Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Nr 143.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. mgiven Stockholms slott den 16 mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till förordning om skatt å elektrisk kraft
(elskatteförordning), dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I anslutning till att en redogörelse lämnas för det ekonomiska läget föreslås
i propositionen — i syfte att genom en ökning av statsinkomsterna
finansiera ofrånkomliga statliga utgiftsbehov — att en särskild skatt å elektrisk
kraft (elskatt) skall uttagas av förbrukare av sådan kraft.

Elskatten föreslås skola utgå med 10 procent av erlagda kraftavgifter,
såvitt avser högspänd kraft som huvudsakligen förbrukas inom storindustrien
och för järnvägsdrift, samt med 1 öre för kilowattimme, såvitt avser
lågspänd kraft för andra ändamål. Sistnämnda skattesats svarar mot omkring
10 procent av det genomsnittliga priset å lågspänd kraft. Elskatten skall
enligt förslaget inlevereras till statsverket av kraftdistributörerna. Skatteintäkterna
uppskattas till — vid oförändrade eltaxor — 65 å 70 miljoner
kronor för år.

Beskattningen, som av tekniska skäl bör komma i tillämpning ett tiotal
dagar före ett månadsskifte, föreslås skola träda i kraft den 20 juni 1951.

1 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 143.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Förslag

till

förordning om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För elektrisk kraft, som framställes inom riket av producent, vilken antingen
förfogar över en installerad generatoreffekt av sammanlagt minst
100 kilowatt eller distribuerar kraften över distributionsnät med anslutning
till minst 10 förbrukare eller erhåller tillskottskraft från annan producent,
ävensom för elektrisk kraft, som överföres hit till riket från annat
land, skall förbrukaren till staten erlägga särskild skatt (elskatt) i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning.

Elskatt skall icke utgå för elektrisk kraft som

a) framställes och förbrukas inom Gotlands län,

b) nyttiggöres inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk
kraft,

c) bortgår till följd av förluster vid produktion, överföring, transformering
eller omformning hos producent eller yrkesmässig distributör,

d) till lägre effekt än 100 kilowatt av producent eller yrkesmässig distributör
levereras utan avgift till någon, som ej står i intressegemenskap med
producenten eller distributören, eller

e) framställes och förbrukas å fartyg eller annat transportmedel.

Vid tillämpningen av denna förordning skall den för vilkens räkning
elektrisk kraft införes till riket ävensom den som utan att erlägga avgift
därför emottager elektrisk kraft, för vilken elskatt skall utgå, anses såsom
producent av kraften.

2 §•

Kontrollen över skattens behöriga utgörande utövas av kontrollstyrelsen.

3 §.

Elskatt utgår för lågspänd kraft, som uppmätes, med 1 öre för kilowatttimme
och för annan lågspänd kraft ävensom för högspänd kraft med tio
procent av kraftens beskattningsvärde. Med lågspänd kraft förstås elektrisk
kraft med leveransspänning understigande 450 volt och med högspänd kraft
annan elektrisk kraft.

Beskattningsvärde som i första stycket sägs är lika med summan av de avgifter,
som förbrukaren har att erlägga för den elektriska kraften. I den
mån producent eller yrkesmässig distributör själv förbrukar kraften, är beskattningsvärdet
lika med summan av de avgifter, som skulle hava utgått,

Iiungl. Maj.ts proposition nr 143. 3

därest kraften försålts för likartad användning som hos producenten eller
distributören.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollstyrelsen
äger medgiva de avvikelser från bestämmelserna angående skattens bestämmande,
som med hänsyn till särskilda omständigheter må finnas påkallade.

4 §•

Skattskyldigheten inträder, då den elektriska kraften yrkesmässigt distribueras
till förbrukare eller icke yrkesmässig distributör (skattepliktig distribution)
eller då den av producent eller yrkesmässig distributör nyttjas i egen
rörelse (skattepliktig egenförbrukning).

Vid skattepliktig distribution skall skatten av förbrukaren erläggas till den
som yrkesmässigt distribuerat kraften till honom, i förekommande fall genom
icke yrkesmässig distributör. Har producenten distribuerat kraften
till förbrukaren, är producenten med avseende å distributionen av sådan
kraft att anse såsom yrkesmässig distributör.

Yrkesmässig distributör åligger att såsom skatteredovisande distributör
debitera och till statsverket inleverera elskatt. Har skattskyldig eller icke
yrkesmässig distributör ej erlagt elskatt som debiterats den skattskyldige,
skall den skatteredovisande distributören till statsverket likväl inleverera ett
däremot svarande belopp, såvida icke annat följer av vad i 10 § sista stycket
samt 11 § stadgas.

Vid skattepliktig egenförbrukning skall förbrukaren inleverera skatten
till statsverket.

5 §.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, kontrollstyrelsen
äger, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbäring
av skatt.

6 §•

Den som ämnar bedriva produktion eller yrkesmässig distribution av
elektrisk kraft, för vilken elskatt skall utgå, skall före rörelsens upptagande
göra skriftlig anmälan därom till kontrollstyrelsen, med angivande av företagets
namn och postadress. Vid produktionsanmälan skola härjämte angivas
belägenheten av och den installerade generatoreffekten för varje kraftverk,
som skall nyttjas i rörelsen. Skall elektrisk kraft inköpas, skall uppgivas
det eller de företag varifrån inköpen skola ske.

Skatteredovisande distributör skall i anmälan lämna uppgift angående de
perioder under året, beträffande vilka debitering av kraftavgifter verkställes
(debiteringsperioder), ävensom angående de tidpunkter då .sådana
debiteringar i allmänhet äro slutförda.

Tillämpas olika debiteringsperioder för skilda konsumentgrupper, skola
uppgifter i nu ifrågavarande hänseenden lämnas om varje konsumentgrupp.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift lämnats i anmälan, skall
kontrollstyrclsen inom åtta dagar underrättas därom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

7 §•

För kontrollen över elskattens behöriga utgörande äger kontrollstyrelsen
anlita biträde av särskilda kontrolltjänstemän.

8 §•

Skatteredovisande distributör är pliktig att ordna sin bokföring och statistik
på sådant sätt, att den enligt kontrollstyrelsens beprövande möjliggör
kontroll dels över inköpt och försåld samt eljest mottagen och levererad
elektrisk energi samt över den elektriska energi, som inom rörelsen producerats,
förbrukats och bortgått såsom överföringsförlust m. m„ dels ock
över debiterade och erlagda kraftavgifter. Vid anfordran skall distributören
tillhandahålla kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman sina handelsböcker
och tillhörande handlingar samt statistiska uppgifter. Där kontrollstyrelsen
så påfordrar skall distributör föranstalta om att anordning för uppmätning
av elektrisk kraft med avseende på energi och effekt inrättas.

För producent som framställer elektrisk kraft, för vilken elskatt skall utgå,
uteslutande för skattepliktig egenförbrukning skall vad i första stycket
stadgats i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

9 §.

Annan producent eller distributör av elektrisk kraft än som i 8 § avses
är skyldig att på anfordran lämna sådana uppgifter om sin rörelse, som
kontrollstyrelsen finner påkallade för skattekontrollen ävensom ordna sin
bokföring på sätt styrelsen finner erforderligt för kontrollens utövande.

10 §.

Skatteredovisande distributör ävensom producent med skattepliktig egenförbrukning
skall till kontrollstyrelsen avlämna på tro och heder upprättade
deklarationer angående leveranser och egenförbrukning av elektrisk kraft,
för vilken elskatt skall utgå. Deklaration skall avse viss debiteringsperiod
eller annan redovisningsperiod. Närmare föreskrifter angående deklarationer
och redovisningsperioder meddelas av Kungl. Maj :t.

På särskild prövning av kontrollstyrelsen ankommer, huruvida och i
vad mån skatt, som enligt av skatteredovisande distributör avgiven deklaration
skolat utgå, må nedsättas på grund av bristande betalning från förbrukare
av elektrisk kraft eller icke yrkesmässig distributör. Nedsättning må
icke medgivas, där den skatteredovisande distributören icke vidtagit sådana
åtgärder för elskattens utfående, som skäligen bort komma i fråga vid uraktlåtenhet
att betala kraftavgiften.

11 §•

Underlåter deklarationsskyldig att avlämna föreskriven deklaration eller
befinnes deklarationen oriktig, äger kontrollstyrelsen fastställa den skatt,
som rätteligen skall utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

12 §.

Skatteredovisande distributör ävensom producent med skattepliktig egenförbrukning
skall samtidigt med avlämnande av deklaration erlägga enligt
deklarationen upplupen skatt genom insättning å kontrollstyrelsens
postgirokonto.

I fall som avses i 11 § ankommer det på kontrollstyrelsen att bestämma
tid, inom vilken skatten skall erläggas.

13 §.

Försummar skatteredovisande distributör eller producent med skattepliktig
egenförbrukning att inleverera elskatt enligt denna förordning, må skatten
på framställning av kontrollstyrelsen omedelbart utmätas.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där förbrukare
eller icke yrkesmässig distributör underlåter att erlägga elskatt enligt
denna förordning.

14 §.

Underlåter den som bedriver produktion eller yrkesmässig distribution av
elektrisk kraft, för vilken elskatt skall utgå, att om verksamheten göra föreskriven
anmälan, straffes med dagsböter, ej under tjugu.

Underlåter någon i andra fall än som i 13 § eller ovan i första stycket avses
att fullgöra åtgärd, som åligger honom enligt denna förordning eller
med stöd av densamma meddelade föreskrifter, straffes med böter, högst
trehundra kronor.

15 §.

Kontrollstyrelsen må vid vite förelägga producent eller yrkesmässig
distributör av elektrisk kraft att fullgöra åtgärd som åligger honom enligt
denna förordning eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter, dock
att föreläggande icke må avse erläggande eller inleverans till statsverket av
elskatt.

16 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,
stadgas i skattestrafflagen.

Har någon i annat fall än i första stycket avses uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet i deklaration lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till inleverans
av för låg skatt, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

17 §.

Den som har eller haft att taga befattning med kontroll enligt denna
förordning må ej i vidare mån än hans tjänsteutövning fordrar yppa
affärsförhållande, varom han därvid erhållit kännedom. Tjänsteman, .som
häremot bryter, vare underkastad ansvar såsom för tjänstefel. Gör annan
än tjänsteman sig skyldig till förseelse, som nu sagts, straffes med dagsböter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

18 §.

Polismyndighet åligger att på begäran tillhandagå kontrollstyrelsen eller
kontrolltjänsteman med upplysning om person eller företag, som kan antagas
bedriva produktion eller distribution av elektrisk kraft.

19 §•

Förseelse, som i 14 § eller 16 § andra stycket avses, må åtalas, förutom
vid laga domstol i brottmål, vid den rätt, där rörelseidkaren skall svara i
tvistemål i allmänhet, eller vid rätten i den ort, där rörelsen bedrives.

20 §.

Förseelse, som avses i 14 §, må av allmän åklagare åtalas allenast efter
angivelse av kontrollstyrelsen.

Böter och viten, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

21 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda de föreskrifter som erfordras för tillämpningen
av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 20 juni 1951.

Härvid skall iakttagas följande.

1. Där i förordningen avsedd produktion eller yrkesmässig distribution
bedrives vid tiden för ikraftträdandet, skall den i 6 § omförmälda anmälan
göras senast den 30 juni 1951.

2. Skattskyldighet enligt denna förordning föreligger icke

i fråga om kraft, för vilken kraftavgift helt eller delvis utgår efter uppmätt
energiförbrukning: för tiden före första avläsningen av energiförbrukning
efter denna förordnings ikraftträdande, eller

i fråga om annan kraft: för redovisningsperiod, som till någon del hänför
sig till tiden före förordningens ikraftträdande.

Första avläsningen efter denna förordnings ikraftträdande skall verkställas
senast vid den tidpunkt, då avläsningen enligt de före förordningens
ikraftträdande tillämpade principerna senast skolat ske, dock icke efter
utgången av september 1951. Då särskilda skäl föranleda därtill, må kontrolistyrelsen
medgiva avvikelse från vad sålunda stadgats. Sker ej första
avläsningen inom tid, som ovan angivits eller som kontrollstyrelsen särskilt
fastställt, skall vad i föregående stycke är stadgat icke äga tillämpning.

3. I beskattningsvärdena för tiden den 20 juni—den 31 december 1951
skola för varje förbrukare fasta avgifter ävensom effektavgifter inräknas
till den del de äro att hänföra till andra halvåret 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman,
Hammarskjöld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om införande
av särskild skatt å elektrisk kraft samt anför därvid följande.

Inledning.

Inom finansdepartementet har verkställts en utredning om förutsättningarna
för införande av en beskattning av elektrisk kraft. För utredningen
meddelade jag följande direktiv.

I samband med att i 1951 års statsverksproposition finansplanen och beräkningen
av inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret 1951/52 underställdes
Kungl. Maj:ts prövning uttalade jag, att den därvid angivna målsättningen
för den ekonomiska politiken krävde ytterligare ansträngningar
för nedbringande av den statliga upplåningen. Den fiskala effekten av den
särskilda investeringsskatt, varom förslag i investeringsbegränsande syfte
numera förelagts riksdagen, angavs vara ytterst svår att på förband bedöma.
De av skatten härflytande intäkterna skulle emellertid i motsvarande
grad minska statens lånebehov. I samma syfte skulle ytterligare åtgärder
övervägas. Det föreföll icke uteslutet att lånebehovet därigenom
kunde nedbringas med ytterligare inemot 100 miljoner kronor. Sedan tidpunkten
för statsverkspropositionen avlämnande har behovet av ökade
statsinkomster i angivna syfte ytterligare framträtt. Sålunda torde få erinras
om de ökade lönekostnaderna för statens befattningshavare, vilka nu
kunna överblickas, och om de stegrade försvarsutgifter som betingas av beredskapsskäl.
Ytterligare utgiftsstegringar, vilka kunna öka den i statsverkspropositionen
beräknade kostnadsramen, äro heller icke uteslutna.

Vid övervägandet av olika sätt för åstadkommande av en ytterligare ökning
av statsinkomsterna har en skärpning av de direkta statsskatterna
icke ansetts böra ifrågakomma. Å andra sidan föreligga svårigheter att
genom beskattning inom ett begränsat varuområde uttaga ett belopp av den
erforderliga storleksordningen såsom indirekt skatt utan att allvarliga rubbningar
skulle åstadkommas. En allmän varuskatt har av olika skäl befunnits
vara olämplig. Vid dylikt förhållande har i första hand befunnits lämpligt
att överväga beskattning å drivkraft i form av bränsle eller elektrisk
kraft, varigenom skattebördan icke skulle alltför markerat drabba vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

varugrupper utan liksom fallet var med pappersskatten slås ut över produktionen
i dess helhet. Till en väsentlig del skulle skatten ock direkt träffa
den privata konsumtionen. Med beaktande av de på sistone starkt stigande
priserna å bränslen av olika slag måste en ytterligare fördyring av
dessa genom särskild beskattning anses direkt olämplig. I fråga om elektrisk
kraft är situationen däremot en annan. I priset för råkraften ingå i
allmänhet till en icke oväsentlig del kostnader för ränta å anläggningskapital.
Med hänsyn härtill och då distributionskostnaderna i allmänna näten
relativt sett minskat i samband med den särskilt på senare tid markerade
belastningsökningen, ha elkraftpriserna visat sig vara ovanligt prisstabila.
På grund härav kan den elektriska kraften för närvarande anses billig sett
i relation till den prisstegring, som eljest ägt rum.

Det må i detta sammanhang erinras att för det norska stortinget i dagarna
framlagts förslag om införande av en avgift på förbrukningen av
elektrisk energi. Enligt förslaget skall avgiften utgå med 0,i öre för kilowattimme
elektrisk kraft, som levereras från vattenkraftverk med effekt
överstigande 100 kilowatt. Förbrukarna äro skyldiga att täcka kraftverkens
skattekostnader. Med hänsyn till energiförlusterna vid kraftöverföringen
bliva förbrukarnas skatteutlägg mera än 0,i öre för kilowattimme. Avgift
skall erläggas med tillämpning från och med den 1 april 1951. Lagen i ämnet
avses skola äga tillämpning intill den 31 december 1956.

Utredningen har verkställts av byråchefen Einar E:son Thulin i kontrollstyrelsen.
Till fullföljande av uppdraget har utredningsmannen överlämnat
en promemoria angående införande av särskild skatt å elektrisk kraft.

Över ifrågavarande promemoria ha, efter remiss, yttranden avgivits av
vattenfallsstyrelsen, statskontoret, kontrollstyrelsen, kommerskollegium
(med överlämnande av yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping,
Visby, Malmö, Göteborg, Karlstad, Gävle, Sundsvall och Luleå), statens
priskontrollnämnd, Herrar fullmäktige i riksbanken, elkraftutredningen
av år 1943, Svenska stadsförbundet, Sveriges industriförbund (med överlämnande
av skrivelse från Sveriges kemiska industrikontor), Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet,
Svenska elverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen, Landsorganisationen
i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation. Därjämte ha
skrivelser i anledning av promemorian inkommit från aktiebolaget Gotlands
kraftverk och Gotlands högerförbunds styrelse. Svenska landskommunernas
förbund, som beretts tillfälle inkomma med yttrande över promemorian,
har i skrivelse meddelat, att förbundets styrelse beslutat avstå från att avgiva
yttrande, enär endast ett begränsat antal landskommuner fungerade som
distributörer av elektrisk kraft.

Produktion, kraftöverföring och distribution av elektrisk kraft.

Produktionen av elektrisk kraft handhaves av staten, vissa kommuner
och ett antal privata företag. Distributionen av kraften sker i några fall direkt
till konsumenten, detta gäller särskilt i fråga om högspänd ström till

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

större industriföretag, i andra fall åter passerar kraften ett eller flera led
innan den når konsumenten. Slutligen kan industriföretag producera ström
för användning uteslutande inom det egna företaget, i vilket fall någon
distribution sålunda icke ifrågakommer. I förevarande sammanhang bortses
helt från icke yrkesmässig framställning av elektrisk kraft till en eller
annan gård eller bostadsbyggnad exempelvis medelst smärre vattenturbiner,
explosionsmotorer och vindmotorer. De företag, som ombesörja produktion
och distribution av elektrisk kraft, ha tillkommit och utvecklats
under högst olika tekniska och ekonomiska betingelser. Detta har medfört,
att de oMka kraftförsörjningsföretagen sinsemellan förete en skiftande
struktur och att distributionsförhållandena äro synnerligen oenhetliga. Det
må i anslutning till detta påpekande erinras, att Kungl. Maj :t 1942 bemyndigade
dåvarande chefen för handelsdepartementet att låta verkställa utredning
rörande möjligheterna att genom statens medverkan på ett mera
planmässigt sätt än dittills trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens
försörjning med elektrisk kraft. De med stöd av bemyndigandet
tillkallade utredningsmännen, vilka antogo benämningen elkraftutredningen
av år 1943, ha avgivit dels betänkande med förslag till standardtariffer
för detalj distribution av elektrisk kraft (SOU 1947:4), dels en redogörelse
för detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution
av elektrisk kraft, innefattande inledande översikt (SOU 1947:3)
och dels slutligen olika länsredogörelser i samma ämne.

Produktion.

Den nuvarande oenhetliga organisationen i fråga om försörjningen med
elektrisk kraft är en naturlig följd av utvecklingen. De vid större vattendrag
placerade industriföretag, som tidigare direkt utnyttjat vattenkraften,
funno i samband med elektrifieringens genombrott lämpligt att anlägga
kraftverk och sålunda indirekt på ett mera ändamålsenligt sätt utnyttja
vattenkraften i den egna rörelsen. Kraftdistributionen inom de tätbebyggda
samhällena blev också tidigt föremål för intresse och befanns ha gynnsamma
utvecklingsmöjligheter. Sedan man till att börja med använt värmekraftverk,
började snart utbyggnad av lämpliga vattenfall för ändamålet
antingen genom enskilda företag eller genom kommunerna själva. Så
småningom tillkommo företag, vilka förutom egen detalj distribution i samhällen
och på landsbygden levererade kraft engros till större industrier, samhällselektricitetsverk
och distributionsföreningar, och slutligen företag vilka
huvudsakligen voro inriktade på engrosdistribution. Dessa företag, till vilka
staten genom vattenfallsstyrelsen hör, kunde utbygga vattenkraftstationer
av betydande storlek och utbygga ledningsnät, som överspunno hela
landsdelar. Att staten blev kraftproducent berodde på att staten ägde ett
flertal ur kraftsynpunkt lämpliga vattenfall och hade goda möjligheter att
skaffa för utbyggnaderna erforderligt kapital samt i någon mån på det
tidigt förefintliga intresset för elektrifiering av statsbanorna. Då statens

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

kraftverksrörelse fått betydande omfattning och företer vissa särdrag, brukar
den räknas som en grupp vid indelning av kraftproducenterna. De övriga
grupperna utgöras av de kommunala verken, handhavda av samhällselektricitetsverk
eller av kommunala bolag, och de enskilda företagen.

Av de kommunala företagen producera vissa hela den erforderliga kraften
vid egna anläggningar under det att i andra fall de egna kraftresurserna
icke äro tillräckliga, varför komplettering sker med inköpt kraft.
Flertalet kommunala elektricitetsverk äro icke producenter utan allenast
distributörer.

Stockholms elverk är det största kommunala producentföretaget. Bland
andra städer med mera betydande egen kraftproduktion märkas Borås,
Linköping, Norrköping, Skellefteå, Umeå och Östersund.

Bland de större enskilda kraftföretagen märkas Sydsvenska kraftaktiebolaget,
Yngeredsfors kraftaktiebolag, Kraftverksaktiebolaget Gullspång—
Munkfors jämte Örebro elektriska aktiebolag, aktiebolaget Skandinaviska
Elverk, Krångede aktiebolag, Hammarforsens kraftaktiebolag, Stora Kopparbergs
Bergslags aktiebolag och Uddeholms aktiebolag. Sistnämnda två
företag bedriva kraftverksrörelsen som komplement till sin industriella
verksamhet i övrigt.

Antalet kraftverk, vilka äro av sådan storlek att de redovisas i den officiella
industristatistiken, utgjorde för år 1949 1 162. Fördelningen av dessa
efter installerad generatoreffekt och den producerade kraften under sagda
år belyses i följande med ledning av vissa inhämtade uppgifter sammanställda
tabell.

Storleksklass kVA generator-effekt	Vattenkraftstationer	Värmekraftstationer	Summa vatten- och värmekraftstationer
Antal	Sammanlagd produktion Milj. kWh/år	Antal	Sammanlagd produktion Milj. kWh/år	Antal	Sammanlagd produktion Milj. kWh/år
Under 50 ........	76	5-87	10	0-16	86	6-03
50- 100 ....	230	36-96	17	0-65	247	37-61
100— 500 ....	468	286-49	100	22"26	568	308*76
500- 1 000 ....	138	299-93	47	20-60	185	320-53
1000—10 000 ....	192	2 102-39	129	544-27	321	2 616-66
10000 -50 000 ....	44	4 543-98	9	257-10	53	4 801-08
Över 50 000 ......	14	7 800-00	3	180-33	17	7 980-33
Totalsumma	1162	15 075-62	315	1 025-37	1477	16100-99

Den totala generatoreffekten och energiproduktionen likaledes för år 1949,
fördelade på vattenfallsstyrelsen och övriga kraftföretag, framgå av följande
tablå.

Generatoreffekt
1000 kVA

Vid vattenfallsstyrelsen ...... 1 395

» övriga kraftföretag ...... 3 016

Totalt ...................... 4411

Produktion
Milj. kWh

5 270
10 830
16 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

De nyss angivna 17 största kraftstationerna med över 50 000 kVA generatoreffekt
fördela sig på företag enligt följande sammanställning.

Kraftföretag	Antal	Sammanlagd generatoreffekt 1000 kVA	Sammanlagd produktion Milj. kWh/år	Art (Vatten- eller Värmekraft)
Vattenfallsstyrelsen ..............	9	1043	4 571	Vattenkraft
	1	180	102	Värmekraft
Hammarforsens KraftAB ........	1	60	453	Vattenkraft
Hjälta AB.......................	1	65	329	>
Krångede AB ...................	2	285	1909	>
Stockholms Elverk...............	1	142	17	Värmekraft
AB Svarthålsforsen ..............	1	120	538	Vattenkraft
Sydsvenska Kraft AB............	1	85	61	Värmekraft
Totalt ..........................	17	1980	7 980
varav ........................	3	407	180	Värmekraft
	14	1573	7 800	Vattenkraft

Kraftöverföring.

Det primära ledningssystemet för distansöverföring av kraften från producenterna
består av ledningar för 380, 200, 130, 70 och 50 kV (kilovolt)
växelström. Ledningarna bilda ett sammanhängande system från Porjus i
norr till Malmö i söder. En ledning för 380 kV och sammanlagt sex ledningar
för 200 kV bilda stamlinjerna, vilka föra norrlandskraften till södra och
mellersta Sverige. Ledningarna för 130, 70 och 50 kV — landslinjerna eller
primärledningarna — användas för fördelning av kraften i de olika distrikten
och för primäröverföringen från de mellansvenska kraftstationerna.
Stamlinjernas kraft nedtransformeras vid särskilda stamlinjestationer till
landslinjernas spänning. Landslinjernas kraft nedtransf ormeras i sin tur
vid sekundärstationer, vilka ligga på ett inbördes avstånd av storleksordningen
50 kilometer, till spänningar på 10, 20 eller undantagsvis 30 eller 40 kV.
Kraften från sekundär stationerna matas via bygdelinjer (sekundärlinjer)
till större industrier, till städer och samhällen för vidare distribution och till
de elektrifierade järnvägarna. I städerna distribueras kraften över ett jordkabelnät
för 3—20 kV, till vilket äro anslutna nättransformatorstationer för
lågspänning — i regel 220/127, 3 X 220 eller 380/220 volt. På landsbygden
åler sker nedtransformering av bygdelinjens spänning till i allmänhet 3 eller
6 kV vid tertiärstationer på ungefär 10 kilometers avstånd från varandra.
Kraften utmatas från tertiärstationerna till ortslinjer (tertiärlinjer) från vilka
kraften efter nedtransformering vid kvartärstationer — merendels stolpstationer
— överföres till gårdslinjer (kvartärlinjer) för lågspänning med en
högsta längd av omkring en kilometer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.
Distribution.

Kraftförsörjningen indelas i engrosdistribution och detalj distribution. Engrosdistribution
verkställes i regel i form av högspänd ström till detaljdistributörer,
större industriföretag, större anstalter och inrättningar och andra
storförbrukare, exempelvis järnvägarna. Distribution för borgerliga ändamål
(småindustri, hantverk, jordbruk, affärer och bostäder) benämnes detalj
distribution.

Engrosdistributionen ombesörjes i regel av respektive producent. De ledande
företagen för engrosdistribution och deras ungefärliga distributionsområde
framgå av följande sammanställning.

Företag

Statens Vattenfallsverk
Trollhätte kraftverk

Älvkarleby kraftverk

Motala kraftverk

Övre Norrlands kraftverk

Norrbottens kraftverk
Sydsvenska kraftaktiebolaget

Yngeredsfors kraftaktiebolag
Kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors
jämte Örebro Elektriska AB
Aktiebolaget Skandinaviska Elverk

Billeruds AB
Uddeholms AB

Stora Kopparbergs Bergslags AB
Stockholms stads elverk
Gotlands Kraftverk, AB
Hammarforsens kraftaktiebolag
Hissmofors AB
Skellefteå stads elverk

Huvudsakligt distributionsområde:

Bohuslän, Dalsland, södra Värmland,
mellersta och södra Västergötland.

Uppland, Västmanland, norra Södermanland,
södra Gästrikland, sydöstra
Dalarna.

Östergötland, nordöstra Småland,
södra Södermanland, vissa delar
av Närke och Västmanland.

Västerbottens län samt delar av Västernorrlands
län.

Norrbottens län.

Skåne, Blekinge, Öland, Småland,
södra Halland.

Mellersta och norra Halland.

Norra Västergötland, sydöstra Värmland,
vissa delar av Närke.

Nordöstra Småland, Hälsingland och
Gästrikland.

Sydvästra Värmland.

Mellersta Värmland.''

Mellersta och norra Dalarna.

Stockholms stad med omnejd.

Gotland.

Södra Norrlands kustland.

Centrala Jämtland.

Norra delen av Västerbottens län.

Nu angivna företag bedriva i icke ringa utsträckning även detaljdistribution.

Detaljdistributionen av elektrisk kraft sker i städer och större samhällen
i regel genom kommunala elektricitetsverk. På landsbygden åter omhänderhaves
distributionen i regel av särskilda distributionsföreningar, vilka äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

ekonomiska föreningar med strömförbrukarna såsom medlemmar. Mera
undantagsvis svarar kraftproducenten även för detaljdistributionen. På vissa
håll skötes den lokala kraftdistributionen av för ändamålet särskilt bildade
företag i bolagsform eller av enskilda personer. I närheten av industrier
är det icke ovanligt att industriföretagen tagit hand om kraftdistributionen.
Förhållandena belysas av nedanstående sammanställning.

Företagstyp Antal företag

Kommunala företag ............ 170

Distributionsföreningar .......... 2 180

Elektriska aktiebolag ............ 330

Industrier ...................... 370

Enskilda personer m. fl........... 450

Staten ........................ 1

Antal hushåll
i procent

Summa 3 500 100

Tariffsystem.

Den elektriska kraftdistributionen kännetecknas av användningen av
mer eller mindre komplicerade tariffer i stället för enkla styckepriser. Då
under tidernas lopp åtskilliga olika synpunkter beträffande tariffernas utformning
framkommit, de distribuerande företagen haft olika förutsättningar
i fråga om kostnader och avsättning och ömsesidig påverkan dem
emellan genom konkurrens varit obetydlig, är det förklarligt, att ett stort
antal olika tariffer förekomma för i och för sig likartade kraftleveranser.
Under senare tid har emellertid en betydande utveckling i riktning mot enhetlighet
skett. Det syftemål, som varit och är avgörande för tariffutvecklingen,
är att under beaktande av kostnadsförhållandena och konsumenternas
värdering av kraften åstadkomma gynnsammast möjliga användning
av elektrisk kraft. Härvid har det befunnits lämpligt och nödvändigt att
tillämpa taxor med tre olika avgiftstyper, nämligen fasta avgifter utgående
med vissa belopp per år oberoende av kraftuttagningen, avgifter för ianspråktagen
effekt och förbrukningsavgifter för uttagen energi. De fasta avgifterna
kunna därvid uppdelas i sådana, som äro helt oberoende av konsumentens
förhållanden, och sådana, som variera med tariffenhetstal och
dylikt, varvid tariffenhetstalen äro avsedda att representera konsumentens
norm al förbrukning men äro oberoende av den verkliga förbrukningen.

Ehuru den angivna utgångspunkten är gemensam, föreligger en bestämd
skillnad i fråga om såväl tariffernas typ som avgifternas storlek mellan
engrosdistribution och detalj distribution. Skillnaden sammanhänger med
de betydande överföringskostnader, som uppkomma i detalj distributionen.
Att transformera och överföra kraften från bygdcledningarnas högspänning
till direkt användbar lågspänning vid abonnentens husvägg kostar nämligen
ungefär lika mycket som att producera kraften och transportera den till
bygdenätet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143.

Engrostarifferna innefatta väsentligen en helt fast avgift, eu effektavgift
och en energiavgift. Den fasta avgiften har knappast någon självständig betydelse
utan utgör ett uttryck för det förhållandet att effektavgiften sjunker,
när belastningsstorleken ökar. Den debiterade effekten fastställes normalt
på följande sätt. En mätare registrerar den högsta medeleffekten per
kvartstimme efter senaste återställning. Man bestämmer sådana maximivärden
för varje månad, letar ut ett visst antal av de högsta månadsvärdena
och tar medelvärdet av dem. I regel skall effektavgift utgå för visst
minsta effektbelopp — oftast 80 någon gång 100 procent av abonnerad effekt
— oberoende av verklig uttagning. Förbrukningsavgiften behöver icke
vara enhetlig. Ibland stipuleras garanterad betalning också för visst årligt
energibelopp. En variant av den enkla taxetypen utgör effektgränstarifferna,
vilka ha olika pris för olika delar av effekten och till dem hörande energibelopp,
bestämda medelst s. k. subtraktionsmätning. Ibland tillämpas för
översta effektdelen endast förbrukningsavgift.

Detalj tarifferna utgjordes i början ofta av förbrukningsavgifter, enhetliga
för varje konsument men differentierade efter kraftens användning.
De rationellare tariffer, vartill övergång numera i stor utsträckning skett
och vilka bl. a. rekommenderats av elkraftutredningen, äro uppbyggda av
en helt fast avgift (abonnentavgift) av storleksordningen 5—15 kronor för
år, en grundavgift utgående för abonnentens tariffenhetstal och en förbrukningsavgift
av storleksordningen 6 öre för kWh (kilowattimme). Effektavgift
förekommer icke annat än i vissa komplementtariffer, bl. a. på
grund av mätningssvårigheter och den omständigheten, att detaljkonsumenternas
maximieffekter sammanlagra sig väl och därmed ha föga inverkan
på kostnaderna.

Sammanfattningsvis må rörande de olika tariffernas och tariffsystemens
uppbyggnad samt tillämpade priser framhållas, att skilda tariffsystem gälla
vid å ena sidan engrosdistribution av högspänd ström, å andra sidan detalj
distribution av lågspänd ström. Vid engrosdistributionen tillämpas i allmänhet
höga effektavgifter och låga energiavgifter, 1 å 3 öre/kWh. Vid detalj
distributionen tillämpas högre energiavgift, i undantagsfall 4 öre/kWh,
normalt 5 å 6 öre/kWh i kombination med normal grundavgift. Därjämte
förekomma andra kombinationer, vid vilka grundavgiften är lägre, energiavgiften
högre. I de undantagsfall, då ingen grundavgift utan enbart förbrukningsavgift
tillämpas, är den senare av storleksordningen 30 å 40
öre/kWh.

Undersöker man kraftkonsumenternas medelbetalning per kilowattimme
för den uttagna kraften, så variera dessa belopp inom vida gränser. Delvis
beror detta på att tariffer av olika höjd tillämpas och härvid inverka givetvis
distributionsföretagens olika kostnader. Detalj distributionen i norrländska
glesbygder kräver sålunda exempelvis, även om alla möjligheter för
understöd och bidrag utnyttjas, högre kraftbetalning än distributionen inom
tätbebyggda samhällen. Men olikheterna i genomsnittskostnad bero i
ännu högre grad på användningen av olika taxor och på i vilken utsträck -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

ning konsumenterna kunna och vilja utnyttja kraften. En industri med treskiftsdrift
får automatiskt lägre genomsnittspris än en industri med dagdrift,
även om taxan är densamma för båda. Ett hushåll, som använder kraft
för kokning, kylskåp, vattenvärmare etc., betalar betydligt mindre per kilowattimme
än om kraften användes endast för belysning och småapparater.

Huvudgrunder för beskattning av elektrisk kraft.
Promemorian.

I fråga om den allmänna uppläggningen av en skatt å elektrisk kraft anföres
i promemorian följande.

Vid varubeskattning eftersträvas i allmänhet att låta producenten inträda
såsom skattskyldig, då härigenom antalet skattskyldiga högst väsentligt
reduceras, vilket är av fördel ur redovisnings- och kontrolltekniska synpunkter.
Producenten täcker sig i dylika fall för skatten genom att vidtaga
en mot skatten svarande förhöjning av varupriset. Med anläggande av dylika
synpunkter skulle vid en beskattning av elektrisk kraft skattskyldigheten
åvila kraftproducenten, d. v. s. vattenfallsstyrelsen, sydsvenska kraftaktiebolaget
m. fl. Dessa företag skulle i sin tur kunna göra sig täckta
för skatten genom att höja tariffbeloppen i erforderlig omfattning. Den
elektriska råkraften, varom här i regel är fråga, levereras emellertid till
priser, som nästan undantagslöst äro bundna genom flerårskontrakt. Viss
prisrörlighet är medgiven enligt standardkontrakten, i det att de kontrakterade
avgifterna skola höjas respektive sänkas på visst sätt i förhållande till
variationer i levnadskostnadsindex. Avgifterna för kWh räknat skola vidare
jämkas efter ändringarna i medelpriset för ångkol. Däremot saknas i kontrakten
force-majeureklausul av innebörd att producenten, därest statlig beskattning
å elektrisk kraft skulle genomföras, äger vidtaga härav direkt föranledda
taxehöjningar. Då fråga i förevarande fall icke är att genomföra
en beskattning, som skall bäras av producenten utan möjlighet för denne att
övervältra skatten å den slutliga konsumenten, framstår det såsom enda
möjlighet att skatten påföres i det sista ledet eller alltså å distributionen till
den slutliga konsumenten. En på angivet sätt utformad skatt skulle i princip
överensstämma med den allmänna omsättningsskatten, vilken beräknades
på detaljhandelns omsättning. Skatten bör av förbrukaren betalas till
distributören i samband med att kraftavgifterna i övrigt erläggas. Denne
distributör bör anses såsom skattskyldig i förhållande till statsverket och
ha att inleverera skatten till skattemyndigheten.

Ur kontrollteknisk synpunkt skulle en fördelaktigare anordning ha varit,
om producenterna av den elektriska kraften kunnat inleverera skatten med
belopp, som stå i relation till de av dem verkställda kraftleveranserna. Med
hänsyn till de betydande överföringsförlusterna, som växla icke blott inom
olika distributionsområden utan även inom samma område från tid till annan
beroende på belastningskurvan, kan emellertid den av konsumenterna
nyttiggjorda kraften icke beräknas med ledning av uppgifter angående de
av producenterna levererade energikvantiteterna. Producenterna känna vidare
i allmänhet icke till inom vilka användningsområden kraften utnyttjas
eller vilka pris kraften betingar vid den slutliga försäljningen till konsument.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Skattealternativ. Den ifrågasatta skatten å elektrisk kraft synes enligt
promemorian kunna beräknas antingen procentuellt i förhållande till kraftleveransvärde
(alternativ 1) eller såsom styckeskatt utgå med visst belopp
för kilowattimme (alternativ 11). Uttrycket styckeskatt, som möjligen kan
anses förvillande beträffande elektrisk energi, nyttjas i fråga om varuskatterna,
i fall då skatt utgår med bestämt belopp antingen för en enhet av varan,
exempelvis en grammofonskiva, eller för en viss myckenhet av en vara,
exempelvis en liter läskedryck. Rörande de olika alternativen anföres i promemorian
följande.

Vid indirekt beskattning eftersträvas, att skatten å en bestämd myckenhet
av en vara skall vara lika för konsumenten oberoende av det antal handelsled
den passerat, innan den nått konsumenten, och oberoende av den ort
och företagstyp, där varan inhandlats. För ernående av denna effekt ha beträffande
varor, som äro belagda med värdeskatt, genomförts sådana regler
i fråga om beskattningsvärdets bestämmande, att samma vara beskattas
lika, även om exempelvis lokala prisvariationer föreligga eller kvantitetsrabatier
tillämpas. Där så är möjligt anordnas en indirekt skatt emellertid såsom
styckeskatt, varigenom den automatiskt blir likformig, samtidigt som
kontrollen naturligen underlättas avsevärt — en kvantitetskontroll är alltid
lättare att anordna än eu värdekontroll. Förutsättningen för att en skatt
skall anordnas som styckeskatt är emellertid att de skattepliktiga varorna
äro identiska eller så standardiserade att enhetliga varugrupper kunna
sägas föreligga.

I fråga om elektrisk kraft är en bestämd energienhet, exempelvis 1 kWh,
i och för sig helt likvärdig med 1 kWh som förbrukas å annan ort eller för
annat syfte. Skatten synes sålunda ur denna synpunkt böra kunna anordnas
såsom styckeskatt. Härför talar ock det förhållandet, att priset på kraft
för borgerligt bruk — såsom av den inledande redogörelsen torde ha framgått
— är starkt varierande eller i allmänhet mellan 5 och 40 öre/kWh. En
värdeskatt skulle följaktligen träffa hårdare i de fall, där strömpriset är
högre och ytterligare öka prisspänningen. Den elektriska kraftens skiftande
användningsområden och dess konkurrenskraft inom varje sådant område
har å andra sidan medfört, att en och samma energimängd beroende på förbrukningssyftet
har ett större eller mindre värde, vilket också avspeglar sig
i de olika tariffernas avgiftssatser. Detta förhållande undanrycker i viss
mån grunden för den anförda pläderingen för en styckeskatt.

De prisvariationer, som förekomma å detalj distribuerad lågspänd kraft,
äro i huvudsak att hänföra antingen till olikheter i fråga om kraftens utnyttjande
eller ock till förhållanden, som sammanhänga exempelvis med
distributionsföretagets struktur, dess inköpspris å elektrisk kraft och ledningsnätets
anordnande. Ur nu angivna synpunkter synas följaktligen i fråga
om den detaljdistribuerade lågspända kraften skäl kunna åberopas för såväl
den ena som andra skattetypen. Med hänsyn till debiteringen skulle en
styckeskatt emellertid vara att föredraga, då skatten därvid skulle få karaktär
av taxehöjning av energipriset, under det att vid en värdeskatt särskild
tilläggspost måste göras å varje räkning.

Enligt samtliga tariffsystem föreligger en generell prisskillnad mellan å
ena sidan den detaljdistribuerade lågspända kraften och å andra sidan den
engrosdistribuerade högspända kraften, i huvudsak för industriellt bruk. Den
senare kraften är med hänsyn till användningsområde och pris helt artskild
från den förra kraften och kan i enlighet härmed i skattehänseende särbehandlas.
Härvid kan antingen fastställas en särskild lägre styckeskattesats

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

eller ock tillämpas en värdeskatt. Med hänsyn till att kraftpriset i huvudsak
är omkring 2,5 öre/kWh med prisnedsättning till 1 öre/kWh beroende på
utnyttjningstid och användningsområde skulle för vinnande av enkelhet i
tillämpningen styckeskatt kunna gälla även högspänd ström, under förutsättning
dock att skatten fastställes antingen efter ifrågavarande lägsta
energipris eller ock differentieras på ett par skattesatser efter de angivna
prisen med hänsyn till användningen.

Kontrollmyndighet. En beskattning å elektrisk kraft bör enligt promemorian
i likhet med vad i övrigt i allmänhet gäller i fråga om kontrollen
över indirekta skatter, stå under kontrollstyrelsens tillsyn. Med hänsyn till
att vattenfallsstyrelsen i nu förevarande hänseende är att jämställa med
företagare, syntes det icke vara lämpligt att bestyret med skatten uppdrages
åt denna, även om en dylik anordning med hänsyn till styrelsens expertis
på förevarande område ur vissa synpunkter skulle erbjudit fördelar.
Därest till kontrollstyrelsens förfogande såsom teknisk rådgivare ställes
lämplig väl kvalificerad person med erfarenhet i fråga om kraftdistribution,
torde kontrollstyrelsen bliva väl lämpad att handhava även ifrågavarande
beskattning.

Skattskyldighetens omfattning. Elektrisk kraft genereras i viss omfattning
huvudsakligen för utnyttjande i producentens hushåll eller egna rörelse
medelst vindmotorer, mindre vattenturbiner eller annan anordning för vattenkraftens
tillgodogörande samt mindre kraftverk för ånga eller bensindrift.
Dylik framställning av elektrisk kraft bör enligt vad i promemorian
framhålles i allmänhet icke göras till föremål för beskattning. I varuskatteförordningen
(SFS 66/1948) stadgas, att skatt skall erläggas för skattepliktig
vara, där den tillverkas yrkesmässigt inom riket för avsalu eller
för vidare bearbetning eller ock införes till riket. I analogi med detta stadgande
skulle det enligt promemorian i fråga om elektrisk kraft kunna
stadgas, att skatt skall erläggas, där kraften produceras yrkesmässigt inom
riket för distribution eller för utnyttjande i egen rörelse eller ock införes
till riket för distribution inom landet. Yrkesmässighetsbegreppet syntes
enligt promemorian emellertid icke lämpa sig såsom norm för gränsdragningen
mellan skattepliktig och skattefri produktion. Gränsdragningen borde
i stället ske genom angivande av den utbyggda generatoreffekten. Förslagsvis
skulle i enlighet härmed kraftverk under 100 kW (kilowatt) böra
undantagas från beskattning, under förutsättning dock att den framställda
energin uteslutande nyttjades i eget hushåll eller i egen rörelse. Distribuerades
den framställda kraften från ett dylikt mindre kraftverk till två
eller flera avnämare skulle det kunna ifrågasättas, om icke skatteplikt
borde stipuleras. Då det kunde förekomma, att ett fåtal gårdar förses med
ström från mindre kraftverk och en kontroll i dessa fall skulle bliva synnerligen
svår att genomföra, borde strömleveranser från dylika mindre
kraftverk undantagas från skatteplikt, förslagsvis om antalet strömförbrukare
understiger 10. Där industriföretag täcker silt strönibehov från egen
kraftanläggning med effekt understigande 100 kW skulle i enlighet med
2 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 143.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

vad förordats skatteplikt icke föreligga. Om företaget emellertid måste inköpa
kraft — stödkraft (relativt stort tillskott) eller reservkraft (relativt
litet tillskott) — såsom komplement till den egna kraften, borde av
kontrolltekniska skäl även den egenproducerade kraften beskattas.

Skattskyldiga. I enlighet med vad i promemorian förordats skulle den
som distribuerar elektrisk kraft till förbrukare anses såsom skattskyldig
i förhållande till statsverket. Är producenten ensam förbrukare av den
framställda kraften blir han naturligen skattskyldig. Antalet företag, som
sålunda skulle bliva skattskyldiga, och fördelningen av dessa på olika företagstyper
ha i det föregående redovisats i samband med redogörelsen för
detalj distributionen. Bland detalj distributörerna återfinnas även kraftverken
och engrosdistributörerna. Till det angivna antalet, 3 500, torde komma
dels vissa industriföretag med egen kraftproduktion men utan distribution
av kraften och dels vissa mindre privata kraftverk, som distribuera
kraft till minst 10 avnämare.

I vissa fall förekommer, att företag eller person, som inköper kraft från
detalj distributör, distribuerar en del av den köpta kraften vidare till anställda
eller närboende. Dylik icke yrkesmässig distributör bör enligt promemorian
av kontroll tekniska skäl icke betraktas som skattepliktig distributör
utan skatten sålunda i dessa fall i sin helhet erläggas av den yrkesmässige
detaljdistributören.

Skattesats och skatteintäkter. I promemorian har i anslutning till frågan
om bestämmande av lämplig skattesats redovisats vissa uppgifter rörande
förbrukningen inom riket av elektrisk kraft. Promemorian innehåller härom
följande.

Med ledning av kommerskollegii preliminära statistik för den elektriska
energikonsumtionen under år 1949 och vattenfallsverkets genomsnittliga
kraftpriser kunna energikonsumtion och de slutliga konsumenternas kraftavgifter
för ifrågavarande år beräknas på sätt framgår av följande sammanställning.

Konsumtionsgrupp	Energi-konsumtion milj. kWh	Genom-snittspris öre, kWh	Total-avgifter milj. kr.
Industri..........................................
Cellulosaindustri.................................	2 800	1-8	50-4
Elektrokemisk och elektrotermisk industri........	2 519	1-5	37-9
övrig industri..................................	3415	do	13&6
Summa industri	8 734	2-6	224-9
Elektriska ångpannor..............................	700	l-o	7-0
Allmän distribution ..............................	3115	ll-o	342-7
Spår- och järnvägar...............................	1 206	2-1	26-6
Elverkens behov..................................	130	2-0	2-B
Totalt	13945	4-3	603-8

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Den årliga kraftproduktionen kan för budgetåret 1951/52 beräknas uppgå
till i runt tal 20 000 milj. kWh. Efter avdrag för förluster skulle den för
konsumtion tillgängliga kraften kunna beräknas uppgå till drygt 17 000
milj. kWh. Denna energikvantitet torde kunna antagas fördela sig med i
runda tal 13 000 milj. kWh på storindustri och järnvägar och 4 000 milj.
kWh på borgerliga behov.

Med utgångspunkt från ett medelpris efter utslagning av effektavgifter
in. m. på energiavgifterna för kWh av i det förra fallet ca 2,5 öre och i det
senare fallet 11 öre skulle skatteintäkten enligt promemorian med tillämpning
av alternativ I vid olika skattesatser kunna beräknas sålunda.

Förbrukningsområde	Beskatt-	Skatteintäkter,	mkr
ningsvärde in kr	5 %	10 %	15 *
Storindustri m. m.................	310	15-5	31-0	46''5
Borgerliga behov..................	440	22-0	44-0	66-0
	750	37-5	75’0	1125

Med hänsyn till det aktuella skattebehovet synes enligt promemorian en
skattesats å 10 procent vara väl avvägd. Vid uträkningen av skattebeloppet
i varje enskilt fall vore det enligt vad i promemorian framhålles också av
fördel att kunna räkna efter denna skattesats.

Rörande alternativ II uttalas i promemorian, att intäktsberäkningarna
komme att ställa sig sålunda.

Förbrukningsområde	Skattepliktig myckenhet, milj. kWh	Skattesatsalternativ
a	b	C
Skatte- sats öre/kWh	In- täkter mkr	Skatte- sats öre/kWh	In- täkter mkr	Skatte- sats öre/kWh	In- täkter mkr
Storindustri m. m.......	10 000	0-10	10-0	0-25	25‘0	0-50	50-0
J > ......	3 000	0''10	3-0	0-to	30	0''20	6-0
Borgerliga ändamål.....	4 000	1-00	40-0	1-00	40-0	2-0	80-0
	17 000	-	53-0	—	680	—	136o

Alternativet b, vilket svarar mot 10-procentsalternativet, synes enligt promemorian
närmast vara att förorda, därest beskattningen skulle anordnas
enligt alternativ II.

De angivna skatteintäkterna skulle icke kunna betraktas såsom en nettoinkomst
för statsverket. Härom anföres i promemorian följande.

Konsumentvärdet av kraftlcveranserna för nästkommande budgetår
skulle såsom angivits kunna beräknas till 750 milj. kronor. Härav härröra
enligt verkställd uppskattning omkring 50 milj. kronor från statliga verk
och inrättningar och omkring 5 milj. kronor från statliga bolag. Därest
skatten skulle fastställas på sådant sätt, att den i stort sett svarar mot It)
procent av konsumentvärdet, skulle följaktligen drygt 5 milj. kronor av

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

skatteintäkterna komma från statliga verk eller företag. En betydande del
av detta belopp torde emellertid kunna övervältras genom höjningar av
taxor och priser.

Med utgångspunkt från den närmast förordade skattesatsen — 10 procent
enligt alternativ I och 0,i, 0,25 och l,o öre/kWh enligt alternativ II —
skulle skattens varufördyrande verkningar enligt promemorian i allmänhet
bliva relativt obetydliga. Förhållandena belysas av följande i promemorian
intagna exemplifierande tabell, vilken upprättats med utgångspunkt från
vissa uppgifter om den genomsnittliga energiåtgången i industriell produktion.

Produkt	Skatte- kostnad	Partipris1	Fördyring
	kr/ton	kr/ton	%
Metaller (skatt Ö l öre/kWh)
Aluminium.......................................	24-00	2 300	1-04
Koppar...........................................	2''30	3 200	0-07
Tackjärn (från elektrohytta).......................	2-40	252	0-95
Zink, elektronisk................................	3-P0	4 400	0’09
elektrotermisk...............................	6-00	014
Cellulosaprodukter (skatt 0 25 öre/kWh)
Konstsilkemassa ................................	1-38	730	0-18
Slipmassa, torr.................................. Sulfatmassa ....................................	3-25	451	072
blekt, torr...................................	1-38	801	0-17
oblekt, > .................................... Sulfitmassa	0-88	693	0-13
blekt, torr...................................	l-oo	812	0-12
oblekt, > ...................................	0 88	696	0-13
Tidningspapper .................................	3-75	565	0-66
Livsmedel (skatt lo öre/kWh)	Konsumentpris öre/kg öre/kg
Bröd, mjukt....................................	0-35	65— 90	0-54—0-39
hårt .....................................	0’90	102-115	0-88—0-78

Vad angår den merkostnad för elkraft, som skulle drabba hushållen, därest
en elskatt av ifrågasatt storleksordning skulle genomföras, anföres i
promemorian följande.

Med ledning av det specifika energibehovet räknat efter vissa genomsnittssiffror
för några användningsområden i hushåll, kan den av skatten
föranledda kostnadsstegringen beräknas sålunda.

1 Angivna partipriser äro lör metaller beräknade med ledning av vissa från kommerskollegium
inhämtade uppgifter samt för cellulosaprodukter grundade på exportpriserna för november
1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Användning	Skattekostnad, öre	Beräkningsgrund
Belysning ........................	3	m2 golvyta och år
Radio............................	50	hushåll och år
Dammsugare..................... Kylskåp,	20—35	hushåll och år
kompressionsskåp................	08 1	hushåll och dygn
absorptionsskåp................	2-5 \|
Matlagning........................	1	person och dygn

Anmälningsskyldighet för kraftverk och distributörer. Kraftverk som
producerar skattepliktig kraft, bör enligt vad i promemorian anföres åligga
att anmäla sig till kontrollstyrelsen, då en omedelbar registrering därstädes
av producenterna givetvis är erforderlig. Angående innehållet i dessa
anmälningar framhålles i promemorian följande.

I anmälan bör lämnas för skattekontrollen erforderliga data angående
kraftverket eller — om producenten förfogar över flera kraftverk — kraftverken.
Förekommer normalt — frånsett samköming -—- inköp av kraft
bör levererande kraftverk angivas. Därjämte böra samtliga distributörer av
elektrisk kraft anmäla sig till kontrollstyrelsen. I deras anmälan bör levererande
kraftverk angivas. Närmare föreskrifter angående de uppgifter som
producent och distributör skola lämna böra lämpligen meddelas av kontrollstyrelsen.
Sålunda torde lämpligen särskild uppgift böra lämnas angående
samtliga högspänningsabonnenter med fördelning på industrier och
distributionsföretag ävensom om de lågspänningsabonnenter, som kraftverket
eller distributören veterligt yrkesmässigt distribuerar kraften vidare.

Skattedeklarationer och inleverans till statsverket av skatt. I promemorian
lämnas en kortfattad redogörelse för uppmätnings- och debiteringsförfarandet
vid distributionen av elektrisk kraft. Härom anföres följande.

I allmänhet låter kraftproducent avläsning ske hos högspänningsabonnent
— distributör eller industriföretag — en gång i månaden, i regel vid
månadsskiftet eller så nära detta som personalförhållandena medgiva. Notering
sker därvid av förbrukat antal kWh samt av maximala utslaget för
månaden på effektmätaren. Räkning utskrives regelmässigt för kvartal senast
en månad efter kvartalets utgång. Betalningstiden är relativt kort
eller i allmänhet 15 dagar. Likvid för strömförbrukning för exempelvis tiden
28 juni—2 oktober skall följaktligen ha influtit till producenten senast
den 15 november. Utebliven betalning medför risk för avstängning
från strömtillförsel. Inom detaljdistributionen sker avläsning i regel 2—4
gånger per år och för varje avläsningsperiod utskrives i regel räkning, som
då avser halvår, tertial eller kvartal. Avläsningar ske icke i anslutning till
månadsskiften utan fördelas jämnt under året. I regel skall likvid erläggas
före viss i räkningen angiven tidpunkt, infallande högst en månad efter
dagen för räkningens utställande. Även här utnyttjas avstängning, om likvid
icke inflyter i rätt tid.

Med hänsyn till att likvid sålunda normalt inflyter kvartalsvis till kraftproducenten,
bör denne enligt promemorian även deklarera skatten kvartalsvis,
lämpligen inom förslagsvis 30 dagar efter räkningarnas utställande.
Härigenom skulle producenten även bliva i stånd att i samband med dekla -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

rationens översändande inleverera skatten till kontrollstyrelsen, då producenten
i sin tur senast 15 dagar dessförinnan från högspänningsabonnenterna
erhållit likvid för kraftavgifter och — såvitt angår detalj distributören
— skatt. Kraftproducenten borde i enlighet härmed deklarera kvartalsvis
samt ingiva deklaration och erlägga skatt enligt denna inom 45 dagar
efter kvartalets utgång. För att distributören ej skall behöva riskera att
nödgas förskottera skatten har i det till promemorian fogade författningsutkastet
föreslagits att skatten skall erläggas inom två månader efter kvartalets
utgång. Kraftproducent bör enligt promemorian av praktiska skäl i
samma deklaration även redovisa sina strömleveranser i detalj distribution.
Även för detalj distributörerna borde med hänsyn till föreliggande förhållanden
deklarationer lämpligen böra avgivas kvartalsvis och i övrigt tillämpas
vad ovan förordats i fråga om tid för insändande av deklaration, och
inleverans av skatt. En annan anordning skulle för övrigt, framhålles det
i promemorian, medföra olikartad behandling av kraftverken, till den del
dessa äro detaljdistributörer, och de företag, som uteslutande äro detaljdistributörer.

I fråga om deklarationens innehåll framhålles i promemorian i huvudsak
följande.

I deklaration bör angivas, enligt alternativ I summan av de av den skattskyldige
för deklarationsperioden (det förflutna kvartalet) debiterade energi-
och effektavgifterna och enligt alternativ II antalet kWh som enligt
verkställda avläsningar förbrukats av detaljdistributörens abonnenter. I
båda fallen bör därjämte den skattskyldiges egen förbrukning av elektrisk
kraft redovisas till den del, den icke är att anse såsom förluster vid transformering,
likriktning, omformning m. in. eller eljest förbrukats inom
kraftverket eller i distributionsrörelsen, exempelvis belysning och uppvärmning
av elektricitetsverk.

Yttranden.

Principiella synpunkter.

I flera av remissyttrandena belyses behovet av åtgärder för inflationens
bekämpande och nedbringande av det statliga lånebehovet. Majoriteten av
fullmäktige i riksbanken (herrar Jonsson, Hall, Böök, Allan Andersson och
Olof Andersson) anföra.

Fullmäktige vilja understryka vikten av att det statliga upplåningsbehovet
i nuvarande läge elimineras och att om möjligt de löpande statsinkomsterna
lämna ett överskott sedan samtliga statsutgifter täckts. Det hade
varit mest önskvärt, om målet kunnat nås genom en reduktion av statsutgifterna,
men detta synes icke möjligt under den närmaste tiden. Stora
minskningar ha visserligen åstadkommits framför allt beträffande subventionsanslag,
men de mer än motvägas av utgiftsstegringar av automatisk
karaktär ävensom ökade utgifter till löner och för försvarsändamål. Ur de
synpunkter fullmäktige närmast ha att bevaka framstår dock i nuvarande
ekonomiska läge angelägenheten av en förbättrad budgetbalans så starkt,
alt det är berättigat att även tillgripa ytterligare beskattningsåtgärder. Detta
innebär inte, att ur anförda synpunkter vilka skatter som helst äro berätti -

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

gade; så t. ex. kunna inte skatter, som snedvrida produktionen eller på annat
sätt innebära påtagliga nackdelar, försvaras under hänvisning enbart
till angelägenheten att reducera statens lånebehov.

Minoriteten av riksbanksfullmäktige (herrar Gränebo och Kristensson)
anser, att behovet och lämpligheten av att för inflationens bekämpande i
ökad utsträckning använda ett budgetöverskott ej har redovisats.

Styrelsen för Kooperativa förbundet har erinrat, att förbundet tidigare
framhållit, att isolerade åtgärder ej äro tillfredsställande och inte kunna
hindra en fortskridande försämring av penningvärdet. I ett samlat antiinflationsprogram
skulle en skatt av den ifrågasatta arten kunna ingå och
få åsyftad verkan, men endast under den förutsättningen, att allmänheten
är medveten om att den vidtagna åtgärden är nödvändig för att hindra inflation
och vill godtaga dess verkningar.

Vad det nu framför allt gällde vore att hindra de internationella råvaruprisstegringarna
att helt slå igenom på den svenska marknaden. Skulle
dessa tillåtas ta sig uttryck i väsentliga prishöjningar på konsumtionsvaror
och samtidigt sporadiska prishöjningar förekomma på rent svenska produkter,
komme penningvärdeförsämringen att påskyndas.

Såsom lämplig åtgärd mot fortsatt penningvärdeförsämring förordar förbundets
styrelse en uppskrivning av kronans värde. Förbundet anför.

Styrelsen är av den uppfattningen, att åtgärder omedelbart böra vidtagas
för att hindra den betydande prisstegringen på utlandsmarknaden på råvaror
att slå igenom i vårt land. Detta kan lämpligast ske genom att kronans
köpkraft höjes på den internationella marknaden. Det synes styrelsen
som om det skulle föreligga en möjlighet att hindra toppriserna på världsmarknaden
att slå igenom här, om kronans internationella köpkraft åter
höjdes. En sådan åtgärd i samband med andra inflationshämmande åtgärder
borde verka stabiliserande på den svenska prisnivån och alltså minska
faran för en ytterligare inflation.

Landsorganisationen har anfört.

Det är enligt Landsorganisationens uppfattning påtagligt att upprätthållandet
av bästa möjliga samhällsekonomiska balans i dagens läge förutsätter
en ökad indragning av medel till staten. Visserligen har redan åtskilliga
åtgärder för att dämpa inflationstendenserna genomförts eller planerats,
exempelvis exportavgifterna, investeringsskatten, kreditåtstramningen,
höjda konsumtionsvaruskatter. De senaste veckornas och månadernas
utveckling på de internationella marknaderna riskerar emellertid
att i hög grad skärpa inflationstrycket. Starka exportprisstegringar hota
att på ett oberäkneligt sätt ge upphov till pris- och inkomstökningar i allt
vidare omfattning. Bland de åtgärder som kunna diskuteras då det gäller att
dämpa de tendenser till överdriven ekonomisk aktivitet, som på så sätt uppstå,
kan enligt Landsorganisationens mening en sådan skatt som den föreslagna
elskatten betraktas som ändamålsenlig, om också av relativt ringa
verkan.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har uttalat sin förståelse för
de allmänna ekonomiska synpunkter, som ligga bakom förslaget att överbalansera
den svenska statsbudgeten och därvid använda skattemedel för att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

viss utsträckning finansiera statens investeringsverksamhet och därmed
minska det statliga lånebehovet. Dessa åtgärder avsåge medverka till en
stabilisering av penningvärdet, vilket i nuvarande läge vore i högsta grad
önskvärt. Å andra sidan synes det TCO icke lämpligt att mera kontinuerligt
tillgripa sådana specialskatter i den ekonomiska politiken.

De nu ifrågavarande remissinstanserna ha icke framställt någon erinran
mot att elskatten utnyttjas såsom ett led i strävandena för ernående av
samhällsekonomisk balans.

Riksbanksfullmäktige (majoriteten) anföra i anslutning till det förut återgivna
avsnittet av deras yttrande.

Det nu framlagda förslaget till skatt på elektrisk kraft är enligt fullmäktiges
mening inte behäftat med olägenheter av sådan art, som nyss berörts.
Inte heller i övrigt ha de principiella riktlinjerna för skattens uttagande
givit fullmäktige anledning till erinran. Fullmäktige, som vid sitt ståndpunktstagande
utgått från de förut i korthet refererade allmänna synpunkterna
på finansieringen av det statliga lånebehovet, ha sålunda inte''t att erinra
mot att denna skatteform i nuvarande läge tillgripes för att finansiera
en del av statens kapitalutgifter. Fullmäktige vilja dock understryka,
att frågan om finansieringen av de statliga kapitalutgifterna torde bli en
av huvuduppgifterna för den i statsverkspropositionen bebådade utredningen
om den ekonomiska politiken i ett samhälle med full sysselsättning. Fullmäktige,
som förutsätta att intäkterna av en elskatt inte äro avsedda att
användas för statens löpande utgifter, vilja därför förorda att frågan om
skattens fortsatta giltighet omprövas i samband med nyssnämnda utredning
och att skatten i anledning härav erhåller en begränsad giltighetstid.

Kooperativa förbundets styrelse har förklarat, att förbundet icke motsätter
sig elskatten, .samt samtidigt uttalat den förhoppningen, att ett allmänt
program utformas för att hindra en fortsatt penningvärdeförsämring.

TCO har liksom riksbanksfullmäktige uttalat att skatten endast bör ha
provisorisk karaktär.

Av övriga remissinstanser ha Stockholms handelskammare och Sveriges
industriförbund i ett gemensamt yttrande förklarat sig under vissa förutsättningar
i princip ha kunnat godtaga en elskatt. I yttrandet uttalas härom.

Den av statsmakterna under senare år förda ekonomiska politiken har
enligt vår mening i alltför ringa grad karakteriserats av besparingssträvanden.
Vi dela därför den i riktlinjerna för utredningspromemorian uttryckta
uppfattningen, att ytterligare ansträngningar måste göras för nedbringande
av statens upplåningsbehov, men vi förmena, att det i sådant hänseende
angivna beloppet, inemot 100 milj. kronor, bör i första hand kunna åstadkommas
genom nedskärning av statsutgifterna. En av de möjligheter, som
härvid står till buds, synes oss vara att gå vidare på den redan beträdda
vägen att indraga statliga subventioner inom olika områden. Detta synes
oss så mycket angelägnare som den numera överblickbara ökningen av lönekostnaderna
för statens befattningshavare tillika med stegrade försvarsutgifter
ytterligare starkt försämrat det statsfinansiella läget, oavsett att
även andra utgiftsstegringar icke kunna anses uteslutna.

Om emellertid kravet på en ökning av statsverkets skatteintäkter oaktat
vidtagna besparingsåtgärder icke låter sig avvisas, kan detta krav uppenbarligen
icke för närvarande tillgodoses på annat .sätt än genom en skärpning
i en eller annan form av den indirekta beskattningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Då man inom finansdepartementet i konsekvens med denna uppfattning
utarbetat riktlinjerna för den nu föreslagna indirekta skatten har den
grundläggande tanken, enligt vad uttryckligen framhålles, varit att anordna
beskattningen så, att den till väsentlig del direkt skulle drabba den privata
konsumtionen. Vi ansluta oss till den tankegång, som sålunda kommit
till uttryck. En beskattning som helt eller i varje fall till alldeles övervägande
del direkt drabbar den privata konsumtionen, är utan tvivel ägnad
att i nuvarande läge föranleda mindre betänkligheter än varje annan form
av skatteskärpning. Om en ökning av statsverkets skatteintäkter, sedan
alla möjligheter till besparingsåtgärder utnyttjats, skulle anses oundgängligen
nödvändig och om det föreliggande förslaget kunde antagas uppfylla
nyssnämnda förutsättning att huvudsakligen drabba den privata konsumtionen,
hade vi därför — i varje fall från principiella utgångspunkter —
kunnat ansluta oss till detsamma.

Enär den föreslagna elskatten enligt vad i yttrandet framhålles endast i
mycket ringa omfattning komme att drabba den privata konsumtionen, avstyrkes
emellertid det föreliggande förslaget till elskatt. I yttrandet anföres
i detta hänseende bland annat.

Av den totala kraftproduktionen inom landet torde cirka 90 % förbrukas
i industri, iordbruk och varudistribution. Endast återstående cirka 10 %
kan således” anses hänförlig till direkt hushållsförbrukning. Enbart dessa
uppgifter i förening med de i promemorian verkställda beräkningarna rörande
skattens direkta inverkan på hushåll,skostnaderna torde giva vid
handen, att skatten icke till »väsentlig del» utan i allenast mycket ringa
omfattning komme att direkt drabba den privata konsumtionen.

Vad härefter angår frågan, huruvida skatten likväl i sista hand komme
att övervältas å konsumenterna, är denna fråga, på grund av utredningsmaterialets
bristfällighet på denna punkt, vanskligare att besvara. Det bör
emellertid beaktas, att en beskattning å produktionen lättare får karaktär
av skärpt företagsbeskattning — trots att den är avsedd att verka såsom
en konsumtionsbeskattning — om den drabbar ett tidigare skede i produktionen
än ett .senare. Detta blir framför allt fallet, om skatten utgör allenast
en ringa del av produktionskostnaden. Den inom industrien förbrukade
kraften "insattes i allmänhet under ett tidigt skede i produktionsprocessen
och skatten torde för den skull i det alldeles övervägande antalet fall,
representerande den sannolikt största delen av den för industriellt bruk
använda kraften, icke komma att ens i den nuvarande »säljarens marknad»
övervältas å konsumenten. I fråga om handelsföretag torde praktiskt taget
aldrig någon övervältning bliva möjlig. I den föreslagna utformningen
måste skatten således, så vitt vi kunna finna, antagas väsentligen få karaktär
av en höjd företagsbeskattning.

Härtill kommer att den elektriska kraften för den elektrokemiska och
elektrotermiska industrien utgör en viktig produktionsfaktor, och den kan
för vissa av dessa industrier t. o. m. betecknas såsom deras livsnerv. Det
måste anses principiellt förkastligt att införa en beskattning å en dylik betydelsefull
råvara, i all synnerhet som dessa industrier normalt ha alt möta
konkurrens från världsmarknaden. Metaller äro t. ex. världsprisnoterade
och ett högre pris kan på grund av den tilltänkta skattebelastningen självfallet
icke uttagas på den svenska marknaden ens under nuvarande avsättningsförhållanden.

Under åberopande av dessa anförda skäl anse vi oss böra avstyrka det
föreliggande förslaget, för så vitt icke reglerna för skattens uttagande kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

na genom en grundlig överarbetning av förslaget så utformas, att det därmed
avsedda syftet att väsentligen belasta den direkta konsumtionen kan
vinnas.

Delvis liknande synpunkter ha framförts i vissa av de yttranden, som
inkommit till kommerskollegium från olika handelskammare.

Kommerskollegium har sammanfattningsvis redovisat dessa handelskamrarnas
synpunkter samt för egen del anfört.

En invändning, som enligt Kollegii mening i främsta rummet måste riktas
mot den föreslagna skatteformen, är att den — vare sig den drabbar produktmnen
eller den privata konsumtionen — träffar ojämnt och tämligen
godtyckligt. Inom en hel del områden äro konsumenterna hänvisade till att
använda elektrisk kraft icke blott för belysning och andra smärre behov utan
aven för matlagning, varmvattenberedning m. m. Möjligheterna för dem att
begransa sin förbrukning av elkraft genom övergång till annat bränsle äro i
regel små, då fastigheterna ej äro byggda så, att vedspis kan användas och
gas e. d. ej finnes tillgänglig. För de elektrifierade hushållen komme alltså
skatten att bil kannbarare än för de icke elektrifierade. Någon rimlig anledning
att belasta dessa konsumenter med ett hårdare skattetryck än andra synes
emellertid knappast föreligga. Även mellan de elektrifierade hushållen
kommer fördelningen av skattetrycket att bli tämligen godtycklig, beroende
pa i vilken omfattning hushållen gått in för att använda elektriska hjälpmedel.
J 1

, Motsvarande gäller även beträffande en elskatt på produktionen. För industriföretagen
måste elkraften anses vara ett av de viktigaste hjälpmedlen
:.or M*. höja produktionen. Dessutom finnas många verksamhetsgrenar, som
aro helt beroende av att billig elkraft står till förfogande. Även om hänsyn i
viss utsträckning tages till dessa industrier vid avvägningen av skattesatserna,
torde dock en elskatt bli särskilt kännbar för företagen på dessa områden.

Kommerskollegium har vidare i anslutning till det i direktiven gjorda uttalandet
om elkraftens prisbillighet framhållit, att elkraften på många håll
i landsorten och särskilt i Norrland knappast kunde anses särskilt billig på
grund av betydande engångsavgifter för anslutning. En allmän prisstegring
på elektrisk kraft vore ock att emotse. Skatten skulle ock medföra betydande
administrativa och tekniska svårigheter samt icke obetydliga kostnader
för distributionsföretagen. Om skatteförslaget trots de invändningar, som
kunna resas, avses böra genomföras är det enligt kollegiums uppfattning
önskvärt, att frågan dessförinnan ytterligare utredes och förordningen överarbetas
för att avlägsna eller reducera de olika svårigheter, som redovisats på
skilda håll. En sådan utredning borde ske i intimt samråd med experter från
kraftförsäljningens område för att om möjligt lösa de problem av teknisk
natur, som här uppställa sig. Därjämte syntes det befogat, att representanter
för näringslivet finge deltaga vid utformningen av eventuella bestämmelser
i ämnet.

Skånes handelskammare har särskilt berört frågan om beskattning av den
ångproducerade elkraften. Handelskammaren anför.

Då till stöd för införande av elskatt anförts, att den elektriska kraften
för närvarande vore billig, sett i relation till den prisstegring, som eljest ägt
rum, är detta en sanning med någon modifikation. Det gäller nämligen icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

för den ångproducerade elkraften som fått vidkännas högst betydande kostnadsstegringar
genom de starkt höjda priserna på framför allt fossilt bränsle
men även på oljor; att ytterligare öka kostnaderna genom en skatt på den
ångproducerade kraften synes handelskammaren här icke kunna komma i
fråga. Det är att märka att åtskilliga industriföretag, t. ex. socker- och läderindustrierna,
helt eller delvis drivas med ångproducerad kraft.

Vid promemorians utarbetande har uppenbarligen hänsyn icke tagits till
den icke så fåtaliga grupp industrier, som med bränsle producerar mottryckskraft
vid lågspänning för förbrukning inom det egna företaget, bränslekostnaderna
uppgår i detta fall vid ett kolpris av 100 kronor per ton till
ca 2 öre per kWh, medan motsvarande kostnad vid kondenseringsdrift är
ca 4,5 öre. Trots den låga självkostnaden för mottryckskraften skulle beskattningsvärdet
för densamma belöpa sig till genomsnittspriset 11 öre per
kWh (vid värdeskatt) eller skulle den beskattas med 1 öre per kWh (vid
styckeskatt). Att märka är att för sockerindustriens del skatten skulle komma
att belöpa sig till 600 000—700 000 kronor om året.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ha ur rättvisesynpunkt
erinrat, att vissa delar av landet äro tvungna att använda mera kraft
än andra.

Mörkret och kylan i Övre Norrland framtvingar således en ökad användning
av kraft för lyse och värmeändamål. Genom beskattningen av elektrisk
kraft skulle dessa få bidraga mera än landets sydligare delar. Detta måste
för Norrlands befolkning framstå såsom en stor orättvisa, i all synnerhet
som den övervägande delen av kraften produceras i Norrland och kraftpriset
i Norrland torde vara lika högt som söderut.

Delvis liknande synpunkter ha framförts av Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare.

Svenska stadsförbundet har starkt ifrågasatt, om det på anförda skäl
vore påkallat att införa en skatteform, som inverkade ogynnsamt på elverkens
taxepolitik och prissättning. Förbundet har i nuvarande läge avstyrkt
skatten.

Producent- och distributörsintressena äro redovisade i yttrandena från
vattenfallsstyrelsen, elkraftutredningen, Svenska elverksf öreningen och
Svenska vattenkraftföreningen. De i dessa yttranden framförda principiella
och tekniska erinringarna mot det framlagda förslaget till elskatt kunna
i korthet angivas sålunda.

Då omkring 90 procent av den totala kraftproduktionen inom landet
förbrukades inom industri, jordbruk, handel och samfärdsel, skulle elskatten
till övervägande delen bli en skatt å produktionsmedel, varvid den
icke verkade definitivt i och med uttagandet utan skulle få en serie följdverkningar
i form av prishöjningar eller strävanden efter sådana inom hela

näringslivet. . „

Elkraftprisen hade hittills i allt väsentligt beräknats så att de allenast
inneburit tillfredsställande kostnadstäckning enligt normal företagsekonomisk
bedömning. På grund av olika samverkande omständigheter hade
elkraftprisen härigenom blivit låga och icke följt med upp i den allmänna
prisutvecklingen. Elkraftens prisstabilitet vore emellertid delvis skenbar.
då vissa distributionsnäts underhåll och förstärkning eftersatts, särskilt
på landsbygden. På grund av de låga kraftprisen och en progressiv taxe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

sättning hade elkraften kunnat medverka till rationaliseringen av industri
och jordbruk samt höjningen av levnadsstandarden. Det hade nedlagts ett
betydande arbete på att utarbeta progressiva taxor, varigenom eljest oanvänd
produktions- och överföringskapacitet utnyttjades och sålunda största
nyttiga användning av elkraften möjliggjordes. Genom elskatten skulle
den ernådda tariffbalansen rubbas och kraftkonsumenternas rationaliseringssträvanden
motverkas. Även oberoende av elskatten måste taxorna
höjas, enligt verkställda beräkningar 10 å 15 procent. Med hänsyn till att
bränslepriserna stigit avsevärt mer än elkraftpriset skulle det visserligen
kunnat anses motiverat att återställa relationen genom en elskatt,
då en onormalt stor ökning i efterfrågan på elkraft skulle kunna medföra
svårigheter ur investeringssynpunkt, men det måste anses önskvärt att
ersätta importerat bränsle med inhemsk vattenkraft så långt detta läte
sig göra med hänsyn till möjligheterna att utbygga produktions- och distributionsanläggningarna.

En skatt å elektrisk kraft skulle verka ojämnt och orättvist; den skulle
i industri, jordbruk och hem drabba dem, som på grund av genomförd
rationalisering^ voro de största kraftkonsumenterna. Norrland skulle drabbas
särskilt hårt av elskatten, enär elkraftförbrukningen per hushåll där
vore större än i landets sydliga delar på grund av speciella betingelser och
medvetna strävanden att låta elkraften lämna kompensation för osvnnsammare
levnadsbetingelser. ”

Elskatten skulle bliva komplicerad och kostnadskrävande i fråga om
uppbörd och kontroll. En betydande del av distributionsföretagen voro
primitivt skötta och saknade utbildad personal.

I vattenfallsstyrelsens yttrande göres följande sammanfattning av erinringarna
mot elskatten.

Som redan angivits, avstyrker vattenfallsstyrelsen bestämt införande av
elskatt. En sådan kommer att avsevärt begränsa utnyttjandet av den inhemska
vattenkraften för produktionsökning och standardhöjning, därvid
till betydande del verkande på sådan förbrukning, som icke kräver
nya investeringar. Den kommer att verka godtyckligt och orättvist, orsaka
åtskilligt onödigt missnöje och spoliera den good-will, som elkraften och
elkraftföretagen för närvarande åtnjuta. Sådana skadeverkningar komma
att kvarstå under lång tid, även om skatten själv blir tillfällig. Den
kommer vidare att för handhavandet kräva oproportionerligt stora uppoffringar
i form av improduktivt arbete, besvärligheter och kostnader.

De i ärendet hörda organisationer, som representera jordbrukets intressen,
ha bestämt avstyrkt elskatten. Sveriges lantbruksförbund har anfört.

Ett av de viktigaste problemen för det nutida samhället torde vara att
åstadkomma en utökning av produktionen och en allt större produktivitetsförbättring
utan att befolkningen därigenom behöver samlas i stora
tätorter, varigenom många och svårlösbara problem uppkomma. En ytterligare
differentiering och aktivisering av landsbygdens näringsliv erfordras
sålunda. Grundförutsättningen därför är tillgången på en kraftoch
värmdkälla, som kan användas såväl för mindre som för större anläggningar.
Endast härigenom kan lokala initiativ så småningom växa ut
och få allt betydelsefullare verkningar för en orts näringsliv. Denna kraft
och värmekälla är elektriciteten.

Tillgången på elektrisk kraft är för vårt land begränsad av faktorer,
som vi i stort sett bestämma själva över. Den är endast beroende av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

långsiktig planering inom landet. Beträffande kolet och oljan föreligger
ett motsatt förhållande, i det att vi äro helt beroende av utlandet. Utvecklingen
har dessutom givit vid handen, att rent kostnadsmässigt elektriciteten
blivit allt mer konkurrenskraftig gentemot övriga kraftkällor. Denna
utveckling kan icke annat än hälsas med synnerlig tillfredsställelse
såväl ur allmänekonomiska som ur nationella synpunkter. Att som göres
i promemorian taga denna utveckling till intäkt för att man genom^ beskattning
av elkraft skall söka återställa relationen mellan priset på elkraft
och övriga priser svnes vara ett av de pregnantaste uttryck man hittills
sett för ett försök att på ett olyckligt sätt låsa samhällsutvecklingen vid
ett givet förhållande. Utvecklingen bör ju i stället ske just genom att dylika
förskjutningar i produktionskostnaderna få tränga igenom.

Efter att vidare ha erinrat att elskatten skulle drabba landsbygden hårdare
än tätorterna på grund av högre kraftpriser framhåller lantbruksförbundet,
att det vid införande av omsättningsskatter framstår såsom en
absolut förutsättning, att man vid valet mellan olika skatteobjekt tillser,
alt orättvisa mellan olika samhällsgrupper och olika konsumenter i görligaste
mån undvikes, att produktionsutvecklingen icke snedvrides och
att landets möjligheter till självförsörjning befrämjas.

Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) har understrukit elkraftens betydelse
för det egentliga jordbruksarbetet och för arbetet inom lanthushållen.
Förbundet anför vidare.

En fördyring av elkraften för jordbruksabonnenterna genom en särskild
skatt och eventuellt taxehöjningar måste komma att medföra att momgårdsarbetets
rationalisering kommer att eftersättas och därigenom verka
produktionshämmande. Samtidigt skulle den beredskapsåtgärd, som en
ökad användning av elkraftsdrivna maskiner och apparater i jordbruket
måste anses innebära, komma att motverkas. .... . .

Härtill komma emellertid svårigheterna att uttaga en rättvis varuskatt
på en så oumbärlig nyttighet som elkraften. Trots att de av 1943^ ars elkraftutredning
förordade standardtarifferna för detalj distribution pa andsbygden
införts i stor utsträckning, torde det övervägande antalet landsbvgdskonsumenter
ännu icke kommit i åtnjutande av dessa modernt uppbyggda
tariffer. Prissättningen är sålunda ännu mycket varierande bland
landsbygdsföretagen. Härtill kommer att kvaliteten på elektricitetsleveranserna
på landsbygden ännu lämnar mycket övrigt att onska och icke kan
jämföras med motsvarande leveranser i städerna, varför den skattepliktiga
elförbrukningen i de båda fallen icke kan sägas bliva identisk.

Genom att distributionsföretagen på landsbygden i allmänhet uttager
högre grundavgifter än stadsföretagen kommer eu värdeskatt att drabba
landsbygdskonsumenterna hårdare än stadskonsumenterna. En styckeskatt
kommer att drabba de mindre jordbruken kraftigare än de storre. En skattesats
av 1 öre/kWh skulle exempelvis medföra en skattekostnad av ca
3-50 kr/ha för ett fullständigt elektrifierat jordbruk om 10 ha odlad jord
och med ca 1: 80 kr/ha för ett jordbruk om 50 ha.

Då sålunda elskatten skulle motverka rationaliseringen inom lantbruket
och då det komme att stöta på oöverstigliga svårigheter att fastställa rattvisa
grunder för skattens uttagande har riksförbundet ansett sig bora avstyrka
skatten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har erinrat om den oavbrutna
stegring av varupriser och produktionskostnader som ägt rum alltsedan
krigsutbrottet samt om den allmänna höjning av taxorna för elektrisk
kraft som inom kort vore ofrånkomlig. I denna situation borde elkraften ej
ytterligare fördyras och taxerevisionen ej kompliceras genom en beskattning.
Organisationen har vidare framhållit, att den föreslagna elskatten måste
drabba vissa förbrukarkategorier på ett sätt, som ej vore rättvist. Under hänvisning
framför allt till vad sålunda anförts och till de praktiska svårigheterna
för genomförande av en tillfredsställande debitering har hantverks- och
småindustriorganisationen avstyrkt, att särskild skatt införes på elektrisk
kraft.

Skattens utformning.

Vattenfallsstyrelsen har framhållit, att genomförandet av en skatt å
elektrisk kraft stötte på särskilda svårigheter på grund av kraftförsörjningens
komplicerade natur. Det är framför allt två förhållanden, som inverkade
härvid. Det ena är, att förbrukare av kraft i stor utsträckning själva
producera kraften i egna anläggningar. Särskilt gäller detta landets storindustri.
Det andra konstitueras av de förluster i ledningar och apparater,
som kraltens överföring ofrånkomligen medför och vartill motsvarighet
näppeligen finnes för andra nyttigheter, och den därmed jämställda egenförbrukningen
i transformatorstationer och dylikt. En sekundär verkan av
de båda omständigheterna är, att en elbeskattning till icke obetydlig del
måste grundas på beräknade storheter, av vilka åtskilliga äro i och för sig
obestämda, ,så att icke ens den mest kvalificerade expertis kan exakt fastställa
vad som är riktiga värden.

Elskatten kan enligt vattenfallsstyrelsens bestämda uppfattning icke anordnas
såsom en styckeskatt. Styrelsen anför.

En egentlig jämförelse mellan alt. I — värdeskatt — och alt. II — styckeskatt
— kan icke göras, ty alternativen äro icke likvärdiga. Mot alt. II
föreligga så vägande skäl, att det icke kan behandlas som en praktisk möjlighet.
Att alt. II i vissa hänseenden skulle fungera riktigare än alt. I, saknar
därför betydelse. Ifrågavarande felfunktioner hos alt. I tala i stället
mot skatton som sådan. På sin höjd tjäna påpekanden om riktigare verkan
av alt. II att närmare belysa felfunktionernas innebörd.

Mot styckeskattealternativet framför vattenfallsstyrelsen bl. a. att skatten
skulle fullständigt onyanserat och destruktivt ingripa i den progressiva
prissättningen. Styrelsen fortsätter.

Detta gäller vid cngros-distributionen med den för flertalet industrier
toreslagna skattesatsen 0,25 öre men framför allt vid detalj distributionen
med 1 ore överlag. Bland annat drabbas förbrukning under lå for bageriugnar, för vattenvärmning vid lantgårdar, för tillsatsuppvärmmng
i bostader etc., som kräver lågt pris. Åtskillig sådan förbrukning, vars
tillgodoseende kraver mycket små uppoffringar, skulle bringas att upphöra
och fa ersattas med bränsleförbrukning. I den mån differenser mellan
konsumenternas totala genomsnittsavgifter per kilowattimme föranledas
av olika intensiv utnyttjning av kraften, är det riktigt, att de återspeglas i
skatten, .sasom förhållandet skulle bli vid alt. I. F 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Uppdelningen av konsumenterna på grupper med olika skattesatser skulle
bli praktiskt ohanterlig och orättvis. Vad särskilt angår uppdelningen av
konsumenterna efter kraftens leveransspänning uttalar styrelsen följande.

Vad speciellt beträffar den uppdelning efter leveransspänning, som skulle
bli avgörande för industrierna, så komma många fall att föreligga, då av
eljest "fullt likartade industrileveranser somliga ske vid högspänning, andra
vid lågspänning, eller då anslutningen till lågspänning tillkommit mer av
en slump. Ofta har det inverkat hur kraftigt lågspänningsnät distributören
har eller hur nära en transformator leveranspunkten ligger. Ibland
kanske kraften uttages direkt från högspänningsnätet medelst en enbart
för konsumenten använd transformator, vilken dock av någon anledning
bekostats av distributören. I princip föreligger då ingen skillnad relativt
högspänningsleverans. När ett företag har egen kraftproduktion, kanske
kraften framställes direkt med lågspänning, därför att kraftmaskineriet
ligger nära förbrukningsplatsen, under det att vid inköp från eller försäljning
till annan endast högspänning kunde ifrågakomma. Även valet mellan
de båda lägsta skattesatserna blir tveksamt beträffande vissa storindustrier
med mångsidig verksamhet och stor användning av elvärme för exempelvis
metallurgiska processer.

Statskontoret tillstyrker en kategoriklyvning av förbrukarna så att alternativ
I tillämpas i fråga om industriell kraft och alternativ II i fråga om
elektrisk kraft i allmänhet.

Kontrollstijrelsen har i likhet med statskontoret förordat en uppdelning
av förbrukarna i två grupper med tillämpning av styckeskatt för den ena
och värdeskatt för den andra gruppen. Styrelsen anför.

Vad först angår lågspänd kraft förbrukas densamma, förutom i hem och
hushåll, bl. a. även inom industrien, jordbruket och handeln samt för belysning
av gator och vägar. Kostnaderna för dylik kraft äro såsom framhållits
i promemorian synnerligen växlande — energikostnaden varierar sålunda
mellan 5 och 40 öre per kWh. Därest skatten för dylik kraft skulle uttagas
såsom ett procentuellt beräknat pålägg på kraftpriset, skulle med hänsyn
till prisspänningen, särskilt vad gäller det stora antalet föreningar för distribution
av elektrisk kraft, alltför stora skillnader i skattetryck uppstå. På
grund härav synes beträffande lågspänd kraft en enhetlig styckeskatt med
visst belopp per förbrukad kWh vara att föredraga. Denna skattetyp har
dessutom fördelen av enkelhet i tillämpningen, då skatten vid utskrivning av
räkningar å elektrisk energi kommer att utgöra ett mot skattesatsen svarande
förhöjt pris per kWh, ett förhållande som för det stora flertalet distributionsföreningar
äger icke ringa praktisk betydelse. Det skulle till följd
härav för detaljdistributören i allmänhet icke heller bliva erforderligt att
vidtaga ändring i nu tillämpat förfarande i fråga om utställande av räkningar
m. in. Därest skatten, på sätt i promemorian förordas, enligt värdeskattealternativet
skulle komma att utgå efter en skaLtesats av 10 procent
samt vidare det nuvarande medelpriset per kWh utgör It öre, synes den
föreslagna skattesatsen för lågspänd elektrisk kraft av 1 öre per kWh vara
väl avvägd.

Vad härefter angår valet av skattetyp beträffande högspänd elektrisk
kraft, vilken huvudsakligen användes för industriella ändamål, må till en
början erinras därom, att dylik kraft bör i delta sammanhang betraktas såsom
en nyttighet av annan art än lågspänd elektrisk kraft. Detta förhållande
belyses bl. a. av att medelpriset för högspänd elektrisk energi enligt i pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

memorian lämnad uppgift utgör allenast 2,5 öre per kWh. Enbart av denna
anledning skulle, därest styckebeskattning av dylik kraft ifrågakomme,
lägre skattesats än 1 öre per kWh bliva aktuell. Då härtill kommer, att sådan
kraft förbrukas för en mångfald olika ändamål och till vitt skilda priser
skulle för ernående av önskvärd likformighet i beskattningen erfordras
ett flertal olika styckeskattesatser. Att såsom i promemorian föreslagits tilllämpa
allenast två olika skattesatser torde enligt stvrelsens mening icke
vara tillfyllest. I den praktiska tillämpningen skulle ett dylikt system med
ett flertal skattesatser bliva tungarbetat och förenat med intrikata gränsdragningsproblem.
Särskilda svårigheter skulle jämväl inställa sig, där
samme förbrukare använder mottagen kraft för skilda ändamål med olika
skattesatser. På grund härav får kontrollstyrelsen förorda, att beskattningen
av högspänd elektrisk kraft anordnas såsom värdeskatt, därvid skatten
bör beräknas såsom ett enhetligt procentuellt pålägg å summan av erlagda
kraftavgifter.

Speciella anordningar skulle vara erforderliga för reglering av gränsfallen.
Härom uttalar kontrollstyrelsen.

Därest på sätt nu förordats tvenne skattetyper skola tillämpas, torde fall
uppkomma, där skattekostnaden enligt styckeskattealternativet icke står i
rimlig proportion till värdet av förbrukad energi. Detta torde bliva fallet
i fråga om industriell förbrukare av lågspänd elektrisk kraft, som sålunda
skulle ha att erlägga skatt med 1 öre per kWh. Där kraftkostnaderna per
kWh för dylik förbrukare nu uppgå till exempelvis 5 öre, skulle skatten för
hans del bliva dubbelt så stor, som fallet skulle ha varit, därest i stället högspänd
kraft förbrukats. Av denna anledning torde det vara påkallat, att industriella
förbrukare av lågspänd kraft kunna medgivas tillstånd att i stället
för styckeskatt å förbrukad energimängd få erlägga värdeskatt efter samma
grunder, som skulle kommit till tillämpning, därest högspänd kraft inköpts.
Detta kan tillgodoses genom tillämpning av stadgandet i 3 § i utkastet till
förordning om elskatt, enligt vilket Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande ° kontrollstyrelsen, skulle äga medgiva avvikelse från föreskrifterna
angående skattens bestämmande. Vad i övrigt i promemorian anförts
beträffande skattens anordnande föranleder icke erinran från kontrollstyrelsens
sida, enär förslaget i huvudsak anknyter till de beskattningsnor111
er, som redan nu tillämpas på varubeskattningens område.

Statens priskontroltnämnds majoritet (ledamöterna Dahlin, Svensson,
Svärd, Östlind och Rehn samt fru Thorsson), har framhållit, att det förhållandet
att kostnaden för samma myckenhet elkraft för likartat förbrukningssyfte
kunde uppvisa betydande variationer inom olika distributionsområdena
talade emot att skatt å elkraft uttages i form av värdeskatt. En sådan skulle
nämligen nödvändiggöra en komplicerad omräkning av förbrukningen enligt
vissa gemensamma normer. Även en styckeskatt skulle enligt priskontrollnämndens
uppfattning drabba köparna av elkraft synnerligen ojämnt.

Sammanfattningsvis har nämnden uttalat, att den förhållandevis låga
kraftprisnivån syntes tala för elkraftens lämplighet såsom skatteobjekt men
att av nämnden berörda omständigheter med avseende på skattens utformning
i avsevärd grad torde försvåra dess praktiska genomförande. Enligt
nämndens förmenande äro de beräknade skatteinkomsterna icke av såda°n
storleksordning, att de kunna sägas uppväga de med skatten förenade olä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

genheterna, försåvitt skatten är avsedd att tillfälligt förbättra statsfinanserna.
Då de nämnda tekniska olägenheterna emellertid till stor del äro av
engångsnatur, borde de icke tillmätas avgörande betydelse, därest skatten
är avsedd att få längre varaktighet, i vilket fall den på ett mera stadigvarande
sätt skulle kunna inarbetas i eltaxorna och i den svenska skattestrukturen.

Ledamöterna Matts, Bergstrand, Severinsson och Grundström ha förenat
sig om följande yttrande.

Den höjning av elpriset, som skulle bli en följd av den föreslagna skatten,
måste otvivelaktigt leda till prisstegringar på en mängd olika varor, även
om prishöjningarna på de flesta områden bli av mindre storleksordning.
Inom såväl industrien som handeln förekommer ofta vid priskalkylering att
tillägg för allmänna omkostnader och vinst göres i form av procentuella pålägg
till de direkta tillverknings- respektive inköpskostnaderna. Man kan
därför befara, att skattens prishöjande verkan på vissa områden blir större
än det belopp, som inflyter i elskatt. De ur prisstabiliseringssynpunkt
ogynnsamma verkningarna förstärkas, om löntagare och andra kräva kompensation
för de av dessa anledningar stegrade levnadskostnaderna. Vi äro
medvetna om att en överbalansering av budgeten bör eftersträvas i nuvarande
ekonomiska läge, men anser att ur de synpunkter priskontrollnämnden
har att företräda övervägande skäl tala för ett avstyrkande av den föreslagna
skatten.

Ledamoten Rydbeck har erinrat om de för priskontrollnämndens prisreglerande
verksamhet meddelade direktiven samt ansett, att nämnden bort
avstyrka elskatten.

Sveriges kemiska industrikontor har hemställt om skattefrihet för elektrisk
kraft, som användes i de tillverkningsprocesser, som äro karakteristiska för
elektrokemisk och elektrotermisk industri. Kemikontoret omnämner att
elskatten skulle medföra en fördyring av närmare 1,5 procent för kiseljärn,
2 procent för kvävegödselmedel samt för alkali och klor omkring 1 procent.
I enstaka fall skulle fördyringen uppgå till icke mindre än 3 procent av varans
salutillverkningsvärde. Kemikontoret fortsätter.

Även en fördyring med 1 % måste ingiva tillverkarna mycken oro. Just i
nuvarande läge, när brist råder på flertalet hithörande varuslag, vore det
kanske möjligt att övervältra prisstegringen på konsumenterna. Men så är i
allmänhet icke fallet under tider med normal konkurrens på världsmarknaden
och än mindre under tider, då överproduktion av ifrågavarande produkter
föreligger i världen. Sådana tider kunna återkomma snabbare än man
för ögonblicket i allmänhet räknar med. Det måste betonas att flera av de
produkter, som särskilt skulle drabbas av skallen, äro tullfria. Nästan utan
undantag torde gälla att just de elektrokemiska och elektrotermiska industrigrenarna
under normala tider måste räkna med en mycket stark konkurrens
från utlandet, som ytterligare accentueras därav, att ifrågavarande produkter
i utlandet ofta äro högt lullskyddade.

Under hänvisning framför allt till dessa förhållanden och då skatten för
industrien i allmänhet skulle innebära cn belastning, som i allmänhet utgjorde
en bråkdel av en promille i förhållande till varuvärdet, hemställer

3 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 14,3.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

kemikontoret att dessa industrigrenar helt undantagas från beskattningen.
Detta skulle innebära ett bortfall av omkring 3 milj. kronor.

Kemikontoret uttalar vidare.

För den händelse en beskattning av elektrisk energi, trots vad som nyss
anförts, ändock skulle införas efter i stort sett de linjer, som utstakats i förslaget,
så måste Kemikontoret bestämt påyrka att skatten baseras på antalet
förbrukade kWh och icke på värdet av den använda energien. Just inom den
elektrokemiska och elektrotermiska industrien är det en vanlig företeelse,
att industrien själv producerar en stor del av den använda energien, och det
skulle ofta bliva mycket vanskligt att finna en tillfredsställande grund för
beräkningen av värdet av denna energi, »därest kraften försålts till förbrukare
för likartad användning som hos producenten». Antalet förbrukare med
»likartad användning» av energien är i fråga om elektrokemisk och elektrotermisk
industri mycket begränsat. Alternativ 2 är därför avgjort att föredraga
framför alternativ 1 ur allmän synpunkt. Detta gäller även om man
ser på frågan ur synpunkten av de enskilda företagens intressen. Åtminstone
flertalet företag pådet elektrokemiska och elektrotermiska området måste,
såsom ovan framhållits, räkna med ett kraftpris, som överstiger 1 öre per
kWh. En beskattning med 0,i öre per kWh enligt alternativ 2 skulle därför
ställa sig mindre ogynnsamt än en 10 % värdeskatt enligt alternativ 1. Även
om man ser på industrien i allmänhet måste alternativ 2 anses innebära en
rättvisare beskattning än alternativ 1. Sistnämnda alternativ skulle särskilt
drabba industrien i de sydliga delarna av landet, där den elektriska energien
för allmänna industriella ändamål i regel betingar ett högre pris än i de
nordliga delarna av landet.

Sveriges köpmannaförbund har framhållit, att detaljhandeln icke bör belastas
med hårdare beskattning än någon annan förbrukarkategori. Mycket
talade fördenskull enligt förbundets uppfattning för att den föreslagna
skatten borde utgå med en enhetlig skattesats, enär en gruppering i skilda
skatteklasser icke blott tedde sig omotiverad utan även ur skilda utgångspunkter
måste te sig orättvis.

Landsorganisationen har ifrågasatt en annan avvägning mellan skattesatserna
än som i promemorian föreslagits. Förslaget motiveras med att det i
den överkonjunktur, som f. n. håller på att utbildas, inte endast kan gälla
att hindra konsumtionsköpkraften att överskrida de gränser, som sättas av
de reella varutillgångarna, utan även — och icke minst — att stävja inflationstendenser
med annat upphov.

Landsorganisationen anför.

Sålunda bör det i föreliggande ekonomiska läge vara rimligt att lägga beskattningens
tyngdpunkt så långt tillbaka i produktionskedjan som möjligt.
Den kommer då att i största möjliga utsträckning träffa produktionen på ett
sådant sätt, att den inte kan eller behöver övervältras framåt, därför att den
prisstegring, som en sådan övervältring skulle gå ut på, redan har inträffat.
Särskilt gäller detta om de både på in- och utlandsmarknaderna starkt stegrade
priser, som uttages av vårt lands stora exportindustrier, vilka dessutom
är stora strömförbrukare.

Landsorganisationen får därför förorda att skatten uttages på sådant sätt
att hushållsförbrukning och industriell förbrukning i stort sett belastas med
ungefär samma skattesats, räknat i öre pr kilowattimme. Om denna skattesats
generellt sattes till 1 öre blev visserligen den procentuella prisstegring -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

en på elkraft för industrin avsevärd, i allmänhet några tiotal procent (mot
i allmänhet mindre än 10 procent för hushållen), men konnne ändå att
framstå som synnerligen begränsad i jämförelse med de kostnadsstegringar
som under det senaste årtiondet inträtt och under den närmaste framtiden
kan väntas inträda vid utnyttjande av konkurrerande energikällor, främst
kol. Någon närmare redovisning av elkraftförbrukningens priskänslighet med
hänsyn till konkurrensförhållandet till kol, olja, brännved osv. har icke
lämnats i promemorian, varför något detaljerat alternativyrkande är svårt
att framställa och landsorganisationen nödgas inskränka sig till ovannämnda
principiella önskemål. Måhända visar det sig lämpligt eller nödvändigt att
använda mera differentierade skattesatser än utredningsmannen föreslagit.

Det är tydligt att en elskatt, oavsett sin utformning, direkt eller på grund
av övervältring av höjda produktionskostnader kommer att i viss utsträckning
påverka levnadskostnaderna. Denna verkan synes emellertid bli av
tämligen underordnad betydelse och få en relativt acceptabel fördelning Skatten
på industriell strömförbrukning träffar lindrigt i de stora konsumtionsvaruindustrierna
men starkare i den tunga industrien och exportindustrien.
Sålunda betyder 1 öre pr kilowattimme i genomsnitt 0,i procent på salutillverkningsvärdet
i livsmedels-, textil- och läderindustrierna men 1 å 2 procent
i cellulosa-, cement- och järn- och stålindustrierna, allt enligt 1948 års
industristatistik. Skattens återverkan på livsmedelspriserna på grund av
höjda produktionskostnader i jordbruket skulle bli 2 å 3 kronor pr normalfamilj.
Någon nämnvärd inverkan på transportkostnaderna till nackdel för
de delar av landet, som är mest beroende av järnvägstransporter, behöver
den icke få, eftersom det i ett läge där järnvägstaxehöjningar ändock är
ofrånkomliga, är likgiltigt för den huvudsakliga ägaren av de elektrifierade
järnvägarna om en viss trafikinkomst uppväges av en skatt på elkraft, som
även kommer statskassan till godo. I de delar av landet, som ännu ej ens
är elektrifierade — och där den allmänna inkomstnivån torde vara relativt
lag — skulle skattens verkan på de totala levnadskostnaderna därför inskränka
sig till omkring en tiondels procent (vid 1 öre pr kilowattimme
överlag). För dem som använder elektrisk ström enbart för belysning skulle
verkan bli något större, men av naturliga skäl störst för de hushåll, som innehar
eldrivna hushållsmaskiner, kylskåp, elspis osv.

TCO har till frågan om skattens tekniska utformning uttalat att styckeskattealternativet
är att föredraga. Värdeskattealternativet vore svåröverskådligt
och skulle i sina verkningar bli orättvist med hänsyn till de mycket
olika priserna på kraftleverans som föreligga.

Vad gällde fördelningen av skatten mellan storindustri m. in. och privatkonsumtion
har organisationen funnit det framlagda förslaget i stort sett
väl avvägt, även om det kunde ifrågasättas, om ej skatten på industrien borde
göras något större.

Aktiebolaget Gotlands kraftverk och Gotlands högcrförbnnds stgrelse ha
i inkomna skrifter hemställt att Gotland med hänsyn till de höga råkraftpriserna
på ön skulle undantagas från beskattningen. I den från Gotlands
kraftverk inkomna skriften belysas prisförhållandena ingående.

Den anförda motiveringen för skatt å elektrisk kraft gäller ej för Gotland.
På Gotland alstras all kraft med bränsle (kol och olja) i"en ångkraftcentral
i Slite. Kraften var på grund härav redan under förkrigsförhållanden
ca 1 öre per kWh dyrare på Gotland än på fastlandet. Enär kraftkostnaden
till vi isentlig del bestämmes av bränslckostnaden har den sedermera under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

gått en successiv fördyring efter hand som priset på kol och olja stigit. Kraftpriset
på Gotland har av denna anledning undergått i stort sett samma stegring
som den prisstegring som eljest ägt rum.

Tarifferna på Gotland äro till sin form uppbyggda på samma sätt som de
på fastlandet gängse normaltarifferna men i fråga om energipriset (inkl.
bränslepristillägg) anpassade till förutsättningen att all energi är bränslegenererad.
I den utredning av överingenjör Bo Rathsman och civilingenjör
Glimstedt rörande de tekniska och ekonomiska möjligheterna att överföra
kraft från fastlandet till Gotland, som ligger till grund för det nu av riksdagen
beslutade statsbidraget till denna överföringsanläggnings utförande, lämnas i
en bilaga 2 till utredningen en redogörelse över de på Gotland tillämpade
tarifferna. Av denna redogörelse framgår att de fasta avgifterna och effektavgifterna
per kWh resp. grundavgifterna per tariffenhet äro till sin storlek
ungefär desamma som på fastlandet. Den index- och kolprisoberoende delen
av energiavgiften är däremot 1 å 2 öre/kWh högre på Gotland än på fastlandet,
beroende på att ångkraft även vid fredspris å bränsle är dyrare än
vattenkraft och i industritarifferna ingår förutom ett indextillägg som är
något lägre än det å fastlandet ett koltillägg av 0,n (C — 30: —) i vilket C
är priset för kol med 7 000 VE. Vid kolpriset 70: — kr. per ton blir koltillägget
4,4 öre/kWh. Detta innebär att avgiften för industriabonnenterna för
närvarande är 5 å 6 öre/kWh högre än motsvarande avgifter på fastlandet.
Detta innebär i sin tur att för en industriabonnent å högspänning priset å
kraften är i genomsnitt ca 100 % högre på Gotland än på fastlandet och för
en industriabonnent vid lågspänning, för vilken distributionskostnaden ingår
med en relativt större del i tariffen, 75 å 80 % högre. Kolpriset är nu
stigande, vilket innebär att kraftpriset automatiskt ytterligare stiger gentemot
fastlandspriset.

Detaljtarifferna äro likaledes uppbyggda enligt mönster av normaltariffen
på fastlandet. Den i tariffen ingående fasta avgiften och grundavgiften är
densamma som på fastlandet men den kolprisberoende delen av energiavgiften
är av samma orsak som energiavgiften i industritariffen 1 öre/kWh
högre än på fastlandet, dvs. 7 öre/kWh mot på fastlandet 6 öre/kWh. Därutöver
utgår ett koltillägg som för närvarande utgör 4 öre/kWh. Energipriset
i denna tariff är sålunda på Gotland för närvarande 5 öre/kWh högre än
på fastlandet.

Särskilda frågor.

Promemorian.

I promemorian ha till behandling upptagits vissa särskilda frågor. Härom
anföres följande.

Beskattning av överskottskraft (»frivillig» kraft) och gratiskraft. Vid sidan
av de obligatoriska och kraftbundna leveranserna förekomma leveranser
av överskottskraft (»frivillig» kraft), i fall där överskott på vattenkraft
föreligger. Härigenom utnyttjas de naturliga resurserna i möjligaste omfattning
och prissättningen blir för konsumenten synnerligen förmånlig genom
att denna sker fall för fall varigenom elkraften blir konkurrenskraftig gentemot
exempelvis bränsle, där fråga är om kraft för ånggenerering i elektriska
pannor. Skattefrihet för denna kraft skulle kunna medföra, att kraft levererades
såsom överskottskraft även i fall där normalt fasta abonnemang skulle
kunna kontrakteras. Med hänsyn härtill och då leveranserna av denna kraft

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

regelmässigt medför sådan vinst, att skatt kan bäras, torde skatt böra utgå
och därvid med hänsyn till de låga kraftpriserna såvitt angår alternativ II
beräknas efter den lägre skattesatsen.

Åtskilliga leveranser av elektrisk kraft ske utan betalning eller mot
mycket obetydlig avgift. I realiteten har kraftmottagaren alltid gjort en
prestation för att få kraften, t. ex. överlåtit vattenrätt eller överlåtit en färdig
vattenkraftstation. Somliga ersättningsleveranser äro utdömda av vattendomstol.
Beskattning av dessa leveranser skulle medföra, att leverantörerna
måste skicka räkningar även i dessa fall. Vid alternativ I måste pris
fastställas som underlag för skatten, varvid är att märka, att olika bärkraftiga
användningsområden förekomma och att gratiskraft utnyttjas även för
ändamål, för vilka normalt betalad kraft icke ifrågakommer, t. ex. rumsuppvärmning.
Ävenså torde uppmätningen ofta vara ofullkomlig. Övervägande
skäl tala fördenskull för att gratiskraften undantages från beskattning. Beskattning
vid samköming m. m. I samband med reglering av framrinningen i
ett vattendrag förekomma kraftleveranser mellan ägarna till kraftstationer
i vattendraget för att samman jämka de olika önskemålen i fråga om krafttillgångens
variationer. I längden får ett företag därvid lika mycken energi,
som det lämnar, och betalning för leveranserna ifrågakommer icke ens formellt.
Vad nu sagts gäller i huvudsak ock kraft som överföres vid den samköming,
som är etablerad mellan de stora kraftföretagen. Samkörningen
innebär att dessa äro kontinuerligt sammankopplade för utbyte av kraft enligt
fastställda planer. Genom samkörningen utnyttjas tillfälliga och permanenta
överskott på vattenkraft inom vissa områden för att täcka förekommande
underskott inom andra områden. Då vid nu angivna leveranser
strömmen icke förbrukas utan blott utbytes mellan producenter bör skatt
givetvis icke utgå.

Nämnd för fastställande av lägre skattesats i vissa fall. Vid en tillämpning
av alternativ I skulle skatten beräknas på kraftpriset i varje särskilt fall.
Detta skulle såsom ovan framhållits medföra ojämnheter i fråga om beskattningens
verkan, vilka bliva särskilt framträdande, där strömkostnaderna
för kWh räknat äro exceptionellt höga, exempelvis i vissa delar av
Norrland. Skattemyndigheten skulle i dylika fall kunna medgiva nedsättning
av skattesatsen. För att alla synpunkter härvid opartiskt skola kunna bedömas,
torde vara erforderligt att dessa framläggas av en särskild till kontrollstyrelsen
knuten rådgivande nämnd, i vilken under därtill lämpad opartisk
person såsom ordförande, finnas representanter för producenter, distributörer
och konsumenter. Även vid en tillämpning av alternativ II torde det
vara lämpligt, att skattemyndigheten har möjlighet att inhämta råd av en
dylik nämnd, där fråga är om medgivande av särskild lägre skattesats exempelvis
för strömkrävande industrier, som äro lågspänningsanslutna, eller där
högspänd särskilt billig kraft nyttjas för ändamål, som icke angivits i författningen,
eller där angiven skattesats undantagsvis befinnes för hög.

Till frågan om förordningens ikraftträdande och erforderliga övergångsbestämmelser
anföres i promemorian följande.

En beskattning å elektrisk kraft bör av praktiska skäl lämpligen sättas i
kraft vid helårs- eller halvårsskifte. Därest ett förslag i ämnet skulle föreläggas
riksdagen i vår synes följaktligen den 1 juli 1951 böra fastställas
såsom dag för ikraftträdandet. Med hänsyn till alt såsom angivits avläsningarna
hos högspänningsabonnenter för månadsskiftet juni/juli påbörjas
redan omkring den 25 juni skulle emellertid i särskild övergångsbestämmelse
böra stadgas, att, därest avläsning skett under tiden 20 30 juni 1951,

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

skatteplikt skall föreligga för ström som mottagits efter avläsningsdagen.
Det torde med hänsyn härtill vara lämpligare, att förordningen träder i kraft
den 20 juni 1951. I fråga om detaljdistributionen, där avläsning normalt
sker med längre intervaller, bör skatten efter första avläsning efter förordningens
ikraftträdande beräknas med ledning av den förbrukning, som efter
proportionering kan anses falla på tiden efter den 20 juni 1951. Härigenom
skulle skatten med sannolikhet ofta bliva för hög, då förbrukningen under
sommarhalvåret normalt är betydligt lägre än under vinterhalvåret. Dessa
och andra liknande ojämnheter vid övergången komma emellertid att utjämnas,
därest skatten sedermera upphäves vid samma tid på året. För
underlättande av proportioneringen torde särskilda hjälptabeller kunna utarbetas.

Ett särskilt övergångsproblem utgöra högspänningsabonnenternas effektavgifter.
Dessa erläggas efter viss schablon successivt under årets lopp. Efter
årets slut sker slutavräkning, sedan avläsningarna för december avslutats.
Därest alternativ I skulle tillämpas måste skatt beräknas även å effektavgiften,
såvitt denna är att hänföra till andra halvåret 1951. Skatten torde
därvid böra beräknas på halva den slutligt fastställda effektavgiften.

Yttranden.

Vattenfallsstyrelsen förordar att större gratisleveranser av elektrisk kraft
beskattas. Styrelsen uttalar härom.

Det förefaller oriktigt att undantaga även stora gratisleveranser, utan det
i punkt 4 sista stycket i bilaga nr 1 avhandlade alternativet bör i stället tilllämpas,
innebärande att gratisleverans över 100 kilowatt jämställes med
egen kraftanläggning. Det blir då mottagaren, icke leverantören, som skall
beräkna och inleverera skatten.

Enligt statskontorets mening föreligga icke bärande skäl för att den, som
erhåller leverans av elektrisk kraft utan betalning, skulle undantagas från
beskattning. Därest praktiska svårigheter för beräkningen av skatt i dylika
fall föreligga på den grund, att anordningar saknas för en exakt uppmätning
av den förbrukade kraften, torde i allt fall en tillfyllestgörande uppskattning
av den levererade kraftmängden kunna åvägabringas.

Statskontoret uttalar vidare att ämbetsverket icke funnit tillräckliga skäl
föreligga för inrättande av en särskild rådgivande nämnd. Syftet med det
ifrågasatta rådet skulle enligt statskontorets uppfattning kunna tillgodoses
genom inhämtande av yttrande från redan befintliga verk eller myndigheter,
som besitta speciella insikter på det förevarande verksamhetsområdet.

Kontrollstyrelsen har i fråga om den rådgivande nämnden anfört följande.

Kontrollstyrelsen finner det vara av värde att, särskilt under den första
tiden, då nu ifrågasatt beskattning skall börja tillämpas, kunna inhämta
råd hos dylik nämnd och underställa denna tveksamma fall. Beträffande
nämndens sammansättning bör densamma, förutom ordföranden och suppleanten
för denne, bestå av fyra ledamöter med personliga suppleanter. Ordföranden
och suppleanten för denne böra utses av Kungl. Maj :t och vara domare
i överrätt. Av ledamöterna bör en vara representant för kontrollmyndigheten,
en för vattenfallsstyrelsen, en för de industriella avnämarna av
elektrisk kraft samt en för producenterna och distributörerna av sådan kraft

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

(den sistnämnde representanten förslagsvis utsedd av Svenska elvcrksföreningen).
Genom möjligheten att anlita denna nämnd beredes kontrollstyrelsen
även tillgång till sakkunskap på hithörande tekniska områden.

Sveriges köpmannaförbund har bestämt krävt, att handeln icke blott täckes
för de höjda varupriser, som bliva en följd av ölskatten, utan även erhåller
full ersättning för av skatten föranledda kostnadsökningar i övrigt.

Svenska elverlcsföreningen har till särskild behandling upptagit frågan om
elskattens karaktär av beskattning av kommunerna. Föreningen anför.

En fråga av mera principiell betydelse, som bör påpekas i samband med
förslaget till elskatt, är att förordningen kommer att medföra en direkt statlig
beskattning av kommunerna. Elskatt torde nämligen komma att utkrävas
för den energi, som av ett kommunalt elverk användes exempelvis för
gatubelysning. Det torde endast vara i det fallet, att distributionen inom
samhället handhas av ett företag med koncession och det i denna koncession
ingår bestämmelse om att gatubelysningen är ett åtagande av det koncessionerade
företaget, som skatt icke skall behöva betalas. För en stad på
60 000 invånare torde denna skatt på gatubelysningen uppgå till ett belopp
av storleksordningen 15 å 20 000 kr. Vidare må nämnas att kommunala elverk
i 15 av landets större städer tillsammans leverera 40 miljoner kWh per
år till gatubelysning, motsvarande ett skattebelopp av 400 000 kr., räknat efter
alternativ II.

Även kostnaderna för kommunala vattenverk, spårvägar, hamnanläggningar,
sjukhus, skolor in. in. komma att påverkas genom beskattningen av
den elkraft, som erfordras för deras drift. För Stockholm skulle den årliga
beskattningen av den kommunala konsumtionen uppgå till ca 660 000 kr.,
varav på spårvägsdriften skulle falla ca 160 000 kr., allt enligt alternativ II.
En beskattning av kommunerna av detta slag får anses ganska omotiverad.

De i förslaget angivna två alternativen för skattens beräkning, vilka i utredningen
förmodas ge staten ungefär samma inkomster, komma i de enskilda
fallen att leda till mycket varierande resultat. Exempelvis utgår utredningen
från ett medelpris för industrikraft av 2,5 öre per kWh, vid vilket
den 10-procentiga skatten i alternativ I och en skattesats av 7, öre per
kWh i alternativ II skulle ge samma intäkt. 1 praktiken varierar industrikraftpriserna
emellertid från omkring 1 öre till 6 ä 7 öre per kWh. Ett
relativt fåtal tunga, kraftslukande industrier, mest belägna i Norrland eller
eljest nära stora vattenkraftverk, har på grund av sina säregna uttagningsförhållanden
de lägsta priserna, under det att de många lättare industrierna,
belägna runt om i landets städer och samhällen, vilka dock tillsammans
representera stora kraftbelopp, ha de högre priserna. Denna ojämna fördelning
gör att de båda alternativen träffa skilda konsumentkategorier på
helt olika sätt. Sålunda skulle ett 40-tal stadselverk inleverera elskatt, belöpande
på av dem distribuerad högspänd industrikraft, med ett belopp av
4,6 miljoner kr. enligt alternativ I men med endast 2,6 miljoner kr. enligt
alternativ II. A andra sidan komma de mycket stora kraftavnämarna, som
ovan nämnts, att ha betydande fördel av alternativ I.

Efter remissförfarandets avslutande har av finansdepartementet införskaffats
vissa uppgifter angående prisutvecklingen för vissa bränslen sedan
1939. Uppgifterna ha sammanställts i följande tabell.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

År	Koks, kronor/ton	Kol, kronor/ton	Eldnings- olja, kronor ms (tankbils-lev.)	Ved, kronor/m3t vid bilväg
el- pris	Konsu mentpris	el- pris	Konsu- mentpris	björk	l:a barr	pann-
1939 ..........	32	45	21	30	100	9: —	7: —	6
1940 ...............	45	70	50	55	—	10: 50	8:50	8
1941 ................	70	85	65	60	—	10: 50	8:50	8
1942 ................	70	85	65	61	—	11:50	10: —	8	50
1943 ...............	70	85	65	61	—	12: 50	10: 50	9
1944 ...............	70	85	65	61	—	12: 50	10: 50	9	_
1945 ............	70	85	65	61	170	12: 50	10: 50	9	_
1946 .............	70	90	65	68	105	12: 50	10: 50	9	_
1947 ................	95	113	65	78	no	12: 50	10: 50	9	_
3948 ................	95	113	65	84	135	14:50	12:50	11	50
1949 ''/i—30/® ........	101	113	65	87	135	14: 50	12:50	11	50
*/7-S1/)2........	89	123	65	91	135	14:50	12:50	11	50
1950 ................	92	no	67	91	140	18: —	16: —	13	_
1951 ................	103	123	82	95	145	24: —	20:-	17	_
Senaste dagsuppgift ..			115	145

Kostnadsfrågor.

1 sitt utlåtande har kontrollstyrelsen även framhållit att, därest styrelsen
bleve beskattningsmyndighet för elskatten, detta påkallade viss utbyggnad
av ämbetsverket och dess lokala skatteorgan.

Till frågan om den närmare utformningen av denna utvidgning och den
därav betingade personalförstärkningen har kontrollstyrelsen återkommit i en
promemoria av den 9 mars 1951. Kontrollstyrelsen framhåller därvid de svårigheter,
styrelsen i avsaknad av närmare erfarenheter huru ifrågavarande
beskattningsarbete kan komma att gestalta sig — haft att precisera
det erforderliga antalet befattningshavare och löneställningen för dessa.
Särskilt understrykes i detta sammanhang att ett visst behov av befattningshavare
med sakkunskap på det elektriska området kommer att föreligga och
att det ej låter sig göra att på förhand angiva lönekostnaden för denna arbetskraft.
För att få en grund för anslagsbeloppets bestämmande har emellertid
kontrollstyrelsen gjort en överslagsberäkning av den för kontrollen av
elskatten erforderliga personalen och funnit sig härutinnan böra räkna med
6 befattningshavare för mera kvalificerade uppgifter och 8—11 befattningshavare
för expeditions- och skrivgöromål, samtliga knutna till kontrollstyrelsen,
samt 15 assistenter vid den lokala skattekontrollen. Med utgångspunkt
från denna personaluppsättning har kontrollstyrelsen uppskattat kostnaderna
för kontrollen över elskatten till ca 400 000 kronor för år, varav
ca 310 000 till avlöningar och resten till omkostnader. Enär beskattningsarbetet
enligt departementspromemorian icke skulle helt igångsättas förrän
under senare delen av år 1951, ha kostnaderna för budgetåret 1951/52 be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

räknats till ca 250 000 kronor, vartill komma engångskostnader för möbler,
maskiner o. dyl. på 50 000 kronor. Löneposten för sistnämnda budgetår har
därvid angivits till ca 200 000 kronor och omkostnaderna — bortsett från
förenämnda engångsbelopp — till ca 50 000 kronor.

Enär kontrollstyrelsens och dess lokala förvaltnings nuvarande lokaler
icke äro tillräckliga för inrymmande jämväl av de för elskattekontrollen erforderliga
tjänstemännen, kommer en utvidgning av dessa lokaler enligt
kontrollstyrelsen att bliva nödvändig. Kostnaderna härför, vilka icke f. n.
kunna närmare angivas, förutsättas skola bestridas av medel från statens allmänna
fastighetsfond.

Kostnaderna för den i departementspromemorian ifrågasatta nämnden
med uppgift att tillhandagå kontrollstyrelsen med råd och anvisningar rörande
vissa tillämpningsspörsmål har av kontrollstyrelsen beräknats till ca
10 000 kronor för år.

Departementschefen.

Det ekonomiska läget.

I finansplanen till årets statsverksproposition konstaterade jag, att vi
vid övergången mellan 1950 och 1951 stodo inför en oundviklig anpassning
uppåt av den svenska prisnivån, en förskjutning som måste ses mot bakgrunden
av det internationella prisläget. Jag framhöll vidare, att sedan det
nya pris- och löneläget utbildats, problemet om stabiliseringen av penningvärdet
på den nya nivån måste rycka i förgrunden. Det gällde att se till att
den oundvikliga anpassningsprocessen på pris- och löneområdet ej kom
att utgöra inkörsporten till en kumulativ inflationistisk process med successiva
pris- och lönestegringar. För såvitt icke ytterligare starka prishöjningar
kommo till stånd utomlands, borde den förutsedda anpassningen av
den svenska prisnivån kunna få karaktären av engångsförskjutning.

Målet för den ekonomiska politiken under den närmaste framtiden är
sålunda att, efter lönerörelserna och anpassningen av det inhemska prisläget
till priserna utomlands, uppnå och vidmakthålla ett stabilt penningvärde.
Såsom i statsverkspropositionen närmare utvecklades är det härvid
av vikt att konstatera, att de allmänna produktions- och försörj ningsbetingelserna
i vårt land fortfarande äro goda. I första hand synas därför i
vart fall de försörjningsmässiga förutsättningarna föreligga för att samhällsekonomisk
balans skall kunna skapas och fortsatta prisstegringar undvikas.

De i nationalbudgeten för 1951 ingående beräkningarna visade, att med
utgångspunkt från de inkomsthöjningar som kunde förutses vid årsskiftet
1950/51 jämvikt borde kunna åstadkommas mellan den monetära efterfrågan
och de samlade reala tillgångarna i form av varor och tjänster, under
förutsättning att den ekonomiska politiken i enlighet med föreliggande och
i statsverkspropositionen redovisade planer aktivt inriktades på att upprätthålla
ekonomisk stabilitet och bemästra uppkommande tendenser till jäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

viktsstörningar. Det borde sålunda vara möjligt att förhindra sådana balansrubbningar,
som sammanhängde med utvecklingen av de interna faktorerna
på efterfråge- och tillgångssidan och som skulle kunna utlösa sekundära
stegringar av prisnivån, utöver vad som svarade mot anpassningen
till utlandsprisläget. Svårigheterna att bedöma framtiden voro emellertid
betydande och man kunde icke bortse från inflationsriskerna, icke
minst med hänsyn till vinstutvecklingen inom näringslivet och tendenserna
på kreditmarknaden.

Den fråga som nu bör ställas är om den ekonomiska utvecklingen sedan
årsskiftet kan sägas ha legat i linje med de uppgjorda prognoserna eller
om det i belysning av vad som sedan dess inträffat finnes anledning att
på nytt överväga de krav som måste ställas på den ekonomiska politiken
för alt ny stabilitet i samhällsekonomien skall kunna ernås vid det lägre
penningvärdet. En mer definitiv bedömning av detta spörsmål bör lämpligen
anstå, tills det slutliga riksstatsförslaget framlägges och nu pågående
utredningar bl. a. inom konjunkturinstitutet ha slutförts. Jag torde emellertid
redan nu få lämna en kortfattad, preliminär översikt av utvecklingen
på olika områden, sådan den nu kan bedömas i ljuset av de ekonomiskstatistiska
data som föreligga för den gångna delen av året.

Vad först den internationella prisutvecklingen beträffar kan konstateras
att råvarupriserna fortsatt att stiga sedan slutet av 1950. En avmattning
synes emellertid ha ägt rum sedan mitten av februari. Tendensen har dock
varit oenhetlig. Textilpriserna ha gått ytterligare i höjden, medan däremot
ett visst prisfall inträffat på livsmedelsråvaror. För flertalet metaller har
prisläget varit fast och till och med vässa prissänkningar ha ägt rum.

Priserna på svenska exportvaror ha under de senaste månaderna stigit
starkare än priserna på importvaror. Den förbättring av »terms of trade»
som successivt ägt rum under senare delen av 1950 har därför fortsatt in
på 1951.

De prisrörelser som hittills under året kunnat iakttagas utomlands tyda
på att utvecklingen medfört kraftigare prishöjningar än vad man för
ett par månader sedan räknade med. De omfattande lagerköp som ägt
rum, särskilt för rustningsändamål, torde ha varit en utslagsgivande faktor
härvidlag. Det är ännu omöjligt att avgöra huruvida den internationella
prisutvecklingen nått kulmen. Fortsatta prisstegringar äro möjliga. I så fall
skulle förutsättningarna för den ekonomiska politiken, såsom i statsverkspropositionen
framhölls, förskjutas i ogynnsam riktning. Å andra sidan
synes den inträdda dämpningen av prisuppgången på de internationella råvarumarknaderna
under den senaste tiden tillsammans med strävandena
att uppnå pris- och lönestabilisering i USA ingiva vissa förhoppningar om
att en relativ prisstabilitet skall kunna åstadkommas på världsmarknaden
och att sänkningar av för närvarande abnormt uppdrivna priser kanske
kunna äga rum. Läget är visserligen vanskligt att bedöma men möjligheten
till en utveckling i den sist antydda riktningen synes icke utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

I fråga om utvecklingen på utrikeshandels- och valutaområdet bör till en
början uppmärksammas att importen undergick en stark ökning mot slutet
av 1950. Importöverskottet uppgick under förra året till 393 miljoner
kronor. Fraktinkomster och andra osynliga poster i betalningsbalansen ha
dock varit tillräckligt stora för att täcka underskottet och därutöver ge ett
inkomstöverskott för hela bytesbalansen på i runt tal 100 miljoner kronor.
Å andra sidan medförde kapitaltransaktioner av olika slag en nettobelastning
under året på ungefär samma belopp, varför jämvikt skulle lia förelegat
mellan in- och utgående betalningar. Den försämring av valutaställningen,
som trots detta skedde under året, torde i huvudsak ha föranletts
av vissa förskottsbetalningar. Under de senaste månaderna har importen
volymmässigt ökat starkare än exporten. Det kan vidare konstateras, att
försämringen av valutaställningen fortsatt under innevarande år. Skäl synas
dock kunna anföras för att denna utveckling kan vara av tillfällig natur.
Det bör sålunda beaktas att den svenska exportsäsongen ännu icke inträtt.
Vidare torde man få räkna med den naturliga strävan hos importörerna
att öka sina lager med hänsyn till prisstegringarna. Fortsatta förskottsbetalningar
kunna också ha ägt rum. Importens sammansättning
undergick visserligen under senare delen av 1950 en viss förskjutning i
riktning mot färdigvaror, men en tendens i motsatt riktning har förelegat
efter årsskiftet. I fråga om den ökade importen måste man även taga hänsyn
till den väsentligt vidgade omfattningen av inköp för försvarets räkning
och för beredskapslagring i riksnämndens regi. Man torde emellertid
få räkna med att den ökade varuknapphet utomlands, som börjar göia sig
gällande i samband med upprustningen, kan komma att medföra vissa svårigheter
för svensk import i fortsättningen.

I fråga om de interna ekonomiska faktorerna torde först få beröras löneoch
inkomstutvecklingen. Sådan denna utveckling nu kan överblickas synes
den tyda på en något starkare uppgång än den som angavs i nationalbudgetprognosen.
I nationalbudgeten för 1951 räknade man preliminärt med
en ökning av förtjänstnivån mellan 1950 och 1951 med 12—13 procent.
Såvitt man nu kan bedöma av ingångna avtal och om hänsyn därjämte
tages till inkomsterna i jordbruk, skogsbruk och småföretag synes en ökning
av förtjänstnivån med i medeltal 15—17 procent över genomsnittet
för 1950 utgöra ett rimligt antagande beträffande slutresultatet av löneoch
inkomstförändringarna.

Prisutvecklingen hittills sedan slutet av 1950 synes i huvudsak ha motsvarat
de verkställda beräkningarna av effekten av subventionsavvecklingen,
anpassningen till utlandspriserna och övriga prispåverkande faktorer.
Någon beräkning av levnadskostnadsindex för första kvartalet i år föreligger
ännu icke. Emellertid torde man få räkna med att verkningarna på den
svenska prisnivån av den internationella prisutvecklingen komma att bli
större än vad man vid årsskiftet ställde in sig på. Även andra omständigheter
kunna föranleda härtill. Med hänsyn till detta förhållande kan
emellertid inkomstutvecklingen, sådan den nu kan bedömas, knappast an -

Kungl. Mcij. ts proposition nr 143.

ses ha i någon mer betydande grad skärpt riskerna för en sådan ökning av
efterfrågan att försörjningsramen sprängs och den samhällsekonomiska
balansen rubbas. Uppenbart är dock att en fortsatt löneglidning under året
skulle utgöra en viss fara härför. Den ökade efterfrågan på arbetskraft och
övriga uppgifter om läget på arbetsmarknaden indicera i någon mån riskerna
för en dylik utveckling.

I fråga om konsumtionsutvecklingen tyda tillgängliga uppgifter på att den
ökning av omsättningen i detaljhandeln som ägde rum under veckorna kring
årsskiftet varit av tillfällig natur och i huvudsak får betraktas som hamstringsköp
inför de väntade prisstegringarna.

Beträffande sparandets utveckling torde det ännu vara för tidigt att draga
några mera bestämda slutsatser. En viss tillströmning av insättarmedel till
kreditinstituten efter det kraftiga uttagningsöverskottet mot slutet av förra
årcl kan dock konstateras.

Någon grund för att justera beräkningarna av investeringarnas omfattning
under 1951 föreligger ej. Emellertid bör man beakta att stegringen
av exportpriserna och prisuppgången över huvud taget kan medföra en starkare
vinstökning inom företagen än som förutsatts, varigenom riskerna för
en ansvällning av investeringsvolymen ökas.

Utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden kännetecknas av en förnyad
ökning av bankernas kreditgivning under sista kvartalet i fjol, vilken
tendens fortsatt under det nya året. Ansvällningen av kreditgivningen får
naturligtvis ses mot bakgrunden av den ökning av importen och investeringsverksamheten
som ägde rum under 1950 och som åtminstone för importens
del fortsatt under innevarande år. Det förefaller emellertid
som om skärpningen av kassareservbestämmelserna och de mellan riksbanken
och kreditinstituten träffade överenskommelserna om kreditåtstramning
icke har satt djupare spår i utvecklingen. Man kan naturligtvis
icke utesluta möjligheten av att kreditexpansionen utan dessa anordningar
hade varit ännu kraftigare och att åtgärderna därför ändå i någon mån verkat
återhållande på kreditexpansionen. Emellertid kan det icke råda något
tvivel om att utvecklingen på kreditmarknaden utgör en av de faktorer som
kan rubba både jämvikten mellan efterfrågan och tillgång inom landet och
balansen i förhållande till utlandet och som därför kräver en oavlåtlig uppmärksamhet
i dagens läge.

Vad angår anspråken från den offentliga sektorn på de ekonomiska resurserna
torde man få räkna med någon ökning i förhållande till vad som
kunde förutses vid årsskiftet. Statsutgifterna komma sålunda att undergå
en viss stegring, särskilt till följd av ökade försvarskostnader under såväl
löpande som nästa budgetår. Det kan exempelvis nämnas att medelsbehovet
under fjärde huvudtiteln så vitt nu kan bedömas kommer att med 130 miljoner
kronor överstiga vad som i statsverkspropositionen beräknats för budgetåret
1951/52. Även förhållandena på det kommunala området måste uppmärksammas
i detta sammanhang. En viss benägenhet hos kommunerna att
i sina planer öka investeringarna har kunnat förmärkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Av den nu lämnade översiktliga redogörelsen för utvecklingen utomlands
och i Sverige under den senaste tiden synes framgå följande. Den fortsatta
prisuppgången i utlandet, nedgången av valutareserven, den ännu obrutna
vinstutvecklingen inom näringslivet, kreditexpansionen och statens ökade
utgiftsbehov innebär att riskerna för jämviktsrubbningar ökats sedan årsskiftet.
De angivna tendenserna äro icke av sådan storleksordning att de
skulle omöjliggöra den eftersträvade samhällsekonomiska balansen, men de
visa att betingelserna för att målsättningen för den ekonomiska politiken
skall kunna realiseras undergått en tydlig försämring. Kravet på vissa skärpningar
av den förda ekonomiska politiken framstår därför enligt min mening
som ofrånkomligt i dagens läge.

Ytterligare åtgärder för att begränsa investeringsverksamheten kunna
inom den närmaste framtiden visa sig erforderliga. Att skärpa byggnadsregleringen
i detta syfte synes emellertid knappast möjligt. Redan enligt den
fastställda investeringsbudgeten för innevarande år har tillståndsgivningen
fått vidkännas en stark nedskärning. Dessutom komma begränsningar av
tillståndsgivningen att först efter viss tid påverka byggnadsarbetenas omfattning.
Byggnadsregleringen måste därför utbyggas med längre gående åtgärder
i syfte att begränsa de utanför denna reglering liggande investeringarna.
Ett steg i denna riktning har tagits i samband med att överenskommelsen
med skogsindustrierna om införande av prisutjämningsavgifter kompletterats
med bestämmelser om ökad avsättning till prisutjämningsfonderna.
Härigenom komma ytterligare 50 kronor per ton pappersmassa att
undandragas från vinsterna av de senaste månadernas prisuppgång utomlands.
Ur samma synpunkt är det av väsentlig vikt att de vinstmedel som
steriliseras genom investeringsskatten, som nyligen antagits av riksdagen,
så snart som möjligt kunna indragas till statsverket. Jag har för avsikt
att inom kort framlägga förslag om införande av ränta på kvarstående skatt.
Genomförandet av detta förslag kan beräknas stimulera företagen att inbetala
en större preliminär skatt och är därför under det första året av stor
betydelse för möjligheterna att minska likviditeten inom företagen och de
investeringar som finansieras med vinstmedel. Frågan om en skärpning av
kassareservbestämmelserna torde vidare få upptagas till prövning, därest
kreditexpansionen skulle visa sig fortgå. Det nya ränteläget efter diskontohöjningen
den 1 december förra året torde medgiva utrymme för åtgärder i
detta syfte.

Läget kräver vidare en skärpt och utvidgad priskontroll. Chefen för handelsdepartementet
har nyligen erhållit bemyndigande att tillkalla en förhandlingsdelegation
för överläggningar om de fortsatta riktlinjerna för priskontrollen.
I avvaktan på att denna delegation, som enligt sina direktiv har
att skyndsamt fullgöra sitt uppdrag, framlägger sina förslag anser jag mig
icke böra närmare gå in på frågan om efter vilka grunder priskontrollcn bör
bedrivas i nuvarande läge för att stödja den allmänna ekonomiska politikens
strävanden. Modifikationer i olika hänseenden av nu tillämpade riktlinjer
torde dock komma att visa sig påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Finanspolitiken framstår såsom den ekonomiska politikens viktigaste instrument
för att motverka de skärpta risker för jämviktsrubbningar som
utvecklingen under den senaste tiden medfört. Redan i statsverkspropositionen
underströks starkt kravet på en aktiv finanspolitik för upprätthållande
av samhällsekonomisk balans. Kravet på att statsinkomsterna icke blott
täcka de emotsedda utgifterna på den för året fastställda driftbudgeten och
medelsförbrukningen på äldre reservationsanslag utan även ger ett överskott
som med hänsyn till läget på kapitalmarknaden begränsar den statliga upplåningen
till minsta möjliga belopp måste upprätthållas med all styrka.

Sedan statsverkspropositionen framlades ha stegrade utgiftsbehov framträtt,
särskilt under fjärde huvudtiteln med hänsyn till kravet på ökad beredskap.
Det utökade programmet för repetitionsövningar och medelsbehovet
för forcering av flygmaterielanskaffningen m. m. komma sålunda att öka
utgifterna på fjärde huvudtiteln med sammanlagt 130 miljoner kronor under
nästa budgetår. Härtill kommer en utgiftsökning med 35 miljoner kronor
för ytterligare ett indextillägg till folkpensionärerna. Övriga utgiftsökningar
till följd av omkostnadsstegringar, höjda kostnader för spannmålsbolagets
verksamhet m. in. torde icke understiga 125 miljoner kronor. Enligt dessa
preliminära beräkningar skulle den sammanlagda utgiftsökningen på driftbudgeten
för budgetåret 1951/52 i förhållande till statsverkspropositionens
siffror uppgå till minst 300 miljoner kronor. Enligt statsverkspropositionen
förelåg till täckande av löneregleringskostnader och ökad belastning på omkostnadsanslag
ett överskott på driftbudgeten av 142 miljoner kronor. Utöver
det formella anslag på 100 miljoner kronor som i statsverkspropositionen
upptogs under tolfte huvudtiteln för löneregleringarna, kunna dessa nu
beräknas draga en kostnad av 125—135 miljoner kronor. Av det i statsverkspropositionen
beräknade överskottet skulle sålunda återstå ett belopp av i
runt tal 10 miljoner kronor. Med utgångspunkt från det i statsverkspropositionen
beräknade inkomstutfallet skulle således de nya utgifterna praktiskt
taget helt sakna täckning.

Emellertid voro statsverkspropositionens beräkningar av inkomsterna å
driftbudgeten försiktigt gjorda. Sedan numera resultaten av löne- och inkomstförändringarna
säkrare kunna bedömas torde man kunna emotse en
uppräkning av de direkta skatteinkomsterna. Riksräkenskapsverkets förnyade
inkomstberäkningar föreligga emellertid först mot slutet av denna månad.
Vissa uppskattningar torde dock redan nu kunna göras. Det synes rimligt
att antaga att en ökning av inkomsterna med inemot 300 miljoner kronor
kommer att inträda. Detta skulle likväl innebära att ett visst underskott å
driftbudgeten skulle föreligga. Med hänsyn till beräkningarnas osäkerhet
skulle man dock kunna hoppas på balans mellan inkomster och faktiska utgifter
på driftbudgeten under nästa budgetår. Så mycket synes emellertid stå
klart att något överskott på driftbudgeten, som skulle kunna användas för
att täcka utgifter på kapitalbudgeten, i varje fall icke skulle uppkomma.

Liksom i finansplanen har vid detta resonemang bortsetts från den verkan
som den föreslagna investeringsskatten kan få för statsinkomsterna. Anled -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

ning saknas ännu att frångå de låt vara osäkra beräkningarna i finansplanen
av intäkterna av denna skatt. Det belopp på 200 miljoner kronor som
uppskattningsvis angivits, har förutsatts komma att disponeras för att i
motsvarande grad nedbringa statens behov av upplåning för bestridande av
kapitalutgifter. Enligt vad i finansplanen uttalades skulle ytterligare åtgärder
i samma syfte övervägas, varvid avsågos bl. a. höjningar av taxorna vid
affärsverken utöver vad som erfordrades för att täcka kostnaderna för löneregleringarna.
Det framhölls att det icke syntes uteslutet att det statliga
lånebehovet genom dylika och andra åtgärder kunde nedbringas med ytterligare
inemot 100 miljoner kronor. Man torde nu kunna räkna med att lånebehovet
på kapitalbudgeten genom taxehöjningar vid postverket och telegrafverket
kan nedbringas med högst 40 miljoner kronor. I enlighet med vad
som förutsattes vid tidpunkten för statsverkspropositionens avlämnande äro
därför ytterligare inkomster erforderliga för nedbringande av det statliga lånebehovet.
Härtill kommer emellertid att utgifterna för kapitaländamål numera
kunna beräknas stiga utöver vad som förutsågs vid nämnda tidpunkt.
Det är dock ännu icke möjligt att bestämt angiva hur mycket beräkningarna
i statsverkspropositionen komma att överskridas. Man kan emellertid i
första hand räkna med att anläggningsarbeten för lagringsändamål och andra
beredskapsändamål komma att medföra kostnadsökningar på åtskilliga
tiotal miljoner kronor. Anslagsbehovet under lånefonden för bostadsbyggande
ökar med 45 miljoner kronor. Vidare måste man taga hänsyn till de investeringsanslag
som komma att erfordras för bränslekommissionens uppköps-
och lagringsverksamhet. Det belopp som beräknas behöva tagas i anspråk
för detta ändamål uppgår till storleksordningen 110 miljoner kronor,
varav 55 miljoner kronor hänföra sig till budgetåret 1951/52.

Med hänsyn till den utveckling som sålunda ägt rum sedan statsverkspropositionen
avlämnades måste det stå klart att de krav som där uppställdes
i fråga om nedbringande av det statliga lånebehovet under inga förhållanden
kunna få frångås. Vid övervägandet av olika sätt för åstadkommande av den
ytterligare ökning av statsinkomsterna som erfordras för att — tillsammans
med de förut berörda taxehöjningar na — reducera lånebehovet med vad som
förutsattes i finansplanen har jag funnit den ur olika synpunkter lämpligaste
vägen vara att en beskattning anordnas å elektrisk kraft. Jag framlägger
i det följande förslag härom.

De ytterligare utgiftsökningar för kapitaländamål som nu kunna förutses
samt det förhållandet att betingelserna för uppnåendet av samhällsekonomisk
baians undergått en försämring sedan årsskiftet gör det emellertid enligt
min mening nödvändigt att överväga ytterligare ingripanden av finanspolitisk
natur. Jag har därför undersökt möjligheterna att åstadkomma en ökning
av statsinkomsterna för bestridande av utgifter för kapitaländamål utöver
vad som angavs i statsverkspropositionen. Jag har därvid stannat för
en höjning av fordonsbeskattningen. En dylik skatt kan beräknas ge ytterligare
100 miljoner kronor i statsinkomster. Jag framlägger senare denna
dag förslag härom.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 143.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att den nu lämnade redogörelsen
för det statsfinansiella läget budgetåret 1951/52 visar en förskjutning i klart
ogynnsam riktning i jämförelse med beräkningarna vid årsskiftet i statsverkspropositionen.
Samtidigt har i fråga om det allmänekonomiska läget riskerna
för jämviktsrubbningar ökat. Såvitt det beror på oss själva äro emellertid
förutsättningarna fortfarande för handen att uppnå samhällsekonomisk
balans och stabilisera penningvärdet efter prisanpassningen och lönerörelserna.
Men då måste krävas ett fasthållande av de i finansplanen uppdragna
principerna för budgetpolitiken, en sträng sparsamhet med statsutgifter
och en beredvillighet att vidtaga åtgärder, som öka statens inkomster.

Förslaget om skatt å elektrisk kraft.

I remissyttrandena ha framkommit delvis mycket skilda meningar om
det föreliggande förslaget om en särskild elskatt. Flera remissinstanser ha
visserligen icke framställt erinringar mot tanken i och för sig att beskatta
elektrisk kraft men avstyrkt skatten på grund av en enligt deras mening
olämplig fördelning av skattebördan. Sinsemellan motstridande uppfattningar
ha emellertid därvid kommit till uttryck. Frånsett de myndigheter
och organisationer, som kunna sägas representera produktions- och distributionsintressena,
ha Sveriges lantbruksförbund, RLF, Svenska stadsförbundet,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt vissa handelskamrar
helt avstyrkt skattens genomförande. Lantbruksförbundet har
främst invänt att man genom elskatten skulle återställa den ursprungliga
prisrelationen mellan elkraft och andra energikällor såsom kol, olja och
ved samt fördyra de redan förut höga kraftavgifterna på landsbygden. I
anledning av detta uttalande vill jag erinra, att bränsleprisen såsom framgår
av den i det föregående återgivna tabellen sedan längre tid varit i oavbrutet
stigande under det att elkraftsprisen varit praktiskt taget oförändrade
från slutet av 1930-talet. Förkrigstidens relation skulle på intet sätt
återställas genom en elskatt av nu ifrågasatt storleksordning.

Den högre kraftkostnaden på landsbygden beröres förutom av lantbruksförbundet
även av RLF, som bl. a. uttalar, att elskatten skulle motverka
rationaliseringen inom lantbruket. Det är emellertid att märka att i den
jordbrukskalkyl, som ligger till grund för prisregleringen på jordbrukets
område, hänsyn tages även till jordbrukarnas kostnader för användning av
elektrisk kraft. I stort sett kunna sålunda jordbrukarna beräknas få täckning
för den ökade kraftkostnaden. Vid dylikt förhållande bortfaller väsentligen
denna erinran mot skatten.

De av vattenfallsstyrelsen, elkraftutredningen, elverksföreningen och vattenkraftföreningen
framförda anmärkningarna mot elskatteförslaget kunna
sammanfattningsvis sägas hänföra sig till den elektriska kraftens karaktär
av produktionsmedel, till elskattens kraftprishöjande, taxerubbande och
ojämna verkningar och till beskattningens administration. Även Svenska
stadstörbundet framför liknande synpunkter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

Vad först beträffar anmärkningen mot att nyttja ett produktionsmedel
såsom skatteobjekt har vattenfallsstyrelsen uttalat, att elskatten vore utformad
såsom en konsumtionsskatt men i realiteten till övervägande delen
innebure beskattning av ett produktionsmedel, vilken icke verkade definitivt
i och med uttagandet utan komme att få en serie följdverkningar mest
i form av prisförhöjningar eller strävanden efter sådana inom hela näringslivet.
I anslutning till detta uttalande erinras från remissinstansernas
sida att omkring 90 procent av den totala kraftproduktionen inom landet
förbrukas inom industri, jordbruk, samfärdsel m. m. och blott resterande
cirka 10 procent konsumeras direkt i samband med befolkningens dagliga
livsföring.

Sistnämnda förhållande har i vissa yttranden tolkats så att skatten till
blott 10 procent skulle komma att belasta den privata konsumtionen. Emellertid
måste man vid beräkning av fördelningen av skattetrycket även taga
hänsyn till skattesatsen. Då denna enligt utredningsmannens förslag,
oberoende av om värde- eller styckeskatt skulle tillämpas, för industrikraft
skulle utgöra fjärdedelen, i vissa fall tiondelen av skattesatsen för kraft för
borgerliga ändamål, komme skatteintäkterna, därest förslaget skulle genomföras,
att härröra från den privata konsumtionen till betydligt större del
än 10 procent, enligt verkställda beräkningar över SO procent. Då jag i det
följande vid behandling av frågan om skattealternativ och skattesatser
kommer att närmare ta upp detta spörsmål, vill jag här endast erinra om
att i yttrandena delade meningar framkommit på denna punkt och att såväl
LO som TCO ansett, att den industriella kraften bort bära en större
andel av elskatten.

Vattenfallsstyrelsens argument att elskatten skulle vara olämplig ur den
synpunkten att den verkar indirekt och åstadkommer prisförhöjningar
eller tendenser till sådana över ett större fält kan icke anses godtagbart.
Tvärtom måste en skatt av sådan art som elskatten i nuvarande läge givas
företräde framför åtskilliga andra former av indirekt beskattning. Såsom
framhållits i de till utredningsmannen meddelade direktiven kommer den
icke att alltför markerat drabba vissa varugrupper utan kommer att lik.
som fallet var med pappersskatten att slås ut över produktionen i dess helhet,
samtidigt som den även träffar den privata konsumtionen direkt. Skattesatserna
kunna bli relativt låga, och de ogynnsamma verkningar, som en
indirekt beskattning alltid för med sig i skilda speciella hänseenden, synas
kunna bli förhållandevis begränsade.

Producent- och distributörintressenternas andra mera väsentliga anmärkning
mot elskatten, som hänför sig till dess kraftprishöjande verkningar,
har närmare utvecklats så att elkraftens betydelse för rationalisering inom
näringslivet och höjning av levnadsstandarden skulle motverkas av den genom
elskatten åstadkomna kraftprishöjningen och att övergång till andra
kraftkällor, huvudsakligen då importerade fossila bränslen, kunde befaras.
Verkningarna skulle förstärkas av de förestående taxehöjningarna på 10—
15 procent. Mot det i direktiven gjorda uttalandet att elkraftprisen visat sig

4 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 143.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

vara ovanligt prisstabila och att den elektriska kraften för närvarande finge
anses billig sett i relation till den prisstegring, som eljest ägt rum, har det
av elkraftutredningen påpekats, att prisstabiliteten vore skenbar, i det att
prisstegringar på många håll på landsbygden kunnat undvikas endast genom
att distributionsnätens underhåll och förstärkning eftersatts. De sålunda
i yttrandena framställda erinringarna måste bedömas med aktgivande
på prisutvecklingen för å ena sidan elkraft och å andra sidan konkurrerande
kraftkällor, främst kol, olja och ved. Tages hänsyn till dessa prisrelationer
och till löneutvecklingen synes det stå utom varje tvivel att en
elskatt av föreslagen storleksordning icke alls eller i varje fall i mycket
obetydlig grad kan motverka pågående rationaliseringssträvanden och än
mindre medföra återgång till andra kraftkällor, vilkas utnyttjande i dag
betingar ett i vissa fall mångdubbelt högre pris än vid den tidpunkt, då
övergången till elektrisk kraft skedde. Vad nu sagts torde äga giltighet även
om den angivna taxehöjningen om 10—15 procent genomföres och även
om ytterligare prishöjningar på sina håll måste genomföras för att täcka
kostnader för underhåll och förstärkning av distributionsnätet. Såvitt jag
kan finna har utvecklingen av bränsleprisen varit sådan att den kan ge anledning
till vissa farhågor att strävandena till övergång till eldrift inom industrien
komma att bli så omfattande att det kan uppstå vissa svårigheter
att tillgodose de ökade anspråken.

Ifrågavarande remissinstanser ha beträffande elskattens tariffrubbande
egenskaper framhållit att det betydande arbete, som nedlagts för att skapa
progressiva taxor, skulle motverkas. Med progressiva taxor förstås härvid
taxor som äro så konstruerade, att de vid lämplig anpassning av meruttagning
ge lågt fortsättningspris. Härigenom utnyttjas eljest oanvänd produktions-
och överföringskapacitet, exempelvis kraft nattetid för uppvärmningsändamål.
Ett införande av elskatt uppgives komma att medföra bakslag
för dessa taxesträvanden i det att skatten icke kunde utformas med
hänsyn till de känsliga sambanden med fortsättningsprisen. Ehuru måhända
betydelsen av det anförda icke bör överdrivas, är det naturligtvis riktigt
att dessa samband i vissa fall kunna rubbas om skatten, vare sig fråga är
om värdeskatt eller om styckeskatt, direkt skall läggas på de nuvarande
taxorna. De taxor, för vilka det nu sagda äger giltighet, kunna naturligtvis
byggas om, då en skatt pålägges. Detta torde emellertid oftast ske, då en
ren taxehöjning vidtages, och såsom angivits är just nu en allmän taxehöjning
om 10—15 procent aktuell.

Till frågan om skattens ojämna verkningar återkommer jag senare i
samband med att skattealternativ och skattesats behandlas. I detta sammanhang
må endast understrykas, att skattens verkningar i avsevärd grad kunna
regleras genom en differentierad skattesättning och att det därvid blir
fråga om en avvägning av skattesatserna med hänsyn till olika intressen. I
anledning av gjorda remissuttalanden att skatten särskilt skulle drabba
Norrland på grund av större förbrukning av elkraft för belysnings- och matlagningsändamål
må här vidare framhållas, att skattekostnaden för belys -

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

ning i allmänhet är obetydlig eller omkring 2 öre för kvadratmeter bostadsyta
och år och att kostnadsstegringen för elvärme även med en skattebelastning
såsom nyss angivits kommer att bli mindre än för konkurrerande
bränslen såsom ved, kol eller gas.

I fråga om elskattens administrerande har vattenfallsstyrelsen uttalat att
den skulle kräva oproportionerligt stora uppoffringar i form av improduktivt
arbete, besvärligheter och kostnader. Elverksföreningen har lämnat en
närmare redogörelse för de uppkommande svårigheterna. En försiktig uppskattning
tyder enligt föreningens uppfattning på en årlig kostnad av 50 öre
å 1 krona per abonnent eller 1,5 till 3 miljoner kronor per år för hela abonnentstocken.

Det stora antalet abonnenter utgöres av hushållsabonnenter och likställda
— 2,5 miljoner mot uppskattningsvis något eller några tusental industriabonnenter.
Därest för kraftleveranserna till dessa hushållsabonnenter —
på sätt i det följande förordas — en styckeskatt tillämpas, kommer debitering
och uppbörden av kraftavgifter inklusive skatt icke att försvåras i
fråga om det stora flertalet, för vilket avgifterna helt eller delvis beräknas
efter energi. Skatten skulle blott medföra att energiavgifterna höjas
exempelvis från 11 till 12 öre för kWh. Merarbete kommer däremot att
uppstå genom att deklaration skall avgivas och skatt inbetalas av den
skatteredovisande distributören. I fråga om nu avsedda hushållsabonnenter
framräknas emellertid för bokföring och statistik i allmänhet antingen
antalet kWh eller debiterade energiavgifter, ofta båda uppgifterna, varför
totala skatten i regel utan större omgång kan angivas i deklarationen. För
industriabonnenter och likställda kommer att i det följande förordas en skatt
beräknad efter 10 procent av debiterade kraftavgifter. Å varje räkning — i
regel utfärdas fyra räkningar för år -— skulle följaktligen göras ett tillägg
å 10 procent och vid deklarationens upprättande skulle 10 procent av de
totalt debiterade kraftavgifterna angivas såsom skatt. Eu dylik anordning
synes icke komma att erbjuda mera betydande administrativa svårigheter
eller medföra någon större personalförstärkning. Till frågan om de centrala
administrationskostnaderna återkommer jag i det följande.

Sammanfattningsvis vill jag uttala att en elskatt otvivelaktigt här och var
kommer att medföra vissa olägenheter och visst administrativt besvär. Dessa
verkningar torde dock bli jämförelsevis begränsade. De anmärkningar, som
framställts mot förslaget, synas delvis skjuta över målet och äro i betraktande
av vad jag tidigare anfört icke av sådan art att de uppväga de synnerligen
starka skäl, som i dagens situation tala för införande av elskatt. Jag
förordar sålunda att förslag härom förelägges riksdagen.

I fråga om skattens utformning blir den väsentliga frågan att
fastställa skattetyp och skattesatser. Utredningsmannen har framlagt två helt
skilda alternativ för beräkningen av skatten. Enligt det ena (alternativ 1)
skulle skatten konstrueras som en värdeskatt, bestämd till 10 procent av de
i varje fall totalt debiterade kraftavgifterna, och enligt det andra (alterna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

tiv 2) skulle skatten såsom en styckeskatt utgå med vissa fixerade belopp
per energienhet, olika för de skilda användningsområdena.

Vad angår den kraft som förbrukas för s. k. borgerliga behov, dvs. i huvudsak
hushåll, affärer och småindustri, uttalas i utredningsmannens promemoria,
att kraftprisen vore starkt varierande och att en värdeskatt ytterligare
skulle öka föreliggande prisspänning. Vissa prisvariationer vore dock
beroende på förbrukningsområdet och kraftens utnyttjning. Hög utnyttjning
medförde vid andra taxor än energitaxor låga kraftpris. Dessa förhållanden
talade mot en styckeskatt. Ur debiteringssynpunkt skulle emellertid
en styckeskatt vara att föredraga, då skatten därvid skulle få karaktär av
taxehöjning av energipriset, under det att vid en värdeskatt särskild tilläggspost
måste göras å varje räkning. Även för den industriella kraften skulle
skatten kunna uttagas såsom värdeskatt eller styckeskatt. Utan ställningstagande
uttalar utredningsmannen härom att om en styckeskatt skulle tilllämpas,
denna kunde antingen fastställas efter lägsta i allmänhet tillämpade
kraftpris, 1 öre/kWh och alltså utgöra 0,i öre/kWh eller ock differentieras
på ett par skattesatser efter tillämpade pris inom olika användningsområden.
Härutinnan föreslår utredningsmannen 0,i öre/kWh för elektrokemisk
och elektrotermisk industri och 0,25 öre för annan industriell användning
samt för järnvägsdrift och för uppvärmning av lokaler.

Då i regel högspänd kraft förbrukas inom storindustrien och för järnvägsdrift
och lågspänd kraft för borgerliga behov bör enligt utredningsmannen
styckeskattealternativet utformas så att skatt skall utgå för lågspänd kraft
med 1 öre/kWh och för högspänd kraft efter någon av skattesatserna 0,i,
0,25 eller l,o öre/kWh, beroende på användningsområdet. Skattesatsen för
den lågspända kraften skulle nära svara mot en värdeskatt av 10 procent,
räknat på det genomsnittliga kWh-priset, 11 öre.

Statskontoret och kontrollstyrelsen ha förordat, att skatten skall utgå såsom
styckeskatt i fråga om kraft för borgerliga behov och såsom värdeskatt
i fråga om industriell kraft. Avgörande vid dessa ämbetsverks ställningstagande
har varit önskvärdheten av att ernå en enhetlig, av de betydande prisvariationerna
oberoende skatt, såvitt avser kraft för borgerliga ändamål, och
en efter kraftens förbrukningsvärde anpassad skatt, såvitt avser industriell
kraft. Vattenfallsstyrelsen däremot har energiskt uttalat sig mot styckeskatten
främst av tekniska skäl; den vore i högre grad tariffrubbande samt i vissa
fall orättvis och olämplig i tillämpningen. Elkraftutredningen bär framhållit,
att styckeskatt är förmånligast vid låg förbrukning och värdeskatt
vid hög förbrukning. Värdeskatt vore sålunda minst utvecklingshämmande
ur detalj förbrukarnas synpunkt. Kemiska industrikontoret har bestämt uttalat
sig för en styckeskatt; samtidigt har kontoret hemställt att den elektrokemiska
och elektrotermiska industrien undantages från elskatt. Sveriges
köpmannaförbund har under erinran om den norska enhetliga styckeskatten
framhållit, att mycket talade för en enhetlig skattesats, enär en gruppering
i skatteklasser tedde sig omotiverad och orättvis. LO bär på i yttrandet
närmare anförda skäl förordat att skatten uttages på sådant sätt, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

hushållsförbrukning och industriell förbrukning i stort sett belastas med
samma skattesats, räknat i öre per kWh. TCO har ansett styckeskatten vara
att föredraga. I fråga om skattesatsernas storlek har TCO uttalat, att det
framlagda förslaget vore väl avvägt, även om det kunde ifrågasättas om ej
skatten på industrien borde göras något högre.

Från flera remissinstanser har framhållits, att spänningsgränser icke
vore lämpliga som grundval för differentieringen av konsumentgrupperna.

Den för borgerliga behov levererade elkraften betingar i olika delar av
landet ganska skilda priser, även om man bortser från inverkan av tariffer
och utnyttjning. Prisvariationerna kunna exempelvis vara beroende på lokala
förhållanden och höga råkraftpriser. Vid dylikt förhållande kan jag
icke finna lämpligt, att de debiterade elkraftavgifterna läggas till grund för
skattens bestämmande, varigenom redan förut höga kraftavgifter, exempelvis
å landsbygden, skulle stiga mera än kraftavgifterna å de orter, där kraften
av olika omständigheter kunnat hållas billig. Anmärkningarna i vissa
remissyttranden att elskatten skulle drabba landsbygden hårdare än tätorterna
bortfalla i väsentlig mån om skatten utgår med visst enhetligt belopp
för kWh. Jag förordar sålunda, att skatten å elektrisk kraft för borgerligt
bruk fastställes såsom styckeskatt. En sådan skatt måste också ur administrativ
synpunkt vara avgjort att föredraga. En av mig föranstaltad undersökning
angående debiterings- och uppbördsförfarandet vid några elverk
och andra distributionsföretag — däribland Stockholms elverk — har givit
vid banden, att en värdeskatt skulle vara mycket svår att genomföra i praktiken.

För industrikraftens vidkommande gestalta sig förhållandena annorlunda.
Prissättningen över hela riket är betydligt mera enhetlig och föreliggande
prisvariationer äro i allmänhet betingade av förhållanden som framför allt
sammanhänga med tariffsättning, beroende på användningsområde, och med
elkraftens utnyttjning. Man bör alltså använda antingen en värdeskatt eller
en efter användningsområdet differentierad styckeskatt. Då svårigheter föreligga
att på ett smidigt sätt differentiera skattesatserna så att de få en
tillfredsställande anknytning till kraftpriset, anser jag mig beträffande den
industriella kraften i likhet med statskontoret och kontrollstyrelsen böra
förorda en värdeskatt. Med hänsyn till det förhållandevis ringa antalet
abonnenter torde såsom jag antytt i det föregående en värdeskatt icke erbjuda
på långt när samma problem ur administrativ synpunkt, som den
skulle göra beträffande den borgerliga förbrukningen.

Värdeskatt torde böra utgå i fråga om icke allenast kraft till storindustrier
utan även kraft till järnvägsdrift samt överskottskraft. För småindustri liksom
för handel tillämpas i regel sådana taxor, att en värdeskatt icke skulle
ställa sig förmånligare än en efter motsvarande grunder beräknad styckeskatt.
Skulle undantagsvis förbrukare tillhörande dylik kategori av någon
anledning åtnjuta kraft till särskilt förmånligt pris bör detta i regel icke
föranleda till alt han kommer i åtnjutande av eu förmånligare värdeskatt. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

särskilda fall bör emellertid så kunna bli fallet. Det skulle kunna övervägas
att där billig kraft nyttjas för uppvärmning av bostäder eller för varmvattenberedning
i allmänhet låta skatten beräknas såsom en värdeskatt. Med
hänsyn till den tidigare påvisade utvecklingen på bränslemarknaden och då
dessutom därigenom en betydande börda skulle läggas på distributören
anser jag mig emellertid icke kunna förorda en sådan lösning.

Med en differentiering på olika skattesystem på sätt .som förordats uppstå
svårigheter i fråga om avgränsningarna av de olika förbrukarkategorierna.
I promemorian har under styckeskattealternativet uppdelningen av
förbrukarna i industriförbrukare och andra förbrukare skett genom angivande
av leveransspänning. Även i fråga om den nu aktuella kategoriklyvningen
torde en spänningsgräns kunna nyttjas, eftersom storindustrien liksom
järnvägs- och spårvägsföretagen huvudsakligen nyttja högspänd kraft.
Där undantagsvis så ej är fallet torde kontrollmyndigheten böra kunna förordna,
att värdeskatt likväl skall utgå. Vad angår producent, som nyttjar
framställd kraft i egen industrirörelse, torde endast mera undantagsvis
kraften framställas såsom högspänd. På grund härav torde för dylika fall
kunna medgivas att skatt skall utgå såsom värdeskatt, oberoende av arbetsspänning.
Å andra sidan torde i vissa specialfall böra förordnas av kontrollmyndigheten
att styckeskatt skall utgå för högspänd kraft. Jag får
i detta sammanhang framhålla, att fastställandet av värde och i vissa
fall även av energikvantitet kan komma att stöta på svårigheter, där
fråga är om producents förbrukning av kraft i egen rörelse. Då det
emellertid för fastställandet av kostnadsfördelningen på olika kostnadsställen
i varje större företag torde vara erforderligt att äga noggrann känkännedom
om energiförbrukning för varje art av varuproduktion, synes
i vart fall energikvantiteternas fastställande icke komma att erbjuda några
större problem. Kontrollmyndigheten bör äga förordna om uppmätning i
fall där sådan icke sker eller kraftförbrukningen ej kan framräknas med
ledning av annan kraftförbrukning. I vissa fall uppmätes icke lågspänd
kraft, som levereras till hushållsabonnenter och liknande förbrukare; avgifterna
utgå därvid såsom effektavgifter eller fasta avgifter. I sådana fall
synes förordnande om uppmätning i regel icke erforderligt utan skatten
bör fastställas som värdeskatt. Värdeuppskattningen av kraft, som nyttjas i
egen rörelse, bör verkställas så enhetligt som möjligt för hela landet. Kontrollmyndigheten
torde lämpligen härvid böra fastställa detaljerade kraftvärden
för de olika förbrukningsområdena, lämpligen efter hörande av en
sådan särskild nämnd, som jag i överensstämmelse med vad som föreslagits
i utredningsmannens promemoria anser böra inrättas. Jag återkommer
senare till denna fråga. Vad nyss sagts om fastställande av kraftvärde
för producent som nyttjar framställd kraft i egen rörelse bör jämväl gälla
där förbrukare av elektrisk kraft erhåller kraften från producent, som
står i sådant intresseförhållande till förbrukaren, att detta kan antagas ha
inverkat på prissättningen.

I utredningsmannens promemoria har gränsen mellan högspänd och låg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

spänd kraft satts vid 1 000 volt. I allmänhet förstår man emellertid med
högspänd kraft även sådan ström, i regel med en spänning av lägst omkring
500 volt, som levereras för spårvägsdrift. Då kraften till spårvägsdrift
lämpligen bör beskattas enligt värdeskattesystemet, synes gränsen böra
sättas vid en spänning som något understiger 500 volt, förslagsvis vid 450
volt. Då undantagsvis särskilda förhållanden det påkalla, bör avvikelse
från denna gränsdragning kunna medgivas av Kungl. Maj:t eller kontrollstyrelsen.

Utredningsmannens förslag till skattesatser är uträknat så att skatten i
princip skall utgöra 10 procent av debiterade kraftavgifter. Att skatten sålunda
skulle fastställas efter samma norm för industriell kraft som för
kraft till borgerliga ändamål har föranlett erinringar såväl från industriens
intresseorganisationer som från arbetstagarorganisationerna. De förstnämnda
organisationerna, representerade av industriförbundet och flera handelskammare,
anse att den föreslagna elskatten icke i tillräcklig mån skulle
träffa den privata konsumtionen. En förskjutning av skattebelastningen
mot denna konsumtion förmenas vara av så väsentlig betydelse, att utredningsmannens
förslag avstyrkts, ehuru organisationerna förklarat sig i och
för sig kunna godtaga en skatt å elektrisk kraft. Arbetstagarorganisationerna
å sin sida ha, med hävdande av privatkonsumenternas intressen,
förordat en enhetlig styckeskattesats eller gjort gällande att industrien
borde bära större andel av skattekostnaden. Även Sveriges köpmannaförbund
har med hänsyn till handelns intressen anslutit sig till tanken på en
enhetlig styckeskatt.

Såsom jag redan angivit skulle en elskatt, i princip utgående med 10 procent
av debiterade kraftavgifter, medföra att industri, jordbruk, samfärdsel
och handel skulle i första hand bära omkring 70 och den privata konsumtionen
omkring 30 procent av den totala skattebelastningen. Emellertid
kommer den slutliga fördelningen av skattebördan att bli en annan. Såsom
jag redan framhållit torde hänsyn komma att tagas till elskatten vid jordbrukskallcylen.
Den återverkan på livsmedelspriserna på grund av höjda
produktionskostnader i jordbruket, som elskatten därigenom skulle få, har
av LO beräknats till 2 å 3 kronor per normalfamilj och år. Även på industriens
och det övriga näringslivets områden torde i nuvarande läge på
vissa håll skatten komma att övervältras på konsumtionen. Detta gäller
sådana produktionsgrenar, där elektriciteten spelar en förhållandevis stor
roll bland produktionskostnaderna såsom exempelvis den elektrokemiska
och elektrotermiska industrien, i den mån de nuvarande marginalerna och
prisförhållandena eljest motivera en sådan övervältring.

Utredningsmannens principförslag beträffande skattesatsernas böjd finner
jag lämpligt avvägt med hänsyn till nuvarande läge. Jag förordar salunda,
i överensstämmelse med de riktlinjer som i det föregående angivits,
att elskatt skall utgå för lågspänd kraft — eller kraft med leveransspänning
understigande 450 volt — med 1 öre för kilowattimme och för högspänd
kraft med, såsom huvudnorm, 10 procent av kraftavgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

Utredningsmannen har beräknat intäkten av skatten till omkring
70 miljoner kronor. I ett flertal yttranden har framhållits, att från
detta belopp måste dragas den minskning i den statliga direkta beskattningen,
som blir en följd av att företagare, vilken i sin rörelse förbrukar
elektrisk kraft, äger vid den skattemässiga inkomstberäkningen verkställa
mot skatten svarande avdrag. Nettointäkten av skatten skulle enligt vattenfallsstyrelsens
beräkningar på grund härav och med hänsyn till vad som
faller på statens egna verk och bolag komma att uppgå till endast 45 å 50
miljoner kronor. Häremot må framhållas att inkomsten för rörelseidkaren
eller jordbrukaren blir lägre endast för de fall då skatten icke övervältrats.
Har däremot så skett, kommer avdraget att kompenseras genom en
motsvarande höjning av rörelsens eller jordbrukets bruttointäkter. Vidare
bör icke förbises att för åtskilliga företag föreligger ett intresse av att
visa en år efter år tämligen konstant bokföringsmässig vinst och att i följd
därav en nytillkommen utgiftspost ofta nog icke påverkar den skattemässiga
vinst, som företaget kommer att visa, utan allenast övar inflytande
vid varulagervärderingen eller utnyttjandet av den fria av.skrivningsrätten.
Det sagda gäller särskilt då den nya utgiftsposten är av relativt begränsad
storleksordning. Med hänsyn till angivna förhållanden låter det sig icke
göra att närmare beräkna elskattens inverkan på den statliga inkomstskatten;
något fog för den i ett flertal yttranden hävdade meningen att sänkningen
skulle uppgå till 20 å 25 miljoner kronor torde i vart fall icke föreligga.

Den av utredningsmannen beräknade intäkten av skatten, cirka 70 miljoner
kronor, kan till följd av vissa skattebefrielser och skattenedsättningar,
som jag i det följande förordar, komma att reduceras med visst belopp,
uppskattningsvis omkring 3 miljoner kronor. Vidare är att märka, att
skatteintäkten för det första budgetåret kommer att reduceras dels till följd
av att förordningen först successivt kommer att träda i kraft och dels på
grund av att inbetalningen av skatten kommer att släpa efter.

Svenska elverksföreningen har gjort vissa uttalanden angående den d irekta
belastning å kommunerna, som elskatten kommer att
medföra. Såvitt angår elkraft, som nyttjas för gatubelysning, har uppgivits,
att kommunala elverk i 15 av landets större städer tillsammans levererade
40 miljoner kWh. Därest värdeskatt beräknas å ett kWh-pris av
5 öre/kWh svarar detta mot ett skattebelopp av 200 000 kronor. I Stockholm
kan skatten för den årliga totala kommunala konsumtionen beräknas till
660 000 kronor, därvid inräknats sådana kraftleveranser som till kommunala
vattenverk, spårvägar, hamnanläggningar, sjukhus, skolor m. m. En
beskattning av kommunerna av detta slag ansåge elverksföreningen ganska
omotiverad. Till den del kommuner driva rörelse och i denna förbruka
elektrisk kraft kan det emellertid, såvitt jag kan finna, icke vara omotiverat
att de i likhet med privtata förbrukare erlägga skatt för förbrukad
kraft. Kommunerna ha för övrigt, om prisförhållandena nödvändiggöra
detta, vissa möjligheter att genom taxe- eller andra prishöjningar täcka sig
för skattekostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143. 57

På sätt utredningsmannen föreslagit bör kontrollstyrelsen vara kontrollmyndighet
beträffande beskattningen. Statskontoret har, med
den ståndpunkt ämbetsverket intagit i fråga om bedömningsgrunderna för
elslcatt, icke kunnat finna tillräckliga skäl föreligga för att en särskild rådgivande
nämnd inrättas vid kontrollstyrelsens sida. Med den av mig
förordade utformningen av skattesystemet synes det emellertid vara erforderligt
att en sådan nämnd inrättas. Jag har tidigare berört ett av de spörsmål,
som lämpligen icke böra avgöras av statlig myndighet utan att de
belysts ur olika synpunkter av en nämnd representerande olika intressen.
Det är icke möjligt att på förhand mera i detalj angiva arten av de frågor,
vilka av kontrollmyndigheten böra hänskjutas till nämnden för dess hörande.
Under en övergångstid, innan tillräcklig praktisk erfarenhet rörande
skatten och dess verkningar hunnit vinnas, torde det emellertid vara lämpligt,
att kontrollstyrelsen inhämtar nämndens råd i prejudicerande frågor
rörande olika förbrukarkategoriers hänförande till styckeskatte- eller värdeskaltegruppen
samt angående värdering av kraft, vilken förbrukas av producenten
eller levereras till icke fristående förbrukare. Sedan skatten tilllämpats
någon tid torde behovet av särskild rådgivande nämnd minska, och
det är möjligt att den icke kommer att vara erforderlig under ett kommande
budgetår. Instruktion m. m. för nämnden torde böra fastställas av Kungl.
Maj :t. Likaså torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma ersättning
till ledamöterna.

Svenska vattenkraftföreningen har framhållit, att ödebygdselektrifieringen
genomförts till betydande kostnader, ofta med statligt bidrag. Då det
icke vore lämpligt att lägga skatt på ödebygdskraft har föreningen föreslagit
befrielse från elskatt för dylika fall. Föreningen har även, under
erinran om de höga råkraftprisen på Gotland, vilka sammanhängde med
att kraften producerades med ånga, föreslagit att Gotland undantoges från
beskattningen. Från Gotlands elverk och Gotlands högerförbunds styrelse
ha med samma motivering hemställts om skattebefrielse för elektrisk
kraft, som produceras på Gotland.

Vad sålunda framförts synes med hänsyn till de speciella omständigheterna
i dessa fall böra beaktas. I fråga om kraften till ödebygder torde skattefriheten
böra bestämmas av kontrollmyndigheten från fält till fall. Lämpligen
torde i dylika fall den av utredningsmannen föreslagna nämnden böra
höras. Den gotländska elkraften bör direkt i författningen undantagas från
beskattning.

I ett remissyttrande har framhållits, att den ångproducerade kraften
över huvud borde undantagas från beskattning på grund av de höga framställningskostnaderna.
Då emellertid sådan kraft ofta kompletterar en elproduktion,
grundad på vattenkraft, låter det sig icke göra att generellt
medgiva skattebefrielse för den ångproducerade kraften. Kontrollstyrelsen
bör emellertid, där så finnes påkallat, kunna medgiva en förmånligare
skatteberäkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

På sätt i promemorian förordats torde skatteförordningen böra utformas
i nära anslutning till varu- och försäljningsskatteförordningarna. I enlighet
härmed och med iakttagande av vad i det föregående anförts och förordats
har inom finansdepartementet upprättats förslag till förordning om skatt
å elektrisk kraft (elskatteförordning).

Jag övergår härefter till att behandla vissa detaljer i den förordade lagstiftningen
och följer därvid paragraf ordningen i förenämnda förslag.

1 §•

I promemorian har framhållits, att i viss omfattning kraft genereras huvudsakligen
för utnyttjande i producentens hushåll eller egna rörelse. Detta
sker medelst vindmotorer och mindre vattenturbiner eller andra anordningar
för vattenkraftens tillgodogörande eller medelst mindre kraftverk för
ånga eller bensindrift. Den på dylikt sätt framställda kraften blir i regel
relativt dyrbar och någon kontroll däröver är ofta icke möjlig. I enlighet
med vad i promemorian förordas böra lämpligen de producenter undantagas,
som förfoga över en lägre sammanlagd generatoreffekt än 100 kilowatt.
Sker emellertid distribution av kraft i mera nämnvärd omfattning
bör kraften beskattas även om generatoreffekten understiger 100 kilowatt.
Gränsen synes härvid kunna sättas vid 10 abonnenter. Det förekommer
icke sällan, att producent av elektrisk kraft inköper kompletterande
kraft såsom stödkraft eller reservkraft. Även om i dylika fall egna generatoreffekten
understiger 100 kilowatt och antalet anslutna abonnenter understiger
10 bör skatteplikt i princip föreligga i fråga om den sammanlagda
kraften, då eljest svårigheter skulle uppkomma vid utskiljandet av den
köpta kraft, som levererats till förbrukare eller nyttjats i egen rörelse. Är
den egna produktionen synnerligen obetydlig bör kontrollstyrelsen kunna
förordna om skattefrihet för den sålunda framställda kraften.

I princip bör, i likhet med vad som i allmänhet gäller i fråga om varubeskattning,
skatt icke utgå för gratisleveranser; kraften skall alltså ha levererats
mot betalning för att skatteplikt skall föreligga. Härför talar ock det
förhållandet, att dylik kraft i allmänhet icke uppmätes. Statskontoret har
emellertid ifrågasatt beskattning även i dessa fall och vattenfallsstyrelsen har
förordat, att gratiskraft uppgående till minst 100 kilowatt skall beskattas
och att därvid emottagaren av kraften i skattehänseende skall jämställas
med producent. Vad vattenfallsstyrelsen sålunda förordat har jag ansett mig
böra med viss jämkning biträda och stadgande härom har införts i 1 §.

I enlighet med förslag av kontrollstyrelsen bör stadgas, att skatt icke
skall erläggas för kraft som framställes och förbrukas å fartyg eller annat
transportmedel. Härigenom undantages från skatt icke blott kraft som
framställes å de större fartygens elektricitetsverk och som förbrukas för
belysning med flera ändamål utan även kraft som framställes å transportmedel
för dettas framdrivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

4 §•

Elskatten bör i enlighet med vad utredningsmannen förordat i princip
inlevereras till statsverket av den distributör, som levererar kraft till förbrukaren.
Undantagsvis förekommer, att privat förbrukare av elkraft levererar
en del av den av honom mottagna kraften vidare, exempelvis till granngårdar
eller till anställdas bostäder. I fall av dylik icke yrkesmässig distribution
bör skatten av praktiska skäl inlevereras av den yrkesmässiga distributören.
I anslutning härtill stadgas, att skattskyldigheten inträder, då elkraften
levereras till förbrukare eller icke yrkesmässig distributör. Skatten
debiteras av den yrkesmässiga distributören i samband med att räkningen
å kraftavgifterna utskrives. Såsom jag förut angivit innebär debiteringen
i de fall där styckeskatt skall utgå, att kraftavgifterna beräknas
efter ett pris per kilowattimme, som med 1 öre överskjuter det eljest tilllämpade.
Den emottagna skatten skall av distributören redovisas till statsverket.
Då det är förbrukaren av kraften och icke distributören som är
skattskyldig, benämnes denne icke skattskyldig distributör utan skatteredovisande
distributör. Erlägger skattskyldig förbrukare icke skatten till
distributören bör denne vidtaga samma åtgärder för skattens utfående som
annars tillämpas för att erhålla likvid för kraftleveranser, i allmänhet avstängning
från strömtillförsel. Vidtager icke distributör åtgärder som skäligen
bort komma i fråga inträder enligt förevarande författningsstadgande
skyldighet för distributören att själv erlägga skatten. Det är givet, att
detta stadgande av kontrollmyndigheten bör nyttjas med en viss försiktighet.

5 §.

I paragrafen stadgas möjlighet för Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, kontrollstyrelsen att medgiva befrielse från eller återbäring
av skatt. I andra skatteförfattningar är denna rätt förbehållen Kungl. Maj :t.
Då här frågor om skattebefrielse eller skattenedsättning torde uppkomma i
ett relativt stort antal fall av ensartad typ — exempelvis där fråga är om
beskattning av ånggenererad kraft eller kraft till ödebygder — torde Kungl.
Maj :t böra äga befogenhet att överlämna åt kontrollstyrelsen att i vissa angivna
standardfall och enligt givna riktlinjer medgiva skattebefrielse eller
skattenedsättning. Uppkommer fråga om avsteg för framtiden från gällande
skattebestämmelser i fall, som nu avses, kan i enahanda ordning avvikelse
medgivas med tillämpning av 3 § sista stycket.

6 §•

Stadgandet överensstämmer i allt väsentligt med vad utredningsmannen
förordat. Det tillägget har dock gjorts, att skatteredovisande distributör i
anmälan även skall lämna uppgift om de debiteringsperiodcr, som tillämpas
av honom. I regel ske avläsningarna periodiskt, exempelvis månadsvis, kvartalsvis
eller tre eller två gånger om året. Vid månadsavläsning, liksom vid
kvartalsavläsning, sker debitering i regel kvartalsvis. I dylika fall sker alltså

Kungl. Maj:ts proposition nr 143.

debitering för kvartal och kvartalet utgör debiteringsperiod. För att underlätta
de skatteredovisande distributörernas arbete är det lämpligt, att
skattedeklaration icke generellt avgives för månad eller för kvartal, såsom
fallet är i fråga om andra indirekta skatter, utan att anknytning beträffande
varje distributör göres till de av honom tillämpade debiteringsperioderna.
De individuella debiteringsperioderna skulle alltså bliva deklarationsperioder.
Då det är erforderligt, att kontrollmyndigheten i förväg är underrättad
om dessa perioder, har i förevarande paragraf stadgats skyldighet för
distributören att anmäla desamma.

10 §.

I fråga om deklarationens innehåll får jag framhålla, att deklarationen
lämpligen synes kunna utformas såsom en kontokurant och innefatta — förutom
statistiska uppgifter beträffande kraftleveranser och kraftförbrukning
under debiteringsperiod eller, för bl. a. producent med skattepliktig egenförbrukning,
annan redovisningsperiod jämte därå belöpande skattebelopp
— en redovisning av de vid deklarationsperiodens utgång influtna skattebeloppen.
Närmare bestämmelser angående deklarationer och redovisningsperioder
torde böra meddelas av Kungl. Maj :t efter förslag av kontrollstyrelsen.

övergångsbestämmelser.

Förordningen torde på i promemorian anförda skäl böra träda i kraft
den 20 juni 1951. Avläsningarna hos kraftabonnenterna ske såsom nyss
angivits periodvis, i vissa fall månadsvis -— detta gäller framför allt högspänningsabonnenterna
—- i andra fall åter i allmänhet tre eller två gånger
per år. Då avläsningar givetvis icke kunna ske hos alla abonnenter vid eller
i nära anslutning till förordningens ikraftträdande, uppkommer fråga om
och på vad sätt skattebeläggning skall ske av kraft, som förbrukats under
tiden från förordningens ikraftträdande fram till första avläsning därefter.
I promemorian har här så vitt angår abonnenter, där månadsavläsning
sker, förordats att kraften skall vara skattefri fram till första avläsningen
efter förordningens ikraftträdande.

För andra abonnenter har i promemorian föreslagits, att den kraft, som
förbrukats under tiden mellan sista avläsningen före och första avläsningen
efter förordningens ikraftträdande, skall proportioneras jämnt på hela perioden
och att den del, som faller på tiden fr. o. m. den 1 juli 1951 skall bli
beskattad. Det förordade systemet torde, ehuru ur rättvisesynpunkt lämpligt,
icke kunna praktiskt genomföras utan ett betydande merarbete vid
avläsning och debitering. Lämpligen synes såsom huvudregel även för
andra abonnenter än sådana hos vilka avläsning sker månadsvis skattefrihet
böra medgivas för kraft, som förbrukats under tiden fram till den första
avläsningen efter förordningens ikraftträdande. För att förebygga att
denna av skatteskäl uppskjutes bör samtidigt stadgas att den skall verkställas
senast vid den tidpunkt, då avläsningen enligt hos distributören

Kungl. Maj.ts proposition nr 143.

tidigare tillämpade principer senast skolat ske, dock icke efter utgången
av september 1951. Kontrollstyrelsen bör emellertid kunna medgiva undantag
från detta stadgande.

Övriga vid ikraftträdandet uppkommande problem äro huvudsakligen av
teknisk natur.

Kontrollkostnaderna.

Såsom kontrollstyrelsen framhållit äro de beräkningar, styrelsen framlagt
rörande kostnaderna för kontrollen av elskatten, osäkra. Sålunda
torde den personalökning hos kontrollstyrelsen och dess lokalförvaltning,
som är erforderlig för ifrågavarande kontroll, icke kunna närmare bestämmas,
innan erfarenhet vunnits om beskattningsarbetet. Kontrollstyrelsen
har beräknat de löpande kontrollkostnaderna till omkring 250 000 kronor
första året och 400 000 kronor per år i fortsättningen. Med den förhållandevis
enkla utformning, som beskattningen enligt det av mig förordade förslaget
skulle erhålla, torde dessa kostnader emellertid sannolikt kunna reduceras
något. Då anslagen till kontrollstyrelsens verksamhet för nästa
budgetår redan anvisats av riksdagen, torde ett genomförande av förslaget
föranleda, att vissa anslagsposter komma att överskridas. Med hänsyn
härtill torde bemyndigande böra utverkas för Kungl. Maj :t att från vederbörliga
till kontrollstyrelsens verksamhet anvisade anslag ställa medel till
förfogande för de utgifter, som må bliva erforderliga för bestridande av
kostnaderna för ifrågavarande kontroll. Jag hemställer i det följande om
medgivande i sådant hänseende. Därest kostnad uppstår i samband med
beredande av ökat lokalutrymme för kontrollstyrelsen eller dess lokalförvaltning,
torde Kungl. Maj :t äga möjlighet att över staten för statens allmänna
fastighetsfond anvisa härför erforderliga medel.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) antaga det inom finansdepartementet upprättade förslaget
till förordning om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning);
samt

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1951/
52 till kontrollstyrelsens förfogande ställa medel för de utgifter,
som må bliva erforderliga för bestridande av kostnaderna
för kontrollen av elskatten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Erik Berggren.