Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
1
Nr 118.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder för
bekämpande av sand- och jordflykt; given Stockholms
slott den 9 mars 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
G. E. Sträng.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen behandlas frågan om åtgärder för att främja arbetet för
bekämpande av sand- och jordflykt. Detta arbete anses liksom hittills huvudsakligen
böra bedrivas på frivillighetens väg samt omhänderhavas av
nu befintliga organ. Några tvångsåtgärder föreslås sålunda ej nu liksom ej
heller inrättande av några nya organ för arbetet. Däremot förordas vissa
jämkningar i nu gällande bestämmelser om bidrag till plantering av skyddshäckar
m. m. För anordnande av en utbildningskurs samt för viss upplysnings-
och försöksverksamhet äskas vidare för budgetåret 1951/52 ett anslag
å 25 000 kronor.
1 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 118.
(
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Utdrag av protokollet över jordbruksärendcn, hållet inför Höns
Maj:t Konungen i statsrådet u Stockholms slott den
9 mars 1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Möller, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson,
Lingman.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om åtgärder
för bekämpande av sand- och jordflykt samt anför därvid följande.
Inledning.
Genom beslut den 27 maj 1949 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för
jordbruksdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att utreda
frågan om en intensifiering av verksamheten för bekämpande av sand- och
jordflykten.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 11 juni 1949 såsom
sakkunniga överdirektören i lantbruksstyrelsen G. R. Ytterbom, tillika ordförande,
län sjägmästaren L. B. W. Bergström, Halmstad, jordbrukskonsulenten
C. M. Björklund, Kristianstad, ledamoten av riksdagens första kammare,
lantbrukaren G. S. Elofsson i Vä, ledamoten av riksdagens andra kammare,
chefredaktören K. G. Netzén, Malmö, samt föreståndaren för Ugerups
försöksgård, agronomen S. G. W. Petersson. De sakkunniga antogo benämningen
1949 års jorderosionskommitté.
På kommitténs hemställan medgav Kungl. Maj :t den 20 januari 1950,
att kommittén skulle upptaga även de spörsmål, som sammanhängde med
jordförstöring genom vatten eller genom andra faktorer än vind och vatten.
Med hänsyn till att dessa spörsmål fordra ganska ingående och måhända
också långvariga undersökningar samt till vikten av att åtgärder
mot jordförstöring genom vind snabbt vidtagas ansåg kommittén lämpligt
att i första hand slutföra sitt uppdrag i vad det avsåg bekämpandet av sandoch
jordflykt. Kommittén har även den 19 december 1950 avgivit betänkande
med förslag till intensifierade åtgärder för sand- och jordflyktens
bekämpande (stencilerat).
över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök, som jämväl överlämnat yttranden av försökskolle
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
3
giet och lärarkollegiet, hushållningssällskapen i Malmöhus, Kristianstads,
Blekinge, Hallands och Gotlands län samt i Kalmar läns södra område,
lantbruksnämnderna och skogsvård sstyrelserna i nyssnämnda län, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Skogs- och betesvårdsföreningarna
i Malmöhus och Kristianstads län samt lantbruksakademien.
Jorderosionskommitténs förslag.
Allmänt om erosionsproblemet. Jag torde här till en början få erinra om
att lantbruksstyrelsen i skrivelse den 8 januari 1946 framlade förslag till
åtgärder mot sandstormarnas skadeverkningar inom södra Sveriges sandjord
sområden m. in. och att dessa förslag föranledde en proposition (nr
77) i ämnet till 1947 års riksdag. Ett flertal av de spörsmål, som då behandlades,
ha i föreliggande betänkande upptagits till förnyad diskussion.
Kommittén har därvid redovisat de nya erfarenheter, som hunnit samlas
inom och utom Sverige, sedan lantbruksstyrelsens utredning verkställdes.
Beträffande kommitténs redogörelse för begreppen erosion och jordförstöring,
tidigare åtgärder i Sverige för bekämpande av jord- och sandstormar,
förutsättningar för dylika stormar och deras skadeverkningar, den skadelidande
åkerarealens belägenhet och omfattning samt förebyggande åtgärder
mot sandstormarna torde jag i huvudsak få hänvisa till betänkandet s.
7—87. I anslutning till en i betänkandet intagen sammanfattning av kommitténs
förslag torde emellertid här få nämnas att kommittén framhåller
att jordförstöringen under senare år ägnats allt större uppmärksamhet. I
flera länder, bland annat USA, ha omfattande åtgärder av såväl organisatorisk
som annan art vidtagits för dess bemästrande. Vårt eget land har
hittills, bland annat på grund av gynnsamma naturliga förutsättningar, varit
förskonat från jordförstöring i den omfattning, vari den uppträtt i
många andra länder. Den jordförstöring som här i landet framför allt
kommit att uppmärksammas, är jordflykten i sandjordsdistrikten i Sydsverige.
Under den .senaste tiden har alltmer börjat göras gällande, att också
vattenerosionen på sina håll åstadkommer betydande skadeverkningar.
Skadeverkningarna av jord- och sandstormarna — i det följande benämnda
sandstormarna — ha i vårt land varit uppmärksammade sedan minst ett
par århundraden tillbaka. Detta gäller särskilt de stora flygsandsfälten. Utvecklingen
har nu på nytt aktualiserat behovet av skydd för åkerjorden mot
sandstormarna. Det svenska jordbruket, icke minst i de södra delarna av
landet, har övergått till starkt intensifierad drift med ökad odling av vindkänsliga
växtslag. Genom mekaniseringen ha införts intensivare jordbearbetningsmetoder
och jorden har utlagts i större brukningsskiften. Någon
anpassning av driften har icke skett med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som råda för jordar i vindexponerade lägen. Lantbruksstyrelsen anbefalldes
i mitten av 1940-talet att verkställa en utredning rörande de åtgärder,
som borde vidtagas för att förhindra sandstormarnas skadeverkningar.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
De åtgärder, som statsmakterna beslutade på grundval av denna utredning,
ha emellertid icke haft önskad effekt.
Kommittén framhåller härefter att förutsättningarna för uppkomsten
av sandstormar variera på olika platser och år ifrån år. De faktorer, som
äro grundläggande för uppkomsten av dylika stormar, äro huvudsakligen 1)
jordarten, 2) klimatet, 3) vattenhushållningen, 4) terrängförhållandena, 5)
vindförhållandena och 6) rådande jordbruksförhållanden.
Sandstormarnas skadeverkningar yttra sig i första hand genom skador
på jord och växtlighet och därvid huvudsakligen på tre sätt, nämligen genom
bortförande av jord, utsäde och växtnäring, skadegörelse på växterna
och begränsning av vissa tillväxtfaktorer. Men sandstormarna orsaka även
andra skadeverkningar och olägenheter av praktisk och hygienisk art. Den
allvarligaste av skadeverkningarna är bortförandet av de lättare delarna av
matjordslagret, som innehåller den värdefulla humusen. Att ekonomiskt
uppskatta denna jordförstöring är svårt. Med ledning av en del iakttagelser
och vässa antagna beräkningsgrunder har kommittén emellertid uppskattat
värdet av den jord, som bortföres under en svårare sandstorm, till approximativt
över 2 000 000 kronor.
Härefter framhåller kommittén, att den skadelidande åkerarealen inom
jordflyktsområdet i lantbruksstyrelsens betänkande år 1946 uppskattats till
sammanlagt i runt tal 15 900 hektar. Kommittén har låtit verkställa en ny
inventering genom lantbruksnämnderna i området. Enligt denna inventering
torde den skadelidande åkerarealen vara mer än dubbelt så stor eller
omkring 35 000 hektar. Skillnaden kan väl i viss mån bero på att olika metoder
använts vid beräkningarna men torde även delvis förklaras av att
svåra sandstormar förekommit efter mitten av 1940-talet och av den fortgående
intensifieringen av jordbruksdriften.
Kommittén betonar vidare, att det är i hög grad angeläget att sandstormarna
i Sydsverige snabbt bekämpas. Åtgärderna för detta ändamål betecknar
kommittén som markvård och indelar dem i markvård inom jordbruksdriften
(jordbrukstekniska åtgärder) och markvård genom skyddsplantering.
I allmänhet måste åtgärder av dessa olika slag komplettera varandra
för att ett tillräckligt skydd skall uppnås. Beträffande utformningen av dessa
åtgärder anföres i betänkandet följande.
Till markvård inom jordbruksdriften kunna hänföras sådana jordbrukstekniska
åtgärder som utformningen av brukningsskiftena, brukningssättet
och växtvalet.
Skyddsplanteringarna böra bestå av större sammanhängande skogsbälten,
skyddsskogar i lämpliga lägen, vartill anknytas häckplanteringar på åkerjorden
inom större öppna och oskyddade jordbruksområden. Vid all skogsplantering
bör hänsyn tagas till naturskyddssynpunkter, så långt detta av
olika skäl låter sig göra.
I den mån skyddsskogar finnas eller komma att anläggas i större omfattning
inom ett flygbenäget område, blir behovet av skyddshäckar mindre.
Förefintliga möjligheter för tillskapandet av ytterligare skogsvegetation inom
sand jordsområdena böra därför utnyttjas. Den jord, som står till förfogande
för anläggandet av skyddsskogar, utgöres huvudsakligen av äldre kalmar
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 118.
5
ker och mark av liknande karaktär samt vissa dåligt utnyttjade skogs- och
betesmarker, ävensom den mest stormskadade åkerjorden, d. v. s. de sämsta
sandjordarna, vars brukande som åkerjord icke längre kan anses ekonomiskt
lönande.
Häckarna måste inbördes anläggas så, att samverkan dem emellan uppnås,
d. v. s. efter ett visst system. Som regel torde enradiga häckar vara
till fyllest. Viktigast är anläggandet av häckar vinkelrätt mot den förhärskande
vindriktningen men ibland kan det bli nödvändigt anlägga häckar
jämväl parallellt med de dominerande vindarna. I första hand böra häckar
anläggas i ägogränser och i gränser mellan brukningsskiften. Anläggandet
av häckar ute på brukningsskiftena bör endast ske i den mån så nödvändigtvis
erfordras för att erhålla ett effektivt skydd. Som regel torde avståndet
mellan häckar, som sträcka sig vinkelrätt mot den förhärskande vindriktningen,
icke behöva göras mindre än 25 gånger den beräknade höjden av
häcken, då den är fullvuxen. Detta innehär, att häckavståndet sällan behöver
understiga 100 meter. Avståndet mellan de med den huvudsakliga vindriktningen
parallella häckarna kan i allmänhet göras betydligt längre.
Behovet av skyddsskogar med ett kompletterande häcksystem måste beaktas
av lantbruksnämnderna vid den allmänna jordbruksplaneringen, vilken
verksamhet på grund av angelägenheten utav att skydd snabbt tillskapas
bör bedrivas med förtursrätt för områden med jordflykt, särskilt som
möjligheten att disponera mark för skyddsskogar ibland helt kan vara beroende
av en omreglering av brukningsenheterna.
Huvuddragen av kommitténs förslag. Kommittén anser det, som förut
nämnts, i hög grad angeläget att åtgärder snabbt skola vidtagas för att bekämpa
sandstormarna i Sydsverige. Beträffande skyddsplanteringarna framhålles
i betänkandet, att det för att sådan plantering skall kunna ske i erforderlig
omfattning är nödvändigt att jordbrukarna i de hotade områdena
samverka. En sådan samverkan bör enligt kommittén lämpligast ske i form
av skyddsplanteringsföreningar. Kommittén förordar, att denna samverkan
skall uppnås på frivillig väg. Tvingande regler böra tillgripas först då denna
väg icke visat sig ge erforderligt resultat.
I betänkandet framhålles betydelsen av en intensifierad upplysnings- och
propagandaverksamhet för att jordbrukarna i utsatta trakter skola få ökad
insikt om sandstormarnas skadeverkningar och om åtgärderna mot desamma.
Bland annat föreslås, att en upplysningsskrift skall utgivas och
fritt distribueras bland jordbrukarna. Vidare böra press, radio och lantbruksundervisningsanstalter
användas i upplysningsarbetet. Slutligen förordar
kommittén, att en kurs skall anordnas för att utbilda personal, som
skall svara för verksamheten.
Kommittén understryker vikten av att den inhemska forsknings- och försöksverksamhet,
som bedrives på ifrågavarande område, utvidgas. Problem,
vilkas lösande är av omedelbar nytta för jordflyktens bekämpande, böra
utredas i första hand.
Beträffande verksamhetens lokala och centrala organisation föreslås i betänkandet,
att lokala samt ett centralt samarbetsorgan skola bildas. De lokala
organen, jordvårdskommittéer, skola finnas i Malmöhus, Kristianstads,
Hallands, Blekinge och Gotlands län samt i Kalmar läns södra om
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
råde. Varje jordvårdskommitté skall bestå av sju ledamöter, av vilka en —
en lantbrukskonsulent — tillika skall vara verkställande tjänsteman i kommittén.
I betänkandet förordas i anslutning härtill, att lantbruksorganisatiouen
skall utökas med tre lantbrukskonsulenttjänster i lönegrad Ce 26 och
tre kontorsbiträdesbefattningar.
Verksamhetens centrala ledning föreslås skola utövas av ett organ, kallat
statens jordvårdsnämnd. Under nämnden, som skall bestå av fem utav
Kungl. Maj :t på högst tre år förordnade ledamöter, skola jordvårdskommittéerna
sortera.
Vad angår den statliga bidrags- och lånegivningen för anläggande av
skyddsskogar och skyddshäckar förordas vissa åtgärder för att möjliggöra
ökat stöd åt nämnda verksamhet. Bland annat föreslås, att skyddsplanteringsföreningarna
skola kunna få statsbidrag (avskrivningslån) med normalt
65 procent av den godkända kostnaden för anläggning av skyddshäckar.
Prövningsrätten i fråga om bidrag för plantering av skyddsskogar
och skyddshäckar bör vidare enligt förslaget överflyttas till de lokala jordvårdskommittéerna.
Jorderosionskommitténs förslag föranleda ett årligt medelsbehov av cirka
104 000 kronor. Härtill kommer ett belopp av omkring 16 000 kronor för
engångskostnader. Vad angår bidragsverksamheten för anläggande av
skyddsskogar och skyddshäckar räknas i betänkandet med ett medelsbehov
av cirka 150 000 kronor om året.
Samverkan mellan jordbrukarna för bekämpande av sandstormarna. Kommittén
framhåller, att det av olika skäl är i hög grad betydelsefullt, att jordbrukare
inom ett av sandstormar berört område sammansluta sig vid genomförandet
av motåtgärder. Därvid uppstår problemet, huruvida den nödvändiga
samverkan skall kunna åstadkommas på frivillighetens väg eller
om tvångsåtgärder behöva övervägas härför. Kommittén behandlar till en
början frågan angående frivillig samverkan och anför härom
bland annat följande.
Kommittén har under utredningsarbetet kunnat konstatera, att intresset
för planteringsverksamhet till skydd mot sandstormar stigit bland jordbrukarna
inom sandjordsdistrikten. Det kan nämnas, att i Vittskövle
socken i Kristianstads län bildats en skyddsplanteringsförening, som omfattar
ett trettiotal jordbrukare med 80 procent av den odlade jorden inom
socknen.
Enligt kommitténs mening är bildandet av föreningar en lämplig form
för jordbrukarnas samverkan på ifrågavarande område. Dylik samverkan
har med framgång ägt rum exempelvis i Danmark. Kommittén anser, att
föreningarna böra organiseras såsom ekonomiska föreningar. Deras syfte bör
vara att hindra jordflykt genom såväl jordbrukstekniska åtgärder som
skyddsplantering. Behovet av samverkan är visserligen icke så stort vid genomförandet
av de jordbrukstekniska åtgärderna som vid anläggandet av
skyddsplanteringar. Uppenbart är emellertid att effekten av de förra åtgärderna
ökas, om de utföras samtidigt inom ett sammanhängande område.
Härtill kommer att vissa av de jordbrukstekniska åtgärderna, närmast om
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
läggning av brukningsskiftena så att de komma att ligga vinkelrätt mot den
huvudsakliga vindriktningen, kunna kräva kostsamma arbeten med bortforsling
av stengärdesgårdar m. m., vilka åtgärder åtminstone ibland måste
bli en gemensam angelägenhet. Då liknande arbeten äro av engångsnatur,
medan häckplanteringarna fortlöpande måste skötas och så småningom
också förnyas, torde det lika fullt vara motiverat att anse föreningarnas huvuduppgift
ligga på skyddsplanteringens område och därför även benämna
dem skyddsplanteringsföreningar.
Med hänsyn till att skyddsskogarna enligt gällande lagstiftning stå under
tillsyn av skogsvårdsstyrelserna har kommittén icke funnit lämpligt att föreningarnas
verksamhet bör omfatta jämväl dessa skogar.
Sina syften böra föreningarna söka förverkliga bland annat genom att inköpa
plantor och anskaffa eller förhyra ändamålsenliga maskiner och genom
att vid behov anställa särskild arbetskraft. Därjämte skola föreningarna
bedriva upplysning och propaganda bland jordbrukarna. Verksamhetsområdet
för varje förening bör icke göras större än att föreningens styrelse
kan leda och överblicka verksamheten. Medlem i en skyddsplanteringsförening
kan bli envar, som idkar jordbruk inom föreningens område. Föreningen
bör emellertid stå öppen även för annan person, som är intresserad av
dess syften. Föreningarnas verksamhet bör bedrivas i nära kontakt med de
lokala lantbruksorganen. På grund härav och då betydande statsbidrag kunna
komma att utbetalas till föreningarna synes det befogat, att det lokala
samarbetsorgan, som enligt kommitténs förslag i det följande skall svara
för sand- och jordflyktens bekämpande, skall äga utse en ledamot i föreningens
styrelse. För verksamhetens bedrivande böra föreningarna ha visst
rörelsekapital. Detta torde kunna anskaffas genom insatstecknmg. Teckningen
synes därvid kunna grundas på innehavet av åkerjord. De årliga omkostnaderna
böra täckas genom uttaxering bland medlemmarna. Utträde ur
förening bör icke medgivas tidigare än fem år efter inträdet. Detta är nödvändigt
för att häckplanteringarna under denna tid skola förbliva under
föreningarnas tillsyn. Slutligen bör förening under de tio första åren efter
dess bildande icke kunna upplösas utan medgivande av förenämnda samarbetsorgan.
I övrigt böra föreningens stadgar vara så utformade, att de ålägga medlemmarna
att vårda och bevara planteringarna samt att lämna styrelsen tillträde
till fastigheterna för erforderlig tillsyn.
Kommittén har även utarbetat ett förslag till normalstadgar för skyddsplanteringsföreningar,
vilket bifogats betänkandet.
Beträffande frågan om tvångsbestämmelser böra meddelas
för att samverkan skall uppnås har kommittén efter övervägande av de
fördelar och olägenheter, som äro förenade därmed, funnit, att det åtminstone
för närvarande icke kan anses lämpligt att införa sådana regler. Kommittén
anför härom bland annat följande.
Varken expropriation eller tvångsbestämmelser av sådan art, som nu finnas
i skogsvårdslagen, äro enligt" kommitténs uppfattning lämpliga åtgärder
för att framtvinga skogsodling på åkerjord till skydd mot sand- och
jordflykt. Det synes nämligen icke uteslutet, att en fastighet efter skogsplantering
kan komma att omfatta för ringa åkerareal för att lämpa sig som
jordbruksfastighet. Staten skulle kanske icke sällan tvingas lösa även återstoden
av fastigheten. En expropriation av markområden avsedda för
skyddsskogsplantcring skulle vidare medföra, att staten finge övertaga
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 118.
förvaltningen av dessa mindre, spridda områden. Sannolikt torde en dylik
förvaltning bli förenad med vissa praktiska olägenheter och för övrigt också
ställa sig ganska dyrbar. Kommittén håller emellertid för troligt, att den frivilliga
planteringsverksamheten kommer att tilltaga i framtiden. Detta gäller
särskilt de stora och medelstora brukningsenheterna. På de mindre brukningsdelarna
åter måste skogsplantering ske i nära anslutning till genomförandet
av jordbrukets yttre rationalisering. Därav följer, att i stället för
den åkerjord, som skall tagas i anspråk för skogsodlingen, ny jord måste
tillföras respektive brukningsdel.
Icke heller i fråga om anläggandet av häckplanteringar kan det anses ändamålsenligt
att för närvarande införa tvingande regler. Häremot tala den
otillräckliga erfarenhet om häckplanteringar samt den bristande tillgång på
sakkunnig och på området tränad personal, som ännu så länge råda i Sverige.
Det kan vidare ifrågasättas om det är psykologiskt riktigt att införa
tvingande bestämmelser ■säd en tidpunkt, då jordbrukarnas intresse för frivillig
samverkan synes vara i stigande. Skulle det emellertid senare visa sig
att, trots upplysning om sandstormarnas skadeverkningar och åtgärder till
deras förhindrande, motåtgärder icke kunna genomföras i erforderlig omfattning
och under samverkan, torde frågan om tvingande bestämmelser
böra upptagas till förnyad prövning. Därvid bör man icke tveka att införa
tvingande regler. Dessa regler böra då närmast avse bildande av samfälligheter.
Med hänsyn till att arrendegårdar äro ganska vanliga i åtminstone vissa
delar av de av sandstormarna berörda områdena i södra Sverige anser kommittén
det nödvändigt att i detta sammanhang upptaga frågan om förhållandet
mellan jordägare och arrendatorer i samband
med åtgärder till förhindrande av jordflykt. Kommittén framhåller, att
sådana motåtgärder som skiftesomläggningar och skyddsplanteringar kunna
betyda kraftiga ingrepp i brukningsförhållandena vid en jordbruksfastighet.
Samtidigt ha dessa åtgärder en varaktighet, som medför nytta för fastigheten
under längre tid än den, som arrendet omfattar. Åtgärderna framstå
emellertid ännu icke i det allmänna medvetandet som likvärdiga med en del
andra jordförbättringsåtgärder. Kommittén anser, att förhållandet bör regleras
på i huvudsak följande sätt.
Om arrendatorn planterar skyddshäckar å fastigheten, bör han få ersättning
enligt grunder liknande dem, som stadgas i 17 § arrendelagen beträffande
täckdikningsföretag. Principiellt borde detsamma givetvis gälla även
för det fall, att arrendatorn anlägger en skyddsskog. Med hänsyn till den
långa tid, som måste förflyta innan en dylik plantering lämnar skydd, torde
emellertid arrendatorerna knappast intressera sig för att anlägga skyddsskogar.
Denna åtgärd kan därför nästan undantagslöst beräknas komma
att bli jordägarens angelägenhet. Skulle emellertid en arrendator genom
skyddsskogsplantering öka fastighetens värde, bör han enligt kommitténs
förmenande erhålla ersättning härför av jordägaren.
Liksom vid ett täckdikningsföretag måste för uppkomsten av ersättningsskyldighet
fordras att skyddsplanteringsarbetet är väl planlagt och utfört.
Eljest bör arrendatorn knappast tillåtas överflytta någon del av kostnaden på
jordägaren. Kunna därför arrendatorn och jordägaren icke komma överens
om planen för arbetet bör denna fastställas av det lokala lantbruksorgan,
som är sakkunnigt på området. På samma sätt bör ske, därest arrendatorn
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 118.
och jordägaren icke kunna enas om, vilket plantslag som bör användas vid
planteringen. Arrendatorn skall vidare svara för att arbetet blir utfört efter
planen, men det bör stå honom fritt, på vilket sätt han vill visa att arbetet
utförts. Ersättningsbeloppet bör även i förevarande fall begränsas till den
kostnad, som var nödig för häckplanteringarnas anläggande vid tiden då
arbetet utfördes. Har arbetet onödigt fördyrats, får arrendatorn således själv
svara för merkostnaden. Ersättningen får icke heller överstiga den faktiska
kostnad, som nedlagts på planteringen. Har arrendatorn själv deltagit i arbetet,
bör han vara berättigad att härför tillgodoräkna sig ersättning. Hänsyn
skall däremot icke tagas till den värdeökning, som förbättringen medfört.
Icke heller skola i ersättningen inräknas skötselkostnaderna för planteringen
fram till avträdesdagen. Dessa torde bli förhållandevis ringa och för övrigt
mycket svåra att styrka. Har statsbidrag erhållits till häckplanteringen, skall
detta självfallet avräknas från ersättningsbeloppet.
På sätt som nu gäller vid täckdikningsföretag bör arrendatorn vara berättigad
lyfta ersättningen i två etapper. Således bör jordägaren omedelbart
efter arbetets utförande ersätta arrendatorn för plantkostnaden. Härigenom
grundas skyldighet för arrendatorn att underhålla planteringen. För den
övriga delen av planteringskostnaden bör arrendatorn få ersättning, när fastigheten
avträdes. Från och med det sjätte året efter det häckplanteringen
anlagts skall arrendatorn dock vidkännas avdrag med V» av kostnaden för
varje år, varunder han dragit nytta av planteringen utan förhöjning av arrendet.
Dessförinnan anses häckarna nämligen icke lämna något verksamt
skydd, varför de icke heller äro av någon nytta för arrendatorn. Nämnda
ersättningsregler böra införas i 17 § arrendelagen. För att undvika oklarhet
böra statsmakterna vidare uttala, att skiftesomläggningar, skogsplantering
och andra åtgärder till skydd mot jordflykten äro att hänföra till sådana
åtgärder, för vilka arrendatorn jämlikt 17 § tredje stycket arrendelagen bör
erhålla gottgörelse av jordägaren, när fastigheten avträdes.
Plantanskaffning. På grund av att uppdragandet av salufärdiga plantor
till skyddsplanteringar är ett flerårigt arbete, fann jorderosionskommittén
det angeläget att redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet upptaga
frågan om plantanskaffningen till behandling. Detta ansågs desto mer motiverat
som intresset för planteringsföretag stundom hämmats av att plantmaterial
ej stått till förfogande i tillräcklig mängd. Efter närmare utredning
av frågan framlade kommittén i skrivelse den 1 november 1949 till chefen
för jordbruksdepartementet vissa förslag till främjande av plantanskaffningen.
Förslagen syftade till att så snart som möjligt få i gång viss mindre
produktion av läplantor, på vilken man framdeles vid behov skulle kunna
bygga vidare.
Med anledning av kommitténs framställning förordade chefen för jordbruksdepartementet
i 1950 års statsverksproposition (p. 188), att medelsbehovet
för genomförandet av nyssnämnda förslag skulle täckas av vissa medel
under skogsvårdsstyrelsernas omkostnadsanslag. Riksdagen hade icke
något att erinra häremot (r. skr. nr 9).
Kommittén har därefter i enlighet med de riktlinjer, som angivits i framställningen,
träffat överenskommelse med skogsvårdsstyrelsen i Hallands
län, att styrelsen skulle påbörja en läplantproduktion av främst oxel och
hagtorn. Verksamheten har igångsatts våren 1950 på omkring 0,k, hektar,
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
vilken areal tills vidare skulle hållas ungefär konstant för läplantproduktion.
Enär ettåriga plantor i viss omfattning kommit till användning som utgångsmaterial,
kan beräknas att en del salufärdigt plantmaterial från denna
plantskola skall finnas tillgängligt redan våren 1951. Vid andra skogsvårdsstyrelser
har försöksvis utan kommitténs medverkan upptagits en produktion
av läplantor i mindre omfattning.
Kommittén anför härefter, att den under år 1950 haft vissa överläggningar
med Svenska plantskolornas riksförbund rörande de privata plantskolornas
medverkan i produktionen av läplantor. Vid den första överläggningen, som
hölls i februari 1950, förklarade sig förbundet villigt att svara för hela produktionen
under villkor, bland andra, att de privata plantskolorna skulle
förbehållas hela produktionen och vissa uppgivna priser uttagas. Vid jämförelse
med beräkningar, som utförts inom kommittén rörande självkostnadspriset
för en del plantslag, syntes emellertid de av förbundet angivna
priserna vara förhållandevis höga.
Efter ytterligare förhandlingar har förbundet i början av november 1950
gått med på en prissättning, som kommittén funnit sig kunna godtaga. Prisreduktionen
har delvis berott på att förbundet icke ansett sig behöva räkna
med så hög kvalitet på plantorna som förut. Den träffade överenskommelsen
innebär, att förbundet åtager sig att sörja för att behovet av läplantor inom
landet blir tillgodosett och att priset på läplantor årligen skall fastställas
efter förhandlingar mellan förbundet och det centrala statliga organ, som
svarar för jordflyktens bekämpande. Härvid förutsättes, att det ungefärliga
plantbehovet kan angivas ett eller, för vissa växtslag, två år i förväg. Till
och med våren 1951 har överenskommelse träffats om följande prissättning.
Växtslag |
Kvalitet |
Pris kr. per 1 000 st. fritt |
|
Oxel................................................... |
17fi |
||
Hagtorn................................................ |
1/0 30— 50 » |
40 |
_ |
1/1 30— 80 > |
80 |
— |
|
Caragana ....................................... |
2/0 |
50 |
|
Poppel o. pil (genomsnittspris)............................ |
0/1 65—100 > |
100 |
_ |
0/1 100-150 » |
130 |
— |
|
Björk .............................................. |
1 /I 40 05 » |
75, |
|
1/1 65-100 » |
100 |
_ |
|
Gråal ................................... |
40 fiO » |
65 |
|
Slån........................................ |
1/1 |
100 |
|
Rosa multiflora rubiginosa. canina och rugosa regeliana____ |
1/0 20— 40 » |
50 |
_ |
1/1 30- 50 » |
100 |
— |
|
1/1 50— 80 » |
150 |
— |
|
Rosa rugosa holl................................. |
no |
— |
Priserna på de olika plantslagen gälla vid rekvisition av minst 500 plantor.
Vid mindre rekvisition ökas priserna med 20 procent.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
På grund av förbundets åtagande har kommittén icke ansett sig för närvarande
behöva taga något initiativ till att ytterligare utvidga skogsvårdsstyrelsens
i Hallands län läplantproduktion. Den redan påbörjade produktionen
bör enligt kommittén emellertid fortsättas för den händelse det
framdeles skulle visa sig, att skogsvårdsstyrelserna behöva medverka i
plantanskaffningen.
Kommittén betonar, att stor uppmärksamhet måste ägnas åt att erforderligt
plantmaterial finnes att tillgå inom landet till skäliga priser. Vidare
bör produktionen vara inriktad på de lämpligaste växtslagen. Uppgiften
att ansvara för dessa frågor och handha de därmed förenade åtgärderna
bör åvila det centrala samarbetsorganet för verksamheten med jordflyktens
bekämpande.
Åtgärder för att trygga fortbeståndet av skyddsskogar och skyddshäckar.
Vad angår skyddsskogarna — vilkas fortsatta bestånd tryggas genom
bestämmelser i 1948 års skogsvårdslag — erinrar kommittén om att
skogsstyrelsen den 9 maj 1950 avgivit förslag till ändring av skyddsskogarnas
omfattning i de södra delarna av landet. Förslaget innebär, att
skvddsskogsarealen skall mer än fördubblas. Enligt kommitténs åsikt ansluter
sig förslaget väl till de stormskadade och därtill gränsande områden,
vilkas nuvarande och framtida skogsvegetation bör tryggas till förhindrande
av jordflykt. Detta utesluter självfallet icke, att det måhända framdeles
kan visa sig erforderligt att utvidga de föreslagna skyddsområdena eller
att tillskapa ytterligare sådana områden.
Beträffande skyddshäckarna framhåller kommittén, att möjligheterna
för det allmänna att ingripa mot vanvård eller skövling av sådana
häckar äro begränsade till de fall, då desamma ha anlagts med statsbidrag.
I dessa fall uppställes nämligen som villkor för bidraget, att häckarna skola
bevaras och underhållas under viss tid. För häckar, som uppförts utan
statsbidrag, finnes däremot för närvarande icke något ,som helst skydd.
Kommittén diskuterar i anslutning härtill frågan, huruvida häckarna
böra skyddas på liknande sätt som skyddsskogarna. Sina synpunkter på
detta spörsmål sammanfattar kommittén på följande sätt.
Kommittén är i princip införstådd med att införandet av skydd för häckplanteringarna
skulle vara av mycket stort värde. Därmed skulle man bland
annat gardera sig för mer eller mindre tillfälliga svängningar i enskilda
jordägares uppfattning om häckarnas betydelse som skydd mot jordflykten.
Ä andra sidan är det förknippat med stora nackdelar att införa ett dylikt
skydd. Bland annat torde det medföra mycket arbete för de organ, som
skola handha skyddsförfarandet, och förorsaka statsverket icke ringa kostnader.
Med hänsyn härtill bör någon tids erfarenhet först samlas beträffande
planteringsverksamheten och behovet av skyddande lagbestämmelser
för dessa. Skulle det så småningom visa sig att skydd är behövligt, bör man
emellertid icke tveka att införa erforderliga bestämmelser. I en sådan situation
torde även bättre förståelse för ett skyddstörfarande kunna påiäknas
bland jordbrukarna, som nu måhända skulle anse en dylik åtgärd vara
omotiverad. EU definitivt ståndpunktstagande i denna fråga synes utan
12
Kungi. Maj.ts proposition nr 118.
större vådor kunna uppskjutas några år. Kommittén räknar nämligen med
att de flesta av de häckar, som planteras under de närmaste åren, med
största sannolikhet komma att anläggas medelst statsbidrag. Dessa häckar
bli skyddade åtminstone under de första tio åren genom de bestämmelser
om företagens underhåll, vilka kunna meddelas som villkor vid bidragslämnandet.
Behovet av skyddsbestämmelser beror även i mycket hög grad
på den upplysnings- och propagandaverksamhet, som skall framhålla betydelsen
av häckplanteringar. Kan härigenom ett mera allmänt intresse för
plantering av häckar väckas hos jordbrukarna och detta intresse hållas levande,
torde sannolikt behovet av skyddsbestämmelser bli relativt ringa.
Kommittén fick ett .sådant intryck i Danmark, där man icke har några
skyddande bestämmelser.
Upplysnings- och kursverksamhet. Kommittén understryker, att en intensiv
upplysnings- och propagandaverksamhet är en väsentlig
förutsättning för att effektiva skyddsåtgärder av betryggande omfattning
snarast möjligt skola bli vidtagna. Denna verksamhet bör riktas
icke blott till jordbrukare inom de områden, som redan äro utsatta för
sandstormarnas skadeverkningar, utan även till jordbrukare i områden,
där risk föreligger för en dylik jordförstöring. Syftet med verksamheten bör
vara att till allmänheten sprida kännedom om möjliga åtgärder ävensom
om statens stöd. Beträffande sättet för verksamhetens bedrivande anför
kommittén bland annat följande.
Verksamheten synes i huvudsak kunna anordnas på liknande sätt och
under samma former som den allmänna upplysningsverksamheten, vilken
bedrives av hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna. Därutöver
böra emellertid de .särskilda centrala och lokala samarbetsorganen
ägna betydande intresse åt upplysningsverksamheten och taga erforderliga
initiativ på detta område. Inom de lokala organen böra dessa uppgifter närmast
åvila den verkställande tjänstemannen. Under dennes ledning synas
sålunda kunna anordnas särskilda jordbrukardagar, då jordbrukarna erhålla
infonnationer och vägledning i hithörande frågor samt beredas tillfälle
att följa demonstrationsförsök.
Även i övrigt bör man samla jordbrukarna för att öka deras intresse för
åtgärder mot jordflykten och för bildande av skyddsplanteringsföreningar.
Det är angeläget att en planmässigt genomförd skydd,splantering anlägges
inom något område för att tjäna som förevisningsobjekt.
Det skulle vara av värde för upplysningsverksamheten att ha tillgång till
tryckt material för gratisutdelning bland jordbrukarna. Då en broschyr
skulle bli för kostsam bör en mindre trycksak av foldertyp utgivas och
distribueras bland jordbrukarna. Kostnaden härför beräknas av kommittén
till 3 000 kronor.
Slutligen böra radio, pressen och undervisningen vid lantbruks- och lantmannaskolorna
utnyttjas i upplysningsarbetet.
Då bristen på personal, som är förtrogen med problemen rörande jordflyktens
bekämpande, är stor förordar kommittén, att en kurs, förslagsvis
förlagd till Kristianstadstrakten, skall anordnas för att utbilda
dylik personal. Beträffande den närmare utformningen av kursen uttalar
kommittén i huvudsak följande.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Kursen bär anordnas av det tidigare nämnda centralorganet. Antalet deltagare
i kursen torde kunna begränsas till omkring 25. De böra utgöras av
befattningshavare vid hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna i
Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge och Gotlands län samt Kalmar
läns södra område.
Såsom deltagare i kursen kunna från varje län ifrågakomma jordbrukskonsulenten,
den lantbrukskonsulent, som skall bli verkställande tjänsteman
i det lokala samarbetsorganet, och den lantbrukskonsulent eller annan befattningshavare,
vilken inom lantbruksnämnden handhar frågorna rörande
den yttre rationaliseringen. Vidare synes det vara önskvärt, att från vart och
ett av de nämnda länen deltager minst en jordbruks- eller lantbruksinstruktör.
Slutligen torde det böra stå öppet för skogsvårdsstyrelserna att sända
åtminstone någon representant till kursen. Kursen beräknas pågå sex dagar.
Emellertid böra de lantbrukskonsulenter, vilka utsetts till verkställande
tjänstemän inom respektive län, beredas möjlighet att i anslutning till kursen
företaga en gemensam studieresa om högst fyra dagar till Danmark, närmast
Jylland. Som föredragshållare och lärare vid kursen bör kursanordnaren
söka förvärva den främsta sakkunskap, som för närvarande finnes att
tillgå på de olika fackområdena.
Forsknings- och försöksverksamhet. Kommittén erinrar, att en intensiv
forsknings- och försöksverksamhet beträffande förebyggande åtgärder mot
jordflykt pågå i bland annat USA och Danmark. De resultat, som därvid
framkommit, kunna emellertid endast delvis tillämpas på svenska förhållanden.
Det är därför av vikt, att en tillräckligt omfattande inhemsk forsknings-
och försöksverksamhet kommer att bedrivas på området. Upplysningsmaterial,
som grundar sig på landets egna forsknings- och försöksresultat,
utgör nämligen en betydande tillgång vid bekämpandet av jordflykten. Kommittén
föreslår därför, att den nuvarande forsknings- och försöksverksamheten
inom landet skall utvidgas. Därvid böra i första hand sådana problem
utredas, vilka kunna tänkas lämna resultat, som bli av omedelbar nytta för
åtgärderna mot jordflykten. Övriga spörsmål få upptagas senare allt efter
som resurser kunna ställas till förfogande.
Med beaktande härav anser kommittén, att verksamheten till en början
bör inrikta sig på i huvudsak följande frågor.
a) Försök med bandodling av grödor.
b) Försök med anläggande av vindspärrar av höststråsäd i vårsådda hackfruktodlingar.
c) Försök med enkla vindskärmar på öppen slättbygd i östra och mellersta
Skåne, i Blekinge och Halland samt på Öland och Gotland.
d) Försök med träskärmar av olika täthet.
e) Försök med olika slag av häckar.
f) Försök att med kemikalier binda liygbenägen jord.
Anläggningskostnaderna för de under a)—f) angivna försöken komma
enligt kommitténs beräkningar att belöpa sig till 6 400 kronor, varjämte
8 600 kronor böra beräknas såsom årlig kostnad för försökens skötsel. Under
första året skulle den sammanlagda kostnaden för försöken således bli
15 000 kronor enligt följande sammanställning:
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
Anläggnings- |
Årlig |
Medelsbehov |
|||||
kostnad |
kostnad |
första året |
|||||
3 försök med |
bandodlingar av grödor........ |
900 |
900 |
||||
10 » |
vindspärrar av stråsäd........ |
1000 |
— |
1000 |
— |
||
6 » |
> |
enkla vindskärmar............ |
3 600: — |
1200 |
— |
4 800 |
— |
2 » |
> |
träskärmar av olika täthet____ |
1 800: — |
1800 |
— |
||
10 » |
» |
olika växtslag................ |
1 000: — |
600 |
— |
1600 |
— |
3 » |
> |
kemikalier.................... |
900 |
— |
900 |
— |
|
Resekostnader |
2 000 |
— |
2 000 |
—i |
|||
Oförutsedda utgifter ........................ |
2 000 |
2 000 |
— |
||||
Kronor |
6 400:- |
8 600 |
— |
15000 |
— |
Vid denna beräkning har jorderosionskommittén icke medtagit rese- och
traktamentsersättningar för de tjänstemän inom lantbruksnämnder och hushållningssällskap,
som å tjänstens vägnar deltaga i försökens anläggande
och skötsel. Dessa kostnader förutsättas bli ersatta i vanlig ordning från reseanslaget
till det organ, vid vilket ifrågavarande tjänstemän äro anställda.
Kommittén utgår från att den utvidgade forsknings- och försöksverksamheten
skall handhavas av lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök i
samråd med det förut nämnda centrala organet för jordflyktens bekämpande.
Den försökstekniska ledningen av verksamheten bör enligt kommittén lämpligen
knytas till Ugerups försöksgård, där redan försöksverksamhet på ifrågavarande
område bedrives.
Med hänsyn till att försöksprogrammet avses skola utökas och försöksmaterialet
bearbetas anser kommittén det nödvändigt, att lantbrukshögskolan
anställer en assistent med placering på Ugerups försöksgård. Assistenten
bör emellertid icke få årsanställning utan endast tjänstgöra under tiden
den 1 april—den 30 oktober varje år. Hans lön bör utgå i form av månadsarvode.
Organisation. I fråga om organisationen av verksamheten för bekämpande
av jordflykten finner kommittén det lämpligast att man så långt möjligt
bygger på den nuvarande ordningen på området. För att trygga en enhetlig
ledning och planläggning föreslår kommittén emellertid, att särskilda
samarbetsorgan skola inrättas. Innan en närmare redogörelse för innebörden
av dessa förslag lämnas torde kommitténs allmänna synpunkter på organisationsfrågan
och nuvarande förhållanden på området få återgivas. Kommittén
anför härom i huvudsak följande.
Skyldigheten att uppmärksamma och verka för genomförande av de olika
åtgärder, som kunna ifrågakomma mot jordflykten, åvilar för närvarande
ett flertal organ. Detta gäller såväl den lokala som den centrala ledningen.
Någon organisatorisk samordning mellan dessa organ i fråga om planläggning
och utförande av lämpliga åtgärder finnes icke. Detta förhållande
har uppenbarligen icke varit ägnat att stimulera intresset att genomföra
planmässiga bekämpningsåtgärder. Ur den enskildes synpunkt måste det
nämligen framstå som en olägenhet att i samma angelägenhet behöva vända
sig till ett flertal olika organ. Men även ur det allmännas synpunkt torde en
uppdelning på flera organ av närbesläktade uppgifter, som syfta mot samma
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
15
mål, innebära en nackdel, överblicken kan nämligen i sådant fall lätt förloras
eller i varje fall försvåras. Samtidigt känner knappast något organ riktigt
ansvar för verksamhetens ledning i stort. Denna omständighet torde ha
varit en bidragande orsak till att mera omfattande åtgärder till förhindrande
av jordflykten hittills icke kommit till utförande.
De lokala organ, som för närvarande syssla med hithörande frågor, äro
hushållningssällskapen, lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna.
Av dessa bedriva hushållningssällskapen upplysnings- och propagandaverksamhet,
medan lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna främst
handha statsbidrags- och låneverksamheten på ifrågavarande område. Den
centrala ledningen är uppdelad på lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen.
Någon särskild form för samarbete eller gemensam planläggning av verksamheten
mellan ämbetsverken synes icke finnas.
Den nuvarande splittringen av verksamheten på ett flertal organ skulle
uppenbarligen kunna elimineras, därest nya organ skapades. De betydande
ekonomiska värden, som stå på spel genom jordförstöringen, kunna åberopas
såsom motivering för en sådan lösning. Emellertid finnas å andra sidan
många skäl, som tala mot inrättandet av nya organ. Härigenom skulle
vissa delar av de nuvarande organens arbetsområden utbrytas för att samlas
hos de nya organen. Från hushållningssällskapens verksamhet skulle
exempelvis undantagas jordbearbetnings- och gödselfrågor på flygbenägna
jordar, från lantbruksnämnderna den jordpolitiska planeringsverksamheten
på samma slags jordar och från .skogsvårdsstyrelserna skogsplanteringen
inom skyddsskogsområden. Ett dylikt förfaringssätt finner kommittén
vara olämpligt icke minst med hänsyn till det nära samband vissa åtgärder
mot jordflykt ha med lantbruksnämndernas rationaliseringsverksamhet.
Vidare torde man icke kunna undgå gränsfall mellan de nya och de äldre
organen. Tillskapandet av nya organ med egen administration och egna
befattningshavare kommer dessutom att medföra betydande kostnader för
statsverket. En stor del av den sakkunskap, som nu finnes företrädd såväl
inom hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna som skogsvårdsstyrelserna,
måste bli representerad i de nya lokalorganen. Med kännedom
om nuvarande rekryteringssvårigheter till redan bestående lantbruksorgan,
kan man befara att det kommer att visa sig svårt att rekrytera behövlig
fackpersonal till de nya organen. Man torde nämligen icke kunna räkna
med, att personal från de äldre organen skall kunna frigöras i tillräcklig
omfattning för att fylla behovet av sakkunskap i de nyinrättade organen.
Detta betyder självfallet icke, att man behöver avstå från tanken att förstärka
verksamhetens organisation med några enstaka befattningshavare,
därest så skulle anses erforderligt.
Beträffande den lokala or ganisationen anför kommittén att ett
samarbetsorgan bör bildas i varje län, där fara för jordflykt föreligger. I
detta organ böra hushållningssällskapet, lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen
i länet vara representerade ävensom eventuellt andra intressen,
som beröras av verksamheten. Samarbetsorgan skulle i första hand
bildas i Malmöhus, Kristianstads, Hallands, Blekinge och Gotlands län samt
i Kalmar läns södra område. I den mån behov av liknande organ framdeles
skulle visa sig föreligga i andra län, böra sådana kunna bildas även
där.
Det lokala samarbetsorganet anses böra bestå av sju ledamöter. Av dessa
böra jordbrukskonsulenten, länsjägmästaren och lantbrukskonsulenten
16
Knngl. Maj.ts proposition nr 118.
vara självskrivna. Dessutom skola hushållningssällskapet, lantbruksnämnden
och skogsvårdsstyrelsen äga utse en ledamot var, varjämte Kungl.
Maj :t skall tillsätta en ordförande. Det bör vidare stå öppet för samarbetsorganet
att vid behov inkalla särskild expertis, såsom representanter för
forsknings- och försöksverksamhet, skogs- och betesvårdsföreningar, där
sådana finnas, m. fl. Samarbetsorganet bör lämpligen benämnas jordvårdskommittén
med tillägg av länsnamnet.
Angående de uppgifter, som skola åvila jordvårdskommittén, framhålles
i betänkandet, att kommittén skall ha ledningen av och ansvaret för
att behövliga initiativ och åtgärder vidtagas till förhindrande av jordförstöring.
Vidare bör den tillse, att beslutade åtgärder genomföras. Den skall
uppgöra årliga planer för verksamheten, planera skyddsåtgärder för områden,
som äro utsatta för sand- och jordflykt, bevilja lånegarantier och bidrag
ur rationaliseringsanslaget för anläggande av skyddsplanteringar, bedriva
upplysning och propaganda för åtgärder av olika slag, som förhindra
eller minska risken för jordförstöring, beräkna plantbehovet för skyddsplanteringar
och vidtaga åtgärder för att tillgodose detta behov. Vidare bör
det ankomma på kommittén att beakta behovet av insatser från försöksverksamhetens
sida. Det får anses självklart, att länsorganen, var och en
inom sitt speciella område, skola medverka till att lösa planlagda åtgärder,
men jordvårdskommittén bör tillse, att samordning och samarbete äger
rum mellan de skilda grenarna av verksamheten. I sin verksamhet skall
jordvårdskommittén vara underställd det centrala samarbetsorgan, vilket
skall beröras närmare i det följande.
En jord vårdskommitté beräknas behöva sammanträda ungefär sex gånger
om året och dessutom i viss omfattning företaga resor inom verksamhetsområdet.
Den bör inom sig utse ett arbetsutskott, lämpligen på tre personer,
för handläggning av rutinfrågor och andra ärenden, som ej äro av
principiell eller eljest större betydelse.
För att arbetet inom samarbetsorganet skall kunna bedrivas effektivt,
föreslås i betänkandet att i varje jordvårdskommitté skall finnas en befattningshavare
såsom verkställande tjänsteman. Denna funktion bör kunna
anförtros åt en av lantbrukskonsulenterna. Befattningshavaren skall ha
såsom uppgift att — i samråd med jordbrukskonsulenten — bedriva upplysning
och propaganda, att verka för bildande av planteringsföreningar,
att i nära kontakt med lantbruksnämndens arbete med fastighetsombildningen
uppgöra skyddsplanteringsplaner, att vara föredragande inför samarbetsorganet
framför allt i låne- och bidragsfrågor samt att i övrigt handha
de löpande göromålen.
Jorderosionskommittén har övervägt, om det i stället för att tillsätta en
befattningshavare i varje län skulle vara bättre att avdela en befattningshavare
för Malmöhus och Hallands län, en för Kristianstads och Blekinge
län samt en för södra Kalmar län och Gotland, vilkas arbetsuppgifter uteslutande
skulle bestå i att bekämpa jordflykten. Härvid har kommittén
emellertid ansett det förstnämnda alternativet vara att föredraga. Arbets
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 118.
17
uppgifterna på området få nämligen anses vara ganska säsongbundna och
till följd härav kan bland annat antagas att befattningshavaren ofta måste
samtidigt vara närvarande i båda de län, som utgöra hans verksamhetsområde.
Kommittén finner det därför vara en bättre lösning, att i varje län
låta en befattningshavare få ansvaret för jordflyktens bekämpande, varvid
denna verksamhet skall vara hans primära arbetsuppgift. Endast i den
mån hans arbetsinsats icke erfordras för detta ändamål, skall befattningshavaren
kunna tagas i anspråk för andra arbetsuppgifter. Man kan enligt
kommittén räkna med att befattningshavarna i Malmöhus och Kristianstads
län behöva ägna den huvudsakliga delen av sin arbetstid åt samarbetsorganets
uppgifter. Inom övriga aktuella län torde däremot behovet
av arbetskraft bli mindre. Kommittén förutsätter, att befattningshavaren
icke behöver ha något särskilt kansli utan att kansligöromålen skola kunna
skötas vid lantbruksnämnden.
För att samarbetsorganet skall erhålla så goda förutsättningar som möjligt
att utöva sin funktion har jorderosionskommittén övervägt, i vilken omfattning
det bör kunna överlåtas på detsamma att bevilja lån och bidrag
i sådana ärenden, där detta för närvarande ankommer på lantbruksnämnden
eller s ko gs vå r d s s tyr elsen. En sådan åtgärd anses bli av väsentlig betydelse
för organets auktoritet och dess möjligheter att leda och ansvara
för verksamheten. Kommittén finner det icke förbundet med några olägenheter,
ifall samarbetsorganet hädanefter skulle få bevilja lånegarantier och
bidrag jämlikt rationaliseringskungörelsen för anläggandet av skyddsskogar
och för plantering utav skyddshäckar. Därigenom skulle organet kunna
fatta beslut beträffande det statliga stödet för de åtgärder, som i mångt
och mycket torde komma att sätta sin prägel på verksamheten. Därest beslutanderätten
överlåtes, vilket förutsätter en ändring i rationaliseringskungörelsen,
föreslår kommittén, att Kungl. Maj :t lämpligen för varje år
på förslag av det centrala samarbetsorganet i rationaliseringsanslaget upptager
ett visst belopp till bidrag vid anläggandet av skyddsskogar och
skyddshäckar. Det belopp, som skulle behöva upptagas för detta ändamål,
torde enligt kommittén kunna beräknas till cirka 150 000 kronor om året.
Beträffande ersättningen till ledamöter i jordvårdskommitté uttalas i
betänkandet, att till icke självskrivna ledamöter bör utgå arvode enligt
samma regler som till ledamöter i lantbruksnämnderna. Ordföranden bör
dessutom erhålla ett särskilt årsarvode på förslagsvis 500 kronor. Med hänsyn
till att befattningen såsom verkställande tjänsteman i jordvårdskommitté
kommer att få självständig karaktär och vara förenad med stort ansvar
anser jorderosionskommittén, att jämväl innehavaren av denna befattning
bör tillerkännas ett särskilt arvode. Detta bör emellertid differentieras
med beaktande av arbetsuppgifternas omfattning i de olika länen
samt förslagsvis utgå med 800 kronor om året i Skånelänen och med 400
kronor i de övriga länen. Resekostnads- och traktamentsersättning till ledamöterna
och verkställande befattningshavaren bör bestämmas efter enahanda
grunder som för ledamöter i lantbruksnämnderna.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 118.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
Ett genomförande av jorderosionskommitténs förslag skulle enligt kommittén
göra det nödvändigt att öka antalet lantbrukskonsulentbefattningar
inom lantbruksorganisationen. Behovet av personalförstärkningen uppskattas
i betänkandet till tre lantbrukskonsulenter i lönegrad Ce 26. Vidare
bör biträdespersonalen vid lantbruksnämnderna utökas med tre kontorsbiträdestjänster
i reglerad befordringsgång.
Vad angår utformningen av den centrala organisationen uttalar
jorderosionskommittén att den, av samma skäl .soxn anförts i samband
med behandlingen av den lokala organisationen, anser det lämpligast, att ett
samarbetsorgan skall skapas för den centrala ledningen av verksamheten.
I detta organ, statens jordvårdsnämnd, böra — förutom representanter för
lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen — även annan sakkunskap och andra
intressen såsom det praktiska jordbruket samt forsknings- och försöksverksamheten
vara företrädda.
Rörande nämndens uppgifter anföres i betänkandet att nämnden skall
inom landet ha ledningen och ansvaret för att behövliga åtgärder vidtagas
mot jordförstöring samt vid behov taga initiativ till dylika åtgärder ävensom
uppgöra årliga planer för verksamhetens bedrivande och i anslutning
härtill hos Kungl. Maj :t göra framställning om erforderlig medelsanvisning.
På nämnden bör vidare ankomma att fördela anslagen för verksamheten
bland jordvårdskommittéerna och meddela dessa erforderliga anvisningar.
Nämnden skall tillse, att de underställda lokalorganen bedriva sin verksamhet
enligt utfärdade direktiv och att jordvårdskommittéer, vilkas verksamhetsområden
gränsa intill varandra, utföra sitt arbete med erforderlig hänsyn
till behovet av samordning. En viktig uppgift blir dessutom att sörja för
att plantbehovet till skyddsplanteringar blir tillgodosett. Tillika bör det ankomma
på nämnden att noga följa de resultat, som framkomma inom forsknings-
och försöksverksamheten, och tillse att dessa resultat bli tillgodogjorda
inom verksamheten. I övrigt bör nämnden verka för att forskningen
och försöksverksamheten i görligaste mån utreda oklara problem.
Jorderosionskommittén förordar, att nämnden skall bestå av fem utav
Kungl. Maj :t förordnade ledamöter, av vilka Kungl. Maj:t skall ulse en att
vara ordförande. Lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen skola hos Kungl.
Maj :t äga föreslå vardera en ledamot i nämnden. I övrigt bör nämnden få
isådan sammansättning, att olika intressen bli företrädda och att nämnden
kommer att besitta insikter inom de för verksamheten viktigaste fackområdena.
Kungl. Maj :t bör tillika förordna sekreterare åt nämnden. Ledamöterna
och sekreteraren synas icke böra utses för längre tid åt gången än
tre år.
Nämnden beräknas behöva sammanträda cirka fyra gånger om året. Därjämte
torde vissa resor bli erforderliga för att nämnden skall kunna hålla
kontakt med verksamheten och däri förekommande problemställningar. Det
bör kunna uppdragas åt ordföranden att handlägga sådana ärenden av mera
brådskande natur, som icke äro av principiell betydelse eller eljest av större
vikt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
19
Jorderosionskommittén föreslår, att till nämndens ledamöter och sekreterare
skola utgå årsarvoden med 1 800 kronor till ordföranden, 500 kronor
till envar av nämndens övriga ledamöter samt med 1 200 kronor till dess
sekreterare. Vidare bör resekostnads- och traktamentsersättning tillkomma
ledamöterna och sekreteraren vid sammanträden och förrättningar för uppdragets
fullgörande.
Statsbidrag vid plantering av skyddsskogar och skyddshäckar. Beträffande
det statliga stödet för anläggande av skyddsskogar erinrar jorderosionskommittén
om att hithörande bestämmelser återfinnas dels i kungörelsen den
11 juli 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre
rationalisering och dels i kungörelsen den 21 maj 1948 (nr 239) angående
bidrag och lån till vissa skogsförbättrande åtgärder. Enligt sistnämnda kungörelse
kan vid anläggning av skyddsskogar — under förutsättning att åtgärden
är ekonomiskt motiverad med hänsyn till önskvärdheten att vinna
nöjaktig skogsproduktion på marken — skogsvårdsstyrelse bevilja bidrag
ur statens skogsförbättringsanslag med högst 50 •— i vissa undantagsfall
högst 60 —- procent av kostnaden. För återstoden av anläggningskostnaden
kan lån erhållas ur statens skogslånefond. Lånesumman får dock för en och
samma låntagare ej överstiga 10 000 kronor.
För anläggning av skyddsskogar i övriga fall ävensom för plantering av
skyddshäckar kan lantbruksnämnden enligt bestämmelserna i rationaliseringskungörelsen
bevilja lånegaranti. Statsbidrag för anläggande av skyddsskog eller
skyddshäckar utgår enligt rationaliseringskungörelsen normalt med belopp
motsvarande 40 procent av den av lantbruksnämnden godkända kostnaden.
Nämnden äger emellertid besluta att bidraget, exempelvis på grund av brukarens
ekonomiska ställning, skall utgå med lägre belopp än 40 procent. Å
andra sidan kan nämnden också medgiva högre bidrag, därest företaget på
grund av planerad yttre rationalisering skall utföras på mera kostsamt sätt
än som eljest varit erforderligt eller en höjning av bidraget i övrigt befinnes
skälig på grund av särskilda omständigheter.
Av den nu lämnade redogörelsen för låne- och bidragsverksamheten framgår,
att vid anläggandet av skyddsskog stöd ibland kan utgå enligt skogslagstiftningens
och ibland enligt rationaliseringskungörelsens bestämmelser.
Gränsdragningen mellan de fall då den ena eller den andra författningen
skall tillämpas sker — enligt vad jorderosionskommittén inhämtat från skogsstyrelsen
— så att skogsförbättringsanslaget användes i de fall, då nuvärdet
av alla framtida neltoavkastningar (W-värdct) av skogen med tillägg av
värdet av det skydd, som beredes närliggande skogsmarker, ej understiger
nuvärdet av samtliga kulturkostnader (C-värdet) för densamma. I övriga
fall utgår stöd enligt rationaliseringskungörelsens bestämmelser. Delta innebär,
att rationaliseringsanslaget mera sällan kommer att tagas i anspråk. Det
torde nämligen kunna antagas alt den mark, varpå skyddsskogarna komma
alt anläggas, i regel är av tillräckligt hög bonitet för att medgiva nöjaktig
skogsproduktion. Skogsstyrelsens uppdelning av användningsområdet för
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
skogsförbättrings- och rationaliseringsanslaget synes ändamålsenlig och
praktisk samt icke behöva innebära några olägenheter, särskilt med tanke
på kommitténs förslag om inrättandet av särskilda lokala samarbetsorgan.
Kommittén framhåller emellertid, att enligt nuvarande bestämmelser den
normala bidragsprocenten blir lägre vid plantering av skyddsskogar på den
sämsta jorden än då planteringen sker på mark av högre bonitet. Ett omvänt
förhållande skulle vara rimligare. Kommittén förutsätter därför att,
då rationaliseringskungörelsen skall tillämpas, lågt markvärde och planteringsåtgärdens
syfte att bereda skydd åt åkerjorden skola vara att anse såsom
sådana särskilda omständigheter, vilka göra det skäligt att höja bidraget
utöver de eljest normala 40 procenten.
Vad beträffar statsbidrag vid plantering av skyddshäckar beröras i betänkandet
till en början anläggningskostnaderna. Dessa betecknas som förhållandevis
måttliga. Att mera exakt angiva deras storlek förklaras tämligen
svårt, då erfarenheterna härom hittills äro ganska ringa. Kostnaderna äro
nämligen beroende av ett flertal faktorer såsom växtslaget, markbeskaffenheten
och näringstillståndet på växtplatsen, i vad mån särskilda planteringsmaskiner
kunna begagnas m. m. Jorderosionskommittén har sökt göra en
beräkning av dessa kostnader vid plantering av en enkelradig häck av ett av
de dyraste växtslagen nämligen oxel. Härvid har förutsatts att två- till treåriga,
i regel omskolade plantor komma till användning, planterade med en
meters avstånd. Anläggningskostnaden har under dessa och i övrigt tämligen
vanliga förhållanden beräknats till omkring 250 kronor per kilometer.
Utöver anläggningskostnaderna tillkomma med skiftande förhållanden varierande
utgifter för hjälpkulturer, ogräsrensning och annan skötsel av häckarna
under ett antal år framåt. Vid beräknandet av statsbidrag och lån inräknas
för närvarande icke dessa utgifter, som äro att anse som underhållsåtgärder,
i anläggningskostnaderna. I betänkandet föreslås icke någon ändring
härutinnan.
Ehuru således kostnaderna för själva planteringen av häckar icke äro särskilt
stora, torde dock — enligt vad i betänkandet uttalas — statsbidrag obestridligen
stimulera till dylik planteringsverksamhet främst vid de mindre
jordbruken. Bidrag torde jämväl ha betydelse på grund av den ökade tilltro
till åtgärdernas lämplighet, som den enskilde erhåller då staten är beredd att
lämna ekonomiskt bistånd för deras utförande.
Jorderosionskommittén anser det vara angeläget, att jordbrukarna stimuleras
till att bilda skyddsplanteringsföreningar. Dessa föreslås skola få högre
bidrag för planteringsföretag än enskilda jordbrukare. I betänkandet anföres
härom.
På grund av det betydligt mera verksamma, snabba och omfattande skydd,
som kan erhållas genom en kollektiv planteringsverksamhet, måste det
framstå som fullt motiverat, att det allmänna i ekonomiskt avseende kraftigare
stöder sådana företag än mera isolerade planteringsarbeten. Jorderosionskommittén
vill därför föreslå, att en skyddsplanteringsförening, genom
vars verksamhet ett åtminstone i det närmaste fullständigt skydd mot jordflykten
beräknas bli uppnått, skall erhålla statsbidrag med normalt 65 pro
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
cent av den godkända kostnaden för anläggandet av skyddshäckar. Om icke
ett fullständigt skydd kan beräknas bli uppnått men dock ett relativt gott
skydd erhålles, bör ökningen av statsbidraget i motsvarande mån minskas.
Vid bedömandet av vilket skydd, som en förenings planteringsverksamhet
kommer att medföra, blir naturligtvis den omfattning, vari traktens jordbrukare
anslutit sig till föreningen av avgörande betydelse. Men även andra
omständigheter torde härvid komma att få beaktas. Dessa torde emellertid
i regel komma att innefattas i den detaljplanering, som regelmässigt skall
fordras för att den tekniska planen för åtgärden skall kunna uppgöras. Den
anslagsbeviljande myndigheten måste godkänna planen för att statsbidrag
över huvud taget skall kunna erhållas. För att rationaliseringskungörelsen
skall få tillämpas på det sätt nu föreslagits, torde någon ändring av kungörelsen
knappast vara behövlig. Däremot böra statsmakterna uttala, att ifrågavarande
fall bör innefattas i de särskilda omständigheter, som enligt kungörelsen
motivera en höjning av statsbidraget.
Jorderosionskommittén föreslår vidare, att Kungl. Maj :ts prövningsrätt i
vissa fall beträffande bidrag vid anläggande av skyddsskogar och skyddshäckar
enligt rationaliseringskungörelsen skall överflyttas till jordvårdskommittéerna.
Härmed avses de fall, då bidrag&sökande är ägare eller brukare
av jordbruk med över 20 hektar åker samt då sökande är förening, som bildats
för anläggande av skyddsskogar och skyddshäckar. Såsom förutsättning
för att bidrag skall kunna erhållas i nämnda fall fordras, att det framstår
som ett allmänt intresse av betydenhet att planteringsåtgärden kommer
till stånd. Denna förutsättning torde väl i regel vara uppfylld, då
fråga är om föreningar, men måste uppenbarligen prövas från fall till fall i
fråga om planteringsåtgärder vid enstaka fastigheter av nyssnämnd storlek.
På grund av kommitténs förslag att bidragsprocenten till föreningar
skall graderas allt efter den väntade effekten av deras verksamhet samt
även av andra skäl synes en överflyttning av prövningsrätten vara motiverad.
På jordvårdsnämnden bör sedan ankomma att utfärda de anvisningar,
som fordras för att bidragsreglerna skola tillämpas likformigt i samtliga
län.
Jorderosionskommittén finner slutligen anledning att överväga bidragsreglerna
vid ett speciellt slag av jordförbättringsåtgärder, nämligen bortforslingen
av stengärdesgårdar. Ett dylikt arbete kan stundom bli nödvändigt
för att brukningsskiftena skola kunna omläggas att i sin längdutsträckning
ligga vinkelrätt mot den huvudsakliga vindriktningen ävensom för att
möjliggöra en ändamålsenlig häckplantering. Enligt vad kommittén inhämtat
av lantbruksstyrelsen är bortforslandet av stenar i detta fall icke
alt hänföra till stenröjning i den i rationaliseringskungörelsen avsedda mening,
vartill statsbidrag utgår med normalt 40 procent. Med stenröjning
enligt rationaliseringskungörelsen skulle närmast avses undanforslandet av
stenar, som äro utspridda på brukningsskiften. Vad här åsyftas äro emellertid
de fall, då bortforslandet av stengärdesgårdarna utgör en nödvändig
förutsättning för alt åstadkomma etl effektivare skydd. För sådana åtgärder
utgår för närvarande statsbidrag med allenast 25 procent av den godkända
kostnaden. Det synes kommittén angeläget, alt det allmänna i högre
22
Kangl. Maj.ts proposition nr 118.
grad än eljest skall stimulera och underlätta dessa åtgärder genom att likställa
desamma med stenröjning i rationaliseringskungörelsens mening. Såsom
förutsättning för det högre bidraget bör givetvis fortfarande gälla, att
åtgärden är ekonomiskt försvarlig.
Kostnadsfrågor. Kostnaderna för upplysningsverksamheten
inskränka sig enligt jorderosionskommittén till ett engångsanslag av 3 000
kronor för utgivande och distribution av en upplysningsskrift.
Vidare räknar kommittén med en engångsutgift av omkring 6 500 kronor
för en utbildningskurs samt för en studieresa till Danmark i anslutning
härtill. Av beloppet avses 1 800 kronor för studieresan. Återstoden,
4 700 kronor, fördelar sig med 3 600 kronor på resekostnads- och traktamentsersättningar
åt kursdeltagarna och med 1 100 kronor på övriga omkostnader
såsom utgifter för demonstrationsresor, arvoden och reseersättningar
till föredragshållare samt kostnader för undervisnings- och demonstrationsmaterial.
Beträffande kostnaderna för forsknings- och försöksverkis
a mheten föreslår kommittén, att ett anslag av 19 200 kronor
skall ställas till förfogande för verksamheten under första året. Därav skola
6 400 kronor utgöra en engångsutgift för försöksanläggningar. Av återstående
beloppet, 12 800 kronor, avse 4 200 kronor arvode till en extra assistent
och 8 600 kronor årliga försökskostnader.
Medelsbehovet för verksamhetens organisation uppskattar
kommittén till sammanlagt 91 200 kronor om året. Avlöningskostnaderna
ha därvid beräknats efter ett rörligt tillägg av 12 procent. Av beloppet
hänföra sig 11 000 kronor till statens jordvårdsnämnd, 30 000 kronor
till sex lokala jordvårdskommittéer samt 50 200 kronor till avlöningar
åt tre lantbrukskonsulenter och tre kontorsbiträden. De båda förstnämnda
beloppen avses huvudsakligen skola täcka utgifterna för arvoden samt för
rese- och traktamentsersättning.
Det sammanlagda medelsbehovet upptages sålunda till (3 000 -f- 6 500 -f19
200 11 000 + 30 000 -f- 50 200 =) i runt tal 120 000 kronor. Därav
utgöra cirka 16 000 kronor engångsutgifter.
Slutligen förutsättes i betänkandet, att ett årligt belopp av 150 000 kronor
av rationaliseringsanslaget skall ställas till förfogande för bidrag till anläggande
av skvddsskogar och skyddshäckar.
Yttrandena.
Allmänt. Behovet av intensifierade åtgärder för bekämpande av sand- och
jordflykten vitsordas nästan genomgående i yttrandena. Med undantag för
den ifrågasatta organisationen tillstyrkas även de förslag, som kommittén
framlagt, i så gott som samtliga yttranden helt eller i huvudsak.
Beträffande de yttranden, där mera allmänna synpunkter anförts, kan
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
nämnas, att lantbruksstyrelsen förklarar sig finna det synnerligen angeläget
att verksamheten för bekämpande av jord- och sandflykten skall ökas. Åtgärderna
böra därvid i första hand inriktas på att avhjälpa de klart framträdande
bristerna, såsom otillräcklig tillgång på plantmaterial och på särskild
personal för verksamheten, otillräckliga resurser för upplysning och
propaganda samt otillräckligt statligt stöd enligt gällande bidragsbestämmelser.
Styrelsen har funnit jorderosionskommitténs förslag i nämnda hänseenden
i allt väsentligt ägnade att åstadkomma en önskvärd intensifiering.
Styrelsen understryker att lantbruksnämnderna i sin planeringsverksamhet
böra giva förtursrätt för områden med sand- och jordflykt, så att behovet
av skyddsskogar med kompletterande häcksystem kan klarläggas och åtgärder
för att trygga tillgång på mark för skyddsskogar snabbt komma
att vidtagas. Detta gäller icke minst om även reglering av brukningsenheterna
blir nödvändig. Det grundläggande planeringsarbetet torde redan vara
utfört inom de typområden, där vinderosion förekommer. Vad detaljplaneringen
beträffar är det av särskild vikt att gynnsamma förutsättningar skapas
för de åtgärder, som kommittén sammanfattat under begreppet markvård
inom jordbruksdriften (jordbrukstekniska åtgärder).
Riksförbundet Landsbygdens folk vitsordar betydelsen av att effektiva
åtgärder vidtagas i syfte att i möjligaste mån förhindra ytterligare skadegörelse
genom vinderosion. Förbundet ansluter sig därför i huvudsak till
de förslag, som framlagts i betänkandet. Då stor tvekan ännu synes råda
beträffande de lämpligaste metoderna vid utförande av dessa åtgärder
torde det emellertid vara berättigat att gå till verket med en viss försiktighet.
Förbundet erinrar om att det i betänkandet påpekas, att intresset bland
jordbrukarna för planteringsåtgärder är mycket stort, men också anmärkes,
att vår erfarenhet om häckplantering är otillräcklig och att brist råder på
sakkunnig och på området tränad personal. Under sådana omständigheter
anser förbundet en allt för stark forcering av arbetet icke vara att rekommendera.
Visar det sig efter några år exempelvis, att det valda häckmaterialet
ej varit det lämpligaste, eller framkomma genom försöks- och forskningsverksamhet
nya och enklare metoder för skydd mot sand- och jordflykt,
kunna förhastade åtgärder skada den positiva inställning, som nu finnes
hos jordbrukarna.
Lantbruksakademien framhåller att den översikt, som i betänkandet lämnats
över vinderosionsproblemen, huvudsakligen avser förhållandena inom
de sydsvenska sandj ordsområdena, där dessa problem i första hand ha aktualitet.
Tydligt är, att jordflykten där har sådan omfattning, att densamma
och därav beroende frågor måste uppmärksammas samt att särskilda åtgärder
mot vinderosionen bli nödvändiga. Emellertid saknas mera konkreta
uppgifter om den skadegörelse, som skett i olika fall. En uppskattning
av .skadornas storlek måste bli mycket osäker. Det kan därför befaras,
alt de framlagda beräkningarna lett till att jorderosionskommittén
överdrivit storleken och omfattningen av skadorna. Även för sökskollegiet —
till vars yttrande lantbruksbögskolans lärarkollegium anslutit sig i allt vä
-
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
sentligt -— anser, att det förefaller som om vissa av jorderosionskommitténs
uPP§''^er rörande skadeverkningarna ge en något överdriven bild av skadornas
omfattning.
Å andra sidan framhåller lantbruksnämnden i Kalmar läns södra område,
att jorderosionskommitténs inventering av den skadelidande arealen troligen
givit för lågt resultat. På Öland ha skadeverkningarna genom sandoch
jordflykt sannolikt redan nu avsevärt större omfattning än vad inventeringen
utvisar. Flygbenägenheten hos sandjordarna, vilka på Öland förekomma
i stor utsträckning, kommer dessutom att öka genom den intensiva
odlingen och jordbearbetningen. Med hänsyn till dessa förhållanden synes
det nämnden angeläget och väl motiverat, att åtgärder snarast skola vidtagas
från det allmännas sida för att intensifiera kampen mot sand- och
jordflykten.
Beträffande de olika avsnitten av förslaget anföres i övrigt i yttrandena
i huvudsak följande.
Samverkan mellan jordbrukarna för bekämpande av sandstormarna. Förslaget
att samverkan mellan jordbrukarna för bekämpande av sandstormarna
i första hand skall åstadkommas på frivillighetens väg
har helt eller i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga
de yttranden, där frågan berörts, med undantag av yttrandet från skogsvårdsstyrelsen
i Hallands län.
Sålunda understryker till exempel Sveriges lantbruksförbund, att möjligheter
till tvångsåtgärder icke böra skapas för närvarande. Liksom kommittén
anser förbundet, att det måste möta avsevärda svårigheter att övervaka
eventuella tvångsåtgärder. Vidare synes man i de berörda trakterna
numera inse jordförstöringens faror bättre än för endast något år sedan.
Förbundet framhåller .slutligen att en åtgärd som till exempel omläggning
av skiften är av så ingripande art, att den ej torde kunna genomföras annat
än på frivillighetens väg och med stöd av en viss entusiasm, so.m ej
kommer till uttryck, om tvång föreligger. Lantbruksstyrelsen framhåller,
att en fullt genomförd samverkan mellan jordbrukare inom ett av vinderosion
berört område torde vara oundgänglig om motåtgärderna skola kunna
genomföras effektivt. Det är visserligen ovisst om sådan samverkan alltid
skall kunna nås utan tvingande bestämmelser. Av de skäl som kommittén
anfört, bör verksamheten emellertid tills vidare ordnas helt på frivillighelens
grund. Det torde få förutsättas att kommittén under sitt fortsatta utredningsarbete
— liksom även lantbruksstyrelsen — följer utvecklingen
med uppmärksamhet och lägger fram förslag till de ändringar av bestämmelserna,
vartill förhållandena kunna föranleda. Om så blir nödvändigt
får man såsom kommittén framhållit med hänsyn till frågans betydelse icke
rygga för att senare införa tvingande bestämmelser.
Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län anser däremot skäl föreligga för att
inom ett område en majoritet, som önskar genomföra läplaniering, skall
kunna tvinga minoriteten att deltaga i företaget. Majoriteten bör därvid ut
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
göra minst två tredjedelar av antalet markägare inom området och representera
minst två tredjedelar av arealen.
Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att vid anläggandet av
skyddsskogar och häckplanteringar olika åsikter kunna komma att framläggas
av företrädare för jordbruk, skogsbruk och naturskydd. Därvid kunna
ej endast växtvalet utan även placeringen av skogarna och häckarna
tänkas föranleda intressemotsättningar. Det synes därför önskvärt, att en
generalplan upprättas för åtgärder inom skyddsskogsområdena. Därvid
böra representanter för berörda intressen beredas tillfälle att framlägga sina
synpunkter innan detaljarbetet igångsättes.
Jorderosionskommitténs förslag, att skyddsplanteringsföre
n i n g a r skola bildas med uppgift att verkställa och upprätthålla planteringarna
tillstyrkes genomgående i de yttranden, som berört detta spörsmål.
Hallands läns hushållningssällskap anmärker dock, att skyddsplanteringar
många gånger torde kunna ordnas av enskilda jordbrukare eller av
några grannar gemensamt utan förenings bildande.
Några remissinstanser framställa vidare erinringar mot de föreslagna
normalstadgarna för skyddsplanteringsföreningarna. Bland annat framhåller
skogsstyrelsen att förslaget bör omarbetas i vissa delar, därest riksdagen
bifaller propositionen nr 34/1951 med förslag till lag om ekonomiska föreningar,
m. m.
I anslutning härtill upptaga lantbruksnämnderna i Malmöhus, Kristianstads
och Hallands lån ävensom hushållningssällskapet i förstnämnda län
frågan angående förhållandet mellan rågrannar vid plantering
av skyddshäckar i ägogräns. De påpeka att vid sådan plantering kunna
uppstå problem rörande fördelning av kostnaderna och reglering av
eventuellt skadestånd mellan grannarna. Då dessa problem icke behandlats
i betänkandet, anse nämnda remissinstanser det angeläget att desamma
skola utredas närmare. Att — såsom jorderosionskommittén tydligen gjort
— förutsätta att de skola kunna lösas på frivillighetens väg, finner lantbruksnämnden
i Hallands län vara väl optimistiskt. Därest de prövats mera
ingående av kommittén, synes det nämnden tvivelaktigt, om frivillig samverkan
hade kunnat rekommenderas före tvångsbestämmelser. Hushållningssällskapet
och lantbruksnämnden i Malmöhus län anse, att en utredning
rörande dessa frågor bör bli en primär uppgift för den centralorganisation,
åt vilken jordvårdsverksamheten blir anförtrodd.
Jorderosionskommitténs förslag beträffande förhållandet mellan
jordägare och ar rendator i samband med åtgärder mot jordflykt
har berörts endast i några yttranden och därvid i huvudsak tillstyrkts.
Lantbruksakademien anser dock, att jordägare icke för närvarande
bör åläggas a,It ersätta arrendator för utförda skyddsplanteringar.
Frågan om sådan skyldighet bör enligt akademien bli beroende av resultatet
av de försök, som förutsättas komma alt bedrivas rörande olika slag
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
av markvård. Lantbrnksshjrelsen anser att frågan om ersättning för skyddshäckplantering
bör regleras på sätt kommittén föreslagit men att det däremot
icke är klarlagt, alt för närvarande något ytterligare tillägg till 17 g
arrendelagen behövs.
Plantanskaffning. Jorderosionskommitténs förslag angående plantanskaffning
har i stort sett ej föranlett några erinringar i yttrandena.
Åtgärder för att trygga fortbeståndet av skyddsskogar och skyddshäckar.
Spörsmålet om åtgärder för att bevara gjorda skyddsplanteringar beröres
endast i ett fåtal yttranden och tilistyrkes därvid. Bland andra uttalar lantbruksnämnden
i Blekinge län, att bevarandet av befintliga skyddsskogar
och skyddshäckar måste anses minst lika viktigt som anläggandet av nya.
Skogsstyrelsen framhåller, att ett säkrande av skyddsskogarnas bestånd
inom en vidare räjong av de jordflyktsbenägna områdena ur bekämpningssynpunkt
är en lika viktig åtgärd mot sand- och jordflykten som plantering
av häckar och andra åtgärder av jordbrukskaraktär.
Kristianstads läns hushållningssällskap understryker vikten av att de
skyddsskogar och skogsbälten, som planterats med statsmedel, icke få huggas
bort eller förstöras utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Sällskapet instämmer
vidare i jorderosionskommitténs förslag, att enskilda skyddshäckar
ej skola vara underkastade de kontrollbestämmelser, som gälla för
skyddsskogarna. Den enskilde jordbrukaren måste så långt möjligt ha fria
händer att ordna med sina skiftesgränser och skyddshäckar. Det kan dock
enligt sällskapet ifrågasättas, om det ej vore lämpligt att låta häckplantering
i ägogränserna falla under samma bestämmelser, som gälla för skyddsskogarna.
Lantbruksstyrelsen delar jorderosionskommitténs mening att lagbestämmelser
om skydd för skyddshäckar icke nu böra fastställas utan att någon
tids erfarenhet först bör inhämtas för att klarlägga, huruvida häckarna
kunna väntas bli bibehållna och underhållna genom frivilliga åtaganden.
Visar sig så icke vara fallet, böra lagbestämmelser införas framdeles.
Slutligen framhåller Sveriges lantbruksförbund, att frågan om införandet
av tvångsbestämmelser för att bevara skyddsplanteringarna logiskt hör
samman med motsvarande spörsmål rörande anläggandet av skyddshäckar-.
Att införa tvångsbestämmelser för att upprätthålla skyddshäckar men ej
för att anlägga sådana måste vara opsykologiskt och leda till orättvisor.
Dylika regler skulle medföra att den, som helt och hållet vägrar att deltaga
i skyddshäckplantering, kommer i en friare och bättre ställning än
den, som frivilligt anlagt en skyddshäck men kanske senare på grund av
brist på arbetskraft eller av andra orsaker har svårigheter att vidmakthålla
den.
Upplysnings- och kursverksamhet. Värdet av en intensiv upplysningsverksamhet
beträffande åtgärderna till skydd mot sand- och
jordflykten vitsordas genomgående i de yttranden, som berört frågan. Så
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
lunda finner Sveriges lantbruksförbund det synnerligen angeläget, att upplysningsverksamheten
kommer att bedrivas i sådan omfattning, att de frivilliga
åtgärderna bli av verklig betydelse. Förbundet framhåller därför vikten
av att erforderliga statsmedel ställas till förfogande för verksamheten.
Statskontoret anser sig emellertid icke kunna biträda jorderosionskommitténs
förslag, att en upplysningsskrift rörande jordflyktens bekämpande
skall utgivas. I stället bör man enligt ämbetsverket utnyttja möjligheterna
att genom artiklar i tidningar och facktidskrifter samt genom direkt upplysningsverksamhet
sprida kännedom om lämpliga motåtgärder mot sandstormarna.
Ämbetsverket erinrar i detta sammanhang om att tidigare förslag
om en upplysningsskrift av delvis liknande slag icke vunnit statsmakternas
bifall (prop. nr 77/1947 s. 14; r. skr. nr 427).
Vissa av remissinstanserna ha vidare framställt smärre erinringar och
önskemål rörande ifrågavarande avsnitt av förslaget.
Blekinge läns hushållningssällskap anför att upplysningsverksamheten
beträffande de markvårdande åtgärderna bör bedrivas under nära beaktande
av övriga frågor avseende driftsrationaliseringen inom jordbruket. Med
hänsyn härtill synes det sällskapet mest ändamålsenligt, att ifrågavarande
upplysningsverksamhet skall inordnas i den upplysningsverksamhet, som
sällskapet och skogsvårdsstyrelsen utöva inom respektive verksamhetsområden.
Även lantbruksnämnden i Hallands län anser, att upplysningsverksamheten
mycket väl kan inordnas i hushållningssällskapens kursverksamhet.
Därvid kunna skogsvårdsstyrelsen och lantbruksnämnden eventuellt medverka.
Såväl på kursdagar som vid andra tillfällen torde det vara lämpligt
att visst propaganda- och upplysningsmaterial står till förfogande för kostnadsfri
utdelning bland jordbrukarna. Nämnden anser emellertid att en
broschyr, uppställd som handledning, därvid torde vara mera ändamålsenlig
än en mindre trycksak av foldertyp.
Lantbruks styrelsen föreslår slutligen, att upplysningsverksamheten skall
skötas av jorderosionskommittén, intill dess kommittén slutfört sitt uppdrag.
Anslag för verksamheten bör därför tills vidare ställas till kommitténs
förfogande.
Behovet av en kurs för utbildning av personal, som skall bli förtrogen
med problemen rörande jordflyktens bekämpande, vitsordas genomgående
av de remissinstanser, vilka yttrat sig däröver. Kristianstads läns skogs- och
betesvårdsförening ifrågasätter emellertid, om icke särskilda kurser böra anordnas
även för jordbrukare. Sådana kurser kunna i så fall ordnas genom
hushållningssällskapen.
Forsknings- och försöksverksamhet. De åtgärder, som jorderosionskommiltén
föreslagit beträffande forsknings- och försöksverksamheten på ifrågavarande
område, tillstyrkas eller lämnas i huvudsak utan erinran av flertalet
utav de remissinstanser, som yttrat sig i frågan.
Statskontoret anser sig emellertid icke kunna tillstyrka någon utbyggnad
av befintliga institutioner med arbetsuppgifter på ifrågavarande forsknings
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
och försöksverksamhets område. Den forskningsverksamhet, som för närvarande
bedrives vid Ugerups försöksgård, bör i stället fortgå i den utsträckning,
som är möjlig med oförändrad medelsanvisning.
Smärre erinringar mot förslaget framställas vidare av lantbruksstyrelsen,
styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök jämte högskolans
lärarkollegium och för sökskollegiet, Blekinge och Hallands läns hushållningssällskap,
Riksförbundet Landsbygdens folk samt lantbruksakademien.
Beträffande möjligheten att utnyttja i utlandet vunna erfarenheter betonar
lantbruks högskolans lärarkollegium, att man på ett område som detta icke
bör lita för mycket på utländska erfarenheter och försöksdata. Det torde
nämligen vara nödvändigt att huvudsakligen ha resultat från inhemsk forsknings-
och försöksverksamhet som grund för de rekommendationer, som
de verkställande organen skola lämna.
Även Riksförbundet Landsbygdens folk understryker vikten av att inhemska
försöksresultat erhållas.
Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök jämte högskolans
lärarkollegium och för sökskollegiet ävensom lantbruksakademien
anse, att jorderosionskommittén något undervärderat möjligheterna att motverka
jordflykten genom lämplig jordbruksdrift. De finna det därför angeläget,
att dessa problem skola tillräckligt beaktas vid den planerade forsknings-
och försöksverksamheten.
Lantbruksakademien anför härom bland annat.
Jorderosionskommittén har framställt skogsplantering såsom den grundläggande
åtgärden och låtit vad i saken kan göras inom jordbruksdriften
komma i andra rummet. Kommittén synes därvid ha förbisett de nyare undersökningarna
på området. Särskilt av den nyare amerikanska litteraturen
framgår, att åtgärder inom jordbruket av driftsteknisk art ha mycket stor
betydelse, då det gäller att förebygga jordflykt. Erfarenheten synes visa,
att en oriktig uppläggning av jordbruksdriften genom felaktigt val av växtslag
och olämplig växtföljd kan medföra större förluster av organisk substans
i jorden än vad vinderosionen gör. I intet fall har kommittén refererat
till försök, i vilka lämpligheten av olika motåtgärder jämförts. De olika åtgärderna
i jordbruksdriften för motverkande av jordflykt, för vilka kommittén
närmare redogör, äro värda så mycket större beaktande som de föranleda
relativt små kostnadsökningar och i stort sett kunna påbörjas omedelbart.
En snar effekt kan även påräknas. Enligt akademiens mening böra
därför alla möjligheter begagnas att genom driftstekniska åtgärder motverka
jordflykten samtidigt som skyddsplanteringar förberedas och utföras.
Enligt akademiens uppfattning har kommittén vid planering av försöksverksamheten
tillmätt frågan om läplanteringar något för stör betydelse i
förhållande till problemen inom jordbruksdriften. Den föreslagna försöksverksamheten
synes i huvudsak avse en verifiering av äldre danska undersökningar
rörande vindskydd. Icke heller beträffande själva uppläggningen
och användningen av dessa försök kan akademien helt ansluta sig till kommitténs
förslag. Akademien vill sålunda förorda, att de av kommittén ifrågasatta
försöken med träskärmar för undersökning av vindskyddsfrågan
åtminstone delvis skola ersättas av försök i anslutning till häckar, hos vilka
tätheten experimentellt bestämts. Givetvis erbjuda träskärmarna goda möj
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
ligheter att renodla föreliggande problem, men det torde möta svårigheter
att överföra de erhållna resultaten på praktiken. För att försöksverksamheten
skall få en tillräckligt allsidig inriktning, måste även de driftstekniska
frågorna upptagas i försöken, exempelvis för utrönande av olika växtföljders
lämplighet, brukningsskiftenas riktiga anordning, värdet av olika skyddsåtgärder
med tillhjälp av speciella växtslag samt vad som kan uppnås genom
jordbearbetning, marktäckning m. in.
Försökskollcgiet framhåller, att jorderosionskommitténs försöksprogram
endast berör en begränsad del av vinderosionsproblemen. Kollegiet finne*
det därför angeläget att även andra forskningsuppgifter omedelbart kunna
påbörjas. Hit höra frågor om växtföljden, om torrläggningens eventuella inverkan
på eller medverkan till uppkomsten av jordflykt, om sandstormars
inverkan på jordstruktur, mullhalt vid olika typer av markvård in. in. Det
är enligt kollegiet önskvärt att en plan för sistnämnda forsknings- och försöksverksamhet
utarbetas inom lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
där flera institutioner torde ha intresse av att medverka. Lantbrukshögskolans
lärarkollegium anför liknande synpunkter och förordar tillika,
att de undersökningar, som lantbruksakademien föreslagit, skola företagas.
Beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten uttala
lantbruksstyrelsen, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
jämte högskolans lärarkollegium och försökskollcgiet ävensom Blekinge
läns hushållningssällskap och lantbruksakademien såsom sin uppfattning,
att densamma bör handhavas av styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök. I några av dessa yttranden framhålles att samarbete
bör äga rum med skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut
ävensom med lantbruksstyrelsen.
Hallands läns hushållningssällskap uttalar däremot, att den försöksverksamhet,
som kan bli erforderlig, bör handhavas av respektive hushållningssällskap
under ledning av statens jordbruksförsök, som härför bör få anställa
en kvalificerad försöksman. Då den här avsedda försöksverksamheten
icke torde upptaga hela dennes arbetstid, torde han även kunna leda viss annan
försöksverksamhet. Den föreslagne extra assistenten vid Ugerups försöksgård
synes därigenom bli obehövlig.
Riksförbundet Landsbygdens folk finner det däremot önskvärt, att den
tillfälliga assistentbefattning, som föreslagits skola inrättas vid Ugerups försöksgård,
skall utbytas mot en permanent befattning. I så fall skulle del bli
möjligt för en forskare att helt ägna sig åt ifrågavarande problem och genom
tillräckligt omfattande undersökningar få ett tillförlitligt underlag för
de åtgärder, som anses lämpliga och nödvändiga.
Organisationen m. m. Förslaget beträffande verksamhetens o r g a n i s ation
tillstyrkes endast av Riksförbundet Landsbygdens folk. Förbundet
ifrågasätter emellertid nödvändigheten av den föreslagna personalförstärkningen.
Denna torde enligt förbundet i vart fall kunna anstå till dess försöksresultat
föreligga, som utvisa vad som bör göras.
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 118.
Samtliga övriga remissinstanser avstyrka förslaget helt eller delvis. Såsom
skäl för avstyrkande anföres, bland annat, att det icke är lämpligt eller
nödvändigt att skapa nya statliga organ för ifrågavarande verksamhet. Vidare
påpekas, att jorderosionskommittén ännu ej slutfört sitt uppdrag. Det
kan därför tänkas, all efter behandlingen av de återstående erosionsproblemen
en annan lösning av organisationsfrågan än den nu föreslagna kan befinnas
mera ändamålsenlig. I stället bör verksamheten skötas centralt av
lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen samt lokalt av lantbruksnämnderna,
hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna. Eventuellt behov av ytterligare
personal med anledning härav bör tillgodoses genom att redan
befintliga organ utökas.
Ur innehållet av yttrandena rörande den lokala organisationen kan i övrigt
nämnas, att lantbruksstyrelsen samt hushållningssällskapet och lantbruksnämnden
i Kalmar läns södra område icke helt avvisa tanken att ett
särskilt organ skall inrättas för samverkan mellan hushållningssällskapen,
lantbruksnämnderna och skogsvårdsstyrelserna. Ett dylikt organ bör emellertid
enligt dessa remissinstansers mening endast få rådgivande karaktär och
vid behov lämna förslag.
Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök förordar, att
den centrala ledningen av de föreslagna stödåtgärderna skall handhas av
jorderosionskommittén åtminstone till dess kommittén slutfört sitt arbete.
För att verksamheten skall kunna intensifieras i önskvärd omfattning är
det enligt lantbruksstyrelsen oundgängligen nödvändigt att den föreslagna
personalökningen genomföres. Särskilt viktigt är det härvid, att
vid varje ifrågakommande lantbruksnämnd skall avdelas en lämplig konsulent
med uppgift att svara för handläggningen av sand- och jordflyktsärenden.
Denne bör ha rätt att företaga resor icke blott för att sköta löpande
ärenden utan även för att lämna råd och upplysning samt medverka vid
bildandet av skyddsplanteringsföreningar. Även Sveriges lantbruksförbund
föreslår — dock utan att tillstyrka någon personalförstärkning — att
särskilda tjänstemän inom lantbruksnämnderna skola ha ansvaret för
verksamhetens bedrivande. Dessa tjänstemän böra kunna taga kontakt
såväl med övriga statliga organ som med enskilda organisationer och
personer, i den mån så anses lämpligt för en snabb utveckling av verksamheten.
Lantbruksnämnderna i Malmöhus, Kristianstads och Hallands län ävensom
hushållningssällskapet i förstnämnda län ha, med hänsyn till att de intensifierade
åtgärderna för sand- och jordflyktens bekämpande öka arbetsuppgifterna,
icke något att erinra mot den föreslagna personalförstärkningen
hos lantbruksorganisationen. Den nya personalen bör emellertid helt sortera
under respektive lantbruksnämnd och avlönas enligt samma löneplan
som övriga befattningshavare inom lantbruksorganisationen.
Skogsstyrelsen finner det svårt att avgöra, huruvida den föreslagna personalförstärkningen
behövs redan från och med verksamhetens början. Innan
verksamhetens blivande omfattning blivit känd, bör personalen enligt styrelsens
mening utökas endast i den mån arbetsuppgifterna växa.
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
Lantbruksnämnden i Gotlands län förklarar, att inom länet — såvitt nu
kan bedömas — icke kommer att erfordras ytterligare arbetskraft för att
handlägga jordvårdsärenden.
Statskontoret och skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra område utgå
från att lokalorganen skola bedriva ifrågavarande verksamhet inom ramen
för nuvarande resurser. Statskontoret finner det vidare uteslutet, att vissa
lantbrukskonsulenter skola — såsom jorderosionskommittén föreslagit —
kunna få särskild ersättning utöver sin avlöning enligt statens allmänna
avlöningsreglemente.
Statsbidrag vid plantering av skyddsskogar och skyddshäckar. Jorderosionskommitténs
förslag beträffande den statliga bidrags- och lånegivningen
för anläggande av skyddsskogar och skyddshäckar tillstyrkes i stort sett
eller lämnas utan erinran i så gott som samtliga yttranden.
Statskontoret anser sig kunna godtaga de jämkningar av rationaliseringskungörelsen,
som jorderosionskommittén föreslagit, under förutsättning att
de icke komma att föranleda uppräkning av reservationsanslaget till bidrag
till jordbrukets rationalisering. Ämbetsverket framhåller vidare att det av
dess inställning till frågan om organisationen av verksamheten följer, att
den beslutanderätt beträffande bidrag enligt nämnda kungörelse som nu
i vissa fall tillkommer Kungl. Maj:t icke bör överflyttas på annat organ.
Beträffande sistnämnda fråga anför skogsstyrelsen att den med någon tvekan
kan biträda förslaget om överflyttande av Kungl. Maj :ts beslutanderätt
i så måtto, att rätten bör läggas hos lantbruksstyrelsen eller eventuellt lantbruksnämnderna.
Kalmar läns södra hushållningssällskap och lantbruksnämnd
förorda, att prövningsrätten skall överflyttas till lantbruksnämnderna.
I övrigt kan nämnas att lantbruksstyrelsen bland annat betonar, att bidragsreglerna
måste avfattas så, att de stimulera till bildande av skyddsplanteringsföreningar.
Ur denna synpunkt synes förslaget om bidrag till sådana
föreningar för anläggning av skyddshäckar med normalt 65 procent av den
godkända kostnaden väl avvägt. En lägre bidragsprocent än 60 kan under
inga förhållanden tillrådas.
Lantbruksnämnden i Hallands län förklarar, att nämnden i likhet med
jorderosionskommittén anser en viss stimulans för skyddsplanteringsföreningarnas
verksamhet erforderlig men att nämnden dock ifrågasätter, huruvida
denna stimulans skall behöva sättas högre än till 60 procent av kostnaden.
Detta procenttal motsvarar dels det statliga stöd till byggande och
underhåll av enskilda vägar, som föreslagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt skogsstyrelsen i en nyligen framlagd utredning, dels det högsta
procenttal, som kan erhållas som statsbidrag ur statens skogsförbättringsanslag
för anläggning av skyddsskogar. En begränsning till 60 procent innebär
ändock en väsentlig höjning av det bidrag, som för närvarande normalt
kan utgå till skyddsplanteringar enligt rationaliseringskungörelscn.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 118.
Kostnadsfrågor. Spörsmålet om medelsanvisningen till ifrågavarande verksamhet
beröres endast i ett fåtal yttranden.
Lantbruksnämnden i Hallands län finner det mindre lämpligt, att reseoch
traktamentsersättningar till de tjänstemän i hushållningssällskapen och
lantbruksnämnderna, som å tjänstens vägnar komma att deltaga i försökens
anläggande och skötsel, skola utgå av respektive organs omkostnadsanslag.
Då de anslag, som stå till nämndernas förfogande, redan nu äro otillräckliga,
torde ett genomförande av detta förslag komma att inkräkta på organens
övriga verksamhet, såvida icke anslagen komma att höjas i motsvarande omfattning.
Hallands läns hushållningssällskap anser, att hushållningssällskapen böra
tilldelas erforderliga medel för upplysnings- och försöksverksamheten antingen
genom särskilda anslag eller genom att deras omkostnadsanslag höjas i
motsvarande grad. Även de lantbruksnämnder, som skola handlägga jordvårdsärenden,
synas behöva en höjning av sina anslag för expenser in. m.
Statskontoret slutligen har, såsom framgått av det förut anförda, bland
annat avstyrkt att anslag beviljas för utgivande av en broschyr rörande
jordflyktens bekämpande ävensom att medelsanvisningen till forskningsoch
försöksverksamheten skall utökas.
Departementschefen.
Frågan om åtgärder för att motverka sand- och jordflykten har under
senare år i allt högre grad tilldragit sig uppmärksamhet. De förslag till dylika
åtgärder, som genom propositionen nr 77/1947 förelädes riksdagen och
som godkändes av denna, avsågo främst att, bland annat genom bidrag av
statsmedel, stimulera jordbrukarna till verksamhet mot sand- och jordflykten.
Några tvångsåtgärder ansågos då ej böra vidtagas. Föredragande
departementschefen uttalade nämligen att arbetet med bekämpande av sandoch
jordflykt från andra områden än flygsandfält i vårt land ännu ej nått
så långt, att full säkerhet om de mest ändamålsenliga bekämpningsmetoderna
kunde anses föreligga. Arbetet måste därför under de närmaste åren
i viss mån anses som en försöksverksamhet. Han ansåg det med hänsyn
därtill lämpligast, att detsamma i vart fall tills vidare skulle bedrivas utan
användande av tvångsåtgärder. Man kunde då vinna dels ökad insikt rörande
det lämpligaste sättet för anordnande av skyddsplanteringar, dels
erfarenheter om möjligheterna att få till stånd erforderliga skyddsåtgärder
utan expropriation.
De beslut, som sålunda fattades år 1947, ha icke lett till några nämnvärda
resultat i form av vidtagna åtgärder. Plantering av skyddshäckar har
endast förekommit i mycket ringa utsträckning. Sådana omläggningar i
själva jordbruksdriften, som äro ägnade att motverka sand- och jordflykten,
torde ej heller ha vidtagits annat än i undantagsfall. Insikten om jordförstöringens
faror och nödvändigheten av att åtgärder vidtagas mot denna
synes emellertid vara i stigande.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
Då jorderosionskommittén nu haft att taga ställning till frågan, vilka
åtgärder som böra vidtagas för att motverka en fortsatt jordförstöring, har
den ansett sig kunna konstatera, att omfattningen av de områden, där risk
för jordförstöring föreligger, ökat under de senaste åren. Kommittén har
emellertid ändock stannat för att föreslå att man i vart fall tills vidare skall
begränsa sig till att gå fram på i stort sett samma vägar som de, vilka
anvisades i nyssnämnda proposition nr 77/1947, nämligen upplysnings- och
rådgivningsverksamhet samt bidragsgivning. Härjämte har den även understrukit
vikten av att forsknings- och försöksverksamheten på området
inlensifieras. Slutligen ha föreslagits vissa organisatoriska åtgärder i syfte
att ge ökad effektivitet åt verksamheten.
Även jag anser att man alltjämt i första hand bör söka få erforderliga
åtgärder till stånd på frivillighetens väg. Förståelse bland jordbrukarna för
vikten av de problem, som här föreligga, och för angelägenheten av att ytterligare
skadegörelse förebygges torde vara en oundgänglig förutsättning
för att ett gott resultat skall ernås. Utsikterna att vinna sådan förståelse
torde, såsom framhållits i några yttranden, vara större, om tvångsåtgärder
ej tillgripas. Härtill kommer, att åtskilliga frågor rörande metoderna för
bekämpandet av jordförstöringen ännu ej kunna anses lösta och att verksamheten
därför ännu måste anses i viss mån ha karaktären av försöksverksamhet.
Samtidigt vill jag dock i likhet med kommittén understryka,
att det kan bli nödvändigt att tillgripa tvångsåtgärder, därest det ej skulle
visa sig möjligt att nå tillfredsställande resultat på annat sätt.
I enlighet med vad jag nu anfört bör upplysnings- och propagandaverksamhet
bland jordbrukarna betraktas som den kanske viktigaste av de åtgärder,
som det allmänna bör vidtaga för att bekämpa jordförstöringen.
Del synes lämpligt att denna verksamhet, särskilt i vissa områden, skall
inriktas på att få till stånd samarbete mellan jordbrukarna i föreningsform.
Det torde ej vara nödvändigt att här närmare ingå på de organisationsproblem,
som kunna uppkomma vid bildandet av dylika föreningar.
Dessa problem torde få övervägas av det centrala organ, som kan komma
att handha verksamheten. Därvid torde de erinringar mot kommitténs förslag
på denna punkt, som framkommit under remissbehandlingen, få närmare
prövas.
Jag biträder förslaget om att — som ett led i upplysningsverksamheten
— en kortfattad skrift skall utarbetas och utdelas kostnadsfritt bland jordbrukarna.
För ändamålet torde, såsom kommittén föreslagit, höra beräknas
ett belopp av 3 000 kronor. Likaså finner jag det lämpligt att den av kommittén
föreslagna kursen för befattningshavare, vilka ha att syssla med
hithörande frågor, skall komma till stånd. För ändamålet torde i enlighet
med kommitténs beräkning böra avses ett belopp av 6 500 kronor. Beloppen
böra betraktas som engångsutgifter.
Det är vidare uppenbarligen av vikt, att en tillräcklig forsknings- och
försöksverksamhet bedrives. Den statliga försöksverksamheten på området
it Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 118.
34
Kangl. Maj:ts proposition nr 118.
torde böra handhavas av statens jordbruksförsök och ingå som ett led i
statens jordbruksförsöks ordinarie verksamhet. För att arbetet skall kunna
igångsättas utan dröjsmål torde emellertid för nästa budgetår, i huvudsaklig
överensstämmelse med kommitténs beräkning, ett särskilt belopp av
15 500 kronor böra avses för ändamålet. Av beloppet utgöra närmare 7 000
kronor en engångsutgift. Frågan om utformningen av försöken torde i sinom
tid få prövas med beaktande av de erinringar, som framkommit i yttrandena.
Jag vill i detta sammanhang allenast framhålla, att jag ansluter mig till
vad lantbruksakademien anfört om lämpligheten att försöken med träskärmar
begränsas.
I samband med behandlingen av upplysnings- och rådgivningsverksamheten
bland jordbrukarna har kommittén även förordat reglering av rättsförhållandet
mellan jordägare och arrendator i det fall, då den senare utför
skyddsplantering eller vissa andra åtgärder mot sand- och jordflykt.
Bland annat har kommittén ifrågasatt viss ändring i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen.
Jag finner det emellertid lämpligast, att spörsmålet om den av
kommittén föreslagna ändringen i nyttjanderättslagen skall upptagas först
sedan ytterligare någon erfarenhet vunnits rörande behovet av densamma.
Under sådana omständigheter torde ej heller nu böra upptagas de frågor i
övrigt rörande rättsförhållandet mellan jordägare och arrendator, som kommittén
berört.
Vad kommittén anfört rörande bidragsgivningen vid plantering av skyddsskogar
och skyddshäckar föranleder ingen erinran från min sida. Jag tillstyrker
sålunda bland annat, att statsbidrag till skyddsplanteringsförening
för anläggning av skyddshäckar under de förutsättningar, som kommittén
angivit, skall utgå med normalt 65 procent av anläggningskostnaden. En
sådan bidragsregel synes mig motiverad med hänsyn till att bildandet av
dylika föreningar torde vara i särskilt hög grad ägnat att ge resultat i kampen
mot sand- och jordflykten. Jag finner det likaså lämpligt, att den beslutanderätt
rörande bidrag till plantering av skyddshäckar, som för närvarande
tillkommer Kungl. Maj :t, skall överflyttas till underordnat organ.
Med hänsyn till den ståndpunkt i organisationsfrågan, som jag intager och
som jag i det följande skall angiva, anser jag att beslutanderätten i dessa
fall bör ligga hos lantbruksstyrelsen.
i likhet med kommittén vill jag vidare förorda, att statsbidrag till sådan
bortforsling av stengärdesgårdar, som sker för att möjliggöra bekämpningsåtgärdcr
mot jordflykt, skall kunna utgå med 40 procent av kostnaden för
företaget. En förutsättning för att bidrag skall få utgå till dylika åtgärder
bör givetvis — liksom i övriga fall då bidrag beviljas ur rationaliseringsanslaget
— vara att åtgärden framstår som ekonomiskt försvarlig.
1 fråga om försörjningen med läplantor för plantering av skyddshäckar
föreslog kommittén tidigare (jfr IX ht 1950 s. 296) att medel skulle ställas
till vissa skogsvårdsstyrelsers förfogande för att möjliggöra produktion av
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
läplantor. Kommittén har emellertid nu i stället efter överläggningar med
Svenska plantskolors riksförbund föreslagit, att de privata plantskolorna
skola svara för den behövliga produktionen och att priserna å de läplantor,
som tillhandahållas av dessa plantskolor, årligen skola fastställas efter förhandlingar
mellan nyssnämnda riksförbund och det centrala statliga organ,
som svarar för bekämpandet av sand- och jordflykten. Som skäl härför har
åberopats, att skogsvårdsstyrelsernas plantskolor kunna beräknas bliva tagna
helt i anspråk för den produktion av plantor, som behövs i det skogsvårdande
arbetet.
Med anledning av detta kommitténs förslag vill jag framhålla, att intet
synes vara att erinra mot att priserna å de plantor, som de privata plantskolorna
tillhandahålla, fastställas efter förhandlingar med nyssnämnda
statliga centralorgan. Däremot kan jag ej förorda några åtgärder, som
skulle innebära att sagda plantskolor skulle beredas företrädesrätt vid avyttring
av plantor för nu ifrågavarande ändamål. Det bör alltså även i fortsättningen
stå öppet för skogsvårdsstyrelserna att, därest de så finna lämpligt,
i sin plantskoleverksamhet inrymma även produktion av läplantor.
Vad organisationen angår delar jag den uppfattning, som kommit till uttryck
i så gott som samtliga remissyttranden, nämligen att några nya organ
för verksamheten ej böra inrättas utan att denna bör bedrivas i samma
ordning som hittills. I fråga om den lokala verksamheten må framhållas,
att det med den nära kontakt, som redan nu råder mellan hushållningssällskapet,
lantbruksnämnden och skogsvårdsstyrelsen, torde vara
möjligt att utan några särskilda organisatoriska åtgärder nå den effekt,
som kommittén åsyftat med sitt förslag om inrättande av lokala jordvårdskommittéer.
Jag förutsätter härvid att dessa möjligheter verkligen skola
utnyttjas. Vidare vill jag, i anslutning till vad som anförts i några yttranden,
uttala att det synes lämpligt att inom en var av de berörda lantbruksnämnderna
en befattningshavare skall erhålla till särskild uppgift att främja
arbetet med bekämpande av sand- och jordflykten. Även i fråga om den
centrala organisationen synes frågan kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt genom samarbete mellan lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen inom
ramen för deras nuvarande uppgifter.
Vad till slut gäller de av kommittén föreslagna personalförstärkningarna
delar jag kommitténs uppfattning om önskvärdheten av att personal i ökad
omfattning skall kunna användas för ifrågavarande uppgifter. I nuvarande
läge anser jag mig dock ej kunna förorda någon utvidgning av personalen
vid lantbruksorganisationen. Ej heller kan jag nu tillstyrka att någon
assislenttjänst skall inrättas för försöksverksamheten vid Ugerup.
I enlighet med det anförda skulle för budgetåret 1951/52 erfordras anslag
å 3 000 kronor för utarbetande av en upplysningsskrift, 6 500 kronor för
en kurs för vissa befattningshavare samt 15 500 kronor för forsknings- och
försöksverksamhet, eller sålunda tillhopa 25 000 kronor. Beloppet torde
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 118.
böra anvisas såsom ett obetecknat anslag, benämnt Vissa åtgärder för bekämpande
av sand- och jordflykt.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
dels medgiva att åtgärder i enlighet med vad jag i det
föregående förordat må vidtagas till skydd mot sand- och
jordflykt,
dels å riksstaten för budgetåret 1951/52 under nionde
huvudtiteln till Vissa åtgärder för bekämpande av sandoch
jordflykt anvisa ett anslag av 25 000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Eklund.
617278. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.