Kungl. Maj.ts proposition nr 104.
1
Nr 104.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till sjukkassor m. m.;
given Stockholms slott den 2 mars 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås, att nu gällande bestämmelser om maximering av
sjukvårdsbidraget till sjukkassorna skola, i vad avser ersättning för läkarvård,
upphöra att gälla räknat fr. o. in. den 1 januari 1951. Förslaget medför
i denna del en ökning av statens kostnader för sjukförsäkringen under
budgetåret 1951/52 med 2,5 milj. kronor.
Anslag äskas för budgetåret 1951/52 till bidrag till sjukkassor.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 104.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 104.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars
1951.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om anslag till bidrag
till sjukkassor m. m. för budgetåret 1951/52 samt anför.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkt 92, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1951/52 till Bidrag till sjukkassor beräkna
ett förslagsanslag av 53 900 000 kronor.
Skälet för att anslaget endast preliminärt beräknades var, att det uppskov
med sjukförsäkringsreformens genomförande, varom 1950 års riksdag
beslutade, aktualiserade frågan om en effektivisering av den nuvarande frivilliga
sjukförsäkringen och att ställning till denna fråga vid tiden för statsverkspropositionens
avlåtande ännu icke kunnat tagas.
Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling
och behandlar till en början frågan om hävande av maximeringsbestämmelserna
i fråga om det till sjukkassorna utgående sjukvårdsbidraget.
Sjuk vårdsbi dragets maximering.
Gällande bestämmelser och deras tillämpning.
Enligt § 5 kungörelsen den 26 juni 1931 (nr 282) angående statsbidrag
åt sjukkassor utgår statsbidrag i form av sjukvårdsbidrag för understöd,
som erkänd sjukkassa jämlikt sjukkasseförordningen meddelat i
form av ersättning för medlems utgifter till läkarvård (kostnaderna för läkares
resa inräknade), läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande
åtgärder samt intagande å sjukvårdsanstalt. Bidraget utgår — under
förutsättning, såvitt angår läkarvård, läkemedel och andra sjukvårdande
åtgärder, att understödet motsvarat i fråga om läkemedel högst hälften
och i övrigt högst två tredjedelar av kostnaderna för ändamålet — med hälf
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 104.
3
ten av det utgivna understödet. Tillsynsmyndigheten äger dock, på särskilda
skäl, för visst fall medgiva, att sjukvårdsbidrag må utgå, ändå att sådan
begränsning av understödet ej iakttagits. I dylika fall — huvudsakligen avseende
det fåtal kassor, som medgivits ersätta medlemmarnas kostnader
för läkarvård med hela taxeenliga beloppet — utgår bidraget med en tredjedel
av det givna understödet.
De understöd, för vilka sjukvårdsbidrag sålunda utgår, äro enligt sjukkasseförordningen
obligatoriska för kassorna i vad avser läkarvård och intagande
å sjukvårdsanstalt, då vården resp. intagandet gäller medlemmen
själv. Andra understöd, som kassorna i förekommande fall utgiva efter att
ha erhållit tillstånd av tillsynsmyndigheten jämlikt 22 § sista stycket förordningen,
och som sålunda ha frivillig karaktär, utgöras dels av ersättning
för läkarvård och sjukhusintagning för medlems barn under 15 år, som
tillförsäkrats sjukvårdsersättning jämlikt 21 § förordningen, och dels av
ersättning för läkemedel och andra sjukvårdande åtgärder åt medlemmarna
och deras barn.
Enligt § 5 andra stycket statsbidragskungörelsen är sjukvårdsbidraget
maximerat såtillvida att bidraget må utgå med högst tre
kronor eller, då sjukvårdsersättning lämnats jämväl åt medlems barn under
15 år, högst fyra kronor årligen för varje sjukvårdsförsäkrad medlem.
Beträffande medlemmar, som äro bosatta inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands eller Jämtlands läns landstingsområden, må dock bidraget
utgå med högst fem eller, då vård lämnats även åt medlems barn under 15
år, högst sex kronor årligen. Vidare äger tillsynsmyndigheten medgiva att,
där så med hänsyn till sjukvårdskostnadernas storlek finnes erforderligt,
sjukvårdsbidrag till viss eller vissa kassor må utgå med högre belopp än
enligt dessa grunder. Sistnämnda bestämmelse har dock (enligt uppgift
från pensionsstyrelsen 29/0 1950) icke tillämpats i något fall. Beträffande
stadgandena om maximering är slutligen att märka, att de icke gälla i fråga
om sjukvårdsbidrag, som hänför sig till kostnader för intagande å sjukvårdsanstalt.
Sjukvårdsersättning åt medlems barn under 15 år (barnförsäkring) meddelas
numera av samtliga erkända sjukkassor med undantag av 4 yrkesoch
fabrikskassor. Eftersom sjukvårdsbidraget i allmänhet utgår med hälften
av sjukvårdskostnaderna inträder maximering, om man bortser från de
fyra norrlandslänen, i regel vid en sjukvårdsersättning, motsvarande
(2X4) 8 kronor per sjukvårdsförsäkrad medlem. I norrlandslänen blir
motsvarande belopp (2 X 6) 12 kronor per medlem.
Beträffande bidragens fördelning mellan kassorna
gäller följande.
Enligt § 5 tredje stycket statsbidragskungörelsen sker beräkning av sjukvårdsbidraget
för varje centralsjukkassconiråde i dess helhet. År det fråga
om länscentralsjukkassa, sammanräknas härvid för bedömande av huruvida
bidraget skall maximeras eller ej den utgivna sjukvårdsersättningen för
samtliga lokalsjukkassor inom området ävensom i förekommande fall för
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 104.
dem av centralsjukkassans medlemmar —- de s. k. direkt anslutna — vilka
icke tillhöra någon lokalsjukkassa.
Det för centralsjukkasseområdet beräknade sjukvårdsbidraget tillfaller,
då centralsjukkassan är stadskassa eller yrkes- och fabrikskassa, i sin helhet
denna kassa. Är kassan länscentralsjukkassa, fördelas bidraget mellan
kassan och de anslutna lokalsjukkassorna, varvid jämlikt § 5 tredje stycket
statsbidragskungörelsen lokalsjukkassorna i första hand erhålla på dem
belöpande sjukvårdsbidrag för de understödskostnader, som jämlikt 28 §
sjukkasseförordningen stannat å resp. kassor. Det återstående sjukvårdsbidraget
tillfaller centralsjukkassan. Av sjukvårdsutgifterna i en lokalsjukkassa,
som meddelar barnförsäkring, stanna å kassan högst fyra kronor
per år och sjukförsäkrad medlem, eftersom jämlikt 28 § sjukkasseförordningen
kassan äger att av centralsjukkassan utbekomma vad som av utgifterna
i fråga överskjuter nämnda belopp. På grund härav komma, därest
sjukvårdsbidraget för centralsjukkasseområdet maximeras, lokalsjukkassorna
ändock att erhålla lika stort sjukvårdsbidrag som om ingen maximering
förekommit eller hälften av högst fyra kronor per medlem. Där maximering
förekommer träffar den sålunda enbart centralsjukkassan, som i dylikt fall
icke såsom sjukvårdsbidrag utfår hälften av de nyssnämnda överskjutande
kostnaderna utan ett lägre belopp. Frågan om maximeringen är på grund
härav utan direkt betydelse för lokalsjukkassorna.
Framställning av svenska sjukkasseförbundet.
Svenska sjukkasseförbundet har (skr. 15/11 1949) hemställt om sådan
ändring av kungörelsen om statsbidrag åt sjukkassor, att sjukvårdsbidraget
kan utgå utan maximering.
Sjukkasseförbundet erinrar om att av chefen för socialdepartementet år
1929 tillkallade sakkunniga, på vilkas betänkande 1930 års regeringsförslag
till reformering av sjukkasseväsendet1 byggde, icke föreslogo några bestämmelser
om maximering av sjukvårdsbidraget. Då sedermera i 1930 års
proposition (nr 154) Kungl. Maj:t föreslog införande av en sådan maximering,
väckte förslaget åtskillig opposition. Sammansatt stats- och andra lagutskott
förordade i sitt utlåtande att maximeringsbestämmelserna skulle utgå
och andra kammaren anslöt sig till denna mening. I proposition till 1931
års riksdag (nr 75) uttalade emellertid föredragande departementschefen,
att det ur olika synpunkter vore önskvärt att en övre gräns för sjukvårdsbidraget
funnes. En dylik bestämmelse skulle få den verkan, att sjukkassorna
skulle få intresse av att tillse, att sjukvårdskostnaderna icke sprungo
i höjden. Den föreslagna gränsen om tre kronor eller vid barnförsäkring
fyra kronor per år syntes departementschefen lämplig. Då statsbidraget
vore avsett att motsvara en tredjedel av den sammanlagda läkarvårdskostnaden,
skulle ett maximum av tre kronor per år och medlem motsvara en
genomsnittlig kostnad av nio kronor per år och medlem. Verkställd utred
-
1 Frågan om reformering av sjukkasseväsendet förföll (rd. skr. 1930: 357).
Kungl. Maj. ts proposition nr 104.
5
ning hade visat, att i intet fall genomsnittskostnaden uppgått till så högt
belopp. Då därtill tillsynsmyndigheten bemyndigades att i särskilda fall
medgiva utbetalning av högre sjukvårdsbidrag än de föreslagna maximeringsreglerna
medgåvo, syntes det vara på ett betryggande sätt sörjt för att
ej vissa kassor på grund av ogynnsamma sjukvårdsförhållanden orättvist
betungades. Av vad sålunda av departementschefen anförts anser sig sjukkasseförbundet
kunna draga den slutsatsen, att maximeringsreglerna icke
avsetts skola beröva kassorna förmånen att som regel komma i åtnjutande
av sjukvårdsbidrag med hälften av de belopp, som av kassorna utgivits i
form av ersättning för läkarvård, läkemedel och andra sjukvårdande åtgärder.
Sjukkasseförbundet erinrar om att förbundet i skrivelse den 29 juni 1946
hemställt om upphävande av maximeringsbestämmelserna.1 Förbundet hade
framhållit, att den för kassornas ersättningsskyldighet normerande läkarvårdstaxan
varit föremål för ändringar, medförande mera omfattande ersättningsförpliktelser
för kassorna, samt att följden härav blivit en sådan
ökning av kassornas utgifter för läkarvård, att statsbidrag icke i full utsträckning
utginge för kassornas ifrågavarande sjukvårdskostnader.
Den i sistnämnda skrivelse angivna stegringen av kassornas sjukvårdskostnader
har — anför nu sjukkasseförbundet — fortsatt och accentuerats
samt fått en än allmännare omfattning. Sålunda har maximigränsen för
sjukvårdsbidraget under senare år överskridits i samtliga centralsjukkassor,
som ha enbart stad till verksamhetsområde, och jämväl i flertalet länscentralsjukkassor.
Ändringar böra därför vidtagas i statsbidragskungörelsen,
så att sjukvårdsbidraget kan komma att utgå i sådan omfattning, att
sjukkassorna erhålla hälften av sina kostnader för medlemmarnas utgifter
till läkarvård, läkemedel och andra sjukvårdande åtgärder täckta. Bestämmelsen
om tillsynsmyndighetens rätt att för viss eller vissa sjukkassor
medgiva undantag från maximeringsbestämmelserna är enligt förbundets
mening ineffektiv. Frågan om utgivande i tillfredsställande omfattning av
sjukvårdsbidrag bör därför lösas genom att helt nya maximeringsgrunder
fastställas eller genom att principen om maximering frångås. De invändningar,
som i den diskussion, vilken föregick de nuvarande statsbidragsbestämmelserna,
gjordes mot att sjukvårdsbidraget utgåvcs utan maximering,
kunna enligt förbundets mening icke tillmätas någon verklig betydelse. Förbundet
yttrar härom bl. a. följande.
Farhågor för att sjukkassorna icke skulle handhava sjukvårdsförsäkringen
med nödig omsorg, torde icke behöva hysas. Erkänd sjukkassa är ju enligt
gällande lagstiftning pliktig att till sjukvårdsförsäkrad medlem utgiva
ersättning för utgifter till läkarvård vid varje sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver dylik vård, därvid ersättningen skall motsvara två tredjedelar
av kostnaden — begränsad enligt särskild taxa. Kassan har sålunda
icke befogenhet att inskränka kassans utgifter för ifrågavarande ändamål.
Tillräckligt korrektiv mot att kassan icke handhaver sjukvårdsförsäkringcn
1 Framställningen föranledde enligt Kungl. Majtts beslut den 19 december 1917 ingen åtgärd.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 104.
med nödig omsorg genom att förplikta sig utgiva ersättning för sådana
sjukvårdsutgifter, som kassan icke obligatoriskt är skyldig ersätta, bereda
de bestämmelser, enligt vilka kassan för utgivande av dylik sjukvårdsersättning
måste inhämta tillstånd av tillsynsmyndigheten.
Beträffande frågan, huruvida sjukkassorna med hänsyn till de för dem
tillgängliga fonderna rimligen kunna eller böra taga självrisk för de ökade
sjukvårdskostnaderna framhåller sjukkasseförbundet, att i många kassor
sjukhjälpsfonden alltjämt icke nått den storlek, som enligt gällande lagstiftning
förutsättes för att kassorna skola kunna anses på ett betryggande
sätt även på längre sikt fullgöra sina utfästelser. Vidare framhålles betydelsen
av att de erkända sjukkassorna vid övergången till den allmänna sjukförsäkringen
i största möjliga utsträckning ha till förfogande fondmedel
att disponera för den nya försäkringen. I många fall torde fonderna i sin
helhet eller i stor utsträckning hehöva tillgripas för reglering av vid övergången
till den nya försäkringen pågående sjukdomsfall. Anslutningen till
den frivilliga försäkring, som enligt sjukförsäkringslagen skall beredas av
de allmänna centralsjukkassorna, torde i stor utsträckning bli beroende av
i vad mån tillgängliga fondmedel förslå till att nedbringa kostnaderna för
delaktigheten i försäkringen eller till att bereda så omfattande förmåner,
att tillhörigheten till försäkringen för den enskilde medborgaren framstår
som en påtaglig fördel. Enär med hänsyn till att de ersättningar, som enligt
den nya sjukförsäkringslagen obligatoriskt komma att beredas de försäkrade,
i ett mycket stort antal fall icke kunna antagas komma att bereda de
försäkrade tillräckligt skydd vid sjukdom, måste det vara av allmänt intresse
att sörja för att tillhörigheten till den nämnda frivilliga försäkringen
lar en så stor omfattning som möjligt.
Slutligen framhåller sjukkasseförbundet som ett ytterligare argument, att
statsbidrag för av allmän sjukkassa meddelad läkarvårdsersättning enligt lagen
om allmän sjukförsäkring kommer att utgå utan maximering. Läkemedelsersättning
kommer enligt nämnda lag att utgivas utan maximering utom
försäkringens ram. Även för kostnader för vissa andra sjukvårdande åtgärder
torde enligt sjukförsäkringslagen komma att utan maximering beredas
statsbidrag med hänsyn till att åtgärderna kunna komma att föranleda ersättning
enligt läkarvårdstaxan.
Pensionsstyrelsens utlåtande.
Pensionsstyrelsen framhåller, att kassornas sjukvårdskostnader — vari
här liksom i övrigt i styrelsens utlåtande icke inräknas kostnader för sjukhusvård
— stigit starkt. Ifrågavarande kostnader —- inom parentes angivas
kostnaderna för enbart läkarvård — uppgingo år 1938 till 4,5 (4,3), år 1945
till 17,2 (15,7), år 1948 till 27,9 (23,3) och år 1949, preliminärt beräknat, till
32,9 (26,s) milj. kronor. Även per medlem räknat ha kostnaderna stigit betydligt,
emedan medlemsantalet blott fördubblades under tiden 1938—1945 och
under tiden 1946—1949 ökade med endast 19 %.
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 104.
Följande sammanställning visar hur utgifterna år 1949 fördelade sig på
läkarvård, läkemedel och andra sjukvårdande åtgärder ävensom genomsnittskostnaden
per försäkrad (uppgifterna äro preliminära).
Antal |
Utgifter |
Utgift |
|
försäkrade |
1949 |
per försäkrad |
|
3>/i2 1949 |
milj. kr. |
kr. |
|
Läkarvård .................... |
2 919 000 |
26,5 |
8:76 |
Läkemedel.................... |
1 353 000 |
5,7 |
4:18 |
Andra sjukvårdande åtgärder.. |
986 000 |
0,7 |
0: 70 |
Av genomsnittliga totalutgiften för en medlem, försäkrad för såväl läkarvård
som läkemedel och andra sjukvårdande åtgärder, eller (8:76 +
4:18 + 0:70) 13 kronor 64 öre, medförde på grund av sjukvårdsbidragets
maximering högst 8 kronor rätt till sjukvårdsbidrag för kassan. År
1938 var motsvarande utgiftsbelopp 6 kronor 7 öre, därav för läkarvård 4
kronor 21 öre; beloppet stannade då i sin helhet inom maximigränsen för
sjukvårdsbidraget. Det är således tydligt — anför pensionsstyrelsen — att
sjukvårdsbidraget numera förlorat en avsevärd del av den betydelse, det
från början hade för sjukkassornas ekonomi och medlemmarnas avgifter.
Med utgångspunkt från förhållandena år 1946 har pensionsstyrelsen lämnat
vissa uppgifter till belysning av maximeringens allt större betydelse
under senare år. I vad avser år 1949 äro uppgifterna endast preliminära.
Det framgår, att år 1949 sjukvårdsbidraget uppnått maximum för 25 kassor
av 37 mot endast 12 kassor av 29 år 1946. I fråga om stadscentralsjukkassorna
var bidraget redan år 1946 maximerat för alla kassor utom en;
samtliga 9 stadscentralsjukkassor berördes av maximeringen år 1949. År
1946 nådde bidraget maximum för endast 2 länscentralsjukkassor av 13,
varefter antalet successivt stigit till 14 kassor av 22 år 1949. Om man bortser
från kassorna i de fyra nordligaste länen, äro sålunda numera endast 4
länscentralsjukkassor oberörda av maximeringen. Av yrkes- och fabrikskassorna
har maximering inträtt för 2 kassor av 6. Sammanlagda antalet sjukvårdsförsäkrade
medlemmar i de av maximeringen berörda kassorna uppgick
vid 1949 års slut till i runt tal 2 225 0001, d. v. s. mer än 75 % av
samtliga medlemmar i riket.
Maximeringens alltmer ökade betydelse för centralsjukkassornas ekonomi
framgår också av följande uppställning, som anger omfattningen av de på
grund av maximeringen bortfallande sjukvårdsbidragen i milj. kronor
räknat.
Stadscentrai
sjukkassor
1940 ............ 1,1
1947 ............ 1,4
1948 ............ 1,7
1949 (prel.)...... 2,1
I.änscentral- |
Yrkes- och |
S:a |
sjukkassor |
fabrikskassor |
|
0,1 |
0,1 |
1,2 |
0,4 |
0,1 |
1,9 |
1,1 |
0,1 |
2,9 |
2,5 |
0,1 |
4,7 |
Enligt uppgift 1951 2 221000 (74,5 %).
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 104.
Under angivna tidsperiod har således det genoin maximeringen bortfallande
sjukvårdsbidraget för samtliga centralsjukkassor i genomsnitt nästan
fyrdubblats. För enbart stadscentralsjukkassorna har beloppet ungefär fördubblats,
medan för länscentralsjukkassorna beloppet år 1949 var 25 gånger
större än år 1946. Till jämförelse med den för år 1949 framkomna siffran
för samtliga centralsjukkassor, 4,7 milj. kronor, erinras, att sjukvårdsbidraget
för år 1949 för samtliga kassor i riket beräknats uppgå till 12 milj.
kronor.
De stigande sjukvårdskostnadernas återverkningar på centralsjukkassornas
ekonomi ha — anför pensionsstyrelsen vidare — givit sig till känna i
starkt försämrade årsresultat för många kassor. För vissa kassor ha underskott
uppkommit. Sålunda redovisade år 1948 Stockholms erkända centralsjukkassa,
för vilken det för året bortfallande sjukvårdsbidraget uppgick till
i runt tal 815 000 kronor, ett underskott av något över 270 000 kronor. För
Göteborgs stads erkända centralsjukkassa voro motsvarande belopp 367 000
resp. 33 000 kronor. År 1949 stego för nämnda båda kassor det bortfallande
sjukvårdsbidragets belopp ytterligare till 1 006 000 resp. 437 000 kronor. För
år 1949 redovisa sex centralsjukkassor underskott. För andra kassor, som
icke redovisat underskott på verksamheten i dess helhet, har dock sjukvårdsförsäkringen
lämnat underskott, som fått täckas genom överskott å
sjukpenningförsäkringen. Detta har medfört, att sistnämnda försäkringsgren
icke tillförts överskott i den omfattning, som för verksamhetens säkerställande
erfordrats.
Beträffande fondbildningen i centralsjukkassorna kan visserligen sägas,
att denna numera är betydande. Sålunda redovisade kassorna vid 1948 års
slut såsom tillgångar över skulder tillsammans i runt tal 110 milj. kronor.
Av fondmedlen kommer emellertid en betydande del att efter övergången till
den obligatoriska försäkringen åtgå för slutreglering av pågående sjukdomsfall.
Av vad som därefter återstår måste den allra största delen tagas i
anspråk såsom sjukhjälpsfond i den frivilliga sjukpenningförsäkring, som
skall utgöra en påbyggnad på den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.
Försämras de erkända sjukkassornas fondställning genom att fondavsättningen
icke blir tillräckligt stor, måste detta ogynnsamt påverka avgiftsbestämningen
i den frivilliga försäkringen. Såsom förhållandena nu utvecklats
på grund av sjukvårdsutgifternas stegring inom kassorna, blir det
därför nödvändigt att snarast möjligt vidtaga åtgärder för stärkande av
kassornas ekonomi.
Pensionsstyrelsen anser sig icke kunna anvisa någon utväg att hålla tillbaka
stegringen av läkarvårdsutgifterna vare sig genom återhållsamhet i
fråga om läkarbesök och vård eller genom mer restriktiva ersättningsgrunder.
Det återstår därför enligt styrelsens mening att söka tillföra kassorna
ökade inkomster. Härvid kommer en höjning av medlemsavgifterna först i
fråga. En viss avgiftshöjning har redan beslutats av ett antal kassor. Fortgår
utvecklingen som hittills, torde än flera kassor snart komma i det läget,
att en avgiftshöjning blir nödvändig. Att genomföra avgiftshöjningar möter
emellertid motstånd från kassornas och medlemmarnas sida. Man får dess
-
9
Kungl. Maj. ts proposition nr 104.
utom icke förbise att en avgiftshöjning, innan den allmänna sjukförsäkringen
blir genomförd, kan motverka medlemsanslutningen till kassorna.
I föreliggande läge kan ett medgivande av högre sjukvårdsbidrag åt kassorna
genom slopande eller ändring av maximeringsbestämmelserna icke längre
utan avsevärda olägenheter uppskjutas. Enär i den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
sjukvårdsbidrag skall utgå utan någon begränsning, synes
bl. a. för underlättande av övergången till nämnda försäkring sjukvårdsbidrag
utan maximering även böra medgivas de erkända sjukkassorna för
ersättning för läkarvård. I vad avser läkarvården vill sålunda pensionsstyrelsen
tillstyrka sjukkasseförbundets framställning.
I fråga om statsbidrag för läkemedel och andra sjukvårdande åtgärder är
läget enligt pensionsstyrelsens mening ett annat än beträffande läkarvården.
Härom anföres i huvudsak följande.
I den allmänna sjukförsäkringen skola understöd i form av ersättning för
läkemedel icke förekomma. Läkemedlen skola i stället förbilligas genom allmänna
åtgärder i särskild ordning. Vad angår ersättning för vissa sjukvårdande
åtgärder får sådan visserligen förekomma i den nya försäkringen i
form av frivillig utfästelse, men något statsbidrag härför skall icke utgå.
Under sådana förhållanden och då särskilda grunder skola gälla beträffande
läkemedelsrabatterna, skulle ligga närmast till hands, att statsbidraget för
nu berörda understöd helt bortfölle. Att helt slopa sjukvårdsbidraget för
läkemedel in. in. torde dock icke böra ifrågakomma, enär kassorna, då de
införde dessa ersättningar bland sina sjukhjälpsprestationer, icke voro uteslutna
från sjukvårdsbidrag för därmed förenade utgifter och några av
centralsjukkassorna — år 1949 tillsammans 14 — alltjämt befinna sig i det
läget att de kunna erhålla statsbidrag härför. Sjukvårdsbidrag synes därför
för tiden intill dess sjukförsäkringslagen träder i kraft eller läkemedlen
dessförinnan förbilligats i särskild ordning, böra medgivas för kassornas
utgifter för läkemedel och andra sjukvårdande åtgärder. Dock kunna några
starkare skäl knappast anföras för att därvid sträcka sig längre än att möjligheterna
för kassorna att erhålla bidrag för läkemedel m. m. bli desamma
som om nuvarande grunder för sjukvårdsbidragets beräkning bibehållits.
Då bidrag för läkarvård i första hand skall utgå, blir således statsbidraget
i vad avser läkemedel m. m. även i fortsättningen beroende av om ytterligare
utrymme finnes under maximeringsgränsen.
De av pensionsstyrelsen förordade nya bidragsgrunderna föreslås tillämpade
snarast möjligt. Enär tillämpningen av maximibestämmelser för del
av ett år skulle medföra ett avsevärt merarbete för såväl sjukkassorna som
tillsynsmyndigheten, bör övergången om möjligt ske vid kalenderårsskifte.
Om förslaget godtages vid 1951 års riksdag, böra de nya beräkningsgrunderna
tillämpas fr. o. in. den 1 januari 1951. Styrelsen vill i detta sammanhang
erinra om alt statsbidraget för år 1951, bortsett från provisoriska utbetalningar,
kommer kassorna tillhanda först i slutet av år 1952.
Ett genomförande av pensionsstyrelsens förslag beräknas medföra en ökning
av det på kalenderåret 1951 belöpande sjukvårdsbidraget med 3 milj.
kronor. Ändringen i bidragsgrunderna bör för budgetåret 1951/52 föranleda
uppräkning av anslaget till bidrag till sjukkassor med 2,5 milj. kronor.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 104.
Statskontorets utlåtande.
Statskontoret anser, att den förebragta utredningen rörande sjukkassornas
sjukvårdsutgifter och det ekonomiska utfallet av denna deras verksamhet
motiverar, att staten medverkar till en förbättring av kassornas ekonomi.
Ämbetsverket delar pensionsstyrelsens mening, att statens stöd bör
lämnas i form av ökade statsbidrag för av kassorna utgiven ersättning för
läkarvård. Med hänsyn till det ansträngda statsfinansiella läget möta dock
betänkligheter mot den betydande utgiftsökning, som ett borttagande av
maximiregeln för sjukvårdsbidragen skulle medföra. Huruvida en minskning
av statens bidrag till kassorna lämpligen bör åstadkommas genom slopande
av sjukvårdsbidragen för läkemedel och övriga sjukvårdande åtgärder
undandrager sig statskontorets bedömande. I varje fall synas de stegrade
kostnaderna för kassorna böra mötas icke endast genom ökade tillskott
från statsverket utan även genom en höjning av medlemsavgifterna.
Departementschefen.
Uppskovet med sjukförsäkringslagens ikraftträdande aktualiserar, såsom
tidigare nämnts, frågan om en effektivisering av den nuvarande frivilliga
sjukförsäkringen. Vissa överväganden pågå rörande de möjligheter,
som härutinnan stå till buds. Ekonomiska förutsättningar för en mera avsevärd
förbättring av statsbidraget till sjukförsäkringen torde dock icke
föreligga i nuvarande läge. Genom ändring i de för sjukvårdsbidraget gällande
inaximeringsreglerna böra emellertid sjukkassorna nu beredas ökade
möjligheter att erhålla statsbidrag för av dem utgivna ersättningar för sjukvård.
Behov föreligger även av vissa ändringar i sjukkasseförordningen, vilka
ulan att alls eller endast i ringa omfattning öka statens kostnader kunna
medföra en viss effektivisering av den frivilliga sjukförsäkringen. Enligt
vad jag inhämtat kommer pensionsstyrelsen att inom kort avgiva vissa förslag
härutinnan. Det är min avsikt att så snart detta låter sig göra upptaga
dessa spörsmål till behandling. Om så visar sig möjligt kommer jag att
föreslå, att proposition i ämnet avlåtes till årets riksdag.
Sjukvårdsbidraget är f. n. maximerat till tre kronor — vid barnförsäkring
fyra kronor — per medlem och år (för de fyra nordligaste landstingsområdena
fem resp. sex kronor). Denna regel tillkom år 1931 framför allt i
syfte att påverka sjukkassorna till återhållsamhet i fråga om sådana förmåner,
som kassorna icke äro författningsenligt förpliktade att utgiva. Risken
att någon sjukkassa genom inaximeringsreglerna skulle undandragas
något av det för sjukvårdskostnaderna avsedda statsbidraget ansågs för övrigt
ringa. Enär statsmakterna vid 1931 års sjukförsäkringsreform utgingo
från att kostnaderna för läkarvård i princip skulle fördelas med lika delar
på sjukkassemedlemmen, sjukkassan och staten, beräknades maximering
inträda vid en genomsnittlig totalkostnad av 9 kronor per år och medlem
(vid barnförsäkring 12 kronor). En undersökning rörande de genomsnittliga
läkarvårdskostnaderna per medlem på vissa orter under åren 1927—1929
antydde emellertid, att dessa kostnader voro så låga, att maximigränsen icke
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 104.
uppnåddes. Sedan 1931 års sjukförsäkringsreforra genomfördes, ha kassornas
utgifter för sjukvårdskostnader stigit väsentligt. Att så skett torde till
icke oväsentlig del sammanhänga med den allmänt förhöjda levnadsstandarden,
som bl. a. medfört ett ökat anlitande av läkare. Utvecklingen har lett
till att — bortsett från de fyra nordligaste länscentralsjukkassorna — vid
alla stadscentralsjukkassor, alla länscentralsjukkassor utom fyra samt två
av de sex yrkes- och fabrikskassorna sjukvårdskostnaderna stigit till sådana
belopp, att maximering inträtt. Det härigenom bortfallande sjukvårdsbidraget
representerar i vissa fall betydande belopp. Med hänsyn till de ändrade
förhållanden, vilka sålunda inträtt, anser jag mig böra förorda, att kassorna
beredas möjligheter att utfå statsbidrag med hela det belopp, som,
därest maximering icke förelegat, skulle utgå för kassornas utgifter för
läkarvård. Däremot anser jag i likhet med pensionsstyrelsen, att en utvidgning
av möjligheterna att utfå sjukvårdsbidrag icke bör ske i vad avser kostnaderna
för läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder.
Även i fortsättningen bör därför statsbidraget för dessa kostnader utgå
med högst det belopp, varmed sjukvårdsbidraget för läkarvård understiger
nu gällande maximibelopp. Tidpunkten för de nya bidragsgrundernas ikraftträdande
bör, såsom pensionsstyrelsen föreslagit, bestämmas retroaktivt till
den 1 januari 1951.
Tillsynsmyndigheten äger f. n. medgiva, att sjukvårdsbidrag till viss
eller vissa kassor må utgå med högre belopp än maximeringsbestämmelserna
tillåta. Något sådant medgivande har ännu icke lämnats i något enda fall.
1 samband med att maximeringsbestämmelserna upphävas i den omfattning,
jag i det föregående föreslagit, bör tillsynsmyndighetens här berörda
dispenseringsrätt avskaffas.
Anslagsbehovet.
Bidrag till sjukkassor.
Anslag Nettoutgift
1949/50 ...................... 50 600 000 50 701 071
1950/51 (statsliggaren s. 356) . . 52 000 000
1951/52 (förslag) ............ 56 400 000
Statsbidrag till sjukkassor utgår i form av medlemsbidrag, sjukdagsbidrag,
sjukvårdsbidrag, moderskapsbidrag samt fr. o. m. den 1 juli 1949
barntilläggsbidrag. I stället för sistnämnda bidrag utgick tidigare kristilllägg,
för vilket ändamål statsbidrag beviljades från ett särskilt anslag till
kristillägg till sjukkassor. — Särskilt statsbidrag kan vidare i vissa fall utgå
enligt kungörelsen nr 132/1938.
Pensionsstyrelsen har (skr. 30/8 1950) anfört, att antalet statsbidragsberättigade
medlemmar i sjukkassorna under år 1949 ökade med 103 000
till ca 2 982 000. För ett vart av åren 1950 och 1951 uppskattas medlemsökningen
till 100 000. Antalet sjukdagar per medlem, som år 1948 utgjorde
12 Kungl. Maj. ts proposition nr 104.
10,9, uppgick under år 1949 till 11,i. För åren 1950 och 1951 beräknas oförändrat
sjuktal.
Statsbidraget till ersättning för läkarvård och annan sjukvård än sjukhusvård
steg från 3 kronor 89 öre per sjukvårdsförsäkrad medlem under
år 1948 till 3 kronor 95 öre under år 1949, sannolikt i väsentlig grad beroende
dels på ökat antal läkarebesök och dels på att ett betydande antal
kassor under sistnämnda år utökat sina förmåner till att omfatta jämväl
ersättning för läkemedel och vissa sjukvårdande åtgärder. Styrelsen har
räknat med fortsatt ökning under åren 1950 och 1951 och uppskattar bidragets
genomsnittsbelopp under dessa år till 3 kronor 97 öre resp. 3 kronor
99 öre per medlem.
Ersättningarna för intagning å sjukvårdsanstalt förutses under åren 1950
och 1951 komma att stiga med 15 resp. 20 procent av 1949 års ersättningar.
Statsbidraget för intagningskostnader torde därför komma att öka från
920 100 kronor, som med ledning av kassornas uppgifter beräknats för år
1949, till 1 058 120 kronor för år 1950 och 1 104 120 kronor för år 1951.
Antalet fall med moderskapshjälp beräknas till 89 300 år 1950, 87 300 år
1951 och 86 200 år 1952.
Kassornas utbetalningar av kristillägg och barntillägg under kalenderaret
1949 motsvarade en kostnad av 2 kronor 20 öre för år och medlem. Den
genomsnittliga kostnaden för barntillägg under åren 1950 och 1951 beräknas
uppgå till samma belopp som kristillägg och barntillägg gemensamt under
år 1949.
För särskilt statsbidrag enligt kungörelsen nr 132/1938 erfordras för år
1950 ett belopp av 61 000 kronor och för år 1951 ett belopp av 56 000 kronor.
Det sammanlagda medelsbehovet beräknas till 52 713 100 kronor för innevarande
budgetår och 53 870 100 kronor för budgetåret 1951/52. Styrelsen
föreslår, att anslaget för nästa budgetår anvisas med ett till 53 900 000 kronor
avrundat belopp. Härtill kommer, för den händelse pensionsstyrelsens
förslag om upphävande, räknat fr. o. m. den 1 januari 1951, av sjukvårdsbidragets
maximering i fråga om ersättning för läkarvård godtages, ett ytterligare
behov av 2 500 000 kronor, innebärande, att anslaget bör uppföras
med 56 400 000 kronor.
Departementschefen.
I det föregående har jag förordat hävande av sjukvårdsbidragets maximering
i den utsträckning pensionsstyrelsen föreslagit. Mot styrelsens beräkningar
av medelsbehovet har jag intet att erinra. Anslaget bör därför för
nästa budgetår i överensstämmelse med styrelsens förslag uppföras med
56 400 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 104.
13
Hemställan.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna de ändrade grunder för statsbidrag åt sjukkassor,
som av mig förordats, att tillämpas räknat från och
med den 1 januari 1951,
dels ock till Bidrag till sjukkassor för budgetåret 1951/52
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
56 400 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lars Lemne.