriheten
borde äga rum för att därigenom en större likställighet
mellan olika slag av religiösa sammanslutningar skulle kunna åstadkommas.
Därvid har kommittén framhållit, att såsom en allmän riktlinje syntes
böra uppställas, att de sammanslutningar, som skulle komma att beröras
av den utvidgade skattefriheten, skulle likna de rättssubjekt, som i nu gäl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Jande författningstext inrymdes under begreppet »kyrkor», eller eljest utöva
en verksamhet, .som kunde anses likvärdig med den av svenska kyrkan
liksom även med den av övriga »kyrkor» bedrivna verksamheten. Ur
taxeringsteknisk synpunkt vore det vidare önskvärt, att förutsättningarna
för skattefriheten i möjligaste mån vore lätta att konstatera och att
taxeringsmyndigheterna sålunda icke ställdes inför mera svårbedömliga
tolkningsfrågor. En reglering av skattefriheten på detta område skulle otvivelaktigt
underlättas, om det läte sig göra att finna några rent objektiva
kännetecken, vilka skulle kunna anses utmärkande för de sammanslutningar
som borde jämställas med »kyrkor» men däremot ej vore förhanden
hos andra religiösa sammanslutningar.

Kommittén har ifrågasatt, huruvida förekomsten av egen sakramentsförvaltning
(dop och nattvard) skulle kunna komma i fråga såsom ett dylikt
objektivt kännetecken. En differentiering av de olika religiösa sammanslutningarna
med hänsyn till huruvida egen sakramentsförvaltning funnes eller
ej skulle emellertid enligt kommitténs uppfattning icke leda till ett tillfredsställande
resultat. Av sammanslutningar, som kunde anses tämligen likvärdiga,
hade en del egen sakramentsförvaltning, andra däremot icke. Att
låta denna omständighet vara avgörande för frågan, huruvida skattefrihet
borde medgivas eller icke, kunde fördenskull icke anses utgöra en rationell
lösning och skulle icke skänka den rättvisa åt de religiösa sammanslutningarna
inbördes, som här borde eftersträvas.

Kommittén har därför funnit, att en annan definition på de sammanslutningar,
som borde erhålla skattefrihet i likhet med »kyrkor», måste
utformas. Det gällde därvid i första hand att bilda sig en uppfattning om
arten av de religiösa sammanslutningar, som kunde finnas. Kommittén
finge i detta sammanhang erinra om att 2 § i dess förslag till religionsfrihetslag
innehölle en allmän bestämmelse om rätt för envar att sammansluta
sig med andra för religiös gemenskap och verksamhet. I förslaget hade
bestämmelser givits angående vissa slag av religiösa sammanslutningar,
nämligen sådana som i förslaget erhållit benämningarna särskilda trossamfund
och trossammanslutningar. Såväl särskilda trossamfund som trossammanslutningar
utmärktes av att de hade en offentlig religionsövning,
men de skiljde sig från varandra huvudsakligen därutinnan att de särskilda
trossamfundens medlemmar icke tillhörde svenska kyrkan, medan däremot
medlemmarna i trossammanslutningarna gjorde detta. Ett särskilt
trossamfund skulle ha antagit en samfundsordning och en trossammanslutning
stadgar.

Kommittén har ansett det uteslutet, att skattefrihet skulle kunna medgivas
alla de sammanslutningar »för religiös gemenskap och verksamhet», vilka
kunde inrymmas under 2 § i kommitténs förslag till religionsfrihetslag,
eller sålunda alla föreningar och andra samfundsbildningar med ett religiöst
syfte. Vid sådant förhållande har kommittén tagit under övervägande,
huruvida icke .skattefrihet kunde tillerkännas sådana kvalificerade
sammanslutningar med religiöst ändamål, vilka kunde betecknas såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

särskilda trossamfund och trossammanslutningar. Såsom framginge av det
föregående avsåges med de särskilda trossamfunden sådana sammanslutningar,
vilkas medlemmar icke tillhörde svenska kyrkan, och dessa samfund
skulle fördenskull närmast komma att utgöra en motsvarighet till de nuvarande
erkända samfunden av främmande trosbekännare, vilka i den nu
gällande författningstexten inginge i begreppet »kyrkor». Räckvidden av
en eventuell bestämmelse om skattefrihet för särskilda trossamfund skulle
givetvis i främsta rummet komma att bliva beroende av i vilken omfattning
de religiösa sammanslutningarnas medlemmar begagnade rätten till utträde
ur svenska kyrkan. Vad anginge trossammanslutningarna, vilka verkade inom
svenska kyrkans ram, vore dessa enligt nuvarande lagstiftning icke fritagna
från skattskyldighet. Det vore sålunda närmast beträffande trossammanslutningarna
som den här ifrågasatta regleringen skulle innebära en
utvidgning av området för skattefriheten.

I anslutning härtill har kommittén anfört:

Emellertid kan det enligt kommitténs mening icke ifrågasättas, att alla
de sammanslutningar, som kunna betecknas såsom särskilda trossamfund
eller trossammanslutningar, skola erhålla skattefrihet. Såsom förut nämnts
bör den reglering, som här skall äga rum, i systematiskt avseende anknyta
till och vara förenlig med de nuvarande skattefrihetsreglernas principiella
uppsägning- Dessa regler utgå ifrån såsom en självklar förutsättning, att
endast sådana rättssubjekt böra komma i åtnjutande av skattfrihet, som i
sin verksamhet visa en hög grad av allmännytta. Att en sammanslutning är
så organiserad och har ett sådant syfte, att den kan betecknas såsom särskilt
trossamfund eller trossammanslutning, innebär i och för sig icke något bevis
för att en förmånsställning för densamma i beskattningsavseende är motiverad.
Det skulle kunna tänkas, att trossamfundet eller trossammanslutningen
icke utövar någon egentlig religiös verksamhet eller utövar sådan
verksamhet endast i ringa utsträckning. Med hänsyn härtill bör såsom förutsättning
för skattefrihet krävas, att trossamfundet eller trossammanslutningen
verkligen utövar en religiös verksamhet samt att denna verksamhet
skall vara av allmännyttigt slag.

Vid den differentiering, som här således är erforderlig, kan i överensstämmelse
med nu gällande lagstiftning den inskränkningen göras, att
skattefrihet medgives endast kristna och mosaiska trossamfund och trossammanslutningar.
I övrigt lärer dock en differentiering efter trosåskådningens
art eller eljest efter rent religiösa utgångspunkter icke böra ske,
eftersom en sådan anordning måste anses stridande mot religionsfrilietsprincipen.
För kommittén har det framstått såsom uppenbart, att det krav,
som i främsta rummet bör ställas på en differentiering efter allmännyttan,
är att denna princip icke kan anses åsidosatt.

Kommittén har anfört att den övervägt flera möjligheter för vinnande även
differentiering efter allmännyttan. Den väg, som kommittén slutligen
stannat för, innebure, att differentieringen skulle ske efter verksamhetens art
eller närmare bestämt efter vad man skulle kunna kalla intensiteten i den
religiösa verksamheten. Kommitténs förslag innebure, att skattefrihet enligt
53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen och 7 § f) förordningen om statlig
inkomstskatt skulle tillkomma — förutom kyrkor — sådana särskilda trossamfund
och trossammanslutningar, vilka utövade kyrklig verksamhet. För

Kungl. Maj.ts proposition nr 17ö.

att verksamheten skulle kunna betraktas såsom kyrklig förutsattes, att
trossamfundet eller trossammanslutningen hade pastorer eller religionslärare,
disponerade kyrkolokal samt regelbundet förrättade offentlig gudstjänst,
vilken skulle överensstämma med kristen eller, såvitt anginge särskilt
trossamfund, med kristen eller mosaisk trosåskådning. Frågan om
skattskyldigheten för en till visst trossamfund eller viss trossammanslutning
ansluten församling bedömdes efter motsvarande grunder.

Beträffande villkoren för att kyrklig verksamhet skulle kunna anses vara
förhanden har kommittén vidare framhållit, att något krav på att en församling
skulle ha anställt en egen pastor icke torde böra uppställas. Om
flera församlingar hade en gemensam pastor, förelåge sålunda intet hinder
för skattefrihet, såvida de övriga i anvisningspunkten angivna förutsättningarna
vore uppfyllda. Det syntes ej heller böra krävas, att vederbörande
pastor åtnjöte lön av församlingen. Även frivilligt utfört arbete vore i detta
hänseende tillfyllest. Uttrycket »disponerar kyrkolokal» omfattade givetvis
även det fall, då lokalen ej ägdes av sammanslutningen utan endast förhyrdes.
Däremot syntes böra krävas, att den lokal, som begagnades för andaktsstunderna,
vore av sådan beskaffenhet att den varaktigt kunde tjäna
detta ändamål. En profan lokal, som tillfälligtvis ställts till förfogande för
en religiös sammanslutnings andaktsövning, kunde således icke betraktas
såsom kyrkolokal. Om en sammanslutning, som hade kyrkolokal, undantagsvis
begagnade en dylik mera primitiv möteslokal eller hölle andaktsstunder
i det fria, inverkade detta givetvis dock ej på skattefriheten.

Att kyrklig verksamhet sålunda enligt förslaget likställdes med de kvalificerade
slag av allmännyttig verksamhet, som enligt gällande bestämmelser
föranledde skattefrihet, har kommittén funnit sakligt berättigat. Härutinnan
har kommittén anfört:

Enligt västerländsk kristen uppfattning har kyrklig verksamhet (förkunnelse,
själavård, undervisning o. d.) sedan gammalt ansetts intaga en
framskjuten ställning i jämförelse med annan ideell verksamhet. Visserligen
skulle mot den föreslagna utvidgningen av skattefriheten kunna resas
den invändningen, att — i olikhet med flertalet av de ändamål som nu
föranleda skattefrihet och som i stor utsträckning avse uppgifter av socialvårds
karaktär — full enighet icke råder inom olika befolkningsgrupper om
värdet av kyrklig och annan religiös verksamhet. Vid bedömandet av frågan
om skattefrihetens omfattning bör emellertid icke vara utslagsgivande
den omständigheten, att en viss ideell verksamhet vinner uppskattning hos
alla befolkningsgrupper. Det avgörande bör i stället vara, huruvida det
allmänna — närmast staten — finner ett visst slags verksamhet vara i så
hög grad samhällsgagnande, att densamma skäligen bör likställas med
sådan verksamhet som nu föranleder skattefrihet. Enligt kommitténs mening
är detta fallet med den religiösa verksamhet, vilken såsom helhet betraktad
kan anses vara av kyrklig karaktär. Förslaget innebär, att fullgörandet
av sådana religiösa funktioner, vilka kunna sägas vara utmärkande
för svenska kyrkans och de nuvarande erkända trossamfundens verksamhet,
kominer att medföra skattefrihet, oavsett huruvida den ifrågavarande
verksamheten utövas inom eller utom svenska kyrkan. Genom förslaget
vinnes sålunda, att likställighet i beskattningshänseende uppnås mellan

Kungl. Maj.ts proposition nr 17J.

olika slag av religiösa sammanslutningar, vilka med hänsyn till verksamhetens
art och omfattning kunna anses likvärdiga. Kommitténs förslag i
denna del går för övrigt helt i linje med kommitténs i övrigt framlagda
förslag. Då kommittén föreslår fritt utträde ur svenska kyrkan och över
huvud taget utformat sitt förslag i syfte att erhålla större likställighet mellan
de frikyrkliga sammanslutningarna och svenska kyrkan, skulle därmed
stämma mindre väl överens, om skattefrihetsreglerna vore mera restriktiva
beträffande dessa sammanslutningar än i fråga om svenska kyrkan.

Kommittén har i detta sammanhang framhållit ytterligare en omständighet,
som kunde anses tala för den föreslagna utvidgningen av skattefriheten
för vissa religiösa sammanslutningar. Enligt gällande bestämmelser
skulle, om en ideell förening i sin verksamhet främjade ändamål av olika
slag, av vilka något eller några men ej alla vore av beskaffenhet att böra
föranleda skattefrihet, det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara
avgörande för frågan om skattefriheten. Att en sådan reglering kunde medföra
olägenheter för skattskyldiga med verksamhet av flera slag hade framstått
såsom uppenbart redan vid tillkomsten av gällande bestämmelser.
Metoden att låta det huvudsakliga ändamålet vara bestämmande i ifrågavarande
avseende hade dock — i brist på annan framkomlig väg — ansetts
böra godtagas. I propositionen till 1942 års riksdag hade emellertid av dåvarande
departementschefen anvisats en möjlighet till undvikande av de
oförmånliga konsekvenserna av denna reglering. Departementschefen hade
nämligen anfört, att enligt hans mening borde i de fall, då medel för olika
ändamål enligt bindande föreskrifter hölles klart avskilda från varandra,
dessa medel anses i beskattningshänseende tillhöra särskilda rättssubjekt.
1 åtskilliga av de fall, där ett förvaltande organ hade att med anförtrodda
medel tillgodose olika ändamål men någon för framtiden bindande uppdelning
av medlen på de olika ändamålen icke förelåge, syntes enligt departementschefens
mening en sådan uppdelning utan större svårighet kunna
komma till stånd.

I anslutning härtill har kommittén anfört:

I vad mån härav berörda skattskyldiga begagnat sig av den av departementschefen
sålunda anvisade utvägen för vinnande av en sakligt sett riktigare
taxering undandrager sig kommitténs bedömande. Det torde emellertid
enligt kommitténs mening icke kunna råda någon tvekan om att olägenheterna
av gällande bestämmelser äro särskilt "stora beträffande sammanslutningar
med religiöst syfte. Regelmässigt förhåller det sig så, att
dylika sammanslutningar — förutom den religiösa verksamheten — ha välgörenhet
mot behövande såsom en mer eller mindre betydelsefull verksamhetsgren.
Till en del kan A’äl även i fråga om de religiösa sammanslutningarna
en uppdelning av verksamhetsgrenarna på skilda rättssubjekt äga
rum, framför allt givetvis beträffande sammanslutningarna anförtrodda
donationsfonder. I stor utsträckning äro emellertid de olika verksamhetsgrenarna
så inflätade i varandra, att en uppdelning därav på skilda rättssubjekt
icke låter sig göra. Särskilt gäller detta i de ofta förekommande
fall, då kollektmedel och andra insamlade medel användas för välgörenhet.
Genom den föreslagna utvidgningen av skattefriheten vinnes, vad angår de
fast organiserade sammanslutningarna, en mera tillfredsställande reglering
på ifrågavarande område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

I systematiskt och terminologiskt avseende bör uppmärksammas, att
kommitténs förslag innebär eu avvikelse från nu tillämpad tolkning av begreppet
»kyrka». Efter att ha redogjort för den nuvarande tolkningen av
begreppet »kyrka» har kommittén härutinnan anfört:

Efter genomförandet av dissenterlagskommitténs förslag kommer något
erkännande från statens sida av samfund av främmande trosbekännare ej
längre att ske. Även ett tidigare enligt 1873 års förordning lämnat erkännande
av visst samfund kommer att förlora sin betydelse, eftersom samfundet
enligt kommitténs förslag blir att hänföra till kategorien särskilda
trossamfund. De nuvarande erkända samfunden komma således att åtnjuta
skattefrihet under samma förutsättning som övriga särskilda trossamfund,
nämligen att de utöva kyrklig verksamhet. Kommittén har således ställts
inför frågan, huruvida ordet »kyrkor» bör bibehållas i författningstexten
eller om detta ord bör utgå och ersättas med någon annan benämning eller
med en beskrivning av de rättssubjekt, som kunna anses ingå i begreppet
»kyrka», sedan de nuvarande erkända samfunden av främmande trosbekännare
avskilts från detta begrepp.

Vid kommitténs övervägande av denna fråga har beaktats önskvärdheten
av att rent terminologiska ändringar i författningstexten icke ske. Om ett
uttryck fått en viss innebörd, är det givetvis i och för sig mindre lämpligt
att vid en ändring av lagstiftningen använda samma uttryck med en annan
innebörd. I detta fall är det emellertid att märka, att begreppet »kyrka»
icke anknyter till de enligt 1873 års förordning erkända samfunden. Detta
begrepp förekom första gången i 1835 års bevillningsförordning och alltså
långt före tillkomsten av 1873 års förordning. Att begreppet sedan kommit
att avse bl. a. de erkända samfunden av främmande trosbekännare beror på
praxis. Om 1873 års förordning, såsom av kommittén föreslås, blir upphävd,
måste givetvis ifrågavarande begrepp få en annan innebörd än det nu har.
Det synes fördenskull ej vara nödvändigt att avskaffa även detta begrepp.
Därtill kommer, att det vid kommitténs överväganden befunnits att begreppet
»kyrka» i dess mera begränsade innebörd — d. v. s. såsom avseende till
svenska kyrkan anknutna rättssubjekt — näppeligen lärer kunna ersättas
med någon annan benämning, som bättre uttrycker vad som menas med
detsamma.

I anslutning till 1936 års skattekommittés tolkning av begreppet »kyrka»
har kommittén ställt frågan, i vilka fall svenska kyrkan kan betraktas såsom
särskilt rättssubjekt. Kommittén, som ansett önskvärt, att denna fråga
erhölle eu närmare belysning, har sammanställt vissa av på detta område
sakkunniga gjorda uttalanden rörande den kyrkliga egendomens rättsliga
ställning. Beträffande denna sammanställning torde jag få hänvisa till betänkandet
s. 272—275.

Kommittén har ansett det framgå av de gjorda uttalandena, att åtminstone
lokalkyrkor och domkyrkor kunde utgöra särskilda rättssubjekt. Troligen
funnes även andra hithörande rättssubjekt, men någon fullständig klarhet
rörande frågan i vilka fall kyrklig egendom utgjorde ett särskilt rättssubjekt
syntes icke kunna erhållas. Att i författningstexten giva en beskrivning
av alla de rättssubjekt, varom bär vore fråga, vore sålunda icke möjligt. Författningstexten
måste alltså utformas på sådant sätt, att den täckte alla
tänkbara fall. Såsom förut nämnts funne kommittén hinder icke möta att här

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

bibehålla begreppet »kyrka» såsom avseende allenast de till svenska kyrkan
anknutna rättssubjekten. De nuvarande erkända samfunden av främmande
trosbekännare komme att ingå i begreppet »särskilt trossamfund» och erhölle
enligt kommitténs förslag skattefrihet, därest de utövade kyrklig verksamhet.

I den av kommittén föreslagna författningstexten har intet nämnts om
skattefrihet för stiftelser med samma ändamål som de särskilda
trossamfunden och trossammanslutningarna. Kommittén har emellertid
framhållit, att frånvaron av en uttrycklig bestämmelse härutinnan icke
innebure, att donationsfonder, vilka vore anförtrodda ett trossamfund eller
en trossammanslutning men bleve självständigt taxerade, skulle vara underkastade
skattskyldighet, därest deras ändamål ej vore av den art, att
detsamma föranledde skattefrihet redan enligt nuvarande bestämmelser.

Kommittén har härutinnan anfört i huvudsak följande:

Såsom framhållits redan av 1936 års skattekommitté har regeringsrätten
i ett flertal mål rörande kommunala donationsfonder ansett skattefrihet
böra medgivas, med stöd av de författningsrum, som gälla skattefrihet för
kommuner. Innebörden av denna tillämpning antogs av skattekommittén
vara, att skattefrihet ansetts böra tillkomma kommunala donationsfonder
dels om desamma främja ändamål, som det enligt lag åligger kommuner att
tillgodose, dels ock då vederbörande kommun på grund av en vidsträckt
formulering av donationsbestämmelserna äger själv bestämma det ändamål,
som donationsfonden skall tillgodose. Det är alltså i sistnämnda fall
kommunens vidsträckta dispositionsrätt över de donerade medlen, som ansetts
böra föranleda skattefrihet. Dessa uttalanden gjordes av skattekommittén
med ledning av ett flertal under åren 1938 och 1939 meddelade regeringsrättsutslag.
Enligt vad dissenterlagskommittén inhämtat tillämpas fortfarande
denna praxis.

Numera ha i regeringsrätten även förekommit avgöranden beträffande
donationsfonder, vilka i det avseende, varom här är fråga, äro mera jämförliga
med trossamfundens och trossammanslutningarnas donationsfonder.
Sålunda meddelade regeringsrätten under år 1946 utslag angående ett stort
antal under olika akademiers förvaltning stående donationsfonders taxering
åren 1942 och 1943. Därvid avgjordes bl. a. tio mål rörande vissa under
akademiens för de fria konsterna förvaltning stående donationsfonder. Vid
bedömandet av innebörden i regeringsrättens ställningstagande i dessa mål
bör uppmärksammas, att konstakademien själv åtnjuter skattefrihet såsom
varande en akademi. Det ändamål, som främjas av konstakademien, är dock
icke av det slag, att detsamma i och för sig — d. v. s. då det tillgodoses av
ett annat rättssubjekt än akademien — bör föranleda skattefrihet. Samtliga
donationsfonder förklarades av regeringsrätten skattefria jämlikt grunderna
för 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen samt 7 § e) förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller alltså enligt de författningsrum,
som gällde i fråga om skattefriheten för bl. a. akademier. Att märka
är att dessa författningsrum åberopades även i de mål, som avsågo 1943
års taxering. Vid nämnda års taxering hade de år 1942 beslutade författningsändringarna
på ifrågavarande område trätt i kraft, och efter dessa
ändringar hänfördes de skattefria stiftelserna i allmänhet under 53 § 1 mom.

e) kommunalskattelagen samt 7 § f) förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt. Såsom grund för skattefriheten åberopades i samtliga

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

målen det ändamål vederbörande fond hade att tillgodose och den akademien
tillerkända dispositionsrätten till fondens avkastning.--•—

Utgången i målen får anses visa, att om till ett rättssubjekt, som självt
är berättigat att komma i åtnjutande av skattefrihet, donerats en fond,
vilken tillgodoser samma ändamål som detta rättssubjekt eller till vilken
fonds avkastning rättssubjektet har fri dispositionsrätt, skattefrihet medgives
för fonden. Innebörden av denna praxis torde kunna antagas vara,
att i sådana fall fondens medel ansetts i beskattningshänseende likställda
med det omförmälda rättssubjektets egna medel. Skattefrihet åtnjutes givetvis
även, om en donationsfond har ett visst bestämt ändamål, som visserligen
faller utom ramen för det rättssubjekts ändamål, varom fråga är,
men fondens ändamål är av det slag, att detsamma i och för sig föranleder
skattefrihet. Om däremot i sistnämnda fall fondens ändamål icke är sådant,
att detsamma i och för sig medför skattefrihet, anses fonden skattskyldig
för sin inkomst och förmögenhet.

Kommittén utgår ifrån att de principer, som sålunda, såvitt kommittén
kunnat finna, ligga till grund för nu rådande praxis, komma att tillämpas
även beträffande till särskilda trossamfund och trossammanslutningar
överlämnade donationsfonder, vilket efter genomförandet av kommitténs
förslag torde komma att föranleda skattefrihet jämväl för flertalet sådana
fonder. Vid sådant förhållande finner kommittén icke erforderligt att föreslå
införande av'' särskilda bestämmelser med avseende å dessa fonder.
Skall en särskild reglering äga rum beträffande donationsfonders skatterättsliga
behandling, vilket i och för sig måhända kan anses önskvärt, bör
en sådan reglering icke ske på ett isolerat område utan gälla alla de fall,
där frågan kan få aktualitet.

Beträffande sådana stiftelser, vilka ej äro knutna till trossamfund eller
trossammanslutningar men äro avsedda för främjande av något religiöst
ändamål, finner kommittén icke anledning föreslå införande av bestämmelser
om skattefrihet. I dessa fall skall emellertid enligt kommitténs förslag
skattefrihet icke ifrågakomma. Kommittén, som vid utformningen av sitt
förslag ej velat ifrågasätta större utvidgning av området för skattefriheten
än som kan anses klart motiverad, har nämligen icke funnit tillräckliga skäl
föreligga för skattefrihet för stiftelser av nu angivet slag. Om en sådan
fristående stiftelse har till syfte att främja ett kyrkligt ändamål — exempelvis
genom att avkastningen av stiftelsens tillgångar överlämnas till en
trossammanslutning för tillgodoseende av dess kyrkliga verksamhet —
skulle visserligen skäl kunna anses tala för att även en sådan stiftelse
borde komma i åtnjutande av skattefrihet. Det bör emellertid besinnas, att
den av kommittén föreslagna regleringen på nu ifrågavarande område grundar
sig på ej allenast verksamhetens art utan även vissa organisatoriska
betingelser, nämligen egenskapen av särskilt trossamfund eller trossammanslutning.
Med hänsyn härtill och till de taxeringstekniska svårigheter, som
skulle kunna uppstå vid en utsträckning av skattefriheten till vissa stiftelser
av antytt slag, har kommittén icke ansett sig böra framlägga förslag
i sådant hänseende. Kommittén håller ej heller för sannolikt, att något större
antal stiftelser skulle kunna komma att beröras av eu dylik anordning.

Kommittén har gjort ett försök till en k 1 a s s i f i c e r i n g av ett tämligen
stort antal sammanslutningar av sådant slag, att desamma, såvitt
kommittén kunnat finna, borde kunna ifrågakomma till skattefrihet enligt
kommitténs förslag. Härvid bär kommittén byggt på sin kännedom
om de nu förefintliga sammanslutningarnas art och verksamhetssätt. Kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

mittén har emellertid starkt understrukit att det bär endast vore fråga om
en exemplifiering och att det sålunda nu kunde finnas eller i framtiden
kunde komma att finnas andra rättssubjekt, hänförliga till särskilda trossamfund
och trossammanslutningar, vilka utövade kyrklig verksamhet. Vidare
borde framhållas, att den gjorda klassificeringen byggde på samfundens
och sammanslutningarnas verksamhet, sådan den nu utövades, och
att en ändring av verksamheten kunde föranleda ändrad behandling i skattehänseende.
Slutligen ville kommittén påpeka att, om ett trossamfund eller
en trossammanslutning här angivits bland de skattefria, betydde icke detta,
att även alla dess församlingar utan vidare bleve skattefria. Församlingarna
måste också uppfylla de uppställda kraven för skattefriheten, t. ex. att
utöva kyrklig verksamhet.

Till särskilda trossamfund och trossammanslutningar vilka utövade kyrklig
verksamhet syntes enligt kommittén kunna hänföras:

a) Följande nu erkända församlingar:

Anglikanska kyrkans församlingar i Stockholm och Göteborg,
församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro av Christian
Science,

Franska reformerta församlingen i Stockholm,

Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i Stockholm,

Katolsk-apostoliska kyrkans (Irwingianerna) församlingar i Stockholm
och Norrköping,

ett stort antal församlingar av Metodistkyrkan,
de mosaiska församlingarna,

Nya kyrkans svenska församlingar i Stockholm och Göteborg,

Nya kyrkans församling i Stockholm,

Nya kyrkans samfund i Jönköping,

Nya kyrkans bekännares församling i Stockholm samt
Romersk-katolska kyrkans församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Hälsingborg, Norrköping och Gävle.

b) Följande av de nuvarande inomkyrkliga sammanslutningarna:
Evangeliska fosterlandsstiftelsen,

Frälsningsarmén,

Missionssällskapet bibeltrogna vänner,
församlingar inom Pingströrelsen,

Svenska alliansmissionen, .

Svenska baptistsamfundet,

Svenska frälsningsarmén,

Svenska missionsförbundet samt
Örebro missionsförening.

Härefter har kommittén anfört:

Såsom härav framgår ha alla de nuvarande erkända församlingarna av
främmande trosbekännare medtagits i den gjorda uppräkningen utom Vännernas
samfund (kväkarna), vilket samfund har en av staten erkänd församling
i Stockholm. Kommittén har nämligen funnit tveksamt, huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

detta samfund för närvarande kan anses utöva kyrklig verksamhet av sådan
art, som enligt kommitténs förslag skall föranleda skattefrihet. Tveksamhet
råder även beträffande Sjundedags-adventistsamfundet, Fribaptistsamfundet
och Helgelseförbundet. Kommittén vill emellertid icke göra något
bestämt uttalande på denna punkt utan anser frågan böra få lösas vid
tillämpningen.

Dissenterlagskommittén — som erinrat om att 1936 års skattekommitté
såsom ett skäl mot beviljande av skatteförmåner för religiösa sammanslutningar
anfört, att dessa ofta torde driva ekonomisk verksamhet — har på
grundval av deklarationsmaterialet för hela riket vid 1943 års taxering
verkställt en undersökning rörande de religiösa sammanslutningarnas
ekonomiska förhållanden. Denna undersökning
hade givit vid handen, att enligt avlämnade deklarationer och andra
uppgifter, uppgående till ett antal av omkring 1 000, behållen inkomst av
rörelse redovisats endast av 34 sammanslutningar och med ett sammanlagt
belopp av 404 159 kronor. Rörelsen hade, där sådan förekommit, i allmänhet
ej varit av någon mera betydande omfattning. I de fall, då rörelsen
varit mera avsevärd, hade densamma utgjorts av förlagsrörelse (för böcker
eller tidningar), bokhandel, hotell- och pensionatrörelse, vilohemsrörelse
och vedgårdsrörelse.

Kommittén har i anslutning härtill anfört:

Givetvis skulle den omständigheten, att en religiös sammanslutning bedriver
rörelse, med ett visst fog kunna sägas tala emot skattefrihet för
sammanslutningen. Därvid bör dock ihågkommas, att, där rörelse bedrives,
denna mestadels äger samband med sammanslutningens egentliga verksamhet
samt att det just beträffande de religiösa sammanslutningarna med
stor sannolikhet torde kunna antagas, att rörelseinkomsten användes för
främjande av sammanslutningens religiösa ändamål. Härtill kommer att,
även om en sådan sammanslutning i övrigt skulle medgivas skattefrihet, inkomsten
av rörelse självfallet skall beskattas. Redan i samband med tillkomsten
av 1942 års författningsändringar på ifrågavarande område förutsattes,
att sådana ideella föreningar och stiftelser, som då erhöllo skattefrihet,
kunna bedriva rörelse, varför skattskyldighet föreskrevs för inkomst
härav. Kommittén kan med hänsyn till vad nu anförts icke finna, att den
omständigheten att vissa religiösa sammanslutningar bedriva rörelse, utgör
ett avgörande skäl mot den utvidgning av skattefriheten, som här ifrågasatts.

Till belysande av verkningarna för stat och kommun av
den av kommittén föreslagna utvidgningen av skattefriheten
har kommittén, såsom förut nämnts, på grundval av deklarationsmaterialet
vid 1943 års taxering verkställt en undersökning rörande
de religiösa sammanslutningarnas i licla riket ekonomiska förhållanden.

Rörande de vid undersökningen tillämpade beräkningsgrunderna har
kommittén anfört, att vid undersökningen medtagits i huvudsak endast sådana
skattskyldiga, för vilka till kommunal inkomstskatt beskattningsbar
inkomst eller till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart
belopp fastställts. Därutöver hade emellertid — för vinnande av en jämBiliang
till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 175.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

förelse med skatteutfallet enligt det vid 1947 års riksdag antagna nya skattesystemet
— även medräknats sådana skattskyldiga, som, utan att ha beskattningsbar
inkomst, ägt en förmögenhet överstigande 5 000 kronor och
som enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt skolat påföras sådan
skatt. Det ifrågavarande deklarationsmaterialet hade, med några få
undantag, gällt endast inomkyrkliga rättssubjekt. Med religiös sammanslutning
hade i detta sammanhang avsetts såväl enskilda församlingar som
övergripande organisationer.

Beträffande resultatet av undersökningen har kommittén anfört i huvudsak
följande:

Antalet vid 1943 års taxering beskattade religiösa sammanslutningar och
stiftelser (vari såsom förut nämnts inräknats de som icke åsatts taxering
men som äga en förmögenhet överstigande 5 000 kronor) utgjorde i hela
riket 374. Den sammanlagda inkomsten (nettointäkten) utgjorde i hela
riket: av jordbruksfastighet 8 640 kronor, av annan fastighet 468 544 kronor,
av rörelse 404 159 kronor, av tillfällig förvärvsverksamhet 6 348 kronor
och av kapital 305 906 kronor eller av samtliga förvärvskällor tillhopa
1 193 597 kronor. Den sammanlagda behållna förmögenheten utgjorde i hela
riket 31 406 200 kronor. Den ojämförligt största delen av inkomsten och
förmögenheten hänförde sig till i Stockholms stad hemmahörande sammanslutningar
och stiftelser. Enligt beräkningar, som gjorts på grundval av
deklarationsmaterialet, uppgick det sammanlaeda taxeringsvärdet i hela
riket å fastigheter tillhöriga religiösa sammanslutningar och stiftelser till
omkring 52 miljoner kronor. Om hänsyn tages även till icke skattepliktig
fastighet (bönehus o. d.), blir givetvis det sammanlagda taxeringsvärdet
vida högre. I detta sammanhang må nämnas, att i de till kommittén inkomna
yttrandena från vissa religiösa sammanslutningar det sammanlagda
taxeringsvärdet å dessas fastigheter uppgivits till 98,6 miljoner kronor.

Kommittén har gjort en sammanställning utvisande för de religiösa sammanslutningar,
som redovisat inkomst av rörelse, arten av rörelsen, rörelseinkomstens
storlek samt storleken av övrig inkomst. Antalet sammanslutningar,
som åtnjutit inkomst av rörelse, utgjorde 34. I ungefär hälften
av fallen bestod rörelsen av innehav och drift av sommarhem, vilohem, soldathem
eller ungdomsgård. Inkomsten av rörelsen var i dessa fall låg, i
allmänhet endast några hundratal kronor. Beträffande rörelse i egentlig
mening märkes, att bokförlags- eller bokhandelsrörelse bedrivits av 7 sammanslutningar.
Tidningsrörelse hade idkats av 3 sammanslutningar samt
hotell- eller pensionatrörelse av 7 sammanslutningar. Vedgårdsrörelse hade
utövats av en sammanslutning. Den sammanlagda rörelseinkomsten i
hela riket uppgick såsom nämnts till 404 159 kronor, varav den ojämförligt
största delen eller 325 631 kronor härrörde från sammanslutningar vilka
äro hemmahörande i Stockholm. Av samtliga 34 sammanslutningar åtnjuten
övrig inkomst uppgick till 272 854 kronor.

Kommittén har vidare verkställt en beräkning av det sammanlagda till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet vid 1943
års taxering för religiösa sammanslutningar och stiftelser ävensom därå belöpande
statlig skatt (inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt) enhgt
då gällande beskattningsgrunder. Det sammanlagda beskattningsbara
beloppet utgjorde 1 093 680 kronor och den därå belöpande statsskatten
147 647 kronor. För att erhålla en jämförelse med det nu gällande skattesystemet
har kommittén jämväl — under förutsättning att detta skattesys -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

tem gällt år 1943 — angivit den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten, beräknad å samma skatteunderlag, samt därå belöpande statlig
inkomstskatt ävensom uträknad förmögenhetsskatt å förmögenheter
överstigande 5 000 kronor. Den sammanlagda beskattningsbara inkomsten
utgjorde 779 090 kronor, den sammanlagda statliga inkomstskatten 116 863
kronor och den sammanlagda statliga förmögenhetsskatten 44 848 kronor.
Vid tillämpning av nu gällande skattesystem på 1943 års skatteunderlag
skulle således den sammanlagda statsskatten för ifrågavarande juridiska
personer ha utgjort 161 711 kronor. Detta belopp skulle alltså på grundval
av nämnda års skatteunderlag utgöra det högsta belopp, som vid genomförandet
av kommitténs förslag skulle kunna bortfalla i statlig skatt. Skatteförlusten
för staten komme emellertid att bliva mindre. En betydande de!
av den beskattningsbara inkomsten utgjordes ju av rörelseinkomst, vilken
fortfarande skulle beskattas. Det är vidare att märka, att den föreslagna utvidgningen
av skattefriheten icke torde komma att omfatta alla de vid undersökningen
redovisade religiösa sammanslutningarna och stiftelserna. Såsom
härav framgår kommer den statsfinansiella betydelsen av kommitténs
förslag att bliva mycket liten.

Vid den kommunala beskattningen skulle den av kommittén föreslagna
utvidgningen av skattefriheten få än mindre räckvidd med avseende å kommunens
finansiella intresse. Den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten utgjorde för hela riket sammanlagt 443 790 kronor, varav
325 330 kronor belöpte å Stockholms stad. Då emellertid efter förslagets genomförande
skattskyldighet fortfarande skulle föreligga för inkomst av fastighet
och av rörelse, komme på grundval av 1943 års skatteunderlag det
högsta belopp, för vilket skattefrihet kunde ifrågakomma, att för hela riket
uppgå till allenast 233 440 kronor, avseende i den beskattningsbara inkomsten
ingående inkomst av annat slag än av fastighet och av rörelse. Av sistnämnda
belopp hänförde sig 191 160 kronor till Stockholms stad. Utvidgningen
av skattefriheten vid den kommunala inkomstbeskattningen skulle
endast i de större eller medelstora städerna få nämnvärd betydelse.

Av större vikt vid den kommunala beskattningen är fastighetsskatten. Då
kyrkobyggnader och bönehus redan enligt gällande bestämmelser äro fritagna
från fastighetsskatt, samt en utvidgning av skattefriheten till ifrågavarande
sammanslutningar skulle beträffande fastighetsskatten medföra
endast den konsekvensen att byggnader avsedda för dessa sammanslutningars
verksamhet såsom sådana ävensom dem tillhöriga allmänna platser
bleve undantagna från skatteplikt, kan det icke antagas, att kommunernas
intäkter av fastighetsskatt skulle i någon högre grad påverkas av en sådan
utvidgning.

Vad angår taxeringen till fastighetsskatt enligt nu
gällande bestämmelser har kommittén erinrat om att från skatteplikt
till fastighetsskatt undantoges jämlikt 5 § 1 mom. d) kommunalskattelagen
statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för
bl. a. religionsvård. Enligt 5 § 1 mom. h) undantoges vidare från skatteplikt
till sådan skatt sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader
och bönehus. Därest dylik fastighet jämväl användes för industriellt
eller därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplätes åt
annan till begagnande, förelåge skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens
värde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17Ö.

Kommittén har vidare anfört:

I 5 § 1 mom. e) finnes ett stadgande, enligt vilket byggnader, som tillhöra
vissa uppräknade slag av institutioner, undantagas från skatteplikt
till fastighetsskatt, därest byggnaderna äro avsedda för nämnda institutioners
verksamhet såsom sådana. Frikallelsen från skatteplikt gäller jämväl

dylika institutioner tillhöriga allmänna platser.---Denna uppräkning

avser flertalet av de rättssubjekt, vilka vid inkomstbeskattningen jämlikt
53 § 1 mom. d) och e) äro frikallade från skattskyldighet för viss inkomst.
En olikhet föreligger emellertid mellan de båda författningsrummen så till
vida, att kyrkor, vilka nämnas i 53 § 1 mom. e), icke medtagits i 5 §
1 mom. e).

Det förhållandet, att kyrkor ej förekomma bland de enligt 5 § 1 mom. e)
från skatteplikt till fastighetsskatt undantagna rättssubjekten, måste enligt
kommitténs uppfattning anses utgöra en bristfällighet i författningstekniskt
hänseende. Uraktlåtenheten att i 5 § 1 mom. e) nämna kyrkor torde kunna
förmodas vara föranledd därav att vid författningstextens utformning antagits
att all för svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom tillhörde
vederbörande församling. Befrielse från skatteplikt till fastighetsskatt skulle
i sådant fall inträda redan enligt 5 § 1 mom. d), varigenom från skatteplikt
till dylik skatt undantagas kommuns eller annan menighets byggnader för
religionsvård. Såsom framgår av vad kommittén i det föregående anfört
är det emellertid ingalunda säkert, att den för svenska kyrkans verksamhet
avsedda egendomen äges av vederbörande församling. Åtminstone lokalkyrkor
och domkyrkor kunna utgöra särskilda rättssubjekt. Dessa kunna ej
heller inrymmas i stadgandet i 5 § 1 mom. h) om befrielse från skatteplikt
till fastighetsskatt för sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader
och bönehus. På grund av sistnämnda stadgande åtnjutes däremot
skattefrihet för sådana byggnader av angivet slag, vilka begagnas i den
religiösa verksamhet som utövas utom eller vid sidan av svenska kyrkan.
Enligt kommitténs mening borde sålunda kyrkor ha medtagits i 5 § 1 mom.
e). Att några olägenheter på grund av nämnda formella bristfällighet icke,
såvitt känt, uppkommit vid tillämpningen sammanhänger säkerligen därmed
att vederbörande församling även vid tillämpningen utan vidare ansetts
såsom ägare till all sådan egendom, varom här kan bliva fråga, samt
att skattebefrielse i varje fall — oberoende av hur det kan förhålla sig med
egendomens rättsliga natur — måste anses självfallen.

Kommittén har framhållit, att 1942 års författningsändringar rörande stiftelsers
och ideella föreningars beskattning voro, vad angår reglerna om
skatteplikt till fastighetsskatt, grundade på den uppfattningen, att samtliga
de stiftelser och föreningar, som enligt denna lagstiftning skulle åtnjuta
skattefrihet vid inkomstbeskattningen, borde erhålla befrielse från skatteplikt
till fastighetsskatt i den utsträckning, som i 5 § 1 mom. e) sägs. Detsamma
borde gälla även efter genomförandet av kommitténs förslag. Kommittén
föresloge sålunda, att den i 5 § 1 inom. e) gjorda uppräkningen
skulle kompletteras med »kyrkor, sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar
som avses i 53 § 1 inom. e)». Skattebefrielse för dessa
rättssubjekt skulle då komma att gälla dem tillhöriga byggnader, därest
byggnaderna voro avsedda för rättssubjektens verksamhet såsom sådana,
ävensom dessa rättssubjekt tillhöriga allmänna platser.

Därest stadgandet i 5 § 1 inom. e) ändrades på sätt nu föreslagits, skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

enligt vad kommittén vidare anfört, detta icke medföra, att den nuvarande
bestämmelsen i 5 § 1 mom. h) därigenom bleve överflödig. Kyrkobyggnader
och bönehus kunde givetvis ägas av andra sammanslutningar än sådana,
som vore att hänföra till särskilda trossamfund och trossammanslutningar,
vilka utövade kyrklig verksamhet. Dylika byggnader kunde även tillhöra
enskilda personer. Känt vore att fall förekomme, där ett aktiebolag stode
såsom ägare till byggnader av detta slag. Stadgandet i 5 § 1 mom. h)
borde emellertid erhålla sådan avfattning, att därav framginge att stadgandet
endast gällde för de fall, som ej kunde anses hänförliga under 5 §
1 mom. e).

Beträffande skattefrihetens omfattning skulle, såsom framginge av vad
förut nämnts, efter genomförandet av kommitténs förslag komma att gälla,
att skattefrihet åtnjötes för byggnader, därest desamma vore avsedda för
de särskilda trossamfundens och trossammanslutningarnas verksamhet såsom
sådana, varvid dock förutsattes att samfunden och sammanslutningarna
utövade kyrklig verksamhet. Vidare skulle gälla att, därest fastigheten till
någon del mot vederlag upplätes åt annan till begagnande, skatteplikt förelåge
för däremot svarande del av fastighetens värde.

Kommittén har anmärkt, att kommittén icke funnit erforderligt att föreslå
ändring av punkt 5 av anvisningarna till 5 § kommunalskattelagen,
vari vissa föreskrifter till ledning för bedömandet av frågan om frihet från
fastighetsskatt för bl. a. de i 5 § 1 mom. e) avsedda juridiska personerna
meddelas. Kommittén har emellertid framhållit, att förslaget dock givetvis
innebure en utvidgning av skattefriheten för nu ifrågavarande juridiska
personer, i det att till byggnader, vilka vore avsedda för särskilda trossamfunds
och trossammanslutningars verksamhet såsom sådana, måste hänföras
även andra byggnader än kyrkobyggnader och bönehus. Härutinnan
har kommittén anfört:

Expeditionslokaler för sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar,
vilka utöva kyrklig verksamhet, böra sålunda otvivelaktigt vara
skattefria. Likaså bör enligt kommitténs mening skattefrihet åtnjutas för
sådana lokaler, som äro avsedda för utbildning av trossamfundens eller
trossammanslutningarnas pastorer, predikanter och övriga församlingstjänare.
Några mera preciserade föreskrifter till ledning vid bedömandet av
frågan, i vilka fall frihet från fastighetsskatt skall föreligga för nu ifrågavarande
juridiska personer, finner kommittén emellertid icke möjligt att
uppställa, och kommittén anser ej heller lämpligt att så sker. Det spörsmål,
som vid tillämpningen kan bereda de största svårigheterna, torde kunna antagas
vara, under vilka betingelser trossamfundens eller trossammanslutningarnas
byggnader kunna anses avsedda för deras verksamhet såsom sådana.
Bedömandet av detta spörsmål bör emellertid ej ske enligt särskilda
regler utan efter samma grunder, som enligt anvisningarna till 5 § nu skola
tillämpas i fråga om andra i 5 § 1 mom. e) omförmälda juridiska personer,
givetvis dock med beaktande av att förutsättningen för skattefriheten för
de nu ifrågavarande juridiska personerna är alt de utöva kyrklig verksamhet.

Enligt ett flertal av regeringsrätten meddelade utslag föreligger skatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

plikt till fastighetsskatt för religiösa sammanslutningars predikant- och
vaktmästarbostäder, inrymda i fastighet som i övrigt är i egenskap av
bönehus undantagen från skatteplikt till sådan skatt. Dylika bostäder ha
uppenbarligen ansetts vara mot vederlag upplåtna åt annan, varav följer,
att de böra vara underkastade skatteplikt till fastighetsskatt. Kommittén
anser sig icke böra ifrågasätta ändrade bestämmelser härutinnan. I detta
sammanhang må dock påpekas, att enligt hittillsvarande praxis tjänstebostäder
för folk- och småskollärare samt till skola hörande vaktmästarbostäder
icke ansetts underkastade skatteplikt till fastighetsskatt. Grunden
för denna skattefrihet torde kunna antagas vara, att lärarbostäder och vaktmästarbostäder
i skolhus ansetts utgöra en oskiljaktig del av vederbörande
skolanläggning. Skattefrihet har emellertid ansetts föreligga även för det
fall att en byggnad, som endast innehållit lärarbostäder^varit belägen å
annan fastighet än själva skolanläggningen. Kommittén finner icke tillfredsställande,
att exempelvis en vaktmästarbostad i ett skolhus behandlas
annorlunda i skattehänseende än en vaktmästarbostad i ett församlingshus,
bönehus eller dylikt. 1944 års skattesakkunniga ha i ett år 1945 avgivet betänkande
föreslagit införande i anvisningarna till 5 § av ett uttryckligt
stadgande, enligt vilket skatteplikt till fastighetsskatt skall föreligga för
byggnad som anvisas till tjänstebostad åt folkskolans lärare. Enligt vad
kommittén inhämtat lärer proposition till riksdagen på grundval av skattesakkunnigas
berörda betänkande kunna förväntas inom en nära framtid.
Kommittén förutsätter, att därvid beaktas det ställningstagande, som vid
tillämpningen av nu gällande bestämmelser skett i fråga om de religiösa
sammanslutningarnas predikant- och vaktmästarbostäder.

Remissyttrandena.

Dissenterlagskommitténs förslag i nu förevarande del har lämnats utan
erinran av länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län, Sveriges häradsskrivarförening
samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

I avstyrkande riktning ha kammarkollegiet och kammarrätten (reservation
av två ledamöter) uttalat sig, varjämte Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund avstyrkt förslaget, i vad det avser befrielse från fastighetsskatt.

Övriga remissinstanser ha, i den mån de yttrat sig över förslaget i denna
del, förordat vissa mer eller mindre betydelsefulla ändringar i detsamma.

Ur yttrandena må följande här återgivas.

Av dem som lämnat förslaget utan erinran, har länsstyrelsen i Örebro
län framhållit, att med de föreslagna författningsändringarna en fullt tillfredsställande
lösning av ifrågavarande spörsmål torde uppnås. Vid tilllämpningen
komme de föreslagna bestämmelserna enligt länsstyrelsens
mening icke att erbjuda några större svårigheter för taxeringsmyndigheterna.

Kammarkollegiet, kammarrätten och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
ha framfört vissa principiella invändningar mot kommitténs
förslag. Kammarkollegiet har sålunda anfört, att det förhållandet
att de religiösa sammanslutningarna i allmänhet icke för närvarande hade
skattefrihet, sammanhängde med att de vid den nyligen gjorda gränsdrag -

Kungi. Maj.ts proposition nr 175.

ningen mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt icke ansetts kunna
hänföras till sådana institutioner, som främjade ändamål, vilka eljest måst
tillgodoses av det allmänna. Det ville synas som om kommitténs förslag
om utvidgad skattefrihet icke hade ett omedelbart och nödvändigt sammanhang
med frågorna om religionsfriheten. Förslaget syntes vara grundat därå
att svenska kyrkan ansetts utgöra ett trossamfund och att de religiösa sammanslutningar,
för vilka skattefrihet ifrågasattes, enligt kommitténs mening
hade en med svenska kyrkan jämställd rättslig ställning. Skulle emellertid
svenska kyrkan icke komma att konstitueras som ett trossamfund,
mötte endast frågan, huruvida de religiösa sammanslutningarna kunde anses
stå staten och det allmänna så nära, att de borde erhålla skattefrihet.
Den frågan borde lämpligen göras till föremål för utredning i vanlig skattelagstiftningsordning.

Kammarrätten har erinrat om att 1936 års skattekommitté med avseende
å gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt helt allmänt
uttalat, att skattefriheten icke borde omfatta andra institutioner än
sådana, som främjade ändamål, vilka eljest måst tillgodoses av det allmänna,
samt att denna grundtanke av dåvarande departementschefen i propositionen
nr 134 till 1942 års riksdag uttryckts på så sätt, att skattefriheten
icke borde omfatta andra rättssubjekt än sådana, som verkade på områden,
inom vilka positiva insatser från det allmänna ansåges ofrånkomliga, i den
mån de icke tack vare enskilda initiativ befunnes överflödiga. Huruvida och
på vad sätt denna princip skulle tillämpas beträffande de religiösa sammanslutningarna,
hade av skattekommittén lämnats å sido. För dissenterlagskoinmittén
hade däremot det vägledande syftet varit att för genomförande
av religionsfrihetsprincipen och således för åvägabringande av likställighet
med statskyrkan bereda skattefrihet åt alla särskilda trossamfund och
trossammanslutningar, som kunde betecknas som kristna eller mosaiska och
som uppfyllde vissa formella och administrativa förutsättningar. Att denna
riktlinje ingalunda sammanfölle med skattekommitténs förutnämnda princip
för gränsdragningen mellan skattefria och skattepliktiga institutioner
vore tydligt. Även om man helt allmänt ville såsom ett statligt intresse beteckna
främjandet av det religiösa intresset och det kyrkliga livet i Sverige,
måste man dock fasthålia vid att dissenterförsamlingarna åsyftade att främja
intressen, som delvis ej kunde betecknas som statliga. Till försiktighet
manade även de uppgifter angående de religiösa sammanslutningarnas ekonomiska
förhållanden, som kommittén lämnat till belysning av verkningarna
för stat och kommun av den av kommittén föreslagna utvidgningen av
skattefriheten. Det vore vidare att förvänta, alt om kommitténs förslag om
skattefrihet vunne statsmakternas bifall, de religiösa trossamfundens och
trossammanslutningarnas verksamhet och egendom komme att ökas, varigenom
ytterligare intäkter bch förmögenhetstillgångar undandroges det allmännas
beskattningsrätt.

I ett inom kammarrätten avgivet särskilt ijttrande ha två ledamöter ansett
sig böra tillstyrka kommitténs förslag i denna del. Efter att ha redo -

Kangl. Maj.ts proposition nr 175.

gjort för vissa uttalanden i frågan av skattekommittén ha reservanterna
anfört i huvudsak följande:

Dissenterlagskonunittén har föreslagit fritt utträde ur svenska kyrkan
och över huvud taget utformat sitt förslag i syfte att åvägabringa större likställighet
mellan de frikyrkliga sammanslutningarna och svenska kyrkan.
Det skulle då enligt kommitténs mening stämma mindre väl överens, om
skattefrihetsreglerna vore mera restriktiva beträffande dessa sammanslutningar
än i fråga om svenska kyrkan. Kommitténs förslag om skatteförmåner
för vissa religiösa sammanslutningar ligger i linje med såväl 1942
års lagstiftning på området som kommitténs nu framlagda förslag om vidgad
religionsfrihet för dissenters. Ehuru man — i likhet med vad dåvarande
departementschefen uttalat vid förarbetena till sagda lagstiftning — skulle
kunna anse det i och för sig vara tveksamt, huruvida enskilda religiösa
sammanslutningar — med tanke på deras dåvarande ställning i religionsfrihetshänseende
— borde i beskattningshänseende intaga en förmånligare
ställning än andra sammanslutningar med ideella syften, torde dock denna
tveksamhet försvinna, därest sammanslutningarna komme att, på sätt kommittén
förordat, i stort sett likställas med svenska kyrkan i religionsfrihetshänseende.
Under förutsättning att dissenterlagskommitténs förslag i sistnämnda
hänseende i huvudsak vinner statsmakternas gillande, torde man
knappast kunna göra någon befogad principiell invändning mot skapandet
av motsvarande likställighet på det skatterättsliga området. Grundtanken
i 1942 års förenämnda lagstiftning var nämligen den, att ändamål, som
kunde anses likvärdiga, skulle erhålla en lika behandling i beskattningshänseende.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har anfört, att beträffande
frågan om skattefrihet för inkomst och förmögenhet för religiösa sammanslutningar
förbundet ansåge sig sakna anledning att motsätta sig kommitténs
förslag; förbundet ville emellertid ifrågasätta, om icke hela frågan om
skattefrihet för juridiska personer av här ifrågavarande slag, borde upptagas
till bedömande i ett sammanhang.

Vad kommittén anfört beträffande frågan i vilken omfattning
en utvidgning av den nuvarande skattefriheten
bör äga rum har väckt gensagor i ett flertal yttranden.

Kammarrätten har anfört, att vid bestämmandet av området för de religiösa
trossamfundens och trossammanslutningarnas skattefrihet man hela
tiden borde iakttaga statsintresset. Men därmed vore icke förenligt att skattefrihet
gåves åt alla möjliga sådana förbund, även om medlemsantalet vore
obetydligt, eller att därvid alla möjliga schatteringar i troshänseende eller
ritual tillgodosåges. Det funnes för övrigt även sammanslutningar på kristen
grund, vilka direkt motarbetade statens intressen, t. ex. de som propagerade
för värnpliktsvägran. Kammarrätten ville även betona, att den av
kommittén föreslagna generösa behandlingen verkade egendomlig, sedd mot
bakgrunden av de restriktiva skattebestämmelser, som avsåge andra ideella
föreningar, och man kunde därför nog icke helt bortse från möjligheten,
att sådana föreningar kunde vilja försöka att —- till vinnande av skatteförmåner
— under religiös täckmantel driva propaganda för sina icke kyrkliga
syften.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Kammarrätten har vidare anfört att det kunde synas som om kommittén
varit inne på liknande tankegångar, då kommittén funnit det självklart »att
endast sådana rättssubjekt böra komma i åtnjutande av skattefrihet, som.
i sin verksamhet visa en hög grad av allmännytta». I sammanhang därmed
hade kommittén även yttrat att såsom förutsättning för skattefrihet för ett
trossamfund eller en trossammanslutning borde krävas att samfundet eller
sammanslutningen verkligen utövade en religiös verksamhet samt att denna
verksamhet vore av allmännyttigt slag. Det kunde emellertid icke sägas att
den differentiering efter allmännyttan, som kommittén sålunda sade sig
vilja vinna, verkligen komme till uttryck i den föreslagna författningstexten.
Enligt denna skulle särskilda trossamfund och trossammanslutningar,
vilka utövade kyrklig verksamhet, erhålla skattebefrielse. För att verksamheten
skulle kunna betraktas såsom kyrklig föreskrevs dels att vissa formella
och administrativa villkor skulle vara uppfyllda, och dels att gudstjänsten
»skall överensstämma med kristen eller, såvitt angår särskilt trossamfund,
med kristen eller mosaisk trosåskådning». Innebörden av sistnämnda
synnerligen dunkla uttryck vore för kammarrätten oviss, men det
kunde väl knappast därigenom åstadkommas någon gallring bland berörda
trossamfund och trossammanslutningar på det sätt som kammarrätten angivit
såsom önskvärt. Att bestämmelsen om gudstjänsten förtydligades kunde
påyrkas med desto större skäl som kommittén medgåve, att det vore
oklart, huruvida vissa namngivna samfund bedreve kyrklig verksamhet
av sådan art, som enligt kommitténs förslag skulle föranleda skattefrihet.
I detta sammanhang hade kommittén uttalat, att denna fråga borde »få
lösas vid tillämpningen». Häremot finge kammarrätten emellertid inlägga
en bestämd gensaga. Att sådana frågor, som kommittén ej kunde besvara,
skulle hänskjutas till avgörande av taxeringsnämnder vore olämpligt. Även
om det dunkla stadgandet om gudstjänsten förtydligades, vore beskattningsmyndigheterna
alls icke skickade att lösa invecklade och delikata religiösa
spörsmål. En praktisk anordning vore att det överlämnades åt Kungl. Maj :t
att avgöra, vilka religiösa sammanslutningar, som uppfyllde villkoren för
erhållande av skattefrihet. Med en sådan anordning skulle även kunna vinnas
ett enhetligt bedömande av dessa frågor.

Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit att uttrycket »disponera
kyrkolokal» i förslaget till ändring av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
lämpligen syntes böra utbytas mot »varaktigt förfoga över»
kyrkolokal.

Karlstads domkapitel har föreslagit att ordet »kyrklig» i 53 § kommunalskattelagen
och i anvisningarna till samma paragraf, i sagda lagrums föreslagna
lydelse, skulle ersättas med »religionsvårdande».

Juridiska fakulteten i Uppsala har anfört att om den svenska kyrkan
vore att anse såsom eu statskyrka i egentlig mening, d. v. s. en statlig förvaltningsgren
eller ett »ecklesiastikverk», borde den åtnjuta den skattefrihet,
som tillkomme staten. Vore åter svenska kyrkan att betrakta som ett
från staten skilt rättssubjekt, borde stadgandet om skattefrihet för »kyrkor»

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

så avfattas, att därav framginge, att det inbegrepe både svenska kyrkan
som samfund och dithörande lokalkyrkor. Det syntes påkallat, alt författningstexterna
i detta avseende omreglerades, så att därav otvetydigt framginge,
om svenska kyrkan skulle anses såsom en statsförvaltningsgren eller
på sätt inom den kyrkorättsliga litteraturen gjorts gällande, såsom ett från
staten skilt rättssubjekt.

Vännernas samfund har ansett att för att ett samfunds verksamhet skulle
betraktas såsom kyrklig icke borde förutsättas att det hade pastorer eller
religionslärare. Icke något av de europeiska samfunden, icke ens det engelska
med sina 20 000 medlemmar, hade sådana anställda, bortsett från
lärartjänster, knutna till skolor, som dreves av kväkarsamfunden. Detta
vore principiellt motiverat. Det vore enskilda medlemmar, som kvarstode i
sin borgerliga gärning, som utövade religionsvård, själavård och församlingsvård.
Dessa uppdrag vore icke och finge ej heller vara betalda utan
utövades frivilligt. Det sätt varpå kväkarsamfundet i övrigt använde sina
penningmedel —- i sin samfundsverksamhet liksom i den personligt inriktade
hjälpverksamheten, som i stor utsträckning ginge över gränserna —
gåve ej anledning till diskrimination i beskattningshänseende. Samfundet
ville framhålla önskvärdheten av en övergångsbestämmelse av innebörd att
ett samfund, som blivit erkänt enligt 1873 års förordning angående främmande
trosbekännare, skulle anses såsom särskilt trossamfund i den nya
lagens mening.

Frikyrkliga samarbetskommittén — som representerar Svenska baptistsamfundet,
Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Metodistkyrkan, Svenska
frälsningsarmen, Svenska missionsförbundet och Örebro missionsförening
— har framhållit att kommittén icke kunde finna de föreslagna bestämmelserna
om skattefrihet tillfredsställande men att kommittén icke nu
ville föreslå ytterligare skattelindring. Det skulle dock innebära en stor
orättvisa om villkoren för skattefrihet enligt de föreslagna författningsreglerna
skulle tolkas på ett alltför snävt sätt. Dissenterlagskommittén hade
funnit tveksamt, huruvida Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet uppfyllde
de villkor, som skulle föranleda skattefrihet. Vad som orsakat tveksamheten
hade emellertid icke angivits. Samarbetskommittén befarade, att
en alltför traditionalistisk syn på hur kristen verksamhet skulle bedrivas,
kunde göra sig gällande vid tillämpningen av 53 § kommunalskattelagen.
Kommittén ifrågasatte, om det över huvud taget vore nödvändigt att som
förutsättning för skattefrihet stadga att ett samfund skulle ha pastorer eller
religionslärare och disponera kyrkolokal. Det funnes samfund, vars medlemmar
hade den uppfattningen att det ej borde finnas särskilda pastorer.
Det hade hänt att församlingar år efter år förhyrt profan lokal och där
regelbundet en eller flera dagar i veckan, förrättat gudstjänst. För att kyrklig
verksamhet skulle anses föreligga, syntes icke böra stadgas annat krav
än att samfundet i fråga regelbundet skulle förrätta offentlig gudstjänst,
vilken skulle överensstämma med kristen eller mosaisk trosåskådning. Samarbetskommittén
ifrågasatte vidare, huruvida det icke i författningstexten

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

klart borde uttalas, att icke samfundet som sådant behövde förrätta offentlig
gudstjänst. Ansvaret för gudstjänsterna låge nämligen vanligen helt hos
enskilda församlingar eller därmed jämförbara sammanslutningar.

Helgelseförbundet har hemställt, att förbundet måtte medräknas bland de
inomkyrkliga sammanslutningar, som enligt kommitténs förslag skulle kunna
ifrågakomma till skattefrihet. Förbundet har framhållit, att det antagit
stadgar av det innehåll, varom stadgas i 21 § av kommitténs förslag till
religionsfrihetslag. Förbundet bedreve sin verksamhet i stort sett efter samma
linjer som de inomkyrkliga sammanslutningar, vilka enligt kommitténs
uppräkning i betänkandet skulle erhålla skattefrihet. Regelbunden offentlig
kristlig verksamhet bedreves sålunda för närvarande bland barn, juniorer,
ungdomar och äldre av 111 församlingar, vilka tillsammans disponerade
118 kyrkolokaler. Antalet av församlingar heltidsanställda pastorer uppginge
för närvarande till 27 och för den direkta missionsverksamheten vore
23 pastorer fast anställda. Antalet tillfälligt tjänstgörande evangelister uppginge
till 141. Styrelsen ville därjämte framhålla, att sakramentsförvaltning
regelbundet förekomme inom församlingsverksamheten, att fast anställda
pastorer förrättade jordfästning samt att distriktssekreterare och
fast anställda pastorer förrättade sådan vigsel, som förekomme inom de
flesta av de av dissenterlagskommittén uppräknade inomkyrkliga sammanslutningarna.

Även Evangeliska brödraförsamlingen (Herrnhutare) har hemställt att
komma i åtnjutande av den föreslagna skattebefrielsen. Församlingen har
anfört, att den under två sekel bedrivit kyrklig verksamhet i den mening,
som i förslaget om ändring av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen
skisserats. Församlingen utövade alltjämt denna verksamhet dels i nära
samarbete med svenska kyrkan, dels på mera självständigt sätt. Evangeliska
brödraförsamlingen representerades i Sverige av sammanslutningen
Evangeliska brödraförsamlingens vänner, vars stadgar fyllde de krav som i
förslaget till religionsfrihetslag uppställts för trossammanslutningar. Antalet
medlemmar vore 115. Brödraförsamlingen bedreve vid sidan av den kyrkliga
verksamheten socialt arbete såsom understöd åt behövande, skollovskoloni
och skolhem för studerande ungdom. Därtill komme arbetet för den
yttre missionen. Evangeliska brödrafö/rsamlingen tillika med Hjärneska
stiftelsen och Richterska stiftelsen, vilka stiftelsers avkastning användes för
församlingens verksamhet, syntes därför böra komma i åtnjutande av skattefrihet.

I ett av Linköpings domkapitel överlämnat yttrande av Icgrkohcrden i
Ekeby med flera församlingars pastorat Harry Alm har bl. a. frågan om
beskattningen av församlingshem sstiftelser berörts. Alm
har påpekat, att det ofta ansåges tryggare med en fristående stiftelse — med
styrelse vald av donatorerna eller intressenterna — såsom ägare till eu församlingshemsfond
än med förvaltning av kyrkorådet. Stiftelserna stode
emellertid då i allmänhet under diakonistyrelsens tillsyn. Såsom skäl för
skattefrihet för dessa stiftelser borde med fullt berättigande kunna åberopas

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

»likhetsregeln». Icke kyrkobyggnaden ensam utan kyrkobyggnaden jämte
församlingshemmet vore nämligen svenska kyrkans motsvarighet till ett annat
trossamfunds kapell eller bönehus.

Beträffande taxeringen till fastighetsskatt av här ifrågavarande
rättssubjekt har kammarrätten — efter att hava framhållit att vad
kammarrätten tidigare anfört givetvis även ägde tillämpning beträffande
frihet från sådan skatt — anfört i huvudsak följande:

Det är tvivelaktigt, huruvida åt stadgandet i 5 § 1 mom. e) kommunalskattelagen,
enligt dess av kommittén föreslagna lydelse, kan givas den vidsträckta
tolkning, att skattefrihet skulle komma att åtnjutas även för särskilda
trossamfunds eller trossammanslutningars lokaler, avsedda för utbildning
av deras pastorer, predikanter och övriga församlingstjänare. Är
kommitténs uppfattning riktig, borde väl även av dessa samfund eller sammanslutningar
inrättade skolor för religiös undervisning åt andra personer
åtnjuta samma förmån. Kammarrätten ifrågasätter dock, om icke en sådan
utvidgning av skattefriheten går för långt.

De ordnar och kongregationer, som omtalas i betänkandet kapitel VIII,
likaväl som religiösa stiftelser med egen förvaltning torde antagligen komma
att betraktas som självständiga rättssubjekt, och vid sådant förhållande
lärer någon skattefrihet för dem ej kunna ifrågakomma. Det nu sagda skall
i så fall gälla även av dessa institutioner inrättade kloster. En oklarhet som
i detta hänseende lärer kunna tänkas, berör de kyrkor eller bönehus, som
må tillhöra klostren. Som stadgandet i 5 § 1 mom. h) kommunalskattelagen,
i vad det avser lokaler för kyrklig verksamhet, får antagas gälla allenast
sådana byggnader, däri för allmänheten tillgänglig gudstjänst hålles, och
någon utvidgning av skattefriheten till att omfatta även klosterkyrkor ej
bör ske, kan dock en begränsning av stadgandet till att avse lokaler för offentlig
gudstjänst ifrågasättas.

Skulle kammarrättens uttalande om ordnarnas och kongregationernas
ställning såsom självständiga rättssubjekt icke Arara överensstämmande med
verkliga förhållanden eller skulle kloster kunna upprättas av de särskilda
trossamfunden själva — huruvida en sådan anordning är praktiskt sett möjlig
undandrager sig kammarrättens bedömande — måste en komplettering
av 5 § kommunalskattelagen ske till undvikande av att klostren tillerkännas
skattefrihet. Till stöd för lämpligheten härav åberopas särskilt kommitténs
yttrande i betänkandet, att numera sådan förmån för kloster så gott
som undantagslöst upphävts i de katolska länderna ävensom det förhållandet
att beviljandet av en sådan skattefrihet säkerligen av största delen av
vårt folk skulle mötas med ogillande.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att någon befrielse
från fastighetsskatt icke borde få förekomma, så länge fastighetsskatten
hade karaktär av garantiskatt.

Departementschefen.

Kammarrätten har mot kommitténs förslag till utvidgning av skattefriheten
för religiösa sammanslutningar invänt bl. a., att förslaget syntes strida
mot 1936 års skattekommittés uttalande att skattefriheten icke borde
omfatta andra institutioner än sådana, som främjade ändamål vilka eljest

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

måst tillgodoses av det allmänna. Sagda princip blev under remissbehandlingen
av 1936 års skattekominittés förslag föremål för kritik såsom varande
oklar till sitt innehåll'' och svår att tillämpa. Dåvarande departementschefen
ansåg sig icke heller kunna godtaga skattekommitténs uttalande
utan formulerade principen så, att skattefriheten icke borde omfatta andra
rättssubjekt än sådana som verkade på områden, inom vilka positiva insatser
från det allmännas sida finge anses ofrånkomliga i den mån de icke tack
vare enskilda initiativ befunnes överflödiga. Dissenterlagskommitténs förslag
strider enligt min mening icke mot den sålunda angivna principen.
Förslaget står också i överensstämmelse med skattekommitténs uttalande
att ändamål, som kunna anses likvärdiga, skola erhålla lika behandling i
skattehänseende. Redan skattekommittén framhöll sålunda det orättvisa i
att de frikyrkliga sammanslutningarna på grund av att de ej utträtt ur
svenska kyrkan skulle erhålla en sämre behandling i skattehänseende än
sådana sammanslutningar, som tagit detta steg och bildat särskilda kyrkosamfund.

Den invecklade och svårlösta frågan om den svenska kyrkans rättsliga
natur har upptagits till behandling av bl. a. kammarkollegiet, som därvid
gjort gällande att den svenska kyrkan borde betraktas som en gren av statsverksamheten,
en statsinstitution. Denna fråga har behandlats av chefen
för justitiedepartementet i propositionen angående religionsfrihetslagen;
denne har dock icke funnit det vara erforderligt att i samband med religionsfrihetslagstiftningen
taga bestämd ståndpunkt till frågan. Icke heller
i här ifrågavarande sammanhang synes detta vara oundgängligen erforderligt.
Gällande bestämmelser om skattefrihet för svenska staten ha nämligen
icke ansetts tillämpliga å svenska kyrkan och kommittén föreslår ej heller
att så skall bli fallet.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har, som tidigare nämnts,
gjort gällande att någon befrielse från fastighetsskatt icke borde få förekomma,
så länge fastighetsskatten hade karaktär av garantiskatt. Emellertid
äro som bekant redan enligt gällande bestämmelser åtskilliga undantag
från skatteplikten till fastighetsskatt medgivna. Något principiellt hinder
mot att medgiva befrielse från fastighetsskatt kan därför icke anses föreligga
beträffande trossamfundens byggnader.

Kommittén har föreslagit att samma skattelättnader, som nu tillkomma
»kyrkor», skulle tillkomma jämväl »sådana särskilda trossamfund och trossammanslutningar,
vilka utöva kyrklig verksamhet». Frågan huruvida särskilt
trossamfund eller trossammanslutning vore för handen skulle därvid,
enligt vad kommittén föreslagit under punkt 7 i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen,
bedömas enligt religionsfrihetslagen. I nämnda anvisningspunkt
ha vidare upptagits bestämmelser angående när samfundets eller
sammanslutningens verksamhet skulle vara att betrakta såsom kyrklig.

I propositionen med förslag till religionsfrihetslag har emellertid uppdelningen
i särskilda trossamfund och trossammanslutningar icke bibehållits.
I förslaget till religionsfrihetslag talas sålunda endast om »trossamfund»,

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

varmed förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet,
vari ingår att anordna gudstjänst. I övrigt meddelas inga som helst
bestämmelser angående de förutsättningar, under vilka »trossamfund» skall
anses vara för handen.

I princip har jag icke någon erinran mot dissenterlagskommitténs förslag
att trossamfunden skola, liksom »kyrkor», medgivas frihet från inkomstskatt
för annan inkomst än av fastighet och av rörelse [53 § 1 mom.
e) kommunalskattelagen].

Emellertid synes det angeläget att man i skatteförfattningarna meddelar
vissa bestämmelser i syfte att närmare avgränsa den grupp av sammanslutningar,
för vilka skattelättnader böra ifrågakomma. Därest dylika bestämmelser
icke skulle meddelas, skulle beskattningsmyndigheterna nämligen
ställas inför stora svårigheter vid prövningen av de enskilda fallen och skatlelindring
skulle dessutom komma att meddelas i alltför vidsträckt omfattning.

Vad först angår frågan om de religiösa samfundens rättsliga ställning
över huvud taget vill jag erinra om att detta spörsmål behandlats av chefen
för justitiedepartementet i propositionen angående religionsfrihetslagen.
Chefen för justitiedepartementet har därvid anfört bl. a. att det stora flertalet
av de religiösa samfund, som funnes i vårt land, i privaträttslig mening
finge betraktas som ideella föreningar. Några allmänna lagbestämmelser
om sådana föreningar funnes icke, men i rättspraxis ansåges en
ideell förening vara ett rättssubjekt, så snart den erhållit en någorlunda
fast organisation. I detta hänseende syntes böra krävas att för föreningen
antagits stadgar, utvisande hur beslut skulle fattas, samt att styrelse blivit
utsedd. De större frikyrkorörelserna i vårt land byggde på lokala församlingar,
vilka i allmänhet finge anses uppfylla de nu angivna kraven
och således i privaträttslig mening vore att betrakta som särskilda rättssubjekt.

Såsom förut nämnts har dissenterlagskommittén föreslagit att skattelättnader
skulle medgivas allenast sådana trossamfund, vilka »utöva kyrklig
verksamhet». För att ett samfunds verksamhet skall betraktas såsom
kyrklig har kommittén krävt bl. a. att samfundet skulle ha pastorer eller religionslärare.
Häremot har invänts att det funnes samfund som av principiella
skäl icke anställde pastorer eller religionslärare utan läte deras uppgifter
handhas av lekmän. Då ett samfund icke av en sådan anledning synes
böra komma i en sämre ställning i beskattningshänseende, föreslår jag
att denna betingelse för att kyrklig verksamhet skall anses vara förhanden
utmönstras ur författningstexten. Övervägande skäl synas mig däremot tala
för att bibehålla det av kommittén uppställda kravet på att ett samfund
skall disponera kyrkolokal för att få skattebefrielse. Kommittén har såsom
förutsättning för skattefrihet vidare uppställt kravet att samfundet regelbundet
förrättade offentlig gudstjänst, vilken överensstämde med kristen
eller mosaisk trosåskådning. I något yttrande har emellertid påpekats att
ansvaret för gudstjänsterna vanligen låge hos de enskilda församlingarna

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

och icke hos samfundet såsom sådant. Med anledning härav torde författningstexten
böra på motsvarande sätt jämkas. Något krav på att gudstjänsten
skall överensstämma med kristen eller mosaisk trosåskådning, anser
jag emellertid icke böra uppställas.

Jag tillstyrker sålunda att 53 § 1 inom. e) kommunalskattelagen kompletteras
i så måtto, att skattefrihet för annan inkomst än inkomst av fastighet
och av rörelse medgives jämväl trossamfund (andra än svenska kyrkan),
därest de utöva kyrklig verksamhet. I punkt 7 av anvisningarna till
53 § böra i anslutning härtill upptagas bestämmelser angående när verksamheten
skall anses som »kyrklig», vilka bestämmelser böra utformas
på sätt jag nyss angivit.

Motsvarande ändring bör vidtagas i 7 § förordningen om statlig inkomstskatt.

I samband med de nu föreslagna ändringarna bör i punkt 7 av anvisningarna
till 53 § kommunalskattelagen upptagas en bestämmelse — på
sätt dissenterlagskommittén föreslagit —- angående vad som avses med begreppet
kyrka i 53 § 1 inom. e). I nämnda anvisningspunkt bör sålunda
upptagas en bestämmelse att med kyrka avses en till svenska kyrkan hörande
lokalkyrka, domkyrka e. d. i dess egenskap av ägare till viss för
svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom. Begreppet kyrka kommer sålunda,
om detta förslag godtages, att avse allenast vissa till svenska kyrkan
anknutna rättssubjekt. I likhet med dissenterlagskommittén anser
jag emellertid övervägande skäl tala för att trots denna inskränkning bibehålla
ordet »kyrka» som beteckning på de här avsedda rättssubjekten.

I fråga om kommitténs förslag rörande befrielse från fastighetsskatt
har jag i princip intet att erinra. Den föreslagna bestämmelsen i 5 § 1 mom.

h) kommunalskattelagen om skattefrihet för »kyrkobyggnader och bönehus»
torde emellertid böra inskränkas till att avse allenast sådana »kyrkobyggnader
och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas». Såsom kammarrätten
påpekat erfordras ett dylikt tillägg för att icke skattefriheten
skall få en alltför vidsträckt omfattning.

Kommittéförslaget innefattar icke några bestämmelser om skattefrihet
för stiftelser med religiösa ändamål. Några sådana bestämmelser synas
icke heller böra meddelas i detta sammanhang. Som kommittén har framhållit
bör en reglering av donationsfonders skatterättsliga behandling icke
ske på ett isolerat område utan gälla alla de fall, där frågan kan få aktualitet.
De principer, som ligga till grund för rådande praxis, böra tillämpas
även beträffande stiftelser på förevarande område.

Vännernas samfund, Helgelseförbundet och Evangeliska brödraförsamlingen
ha i remissyttrandena hemställt, att de måtte hänföras till sådana
samfund som skola erhålla en i skattehänseende privilegierad ställning.
Härför fordras enligt de av mig föreslagna bestämmelserna allenast att
samfundet är ett rättssubjekt och disponerar kyrkolokal, där offentlig
gudstjänst regelbundet förrättas av samfundet eller dess församlingar.

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 17o.

Huruvida förenämnda samfund uppfylla dessa krav får avgöras vid rättstillämpningen.

En remissinstans har föreslagit att det skulle överlämnas åt Kungl. Maj:t
att avgöra vilka religiösa sammanslutningar, som skulle anses uppfylla
villkoren för skattefrihet. En dylik anordning torde emellertid om möjligt
böra undvikas. Med de nu föreslagna förenklade bestämmelserna synes mig
denna anordning icke heller erforderlig.

Kammarrätten har uttalat farhågor för att ett bifall till kommitténs förslag
i nu förevarande del skulle medföra att de religiösa sammanslutningarnas
verksamhet och egendom komme att ökas, varigenom ytterligare intäkter
och förmögenhetstillgångar skulle komma att undandragas det allmännas
beskattningsrätt. I detta sammanhang vill jag erinra om att 1936
års skattekommitté förordade att de sammanslutningar, som kunde ifrågakomrna
till skattefrihet, avskilde all ekonomisk verksamhet och läte densamma
övertagas av särskilda rättssubjekt. Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
Svenska missionsförbundet och Sällskapet svenska baptistmissionen ha
i en till finansdepartementet under år 1939 inkommen skrift, vari de anhållit
om utvidgning av skattefriheten för religiösa sammanslutningar, förklarat
sig ämna, i den mån så icke redan skett, överflytta bokförlagsrörelse
och annan näringsverksamhet på särskilda för ändamålet bildade bolag.
Beträffande religiösa sammanslutningar, som icke på nyss angivet sätt
överlåta sin ekonomiska verksamhet å särskilda rättssubjekt, måste vid
taxeringsarbetet uppmärksamhet ägnas åt kontrollen av att deras inkomst
av rörelse blir vederbörligen beskattad. Med hänsyn till de restriktiva bestämmelser
som gälla för ideella föreningar i allmänhet kan det vidare, som
kammarrätten påpekat, icke anses uteslutet att vissa i skattehänseende icke
privilegierade föreningar kunna komma att försöka bereda sig skatteförmåner
genom att under religiös täckmantel driva propaganda för icke kyrkliga
syften. Det är därför av vikt att vid tillämpningen av bestämmelserna
tillses, att skattefrihet icke medges åt andra samfund än dem som verkligen
utöva kyrklig verksamhet.

Kommittén har ansett att enligt 5 § 1 mom. e) kommunalskattelagen i
dess föreslagna lydelse skattefrihet skulle komma att åtnjutas för lokaler,
avsedda för utbildning av trossamfundens pastorer, predikanter och övriga
församlingstjänare. Kammarrätten har med anledning av kommitténs uttalande
anmärkt att, om kommitténs uppfattning vore riktig, borde väl
även av dessa samfund inrättade skolor för religiös undervisning åt andra
personer åtnjuta samma förmåner. Kammarrätten har ifrågasatt om icke
cn sådan utvidgning av skattefriheten ginge för långt. Kommittén har, enligt
vad jag inhämtat, grundat sitt uttalande därå, att lokaler för utbildning
av församlingstjänare enligt kommitténs mening måste anses avsedda
för ifrågavarande institutioners verksamhet såsom sådana. Utbildningen av
församlingstjänare har kommittén nämligen förmenat vara en nödvändig
förutsättning för samfundens fortbestånd. Av en sådan tolkning synes alltså
icke behöva följa att alla skolor för religiös undervisning bliva skattefria.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Kommittén har framhållit det såsom otillfredsställande att enligt gällande
rätt skatteplikt till fastighetsskatt ansetts föreligga för religiösa sammanslutningars
predikant- och vaktmästarbostäder i bönehus, under det att
tjänstebostäder för folk- och småskollärare samt till skola hörande vaktmästarbostäder
i praxis icke ansetts skattepliktiga. Som kommittén har påpekat
har 1944 års skattesakkunniga i ett år 1945 avgivet betänkande föreslagit
att skatteplikt till fastighetsskatt skall föreligga för byggnad, som
anvisas till tjänstebostad åt folkskolans lärare. Frågan om de religiösa sammanslutningarnas
predikant- och vaktmästarbostäder torde emellertid, som
kommittén har förutsatt, få upptagas till behandling i samband med att
nyssnämnda betänkande blir föremål för prövning.

B. ARVS- OCH GÅVOBESKATTNINGEN.

Beskattningen av arv och gåvor sker för närvarande enligt förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt. Före tillkomsten av
nämnda förordning gällde förordningen den 19 november 1914 (nr 381)
om arvsskatt och skatt för gåva, vilken förordning under sin giltighetstid
ändrades vid flera tillfällen.

Vad angår arvsbeskattningen har densamma enligt såväl 1914 års som
1941 års arvsskatteförordning formen av en arvslottsskatt, utgående å arvingars
och testamentstagares särskilda lotter i dödsboet. Skattskyldig är
vederbörande arvinge eller testamentstagare. Skatten är dubbelt progressiv,
nämligen dels i förhållande till lottens storlek dels ock i förhållande till
avtagande släktskap. I enlighet härmed fördelas de skattskyldiga i tariffen
för skattens beräkning på fyra klasser, envar med progressiv skatteskala.
Av dessa skatteskalor är skalan i klass I den lägsta och skalan i klass IV
den högsta.

I fråga om juridiska personers testamentsförvärv gällde enligt 1914 års
förordning, att endast kronan var befriad från erläggande av arvsskatt, medan
samtliga övriga juridiska personer voro underkastade skyldighet att
gälda sådan skatt. Vissa av dem kommo emellertid i åtnjutande av skattelindring
så till vida, att skatten beräknades enligt en annan klass i tariffen
än den högsta.

Den nu gällande arvsskatteförordningen medförde vissa ändringar i
fråga om beskattningen av juridiska personers testamentsförvärv. Dessa
ändringar inneburo i huvudsak dels en utvidgning av skattefriheten vid
arvsbeskattningen dels ock, vad angår arvsskattens beräkning, vissa ändringar
med avseende å de juridiska personernas fördelning å de olika
klasserna.

Enligt 3 § i 1941 års förordning äro från arvsskatt befriade:

staten,

stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under samverkan
med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar,

4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. AV 175.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att
främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att
främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet
är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller
utom riket bosatta utlänningar, samt

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att
främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Skattebefrielse tillkommer dock icke sammanslutning, som har till syfte
att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, och ej
heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Med hänsyn till den sålunda gjorda utvidgningen av skattefriheten ansågs
ett upptagande av vissa juridiska personer under klass II i tariffen ej
längre vara erforderligt. De förut under klass II upptagna juridiska personerna
komma, åtminstone i huvudsak, i åtnjutande av skattefrihet enligt
3 §. Enligt 1941 års förordning förekomma juridiska personer först under
klass III, till vilken klass hänföras:

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap,

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål,

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv, samt
registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan
att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska
intressen, huvudsakligen fullföljer tidigare angivet ändamål,

samtliga under förutsättning att fråga är om svensk juridisk person och
skattebefrielse ej åtnjutes enligt 3 §.

För övriga juridiska personer beräknas arvsskatten enligt klass IV.

Dessa bestämmelser innebära således, att vissa rättssubjekt, som verka
för ändamål av i särskilt hög grad allmännyttigt slag, äro befriade från
arvsskatt för sina testamentsförvärv samt att övriga rättssubjekt med allmännyttigt
ändamål tillgodosetts genom skattelindring på så sätt att desamma
placerats i klass III. Till sistnämnda grupp höra bl. a. de juridiska
personer, som kunna hänföras under begreppet »kyrka», samt stiftelser och
sammanslutningar med huvudsakligt syfte att främja religiösa ändamål.
Likaledes hänföras till klass III svenska kyrkans församlingar (såsom ingående
i »annan menighet»).

Vid gåvobcskattningen gäller med avseende å skattens beräkning samma
tariff som vid arvsbeskattningen. Skattskyldig till gåvoskatt är gåvans
mottagare. Emellertid är skattefriheten vid gåvobeskattningen betydligt
mera vidsträckt än vid arvsbeskattningen. Till stöd för den utvidgade befrielsen
från gåvoskatt har närmast åberopats det skälet, att benägenheten
att genom gåvor understödja allmännyttiga institutioner kunde befaras
komma att minskas, om en del av gåvan toges i anspråk för gäldande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

gåvoskatt. Detta skäl har ansetts göra sig gällande med större styrka vad
angår gåvor än i fråga om testamentsdonationer. I och med arvfallet inträder
nödtvunget en äganderättsövergång, och arvlåtaren har att räkna med
att därvid kvarlåtenskapen i sin helhet blir föremål för arvsbeskattning. I
såväl 1914 års som 1941 års förordning har sålunda frihet från gåvoskatt
medgivits vissa juridiska personer med allmännyttigt ändamål. Enligt 38 §
i 1941 års förordning äro sålunda — förutom de i 3 § omförmälda juridiska
personerna—• samtliga de under klass III uppräknade slagen av rättssubjekt
befriade från gåvoskatt. Skattebefrielse enligt 38 § tillkommer dock
endast svensk juridisk person. Från skattebefrielse enligt samma paragraf
undantagas även sådana fall, där givaren för sin livstid eller för viss tid
förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan
förmån av den bortgivna egendomen eller del därav.

Såsom härav framgår äro gåvor till rättssubjekt med religiösa ändamål
under nyss angivna förutsättningar helt frikallade från gåvoskatt.

Genom beslut vid 1947 års riksdag har den gällande arvslottsbeskattningen
kompletterats med en särskild kvarlåtenskapsskatt, vilken skall
gäldas av det oskiftade dödsboet. Bestämmelserna härom finnas i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt, vilken trätt i
kraft den 1 januari 1948. Kvarlåtenskapsskatt, som utgår enligt en progressiv
skala, skall erläggas i fall då behållningen i boet överstiger 30 000
kronor. Vid beräkningen av den skattepliktiga kvarlåtenskapen må dock
vissa avdrag göras. Sålunda skall i den skattepliktiga kvarlåtenskapen
bl. a. icke ingå efterlevande makes giftorättsandel. Av intresse i detta sammanhang
är vidare, att vid den skattepliktiga kvarlåtenskapens beräkning
skall från behållningen i boet avräknas lott, som på grund av arv eller
testamente tillfaller juridisk person som enligt 3 eller 38 § arvsskatteförordningen
är befriad från arvsskatt eller gåvoskatt. Testamentslegat till
juridiska personer med allmännyttigt (däribland religiöst) ändamål undantagas
därigenom från kvarlåtenskapsbeskattning.

Enligt förordningen om kvarlåtenskapsskatt skall skatt såsom för kvarlåtenskap
även erläggas för vissa gåvor. Skattskyldighet föreligger dock ej
för sådan gåva till i 3 eller 38 § arvsskatteförordningen omförmäld juridisk
person, för vilken befrielse från gåvoskatt åtnjutes.

Efter tillkomsten av 1941 års förordning har inom riksdagen frågan
om ändring av bestämmelserna rörande beskattningen av nu förevarande
juridiska personers testamentsförvärv vid ett tillfälle varit under behandling.
I motioner vid 1955 urs riksdag yrkades sålunda, att kyrka, landsting,
kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap måtte
befrias från erläggande av arvsskatt vid testamentsförvärv. På hemställan
av bevillningsutskottet föranledde dessa motioner icke någon riksdagens
åtgärd. Utskottet erinrade därvid om den inom dissenterlagskommittcn pågående
utredningen rörande bl. a. kyrkosamfundens och de frikyrkliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

sammanslutningarnas rättsliga ställning samt framhöll, att vid denna utredning
jämväl frågan om dessa juridiska personers behandling i beskattningshänseende
torde komma under övervägande. Resultatet av berörda
utredning borde enligt utskottets mening avvaktas. På grund därav och då
bestämmelserna i ämnet tillkommit så nyligen som år 1941, ansåge sig utskottet
icke böra tillstyrka bifall till motionerna.

I yttrandena till dissenterlagskommittén ha önskemål framställts om ändrad
lagstiftning av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Missionssällskapet
Bibeltrogna vänner, Svenska alliansmissionen, Svenska baptistsamfundet,
Svenska missionsförbundet och Örebro missionsförening, önskemålen gå ut
på att beskattningen av testamentsförvärv för religiösa sammanslutningar
skall ske med tillämpning av klass II.

Sålunda liar Svenska baptistsamfundet ifrågasatt det lämpliga i att å
arv för missionsändamål uttages skatt enligt klass III. Samfundet har därvid
framhållit, att de fria samfunden för sin mycket omfattande mission
vore beroende av frivilliga gåvor i motsats till statskyrkan, där i varje
fall för den övervägande delen av evangelisk verksamhet inom landet uttaxering
ägde rum, en uttaxering vari även de frikyrkliga finge deltaga.
Det vore under sådana förhållanden rättvist att ett stöd från statens sida
medgåves åtminstone i den formen, att donationer för religiös och social
verksamhet bleve, om icke skattefria, så dock skattepliktiga efter klass II.
Därigenom skulle också givare av dylika donationer uppmuntras.

Dissenterlagskommittén har anfört:

Enligt 3 § i 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt äro vissa
juridiska personer med i särskilt hög grad allmännyttigt ändamål befriade
från skattskyldighet vid såväl arvs- som gåvobeskattningen. Juridiska personer
med religiöst ändamål äro ej omnämnda i detta stadgande. Om här
bortses från den enligt 3 § medgivna skattebefrielsen, äro emellertid stiftelser
och sammanslutningar med religiöst ändamål likställda med alla
andra rättssubjekt, vilka främja allmännyttiga ändamål. Vid arvsbeskattiiingen
gäller sålunda, att bl. a. stiftelser och sammanslutningar med huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål erlägga arvsskatt enligt klass III i tariffen för skattens beräkning.
Denna likställighet föreligger även i förhållande till församlingarna
inom svenska kyrkan, vilka likaledes hänföras till klass III. Beträffande
gåvobeskattningen gäller enligt 38 §, att samtliga de juridiska personer,
vilka omförmälas i 3 § eller som vid arvsbeskattningen äro hänförliga
till klass III, under vissa förutsättningar äro befriade från gåvoskatt.
Gåvor till stiftelser och sammanslutningar med religiöst ändamål äro
således i regel fritagna från gåvoskatt. Sådana stiftelser och sammanslutningar
beröras ej heller av den år 1947 införda kvarlåtenskapsskatten. För
egendom, som genom testamente eller såsom gåva tillfaller juridisk person
med allmännyttigt ändamål, utgår nämligen icke kvarlåtenskapsskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Den fråga, som här uppkommer till bedömande, är således närmast,
huruvida de nuvarande bestämmelserna rörande arvsskatt för testamentslegat
till sammanslutningar med religiöst ändamål kunna anses tillfredsställande.
En jämförelse får därvid göras med den ställning, som i beskattningshänseende
intages av andra likartade rättssubjekt. Kommittén
kan ur denna synpunkt sett icke finna någon anledning till erinran mot
ifrågavarande bestämmelser. Eftersom landsting, kommuner och andra menigheter
(församlingar inom svenska kyrkan däri inbegripna) äro placerade
i klass III, böra även kyrkor och andra rättssubjekt med religiöst
ändamål hänföras till samma klass. De i några yttranden till kommittén
uttalade önskemålen om en uppflyttning vid arvsbeskattningen av religiösa
sammanslutningar från klass III till klass II bero sannolikt på ett
förbiseende i så måtto, att de genom 1941 års förordning vidtagna ändringarna
i klassindelningen icke beaktats. Numera förekomma icke några
juridiska personer i klass II.

Kommitténs förslag synes ej heller i redaktionellt avseende behöva föranleda
någon ändring av hithörande bestämmelser i arvsskatteförordningen.
Därest kommitténs förslag genomföres, komma särskilda trossamfund
och trossammanslutningar att inrymmas inom det mera vidsträckta begreppet
sammanslutning med huvudsakligt syfte att främja religiöst ändamål.
Det bör dock uppmärksammas, att — såsom i annat sammanhang
närmare utvecklats —- efter genomförandet av kommitténs förslag med
kyrka kommer att avses endast sådana fall, där vederbörande lokalkyrka,
domkyrka e. d. såsom ägare till viss för svenska kyrkan avsedd egendom
anses utgöra juridisk person, varemot de nuvarande erkända samfunden
av främmande trosbekännare, vilka enligt nu gällande bestämmelser anses
ingå i begreppet kyrka, enligt förslaget ej skulle göra detta. Såsom framgår
av vad nyss nämnts har detta emellertid i sak ej någon betydelse.

Emot kommitténs här återgivna uttalanden har ingen särskild erinran
framställts i yttrandena över betänkandet.

Departementschefen. Icke heller jag finner anledning föreligga till ändring
av gällande bestämmelser om de religiösa sammanslutningarnas ställning
vid arvs- och gåvobeskattningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

III. Lindring i skattskyldigheten för kyrkligt ändamål för
dem, som ej tillhöra svenska kyrkan.

A. GÄLLANDE BESTÄMMELSER M. M.

Enligt 13 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning må de för särskilda kyrkliga förättningar
stadgade avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller
betjäning ej påföras främmande trosförvant i annat fall än att sådan förrättning
blivit på hans egen begäran verkställd. I övrigt hänvisas i nämnda
författningsrum till den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan
samt hennes prästerskap och betjäning, som enligt lag den 16 oktober 1908
tillkommer vissa främmande trosbekännare. En bestämmelse av samma
innebörd som i nyssberörda 13 § fanns redan i 1860 års religionsfrihetsförordning.

Genom nämnda lag av år 1908, sådan densamma lyder enligt lag den 2
juni 1950 (nr 282), har stadgats, att vid debitering av i slutlig eller tillkommande
skatt ingående avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap,
kyrkomusiker eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller
eljest utdebiteras, skall iakttagas att för den till kommunal inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten dylika avgifter skola med endast hälften av det
belopp, som eljest bort utgå, påföras medlemmar av sådan i riket befintlig
församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken äger
rätt till offentlig religionsutövning. Vad sålunda stadgats skall dock gälla endast
såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då debitering
av de i slutlig skatt ingående avgifterna verkställes, i laga ordning
övergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande
församlingen.

I ändamål att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande
trosbekännare skall enligt nämnda lag intyg om deras namn och bostad ävensom
därom att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande
tillhöra den främmande församlingen av denna församlings föreståndare
utfärdas och före april månads utgång tillställas vederbörande pastorsämbete,
som har att före den 1 juni översända intyget, behörigen, granskat,
till vederbörande lokala skattemyndighet.

Beträffande lagens tillämpningsområde har stadgats den inskränkningen
att, om avgifterna till prästerskapets avlöning äro grundade å löneregleringsresolution,
fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande av
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller å äldre konvention eller förening,
eller om avgifterna till kyrkobetjäningens avlöning utgå efter andra
grunder än dem, som äro stadgade för utgörande av allmän kommunalskatt,
må nedsättning i dylika avgifter ej äga rum.

Den enligt 1908 års lag medgivna skattelindringen för främmande trosbekännare
hänför sig således endast till sådana avgifter, som påföras för

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Skattelindring
är däremot ej medgiven beträffande avgifter, som utgå för fastighet.

Enligt en samtidigt med 1908 års lag utfärdad kungörelse ägde vederbörande
församling att av allmänna medel undfå ersättning med belopp, motsvarande
lindringen, där det avgiftsbelopp, för vilket befrielse åtnjutits, för
året uppgått till sammanlagt minst 50 kronor.

Församlingarnas rätt till ersättning av statsmedel till följd av ifrågavarande
skattelindring avskaffades emellertid genom beslut vid 1942 års riksdag.

I 1925 års religionsfrihetssakkunnigas betänkande angående vidgad rätt
till utträde ur svenska kyrkan (SOU 1927: 13) upptogs ånyo frågan om
skattelindring för dem som ej tillhöra svenska kyrkan. Beträffande rätten
till utträde ur svenska kyrkan föreslogo de sakkunniga, att den, som ville
uttfäda, skulle kunna göra detta utan uppgivande av något trossamfund,
till vilket han ville övergå. I fråga om skattskyldigheten föreslogo de sakkunniga,
att lindring däri skulle beredas alla dem, som enligt de sakkunnigas
förslag kunde komma att intaga en ställning utanför statskyrkan.
Nedsättning skulle sålunda ske med hälften av de avgifter till kyrkliga
ändamål, som utgingo på grundval av taxeringen till bevillning för inkomst
av fast egendom, kapital eller arbete, dock med undantag för avgifter på
grund av äldre lönereglering. Skattelindring skulle däremot icke medgivas
beträffande avgifter, som utgingo för fast egendom. Liksom enligt 1908 års
lag förutsattes för erhållande av den föreslagna skattelindringen, att vederbörande
sedan början av det år, då debitering av avgifterna verkställdes,
icke tillhört svenska kyrkan. Ersättning skulle beredas församlingarna för
den genom skattelindringen uppkommande förlusten, då densamma uppginge
till minst 100 kronor. Såsom ett provisorium borde ersättningen utgå
av kyrkofondens medel.

I remissyttrandena över 1925 års religionsfrihetssakkunnigas förslag kommo
delade meningar till uttryck angående lämpligheten av förslagets genomförande
i denna del. Förslaget har ej framlagts för riksdagen.

B. SAMBANDET MELLAN RÄTTEN TILL FRITT UTTRÄDE UR SVENSKA
KYRKAN OCH RÄTTEN TILL LINDRING I SKATTSKYLDIGHETEN
FÖR KYRKLIGT ÄNDAMÅL.

Inledning.

Den skattelindring, som enligt 1908 års lag tillkommer dom, som tillhöra
av staten erkända samfund av främmande trosbekännare, motiverades vid
sin tillkomst till stor de! av billighetssynpunkter. Dissenterskattckommittén,
vars betänkande låg till grund för 1908 års lagstiftning, anförde sålunda
bl. a., att vid bedömandet av frågan om främmande trosbekännares rätt till
lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan och hennes funktionärer
billighetens grundsatser visserligen borde tillämpas och individernas reli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

giösa känslor tillbörligt beaktas, men att man icke finge bortse därifrån att
Sveriges grundlagar hävdade såsom en statsangelägenhet den lutherska kyrkans
upprätthållande ävensom att staten ålagt det svenska prästerskapet
mångfaldiga rent borgerliga bestyr, vilka avsåge alla medborgare utan hänsyn
till deras trosbekännelse. Även andra än statsreligionens bekännare
måste följaktligen, yttrade kommittén, såsom statsborgare och medlemmar
av kommunerna finna sig i att genom skattebidrag främja de statskyrkliga
ändamålen i en av omständigheterna påkallad utsträckning. Såsom skäl
för skattelindring åberopade kommittén vidare bl. a., att främmande trosbekännare
hade skattskyldighet till såväl svenska kyrkan som egen församling
samt att motsvarighet mellan skatteplikt och rösträtt icke förelåge.
Skattelindringens begränsning till sådana kristna eller mosaiska trosbekännare,
som i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhörde någon i
riket befintlig, lagligen erkänd församling av främmande trosbekännare,
motiverades av kommittén med att det eljest kunde befaras att personer
blott för vinnande av lindring i skattskyldigheten anmälde sig till utträde ur
kyrkan, särskilt när större utgifter för kyrkliga ändamål förestode.

W25 års religionsfrihetssakkunniga funno att hänsyn till religions- och
samvetsfrihetens princip samt till den omständigheten, att personer, vilka
icke tillhörde statskyrkan, måste förvägras rösträtt i kyrkliga angelägenheter,
kunde åberopas till stöd för skattelindring åt alla dem, som enligt de
sakkunnigas förslag kunde komma att intaga en ställning utanför statskyrkan.
För vissa grupper bland dessa personer, nämligen de, som vore anslutna
till annat trossamfund, kunde även det skälet åberopas, att de, om
lindring ej medgåves, skulle bliva betungade med en dubbel avgiftsplikt till
kyrkliga ändamål. Det skulle även enligt de sakkunnigas mening kunna anföras
— och detta gällde samtliga grupper — att personer, som icke tillhörde
statskyrkan, ej kunde antagas hava gagn eller åtminstone icke lika stort
gagn av de statskyrkliga inrättningarna och den statskyrkliga verksamheten
som kyrkans egna medlemmar, varför även ur denna synpunkt en lindring
i avgifterna till sagda ändamål kunde anses böra av billighetsskäl medgivas
ifrågavarande personer.

Gentemot de invändningar, som ur statsrättslig synpunkt kunde anföras
mot den ifrågasatta reformen, nämligen den svenska kyrkans egenskap av
statskyrka, anförde de sakkunniga, att statsmedborgarna icke kunde undandraga
sig skyldigheten att indirekt, genom skatt till staten, understödja
kyrkan men att det ställde sig något annorlunda med de avgifter som uttaxerades
direkt till kyrkliga ändamål. Det statsändamål, som statskyrkan
vore avsedd att fylla, låge nämligen på ett annat plan än andra statsändamål
och kyrkans uppgift kunde rätt fyllas endast om och i den mån
samhällsmedlemmarna personligen därvid medverkade. Men de, som ställde
sig utom statskyrkan, hade icke och kunde icke ha samma personliga
solidaritet med kyrkan som hennes egna medlemmar. Staten, som tilläte
och auktoriserade denna deras ställning, finge därigenom anses hava medgivit,
att statsändamålet i fråga icke hade samma betydelse för de utom

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

kyrkan varande som för de i kyrkan kvarstående. Under sådana förhållanden
måste det anses möjligt för staten att, om goda skäl eljest talade därför,
medgiva en differentiering i den direkta skattskyldigheten till statskyrkan
och i den utsträckning omständigheterna påkallade befria dem, som
ställde sig utom kyrkan, från den direkta skattskyldigheten till densamma.
Förutsättningar för skattelindring måste dock vara, att den kunde ske utan
att den statskyrkliga verksamhetens upprätthållande äventyrades och utan
att de kvarstående kyrkomedlemmarnas berättigade intressen åsidosattes.

Mot en utsträckning av skattelindringen till andra personer än sådana,
som tillhörde erkända trossamfund, hade även åberopats, att man borde
söka garanti mot att dissenterlagens bestämmelser om rätt till utträde ur
statskyrkan skulle utnyttjas i egennyttigt syfte. Ett sätt att förhindra utträde
av ekonomiska motiv vore att låta dem, som utträdde utan att ansluta
sig till annat trossamfund, erlägga vad man skulle kunna beteckna som en
ersättningsskatt, nämligen en avgift till något annat allmänt ändamål, exempelvis
undervisningsväsendet eller samhällets barnavård, med belopp
motsvarande den lindring, de erhölle i de kyrkliga utskylderna. En sådan
anordning skulle emellertid på en omväg upphäva den skattedifferentiering,
som de sakkunniga ansåge vara motiverad.

På grund av vad sålunda anförts anslöto sig'' de sakunniga principiellt
till den meningen, att lindring i kyrkliga utskylder borde beredas alla dem,
som enligt de sakkunnigas förslag kunde komma att intaga en ställning
utanför statskyrkan.

Dissenterlagskommittén.

Den motivering, som legat till grund för nu gällande bestämmelser i ämnet,
kunde enligt dissenterlagskommitténs mening icke anses helt överensstämma
med nutida uppfattning. Att den som utträtt ur svenska kyrkan
och anslutit sig till annat trossamfund ej borde deltaga i täckandet av
sådana utgifter, som uteslutande föranleddes av svenska kyrkans religiösa
verksamhet och som sålunda uteslutande sammanhängde med tillhörigheten
till svenska kyrkan, syntes kommittén vara en ofrånkomlig konsekvens
av religionsfrihetens princip. Detta kunde alltså ingalunda betraktas
som en av enbart billighetsskäl lämnad eftergift, låt vara att även billighetsskäl
talade i samma riktning. Någon större meningsskiljaktighet syntes
numera knappast råda på denna punkt. Kommittén kunde i detta avseende
hänvisa till de över religionsfrihetssakkunnigas förslag avgivna remissyttrandena.
Den kritik, som i flera av dessa yttranden riktats mot den av
de sakkunniga föreslagna utvidgningen av skattelindringen beträffande
kyrkliga ändamål, hade sålunda närmast gällt skattelindringen för dem
som ej anslutit sig till annat trossamfund. Kommittén funne på grund av
det anförda icke erforderligt att närmare än som skett utveckla skälen för
att skattelindring med avseende å avgifterna till svenska kyrkan borde
medgivas dem som tillhörde annat trossamfund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Mera tveksam tedde sig för kommittén frågan om skattelindring för
dem som stode utanför svenska kyrkan utan att tillhöra annat trossamfund.
Även den ståndpunkt, som sådana personer intoge, kunde bero på
samvetsskäl. Det skulle emellertid kunna invändas, att en livsuppfattning,
som toge sig dylika uttryck, icke med samma fog och i lika hög grad kunde
förtjäna respekt som en av religiös övertygelse föranledd övergång från
svenska kyrkan till annat trossamfund. Vidare kunde framhållas att religiös
verksamhet sedan gammalt intagit en särställning i jämförelse med
övrig verksamhet med allmännyttigt syfte. Enligt kommitténs mening
vore, på sätt kommittén uttalat i sin motivering för en utsträckning av
skattefriheten för religiösa sammanslutningar, den religiösa verksamhet,
vilken såsom helhet betraktad kunde anse-s vara av kyrklig karaktär, i hög
grad samhällsgagnande. Det skulle därför kunna göras gällande, att ett
avståndstagande från eller likgiltighet för detta allmänna intresse icke borde
föranleda skattelindring. Ytterligare kunde invändas, att den, som utträtt
ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat trossamfund, icke finge
vidkännas några utgifter av det slag, som med skattskyldigheten till svenska
kyrkan avsåges. En åt sådana personer medgiven skattelindring skulle alltså
för dem innebära en förmån, vilken ej komme andra till del. Att detta
kunde väcka betänkligheter vore förståeligt. Frågan måste emellertid ses
i samband med spörsmålet om rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan.
Ansåges rätten till sådant utträde böra genomföras, vilket kommittén förordat,
måste det enligt kommitténs uppfattning vara principiellt oriktigt
att av de utträdda kräva bidrag till täckande av kostnaderna för kyrkans
religiösa verksamhet. Ett utträde med bibehållande av samma ekonomiska
förpliktelser gentemot kyrkan som före utträdet ålegat den utträdande
kunde icke sägas vara fullt fritt. Att märka vore även, att den utträdde vid
ett bibehållande av skattskyldigheten till svenska kyrkan komme i ett
sämre läge än före utträdet, i det avseendet att han icke ägde möjlighet att
deltaga i bestämmandet av de utgifter, till vilka han finge bidraga. Å andra
sidan funnes det visst fog för den uppfattningen att även den, som utträtt
ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat trossamfund, hade något
gagn av den kyrkliga verksamheten. Jämväl för en sådan person kunde
det anses vara till fördel att leva i ett samhälle med religiöst ordnade
förhållanden. Så kunde man i varje fall se saken ur allmän synpunkt. Det
syntes emellertid icke kunna förnekas, att den religiösa verksamheten icke
hade samma betydelse för en sådan person som för den, vilken tillhörde
svenska kyrkan eller ett annat trossamfund. Ett bibehållande av skattskyldigheten
måste vidare anses innebära, att kyrkan i ifrågavarande avseende
tillerkändes ett företräde framför andra trossamfund, något som ej
syntes vara i överensstämmelse med nutida uppfattning.

På grund av det anförda ansåg dissenterlagskommittén rätten till utträde
ur svenska kyrkan böra åtföljas av skattelindring till kyrkliga ändamål
för den utträdde även i de fall, då vederbörande ej anslutit sig till
annat trossamfund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Dissenterlagskommittén framhöll, att det givetvis vore av vikt, att bestämmelserna
om skattelindring för ur svenska kyrkan utträdda personer
utformades på sådant sätt att desamma icke direkt uppmuntrade till utträde
av ekonomiska motiv. Kommittén hade icke förbisett, att, om skattelindring
tillerkändes envar, som begagnade den föreslagna vidgade rätten
till utträde ur .svenska kyrkan, detta kunde i än högre grad locka till utträde
än man tänkt sig vid tillkomsten av 1908 års lagstiftning. Visserligen
torde väl den åsyftade skattelättnaden i allmänhet bliva relativt obetydlig,
men församlingar funnes dock, särskilt på landsbygden, där utdebiteringen
till kyrkliga ändamål vore ganska hög, och det kunde tänkas,
att en och annan i en dylik församling boende .skulle vilja begagna utvägen
att utträda ur svenska kyrkan för att därigenom minska sin samlade
skattebörda.

I detta sammanhang erinrade dissenterlagskommittén om att frågan om
införande av en ersättningsskatt för dem, som utträda utan
att ansluta sig till annat trossamfund såsom kompensation för skattelindringen,
för att förhindra utträde av ekonomiska motiv ingående diskuterats
av religionsfrihetssakkunniga. Mot införandet av en sådan skatt hade religionsfrihetssakkunniga
bl. a. anfört följande. Genom ersättningsskatten
skulle på en omväg upphävas den skattedifferentiering, som de sakkunniga
ansett vara motiverad, och ersättningsskatten skulle även i praktiken
medföra allvarliga olägenheter. Den kunde svårligen utmätas annorlunda
än i förhållande till storleken av de avgifter från vilka vederbörande erhållit
befrielse. Man kunde nämligen med hänsyn till den växlande storleken
av utdebiteringen för kyrkliga ändamål inom olika församlingar och
under olika år icke tänka sig något i förväg fixerat avgiftsbelopp. De personer,
varom här vore fråga, skulle således alltjämt få betala belopp, vilkas
storlek bleve beroende av de i kyrkan kvarstående församlingsmedlemmarnas
beslut, i vilka de icke finge deltaga. I den mån statsmedel av skattenatur
användes för fyllande av den brist i församlingarnas kassor, som
uppstått genom utträdet, måste de utträdande deltaga även i dessa medels
anskaffande och komine då utträdet att medföra en ökad skattskyldighet.
Vidare vore det att befara, att en dylik ersättningsskatt kunde leda till
disposition av skattemedel för tillfredsställande av behov, som eljest icke
skulle ha utsikt att bliva tillgodosedda. Den inflytande ersättningsskatten
måste nämligen på något sätt användas, under det att den i församlingarnas
kassor uppkommande bristen i allt fall måste fyllas. Slutligen hade
framhållits, att uppbörden och redovisningen av ifrågavarande avgiftsbelopp
skulle medföra besvär och kostnader, som ofta nog icke komme att
.stå i proportion till beloppens storlek. De sakkunniga hade på grund av
det anförda ansett sig böra låta tanken på införandet av en ersättningsskatt
falla.

Dissenterlagskommittén höll före, att så starka praktiska skäl talade
emot införande av en ersättningsskatt, att detta ej borde ifrågakomma.
Därvid anslöt ,sig kommittén till de synpunkter, som anförts av religions -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

frihetssakkunniga. Därjämte framhöll kommittén, att den syn på ersättningsskatten,
varåt tidigare givits uttryck, ej vore så omedelbart tillgänglig
för gemene man, att man kunde räkna med allmän förståelse för densamma.
Sannolikt skulle en dylik skatt i många fall uppfattas såsom ett
förfarande, avsett att på en omväg hålla de ur kyrkan utträdda bundna
vid de förpliktelser, mot vilka de i religionsfrihetens namn reagerade.

Dissenterlagskominittén anförde vidare, att det förefölle kommittén som
om införandet av systemet med skatt vid källan borde föranleda en tillbakaflytlning
av den för s kattelind ringens inträdande avgörande
tidpunkten. Det syntes sålunda rimligt, om såsom villkor
för skattelindring krävdes, att vederbörande under hela det kalenderår,
varunder den beskattade inkomsten åtnjutits, icke tillhört svenska kyrkan.
Skattelindring skulle då tillkomma den, som sedan början av det kalenderår
som närmast föregått taxeringsåret, icke tillhört svenska kyrkan.
Enär de uppbördsterminer, som komme närmast efter avräkningen mellan
den slutliga och den preliminära skatten, infölle först under året efter det,
då taxering och debitering ägt rum, medförde den av kommittén sålunda
föreslagna ändrade tidsbestämningen, att verkningarna av rätten till skattelindring
framträdde först under tredje året efter utträdet ur svenska
kyrkan. Den ändrade tidsbestämningen samt det förhållandet, att skattelindringen
inverkade först å den slutliga skattens beräkning, syntes kommittén
ändamålsenliga även i så måtto, att den ekonomiska fördelen av
utträdet därigenom förskötes framåt i tiden, i jämförelse med vad som
gällde enligt nuvarande bestämmelser. Någon ytterligare sådan förskjutning
kunde kommittén däremot icke förorda. Ej heller ansåge sig kommittén
böra ifrågasätta andra lagstiftningsåtgärder i syfte att förebygga
utträde ur svenska kyrkan av ekonomiska motiv. Kommittén hölle dock icke
för sannolikt, att utträde ur svenska kyrkan i syfte att därigenom vinna
ekonomiska fördelar skulle, om kommitténs förslag genomfördes, komma
att ske i någon mera betydande utsträckning. Att stå utanför svenska kyrkan
medförde ju en särställning bl. a. så till vida, att förlust av rösträtt
såväl vid prästval som i kyrkliga ärenden i övrigt inträdde. Betydelsen av
de återhållande momenten i fråga om utträdet ur svenska kyrkan borde
icke underskattas. I Finland och Norge, där en motsvarande rätt redan förefunnes,
hade denna rätt ej heller begagnats i någon mera avsevärd omfattning.
Det borde härvid även uppmärksammas, att den skattelindring,
som i vårt land genom 1908 års lag bereddes medlemmar av erkända församlingar
av främmande trosbekännare, icke i någon större utsträckning
lockat till utträde ur kyrkan.

Enligt kommitténs förslag skulle alltså skattelindring tillkomma den,
som sedan början av det kalenderår som närmast föregått det, då debitering
av de i slutlig skatt ingående avgifterna verkställdes, icke tillhört
svenska kyrkan. Beträffande den, som förut ej tillhört svenska kyrkan men
inträtt däri, finge denna bestämmelse den innebörden, att förmånen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

skattelindring upphörde tämligen snart efter det att inträdet i kyrkan ägt
rum. Redan vid den debitering, som verkställdes närmast efter det att debiteringsförrättaren
erhållit kännedom om inträdet i kyrkan, skulle sålunda
vederbörande påföras full kyrklig skatt. Att därigenom uppstode en
olikformighet i jämförelse med den tid, efter vilken skattelindring medgåves
vid utträde ur kyrkan, kunde enligt kommitténs mening icke möta betänkligheter.
Den omständigheten, att skattelindring efter utträde ur svenska
kyrkan till förebyggande av missbruk medgåves först vissa år efter
utträdet, torde ej böra föranleda därtill att efter inträdet i kyrkan uttagandet
av full kyrklig skatt skulle i motsvarande mån framflyttas. Uppenbart
vore även, att införandet av större likformighet härutinnan skulle rent
tekniskt komplicera förfarandet.

Beträffande frågan om vilka som böra åtnjuta skattelindring
framhöll dissenterlagskommittén, att den skattelindring, varom här
vore fråga, grundade sig på skäl, som närmast hade samband med vederbörandes
personliga förhållande till svenska kyrkan, och därvid i främsta
rummet på ett hänsynstagande till religions- och samvetsfrihetens krav.
Sådana skäl kunde icke åberopas beträffande de juridiska personerna. Det
torde därför i allmänhet icke finnas anledning att ifrågasätta skattelindring
för juridiska personer.

Emellertid skulle det kunna tänkas, fortsatte kommittén, att skäl för
skattelindring förelåge beträffande vissa sådana juridiska personer, för
vilka inkomsten, där den över huvud taget beskattades, endast vore underkastad
enkelbeskattning samt denna beskattning av praktiska skäl vore
lagd på den juridiska personen och icke på dess delägare eller medlemmar
eller på dem, som eljest i sista hand finge del av inkomsten. Kommittén
åsyftade här religiösa sammanslutningar av utom svenska kyrkan stående
personer samt stiftelser med ändamål att främja religiös verksamhet utom
kyrkan. I detta hänseende erinrade kommittén om att kommittén föreslagit
viss utvidgning av skattefriheten för dylika rättssubjekt, Enligt förslaget
skulle sålunda sådana »särskilda trossamfund och trossammanslutningar»,
vilka utövade kyrklig verksamhet, erhålla skattefrihet vid kommunalbeskattningen
för annan inkomst än av fastighet och av rörelse och vid
statsbeskattningen för annan inkomst än av rörelse. Stiftelser med religiösa
ändamål hade i den av kommittén föreslagna författningstexten
icke uppräknats bland de från skattskyldighet frikallade rättssubjekten.
Därest kommitténs förslag rörande skattefriheten för religiösa sammanslutningar
genomfördes, torde emellertid åt »särskilda trossamfund och
trossammanslutningar» donerade fonder, även om dessa blivit taxerade såsom
självständiga stiftelser, i stor utsträckning komma i åtnjutande av
skattefrihet, ehuru något uttryckligt stadgande härom ej meddelats. På
grund härav funne kommittén icke erforderligt alt föreslå lindring för
rättssubjekt av ifrågavarande slag beträffande skatt å sådan inkomst, som
enligt kommitténs förslag skulle komma att beskattas. Vad anginge så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17-5.

dana kyrkliga avgifter, vilka utginge för fastighet, innebure kommitténs
förslag av skäl, som i det följande komme att närmare utvecklas, över huvud
taget icke någon lindring i dylika avgifter.

Dissenterlagskommittén framhöll vidare, att eu särskild fråga i detta
sammanhang vore, huruvida skattelindring borde tillkomma oskift dödsbo
efter person, som icke tillhört svenska kyrkan. Skäl kunde anföras såväl
för som emot skattelindring för sådana dödsbon. Ett skäl, som talade
för skattelindring för dödsbo efter person, som ej tillhört svenska kyrkan,
vore givetvis önskvärdheten av att dödsboets skattskyldighet icke gjordes
mera vidsträckt än den avlidnes. Härvid erinrade kommittén om att oskift
dödsbo i flera avseenden vid beskattningen likställts med fysisk person.
Oskifta dödsbon erlade sålunda enligt 10 § 1 inom. förordningen om statlig
inkomstskatt skatt till staten efter samma skala som fysiska personer.
Ett dödsbo erhölle vid taxeringen året efter dödsfallet ortsavdrag med
samma belopp som skulle ha medgivits den avlidne, om han fortfarande
levt. Om dödsboet under året efter det, då dödsfallet inträffade, fortfarande
vore oskiftat, åtnjötes emellertid vid den därpå följande taxeringen i regel
icke ortsavdrag.

Med hänsyn till dessa bestämmelser skulle det kunna göras gällande,
att oskift dödsbo efter person, som ej tillhört svenska kyrkan, borde erhålla
lindring i den .skatt, som påfördes på grund av taxering året efter
dödsfallet. Den beskattade inkomsten bestode då till större eller mindre del
av den avlidnes inkomst. Däremot syntes svårt att försvara skattelindring
för dödsbo, som varit oskiftat i flera år. Såsom framginge av 49 § kommunalskattelagen
bortsåges beträffande sådant dödsbo redan vid taxeringens
bestämmande mera från den avlidnes personliga förhållanden, och dödsboet
erhölle ortsavdrag endast i vissa särskilt angivna fall och endast efter
beslcattningsnämnds beprövande. Medgåves skattelindring för dödsbo utan
begränsning till första året efter dödsfallet, syntes detta fördenskull endast
kunna motiveras med att därigenom vunnes en förenkling i förfarandet
och att de flesta dödsbon rätt .snart bleve skiftade. Emellertid funnes
såsom tidigare nämnts även skäl, som talade emot att oskift dödsbo
över huvud taget erhölle skattelindring. Häremot talade givetvis främst
den omständigheten, att oskift dödsbo vore att betrakta .såsom juridisk person.
Då den ifrågavarande skattelindringen vore motiverad av hänsyn till
religions- och samvetsfrihetens krav samt således sammanhängde med den
avlidnes personliga ställning till svenska kyrkan, kunde det otvivelaktigt
göras gällande, att någon grund för skattelindring ej förefunnes beträffande
ett dödsbo. Det kunde ej heller tagas för givet, att i ett dödsbo funnes
delägare, som själva vore berättigade till skattelindring i förevarande avseende.
Vid sitt övervägande av skälen för och emot skattelindring för
askift dödsbo hade kommittén stannat för att låta de principiella skälen
eller alltså de, som talade emot skattelindring, väga tyngst. Kommittén föresloge
således, att skattelindring icke medgåves oskift dödsbo. Därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

hade kommittén även beaktat, att skatteiindring för senare år än det första
efter dödsfallet ej gärna kunde ifrågalcomma samt att ett medgivande av
skatteiindring endast beträffande det första året efter dödsfallet skulle tekniskt
komplicera förfarandet.

Skatteiindring skall alltså enligt kommitténs förslag endast tillkomma
fysiska personer.

Rörande frågan om vilka ska t tefor mer lindringen bör
avse erinrade dissenterlagskommittén om att enligt nu gällande bestämmelser
lindring medgåves i sådana avgifter, som påfördes för den till kommunal
inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Lindring medgåves däremot
icke i sådana avgifter, som utginge för fastighet. Undantagna från
lindring vore vidare avgifter till prästerskapets avlöning grundade å löneregleringsrasolution
enligt 1862 års förordning eller å äldre konvention
eller förening, ävensom sådana avgifter till kyrkobetjäningens avlöning,
vilka utginge efter andra grunder än dem som för utgörande av allmän
kommunalskatt vore stadgade.

Dissenterlagskommittén påpekade, att spörsmålet huruvida lindring borde
ifrågakomma beträffande kyrkliga avgifter för fastighet behandlats av
religionsfrihets,sakkunniga, vilka därvid mot en sådan utsträckning av området
för skattelindringen anfört flera skäl. Sålunda hade bl. a. framhållits,
att en fastighet representerade en kapitaltillgång, som i regel gåve avkastning
i varje ägares hand. Det vore denna påräkneliga inkomst, som
underkastades objektbeskattning i form av garantiskatt å en beräknad inkomst.
Denna beräknade inkomst, som motsvarade ett slags jord- eller kapitalränta,
vore således icke i samma grad som annan inkomst knuten vid
fastighetsägarens person eller beroende av hans personliga arbete. Vidare
anfördes, att förekommande objektskatter kunde inverka på en fastighets
värde. Om en person köpt en fastighet, som vore belastad med objektskatt,
finge man antaga, att priset bestämts med hänsyn tagen därtill. En dylik
köpare syntes sedermera ej med fog kunna göra anspråk på lindring i en
på fastigheten vilande objektskatt till kyrkliga ändamål under åberopande
av sin personliga ställning till svenska kyrkan. De sakkunniga framhöllo
slutligen, att tillämpningen av en dylik skatteiindring understundom
kunde möta praktiska svårigheter, bl. a. i de fall då en fastighet växlade
ägare eller tillhörde olika ägare vilka icke intoge samma kyrkliga status.
De sakkunniga funno sig av dessa skäl icke kunna tillstyrka, att skattelindringen
utsträcktes att gälla avgifter för fast egendom. I vad religionsfrihetssakkunniga
sålunda anfört kunde dissenterlagskommittén för sin
del i allt väsentligt instämma. Kommittén ville därvid .särskilt understryka
vad de sakkunniga yttrat om objektskatternas betydelse för fastighetsvärdena.
I likhet med de sakkunniga ansåge sig sålunda kommittén icke kunna
förorda, att skatteiindring medgåves beträffande sådana avgifter som
påfördes för fastighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Vad angår avgifterna till prästerskapets avlöning grundade å löneregleringsresolution
enligt 1862 års förordning eller å äldre konvention eller
förening, vilka avgifter enligt nuvarande bestämmelser äro undantagna
från skattelindring, har kommittén inhämtat att någon sådan äldre lönereglering
numera icke funnes i tillämpning. Detta undantag vore sålunda
icke längre erforderligt.

Slutligen undantagas enligt nuvarande bestämmelser från skattelindring
avgifter till kyrkobetj äningen,s avlöning, vilka utgå efter andra grunder än
dem, som äro stadgade för utgörande av allmän kommunalskatt. Då den
nu medgivna, liksom även den av kommittén föreslagna skattelindringen
ju endast avser sådana avgifter, som påföres för till kommunal inkomstskatt
beskattningsbar inkomst har det synts dissenterlagskommittén, som
om även detta undantag kunde utgå.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

I ett flertal remissyttranden har dissenterlagskommitténs framställning i
förevarande del underkastats kritisk granskning.

Kammarkollegiet har först vänt sig mot kommitténs uppfattning att svenska
kyrkan är ett trossamfund, av vilket medborgarna äro tvångsanslutna
medlemmar. Kollegiet har däremot ansett obestridligt, att alla medborgare
måste vara medlemmar av en kyrklig kommun (församling) och att de därmed
bleve skattskyldiga till denna. Härefter har kollegiet fortsatt:

Det tvång i religiöst hänseende, som möjligen skulle kunna sägas ligga
i ett dylikt medlemskap med åtföljande skatteplikt till kommunen, förstärkes
i så fall genom att medborgarna i gemen ha att med sin kronoskatt
bidraga i övrigt till det svenska kyrkoväsendets upprätthållande.

Det synes kollegiet icke kunna råda någon tvekan om att det för staten
bör vara en angelägen uppgift att verka för det religiösa livets vidmakthållande
och befrämjande i landet. Några befogade invändningar lära ej heller
kunna framföras mot den ordning och det sätt, varpå staten själv eller
genom sina kyrkliga kommuner utövar denna sin verksamhet. Att den
svenske medborgaren måste lämna bidrag till verksamhetens bedrivande är
därför självfallet och detta i likhet med vad fallet är i fråga om det svenska
skolväsendet oberoende av om han mer eller mindre begagnar sig av
de förmåner och rättigheter, som av staten och kommunerna erbjudas honom.
Det synes i detta hänseende finnas lika litet anledning att medgiva
skattefrihet för den som säger sig vilja av religiösa skäl »utträda ur svenska
kyrkan» som för den som på grund av samvetsbetänkligheter anser
sig ej kunna underkasta sig militär utbildning eller på annat sätt lämna
bidrag till försvarsväsendets upprätthållande. Eftergift i detta hänseende
synes i varje fall ej kunna vara motiverad för andra medborgare än dem,
som till följd av sitt medlemskap i särskilda trossamfund ha utgifter för
detta och därför redan nu erhålla viss lindring i sin skattskyldighet till den
kyrkliga kommunen.

Två ledamöter av kollegiet ha i särskilt yttrande anfört:

Onekligen kan det sägas, att det föreligger ett väsentligt tvång, när medborgaren
nödgas att betala skatt till en samhällsinstitution, som han ogil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

lar eller vars verksamhet han helst såge organiserad på ett annat sätt. Något
samvetstvång utövas dock icke härigenom. Tanken att skattskyldigheten
till stat och kommun skulle innebära ett sådant tvång avvisades redan
av den kristna religionens stiftare.

Den skattefrihet, som för närvarande finnes för främmande trosbekännare,
kan teoretiskt försvaras på så sätt, att staten finner dessa samfunds
religiösa verksamhet vara av sådan art att den bör underlättas och för
detta ändamål till dem avstår viss beskattningsrätt. Om befrielse från skatt
till den kyrkliga primärkommunen är den lämpligaste formen för sådant
understöd, kan diskuteras. Väl så lämpligt synes numera, sedan fordran
på alla medlemmars bekännelsetrohet eftergivits inom statskyrkan, vara
att medel ansloges till samfunden av den allmänna kyrkoavgiften, med
bibehållen full skattskyldighet till den kyrkliga kommunen för dissenters.

Om understöd till dissenterförsamlingar teoretiskt kan försvaras genom
att deras verksamhet finnes nyttig ur statens synpunkt, har dissenterlagskommittén
däremot icke lämnat någon godtagbar motivering för att vissa
medborgare skulle kunna undandraga sig en del av sin skattskyldighet till
den kyrkliga kommunen endast genom anmälan om utträde ur kyrkan. Sådan
befrielse låter icke förena sig med kyrkans bibehållande såsom statsinstitution.
En undersökning visar också att en motsvarande befrielse ej
behövde inträda om statskyrkan upphörde och staten understödde kyrkorna
genom anslag. De kyrkliga kommunerna måste då upphöra och deras
borgerliga uppgifter övertagas av de borgerliga kommunerna. Såväl
kommunal- som statsbeskattningen bleve lika för alla medborgare oberoende
av deras religiösa inställning. Då bidragen till kyrkorna komme att
utgå av statsmedel, bleve skyldigheten att deltaga i dessa bidrag densamma
för alla medborgare.

Kommitténs förslag i nu ifrågavarande de! avstvrkes bestämt.

Statskontoret har, under åberopande av i stort sett samma synpunkter
som kammarkollegiet, anfört alt skattelindring för dissenters i princip icke
borde ifrågakomma. Ämbetsverket har dock ej velat förorda, att inskränkning
skulle göras i de förmåner, som sedan tillkomsten av 1908 års lag åtnjutits
av de främmande trossamfunden.

Verkschefen och två ledamöter ha varit av skiljaktig mening och anslutit
sig till kommitténs uppfattning samt fäst uppmärksamheten på att utträdet
ur svenska kyrkan medför förlust av rösträtt i den kyrkliga kommunen.

Länsstyrelsen i Stockholms lun har ansett tveksamt, huruvida religionsfrihetens
princip borde förlänas sådan räckvidd, att varje person, som frisade
sig från gemenskap med kyrkan, därmed också skulle anses äga ett.
grundat anspråk på befrielse från eller lindring i de bördor, samhället
pålade sina medlemmar för rcligionsvården.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har starkt ifrågasatt det lämpliga i att
meddela personer, som utträtt ur kyrkan utan atl ansluta sig till annat
samfund, skattebefrielse. Länsstyrelsen har härvid åberopat de skäl, som
anförts av kyrkofullmäktige i Mamö, vilka yttrat 1)1. a.:

Disscnterlagskommittén påpekar med all rätt, att det även för dessa
personer, oavsett deras privata uppfattning i religiösa frågor, kan anses
vara en fördel alt få leva i ett samhälle med i religiöst avseende ordnade

5 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 175.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

förhållanden. Att därvid kyrkan gives ett visst företräde framför andra
trossamfund beror helt enkelt därpå, att hon är det samfund, som staten
tar i sin tjänst, när den vill bereda religionsvård åt sina medlemmar. Det
står dessutom de utträdda fritt dels att när som helst återinträda i kyrkan
och dels att — även utan att inträda i kyrkan — taga i anspråk alla de förmåner,
som staten genom kyrkan erbjuder åt samtliga sina medborgare
och detta utan att det kan bli tal om vare sig en särskild avgift härför eller
om en retroaktiv avgift för de år, under vilka skattelindring åtnjutits.

När staten känner såsom sin uppgift att sörja för sina medlemmars religionsvård
och härför begagnar svenska kyrkan såsom sitt organ synes det
Vara principiellt riktigt, att envar, som icke tillhör annat av staten erkänt
trossamfund, lämnar ekonomiskt bidrag härtill, vare sig han vill taga
denna vård i anspråk eller ej. Att här åberopa religionsfrihetsprincipen
torde ej vara riktigt. Bortsett från det faktum, att de ur kyrkan utträdda
ändå i form av statsskatt skulle komma att i någon mån bidraga till hennes
verksamhet, eftersom de församlingar, vilka såsom en följd av den
föreslagna skattelindringen drabbas av minskning i sina inkomster skulle
tå dessa ersatta av statsmedel, kan ju samma skäl för skattelindring åberopas
exempelvis av dem, som på grund av samvetskval icke anse sig
kunna deltaga i landets försvar. Det kan inte gärna tillåtas envar enskild
medborgare att under hänvisning till religionsfrihetsprincipen efter eget
gottfinnande undandraga sig viss del av den skatt, som genom statens egna
åtgärder kommer att påvila medborgarna. Härtill kommer att det synes
föga tilltalande att en person av rent ekonomiska skäl skulle kunna frestas
till utträde ur den kyrka, som i detta sammanhang utgör statens organ för
religionsvård.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att grunden för skattelindringen
icke borde sökas i hänsyn till samvetsfrihetens princip utan finge
hänföras till rena billighetsskäl. Länsstyrelsen har därför avstyrkt skattelindring
för dem som lämna kyrkan utan alt ingå i annat religionssamfund.

Domkapitlet i Uppsala har anfört:

Domkapitlet finner sig ej fullt övertygat av kommitténs argumentering
för dess slutliga ställningstagande beträffande de utanför varje trossamfund
stående. Man torde kunna hävda, att också de hava ett allmänt medborgerligt
intresse av den svenska folkkyrkans existens och verksamhetsmöjlighet.
Och vidare lär det få anses mindre tillbörligt, om utträde ur
svenska kyrkan de facto skulle betingas av ekonomiska grunder, åsyftande
eu personlig utgiftsbesparing. Å andra sidan torde det ej kunna bestridas,
att utkrävandet av oavkortad kyrkoskatt kan betecknas såsom visst tvång
mot dem som av personliga övertygelseskäl utträda ur svenska kyrkan,
utan att vilja ingå i något annat trossamfund. Med hänsyn till det senast
sagda finner sig domkapitlet icke böra motsätta sig kommitténs förslag
i förevarande avseende.

Även domkapitlen i Skara, Strängnäs och Karlstad ha givit uttryck åt
tvekan beträffande det befogade i en skattelindring för dom, som utträda
ur svenska kyrkan utan att ingå i annat trossamfund.

Domkapitlet i Lund har ifrågasatt, om med hänsyn till omfattningen av
prästerskapets borgerliga uppgifter skattelindring över huvud vore motiverad,
men tillagt att möjligen en mindre skattelindring kunde tänkas för
personer tillhörande annat trossamfund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ansett sig icke kunna
biträda förslaget om skattelindring för alla personer, som anmält sitt utträde
ur .svenska kyrkan. Så länge svenska kyrkans organisation och verksamhet
vore att anse såsom ett statsintresse, vore det även statens obestridliga
rätt att av samtliga medborgare utkräva bidrag till denna verksamhet.
Därest något undantag härifrån över huvud taget ansåges böra
ifrågakomma, syntes detta böra omfatta endast sådana statsmedborgare,
som tillhörde trossamfund, vilkas verksamhet i huvudsak sammanfölle
med svenska kyrkans och vars medlemmar kunde förutsättas lämna bidrag
i jämbördig grad till dessa samfund.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse har sagt sig icke
kunna förorda någon skattelindring för dem som utträtt ur svenska kyrkan
utan att tillhöra annat trossamfund.

En motsatt mening har hävdats av juridiska fakulteten vid Uppsala universitet,
som anfört:

Det vill synas, som om en konsekvent tillämpning av religionsfrihetens
princip ovillkorligen måste medföra, att de, som utträtt ur svenska kyrkan,
befrias från alla ekonomiska skyldigheter mot henne. Av praktisk-tekniska
hänsyn betingade villkor kunna väl få fördröja tidpunkten för skattebefrielsens
inträde, men att en sådan bör inträda, så snart detta låter sig utan
praktisk-tekniska olägenheter genomföra, synes ovedersägligt. Om den
utträdde inträder i ett annat samfund eller såsom konfessionslös ställer sig
utanför varje trosgemenskap, måste här vara irrelevant: religionsfrihet
måste också innebära frikallelse från skyldighet att personligen underhålla
ett samfund, som man icke tillhör.

Apostoliske vikarien för Sverige har uttalat sig för ett upphävande av
den skattskyldighet till statskyrkliga ändamål, som för närvarande åligger
medlemmar av utanför statskyrkan stående trossamfund.

Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i Stockholm har ansett, att lindringen
i skattskyldigheten för dem, som icke tillhöra svenska kyrkan, borde
utsträckas, såvida icke fullständig befrielse från skattskyldighet till
svenska kyrkan kunde erhållas.

Några remissinstanser ha diskuterat frågan om införande av en ersättningsskatt
för de konfessionslösa. En sådan skatt har förordats
av kammarrätten och Linköpings domkapitel. Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ha däremot
ansett, att någon ersättningsskatt icke bör införas.

Av dem som förordat införandet av en ersättningsskatt har kammarrätten
(tjänsteförrättande presidenten och två ledamöter) anfört, att ämbetsverket
icke varit övertygat om att en sådan skatt måste utmätas i förhållande
till storleken av de avgifter, från vilka vederbörande erhållit befrielse. Då
det gällt att bestämma storleken av skattelindringen för dissenters hade en
schablon använts, nämligen nedsättning av skatten med hälften, vilken
schablon framkonstruerats med stöd av mycket lösliga beräkningar. Ifrågasättas
kunde om icke analogivis även »ersättningsskattens» storlek kunde

Ktingl. Mnj:ts proposition nr 175.

bestämmas schablonmässigt. En sådan möjlighet vore exempelvis, att skatten
bestämdes i proportion till vederbörandes till kommunal inkomstskatt
beskattningsbara inkomst. Då skatten icke finge hava karaktären av kyrkoavgift,
borde givetvis dess storlek ej vara beroende av utdebiteringen i den
statsskyrkoförsamling den skattskyldige skulle hava tillhört, om utträde ej
ägt rum, utan skatten borde bestämmas efter en för hela riket gemensam
norm. Om skatten anordnades efter enkla linjer, behövde debiteringen ej
vålla stor svårighet; förbises borde ej att även uträkningen av skattelindringen
för dissenters torde orsaka något besvär. Om, såsom de religionssakkunniga
förmodade, kostnaderna icke konnne att stå i proportion till skattebeloppens
storlek, så torde just det resultat hava vunnits som med skattens
införande eftersträvades; i den mån antalet utträden ur statskyrkan minskades,
hindrades reducering av skatteunderlaget inom församlingarna. Konsekvensen
syntes bjuda, att sådan skatt även borde uttagas vid utträden ur
särskilt trossamfund utan att inträde skedde i annan sådan kyrklig gemenskap
eller i statskyrkan. Sådan skatt borde måhända även träffa dem, som
från utlandet inflyttade till Sverige utan att här inträda i något religionssamfund.
Eller med andra ord: skatten kanske borde konstrueras så att
den utgjordes av var och en, som icke tillhörde statskyrkan eller särskilt
trossamfund.

Tre ledamöter av kammarrätten ha varit .skiljaktiga och icke velat förorda
en skatt å personer ,som icke tillhöra något trossamfund. En sådan
skatt skulle enligt deras mening bliva en alltför vidlyftig anordning i förhållande
till de fördelar som därmed skulle kunna vinnas. Därtill komme,
att då de särskilda trossamfunden enligt förslaget skulle sakna beskattningsrätt,
ersättningsskatten i vissa fall skulle utgöra ersättning för en frivillig
medlemsavgift och utgå utan hänsyn till att skattebetalaren iklätt sig
.skyldighet att betala en liknande medlemsavgift till en sammanslutning,
som icke erkändes såsom trossamfund.

Det bör i detta sammanhang nämnas, att förstnämnda två ledamöter i
särskilda vid kammarrättens utlåtande över dissenterskatteutredningens
betänkande fogade yttranden förklarat sig frånträda det av kammarrätten
i yttrandet över dissenterlagskominitténs betänkande framförda förslaget
om införande av en ersättningsskatt. Den ene ledamoten har därvid åberopat
att utredningen frångått den individuella skattelindringens princip och
förordat s. k. kollektiv skatteåterbäring, medan den andre ledamoten åberopat
vad utredningen anfört om de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda.

Linköpings domkapitel har anfört, att det syntes domkapitlet oförenligt
med statens samhällsvårdande åliggande, att medborgarna uppmuntrades
till utträde ur kyrkan genom en lockande skattebefrielse. I beaktande härav
borde det enligt domkapitlets mening tagas i övervägande, om icke lindring
i skattskyldigheten för de konfessionslösa borde kompenseras på så sätt,
att de finge erlägga en ersättningsskatt till annat samhällsnyttigt ändamål.
De skulle därigenom bli mera likställda med de ur kyrkan utträdda, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

ingått i särskilt trossamfund och som i realiteten kompenserade sin kyrkliga
skattelindring genom utgifter till det egna samfundets verksamhet.

Av dem som ansett, att någon ersättningsskatt icke bör införas, har juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet anfört, att, om lagstiftningen
medgåve fritt utträde ur svenska kyrkan, borde den också draga konsekvenserna
härav och ej på en omväg söka undgå dem.

Taxcringsnämndsordförandenas riksförbund har befarat, att den föreslagna
skattelindringen kunde komma att locka åtskilliga personer att av
rent ekonomiska skäl utträda ur svenska kyrkan. Eu möjlighet skulle alltså
beredas fördomsfria personer att skaffa sig en ekonomisk fördel framför
sådana som av religiösa skäl eller av pietet för den kulturinsats svenska
kyrkan utfört inom vårt samhällsliv ansåge sig böra kvarstå i denna kyrka.
Att införa någon sorts ersättningsskatt för dem, som anmält sitt utträde
ur svenska kyrkan, har dock synts förbundet icke böra ifrågakomma.

Beträffande frågan om vilka, som böra åtnjuta skattelindring,
har juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, vilken som tidigare
nämnts ansett, att de, som utträda ur svenska kyrkan, borde befrias från
alla ekonomiska skyldigheter mot henne, uttalat att sagda princip icke, så
länge svenska kyrkan hade en grundlagsskyddad ställning, kunde göras gällande
i fråga om juridiska personers beskattning, emedan dylika icke kunde
utträda ur kyrkokommunen. Icke heller kunde religionsfrihetskravet åberopas
till stöd för skattebefrielse för osldftade dödsbon; i den mån delägarna
utträtt ur svenska kyrkan, bleve de frikallade från kyrkokommunal
inkomstskatt för sina inkomster från dödsboet.

Rörande frågan om vilka skatteformer lindringen bör
avse har juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anfört, att skattebefrielse
ej med fog kunde begäras från fastighetsbeskattningen, enär denna
hade karaktären av ett fastigheterna åvilande onus; icke ens den folkrättsliga
immuniteten undandroge fast egendom j urisdiktionen i det land,
där fastigheten vore belägen.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har däremot ansett, att lindring
borde medgivas i sådana avgifter, som utginge för fastighet. I motsats
till fastighetsbeskattningen i Danmark och Norge vore den svenska fastighetsskatten
ej en fristående objektskatt utan eu partiell ersättning för den
kommunala inkomstskatten. En skattelindring, som medgåves vid den senare,
borde därför även medgivas vid fastighetsskatten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som varit av samma mening, har anfört:

Kommitténs förslag, alt skattelindringen skall avse allenast sådana avgifter,
som påföras för den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten,
men däremot icke sådana avgifter, som utgå för fastighet, är ur
rättvisesynpunkt icke godtagbart. Detta framträder kanske klarast av den
konsekvens i fråga om skattelindring, som uppstår vid jämförelse mellan
en skattskyldig med enbart kapitalinkomst och en skattskyldig med enbart
inkomst av fastighet. Om man då utgår från att kapitalinkomsten är lika

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

stor som nettointäkten av fastigheten, eller t. ex. 5 000 kronor, att det s. k.
garantiskatteavdraget för fastigheten uppgår till samma belopp som nettointäkten,
att allmänna avdragen uppgå till 300 kronor, att båda de skattskyldiga
taxeras som ogifta i ortsgrupp V samt att skatten till kyrkan utgår med
2 kronor per skattekrona, blir den beskattningsbara inkomsten för den skattskyldige
med kapital 3 950 kronor och för fastighetsägaren 0 kronor. Den
skattskyldige med kapital påföres i skatt till kyrkan 79 kronor och erhåller
skattelindring med 39 kronor 50 öre. Fastighetsägarens skatt till kyrkan blir
100 kronor och han är icke berättigad till skattelindring. Han får alltså deltaga
i de kyrkliga utgifterna lika som statskyrkans medlemmar och har därjämte
kanske att erlägga avgifter till det särskilda trossamfund han tillhör.

Övriga remissinstanser såsom överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Örebro
län och flertalet domkapitel ha lämnat dissenterlagskommitténs förslag
utan erinran.

Dissenterskatteutredningen.

Utredningen har erinrat om att dissenterlagskommittén ansett det vara eu
ofrånkomlig konsekvens av religionsfrihetens princip, att de, som utträda
ur svenska kyrkan och ansluta sig till annat trossamfund, icke skola deltaga
i täckandet av sådana utgifter, som uteslutande föranledas av svenska
lärkans religiösa verksamhet och som sålunda uteslutande sammanhänga
med tillhörigheten till svenska kyrkan. Riktigheten av denna uppfattning
hade lämnats obestridd i det stora flertalet av de remissyttranden, vari frågan
uttryckligen berörts. Endast kammarkollegiet, statskontorets majoritet
och en länsstyrelse hade mera bestämt hävdat en annan mening. Hållbarheten
av de skäl, som anförts till stöd härför, syntes emellertid utredningen
tvivelaktig. Utan att kunna tillföra meningsutbytet i denna fråga några nya
synpunkter, har utredningen därför anslutit sig till kommitténs förslag i
denna del.

Beträffande därefter spörsmålet om det berättigade i skattelindringens
utsträckande till dem, som utträda ur svenska kyrkan utan att ansluta sig
till annat trossamfund, vore enligt utredningen att märka att dissenterlagskommittén
satt sitt förslag härom i samband med den föreslagna rätten till
fritt Utträde ur kyrkan och sålunda icke direkt grundat detsamma på en
hänvisning till religionsfrihetens princip. Den tankegång, som att döma av
kommitténs uttalanden i denna del varit vägledande för kommittén, syntes
utredningen följdriktig. Väl kunde nämligen, såsom kommittén framhållit,
utträdet ur svenska kyrkan jämväl i nu åsyftade fall bero på samvetsskäl,
och när så vore förhållandet, finge givetvis religionsfrihetsprincipen även här
anses tala för skattelindring. Men det torde ock kunna förekomma, att utträdet
ur kyrkan dikterades av oklara bevekelsegrunder och att det sålunda
icke vore ett inre uppriktighetskrav, som därvidlag vore avgörande. En skattelindring
för den, som under sådana omständigheter ställde sig utanför
kyrkan, kunde uppenbarligen icke grundas på religionsfrihetsprincipen. Då
det ej läte sig bedömas, om principiella motiv ens i flertalet fall vore bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

mande för dem, som utträdde ur kyrkan utan att ingå i annat trossamfund,
syntes det utredningen kunna ifrågasättas, om det vore riktigt att, såsom
dissenterlagskommitténs förslag innebure, anknyta skattelindringen till
utträdet ur svenska kyrkan. Härtill komrne att man, såsom i flera av remissyttrandena
påpekats, därigenom utsatte den mindre nogräknade för
frestelsen att av ekonomiska skäl lämna kyrkan.

Utredningen har slutligen nämnt, att den i det följande komme att föreslå
en sådan lösning av frågan om de utträddas skattskyldighet, som utan att
vara förenad med den svaghet som i sistnämnda hänseende vidhäftade dissenterlagskommitténs
förslag, väsentligen tillgodosåge syftet med detta, samtidigt
som den ur arbetsteknisk synpunkt vore förenad med mindre olägenhet
än det av kommittén förordade systemet. Med hänsyn härtill ansåge sig
utredningen sakna anledning att, utöver vad i det föregående skett, ingå på
föreliggande principiella spörsmål. Utredningen ville endast tillägga, att vad
i utredningsdirektiven anförts därom, att dissenterlagskommitténs förslag i
vissa avseenden icke innebure en fullt konsekvent reglering av de utträddas
bidragsskyldighet för kyrkliga ändamål, syntes utredningen vara av beskaffenhet
att ej böra påverka ställningstagandet till nämnda spörsmål.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Av de remissinstanser, som särskilt berört förevarande fråga, ha statskontorets
majoritet, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, domkapitlen
i Uppsala, Linköping, Karlstad och Visby, Allmänna svenska prästföreningen,
Svei-iges yngre prästers förbund, Nya kyrkans församling i Stockholm och
Stockholms stadskollegium ansett, att skattelindring skall medgivas alla dem,
som utträtt ur svenska kyrkan, oavsett om de anslutit sig till annat trossamfund
eller ej.

Frikyrkliga samarbetskommittén har anfört, att den ej kunde underlåta
att framhålla det oriktiga i att enligt förslaget de personer, som utträtt ur
svenska kyrkan, skulle komma att skatteläggas av en kommunal myndighet,
i vilken de icke hade beslutanderätt.

Kammarkollegiet, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och Föreningen
Sveriges kronokamrerare ha ansett, att någon skattelindring över huvud taget
icke borde medgivas. En minoritet i statskontoret har uttalat, att de, som nu
vore medlemmar i av staten erkända trossamfund, borde få bibehålla skattelindring.
Övriga borde icke medgivas någon skattelindring, så länge kyrkan
vore en statskyrka.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett det påkallat, att principfrågan
om kyrkans rättsliga ställning förutsättningslöst och allsidigt prövades före
statsmakternas ståndpunktstagande till en ändrad lagstiftning angående
dissenters.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län samt Svenska pastoratens
riksförbund ha avstyrkt skattelindring för dem, som utträtt ur svenska
kyrkan utan att ingå i annat trossamfund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

Ur yttrandena må i övrigt följande här återgivas.

Enligt statskontorets (majoritetens) mening borde en konsekvent tilllämpning
av religionsfrihetens princip leda till att de, som utträtt ur svenska
kyrkan, befriades från alla ekonomiska förpliktelser mot densamma.
Att härvid göra skillnad mellan dem, som överginge till annat religiöst
samfund, och dem, som ställde sig utanför varje trosgemenskap, syntes
icke vara motiverat, helst som utträdet ur svenska kyrkan under alla omständigheter
medförde förlust av rösträtten i den kyrkliga kommunen. Därtill
komine att något särskiljande av samfundstillhörigheten icke borde ske
vid kyrkobokföringen, enär ett dylikt förfarande torde sakna såväl praktisk
som rättslig betydelse, sedan rätten till fritt utträde ur kyrkan medgivits.

Visby domkapitel har anfört:

Den svenska kyrkan är ett trossamfund — närmare bestämt ett evangeliskt-lutherskt
trossamfund — som framträder i en folkkyrkas gestalt. Till
dessa båda karaktärsdrag kan fogas ett tredje: den svenska kyrkans nära
lörbindelse med staten. Någon statskyrka i egentligaste mening — sålunda
att kyrkan skulle helt vara ett organ för statens verksamhet i visst avseende
— existerar visserligen icke här i landet. I viss utsträckning kan
dock svenska kyrkan sägas vara en statskyrka. Detta synes hava en dubbel
innebörd. Dels lämnar staten sanktion och stöd åt kyrkans gärning i landet
och har förbehållit sig viss medbestämmanderätt i kyrkans angelägenheter.
Dels har staten betrott svenska kyrkan och särskilt dess vigda präster
med uppgifter av ganska stor omfattning att tjäna samhället med rent
borgerliga bestyr.

Tillhörigheten till svenska kyrkan får nu en skiftande innebörd om tonvikt
lägges på den ena eller andra av tidigare skisserade olika karaktärsdrag
hos densamma. Därav följer ock att en föreslagen rätt till fritt utträde
ur svenska kyrkan icke är ett entydigt begrepp.

Ett »utträdande» ur kyrkan såsom ett statens organ är egentligen icke
möjligt utan ett brytande av själva statstillhörigheten. Ett utträdande ur
kyrkan såsom trossamfund med .särpräglad bekännelse och kyrkoordning
synes däremot icke blott vara möjligt utan en ur svensk grundlag härflytande
rätt till samvetsfrihet för envar svensk medborgare. Vad åter beträffar
kyrkan såsom en folkkyrka innebär »tillhörigheten» till densamma ur
kyrkans synpunkt väl principiellt att vara föremål för kyrkans till hela
folket syftande verksamhet. Ur den enskildes synpunkt åter innebär »tillhörigheten»
ett positivt eller åtminstone lojalt ställningstagande till denna
kyrkans syftning. Och ett »utträdande» ur kyrkan skulle ur denna synpunkt
innebära ett bortvändande från denna folkkyrkans likväl även mot dessa
»utträdda» alltfort riktade gärning.

Tydligt är att hela frågan om sammanhanget mellan rätt till fritt utträde
och »rätt» till lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan närmast
och egentligen berör utträdandet ur kyrkan såsom trossamfund.
Själva principfrågan, om religionsfrihet i antydd mening utan vidare innefattar
rätt till frihet i fråga om ekonomisk förpliktelse, kräver eu närmare
utredning av religionsfrihetens innebörd, som här icke kan eller bör företagas.
Det synes dock kunna hävdas, att frihet från ekonomisk förpliktelse
mot visst trossamfund innebär ett ökat mått av den frihet i religiöst avseende
som åsyftas med religionsfrihet. En befrielse från den del av kyrko -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 17 ö.

skatten, som avser svenska kyrkans direkt konfessionellt bestämda gärning,
synes i varje fall i så hög grad skäligt ur religionsfrihetens synpunkt, att
den kan sägas vara en konsekvens av sådan religionsfrihet.

Sveriges gngre prästers förbund har beträffande de s. k. konfessionslösa
anfört, att för dessa icke förelåge samma billighetsskäl för skattelindring
som för dem, vilka utträdde ur kyrkan och anslöte sig till annat trossamfund.
Därefter har förbundet yttrat:

Erfarenheter från Finland och Tyskland tyda närmast på att en skattelindring
i dessa fall kan medföra, att personer utträda ur kyrkan av ekonomiska
skäl. Utredningen har uttalat tvekan, huruvida någon lindring
bör tillkomma dem som utträda ur kyrkan utan att ansluta sig till något
trossamfund. Förbundet måste doek anse, att även denna grupp, som utträtt
ur kyrkan, bör beredas frihet från att deltaga i sådana utgifter, som
uteslutande föranledas av kyrkans religiösa verksamhet. Den stundom gjorda
jämförelsen mellan dessa utgifter och utgifterna för undervisnings- eller
försvarsväsendet, vilka sistnämnda utgifter uttagas av samtliga medborgare
utan hänsyn till dessas principiella inställning, synes icke vara
helt träffande. Kyrkans religiösa verksamhet är icke av samma art som
den statliga förvaltningsverksamheten, ty kyrkan är icke något statens
organ och grundar sig icke på något beslut av staten utan har sitt upphov
i evangeliets samfundsskapande kraft.

Stockholms stadskollegium har uttalat, att religionsfriheten förutsatte,
ej blott att envar fritt finge utträda ur statskyrkan, utan även att den som
sålunda utträdde — vare sig han tillhörde annat samfund eller såsom konfessionslös
stode utanför varje religiös organisation — vore fri från skyldigheten
att med personliga skattebidrag underhålla det samfund han icke
längre tillhörde. Att denna konsekvens nu icke kunde restlöst genomföras
innebure intet skäl att underlåta att tillämpa densamma så långt det vore
möjligt. Det vore också ur principiell synpunkt mindre önskvärt, att personer,
som utträdde ur svenska kyrkan, komme att beskattas av ett organ,
till vilket de icke ägde rösträtt.

Kammarkollegiet har erinrat om att kollegiet i sitt yttrande över dissenterlagskommitténs
betänkande uttalat den meningen, att den svenska kyrkan
icke utgjorde någon från staten skild juridisk person i form av ett
trossamfund, till vilket medborgarna voro tvångsanslutna. Den enda tvängsanslutning
i kyrkligt avseende, som förekomme, vore enligt kollegiets mening
till den kyrkliga kommunen. Kollegiet, som för sin del ansåge att en
skattelindring icke kunde härledas ur religionsfrihetens princip, hade funnit
alt den undersökning, som verkställts av dissenterskatteutredningen,
närmast gåve skäl för uppfattningen, att skattelindring ej heller vore motiverad
ur skälighetssynpunkter.

Filadclfiaförsamlingen i Stockholm har velat ifrågasätta, huruvida över
huvud taget någon skattelindring för dissenlers borde förekomma. Svenska
kyrkan utförde genom sin ställning som statskyrka en kristen kulturgärning
av så stor och allmän betydelse, all det borde ligga i alla medborgares

Kungl. Maj.ts proposition nr 17ö.

intresse, att dess möjligheter härtill vidmakthölles och till och med
utökades.

Svenska pastoratens riksförbund har anfört:

Ur religionsfrihetens princip kan skattelindringen för de samfundslösa
icke härledas. Lika litet, som det anses vara ett brott mot grundsatsen om
tankefrihet, att en medborgare tvingas betala skatt till täckande av kostnaderna
för statliga eller kommunala åtgärder, som han anser onödiga eller
rent av förkastliga, lika litet strider det mot religionsfriheten, att man
tvingas betala skatt för täckande av utgifterna för en av samhället såsom
allmännyttig ansedd kyrklig verksamhet, som icke överensstämmer med
ens åsikter eller tro.

Grunden till att skattelindring åtnjuts av medlemmar i främmande samfund,
får i stället anses vara den, att dessa samfund utöva en verksamhet,
som lagstiftaren anser — beträffande vissa smärre medborgargrupper —
kunna åtminstone delvis ersätta den kyrkliga verksamheten. Någon sådan
grund kan ju icke åberopas till stöd för förslaget om skattelindring för
andra utträdda.

Departementschefen.

Kammarkollegiet och några andra remissinstanser ha gjort gällande, att
någon skattelindring över huvud taget icke borde medgivas dem, som utträda
ur svenska kyrkan. Som skäl härför har huvudsakligen anförts, att den svenska
kyrkan ur statsrdttslig synpunkt vore att anse som en statskyrka. Man
har framhållit, att det vore en viktig angelägenhet för staten att verka för
religionsvård och att några befogade invändningar knappast kunde anföras
mot det sätt, varpå staten själv eller genom sina kyrkliga kommuner utövade
denna sin verksamhet. Att den svenske medborgaren måste lämna bidrag
till denna verksamhet har ansetts lika självfallet som att alla måste
lämna bidrag exempelvis till skolväsendet eller försvarsväsendet. Det har
även anförts, att den svenska kyrkan utförde en så betydelsefull kristen kulturgärning
att det borde ligga i alla medborgares intresse att ekonomiskt
stödja den.

Chefen för justitiedepartementet har i propositionen med förslag till religionsfrihetslag
m. m. anfört, att det sedan lång tid tillbaka funnes ett rättsligen
reglerat medlemskap i svenska kyrkan samt att detta medlemskap icke
sammanfölle med tillhörigheten till svenska staten. Vad kammarkollegiet
anfört rörande kyrkans rättsliga natur, syntes alltså icke utgöra något hinder
mot att nya bestämmelser antoges rörande detta medlemskap. Dessa bestämmelser
komme att vila på samma principiella grund som nu gällande regler
rörande medlemskap i kyrkan och detta behölle samma principiella innebörd
som det redan ägde.

De av chefen för justitiedepartementet föreslagna ändringarna av bestämmelserna
om medlemskap i svenska kyrkan nödvändiggöra en omprövning
av gällande bestämmelser om skattelindring för främmande trosbekännare.

Kungl. Mctj.ts proposition nr 175.

Ur statsrättslig synpunkt torde hinder lika litet kunna anses föreligga mot
en dylik omprövning som mot en ändring av gällande bestämmelser om
medlemskap i svenska kyrkan.

För närvarande åtnjutes lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål
allenast av medlemmar av samfund, som blivit erkända av staten enligt 1873
års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning
eller som redan tidigare varit tillåtna. Enligt gällande bestämmelser äro
också endast de, som förklara sig ämna ingå i erkänt kristet samfund, berättigade
till utträde ur svenska kyrkan. Enligt det nu föreliggande förslaget
till religionsfrihetslag skall 1873 års förordning upphävas och rätt till
fritt utträde ur svenska kyrkan medgivas. Skillnaden mellan erkända och
icke erkända samfund kommer att upphöra. Det synes vara en logisk följd
av den sålunda föreslagna utvidgningen av utträdesrätten, att lindring i
skattskyldigheten för kyrkliga ändamål utsträckes till alla dem som utträda
ur svenska kyrkan för att i stället inträda i annat trossamfund. En dylik
utvidgning bör enligt min mening kunna genomföras utan att man tager
direkt ståndpunkt till den teoretiskt betonade frågan om religionsfriheten i
och för sig innefattar en »rätt» till frihet från vissa ekonomiska förpliktelser
till svenska kyrkan. Det bör sålunda räcka med ett konstaterande att en
befrielse för medlemmar av andra trossamfund från den del av kyrkoskatten,
som avser svenska kyrkans direkt konfessionellt bestämda gärning, ur religionsfrihetens
synpunkt ter sig så skälig, att en dylik befrielse bör medgivas.

Vad angår de konfessionslösa har i några remissyttranden anförts, att
skattelindring icke bör medgivas dem. Därvid har anförts att skattelindringen
för främmande trosbekännare måste anses grundad på rena billighetsskäl.
Det saknades därför anledning att medgiva skattelindring för dem,
som lämnade kyrkan utan att ingå i annat trossamfund. Vidare har framhållits,
att det måste anses mindre tillbörligt, om utträde ur svenska kyrkan
skulle ske av ekonomiska skäl.

Såsom skäl för att även de konfessionslösa skola erhålla lindring i beskattningen
för kyrkliga ändamål har å andra sidan under remissbehandlingen
anförts, att även för de konfessionslösa syntes en skattelindring kunna
grundas å religionsfrihetens princip. Vidare har anförts, att utkrävandet av
oavkortad kyrkoskatt kunde betecknas som ett visst tvång mot dem, som av
personliga övertygelse skäl utträdde ur svenska kyrkan, utan alt vilja ingå
i något annat trossamfund.

För egen del vill jag ansluta mig till den meningen, att skattelindring bör
medgivas jämväl åt de konfessionslösa. Jag har därvid beaktat bl. a., att
därest skattelindringen skulle förbehållas dem, som inträtt i annat trossamfund,
det bleve nödvändigt med en fullständig registrering av den eventuella
samfund stillhörigheten för alla dem, som utträtt ur svenska kyrkan;
en dylik registrering hör emellertid om möjligt undvikas. Jag vill även un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

derstryka att en utvidgning av rätten till skattelindring till att avse även de
konfessionslösa törordats i flertalet av de remissyttranden över dissenterskatteutredningens
förslag, vari frågan särskilt behandlats.

För att förhindra utträde ur svenska kyrkan av ekonomiska motiv har
dissenterlagskommittén övervägt att föreslå införandet av en ersättningsskatt
för dem som utträda ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat
trossamfund. Kommittén hölle emellertid före, att så starka praktiska skäl
talade emot införandet av en sådan skatteform, att detta ej borde förekomma.
Även jag anser att övervägande skäl tala emot införandet av en ersättningsskatt.

Liksom dissenterlagskommittén anser jag, att någon skattelindring icke
bör medgivas för juridiska personer. Detta torde följa redan därav att skattelindringen
för dissenters grundas på skäl, som närmast ha samband med
vederbörandes personliga förhållande till svenska kyrkan.

Lindring synes ej heller böra medgivas i de avgifter som utgå för fastigheter.
Detta bör enligt min mening gälla oavsett om fastighetsskatten utgår
såsom en garantiskatt eller eventuellt skulle ersättas med en fristående
objektskatt å fastigheter.

C. INDIVIDUELL SKATTELINDRING ELLER KOLLEKTIV
SKATTEÅTERBÄRING.

Dissenterlagskommittén.

Kommitténs förslag till lindring i skattskyldigheten för dissenters ansluter
sig i fråga om metoden till gällande bestämmelser. Förslaget innebär
dock en utvidgning i förhållande till vad som för närvarande gäller så till
vida att alla, som utträtt ur svenska kyrkan, föreslås skola komma i åtnjutande
av skattelindring, vare sig de tillhöra något annat trossamfund eller ej. Å
andra sidan skall skattelindring endast tillkomma dem, som stått utanför
svenska kyrkan alltsedan början av det kalenderår som närmast föregått
taxeringsåret. Enligt gällande bestämmelser kommer däremot vederbörande
i åtnjutande av skattelindring, om han ej tillhört svenska kyrkan
sedan början av taxeringsåret.

I fråga om det tekniska förfa ringsi sättet för skattelindringens
genomförande har kommittén som tidigare nämnts bl. a. ifrågasatt,
att länsbyråerna för folkbokföringen skulle — med ledning av uppgifter
från pastorerna — å plåtarna i de tryckande registren inprägla uppgift
om utträde ur svenska kyrkan. Eftersom flertalet av de uppgifter,
som finnas å tryckplåtarna, avtryckas i debiteringslängden, skulle därigenom
möjlighet beredas debiteringsförrättaren (den lokala skattemyndigheten),
att vid den slutliga skattens debitering iakttaga rätten till skattelindring
i de fall, då sådan rätt förefunnes. Såvitt kommittén kunnat finna,
skulle denna metod för skattelindringens tekniska genomförande utgöra

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

eu enkel och praktisk lösning. Med hänsyn till det begränsade utrymmet
å tryckplåtarna vore det dock en ofrånkomlig förutsättning för metodens
användande, att ifrågavarande uppgifter gjordes ytterst kortfattade. Att
en person utträtt ur svenska kyrkan under år 1948 kunde exempelvis antecknas
med »U 48». Det förhållandet att en person aldrig tillhört svenska
kyrkan skulle kunna utmärkas med enbart »U» eller något liknande.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

I praktiskt taget alla de remissyttranden, i vilka förevarande fråga
särskilt berörts, har dissenterlagskommitténs förslag om användande av
de tryckande registren för skattelindringens genomförande förordats. Däremot
ha farhågor uttryckts för att ett system med individuell skattelindring
på debiteringsstadiet skulle komma att bliva mycket betungande för
de lokala skattemyndigheterna.

Sålunda ha bl. a. uppbördsverket i Stockholm och 1959 års uppbördssakkunniga
framhållit, att förslagen om vidgad möjlighet till utträde ur
svenska kyrkan och skattelindring för de utträdande komme att medföra
ökat arbete för myndigheterna. Uppbördsverket har anfört, att omfattningen
av utträdet ur kyrkan givetvis vore omöjlig att på förhand beräkna,
men att antalet dissenters helt visst komme att öka avsevärt. Den
särskilda debiteringen för dessa, som redan nu vore tidsödande och kostsam,
komme därför att för de arbetstyngda lokala skattemyndigheterna
leda till en ytterligare svår påfrestning. Uppbördssakkunniga ha pekat på,
att skattefrågan har mycket större betydelse nu än tidigare. Ett genomförande
av kommitténs förslag kunde befaras föranleda mången, som saknade
religiöst intresse, att utträda ur kyrkan uteslutande av den anledning,
att hans skattebörda därigenom skulle bliva mindre. Förslagets genomförande
måste medföra ökat arbete icke blott för prästerskapet utan
jämväl och i icke ringa omfattning för de myndigheter, beträffande vilkas
organisation uppbördssakkunniga hade att avgiva förslag. De sakkunniga
hade att om möjligt framlägga sådana förslag, som kunde föranleda förenklingar
i de lokala skattemyndigheternas och länsstyrelsernas arbetsi
utin i uppbördsärenden, och måste därför ställa sig betänksamma mot
förslag, som ginge i motsatt riktning.

Dissenterskatteutredningen.

Beträffande det tekniska förfaringssättet för genomförandet
av eu skattelindring har utredningen funnit det uppenbari, att de
fördelar, som skulle vara förenade med de tryckande registrens användande
för ifrågavarande ändamål, såvitt möjligt borde tillvaratagas.

Vad angår debitering sför farandet bär utredningen anfört,
all genomförandet av en individuell skattelindring syntes medföra följande
extra arbete. Dcbitcringslängderna genomginges sida efter sida och för

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

varje aktuell U-beteckning, som förekomme i namnkolumnen, gjordes er.
tydlig markering i den kolumn, där kommunalskatten skulle införas. När
skattebeloppen sedan infördes, visade denna markering att skatten skulle
uträknas efter en lägre kommunal utdebitering än för övriga skattskyldiga.
Själva uträkningen behövde ej föranleda något egentligt extra arbete, om
den gjordes med hjälp av särskilda tabeller (s. k. lathundar), men uppställandet
av dessa tabeller krävde naturligtvis lika mycket arbete som uppgörandet
av de tabeller, vilka användes vid övrig debitering. Därest antalet
av dem, som skulle ha skattelindring, vore ringa, kunde det icke löna sig
att göra några särskilda tabeller för deras räkning. Det torde emellertid
kunna sägas, att merarbetet med själva uträkningarna för de till skattelindring
berättigade komme att motsvara högst den tid, som skulle åtgå
för utarbetandet av .särskilda tabeller för deras vidkommande. Utöver vad
nu nämnts tillkomme ännu ett arbetsmoment på grund av särdebiteringen
för dem, som ej tillhörde svenska kyrkan. Sedan samtliga skattebelopp
införts i längden skulle nämligen kontrolleras att beloppen vore riktiga. Så
vore fallet om summan av dem — när ingen skattelindring förekomme —
motsvarade summan av antalet skattekronor multiplicerad med utdebiteringen
i kommunen. Med hänsyn till den lägre debiteringen för dem, som
ej tillhörde svenska kyrkan, kunde emellertid en dylik avstämning icke
göras utan att också det antal skattekronor, för vilka skattelindring medgivits,
uträknades. Avstämningen kunde då erhållas genom att den å detta
antal skattekronor belöpande skattelindringen lades till summan av de påförda
skattebeloppen. Avstämningen kunde sålunda, om antalet till skattelindring
berättigade bleve relativt stort, komma att kompliceras. Eu vass
förenkling i förfarandet skulle emellertid uppnås, därest kommunalskatten
först debiterades fullt även för dem, som skulle ha skattelindring, och
lindringen därefter infördes i en särskilt därför tillskapad kolumn i längden.
Därmed vunnes dels att en avstämning kunde göras av kommunalskatten
i dess helhet dels ock att den totala skattelindringen komme att
framgå direkt av längden. Ur debiteringsförrättarnas synpunkt skulle detta
förfaringssätt, enligt vad för utredningen uppgivits, bliva redigare än
det hittills praktiserade. Även debetsedlarna måste vid en sådan anordning
upptaga det avgående skattebeloppet å en särskild rad. Vid utskrift av
debetsedlarna i maskin avräknades beloppen i fråga automatiskt.

I fråga om iakttagandet av rätten till skattelindring beträffande inkomst,
som taxerats i annan kommun än den, där den skattskyldige mantalsskrivits,
har utredningen anfört, att skattelindring för sådan inkomst kunde
medgivas endast om den skattskyldige för debiteringsförrättaren i mantalsskrivningskommunen
uppgåve beskattningsorten (och adressen där) för
ifrågavarande inkomst.

Från sakkunnigt håll inom utredningen hade, anför utredningen vidare,
med skärpa givits uttryck för farhågor i fråga om den individuella skattelindringens
inverkan på de lokala skattemyndigheternas arbete. Vad anginge
förhållandena i Stockholm hade uppgivits, att för skattedebiteringen

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

för dissenters under år 1950 åtgått cirka 2 000 arbetstimmar. Enär antalet
av de dissenters, som för erhållande av skattelindring upptagits i de av
trossamfunden avlämnade förteckningarna, uppgått till cirka 5 500, innebure
detta, att debiteringen med förarbeten därför krävt cirka 21 minuter
för var och eu. Då kostnaden kunde beräknas till lägst 7 700 kronor, bleve
kostnaden per dissenter ungefär 1:40 kr. Hänsyn toges härvid endast
till biträdeskostnader och icke till andra kostnader såsom för arbetsledning
etc. Som jämförelse kunde nämnas, att debiteringen av kommunalskatt
för andra skattskyldiga endast toge ungefär 1/2 minut per skattskyldig.
Enär den tid, som vore tillgänglig för arbetet med debitering av
slutlig skatt i Stockholm, vore mycket knapp, beroende bl. a. på att taxeringsarbetet
i Stockholm avslutades en månad senare än i landet i övrigt,
innebure varje tidsödande arbetsmoment eu nackdel.

Efter vad utredningen inhämtat måste det även beträffande landet i övrigt
befaras, att utvidgningen av den individuella skattelindringens tillämpningsområde
konune att medföra ett betydande merarbete för debiteringsförrättarna.
Debiteringsarbetet måste bedrivas i starkt forcerad takt och
för dess medhinnande vore det icke sällan nödvändigt att anlita ovan arbetskraft.
Med hänsyn härtill kunde varje åtgärd, som förorsakade merarbete,
innebära risk för att de skattskyldigas berättigade krav på en riktig
debitering icke tillbörligen tillgodosåges.

Utredningen har vidare anfört, att det av utredningen angivna förfaringssättet
vid en individuell skattelindring givetvis skulle innebära en beaktansvärd
förenkling i förhållande till det hittills i sådant avseende tilllämpade
systemet. Ett avsevärt merarbete skulle emellertid ändock ej
kunna undvikas. I Stockholm, där debiteringslängderna omfattade bortåt
75 000 uppslag, innebure enbart de markeringar i kolumnen för kommunalskatten,
vilka skulle behöva göras för varje U-beteckning i namnkolumnen,
ett betydligt arbete. Detta arbete kunde någorlunda riktigt värderas
genom att för närvarande ungefär samma arbete utfördes beträffande
medlemmarna av de icke-territoriella församlingarna i Stockholm. För
markeringen beträffande dessa, vilkas antal uppginge till nära 9 000, hade
under år 1950 åtgått 440 arbetstimmar, vilket motsvarade ungefär 20 markeringar
i timmen. Därest markeringarna konune att ske samtidigt beträffande
medlemmar av icke-territoriella församlingar och dem, som ej
tillhörde svenska kyrkan, skulle ett betydligt större antal markeringar
kunna medhinnas per timme. Det vore nämligen icke så mycket själva
markeringen som genomgången av längderna sida efter sida som vore tidsödande.
Vad anginge utarbetande av en s. k. lathund, upptagande kommunalskatten
för beskattningsbara inkomster intill t. ex. 10 000 kronor, hade
detta beräknats kräva drygt en hel dags arbete. Då det i Stockholm på
grund av de skiftande utdebiteringarna i olika församlingar skulle kunna
behövas ända till 20 dylika tabeller för debitering av de till skattelindring
berättigade, bleve upprättandet av tabellerna förenat med ett icke ringa
arbete.

Kangl. Maj.ts proposition nr 175.

EU system med individuell skattclindring har befarats föranleda många
att lämna svenska kyrkan av ekonomiska skäl. Med hänsyn härtill och till
de farhågor som uttalats för att en utvidgning av den individuella skattelindringen
skulle medföra ett betydande merarbete för de lokala skattemyndigheterna
har utredningen ansett sig böra undersöka huruvida icke
de synpunkter, vilka ligga till grund för skattelindringsförslaget, möjligen
skulle kunna tillgodoses på annat sätt.

Utredningen har härvid ansett sig kunna utgå från att kravet på skattelindring
beträffande dem, som tillhöra ett annat trossamfund än svenska
kyrkan, främst grundar sig på samvetsbetänkligheter mot att lämna bidrag
till ett annat samfund än deras eget och endast i mindre mån dikteras av
rent ekonomiska synpunkter. Från denna utgångspunkt har utredningen
diskuterat möjligheten att påföra samfundsmedlemmarna skatt till kyrkliga
ändamål efter samma grunder som övriga skattskyldiga, men stadga
skyldighet för kyrkoråden att av de skattemedel, som inflyta, till samfunden
redovisa viss del av den skatt, som belöper på samfundens medlemmar.
Mot en reglering av skattskyldigheten enligt sådana linjer kunde
emellertid enligt utredningen invändas, att den icke skulle tillgodose deras
anspråk, vilka av principiella skäl icke ville tillhöra något trossamfund. Härtill
kommc att densamma skulle förutsätta medverkan av samfunden samt
medföra behov av kontrollåtgärder, vilka i sin ordning skulle betinga uppgifter
till folkbokföringen om sainfundstillhörigheten.

Nu anförda invändningar vore enligt utredningens mening av den styrka,
att det diskuterade uppslaget, ej kunde anses erbjuda en tillfredsställande
lösning av förevarande spörsmål. Utredningen hade emellertid sökt att
med tillvaratagande av grundtanken i detsamma finna en lösning, som icke
gåve anledning till samma erinringar. Det hade härvid synts utredningen
vara en framkomlig väg att, sedan skatt till den kyrkliga kommunen efter
lika grunder påförts alla, låta de medel, vilka motsvarade vad som vid en
indiduell skattelindring skulle avräknas å skatten för de utanför svenska
kyrkan stående, via eu särskild fond gå till övriga trossamfund och till
någon del även till sociala och kulturella ändamål. Vid en reglering av
denna innebörd, av utredningen något oegentligt kallad kollektiv
skatteåterbäring, borde kyrkoråden sålunda ha att på grundval av
uppgifter från de lokala skattemyndigheterna inleverera ifrågavarande medel
till en fond, som lämpligen kunde benämnas dissenterfonden och i likhel
med kyrkofonden ställas under statskontorets förvaltning. Denna fond
borde ha en av Kungl. Maj:t tillsatt styrelse, bestående av en ordförande
och förslagsvis sex andra ledamöter. Vid utseendet av dessa borde tillses, att
olika trossamfund ävensom de sociala och kulturella intressena bleve företrädda.
I styrelsen borde sålunda bl. a. ingå en representant för de katolska
och en för de mosaiska församlingarna, två för Frikyrkliga samarbetskommittén
(som vore ett samarbetsorgan för Metodistkyrkan, Svenska missionsförbundet,
Svenska baptistsamfundet, Örebro missionsförening, Fribaptistsamfundet,
Helgelseförbundet och Svenska Frälsningsarmén) och en för övriga
fria kristna samfund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

En sålunda sammansatt styrelse har utredningen ansett kunna betros
med att fördela de till fonden inflytande medlen för därmed avsedda ändamål.
Beträffande denna fördelning ville utredningen erinra om att en del av
ifrågavarande medel kunde antagas komma att motsvara utebliven individuell
skattelindring för dem, som ej tillhörde något trossamfund. Det belopp,
vartill denna del kunde beräknas ungefärligen uppgå, avsåges skola av
fondens styrelse användas för lämnande av bidrag till sådana sociala och
kulturella ändamål, som det låge i varje medborgares intresse att stödja.
Efter avskiljandet av nu angivna, sannolikt relativt obetydliga del borde
återstoden fördelas mellan trossamfunden. I sådant hänseende förutsatte utredningen,
att dessa årligen skulle inom viss tid till fonden meddela uppgift
å det antal medlemmar inom respektive samfund, som ej tillhörde svenska
kyrkan. Med ledning av dessa uppgifter hade fondens styrelse därefter att
fördela de tillgängliga medlen mellan samfunden så långt möjligt i proportion
till antalet sådana medlemmar.

Vad angår omkostnaderna för fondens verksamhet, har utredningen anfört
alt dessa torde kunna hållas inom en mycket snäv ram och borde bestridas
av fondmedlen.

Beträffande det närmare förfarandet vid en kollektiv
skatteuter bäring har utredningen anfört, att då anordningen med
en kollektiv skatteåterbäring byggde på att de, som ej tillhörde svenska
kyrkan, skulle påföras avgifter till kyrkliga ändamål efter samma grunder
som övriga skattskyldiga, erfordrades icke ur debiteringssynpunkt tillgång
till uppgifter om vederbörandes ställning i kyrkligt avseende. Det vore
först för beräkningen av de medel, vilka kyrkoförsamlingarna skulle inleverera
till dissenterfonden, som behovet av sådana uppgifter aktualiserades.
Då emellertid nämnda beräkning förutsattes skola ankomma på de lokala
skattemyndigheterna, talade praktiska skäl för att uppgiftslämnandet ordnades
på samma sätt som i det föregående förordats för genomförandet av
en skattelindring enligt dissenterlagskommitténs förslag. Genom utnyttjande
av de tryckande registren komme samtliga längder, som upprättades på
grundval därav, att innehålla uppgifter om dem, som ej tillhörde svenska
kyikan. Med hänsyn till att inkomstlängden för ett visst år — till skillnad
från debiteringslängden för samma år — skulle förses med anteckning om
alla av prövningsnämnd beslutade ändringar i taxeringen för nämnda år,
syntes emellertid omförmälda beräkning böra ske med anlitande av förstnämnda
längd. Det borde följaktligen tillkomma de lokala skattemyndigheterna
att med ledning av denna längd årligen för varje församling upprätta
förteckning i två exemplar över dem, som på grundval av det föregående
årets taxering påförts avgifter till kyrkliga ändamål men sedan ingången
av det år dessa avgifter avsåge och fram till den 1 juli taxeringsåret ej
tillhört svenska kyrkan. För dessa förteckningar borde formulär fastställas.
Den skattskyldiges namn syntes icke behöva angivas i förteckningen, utan
den erforderliga kontrollen torde kunna erhållas genom anteckning av sida
(i Rihang till riksdagens protokoll 19Hl. 1 samt. Nr 175.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

och rad i inkomstlängden eller dylikt. För var och en borde angivas den kommunalt
beskattningsbara inkomsten med iakttagande av de ändringar, som
kunde ha vidtagits av prövningsnämnd. Därjämte borde förteckningen innehålla
uppgift om den kyrkliga utdebiteringen per skattekrona och skatteöre
inom församlingen. Slutligen borde förteckningen förses med anteckning
om summan av ifrågavarande skattskyldigas beskattningsbara inkomst och
om det belopp, som församlingen, med tillämpning av det procenttal, som i
sådant hänseende kunde komma att fastställas, hade att inleverera till dissenlerfonden.
Sedan vederbörliga uppgifter införts i förteckningen, borde
det ena exemplaret av denna översändas till församlingen och det andra till
fonden.

Beträffande tidpunkten för förteckningarnas upprättande och översändande
har utredningen velat erinra om att jämlikt 97 a § och 104 a § taxeringsförordningen
mål och ärenden, som avsåge visst års taxering, i huvudsak
skulle vara av prövningsnämnd avgjorda senast den 30 juni året näst
efter taxeringsåret. Det syntes därför lämpligt att förteckningarna upprättades
vid sådan tidpunkt, att hänsyn kunde tagas till de ändringar, som
prövningsnämnd verkställt senast nämnda dag. Med iakttagande härav borde
tiden för förteckningarnas upprättande och översändande till församlingarna
och dissenterfonden fastställas till senast den 15 augusti. De belopp,
som församlingarna enligt förteckningarna skulle redovisa till dissenterfonden,
förutsattes då kunna inlevereras till fonden före den 15 september
samma år.

Utredningen har slutligen påpekat, att för att hänsyn skulle kunna
tagas till skatt för inkomst, för vilken skattskyldighet förelåge i annan kommun
än där vederbörande vore mantalsskriven, förutsattes samma medverkan
av den skattskyldige som i motsvarande hänseende angivits beträffande
den individuella skattelindringen.

Av den i det föregående lämnade framställningen syntes enligt utredningen
med tillräcklig tydlighet framgå, att ur det administrativa arbetets
synpunkt betydande fördelar skulle ernås genom att med övergivande
av skattelindringssystemet låta den del av de utom kyrkan ståendes skatt,
som belöpte på rent kyrkliga uppgifter, i stället gå till trossamfunden och
därmed i det föregående sammanställda ändamål. Sålunda skulle därigenom
såväl de på de lokala skattemyndigheterna ankommande arbetsuppgifterna
i fråga om nämnda skattskyldiga avsevärt reduceras som ock
dessa arbetsuppgifter förläggas till en med hänsyn till myndigheternas övriga
åligganden lämpligare tid.

En sådan ordning som den angivna borde ock, har utredningen framhållit,
vara ägnad att i likhet med en skattelindring enligt dissenterlagskommitténs
förslag undanrycka grunden för de samvetsbetänkligheter, som
hos ifrågavarande skattskyldiga kunde göra sig gällande mot bidragsskyldighet
till de rent kyrkliga ändamålen. Att den däremot icke ur de skattskyldigas
ekonomiska synpunkt fyllde samma uppgift som skattelindringen
låge i öppen dag. Emellertid vore de belopp, om vilka skattelindringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

skulle röra sig, relativt blygsamma, såsom framginge av följande tablåer,
vilka belyste storleken av en skattelindring om 40 procent i olika fall därest
hänsyn toges till de nya kommunala ortsavdragen.

Till kommunal in-komstskatt taxe-rad inkomst kr.	Ortsgrupp 5 (Stockholm)	Ortsgrupp 4 (Göteborg)
Beräknad genomsnittlig utdebitering per skattekrona för kyrkliga ändamål
kr.	('': 40	kr.	0:50
40 % skattelindring i kr. för
gift skattskyldig	annan skattskyldig	gift skattskyldig	annan skattskyldig
5 000 ..........	4: 80	5: 76	6: 16	7: 32
10 000 ..........	12:80	13:76	16: 16	17:32
15 000 ..........	20:80	21:76	26:16	27: 32
20 000 ..........	28:80	29: 76	36:16	37: 32
25 000 ..........	36:80	37: 76	46:16	47: 32
50 000 ..........	76:80	77: 76	96: 16	97: 32

Till kommunal in-komstskatt taxe-rad inkomst kr.	Ortsgrupp 3
Beräknad genomsnittlig utdebitering per skattekrona för kyrkliga ändamål
kr. 0: 50 (städer)	kr. 1:10 (landsbygd)
40 % skattelindring i kr. för
gift skattskyldig	annan skattskyldig	gift skattskyldig	annan skattskyldig
5 000 ..........	6:32	7: 42	13: 90	16: 32
10 000 ..........	16: 32	17: 42	35: 90	38: 32
15 000 ..........	26: 32	27: 42	57:90	60: 32
20 000 ..........	36: 32	37:42	79: 90	82: 32
25 000 ..........	46: 32	47: 42	101: 90	104: 32
50 000 ..........	96 32	97: 42	211: 90	214: 32

Att märka vore, har utredningen vidare anfört, att vid en individuell
skattelindring den statliga inkomstskatten för dem, som icke tillhörde
svenska kyrkan, bleve högre än vid en kollektiv skatteåterbäring. Vid taxeringen
till sådan skatt finge nämligen avdraget för påförd kommunal
skatt göras med ett på grund av skattelindringen lägre belopp. Såsom exempel
å verkningarna härav kunde anföras, att vid beskattningsbara inkomster
mellan 8 000—9 980 kronor den statliga inkomstskatten ökade
med 4 kronor, därest avdraget för kommunalskatt vid taxeringen minskade
med 20 kronor; vid beskattningsbara inkomster mellan 20 000—29 950
resp. 40 000—59 900 kronor bleve ökningen av statsskatten 20 resp. 50
kronor, därest kommunalskatteavdraget minskade med 50 resp. 100 kronor.

Med förenämnda siffror för ögonen torde man enligt utredningen icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

kunna undgå att fråga sig, om den ekonomiska fördelen av en individuell
skattelindring av den storlek, varom det här kunde komma att röra sig,
vore av den betydelse att den motiverade det merarbete som den förorsakade
myndigheterna. För egen del vore utredningen av den uppfattningen,
att så icke vore förhållandet. Med hänsyn härtill och under åberopande av
vad i det föregående anförts ville utredningen förorda genomförande av en
kollektiv skatteåterbäring i den mening och av den innebörd, utredningen
tidigare angivit.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

I de avgivna yttrandena har utredningens förslag om kollektiv skatteåterbäring
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
kammarrätten (reservation av en ledamot), länsstyrelserna i Jönköpings
och Örebro län, d\omkapitlet i Växjö, domkapitlet i Land, i0''i9 års fippbördssakkunniga,
Allmänna svenska prästföreningen, Sveriges yngre prästers
förbund, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges häradsskrivarförening,
Apostoliske vikarien för Sverige, Grekisk-katolska ortodoxa församlingen
i Stockholm, Vännernas samfund, de mosaiska församlingarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö (erinringar mot den föreslagna fördelningsgrunden
beträffande dissenterfondens medel), Frälsningsarmén, Svenska
pastoratens riksförbund samt kronokamrerarna i Göteborg och Malmö.

I vissa andra yttranden har förslaget om kollektiv skatteåterbäring tillstyrkts
endast under viss förutsättning eller accepterats
endast i princip.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län hållit för troligt, att dissenters
konune att finna förfarandet med kollektiv skatteåterbäring ägnat att
göra dem beroende av staten. Länsstyrelsen har därför funnit förslaget
kunna tillstyrkas endast under förutsättning att invändningar av sådant
innehåll ej gjordes från de främmande trossamfundens sida.

Länsstyrelsen i Norrbottens län bär likaledes förklarat sig stödja förslaget
om kollektiv återbäring endast under förutsättning att de utom kyrkan
stående kunde anses finna det likgiltigt om skatteåterbäringen skedde
individuellt eller kollektivt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det föreslagna förfarandet
med kollektiv skatteåterbäring medföra påtagliga administrativa
fördelar men förordat vissa ändringar i utformningen av förslaget.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län vore det väl värt att överväga,
huruvida icke en ändrad religionsfrihetslagstiftning borde kunna genomföras
utan omedelbar sammankoppling med en skatteomläggning, som till
äventyrs kunde upptagas till förnyad behandling vid en senare tidpunkt.
Ett genomförande av förslaget kunde mycket väl föranleda en höjning av
det totala skattetrycket med ett eller annat tiotal miljoner kronor för år.

Strängnäs domkapitel har framhållit det som angeläget, att frågan om
rätt till fritt utträde ur svenska kyrkan löstes snarast möjligt på ett för

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

alla parter tillfredsställande sätt men ansett det även från svenska kyrkans
synpunker tveksamt, huruvida det kunde vara lämpligt att genomföra
förslaget, för sä vitt som det komme att väcka opposition inom de
samfund och kretsar, vilkas intressen det närmast avsåge att tillgodose.

Fi laci]e Ifiaförsam l in gen i Stockholm har ansett, att någon skattelindring
icke borde medgivas dem, som utträtt ur svenska kyrkan. Skulle någon
lättnad i beskattningen medgives, ansåge dock församlingen kollektiv
skatteåterbäring vara att föredraga framför individuell skattelindring. Vid
ett system med kollektiv skatteåterbäring borde emellertid den av dissenterskatteutredningen
föreslagna dissenterfonden icke komma till stånd utan
medlen i stället överföras till allmänna arvsfonden.

Missionssållskapet Bibeltrogna vänner har förklarat sig icke ha något
större intresse av beskattningsfrågan, då praktiskt taget samtliga medlemmar
i sällskapet tillhörde svenska kyrkan och icke torde komma att utträda.
Det syntes dock sällskapet rättvisast, att personer, som utträtt ur
svenska kyrkan, i så stor utsträckning som möjligt bleve befriade från avgifter
till kyrkan.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har uttalat, att principen om kollektiv
skatteåterbäring kunde accepteras, men ansett att någon skattelindring
för främmande trosbekännare icke borde medgivas.

1 övriga yttranden har förslaget om kollektiv skatteåterbäring a vstyrkts.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget om kollektiv skatteåterbäring,
har kammarrätten vid en avvägning av förslagets praktiska
fördelar och principiella svagheter funnit de förstnämnda väsentligt överväga.
Ur teoretisk synpunkt har kammarrätten funnit förslaget lämna utrymme
för allvarliga erinringar. Utredningen hade utgått från att dissenters
borde, såvitt avsåge tillgodoseende av rent kyrkliga ändamål, befrias
från avgifter till svenska kyrkan. I stället för befrielse infördes emellertid
enligt förslaget en tvångsbeskattning till förmån för de särskilda trossamfunden,
vare sig dessa av sina medlemmar uttoge motsvarande avgifter
eller ej. Om de innehållna medlen verkligen tillfölle de skattskyldigas egna
trossamfund, skulle måhända denna invändning icke förtjäna stort avseende,
men så vore enligt förslaget icke förhållandet. Utredningen hade föreslagit,
att fördelningen av de belopp, som skulle återbäras till trossamfunden
eller användas till annat ändamål, skulle såvitt möjligt ske i förhållande
till antalet medlemmar inom respektive trossamfund, som ej tillhörde
svenska kyrkan. En sådan fördelning syntes icke tillgodose de anspråk,
som enligt dissenterlagskommittén krävde beaktande. Det skulle
exempelvis kunna inträffa, alt en person med mycket stora inkomster
finge betala församlingsavgift med 10 000 kronor, därav 4 000 kronor tillgodofördes
dissenterfonden, under det att hans eget trossamfund därav
skulle från fonden utfå allenast ett eller huvudtalet beräknat belopp av
omkring 10 kronor. Vilken än grunden ansåges vara för den ifrågasatta
skattelindringen, torde eu sådan anordning vara teoretiskt ohållbar. Kam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

marrätten finge därför framhålla önskvärdheten av att den föreslagna
fördelningsregeln modifierades åtminstone i sådana fall, då den kunde visa
sig påtagligt orättvis.

En reservant i kammarrätten har framhållit, att det måste anses utgöra
ett allvarligt avsteg från vedertagna principer på beskattningens område
att de skattelindringen motsvarande medlen icke skulle få disponeras av
dem medlen tillkomme. Det arbete, som genom systemet skulle besparas
de lokala skattemyndigheterna, komme helt naturligt att övervältras å
andra eller transformeras till annat arbete. Enligt reservantens mening
kunde man icke utan åstadkommande av alltför stora olägenheter komma
längre i förenkling av de lokala skattemyndigheternas arbete än genom det
av dissenterskatteutredningen förordade tekniska förfaringssättet för genomförandet
av cn individuell skattelindring.

Domkapitlet i Växjö har anfört, att ur kyrklig synpunkt inga vägande
skäl syntes kunna anföras mot förslaget och då det ovedersägligen syntes
innebära praktiska fördelar av betydande omfattning, ansåge sig domkapitlet
böra tillstyrka bifall till detsamma.

Av dem som avstyrkt förslaget om kollektiv skatteåterbäring har
kammarkollegiet påpekat, att förfarandet endast indirekt kunde medföra
skattelindring genom att avgifterna till de egna samfunden kunde sättas
lägre. Några garantier för att detta skulle bliva resultatet funnes dock ej.
Utdelningen till de olika samfunden komme ej heller att stå i relation till
de belopp, deras medlemmar betalat i skatt. I själva verket syntes det vara
fråga om till dissentersamfunden utgående, lagligen bestämda bidrag, vilka
skulle tagas av de medel, som efter kommunala grunder utdebiterades
för kyrkliga ändamål. Understödet till ett trossamfund komme att stå
i relation till antalet medlemmar, Vilka utträtt ur statskyrkan. Ett följdriktigt
genomförande av skatteåterbäringstanken skulle ha lett till att
ett samfund med förmögna medlemmar finge större bidrag än ett, vars
medlemmar levde under blygsamma villkor. Ledningen för ett dissentersamfund
skulle få ett direkt intresse av att så många som möjligt av dess
medlemmar utträdde ur statskyrkan. Bidragen till samfunden komme av
statskyrkoförsamlingarna att få gäldas med sänkt standard eller höjd utdebitering.
Det senare vore direkt fördelaktigt för trossamfunden, som
därigenom finge mer medel till sitt förfogande. Enligt den senast tillgängliga
statistiken från år 1930 vore det totala antalet främmande trosbekännare
och dissenters 257 482 personer. Av dessa vore det endast 17 825, som
ej tillhörde svenska kyrkan. Den kollektiva skatteåterbäringen skulle innebära
ett kraftigt motiv för ledningen i de särskilda trossamfunden att
förmå sammanlagt minst en fjärdedels miljon att utträda ur statskyrkan.
Trots det besvär och det arbete, som det medförde för skattemyndigheterna,
syntes det nuvarande systemet vara att föredraga framför den föreslagna
kollektiva skatteåterbäringen.

Statskontorets majoritet har framhållit, att därest något särskiljande vid
kyrkobokföringen icke skulle ske av de konfessionella förhållandena för

Kiingl. Maj.ts proposition nr 175.

personer, som ej tillhörde svenska kyrkan, försvunne varje möjlighet att
korrekt beräkna, huru stor andel av till dissenterfonden inkommande medel,
som belöpte på de konfessionslösa. Vägande erinringar syntes jämväl
kunna göras mot tanken, att medborgare, som lämnat statskyrkan, därför
att de icke önskade understödja någon religiös verksamhet, skulle tvingas
att i högre grad än andra bidraga till sociala och kulturella ändamål. Ämbetsverket
hölle för sin del före, att ifrågavarande spörsmål borde lösas på
den individuella skattelindringens väg. Såsom framginge av utredningens
beräkningar vore den ekonomiska fördelen av en individuell skattelindring
mycket obetydlig, och utredningen ifrågasatte därför, om en sådan
skattelindring över huvud taget borde ifrågakomma med hänsyn till det
merarbetc, som komme att förorsakas skattemyndigheterna. Ämbetsverket
funne det dock uppenbart, att frågan om den individuella skattelindringen
icke borde bedömas ur ekonomiska eller skattetekniska synpunkter. Skattebefrielsen
borde vara en given följd av en tillämpning av religionsfrihetens
princip. Statskontoret ansåge därför, att dissenterlagskommitténs förslag
om den individuella skattelindringen borde accepteras med iakttagande
av de förbättringar i skattetekniskt hänseende, som dissenterskatteutredningen
förordat.

Statistiska centralbyrån har ifrågasatt, huruvida samfunden kunde på
grund av sina medlemsförteckningar eller från medlemmarna inhämtade
upplysningar lämna antal suppgifter, som vore tillräckligt pålitliga. Då den
blivande religionsfrihetslagen icke torde uppställa hinder mot att tillhöra
flera trossamfund, kunde en person vid sammanställningen av materialet
bliva räknad flera gånger. Vid flyttning mellan olika lokala församlingar
med samma trosåskådning kunde en dylik dubbelredovisning uppkomma
därigenom att den flyttande icke ville eller icke komme ihåg att anmäla
utträde ur församlingen i utfiyttningsorten. Även samfundslösa kunde bliva
medräknade. Där nämligen medlemsavgifter ej vore obligatoriska eller
underlåtenhet att betala sådan avgift ej i och för sig utgjorde grund för
uteslutning, torde det kunna uppstå svårigheter att avgöra, huruvida en
inskriven medlem alltjämt tillhörde samfundet. Vad särskilt anginge frågan,
om vem som tillhörde eller icke tillhörde svenska kyrkan, torde åtminstone
under en övergångstid samfundens anteckningar om sina medlemmar
icke utgöra en tillförlitlig grundval för bedömandet, i all synnerhet
om utträdesfrågan av samfundet betraktats såsom en den enskildes samvetsangelägenhet.
Upplysningar, som inhämtades från medlemmarna, torde
bliva av växlande värde. Okunnighet om formföreskrifterna eller en okontrollerad
uppfattning, att redan föräldrarna utträtt, kunde nämnas såsom
exempel på felkällor. Förslaget kunde sålunda få den betänkliga konsekvensen,
att lämnandet eller kontrollen av antalsuppgifterna kunde nödvändiggöra
en arbetskrävande medverkan av folkbokföringsorganen utöver vad i det
föregående förutsatts. Det syntes nämligen kunna leda till att en motsvarighet
till pastorsämbetenas nuvarande granskning av medlemsförteckningar ålades
något av folkbokföringsorganen. Då dissenterfondens medel skulle för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

delas efter huvudtal sprincipen, därvid även icke skatteskyldiga torde bliva
medräknade, hade den enskilde ingen garanti för att icke hans skattemedel
— åtminstone delvis — komme ett med hans trosuppfattning oförenligt
ändamål till godo. En dylik eventualitet torde för mången komma att
te sig minst lika anstötlig som utsikten att nödgas ekonomiskt bidraga till
svenska kyrkans verksamhet. Fondens verksamhet kunde härigenom misskrediteras
och ändamålet med dess inrättande sålunda förfelas.

överståthållarämbetet har anfört, att en konsekvent tillämpning av religionsfrihetens
princip syntes böra medföra att de, som utträdde ur svenska
kyrkan, befriades från skyldigheten att deltaga i sådana utgifter, som helt
hade sin grund i kyrkans religiösa verksamhet. Av utredningens betänkande
framginge emellertid, att om sådan befrielse skulle ske i den formen, att individuell
skattelindring medgåves, härav skulle uppkomma avsevärda svårigheter
vid den praktiska tillämpningen. Relativt betydande kostnader för
det allmänna skulle icke heller kunna undvikas. Härtill komme att skattelindringen
rörde sig om ganska obetydliga belopp. Med ett visst berättigande
kunde givetvis under sådana förhållanden ifrågasättas, huruvida för den enskilde
intresset av en individuell skattelindring kunde anses vara så stort,
att detta intresse vägde tyngre än intresset att icke mer än vad som kunde
anses oundgängligen nödvändigt komplicera den redan förut hårt ansträngda
förvaltningsapparaten. Utredningen, som ansett, att så icke vore fallet,
hade bl. a. på denna grund föreslagit, i stället för skattelindring, ett system
med s. k. kollektiv skatteåterbäring. Den vid bedömandet av detta förslag
principiellt mest vägande synpunkten — och den till vilken ämbetet därför
velat begränsa sig — vore huruvida ett genomförande av förslaget skulle
påverka de frikyrkliga trossamfundens nuvarande ställning.

Ämbetet har vidare anfört:

Friheten och självständigheten i förhållande till staten äro för frikyrkosamfunden
konstitutiva faktorer. Denna frihet och självständighet gäller
icke blott i fråga om deras lära och kult utan även beträffande deras förvaltning
och ekonomi. Självständigheten i sistnämnda hänseende innebär, att
de bygga sin ekonomi på samfundsmedlemmarnas frivilliga bidrag. Att däri
ligger en betydande ideell tillgång för frikyrkosamfunden torde vara uppenbart.
Både trosvissheten och gemenskapskänslan medlemmarna emellan torde
stärkas genom de exempel på att den personliga tron förmår framskapa
offervilja för samfundet, som lämnas av samfundsmedlemmarna.

Genom den föreslagna kollektiva skatteåterbäringen skulle frikyrkosamfunden
med statens förmedling nödgas deltaga i en tvångsbeskattning av
sina medlemmar. En sådan anordning ter sig helt oförenlig med samfundets
natur, även om den endast till en mindre del skulle ersätta den nuvarande
frivilligheten i fråga om medlemsbidrag. Bortses kan ej heller från att ekonomiskt
beroende av staten erfarenhetsmässigt så småningom leder till minskad
självständighet. I princip bör ett förslag med sådana verkningar icke
genomföras mot samfundens vilja annat än på grundval av motiv, som äro
direkt inriktade på att begränsa de frikyrkliga samfundens självständiga
ställning.

Vid ett slåndpunktstagande till frågan, huruvida företräde bör ges åt individuell
skattelindring eller kollektiv skatteåterbäring i enlighet med vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

utredningen föreslagit, nödgas man emot varandra ställa så föga jämförbara
ting som å ena sidan principiella synpunkter av förut angiven art samt å
andra sidan administrativa och ekonomiska synpunkter. För egen del anser
överståthållarämbetet, att även om sistnämnda synpunkter måste tillmätas
stor betydelse, de principiella synpunkterna i förevarande fall äga sådan
tyngd, att man icke kan bortse från desamma, för såvitt icke de lokala skattemyndigheterna
anses befinna sig i ett tvångsläge. Ämbetet är väl medvetet
om de betydande svårigheter, vilka nämnda myndigheter hava att bemästra,
och detta i alldeles särskilt hög grad i Stockholms stad. Då det emellertid
icke med fog lär kunna göras gällande, att något tvångsläge för de lokala
skattemyndigheterna föreligger eller kan befaras uppstå genom det merarbete
en individuell skattelindring skulle medföra, anser sig ämbetet av principiella
skäl förhindrat tillstyrka utredningens ur rent administrativa synpunkter
beaktansvärda förslag om kollektiv återbäring. Ämbetet vill i stället
förorda, att individuell skattelindring genomföres och att därvid beaktas de
förslag till förenklingar, som utredningen föreslagit i betänkandets kapitel
om det tekniska förfaringssättet för genomförandet av en skattelindring.

Av de tretton domkapitlen i riket ha icke mindre än tio avstyrkt förslaget
om kollektiv skatteåterbäring, därvid fem av domkapitlen förordat individuell
skattelindring. Ett domkapitel har ansett, att individuell skatteåterbäring
bör ske genom vederbörande kyrkoråd och ett annat att »direkt»
skattelindring skall medgivas efter särskild ansökan. Domkapitlen ha i huvudsak
anfört följande skäl mot förslaget om kollektiv skatteåterbäring.

Domkapitlet i Luleå har erinrat om att enligt gällande rätt staten icke
toge någon befattning med andra trossamfund än svenska kyrkan. Den understödde
dem icke och hade icke heller, på ett undantag när, ställt sin
tvångsmakt bakom de erkända trossamfundens eller frikyrkornas ekonomiska
anspråk på sina medlemmar. Utredningens förslag innebure här en
genomgripande principändring. Staten skulle införa en skattskyldighet för
alla dessa samfunds, alltså även frikyrkornas räkning. De skulle genom statens
förmedling erhålla understöd och sålunda både auktoriseras och göras
beroende av staten. Detta kunde i längden icke undgå att förändra deras
rättsliga ställning i samhället och i förhållande till staten. Om dessa samfund
önskade eu sådan beroende ställning, torde vara högst ovisst.

Flera andra domkapitel ha även framhållit, att förfarandet skulle göra de
särskilda samfunden beroende av staten och knappast vore förenligt med frikyrklighetens
princip. Ett par domkapitel ha påpekat, att anordningen komme
att skärpa det svenska folkets uppdelning i en kyrklig och en frikyrklig
del. Vidare har påpekats, att ett särskilt motiv för utträde kunde tänkas uppstå,
om utträdet innebure cn ekonomisk fördel för det fria samfundet. Det
har även ifrågasatts, att återbäringssystemet skulle komma alt kräva någon
form av statlig kontroll, vilken de fria samfunden säkerligen icke skulle
vara villiga att godtaga. Som en sällsam konsekvens av förslaget har framhållits,
att varje ökning av den kyrkliga beskattningen skulle komma att innebära
en förmån för de fria samfunden. Några domkapitel ha yttrat, att
bärande skäl ej torde kunna anföras för att de konfessionslösa skulle beskattas
för sociala och kulturella ändamål efter andra grunder än övriga

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

medborgare. Det har även gjorts gällande, att en rättvis fördelning av dissenterfondens
medel skulle stöta på synnerligen stora svårigheter.

Uppsala domkapitel har erinrat om att pingströrelsen, som utgjorde en av
de mest betydande frikyrkliga grupperna inom vårt land, icke vore ett enhetligt
organiserat samfund utan en samling av inbördes självständiga församlingar.
Det torde därför stöta på stora svårigheter att avväga den andel
i den eventuella fondens avkastning som skulle komma på pingströrelsens
lott.

Några domkapitel ha även frågat sig, om alla fria samfund skulle få anslag
ur dissenterfonden. Uppsala domkapitel har sålunda framhållit, att tanken
att exempelvis en så asocial riktning som »Jehovas vittnen» skulle komma
att erhålla stöd av skattemedel syntes ganska orimlig. Visby domkapitel
har funnit hela utredningen om den föreslagna dissenterfonden över huvud
mycket vag och bl. a. påpekat, att utredningen lämnat öppen frågan, huru
eventuellt uppkommande tvister inom dissenterfonden om rättvis fördelning
av influtna medel skulle lösas.

1959 års folkbokföringssakkunniga ha anfört:

Enligt utredningen, som framhåller att omkostnaderna för dissenterfondens
verksamhet torde kunna hållas inom en mycket snäv ram och att de
böra bestridas av fondmedlen, skall den del av fondens medel som kan anses
motsvara utebliven individuell skattelindring för dem, som ej tillhöra
något trossamfund, avskiljas. Återstoden bör fördelas mellan trossamfunden,
som till fonden skola lämna uppgift om antalet medlemmar inom respektive
samlund, som ej tillhöra svenska kyrkan. Utredningen synes utgå
från att någon granskning av att dessa förteckningar äro riktiga ej skall
företagas. De sakkunniga fråga sig emellertid hur fondens styrelse skall förfara
dels därest de från de lokala skattemyndigheterna inkomna förteckningarna
utvisa att i riket finnas exempelvis 100 000 personer, som ej tillhöra
svenska kyrkan, under det att trossamfundens förteckningar utvisa ett
antal av 110 000 personer dels ock därest samfundens uppgifter om antalet
ur svenska kyrkan utträdda personer överensstämmer med eller blott i ringa
mån understiger antalet enligt de lokala skattemyndigheternas förteckningar.
Alt så eventuellt kan bliva fallet synes man ej kunna förbigå; bl. a.
torde det kunna inträffa att en del personer önska tillhöra såväl svenska
kyrkan som ett ur fonden utdelningsberättigat samfund eller att en person
tillhör två sådana samfund. Det skulle uppenbarligen strida emot religionsfrihetsprincipen
att hindra sådant, men hur skall fondens styrelse få kännedom
om dylika fall och hur skola de bedömas?

En ytterligare oklarhet i det förordade systemet är att bestämmelser saknas
om vilka trossamfund som skola vara berättigade till utdelning ur fonden.
Utredningen avser givetvis att alla trossamfund skola vara likaberättigade,
men det finnes ingen definition på begreppet trossamfund. Fondens
styrelse kan bl. a. i dessa avseende komma att ställas inför mycket svårlösta
problem. Enär fondens omkostnader skola hållas inom en snäv ram,
kan fondens styrelse knappast företaga några kontrollåtgärder eller närmare
undersökningar, sådana torde nämligen med all sannolikhet komma
att ställa sig dyrbara.

De sakkunniga anse sig icke kunna undgå att uttrycka starka farhågor
för att det av utredningen förordade systemet kommer att medföra en högst
avsevärd arbetsbelastning för i första hand pastorsämbetena. Om det nämligen
skulle visa sig eller förhållandena föranleda till antagande, att sam -

Kungl. Maj:is proposition nr 175.

lundens uppgifter av en eller annan anledning äro oriktiga, kan det befaras,
att fondens styrelse uppställer krav på att samfunden skola ha förvissat
sig om att de å uppgifterna upptagna personerna verkligen utträtt ur
svenska kyrkan. Eu effektiv sådan kontroll synes knappast kunna ordnas
på annat sätt än att samfunden antingen kräva att medlemmarna årligen
uppvisa intyg (åldersbetyg) om att de icke tillhöra svenska kyrkan eller att
samfunden årligen upprätta förteckningar över medlemmarna samt översända
dessa till vederbörande pastorsämbete med begäran om bevis, huruvida
någon av de å förteckningen upptagna personerna stå kvar i svenska
kyrkan.

Ur folkbokföringssynpunkt vore det enligt de sakkunnigas mening synnerligen
betänkligt om det förordade systemet skulle få de ovan berörda
konsekvenserna. De sakkunniga, vilka ha att söka åstadkomma förenklingar
med avseende å bl. a. prästerskapets rent expeditionella verksamhet, anse
sig icke kunna tillstyrka genomförandet av ett system som kan leda till att
pastors arbete med utfärdande av åldersbetyg eller granskning av medlemsförteckningar
väsentligt ökas — såvida icke synnerligen tungt vägande skäl
tala härför.

Häradsskrivarcn i Mölndals fögderi har framhållit, att inom landet funnes
såväl kyrko- som mantalsskrivna en mångfald utländska undersåtar, om
vilka anmälan ej inkommit att de tillhörde främmande trossamfund. De
debiterades sålunda full kyrkoavgift, ehuru de i realiteten ej tillhörde svenska
kyrkan. I händelse dylika personer skulle upptagas i de förteckningar,
som de lokala skattemyndigheterna enligt utredningens förslag skulle upprätta,
komme ett betydande merarbete att uppstå, då förteckningarna skulle
bliva ganska omfattande.

Metodistkyrkan har bl. a. anfört att den — liksom övriga kristna samfund
— grundade hela sin verksamhet på frivillighet såväl i anslutning som
i bidragsgivande. Den ställde sig fördenskull bestämt avvisande mot att staten
skulle för dess räkning indriva avgiften från dess egna medlemmar. Dessa
offrade för kristen verksamhet ojämförligt mycket större belopp per individ,
än vad det här rörde sig om. Samfundet ansåge det rättsvidrigt, om
dess medlemmar skulle vid sidan av dessa personliga offer tvingas att lämna
skatt till ett annat kristet samfund eller till organisationer, som hade en
mot kristendomen indifferent eller fientlig inställning.

Franska reformerta församlingen i Stockholm har såsom sin mening uttalat,
att det för dem, vilka tillhörde annat trossamfund än svenska kyrkan,
måste kännas såsom ett obehörigt tvång och en försämring i förhållande till
vad nu gällde att behöva betala den del av skatten, som avsåge upprätthållandet
av den svenska kyrkans religiösa verksamhet och vad därmed sammanhängde.
Samma resonemang torde vara tillämpligt beträffande dem,
som visserligen ej tillhörde något trossamfund men som av samvetsbetänkligheter
ställt sig utanför svenska kyrkan. Utsikten att bidrag från den tilllänkta
fonden skulle utgå, i förra fallet till vederbörandes samfund och i det
senare till något av de utav utredningen omförmälda ändamålen, torde
knappast komma alt uppfattas såsom uppvägande nämnda tvång och försämring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Christian Science trossamfund har ansett utredningens förslag om kollektiv
skatteåterbäring i sig själv innebära ett förgripande på religions- och
samvetsfrihetens princip i så måtto som den över huvud ställde de fria trossamfunden
i ekonomiskt förhållande till det allmänna och därmed öppnade
vägen till ekonomiskt beroende. De fria trossamfunden vore fullt medvetna
om och hade genom hela sin erfarenhet fått bekräftat, att grundvillkoret för
deras existens låge i viljan och förmågan att i varje avseende taga konsekvenserna
av deras förkunnelse. Det bleve under sådana förhållanden för
dem svårt att öppna vägen för inflytande utifrån.

Frikyrkliga samarbetskommittén har givit uttryck för den uppfattningen,
att det vore fördelaktigt ur såväl skatteteknisk som arbetsteknisk synpunkt,
att de kommunala myndigheterna, efter uppgift från de kyrkliga myndigheterna
om vilka som utträtt ur kyrkan, ensamma ombesörjde de åtgärder,
som hängde samman med de fyrtio procent, som de utträdda icke skulle betala
till svenska kyrkan. I annat fall måste ju, förutom de kommunala myndigheterna,
även kyrkoråden, samfundsledningarna och de ur svenska kyrkan
utträdda själva engageras, för att medlen till »dissenterfonden» rätt
skulle inlevereras och fördelas. Systemet med kollektiv skatteåterbäring
måste ju medföra, att varje ur svenska kyrkan utträdd person, som tillhörde
annat trossamfund, måste till sitt samfund rapportera, om han skulle
räknas till kategorien »ur svenska kyrkan utträdda». Att hela denna procedur
bleve tämligen omständlig syntes vara klart. Det förtjänade även i detta
sammanhang påpekas, att den årliga rapportgivningen om antalet ur kyrkan
utträdda medlemmar i de olika samfunden icke utan svårighet läte sig genomföras
för de samfund, som saknade centralorgan, t. ex. pingströrelsen.
Enligt dissenterkommitténs förslag skulle varje pingstförsamling komma
att betraktas som trossamfund, och rapporter skulle i så fall sändas direkt
till »dissenterfonden» från alla de pingstförsamlingar, som i sig rymde medlemmar,
vilka utträtt ur svenska kyrkan.

Samarbetskommittén har vidare framhållit, att de frikyrkliga samfunden
grundade sin verksamhet på de egna medlemmarnas frivilliga understöd
och offer, detta i enlighet med de fria samfundens hela grunduppfattning,
som hävdade frivillighetens princip, vad gällde såväl anslutning som bidragsgivande.
Samarbetskommittén ansåge sig bl. a. därför böra avstyrka
förslaget om en kollektiv skatteåterbäring, då det föreslagna förfarandet
skulle innebära, att de av samfundens medlemmar, som lämnat svenska kyrkan,
i stället skulle beskattas för det egna samfundets räkning. Staten skulle
alltså för de fria samfundens räkning uppbära skatt för deras verksamhet.
Eti sådant förfarande syntes vara svårt att förena med de fria samfundens
grundsyn.

Direktionen för uppbördsverken i Stockholm har anfört:

Genomförandet av individuell skattebefrielse skulle innebära ganska stora
uppbördstekniska svårigheter och därigenom ökade kostnader för det allmänna
av en sådan storleksordning, att denna sida av saken måste beaktas
vid ställningstagandet till den föreliggande frågan. För Stockholm liksom

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

för vissa andra större städer skulle dessa ökade kostnader drabba den borgerliga
kommunen; för landet i övrigt komma de på statsverket.

För de medborgare, som utträda ur statskyrkan, ger emellertid endast den
individuella befrielsen från skatt till kyrkan en ur principiella synpunkter
tillfredsställande lösning av problemet. Detta gäller såväl dem som inträda i
annat samfund som de konfessionslösa. De principiella invändningarna ha
också med stor bestämdhet hävdats i den offentliga kritik, som redan nu i
skilda sammanhang framförts mot dissenterskatteutredningens förslag. Ehuru
direktionen är medveten om att de skattetekniska svårigheterna äro betydande
och om den ökade belastning för det allmänna, som dessa innebära,
har direktionen ansett de ovan nämnda principiella betänkligheterna väga
tyngre. Direktionen kan därför för sin del icke biträda dissenterskatteutredningens
förslag om s. k. kollektiv skatteåterbäring utan anser, att principen
om individuell skattebefrielse bör vidhållas, varvid man i stället måste
inrikta sig på att finna de former för debitering och uppbörd, som leda till
lägsta möjliga uppbördskostnader.

Direktionen för uppbördsverken, som ansett, förevarande spörsmål vara av
den betydelse, att det bör underställas stadskollegiet, har till kollegiet vidarebefordrat
handlingarna i ärendet.

Stockholms stadskollegium har förklarat sig bestämt avstyrka förslaget
om kollektiv skatteåterbäring och ansluta sig till principen om individuell
skattebefrielse, trots de skattetekniska svårigheter, som genomförandet av
denna princip kunde möta. -—- En reservant i stadskollegiet har ansett att
det remitterade förslaget bort av stadskollegiet förordas.

Departementschefen.

Vid genomförandet av den skattelindring för dissenters, som jag i det föregående
har i princip tillstyrkt, har man att välja mellan två helt olika linjer,
den individuella skattelindringen och den kollektiva skatteåterbäringen.
Vardera linjen har sina fördelar och sina nackdelar.

Ett system med individuell skattelindring tillgodoser, såsom naturligt är,
det individuella rättvisekravet och är ur denna synpunkt att föredraga. Å
andra sidan skulle dissenterlagskommitténs förslag till individuell skattlindring
komma att medföra administrativa nackdelar i form av väsentligt
ökat arbete för myndigheterna. Detta gäller icke blott prästerna utan jämväl
de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelsernas uppbördsavdelningar.
De lokala skattemyndigheterna måste bedriva debiteringsarbetet i
starkt forcerad takt och för dess medhinnande är det icke sällan nödvändigt
att anlita ovan arbetskraft. Med hänsyn härtill kan varje åtgärd, som
förorsakar merarbete, innebära risk för att de skattskyldigas berättigade
krav på en riktig debitering icke tillbörligen tillgodoses.

I detta sammanhang bör även beaktas alt med de föreslagna nya bestämmelserna
angående utträde ur svenska kyrkan antalet dissenters kan komma
att öka avsevärt.

Förslaget om kollektiv skatteåterbäring utgår från att kravet på skattelindring
beträffande dem, som tillhöra ett annat trossamfund än svenska
kyrkan, främst grundar sig på samvetsbetänkligheter mot att lämna bidrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

till ett annat samfund än det egna och endast i mindre mån dikteras av rent
ekonomiska synpunkter. Den kollektiva skatteåterbäringen har ansetts ägnad
att undanrycka grunden för de samvetsbetänkligheter, som från dissenternas
sida kunna göra sig gällande mot bidragsskyldigheten till svenska kyrkan
för dess rent kyrkliga uppgifter. Genom förfarandet skulle såväl de på de
lokala skattemyndigheterna ankommande arbetsuppgifterna i fråga om dissenters
avsevärt reduceras som ock dessa arbetsuppgifter förläggas till en
med hänsyn till myndigheternas övriga åligganden lämpligare tid. De fördelar,
som sålunda äro förknippade med det kollektiva skatteåterbäringssystemet,
äro värda allt beaktande. Detta gäller så mycket mera som det
redan tidigare har framstått som en angelägen uppgift att om möjligt förenkla
de lokala skattemyndigheternas arbete.

Mot dissenterskatteutredningens förslag ha emellertid under remissbehandlingen
framställts vägande erinringar. Sålunda har framhållits, att
dissentersamfunden skulle få ett ekonomiskt intresse av att så många som
möjligt av deras medlemmar utträdde ur svenska kyrkan och att varje ökning
av den kyrkliga utdebiteringen skulle innebära en förmån för dissentersamfunden.
Vidare har anmärkts att förslaget hade karaktären av en tvångsbeskattning
till förmån för de särskilda trossamfunden, vare sig dessa av sina
medlemmar uttoge motsvarande avgifter eller ej. Från de fria samfundens
sida har särskilt betonats, att de grundade hela sin verksamhet på frivillighet,
såväl i anslutning som bidragsgivande, och därför måste ställa sig bestämt
avvisande till att staten skulle för deras räkning indriva avgifter från
deras egna medlemmar. Förfarandet skulle göra de särskilda samfunden
beroende av staten. Det har även ifrågasatts, att systemet skulle komma att
kräva någon form av statlig kontroll, vilken de fria samfunden säkerligen
icke skulle vara villiga att godtaga.

Mot förslaget om kollektiv skatteåterbäring har vidare anmärkts, att en
rättvis fördelning av dissenterfondens medel skulle stöta på synnerligen
stora svårigheter. Det har befarats, att tvister skulle uppstå inom fondens
styrelse och man har frågat sig huru dessa skulle lösas. Om medlen skulle
fördelas enligt huvudtalsprincipen komme utdelningen till de olika samfunden
icke att stå i relation till de belopp som fondens medlemmar betalt i
skatt. Den enskilde skulle icke ha någon garanti för att icke hans skattemedel
— åtminstone delvis ■—- skulle komma ett med hans uppfattning oförenligt
ändamål till godo. En dylik eventualitet har befarats för mången komma
att te sig minst lika anstötlig som utsikten att nödgas ekonomiskt bidraga
till svenska kyrkans verksamhet. Det vore dessutom orimligt att även
rent asociala riktningar skulle få stöd av skattemedel.

Slutligen har även ifrågasatts om de arbetstekniska fördelar, som äro
förknippade med det kollektiva återbäringssystemet, äro så betydelsefulla
som det gjorts gällande. Sålunda ha uttalats farhågor för att pastorsämbetena
kunde komma att åsamkas ett högst avsevärt merarbete för kontroll av antalsuppgifter
till dissenterfonden. Det arbete, som genom det kollektiva
återbäringssystemet skulle besparas de lokala skattemyndigheterna, komme
att övervältras på andra organ.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Vid övervägande av frågan om vilket system, som med hänsyn till de nu
anförda synpunkterna är att föredraga, har jag för min del stannat vid att
förorda den individuella skattelindringen. Jag har därvid särskilt beaktat
dels att förslaget om kollektiv skatteåterbäring av principiella skäl icke kunnat
godtagas av de sammanslutningar, vilka skulle blivit berättigade till
återbäring om sistnämnda förslag genomförts, dels ock att det under ärendets
fortsatta beredning visat sig möjligt att komma fram till avsevärda förenklingar
beträffande det av dissenterskatteutredningen angivna tekniska
förfaringssättet för den individuella skattelindringens genomförande; till
sistnämnda fråga torde jag få återkomma i det följande.

Jag vill tillägga att, även om dylika förenklingar vidtagas, systemet med
individuell skattelindring likväl kan medföra vissa merkostnader för de lokala
skattemyndigheterna, särskilt i de större städerna. Emellertid bör
framhållas att Stockholms stadskollegium, trots att dessa merkostnader
komma att i de större städerna drabba den borgerliga kommunen, bestämt
avstyrkt förslaget om kollektiv skatteåterbäring och i stället anslutit sig
till principen om individuell skattebefrielse.

D. STORLEKEN AV EN EVENTUELL SKATTELINDRING.

Gällande bestämmelser m. m.

Lagen den 16 oktober 1908 angående lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och
betjäning stadgar, att vid debitering av i slutlig eller tillkommande skatt ingående
avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker
eller betjäning — vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras —
skall iakttagas, att för den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten dylika avgifter skola med endast hälften av det belopp, som eljest
bort utgå, påföras sådana främmande trosbekännare, som avses i lagen.

1925 års religionsfrihetssakkunniga framhöllo, att under de år som förflutit
sedan skattelindring för kyrkliga ändamål införts genom 1908 års
lagstiftning förhållandena på hithörande område undergått en förskjutning,
vilken obetingat finge anses ha inneburit en ökning av de borgerliga
bestyren. De sakkunniga ansågo, att kyrkan utomstående endast i starkt begränsad
omfattning borde erhålla lindring i kyrkliga utskylder, i vad dessa
avsåge att utgöra bidrag till prästerskapets avlönande. Det gagn, som dessa
personer kunde få av kyrkobetjäningens verksamhet, ansågo de sakkunniga
däremot vara mindre betydande. I fråga om skattebidragen till övriga
kyrkliga ändamål, såsom nybyggnad och underhåll av kyrka och prästgård,
kulturella anordningar, anskaffning och underhåll av inventarier, kyrkas
uppvärmning och belysning, beredande av lokaler för pastorsexpedition och
kyrkoarkiv, anställande av skrivbiträde för kyrkobokföringen, diakoni, s. k.
barnkrubbor och andra välgörenhetsinrättningar, underhåll och vård av
begravningsplatser in. m., ansågo de sakkunniga betydande lindring böra
beredas dem, som icke tillhörde svenska kyrkan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

De sakkunniga föreslogo, att lindringen skulle, som dittills, gälla hälften
av stadgade avgiftsbelopp.

Dissenterlagskommittén.

Enligt aissenterlagskommitténs förslag till skattelindring för alla dem,
som —- sedan viss tid före taxeringen — icke tillhört svenska kyrkan, skulle
denna skattelindring utgå efter samma grunder, som i 1908 års lag stadgas,
och sålunda gälla hälften av det belopp, som eljest borde påföras.

Vad angår prästerskapets åligganden erinrade dissenterlagskommittén
om att enligt 1925 års religionsfrihetssakkunnigas uppfattning förhållandena
på hithörande område undergått en förskjutning, vilken obetingat finge
anses ha inneburit en ökning av de borgerliga bestyren. Efter det att religionsfrihetssakkunnigas
betänkande avgivits, hade ytterligare ändringar skett
i detta hänseende. Att fastställa i vad mån prästerskapets borgerliga arbetsuppgifter
ökat även i jämförelse med de kyrkliga arbetsuppgifterna vore uppenbart
förenat med svårigheter. Dissenterlagskommittén funne dock antagligt,
att en sådan ökning ägt rum. Beträffande skattebidragen till andra
kyrkliga uppgifter än prästerskapets och kyrkobetjäningens avlöning finge
det antagas, att en större skattelindring vore påkallad än i fråga om bidragen
till prästerskapets avlöning. Den av religionsfrihetssakkunniga gjorda
uppräkningen av hithörande uppgifter kunde dock icke anses i och för sig
giva stöd för uttalandet, att skattelindringen i denna del borde vara »betydande»,
eftersom flera av dessa uppgifter i samma grad komrne de utträdda
som de inom kyrkan kvarstående till godo samt flertalet av de övriga uppgifterna
åtminstone till viss del måste anses vara av betydelse även för de
utträdda. Strängt taget vore det principiellt sett endast nybyggnad och underhåll
av kyrka, anskaffning och underhåll av inventarier till kyrka samt
kyrkas uppvärmning och belysning, som ej vore av något direkt intresse
för de utträdda. Ej heller beträffande dessa angelägenheter kunde det emellertid
göras gällande, att de vore helt utan betydelse för do utträdda.

Dissenterlagskommittén sammanfattade sina synpunkter sålunda: Skattelindringen
borde för dem som ej tillhöra svenska kyrkan bestämmas på
sådant sätt, att den skatt, dessa hade att erlägga, kunde anses motsvara
deras gagn av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt av
kyrkans övriga inrättningar. Av praktiska skäl vore det, såsom religionsfrihetssakkunniga
jämväl uttalat, därvid nödvändigt, att skattelindringen
angåves i ett för samtliga kyrkliga avgifter gemensamt kvottal. Detta tal
borde även, likaledes av praktiska skäl, vara jämnt avrundat, vilket medförde
att kraven på exakthet vid skattelindringens bestämmande icke kunde
ställas alltför högt. Med hänsyn till dessa förhållanden ansåg kommittén
icke erforderligt att införskaffa material, som skulle kunna tjäna till ledning
vid en mera noggrann avvägning av skattelindringens storlek. En
sådan undersökning skulle för övrigt på grund av den rådande starka ar -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

hetsbelastningen för prästerskapet i anledning av övergången till det nya
folkbokföringssystemet icke giva ett rättvisande resultat. Därjämte borde
framhållas, att det icke torde vara möjligt att siffermässigt beräkna exakt
till hur stor del kyrkans anordningar tagas i anspråk för borgerliga uppgiftei
eller eljest äro till gagn även för dem som ej tillhöra svenska kyrkan.
Fastställandet av i vilken utsträckning detta är fallet måste till stor del bliva
en ren bedömningsfråga.

På grund av vad sålunda anförts ansåg kommittén anledning saknas att
ifrågasätta ändring av nuvarande bestämmelser rörande skattelindringens
storlek.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

I åtskilliga av remissyttrandena ha erinringar framställts mot dissenterlagskommitténs
förslag rörande skattelindringens storlek. Härvid har anmärkts,
att en skattelindring av 50 % skulle innebära en undervärdering
av det gagn, som den som utträtt ur svenska kyrkan även i fortsättningen
har av prästerskapets, kyrkobetjäningens och de kyrkliga inrättningarnas
verksamhet. Bl. a. har framhållits, att prästernas borgerliga bestyr efterhand
ökat i omfattning, att kyrkorna i växande utsträckning tagas i anspråk
för ändamål av annan än religiös natur, samt att begravningsväsendet
under senare år undergått en sådan omdaning att allt större del av
församlingarnas sammanlagda utgifter kommit att belöpa därå. I anslutning
härtill har gjorts gällande, att den av dissenterlagskommittén föreslagna
skattelindringen borde avsevärt minskas.

I vissa av remissyttrandena ha mera preciserade förslag härutinnan framförts.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har sålunda ansett en nedsättning av
skattelindringen till 30 % skälig, domkapitlet i Lund att lindringen borde
gälla högst 20 % av skatteutgifterna för de ändamål församlingarna ha att
ombesörja. Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse att skattelindringen
skäligen icke borde bestämmas till mer än 1/s av de påförda avgiftsbeloppen
och Sveriges yngre prästers förbund att, om en skattelindring
av 50 % varit rättvis år 1908, den nu borde reduceras till högst 20 %.

Dissenterskatteutredningen.

Enligt direktiven för dissenterskatteutredningen borde —- så långt detta
läte sig göras — undersökning ske huru de medel, som erhållas genom den
kyrkliga uttaxeringen, fördelas å uppgifter av rent religiös natur respektive
å uppgifter av annan art, varvid till uppgifter av det senare slaget borde
hänföras bl. a. handhavandet av frågor, som röra församlingarnas begravningsplatser.

Dissenterskatteutredningen har upplyst, att den för angivna ändamål införskaffat
uppgifter beträffande kyrkokassornas utgifter och inkomster enligt
räkenskaperna för år 1949 i dels 47 landsförsamlingar och dels försam 7

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 175.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

lingar i 14 städer. Beträffande pastoratsutgifterna i samma församlingar
hade undersökningen kunnat grundas på pastoratens utgifts- och inkomststater
för år 1949. Av de landsförsamlingar som undersökts vore 13 belägna i
Stockholms, 11 i Östergötlands, 12 i Kronobergs och 11 i Jämtlands län. 18
av de undersökta landskommunerna hade en folkmängd under 1 500 personer,
15 mellan 1 500 och 3 000 personer, 11 mellan 3 000 och 5 000 personer
och 3 över 5 000 personer. De stadsförsamlingar, vilka omfattats av undersökningen,
hörde till följande städer: Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro,
Linköping, Borlänge, Kristinehamn, Söderhamn, Sollefteå, Piteå, Laholm,
Söderköping, östhammar och Trosa. Beträffande Stockholm och Göteborg
hade undersökningen begränsats till att omfatta fyra församlingar i vardera
av dessa städer (Jakobs, Oscars, Katarina och Brännkyrka församlingar
i Stockholm samt Domkyrko, Haga, Masthuggets och örgryte församlingar
i Göteborg). Beträffande Örebro hade undersökningen omfattat endast
de två största församlingarna (Nikolai och Olaus Petri församlingar). Borlänge
inginge i Stora Tuna församling. Då Va av denna församlings folkmängd
tillhörde staden, hade församlingen räknats såsom en stadsförsamling.
Till stadsförsamlingarna hade även räknats Varnums församling och
Laholms landsförsamling. Dessa församlingar bildade kyrkliga samfälligheter
tillsammans med Kristinehamns församling respektive Laholms stadsförsamling.

a) Kyrkokassornas utgifter.

Uppgifter angående kyrkokassornas utgifter och inkomster enligt räkenskaperna
för år 1949 ha — enligt vad dissenterskatteutredningen meddelat
— erhållits genom skriftväxling med församlingarnas pastorsämbeten, vilka
anmodats att med ledning av ett av utredningen utarbetat formulär angiva
storleken av utgifterna för bl. a. följande ändamål: kyrka, kyrkotomt, begravningsplats,
pastorsexpedition, löner och andra ersättningar till kyrkomusiker,
kyrkovaktmästare och kyrkogårdspersonal, församlingsvård, diakoni
och annan hjälpverksamhet, församlingshem samt administration. Genom
exempel i formuläret hade närmare angivits vilka slag av kostnader,
som regelmässigt borde föras under nämnda utgiftsrubriker. Till utgifter
för kyrka hade sålunda hänförts kostnader för räntor och amorteringar, underhåll
av kyrkobyggnad, anskaffning och underhåll av inventarier, försäkringar,
värme, lyse, renhållning och vatten, vin och oblater, blommor m. m.
Till utgifter för begravningsplats hade hänförts kostnader för räntor och
amorteringar, underhåll av byggnader — gravkapell, krematorium m. in. —
driftskostnader för byggnader, underhåll av gravplatser, annat kyrkogårdsunderhåll,
försäkringar och gravöppningar m. m. Till utgifter för pastorsexpedition
hade räknats kostnader för hyra eller underhåll av expeditionslokal,
anskaffning och underhåll av inventarier, försäkringar, församlingsböcker,
blanketter och skrivmaterial, skrivhjälp, telefon, annonser, tidskrifter,
värme, lyse, renhållning och vatten m. m. Till utgifter för församlings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

vård hade förts bl. a. kostnader för söndagsskola, konfirmandskola (biblar
och beklädnadsbidrag m. m.), särskilda andaktsstunder och församlingsaftnar.
Till administrationskostnader hade räknats arvoden och traktamenten
för kyrkofullmäktige och kyrkoråd samt med dessas verksamhet förenade
kostnader för skrivmaterial, porton, telefon och trycksaker m. m.
ävensom kostnader för kassa- och räkenskapsväsen.

Utredningen har vidare upplyst, att anslag, som församlingarna lämnat
till föreningar av olika slag och till andra speciella ändamål, hade fått särskilt
specificeras. Detsamma gällde utgifter av någon betydenhet, som icke
varit att hänföra till någon av de förenämnda utgiftsrubrikerna. De uppgifter,
som utredningen erhållit om fördelningen av församlingarnas kostnader
mellan olika ändamål i enlighet med förenämnda formulär, hade icke utan
vidare godtagits utan granskats och bearbetats med ledning bl. a. av tillgängliga
stater och revisionsberättelser, varjämte kompletterande upplysningar
i många fall inhämtats. I de fall då en församlings utgifter för något
av de tidigare nämnda ändamålen, t. ex. pastorsexpedition, bestritts icke av
församlingens kyrkokassa utan med medel, som uttaxerats för pastoratet,
hade dessa utgifter ändock räknats såsom kostnader för kyrkokassan. Å
andra sidan hade kostnaderna för byggnad och underhåll av prästgård
samt allmänna kyrkoavgiften, även om de ingått i kyrkokassornas utgifter,
alltid förts till pastoratsutgifterna. Den av utredningen längre fram lämnade
redogörelsen beträffande pastoratsutgifterna gällde därför samtliga de
kostnader för prästlöner, byggnad och underhåll av prästgård, löneboställen
och den allmänna kyrkoavgiften, vilka vanligen räknades såsom pastoratsutgifter.

Andra inkomster än skattemedel hade utredningen frånräknat bruttoutgifterna
i de fall då det befunnits att de varit avsedda för bestämda ändamål.
Således hade t. ex. avgifter för gravplatser, gravöppningar o. dyl. i allmänhet
avräknats å kostnaderna för begravningsplats, kontanta gåvor till kyrkan
avräknats å kostnaderna för kyrkan och hyresinkomst av församlingshem
avräknats å kostnaderna för församlingshemmet.

Undersökningen hade, såsom förut nämnts, grundats å räkenskaperna för
ett bestämt år, vilket medfört att många församlingars utgifter särskilt för
kyrka och begravningsplats visat sig vara betydligt högre än vad man normalt
hade anledning att räkna med. I åtskilliga församlingar hade kyrkan
blivit reparerad, kyrkoorgeln ombyggd eller elektrifierad och begravningsplats
utvidgad eller nyanlagd. I några fall hade kostnaderna för pastorsexpedition
varit särskilt stora på grund av församlingsböckernas omskrivning.
Ä andra sidan hade otvivelaktigt i en del församlingar utgifterna
för kyrka och begravningsplats det ifrågavarande året ställt sig lägre än
normalt. Utredningen hade ej ansett lämpligt eller genomförbart att företaga
någon justering av de faktiska utgiftssiffrorna. De avvikelser från det normala,
som förekommit i ena och andra riktningen, kunde antagas i stort sett
utjämna varandra.

I fråga om de redovisade utgifternas fördelning å de två i utrednings -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

direktiven angivna uppgiftsgrupperna har det för utredningen först gällt att
fastställa innebörden av begrepppet »uppgifter av rent religiös natur». Utredningen
har framhållit, att ordalagen närmast förde tanken på kyrkans
förkunnande, själavårdande och undervisande verksamhet. Att direktiven
icke åsyftade en så snäv begränsning av nämnda begrepp i förevarande sammanhang
syntes emellertid framgå därav, att de uttryckligen angivit, att till
uppgifter av annan än rent religiös natur borde hänföras bl. a. handhavandet
av frågor som rörde begravningsplatserna. Utredningen hade häri funnit
stöd för att vid bearbetningen av det införskaffade materialet till uppgifter
av rent religiös natur räkna även uppgifter avseende den kyrkliga organisationen
och förvaltningen. I enlighet härmed hade utredningen ansett sig böra
så långt möjligt uppdela utgifterna å rent kyrkliga ändamål och å andra
(i det följande benämnda borgerliga) ändamål.

Bland utgiftsändamålen kunde enligt utredningen urskiljas tre olika
grupper, nämligen en omfattande i huvudsak rent kyrkligt betonade ändamål,
en omfattande i huvudsak borgerligt betonade ändamål och en omfattande
ändamål av bägge dessa slag. Till den första av dessa grupper hade
utredningen räknat kyrkorna och församlingsvården, till den andra pastorsexpeditionerna,
begravningsplatserna och diakoni eller annan hjälpverksamhet
samt till den tredje församlingshem, föreningsväsende in. m. och administration.

Kyrkorna. Beträffande utgifterna för kyrkorna, vartill utredningen hänfört
förutom utgifterna för själva kyrkobyggnaden och vad därtill hör —
jämväl avlöning till kyrkomusiker och kyrkovaktmästare har utredningen
anfört:

Till kyrkobyggnaden knyter sig gudstjänsten såsom det centrala i församlingslivet
och vid sidan därav brukas kyrkan huvudsakligen vid vigsel
och jordfästning, medan sammankomster eller förrättningar av annan
art äro relativt sällsynta. Även om på sina håll kyrkorna nyttjas som lokal
för t. ex. konserter'' som ej ha karaktär av musikgudstjänster, föredrag
utan religiös tendens, skolavslutningar, nationella högtidligheter, välgörenhetstillställningar
o. dyl., torde kyrkorna i allmänhet näppeligen begagnas
för ändamål av nu angiven art i sådan omfattning att anledning föreligger
att till någon del hänföra utgifterna för kyrkobyggnaden till borgerliga
ändamål. Icke heller synes detta motiverat av den omständigheten
att, såsom dissenterlagskommittén framhållit, en del kyrkor genom sin
ålder äro att anse såsom sådana byggnadsminnesmärken, som påkalla omsorg
av alla medborgare. Det torde kunna antagas, att dessa kyrkor, där
de alltjämt äro i bruk, icke draga högre kostnader än andra, och att de
icke heller, i de enstaka fall då de ha karaktären av ödekyrkor, vålla särskilda
utgifter av nämnvärd betydenhet.

Av de totala utgifterna å 1 195 810 kronor i de 47 landsförsamlingarna
gälla 421 100 kronor kyrkorna. Av stadsförsamlingarnas utgifter å 6 598 000
kronor gälla 928 200 kronor kyrkorna.

Kyrkomusikernas avlöning lär vanligen innefatta ersättning även för deras
tjänstgöring vid jordfästningar. Deras löner ha dock ansetts kunna föras
till kostnaderna för den rent kyrkliga verksamheten. Om och i vad mån den
nyli°en ikraftträdda nyorganisationen av kyrkomusikerväsendet kan föranleda
en annan bedömning, har utredningen ansett sig sakna anledning
att närmare undersöka. I landsförsamlingarna uppgå dessa löner till 94 800

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

kronor eller i medeltal 2 000 kronor för varje församling. Därtill komma
kostnader för kyrkokörer med 6 400 kronor. I städerna — med undantag för
de två minsta — äro kyrkomusikernas löner betydligt högre. Stadsförsamlingarnas
kostnader för dessa löner och för kyrkokörer uppgå till 508 200
kronor, varav ca 125 000 kronor avse kyrkokörerna — huvudsakligen i församlingarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Kyrkovaktmästarnas arbete är i landsförsamlingarna, enligt vad undersökningen
givit vid handen, nästan som regel delat mellan kyrkan och
kyrkogården. Med hänsyn härtill har utredningen låtit pastorsämbetena
i varje särskilt fall beräkna huru stor del av kyrkovaktmästarlönen som
kan anses motsvara arbetsuppgifterna i kyrkan resp. på kyrkogården. Beroende
pa de lokala förhallandena och den omfattning i vilken annan arbetskraft
anlitats för kyrkogårdarnas skötsel ha dessa beräkningar visat
mycket stora variationer i ifrågavarande arbetsfördelning. Beräkningarna
synas vara i rätt hög grad approximativa, bl. a. på grund av svårigheten
att åstadkomma en noggrannare fördelning, enär kyrkogårdsarbetet väsentligen
utföres under sommarhalvåret. Den på arbetet för kyrkan belöpande
avlöningen har i en del fall angivits till ca 25 %. I flertalet fall har den
upptagits till mellan 30 och 70 %. I endast 8 av de 47 landsförsamlingarna
har kyrkovaktmästarens arbete varit förlagt helt till kyrkan.

I landsförsamlingarna uppgå ersättningarna för det arbete, som hänförts
till kyrkotjänsten, till 84 550 kronor, i städerna till 352 230 kronor.

Församlingsvård. Till församlingsvården har utredningen i främsta rummet
räknat sådan utpräglat religiös verksamhet som söndagsskola och konfirmationsundervisning.
Till kostnaderna för den senare har utredningen
hänfört även beklädnadsbidrag'' till fattiga konfirmander. Utredningen har
lramhållit, att de belopp, som för landsförsamlingarnas del förts under ifrågavarande
rubrik finge anses vara tämligen låga och tarvade knappast
någon ytterligare redogörelse. För dessa församlingar uppginge kostnaderna
till sammanlagt 21 100 kronor eller genomsnittligt c:a 450 kronor för varje
församling. I de större städernas församlingar vore utgifterna under denna
rubrik relativt stora och avsåge i viss omfattning även kostnader för bl. a.
ungdomsverksamhet av allmänt ideell karaktär, utgivandet av församlingsblad
och bidrag till kyrkobrödrakårer. Sålunda bade kostnaderna för församlingsvården
upptagits till 50 675 kronor för de fyra Stockholmsförsamlingarna,
14 374 kronor för de fyra Göteborgsförsamlingarna, 10 439 kronor
för församlingarna i Malmö, 16 783 kronor för de två församlingarna i
Örebro, 5 881 kronor för församlingarna i Linköping och 7 573 kronor för
Stora Tuna församling. För församlingarna i övriga åtta städer uppginge
kostnaderna sammanlagt till 9 710 kronor.

Kyrkogårdar och andra begravningsplatser. Utredningen har anfört, att
kostnaderna härför samt för kyrkogårdspersonal (jämväl kyrkovaktmästare
till den del deras arbete vore förlagt till detta område) i allmänhet vore stora i
såväl lands- som stadsförsamlingarna. 115 av de 47 landsförsamlingarna —
företrädesvis de mindre — samt i de två minsta städerna understege dock
kostnaderna 3 000 kronor. Sammanlagda kostnaderna utgjorde för landsförsamlingarna
349 600 kronor och för stadsförsamlingarna 2 307 300 kronor.

I nyssnämnda belopp för kyrkogårdarna vore enligt utredningen inräkna -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

de utgifter för kyrkotomterna, även då dessa icke gränsade till eller utgjorde
en del av en kyrkogård. För stadsförsamlingarnas vidkommande
hade detta ansetts berättigat med hänsyn till att kyrkans närmaste omgivning
i städerna vanligen betraktades såsom en park, vars vård vore av allmänt
kommunalt intresse. Däremot kunde det måhända ifrågasättas, om ett
dylikt betraktelsesätt vore befogat även beträffande landsförsamlingarna.
Endast för några få landsförsamlingar hade emellertid uppgivits kostnader
av ifrågavarande slag och beloppen hade varit obetydliga.

Utredningen har anmärkt, att kyrkogårdsväsendet i Stockholm vore den
borgerliga kommunens angelägenhet. Dock hade två församlingar, Brännkyrka
och Bromma, egna kyrkogårdar. I Brännkyrka församling, som omfattats
av den gjorda undersökningen, uppginge de för kyrkogården anvisade
skattemedlen till 75 000 kronor under år 1949. Utom denna kostnad
inginge i förenämnda 2 307 300 kronor endast ett belopp av 18 263 kronor för
Stockholmsförsamlingarna, avseende vård och underhåll av kyrkotomter.

Pastorsexpeditionerna. I fråga om utgifterna för pastorsexpeditionerna
har utredningen anfört följande:

Dessas användning såsom ämbetslokal för prästerna under deras arbete
med mångahanda uppgifter till det borgerliga samhällets gagn torde i så
övervägande grad motivera kostnaderna för dem att deras användning för
vad som har med prästerskapets religiösa uppgifter att göra i jämförelse
därmed blir av helt underordnad betydelse. Till de borgerliga arbetsuppgifterna
höra främst folkbokföringen och medverkan vid mantalsskrivningen.
Därjämte förekommer bl. a. lämnandet av uppgifter till röstlängd och till
militär myndighet angående inskrivningsskyldiga, statistiska uppgifter till
statistiska centralbyrån, uppgifter om dödsfall till pensionsstyrelsen, domstolar,
systembolag och provinsialläkare, uppgifter om skolpliktiga barn samt
blinda och dövstumma barn till skolstyrelse. Intyg och upplysningar till enskilda
och myndigheter få därutöver lämnas i betydande omfattning. Expeditionslokalen
lär också i många fall användas för den kyrkliga administrationen.
De religiösa uppgifterna kunna knappast sägas motivera några särskilda
utgifter för pastorsexpeditionerna, ehuruväl själavårdande samtal givetvis
ofta äga rum på desamma.

Kostnaderna för expeditionslokalen betyda, särskilt i landsförsamlingarna,
ganska litet. Endast i några få av de 47 landsförsamlingarna har hyra
betalats. Vanligen är pastorsexpeditionen inrymd i prästgården och någon
hyra beräknas då icke. Däremot utgår vanligen ersättning för städning, lyse
och bränsle. För flertalet stadsförsamlingar har däremot verklig eller beräknad
hyra inräknats i kostnaderna för pastorsexpedition.

I landsförsamlingarna uppgå kostnaderna för pastorsexpedition till
120 600 kronor, i stadsförsamlingarna till 1 117 800 kronor. För landsförsamlingarna
skulle kostnaderna ökas med drygt 20 000 kronor därest en
hyra å 500 kronor beräknades för varje pastorsexpedition, som är hyresfritt
inrymd i prästgården. Beloppet 500 kronor motsvarar en sjättedel av den
till 3 000 kronor beräknade genomsnittliga årskostnaden för prästgårdsbyggnaderna.
Med hänsyn till den fördelning av prästgårdskostnaderna, med
vilken utredningen i det följande räknar, skulle emellertid en beräknad
total hyressumma å 20 000 kronor för pastorsexpeditionerna endast med
halva beloppet eller 10 000 kronor öka utgifterna för borgerliga ändamål och
minska utgifterna för rent kyrkliga ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

103

Diakoni och annan hjälpverksamhet. Utredningen har upplyst, att kostnaderna
härför för landsförsamlingarna hade redovisats med sammanlagt
endast 15 400 kronor, vilket belopp huvudsakligen avsåge lön till församlingssystrar
i tre olika landsförsamlingar. För stadsförsamlingarna hade utgifterna
för samma ändamål upptagits till 212 000 kronor. Även i stadsförsamlingarna
vore det huvudsakligen fråga om lön till församlingssystrar
och andra utgifter för deras verksamhet. Huvudparten av beloppet eller
165 400 kronor fölle på församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Församlingshem. Sådana funnos enligt utredningen i allmänhet ej i landsförsamlingarna.
Endast sju av de av undersökningen berörda landsförsamlingarna
hade sådana lokaler till sitt förfogande. Ytterligare två församlingar
hade fonderat mindre belopp för uppförande av församlingshem. I
städerna vore förekomsten av sådana samlingslokaler mera vanlig. De ändamål,
för vilka de användes, vore mångahanda. Församlingsaftnar, föredrag,
syföreningsmöten, scoutverksamhet och andra sammankomster för ungdom,
filmförevisningar, sammanträden med kyrkofullmäktige och kyrkoråd vore
endast exempel. Söndagsskolan och konfirmationsundervisningen kunde
vara förlagda till församlingshemmet. I Örebro hölles regelbundet gudstjänst
i församlingshemmen. Därjämte förekomme det att församlingshemmen användes
för pastorsexpedition och för bostadsändamål.

Under angivna förhållanden vore det naturligtvis mycket svårt att avgöra
i vad mån kostnaderna för församlingshemmen belöpte å deras användning
för rent kyrkliga ändamål. Även mycket noggranna undersökningar kunde
ej ge annat än en ungefärlig uppfattning härom. Utredningen hade därför
låtit sig nöja med att på grundval av de summariska uppgifter, som pastorsämbetena
lämnat, göra en skälig kostnadsfördelning. Enligt denna hade av
landsförsamlingarnas kostnader å sammanlagt 22 600 kronor den allra
största delen eller 18 474 kronor ansetts såsom utgift för rent kyrkliga
ändamål och endast 4 126 kronor såsom utgift för borgerliga ändamål. Av
stadsförsamlingarnas kostnader, som uppginge till 499 600 kronor, hade
däremot endast ca 60 % eller 302 800 kronor räknats såsom utgift för rent
kyrkliga ändamål och ca 40 % eller 196 800 kronor hänförts till borgerliga
ändamål.

Förening sväs ende m. m. Härutinnan har utredningen anfört:

Anslag till föreningar och andra speciella ändamål lämnas av nästan
samtliga församlingar. I allmänhet äro dessa anslag små och fördelas på en
mångfald olika ändamål. Anslag till blindföreningar, dövstumshem, »de
gamlas dag», bibliotek, folkhögskolor, ungdomsskolor, nykterhetsföreningar,
hembygdsföreningar och eldbegängelseföreningar torde icke kunna hänföras
till utgifter för rent kyrkliga ändamål. Så "synes däremot vara fallet beträffande
anslag till sådan verksamhet bland barn och ungdom, som bedrives
vid slifts- och ungdomsgårdar och genom kristliga och kyrkliga ungdomsförbund
och väl även inom den kyrkliga scoutrörelsen. Här torde den
religiösa inriktningen av verksamheten —- utan underskattning av dennas
sociala värde — få tillmätas avgörande betydelse. Liknande synpunkter torde
böra läggas på anslagen till s. k. sjömansvård och soldathem. Till utgifter
för rent kyrklig verksamhet bar vidare ansetts böra räknas bidrag till

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

kapell- och kyrkobyggnader i annan församling, pastorsdiakoner, kyrkosångsförbund,
kyrkobrödrakårer, kyrkliga möten, kontraktsråd, stiftsråd,
prästmöteskostnader, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse och diakonistyrelse,
Sällskapet för främjande av kyrklig själavård, Stiftelsen lekmannatjänst,
Sveriges kristliga krigsmannaförbund och Svenska missionssällskapet.

Av Stockholmsförsamlingarna beviljas anslag till betydande belopp för
daghem, barnahjälp, eftermiddagshem, skollovskolonier, skolresor, skolorkestrar,
skyddsföreningar, Stockholms stadsmission, Stockholms kyrkliga
socialråd och Röda korset. Dylika anslag få givetvis räknas till utgifter för
borgerliga ändamål.

Den gjorda uppräkningen är visserligen icke uttömmande men torde
visa efter vilka linjer utredningen ansett fördelningen av ifrågavarande utgifter
böra ske. För landsförsamlingarnas del ha på så sätt anslag å 10 040
kronor räknats såsom utgifter för rent kyrkliga ändamål och anslag å
14 020 kronor såsom utgifter för borgerliga ändamål. För Stockholmsförsamlingarna
uppgå motsvarande utgifter till 6 875 kronor resp. 279 130 kronor.
För övriga stadsförsamlingar äro utgifterna 6 760 kronor resp. 9 370
kronor.

Administrationskostnader. Dessa har utredningen ansett skäligen böra
fördelas lika mellan den rent kyrkliga verksamheten och övrig verksamhet.
I landsförsamlingarna uppginge dessa kostnader till 35 600 kronor, i städerna
1 ill 246 100 kronor. Av sistnämnda belopp löpte på Stockholmsförsamlingarna
64 270 kronor, på Göteborgsförsamlingarna 34 960 kronor och på
Maiinöförsamlingarna 105 200 kronor. Övriga stadsförsamlingars administrationskostnader
uppginge alltså till 41 670 kronor.

Enligt en av utredningen gjord sammanfattning utgjorde de redovisade
kostnaderna för landsförsamlingarna tillhopa 1 195 810 kronor varav 56,4
procent eller 674 264 kronor för rent kyrkliga och 43,6 procent eller 521 546
kronor för borgerliga ändamål. De rent kyrkliga ändamålens andel i de
sammanlagda kostnaderna i varje län för sig utgjorde enligt utredningen
i Stockholms län 54,8 procent, Östergötlands län 54,i procent, Kronobergs
län 61,9 procent och Jämtlands län 56,o procent. I 4 av de 47 församlingarna
utgjorde den kyrkliga andelen 30—40 procent, i 5 församlingar 40,i—50 procent,
i 13 församlingar 60,i—70 procent, och i 12 församlingar mer än 70
procent. De för stadsförsamlingarna redovisade kostnaderna utgjorde tillhopa
6 598 000 kronor. Därav belöpte å de rent kyrkliga ändamålen 35,7 procent
eller 2 352 550 kronor och å de borgerliga ändamålen 64,3 procent eller
4 245 450 kronor. De rent kyrkliga ändamålens andel av de sammanlagda
kostnaderna i varje stad för sig uppgick enligt utredningen till följande

procenttal:

Stockholm .................... 46,9

Göteborg ..................... 30,6

Malmö ........................ 30,4

Örebro ........................ 36,o

Linköping ..................... 25,4

Borlänge ...................... 32,2

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

105

Kristinehamn .................. 21,6

Söderhamn .................... 53,4

Sollefteå ...................... 21,i

Piteå .......................... 34,6

Laholm ....................... 48,2

Söderköping ................... 63,8

Östhammar .................... 76,4

Trosa ......................... 61,6

Utredningen har framhållit, att uppgifterna beträffande Stockholm, Göteborg
och Örebro gällde endast vissa församlingar i dessa städer.

Utredningen har påpekat, att med hänsyn till att kyrkogårdsväsendet i
Stockholm vore en den borgerliga kommunens angelägenhet, vore det naturligi
att de rent kyrkliga ändamålens procentuella andel i utgifterna vore
betydligt större för Stockholmsförsamlingarna än för församlingarna i övriga
större städer. Därest med hänsyn härtill Stockholm ej medtoges vid
medeltalsberäkningen, uppginge utgifterna för de rent kyrkliga ändamålen
genomsnittligt för övriga städer till 31,7 procent.

För de städer, utom Stockholm, som hade fler än 15 000 invånare (Göteborg,
Malmö, Örebro, Linköping, Borlänge och Kristinehamn), utgjorde enligt
utredningen utgifterna för rent kyrkliga ändamål genomsnittligt 30,4
procent, för städerna med mindre än 15 000 invånare vore motsvarande tal
47,5 procent.

b) Pastoratsutgifterna.

Medan kyrkokassornas utgifter med ledning av räkenskaperna kunna
fördelas på ändamål, som huvudsakligen äro av antingen rent kyrklig eller
borgerlig natur, kan en fördelning av pastoratsutgifterna icke ske på samma
sätt.

Dissenterlagskommittén har i sitt betänkande (betänkandet s. 298 o. f.)
redogjort för avlöningssystemet för prästerna. Såsom därav framgår ha
pastoraten att för avlöningskostnaderna i första hand använda avkastningen
av sina prästlöneboställen och andra lokala avlöningstillgångar. I andra hand
täckas kostnaderna med uttaxerade medel och därutöver lämnas t viss utsträckning
tillskott från kyrkofonden av de medel, som erhållas genom allmänna
kyrkoavgiften. Utom för prästlönerna förekommer uttaxering å pastoraten
för dels prästlöneboställena, dels den prästerskapet tillkommande
förmånen av fri bostad genom upplåtande av prästgård eller utgivande av
däremot svarande hyresersättning och dels den allmänna kyrkoavgiften,
vilken har till uppgift att åstadkomma en skatteutjämning mellan pastoraten
i fråga om prästlönekostnaderna.

Alla de nämnda utgiftsändamålen hänföra sig till prästerskapets avlöningsförhållanden.
Fn uppdelning av de pastoratsutgifter, som bestridas
med uttaxerade medel, på rent kyrkliga ändamål och ändamål av annan

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

art har därför synts utredningen böra grundas på ett bedömande av huru
prästerna genomsnittligt dela sin arbetstid mellan uppgifter av religiös natur
och uppgifter av annan art.

När utredningen gått att söka bilda sig en uppfattning om fördelningen
av prästernas arbete, har det, enligt vad utredningen har anfört, tyvärr icke
funnits något tidigare hopbragt uppgiftsmaterial att stödja sig på. En mera
ingående belysning av denna fråga har utredningen heller icke ansett kunna
erhållas med mindre de prästerliga befattningshavarna i ett icke alltför
litet antal pastorat av olika belägenhet och struktur finge sig ålagda att
under loppet av ett år eller åtminstone under någon månad varje årstid föra
statistik rörande arbetstidens användning för olika arbetsuppgifter. Den för
utredningsuppdragets slutförande i direktiven angivna tiden hade emellertid
icke medgivit utförandet av en undersökning efter sådana linjer. Utredningen
har i detta sammanhang nämnt att, enligt vad utredningen under
band erfarit, de med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 mars 1950
tillkallade s. k. pastoratsindelningssakkunniga för klarläggande av prästerskapets
totala arbetsbörda och dennas fördelning på arbetsuppgifter av olika
slag föranstaltat om en dylik undersökning avseende en månad hösten 1950
och någon månad under första halvåret 1951.

Utredningen har därför nödgats begränsa sig till att genom konferenser
med prästmän i sex Stockholmsförsamlingar, två andra stadsförsamlingar
och sex landsförsamlingar söka skaffa sig en föreställning om den av dem
använda arbetstidens fördelning på rent kyrkliga och andra uppgifter. Till
de rent kyrkliga uppgifterna hade härvid ansetts böra hänföras gudstjänst
och söndagsskola samt förberedelser härtill, kasualtal, konfirmation, själavård
i grupp (bibelstudier, syföreningar o. d.), besök och samtal i själavårdande
syfte samt kyrklig förvaltning. Till gruppen övriga uppgifter skulle
sålunda väsentligen ha hänförts folkbokförings- och annat expeditionsarbete,
medling i äktenskap, samtal utan religiös innebörd, social ungdomsvård
och borgerlig kommunal förvaltning. De från denna principiella utgångspunkt
av vederbörande prästmän gjorda uppskattningarna hade icke givit
något entydigt utslag. Såväl i fråga om den totalt använda arbetstiden som
i fråga om dennas fördelning å de olika uppgiftsgrupperna hade de i större
eller mindre mån skilt sig från varandra. Vad särskilt den sist nämnda
frågan beträffar, syntes i Stockholmsförsamlingarna kyrkoherdarnas arbetstid
i det stora hela ungefär lika fördela sig på rent kyrkliga och andra uppgifter,
medan förstnämnda uppgifter syntes taga huvudparten av de övriga
prästmännens tid i anspråk. Med bortseende från Stockholmsförsamlingarna
hade i ungefär halva antalet fall de rent kyrkliga uppgifterna och i lika
många fall de övriga uppgifterna beräknats taga 50 procent eller mer av
arbetstiden i anspråk. De skiljaktigheter, som uppskattningarna i ena som
andra avseendet företett, sammanhängde givetvis både med olikheter i de
lokala förhållandena och med den olika läggningen hos vederbörande prästmän.
I någon mån kunde resultaten även ha rönt påverkan av svårigheten
att draga en bestämd gräns mellan de rent kyrkliga och de övriga upp -

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

gifterna, då de olika uppgifterna stundom så att säga flöte i varandra.
Som nämnts vore det blott ett relativt fåtal prästmän, med vilka utredningen
varit i tillfälle att samråda i ärendet. Härutöver hade utredningen emellertid
beretts tillfälle att taga del av en av vederbörande prästman privat förd
statistik över arbetstidsstudier inom två pastorat, tillhörande ärkestiftet. Den
inom det ena av dessa pastorat förda statistiken avsåge tiden september
1947—juni 1948, medan den inom det andra pastoratet förda statistiken
omfattade ettvart av åren 1947, 1948 och 1949. Det studium, som utredningen
ägnat det sålunda tillhandahållna siffermaterialet, hade synts utredningen
tyda på att i dessa pastorat något mer än hälften av arbetstiden
ägnats åt de rent kyrkliga uppgifterna.

Utredningen har förklarat, att den hölle för sannolikt att även en mera
brett lagd undersökning än den utredningen varit i tillfälle att verkställa,
skulle ha företett talrika växlingar i resultaten.

Av vad som framkommit har utredningen bibragts den uppfattningen,
att det vore befogat att i förevarande sammanhang räkna med att prästmannens
arbetstid genomsnittligt fördelade sig lika å rent kyrkliga och
andra uppgifter.

Beträffande pastoratsutgifternas storlek har utredningen med hänsyn härtill
ej funnit erforderligt att göra en så ingående undersökning som den,
som verkställts beträffande kyrkokassorna. Utredningen har framhållit, att
pastoratens utgifts- och inkomststater upptoge kostnader för prästernas
avlöning, löneboställen, prästgårdar och allmänna kyrkoavgiften ävensom
beräknad avkastning av löneboställen och prästlönefonder. Kompletterande
uppgifter i dessa avseenden hade endast i enstaka fall behövt inhämtas.
En viss kontroll av staterna hade företagits genom jämförelser med kyrkofondens
avräkningslängder med pastoraten. Däri angåves storleken av prästlönekostnaderna
(enligt 7 § lagen om kyrkofond), allmänna kyrkoavgiftens
storlek samt vanligen även normalavkastningen av löneboställen och avkastningen
av andra prästlönetillgångar (beräknad enligt nyssnämda lagrum).
Likaså angåves däri eventuella tillskott från kyrkofonden.

Med ledning av sålunda tillgängliga uppgifter har utredningen beräknat
de utgifter för pastoratsändamål, som under år 1949 bestritts med skattemedel,
till 690 720 kronor för de ifrågavarande landsförsamlingarna och till
3 279 830 kronor för ifrågavarande stadsförsamlingar. Nämnda belopp fördelade
sig enligt utredningen på följande sätt:

	Lands-	Stads-
	församlingar	församlingar
Prästernas avlöning ..........	226 130	927 290
Löneboställen ................	99 395	65 250
Prästgårdar ..................	161195	69 070
Allmänna kyrkoavgiften ......	204 000	2 218 220
Summa skattemedel	(190 720	3 279 830

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Utgiftsposten för prästernas avlöning har utredningen erhållit sålunda
att de faktiska lönerna i förekommande fall minskats med beräknad avkastning
av löneboställen och andra lokala avlöningstillgångar och med tillskotten
från kyrkofonden.

Det resultat, vartill utredningen kommit i fråga om fördelningen av
prästernas arbete mellan rent kyrkliga och andra uppgifter, har lett utredningen
till den slutsatsen att förenämnda till 690 720 kronor för landsförsamlingarna
och 3 279 830 kronor för stadsförsamlingarna beräknade utgiftssummor
borde anses falla till hälften å rent kyrkliga och till hälften å
borgerliga ändamål.

c) Sammanfattning beträffande kyrkokassornas och pastoratens

utgifter.

Med iakttagande av vad i det föregående anförts skulle landsförsamlingarnas
totala med skattemedel bestridda kostnader uppgå till 1 886 530
kronor, varav 1 019 624 kronor eller 54,o procent för rent kyrkliga ändamål
och 866 906 kronor eller 46,o procent för borgerliga ändamål. För stadsförsamlingarna
skulle de totala kostnaderna uppgå till 9 877 830 kronor varav
3 992 465 kronor eller 40,4 procent för rent kyrkliga ändamål och 5 885 365
kronor eller 59,6 procent för borgerliga ändamål.

Dissenterskatteutredningen har redovisat kostnadernas fördelning dels beträffande
landsförsamlingarna länsvis och dels beträffande städerna, varvid
liksom i det föregående siffrorna för Stockholm, Göteborg och Örebro
avse endast vissa av församlingarna i dessa städer. I landsförsamlingarna
utgjorde enligt utredningens sammanfattning de rent kyrkliga ändamålens
andel i de sammanlagda kostnaderna i vart län för sig i Stockholms län
52,6 procent, Östergötlands län 52,6 procent, Kronobergs län 58,i procent och
Jämtlands län 54,2 procent. I en av församlingarna utgjorde nyssnämnda andel
mindre än 40 procent, i 8 församlingar 40—50 procent, i 22 församlingar
50,i—60 procent, i 13 församlingar 60,i—70 procent och i 3 församlingar mer
än 70 procent. I stadsförsamlingarna uppgick de rent kyrkliga ändamålens
andel av de sammanlagda kostnaderna i varje stad för sig enligt utredningen

till följande procenttal:

Stockholm .................... 48, i

Göteborg ...................... 36,4

Malmö ........................ 36,7

Örebro ........................ 40,6

Linköping .................... 33,6

Borlänge ...................... 36,7

Kristinehamn .................. 28,4

Söderhamn .................... 52,3

Sollefteå ...................... 25,4

Piteå ......................... 39,4

Laholm ....................... 48,9

Söderköping .................. 60,8

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

109

östhammar
Trosa ...

Utredningen har påpekat att därest, av skäl som tidigare anförts, Stockholm
uteslötes vid medeltalsberäkningen för städerna, kostnaderna för de
rent kyrkliga ändamålen genomsnittligt för övriga städer utgjorde 37,4 procent.
De kostnader för kyrkogårdsväsendet i Stockholm, som år 1949 bestredes
av den borgerliga kommunen, uppginge till nära 2,i miljoner kronor. Om
dessa kostnader i stället åvilat den kyrkliga kommunen, kunde den senares utgifter
för borgerliga ändamål beräknas ha närmat sig 60 procent av de totala
utgifterna. För de städer, utom Stockholm, som hade mer än 15 000
invånare, utgjorde kostnaderna för rent kyrkliga ändamal genomsnittligt
36,4 procent, för städerna med mindre än 15 000 invånare 48,3 procent.

d) Utredningens yttrande.

Utredningen har till en början betonat, att syftet med den av utredningen
verkställda undersökningen varit att till ledning för bestämmandet av storleken
av en eventuell skattelindring söka utröna huru stor del av församlingarnas
totala med skattemedel bestridda kostnader, som kunde antagas
i allmänhet belöpa å rent kyrkliga ändamål.

Innan utredningen övergått till ett bedömande av resultatet av denna undersökning
har utredningen velat framhålla, att inom utredningen den meningen
framförts, att kostnaderna för prästernas avlöning ej borde, såsom i
det föregående skett, lika fördelas å rent kyrkliga och borgerliga ändamål.
Avkastningen av de prästerliga avlöningstillgångarna borde nämligen, har
man förmenat, med hänsyn till de omständigheter under vilka tillgångarna
tillkommit helt hänföras till den rent kyrkliga verksamheten och därför avräknas
endast från utgifterna för denna verksamhet.

Utredningen har i anledning härav uttalat, att den icke ansett sig ha anledning
att närmare ingå på denna principiella fråga, då gjorda beräkningar
visat att det för de församlingar, som undersökningen gällt, rörde sig om en
minskning av de rent kyrkliga ändamålens andel i de av skattemedel bestridda
utgifterna med endast 1,5 procent för landsförsamlingarna och endast
0,2 procent för stadsförsamlingarna.

Beträffande resultatet av den företagna undersökningen framginge av det
föregående, har utredningen framhållit, att det ställde sig mycket olika för
lands- och stadsförsamlingarna. Sålunda pekade det ganska bestämt mot att
den nuvarande skattelindringen med 50 procent för landsförsamlingarnas
del vore relativt väl avvägd. Vad åter anginge stadsförsamlingarna föreföllc
det tydligt att i de större städerna, utom Stockholm, utgifterna för rent kyrkliga
ändamål kunde förutsättas som regel motsvara endast 35 å 40 procent
av församlingarnas totala utgifter. De rent kyrkliga ändamålens större andel
i Stockholmsförsamlingarna berodde på de särskilda förhållandena där beträffande
kyrkogårdsväsendet. Ett bedömande av frågan, i vilken omfattning
församlingar i städer med färre än t. ex. 15 000 invånare hade mindre

61,4

54,9

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

utgifter för rent kyrkliga ändamål än för borgerliga ändamål, bleve med hänsyn
till undersökningens begränsade omfattning mycket osäkert. Det kunde
emellertid antagas, att även i sådana städers församlingar utgifterna för
rent kyrkliga ändamål i allmänhet understege 50 procent av de totala utgifterna.
Härvid bortsåges från församlingar i städer med endast något eller
några tusen invånare, vilka i förevarande avseende syntes mer jämförliga
med landsförsamlingarna.

Det nu anförda gåve enligt utredningen vid handen, att det vore förenat
med stor vansklighet att enbart med ledning av undersökningsresultatet göra
en skälig avvägning av skattelindringsprocenten. Svårigheterna knöte sig
särskilt till den olikhet, som städer och landskommuner sinsemellan företedde
i fråga om de rent kyrkliga ändamålens andel i skattemedlen. Denna
olikhet krävde enligt utredningens mening att viss hänsyn toges även till
den omfattning, vari de som stode utanför svenska kyrkan kunde fördela
sig mellan städer och landskommuner.

I anslutning härtill har utredningen anfört:

I sistnämnda avseende är förhållandet för närvarande det, att antalet av
dem, som icke tillhöra svenska kyrkan, är större i städerna än i landskommunerna.
Både de mosaiska och de romersk-katolska trosbekännarna äro
till minst 2/3 bosatta i städerna. Av metodisterna, som visserligen endast till
ungefär 25 procent icke tillhöra svenska kyrkan, äro a/4 medlemmar av metodistkyrkans
stadsförsamlingar. Andra erkända trossamfund, såsom Christian
Science församlingar, Anglikanska kyrkans församlingar, Franska reformerta
församlingen, Grekisk-ortodoxa katolska församlingen, Vännernas
samfund och Nya kyrkans olika församlingar, ha i ännu större utsträckning
sina medlemmar i städerna.

Fråga är emellertid, om och i vilken utsträckning personer, som nu med
bibehållande av sitt medlemskap i svenska kyrkan tillhöra de s. k. frikyrkliga
samfunden, efter införandet av en ny religionsfrihctslagstiftning kunna
komma att utträda ur kyrkan. För bedömandet av denna fråga är det av
viss betydelse att även äga kännedom om huru medlemmarna i dessa samfund
fördela sig mellan städer och landskommuner. Frikyrkliga samarbetskommittén
har under år 1950 verkställt en undersökning angående de frikyrkliga
samfundens utbredning, vilken dock hittills slutförts endast för nio
län (Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län). Genom undersökningen
har uppgift erhållits om antalet i dessa län bosatta medlemmar
av Svenska missionsförbundet, Baptistsamfundet, Örebro missionsförening,
Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Svenska frälsningsarmen och
Pingstvännernas församlingar. För dessa samfund redovisas sammanlagt
95 037 medlemmar, varav 41 818 eller 44,o procent i städer och 53 219 eller
56,o procent i landskommuner. Denna fördelning av medlemmarna mellan
städer och landskommuner motsvarar ungefär folkmängdens fördelning mellan
städer och landskommuner såväl i ifrågavarande län som i landet i dess
helhet. Enligt Årsbok för Sveriges kommuner 1950 hör nämligen 53,9 procent
av de nio länens befolkning och 53,6 procent av hela landets befolkning till
landskommuner.

Det resultat, som denna undersökning sålunda givit, har av utredningen
jämförts med Statistiska centralbyråns redogörelse för befolkningens fördelning
efter trosbekännelse enligt 1930 års folkräkning. Enligt denna hade
de förenämnda frikyrkliga samfunden i omförmälda nio län ett medlemsantal
av 73 882, varav nära 70 procent i landskommuner. Jämför man här -

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

med folkmängdens fördelning mellan landskommuner och städer år 1930,
finner man, att sistnämnda procenttal ungefär motsvarar den procentuella
andelen för landsbygden i såväl de nio länens som hela landets befolkningstal.
Då tillhörde nämligen befolkningen i dessa län till 68,3 procent och i landet
i dess helhet till 67,s procent landskommuner.

En sammanställning av resultaten av Frikyrkliga samarbetskommitténs
undersökning och 1930 års folkräkning torde — med tillbörligt beaktande
av olikheten i undersökningsmetoderna — få anses visa, att de frikyrkliga
samfundens medlemmar i växande antal äro att finna i städerna. Detta
förhållande torde böra sättas i samband med uppkomsten av nya stadssamhällen
och den ökade inflyttningen till städerna. Då utvecklingen kan
förutsättas fortgå i denna riktning, torde man kunna räkna med en ytterligare
förskjutning i fråga om fördelningen av de frikyrkliga samfundens
medlemmar mellan städer och landsbygd.

Det synes vidare utredningen antagligt, att i den mån medlemmar i frikyrkosamfunden
framdeles utträda ur svenska kyrkan, antalet av dem
kommer att fördela sig mellan städer och landskommuner i ungefär samma
proportion som hela antalet medlemmar i nämnda samfund.

Vad härefter angår de personer, som eventuellt må komma att utträda ur
svenska kyrkan utan att ingå i annat trossamfund, torde påtagliga skäl
saknas att beräkna fördelningen av dem mellan städer och landskommuner
annorlunda än i relation till folkmängdens fördelning.

Utredningen har vidare framhållit, att även om det nu anförda icke utan
vidare kunde anses berättiga till att vid bestämmandet av en eventuell
skattelindringsprocent taga övervägande hänsyn till att utgifterna för de
rent kyrkliga ändamålen i stadsförsamlingarna i allmänhet krävde betydligt
mindre del av skattemedlen än i landsförsamlingarna, tillkomme här en
annan synpunkt. Det kunde enligt utredningens mening icke vara rimligt
att bestämma skattelindringsprocenten så, att församlingar vilka hade procentuellt
höga kostnader för de borgerliga ändamålen — något som främst
förekomine i städerna — genom skattelindringen skulle få avstå från en
för deras vidkommande alltför stor del av skattemedlen och följaktligen de
ur svenska kyrkan utträdda i sådana församlingar skulle erhålla en skattelindring,
som komme att medföra en obehörig vinst för dem. Med beaktande
jämväl av denna synpunkt hade utredningen funnit en eventuell
skattelindring icke böra bestämmas till mer än fyrtio procent.

Med hänsyn därtill att vissa av de romersk-katolska församlingarna
samt flertalet mosaiska församlingar hade egna begravningsplatser, vilka
i en del fall droge ganska stora årliga kostnader, skulle det enligt utredningen
kunna ifrågasättas att bestämma skattelindringsprocenten något
högre för dessa särskilda församlingars medlemmar. Detta borde likväl i
så fall ej gälla beträffande skattelindringen i Stockholm, enär, såsom i det
föregående nämnts, kostnaderna där för de allmänna begravningsplatserna
huvudsakligen bestredes av den borgerliga kommunen. (Endast Brännkyrka
och Bromma församlingar hade kyrkogårdar, för vilka kostnaderna
kunde påverka den kyrkliga utdebiteringen.) Då en skattelindring över
huvud ej kunde avvägas så alt hänsyn toges till de på denna fråga inverkande
omständigheterna i varje särskild församling, ansåge utredningen
skäl ej heller föreligga för en differentiering av skattelindringen till förmån

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

lör medlemmarna av de utom Stockholm förefintliga trossamfund, som
hade egna begravningsplatser.

Utöver vad tidigare sagts angående de romersk-katolska och mosaiska
församlingarnas begravningsplatser har utredningen velat tillägga, att då
nämnda församlingars medlemmar i Stockholm finge bidraga till kostnaderna
för de allmänna begravningsplatserna, skäl kunde anses tala för att
den borgerliga kommunen i Stockholm helt eller delvis övertoge kostnaderna
för de romersk-katolska och mosaiska begravningsplatserna därstädes.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Rörande storleken av en eventuell skattelindring ha delade meningar yppats
i de yttranden, vari denna fråga särskilt behandlats. Utredningens förslag
har godtagits av kammarrätten (en reservant ville medge större skattelindring),
statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Malmöhus och Örebro län, domkapitlen i Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö,
Göteborg, Karlstad, Luleå, Härnösand och Stockholm (en reservant har
ansett, att de utom svenska kyrkan stående borde helt befrias från kyrklig
skatt), Allmänna svenska prästföreningen, Sveriges yngre prästers förbund,
Frikyrkliga samarbetskommittén och Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.
Länsstyrelsen i Norrbottens län samt domkapitlen i Uppsala, Lund, Linköping
och Visby ha anfört skäl för en mindre skattelindring än fyrtio
procent av utdebiteringen per skattekrona, under det att kammarkollegiet,
Apostoliske vikarien för Sverige, Metodistkyrkan, Nya kyrkans församling
i Stockholm och Vännernas samfund ifrågasatt en större skattelindring
än fyrtio procent. Statskontorets majoritet har förklarat sig anse
det angeläget, att utredning komme till stånd i syfte att till den borgerliga
kommunen överföra sådana uppgifter, som icke vore av rent kyrklig karaktär.
Länsstyrelsen i Värmlands län har ansett, att de av utredningen verkställda
ekonomiska undersökningarna icke borde läggas till grund för en
med en ändrad religionsfrihetslagstiftning förbunden skatterättslig reform.

Ur yttrandena må i övrigt följande här återgivas.

Av dem som godtagit utredningens förslag har statistiska centralbyrån
anfört bl. a., att undersökningen vore av ett så begränsat omfång, att
det vore svårt att ur densamma draga några generella slutsatser angående
fördelningen av församlingarnas och pastoratens utgifter på rent kyrkliga
och andra ändamål. Med hänsyn till den korta tid, som stått utredningen
till buds, torde dock en mera omfattande undersökning icke ha kunnat genomföras
med den noggrannhet i detaljer, som kännetecknade den utförda
undersökningen. Utredningen syntes emellertid ha givit begreppet »borgerlig
verksamhet» en väl vid innebörd, då den till densamma fört diakoni
eller annan hjälpverksamhet. Med den borgerliga kommunens alltmer
ökande ansvar för socialvård torde den kyrkliga verksamheten på detta
område numera vara motiverad främst av kyrkans egna intressen inom själavården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

113

Överståthållarämbetet har uttalat, att även om det statistiska underlaget
för utredningens förslag måste anses alltför begränsat, funne ämbetet
de därtill knutna allmänna resonemangen tillräckligt bindande för förslaget
om skattelindringens bestämmande till fyrtio procent.

Västerås domkapitel har ansett fyrtio procent snarare vara för mycket
än för litet. Åtskilliga av de uppgifter, vilka utredningen inräknat i kyrkans
rent religiösa verksamhet, vore nämligen av den art, att deras bortfall
direkt skulle medföra kostsamma åtgärder från statens eller vederbörande
kommuns sida, särskilt i fråga om socialvården. Då emellertid en
exakt beräkning på detta område icke torde kunna genomföras, vore domkapitlet
berett att tillstyrka den föreslagna skattelindringen.

Domkapitlet i Växjö har funnit de av utredningen förebragta skälen bestämt
tala för det av utredningen gjorda yrkandet. Såsom utredningen påpekat
vore det visserligen svårt att draga en exakt gräns mellan de prästerskapet
åvilande uppgifterna av speciellt kyrklig karaktär och av borgerlig
art, men icke min,st med tanke på att denna gräns särskilt torde bliva flytande
i de smärre församlingarna, där eljest de »kyrkliga» utgifterna på
kyrkokassans stat övervägde, syntes utredningens förslag innebära en riktigare
avvägning än dissenterlagskommitténs, som väsentligen utgick från
hittillsvarande praxis och ett relativt fåtal dissenters.

Luleå domkapitel har framhållit, att diakonien sedan urkristen tid hört
till de centralt kyrkliga uppgifterna och av religiösa skäl måste så göra.
Det vore därför oriktigt att hänföra den till borgerlig verksamhet. I ekonomiskt
hänseende torde emellertid en ändring härvidlag icke väsentligen
påverka undersökningens resultat.

Även Sveriges yngre prästers förbund har ansett att utgifterna för den
kyrkliga diakonien icke kunna hänföras till den borgerliga verksamheten.

Frikyrkliga samarbetskommittén har framhållit, att de, som utträtt ur
svenska kyrkan, skulle komma att beskattas av en kommunal myndighet,
i vilken de icke hade beslutanderätt. Samarbetskommittén har vidare anfört: Det

förefaller även vara en nödvändig konsekvens, att kyrkoskatten i
vissa fall måste höjas för att kompensera den inkomstminskning, som de
ur kyrkan utträdda medborgarnas avdrag kommer att medföra. Härvid
kommer skatteökning att åsamkas även dem, som utträtt ur svenska kyrkan
och betala 60 procent av kyrkoskatten. Denna olägenhet skulle dock
kunna undvikas genom att sagda inkomstminskning för den kyrkliga
kommunen täcktes genom bidrag från kyrkofonden, .såvida icke principiella
hinder omöjliggöra en sådan lösning.

Frikyrkliga samarbetskommittén vill ej heller underlåta att fästa uppmärksamheten
på att, då medbestämmanderätt ej tillerkännes de ur kyrkan
utträdda, yrkanden med viss rätt kunna komma att framställas om att
den största delen av den kyrkans verksamhet, som bekostas av de 60 procenten,
skall överföras på den borgerliga kommunen.

Filadelfiaförsamlingcn i Stockholm har anfört, att om individuell skattelindring
skulle införas, skulle församlingen icke ha något att erinra emot,
8 Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 175.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

att den som utträdde ur svenska kyrkan — oavsett om lian sedan anslöte
sig till annat trossamfund eller ej — erhölle nedsättning i de honom påförda
kyrkliga utskylderna med fyrtio procent.

Av dem som anfört skäl för en mindre s kattelindring än
fyrtio procent har länsstyrelsen i Norrbottens län framhållit, att det
till grund för utredningen liggande siffermaterialet syntes ganska osäkert.
Avvikelserna från det normala syntes förekomma i stor utsträckning. Då
utredningen icke verkställt någon justering av de faktiska utgiftssiffrorna
utan antagit att avvikelserna från det normala utjämnade varandra, torde
beräkningsgrunden icke vara fullt tillförlitlig. Då med hänsyn härtill beräkningarna
mycket väl kunde visa för höga utgifter för rent kyrkliga ändamål
och då skattelindringen icke borde medföra obehörig vinst för dem
som utträdde, funne länsstyrelsen en skattelindring av trettio eller möjligen
trettiofem procent riktigare än den av utredningen förordade.

Uppsala domkapitel har påpekat, att dissenterskatteutredningen endast
granska utgifterna för ett enda år i en del församlingar. Det syntes domkapitlet
ha varit bättre om utredningen i stället undersökt utgifterna under
en följd av år, varvid ett säkrare slutresultat hade uppstått. Men då
utredningen nu hållit sig till ett enda år hade det varit riktigare att på något
vis söka rensa bort onormala utgifter. Ett exempel kunde förtydliga
detta. För Söderköping lämnade utredningen uppgiften, att sextio procent
av utgifterna gått till kyrkliga ändamål med en totalsumma för de kyrkliga
utgifterna av cirka 58 000 kronor. Från pastorsämbetet i Söderköping
hade domkapitlet erhållit uppgiften, att icke mindre än cirka 25 000 kronor
av dessa utgifter måste betraktas såsom tillfälliga utgifter för kyrkans
reparation. Vad Trosa beträffade förekomme även där åtskilliga tillfälliga
utgifter. Det vore uppenbart, att då utredningen anförde så pass få församlingar,
måste en rensad, riktig statistik ha visat andra siffror än dem, som
utredningen kommit fram till. Utredningen hade vidare bortsett från folkmängden.
Detta måste medföra stora svårigheter i eu statistik, där t. ex.
Göteborg och Kristinehamn sammanfördes. Under dessa omständigheter
funne domkapitlet det vara förenat med stora svårigheter att draga exakta
slutsatser ur den beräkning av avdragsprocenten som utredningen framlagt.
Skäl torde kunna anföras för en lägre nedsättning än som föreslagits.

En ledamot av Uppsala domkapitel har i ett särskilt yttrande bl. a. anfört
följande. I dissenterskatteutredningens betänkande sades att i Stockholm
vållade varje ur kyrkan utträdd person skatteverket ett extra arbete
vid debiteringen. Kostnaden för biträdeshjälp kunde beräknas till en krona
41 öre per utträdd person. Därtill komme utgifter för arbetsledning, lokaler,
värme, belysning etc. Det kunde ju icke vara rätt att skattebetalare
i allmänhet belastades med extra kostnader för att en del personer utträdde
ur kyrkan. Varje utträdande person borde därför erlägga en ersättning
för de extra kostnader han åsamkade det allmänna. Denna ersättning
syntes, då icke endast skatteverket utan även andra myndigheter
vållades extra arbete, icke böra sättas under tre kronor per person.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

115

Lunds domkapitel har betonat, att de med jämna mellanrum nödvändiga
restaureringarna av de äldre kyrkorna ofta vore mycket kostsamma och
kunde belasta skattebetalarna med förhållandevis dryga uttaxeringar. Då
utredningen själv framhållit, att kyrkor också användas som lokal för föredrag
m. in. av icke direkt kyrklig karaktär, syntes det domkapitlet överensstämma
med de faktiska förhållandena, att någon del av utgifterna för
kyrkorna jämväl bestredes av det skatteunderlag, som de utanför kyrkan
stående representerade. Utredningen hade hänfört avlöningarna för kyrkomusikerna
till kostnaderna för den rent kyrkliga verksamheten. Domkapitlet
funne detta med hänsyn till den nya lagstiftningen om kyrkomusiker
helt felaktigt. Organisterna vore enligt kyrkoinusikerstadgan bl. a. tillförbundna
att bestrida fem timmars fri musikundervisning i veckan åt inom
församlingen boende utan hänsyn till om dessa tillhörde kyrkan eller ej.
Beträffande sedan den stora andel av kyrkomusikerkåren, som kantorerna
utgjorde, torde väl knappast någon anledning finnas, att de förhållandevis
små kantorstilläggen skulle vila på annat skatteunderlag, än det som gällde
för den huvudsakliga tjänsten eller lärartjänsten. Administrationskostnaderna
borde icke fördelas lika mellan rent kyrklig verksamhet och övrig
verksamhet utan efter det procenttal, som skulle bliva slutligt gällande för
skattelindringen.

Domkapitlet har funnit det stöta på nära nog oöverkomliga hinder att
fördela prästernas arbetstid å rent kyrkliga uppgifter och å andra uppgifter.
Det torde icke vara uteslutet att utanför kyrkan stående medborgare
kunde av skilda anledningar taga prästens tid i anspråk mången gång
kanske mera än innanför kyrkan stående. Prästen kunde icke i sitt arbete
göra skillnad på innanför och utanför kyrkan stående — i prästämbetets
natur låge bl. a. ett frikostigt tillgodoseende av allmänhetens befogade önskemål
på prästens medverkan i de angelägenheter, som fölle inom ramen
för det prästerliga arbetet. Gentemot utredningens förslag om att i den föreliggande
frågan hänsyn icke skulle tagas till avkastningen av de prästerliga
avlöningstillgångarna, ville domkapitlet resa en bestämd gensaga. Domkapitlet
förmenade nämligen att denna avkastning principiellt borde användas
till lättande av skatteutgifterna för inom kyrkan stående medborgare.
I Lunds stift kunde nära 700 000 kronor årligen beräknas bli tagna
i anspråk för avlöningsändamål, innan uttaxering behövde tillgripas. I 1950
års avräkningslängd vore prästlönekostnaderna beräknade till cirka 2,7 miljoner
kronor. Summan utgjorde visserligen icke hela utgiftsbeloppet för
stiftsprästerskapets löner men ändock måste konstateras att en icke oväsentlig
del av dessa löner bestriddes av de prästerliga avlöningstillgångarna.
Enligt domkapitlets förmenande måste skatteutgifterna falla till väsentligt
större del å borgerliga än å kyrkliga ändamål.

Även Linköpings domkapitel har invänt, att enligt utredningens förslag
kyrkans tillgångar även skulle komma dem till godo, som tagit avstånd
från kyrkans religiösa verksamhet och till följd därav utträtt ur kyrkan.
Den kyrkliga jordens avkastning liksom även annan inkomst av kyrkans

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

speciella tillgångar (fonder, rörelse, hyror o. d.) hade enligt utredningens
förslag kommit att bliva en tillgång varav även de som utträtt ur kyrkan
skulle draga fördel i det att det procentuella bidraget (60 %) till kyrkans
kostnader för sin befattning med folkbokföring och för fyllande av vissa
kulturella och sociala uppgifter i samhället icke räknats på den faktiska
kostnaden utan endast på det nettobelopp, som utslagits på skattedragarna,
sedan löneboställs- och fondavkastning in. in. fråndragits från bruttobeloppet.

Domkapitlet i Visby har bl. a. anfört, att de nära hundra kyrkorna på
Gotland torde ur mer än en synpunkt representera ett värde för hela landskapet
och hela dess befolkning. De för alla och envar utan någon inskränkning
öppna kyrkorummen torde ävenså innebära en tillgång av allmän art.
Härtill kunde läggas t. ex. den svenske prästens ställning som en allas tjänare
i de mest skiftande avseenden. En uppdelning av skatten till svenska
kyrkan i sådan för alla obligatorisk och sådan, där fritt utträde medförde
skattebefrielse, kunde därför icke helt enkelt dragas mellan »religiös» och
»borgerlig» verksamhet. Även en icke ringa del av den »religiösa» insatsen
borde här föras till den för alla obligatoriska skattebelagda delen. Med hänsyn
härtill funne domkapitlet den föreslagna procentsatsen snarast väl liberalt
tilltagen.

Av dem som ifrågasatt en större skattelindring än fyrtio procent
av utdebiteringen per skattekrona har kammarkollegiet anfört i huvudsak
följande. Ett frågetecken syntes kunna sättas för valet av län och
städer vid undersökningen. Indelningen av församlingar i storleksgrupper
förefölle att vara av mindre betydelse för den föreliggande frågan och urvalet
stode ej i proportion till antalet församlingar i de olika grupperna
inom länet. Bland städerna däremot voro de med en befolkning understigande
5 000 personer överrepresenterade, medan de stora grupperna av städer
med 5 000—-10 000 invånare och 10 000—20 000 invånare lika klart vore
underrepresenterade. Städerna med 30 000—50 000 invånare hade icke alls
fått någon företrädare.

I fråga om utredningens uppdelning av kyrkokassornas utgifter på olika
ändamål har kollegiet anmärkt bl. a. följande. Kyrkobyggnaderna hade
understundom en mycket stor kulturhistorisk och estetisk betydelse, som
gjorde deras underhåll till en samhällets plikt oavsett deras bruk. Kyrkans
utnyttjande för vigsel och jordfästning finge väl i detta sammanhang uppfattas
som sociala funktioner med även borgerlig karaktär och därtill knuten
rättslig verkan. Att helt hänföra utgifterna för kyrkorna till kyrkliga
ändamål syntes ej vara förenligt med direktiven för utredningen eller med.
utredningens egen uppdelning. Ej heller kunde det vara riktigt att helt
föra utgifterna för kyrkomusikerna till de kyrkliga. I fråga om deras medverkan
vid jordfästning och vigsel gällde vad tidigare sagts om kyrkorna.
Organist vore enligt kyrkomusikerstadgan (SFS 1950: 375) skyldig att fem
timmar i veckan under trettionio veckor årligen meddela fri musikunder -

117

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

visning åt ungdom. -—- Vid uppdelningen av kyrkovaktmästarnas arbete
borde göras en förskjutning motsvarande den vid kyrkorna. — Ungdomsverksamhet
av allmänt ideell karaktär kunde ej räknas till kyrkliga ändamål,
därför att den erhållit kyrklig anknytning. -— Den av utredningen
lämnade beskrivningen av de ändamål, för vilka församlingshemmen användes,
visade att endast en mindre del av dessa kunde anses ha kyrklig
karaktär, medan den övervägande delen hade betydelse ur social eller kulturell
synpunkt, måhända också för förströelse. En social verksamhet bleve
icke uteslutande kyrklig genom att kyrkan lämnade sin medverkan. Det
vore svårt att frånkänna församlingsaftnar, syföreningsmöten, scoutverksamhel
och filmförevisningar även en allmänt samhällelig karaktär. Att
helt föra församlingshemmen i landsförsamlingarna till kyrkliga ändamål
syntes därför ej befogat och även den procentuella fördelningen i stadsförsamlingarna
syntes mindre lämplig. Säkerligen komme man sanningen
närmare om man antoge, att församlingshemmen till hälften användes för
kyrkliga och till hälften för borgerliga ändamål.

Vad angår pastoratsutgifterna har kollegiet anfört bl. a., att beträffande
prästmannens uppgifter av civil eller »legal art» kunde måhända tidsåtgången
någorlunda beräknas och användbara medeltal erhållas. Detsamma
torde till en viss grad gälla i fråga om prästmannens kyrkliga förrättningar
enligt lag, prästlöneresolutioner och fastställda arbetsordningar. Dessa uppgifter
tillsammans vore ingalunda avsedda att helt taga prästmannens tid
och arbetskraft i anspråk. Det skulle icke vara förvånande, om på grund av
organisatoriska skäl prästmannens uppgifter av tidigare angiven art i åtskilliga
fall icke toge ens hälften av hans tid i anspråk, varmed ingalunda förnekades,
att andra prästmän med svårighet finge tid för andra uppgifter.
Den tid, som prästmannen icke använde för dessa legala uppgifter, kunde
han till en viss grad efter eget omdöme och föreliggande omständigheter använda
till församlingsarbete, kommunalt arbete eller måhända till fullföljande
av vetenskaplig utbildning och forskning. Uppgifter om användningen
av denna arbetstid syntes sakna större betydelse för frågan om fördelningen
av prästmannens arbetstid på borgerliga och kyrkliga uppgifter. Kollegiet
kunde icke bidraga till frågans ytterligare belysning och ansåge, att den av utredningen
använda halveringen av prästerskapets tid i brist på säkrare utredning
måste godtagas.

Beträffande pastoratsutgifternas storlek hade kollegiet uppmärksammat,
att enligt de uppgifter, utredningen erhållit, pastoratens löneboställen skulle
lämna ett nettounderskott, som för landspastoraten skulle uppgå till mer än
hälften och för stadspastoraten till nästan lika mycket som pastoratens utgifter
för prästgårdar. Löneboställcna lämnade emellertid genomsnittligt ett
nettoöverskott, som medgåve en, visserligen tämligen låg, förräntning av boställskapitalct.
De lämnade uppgifterna, som icke behövde vara oriktiga, belyste
vanskligheterna med en undersökningsmetod, som byggde på stickprov
tagna under endast ett år, under vilket de utsedda pastoraten föreföllc att
ha haft stora utgifter för boställenas bebyggelse. Dylika utgifter borde rim -

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ligen slås ut åtminstone på den för normalavkastningsberäkningarna använda
tioårsperioden.

Om, såsom direktiven för utredningen syntes avse, en eventuell skattelindring
för dem, som stode utanför svenska kyrkan, skulle begränsas till
församlingarnas och pastoratens utgifter för rent religiösa ändamål, vore
det enligt kollegiet uppenbart, att skattelindringen måste avse en väsentligt
mindre del av utgifterna. Även om utredningens tolkning av direktiven godtoges,
ansåge kollegiet av skäl som framginge av framställda anmärkningar
att de kyrkliga utgifterna antagligen låge närmare tjugufem procent än fyrtio
procent av de kyrkligt kommunala utgifterna, inberäknat den allmänna
kyrkoavgiften. Kollegiet ansåge sig emellertid böra ifrågasätta, om vare sig
den ena eller andra uppdelningen vore särskilt fruktbärande vid bedömningen
av en skälig skattelindring för dissenters. Motiveringen för en sådan torde
anses vara, att i religionsfrihetens begrepp inginge, att någon icke skulle
utsättas för det samvetstvång, det kunde innebära att han finge bidraga till
kyrkliga institutioner och kyrklig verksamhet, vilka han ogillade. Sannolikheten
syntes tala för att den som utträtt ur svenska kyrkan komme att i
stor omfattning anse sig och av konventionella skäl skulle anses förhindrad
att tillgodonjuta förmånerna av församlingsverksamhet under kyrklig ledning,
även om denna övervägande hade icke kyrklig karaktär. Med hänsyn
härtill vore kollegiet benäget att anse, att en eventuell skattelindring borde,
liksom för närvarande, skäligen uppgå till femtio procent av utdebiteringen
per skattekrona. Även en skattelindring av denna storleksordning vore emellertid
av tämligen ringa ekonomisk betydelse för flertalet skattedragare och
därför knappast motiverad ur skälighetssynpunkt.

Apostoliske vikarien för Sverige har erinrat om att han och det apostoliska
vikariatsrådet i Sverige i en till dissenterlagskommittén ingiven skrivelse
uttalat sig för ett upphävande av den skattskyldighet till statskyrkliga
ändamål, som för närvarande ålåge medlemmar av utanför kyrkan stående
trossamfund. Vidare hade han och vikariatsrådet i remissyttrande över
dissenterlagskommitténs betänkande anfört att, för den händelse skattskyldighet
till statskyrkliga ändamål skulle anses fortfarande böra åligga personer,
som icke vore medlemmar av statskyrkan, det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida icke starka billighetsskäl talade för att medlemmar av särskilda
trossamfund erhölle större lindring i denna skattskyldighet — förslagsvis
med tre fjärdedelar av ifrågavarande utskylder — än andra utanför
statskyrkan stående personer med hänsyn därtill, att de förra till skillnad
från de senare hade att erlägga kyrkoskatt eller därmed jämförliga avgifter
till det trossamfund de tillhörde. Befogade invändningar kunde riktas mot
utredningens gränsdragning mellan kyrkligt och borgerligt betonade ändamål.
Arbetet å en pastorsexpedition vore i hög grad att anse såsom ett pastoralt
församlingsarbete, och då statskyrkoprästen ägnade sig åt social ungdomsvård
eller toge befattning med diakoni eller annan hjälpverksamhet,
fullgjorde han dylika uppgifter icke såsom befattningshavare inom socialvården
utan såsom innehavare av ett andligt ämbete i ett konfessionellt sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

119

lund. Han kunde icke finna, att utredningen förebragt något bärande skäl
för reducering av skatteavdragsprocenten och finge därför hemställa att den
i allt fall icke måtte nedsättas utan bibehållas vid sin nuvarande storlek av
femtio procent.

Även Metodistkyrkan har ansett det skäligt, att den sedan 1908 tillämpade
skattelindringen av femtio procent bibehölles. Utredningen hade till stöd för
reduktionen av skattelindringen åberopat, att anslag beviljats av statskyrkans
församlingar för daghem, barnhjälp, skollovskolonier m. fl. likartade
ändamål. Det kunde emellertid erinras, att likartade sociala insatser gjordes
även av de frikyrkliga samfunden. Metodistkyrkan bedreve verksamhet genom
t. ex. åtta barnhem, sex hem för gamla, flera barnkolonier, fyra sjukhem
etc. Dessa betraktades dock som en del av kyrkans verksamhet. Någon
motivering för att Metodistkyrkans medlemmar därjämte skulle bidraga till
statskyrkans sociala verksamhet kunde knappast anses föreligga.

Vännernas samfund har bl. a. framhållit, att utredningens behandling av
frågan om utgifternas uppdelning å kyrkliga och borgerliga ändamål vore
utslag av typföreställningar, som kunde vara ärvda från svenska kyrkan
eller kanske från något annat trossamfund, men som icke ägde någon giltighet
för kväkarna. De måste hävda, att när utgifter av här ifrågavarande
slag förekomme i deras samfund, de måste betraktas såsom tillhörande religionsutövning
eller religionsvård och att, när de förekomme inom statskyrkan,
de skulle betraktas såsom rent kyrkliga. De kunde icke betraktas såsom
borgerliga med mindre de övertoges av den borgerliga kommunen. Det vore
även otillfredsställande, att de, som stode utanför svenska kyrkan, skulle deltaga
i täckandet av ifrågavarande utgifter, ehuru de saknade rösträtt i den
kyrkliga kommunen och icke heller eljest hade någon möjlighet att påverka
besluten angående anslag till olika ändamål.

Länsstyrelsen i Värmlands län, vilken som tidigare nämnts ansett, att utredningens
undersökningar icke borde läggas till grund för ny lagstiftning,
har anfört:

Vid den av utredningen verkställda uppskattningen av kostnaderna för
kyrkomusikernas avlöning har utredningen helt bortsett ifrån, att genom
den föregående år genomförda kyrkomusikerreformen utgifterna för kyrkomusikernas
avlöning och pensionering beräknas komma att öka med omkring
4 miljoner kronor för år. Genom samma reform ändras därjämte kyrkomusikerlönekostnaderna
från församlings- till pastoratsutgifter. Då det
gäller att uppskatta de kyrkligt-kommunala skatteintäkternas utnyttjande
för kyrkliga eller borgerliga ändamål, kan man vidare knappast underlåta
att beakta den kostnadsökning, som uppkommer, då den av 1949 års riksdag
i princip antagna prästlöneregleringen sättes i kraft. Kostnadsökningen
enligt denna reglering, sådan den utformats i prästlönekommitténs slutbetänkande,
har uppskattats till omkring 8,7 miljoner kronor för år.

Den av utredningen företagna undersökningen av pastoratsutgifterna avser
bland annat ifrågavarande kostnader i 47 kyrkliga kommuner å Stockholms,
Östergötlands, Kronobergs och Jämtlands läns landsbygd. Av utredningens
uttalanden i anslutning till dessa beräkningar kan ej bedömas, huruvida
de undersökta pastoraten äro representativa såsom undersökningsobjekt
i fråga om sättet för prästlönekostnadernas finansiering. Påpekas bör emel -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

lertid, att enligt uppgifter, som äro för länsstyrelsen tillgängliga, de för undersökningen
utvalda pastoraten tillhöra län, i vilka avkastningen av prästlönetillgångarna
i förhållande till prästlönekostnaderna äro i genomsnitt
avsevärt större än i övriga län. Urvalet av län är därför, såvitt länsstyrelsen
kan finna, i varje fall icke representativt. Om undersökningen till övervägande
del omfattat pastorat med relativt hög inkomst av prästlöneboställen
m. m., innebär detta åter, att utdebiteringen för prästlöneändamål där får
antagas ha varit förhållandevis låg. Härigenom blir givetvis också det av utredningen
framräknade procenttal, som skulle motsvara skattemedlens användning
för rent kyrkliga ändamål i landsbygdsförsamlingarna, mindre
rättvisande.

Nyssnämnda procenttal påverkas även av den uppskattade fördelningen
av prästens arbetstid på rent kyrkliga sysslor, å ena, och övriga göromål, å
andra sidan. Det siffermaterial, varpå utredningen härvidlag grundat sina
slutsatser, synes vara av lösligaste slag. För länsstyrelsen förefaller det icke
tillfredsställande, om en undersökning av i så hög grad kasuistisk och föga
representativ karaktär skulle få i stor utsträckning vara avgörande för omfattningen
av den generella skattelindring, som må komma att genomföras
för dissenters.

Pastoratsindelningssakkunniga ha såsom tidigare berörts föranstaltat om
en undersökning av prästerskapets arbetsförhållanden, syftande bl. a. till
att klarlägga huru de fast anställda prästernas totala arbetsbörda fördelar
sig på arbetsuppgifter av olika slag. Denna undersökning har nu fortskridit
så långt att resultatet av undersökningen av fördelningen av arbetsuppgifterna
för en månad (oktober) hösten 1950 föreligger. Undersökningen har
för varje stift omfattat ett femtontal pastorat av olika struktur. I sagda
pastorat ha vederbörande befattningshavare under oktober 1950 verkställt
i möjligaste mån exakta anteckningar om den tid envar av dem ägnat åt
vissa i det följande angivna arbetsuppgifter. Resultatet av undersökningen
framgår av följande uppställning, där antalet arbetstimmar motsvarar me -

deltal arbetstimmar per präst under oktober 1950.

Arbetsuppgifter Arbetstimmar

Pastorsexpedition (kyrkobokföring och folkbokföring) ...... 71,5

Förvaltning (legal) ...................................... 17

Kassaförvaltning ........................................ 2

Gudstjänster ............................................ 12

Legala andaktsstunder (föreskrivna i löneresolution eller av

domkapitel) .......................................... 5

Andra fristående andaktsstunder (husförhör, friluftsgudstjänst,

helgmålsböner, morgon- och aftonböner m. m.) ............ 7,5

Vigslar ................................................. 2

Dop .................................................... 2,5

Jordfästningar .......................................... 5

Konfirmationsundervisning................................ 8,5

Medlingar i äktenskapstvister.............................. 1,5

Prediko- och föredragsberedelse............................ 42,s

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

121

Församlingsvård:

studieverksamhet ...................................... 4,5

ungdomsarbete ........................................ 7

söndagsskolor.......................................... 3,5

deltagande i Röda kors- och annan frivillig hjälpverksamhet 3

övrig församlingsvård (diakoni)......................... 10,5

Sjuk- och hembesök samt själavårdsverksamhet............. 15,5

Summa timmar per månad................................ 221

Andra allmänna uppdrag (frivilliga)....................... 12,5

Övriga arbetsuppgifter.................................... 15

Med »Förvaltning» har avsetts arbete som författningsenligt ålegat präst
på grund av hans tjänsteställning (ordförandeskap i kyrkoråd eller ledamotskap
i barnavårdsnämnd, deltagande i sammanträden med skolråd, folkskolestyrelse,
fattigvårdsstyrelse eller nykterhetsnämnd).

Under »Andra allmänna uppdrag» ha hänförts sådana uppgifter, som visserligen
icke åligga präst enligt särskilt stadgande men som han icke skäligen
kan undandraga sig, såsom ordförande- eller ledamotskap i skolråd,
folkskolestyrelse eller fattigvårdsstyrelse, eller ordförandeskap i kyrko- eller
kommunalstämma, kyrko- eller kommunalfullmäktige.

I »övrig församlingsvård» ha inräknats möten med syföreningar, organiserande
av »dagar» m. m.

Departementschefen.

Det torde ligga i sakens natur att skattelindringen för dissenters icke bör
avse större del av den kyrkliga utdebiteringen än som belöper på kyrkans
uppgifter av religiös natur. I den mån utdebiteringen belöper på uppgifter
av annan art böra sålunda jämväl dissenters vara betalningsskyldiga; att
dissenters icke äga deltaga i bestämmandet av den kyrkliga utdebiteringen
lärer härvidlag icke kunna tillmätas betydelse, detta så mycket mindre som
kommunal rösträtt och skattskyldighet redan nu icke hava något absolut
samband med varandra.

I syfte att skapa en bild av huru stor del av de med skattemedel bestridda
kostnaderna, som belöpa å rent kyrkliga respektive å borgerliga ändamål,
har dissenterskatteutredningen införskaffat uppgifter härom beträffande
ett antal församlingar och pastorat. Undersökningen har beträffande
kyrkokassornas utgifter givit vid handen, att 56,4 procent i landsförsamlingarna
och 35,7 procent i stadsförsamlingarna belöpte å rent kyrkliga ändamål.
Av pastoratsutgifterna har i såväl landsförsamlingarna som stadsförsamlingarna
hälften ansetts falla å kyrkliga och hälften å borgerliga ändamål.
En sammanfattning beträffande kyrkokassornas och pastoratens utgifter
har givit till resultat att 54 procent i landsförsamlingarna och 40,4 procent
i stadsförsamlingarna belöpte å rent kyrkliga ändamål.

I några remissyttranden ha invändningar riktats mot de principer, efter
vilka utredningen fördelat kyrkokassornas utgifter å kyrkliga respektive

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

borgerliga ändamål. Sålunda har anmärkts på att utgifterna för kyrkorna
helt hänförts till utgifter för kyrkliga ändamål. Å andra sidan ha invändningar
även riktats mot att utredningen hänfört kostnaderna för pastorsexpeditionerna
samt för diakoni och annan hjälpverksamhet till utgifter för
borgerliga ändamål. Den av utredningen verkställda uppdelningen av kostnaderna
för församlingshem, föreningsväsende m. in. samt administration
mellan kyrkliga och borgerliga ändamål har likaså rönt kritik i några yttranden.
Å ena sidan har ansetts, att alltför stor del av kostnaderna för församlingshemmen
hänförts till utgifter för kyrkliga ändamål. Å andra sidan
har hävdats, att utgifterna för svenska kyrkans sociala verksamhet helt
borde hänföras till utgifter för kyrkliga ändamål.

För egen del vill jag framhålla, att det ligger i sakens natur att en uppdelning
av kyrkokassornas utgifter å kyrkliga och borgerliga ändamål i
viss mån måste grundas på skälighetsbedömningar och att olika meningar
därvid kunna råda om huru uppdelningen bör ske. Vissa skäl kunna sålunda
utan tvivel åberopas till stöd för den kritik, som riktats mot att dissenterskatteutredningen
helt hänfört kostnaderna för kyrkorna och församlingsvården
till utgifter för kyrkliga ändamål. Men lika befogade invändningar
kunna framställas och ha även framställts mot att kostnaderna
för pastorsexpeditionerna och diakonien i sin helhet ansetts belöpa å borgerliga
ändamål. Motsvarande gäller beträffande utredningens uppdelning å
kyrkliga och borgerliga ändamål av kostnaderna för församlingshem, föreningsväsende
m. m. samt administration.

Beträffande pastoratsutgifterna har dissenterskatteutredningen ansett, att
uppdelningen borde grundas på ett bedömande huru prästerna genomsnittligt
delade sin arbetstid mellan uppgifter av religiös natur och uppgifter av
annan art. Utredningen har därvid kommit till det resultatet, att det vore
befogat att i förevarande sammanhang räkna med att prästernas arbetstid
genomsnittligt fördelade sig lika å rent kyrkliga och å andra uppgifter.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om den av pastoratsindelningssakkunniga
föranstaltade undersökningen rörande fördelningen av prästerskapets
arbetsuppgifter under oktober månad 1950. Om dessa arbetsuppgifter
uppdelas ä kyrkliga och borgerliga ändamål efter de av dissenterskatteutredningen
uppdragna riktlinjerna, synes den sammanlagda arbetstid,
som använts för de olika arbetsuppgifterna, komma att ganska lika
fördela .sig mellan kyrkliga och borgerliga arbetsuppgifter.

Någon anledning att frångå di&senterskatteutredningens förslag beträffande
uppdelningen av prästernas arbetstid å rent kyrkliga och å andra
uPP§tfter torde sålunda — även om beräkningarna få anses osäkra — icke
föreligga.

Med hänsyn till att dissenterskatteutredningen föreslagit att de för
pastoraten beräknade utgifterna skulle anses falla med hälften å rent kyrkliga
och med hälften å borgerliga ändamål, har utredningen icke funnit
det erforderligt att göra en så ingående undersökning av dessa utgifter
som den utredningen verkställt beträffande kyrkokassorna. Jag har icke

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

anledning att på denna punkt hävda någon annan mening. Jag vill allenast
anmärka, att man med den föreslagna hälftendelningen knappast torde behöva
justera beräkningarna med hänsyn till den kostnadsökning, som uppkommer
då den av 1949 års riksdag i princip antagna prästlöneregleringen
sättes i kraft. En viss justering skulle däremot bliva erforderlig om —
såsom i några remissyttranden hävdats — avkastningen av de prästerliga
avlöningstillgångarna helt skulle hänföras till den rent kyrkliga verksamheten
och därför avräknas endast från kostnaderna för denna verksamhet.

Dissenterskatteutredningen har understrukit att resultatet av den av
utredningen företagna undersökningen ställde sig mycket olika för landsoch
stadsförsamlingarna. Sålunda pekade undersökningen ganska bestämt
på att den nuvarande skattelindringen med femtio procent för landsförsamlingarnas
de! vore relativt väl avvägd. Vad åter anginge stadsförsamlingarna
förefölle det tydligt, att i de större städerna, utom Stockholm,
utgifterna för rent kyrkliga ändamål kunde förutsättas som regel motsvara
endast trettiofem å fyrtio procent av församlingarnas totala utgifter. Särskilt
med hänsyn till den olikhet, som städer och landskommuner sinsemellan
företedde i fråga om de rent kyrkliga ändamålens andel i skattemedlen,
vore det förenat med .stor vansklighet att enbart med ledning av
undersökningsresultatet göra en skälig avvägning av skattelindringsprocenten.

Dissenterskatteutredningen har vidare framhållit att för närvarande vore
förhållandet det att antalet av dem som icke tillhörde svenska kyrkan vore
större i städerna än i landskommunerna. Utredningen har också ansett sig
kunna konstatera att de s. k. frikyrkliga samfundens medlemmar i växande
antal vore att finna i städerna. Detta förhållande har satts i samband
med den ökade inflyttningen till städerna. Med hänsyn härtill och då det
enligt utredningens mening icke vore rimligt att bestämma skattelindringsprocenten
så att församlingar, vilka hade procentuellt höga kostnader för
de borgerliga ändamålen, genom skattelindringen skulle få av.stå från en
för deras vidkommande alltför stor del av skattemedlen, har utredningen
funnit en eventuell skattelindring icke böra bestämmas till mer än fyrtio
procent.

Såsom framgår av det redan sagda har dissenterskatteutredningens förslag
om skattelindring med fyrtio procent icke framkommit såsom resultat
av en rent statistisk beräkning, grundad på i och för sig oangripliga fakta,
utan förslaget bygger jämväl på åtskilliga skälighetsbedömningar. Det är
råd sådant förhållande naturligt att förslaget i vissa yttranden blivit föremål
för kritik, därvid några remissinstanser yrkat ett högre avdrag medan
andra ansett ett lägre avdrag vara tillfyllest. För min del har jag emellertid
icke kunnat finna att vare sig de .skäl som anförts för en högre eller
de skäl som anförts för en lägre skattelindring äro av den bärkraft att
utredningens enhälligt avgivna förslag bör frångås. Jag ansluter mig därför
till utredningens av flertalet remissinstanser tillstyrkta förslag att
skattelindringen bör bestämmas til! fyrtio procent.

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

E. DET TEKNISKA FÖRFARINGSSÄTTET FÖR GENOMFÖRANDET
AV EN SKATTELINDRING.

Dissenterlagskommittén.

Enligt dissenterlagskommittén borde de, som ej tillhöra svenska kyrkan,
erhålla lindring i de kyrkliga utskylderna utan egen eller församlingsföreståndarens
medverkan. Avgörande för kommitténs förslag härom voro i
främsta rummet de tekniska synpunkterna. Därest för skattelindring skulle
fordras ansökningsförfarande, måste inkomna ansökningar underkastas en
kontroll, vilken enligt kommitténs uppfattning skulle bliva vida mer arbetskrävande
för myndigheterna än om skattelindringen effektuerades helt genom
myndigheternas egna åtgärder. Endast i de fall då skattelindringen
skulle avse inkomst i en församling, där vederbörande icke vore kyrkobokförd
och som tillika hörde till en annan lokal skattemyndighets område än
kyrkobokföringsförsamlingen, fann kommittén att medverkan av den skattskvldige
vore erforderlig.

För att rätten till skattelindring skall kunna iakttagas vid skattedebiteringen
måste, framhöll kommittén, kyrkobokförarna lämna uppgift angående
vilka som ej tillhöra svenska kyrkan. Vid sina överväganden beträffande
olika metoder att meddela debiteringsförrättarna de erforderliga
upplysningarna fann kommittén de tryckande registrens användande för
ifrågavarande ändamål vara att föredraga framför de andra utvägar, vilka
kunde ifrågakomma. Kommittén anförde följande beträffande metoden för
nämnda registers användande i detta sammanhang:

I varje församling föres nu ett församlingsregister, bestående av avtryckskort
av tryckplåtarna i det hos länsbyrån förda tryckande registret beträfrande
den i församlingen kyrkobokförda befolkningen. Pastors aviseringar
till länsbyrån ske genom att pastor å avtryckskortet antecknar inträffad
förändring och översänder kortet till länsbyrån. Från länsbyrån erhåller
pastor därefter ett nytt avtryckskort med skyldighet för pastor att kontrollera
att aviseringen rätt uppfattats. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida
icke pastors aviseringsplikt kunde utökas att omfatta jämväl det
förhållandet att vederbörande utträtt ur eller eljest icke tillhör svenska
kyrkan. Om skyldighet för pastor till avisering rörande dessa förhållanden
bleve införd, skulle uppgifter om utträde ur resp. inträde i svenska
kyrkan kontinuerligt komma att inflyta i det tryckande registret. Eftersom
flertalet av de uppgifter, som finnas å tryckplåtarna, avtryckas i debiteringslängden,
skulle därigenom möjlighet ha beretts för debiteringsförrättaren
(den lokala skattemyndigheten) att vid den slutliga skattens debitering
iakttaga rätten till skattelindring i de fall, då sådan rätt förefinnes.

Med hänsyn till det begränsade utrymmet å tryckplåtarna vore det emellertid,
framhöll dissenterlagskommittén vidare, en ofrånkomlig förutsättning
för metodens användande, att ifrågavarande uppgifter gjordes ytterst
kortfattade. Att en person utträtt ur svenska kyrkan under år 1948 kunde
betecknas med exempelvis »U 48». Det förhållandet att en person aldrig

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

125

tillhört kyrkan skulle kunna utmärkas med enbart »U». Enligt vad kommittén
inhämtat funnes visst utrymme å tryckplåtarna, som reserverats för
speciella uppgifter, men önskemål hade framställts från åtskilliga håll om
användande av detta utrymme för uppgifter av mycket varierande slag. En
avvägning mellan dessa olika önskemål kunde väntas komma att ske vid
en förestående översyn av folkbokföringsförordningen. Kommittén ville
med hänsyn därtill för sin del endast uttala, att kommittén funnit önskvärt
att utrymme kunde beredas för de för skattelindringen erforderliga uppgifterna.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

Såsom tidigare nämnts har i praktiskt taget alla de remissyttranden, i
vilka förevarande spörsmål särskilt berörts, dissenterlagskommitténs förslag
om användande av de tryckande registren för skattelindringens genomförande
förordats. Av särskilt intresse synes vara vad 1059 års folkbokföringssakkunniga
i sådant avseende anfört. Bl. a. yttra dessa sakkunniga,
att de funne förevarande förslag synnerligen gott. Ehuru visserligen utrymmet
på personplåtarna vore mycket begränsat, syntes det icke saknas möjlighet
att å desamma bereda plats för t. ex. bokstaven U. Såvitt de sakkunniga
kunde finna erfordrades ej att å tryckplåten införa uppgift om det år,
då utträde ur svenska kyrkan ägt rum, därest nämligen med inpräglingen
finge anstå till dess uppgiften bleve aktuell. Under sitt fortsatta arbete
komme de sakkunniga att till behandling upptaga frågan om vilka uppgifter,
som skola införas på personplåtarna, men då denna frågas lösning
vore beroende av ett flertal omständigheter, kunde de sakkunniga icke uttala
sig om var på personplåten uppgift om frånvaro av tillhörighet till
svenska kyrkan skulle inpräglas.

Dissenterskatteutredningen.

I direktiven för dissenterskatteutredningen anfördes, att ytterligare överväganden
torde vara erforderliga angående det tekniska förfaringssättet
för genomförandet av en eventuell skattelindring, och att därvid borde beaktas,
att den dominerande synpunkten vid reformer på uppbördsväsendets
område i nuvarande läge borde vara strävan att vinna förenklingar och
sålunda undvika allt, som vore ägnat att ytterligare komplicera förfarandet.
Det syntes emellertid naturligt att man i första hand närmare prövade
den av dissenterlagskommittén framförda tanken att utnyttja de tryckande
registren, varvid även borde undersökas huruvida en sådan anordning
samtidigt kunde underlätta framställandet av den kyrkliga röstlängden.
Förhållandena i Stockholm och andra större städer borde .särskilt beaktas.

Vid behandlingen av spörsmålet om de trgckandc registrens utngttjande
för genomförandet av eu eventuell skattelindring har utredningen utgått

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

från att denna i enlighet med dissenterlagskommitténs förslag skulle tillkomma
alla dem, som sedan ingången av året näst före taxeringsåret och
fram till den 1 juli sistnämnda år ej tillhört svenska kyrkan. Därest undantag
skulle göras för dem, som icke tillhörde något trossamfund, och
någon redovisning i kyrkobokföringen icke .skulle ske av de konfessionella
förhållandena för dem som ej tillhörde svenska kyrkan, kunde över
huvud icke ifrågakomma att ordna skattclindringen utan medverkan av
de därtill berättigade. Utredningen hade ansett sig sakna anledning att närmare
ingå på frågan om det tekniska förfaringssättet i sådant fall.

Utredningen har funnit det uppenbart, att de fördelar, som skulle vara
förenade med de tryckande registrens användande för ifrågavarande ändamål,
såvitt möjligt borde tillvaratagas. I likhet med folkbokföringssakkunniga
vore utredningen också av den uppfattningen, att utrymme å plåtarna
borde kunna beredas för införande av de för ändamålet erforderliga uppgifterna.
Nämnda sakkunnigas arbete hade emellertid ännu ej fortskridit
så långt att de varit i tillfälle att lämna närmare besked om vilket utrymme
å plåtarna, som kunde reserveras för ifrågavarande uppgifter. Givetvis vore
det önskvärt, om man, .såsom de sakkunniga anfört, kunde begränsa sig
till att genom inprägling av t. ex. bokstaven U å vederbörandes personplåtar
utmärka frånvaron av tillhörighet till svenska kyrkan, utan att tillika införa
uppgift om det år då utträdet ur kyrkan skett. På sätt de sakkunniga
antytt vore emellertid en förutsättning härför, att visst uppskov ägde rum
med inpräglingen av de uppgifter, som inkommo från kyrkobokförarna.
Detta för att uppgifterna icke skulle inflyta i vederbörliga längder ett år
för tidigt. Eftersom uppgifterna i allmänhet lämnades genom insändande av
avtryckslcort, skulle kyrkobokförarna sålunda under viss tid nödgas avvara
dessa kort. Tydligt vore att detta kunde medföra vissa olägenheter, därest
avisering av annan anledning påkallades rörande den person, som avtryckskortet
avsåge, eller om det gällde att i det av avtryckskorten bildade för■samlingsregistret
eftersöka vederbörande. Dessa olägenheter skulle visserligen
kunna undvikas, om avisering beträffande ur kyrkan utträdda under
första hälften av varje år skedde på särskild blankett. Att i fråga om aviseringen
använda olika förfaringssätt under .skilda tider av året syntes
emellertid utredningen mindre lämpligt. För utredningen tedde det sig
sålunda önskvärt att inpräglingen å plåtarna fortginge kontinuerligt under
hela året och att för möjliggörande härav även årtalet för utträdet ur kyrkan
infördes å plåtarna.

Under åberopande av det nu anförda har utredningen förordat, att, såvitt
icke folkbokföringssakkunniga under sitt fortsatta arbete funne oöverkomliga
hinder däremot möta, å personplåtarna även årtalet för utträdet ur
svenska kyrkan inpräglades genom angivande av de två sista siffrorna i årtalet.
Beträffande dem, som vid övergången till det nya systemet icke tillhörde
svenska kyrkan, ansåge utredningen dock beteckningen U tillräcklig.

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Utredningen har slutligen påpekat, att, om det efter tryckningen av debiteringslängderna
inträffade, att någon, som däri upptagits såsom icke
tillhörande svenska kyrkan, inträdde i kyrkan, måste också detta förhållande
hringas till den lokala skattemyndighetens kännedom. Enligt vad utredningen
förutsatt skulle nämligen den, som före den 1 juli visst år inträtt
i kyrkan, redan vid skattedebiteringen samma år mista rätten till
skattelindring. Det vore alltså erforderligt att länsbyråerna genom vidarebefordrande
av vederbörandes avtryckskort fortlöpande underrättade de
lokala skattemyndigheterna angående de inträden i svenska kyrkan, som
förekomme. U-beteckningarna i längderna måste i dessa fall överkorsas.

I fråga om iakttagandet av rätten till skattelindring beträffande inkomst,
som taxerats under annan adress (på annat ställe i längden) eller i annan
kommun än den, där den skattskyldige mantalsskrivits, har utredningen
anfört:

De föreslagna U-beteckningarna komma att finnas endast vid mantalsskrivningsadressen.
Icke heller de på grund av nu gällande bestämmelser
erhållna uppgifterna om främmande trosbekännares namn och bostad giva
debiteringsförrättaren ledning för återfinnandet av en skattelindringsberättigad
i debiteringslängden på annat håll än vid den fastighet, där han
mantalsskrivits. Har taxering åsatts under någon annan adress i samma
kommun, bör dock upplysning om detta förhållande i regel kunna inhämtas
från motsvarande upplägg i inkomstlängden. Enligt 60 § kommunalskattelagen
och 20 § 2 mom. kungörelsen den 28 september 1928 med vissa
föreskrifter rörande taxeringsförfarandet skall nämligen i inkomstlängdens
anteckningskolumn angivas huru stor del av den taxerade inkomsten, som
belöper å sådana särskilda administrativa områden av kommunen, inom
vilka menighet äger utöva beskattningsrätt. Om den skattskyldiges hela
kommunala taxering åsatts under annan adress än mantalsskrivningsfastighetens,
aktualiseras emellertid icke i praktiken någon fördelning mellan
olika kommundelar eller områden. Då verkställes förmodligen icke heller
någon hänvisning vid mantalsskrivningsadressen i längden till den på annan
plats i längden upptagna taxeringen. Så synes emellertid böra ske med
hänsvn till en sådan antecknings betydelse för skattelindringens iakttagande.
Detta önskemål synes enklast kunna tillgodoses genom att taxeringsmyndigheternas
uppmärksamhet fästes å här angivna förhållanden. Härigenom
vunnes den fördelen, att debiteringsförrättaren alltid kunde iakttaga
rätten till skattelindring beträffande all inkomst inom mantalsskrivningskommunen.

Däremot synes icke möjligt att avräkna skattelindringen vid debitering
i annan kommun än mantalsskrivningskommunen, utan den skattskyldiges
medverkan. Då dissenterlagskommittén ansett, att en särskild framställning
från den skattskyldige för erhållande av skattelindring beträffande särskilt
taxerade inkomster skulle erfordras endast i det fall, att debiteringen
av skatt för dessa ankomme på en annan debiteringsförrättare än den,
som verkställer debiteringen i mantalsskrivningskommunen, får kommittén
förmodas ha förutsatt att varje debiteringsförrättare relativt lätt skulle
kunna kontrollera huruvida eu och samma person haft inkomst inom flera
kommuner av hans tjänstgöringsområde. Utredningen har emellertid funnit
att så icke är fallet och förutsätter med hänsyn härtill, alt skattelindring
för inkomst inom varje annan kommun än den, där vederbörande är
mantalsskriven, kan medgivas endast om den skattskyldige för debiterings -

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

förrättaren i mantalsskrivningskommunen uppgiver beskattningsorten (och
adressen där) för ifrågavarande inkomst. Tillhör orten i fråga en annan debileringsförrättares
område, får uppgiften vidarebefordras, försedd med anteckning
om att rätt till skattelindring föreligger enligt debiteringslängden
för mantalsskrivningskommunen.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Det av dissenterskatteutredningen förordade tekniska förfaringssättet för
genomförandet av en skattelindring har blivit föremål för kritik i några remissyttranden.
Sålunda har statistiska centralbyrån yttrat bl. a. följande.
Plåtavtrycken i de stommar till inkomstlängder och debiteringslängder, som
tryckas varje år (inkomståret) för att användas vid taxeringen och debiteringen
nästfoljande år (taxeringsåret), komme, enligt de av utredningen
skisserade förslagen om individuell och kollektiv skattelindring, att vid den
skattskyldiges mantalsskrivningsfastighet utvisa, huruvida han vid ingången
av inkomståret tillhört eller icke tillhört svenska kyrkan. Den som inträdde
i kyrkan före den 1 juli taxeringsåret, skulle emellertid icke åtnjuta
skattelindring med avseende å den då taxerade inkomsten. För honom skulle
utträdesmarkeringen i vederbörande längdstomme överkorsas genom den
lokala skattemyndighetens försorg. Länsbyrån skulle därför fortlöpande
översända inkomna inträdesavier till de lokala skattemyndigheterna. En inträdesavi
kunde föranleda överkorsning av utträdesmarkeringarna i två års
stommar, nämligen om inträdet skett under första halvåret och avin inkommit
till länsbyrån, sedan stommar tryckts. Därest mantalsskrivningsorterna
för de båda åren vore olika och belägna inom skilda skattemyndigheters
tjänstgöringsområden, måste överkorsningsåtgärder vidtagas av vardera
myndigheten.

Statistiska centralbyrån har vidare framhållit, att för båda förslagen vore
det av central betydelse, att å någon av personplåtens fem första rader, utrymme
kunde beredas åt en beteckning för utträde ur svenska kyrkan. Den
möjlighet härutinnan, som antytts av 1949 års folkbokföringssakltunniga,
syntes i varje fall stå öppen. Härvid uppkomme emellertid vissa olägenheter
på grund av det uppskov med inpräglingen som måste äga rum under första
halvåret. Dessa olägenheter undginges genom att årtalssiffror inpräglades.
Det kunde ifrågasättas, huruvida i dylikt fall även bokstaven U behövde inpräglas;
redan årtalssiffrornas position komme nämligen att utvisa, att utträde
ur svenska kyrkan ägt rum.

Invandrare, som ej tillhörde svenska kyrkan, torde enligt centralbyrån
böra likställas med dem, som vid övergången till ifrågavarande system icke
tillhörde kyrkan. Då personplåt för sådana invandrare upprättades, torde
sålunda därå böra inpräglas bokstaven U.

Statistiska centralbyrån har slutligen påpekat, att i de fall, då mer än en
lokal skattemyndighet skulle underrättas om inräde i svenska kyrkan, förfarandet
torde böra ordnas i analogi med vad i 8 § kungörelsen den 30 juni

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

129

1947, nr 562, vore stadgat beträffande liknande fall. Länsbyrån torde sålunda
böra översända inträdesavin till den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningsorten
för året, vilken hade att sörja för att den lokala skattemyndigheten
i den nästföregående mantalsskrivningsorten underrättades. De register,
som enligt kungörelsen fördes hos de lokala skattemyndigheterna,
torde därjämte böra kompletteras med avtryckskort av de med ledning av
avierna ändrade plåtarna. Sådana avtryckskort torde vidare böra tillföras
länsbyråns adressregister och nummerregister samt pastorsämbetets församlingsregister.
En ökning av textuppgifterna på personplåten hade i allmänhet
indirekta verkningar, som kunde vara mer eller mindre svåra att överblicka.
Hur föreliggande förslag påverkade antalet avtryckskort, som skulle tryckas,
fördelas och av olika myndigheter insättas i register hade redan antytts.
Vidare tenderade förfarandet att kompliceras, så att svårigheter, som man
redan hade att brottas med, ytterligare ökades. Till belysning härav ville
centalbyrån anföra följande exempel. Aviseringen från pastorsämbetena till
länsbyråerna kunde ej lämpligen organiseras på annat sätt än att pastor alltid
ställde sina avier till länsbyrån i det egna länet. Ofta vore det emellertid
— på grund av att de tryckande registren under viss del av året vore bundna
för tryckning av längder — en annan länsbyrå, som liade att införa ändringen
på personplåten och trycka erforderliga avtryckskort. Tillkomsten av
nya aviseringsfall icke blott ökade den korrespondens, som länsbyråerna
sålunda måste föra, utan kunde därjämte bidraga till att splittra arbetsrutinen
genom införande av arbetsmoment, som krävde särskild observans. I sistnämnda
hänseende ville centralbyrån bl. a. anmärka, att länsbyråernas arbetsrutin
hittills icke omfattat ett fortlöpande översändande av originalavier
till lokala skattemyndigheter. Vidare ville centralbyån i detta sammanhang
framhålla, att bestämmelserna i kungörelsen 1947: 562 om översändande a^
avtryckskort till lokala skattemyndigheter för kännedom om aviserade förhållanden
och för insättning i register i praktiken visat sig mycket svårbemästrade
och i viss mån ohållbara; till den pågående översynen av uppbördsväsendet
och folkbokföringsväsendet lcnötes därför livliga förhoppningar
om att förenklingar skulle kunna genomföras. Såsom tidigare anförts
krävde emellertid de föreliggande förslagen om individuell och kollektiv
skattelindring tillägg till dessa bestämmelser. Centralbyrån kunde sålunda
icke säga sig sakna betänkligheter ur folkbokföringssynpunkt mot dessa förslag.
Därest det emellertid ur allmänna synpunkter skulle visa sig erforderligt,
att något av förslagen genomfördes, ansåge sig ämbetsverket dock
icke böra åberopa dessa betänkligheter till hinder däremot.

7.949 års folkbokförings sakkunniga ha påpekat att av dissenterskattcutrcdningcn.
s betänkande icke framginge, hur utredningen tänkt sig att avierna
skulle användas hos de lokala skattemyndigheterna, om de skulle lagras,
dvs. uppställas såsom ett register över inträffade förändringar eller om med
ledning av avierna förändringarna omedelbart skulle införas i respektive
längder, i den mån dessa funnes tillgängliga. Enligt de sakkunnigas uppfattning
torde, därest denna metod skulle genomföras, enda möjligheten vara

!) Bihang Ull riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 175.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

att ordna avierna till ett register, vilket sedan det använts för sitt ändamål,
borde kasseras. Ehuru skötseln av sådana tillfälliga register i och för sig
icke torde bliva nämnvärt betungande för de lokala skattemyndigheterna
sedan läget stabiliserat sig, torde man dock icke böra bortse från att den
fortlöpande aviseringen innebure en avsevärd administrativ olägenhet. Vederbörande
länsbyrå måste nämligen iakttaga att i de olika fallen »rätt» lokal
skattemyndighet erhölle meddelande om den inträffade förändringen, vilket
i samband med inträffade flyttningar medförde ett visst besvär. Vidare innebure
den omständigheten, att länsbyråerna skulle till de lokala skattemyndigheterna
översända pastors avi om inträde i eller utträde ur svenska kyrkan
ett frångående av den å länsbyråerna gällande arbetsrutinen. Genomsnittligt
expedierades i ett medelstort län varje vecka 5 000 å 10 000 avtryckskort
till olika myndigheter och register; att ett sådant arbete med nödvändighet
förutsatte en klar arbetsrutin och att avsteg från rutinen kunde medföra
stora olägenheter och risker för fel torde vara uppenbart. Ej heller finge
man förbise riskerna för att fel kunde inträffa i samband med a viseringarna;
ju flera myndigheter som berördes av aviseringsförfarandet desto större vore
riskerna för att fel skulle uppstå. Det kunde befaras, att länsbyråerna,
för att förhindra att fel uppstode under ärendenas behandling inom länsbyrån,
ansåge sig nödsakade tillgripa särskilda kontrollåtgärder, såsom t. ex.
diarieföring av avier om in- och utträde, och detta just av den anledningen
att förfarandet fölle utanför den vanliga rutinen.

Folkbokföringssakkunniga ha med följande exempel belyst, hur ett fall avinträde
i svenska kyrkan komme att bliva handlagt efter ett genomförande
av det av utredningen förordade systemet:

En person A, som för år 1960 är mantalsskriven i K församling i X län
men den 9 juni samma år är kyrkobokförd i L församling i Y län inträder
nämnda dag i svenska kyrkan. Pastor i L gör anteckning om förhållandet i
församlingsboken och i personakten samt stryker A i förteckningen över
personer som icke tillhöra svenska kyrkan. Ur församlingsregistret uttager
pastor A:s registerkort samt antecknar å detsamma t. ex. »in i kyrkan “/«
1960», varjämte han stryker den å kortet befintliga »U»-uppgiften. Dagen
för inträdet måste angivas, enär denna är av betydelse såväl för fråga om
»skattelindringen» för A som för frågan huruvida A i 1960 års röstlängd
skall antecknas såsom röstberättigad vid kyrkliga val eller ej. Pastor översänder
därefter registerkortet till länsbyrån i kyrkobokföringslänet Y (av
arbetstekniska skäl kan kortet ej sändas direkt till mantalsskrivningslänet
X, där personplåten i detta fall finnes). Sedan länsbyrån i Y län konstaterat,
att personplåten finnes i X län, översändes avin till detta län. Länsbyrån i X
län tager fram personplåten samt utplånar »U»-beteckningen. Nya avtryckskort
tryckas, ett för pastor i L, två för länsbyrån i X och tre för länsbyrån
i Y (avsedda för nummer-, alfabet- och övervakningsregistren), ett för häradsskrivaren
i det fögderi, till vilket församlingen K hör, och ett för häradsskrivaren
i det fögderi, till vilket församlingen L hör. Länsbyrån skall vidare
iakttaga, att pastors avi översändes till häradsskrivaren i K. Därest A varit
mantalsskriven inom annat fögderi för år 1959, skall häradsskrivaren i K
översända ett särskilt meddelande till denne häradsskrivare. Därest flera
flyttningar inträffat under året eller inträdet sker exempelvis under septem -

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

131

ber månad, kan aviseringsförfarandet ytterligare kompliceras. Eventuellt
tryckas även avtryckskort för andra myndigheters räkning. Exemplet torde
med önskvärd tydlighet klargöra, hur invecklat och tungarbetat avis-eringsförfarandet
inom folkbokföringen i vissa fall kan gestalta sig.

Folkbokföringssakkunniga ha såsom sin mening uttalat, att folkbokföringsmyndigheterna,
när det gällde att hålla debiteringsförrättarna underkunniga
om befolkningens samfundstillhörighet och däri inträffade förändringar,
ägde möjlighet att lämna sin medverkan på det av utredningen förordade
sättet, men ha samtidigt även framhållit, att systemet ur arbetsteknisk
synpunkt vore ägnat att väcka starka betänkligheter. Därest emellertid,
trots de av de sakkunniga anförda betänkligheterna, folkbokföringsmyndigheternas
medverkan ansåges böra ordnas på det av utredningen förordade
sättet, ville de sakkunniga ifrågasätta, huruvida icke frånvaron av tillhörighet
till svenska kyrkan skulle — av utrymmesskäl — kunna markeras å
personplåtarna enbart med två siffror motsvarande de två sista siffrorna
i årtalet för det år, under vilket utträde ägt rum t. ex. »55»; för dem som
icke tillhörde svenska kyrkan vid lagens ikraftträdande skulle kunna inpräglas
exempelvis »50». Det torde — sedan riksdagen tagit ställning till
principfrågorna — böra ankomma på folkbokföringssakkunniga att avgiva
definitivt förslag på var å de fem första raderna uppgifterna skulle inpräglas.

Folkbokföringssakkunnigas uppfattning om olägenheterna av det av utredningen
förordade systemet för folkbokföringsmyndigheternas medverkan
ha föranlett dessa sakkunniga att undersöka, huruvida icke det tekniska förfarandet
skulle kunna på ett mera ändamålsenligt sätt anpassas till det nuvarande
folkbokföringssystemet. Enligt de sakkunnigas mening borde frågan
kunna lösas på så sätt att vederbörlig inkomstlängds (debiteringslängds)
uppgift om samfundstillhörighet i princip vore avgörande för huruvida en
person skulle erhålla skattelindring. Stommar till inkomstlängd och debiteringslängd
— vilka alltid trycktes i samma tryckningsomgång, varför de
alltid komme att innehålla exakt samma uppgifter om samfundstillhörighet
— trycktes regelmässigt i mars eller april månad året före taxeringsåret
och omkring ett och ett halvt år, innan debiteringen toge sin början. Man
finge frångå utredningens tanke, att allenast den som varit utträdd ur svenska
kyrkan under minst ett och ett halvt år skulle erhålla skattelindring.
Vid ett system med individuell skattelindring hade alltså häradsskrivaren
(kronokamreraren) blott att observera, huruvida vederbörande skattskyldige
vore »U»-betecknad eller ej, samt verkställa debiteringen med hänsyn härtill
och utan hänsynstagande till huruvida den skattskyldige utträtt ur, respektive
inträtt i svenska kyrkan före någon viss, godtyckligt vald dag (enligt dissenterskatteutredningen
den 1 juli taxeringsåret).

Konsekvenserna av här skisserade system ha folkbokföringssakkunniga
åskådliggjort med följande exempel. Stommarna till inkomst- och defaiteringslängdcrna
för en viss församling trycktes exempelvis den 1 april 11)55
och avsåge taxeringsåret 11)50 (för att göra exemplet enkelt kunde man utgå
från att längderna för denna församling under en följd av år trycktes den

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

1 april). En person, som utträdde ur svenska kyrkan å sådan tid, senast
omkring den 20 mars, att uppgift därom hunne inpräglas å plåten före den
1 april 1955 komme att vid debiteringen år 1956 erhålla skattelindring.
Skedde utträdet t. ex. den 28 mars 1955, hunne med all sannolikhet »U» ej
att inpräglas på plåten förrän efter tryckning av 1956 års inkomstlängd,
varför »U»-beteckningen inflöte först i 1957 års inkomst- och debiteringslängd.
På motsvarande sätt komme det att förhålla sig beträffande
personer som inträdde i svenska kyrkan. Den som inträdde i kyrkan å sådan
tid (i stort sett under årets sista åtta å nio månader), att inkomstlängden för
det taxeringsår, som inträffade näst efter inträdesåret, redan vore tryckt
komme i åtnjutande av skattelindring även vid det årets taxering. Den som
inträdde å sådan tid (i stort sett under årets första tre å fyra månader), att
inkomstlängden för det taxeringsår, som inträffade näst efter inträdesåret,
ännu icke blivit tryckt, förlorade rätten till skattelindring på grund av sistnämnda
års taxering. Med andra ord ett inträde respektive utträde under de
första tre å fyra månaderna ett år inverkade på debiteringen av den skatt
som belöpte på den inkomst, vilken förvärvades under inträdesåret respektive
utträdesåret, och ett inträde respektive utträde under årets åtta å nio
sista månader inverkade på debiteringen av den skatt som belöpte på den
inkomst, vilken förvärvades under året efter utträdesåret.

Folkbokföringssakkunniga ha framhållit, att med det här ifrågasatta
systemet vunnes att för länsbyråernas del arbetsrutinen vid behandlingen av
pastors avisering om inträde i eller utträde ur svenska kyrkan bleve den
enklast tänkbara, bl. a. behövde någon vidarebefordran av avierna ej förekomma,
att de lokala skattemyndigheterna sluppe föra register över och bevaka
in- och utträden eller göra strykningar och tillägg i längderna, att de
lokala skattemyndigheterna vid avgörandet av om en person skulle erhålla
skattelindring respektive upptagas på särskild förteckning allenast hade att
taga hänsyn till om vederbörande person vore »U»-märkt i inkomst- eller
debiteringslängden samt att årtal ej behövde inpräglas på personplåtarna.

Föreningen Sveriges kronokamrerare har bl. a. framhållit, att hela skattespörsmålet
icke torde vara betydelsefullare än att det vore till fyllest att bedöma
skattelindringsfrågan med utgångspunkt från förhållandena den 1 november
året före beskattningsåret. I sådant fall skulle behovet av årtalssiffror
efter »U» bortfalla och alla personer, som betecknats med nämnda
bokstav, behandlas som dissenters vid debiteringen under taxeringsåret.
Nämnda förslag, vilket föreningen för sin del ville förorda, förutsatte, att all
omprägling av personplåtarna med avseende å »U-hinder» efter den 1 november
året före beskattningsåret uppskötes till dess inkomst- och debiteringslängderna
för det kommande året blivit tryckta.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att å plåtarna helst borde präglas
endast bokstaven U utan årtalsangivning. Länsstyrelsen ansåge uteslutande
av årtalet möjligt, om aktualiseringen av plåtarna med uppgift om
utträde ur statskyrkan överfördes icke kontinuerligt utan vid bestämd tidpunkt.
Aviseringen från pastorsämbetena till länsstyrelserna skulle i så fall
ske å särskild blankett och icke genom insändande av avtryckskort.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

133

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi har framhållit, att de lokala skattemyndigheterna,
därest utredningens förslag att individuell skattelindring
eller kollektiv skatteåterbäring skulle tillkomma alla dem, som sedan ingången
av året näst före taxeringsåret och fram till den 1 juli sistnämnda år
ej tillhört svenska kyrkan, godtoges, borde upplägga särskilt register bestående
av avtryckskort i kameral ordning å främmande trosbekännare till ledning
för förteckningarnas upprättande. De under nämnda tid inträffade förändringarna
måste nämligen särskilt utmärkas i registret. För undvikande
av det merarbete, som ett dylikt registers komplettering varje år skulle orsaka
de lokala skattemyndigheterna, borde fastställas en bestämd tidpunkt,
som vore avgörande för ifrågavarande skattelindrings- eller skatteåterbärings
inträdande. Denna tidpunkt borde sättas så nära tiden för tryckning av taxeringslängden
som möjligt, då ju inträffade förändringar i förevarande avseende
kunde iakttagas vid längdens tryckning, och så att taxeringslängdens
uppgifter i detta hänseende vore aktuella. Tidpunkten kunde exempelvis bestämmas
till den 1 april.

Departementschefen.

Dissenterlagskommitténs förslag att de tryckande registren skola användas
för skattelindringens genomförande har förordats i praktiskt taget alla
de remissyttranden över kommitténs betänkande, vari frågan särskilt behandlats.
Dissenterskatteutredningen har anfört, att den funnit det uppenbart
att de fördelar, som skulle vara förenade med de tryckande registrens
användande för skattelindringens genomförande, såvitt möjligt böra tillvaratagas.
Det är även enligt min mening uppenbart att så bör ske.

Dissenterskatteutredningen har utgått från att skattelindring i enlighet
med dissenterlagskommitténs förslag skall tillkomma endast dem, som sedan
ingången av kalenderåret näst före taxeringsåret (inkomståret) och
fram till den 1 juli taxeringsåret icke tillhört svenska kyrkan. Enligt utredningens
förslag skola länsstyrelserna därför under tiden från inkomstoch
debiteringslängdernas tryckning i början av inkomståret fram till den
1 juli taxeringsåret — d. v. s. under en tid av cirka ett och ett halvt år —
till de lokala skattemyndigheterna översända pastorsavier angående inträden
i svenska kyrkan.

Under remissbehandlingen av dissenterskattcutredningens betänkande ha
starka betänkligheter emellertid anförts mot utredningens förslag i sistnämnda
hänseende. Det har bl. a. påpekats, att en inträdesavi kunde föranleda
överkorsning av utträdesmarkeringar i två års längdstommar samt
att —- därest inantalsskrivningsortcrna för de båda åren vore olika och belägna
inom skilda skattemyndigheters tjänstgöringsområden — överkorsningsåtgärderna
måste vidtagas av olika myndigheter. Det har vidare framhållits
att i samband med inträffade flyttningar svårigheter uppkomme för
vederbörande länsbyrå att iakttaga att »rätt» lokal skattemyndighet erhölle
meddelande om den inträffade förändringen.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Med hänsyn till olägenheterna för länsbyråerna och de lokala skattemyndigheterna
av det av utredningen förordade systemet ha några remissmyndigheter
undersökt, huruvida icke det tekniska förfarandet skulle kunna
på ett mera ändamålsenligt sätt anpassas till det nuvarande folkbokföringssystemet.
I ett yttrande har sålunda ifrågasatts, huruvida icke inkomstlängdens
respektive debiteringslängdens uppgift om tillhörighet till svenska
kyrkan i princip kunde vara avgörande för huruvida en person skulle erhålla
skattelindring eller ej. Ett par remissinstanser ha ansett, att frågan
om skattelindring skulle kunna bestämmas med utgångspunkt från samfundstillhörigheten
viss bestämd dag; skattelindring har sålunda ansetts
böra medgivas den som den 1 november året före inkomståret respektive
den 1 april inkomståret ej tillhörde svenska kyrkan.

På grund av det merarbete, som skulle åsamkas länsbyråerna och de
lokala skattemyndigheterna om länsbyråerna skulle åläggas att fortlöpande
avisera de lokala skattemyndigheterna om inträden i svenska kyrkan,
är det även enligt min mening angeläget att det tekniska förfaringssättet
så utformas, att ett dylikt aviseringsförfarande icke blir erforderligt. Vill
man uppnå den eftersträvade förenklingen måste man emellertid frångå
kravet på att skattelindring skall tillkomma endast den som sedan ingången
av inkomståret och fram till den 1 juli taxeringsåret ej tillhört
svenska kyrkan.

Förslaget att inkomst- respektive debiteringslängdens uppgift om tillhörighet
till svenska kyrkan i princip skall vara avgörande för huruvida en
person skall erhålla skattelindring erbjuder stora praktiska fördelar. Emellertid
är att märka att, om skattelindring skulle medgivas endast den som
enligt sagda längder ej tillhörde svenska kyrkan, en skattskyldig, som
utträtt ur kyrkan men som av misstag icke blivit utträdesmarkerad, skulle
betagas möjligheten att erhålla skattelindring. Någon sådan möjlighet skulle
ju icke förefinnas, därest i lag stadgades, att längdernas uppgift om tillhörighet
till svenska kyrkan under alla förhållanden skulle äga vitsord för
bedömande av om rätt till skattelindring förelåge.

I något remissyttrande har föreslagits att avgörande för skattelindringsfrågan
skulle vara huruvida vederbörande tillhörde svenska kyrkan den
1 november året före inkomståret. Detta skulle emellertid förutsätta, att
all omprägling av personplåtarna med avseende å utträdesmarkeringar
uppskötes till dess stommarna till inkomst- och debiteringslängderna tryckts.
Som dissenterskatteutredningen framhållit, är det emellertid ett bestämt
arbetstekniskt önskemål, att inpräglingen å plåtarna får fortgå kontinuerligt
under hela året. Bestämdes den för skattelindringsfrågan avgörande dagen
— såsom från annat håll ifrågasatts — till den 1 april inkomståret,
skulle, under förutsättning att inpräglingen å plåtarna fortginge kontinuerligt
under hela året, justeringar av längdernas uppgifter om medlemskap i
svenska kyrkan i allmänhet icke kunna undvikas, då längderna som regel
icke torde kunna tryckas å sådan tid att de komme att utvisa om en person
tillhört svenska kyrkan sagda dag eller ej.

135

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

För egen del anser jag att, om en bestämd tidpunkt skall vara avgörande
för frågan om skattelindring skall medgivas, övervägande skäl tala
för att bestämma denna tidpunkt till ingången av inkomståret. Om utträdesmarkeringarna
innefattade årtalssiffror skulle nämligen av den i början
av inkomståret tryckta stommen till debiteringslängdcn komma att framgå,
vilket år ett utträde ur svenska kyrkan ägt rum. Utträdesmarkeringar skulle
dock komma att saknas i de fall då en person, som icke tillhört svenska
kyrkan vid inkomstårets början, inträtt i kyrkan under sådan tid i början
av inkomståret att utträdesmarkeringen i det tryckande registret utplånats
före tryckandet av stommen till debiteringslängden. Förhållandet torde
emellertid vara av ringa praktisk betydelse.

En olägenhet med den nu diskuterade metoden att låta samfundstillhörigheten
viss bestämd dag vara avgörande för skattelindringsfrågan är, att en
person, som utträtt ur kyrkan före den för skattelindringen avgörande dagen,
blir berättigad till skattelindring, även om han återinträder i kyrkan kort
efter sagda dag. I praktiken torde detta dock vara utan nämnvärd betydelse.

Avsaknaden av tillhörighet till svenska kyrkan synes på sätt folkbokföringssakkunniga
förordat kunna markeras å personplåtarna med två siffror,
motsvarande de två sista siffrorna i årtalet för det år, under vilket utträde
ägt rum, t. ex. »55». Då lagen avses skola tillämpas första gången vid 1953
års taxering, synes å personplåtarna för dem, som icke tillhöra svenska kyrkan
vid lagens ikraftträdande, böra inpräglas siffrorna »51»; detta arbete
bör av arbetstekniska skäl utföras snarast möjligt.

Mot att utträdesmarkeringen skall ske medelst årtalssiffror kan måhända
anföras att, sedan systemet tillämpats en tid, utträdesmarkeringarna komma
att motsvara ett stort antal årtal och att sådana utträdesmarkeringar
äro ofördelaktigare ur arbetssynpunkt än »U»-markeringar. Emellertid bör
framhållas, att debiteringsförrättarna endast ha att iakttaga att utträdesmarkering
föreligger och att denna icke består av slutsiffrorna för inkomståret;
metoden innebär nämligen att lindring skall medgivas så snart en utträdesmarkering
finns med undantag endast för det fall att utträdesmarkeringen
avser inkomståret.

På grund av det anförda finner jag mig böra förorda en sådan utformning
av förfarandet att lindring i skattskyldigheten medgives den som vid
ingången av inkomståret icke tillhör svenska kyrkan. Vidare förordar jag,
att markeringar om utträden ur svenska kyrkan skola ske i de tryckande
registren medelst årtalssiffror; skattskyldig som är utträdesmarkerad i
stommen till vederbörlig debiteringslängd (med tidigare årtalssiffra än inkomstårets)
skall, där ej annat visas, vid debiteringsförfarandet antagas
icke hava tillhört svenska kyrkan vid ingången av inkomståret. Om debitering
icke sker i debiteringslängd utan endast å uppbördskort, skall motsvarande
äga tillämpning beträffande uppbördskorten.

Skulle en skattskyldig, som utträtt ur svenska kyrkan före inkomstårets
början, felaktigt icke vara utträdesmarkerad i debiteringslängdcn, äger han
likväl rätt till skattelindring. Avgörande för rätten till skattelindring enligt det
nu förordade systemet är nämligen, huruvida vederbörande utträtt före eller

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

efter årsskiftet. Er» dylik skattskyldig äger sålunda efter ansökan hos den
lokala skattemyndigheten vinna rättelse i debiteringen.

De föreslagna utträdesmarkeringarna komma att finnas endast vid mantalsskrivningsadressen.
Har taxering åsatts under någon annan adress i
samma kommun bör dock, som dissenterskatteutredningen påpekat, upplysning
om detta förhållande i regel kunna inhämtas från motsvarande upplägg
i inkomstlängden. I anteckningskolumnen till denna skall nämligen enligt
20 § 2 mom. kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter
rörande taxeringsförfarandet angivas, huru stor del av den taxerade inkomsten,
som belöper å sådana särskilda områden av kommunen, inom
vilka menighet äger utöva beskattningsrätt. Dissenterskatteutredningen har
uttalat, att även i det fall, att en skattskyldigs hela kommunala taxering
åsatts under annan adress än mantalsskrivningsfastighetens, hänvisning
borde ske vid mantalsskrivningsadressen i längden till den på annan plats
i längden upptagna taxeringen. Härigenom skulle den fördelen vinnas, att
debiteringsförrättaren alltid kunde iakttaga rätten till skattelindring beträffande
all inkomst inom mantalsskrivningskommunen. Skattelindring
för inkomst inom annan kommun än mantalsskrivningskommunen har utredningen
däremot ansett kunna medgivas endast under förutsättning att
den skattskyldige för debiteringsförrättaren i mantalsskrivningskommunen
uppgåve beskattningsorten och adressen där för ifrågavarande inkomst.

För egen del har jag intet att erinra mot vad utredningen sålunda anfört.

F. SKATTELINDRINGENS (SKATTEÄTERBÄRINGENS) INVERKAN PÅ

FÖRSAMLINGARNAS EKONOMI OCH DÄRMED SAMMANHÄNGANDE

SPÖRSMÅL.

Inledning.

Enligt en samtidigt med 1908 års lag angående lindring i främmande trosbekännares
skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning utfärdad kungörelse ägde vederbörande församling att av allmänna
medel undfå ersättning med belopp, motsvarande lindringen, där
det avgiftsbelopp, för vilket befrielse åtnjutits, för året uppgått till sammanlagt
minst 50 kronor.

1925 års religionsfrihetssakkunniga föreslogo, att kyrkofondens medel
skulle få användas för täckandet av skatteförluster för församlingarna,
därest det avgiftsbelopp, för vilket befrielse åtnjutits för ett år uppgått till
minst 100 kronor. Denna anordning betraktades av de sakkunniga dock endast
som ett provisorium. Den rätta lösningen ansågo de sakkunniga vara
att låta skattelindringen i möjligaste mån så att säga finansiera sig själv på
så sätt att den genom skattelindringen uppkommande inkomstminskningen
kompenserades av utgiftsminskning i följd av förenklingar i den kyrkliga
organisationen på de orter, där utträde ur kyrkan kunde komma att äga rum

137

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

i avsevärd omfattning. De sakkunniga torde sålunda ha ansett, att kostnaderna
för de ändamål, varom här är fråga, i princip borde bestridas av
församlingarna själva.

Mot religionsfrihetssakkunnigas förslag i denna del framställdes erinringar
i ett flertal av remissyttrandena över förslaget. I de flesta av de på
denna punkt kritiska yttrandena framhölls, att anlitandet av kyrkofonden
för ifrågavarande ändamål skulle strida mot fondens egentliga syfte, nämligen
till den del kyrkofonden skulle komma att få ersätta församlingarna
för avgifter till kyrkobetjäningens avlöning samt till byggande och underhåll
av kyrka och prästgård. Vidare påpekades risken för att kyrkofonden
icke skulle kunna bära den ifrågasatta utgiftsökningen. I de flesta av de
kritiska yttrandena förordades i stället, att församlingarnas skatteförluster
genom skattelindringen skulle — liksom dittills skett —- täckas av statsmedel.

Genom beslut vid 1942 års riksdag (prop. nr 113) har församlingarnas
rätt till ersättning av statsmedel till följd av skattelindring enligt 1908 års
lagstiftning indragits från och med budgetåret 1942/43. Under det första
året, då dessa ersättningar utgingo, nämligen år 1911, utgjorde desamma
6 465 kronor 43 öre. Ersättningarna hade sedan stigit och uppgingo under
budgetåret 1940/41 till 86 300 kronor 25 öre. Förslag till indragning av dessa
ersättningar framlades av besparingsberedningen, som till stöd härför åberopade,
att ersättningarna i allmänhet utgått till stadsförsamlingar och till
övervägande del belöpt på de största städernas församlingar. Ersättningsbeloppen
till Stockholm, Göteborg och Malmö hade sålunda under sistnämnda
budgetår utgjort tillhopa 63 346 kronor 4 öre.

I förenämnda proposition anförde dåvarande departementschefen, att s. k.
dissenters erlade kyrkoskatt till så stor del, som ansåges motsvara deras gagn
av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet samt kyrkans övriga
inrättningar. Enligt departementschefens uppfattning förelåge med hänsyn
därtill strängt taget icke någon anledning att ersätta församlingarna av
statsmedel för den genom skattelindringen minskade inkomsten. Församlingarnas
utgifter för de kyrkliga befattningshavarna och institutionerna
torde nämligen i stort sett icke röna inverkan av huruvida dissenters funnes
inom församlingarna eller icke. Av den förebragta utredningen framginge
även, att ersättningsbeloppen huvudsakligen utginge till sådana församlingar,
för vilkas ekonomi dessa belopp icke hade någon större betydelse.

Dissenterlagskommittén.

Beträffande dessa spörsmål erinrade kommittén bl. a. därom, att storleken
av skatteförlusten för varje enskild församling bleve beroende av i vilken
utsträckning dennas medlemmar kunde komma att begagna sig av rätten
till fritt utträde ur svenska kyrkan. Härom kunde några mera bestämda
förutsägelser icke på förhand göras. Kommittén hölle emellertid icke för troligt,
att utträde ur kyrkan komme att äga rum i någon betydande utsträck -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ning. Med utgångspunkt från en på kommitténs uppdrag verkställd statistisk
utredning rörande storleken av församlingarnas utdebitering för kyrkliga
och andra ändamål beräknade kommittén, under antagande att skattskyldiga
som komme att stå utanför svenska kyrkan representerade en mot
sitt antal proportionell del av skatteunderlaget, att skatteförlusten för församlingarna
i riket skulle vid en skattelindring med 50 procent bliva, om
hälften av de skattskyldiga utträdde, 13,i milj. kr., om 25 procent utträdde,
6,5 milj. kr., om 20 procent utträdde, 5,2 milj. kr., om 10 procent utträdde, 2,6
milj. kr., om 5 procent utträdde, 1,3 milj. kr. och om 1 procent utträdde,
0,3 milj. kr. Dessa siffror vore enligt kommitténs mening av den storleksordning,
att det redan av denna anledning icke gärna kunde ifrågasättas att
skatteförlusten skulle stanna å församlingarna.

Dissenterlagskommittén framhöll att församlingarnas utgifter för kyrkliga
ändamål sedan gammalt ansetts böra bestridas av dessa samfälligheter
själva, varvid vore att märka att pastoraten utgjorde en specialkommun med
avseende å det prästerliga avlöningsväsendet. Fortfarande förhölle det sig
även sa, att den största delen av de kyrkliga utgifterna bekostades av pastoraten
och församlingarna var för sig. Till en ej ringa del bestredes emellertid
dessa utgifter numera av kyrkofonden, i det att en skatteutjämning ägde
rum de olika pastoraten emellan beträffande kostnaderna för församlingsprästerskapets
avlöning och vad därmed sammanhängde. Denna skatteutjämning
skedde genom den allmänna kyrkoavgiften.

Kommittén anförde vidare att, därest skattelindring för utanför svenska
kyrkan stående personer skulle genomföras i enlighet med kommitténs förslag
men några särskilda anordningar ej vidtoges för beredande av täckning
för de skatteförluster, som därigenom kunde tillskyndas pastoraten och
församlingarna, komme varje pastorat eller församling att var för sig få bära
den genom skattelindringen uppkomna inkomstminskningen. Då inkomstminskningen
i allt fall måste täckas, komme kyrkans kvarvarande medlemmar
inom pastoratet eller församlingen att få bidraga härtill genom förhöjd
utdebitering. Väl vore det sannolikt, att, i den mån utträde ur kyrkan komme
att ske i någon mera betydande utsträckning, detta företrädesvis kunde
antagas bliva fallet med storstadspastoraten samt att på grund av skatteunderlagets
storlek därstädes den genom skattelindringen föranledda förhöjningen
av utdebiteringen bleve förhållandevis ringa. Även i ett storstadspastorat
kunde det dock tänkas, att utträdet ur kyrkan kunde procentuellt
sett bliva sa avsevärt att därigenom skulle föranledas en kännbar höjning av
utdebiteringen för kyrkliga ändamål. Framför allt förelåge emellertid denna
risk beträffande de mindre pastoraten och församlingarna, där redan den
omständigheten att ett fåtal personer utträdde ur kyrkan stundom skulle
kunna för de inom kyrkan kvarvarande medlemmarna medföra en avsevärt
höjd kyrkoskatt.

Om den genom skattelindringen uppkommande skatteförlusten för pastorat
och församlingar skulle anses böra täckas på samma sätt, som nu skedde
beträffande utgifterna för kyrkliga ändamål, och skatteförlusten således

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

skulle anses i princip böra stanna å dessa samfälligheter — en uppfattning
som emellertid icke delades av kommittén — funne kommittén det ofrånkomligt,
att en utjämning i en eller annan form måste äga rum mellan pastoraten
och församlingarna för täckandet av dessa förluster. Dissenterlagskommittén
har icke kunnat finna, att med hänsyn till kyrkofondens syfte
några principiella hinder skulle föreligga mot en utjämning av ifrågavarande
skatteförluster över kyrkofonden. Några betänkligheter med avseende å
kyrkofondens bärighet behövde ej hysas vid en sådan anordning, då de ifrågavarande
kostnaderna skulle bestridas icke av själva fonden och dess avkastning
utan genom till fonden inflytande skattemedel, uttagna av kyrkans
samtliga medlemmar i riket.

Enligt kommitténs mening borde dock de pastoraten och församlingarna
åsamkade förlusterna genom skattelindring för ur svenska kyrkan utträdda
icke täckas genom medel, som uttaxerades på kommunalbeskattningens
grund. Att lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamal enligt kommitténs
förslag medgåves ur svenska kyrkan utträdda personer vore att betrakta
såsom en konsekvens av den av kommittén föreslagna rätten till fritt
utträde ur kyrkan. Kommittén hade ansett ett medgivande av denna rätt
ligga i kyrkans eget intresse. Med hänsyn härtill kunde det utan tvivel göras
gällande, att även de förluster, som genom den föreslagna skattelindringen
kunde komma att tillskyndas pastorat och församlingar, hade direkt samband
med vad av kommittén i detta avseende förordats. Därav följde emellertid
enligt kommitténs mening icke, att de förluster, varom här vore fråga,
borde bäras av vederbörande pastorat och församlingar, vare sig var för sig
eller gemensamt, i sistnämnda fall med anlitande av kyrkofonden för vinnande
av en kostnadsutjämning. Då det här gällde ett hela landet omfattande
intresse, borde kostnaderna för dettas tillgodoseende bestridas genom medel,
som uttagits å statsbeskattningens grund. Att märka vore även att man
måste räkna med möjligheten av att utträde ur svenska kyrkan kunde komma
att ske av andra skäl än religiösa och att utträdet på grund härav kunde
inom vissa församlingar taga större proportioner. Det vore då ej rimligt,
att kostnaden för skattelindring skulle bäras av de inom församlingarna
kvarstående medlemmarna. Religionsfrihetens tillgodoseende vore sålunda ej
endast ett kyrkligt intresse utan även — och i hög grad — ett statligt intresse,
vilket bl. a. tagit sig uttryck i § 16 regeringsformen. Enligt dissenterlagskommitténs
uppfattning borde sålunda de ifrågavarande förlusterna ersättas
av statsmedel.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

I åtskilliga av remissyttrandena ha erinringar framställts mot kommitténs
förslag beträffande skatteförlusternas täckande av statsmedel.

Sålunda har statskontoret anfört, att ett eftergivande av skattekravet på
de utträdande torde böra öva inflytande på prästlönerna och förutsätta vidtagande
av åtgärder i syfte att uppnå besparingar i den kyrkliga organisa -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

tionen. Statskontoret hade nämligen den bestämda uppfattningen att kompensation
för inkomstbortfallet icke borde beredas genom anslag över riksstaten.

Även de juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund samt teologiska fakulteten
i Lund ha framhållit det principiellt oriktiga i att församlingarna
skulle av statsmedel gottgöras för skattebortfallet. Juridiska fakulteten i
Uppsala har anfört, att den kyrkliga organisationen måste anpassas efter
medlemsförhållandena och sammanslagningar ske av församlingar, vilkas
medlemsantal så nedgått, att de ej längre kunde anses äga möjlighet till självständig
existens, ävensom att, i den mån svenska kyrkan ej mäktade hävda
sig sasom ett trossamfund, även de ekonomiska konsekvenserna därav
borde drabba henne själv. Särskilda statsanslag för angivna ändamål skulle
ställa kyrkan i ökat beroende av staten och dymedelst minska hennes möjligheter
att verka såsom ett självständigt trossamfund.

Domkapitlet i Växjö har ansett det knappast vara förenligt vare sig med
kyrkans eller statens sanna intresse att kyrkan skulle bli mer beroende av
statsunderstöd i samma mån som ett större antal medborgare ställde sig
utanför hennes gemenskap. Domkapitlet hänvisade till möjligheten att ersättning
till församlingarna utginge från kyrkofonden.

Sistnämnda mening har delats av domkapitlet i Västerås.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att församlingarna ej borde
erhålla gottgörelse av statsmedel i annat fall än då förlusten vore av
sådan storlek, att den bleve betungande för församlingens ekonomi och
medförde avsevärd höjning av skattesatsen. Det vore därför måhända
lämpligast att vänta med utfärdande av föreskrifter beträffande ifrågavarande
ersättningar till dess ändringarna beträffande skattelindringen genomförts
och tillämpats så lång tid, att de ekonomiska konsekvenserna
kunde överblickas.

Dissenterskatteutredningen.

Utredningen har anfört:

Dissenterlagskommitténs framställning rörande skattelindringens ekonomiska
konsekvenser för församlingarna har endast avsett att giva en
allmän uppfattning om hur stort inkomstbortfallet för landets samtliga
församlingar i olika lägen skulle bliva. Inkomstbortfallet i de .särskilda
församlingarna låter sig icke på motsvarande sätt beräknas, enär antalet
av dem, som ställa sig utanför svenska kyrkan, procentuellt räknat kan
antagas komma att förete betydande växlingar församlingarna emellan. I
sistnämnda hänseende torde måhända en viss ledning kunna hämtas ur
de uppgifter, som erhållits vid den av Frikyrkliga samarbetskommittén
företagna undersökningen angående de frikyrkliga samfundens utbredning.
I de nio län, beträffande vilka undersökningen slutförts, skulle enligt
dessa uppgifter medlemsantalet i de omförmälda samfunden i 443 kommuner
motsvara mindre än 10 procent av kommunens invånarantal, i 72
kommuner mellan 10 och 20 procent samt i 13 kommuner mer än 20 procent.
I 191 kommuner funnos inga samfundsmedlemmar. Om det, vilket

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

med visst fog kan ske, förutsättes, att medlemmarna i dessa samfund komma
att utgöra det övervägande flertalet bland dem, som utträda ur svenska
kyrkan, kan med stöd av samarbetskommitténs undersökning förmodas,
att utträdet ur svenska kyrkan i det stora flertalet församlingar kommer
att reducera antalet kyrkomedlemmar med mindre än 20 procent.

Att över huvud kompensera församlingarna för ett relativt ringa inkomstbortfall
finner utredningen uteslutet. Därest det antages, att 20 procent
av befolkningen i eu församling komme att stå utanför svenska kyrkan
och att dessa 20 procent representerade en lika stor del av det kommunala
skatteunderlaget, skulle vid en skattelindring med 40 procent skatteintäkterna
minska med endast 8 procent. För att täcka detta inkomstbortfall
skulle då den kyrkliga utdebiteringen behöva höjas med något mindre
än 9 procent. Om utdebiteringen förut varit 45 öre, skulle alltså höjningen
bliva 4 öre och om utdebiteringen varit 1:35 kr., skulle höjningen bliva
12 öre. En så ringa höjning av utdebiteringen finner utredningen för sin
del icke böra föranleda någon kompensation.

Det nu anförda synes utredningen tala för att det tills vidare bör anstå
med ställningstagandet till frågan, om några åtgärder av allmän räckvidd
böra vidtagas med anledning ‘av det inkomstbortfall för församlingarna,
som genomförandet av en skattelindring eller kollektiv skatteåterbäring
av föreslagen omfattning kan komma att medföra. Först efter någon tids
tillämpning av bestämmelserna därom torde förutsättningar föreligga för
ett allsidigt bedömande av förevarande spörsmål.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Av de remissinstanser, som särskilt yttrat sig i frågan om en eventuell
kompensation till församlingarna för det inkomstbortfall, som en skattelindring
eller skatteåterbäring komme att medföra, ha överståthållnrämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus och Örebro län, domkapitlen i Uppsala, Lund,
Visby och Stockholm, Allmänna svenska prästföreningen och Föreningen
Sveriges kronokamrerare instämt i utredningens förslag att vänta med utfärdandet
av eventuella föreskrifter till dess det nya systemet tillämpats så
lång tid, att de ekonomiska konsekvenserna kunde överblickas.

Kammarkollegiet har som tidigare nämnts ansett, att någon skattelindring
för dem, som utgått ur svenska kyrkan, icke borde medgivas. Skulle statligt
stöd åt de särskilda trossamfunden komma under övervägande, har kollegiets
majoritet förordat, att medel härtill skulle anskaffas genom höjning av
den allmänna kyrkoavgiften. Problemet om bidrag till församlingarna för
förlust av skatteintäkter skulle därigenom helt bortfalla. Med den kollektiva
skatteåterbäringen torde nämnda problem icke kunna skjutas åt sidan.

En reservant i kammarkollegiet har motsatt sig, att kyrkofondens medel
skulle få användas för ifrågavarande ändamål. Allmänna kyrkoavgiften vore
konstruerad såsom en regulator för uppnående av balans i kyrkofonden, och
kyrkofonden utgjorde en svenska kyrkans avlöningsfond. Då kompensation
för den bortfallna skattelindringen i någon form syntes böra beredas trossamfunden,
ansåge reservanten, att ett anslag för understöd åt trossamfunden
borde uppföras å riksstaten.

Domkapitlen i Uppsala, Växjö, Karlstad och Härnösand ha ansett, att

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

eventuell ersättning till församlingarna skulle utgå av kyrkofonden. Det
liar framhållits, att om statsmedel skulle användas, en indirekt beskattning
av dissenters komme att äga rum.

Skara domkapitel, som funnit det mest tillfredsställande att alla erlade
full skatt, har uttalat, att det ankomme på staten att direkt ekonomiskt understödja
de skilda trossamfunden, om staten funne detta önskvärt och om
samfunden funne det med sina principer förenligt.

Länsstyrelsen i Värmlands län har anfört:

Enligt länsstyrelsens uppfattning är utredningens uttalande på denna
punkt icke tillräckligt genomtänkt. Av en till dissenterlagskommitténs betänkande
fogad statistisk undersökning framgår, att det finnes ett icke
obetydligt antal kommuner med en utdebitering för kyrkliga ändamål av
3—7 kronor per skattekrona. Ett realiserande av utredningens förslag kan
i dessa kommuner — under vissa förutsättningar med avseende å dels det
procentuella antalet dissenters och dels den nuvarande utdebiteringens höjd
— medföra en skattehöjning på omkring 1 krona. Att exempelvis i sådana
fall — även om de äro rätt fåtaliga — tills vidare icke till någon del avlasta
kommunen den ökade skattebördan synes icke försvarligt. Enligt länsstyrelsens
mening bör, om utredningens förslag genomföres, kompensation enligt
särskilda grunder beredas ifrågavarande kommuner. Denna ersättning
kan bestridas antingen från riksstaten eller ur kyrkofonden. Väljes det
senare alternativet, bör ifrågavarande skatteutjämning vid de årliga avräkningarna
mellan kyrkofonden och pastoraten kunna anordnas icke blott genom
en direkt kompensation för höjning av utdebiteringen över visst belopp.
Den bör även kunna åvägabringas på det sättet, att vid beräkningen av församlingsavgifternas
maximum enligt 7 § kyrkofondslagen 40 procent (eller
det procenttal, som eljest kan fastställas för skattelindringen) av de dissenters
påförda skattekronorna icke inräknas.

Statskontoret har hänvisat till sitt uttalande över dissenterlagskommitténs
förslag, i vilket ämbetsverket bestämt motsatt sig varje kompensation för skatteförlusten
av statliga medel. Att av kyrkofondens medel bereda församlingarna
ersättning för inkomstminskningen, syntes ej heller vara en framkomlig
väg. Kyrkofondens uppgift vore, att i enlighet med bestämmelserna i kyrkofondslagen
bidraga till prästerskapets avlöning och till förvaltningen av
vissa till prästerskapets avlöning anslagna fastigheter. Ett anlitande av kyrkofonden
för ändamål, som måste anses främmande för densamma, borde
icke minst med hänsyn till de allt större kraven på fonden enligt statskontorets
mening bestämt avvisas.

Christian Science trossamfund har anfört, att det torde vara i överensstämmelse
med religionsfrihetens princip, att envar själv finge bära alla
konsekvenser av sitt religiösa ställningstagande. Man borde även kunna utgå
från, att statskyrkan företrädde en bestämd religiös uppfattning och att
de, som tillhörde densamma, gjorde detta därför att deras egen religiösa
övertygelse sammanfölle med kyrkans. Under sådana förhållanden hade man
svårt godtaga principen, att församlingarna, såsom förslaget förutsatte, skulle
komma i mera gynnad ställning i förhållande till övriga genom att statsmedel
över huvud anlitades för att giva dem ifrågavarande kompensation,
och detta så mycket mindre som dissenters själva, jämte de trossamfund de

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

tillhörde, genom erläggande av skatt i vanlig ordning på så sätt sist och slutligen
tvingades lämna sina bidrag till just sådana ändamål, från vilka de
jämlikt religionsfrihetens grundsatser skulle vara befriade.

Departementschefen.

Dissenterskatteutredningen har som tidigare nämnts förordat, att man
tills vidare läte anstå med ställningstagandet till frågan om ersättning åt
församlingarna för inkomstbortfall på grund av den utvidgade skattelindringen
för dissenters. Som skäl härför har utredningen anfört, att inkomstbortfallet
i de särskilda församlingarna icke för närvarande kunde beräknas,
enär antalet av dem som komme att lämna kyrkan kunde antagas komma
att förete betydande växlingar församlingarna emellan. Utredningen har
vidare funnit det uteslutet att kompensera församlingarna för ett relativt
litet inkomstbortfall. Först efter någon tids tillämpning av de föreslagna bestämmelserna
om utvidgad skattefrihet torde enligt utredningen förutsättningar
föreligga för ett allsidigt bedömande av förevarande spörsmål.

Som framgår av det föregående har utredningens förslag att uppskjuta
ställningstagandet till frågan om kompensation för församlingarna någon
tid i allmänhet förordats i de yttranden, där frågan berörts. Även jag anser
att med det definitiva ställningstagandet bör tills vidare anstå. Emellertid
vill jag redan nu uttala, att det måste anses ganska tveksamt om någon ersättning
av statsmedel över huvud bör tillerkännas församlingarna på grund
av ifrågavarande inkomstbortfall. Som dåvarande departementschefen anförde
i den förenämnda propositionen nr 113 till 1942 års riksdag, föreligger
strängt taget icke någon anledning att ersätta församlingarna av statsmedel
för den genom skattelindringen minskade inkomsten, eftersom dissenters
avses skola även fortsättningsvis erlägga kyrkoskatt till så stor del, som
anses motsvara deras gagn av prästerskapets och kyrkobetjäningens verksamhet
samt kyrkans övriga inrättningar. Departementschefen framhöll
även, att ersättning enligt 1908 års lagstiftning huvudsakligen utgått till
sådana församlingar, för vilkas ekonomi de åtnjutna ersättningsbeloppen
icke haft någon större betydelse. Dissenterlagskommittén har som tidigare
nämnts funnit det sannolikt att, i den mån utträde ur kyrkan komme att
ske i någon mera betydande utsträckning, detta företrädesvis kunde antagas
bliva fallet med storstadspastoraten samt att på grund av skatteunderlagets
storlek därstädes den genom skattelindringen föranledda förhöjningen
av utdebiteringen skulle bliva förhållandevis ringa.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

G. SPECIALMOTIVERING.

Bestämmelserna om lindring i skattskyldigheten för dissenters ha upptagits
i ett upprättat förslag till lag om lindring i skattskyldigheten för den
som icke tillhör svenska kyrkan.

Denna lag avses skola ersätta den nuvarande lagen den 16 oktober 1908
(nr 110 s. 1) angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet
till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

1 §•

I denna paragraf anges vilka personer, som skola vara berättigade till
skattenedsättning, vilken skatteform nedsättningen avser samt huru stor del
av skatten som skall påföras dissenters. Uttrycket inkomstår har som framgår
av § 4 samma betydelse som i uppbördsförordningen.

Enligt 13 § folkbokföringsförordningen skall i princip envar kyrkobokföras
i den församling där han är bosatt. Detta gäller även utländska undersåtar.
Huruvida här i riket bosatt person tillhör svenska kyrkan eller ej
kommer därför att framgå av vederbörande tryckande register vare sig han
är svensk eller utländsk medborgare.

Enligt 53 § 1 mom. kommunalskattelagen åligger det fysisk person (svensk
eller utländsk medborgare) att erlägga skatt för vissa slag av inkomster
för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt.

Rätten till lindring i skattskyldigheten torde emellertid icke böra avse
personer, som icke äro här bosatta. Kravet på skattelindring kan här icke
göras gällande med samma styrka, vartill kommer att förfarandet skulle
kompliceras om skattelindringen skulle omfatta även dylika personer.

2 §•

I denna och följande paragraf stadgas, huru skattenedsättningen skall ske.
Som jag närmare utvecklat vid min redogörelse för det tekniska förfaringssättet,
kommer det regelmässigt att framgå av vederbörlig debiteringslängd,
huruvida en person tillhört svenska kyrkan vid ingången av inkomståret
eller ej. Om debiteringslängd föres, synas de lokala skattemyndigheterna
icke böra betungas med att granska jämväl uppbördskorten för att kontrollera
om rätt till skattelindring vid påföring av slutlig skatt föreligger.

Den lokala skattemyndigheten har alltså vid debiteringsarbetet allenast
att beakta, om den skattskyldige i debiteringslängden är utträdesmarkerad
senast för året före inkomståret; där så är fallet skola de kyrkliga avgifterna
för inkomst debiteras med allenast 60 procent. Skulle markeringen
i debiteringslängden i något fall vara felaktig i så måtto att en person, som
icke tillhört kyrkan vid inkomstårets början, icke blivit utträdesmarkerad,
äger personen i fråga söka rättelse i debiteringen hos den lokala skattemyndigheten
på sätt i uppbördsförordningen stadgas. Skulle markeringen

145

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

däremot vara felaktig på så sätt att en person, som vid inkomstårets början
tillhört kyrkan, felaktigt utträdesmarkerats, böra några åtgärder icke
vidtagas gentemot den skattsskyldige; en kontroll i sådant hänseende skulle
belasta myndigheterna med arbete utan att nämnvärda fördelar därigenom
skulle vinnas.

3 §•

I denna paragraf har stadgats att om någon vill erhålla skattelindring för
inkomst i annan kommun än mantalsskrivningskommunen, har han att ingiva
ansökan därom till den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningskommunen.
Genom detta förfaringssätt undgår den skattskyldige i allmänhet
besväret att medelst intyg från pastor i kyrkobokföringsorten eller annorledes
styrka, att han ej tillhört svenska kyrkan vid ingången av inkomståret.

I de fall då uppgiften skall vidarebefordras till annan lokal skattemyndighet,
har den lokala skattemyndigheten i mantalsskrivningskommunen att meddela
den lokala skattemyndigheten i beskattningsorten, huruvida den skattslcyldige
enligt från länsbyrån för folkbokföringen erhållen uppgift tillhört
svenska kyrkan vid ingången av inkomståret eller om han då hade utträtt ur
kyrkan.

Övergångsbestämmelserna.

Enligt nu gällande bestämmelser — vilka medgiva rätt till skattelindring
allenast för medlemmar av de erkända trossamfunden — förutsättes för tillgodonjutande
av skattelindring, att vederbörande alltsedan den 1 januari
taxeringsåret tillhört sådant samfund.

Enligt de föreslagna bestämmelserna skall däremot skattelindring tillkomma
endast den som ej tillhört svenska kyrkan vid ingången av inkomståret.
Uppgift om huruvida denna förutsättning föreligger avses med det förordade
tekniska förfaringssättet regelmässigt skola erhållas genom debiteringslängderna.

Att märka är emellertid att debiteringslängderna tryckas redan under inkomståret.
Det nya systemet kan därför icke tillämpas förrän de tryckande
registren kompletterats med uppgifter om vilka som icke tillhöra svenska
kyrkan och dessa uppgifter influtit i debiteringslängderna. För avgifter, som
hänföra sig till 1952 års taxering till kommunal inkomstskatt, kunna därför
de nya bestämmelserna icke tillämpas. Men icke heller gällande bestämmelser
kunna i sin nuvarande lydelse tillämpas vid 1952 års taxering. För närvarande
medgives skattelindring endast åt främmande trosbekännare, som vid
taxeringsårets ingång rättsligen tillhört och vid debiteringstillfället fortfarande
tillhöra församling av främmande trosbekännare, vilken äger rätt till offentlig
religionsövning enligt 1873 års förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning (dissenterlagen). I propositionen angående
religionsfrihetslagen föreslås emellertid att dissenterlagen skall upphävas
från och med den 1 januari 1952. Särskilda övergångsbestämmelser ha
därför föreslagits för avgifter som hänföra sig till 1952 ars taxering. Dessa

10 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt Nr 175.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

övergångsbestämmelser innebära att rätt till skattelindring skall beträffande
1952 års taxering föreligga för den, som vid 1951 års utgång rättsligen tillhörde
sådan församling av främmande trosbekännare som då ägde rätt till
offentlig religionsövning. I övrigt avses äldre bestämmelser skola äga tilllämpning,
med avseende å nämnda års taxering.

IV. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) lag om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska
kyrkan;

4) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om
f örsamlingsstyrelse;

5) lag angående ändrad lydelse av 61 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
försainlingsstyrelse i Stockholm;

6) lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 2) angående byggnad
och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva;
samt

7) lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 3) angående skyldighet
att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lennart Eriksson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175. 147

Innehållsförteckning.

I. Inledning................................................ 11

II. De religiösa sammanslutningarnas ställning i beskattningshänseende....... 17

A. Beskattning av inkomst och förmögenhet....... 17

Gällande bestämmelser m. m.................................. 17

Dissenterlagskommittén............ 21

Remissyttrandena.......................... 38

Departementschefen................................. 44

B. Arvs- och gåvobeskattningen.................................... 49

III. Lindring i skattskyldigheten för kyrkliga ändamål för dem, som ej tillhöra

svenska kyrkan................................................... 54

A. Gällande bestämmelser m. m.................................... 54

B. Sambandet mellan rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan och

rätten till lindring i skattskyldigheten för kyrkligt ändamål......... 55

Inledning................................................... 55

Dissenterlagskommittén ...................................... 57

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag............ 64

Dissenterskatteutredningen.................................... 70

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag ........ 71

Departementschefen.......................................... 74

C. Individuell skattelindring eller kollektiv skatteåterbäring............ 76

Dissenterlagskommittén....................................... 76

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag............ 77

Dissenterskatteutredningen.................................... 77

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag......... 84

Departementschefen.......................................... 93

D. Storleken av en eventuell skattelindring.......................... 95

Gällande bestämmelser m. m.................................. 95

Dissenterlagskommittén....................................... 96

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag............ 97

Dissenterskatteutredningen.................................... 97

a) Kyrkokassornas utgifter................................. 98

b) Pastoratsutgifterna...................................... 105

c) Sammanfattning beträffande kyrkokassornas och pastoratens

utgifter............................................... 108

d) Utredningens yttrande.................................. 109

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag......... 112

Departementschefen.......................................... 121

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

E. Det tekniska förfaringssättet för genomförandet av en skattelindring 124

Dissenterlagskommittén....................................... 124

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag............ 125

Dissenterskatteutredningen.................................... 125

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag......... 128

Departementschefen.......................................... 133

F. Skattelindringens (skatteåterbäringens) inverkan på församlingarnas

ekonomi och därmed sammanhängande spörsmål.................. 136

Inledning................................................... 136

Dissenterlagskommittén....................................... 138

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag............ 140

Dissenterskatteutredningen.................................... 140

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag......... 141

Departementschefen.......................................... 143

G. Specialmotivering.............................................. 144

IV. Departementschefens hemställan...................................... 146

608220. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.