Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till religionsfrihetslag
m. m.; given Stockholms slott den 23
februari 1951.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed

A) till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogade

1. förslag till ändrad lydelse av 4 och 28 §§ regeringsformen; samt

2. förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen,

B) föreslå riksdagen att antaga härvid fogade

1. förslag till religionsfrihetslag;

2. förslag till lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken;

3. förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen;

4. förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);

5. förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse;

6. förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm;

7. förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr
262) om skolstyrelse i vissa kommuner;

8. förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6
juni 1930 (nr 253); samt

9. förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående
jordfästning, ävensom

C) inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade

1. förslag till kungörelse med föreskrifter hur sökande till lärartjänst,
som medför skyldighet att undervisa i kristendomskunskap, äger styrka sin
behörighet; samt

2. förslag till kungörelse om upphävande i vissa delar av de mosaiska församlingarnas,
av Kungl. Maj :t fastställda församlingsordningar.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 100.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att 1873 års förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning, den s. k. dissenterlagen, skall upphävas
och ersättas med en religionsfrihetslag, som innehåller allmänna principsiadganden
rörande den religiösa friheten samt närmare regler för medlemskapet
i svenska kyrkan.

Såsom en grundläggande regel för inträde i svenska kyrkan föreslås att
barn skola följa sina föräldrar och således inträda i kyrkan vid födelsen, om
föräldrarna tillhöra kyrkan. Då endast den ene av föräldrarna tillhör kyrkan,
anses barnet ha inträtt däri vid födelsen, om föräldrarna icke inom viss
kortare tid anmäla att barnet icke skall tillhöra kyrkan. Barnets fortsatta
tillhörighet till kyrkan utgör en vårdnadsfråga; i allmänhet ankommer det
alltså på föräldrarna att gemensamt bestämma om ändringar av barnets
ställning till kyrkan.

Om någon icke längre vill tillhöra svenska kyrkan, kan han enligt förslaget
utträda genom en personlig anmälan hos vederbörande pastorsämbete.

Vidare föreslås vissa ändringar i regeringsformen i syfte att ytterligare
vidga möjligheterna att utan hinder av konfession inneha och utöva allmän
tjänst. Den som icke tillhör svenska kyrkan skall, liksom hittills, vara hindrad
att handlägga vissa frågor rörande kyrkan; i fråga om statsrådets ledamöter
gäller detta hinder dock endast den som är föredragande. För riksdagens
yttrande framlägges förslag till kungörelse, enligt vilken sökande
till lärartjänst, som medför skyldighet att undervisa i kristendom, skall anses
behörig, om han tillhör svenska kyrkan eller viss närmare angiven frikyrklig
församling eller sammanslutning eller avgiver en skriftlig förklaring
att han icke omfattar en mot evangelisk kristendomsuppfattning stridande
åskådning.

Ändringar i giftermålsbalken föreslås i syfte att vidga Kungl. Maj :ts befogenhet
att medgiva religiösa samfund rätt att genom sina präster eller
predikanter förrätta vigsel med civilrättslig verkan.

I jordfästningslagen föreslås sådan ändring att någon särskild framställning
icke skall behöva göras för att begravning skall få ske utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning. I stället upptages i lagen ett stadgande,
som har till syfte att sörja för att den avlidnes önskan i fråga om jordfästning
blir respekterad.

Kloster, som nu äro ovillkorligen förbjudna, skola få inrättas, om Kungl.
Maj :t lämnar tillstånd.

Den tvångsanslutning till mosaisk församling som nu gäller skall upphöra.
I samband därmed häves helt den statliga regleringen av de mosaiska
församlingarna.

Frågan om kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, vilken
fråga behandlades vid 1950 års riksdag, upptages icke till förnyad prövning.
Icke heller behandlas i denna proposition frågan om skyldighet för den som
ej tillhör svenska kyrkan att betala kyrkoskatt; frågan härom kommer att
upptagas av chefen för finansdepartementet i annat sammanhang.

Kungi. Maj. ts proposition nr 100.

A. Grundlagsändringar.

1) Förslag

till

ändrad lydelse av 4 och 28 §§ regeringsformen.

(Gällande lydelse.)

Konungen äger att allena styra riket
på det sätt, denna regeringsform
föreskriver; inhämte dock, i de fall,
här nedanföre stadgas, underrättelse
och råd av ett statsråd, vartill Konungen
kallar och utnämner kunnige,
erfarne, redlige och allmänt aktade,
infödde svenske medborgare av
den rena evangeliska läran. Ej må de,
som äro i rätt upp- och nedstigande
skyldskap, ej heller syskon eller äkta
makar på en gång vara ledamöter av
statsrådet.

(Föreslagen lydelse.)

Konungen äger att allena styra riket
på det sätt, denna regeringsform
föreskriver; inhämte dock, i de fall,
här nedanföre stadgas, underrättelse
och råd av ett statsråd, vartill Konungen
kallar och utnämner kunnige,
erfarne, redlige och allmänt aktade,
infödde svenske medborgare. Ej
må de, som äro d rätt upp- och nedstigande
skyldskap, ej heller syskon
eller äkta makar på en gång vara ledamöter
av statsrådet.

Konungen äger att i statsrådet utnämna
och befordra svenske medborgare
till alla de ämbeten och tjänster,
högre och lägre, vilka äro av den
egenskap, att Konungen fullmakter
därå utfärdar, dock böra vederbörande
förut med förslag hava inkommit,
där sådana hittills ägt rum. Konungen
vare ock obetaget, att, efter vederbörandes
hörande, eller uppå deras
framställning, till lärarebefattningar
vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna
likväl undantagna, såsom
ook till lärare- och andra beställningar
vid andra inrättningar för vetenskap,
slöjd eller skön konst, ävcn -

Konungen äger att i statsrådet utnämna
och befordra svenske medborgare
till alla de ämbeten och tjänster,
högre och lägre, vilka äro av den
egenskap, att Konungen fullmakter
därå utfärdar, dock böra vederbörande
förut med förslag hava inkommit,
där sådana hittills ägt rum. Konungen
vare ock obetaget, att, efter vederbörandes
hörande, eller uppå deras
framställning, till lärarebefattningar
vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna
likväl undantagna, såsom
ock till lärare- och andra beställningar
vid andra inrättningar för vetenskap,
slöjd eller skön konst, även -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.)

som till läkarebefattningar, kalla och
befordra även utländske män och
kvinnor av utmärkt förtjänst, de där
den rena evangeliska läran bekänna.
Likaledes må Konungen kunna uti
militära ämbeten nyttja utlänningar
av sällsynt skicklighet, men icke till
kommendanter i fästningarna. Till
konsul må ock utlänning nämnas,
där lön ej är med befattningen förenad.

Till prästerligt ämbete eller till annan
tjänst, varmed är förenat åliggande
att meddela undervisning i kristendom
eller teologisk vetenskap, kan
endast den utnämnas, som bekänner
den rena evangeliska läran. Till alla
övriga ämbeten eller tjänster, med
det undantag i avseende å statsrådets
ledamöter, som i 4 § stadgas, må bekännare
av annan kristen troslära,
ävensom av den mosaiska, kunna
nämnas; dock må icke någon, som ej
tillhör den rena evangeliska läran,
såsom domare eller innehavare av
annan tjänst deltaga i handläggning
eller avgörande av fråga, som angår
religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom den svenska
kyrkan.

Kvinna må--------

Konungen fäste vid alla befordringar
avseende endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet, men
icke på deras börd. Varje departementschef
skall föredraga och expediera
alla ärenden rörande befordringar,
förordnanden, tjänstledighet
och avsked, till och ifrån ämbeten
och tjänster vid de verk och stater,
som under departementet höra.

(Föreslagen lydelse.)

som till läkarebefattningar, kalla och
befordra även utländske män och
kvinnor av utmärkt förtjänst. Likaledes
må Konungen kunna uti militära
ämbeten nyttja utlänningar av
sällsynt skicklighet, men icke till
kommendanter i fästningarna. Till
konsul må ock utlänning nämnas, där
lön ej är med befattningen förenad.

Konungen fäste, vid alla befordringar,
avseende endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet, men
icke på deras börd. Till prästerlig befattning
inom svenska kyrkan må ej
annan utnämnas än den som bekänner
kyrkans låra. Medför annan befattning
skyldighet att undervisa i
kristendom eller teologisk vetenskap,
skall Konungen taga den hänsyn till
de sökandes trosåskådning, som därav
påkallas. Befattningshavare, som
ej tillhör svenska kyrkan, må icke
handlägga mål eller ärende, som angår
kyrkans religionsvård eller religionsundervisning,
utövning av prästämbetet,
befordring eller ämbetsansvar
inom kyrkan. I fråga om statsrådets
ledamöter skall dock sådant
hinder icke gälla för annan än föredraganden.

— — 87 § 2 mom. stadgar.

Varje departementschef skall föredraga
och expediera alla ärenden
rörande befordringar, förordnanden,
tjänstledighet och avsked, till och
ifrån ämbeten och tjänster vid de
verk och stater, som under departementet
höra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2) Förslag

till

ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

7 KAP.

Om tryckfrihetskrott.

4 §.

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar
framställning som innefattar:

I. högförräderi, förövat---eller trosbekännelse;

II. skymfande av sådant som av 11. skymfande av sådant som av

kyrkan eller erkänt trossamfund hål- svenska kyrkan eller annat, hår i riles
heligt; ket verksamt trossamfund hålles he ligt; 12.

förfarande, som---missfirmlig gärning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

B. Övriga lagförslag.

1) Förslag

till

Religionsfrihetslag.

Härigenom förordnas som följer.

Om religionsfrihet.

1 §•

Till följd av den i regeringsformen förutsatta rätten för envar att fritt
utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller
åstadkommer allmän förargelse, står det var och en fritt att för religiös
gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.

För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet
äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.

2 §.

Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot
denna bestämmelse vare utan verkan.

Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för
religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.

3 §.

Kloster må inrättas endast med Konungens tillstånd och på de villkor
Konungen föreskriver.

Ej må någon upptagas i kloster, förr än han fyllt tjuguett år.

Asidosättes vid klosterverksamhet lag eller författning eller villkor som
Konungen föreskrivit eller drives klostret uppenbart i strid mot vad som
var förutsatt, då tillståndet gavs, äger Konungen återkalla tillståndet.

Om medlemskap i svenska kyrkan.

4 §•

Endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning må vara medlem
av svenska kyrkan.

5 §.

Barn i äktenskap inträder vid födelsen i svenska kyrkan, om båda föräldrarna
tillhöra kyrkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Vad nu sagts skall även gälla, då endast den ene av föräldrarna tillhör
kyrkan; dock skall barnet i sådant fall icke anses hava inträtt i kyrkan,
om föräldrarna eller, då vårdnaden ej tillkommer dem gemensamt, den som
har vårdnaden inom sex veckor från barnets födelse till pastor i den församling,
där barnet skall kyrkobokföras, anmäler att barnet icke skall tillhöra
kyrkan. Hava föräldrarna före äktenskapets ingående eller eljest före
barnets födelse skriftligen med vittnen överenskommit att barnet icke skall
tillhöra kyrkan, må en av dem, utan hinder av att även den andre har del
i vårdnaden, göra sådan anmälan.

6 §•

Barn utom äktenskap inträder vid födelsen i svenska kyrkan, om modern
tillhör kyrkan.

Erhåller barn, som icke enligt första stycket inträtt i kyrkan, innan det
fyllt tolv år äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingå äktenskap med
varandra och tillhör en av föräldrarna kyrkan, inträder barnet i kyrkan
vid föräldrarnas giftermål; dock skall barnet icke anses, hava inträtt i
kyrkan, om föräldrarna eller, då vårdnaden ej tillkommer dem gemensamt,
den som har vårdnaden inom sex veckor från äktenskapets ingående till
pastor i den församling, där barnet är kyrkobokfört, anmäler att barnet icke
skall tillhöra kyrkan.

7 §•

Den som förvärvar svenskt medborgarskap och ej tillhör svenska kyrkan
skall, utan särskild ansökan, anses upptagen i kyrkan, om han är
evangelisk-luthersk trosbekännare; dock skall vad nu sagts ej gälla, om han
hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd, anmält att han icke
vill inträda i kyrkan.

8 §•

Vill någon, i annat fall än nu sagts, vinna inträde i svenska kyrkan, göre
ansökan hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

Visar sökanden att han är döpt i svenska kyrkans ordning, skall han
upptagas i kyrkan. Detsamma skall ock gälla, om sökanden erhållit den
undervisning i kyrkans lära, som med hänsyn till hans ålder och övriga
omständigheter bör fordras, och inför pastor avgiver muntlig försäkran att
ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl.

9 §•

Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde personligen hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

10 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres ansökan
eller anmälan som avses i 7, 8 eller 9 § av vårdnadshavaren. Ansökan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

eller anmälan för barn som fyllt tolv år må göras endast om barnet själv
samtyckt därtill. Då ansökan om inträde i svenska kyrkan för den som
står under annans vårdnad göres av vårdnadshavaren, skall vad i 8 § andra
stycket stadgas om muntlig försäkran icke äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

11 §•

I fråga om den som icke är och ej heller skall vara kyrkobokförd i riket
må ansökan eller anmälan som avses i denna lag göras hos pastor i församling
inom riket där han vistas.

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i främmande stat att handlägga fråga, som enligt denna lag ankommer på
pastor. Ej må sådant uppdrag meddelas annan än den som tillhör svenska
kyrkan.

12 §.

Över pastors beslut eller åtgärd enligt denna lag må klagan föras. Om sådan
klagan skall, ändå att beslutet eller åtgärden icke angår kyrkobokföring,
vad om klagan i fråga rörande kyrkobokföring är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

13 §.

Med pastor avses i denna lag den som ansvarar för kyrkobokföringen i
församling av svenska kyrkan eller del av sådan församling, som utgör särskilt
kyrkobokföringsdistrikt.

Har någon uppdrag att i kyrkobokföringsärenden biträda pastor, skall
uppdraget avse även ärenden enligt denna lag; dock må ej annan än präst
mottaga försäkran som avses i 8 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Den som vid lagens ikraftträdande tillhör svenska kyrkan skall även därefter
anses tillhöra kyrkan, så länge han fyller de fordringar för tillhörighet
till kyrkan, som äro angivna i 4 §, och ej i föreskriven ordning anmält
sitt utträde.

Hava i fall som avses i 5 § andra stycket föräldrarna träffat överenskommelse
med den innebörd som där angives och har överenskommelsen, innan
denna lag trätt i kraft, blivit skriftligen upprättad och före äktenskapets ingående
uppvisad för vigselförrättaren, skall vad i lagrummet sägs om sådan
överenskommelse äga tillämpning, även om denna icke skett med vittnen.

Vad i lag eller författning är stadgat om främmande trossamfund och
främmande trosbekännare skall, efter denna lags ikraftträdande, avse annat
trossamfund än svenska kyrkan och medlemmar i sådant samfund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Genom denna lag upphävas:

1. förordningen den 30 juni 1838 (nr 28 s. 1) angående mosaiske trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket;

2. förordningen den 11 december 1868 (nr 76 s. 1) angående särskilda
sammankomster för andaktsövning;

3. förordningen den 16 november 1869 (nr 60 s. 1) angående ansvar för
den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran; 4.

1 och 4 §§ förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 1) angående
ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar; samt

5. förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 3) angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning; dock skall fortfarande gälla vad
i 18 § av förordningen1 är stadgat om ansvar för fel eller försummelse av
främmande församlings föreståndare eller präst i avseende på honom åliggande
anteckningar i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande
av ämbetsbevis därom.

1 Senaste lydelse se SFS 1898: 69 s. 1.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2) Förslag
till

Lag

om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 2, 3, 8 och 9 §§ samt 14 kap. 1 § giftermålsbalken
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

4 kap.

2 §•

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de
trolovade åro medlemmar av kyrkan
eller den ene år medlem därav och
den andre tillhör annat kristet trossamfund;
och

inom främmande trossamfund, om
Konungen förklarat dess prästerskap
äga att förrätta vigsel samt antingen
båda de trolovade åro medlemmar av
samfundet eller, dår samfundet är
kristet, den ene är medlem därav och
den andre av annat kristet trossamfund.

Konungen äger-----svenska kyrkan.

3 §•

Till vigsel--------är medlem.

Inom främmande trossamfund för- Inom annat trossamfund förrättas
rättas vigsel av därtill behörig präst vigsel av den som år behörig därtill
inom samfundet. enligt Konungens förordnande.

8 §.

Vigsel förrättas-----vittnens närvaro.

Vid vigseln-----äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid I övrigt lände till efterrättelse, vid
vigsel inom svenska kyrkan föreskrif- vigsel inom svenska kyrkan föreskrif -

Kyrklig vigsel må äga rum:
inom svenska kyrkan, om de trolovade
eller en av dem tillhör kyrkan;
och

inom annat trossamfund, om Konungen
medgivit att vigsel må förrättas
inom samfundet och de trolovade
eller en av dem tillhör samfundet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

terna i kyrkohandboken, vid vigsel
inom främmande trossamfund dess
kyrkobruk och vid borgerlig vigsel de
bestämmelser, som varda av Konungen
meddelade.

Präst, som förrättat vigsel give
makarna ofördröj ligen bevis därom.
Vad vid borgerlig vigsel förekommit
skall upptagas i särskilt protokoll enligt
de närmare föreskrifter Konungen
meddelar.

Vigsel vare utan verkan, om den
ej förrättats av präst, som äger behörighet
att viga, eller av borgerlig
vigselförrättare, eller om därvid ej
så tillgått, som i 8 § andra stycket är
föreskrivet; men ej skall vigsel anses
ogill, på den grund att eljest icke
så förfarits, som i 8 § är sagt, eller
vigselförrättaren överskridit sin behörighet
eller vederbörlig lysning ej
föregått.

terna i kyrkohandboken, vid vigsel
inom annat trossamfund dess kyrkobruk
och vid borgerlig vigsel de bestämmelser,
som varda av Konungen
meddelade.

Den som förrättat kyrklig vigsel
give makarna ofördröj ligen bevis
därom. Vad vid borgerlig vigsel förekommit
skall upptagas i särskilt
protokoll enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar.

§•

Vigsel vare utan verkan, om den
ej förrättats av någon, som äger behörighet
att viga, eller om därvid ej
så tillgått, som i 8 § andra stycket
är föreskrivet; men ej skall vigsel
anses ogill, på den grund att eljest
icke så förfarits, som i 8 § är sagt,
eller vigselförrättaren överskridit sin
behörighet eller vederbörlig lysning
ej föregått.

14 kap.
1 §•

Föreligger fall, som avses i 11 kap.
2 § första stycket, eller uppstår eljest
söndring mellan makar, eller
uppkommer dem emellan tvist om
underhållsskyldigheten eller angående
fråga, som avses i 8 kap. 6 eller
7 §, äge make påkalla medling av
präst i svensk församling, där makarna
eller endera är kyrkobokförd,
eller av präst inom sådan församling
av främmande trosbekännare, som
har rätt till offentlig religionsövning,
och som makarna eller endera tillhör,
eller av någon, som häradshöv -

Föreligger fall, som avses i 11 kap.
2 § första stycket, eller uppstår eljest
söndring mellan makar, eller uppkommer
dem emellan tvist om underhållsskyldigheten
eller angående
fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §,
äge make påkalla medling av präst i
församling av svenska kyrkan, där
makarna eller endera är kyrkobokförd,
eller av behörig vigselförrättare
inom annat trossamfund, som makarna
eller endera tillhör, eller av
någon, som häradshövdingen i den
ort eller rättens ordförande i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rGällande lydelse.)

dingen i den ort eller rättens ordförande
i den stad, där makarna eller
endera har sitt hemvist, på begäran
utsett att företaga medlingen, eller
ock av den, som enligt vad i 2 § sägs,
i den kommun, där makarna eller
endera har sitt hemvist, utsetts att
vara medlare i tvister mellan makar.

(Föreslagen lydelse.)

stad, där makarna eller endera har
sitt hemvist, på begäran utsett att
företaga medlingen, eller ock av den,
som enligt vad i 2 § sägs, i den kommun,
där makarna eller endera har
sitt hemvist, utsetts att vara medlare
i tvister mellan makar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

3) Förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

8 §.

Den som offentligen skymfar så- Den som offentligen skymfar sådant
som av kyrkan eller erkänt tros- dant som av svenska kyrkan eller ansamfund
hålles heligt, dömes för nät, hår i riket verksamt trossambrott
mot trosfrid till böter eller fäng- fund hålles heligt, dömes för brott
eise mot trosfrid till böter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Senaste lydelse se SFS 1948: 448.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4) Förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen den 28

juni 1946 (nr 469).

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

1 mom. I varje församling skola
föras följande kyrkoböcker, nämligen 1.

församlingsbok med tillhörande
särskilda förteckningar över utländska
undersåtar och främmande trosbekännare
samt över blinda, dövstumma,
sinnessjuka och sinnesslöa;

2. församlingsliggare;

3. bok över obefintliga;

4. inflyttningsbok med tillhörande
minnesanteckningar rörande personer,
beträffande vilka pastor beslutat
att de icke skola kyrkobokföras
i församlingen;

5. födelse- och dopbok;

6. konfirmationsbok;

7. lysnings- och vigselbok; samt

8. död- och begravningsbok.

(Föreslagen lydelse.)

§.

1 mom. I varje församling skola
föras följande kyrkoböcker, nämligen 1.

församlingsbok med tillhörande
särskilda förteckningar över utländska
undersåtar och personer som icke
tillhöra svenska kyrkan samt över
blinda, dövstumma, sinnessjuka och
sinnesslöa;

2. församlingsliggare;

3. bok över obefintliga;

4. inflyttningsbok med tillhörande
minnesanteckningar rörande personer,
beträffande vilka pastor beslutat
att de icke skola kyrkobokföras
i församlingen;

5. födelse- och dopbok;

6. konfirmationsbok;

7. lysnings- och vigselbok; samt

8. död- och begravningsbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Förteckning över främmande trosbekännare, vilken upplagts före förordningens
ikraftträdande, skall därefter anses såsom förteckning över
personer som icke tillhöra svenska kyrkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

5) Förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

9 §.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas
överläggningar och beslut tillkommer
på landet den som äger utöva
rösträtt å kommunalstämma och
i stad den som äger utöva rösträtt å
allmän rådstuga.

Sådan rättighet tillkommer dock
icke:

a) främmande religionsbekännare;
eller

b) den som anmält sig till utträde
ur svenska kyrkan.

Den som------annan församling.

I ärende------— eller fastighet.

Att den — —------andra stycket.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas
överläggningar och beslut tillkommer
envar inom församlingen
mantalsskriven person, som är medlem
av svenska kyrkan och äger utöva
rösträtt å kommunalstämma
eller, i stad, å allmän rådstuga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

6) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse
i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

6 §•

Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige
tillkommer envar, som är mantalsskriven
inom församlingen och
äger utöva rösträtt vid val av stadsfullmäktige.
Varje röstberättigad
äger en röst.

Sådan rättighet tillkommer dock
icke:

a) främmande religionsbekännare;
eller

b) den som anmält sig till utträde
ur svenska kyrkan.

Den som-------annan församling.

Rösträtt vid val av kyrkofullmäktige
tillkommer envar inom församlingen
mantalsskriven person, som
är medlem av svenska kyrkan och
äger utöva rösträtt vid val av stadsfullmäktige.
Varje röstberättigad
äger en röst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

7) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse
i vissa kommuner.

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i
vissa kommuner skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

13 §.

Folkskolestyrelsen må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften
av ledamöterna äro tillstädes. Dock äger styrelsen att åt särskilda inom
densamma utsedda nämnder överlämna att enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av styrelsen, med dess rätt och befogenhet besluta i följande
ärenden, nämligen:

a) beviljande av tjänstledighet åt och förordnande av vikarie för lärare;

b) tillämpning på enskilda fall av bestämmelser, antagna av styrelsen;

c) åtgärder enligt gällande folkskolestadga mot vanartade skolbarn samt
tredskande föräldrar och målsmän; ävensom

d) mindre ärenden av ekonomisk natur.

Särskild nämnd skall bestå av minst fyra personer. För giltighet av
nämnds beslut fordras, att minst tre av ledamöterna deltagit i beslutet och
varit ense om detsamma. Av sådan nämnd vidtagen åtgärd skall anmälas
för folkskolestyrelsen vid dess nästa sammanträde.

1 överläggning och beslut om ärende,
som rör kristendomsundervisningen,
må icke deltaga främmande
religionsbekännare eller den som anmält
sig till utträde ur svenska kyrkan.

Vid sammanträde med folkskolestyrelsen eller med nämnd, som ovan
sägs, äger kyrkoherden i det pastorat, till vilket kommunen hör, eller, där
kommunen tillhör mer än ett pastorat, den bland kyrkoherdarna i pastoraten,
som domkapitlet bestämmer, ändå att han icke är ledamot av folkskolestyrelsen,
att yttra sig och framställa förslag men ej att deltaga i besluten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 100.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

8) Förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253).

Härigenom förordnas, att 8 § kommunala vallagen den 6 juni 19301 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

8 §.

I röstlängden------och landstingsmän.

Envar sådan------löpande kalenderår.

Där en vid kommunala beslut och
val, som i första stycket sägs, röstberättigad
person saknar rösträtt å kyrkostämma
och vid val av kyrkofullmäktige
på den grund, att han är
främmande religionsbekännare eller
anmält sig till utträde ur svenska
kyrkan eller tillhör icke territoriell
församling, skall om förhållandet göras
anteckning i längden.

Närmare föreskrifter —----

Där en vid kommunala beslut och
val, som i första stycket sägs, röstberättigad
person saknar rösträtt å kyrkostämma
och vid val av kyrkofullmäktige
på den grund, att han icke
är medlem av svenska kyrkan eller
att han tillhör icke territoriell församling,
skall om förhållandet göras
anteckning i längden.

— av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

1 Senaste lydelse se SFS 1945: 250.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

9) Förslag
till

Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning.

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 6 §§ lagen den 25 maj 1894 angående
jordfästning skola upphöra att gälla samt att 1, 2, 3, 7, 8 och 9 §§ samma
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

När dödsfall timar inom svenska
kyrkan, skall detsamma vid den högmässogudstjänst,
som näst efter
skedd anmälan om dödsfallet inträffar
i den församling, där den avlidne
var kyrkoskriven, genom kyrkoherdens
försorg tillkännagivas med
tacksägelse i den ordning kyrkohandboken
föreskriver. Sådant tillkännagivande
må dock ej ske i de
fall, som här nedan i 5 och 6 §§ omförmälas.

Den avlidne skall utom i fall, varom
i 8 § 1 mom. förmäles, jordfästas
på sätt i denna lag sågs av präst
i svenska kyrkan. Endast sådan förrättning
( jordfästning i svenska kyrkans
ordning) avses i denna lag med
jordfästning.

§•

När medlem av svenska kyrkan
avlidit, skall dödsfallet vid den högmässogudstjänst,
som näst efter
skedd anmälan om dödsfallet inträffar
i den församling, där den avlidne
var kyrkoskriven, genom kyrkoherdens
försorg tillkännagivas i
den ordning kyrkohandboken föreskriver.

§•

Har den avlidne efter fyllda aderton
år på sätt om testamente är
stadgat förordnat, att han skall jordfästas
i svenska kyrkans ordning eller
att sådan jordfästning icke skall
förrättas, lände det till efterrättelse.
I annat fall ankommer det på den
avlidnes närmaste anhöriga eller den
som eljest ombesörjer begravningen
att, med iakttagande av vad den avlidne
kan antagas hava önskat, bestämma
om den avlidne skall jord
fästas i svenska kyrkans ordning.

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1908:151 och av 2, 3, 8 och 9 §§ se SFS 1926: 462.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

3 §•

Jordfästningen skall verkställas
inom sex veckor efter dödsfallet, där
icke giltiga orsaker till längre uppskov
äro för handen. Den skall äga
rum i den församling, där dödsfallet
timat; dock må den kunna förrättas
i annan församling, om vederbörande
det åstunda.

Jordfästning verkställes å församlingens
kyrkogård eller annan begravningsplats
eller ock å rum, som
församlingen för jordfästning anvisat.
I kyrka må sådan jordfästning,
varom i 5 och 6 §§ sägs, icke äga
rum.

Huruvida den, som avlidit i fängelse, å sjukhus eller å annat därmed
jämförligt ställe, må därstädes kunna jordfästas, ankommer på Konungens
prövning.

Jordfästningen skall äga rum i den
församling, där dödsfallet timat;
dock må den kunna förrättas i annan
församling, om vederbörande
det åstunda. Den verkställes å församlingens
kyrkogård eller annan begravningsplats
eller ock i kyrka eller
annat rum, som församlingen för
jordfästning anvisat.

* §.

Jordfästning i vanlig ordning eller
så kallad högtidlig jordfästning må
ej förvägras utom i de fall, vilka i 5
och 6 §§ omförmälas.

5 §.

I särskild, mindre högtidlig ordning
skola dödfödda barn jordfästas.

6 §

I stillhet skall jordfästas den, som
blivit avrättad eller ljutit döden under
förövande av grovt brott.

De särskilda formulär, efter vilka
ovan omförmälda olika slag av jordfästning
skola förrättas, bestämmas
i kyrkohandboken.

Vid jordfästning i vanlig ordning
må de i svenska kyrkan övliga ceremonier
med klockringning, proces -

§•

Hur jordfästning i svenska kyrkans
ordning skall förrättas bestämmes
i kyrkohandboken.

Vid sådan jordfästning må övliga
ceremonier med klockringning, procession,
sorgmusik och sång brukas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

sion, sorgmusik och sång brukas,
ävensom liktal hållas av präst, som
därom anlitas och därtill finnes villig Ej

må vid jordfästning, varom i
5 § sägs, klockringning äga rum.

Vid jordfästning i stillhet böra
endast närvara den dödes anhöriga,
om sådana finnas och inställa sig,
samt de personer, vilka är o oumbärliga
för den dödes jordande. Ej må
vid sådan jordfästning förekomma
klockringning, sorgmusik, sång eller
liktal.

ävensom griftetal hållas av präst,
som därom anlitas och därtill finnes
villig.

1 mom. Har den avlidne efter uppnådd
ålder, av aderton år skriftligen
förordnat om begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning,
lände det till efterrättelse.

Är sådant förordnande ej givet,
skall den avlidne ändock begravas
utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning, där det begäres av den avlidnes
närmaste anhöriga eller av
dem, som eljest stodo den avlidne nära;
dock icke om den avlidne efter
uppnådd ålder av aderton år skriftligen
förordnat om jordfästning i
svenska kyrkans ordning.

Framställning att begravning må
äga rum utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning göres hos präst,
som för kyrkoböckerna i den församling,
vilken är rätt inskrivningsort
för dödsfallet.

2 mom. Vid begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning
skall klockringning, om det begäres,
äga rum i vanlig ordning; men ej
må vid sådan begravning kyrka upp -

Då jordfästningen förrättas i annan
ordning än svenska kyrkans eller
begravningen sker utan jordfästning,
skall klockringning, om det begäres,
äga rum i vanlig ordning; och må vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

låtas, med mindre särskilda skäl där- sådan begravning kyrka kunna upptill
äro. låtas, om särskilda skäl därtill äro.

1 mom. Den avlidne må, såvida ej
annat föranledes av stadgandet i 2
mom. av denna paragraf, icke begravas
annorstädes än å kyrkogård eller
annan plats, som blivit för sådant
ändamål behörigen invigd. Vid
begravningen må intet förekomma,
som strider mot förrättningens
helgd och allvarliga innebörd.

§•

1 mom. Den avlidne må, såvida ej
annat föranledes av stadgandet i 2
mom. av denna paragraf, icke begravas
annorstädes än å kyrkogård eller
annan plats, som blivit för sådant
ändamål behörigen invigd. Vid begravningen
må intet förekomma, som
strider mot förrättningens helgd ofch
allvarliga innebörd.

Vad i första stycket sägs gälle även
avliden som icke var medlem av
svenska kyrkan; ej må rätt till lägerstad
å kyrkogård eller annan allmän
begravningsplats vara beroende av
att den avlidne tillhört kyrkan.

2 mom. På Konungens prövning ankommer huruvida och under vilka villkor
enskild begravningsplats må anläggas.

3 mom. Kyrkogårdar och andra begravningsplatser skola städse hållas i
ordnat och värdigt skick.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1952.

Genom lagen upphäves 3 § förordningen
den 31 oktober 1873 (nr 71
s. 1) angående ändring i vissa delar
av kyrkolagen med därtill hörande
författningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

C. Kungörelseförslag, varöver riksdagens yttrande begäres.

1) Förslag
till

Kungörelse

med föreskrifter hur sökande till lärartjänst, som medför skyldighet
att undervisa i kristendomskunskap, äger styrka sin behörighet.

Härigenom förordnas:

Sökande till lärartjänst, som medför skyldighet att i allmän skola undervisa
i kristendomskunskap, skall anses hava en sådan åskådning som fordras
för att erhålla tjänsten, om han är medlem av svenska kyrkan eller av
församling eller sammanslutning, som tillhör evangeliska fosterlandsstiftelsen,
frälsningsarmén, metodistkyrkan, missionssällskapet bibeltrogna vänner,
missionssällskapet helgelseförbundet, svenska alliansmissionen, svenska
baptistsamfundet, svenska missionsförbundet eller Örebro missionsförening,
eller av annan, därmed jämförlig evangelisk församling eller sammanslutning,
eller om han avgiver en skriftlig förklaring att han icke omfattar en
mot evangelisk kristendomsuppfattning stridande åskådning.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2) Förslag
till

Kungörelse

om upphävande i vissa delar av de mosaiska församlingarnas, av
Kungl. Maj:t fastställda församlings ordningar.

Härigenom förordnas:

Den av Kungl. Maj :t den 30 juni 1838 fastställda ordningen rörande vad
mosaiska trosbekännare hava att hädanefter iakttaga i avseende på utövningen
av deras religion och bestyret inom deras församling m. m. ävensom
de församlingsordningar, som Kungl. Maj :t därefter fastställt för särskilda
mosaiska församlingar, skola upphöra att gälla, såvitt de avse skyldighet
att tillhöra mosaisk församling, förpliktelse för annan än medlem att
betala avgift till sådan församling, utmätning för utskylder eller böter och
besvär över församlingsstämmas eller församlingsfullmäktiges beslut. Övriga
delar av 1838 års ordning, såvitt denna alltjämt kan anses tillämplig, och
av de särskilda församlingsordningarna skola gälla till dess församlingarna
själva antaga nya bestämmelser. Den som vid utgången av år 1951 är medlem
av mosaisk församling skall anses tillhöra denna, intill dess han utträtt
ur församlingen eller hans medlemskap annorledes upphört.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1952; dock skola äldre
bestämmelser alltjämt äga tillämpning i fråga om utskylder eller avgifter
till mosaisk församling, vilka dessförinnan påförts någon och senast under
år 1952 förfalla till betalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1951.

N är varande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,

Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, förslag till religionsfrihetslag
m. m. Föredraganden anför följande.

Religionsfrihetens princip är sedan lång tid tillbaka allmänt erkänd i vårt
land. Lagstiftningen har dock på flera punkter ett innehåll, som icke står
i god överensstämmelse med denna princip. Bestämmelserna i förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning
ha även i andra hänseenden ansetts bristfälliga och föråldrade.
Det är därför ett gammalt önskemål att få till stånd en revision av religionsfrihetslagstiftningen
och de lagregler i övrigt som äga samband med denna.

Redan år 1909 hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t att frågan
om utträde ur svenska kyrkan måtte utredas och förslag i ämnet framläggas
för riksdagen. En år 1918 tillsatt utredning, 1918 års religionsfrihetskommitté,
vilken fick i uppdrag att utreda denna fråga, behandlade i ett betänkande
frågan om s. k. borgerlig begravning (SOU 1923: 23) och i denna
del genomfördes sedermera lagändringar, men i huvudfrågan om utträde
ur kyrkan ledde utredningen icke till något förslag. En för fortsatt behandling
av detta spörsmål tillsatt ny utredning, 1925 års religionsfrihetssakkunniga,
framlade år 1927 ett betänkande med förslag angående vidgad
rätt till utträde ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor
(SOU 1927: 13). I betänkandet behandlades, förutom frågorna om rätt till
utträde ur svenska kyrkan och inträde däri, bl. a. spörsmålen om barns
ställning i konfessionellt hänseende, om skyldighet att deltaga i skolornas
religionsundervisning, om trosbekännelse såsom villkor för tillträde till ämbeten
och tjänster samt om skattskyldighet för kyrkliga ändamål. Betänkandet
har icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

Vid 1929 års kyrkomöte yrkades i en motion (nr 1), den s. k. biskopsmotionen,
att kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning angående
vissa i motionen närmare angivna, med frågan om vidgad rätt till

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

utträde ur svenska kyrkan sammanhängande kyrkoorganisatoriska frågor.
I anledning av denna motion anhöll kyrkomötet i skrivelse (nr 30), att
Kungl. Maj :t ville i samband med behandling av 1927 års betänkande låta
med beaktande av vissa i skrivelsen nämnda synpunkter verkställa en allsidig
utredning angående de i motionen berörda frågorna.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 juni 1935 hemställde frikyrkliga samarbetskommittén
— vilken då bestod av representanter för Svenska baptistsamfundet,
Metodistkyrkan och Svenska missionsförbundet -—- att Kungl.
Maj :t måtte föranstalta om utredning såväl av frågan om de inom svenska
kyrkans ram existerande fria trossamfundens rättsliga ställning som av
behövligheten av en ny, förbättrad lagstiftning rörande s. k. främmande
trosbekännare.

I anledning av motioner vid 1938 års riksdag hemställde riksdagen i skrivelser
till Kungl. Maj :t (nr 300 och 323) dels att utredning av frågorna om
de fria religiösa samfundens rättsliga ställning och om en revision av dissenterlagstittningen
måtte verkställas och dels att åtgärder måtte vidtagas för
att möjliggöra för svenska medborgare av judisk börd att kunna utträda
ur mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan.

På hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, bemyndigade Kungl. Maj :t den 15 oktober 1943 departementschefen
att tillkalla sakkunniga för att inom justitiedepartementet
verkställa en utredning rörande ny dissenterlagstiftning och därmed sammanhängande
spörsmål. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 29 oktober
1943 såsom sakkunniga dåvarande t. f. presidenten friherre H. J.
Nordenskjöld, tillika ordförande, samt biskopen numera ärkebiskopen Yngve
Brilioth, ledamoten av riksdagens andra kammare rektorn Gustav Mosesson,
sekreteraren Gunnar Sundqvist och professorn Gunnar Westin. Sedan Brilioth
och Sundqvist entledigats från uppdraget, ha såsom sakkunniga i
deras ställe tillkallats, den 21 mars 1944 biskopen Gustaf Ljunggren och den
27 februari 1946 ledamoten av riksdagens andra kammare fattigvårdskonsulenten
Verner Hedlund. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4
maj 1945 tillkallades vidare den 5 i samma månad ledamoten av riksdagens
första kammare A. J. Bärg att såsom sakkunnig deltaga i utredningsarbetet,
såvitt detsamma berörde frågor av skatterättslig natur, och samtidigt förordnades
kammarrättsrådet Nils Bodin att tjänstgöra såsom sekreterare vid
utredningsarbetet i denna del. Sedan Bärg avlidit, tillkallade departementschefen
den 11 december 1947 Bodin att, med bibehållande av nyssnämnda
sekreterareförordnande, vara sakkunnig beträffande de skatterättsliga frågorna.
Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades, den 29 oktober 1943
stiftssekreteraren Enar Sahlin och den 16 september 1944, sedan Sahlin avlidit,
assessorn i kammarrätten Telemak Eliseson.

De sakkunniga antogo benämningen dissenterlagskommittén.

Kommittén, som under vissa delar av sitt arbete biträtts av experter samt
överlagt med religiösa organisationer, har den 21 maj 1949 avlämnat betänkande
med förslag till religionsfrihetslag jämte tillhörande motiv och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

bilagor (SOU 1949: 20). Förslaget är i huvudsak enhälligt; endast i fråga om
upphävande av det nu gällande förbudet mot ordnar och kloster har en
avvikande mening uttalats av friherre Nordenskjöld.

Infordrade yttranden över dissenterlagskommitténs förslag ha avgivits av
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarkollegiet, kammarrätten,
statskontoret, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen, överståtliållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Värmlands, Örebro och Norrbottens län, samtliga domkapitel, kanslern
för rikets universitet, 1946 års skolkommission, 1949 års folkbokföringssakkunniga
(såvitt angår kyrkobokföring) och 1949 års uppbördssakkunniga
(såvitt angår skattefrågor).

Skolöverstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden av rektorn vid högre
allmänna läroverket i Linköping, högre allmänna läroverken i Motala, Skövde,
Falun, Karlskrona och Eslöv, Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i
Göteborg, högre allmänna läroverket i Skellefteå, högre allmänna läroverket
för gossar å Norrmalm, Stockholm, högre allmänna läroverket för flickor å
Södermalm, Stockholm, och högre allmänna läroverket i Bromma, samrealskolan
och kommunala gymnasiet i Bollnäs, samrealskolorna i Trollhättan
och Herrljunga, samrealskolan och kommunala gymnasiet i Katrineholm,
samrealskolan i Malmköping, samrealskolan och kommunala gymnasiet i
Borlänge, samrealskolorna i Mönsterås och Strömsnäsbruk, realskolan för
gossar i Malmö, samrealskolan och kommunala gymnasiet i Ängelholm, samrealskolorna
i Hörby, Åstorp och örkelljunga, samrealskolan och kommunala
gymnasiet i Karlskoga, ämneskonferensen i kristendomskunskap vid
samrealskolan i Molkom, rektorn vid samrealskolan i Munkfors, samrealskolorna
i Piteå, Arvidsjaur och Åsele, samrealskolan och kommunala gymnasiet
i Solna, Katarina realskola, Stockholm, samt rektorn vid S:t Görans
samrealskola och norra kommunala mellanskolan i Stockholm, Djursholms
samskola och Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk, kommunala mellanskolan
och samrealskolan i Gnesta, kommunala mellanskolan i Hultsfred
samt kommunala mellanskolan och samrealskolan i Nordmaling, kommunala
flickskolorna i Gävle och Härnösand, ämneskonferensen i kristendom
vid kommunala flickskolan i Karlstad, kommunala flickskolorna i Linköping,
Norrköping och Bromma, Vasastadens kommunala flickskola, Stockholm,
kommunala flickskolorna i Uppsala och Växjö, folkskoleseminariet
för kvinnliga elever, Stockholm, folkskoleseminariet i Lund, rektorn vid
folkskoleseminariet i Karlstad, folkskoleseminariet i Umeå, småskoleseminarierna
i Växjö och Landskrona, folkskoleinspektörerna i Nordsmålands
östra, Sydsmålands mellersta, Nordskånes östra, Hallands södra, Skaraborgs
norra, Dalarnas östra och Hälsinglands norra inspektionsområden, Stockholms
folkskoledirektion och Göteborgs allmänna folkskolestyrclse, kristendomslärarnas
förening, svenska seminarielärarföreningen samt centralstyrelsen
för flick- och samskolelärarnas riksförbund.

överståthållarämbetet har bifogat yttranden av uppbördsverket och mantalsdircktören
i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av kyrko -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

i ullmäktige i Malmö, domkapitlet i Linköping yttranden av kontraktprosten,
kyrkoherden i Säby pastorat J. S. Johansson, kyrkoherden i Ekeby med
tiera församlingars pastorat Harry Alm och komministern i Skönbergs församling
Bo Sture Wiking, domkapitlet i Lund yttrande av Lunds stifts
prostkonvent, Stockholms domkapitel yttrande av kyrkobokföringsinspektören
i Stockholms stift samt kanslern för rikets universitet yttranden av
större akademiska konsistorierna vid universiteten i Uppsala och Lund ävensom
de teologiska och juridiska fakulteterna vid universiteten.

Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från Allmänna svenska prästföreningen,
Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges folkskollärarförbund,
Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarinneförbund,
Läroverkslärarnas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges
häradsskrivarförening, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges
kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, den
apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet i Sverige, Metodistkyrkan
i Sverige, Franska reformerta församlingen i Stockholm, Anglikanska
församlingen i Stockholm, Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i
Stockholm, Christian Science trossamfund i Stockholm, Vännernas samfund
i Sverige, de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska missionsförbundet, Örebro
missionsförening, missionssällskapet Helgelseförbundet, Evangeliska
fosterlandsstiftelsen, missionssällskapet Bibeltrogna vänner, Evangeliska
brödraförsamlingen samt Vakttornets bibel- och traktatsällskap.

Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet, som erhållit tillfälle
att yttra sig, ha förklarat sig avstå därifrån. Förstnämnda förbund har
emellertid överlämnat ett inom förbundsbyrån utarbetat förslag till yttrande
i ämnet.

Katolsk-apostoliska församlingen i Stockholm, Nya kyrkans församling i
Stockholm, Nya kyrkans svenska församling i Stockholm, Nya kyrkans bekännares
församling i Stockholm, Svenska baptistsamfundet, Fribaptistsamfundet,
Svenska frälsningsarmén, Frälsningsarmén, Filadelfiaförsamlingen
i Stockholm, Smyrnaförsamlingen i Jönköping, Södermalms fria församling,
Östermalms fria församling, Svenska alliansmissionen och Jesu Kristi kyrka
av de sista dagarnas heliga, vilka erhållit tillfälle att yttra sig, ha icke begagnat
sig därav.

Yttranden över förslaget ha slutligen inkommit från riksarkivet, högre
allmänna läroverket i Kalmar, Svenska pastoratens riksförbund och kammarrådet
Tom Wohlin, som sedan år 1936 varit sakkunnig i ecklesiastikdepartementet
med uppgift att biträda vid beredning av ärenden av kyrkligtekonomisk
natur.

Vid riksarkivets yttrande äro fogade yttranden av landsarkivarierna i Uppsala,
Vadstena, Lund, Göteborg och Härnösand, länsarkivarierna i Visby och
Östersund samt stadsarkivarien i Stockholm.

Jag anhåller att nu få upptaga frågan om revision av religionsfrihetslagstittningen,
dock med undantag av de till ämnet hörande skattefrågorna,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 29

vilka komma att i annat sammanhang behandlas av chefen för finansdepartementet.

Inledning.

Religionsfriheten har först efter hand under de två senaste århundradena
framträtt såsom en principiell grundval för lagstiftningen. Tidigare gällande
rättsregler byggde på en skyldighet för envar att bekänna sig till den religiösa
lära som var den enda i landet tillåtna. Kyrkoreformationen innebar
icke i detta hänseende någon ändring utan endast att nu, i stället för den
katolska kyrkans lära, den evangelisk-lutherska läran blev den enda tillåtna.

I 1686 års kyrkolag stadgades sålunda att inom riket och underlydande
länder alla skulle bekänna sig, endast och allena, till den kristliga lära och
tro som är grundad i bibeln och författad i bekännelseskrifterna. Avfall från
den rätta religionen och utspridande av villfarelse skulle straffas med landsförvisning
och förlust av arvsrätt inom riket. Undantag gjordes dock för
främmande sändebud och enskilda utlänningar, som voro av annan religion;
dessa ägde utöva sin religion i sina hus men voro förbjudna att hålla
någon gudstjänst för andra eller eljest utsprida sin religion, och för utomstående
var det förbjudet att besöka deras gudstjänster. Bestämmelserna
om straff för avfall och utspridande av villfarelse inflöto även i missgärningsbalken
i 1734 års lag. Förpliktelsen för Konungen att skydda den evangelisk-lutherska
läran och att ej bruka någon av annan religion till något
ämbete kom till uttryck i konungaförsälcringar och regeringsformer under
1600- och 1700-talen samt upptogs även i prästerskapets privilegier år 1723.
Lagbestämmelser riktades icke endast mot de inflytelser som kunde komma
från andra länder, där en avvikande religiös uppfattning rådde, utan även
mot inländska rörelser av frikyrklig natur. Enligt 1726 års konventikelplakat
var det sålunda förbjudet att anordna och deltaga i enskilda sammankomster
för andakt eller gudstjänst; enskild husandakt var dock tillåten.

Utvecklingen mot en vidgad religionsfrihet började under förra hälften
av 1700-talet genom att anhängare av den engelska reformerta kyrkan erhöllo
rätt till fri religionsövning. Genom en kungörelse år 1781, det s. k.
toleransediktet, vilket föranletts av ett av ständerna vid 1779 års riksdag
fattat beslut, fingo främmande trosbekännare rätt att bilda egna församlingar,
bygga kyrkor och hålla egna religionslärare. Denna rättighet avsåg
dock endast personer som flyttat in till riket och deras avkomlingar. Det
var alltjämt förbjudet för landets lutherska undersåtar att besöka den
främmande gudstjänsten, och avfall skulle liksom tidigare medföra straff
enligt missgärningsbalkens bestämmelser. För mosaiska trosbekännare, på
vilka 1781 års författning icke var tillämplig, utfärdades ett särskilt handelsreglemcnte
år 1782; detta byggde dock i huvudsak på samma grundsatser
och medgav sålunda utövning av den mosaiska religionen på de platser
där judar fingo bosätta sig.

I 16 § 1809 års regeringsform stadgades: »Konungen bör---ingens

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning
av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller
allmän förargelse åstadkommer.» Den grundsats, som sålunda kom till uttryck
i regeringsformen, ledde emellertid icke till någon omedelbar ändring
i den äldre religionslagstiftningen. Det dröjde till år 1858 innan konventikelplakatet
upphävdes och först år 1860 avskaffades straffet för avfall från den
rena evangeliska läran. Alltjämt gälla vissa särskilda bestämmelser angående
sammankomster för andaktsövningar enligt en förordning den 11 december
1868, och för utspridande av villfarande lära är ansvar i vissa avseenden
föreskrivet genom förordningen den 16 november 1869 angående
ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangelisklutherska
läran.

Genom 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras
religionsövning blev det möjligt att övergå från svenska kyrkan till främmande
religionssamfund. Ingen skulle dock anses skild från kyrkan förr än
han upptagits i annat inom riket tillåtet samfund. Sådant samfund fick icke
mottaga någon såsom medlem, förr än denne i föreskriven ordning anmält
sig till utträde ur kyrkan. Främmande trosbekännare fingo endast med Konungens
tillstånd bilda församling och allenast ett sålunda tillåtet trossamfund
ägde rätt till fri religionsövning. Förordningen gällde endast för kristna
trosbekännare av annan lära än den rena evangeliska. För mosaiska trosbekännare
gällde, och gäller med vissa ändringar alltjämt, en år 1838 tillkommen
förordning, vilken ersatt 1782 års reglemente.

Den år 1860 utfärdade förordningen ersattes av förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning,
vilken i allt väsentligt ännu gäller. De bestämmelser på hithörande område
som ansågos vara av kyrkolags natur och därför skulle antagas i den ordning
som gäller för sådan lag samlades i en särskild förordning angående
ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar, vilken
utfärdades samma dag. De år 1873 antagna bestämmelserna skilja sig
från 1860 års förordning bl. a. däri att Kungl. Maj:ts tillstånd nu icke
längre skulle vara ett nödvändigt villkor för bildande av församling av
främmande trosbekännare. Om de personer som bildade församlingen önskade
att den skulle erkännas av staten, kunde de emellertid göra ansökan
härom hos Kungl. Maj:t; en sålunda erkänd församling var tillförsäkrad rätt
till offentlig religionsövning. Medlem av svenska kyrkan, som omfattat främmande
kristen lära och därför ville utträda ur kyrkan, ägde möjlighet därtill.
Han skulle vid sin anmälan om utträde uppgiva det trossamfund, till
vilket han ville övergå. Därmed avsågs icke med nödvändighet ett erkänt
trossamfund. Den utträdande ansågs skild från kyrkan, då han gjort föreskriven
anmälan; sålunda upprätthölls icke längre kravet på att han dessutom
inträtt i annat trossamfund. Ej heller bibehöll förordningen bestämmelsen
om att sådant trossamfund icke fick mottaga någon som medlem,
förr än denne anmält sitt utträde ur svenska kyrkan.

De bestämmelser som sålunda gällt sedan år 1873 ha lett till att endast

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

en mindre del av de religiösa samfund som finnas inom landet sökt erkännande
av sina församlingar. Erkända församlingar, som bildats enligt
1873 års förordning eller tidigare bestämmelser, äro följande: Franska reformerta
församlingen i Stockholm, anglikanska församlingar i Stockholm
och Göteborg, romersk-katolska församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Hälsingborg, Norrköping och Gävle, Grekisk-kalolska ortodoxa församlingen
i Stockholm, katolsk-apostoliska församlingar i Stockholm och Norrköping,
ett stort antal församlingar av Metodistkyrkan, Nya kyrkans svenska
församlingar i Stockholm och Göteborg, Nya kyrkans församling i Stockholm,
Nya kyrkans samfund i Jönköping, Nya kyrkans bekännares församling
i Stockholm, församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro
av Christian Science samt Vännernas samfund i Sverige (Stockholm). Därtill
komma de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,
Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Oskarshamn, Växjö och Sundsvall.

Vid sidan om dessa erkända församlingar finnes även ett stort antal frikyrkliga
församlingar, vilka anordna egen gudstjänst men icke begärt erkännande
enligt 1873 års förordning, såsom församlingar tillhörande Svenska
missionsförbundet, Svenska baptistsamfundet och Frälsningsarmén samt
församlingar inom pingströrelsen.

Utvecklingen efter år 1873 har även medfört att åtskilliga personer, som
tillhöra svenska kyrkan, anslutit sig till någon frikyrkorörelse utan att därför
utgå ur kyrkan. Även erkända församlingar av främmande trosbekännare
kunna i vissa fall bland sina medlemmar räkna personer, som alltjämt
tillhöra svenska kyrkan. Sålunda äro ungefär två tredjedelar av Metodistkyrkans
11 500 medlemmar samtidigt medlemmar av svenska kyrkan.

Enligt den religionsstatistik som upprättades vid 1930 års folkräkning
uppgick hela antalet personer, som enligt församlingsböckerna tillhörde
svenska kyrkan, till 6 124 366, medan antalet ej tillhörande densamma utgjorde
17 825 eller 0,3 % av hela folkmängden. De personer som vid denna
folkräkning uppgivit sig ha annan religionsutövning än svenska kyrkans
eller vara konfessionslösa utgjorde 257 482 eller 4,2 % av hela folkmängden.
Av dessa tillhörde ungefär 24 500 erkända församlingar av främmande trosbekännare
och ungefär 212 000 andra religiösa samfund, medan ungefär
21 000 uppgivit sig vara konfessionslösa. Det kan anmärkas att uppgifterna
till statistiken voro ofullständiga rörande barn under 15 år, varför de frikyrkliga
torde ha varit något flera än nu angivna siffror utvisa.

Kommittén har i sitt betänkande anknutit till 1927 års utredning i samma
ämne, ytterligare utrett och diskuterat de frågeställningar som voro framlagda
i detta betänkande samt därutöver upptagit även vissa andra frågor. I
huvudsak föreslår kommittén att 1873 års förordning angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning skall ersättas med en religionsfrihetslag.
I det av kommittén utarbetade förslaget till sådan lag upptagas,
förutom vissa allmänna bestämmelser, regler om utträde ur svenska
kyrkan, om barns samfundstillhörighet, om skolundervisningen i kristen -

Kungi. Maj. ts proposition nr 100.

dom m. m., om inskränkningar i rätten att innehava vissa tjänster, om
särskilda trossamfund och trossammanslutningar och om kloster. Bestämmelser
om inträde i svenska kyrkan har kommittén upptagit i ett särskilt
lagförslag, avsett att antagas i den ordning som gäller för kyrkolag. Vidare
föreslår kommittén vissa ändringar i regeringsformen samt åtskilliga författningsändringar
i övrigt, vilka beröra undervisning, vigsel, jordfästning,
folkbokföring och beskattning samt lydelsen av domareden.

Jag övergår nu till att redogöra för det huvudsakliga innehållet i kommitténs
förslag och de yttranden som avgivits däröver. Såsom huvudfrågor
i förslaget framstå de avsnitt som behandla medlemskapet i svenska
kyrkan och andra religiösa samfunds rättsliga ställning. Därför skall jag
först upptaga dessa huvudfrågor och i samband därmed redovisa även
min inställning till förslaget i stort sett. Övriga delar av förslaget äro icke
av samma grundläggande betydelse som dessa huvudfrågor; de beröra mera
avgränsade spörsmål. De skola därför behandlas var för sig under särskilda
rubriker. Slutligen torde jag i ett sammanhang få redogöra för de lagförslag
som jag, efter detta allmänna ställningstagande till skilda delar av förslaget,
funnit mig böra förorda.

Medlemskapet i svenska kyrkan och andra religiösa samfunds rättsliga

ställning.

Kommittén.

Frågan om medlemskapet i svenska kyrkan har av kommittén upptagits
ur de synpunkter som kunna anläggas på rätten till utträde ur kyrkan, reglerna
för inträde i denna samt barns samfundstillhörighet.

Nu gällande bestämmelser i 1873 års förordning om rätt till utträde
ur svenska kyrkan innebära att möjlighet därtill föreligger endast
för den som omfattat främmande kristen lära och fördenskull vill
utträda ur kyrkan. Bestämmelserna innehålla vidare att den som vill utträda
skall giva sin avsikt till känna för kyrkoherden i den församling han
tillhör och uppgiva det trossamfund, till vilket han vill övergå. Om han
vidhåller sin avsikt, skall han, sedan minst två månader förflutit, göra ytterligare
en anmälan vid personlig inställelse hos kyrkoherden.

Föreskriften att den utträdande skall uppgiva det trossamfund, till vilket
han vill övergå, har i rättspraxis ansetts uppfylld, även då annat samfund
än sådant som vunnit erkännande enligt 1873 års förordning uppgivits.
Å andra sidan har utträde vägrats, då den som önskade utträda icke uppgivit
något trossamfund, till vilket han ville övergå. (SOU 1927: 13 s. 50—
51.) Utträde för övergång till mosaisk församling har icke ansetts tillåtet.

Kommitténs förslag innebär att de hinder för ett fritt utträde ur kyrkan
som föreligga enligt gällande bestämmelser skola borttagas och att således
rätten till utträde icke längre skall vara beroende av en önskan att inträda
i annat trossamfund. I motiveringen anför kommittén härom bl. a. att det

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

redan nu förekommer att svenska medborgare icke tillhöra något trossamfund.
Anledning härtill kan vara att den uppgivna avsikten att efter utträdet
ur kyrkan inträda i annat samfund icke fullföljts eller att barn, vars
föräldrar icke tillhöra svenska kyrkan, ej erhållit medlemskap i något
trossamfund. En lagändring av den föreslagna innebörden skulle därför,
enligt kommitténs mening, innebära att lagen anknyter till de faktiska förhållandena
på det religiösa området. Kommittén erinrar om de farhågor
som stundom uttalats för att ändrade lagbestämmelser skulle kunna leda till
ett mera allmänt utträde ur kyrkan och därigenom få betydelse för kyrkans
ställning. Mot denna invändning anför kommittén att, även om ett så stort
antal av kyrkans medlemmar skulle önska skilja sig från denna att kyrkan
skulle förvandlas till ett minoritetssamfund, anledning likväl saknas att med
tvång hindra dem att följa vad deras religiösa uppfattning bjuder.

Vidare framhåller kommittén att det icke låter sig bedömas, i vilken utsträckning
rätten till fritt utträde kommer att brukas. Detta är nämligen
beroende av en rad okända faktorer. Av betydelse för frågans bedömande
är bl. a. att kommittéförslaget även innefattar ändrade bestämmelser om
rätten att inneha offentlig tjänst och om lindring i skattskyldigheten till
den kyrkliga kommunen. En jämförelse med förhållandena i Finland och
Norge, i vilka länder fritt utträde ur den evangelisk-lutherska kyrkan är
medgivet, ger dock, enligt kommitténs mening, icke anledning till förmodan
att kyrkans ställning skulle komma att väsentligt rubbas. Kommittén
meddelar vissa statistiska uppgifter, vilka utvisa att rätten till fritt utträde
ur de finska och norska evangelisk-lutherska kyrkorna begagnats i mycket
ringa omfattning (bet. s 9—10).

För närvarande finnas icke några lagbestämmelser som reglera frågan
om inträde i svenska kyrkan. Vid kyrkobokföringen redovisas
främmande trosbekännare särskilt; alla andra kyrkobokförda betraktas såsom
tillhörande kyrkan.

Kommittén framhåller att med dess förslag om oinskränkt rätt till utträde
ur svenska kyrkan väl vinnes att icke någon behöver kvarstå såsom
medlem mot sin egen önskan, men att religionsfriheten därmed icke är tillräckligt
tillgodosedd, om ej samtidigt bestämmelser givas, som hindra att
någon, utlänning eller annan, upptages som medlem i svenska kyrkan utan
egen önskan. Denna omständighet jämte behovet av klara bestämmelser om
huru den, som uttrycker en önskan att tillhöra svenska kyrkan, skall kunna
vinna medlemskap däri, har föranlett kommittén att avgiva förslag till lag
om inträde i svenska kyrkan. I motiven till denna lag ingår kommittén på
frågan, huruvida icke dop i svenska kyrkans ordning borde grundlägga
medlemskap i kyrkan. Kommittén erinrar om att de flesta kristna samfund
betrakta dopet såsom ett villkor för inträde och anse att den som icke är
döpt ej kan vara medlem av en kristen församling. Svenska kyrkan räknar
emellertid både döpta och odöpta som sina medlemmar. Det är visserligen
ett kyrkligt önskemål, alt kyrkans medlemmar skola vara döpta, och genom
sin förkunnelse och själavård söker kyrkan framhålla dopets bety 3

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Kr 100.

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

delse, men ingen upphör att räknas som kyrkomedlem, därför att han icke
mottager dopet. Enligt 1930 års folkräkning utgjorde antalet odöpta personer
tillhörande kyrkan 2,05 % av hela antalet kyrkomedlemmar.

På grund av angivna förhållanden finner kommittén mest följdriktigt att
icke i lagstiftningen upptaga dopet ens såsom en alternativ möjlighet för
inträde i kyrkan. Kommittén förutsätter emellertid att även utan föreskrift
därom den som kommer att söka inträde i svenska kyrkan och ej förut är
döpt i allmänhet skall låta döpa sig i samband med inträdet.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna innehålla att svensk medborgare
eller här i riket bosatt utlänning kan vinna inträde i kyrkan genom
ansökan hos pastor i den församling där han är kyrkobokförd. Han skall
därvid avgiva en muntlig försäkran att hans ansökan är grundad på ett allvarligt
uppsåt. En förutsättning för bifall till ansökningen är även att pastor
finner sökanden äga nödig insikt i kyrkans lära.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om barns samfundstillhörighet
avse icke endast medlemskapet i svenska kyrkan utan
syfta till att avgöra även barns tillhörighet till andra trossamfund. Såsom
jag i det följande skall närmare angiva bygger kommitténs förslag på en
indelning av de religiösa samfunden i två typer, nämligen särskilda trossamfund
och trossammanslutningar. Bestämmelserna om barns samfundstillhörighet
avse enligt kommittéförslaget endast den förra av dessa typer, under
det att barns tillhörighet till ett religiöst samfund av den senare typen
icke regleras. Kommittén har härigenom sökt anknyta till de regler som
för närvarande finnas om uppfostran av barn i viss troslära, vilka endast
avse svenska kyrkan och främmande trossamfund.

Bestämmelser om den troslära, i vilken barn skola uppfostras, äro meddelade
i 6 § 1873 års förordning. Stadgandet innebär att föräldrarnas samfundstillhörighet
skall vara avgörande. Äro föräldrarna till barn i äktenskap
vid barnets födelse medlemmar av samma främmande trossamfund,
må barnet uppfostras i dess lära. Tillhöra de skilda främmande trossamfund,
äga de bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.
Om den ene tillhör sådant samfund och den andre svenska kyrkan,
gäller som regel att barnet skall uppfostras i den evangelisk-lutherska
läran. Ha makarna före äktenskapets ingående träffat skriftligt avtal om
sina barns uppfostran i den evangelisk-lutherska läran eller främmande
troslära, som en av dem bekänner, samt uppvisat avtalet för vigselförrättaren,
skall avtalet gälla. Stadgandet innehåller även regler för sådana fall
då föräldrarna övergå från ett trossamfund till ett annat eller då endast
en av föräldrarna har vårdnaden om barnet ävensom vissa bestämmelser
om barn utom äktenskap och om adoptivbarn.

Kommittén föreslår att bestämmelserna rörande barns religiösa förhållanden
icke skola avse barnens uppfostran i viss troslära utan direkt taga
sikte på deras samfundstillhörighet. Härvid skall barn under 15 år i princip
följa föräldrarna. Barn i äktenskap skall sålunda, om föräldrarna äro
medlemmar av samma trossamfund, i regel tillhöra detta, och om föräld -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

rarna äro medlemmar av olika trossamfund, i regel tillhöra något av dessa.
I det sistnämnda fallet har kommittén låtit faderns samfundstillhörighet
vara avgörande för barnets, såvida föräldrarna icke bestämma att barnet
skall tillhöra samma samfund som modern.

Från huvudregeln att föräldrarnas samfundstillhörighet skall vara avgörande
för barnets föreslår kommittén vissa undantag. Sålunda finner kommittén
ej skäl att upphäva nu gällande rättighet för föräldrar, som tillhöra
annat trossamfund än svenska kyrkan, att bestämma att barnet skall tillhöra
denna kyrka.

Beträffande det fall att icke någon av föräldrarna är medlem av ett trossamfund
framhåller kommittén att man eventuellt i analogi med huvudregeln
skulle kunna föreskriva att ej heller barnet skall tillhöra något
trossamfund. Kommittén föreslår emellertid att barnet i sådant fall skall
tillhöra svenska kyrkan, såvida föräldrarna icke förordna att ej heller barnet
skall tillhöra något samfund. Som skäl härför anför kommittén att,
även om föräldrar som stå utanför varje religiös samfundsgemenskap näppeligen
kunna åläggas att giva sina barn uppfostran i en viss troslära, samhället
dock har intresse av att barnen icke undandragas religiös undervisning
och fostran. Detta finner kommittén tala för att barnen icke böra
automatiskt bliva konfessionslösa utan räknas som medlemmar av den
kyrka, med vilken staten är förbunden. Kommittén menar även att det här
icke enbart är fråga om ett samhällsintresse, enär det för barnen själva
kan innebära ett religiöst och moraliskt stöd att tillhöra ett trossamfund.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår kommittén vidare att, när
en av föräldrarna icke tillhör något trossamfund och den andre är medlem
av svenska kyrkan, barnet skall tillhöra kyrkan. Är den andre medlem
av särskilt trossamfund skall enligt kommitténs förslag barnet tillhöra
detta samfund, med rätt likväl för föräldrarna att besluta att barnet skall
tillhöra svenska kyrkan. I dessa fall har kommittén icke funnit skäl medgiva
att barnet skall kunna sakna samfundstillhörighet.

Ifall vårdnaden om ett barn tillkommer endast den ene av föräldrarna,
skall enligt kommitténs förslag vårdnadshavaren i överensstämmelse med
vad nu gäller ha bestämmanderätt beträffande barnets samfundstillhörighet.
Sådan rätt skall däremot icke tillkomma annan särskilt förordnad vårdnadshavare.

Enligt kommitténs uppfattning är det ej erforderligt att avtal om barns
samfundstillhörighet, för att bli bindande, skall träffas före äktenskapets
ingående. Överenskommelse skall kunna träffas såväl före som efter äktenskapets
ingående genom en skriftlig bevittnad handling, vilken skall uppvisas
för präst som för kyrkoböckerna i församling, där barnet skall vara
kyrkobokfört. Sådan överenskommelse skall kunna avse även barn som icke
är fött. Beslut om barns samfundstillhörighet skall kunna upphävas eller
ändras endast av den eller dem som fattat beslutet.

Beträffande barn utom äktenskap innehåller förslaget vissa motsvarande
regler. Sådant barn skall sålunda i regel följa modern i fråga om samfunds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tillhörighet, dock med rätt för henne att, om barnet enligt denna regel ej
skulle tillhöra svenska kyrkan, besluta att barnet skall vara medlem av kyrkan.
Om modern icke tillhör något trossamfund, är regeln att barnet skall
tillhöra kyrkan, och det fordras särskilt beslut av modern, därest hon skulle
önska att barnet ej skall tillhöra något trossamfund. 1 fråga om adoptivbarn
upptar förslaget regler som innebära att barnet betraktas som adoptantens,
men det föreligger en möjlighet att i samband med adoptionen bestämma
att barnet skall kvarstanna inom trossamfund som det tillhör.

Vad härefter angår frågan om de religiösa samfundens rättsliga
ställning behandlas i 1873 års förordning endast de rättigheter
som tillkomma bekännare av annan kristen troslära än den evangelisklutherska.
Dessa kunna, om de vilja bilda särskild församling och önska
att densamma erkännes av staten, göra ansökan därom hos Kungl. Maj :t,
därvid de skola uppgiva sin trosbekännelse och församlingsordning. Bifalles
ansökningen, äger församlingen rätt till offentlig religionsövning.
Vidare stadgas att församling som har sådan rätt — därmed avses även
församling som bildats enligt äldre författningar — för att få utöva den
skall utse en föreståndare och göra anmälan därom till länsstyrelsen. Föreståndaren
skall ha tillsyn över att församlingens offentliga gudstjänst
överensstämmer med dess uppgivna trosbekännelse och församlingsordning
samt att allmän lag därvid ej överträdes. Avgår föreståndaren från sin
befattning, skall församlingen ofördröj ligen utse ny föreståndare och göra
anmälan därom. Om rättigheten till offentlig religionsövning av församlingen
missbrukas, kan denna rättighet efter Kungl. Maj :ts förordnande upphöra.
Detsamma gäller om föreståndare icke utses. Föreståndaren kan dömas
till ansvar, om han icke fullgör sina åligganden enligt förordningen.
Något erkännande kan enligt förordningen icke komma i fråga, om församlingens
trosbekännelse icke är kristen. För mosaiska trosbekännare gälla
dock särskilda bestämmelser, vilka jag skall närmare behandla i det följande.

För medlemmar av svenska kyrkan gäller förordningen den 11 december
1868 angående särskilda sammankomster för andaktsövning. Bestämmelserna
i förordningen uppställa icke något principiellt hinder mot att kyrkans
medlemmar sammankomma till gemensamma andaktsövningar utan vederbörande
prästerskaps omedelbara ledning, men sådana sammankomster ställas
under en viss kontroll av prästerskapet, kyrkorådet och den offentliga
myndigheten i orten, och förbud kan av kyrkorådet meddelas för enskild
person att vid dylika sammankomster inom församlingen uppträda såsom
lärare med andliga föredrag.

Ehuru sålunda gällande bestämmelser innehålla vissa inskränkningar i
förenings- och mötesfriheten på det religiösa området, torde i praktiken
dessa undantag numera vara utan betydelse. Några praktiska hinder uppställas
icke längre mot bildandet av trossamfund eller församlingar eller
mot anordnandet av offentlig gudstjänst. Någon skillnad göres härvid ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mellan medlemmar av svenska kyrkan och dem som stå utanför kyrkan. Enligt
vad kommittén upplyser har kyrkoråds befogenhet att med stöd av
1868 års förordning meddela förbud mot andliga föredrag sedan åtskillig
tid ej tillämpats.

Kommittén anför att det bör vara i lagen otvetydigt angivet att envar äger
sammansluta sig och sammankomma med andra för religiös gemenskap och
verksamhet och att denna rättighet bör vara utan annan begränsning än
den som är nödvändig för upprätthållande av lag och allmän ordning. I
dessa avseenden böra förhållandena vara lika för dem som icke tillhöra
svenska kyrkan och för kyrkans medlemmar. Beträffande förenings- och
mötesfriheten bör alltså, enligt kommitténs mening, skillnaden mellan sammanslutningar
av kyrkans medlemmar och sammanslutningar av personer
som icke tillhöra kyrkan undanröjas.

Dock framhåller kommittén att i andra sammanhang, t. ex. i fråga om
kyrkobokföring och beskattning, denna skillnad alltjämt måste upprätthållas.
Härvid finner kommittén det icke vara lämpligt att för de religiösa
sammanslutningar, vilkas medlemmar icke tillhöra kyrkan, använda beteckningen
främmande trossamfund. Kommittén föreslår att sådan sammanslutning
i stället kallas särskilt trossamfund och att sammanslutning av personer,
som tillhöra kyrkan, benämnes trossammanslutning.

Kommittén anför vidare att vissa rättsregler måste fastställas beträffande
såväl trossamfund som trossammanslutningar, särskilt som dessa enligt förslaget
skulle kunna erhålla vissa uppgifter av offentligrättslig natur och åtnjuta
vissa förmåner i beskattningshänseende. De rättsliga frågorna äro
emellertid av likartad beskaffenhet för båda slagen av sammanslutningar.
Kommittén har upprättat förslag till bestämmelser om innehållet i ett särskilt
trossamfunds samfundsordning eller en trossammanslutnings stadgar,
om skyldigheten att föra medlemsförteckning, om särskilt trossamfunds och
trossammanslutnings namn, om utträde ur särskilt trossamfund, om medlems
skyldighet att gälda avgift till särskilt trossamfund eller trossammanslutning
samt om rätten för särskilt trossamfund eller trossammanslutning
att besitta fast egendom. Rörande dessa bestämmelser anför kommittén att
det icke skall fordras erkännande av de särskilda trossamfunden för att
dessa skola ha rätt till offentlig religionsövning. För samtliga religiösa sammanslutningar
skall blott gälla att, om samfundsordningen resp. stadgarna
utvisa väsentliga brister eller sammanslutningarna eljest ej ställa sig till
efterrättelse religionsfrihetslagens föreskrifter angående deras organisation,
de icke kunna betraktas såsom trossamfund resp. trossammanslutningar. Med
hänsyn till den frihet som bör tillkomma sammanslutningarna har kommittén
icke upptagit några bestämmelser om tillsyn över sammanslutningarnas
verksamhet och ej heller stadgat straff för befattningshavare inom
sammanslutningen, om denne handlar i strid mot religionsfrihetslagens stadganden.

Enligt kommitténs förslag skall medlemskap i särskilt trossamfund antecknas
i kyrkoböckerna ocli anteckningarna härom skola grundas på årliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

uppgifter från trossamfunden. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bedöma,
vilka sammanslutningar som skola betraktas såsom särskilda trossamfund
och således ha sådan uppgiftsskyldighet. Några bestämmelser om
hur denna prövning skall komma till stånd upptagas icke i förslaget. Enligt
ett uttalande i motiven förutsätter kommittén att som regel trossamfunden
skola göra framställning till Kungl. Maj.-t och förete de handlingar
som kunna vara av betydelse för frågans avgörande.

Den skillnad kommittén gör mellan trossamfund och trossammanslutning
framträder även däri att icke någon skall med laga verkan kunna tillhöra
mer än ett trossamfund, medan någon motsvarande regel icke uppställes
i fråga om trossammanslutning. Kommittén anför att, såsom en följd av
denna regel, medlemmar i särskilt trossamfund, vilka samtidigt tillhöra
svenska kyrkan, i kyrkobokföringen skola redovisas endast såsom medlemmar
i kyrkan. Rörande medlemskap i trossammanslutning skola enligt förslaget
några anteckningar icke upptagas i kyrkobokföringen.

Yttrandena,

I nära nog samtliga de yttranden, i vilka huvudfrågorna i kommitténs förslag
berörts, har uttalats den uppfattningen att det föreligger behov av
ny lagstiftning. Domkapitlet i Växjö framhåller att ett fullständigare
genomförande av den i 16 § regeringsformen uttryckta religionsfrihetsprincipen
alltmer kommit att framstå som ett önskemål såväl ur kyrklig som
ur allmänt borgerlig synpunkt. Domkapitlet i Linköping uttalar sin anslutning
till kommitténs strävan att med hänsyn till de rådande faktiska förhållandena
på det religiösa området söka åstadkomma en lagstiftning, som syftar
till att ge uttryck åt samvets- och religionsfrihetens principer. Domkapitlet
i Uppsala betonar att en sådan lagstiftning ej längre bör ställas på
framtiden. Frikyrkliga samarbetskommittén, som representerar Metodistkyrkan,
Svenska missionsförbundet, Svenska baptistsamfundet, Örebro missionsförening,
Fribaptistsamfundet, missionssällskapet Helgelseförbundet
och Svenska frälsningsarmén, uttalar tillfredsställelse över att de frikyrkligas
gamla önskemål om lagstiftning å berörda område hörsammats.

Av de remissinstanser, som gjort kommitténs förslag till föremål för något
helhetsomdöme, ha de flesta ansett sig i stort sett kunna godtaga
huvudprinciperna i förslaget. Många ha därvid betecknat detta som en godtagbar
kompromiss. Länsstyrelsen i Stockholms län menar att det är ofrånkomligt
att ett förslag som det förevarande får en prägel av kompromiss, så
länge man vid reformarbetet å området har att utgå från ett i princip oförändrat
förhållande mellan stat och kyrka. Enligt länsstyrelsens uppfattning
ha de avvägningar, som kommittén i skilda hänseenden haft att företaga
mellan olika synpunkter och intressen, verkställts på ett i det stora hela
godtagbart sätt. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar som sin mening att religionsfrihetskravet
tillgodosetts så långt det är rimligt och möjligt med ett bibehållande
av den svenska kyrkans nuvarande ställning till staten. Dom kapitlet
i Uppsala anser att om förslaget kan sägas, att det strävar efter att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nå en praktisk lösning, som tager hänsyn såväl till den faktiskt föreliggande
kyrkligt-religiösa situationen i vårt land som till vad ur svenska kyrkans
synpunkt må kunna vara godtagbart. Domkapitlet tillägger att förslaget har
sin förtjänst i denna typ av lösning, men att däri också ligger dess svaghet.
Ehuru domkapitlet på olika punkter, både av mera principiell och av mera
konkret natur, påyrkar ändringar i förslaget, finner domkapitlet sig kunna
förorda att förslaget efter omarbetning lägges till grund för lagstiftning i
ämnet. Samtliga övriga domkapitel ha avgivit uttalanden av samma innebörd.
Frikyrkliga samarbetskommittén hävdar att religionsfriheten ej kan på
ett tillfredsställande sätt tillgodoses, så länge icke en klar skillnad göres
mellan stat och kyrka, men med utgångspunkt från det nuvarande läget ansluter
sig samarbetskommittén i stort sett till huvudprinciperna i förslaget
och anser detta ägnat att efter omarbetning läggas till grund för lagstiftning.

Statskontoret uttalar den uppfattningen att ett fullständigt realiserande
av religionsfriheten måste förutsätta ett vida radikalare grepp. En statskyrka,
vari man vinner medlemskap genom födelsen, lärer illa rimma med
ett vidsträckt och okomplicerat religionsfrihetsbegrepp. Ett realiserande av
bestämmelserna i 16 § regeringsformen synes ytterst kräva att kyrkan såsom
av staten privilegierad institution upphör. Statskontoret framhåller att
åtgärder av sådan innebörd måste kräva ett mycket omfattande och ingående
förberedelsearbete samt yttrar vidare att under dessa omständigheter
ett begränsat reformprogram av den allmänna innebörd, som kommittén
föreslagit, förtjänar att tagas under övervägande såsom ett provisorium.

En ledamot av Uppsala domkapitel finner förslaget vara så oklart och inkonsekvent
att det icke bör läggas till grund för lagstiftning och förordar
att religionsfrihetsfrågan göres till föremål för förnyad omprövning. Även
missionssällskapet Bibeltrogna vänner avstyrker förslagets genomförande
och uttalar att vårt lands ställning till religionen icke i något hänseende bör
ändras genom ny lagstiftning.

Principiella invändningar mot kommittéförslaget ha gjorts av kammarkollegiet,
som därvid upptagit frågan om den svenska kyrkans
rättsliga natur. Kollegiet anför att det icke kan anses obestridligt att
kyrkan, såsom kommittén förutsatt, är ett trossamfund. Härom anför kollegiet
vidare:

De finnas också alltjämt, vilka trots den i gällande lagstiftning om kyrkan
använda terminologien hålla före, att »svenska kyrkan» icke är något
annat än den gren av statsverksamheten, som sammanfattningsvis kan kallas
för det svenska kyrkoväsendet. Enligt denna uppfattning är den svenske
medborgarens samhörighet med kyrkan lika litet som exempelvis hans samhörighet
med landets skolväsende (»svenska skolan») grundad på något
medlemskap i ett samfund. I såväl ena som andra fallet skulle fråga då ej
kunna vara om »utträdcsrätt» utan om medborgerliga rättigheter och skyldigheter,
varmed följer att medborgaren kan påfordra, att statsverksamheten
på dessa områden organiseras på ett ändamålsenligt sätt.

Kollegiet framhåller att det icke finnes några författningsbestämmelser
som visa, vari ett medlemskap i svenska kyrkan skulle bestå, hur det upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr J00.

kommer och hur det är närmare reglerat. Det enda i detta hänseende obestridliga
anser kollegiet vara, att enligt 1946 års folkbokföringsförordning
envar i riket bosatt skall kyrkobokföras och att därigenom medlemskap
vinnes i en territoriell församling, d. v. s. en med borgerlig kommun jämställd
kyrklig kommun. Genom kyrkobokföring i denna kommun bli enligt
kollegiets uppfattning alla och således även s. k. främmande trosbekännare,
som enligt 1873 ars förordning »utträtt ur svenska kyrkan», medlemmar av
kommunen. Då även dissenters sålunda skulle bli medlemmar av kommunen,
synes det kollegiet icke kunna göras gällande, att med medlemskap
i kommunen obligatoriskt skulle följa även medlemskap i ett trossamfund,
benämnt svenska kyrkan.

Kollegiet åberopar en särskild, av kammarrådet Schalling upprättad promemoria,
vari denne efter en utredning av frågan om kyrkans rättsliga karaktär
yttrar att, även om svenska kyrkan numera icke i avseende å sitt
medlemsbestånd är identisk med den svenska staten, den fortfarande administrativt
utgör en statsinstitution; att denna statsinstitution beträffande
själavård och i lärohänseende åtnjuter viss autonomi ändrar ej detta omdöme.

Härefter anför kollegiet att ett lagfästande av de principer, som kommittén
med utgångspunkt från att svenska kyrkan vore ett självständigt
rättssubjekt lagt till grund för sitt lagförslag, skulle leda till ett raserande av
mycket i den ordning, som gäller för det svenska kyrkoväsendet. Kollegiet
avstyrker en sådan lagstiftning. Däremot anser kollegiet det böra tagas
under övervägande, huruvida icke nu gällande författningar i de ämnen,
som varit föremål för kommitténs behandling, böra så ändras att de bättre
än vad som är fallet komma att sammanstämma med sagda ordning. Kollegiet
anför härutinnan att det bör utredas om icke ändringarna enklast
skulle kunna åstadkommas genom upphävande av 1873 års förordning,
ändring av skattskyldigheten till den kyrkliga kommunen, borttagande ur
lagar och författningar av sådana uttryck som »medlem av svenska kyrkan»,
»utträde ur svenska kyrkan» och »skattskyldighet till svenska kyrkan»
samt utfärdande, därest så anses erforderligt, av föreskrifter dels om samfundsordningar
för mosaiska m. fl. trosbekännare, dels om rätt för andra
än de kyrkliga kommunernas präster att förrätta kyrklig vigsel, dels ock
om de villkor, som böra uppställas för inrättande av kloster i landet. Vidare
borde övervägas om anledning kunde vara att meddela ändrade bestämmelser
om behörighetsvillkor för innehav av vissa befattningar i statens
tjänst.

Kommitténs förslag att utträde ur svenska kyrkan skall vara
fritt tillstyrkes av flertalet remissinstanser, som yttrat sig därom. Sålunda
ansluta sig alla domkapitlen till förslaget. Domkapitlet i Linköping framhåller
att rätten till fritt utträde är ett gammalt kyrkligt önskemål och erinrar
om 1929 års biskopsmotion.

Den jämförelse med förhållandena i Finland och Norge, som kommittén
gjort i fråga om den fria utträdesrättens antagliga följder för kyrkan, fin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ner domkapitlet i Härnösand icke kunna tillmätas någon större betydelse,
eftersom de historiska förutsättningarna delvis äro annorlunda i Sverige.

Teologiska fakulteten i Uppsala uttalar att, när det genom stadgande om
rätt till utträde ur svenska kyrkan erkännes att tillhörigheten till kyrkan
har en reell innebörd, därav synes följa att kyrkan bör äga rätt att från sig
skilja medlemmar, vilka stå i uppenbart motsatsförhållande till kyrkan.
Juridiska fakulteten i Uppsala anför att det knappast vore rimligt om svenska
kyrkan, i motsats till andra trossamfund, skulle vara skyldig att som
medlemmar räkna mot kyrkan i tro, ord och gärningar fientliga personer.
Religionsfrihetens princip kunde icke utvecklas därhän, att någon hade
rättsanspråk på att erhålla inträde i eller kvarstå i kyrkan.

Behovet av bestämmelser om inträde i svenska kyrkan har i
yttrandena i allmänhet icke ifrågasatts. Domkapitlet i Växjö anser behovet
vara uppenbart och teologiska fakulteten i Uppsala hävdar att frågan om
dylika bestämmelser icke kan uppskjutas.

Vad kommittén i sak föreslagit har i stort sett vunnit remissinstansernas
gillande. Domkapitlet i Göteborg har emellertid avvikande mening. Domkapitlet
anser förslaget helt otillfredsställande och erinrar om att 1948 års
kyrkomöte avvisat en motion om liknande lagstiftning under hänvisning
till de svårigheter, som uppreste sig häremot och som icke kunde bemästras,
förrän förhållandena genom det fria utträdet någorlunda klarnat. Frågan
behöver enligt domkapitlets åsikt närmare utredas och lagförslaget
bringas i överensstämmelse med svenska kyrkans bekännelse. Domkapitlet
ifrågasätter om tiden ännu är mogen för en sådan lagstiftning och om icke
under en övergångsperiod frågan kunde regleras enligt de regler, som nu
tillämpas i fråga om dissenters, vilka önska övergå till svenska kyrkan.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån delar kommitténs uppfattning, att dopet
icke bör grundlägga medlemskap i kyrkan i rättsligt hänseende. Domkapitlet
i Uppsala intar däremot en annan ståndpunkt och anför att det ur
kristen synpunkt måste betraktas såsom otillfredsställande, att vuxna personer
skulle vinna inträde i kyrkan utan att förut ha mottagit dop. Med
hänsyn till nuvarande förhållanden, och då det enligt domkapitlets mening
icke kan vara tanke på att ur svenska kyrkan utesluta odöpta personer, som
redan äro medlemmar däri, finner sig domkapitlet emellertid kunna acceptera
kommitténs förslag om att inträde må vinnas utan dop. Domkapitlet
anser det dock synnerligen önskvärt att i lagtexten på något sätt dopet uttryckligen
måtte omnämnas såsom det för tillhörighet till svenska kyrkan
normala villkoret. I samma riktning uttala sig domkapitlen i Linköping,
Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm.

Juridiska fakulteten i Uppsala gör gällande att kommitténs förslag icke
överensstämmer med svenska kyrkans lära, enär enligt Augsburgiska bekännelsen
(art. IX) medlemskap i kyrkan grundlägges genom dop. Evangeliska
fosterlandsstiftelsen erinrar om att enligt kommittéförslaget allvarligt
uppsåt och insikt i svenska kyrkans lära erfordras för inträde i kyrkan

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

samt framhåller att denna lära hävdar dopets nödvändighet. På grund härav
uttalar Evangeliska fosterlandsstiftelsen att dop bör vara en ovillkorlig
förutsättning för inträde. Sveriges yngre prästers förbund hyser samma
uppfattning. Förbundet anför att en ny lagstiftning, som medger fritt utträde
ur kyrkan, icke bör vara bunden av det förhållandet att kyrkan på
grund av gällande tvångsanslutning för närvarande räknar med odöpta
medlemmar.

De föreslagna reglerna om barns samfundstillhörighet ha
lämnats utan erinran i åtskilliga yttranden. Anmärkningar ha dock riktats
mot att bestämmelser angående barns tillhörighet till andra trossamfund
än svenska kyrkan upptagits i förslaget. Sådana bestämmelser avstyrkas av
Svea hovrätt, statskontoret, domkapitlet i Visby och juridiska fakulteten i
Uppsala, därvid domkapitlet yttrar att det bör ankomma på varje särskilt
trossamfund att bestämma om tillhörigheten till samfundet och fakulteten
framhåller att föreskrifter om tillhörighet till trossamfund kunna givas,
allenast om trossamfunden erhålla offentligrättslig korporationskaraktär
och såsom villkor därför uppställes att de skola iakttaga i lag angivna bestämmelser
om samfundstillhörighet.

Den för kommittéförslaget grundläggande principen, att föräldrarnas samfundstillhörighet
skall vara avgörande för barnens, har i allmänhet godtagits
i yttrandena. Västerås domkapitel anför dock att enligt kyrkans ordning
och bekännelse barndopet är den akt, varigenom en människa normalt
vinner inträde i kyrkan. Ett liknande uttalande göres av Göteborgs domkapitel.

Beträffande den närmare regleringen av barnens samfundstillhörighet anmärker
Svea hovrätt att regleringen är invecklad och under vissa omständigheter
kan leda till egendomliga resultat. Hovrätten anser den föreslagna
bestämmelsen att barn i blandat äktenskap skall tillhöra faderns trossamfund
innebära en återgång till ett äldre betraktelsesätt, som särskilt med
hänsyn till de i föräldrabalken införda nya reglerna om föräldrars samförmyndarskap
ter sig omotiverat. Enligt hovrättens mening böra barn i sådana
äktenskap tillhöra svenska kyrkan om ej annat beslutas.

Även länsstyrelsen i Jönköpings lån och juridiska fakulteten i Lund framhålla
att den av kommittén föreslagna bestämmelsen strider mot den princip
om full jämställdhet mellan makar, som gäller efter föräldrabalkens
ikraftträdande. Fakulteten ifrågasätter om icke, när i blandade äktenskap
makarna ej gemensamt besluta om sina barns samfundstillhörighet, frågan
därom borde lämnas öppen och det ankomma på barnen att vid mogen ålder
själva fatta ståndpunkt. Därest det likväl anses önskvärt att varje barn
hänföres till visst samfund, böra dessa barn tillhöra svenska kyrkan. Mosaiska
församlingarna framhålla att i blandade äktenskap makarna kunna
vilja uppskjuta avgörandet av barnets samfundstillhörighet, till dess barnet
fått en egen uppfattning därom.

En ledamot av skolöverstyrelsen uttalar att minderåriga i religionsfrågor
ofta torde stå närmare modern än fadern. Enligt ledamotens mening kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ifrågasättas om icke beträffande blandade äktenskap avtal före vigseln om
barnens religiösa ställning borde vara obligatoriskt.

Mot förslaget att föräldrar som tillhöra annat trossamfund än svenska
kyrkan skola kunna bestämma att deras barn skall tillhöra denna har
domkapitlet i Växjö gjort invändning. Domkapitlet anser att det vore riktigare
att här behålla nu gällande regel om föräldrars rätt att bestämma om
barns uppfostran i svenska kyrkans lära. Domkapitlet i Göteborg och Sveriges
yngre prästers förbund ge uttryck åt samma uppfattning.

Beträffande förslaget att barn till föräldrar som äro konfessionslösa i regel
skall tillhöra svenska kyrkan ha olika meningar uttalats. Svea hovrätt
tillstyrker förslaget under framhållande av att barn icke bör sättas i särställning
till andra barn utan föräldrarnas uttryckliga vilja. Domkapitlet
i Härnösand, som även tillstyrker förslaget, betonar att detta överensstämmer
med folkkyrkotanken.

Å andra sidan anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att det vore
mest konsekvent att stadga att barn till föräldrar, som icke tillhöra trossamfund,
i regel ej heller skall tillhöra sådant samfund. Domkapitlet i Linköping
finner kommitténs förslag icke stå i överensstämmelse med religionsfrihetens
grundsatser. För svenska kyrkan verkade förslaget ej tilltalande.
Ingen garanti funnes för att kyrkan finge tillfälle att träda i förbindelse
med barn till konfessionslösa föräldrar. Domkapitlet i Göteborg framhåller
att förslaget är ägnat att befordra ett fiktivt medlemskap i kyrkan.

Sveriges yngre prästers förbund finner den föreslagna bestämmelsen att
konfessionslösa föräldrar må kunna besluta att deras barn icke skall tillhöra
svenska kyrkan icke överensstämma med verklig religionsfrihet. Det
syntes vara ett otillbörligt ingrepp i barnets rätt, om barnet, sedan det blivit
döpt, undandroges den religiösa fostran och vård, som kyrkan beredde alla
sina medlemmar.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om ej Kungl. Maj :t borde ha
befogenhet att på framställning av endera av föräldrarna eller särskild vårdnadshavare
bestämma om barns samfundstillhörighet.

Allmänna svenska prästföreningen anser att, om icke någon av föräldrarna
har vårdnaden om barnet, förmyndaren för detta bör ha bestämmanderätten.
Domkapitlet i Skara föreslår att i sådant fall ändring i barnets
religiösa status må kunna ske endast efter domstols prövning.

Förslaget att beslut om barns samfundstillhörighet skall kunna upphävas
eller ändras endast av dem eller den som fattat beslutet har rönt kritik av
bl. a. juridiska fakulteten i Lund. Om i samband med hemskillnad eller
äktenskapsskillnad vårdnaden om barnet tillagts den ene av föräldrarna,
bör enligt fakultetens mening denne äga rätt att häva beslutet. Fakulteten
erinrar om att dylika beslut torde ha praktisk betydelse främst vid giftermål
mellan en medlem av svenska kyrkan och en katolik. Den katolska
rätten uppställer som villkor för att en katolik skall få ingå äktenskap med
en protestant att den protestantiske kontrahenten uttryckligen förklarar att
kontrahenternas barn skola döpas av den katolska kyrkan och uppfostras

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

i dess lära. Fakulteten anser det icke rimligt att, om ett äktenskap mellan
en katolik och en protestant går i sär och den protestantiske maken erhåller
vårdnaden om barnen, denne icke skulle ha frihet att bestämma om barnens
samfundstillhörighet. Barnens kvarblivande i den katolska religionen
skulle endast öka deras svårigheter att anpassa sig efter de nya förhållandena.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt domkapitlet i Linköping
anse att ett beslut om barns samfundstillhörighet bör kunna hävas
i vissa fall av annan än den eller dem som fattat beslutet och anföra som
exempel på sådant fall att den ene av två makar, som fattat sådant beslut,
avlider.

Vad kommittéförslaget innehåller angående de religiösa samfundens
rättsliga ställning har föranlett åtskilliga erinringar i yttrandena.
Härvid har dock i allmänhet icke behovet av de föreslagna reglerna
tilldragit sig uppmärksamhet. Några yttranden ingå dock även på detta
spörsmål; sålunda har ifrågasatts, om några bestämmelser rörande de religiösa
samfundens organisation över huvud taget behöva meddelas. I några
yttranden hävdas å andra sidan att ett statligt erkännande bör bibehållas
för vissa slag av religiösa samfund.

Svea hovrätt anser det vara olämpligt att beträffande det särskilda slag
av ideella föreningar, om vilka nu är fråga, föregripa den allmänna lagstiftningen
om ideella föreningar. Endast där ett påtagligt behov av en separat
reglering gjort sig gällande, borde en sådan genomföras. Juridiska
fakulteten i Lund ifrågasätter, huruvida sådant behov föreligger, samt framhåller
att tvekan kan uppstå, huruvida ett särskilt trossamfund vinner rättskapacitet
endast om de av kommittén föreslagna bestämmelserna om samfundsordning
iakttagits. Fakulteten påpekar att de föreslagna villkoren
för rättskapacitet äro avsevärt strängare än de allmänna rättsgrundsatser,
vilka enligt nuvarande praxis anses gälla för ideella föreningar. Domkapitlet
i Visby anför att en allmän reglering av de fria samfundens ställning i
detta sammanhang icke torde vara behövlig och näppeligen kan vara av
intresse för dessa.

Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att frikyrkosamfunden i allmänhet
icke velat bliva av staten auktoriserade utan önskat bibehålla den
nuvarande ställningen av fria ideella föreningar. Det syntes då föga påkallat
att nu antaga någon speciallagstiftning för dessa församlingar. Den legala
regleringen av frikyrkornas förhållanden borde, enligt fakultetens mening,
givas i samband med en lagstiftning om ideella föreningar. Å andra
sidan utvisade förslaget att särskilda trossamfund skulle kunna fullgöra
offentliga funktioner. Det syntes därför fakulteten naturligt att sådant trossamfund,
såsom för närvarande, skulle kunna erhålla en offentligrättslig
korporativ natur genom ett statligt erkännande, lämnat av Kungl. Maj :t,
som därvid kunde pröva vilka befogenheter som borde tillerkännas samfundet.
Även domkapitlet i Linköping finner det vara ur flera synpunkter
välbetänkt att de särskilda trossamfunden erhålla erkännande av statlig
myndighet och att denna angiver de befogenheter av offentligrättslig art

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 45

som kunna komma samfundet till del. Domkapitlet i Göteborg uttalar samma
mening.

Den i yttrandena framkomna kritiken mot kommittéförslaget riktar sig
främst mot uppdelningen av de religiösa samfunden i särskilda trossamfund
och trossammanslutningar. Samtliga domkapitel och frikyrkliga samarbetskommittén
ställa sig avvisande till denna gränsdragning. Bl. a. påvisas
att de religiösa organisationer som nu finnas i de flesta fall ha både
medlemmar som tillhöra svenska kyrkan och sådana som stå utanför denna.
Frikyrkliga samarbetskommittén anför att förslaget ger uttryck åt ett alltför
statiskt betraktelsesätt och framhåller att det ur religiös synpunkt icke
skulle vara någon skillnad mellan särskilda trossamfund och trossammanslutningar.
Domkapitlen fästa särskilt avseende vid att trossammanslutningarna
i förslaget förutsättas ha en inomkyrklig karaktär och finna detta
vara en ohållbar konstruktion. Sålunda anför domkapitlet i Visby följande:

»Vid bedömandet av hela detta frågekomplex måste tillbörlig hänsyn tagas
till den syn på svenska kyrkan och dess ställning i vårt folk, för vilken
både historiska och principiella grunder kunna åberopas. Den svenska kyrkan
är ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse, som framträder
i en folkkyrkas gestalt. Bekännelsekaraktären innebär icke blott att kyrkans
förkunnelse och undervisning uppbäras av en viss trosåskådning. Den
måste också sätta sin prägel på dess samfundsordningar och samfundsliv.
Däremot kräver den icke att en personlig bekännelse uppställes som villkor
för''tillhörighet till kyrkan. En sådan gränsdragning, som är självfallen för
en sektkyrka, är omöjlig för en folkkyrka, som i sin principiellt till hela
folket syftande verksamhet lägger tonvikten på det kristna budskapets egen
verkningskraft och måste betrakta de enskildas vinnande för kyrkans inre
gemenskap som en aldrig avslutad uppgift. Det kan därför icke anses oförenligt
med svenska kyrkans karaktär av trossamfund, om den inom sig
rymmer enskilda, som äga en avvikande trosåskådning, likaväl som sådana,
vilka icke bekänna sig till kristen tro, förutsatt, att de själva önska kvarstå
inom kyrkan såsom lojala medlemmar och ha tillgång till dess tjänster.
Däremot blir det en annan sak, om kyrkan såsom sig tillhöriga skulle nödgas
erkänna samfund med egen från kyrkans avvikande bekännelse och
ordning samt egen kult och verksamhet. Därigenom skulle svenska kyrkans
karaktär av ett trossamfund med sin särpräglade bekännelse och samfundsordning
fördunklas på ett sätt, som innebure ett otillbörligt intrång.»

Även övriga domkapitel anföra liknande synpunkter och förorda att begreppet
trossammanslutning utgår ur förslaget. Domkapitlet i Växjö påpekar
att detta begrepp kommit till användning för att icke ett massutträde av
frikyrkliga skulle framtvingas. Domkapitlet anser icke heller att någon
grupp, som vill förbliva i kyrkans gemenskap, bör kunna genom lagbestämmelser
tvingas till utträde; andra vägar borde dock finnas för att tilldela
dessa frikyrkliga de rättigheter, varpå de rimligen kunna göra anspråk.

Ur denna synpunkt ha åtskilliga remissinstanser funnit det av kommittén
föreslagna förbudet att tillhöra mer än ett trossamfund »med laga verkan»
ingiva betänkligheter. Domkapitlet i Visby anför att förbudet är oklart till
sin innebörd och befarar att dess införande, om man såsom domkapitlet förordar
icke skall räkna med trossammanslutningar, skulle framtvinga eu icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

önskvärd brytning mellan kyrkan och vissa andra trossamfund. Förbudet
skulle innebära en större omtanke om samfundens självständighet än hänsyn
till den enskildes religionsfrihet. Domkapitlet anser det emellertid vara
behövligt med en gränsdragning, när det gäller medlemskapet, mellan svenska
kyrkan och andra samfund med evangelisk grundåskådning, å ena sidan,
samt samfund med konfessionellt starkt avvikande åskådning, å andra sidan.
Enligt domkapitlets mening skulle möjligen just begreppet »evangelisk»
kunna användas vid en sådan distinktion, även om uttrycket i det populära
språkbruket har en polemisk udd i viss riktning. Även domkapitlen i Skara,
Västerås, Karlstad och Stockholm ansluta sig till den meningen att medlem
av svenska kyrkan bör kunna tillhöra även evangeliskt frikyrkosamfund.
Domkapitlet i Strängnäs yttrar att ett dubbelt medlemskap icke bör vara
möjligt i andra fall än då det särskilda samfundet i fråga om trosåskådning
och ordning väsentligt överensstämmer med svenska kyrkan. Å andra
sidan uttalar domkapitlet i Göteborg att en ny lagstiftning bör ha till ögonmärke
att reglera förhållandena så, att det blir naturligt för rikets medborgare
att även formellt ansluta sig till det samfund, som de genom sin trosåskådning
och sitt religiösa liv tillhöra, liksom den bör föranleda de faktiskt
existerande trossamfunden att även i legalt hänseende framträda såsom
sådana. Vidare framhåller domkapitlet att ett fiktivt medlemskap i görligaste
mån bör motarbetas.

Kommitténs förslag att medlemskap i särskilt trossamfund skall antecknas
i kyrkoböckerna har lämnats utan erinran i de flesta yttrandena. Detta
förslag avstyrkes emellertid av folkbokföringssakkunniga på grund av det
ökade arbete detta skulle medföra för pastorsämbetena. De sakkunniga anföra
härom bl. a. följande:

»De sakkunniga hava funnit att förslaget otvivelaktigt kommer att medföra
betungande arbete för svenska kyrkans prästerskap. Först och främst
innebär den nödvändiga kontrollen av att för vederbörande angives rätt
samfund åtskilligt besvär. Tillämpningen av bestämmelsen att ingen må
med laga verkan tillhöra mer än ett trossamfund kommer likaledes att tynga
bokföringsarbetet. Om medlemskap i visst samfund skall angivas, har man
vidare att räkna med ökat bokföringsarbete till följd av förändringar i samfundstillhörighet.
Särskilt med hänsyn till kommitténs uttalande (s. 114),
att församlingar, hyllande samma trosuppfattning, böra kunna var för sig
bilda särskilda trossamfund, torde man hava att räkna med att flyttningar
mellan olika trossamfund i ej ringa omfattning kunna förekomma. Tilllämpningen
av de föreslagna bestämmelserna i religionsfrihetslagen om
barns medlemskap i trossamfund torde även komma att försvåra kyrkobokföringsarbetet
genom bl. a. de grannlaga och svårbedömda avgöranden, som
pastor härvid ställes inför. Kommittén förutsätter (s. 180), att pastor vid
avgörande av frågor om medlemskap i trossamfund i vissa fall bör begära
närmare upplysning av vederbörande själv. Vidare anför kommittén, ifråga
om barns samfundstillhörighet, att viss hänsyn bör tagas till att samfundet
måhända först senare avgör frågan om medlemskapet, vilket medför att
pastor sålunda kan se sig nödsakad att i dylika fall ställa frågan om anteckning
av barnets medlemskap på framtiden och till dess avgörande kan
ske hålla ärendet under bevakning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Allt som allt synes man av det anförda icke kunna undgå att komma till
den uppfattningen, att pastorsämbetenas redan betungande arbetsbörda
kommer att bliva ytterligare utökad till följd av ifrågavarande bestämmelser.
De sakkunniga, i vilkas direktiv uttryckligen framhållits angelägenheten
av att åtgärder vidtagas till åvägabringande av en lättnad i pastorsämbetenas
arbetsbörda, kunna därför icke underlåta att anföra stora betänkligheter
mot dessa konsekvenser av kommitténs förslag.

De sakkunniga hava därför ställt sig den frågan, huruvida det icke vore
tillräckligt att för den som tillhör särskilt trossamfund eller icke tillhör
trossamfund anteckna allenast »tillhör ej svenska kyrkan». Härigenom skulle
enligt de sakkunnigas mening ernås en betydelsefull lättnad i kyrkobokföringsarbetet.
En dylik anteckning skulle vara tillräcklig för avgörande av
frågan om rätt till skattelindring och om rösträttshinder för vederbörande.»

Statistiska centralbyrån instämmer i folkbokföringssakkunnigas yttrande.
Centralbyrån understryker emellertid att den anser sig kunna eftergiva önskemålet
om anteckning av medlemskap i särskilt trossamfund endast under
förutsättning att religionsstatistiken icke skall äga rum fortlöpande utan
allenast vid vissa folkräkningar och att centralbyrån kan påräkna att föreskrifter
meddelas om skyldighet för de frikyrkliga samfunden att till centralbyrån
såsom primärmaterial för religionsstatistiken insända avskrifter
av medlemsmatriklar med angivet innehåll. Även statskontoret anser det
tillfyllest att kyrkoböckerna utvisa, huruvida det föreligger medlemskap
eller ej i svenska kyrkan, samt framhåller att anteckning om tillhörighet
till annat samfund saknar såväl rättslig som praktisk betydelse, sedan rätten
till fritt utträde ur kyrkan medgivits.

Departementschefen.

Religionsfrihet hör i ett fritt och demokratiskt rättssamhälle till medborgarnas
fundamentala rättigheter. Lika väl som medborgaren äger tankeoch
yttrandefrihet i politiska frågor, måste det också stå honom fritt att
själv råda över sin livsåskådning och att själv bedöma, huruvida han vill
vara ansluten till ett religiöst samfund. Ett principiellt uttryck härför är
stadgandet i 16 § regeringsformen, vilket ålägger Konungen att ingens samvete
tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av
sin religion, såvitt han icke stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän
förargelse.

Den religionsfrihetsprincip, som sålunda kommit till uttryck i grundlagen,
innebär enligt nutida uppfattning att det skall stå den enskilde fritt
ej blott att bekänna sig till annan religion än den som omfattas av folkets
flertal utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Hans ståndpunktstagande
i sådant hänseende kan icke för honom få medföra förlust
av medborgerliga rättigheter. I religionsfriheten måste vidare inbegripas en
rätt att för religionsövning bilda sammanslutningar och anordna offentliga
sammankomster. Hinder mot offentlig religionsövning, vilka grunda sig på
den religiösa lära som därvid kommer till uttryck eller de religiösa former
som iakttagas, kunna icke förenas med religionsfrihet. Endast kravet på upprätthållande
av allmän ordning, i lika mån tillämpligt på varje samman -

48 Kungl. Maj:ts proposition nr iOO.

komst oavsett dess syfte, kan få begränsa rätten till offentlig religionsövning.

Det torde knappast numera råda några delade meningar om att religionsfriheten,
med den nu antagna innebörden av begreppet, bör iakttagas och
skyddas av lagstiftning och rättstillämpning i vårt land. Kommittéförslaget
innebär att lagbestämmelser som ur denna synpunkt framstå som föråldrade
skola revideras och anpassas efter nutida uppfattning.

I den allmänna diskussionen har stundom hävdats att en sådan lagrevision
icke vore tillräcklig för att genomföra religionsfrihetens princip. Härför
skulle också krävas ett upphävande av den särställning som tillkommer
svenska kyrkan i förhållande till andra religiösa samfund. Enligt denna
uppfattning skulle religiös verksamhet icke få betraktas som en samhällets
angelägenhet utan få bedrivas endast av enskilda, i förhållande till de statliga
organen helt självständiga sammanslutningar. En sådan mening framträder
i flera av yttrandena. Sålunda anför t. ex. statskontoret att ett realiserande
av bestämmelserna i regeringsformens § 16 ytterst kräver att kyrkan såsom
en av staten privilegierad institution upphör. I de yttranden som ansluta
sig till denna mening framhålles dock samtidigt att ett upptagande av hithörande
spörsmål från sådana utgångspunkter förutsätter utredningar av
en helt annan art och omfattning än dem som innefattas i kommitténs betänkande.
Redan av denna anledning kan jag uppenbarligen icke i detta sammanhang
ingå på frågan om en ändring av kyrkans ställning i administrativt
eller ekonomiskt hänseende. Men jag kan ej heller finna att en sådan
ändring skulle vara nödvändig för att tillgodose det här avsedda syftemålet.
Enligt min mening kan det icke med fog hävdas att kyrkans administrativa
och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetens förverkligande.
Även med bibehållande av kyrkans nuvarande ställning torde det vara möjligt
att tillgodose den enskilde medborgarens religiösa frihet och de fria religiösa
samfundens anspråk på att fritt få utöva sin verksamhet. Det måste
i varje fall anses opåkallat att uppskjuta de nu aktuella lagstiftningsfrågorna
i avbidan på en utredning om kyrkans ställning i administrativt och
ekonomiskt hänseende.

Behovet av ny lagstiftning har allmänt vitsordats i yttrandena. Det torde
vara otvivelaktigt att författningarna på hithörande område, särskilt 1873 års
förordning om främmande trosbekännare och deras religionsövning, numera
äro föråldrade och att nya bestämmelser behövas. Utredning och förslag
i ämnet begärdes av riksdagen redan i skrivelse år 1909. Att ny lagstiftning
även är ett kyrkligt önskemål framgår av den skrivelse som 1929
års kyrkomöte avlät i anledning av den s. k. biskopsmotionen.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag ha åtskilliga erinringar
gjorts mot olika delar av förslaget och delade meningar ha därvid framkommit.
I flera yttranden uttalas att förslaget först efter omarbetning bör
läggas till grund för lagstiftning; domkapitlen och frikyrkliga samarbetskommittén
ha anfört önskemål om en sådan omarbetning. Folkbokföringssakkunniga
ha påpekat att de föreslagna bestämmelserna i flera hänseenden

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

skulle leda till ökat arbete för folkbokföringen, både vid övergången till den
nya ordningen och i fortsättningen, samt av denna anledning uttryckt sina
betänkligheter mot förslaget; vad de sakkunniga anfört berör icke endast de
föreslagna ändringarna i folkbokföringsförfattningarna utan återverkar på
förslaget i dess helhet.

På grund av dessa anmärkningar mot kommittéförslaget har detta omarbetats
i justitiedepartementet, därvid de framförda önskemålen och erinringarna
blivit föremål för överväganden. Det inom departementet upprättade
förslaget omfattar dock i huvudsak samma spörsmål som kommittéförslaget
och bygger på samma grundtankar som detta.

Kammarkollegiet har i sitt yttrande upptagit frågan om den svenska
kyrkans rättsliga natur och funnit kommitténs utgångspunkter i
detta hänseende vara oriktiga. I huvudsak innebär kollegiets uppfattning
att kyrkan bör betraktas som en gren av statsverksamheten, en statsinstitution,
och att något särskilt medlemskap i kyrkan icke föreligger.

Till grund för kollegiets uppfattning synes ligga bl. a. den åsikten att
kyrkans självständighet avskaffades genom kyrkoreformationen. Denna innebar
väl att påvestolens befogenheter bortföllo och att därigenom den tidigare
katolska kyrkoprovinsen förvandlades till en nationell kyrka med
Kungl. Maj :t såsom högsta administrativa myndighet. Man kan emellertid
icke bortse från att de lokala kyrkliga enheterna, församlingarna och stiften,
icke på samma sätt berördes av reformationen. Ändringar kunna väl
sedermera ha skett både i fråga om verksamhetsformer och de särskilda organens
befogenheter, men enbart hänvisningen till historiska händelser vid
eller efter reformationen torde icke giva tillräckligt stöd åt den meningen
att den lokala kyrkliga organisationen ersatts med en statlig. Frågan om
kyrkans rättsliga natur måste således undersökas och bedömas med utgångspunkt
från dess nutida uppgift och verksamhet.

Kollegiet har kunnat hämta ett stöd för sin uppfattning i ett uttalande av
konstitutionsutskottet vid 1920 års riksdag (uti. nr 49). Majoriteten i utskottet
anförde att kyrkan är en statsorganisation, att den är »staten organiserad
för dess religiösa verksamhet». En minoritet inom utskottet betecknade
denna uppfattning som felaktig och menade att kyrkan är ett samfund
av en helt annan art än staten, om ock verksam i mer eller mindre nära förbindelse
med denna.

Värdet av sådana försök att beskriva kyrkans rättsliga natur bör icke
överskattas. Dylika uttryck äro endast allmänna talesätt, som ungefärligt
och ofullständigt återgiva vissa bakomliggande faktiska förhållanden; dessa
äro nämligen så invecklade och mångtydiga att de icke kunna åskådliggöras
genom sådana definitioner utan en stark förenkling. Huruvida en dylik karakteristik
är riktig, beror alltså på vad som inlägges i uttrycket. Detta
måste också sos i belysning av den rättsfilosofiska åskådning, till vilken det
anknyter. Vill man med beteckningen statsinstitution säga t. ex. att kyrkans
verksamhet regleras genom lagstiftning, utövad av Kungl. Maj: t och riks 4

Bihfing till riksdagens protokoll l''.K>!. I sam!. Xr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

dagen i bestämda former och i vissa fall med kyrkomötets medverkan, att
vissa administrativa kyrkliga ärenden avgöras av Kungl. Maj :t eller att den
kyrkliga ekonomien till väsentlig del vilar på beskattning, torde icke något
vara att invända mot uttryckssättet. Det måste dock samtidigt beaktas att
kyrkan icke är en statsinstitution i samma mening som andra sådana, den
har en annan uppgift och en annan karaktär än statsinstitutioner i allmänhet.
Den har icke upprättats såsom ett led i den statliga verksamheten och
dess huvuduppgift är icke att handhava statliga angelägenheter, även om
också sådana kunna vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t. ex. folkbokföring.
Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt
ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verksamhet
bestämmes av dess bekännelse. I sin centrala, religiösa uppgift ha
de kyrkliga myndigheterna även efter reformationen intagit en självständig
ställning.

Därmed är emellertid intet sagt om kyrkans ställning i andra hänseenden.
Kollegiet synes fästa en viss vikt vid frågan, huruvida kyrkan är ett rättssubjekt
eller ej. Med rättssubjekt brukar avses en fysisk eller juridisk person,
som enligt gällande rättsregler kan vara bärare av rättigheter och skyldigheter
och som kan föra talan vid domstol eller annan myndighet. Det
råder enighet om att lokala kyrkliga församlingar och anstalter äga rättssubjektivitet.
Däremot äro meningarna delade, då det gäller frågan, om
också kyrkan i dess helhet är ett rättssubjekt. Den privaträttsliga tvistefrågan,
huruvida gemensam kyrklig egendom till ägare har ett rättssubjekt,
kallat svenska kyrkan, eller äges av lokala kyrkliga rättssubjekt med samäganderätt
eller, såsom också hävdas, tillhör kronan, kan dock knappast vara
av någon betydelse i förevarande sammanhang. Det är nämligen uppenbart
att den kyrkliga organisationen består och kan fullfölja sina religiösa syften,
oavsett vilket svar som lämnas på detta spörsmål.

Behov av ett från statstillhörigheten skilt medlemskap i kyrkan har uppkommit
till följd av kyrkans karaktär av trossamfund. Detta behov framträdde
redan under 1700-talet, då personer av annan religion inflyttade i
landet, och genom 1781 års toleransedikt gavs ett principiellt uttryck åt att
det förelåg ett särskilt medlemskap i kyrkan. Från denna tidpunkt funnos
svenska medborgare, som voro av annan religion eller anslöto sig till en
annan form av kristendom än den evangelisk-lutherska läran och som alltså,
såsom uttryckligen sägs i författningen, icke tillhörde den svenska kyrkan.
Såsom ett principiellt uttryck för samma förhållande kan även religionsfrihetsstadgandet
i 16 § 1809 års regeringsform åberopas. Den senare
rättsutvecklingen på detta område har inneburit vidgade möjligheter till utträde
ur kyrkan och bestämmelserna förutsätta således att det finnes ett
från statstillhörigheten skilt medlemskap i kyrkan.

Av vad nu anförts torde framgå att frågan om den svenska kyrkans
rättsliga natur rymmer invecklade och svårlösta problem, som i detta sammanhang
knappast kunna till hela sin vidd överblickas, och att olika meningar
kunna göra sig gällande på detta område. Det synes emellertid icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

vara erforderligt att taga någon bestämd ståndpunkt till detta principspörsmål.
Avgörande torde nämligen i förevarande sammanhang vara, att det
sedan lång tid tillbaka finnes ett rättsligen reglerat medlemskap i kyrkan,
vilket innebär en åtminstone formell anslutning till den kristna religionen,
närmare bestämt till den evangelisk-lutherska form därav som kyrkan företräder,
samt att detta medlemskap icke sammanfaller med tillhörigheten till
den svenska staten. Vad kammarkollegiet anfört rörande kyrkans rättsliga
natur torde alltså icke utgöra något hinder mot att nya bestämmelser antagas
rörande detta medlemskap. Dessa bestämmelser komma att vila på
samma principiella grund som nu gällande regler rörande medlemskap i
kyrkan och detta behåller samma principiella innebörd som det redan äger.

Härefter får jag övergå till att behandla de principer som böra vara bestämmande
för medlemskapet i svenska kyrkan. Kommittén
har såsom särskilda frågor upptagit rätten till utträde ur kyrkan, reglerna
för inträde i denna samt barns samfundstillhörighet, därvid den sistnämnda
frågan behandlats ur de mera allmänna synpunkter som kunna anläggas på
barns religiösa fostran och resulterat i förslag till regler som avse barns tillhörighet
såväl till svenska kyrkan som till annat trossamfund. Alla de nu
angivna frågorna äro, såvitt de avse medlemskap i den svenska kyrkan,
olika sidor av samma problem. Att de likväl av kommittén upptagits var för
sig sammanhänger med den historiska utvecklingen av hithörande regler.
Därigenom erhålles emellertid icke en samlad överblick över ämnet och en
principiell grund för bestämmelserna. För det syfte som den föreliggande lagstiftningen
avser att tillgodose, nämligen att bringa gällande bestämmelser i
överensstämmelse med religionsfrihetsprincipen, torde det vara påkallat
att spörsmålet om medlemskapet i den svenska kyrkan upptages till enhetlig
behandling.

Vilka personer som äro medlemmar i kyrkan beror på de regler som gälla
om inträde i denna och utträde därur. En sammanfattning av de regler
härom som för närvarande iakttagas utvisar följande. Den vanligaste formen
för inträde i kyrkan är inträde vid födelsen. Ett sådant intnäde kommer
till uttryck genom kyrkobokföring. Särskilda anteckningar göras nämligen
om de barn som icke skola uppfostras i den evangelisk-lutherska läran
och följaktligen ej heller tillhöra kyrkan; alla andra anses som medlemmar
i kyrkan. Förutsättningarna för inträde i kyrkan vid en mera vuxen
ålder äro icke närmare reglerade. I vissa fall torde dop erfordras; för övergång
från mosaisk församling till svenska kyrkan har sålunda dop ansetts
vara ett villkor. Inträde i svenska kyrkan kan i vissa fall ske genom bosättning
i riket. Reglerna härom i kyrkobokföringskungörelsen innehålla att
utlänningar skola bokföras såsom tillhörande svenska kyrkan, om de äro av
evangelisk-luthersk trosbekännelse, och såsom främmande trosbekännare,
om de tillhöra främmande trossamfund. För de fall då inflyttade utlänningar
varken tillhöra evangeliskt-lutherskt eller något inom landet företrätt
främmande trossamfund finnes icke någon regel. De komma därför även i

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

sådana fall att redovisas såsom medlemmar av svenska kyrkan. Den som
utträtt ur svenska kyrkan och antingen icke fullföljt uppgiven avsikt att inträda
i främmande trossamfund eller, efter att ha tillhört sådant, utträtt
även ur detta torde genom anmälan kunna återvinna medlemskapet i svenska
kyrkan. Enligt 1873 års förordning kan utträde ske genom anmälan, då
någon omfattat främmande kristen lära och uppger sig vilja övergå till
främmande trossamfund. Utträde ur kyrkan torde vidare i regel ske, då
bosättning i riket upphör; hur därmed förhåller sig, då någon utflyttar med
bibehållet svenskt medborgarskap, kan dock vara tveksamt.

De nu gällande bestämmelserna om medlemskap i svenska kyrkan äro
uppenbart ofullständiga och bristfälliga. Tillfälliga omständigheter, i vissa
fall själva tekniken för kyrkoböckernas förande, äro avgörande för vilka
personer som räknas såsom medlemmar av kyrkan. Grundläggande regler
om medlemskapet i kyrkan äro därför erforderliga. Kyrkobokföringen bör
icke principiellt vara avgörande för medlemskapet i kyrkan utan endast innebära
en registrering av det föreliggande medlemskapet.

Då det gäller att bestämma innehållet i de sålunda erforderliga rättsreglerna,
måste till att börja med tillses att bestämmelserna om medlemskapet
i kyrkan äro förenliga med religionsfrihet. De måste sålunda bereda den enskilde
frihet att själv bestämma om sin tillhörighet till kyrkan. Nu gällande
inskränkningar i rätten att utträda ur kyrkan kunna därför icke bibehållas.

Vidare måste hänsyn tagas till kyrkans karaktär av trossamfund och
de principer som ur denna synpunkt böra läggas till grund för medlemskapet.
Den kyrkliga uppfattningen härom har kommit till uttryck i den
skrivelse som 1929 års kyrkomöte avlät till Kungl. Maj :t i anledning av
biskopsmotionen. Kyrkomötet anförde i skrivelsen bl. a. att den svenska
kyrkan bör vara en evangelisk folkkyrka och att den varken bör förvandlas
till en i religiöst avseende obestämd statsfunktion eller till en förening med
trånga och snäva gränser.

Den närmare innebörden av denna ståndpunkt har utvecklats i motionen.
Däri anfördes bl. a. att den fulla tillgången till gemenskap med den kristliga
församlingen utan villkor skall stå öppen för alla redan från deras tidigaste
ålder. Icke heller när det gäller till mogen ålder komna personer bör såsom
villkor för medlemskap uppställas ett visst i konfessionellt, religiöst eller
etiskt hänseende redan uppnått stadium. Under kyrkomötesdebatten yttrade
biskopen Einar Billing — vilken i främsta rummet torde ha varit motionens
upphovsman — att, om kyrkan icke kunde bevaras extensivt såsom
en folkomspännande kyrka, motionärerna dock icke ville kompromissa med
föreningskyrkliga principer, utan ville hålla fast vid att kyrkan av religiösa
skäl skall stå öppen för envar, som på något sätt begär dess tjänst, och på
det närmaste ansluta sig till hela folkets organisation.

Något väsentligt i den organisationsprincip, som kyrkomötet ansett böra
läggas till grund för medlemskapet i kyrkosamfundet, är således att det skall
stå den enskilda människan fritt att, utan hänsyn till ådagalagd personlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

tro eller några andra religiösa kvalifikationer, tillhöra kyrkan; sådana religiösa
kvalifikationer betraktas, enligt den uppfattning som kyrkan företräder,
såsom något fördolt som icke kan bli föremål för ett bedömande.
Härav följer att det inom kyrkan måste finnas utrymme för olika stadier
och ståndpunkter i religiöst hänseende och att, å andra sidan, kyrkan får
ökade möjligheter att med sin förkunnelse nå det övervägande flertalet av
det svenska folket.

Alternativet till denna organisationsprincip skulle innebära att vissa villkor
uppställdes för medlemskap i kyrkan och att på denna grund den enskilda
människans religiösa förhållanden underkastades ett bedömande, som
kunde leda till att inträde i kyrkan vägrades henne eller att hon bleve utesluten
därur.

Ett ställningstagande till dessa olika principer för reglerande av medlemskapet
i kyrkan måste ske med beaktande av de förhållanden under vilka
kyrkosamfundet framvuxit och de traditioner som utbildats kring detta.
Det synes överhuvud taget vid behandlingen av frågan om grunderna för
medlemskapet i den svenska kyrkan böra vara en avgörande synpunkt att
lagstiftningen icke mer än nödvändigt bör ingripa i personliga religiösa
förhållanden. Vissa lagändringar äro väl erforderliga för att bereda människorna
rörelsefrihet. Men det måste ankomma på de enskilda människorna
att, med brukande av sin frihet, själva taga ställning till kyrkan. Den av
kyrkomötet förordade organisationsprincipen synes —• bortsett från dess
teologiska motivering, vilken icke här kan komma under bedömande — äga
sitt värde framför allt däri att den nära anknyter till den bestående ordningen,
icke ingriper omreglerande i människornas hävdvunna förhållande
till kyrkan men väl lämnar dem frihet att själva taga ställning. Detta torde
också utgöra en grundval för bestämmelser om medlemskapet i kyrkan
som ur här föreliggande synpunkter bör tillstyrkas. Åtgärder som syfta till
att ändra medlemmarnas förhållande till kyrkan, t. ex. genom att förmå
dem till ett bestämdare religiöst ställningstagande, kunna få genomgripande
konsekvenser, som icke kunna överblickas och som ej med säkerhet
skulle stämma väl överens med religionsfriheten.

Frågan om barns förhållande till kyrkan är en av de viktigaste, då det
gäller att fastställa grunderna för medlemskapet. Det stora flertalet av kyrkans
medlemmar inträder nämligen däri såsom barn och reglerna härom
bli således avgörande för kyrkosamfundets sammansättning och karaktär.
Även med den utgångspunkten att barn kunna vara medlemmar av kyrkan
från deras tidigaste ålder äro olika utvägar möjliga. Detta medlemskap kan
regleras på det sättet att föräldrarnas förhållande till kyrkan principiellt
är avgörande för barnets, eller också kan det för barnets anslutning till kyrkan
krävas en på barnets vägnar av dess legale ställföreträdare avgiven
viljeförklaring. Tänkbart vore även alt i sistnämnda fall viljeförklaringen
icke direkt leder till inträde i kyrkan utan att härför även fordras att barnet
blir döpt i kyrkans ordning. Följer barnet utan särskild åtgärd föräldrarna,
blir resultatet att icke endast den enskilda människan utan även

Kungl. Maj:ts proposition nr i00.

generation efter generation kvarstannar i kyrkan, så länge någon positiv
åtgärd för utträde icke vidtages. Fordras däremot en viljeförklaring för
inträde, framtvingas ett ställningstagande till kyrkan.

Kommittéförslaget bygger, liksom gällande rätt, i huvudsak på att föräldrarnas
förhållande till kyrkan utan någon särskild åtgärd bestämmer
barnets. I yttrandena har den principiella grunden för barns anslutning till
kyrkan i allmänhet icke föranlett någon erinran. Några remissinstanser
hävda emellertid att dop är en nödvändig förutsättning för medlemskap i
kyrkan. En konsekvens av denna uppfattning synes vara att barn icke kunna
anses inträda i kyrkan redan vid födelsen utan först vid den senare tidpunkt
då dop sker; blir barnet icke döpt kommer det att stå utanför kyrkan.

Även i fråga om barns inträde i kyrkan göra sig samma synpunkter gällande
som anförts angående grunderna i allmänhet för medlemskapet i kyrkan.
Bestämmelserna böra sålunda, såvitt möjligt, bygga på hävdvunna
grundsatser. Självfallet måste även i detta sammanhang beaktas att religionsfrihetens
krav bli tillgodosedda. Ur religionsfrihetssynpunkt kan det
emellertid icke i och för sig vara avgörande, om barn växa upp inom eller
utom kyrkan. Det väsentliga måste vara att den enskilda människan, sedan
hon uppnått en sådan ålder att hon har förmåga att taga ståndpunkt
i religiösa frågor, icke hindras att ändra sin ställning till kyrkosamfundet.
Vad särskilt angår frågan om dopet såsom grund för medlemskapet, förhåller
det sig visserligen så att det övervägande flertalet av alla barn, vilkas
föräldrar tillhöra kyrkan, döpes, men om dop i något fall icke kommer
till stånd, anses barnet icke för närvarande stå utanför kyrkan. De
regler som nu iakttagas innebära alltså att barnet anses tillhöra kyrkan
redan från födelsen och ej först från den tidpunkt då dopet sker. Tillräcklig
anledning att frångå denna ståndpunkt torde icke föreligga. Mot ett
alltför starkt betonande av en skillnad mellan döpta och odöpta synas
tvärtom, just då det gäller barn, ganska starka betänkligheter göra sig gällande.
Dopet bör således betraktas som en religiös angelägenhet och icke
utgöra någon ovillkorlig förutsättning för medlemskap i kyrkosamfundet;
de döpta böra icke heller anses som mera kvalificerade medlemmar.

Av vad nu sagts framgår alltså, att enligt min mening barn principiellt
böra följa sina föräldrar i fråga om tillhörigheten till kyrkan. Den praktiska
tillämpningen av denna princip och de spörsmål i övrigt som hänföra sig till
frågan om barns medlemskap i kyrkan skall jag närmare behandla i redogörelsen
för det inom departementet upprättade förslaget.

Någon uteslutning ur svenska kyrkan bör icke förekomma. Då förvärv
av medlemskap i kyrkan icke förutsätter någon prövning av den enskildes
religiösa kvalifikationer, kan ej heller en uteslutning grundas på en sådan
prövning. Det torde dock över huvud taget icke, och således ej heller på
någon annan grund, böra anordnas någon uteslutning ur kyrkan; i princip
bör alltså endast medlemmens egen begäran kunna medföra hans utträde
ur kyrkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Ett särskilt spörsmål i detta sammanhang är, i vad mån den som tillhör
svenska kyrkan kan vara delaktig i annan religiös gemenskap. Sådan dubbeltillhörighet
förekommer för närvarande i betydande omfattning. Såsom
framgår av de uppgifter ur religionsstatistiken, vilka jag lämnat i inledningen,
tillhör den övervägande delen av medlemmarna i de större frikyrkosamfunden
samtidigt svenska kyrkan.

Ett ställningstagande till frågan om dubbeltillhörigheten måste utgå från
rådande förhållanden. Det bör icke komma i fråga att genom lagbestämmelser
nödga någon, som vill tillhöra kyrkan, att utträda ur denna, liksom
något förbud ej heller bör uppställas för kyrkans medlemmar att deltaga i
annan religiös verksamhet än den av kyrkan utövade. Den enskilde måste
själv få avgöra, hur han i sådant hänseende vill ställa sig. Medlem av svenska
kyrkan bör alltså även i fortsättningen vara oförhindrad att ansluta sig
till ett frikyrkosamfund utan att han därför behöver träda ut ur kyrkan.
Ej heller bör medlemskap i sådant samfund utgöra något hinder för inträde
i kyrkan.

Det ligger dock i sakens natur att för svenska kyrkans medlemmar dubbeltillhörighet,
i varje fall en medveten och eftersträvad sådan, kan tänkas
ifrågakomma endast då det gäller evangeliska frikyrkorörelser. Man kan
icke samtidigt vara kristen och icke kristen. På grund av den historiskt
givna motsättningen mellan den romersk-katolska kyrkan och de protestantiska
riktningarna lär det också vara uteslutet att någon skulle kunna
förena en anslutning till denna kyrka med en bibehållen protestantisk
åskådning. En mera formell, av tillfälliga omständigheter orsakad dubbeltillhörighet
kan dock tänkas uppkomma, även då det gäller svenska kyrkan,
å ena sidan, och samfund som icke äro kristna eller som eljest icke
äro evangeliska, å den andra. Huruvida bestämmelser böra införas för att
möjliggöra en kontroll att icke heller en sådan formell dubbeltillhörighet
föreligger, sammanhänger med frågan om registrering av dylika samfund
och deras medlemmar. Denna fråga skall jag behandla närmare i redogörelsen
för förslaget till ändring i folkbokföringsförordningen.

Vid angivandet av de allmänna grundsatserna för medlemskapet i den
svenska kyrkan bör slutligen framhållas att denna kyrka är nationellt bestämd.
För medlemskap måste således gälla vissa förutsättningar som anknyta
till det svenska statsområdet. Medborgarskapet synes härvid böra
bilda utgångspunkten. Svensk medborgare bör alltid kunna vara medlem
av kyrkan. Härav följer att även svensk medborgare som icke är kyrkobokförd
i riket kan tillhöra kyrkan; det torde icke vålla några större svårigheter
att åstadkomma de tekniska anordningar som erfordras för att
denne skall kunna inträda i eller utträda ur kyrkan. Tveksamt kan vara
om möjligheten att tillhöra kyrkan också bör vara begränsad till svenska
medborgare. Såsom i det föregående anförts ha gällande regler ansetts innebära
att även här i riket bosatta utlänningar kunna tillhöra kyrkan. Mot
ett medlemskap i kyrkan för utlänningar kan anföras att det knappast kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

komma i fråga att giva utlänning rösträtt vid kyrkliga val och beslut, såsom
ej heller skett i nu gällande lag om församlingsstyrelse. Det kan emellertid
icke bortses från att medlemskapet i första hand har en religiös innebörd.
Utlänning bör icke utestängas från delaktighet i den kyrkliga gemenskapen.
Förutsättning för utlännings medlemskap bör dock vara att han
är bosatt i riket. Tillräckliga skäl att även bereda utlänning, som icke är
bosatt i riket, möjlighet att vinna inträde i kyrkan eller att kvarstå i denna
torde icke föreligga.

Härefter skall jag övergå till frågan om övriga religiösa sa mfunds
rättsliga ställning. Denna fråga kan ses ur olika synpunkter.
Ett spörsmål är, under vilka förutsättningar ett religiöst samfund
bör äga rätt att anordna offentlig gudstjänst eller eljest bedriva
religiös verksamhet. En helt annan fråga är, vilka krav rättsordningen bör
uppställa för att ett religiöst samfund skall kunna anses som ett rättssubjekt.
Ett med sistnämnda fråga närbesläktat spörsmål är, vilka särskilda
krav som böra ställas på ett samfund för att åt detta skall kunna anförtros
att fullgöra offentliga funktioner.

För att den enskilda människans frihet att öva sin religion skall kunna
anses skyddad måste också religiösa organisationer äga rätt att fullgöra
sin religiösa verksamhet. Vad som i detta hänseende skall anses vara gällande
rätt är emellertid oklart. Stadgandet i 1873 års förordning att främmande
trosbekännares församlingar äga rätt till offentlig religionsövning,
om de blivit av Kungl. Maj :t erkända, synes vila på den förutsättningen att
det är förbjudet för främmande trosbekännare att annorledes än inom sådan
erkänd församling offentligen öva religion. Erkännandet skulle således
i främsta rummet innebära ett tillstånd till offentlig religionsövning, och
reglerna om ansvarig föreståndare äro avsedda att skapa garantier för att
den religionsövning som kommer till stånd överensstämmer med vad som
förutsattes, då tillståndet gavs.

Den rättsutveckling som ägt rum efter förordningens tillkomst har emellertid
lett till att förbudet mot att utan särskilt tillstånd offentligen öva religion
icke upprätthålles. Det skulle också uppenbarligen strida mot nutida
uppfattning att låta rätten till offentlig religionsövning vara beroende på
myndighets prövning av samfundets bekännelse och formerna för dess
gudstjänst. Vad som stadgas härom i 1873 års förordning bör således icke
bibehållas. Vad nu sagts innebär även att förutsättningarna för de bestämmelser
som äro meddelade i 1868 års förordning angående särskilda sammankomster
för andaktsövning icke längre föreligga. Religionsövning bör
principiellt vara tillåten och det bör stå varje enskild person eller religiös
organisation fritt att anordna offentlig gudstjänst. Att likväl allmän ordning
icke därigenom får åsidosättas följer av allmänna lagbestämmelser.

Prövning och erkännande enligt 1873 års förordning innefattar emellertid
ett ställningstagande icke endast till den främmande församlingens religionsövning
utan även till dess organisation, sådan denna framgår av för -

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

samlingsordningen; det förutsättes tydligen att endast församling med mera
fast organisation skall kunna erkännas.

De religiösa samfund som för närvarande finnas i vårt land äro ur den
nu angivna synpunkten av mycket skiftande beskaffenhet. Å ena sidan
finnas församlingar som ingå i världsomspännande organisationer, såsom
den romersk-katolska kyrkan med dess från medeltiden härstammande,
rikt utbildade rättsordning, den kanoniska rätten. A andra sidan finnas
sammanslutningar för religiös verksamhet, vilka äro av mera lokal och
tillfällig karaktär och som ägna mindre uppmärksamhet åt den yttre ordningen
och därför kunna sägas icke vara fast organiserade.

Det stora flertalet av de religiösa samfund som finnas i vårt land torde
i privaträttslig mening få betraktas som ideella föreningar. Några allmänna
lagbestämmelser om sådana föreningar finnas icke, men i rättspraxis anses
en ideell förening vara ett rättssubjekt, så snart den erhållit eu någorlunda
fast organisation. I detta hänseende torde krävas att för föreningen
antagits stadgar, utvisande hur beslut skall fattas, samt att styrelse blivit
utsedd. De större frikyrkorörelserna i vårt land bygga på lokala församlingar,
vilka i allmänhet torde uppfylla de nu angivna kraven och således
i privaträttslig mening äro att anse som särskilda rättssubjekt. I viss utsträckning
äro dessa församlingar förenade till större sammanslutningar.
Enligt en frikyrklig, redan på 1500-talet i England utbildad uppfattning
skola församlingarna betraktas som självständiga och oberoende av varje
överordnad kyrkostyrelse. I den mån de frikyrkliga i vårt land ansluta sig
till denna uppfattning, torde de betrakta de större sammanslutningarna
endast såsom organ för vissa begränsade, gemensamma uppgifter. Det
förekommer att frikyrkoförsamlingar, t. ex. inom pingströrelsen, avvisa
tanken på en större sammanslutning såsom oförenlig med rörelsens grundsatser.

Ett erkännande, grundat på granskning av samfundsordning eller andra
handlingar, vilka utvisa samfundets organisation, innebär ett konstaterande
att denna fyller vissa krav. Vare sig dessa krav fastställts i en allmän
författning eller endast i praxis iakttagas av prövningsmyndigheten,
är sålunda själva erkännandet ett medel från samhällets sida att upprätthålla
bestämda normer för samfundens organisation. Huruvida föreskrifter
böra meddelas om erkännande eller registrering av de religiösa samfunden,
beror alltså på om det är påkallat att genom lagbestämmelser närmare reglera
deras organisation.

Uppenbart är att en närmare reglering av de olika typer av religiösa samfund
som finnas i vårt land möter svårigheter. Frihet från statligt ingripande
ingår i frikyrkorörelsernas grundläggande idéer. Bestämmelser rörande
samfundens organisation eller ett krav på att dessa skola registreras
skulle kunna begränsa deras möjligheter att fylla anspråk som de själva anse
vara religiöst motiverade; sådana bestämmelser skulle därför kunna uppfattas
som ett ingrepp i religionsfriheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

För en lagstiftning kunde väl anföras att samfundens religiösa verksamhet
i allmänhet förutsätter även ekonomisk förvaltning. I vissa fall driva
de en omfattande ekonomisk verksamhet, som berör stora värden och innebär
ett betydande ekonomiskt ansvar. Lagregler rörande deras privaträttsliga
förhållanden skulle därför kunna anses motiverade. Genom en registrering
skulle de vinna den fördelen att deras rättskapacitet på ett obestridligt
och enkelt sätt kunde styrkas. Dessa synpunkter gälla emellertid icke endast
religiösa samfund utan kunna anföras i fråga om andra sammanslutningar,
vilkas förhållanden för närvarande icke äro närmare reglerade. Samma synpunkter
ha tidigare åberopats som motiv för en lagstiftning om ideella föreningar.
Förslag därom, enligt vilka ideella föreningar skulle registreras, behandlades
vid 1910 och 1911 års riksdagar, men olägenheterna av en sådan
lagstiftning ansågos överväga fördelarna, och förslagen vunno icke riksdagens
bifall. Enligt ett år 1949 framlagt betänkande med förslag till lag om
registrerade föreningar in. in. (SOU 1949: 17) skulle ideella föreningar beredas
möjlighet att vinna registrering på i huvudsak samma villkor som
ekonomiska föreningar. Förslaget utgick från att önskemål att vinna registrering
tunnes endast hos sådana ideella föreningar som förvalta stora
ekonomiska värden och i mera avsevärd utsträckning ingå affärsförbindelser
samt att en generell lagstiftning för ideella föreningar icke kunde anses
aktuell. Av skäl som jag närmare utvecklat vid anmälan den 15 september
1950 av förslag till ny lagstiftning om ekonomiska föreningar har jag emellertid
icke ansett mig böra tillstyrka förslaget att jämväl ideella föreningar
skulle kunna vinna registrering.

Den omständigheten att särskilda offentligrättsliga befogenheter i vissa
fall kunna anförtros åt religiösa samfund, såsom rätten att genom sitt prästerskap
förrätta vigsel med civilrättslig verkan, kan väl föranleda att samtundens
organisation granskas, då ansökan göres om dylika befogenheter,
och att vissa krav i sådant hänseende upprätthållas för bifall till ansökningen.
Däremot synes denna omständighet icke utgöra ett tillräckligt skäl
för en lagstiftning som ålägger alla religiösa samfund att söka erkännande
eller registrering.

Varken ur religiösa eller andra synpunkter är det alltså tillräckligt motiverat
att genom lagbestämmelser fastställa de religiösa samfundens organisation.
Endast den svenska kyrkan bör ha en i lag reglerad ställning. I
övrigt bör religiös verksamhet få ske i fria former, och de religiösa samfundens
förhållanden böra bedömas enligt allmänna, även på andra organisationer
tillämpliga rättsregler. Med denna ståndpunkt till huvudfrågan om
de religiösa samfundens rättsliga ställning föreligger ej heller något behov
av att uppdela de religiösa samfunden i olika typer. Därför har jag icke
någon anledning att närmare ingå på kommitténs förslag att göra en uppdelning
mellan särskilda trossamfund och trossammanslutningar. Detta
förslag, som ur flera synpunkter kritiserats i yttrandena, torde alltså få
förfalla. I den mån ett uttryck erfordras för att i lagtexten beteckna religiösa
samfund i allmänhet torde trossamfund kunna användas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Den frihet att själva gestalta sina förhållanden som bör tillkomma de religiösa
samfunden kan dock icke få vara så vidsträckt att den gör intrång på
den enskilda människans religiösa frihet. Den enskildes frihet måste vara
det primära och samfundets anspråk måste vika, om de komma i konflikt
därmed. Envar bör äga rätt icke blott att sammansluta sig med andra för
religiösa syften utan även att stå fri från sådan sammanslutning. Någon
skyldighet att tillhöra ett religiöst samfund kan således icke få förekomma.
Icke ens om en medlem själv åtagit sig att kvarstå i samfundet, bör hans
rätt att när som helst utträda ur detta få anses inskränkt.

Det kan ifrågasättas, om det är behövligt att meddela någon särskild bestämmelse
i lag rörande den nu angivna rätten att fritt utträda ur ett religiöst
samfund. Den juridiska fakulteten i Lund har i sitt yttrande framhållit
att denna grundsats får anses gälla även utan uttryckligt stadgande
(jämför angående ideella föreningar SOU 1949: 17 s. 110—112). Emellertid
kan det icke bortses från att rätten till fritt utträde ur religiösa samfund är
av väsentlig betydelse för att religionsfrihetsprincipen skall kunna anses
upprätthållen och att därför icke någon tvekan får råda om att en sådan
rätt föreligger. Denna rätt bör därför komma till uttryck i en tvingande
lagregel. I övrigt bör medlemskapet ankomma helt på samfundets egen reglering.

De i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna om barns sainfundstillhörighet,
vilka i det föregående beröids såvitt de avse svenska kyrkan,
äro avsedda att gälla även barns tillhörighet till vissa andra religiösa samfund,
nämligen sådana som kommittén benämner »särskilda trossamfund»;
däremot avse de icke »trossammanslutningar». Kommittén anför att somliga
trossamfund icke medgiva att minderåriga upptagas i deras gemenskap.
Likväl finner kommittén att det icke möter betänkligheter att anse barn
tillhöra trossamfund, till vilket de genom föräldrarna eller en av dem äro
knutna, och kommittén åberopar att barnen »kunna förutsättas vara på ett
särskilt sätt omfattade av alla trossamfunds intresse och verksamhet». I
några yttranden ha invändningar gjorts mot att frågan om barns tillhörighet
till annat samfund än svenska kyrkan regleras i lag.

Det torde icke föreligga tillräckliga skäl att i fråga om barn göra avsteg
från den nyss angivna grundsatsen att medlemskapet skall ankomma på samfundets
egna bestämmelser. Jag kan därför icke förorda att, utöver de stadganden
som avse svenska kyrkan, några lagbestämmelser meddelas om
barns samfundstillhörighet. De religiösa samfunden böra äga frihet att även
i detta hänseende själva bestämma förutsättningarna för medlemskap. Något
hinder bör således icke föreligga att samfund såsom medlemmar mottager
endast vuxna personer. Å andra sidan synes heller icke någon principiell
erinran kunna riktas mot att ett religiöst samfund genom sina regler
om medlemskap låter föräldrarnas förhållande till samfundet vara avgörande
även för barnets, utan att den som har vårdnaden om barnet behöver
särskilt begära inträde för detta. Då en sådan regel i fråga om svenska kyrkan
ansetts förenlig med religionsfrihetsprincipen, under förutsättning alt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rätten till fritt utträde upprätthålles, måste den, under samma förutsättning-
godtagas då det gäller annat samfund.

Av viss betydelse i detta sammanhang äro reglerna om anteckning av
trosbekännelse i kyrkoböckerna. Dessa regler kunna nämligen i praktiken
återverka på medlemskapet i de särskilda religiösa samfunden. För närvarande
göras anteckningar om främmande trosbekännelse bl. a. i församlingsböckerna
och i förteckningar som fogas vid dessa. Uppgifterna torde
i allmänhet grunda sig på muntliga upplysningar, som lämnas i samband
med utträde ur kyrkan eller vid annat tillfälle. Ett visst stöd för anteckningarna
erhalles därigenom att föreståndare för erkänd främmande församling
årligen lämnar förteckning över församlingens medlemmar i syfte
att dessa skola erhålla lindring i sin skattskyldighet till kyrkan.

Enligt kommittéförslaget skall medlemskapet i annat religiöst samfund
än svenska kyrkan i viss utsträckning antecknas i kyrkoböckerna. Dessa
anteckningar skola avse tillhörigheten till sådant samfund som kommittén
benämnt »särskilt trossamfund»; däremot skall någon anteckning icke göras
om medlemskap i »trossammanslutning», och några säranteckningar
för dem som äro antecknade såsom medlemmar i svenska kyrkan skola
icke förekomma. Det skall enligt förslaget ankomma på Kungl. Maj :t att
avgöra, vilka samfund som ha karaktären av »särskilt trossamfund». Kommittén
finner det angeläget att kyrkobokföringens uppgifter angående samfundstillhörighet
så långt möjligt överensstämma med de verkliga förhållandena
och att de icke på grund av underlåtna anmälningar om utträde
ur eller inträde i särskilda trossamfund bliva missvisande. Kommittén anser
det icke tillräckligt att härvid förlita sig på att erforderliga uppgifter
lämnas av personerna själva och föreslår därför att de särskilda trossamfunden
årligen skola lämna uppgifter om sina medlemmar till vederbörande
pastor.

Kyrkoböckernas uppgift är både att bilda grunden för den allmänna folkbokföringen
och att tjäna svenska kyrkans pastoralvård. De innehålla en
fortlöpande registrering av befolkningen med angivande av varje persons
bosättning. Vissa av de uppgifter som därvid antecknas äro nödvändiga för
varje folkregistrering, såsom fullständigt namn, födelsetid, familjeställn^nS>
giftermål och dödsfall, under det att andra anteckningar göras för
speciella ändamål. För kyrkliga syften antecknas religiösa förhållanden,
såsom dop, konfirmation och jordfästning. Av vikt ur kyrklig synpunkt
är vidare att böckerna utvisa, vilka personer som äro medlemmar i svenska
kyrkan och vilka som icke tillhöra denna.

Huruvida kyrkoböckerna böra upptaga även anteckningar om medlemskap
i andra religiösa samfund måste bero på om sådana anteckningar
fylla ett ändamål av tillräcklig vikt. Det ändamål som härvid i första hand
kommer i fråga är att anteckningarna skulle kunna begagnas för att styrka
medlemskapet, då detta är av rättslig betydelse. En sådan användning av
anteckningarna förutsätter att de innehålla icke endast en mera obestämd
upplysning om trosbekännelse utan med namn angiva det samfund, i vil -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ket medlemskap föreligger, och att de fylla stränga krav i fråga om tillförlitlighet.
Det synes emellertid knappast vara möjligt att åstadkomma anteckningar
som sålunda kunna tillmätas vitsord. Ett viktigt hinder härför
är att förandet av dylika anteckningar, såsom folkbokföringssakkunniga
påpekat, kräver en betydande arbetsinsats. En annan svårighet är att det
torde vara uteslutet att låta kyrkobokföraren fatta beslut, då skiljaktiga
uppgifter förekomma om medlemskapet i annat religiöst samfund. Uppgifter
som inkomma från religiösa samfund eller enskilda rörande sådant
medlemskap kunna således oförändrade införas i kyrkoboken men något
ställningstagande till deras riktighet kan icke förekomma. Därav följer
emellertid att anteckningarnas värde såsom bevismedel skulle bli ringa.

Ej heller såsom underlag för religionsstatistik kan anteckningarna i
kyrkoböckerna om tillhörighet till trossamfund tillmätas någon större betydelse.
De anteckningar härom som nu föras lämna upplysning endast
om en ringa del av de religiösa riktningar som förekomma. Sålunda redovisas
icke samtidiga medlemskap i svenska kyrkan och i frikyrkosamfund.
I de hänseenden som kunna vara av vikt för en statistik innebär kommittéförslaget
icke någon väsentlig förbättring. För erhållande av primärmaterial
till en religionsstatistik torde det vara nödvändigt att söka andra utvägar
än att bygga enbart på kyrkoböckerna.

Anteckningarna i kyrkoböckerna böra alltså utvisa, vilka personer som
tillhöra svenska kyrkan och vilka som stå utanför denna. Några bestämmelser
om fullständiga anteckningar rörande medlemskap i andra religiösa
samfund böra icke införas. Huruvida de anteckningar om trosbekännelse
som nu förekomma alltjämt böra bibehållas, får bedömas ur praktiska
synpunkter. Något vitsord kan icke tillmätas dessa anteckningar; de
kunna likväl i viss utsträckning tjäna till upplysning. Det får ankomma
på de folkbokföringssakkunniga att vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag
taga ställning till denna fråga.

Om konfessionella behörighetsvillkor för innehav av ämbete

och tjänst m. m.

Kommittén.

Enligt 4 § regeringsformen skola statsrådets ledamöter vara av den rena
evangeliska läran. Samma behörighetsvillkor uppställes i 28 § andra stycket
regeringsformen beträffande innehavare av prästerligt ämbete eller annan
tjänst, varmed är förenat åliggande att undervisa i kristendom eller teologisk
vetenskap. Alla övriga ämbeten och tjänster må — med vissa undantag
beträffande utlänningar — innehavas även av bekännare av annan kristen
troslära eller den mosaiska läran. Till sistnämnda bestämmelse anknyter
emellertid den jävsregeln att icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska
läran, må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i
handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom den svenska kyrkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Enligt ordalagen avser 28 § regeringsformen endast ämbeten och tjänster,
som tillsättas av Kungl. Maj:t genom fullmakt. De grundsatser som kommit
till uttryck i paragrafen i fråga om konfessionella villkor för innehav av
tjänst och hinder att deltaga i ärendes handläggning och avgörande torde
dock äga en vidsträcktare giltighet.

I grundlagen begagnas uttryck som angiva att viss befattningshavare skall
»bekänna», »vara av» eller »tillhöra» den rena evangeliska läran. Några
olika grader av bekännelsetrohet kunna icke inläggas i dessa uttryck; de
få anses vara synonyma. Kravet att bekänna den rena evangeliska läran
torde få anses uppfyllt genom medlemskap i svenska kyrkan. Utan sådant
medlemskap — eller i fråga om utlänning tillhörighet till utländskt evangeliskt-lutherskt
kyrkosamfund — kan däremot detta krav icke anses vara
tillgodosett.

Kommittén anför att någon bristande förmåga eller vilja att rätt utöva
en befattning i statens tjänst icke kan förutsättas blott därför att befattningshavaren
i religionsfrågor hyllar en mer eller mindre särpräglad uppfattning.
De nuvarande konfessionella behörighetsvillkoren äro enligt kommitténs
mening skäligen betydelselösa. En icke oväsentlig del av svenska
kyrkans medlemmar har en trosåskådning som icke motsvarar den som kyrkan
företräder och åtskilliga äro rent negativt inställda till den kristna
läran över huvud. I viss mån likartade förhållanden råda eller kunna komma
att råda inom andra trossamfund.

Kommittén föreslår på grund härav sådan ändring i 4 och 28 §§ regeringsformen
att behörigheten att inneha statstjänst skall — med vissa i det
följande angivna undantag, då medlemskap i svenska kyrkan eller annat
kristet trossamfund av särskilda skäl anses påkallat — vara oberoende av
trosbekännelse och samfundstillhörighet.

Enligt förslaget skall det konfessionella behörighetsvillkoret för stat srådets
ledamöter upphävas för alla utom chef för departement, till
vilket kyrkolagsärendena, kyrkoärendena eller ärendena angående religionsundervisningen
höra, ävensom statsråd utan departement, som har att föredraga
sådana ärenden. Därmed åsyftas vissa grupper av lagstiftnings- och
förvaltningsärenden som handläggas i justitie- och ecklesiastikdepartementen.
Detta förslag innebär alltså att justitie- och ecklesiastikministrarna
samt särskild enligt 5 § tredje stycket regeringsformen förordnad föredragande
av nämnda ärenden skola tillhöra svenska kyrkan.

Kommittén åberopar ett uttalande i 1927 års betänkande, vari bl. a. framhålles
att det stora flertalet ärenden, som äro föremål för statsrådens ämbetsutövning,
icke är av den beskaffenhet att det har någon betydelse, vilken
ställning i konfessionellt hänseende ämbetsinnehavaren intar. Det stämde
bäst överens med den allmänna uppfattningen i våra dagar, att ingen till
följd av sin religiösa övertygelse finge utestängas från ett ämbete, för vars
beklädande han i övrigt innehade de nödiga kvalifikationerna. Vid statsrådsämbetenas
tillsättande måste det även anses betydelsefullt att valet av personer
kunde ske inom en så vid krets som möjligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Emellertid finner kommittén det vara uppenbart att kyrkliga förvaltningsoch
lagstiftningsärenden med hänsyn till svenska kyrkans rättmätiga intressen
böra beredas och föredragas endast av statsråd, som tillhöra svenska
kyrkan. Jämväl de ärenden som angå religionsundervisningen inta enligt
kommitténs mening en särställning och detsamma bör därför gälla dessa
ärenden.

I fråga om prästerliga ämbeten anser kommittén att det nuvarande
kravet på bekännelse till den rena evangeliska läran bör kvarstå.

Kommittén behandlar härefter frågan om konfessionella behörighetsvillkor
för kristendomslärare, som undervisa i allmänna skolor, och
anför därvid att sådana villkor finnas föreskrivna, förutom i regeringsformen,
även i vissa skolstadgor. Enligt läroverksstadgan skall sökande till
lektors- eller adjunktstjänst bekänna sig till den rena evangeliska läran,
därest tjänsten omfattar undervisning i kristendom. Stadgorna för folkskoleseminarierna
och småskoleseminarierna föreskriva att lektor och adjunkt
med undervisning i kristendom skall vara medlem av svenska kyrkan.
Även bestämmelser för kommunala skolor innehålla motsvarande föreskrifter.
I stadgorna för kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor
och högre folkskolor föreskrives att ordinarie ämneslärare skall vara
medlem av svenska kyrkan, om han har undervisning i kristendom. Enligt
folkskolestadgan och stadgan för nomadundervisningen fordras medlemskap
i svenska kyrkan för anställning såsom folkskollärare, småskollärare,
lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare eller nomadlärare. I dessa
fall gäller alltså behörighetskravet alla hithörande lärare, även om de icke
skulle ha undervisning i kristendom.

Kommittén påpekar att dessa föreskrifter äro ett uttryck för det nära
samband mellan kyrka och skola, som under århundraden rått i vårt land.
Det svenska skolväsendet har vuxit fram i kyrkans hägn och i äldre tider
betraktades skolan som en kyrklig angelägenhet. Skolans kristendomsundervisning
fick sin prägel av detta förhållande och den som hade att meddela
sådan undervisning måste vara medlem av kyrkan. Emellertid har, framhåller
kommittén, en förskjutning inträtt såväl i det faktiska läget som i
den allmänna uppfattningen. Kristendomsundervisningen har numera icke
den konfessionella prägel, som den tidigare ägde. Den har dock i religiöst
avseende en bestämd innebörd. Undervisningsplaner, metodiska anvisningar
och de läroböcker som godkänts giva vid handen att undervisningen fullföljer
en evangelisk linje.

En utförlig analys av frågan om konfessionella behörighetsvillkor för lärare
som undervisa i kristendom redovisas i 1927 års betänkande (SOU
1927: 13 s. 156—163). Denna utredning utmynnar i en sammanfattning av
de skäl som tala för eller emot ett bibehållande av kravet på tillhörighet till
svenska kyrkan samt ett förslag till medlingslinje, som skulle kunna undanröja
hindret för kvalificerade personer, vilka icke tillhöra kyrkan, att undervisa
i kristendom och på samma gång behålla de garantier som äro grundade
på sakskäl. Härvid konstaterades att det icke vore möjligt att utvidga

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

behörigheten endast sålunda att, utöver medlemmar i svenska kyrkan, även
medlemmar i vissa närstående frikyrkosamfund skulle kunna undervisa i
kristendom. Genom en sådan anknytning av behörigheten till medlemskap
i frikyrkosamfund skulle nämligen lärare som tillhör dylikt samfund men
icke svenska kyrkan förlora säkerheten i sin anställning; han skulle för
rätten att behålla denna bli beroende av sitt medlemskap i samfundet. I
betänkandet föreslogs därför att medlemmar av sådana samfund, som erhållit
rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning,
skulle vara uteslutna från att undervisa i kristendom i allmän skola men
att i övrigt några inskränkningar icke skulle gälla i behörigheten därtill.
Praktiskt sett väntades detta förslag komma att innebära att endast romersk-katolska
och mosaiska trosbekännare skulle vara uteslutna från att
undervisa i kristendom i allmän skola och därmed också från att vara folkskollärare
eller småskollärare.

Kommittén uttalar att även beträffande dem som ha att undervisa i kristendom
berättigade religionsfrihetskrav böra förverkligas i så vid omfattning
som möjligt. Enligt kommitténs mening böra endast sådana inskränkningar,
som äro motiverade av kristendomsundervisningens egen karaktär,
göras i lärarnas frihet i religiöst avseende. Från denna synpunkt finner kommittén
att kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna icke bör
lämnas åt lärare, vilka anslutit sig till ett trossamfund, vars trosåskådning
väsentligt avviker från grunderna för skolornas kristendomsundervisning.
Enligt kommitténs uppfattning måste en sådan lärare anses sakna den väsentliga
förutsättningen för att kunna undervisa i enlighet med kursplanerna
och de metodiska anvisningarna. Kommittén anför att ej heller den
som icke tillhör något trossamfund bör tillåtas meddela kristendomsundervisning
och anför härom följande:

Ofta nog lärer man ha skäl antaga, att den, som utträder ur svenska kyrkan
utan att inträda i ett närstående trossamfund, i fråga om religionsåskådning
intager en ståndpunkt, som väsentligt avviker icke blott från svenska
kyrkans åskådning utan även från grunderna för skolornas religionsundervisning.
Man kan med skäl ifrågasätta om en konfessionslös lärare själv skulle
vilja eller i regel vore lämpad att undervisa i kristendom på det sätt som
gällande föreskrifter förutsätta. Bortsett härifrån skulle konfessionslösa
kristendomslärare sannolikt väcka en, måhända stundom omotiverad, misstro
i breda befolkningslager och rubba det lugn, som är en förutsättning för
skolornas arbete. Även om man i allmänhet icke skulle ha rätt att betvivla
en konfessionslös lärares lojalitet mot gällande föreskrifter och undervisningsplaner,
skulle säkerligen många föräldrar komma att sakna förtroende
för en av honom meddelad kristendomsundervisning. En tänkbar följd vore
även att ett större antal trossamfund skulle söka att erhålla rätt till religionsundervisning
i skolornas ställe, vilket helt visst icke vore till fromma
för skolväsendets enhet i vårt land.

På grund av dessa överväganden föreslår kommittén att tjänst, med vilken
är förenat åliggande att meddela kristendomsundervisning i allmän
skola, ej skall få innehavas av annan än medlem av svenska kyrkan eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

annat trossamfund med en från grunderna för denna undervisning ej väsentligt
avvikande trosåskådning.

I detta sammanhang har kommittén även upptagit frågan, huruvida icke
en ytterligare utvidgning av religionsfriheten skulle kunna vinnas genom en
sådan ämnesfördelning mellan lärare i de allmänna skolorna att vissa lärare
kunde befrias från skyldighet att undervisa i kristendom.

Kommittén framhåller att det vid de högre skolor, som bygga på ett system
av ämneslärartjänster, icke i detta avseende uppkommer något problem. I
sådana skolor omfattar flertalet lärartjänster ämnesgrupper, vari kristendomskunskap
icke ingår, och dessa tjänster stå sålunda öppna för alla
oavsett deras samfundstillhörighet.

Beträffande folkskolorna är läget annorlunda. Dessa bygga på klasslärarsystemet
och lärarna äro alltid skyldiga att undervisa i kristendom. Med de
principer, som sålunda gälla beträffande undervisningsskyldigheten, skulle
enligt kommitténs ovan angivna förslag den, som tillhör ett trossamfund
med en från grunderna för kristendomsundervisningen väsentligt avvikande
trosåskådning, t. ex. en katolik, eller den, som ej tillhör något trossamfund,
icke kunna bli folkskollärare.

Kommittén anser emellertid att en ämnesfördelning i viss utsträckning
skall kunna ske även i folkskolor — ehuru i begränsad omfattning — så att
vissa folkskollärartjänster icke skulle medföra skyldighet att undervisa i
kristendom. Vid ett stort antal skolor, särskilt på landsbygden, kan en sådan
anordning icke genomföras. När endast en lärare finnes, måste han
undervisa i kristendom. I större skolor med flera lärare skulle däremot
ämneslärarsystemet kunna praktiseras i vass utsträckning. Ett ämnesutbyte
skulle även kunna komma till stånd genom att småskollärare övertar kristendomsundervisningen
på folkskolestadiet.

Däremot finner sig kommittén icke böra förorda ett ämnesutbyte, varigenom
även småskollärare skulle kunna befrias från skyldigheten att undervisa
i kristendom. På skolans mest elementära stadium, där ämnesgränserna
ej hållas så klara, bör enligt kommitténs mening undantag från klasslärarsystemet
icke göras för kristendomsundervisningen. Kommittén framhåller
dessutom att de praktiska möjligheterna för ordnandet av ämnesutbyte
mellan småskollärare inbördes torde vara förhållandevis små.

Kommittén framhåller att folkskollärare, som komma att sakna behörighet
att undervisa i kristendom, kunna få vidkännas eu viss begränsning i
sina befordringsmöjligheter, då de bli hänvisade att söka tjänster vid större
folkskolor, vid vilka ett ämnesutbyte är möjligt att genomföra. Enligt kommitténs
uppfattning skulle dock genom dess förslag om ämnesutbyte religionsfrihetsintresset
tillgodoses så långt de praktiska omständigheterna det
medgiva.

Beträffande de teologiska lärartjänsterna vid universiteten
gäller för närvarande att professorer enligt 28 § regeringsformen skola vara
av den rena evangeliska läran. För docenter, vilka förordnas av universitetskanslern,
finnes icke någon uttrycklig bestämmelse av motsvarande inne5
Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 100.

66 Kungl. Maj ds proposition nr 100.

håll. I praktiken torde dock samma behörighetskrav upprätthållas i fråga
om dem.

Kommittén framhåller att dessa behörighetsvillkor äro motiverade icke
av den forskning dessa lärare bedriva utan av den undervisning de meddela.
Den teologiska undervisningen avser i främsta rummet utbildning av
präster för den svenska kyrkan. Om de hittillsvarande behörighetsvillkoren
för de teologiska fakulteternas lärare skulle bortfalla, kunde det befaras
att fakulteterna icke längre skulle godtagas såsom utbildningsanstalter för
präster och att en opinion inom kyrkan skulle kräva att andra sådana anstalter
upprättades. Detta kunde enligt kommitténs mening icke anses önskvärt.
Kommittén finner det därför icke tillrådligt att dessa lärartjänster
skola få innehavas helt oberoende av samfundstillhörighet.

Vissa trossamfund stå enligt kommitténs mening svenska kyrkan så nära
att det icke kan vara oförenligt med den teologiska undervisningens intressen
att även medlemmar av sådana samfund kunna vara lärare vid de teologiska
fakulteterna. Dessa ombesörja utbildningen också av kristendomslärare;
kommittén uttalar den förmodan att, om kommitténs förslag beträffande
behörighetsvillkoren för dessa antagas, medlemmar av kyrkan närstående
trossamfund komma att bedriva teologiska studier i syfte att bli kristendomslärare.
Kommittén finner det därför rimligt att de som tillhöra sådana
samfund skola äga behörighet att även inneha befattning som lärare
vid teologisk fakultet. Kommittén förordar därför att behörigheten att inneha
lärartjänster vid de teologiska fakulteterna förbehålles — förutom medlemmar
av svenska kyrkan — medlemmar av andra trossamfund med evangelisk
grundåskådning. Denna regel skulle gälla både professorer och docenter.

Till de teologiska fakulteterna äro knutna särskilda praktisk-teologiska
institut, inom vilka undervisningen bedrives i form av praktiska övningskurser.
Enligt Kungl. Maj :ts stadga den 30 mars 1935 angående teologiska
examina skall professorn i praktisk teologi vid den fakultet till vilken institutet
är knutet eller annan ledamot av denna fakultet vara föreståndare
för institutet. Övningskurserna ledas av särskilda lärare. Undervisningen
tager direkt sikte på den praktiska prästutbildningen. Med hänsyn härtill
har kommittén i sitt förslag till religionsfrihetslag upptagit ett stadgande av
innehåll, att föreståndaren för de praktiska övningskurserna och de som vid
dessa kurser meddela teologisk undervisning skola vara medlemmar av
svenska kyrkan.

Den nuvarande jävsbestämmelsen i 28 § andra stycket regeringsformen
omfattar handläggning eller avgörande av frågor som angå religionsvård,
religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan.
Såvitt regeln angår religionsundervisning avser den enligt kommitténs uppfattning
icke endast religionsundervisningen inom kyrkan, t. ex. konfirmationsundervisning,
utan även religionsundervisningen i de allmänna skolorna.
Beträffande denna tolkningsfråga hänvisas till vad som anföres i det
följande vid redogörelsen för de föreslagna ändringarna i 28 § regeringsformen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Kommittén föreslår att jävsregeln skall ändras på det sättet att medlemskap
i kyrkan skall fordras för behörighet att handlägga och avgöra fråga
om religionsvård eller befordringar inom kyrkan, under det att handläggning
eller avgörande av fråga som är av synnerlig vikt för de allmänna
skolornas religionsundervisning skall förbehållas medlem av svenska kyrkan
eller av annat trossamfund med eu från grunderna för denna undervisning
ej väsentligt avvikande trosåskådning. I uttrycket religionsvård innefattar
kommittén även religionsundervisningen inom kyrkan. Såsom exempel
på frågor av synnerlig vikt för religionsundervisningen i de allmänna skolorna
anför kommittén fastställande av undervisningsplaner och godkännande
av läroböcker.

Beträffande statsrådets ledamöter föreslår kommittén undantag från jävsregeln.
Kommittén framhåller att utan ett sådant undantag konflikt kunde
uppstå mellan jävsregeln och bestämmelserna i 6 § tredje stycket, 8 § och
42 § andra stycket regeringsformen om den rätt och plikt att övervara i
statsrådet förekommande ärenden, som tillkommer statsrådets ledamöter.

Kommittén behandlar slutligen frågan om befattningshavares
skiljande från tjänsten av konfessionella skäl. I 15 § 1873 års
förordning stadgas att, om den som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan
innehar offentlig tjänst, han skall skiljas från denna, därest ej tjänsten
är av beskaffenhet att han utan avseende å sin trosbekännelse kunnat
utnämnas till densamma samt Kungl. Maj :t eller den myndighet, som äger
att tillsätta tjänsten, finner skäligt att honom därvid bibehålla.

Kommittén finner ofrånkomligt att beträffande tjänster, till vilka enligt
kommitténs förslag ej må utnämnas annan än medlem av svenska kyrkan
eller vissa andra trossamfund, bibehålla en bestämmelse motsvarande den
i 15 § av 1873 års förordning, sålunda att innehavare av tjänst av nämnda
slag, som utträder ur svenska kyrkan eller upphör att vara medlem i
sitt trossamfund, skall skiljas från sin tjänst. Emellertid föreslår kommittén
att, då fråga uppkommer om entledigande av befattningshavare med
åliggande att meddela kristendomsundervisning i allmän skola, det skall
prövas, huruvida icke denne i stället för att entledigas kan förflyttas till
annan tjänst, som icke innefattar undervisningsskyldighet i kristendom.
Prövningen skall enligt kommitténs förslag ankomma på Konungen eller
den myndighet han därtill förordnar.

1 fråga om innehavare av tjänster, vilka medföra deltagande i handläggning
eller avgörande av frågor, som angå religionsvård eller befordringar
inom svenska kyrkan, finner kommittén riktigt att även de skola kunna
skiljas från sina befattningar, om de genom ändrad samfundstillhörighct
mistat sin behörighet att handlägga dylika frågor. Beträffande eu tjänst av
detta slag anser kommittén dock något entledigande ej böra ske, därest deltagande
i kyrkliga frågors handläggning utgör endast eu ringa del av de till
tjänsten hörande uppgifterna. I sådant fall skulle det enligt kommitténs
uppfattning ej möta några väsentliga svårigheter att befria tjänsteinnehavaren
därifrån. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att entledigande skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kunna ske endast om tjänsten i väsentlig mån medför deltagande i handläggning
eller avgörande av frågor, som angå religionsvård eller befordringar
inom svenska kyrkan, och även i sådant fall skall enligt förslaget Konungen
eller den myndighet han därtill förordnar pröva, huruvida icke i stället för
entledigande kan ordnas med förflyttning till annan tjänst.

Beträffande frågor, som angå kristendomsundervisningen i allmänna skolor,
har kommittén såsom framgår av det föregående föreslagit att endast
frågor av synnerlig vikt för denna undervisning ej må handläggas av andra
än dem som äro medlemmar av svenska kyrkan eller något närstående
trossamfund. Sådana frågor av synnerlig vikt äro enligt kommitténs mening
icke så allmänt förekommande att behörigheten att handlägga dem
skall kunna anses utgöra en betingelse för innehav av en tjänst. Bristande
behörighet att handlägga dylika frågor finner kommittén med hänsyn härtill
icke böra utgöra skäl för en tjänsteinnehavares entledigande.

Bestämmelser av ovan angivet innehåll har kommittén upptagit i förslaget
till religionsfrihetslag. Kommittén framhåller att fråga väl kunde
uppkomma att även i regeringsformen införa bestämmelser rörande de villkor,
under vilka en tjänsteman skall kunna entledigas eller förflyttas på
grund av att hans samfundstillhörighet ändrats. Emellertid har kommittén
avstått från att framlägga något sådant förslag, enär utredning av frågan
om en revision av de i 35 och 36 §§ regeringsformen meddelade bestämmelserna
om statstjänstemännens rättsliga ställning pågår.

Yttrandena.

I yttrandena ha i allmänhet icke gjorts några erinringar mot kommitténs
förslag att det nuvarande kompetensvillkoret för statsrådets ledamöter skall
upphävas för alla utom justitie- och ecklesiastikministrarna samt särskild
enligt 5 § tredje stycket regeringsformen förordnad föredragande av kyrkolagsärenden,
kyrkoärenden och ärenden angående religionsundervisningen.
Endast missionssällskapet Bibeltrogna vänner och en ledamot av domkapitlet
i Uppsala ha helt avstyrkt förslaget. Juridiska fakulteten i Uppsala
framhåller att mot förslaget kan invändas att, då Konungen enligt 2 § regeringsformen
skall tillhöra svenska kyrkan och dess bekännelse sålunda förutsättes
skola iakttagas vid riksstyrelsens handb avande, det blir en oformlighet
att icke uppställa samma troskrav i fråga om Konungens rådgivare
som beträffande Konungen själv. Denna oformlighet bleve desto mera påfallande,
som den reella beslutanderätten i regeringsärenden överflyttats från
Konungen till statsrådet. En omöjlig situation uppstode i sådana fall då
statsrådet för regeringen och detta innefattade ett starkt katolskt inslag.
Särskilt bör, enligt fakultetens mening, beaktas att de ekonomiska banden
mellan stat och kyrka under senare år knutits fastare, varigenom kyrkan
ställts i starkare beroende av staten än tidigare, ä andra sidan finner fakulteten
det emellertid uppenbart, att det nuvarande kravet på statsrådens bekännelse
av den rena evangeliska läran så till vida blivit en död punkt, att
dess reella betydelse ligger icke i dess positiva verkan utan i dess utestäng -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 69

ande av personer, som erkänna andra religiösa auktoriteter än den svenska
kyrkan.

Några remissinstanser ifrågasätta, om det ens är behövligt att justitieoch
ecklesiastikministrarna tillhöra kyrkan. Sålunda anför länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län beträffande justitieministern att antalet kyrlcolagsärenden
är mycket ringa jämfört med antalet övriga ärenden inom justitiedepartementet.
Länsstyrelsen påpekar vidare att såväl riksdagens som
kyrkomötets samtycke erfordras för stiftande av kyrkolag. Någon risk för
att svenska kyrkan skulle påtvingas en för kyrkan icke önskvärd lagstiftning,
om till justitieminister kunde utnämnas person som icke tillhörde
kyrkan, syntes därför icke vara att räkna med. Däremot kunde krav på
medlemskap i kyrkan utesluta den vid ett visst tillfälle lämpligaste från ämbetet.
Ej heller ecklesiastikministern skulle enligt länsstyrelsens mening behöva
tillhöra kyrkan, enär religionsundervisningen borde vara konfessionellt
obunden.

Metodistkyrkan framhåller att justitieministern har att förbereda även
lagar, som reglera de fria trossamfundens ställning, och anser att justitieministern
i följd därav bör vara fri från kravet att tillhöra kyrkan. Frikyrkliga
samarbetskommittén uttalar samma mening men framkastar också
tanken att såsom behörighetsvillkor för justitie- och ecklesiastikministrarna
skulle uppställas tillhörighet till kyrkan eller annat trossamfund med evangelisk
grundåskådning. Enligt samarbetskommitténs åsikt vore det dock
riktigast att, så länge kyrkan är bunden vid staten, alla kyrkoärenden behandlades
i ett kyrkodepartement och att krav på tillhörighet till svenska
kyrkan skulle gälla endast för detta departements chef.

Några remissinstanser uttala att ett upphävande av det nuvarande konfessionella
behörighetsvillkoret för statsråden bör ha till följd att, liksom
för övriga ämbetsmän, även för statsråden en jävsbestämmelse stadgas, som
utesluter svenska kyrkan utomstående från att deltaga i beslut, som avser
denna kyrka och dess angelägenheter. Domkapitlet i Uppsala, som är av
denna mening, betonar att det icke kan anses riktigt att för kyrkan väsentliga
frågor, t. ex. rörande bibelöversättning, kyrkohandbok och psalmbok,
avgöras av statsrådsledamöter, som stå utanför kyrkan. I fråga om tillsättning
av prästerliga ämbeten — framför allt de i framskjuten ställning -—
vore det vidare billigt, att besluten fattades av personer som tillhörde kyrkan.
Domkapitlet i Västerås, teologiska och juridiska fakulteterna i Uppsala,
juridiska fakulteten i Lund och hovrätten för Västra Sverige ge uttryck
åt samma uppfattning.

Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att en jävsregel för statsrådets
ledamöter väl skulle stå i strid med bestämmelserna i 6 och 8 §§ regeringsformen
om deras rätt och plikt alt övervara i statsrådet förekommande
ärenden, men finner icke något hinder för att i ifrågavarande lagrum sådana
ändringar företagas att de anpassas efter jävsregeln. Fakulteten anser
det icke otänkbart att införa en särskild ordning för kyrkliga ärenden
och erinrar i detta sammanhang om att, liksom tidigare ministeriella mål,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kommandomålen ej föredragas i statsrådet. Juridiska fakulteten i Lund föreslår,
med hänsyn till bestämmelsen i 8 § regeringsformen om minsta antalet
ledamöter som skola vara tillstädes vid beslut i statsrådet, att minst
fyra av statsrådets ledamöter skola tillhöra kyrkan. Hovrätten för Västra
Sverige framställer förslag om att ledamot av statsrådet, vilken ej tillhör
kyrkan, skall tillåtas deltaga i handläggning och avgörande av frågor angående
religionsvård och befordringar inom kyrkan endast i den mån beslutmässighet
eljest ej kan utan oskälig omgång åstadkommas.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran kommitténs
förslag, att behörighet att undervisa i kristendom i de allmänna skolorna
skall tillkomma icke endast medlem av svenska kyrkan utan även medlem
av trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen
i de allmänna skolorna icke väsentligt avvikande trosåskådning. Sålunda
uttala domkapitlen i Linköping, Skara, Karlstad och Visby samt Metodistkyrkan
tillfredsställelse över förslaget. Läroverkslärarnas riksförbund och
Kristendomslärarnas förening beteckna den föreslagna reformen som angelägen
och självklar med hänsyn till den utformning kristendomsundervisningen
numera skall ha.

Förslaget biträdes även av skolöverstyrelsen, som anser det nödvändigt
att förhindra att kristendomsundervisningen handhaves av lärare som anslutit
sig till en åskådning, vilken väsentligt avviker från grunderna för undervisningen
i de allmänna skolorna. Erfarenheten i vissa andra länder väckte
nämligen farhågor, att möjlighet till konfessionell propaganda skulle kunna
öppnas genom att man borttoge alla krav på samfundstillhörighet. Det
kompetenskrav som kommittén uppställt utgör enligt skolöverstyrelsens
mening den säkraste borgen för en objektiv och tolerant undervisning. Skolöverstyrelsen
påpekar att styrelsen härvid avviker från den ståndpunkt som
den intagit i yttrande över 1925 års religionsfrihetssakkunnigas förslag. I
detta yttrande tillstyrkte skolöverstyrelsen ett förslag, som gick ut på att
ingen finge utnämnas till kristendomslärare, om han tillhörde trossamfund,
åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja
religionsundervisningen. Skolöverstyrelsen framhåller nu att vid detta tillfälle
en huvudsynpunkt synes ha varit att bereda möjlighet för de frikyrkliga
samfundens medlemmar att vara kristendomslärare i de allmänna skolorna,
men att därifrån alltjämt utestänga icke-kristna och katoliker. Med
dissenterlagskommitténs förslag finner skolöverstyrelsen samma intresse
tillgodosett.

Åtskilliga remissinstanser, som icke i princip ha något att invända mot
kommitténs förslag angående behörighetsvillkor för kristendomslärare, kritisera
emellertid det av kommittén använda uttrycket »en från grunderna
för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna väsentligt avvikande
trosåskådning». Domkapitlen i Uppsala och Växjö samt teologiska fakulteten
i Uppsala framhålla att denna formulering är alltför vag och att den
därför skulle erbjuda tillämpningssvårigheter. Juridiska fakulteten i Upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

sala anser den enda praktiska utvägen vara att låta Kungl. Maj :t på framställning
av vederbörande trossamfund pröva om dess medlemmar skola
ha behörighet att vara kristendomslärare. Skolöverstyrelsen uttalar sig i
samma riktning. Teologiska fakulteten i Lund menar att bestämmelsen äi
ologisk. Fakulteten framhåller att enligt gällande undervisningsplaner undervisningen
i kristendom är avsedd att vara objektiv och icke konfessionellt
bestämd. Det skulle därför vara inadekvat att tala om en till grunderna för
denna undervisning hörande trosåskådning och följaktligen vilade bestämmelsen
på en obefintlig förutsättning.

Skolkommissionen betecknar det som anmärkningsvärt att dissenterlagskommittén
icke redovisat en olägenhet, som är förenad med dess förslag
och som 1925 års religionsfrihetssakkunniga i sitt år 1927 framlagda betänkande
starkt understrukit. I detta betänkande påpekades att lärare,
som för sin kompetens åberopade tillhörighet till annat samfund än svenska
kyrkan, skulle komma att sakna den säkerhet i anställningen som eljest är
honom tillförsäkrad. Om han uteslötes ur samfundet, skulle han förlora
behörigheten. Denna omständighet ansågs i betänkandet utesluta tanken på
att anknyta behörigheten till medlemskap i trossamfund av visst slag. Garantier
för undervisningen borde sökas mera i utbildning, formerna för tillsättning,
kontroll över tjänstgöring och fastställande av läroböcker än i det
formella kravet på lärarens samfundstillhörighet. Enligt 1927 års förslagskulle
därför endast den som tillhörde samfund med rätt till egen religionsundervisning
vara obehörig som kristendomslärare, men icke den som stode
utanför varje samfund. Skolkommissionen ger uttryck åt samma uppfattning
och föreslår att endast medlem av trossamfund med en från evangelisk
trosåskådning väsentligt avvikande trosuppfattning skall utestängas
från behörighet att vara kristendomslärare.

Vännernas samfund anser att behörighetskravet för kristendomslärare
icke bör anknytas vare sig positivt eller negativt till samfundstillhörighet.
Kristendomslärarbefattning borde kunna innehavas av den som äger en
evangelisk grundåskådning, oberoende av om han tillhör något samfund.

Missionssällskapet Bibelirogna vänner motsätter sig en ändring av nuvarande
bestämmelser att kristendomslärare skall tillhöra svenska kyrkan.
Kommitténs förslag kunde medföra att föräldrar bli tvingade att låta sina
barn undervisas i kristendom av person, som är medlem av ett främmande
trossamfund. Föräldrar tillhörande svenska kyrkan skulle sålunda icke ha
samma rätt som dissenters att få sina barn undervisade av medlemmar av
det egna samfundet.

Å andra sidan håller statskontoret före att, enär kristendomsundervisningens
konfessionella karaktär bör bringas att helt upphöra, icke några
som helst konfessionsvillkor böra uppställas för kristendomslärare.

I yttrandena äro meningarna delade om kommitténs förslag att icke uppställa
konfessionskrav för alla folkskollärare utan endast för dem som undervisa
i kristendom. Domkapitlen i Uppsala och Visby, Sveriges yngre prästers
förbund, Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges småskollårarinne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

förbund godtaga förslaget. liristendomslärarnas förening anser detta vara
en för alla parter gagnelig reform. Häri instämmer Läroverkslärarnas riksförbund.
Länsstyrelsen i Jönköpings lön menar att en konsekvens av den
av kommittén hävdade samvetsfriheten borde vara att det lagfästes en rätt
för lärare att åtnjuta befrielse från skyldighet att undervisa i kristendom. I
Danmark funnes en sådan rätt.

Många remissinstanser ifrågasätta emellertid starkt, huruvida kommitténs
förslag att genom ämnesfördelning skapa folkskollärartjänster utan undervisningsskyldighet
i kristendom är i någon större utsträckning genomförbart;
särskilt tänker man därvid på de mindre folkskolorna på landet med
endast en lärare. Skolöverstyrelsen uttalar en sådan mening och finner att
det redan av detta skolorganisatoriska skäl under överblickbar tid är uteslutet
att för folkskollärare göra undantag från regeln att de skola vara behöriga
att undervisa i kristendom. Även skolkommissionen avstyrker förslaget.
Den betonar i likhet med skolöverstyrelsen svårigheterna att genomföra
en ämnesfördelning och framhåller att olägenheterna med en sådan fördelning
dessutom i praktiken äro mycket stora. Bland annat anföres att en lärare
på folkskollärarstadiet, som måste lämna undervisningen i kristendomskunskap
åt en medlärare, skulle få en mycket svår ställning gentemot eleverna
och deras föräldrar. Vidare understrykes att en lärare utan kompetens
att undervisa i kristendom skulle ha mindre möjlighet än andra att erhålla
anställning som folkskollärare.

Stockholms domkapitel anför i stort sett samma skäl mot kommittéförslaget
som skolöverstyrelsen och skolkommissionen. Domkapitlet tillägger att
undervisningen även i andra ämnen i folkskolan än kristendomskunskap i
många fall måste ställa stora krav på en lärares lojalitet och saklighet, t. ex.
på en katolik om han skulle meddela historieundervisning om reformationen.
Slutligen framkastar domkapitlet frågan, hur morgonandakten skall ordnas
i en klass, vars lärare är befriad från att handha kristendomsundervisningen.
Domkapitlet i Karlstad anlägger samma synpunkter som Stockholms domkapitel.

Mot kommitténs förslag att småskollärarna utan undantag skola uppfylla
samma konfessionskrav som ämneslärare i kristendom göras i yttrandena
icke några invändningar.

Beträffande förslaget att lärarna vid de teologiska fakulteterna skola tillhöra
svenska kyrkan eller annat trossamfund med evangelisk grundåskådning
uttalas i yttrandena olika meningar. Statskontoret och domkapitlet i
Skara tillstyrka förslaget. Domkapitlet i Uppsala anser väl att goda skäl
tala för bibehållande av det nuvarande kravet att teologie professor skall tillhöra
svenska kyrkan, men anser någon större risk icke föreligga om den
föreslagna vidgade behörigheten skulle genomföras. Även kanslern för rikets
universitet biträder förslaget. Kanslern ifrågasätter dock om icke för innehav
av professuren i praktisk teologi bör uppställas villkor om medlemskap
i svenska kyrkan. Eljest funnes icke någon garanti för att åtminstone en
professor i teologisk fakultet vore medlem av kyrkan och sålunda kunde i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

överensstämmelse med kommitténs förslag förordnas som föreståndare för
de praktisk-teologiska övningskurserna. Domkapitlet i Lund förordar att de
föreslagna behörighetsvillkoren skola gälla endast för innehavare av ordinarie
tjänst, således icke för docenter. Vännernas samfund hävdar — i likhet
med vad samfundet gjort beträffande kristendomslärarna — att teologisk
lärarbefattning bör kunna innehavas av den som äger en evangelisk grundåskådning,
oberoende av om han tillhör något trossamfund.

Några remissinstanser — däribland domkapitlen i Växjö och Härnösand
— göra gällande att begreppet evangelisk grundåskådning skulle behöva närmare
bestämmas. Juridiska fakulteten i Uppsala förordar — i enlighet med
sitt förslag beträffande kristendomslärarna — att Kungl. Maj:t på framställning
av vederbörande trossamfund skall avgöra om dess medlemmar
skola ha befordringsrätt inom teologisk fakultet.

Under framhållande av att en väsentlig uppgift för de teologiska fakulteterna
är att utbilda blivande präster inom svenska kyrkan motsätta sig teologiska
fakulteten i Uppsala, domkapitlen i Linköping och Härnösand, kyrkofullmäktige
i Malmö samt missionssällskapet Bibeltrogna vänner en ändring
i nu gällande behörighetsvillkor för de teologiska fakulteternas lärare. Teologiska
fakulteten i Uppsala anser att dessa behörighetsvillkor icke utgjort hinder
för den teologiska forskningens frihet. Domkapitlet i Linköping framhåller
att en ändring av behörighetsvillkoren kan leda till att kyrkan kommer
att resa krav på att få upprätta särskilda prästutbildningsanstalter, en
utveckling som domkapitlet finner icke önskvärd. Kyrkofullmäktige i Malmö
uttalar sainma farhåga och erinrar om att utvecklingen i Norge lett till anordnandet
av en »bekännelsefakultet». Domkapitlet i Härnösand påpekar att
i Danmark ansetts självfallet att endast medlemmar av danska kyrkan skola
kunna vara professorer vid de teologiska fakulteterna.

I yttrande av teologiska fakulteten i Lund framhålles att professorerna vid
teologisk fakultet icke blott ha till uppgift vetenskaplig undervisning och
forskning utan därjämte tillsammans utgöra en valkorporation vid vissa
biskopsval och för val av ledamöter i domkapitel och ombud vid kyrkomöte.
På grund härav finner teologiska fakulteten i Lund det vara ofrånkomligt
att till ordinarie professor skall kunna utses endast medlem av svenska kyrkan.
Fakulteten anser att de teologiska fakulteternas fasta anknytning till
universiteten utgör en garanti för den teologiska forskningens och undervisningens
frihet. Beträffande de teologie docenterna avstyrker fakulteten
bestämmelser om konfessionella behörighetsvillkor.

Domkapitlet i Växjö finner det önskvärt att medlemmar av andra kristna
samfund än svenska kyrkan må kunna befordras till professorer vid teologisk
fakultet men föredrager att detta ordnas genom inrättande av rörliga
professurer.

Juridiska fakulteten i Lund anser det naturligt att lärare, vilkas åliggande
huvudsakligen avser utbildning av präster, skola tillhöra svenska kyrkan eller
trossamfund med evangelisk grundåskådning, men för övriga tjänsteinnehavare,
vilkas verksamhet kan betecknas såsom huvudsakligen av objektiv

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

vetenskaplig art, finner fakulteten detta villkor obehövligt och ur vetenskaplig
synpunkt hinderligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön uttalar
sig i samma riktning och menar att det beträffande t. ex. professurerna i
religionshistoria och gamla testamentets exegetik knappast är motiverat att
uppställa något konfessionellt behörighetskrav. En ledamot av domkapitlet i
Göteborg och två ledamöter av teologiska fakulteten i Uppsala hävda av
samma skäl att sådant krav icke bör uppställas beträffande någon lärare
vid teologisk fakultet.

Mot de av kommittén föreslagna jävsreglerna beträffande frågor angående
religionsvård, religionsundervisning eller befordran inom svenska kyrkan ha
i yttrandena i allmänhet icke framställts invändningar av principiell natur.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar dock att förekomsten av en
jävsregel i praktiken måste leda till ett visst religionstvång för innehavare
av vissa befattningar inom administrationen. En del befattningar skulle av
praktiska skäl icke kunna innehavas av personer, som drabbas av jävsregeln.
Att på så sätt i realiteten inskränka myndigheternas val vid tillsättande
av tjänster finner länsstyrelsen varken lämpligt eller förenligt med religionsfrihetens
princip. Juridiska fakulteten i Uppsala anmärker att den av
kommittén föreslagna jävsregeln — vilken å ena sidan icke omfattar medlem
av trossamfund med en från grunderna för de allmänna skolornas
religionsundervisning »ej väsentligt avvikande trosåskådning», å den andra
gäller allenast fråga, som är »av synnerlig vikt för sagda undervisning» —
är i dubbelt hänseende vag. Så tänjbara uttryck som »ej väsentligt avvikande
trosåskådning» och »av synnerlig vikt för sagda undervisning» äro,
framhåller fakulteten, alltid olämpliga i en grundlagstext och bli det särskilt,
när tillämpningen ankommer på eu mångfald befattningshavare och
myndigheter.

Kommitténs förslag angående tjänsteinnehavares skiljande från tjänsten
vid ändrad ställning i konfessionellt hänseende har endast i några yttranden
mött invändningar. Juridiska fakulteten i Uppsala anser att, om samfundstillhörighet
skall vara ett behörighetsvillkor för innehav av tjänst,
förlust av denna tillhörighet måste medföra entledigande från tjänsten eller
förflyttning till annan tjänst. Emellertid framhåller fakulteten — liksom
i fråga om jävsregeln — att uttrycket »annat trossamfund med en från
grunderna för kristendoinsundervisningen i de allmänna skolorna ej väsentligt
avvikande trosåskådning» är alltför vagt för att kunna läggas till
grund för en prövning av befattningshavarnas rättsställning. Olägenheterna
skulle bli särskilt framträdande, om prövningen komme att läggas i händerna
på underordnad myndighet eller hänskjutas till domstol. Juridiska
fakulteten i Lund avstyrker förslaget under framhållande av att detta stode
i strid med 36 § regeringsformen, enligt vilken ingen domare eller annan
ämbets- eller tjänsteman — med undantag för de i 35 § nämnda — må
utan rannsakning eller dom avsättas från sin syssla eller utan egen ansökning
förflyttas till annan tjänst. Teologiska fakulteten i Lund anlägger
delvis samma synpunkter som juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Sveriges småskollärarinneförbund finner förslaget angående lärarnas rättsliga
ställning otillfredsställande och anser att det icke bör läggas till grund
för lagstiftning.

Departementschefen.

Den i regeringsformen angivna allmänna principen för tjänstetillsättningar
innebär att hänsyn får tagas endast till förtjänst och skicklighet. Konfessionella
behörighetsvillkor utgöra undantag från denna huvudregel och kunna
således medföra att sökande uteslutes från befattning, ehuru han i fråga
om förtjänst och skicklighet är den mest meriterade. Ursprungligen gällde
enligt 1809 års regeringsform att alla civila ämbetsmän skulle vara av den
rena evangeliska läran. De nu gällande bestämmelserna, vilka tillkommo genom
en ändring i regeringsformen år 1870, avsågo att öppna ett friare tillträde
till allmänna befattningar. Att likväl en viss inskränkning bibehölls i
den allmänna regeln, enligt vilken allmänna befattningar förbehållas bekännare
av kristen eller mosaisk troslära, motiverades med att andra icke
kristna trosbekännare borde uteslutas, emedan åtskilliga bland dem, t. ex.
mormonerna, omfattat läror som vore oförenliga med våra medborgerliga
förhållanden.

Denna motivering kan numera icke anses bärande. Befattningshavare i
allmän tjänst böra icke, i förhållande till övriga medborgare, sättas i någon
undantagsställning. Det stora flertalet befattningshavare ha icke sådana
uppgifter att deras personliga konfession är av någon betydelse. De böra åtnjuta
samma frihet som andra medborgare att själva taga ställning till sin
livsåskådning och denna bör icke inverka på deras behörighet att inneha
och utöva befattningen.

Endast i två hänseenden synes det påkallat att överväga undantag från
den nu angivna grundsatsen, nämligen då det gäller handläggning av ärenden
rörande den svenska kyrkans religiösa förhållanden och undervisning
i kristendom eller teologisk vetenskap. Härvid bortser jag från svenska kyrkans
prästerskap, som självfallet måste både tillhöra kyrkan och bekänna
dess lära.

Mellan den statliga och kyrkliga förvaltningen finnes ett samband på
sådant sätt att statlig myndighet, ehuru den i allmänhet icke har några
kyrkliga uppgifter, i undantagsfall kan komma att handlägga även kyrkliga
ärenden. Även religiösa frågor, t. ex. fastställande av kyrkohandbok
eller psalmbok, kunna härigenom komma under myndighetens bedömande.
Sådana frågor ha emellertid, på grund av den skillnad som föreligger mellan
medborgarskap och tillhörighet till kyrkan, icke karaktären av allmänna
angelägenheter utan beröra endast kyrkans medlemmar. Den som icke tillhör
kyrkan bör icke deltaga i handläggning därav.

De synpunkter som nu angivits tillgodoses för närvarande genom eu jävsbestäminelse,
vilken från befattning med dylika ärenden utesluter den som
icke tillhör kyrkan. Denna jävsbestämmelse bör alltså bibehållas; de jämk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ningar i fråga om dess räckvidd som kunna komma i fråga skall jag beröra
i redogörelsen för departementsförslaget.

I fråga om statsrådets ledamöter gälla för närvarande strängare konfessionsband
än för befattningshavare i allmänhet. Enligt regeringsformen
skall nämligen statsrådet i dess helhet vara av den rena evangeliska
läran. Detta stadgande bibehölls oförändrat vid 1870 års reform av hithörande
bestämmelser och konstitutionsutskottet hänvisade därvid till att
Konungen vore svenska kyrkans överhuvud och att Konungens makt och
myndighet vid vissa tillfällen kunde utövas av statsrådet samt framhöll
att det vid sådana förhållanden icke vore lämpligt att detta skulle kunna
utgöras av andra troslärors bekännare.

Statsrådets ledamöter intaga icke i det hänseende som nu behandlas någon
särställning. Det måste tvärtom anses vara av stor vikt att valet av regeringsledamöter
icke hindras av några speciella villkor, som skulle kunna
utesluta den för sådant uppdrag lämpligaste. Å andra sidan kan även på
Kungl. Maj :t ankomma att handlägga ärenden rörande religiösa angelägenheter
inom kyrkan. Den nyss angivna synpunkten att sådana ärenden icke
böra handläggas av dem som stå utanför denna kyrka kan alltså äga sin
tillämpning även på regeringsärendena. Visserligen finnas, då det gäller
dessa ärenden, även andra garantier för att de kyrkliga intressena iakttagas.
En viktig garanti består däri att i vissa lagstiftningsärenden kyrkomötets
medverkan erfordras. Det i praktiken viktigaste skyddet för kyrkan
ligger emellertid i det demokratiska styrelseskicket. Regeringens politiska
ansvar inför folkmajoriteten och dess representanter medför att, alldels
oavsett vilken konfessionell inställning den enskilde statsrådsledamoten
har, några beslut icke kunna förekomma till skada för en kyrka som
folkets övervägande flertal tillhör och önskar se upprätthållen. Häremot kan
naturligtvis anmärkas att den garanti, som sålunda det fria statsskicket utgör,
fungerar när det gäller väsentliga frågor, vilka kunna tillmätas någon
politisk betydelse, men knappast på samma sätt inverkar i mera rutinmässiga
ärenden. Det torde alltså vara av vikt att den nyss angivna jävsbestämmelsen
är tillämplig även i regeringsärenden. Svårigheter uppstå dock, om
bestämmelsen gives en sådan räckvidd att ledamot av statsrådet, som icke
tillhör svenska kyrkan, blir förhindrad att deltaga vid ärendets företagande
i konselj. Ledamot av statsrådet är nämligen enligt regeringsformen berättigad
och, i viss utsträckning, också skyldig att deltaga i regeringsärendenas
behandling. Från denna, för vårt regeringssätt väsentliga regel kan något
undantag uppenbarligen icke göras. Det är därför nödvändigt att, då det
gäller statsrådets ledamöter, begränsa jävsbestämmelsens tillämplighet. Detta
synes lämpligen kunna ske på det sättet att bestämmelsen kommer att
omfatta endast den befattning med ärendet som ligger i dess föredragning.
Däri innefattas också det närmaste ansvaret för ärendets beredning och tillkomsten
av beslut. Genom en sådan bestämmelse vinnes i huvudsak samma
resultat som kommittén eftersträvat. Den skillnaden föreligger dock att enligt
kommittéförslaget vissa departementschefer skulle vara bundna av ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

konfessionskrav, även om skyldigheten att föredraga hithörande ärenden
överflyttats på annan ledamot av statsrådet; skäl härför torde icke föreligga.

Vad nu sagts har avseende på de normala fall, då Konungen för regeringen.
Det torde emellertid knappast vara tillräckligt motiverat att uppställa
några strängare krav av hänsyn till de fall då riksstyrelsen ankommer
på statsrådet i dess helhet, vilka fall åsyftades i konstitutionsutskottets nyss
återgivna yttrande. Det är naturligt att Konungen skall vara den främste
ledamoten av den kyrka, till vilken folkets flertal ansluter sig; i detta hänseende
har någon ändring icke ifrågasatts. De fall då statsrådet i dess helhet
kan föra regeringen i Konungens ställe äro rena undantagsfall, som äro
avsedda att bli av kort varaktighet; genom ändringar i regeringsformen år
1949 ha möjligheterna till att sådant fall skall inträffa ytterligare inskränkts.
Då enligt 43 § regeringsformen tillförordnad regering är tillsatt,
torde vad jag anfört om föredragande komma att gälla den ledamot av regeringen
som förestår det departement till vilket ärendet hör.

Nu gällande konfessionella behörighetsvillkor för tjänster som medföra
skyldighet att i allmän skola undervisa i kristendom ansågos vid sin tillkomst
år 1870, i samband med upphävandet av äldre mera generella bestämmelser,
icke behöva närmare motiveras. Skälet till att främmande trosbekännare
icke tillätos förvärva sådana tjänster låg tydligen däri, att bekännelse
till den rena evangeliska läran betraktades som en garanti för att undervisningen
bevarade sin evangelisk-lutherska karaktär. Även då det nu gäller
att taga ställning till dessa behörighetsvillkor måste hänsyn till undervisningen
vara det avgörande. Någon annan anledning att sätta dessa tjänster i
en särställning föreligger icke.

Kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna har efter tillkomsten
av grundlagsbestämmelsen avsevärt ändrats. Såsom kommittén närmare utvecklar
(s. 53) har denna undervisning både i folkskolan och i högre skolformer
förlorat den dogmatiska och konfessionella prägel som den tidigare
haft. Numera lägges huvudvikten vid en objektiv framställning av kristendomens
uppkomst, innehåll och utveckling samt vid den etiska fostran som
kan anknytas därtill. Kommittén framhåller att undervisningen fullföljer en
evangelisk linje. Det är avsett att kristendomsundervisningen även efter skolreformen
skall få i huvudsak samma karaktär som för närvarande. I propositionen
till 1950 års riksdag angående riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling har chefen för ecklesiastikdepartementet framhållit såsom en
väsentlig uppgift för kristendomsundervisningen att till våra efterkommande
förmedla det arv av värderingar och levnadsnormer, som skapats före vår
tid och bildar grunden för vårt arbete. Med den uppfattning av undervisningens
ändamål, som chefen för ecklesiastikdepartementet sålunda angivit,
följer att denna måste bygga på traditionen i vårt land och på just den form
av kristendom som här sedan gammalt omfattas. Denna kristendomsuppfattning
är väl icke alldeles enhetlig; skilda riktningar förekomma. Därför
bär man också eftersträvat att ur skolornas undervisning avlägsna sådant

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

som skiijer dessa riktningar och att skapa en kristendomsundervisning, som
ar ägnad att tillfredsställa det stora flertalet av vårt folk. Detta har visat sig
möjligt därför att svenska kyrkan och de större frikvrkoriktningarna ha en
gemensam, evangelisk grundåskådning.

Uppgiften att undervisa barn i våra allmänna skolor ställer över huvud
taget stora krav på den som vill ägna sig däråt. Lärarens personliga egenskaper
äro av den största betydelse, i synnerhet för en undervisning som är avsedd
att vara icke blott ett meddelande av kunskaper utan även en karaktärsfostran.
Genom utbildning av lärare och urval vid tillsättningen söker
man få lärare som besitta icke blott de erforderliga teoretiska insikterna utan
även de karaktärsegenskaper och den förmåga att leda barn som äro nödvändiga.
Såsom garantier för att undervisningen bedrives på det sätt som är
åsyftat tjäna kursplaner och anvisningar samt kontroll över undervisningen
och däri använda läroböcker. Dessa mera allmänna garantier för undervisningens
kvalitet fungera på samma sätt, oavsett vilket läroämne undervisningen
avser. Frågan gäller nu, om därutöver några särskilda krav böra
ställas på den som undervisar i kristendom.

Vid ett ställningstagande till denna fråga bör beaktas att, även utan bestämmelser
härom, ett visst urval av lärare kommer till stånd. Det ligger
nämligen redan i sakens natur att icke någon utbildar sig för en lärargärning,
om däri ingår att undervisa i en religion, som strider mot hans övertygelse.
Det är alltså undervisningsskyldigheten — och icke det formella behörighetskravet
— som i första hand verkar avhållande på dem som ha en
främmande religionsuppfattning. På samma sätt förhåller det sig om någon,
som redan innehar lärartjänst, kommer till en uppfattning i religiösa frågor
som strider mot anvisningarna för den undervisning han meddelar. Hans
ändrade personliga uppfattning medför icke någon rätt att avvika från anvisningarna;
ett åsidosättande av dessa kan innefatta tjänstefel. För honom
uppkommer därför problemet, om han kan förena undervisningsskyldigheten
med sin nya övertygelse. Är denna av så genomgripande betydelse för
hans personlighet att han icke längre kan fullgöra undervisningen, nödgas
han söka sig en annan verksamhet.

Ehuru man sålunda kan utgå från att även utan särskilda bestämmelser,
som begränsa behörigheten att undervisa i kristendom, denna undervisning
i allmänhet kommer att bedrivas endast av personer som ha en positiv inställning
till sitt undervisningsämne, torde dock särskilda behörighetsvillkor
kunna vara av värde i vissa situationer. Sådana villkor öppna en möjlighet
för skolmyndigheterna att sörja för att den som står helt främmande
för undervisningen icke anförtros lärartjänst. Det synes således, på grund
av kristendomsundervisningens särskilda karaktär, vid tillsättning av lärare,
som skall utöva sådan undervisning, böra tillses att denne icke har en uppfattning
som strider mot en evangelisk åskådning. Härvid torde dock, liksom
för närvarande, den som är medlem av svenska kyrkan få antagas fylla
detta krav; att införa något sakligt bedömande i dessa fall, som utgöra
flertalet, kan icke komma i fråga. Sökande som icke tillhör svenska kyrkan
bör kunna såsom bevis om sin inställning åberopa medlemskap i frikyrko -

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO.

samfund. Däremot kan sådant medlemskap, såsom påpekats i 1927 års betänkande,
icke göras till en ovillkorlig förutsättning för rätten att inneha
tjänsten. Det måste därför föreligga också en möjlighet att på annat sätt
styrka att läraren fyller angivna krav i fråga om sin åskådning.

Genom bestämmelser av det innehåll som nu angivits kan salunda tillses
att endast personer som tillhöra svenska kyrkan eller eljest ha en åskådning
som är förenlig med undervisningen vinna anställning såsom kristendomslärare.
Fråga uppkommer då, om sådan lärare, därest förutsättningen
sedermera brister, bör vara skyldig att frånträda tjänsten. Uppenbart är att
lärarens skiljande från tjänsten på grund av hans konfessionella förhållanden
innebär ett mycket allvarligare ingripande i den religiösa friheten än en
kontroll vid tillsättning av lärare, som skola undervisa i kristendom. Det
måste föreligga mycket starka skäl för att den som visat sig kunna utan
anmärkning utöva en lärartjänst sedermera skall kunna skiljas från tjänsten.
Redan däri att behörigheten, såsom nyss angivits, anknytes till lärarens
ådagalagda inställning till sitt undervisningsämne ligger, att det i allmänhet
icke är möjligt konstatera att någon ändring däri skett annat än genom det
sätt, på vilket han sköter sin undervisning. Men även om det i undantagsfall
skulle kunna visas, t. ex. att lärare inträtt såsom medlem i ett samfund
som icke kan betecknas som evangeliskt, kan det icke anses motiverat att
ett ingripande mot läraren skulle kunna ske med åsidosättande av de regler
som gälla för hans anställning. Huruvida han på grund av ådagalagd religiös
inställning skall kunna skiljas från tjänsten, bör således bero på anställningsformen.
Är han anställd på sådana villkor att han kan uppsägas från
tjänsten, bör således dylik åtgärd kunna tillgripas. En ordinarie lärare bör
däremot icke kunna skiljas från tjänsten annat än på grund av tjänstefel
och i den administrativa eller judiciella ordning som gäller för bestämmande
av påföljd härför.

Kommittén har upptagit frågan om en sådan ämnesfördelning inom folkskolan
att lärare i större omfattning än för närvarande kunde fritagas från
skyldigheten att undervisa i kristendom, varigenom sådana lärartjänster
skulle stå öppna även för dem som icke fylla villkoren för att bli kristendomslärare.
Vad kommittén föreslagit i denna del har rönt kritik i flera yttranden.
Jag skall icke närmare ingå på denna skolorganisatoriska fråga. Det
bör dock framhållas att de skäl som föranleda konfessionella begränsningar
i behörigheten att vara lärare hänföra sig allenast till undervisningen i kristendom.
Endast då det gäller sådan undervisning få enligt regeringsformen
särskilda villkor för utnämning förekomma. Härav följer alltså att, i den
män en lärare är fri från skyldighet att undervisa i kristendom, något konfcssionsband
icke gäller för tjänsten, oavsett vid vilken skolform denna är
inrättad.

Kommittén framhåller att konfessionella behörighetsvillkor för de teologiska
fakulteternas professorer icke äro motiverade av den forskning dessa
bedriva men väl av den undervisning de ha att meddela samt hänvisar
till alt dessa fakulteter utbilda präster för svenska kyrkan. Därför finner

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

kommittén att sådana lärarbefattningar icke böra kunna innehavas helt
oberoende av samfundstillhörighet men att behörigheten därtill bör kunna
utvidgas till medlemmar i vissa kyrkan närstående trossamfund, nämligen
sådana som ha en evangelisk grundåskådning.

Den teologiska undervisningen kan icke på samma sätt som undervisningen
i de allmänna skolorna vara bunden av kursplaner och anvisningar;
den måste bygga på en fri vetenskaplig forskning och det ankommer på varje
professor att inom ramen för sitt ämne giva undervisningen dess innehåll.
Det är emellertid ofrånkomligt att denna undervisning, om den skall
kunna tillgodose prästutbildningen för svenska kyrkan, måste äga en evangelisk-luthersk
inriktning. Härvid är det självfallet icke fråga om någon
inskränkning i den vetenskapliga friheten eller något hinder för den enskilde
forskaren att hysa och i sin undervisning giva uttryck åt personliga
meningar i skilda frågor. Men en forskning som utgår från helt andra förutsättningar
än dem som sedan gammalt bestämt den evangelisk-lutherska
teologien vid våra universitet ägnar sig icke väl såsom underlag för prästutbildningen.
Det torde sålunda vara uppenbart att den som skall utöva
en för prästutbildningen så central undervisning som den i praktisk teologi
måste tillhöra kyrkan och att någon, som i sitt vetenskapliga arbete
företräder en annan religiös riktning eller eljest tagit avstånd från kyrkans
lära, icke kan komma i fråga till en sådan lärostol. I huvudsak torde samma
förhållande gälla flertalet av de övriga ämnena inom de teologiska fakulteterna.
Såsom kommittén framhållit förekomma dock frikyrkliga riktningar,
vilka stå kyrkan så nära att forskare som anslutit sig till någon av
dem böra kunna utöva teologisk undervisning vid fakulteterna. Ä andra
sidan kunna inom de teologiska fakulteterna förekomma undervisningsämnen,
som icke äga en särskild evangelisk-luthersk prägel, och lärostolar i
dessa ämnen böra därför stå öppna för varje kompetent forskare, oavsett
dennes konfessionella inställning. Så torde förhålla sig med undervisningen
i allmän religionshistoria. Om det, såsom stundom diskuterats, skulle inrättas
en filologisk undervisning inom de teologiska fakulteterna, saknas
uppenbarligen varje anledning att uppställa något konfessionellt krav på
utövarna av denna undervisning. Vid utnämning till teologisk lärartjänst
bör således, i den omfattning som nu angivits, fordras att sökanden tillhör
svenska kyrkan eller, i varje fall, icke har en trosåskådning som strider
mot evangelisk kristendomsuppfattning.

I detta sammanhang bör dock även beaktas att professorerna i teologi
icke endast ha forsknings- och undervisningsuppgifter. De utöva dessutom
vissa särskilda kyrkliga funktioner, nämligen att inom sig utse representanter
i domkapitel och kyrkomöte samt att deltaga i biskopsval. Av lagen
om domkapitel och av kvrkomötesförordningen framgår att endast den
som tillhör svenska kyrkan kan vara ledamot i domkapitel eller kyrkans
ombud vid kyrkomöte. Några särskilda bestämmelser finnas icke som angiva,
hur valet av fakultetens representanter skal! tillgå. Uppenbart är dock
att den som icke själv äger vara representant icke heller äger deltaga i valet
av sådan. Att den som icke tillhör svenska kyrkan ej äger deltaga i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

biskopsval följer omedelbart av regeringsformens bestämmelser. Det skulle
visserligen rent teoretiskt kunna anmärkas, att om icke några formella
garantier uppställas för att ett tillräckligt antal av fakulteternas medlemmar
tillhör kyrkan, fakulteterna skulle kunna bli oförmögna att fullgöra
dessa kyrkliga funktioner. En sådan utveckling är emellertid så osannolik
att den tills vidare kan lämnas ur räkningen.

Vad slutligen angår frågan om befattningshavares skiljande från tjänsten
på grund av konfessionella skäl torde det vara uppenbart att det nu gällande
stadgandet i 1873 års förordning, enligt vilket befattningshavare som
utträder ur svenska kyrkan saknar all rätt att vara bibehållen vid sin tjänst
utan är härför helt beroende av myndighets goda vilja, utgör ett allvarligt
och betänkligt ingrepp i religionsfriheten. I fråga om lärartjänsterna har jag
redan angivit att några särbestämmelser om skyldighet att frånträda tjänsten
icke böra förekomma. Ej heller i något annat av nu behandlade fall torde
någon sådan skyldighet böra bibehållas. Endast präst i svenska kyrkan bör,
om han övergiver kyrkans lära, vara skyldig frånträda befattningen; härom
finnas redan bestämmelser i en år 1948 antagen lag.

Om kyrklig vigsel.

Kommittén.

Enligt 4 kap. 1 § giftermålsbalken ingås äktenskap med kyrklig eller borgerlig
vigsel. Kyrklig vigsel må enligt 4 kap. 2 § förrättas antingen av präst
i svenska kyrkan eller av präst i främmande trossamfund, vars prästerskap
av Kungl. Maj :t förklarats äga rätt att förrätta vigsel. Innan präst inom sådant
samfund må utöva rättighet att viga skall, enligt kungörelsen den 6 augusti
1894, i Stockholm hos överståthållarämbetet och annorstädes i riket hos
länsstyrelse styrkas, dels att samfundets prästerskap äger rättighet att med
laga verkan förrätta vigsel, dels att den person, varom är fråga, är präst i
samfundet och jämväl enligt samfundets regler är behörig att viga.

De kristna trossamfund, vilkas prästerskap ha rätt att viga med laga verkan,
äro Metodistkyrkans församlingar, Romersk-katolska kyrkan, de anglikanska
församlingarna i Stockholm och Göteborg, Franska reformerta församlingen
i Stockholm, Nya kyrkans svenska församling i Stockholm, Nya
kyrkans församling i Stockholm och Nya kyrkans samfund i Jönköping. Behörighet
att viga har vidare tillagts rabbiner och vikarierande rabbiner vid
de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sistnämnda
vigselförrättare äro undantagna från skyldigheten att styrka sin behörighet
inför överståthållarämbetet eller länsstyrelse.

Svenska missionsförbundet, Svenska baptistsamfundets missionsstyrelse,
Örebro missionsförening, Adventistsamfundct, Frälningsarmén och Filadelfiaförsamlingen
i Stockholm ha i skrivelser till kommittén hemställt att sådana
bestämmelser införas att dessa organisationer kunna erhålla behörighet
att anordna vigsel med civilrättslig verkan. I ett par av skrivelserna hävdas
emellertid att den mest tillfredsställande lösningen av vigselfrågan vore att
(! Iiihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

obligatoriskt civiläktenskap infördes, eller att sålunda giftermål med rättslig
verkan skulle ingås inför borgerlig myndighet. Efter äktenskapets ingående
kunde var och en i överensstämmelse med sin religiösa uppfattning söka den
kyrkliga välsignelse eller bekräftelse av giftermålet, som han önskade.

Kommittén anser det icke finnas anledning att i vårt land göra den borgerliga
vigseln till den enda legala formen för giftermål. Enligt statistiska
uppgifter för åren 1925, 1935 och 1945 utgjorde de kyrkliga vigslarna resp.
93,5, 92,7 och 94,2 % av samtliga vigslar. Kommittén yttrar att dessa siffror
tyda på att den kyrkliga vigseln har en så stark förankring i folket, att det
skulle vara ett alltför radikalt ingrepp att genom införandet av obligatoriskt
civiläktenskap fråntaga den kyrkliga vigseln dess rättsverkningar. För den
stora majoritet, som fasthåller vid kyrklig vigsel, skulle det betyda en onödig
omgång, om civiläktenskapet bleve obligatoriskt. Enligt kommitténs uppfattning
måste vidare det religiösa momentet vid vigseln anses bidraga till
att bevara helgden kring äktenskapets ingående och att stärka den äktenskapliga
gemenskapen.

Kommittén finner det vara rätt och billigt att trossammanslutningars medlemmar
likaväl som de främmande trossamfundens finge vigas av sina egna
religionslärare. Trossammanslutningarnas verksamhet har i allmänhet gestaltats
på liknande sätt som de främmande trossamfundens, i relativt fast
organiserade församlingar och mestadels med egen sakramentsförvaltning.
Det borde kunna anförtros åt en trossammanslutning med tillbörlig organisatorisk
fasthet att ha egna vigselförrättare. Emellertid anser sig kommittén
icke kunna förorda att alla befattningshavare med själavårdande uppgifter
inom en sådan sammanslutning skola få förrätta vigsel. Utbildningen av dessa
befattningshavare är mycket olika inom olika sammanslutningar. En vigselförrättare
måste besitta erforderliga kvalifikationer för uppdraget. Kommittén
finner det därför böra särskilt prövas, vilka personer som skola äga
behörighet att förrätta vigsel. Vidare anser kommittén att hänsyn måste tagas
till behovet av vigselförrättare inom trossammanslutningarna. Efter en
närmare utredning av denna fråga (bet. s. 134—137) beräknar kommittén detta
behov till inemot 500 vigselförrättare. Kommitténs förslag innebär sålunda
att Kungl. Maj :t på förslag av trossammanslutningarna och efter prövning
av de föreslagnas kvalifikationer och behovet av vigselförrättare skulle kunna
meddela förordnande för personer inom sammanslutningarna att förrätta
vigsel.

Med hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse mellan de regler
som gälla för trossammanslutningar och för särskilda trossamfund föreslår
kommittén att vigselförrättare inom trossamfund, som icke redan nu har
vigselrätt, skall förordnas på samma sätt som vigselförrättare inom trossammanslutning.
Ett trossamfund skulle alltså icke längre erhålla generellt
medgivande för sitt prästerskap att förrätta vigsel, överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas befattning med ifrågavarande ärenden skulle upphöra
och ersättas av ett prövningsförfarande hos Kungl. Maj :t.

De trossamfund, vilkas prästerskap redan nu har behörighet att viga med

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

laga verkan, skulle emellertid — med undantag för de mosaiska församlingarna
— få behålla denna behörighet. Enligt vad kommittén inhämtat
föreligger behov av flera vigselförrättare för de mosaiska trosbekännarna
med hänsyn till att antalet vigslar under senare år ökat i antal — beroende
på den stora inflyttningen av utländska judar — och att vigsel stundom
sker på orter, långt avlägsna från Stockholm, Göteborg och Malmö. Det
synes kommittén också vara en brist att det icke förekommer någon officiell
registrering av dem som äro behöriga att förrätta mosaisk vigsel. På grund
härav föreslår kommittén att beträffande förordnande av mosaiska vigselförrättare
skall gälla vad nu föreslagits beträffande vigselförrättare inom
trossammanslutningar.

I 4 kap. 2 § giftermålsbalken stadgas att kyrklig vigsel må äga rum inom
svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan eller den
ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund. Beträffande
vigsel inom främmande trossamfund, vars prästerskap är behörigt
att förrätta vigsel, gäller att vigsel må äga rum, om båda de trolovade
äro medlemmar av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är
medlem därav och den andre av annat kristet trossamfund. I paragrafen
stadgas vidare att Kungl. Maj:t äger förordna att medlem av utländskt
evangeliskt-lutherskt trossamfund skall ha samma rätt till kyrklig vigsel
som medlem av svenska kyrkan. Sådant förordnande har meddelats'' i fråga
om medlemmar av danska folkkyrkan, norska statskyrkan, Finlands evangelisk-lutherska
kyrka och evangelisk-lutherska Augustanasynoden i Amerika.
Enligt 4 § i samma kapitel gäller att äktenskap må ingås med borgerlig
vigsel, evad de trolovade kunna erhålla kyrklig vigsel eller ej.

Kommittén framhåller att på grund av den vidgade rätten till utträde ur
svenska kyrkan anledning finnes att överväga, om äktenskap skall få ingås
med vigsel inom svenska kyrkan, när den andra kontrahenten ej tillhör något
trossamfund. Enligt kommitténs mening bör någon ovillkorlig rätt till
sådan vigsel icke medgivas, men det bör vara prästen förbehållet att avgöra,
huruvida han finner skäl förrätta vigseln. Kommittén anför härom:

Den kyrkliga vigseln är en handling inom den kristna församlingen och
det förefaller icke rimligt att de som icke tillhöra något kristet samfund
skulle tillerkännas rättighet att vid vigseln bli betjänade av kyrkan, särskilt
som man icke beträffande dem kan presumera en rätt förståelse för
den religiöst bestämda vigselakten. Att för sådana fall medgiva en ovillkorlig
rätt till vigsel inom svenska kyrkan, så snart den andra kontrahenten
tillhör kyrkan, skulle på cn ingalunda betydelselös punkt innebära ett
avsteg från hittills gällande principer. Ett dylikt avsteg kan icke motiveras
endast med en hänvisning till religionsfrihetens krav.

Det nuvarande ovillkorliga hindret att förrätta kyrklig vigsel i här avsedda
fall anser kommittén dock böra bortfalla. Den som icke tillhör något
trossamfund kan vara döpt och ha erhållit kristen undervisning eller på
annat sätt ha en positiv relation till den kristna religionen och kyrkan. Ur
kyrklig synpunkt kan det många gånger icke vara något att invända emot
att en sådan person erhåller kyrklig vigsel. Likaledes synes i detta sammanhang
höra beaktas, att det ibland kan vara ovisst huruvida en person

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

verkligen tillhör ett trossamfund. Förhållandena under senare år ha visat
att denna fråga kan vara svår att avgöra beträffande utlänningar, som vistas
i Sverige. Kommittén har ock i kapitlet om kyrkobokföringen framhållit,
att någon fullständig redovisning i kyrkoböckerna av medlemskap i
trossamfund av olika skäl ej bör förutsättas. Jämväl med hänsyn härtill
finner kommittén lämpligt att lätta på kravet att, när en av kontrahenterna
icke tillhör svenska kyrkan, denne dock skall tillhöra ett kristet trossamfund.

Enligt kommitténs förslag skall sålunda vigsel inom svenska kyrkan kunna
förekomma i sådana fall då den ene av kontrahenterna tillhör kyrkan
och den andre icke tillhör något trossamfund; dock skulle präst icke vara
skyldig viga, därest någon av de trolovade icke tillhör något trossamfund.
Samma regler finner kommittén böra gälla vigsel inom annat kristet trossamfund.
Något förbehåll att vigselförrättaren icke är skyldig viga, om en
av kontrahenterna ej tillhör något trossamfund, är emellertid i detta fall
icke erforderligt, då vigselförrättare inom annat trossamfund icke har någon
i lag föreskriven skyldighet att förrätta vigsel.

Vigsel inom trossammanslutning skall enligt kommitténs mening kunna
äga rum under samma förutsättningar som vigsel inom svenska kyrkan;
dock skall åtminstone en av kontrahenterna tillhöra icke blott kyrkan utan
även trossammanslutningen.

I fråga om vigsel inom mosaisk församling framhåller kommittén att sådan
vigsel enligt nu gällande bestämmelser anses kunna ske mellan mosaiska
trosbekännare, även om dessa icke tillhöra mosaisk församling i Sverige.
Under senare år har ett stort antal utländska mosaiska trosbekännare
inkommit i landet och dessa tillhöra icke de mosaiska församlingarna, vilka
bestå endast av svenska medborgare. Vigsel bland dessa utlänningar förrättas
av de mosaiska församlingarnas rabbiner. Behov av mosaisk vigsel
mellan personer som icke tillhöra mosaisk församling skulle kunna uppkomma
även i andra fall, om rätt till fritt utträde ur sådan församling införes.
Enligt kommitténs förslag skall därför mosaisk vigsel kunna äga rum,
om båda de trolovade äro mosaiska trosbekännare.

Präst inom svenska kyrkan har enligt gällande bestämmelser icke någon
rätt att vägra vigsel av den anledningen att någon av de trolovade är frånskild.
Frågan om kyrklig vigsel av frånskilda har alltsedan 1868 vid många
tillfällen behandlats i kyrkomötet och i riksdagen, dock utan att leda till
ändrad lagstiftning. Sålunda förekom denna fråga vid 1908 års riksdag i
samband med att den borgerliga formen för äktenskaps ingående utan inskränkning
gjordes tillgänglig för alla. Ett av lagutskottet framlagt förslag
om rätt för präst att vägra frånskild kyrklig vigsel blev dock ej bifallet
av riksdagen. Samma fråga upptogs åter, då riksdagen och kyrkomötet
1915 behandlade lagstiftningen angående äktenskaps ingående och upplösning.
Justitieministern Hasselrot utvecklade vid detta tillfälle i kyrkomötet
skälen till att han icke kunde gå med på en bestämmelse, som befriade präst
från vigselskyldigheten i dylika fall. Kyrkomötet antog lagförslaget men

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

beslöt även skrivelse angående vigselskyldigheten. Skrivelsen föranledde
icke någon åtgärd. Även senare (1929 och 1936) har frågan behandlats i
kyrkomötet utan att leda till något positivt beslut. År 1946 beslöt kyrkomötet
begära att frågan skulle upptagas av dissenterlagskommittén och
skrivelsen härom har Kungl. Maj:t överlämnat till kommittén.

Kommittén föreslår att i 4 kap. 3 § giftermålsbalken skall intagas ett
stadgande, enligt vilket präst i svenska kyrkan icke skall vara skyldig att
viga, därest någon av de trolovade är frånskild och andra maken i tidigare
äktenskap lever.

Såsom motiv för förslaget anför kommittén bland annat följande:

Ett icke obetydligt antal präster känner otvivelaktigt allvarliga samvetsbetänkligheter
att viga frånskilda, medan andra präster ha eu annan uppfattning
av den kyrkliga vigseln och anse sig kunna förrätta sådan utan inskränkningar.
Det synes rimligt att skälig hänsyn tages till prästens samvete,
om detta icke medför att samhällets intresse eller annans rätt därigenom
kränkes.

Hela frågan kommer också i ett delvis nytt läge, därest i enlighet med dissenterlagskommitténs
förslag vigsel förrättad inom vissa trossammanslutningar
tillerkännes laga verkan. Trossammanslutningarnas vigselförrättare
synas icke rimligen böra i lag åläggas skyldighet utan endast givas rättighet
att viga. Dessa vigselforrättares eventuella skyldigheter härutinnan
kunna endast bestämmas av vad sammanslutningarna själva föreskriva.
Det är anledning att förmoda att föreskrifterna härom eller den praxis som
kan utvecklas bli sådana, att vigsel av frånskilda aldrig eller i mycket begränsad
utsträckning förekommer. Under sådana förhållanden kan svenska
kyrkan i den kristna opinionen framstå som ett samfund med mindre etiskt
allvar och med mindre utvecklat sinne för äktenskapets helgd än de inomkyrkliga
trossammanslutningarna. Det förefaller uppenbart att en kyrka,
som undantagslöst och okritiskt meddelar vigsel åt frånskilda, därigenom
lätt kan motverka sin egen förkunnelse om äktenskapsförbundets hclgd och
orygglighet. Visserligen innebär inte den kyrkliga vigselakten ett konstaterande
av att den förbindelse, som ingås, är etiskt och kristet fullvärdig, och
i detta avseende behöver därför icke någon väsentlig skillnad föreligga mellan
vigsel av kontrahenter, som ej förut varit gifta, och vigsel av frånskilda;
kyrkans vigselritual torde utan osanning kunna användas även vid vigsel
av frånskilda. Men trots detta kvarstår det förhållandet att, då äktenskap
ingås mellan personer, av vilka endera eller båda ha genom skilsmässa upplöst
äktenskap bakom sig, de tidigare vid en vigselakt uttalat trohetslöften
och velat ha sitt äktenskap betraktat som ett oupplösligt kristligt äkta förbund.
Det kan inträffa fall då den kyrkliga vigseln av frånskilda så uppenbart
skadar kyrkans anseende och auktoritet och står i strid mot hennes
egen förkunnelse om äktenskapet, att prästen av sitt samvete och i trohet
mot den kyrka han tjänar skulle känna sig förpliktad att vägra vigsel, om
rättighet härtill förelåge. Så länge skyldigheten består, föres prästen in i en
många gånger mycket allvarlig samvetsnöd.

I den förda diskussionen ha två vägar anvisats till lösningen av denna
fråga. Antingen skall kyrklig vigsel över huvud icke få förekomma, då någon
av kontrahenterna är frånskild, eller också skall prästen medgivas rätt att
under vissa förutsättningar vägra sin medverkan till vigsel i detta fall. Den
första linjen har den fördelen att den objektivt fastställer, när kyrklig vigsel
ej får äga rum, och förhindrar subjektivt godtycke. Å andra sidan uteslutas
därigenom från kyrklig vigsel också de fall, då någon religiöst motive -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

råd invändning mot kyrklig vigsel icke finnes. Den lidande parten i ett
upplöst äktenskap skulle genom en sådan lagbestämmelse hindras att få ett
nytt äktenskap bekräftat genom den kyrkliga vigselakten. Av dessa och
andra skäl torde ett generellt förbud mot vigsel av frånskilda ej vara tillfredsställande.
Många, icke blott bland prästerna, skulle anse en sådan lagbestämmelse
vara stridande mot den kristna kärleken och mot den evangeliska
kristendomstolkning, som den svenska kyrkan företräder. Den allmänna
uppfattningen inom svenska kyrkan är icke heller att alla frånskilda
böra förvägras kyrkans medverkan vid ingåendet av nytt äktenskap. Men det
torde vara omöjligt att i en lagbestämmelse formulera de skäl, som böra föranleda
en vägran att förrätta kyrklig vigsel. Avgörandet torde därför böra
överlåtas till den enskilde prästen.

Kommittén anför att Finlands kyrkomöte år 1948 antog en bestämmelse,
enligt vilken frånskild person, vars förre make vore i livet, icke finge vigas
till kyrkligt äktenskap och ej heller hans borgerligt ingångna äktenskap
välsignas, såvida icke präst ansåge synnerliga skäl därtill förefinnas. Detta
beslut av kyrkomötet har sedermera icke blivit godkänt av republikens president.
Av det utskottsbetänkande som låg till grund för kyrkomötets beslut
framgick emellertid, hur det var avsett att bestämmelsen skulle tilllämpas,
och ur betänkandet må därför följande här anföras:

Ehuru det är synnerligen svårt, ja, till och med omöjligt att giva detaljerade
och i alla avsenden hållbara anvisningar rörande de fall, då äktenskapsskillnad
icke kan från kristlig synpunkt ovillkorligen fördömas, vill
utskottet dock hänvisa till några orsaker till äktenskapsskillnad, vilka kunde
anses vara motiverade. Sådana orsaker, vilka även nämnas i äktenskapslagen,
äro äktenskapsbrott från den andra makens sida, könssjukdom, grov
misshandel, långvarigt frihetsstraff, svårt missbruk av berusningsmedel,
obotlig sinnessjukdom eller sinnesslöhet, försvinnande i obekanta öden eller
med dem jämförbar omständighet. Däremot har utskottet icke velat i denna
förteckning upptaga vanlig brytning i förhållandet mellan makarna, emedan
denna kan bliva en mycket lättvindig orsak till skillnad. Vad här anförts
skulle enligt utskottets åsikt tjäna vederbörande präst till ledning,
men ankomme det på prästen själv att, på grund av sin kännedom om den,
som anhåller om vigsel, träffa sitt avgörande. Härvid borde naturligtvis avseende
fästas icke enbart vid den egentliga orsaken till skillnaden i äktenskapet
utan också vid personens andliga och sedliga tillstånd.

Kommittén framhåller att enligt dansk och norsk lag präst kan neka att
viga frånskild samt att någon olägenhet av denna ordning icke försports.
Vidare påpekar kommittén att den borgerliga vigseln under alla förhållanden
står till kontrahenternas förfogande och att, även om det ojämförligt
största antalet äktenskap ingås genom kyrklig vigsel, den borgerliga vigseln
numera har en sådan ställning i det allmänna medvetandet att en hänvisning
till denna vigselform icke kan betraktas som nedsättande.

Yttrandena.

Beträffande kommitténs förslag om kyrklig vigsel uttalas i yttrandena
delade meningar. Vad till en början angår frågan om obligatoriskt
civiläktenskap avvisar domkapitlet i Härnösand i likhet med kommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

tanken därpå. Domkapitlet håller före att införandet av ett sådant äktenskap
skulle påskynda samhällets sekularisering och bidraga till underminerande
av äktenskapets helgd. Domkapitlen i Karlstad och Lund samt Sveriges
yngre prästers förbund uttala samma mening.

Juridiska fakulteten i Uppsala hävdar däremot att det principiellt riktiga
vore att helt särhålla det civilrättsliga äktenskapet från det kyrkliga, så att
det förra tillerkändes civilrättsliga verkningar men det kyrkliga äktenskapets
rättsverkningar finge bero av varje trossamfunds inre rätt. Det borgerliga
äktenskapets ingående borde göras till en registreringsakt av rent
civil natur utan kyrklig medverkan.

I några yttranden göres gällande att frågan om rätt för frikyrkoförsamlingar
att anordna kyrklig vigsel med civilrättslig verkan icke äger något
nödvändigt sammanhang med religionsfrihetsspörsmålet. Möjligheten att
efter borgerlig vigsel anordna en religiös akt funnes alltid. Denna åsikt uttalas
av domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Västerås och Karlstad, juridiska
fakulteten i Uppsala och Sveriges yngre prästers förbund.

Förslaget att utvidga frikyrkoförsamlingarnas vigselrätt tillstyrkes eller
lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, domkapitlen
i Linköping, Strängnäs, Växjö, Lund, Härnösand och Luleå, Metodistkyrkan
och Frikyrkliga samarbetskommittén. Samarbetskommittén finner
dock den föreslagna begränsningen av antalet vigselförrättare icke vara tillräckligt
motiverad. Vid förordnande av vigselförrättare borde större betydelse
tillmätas personliga kvalifikationer än teoretisk utbildning. Domkapitlet
i Uppsala uttalar betänkligheter mot den föreslagna utvidgningen av vigselrätten,
huvudsakligen av det skälet att det förelåge svårigheter att göra
gällande ämbetsmannaansvar för vigselförättare inom trossammanslutning.
Därest de statliga myndigheterna skulle anse tillfredsställande garantier finnas
för utkrävande av sådant ansvar, vill domkapitlet dock icke motsätta sig
förslaget.

Åtskilliga remissinstanser avstyrka emellertid förslaget. Sålunda finner
domkapitlet i Västerås det orimligt att en trossammanslutning inom svenska
kyrkan skall göra anspråk på samma vigselrätt som tillkommer kyrkans
präster. Domkapitlet förordar att enskilda personer inom kyrkan skola
kunna av Kungl. Maj :t meddelas samma rätt att förrätta vigsel som prästerskapet.
Därigenom skulle enligt domkapitlets mening berättigade önskemål
från de inom kyrkan kvarstående frikyrkogrupperna kunna tillgodoses.
Domkapitlet i Göteborg, Sveriges yngre prästers förbund och missionssällskapet
Bibeltrogna vänner motsätta sig förslaget på i huvudsak samma
grund som domkapitlet i Västerås. Sveriges yngre prästers förbund anser
att det i praktiken skulle bli svårt att draga nödiga gränser beträffande vigselförrättares
kvalifikationer och de krav som skulle ställas på ett rätt
handhavande av uppdraget. Enligt förbundets mening skulle det icke heller
bli lätt att genomföra den prövning av frikyrkoförsamlingarnas organisation
och verksamhet, som förutsättes skola ske genom Kungl. Maj:t. Förbundet
anmärker vidare alt det icke synes tillräckligt utrett huruvida upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

draget att vara vigselförrättare bör vara personligt under alla förhållanden
eller om uppdraget bör vara lokalt begränsat så att det upphör att gälla om
vigselförrättaren flyttar från en ort till en annan. Teologiska fakulteten i
Uppsala understryker likaledes svårigheterna i förslagets tillämpning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker förslaget under framhållande
bland annat att tillräckliga garantier icke lämnats för att de personer, som
skulle kunna förordnas till vigelseförrättare inom trossammanslutning,
komme att besitta erforderlig kompetens för uppdraget. Stundom kunde en
vigselförrättare ställas inför vanskliga spörsmål, t. ex. om någon önskar vigsel
utan föregående lysning eller fråga uppkommer om internationella äktenskapsförhållanden.
Domkapitlet i Karlstad befarar att vigselförrättare
inom trossammanslutning icke skulle intaga den ställning och åtnjuta den
auktoritet, som för äktenskapsinstitutionens egen skull måste fordras.

I de yttranden som avgivits av domkapitlen i Uppsala och Karlstad samt
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhålles att förslagets genomförande
skulle kunna tillskapa en klasskillnad inom frikyrkoförsamlingarnas
predikantkår mellan pastorer med och pastorer utan behörighet att förrätta
vigsel med civilrättslig verkan. Det ifrågasättes om ej detta förhållande
skulle komma att väcka irritation inom församlingarna och särskilt bland
pastorerna. Länsstyrelsen anser att Kungl. Maj:t bör ha frihet att meddela
behörighet att förrätta vigsel antingen åt en frikyrkoförsamlings predikanter
i gemen eller åt vissa individuellt bestämda predikanter.

Teologiska fakulteten i Lund anser att trossammanslutningar och trossamfund
borde av Kungl. Maj :t kunna erhålla rätt att själva bestämma,
vilka till dem hörande personer som skola äga behörighet att viga.

Länsstyrelsen i Örebro län gör gällande att den föreslagna ordningen för
vigselförrättares förordnande är onödigt krånglig och finner förslaget att ersätta
länsstyrelsernas prövning av behörigheten att viga med ett ansökningsförfarande
hos Kungl. Maj :t strida mot de decentraliseringssträvanden, som
nu äro rådande.

De föreslagna bestämmelserna om förutsättningarna för att kyrklig vigsel
skall få äga rum ha i några yttranden mött kritik. Sålunda anför Frikyrkliga
samarbetskommittén att bestämmelserna i olika situationer leda
till egendomliga resultat. Samarbetskommittén förordar därför att den som
är förordnad till vigselförrättare skall ha rätt att med laga verkan viga alla
som hos honom begära vigsel. I varje fall borde vigselförrättaren alltid
har rätt att viga om en av kontrahenterna tillhörde hans församling. Även
Stockholms domkapitel, teologiska fakulteten i Lund och Metodistkyrkan
förorda att legal vigselförrättare skall ha rätt att viga personer oberoende
av deras samfundstillhörighet. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar att
legal vigselförrättare borde utan olägenhet kunna tilläggas befogenhet att
förrätta vigsel även i andra fall än kommittén föreslagit. Domkapitlet i
Härnösand menar å andra sidan att frågan, huruvida de fria samfundens
vigselförrättare böra ha rätt att viga oberoende av kontrahenternas samfundstillhörighet,
faller utanför religionsfrihetens ram.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100.

Juridiska fakulteten i Uppsala anser att förslaget beträffande vigsel av
mosaiska trosbekännare innebär en opåkallad inkonsekvens i förhållande
till övriga vigselbestämmelser, dels enär för mosaisk vigsel ingendera
kontrahenten behöver vara medlem av mosaisk församling, dels enär mosaisk
vigsel ej medgives när ena kontrahenten är konfessionslös.

Domkapitlet i Lund anser det riktigt att präst skall kunna vägra vigsel,
när den ena kontrahenten är konfessionslös, och framhåller härutinnan att
kyrklig vigsel ofta önskas icke på grund av vigselns kristna karaktär utan
på grund av de högtidliga yttre former, som kyrkans rum och ritual erbjuda.
Domkapitlet i Strängnäs ifrågasätter däremot huruvida en präst bör
kunna vägra vigsel i förevarande fall. Teologiska fakulteten i Lund anför
att legal vigselförättare i normala fall bör vara skyldig viga, när en av
kontrahenterna tillhör hans församling. Sveriges yngre prästers förbund
uttalar att kommitténs förslag innebär större religionsfrihet för frikyrkoförsamlingarna
än för svenska kyrkan, enär beträffande frikyrkoförsamlingarna
talas om rätt att viga under det att svenska kyrkans prästerskap i flertalet
fall komme att ha skyldighet att förrätta vigsel.

I yttrandena äro meningarna delade om kommitténs förslag att präst skall
kunna vägra att förrätta vigsel av frånskilda.

Domkapitlen i Växjö och Härnösand samt missionssällskapet Bibeltrogna
vänner uttrycka tillfredsställelse över förslaget. Även domkapitlet i Luleå
tillstyrker detta, ehuru domkapitlet helst skulle se att kyrklig vigsel över
huvud taget icke finge förekomma beträffande frånskilda under andra makens
livstid. Domkapitlet i Uppsala säger sig föredraga gällande bestämmelser
men vill ej motsätta sig förslaget, därest de frikyrkliga få vigselrätt.

Övcrståthållarämbetet förordar en mera begränsad rätt att vägra vigsel
än kommittén föreslagit. Sålunda skulle präst äga rätt att vägra vigsel
endast därest den frånskildes make lever och prästen på grund av sin kännedom
om orsaken till skilsmässan finner det strida mot sitt samvete att
förrätta vigsel.

I några yttranden hävdas att avgörandet om vigsel skall ske icke bör tillkomma
den enskilde prästen. Sveriges yngre prästers förbund anser att den
föreslagna bestämmelsen i många fall skulle komma att medföra lika allvarlig
samvetsnöd hos prästen som gällande regler. Förbundet framhåller
vidare att kyrkans anseende icke gagnas genom att avgörandet överlämnas
åt enskilda präster. Det vore icke lyckligt om kyrkans präster komme att
klassificeras efter deras villighet eller ovillighet att viga frånskilda. Kyrkan
borde meddela bestämmelser om när vigsel av frånskilda finge ske; det
vore icke den enskildes uppgift att formulera vad som är kyrkans lära. Domkapitlet
i Lund anlägger i huvudsak samma synpunkter. Juridiska fakulteten
i Uppsala anför att prövningen om vigsel skall ske bör bero av kyrkans
bekännelse, icke av varje särskild prästs personliga uppfattning.

Förslaget avstyrkes även av domkapitlet i Västerås, två ledamöter av dom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kapitlet i Uppsala, länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län samt statskontoret.
Av domkapitlet i Västerås framhålles att en präst vid tillämpning
av den föreslagna bestämmelsen skulle kunna råka i ytterst vanskliga konflikter.
Därtill komme att präst med hänsyn till kontrahenternas inställning
till äktenskapet kan finna en kyrklig vigsel minst lika motbjudande även i
fall där skilsmässa icke föreligger. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar
samma uppfattning. Länsstyrelsen i Örebro län betonar att förslaget skulle
leda till ojämnhet i tillämpningen. Statskontoret anför att prästerna äro anställda
i statens tjänst och lika litet som andra statstjänstemän böra få
själva avgöra, vilka uppgifter som tillhöra tjänsten.

Departementschefen.

Nu gällande bestämmelser om äktenskaps ingående innebära att vigsel
utgör en nödvändig förutsättning för att ett äktenskap skall komma till
stånd, men att det står kontrahenterna fritt att välja kyrklig eller borgerlig
form för vigseln. Rättsutvecklingen har först efter hand nått fram till
denna ståndpunkt.

Den kyrkliga vigseln finnes nämnd redan i landskapslagarna vid sidan
om äldre inhemska former för äktenskaps ingående. Först genom 1734 års
lag kom dock vigseln att betraktas som det avgörande momentet, vid vilket
äktenskapets rättsverkningar voro knutna och utan vilket ett äktenskap i
allmänhet icke förelåg. Med vigsel avsågs härvid en av präst i svenska
kyrkan utförd kyrklig akt. Den religionsfrihet som år 1781 medgavs främmande
trosbekännare innefattade rätt för dem att vigas av sina egna präster
och med sina egna ceremonier, varigenom alltså en sådan vigsel fick
samma civilrättsliga verkan som vigsel inom svenska kyrkan. Detsamma
torde ha gällt om mosaiska former för äktenskaps ingående enligt de bestämmelser
som år 1782 meddelades om mosaiska trosbekännare. Rätten att
med laga verkan förrätta vigsel inom främmande trossamfund gjordes genom
1873 års förordning beroende på Kungl. Maj :ts medgivande.

En borgerlig form, äktenskaps ingående inför magistrat eller kronofogde,
uppkom under senare hälften av 1800-talet genom flera särskilda författningar.
Denna var avsedd för sådana fall då kyrklig vigsel av en eller annan
anledning icke kunde komma i fråga; endast i undantagsfall hade kontrahenterna
möjlighet att välja formen för sitt giftermål. I detta hänseende
inträdde en ändring genom 1908 års lag om äktenskaps ingående. Denna
innebar nämligen att den borgerliga formen skulle stå öppen för alla och
att kontrahenterna i det övervägande flertalet fall skulle kunna välja mellan
denna och kyrklig vigsel. Lagberedningen uttalade i ett år 1913 avgivet
betänkande sin principiella anslutning till den reglering frågan fått genom
1908 ars lag samt framhöll betydelsen av att staten beredde sina medlemmar
frihet att välja den av de båda historiskt givna formerna för äktenskaps
ingående som kontrahenterna i varje fall funne mest tilltalande. På
grundval av beredningens utredning antogos nya bestämmelser i ämnet år
1915 — båda formerna för äktenskaps ingående kallades nu vigsel — och

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

dessa bestämmelser ha sedan, i sak oförändrade, överflyttats till den gällande
giftermålsbalken.

Valfrihet i fråga om formen för äktenskaps ingående är således den princip,
på vilken gällande lagstadganden bygga. Denna grundsats har ansetts
innebära icke blott att medlem av svenska kyrkan skall kunna välja mellan
vigsel inom denna kyrka och borgerlig vigsel utan även att medlem av annat
erkänt religiöst samfund i princip skall äga motsvarande valrätt. Frågan
härom prövades av riksdagen i samband med tillkomsten av 1908 års
lag. Kungl. Maj:t har nämligen i sin proposition föreslagit att vigsel inom
främmande trossamfund skulle upphöra och att främmande trosbekännare
således skulle vara hänvisade att ingå sina äktenskap i borgerlig form. Detta
förslag underkändes av riksdagen, som anförde bl. a. att därigenom skulle
skapas en konfessionell olikställighet som icke funnits förut. Även lagberedningen
uttalade i 1913 års betänkande att det bäst överensstämde med
grundsatsen om valfrihet att kyrklig vigsel vore tillgänglig för alla med
allenast det förbehållet att vigsel icke kunde godkännas inom annat kyrkosamfund
än sådant, vars organisation erbjöd nödiga garantier för att lagens
föreskrifter om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder iakttogos.

Tidigare ha önskemål framförts att, efter utländsk förebild, endast förrättning
inför borgerlig myndighet skulle betraktas som äktenskapsstiftande
och att således den kyrkliga vigseln skulle frånkännas rättslig betydelse.
Denna fråga om s. k. obligatoriskt civiläktenskap behandlades och avvisades
under förarbetena till 1915 års lag. Kommittén har med statistik
från tiden efter år 1915 visat att den kyrkliga vigseln kommer till användning
i mer än 9 fall på 10. Av yttrandena synes också framgå att frågan
om obligatoriskt civiläktenskap numera i huvudsak blott har teoretiskt intresse.
Praktiskt sett begränsar sig därför det föreliggande spörsmålet till
frågan, i vad mån det är möjligt att i vidgad omfattning förverkliga den
konfessionella likställigheten mellan medlemmar av svenska kyrkan och
medlemmar i andra trossamfund.

För närvarande har Kungl. Maj :t möjlighet att medgiva vigselrätt endast
åt de erkända trossamfundens prästerskap. Giftermålsbalken anknyter
alltså i detta hänseende till 1873 års förordning, enligt vilken endast samfund
med en annan kristen troslära än den evangelisk-lutherska kan vinna
erkännande såsom främmande trossamfund. Samma begränsning till samfund
med annan kristen troslära kommer således att gälla även i fråga om
möjligheten att vinna vigselrätt; härvid bortser jag dock från de mosaiska
församlingarna, av vilka de större sedan gammalt äga vigselrätt. Uppenbarligen
saknas numera varje anledning att bibehålla en dylik, pa samfundens
troslära grundad indelning av samfunden i sådana som kunna få vigselrätt
och sådana som äro uteslutna därifrån. Å andra sidan kan något anspråk
på rätt att viga med laga verkan icke härledas ur rätten att åtnjuta religionsfrihet.
Varje religiöst samfund är oförhindrat att, på det sätt samfundet
finner lämpligt, omgärda sina medlemmars äktenskap med religiös
helgd. Men frågan, huruvida de ceremonier samfunden anordna härför och -

Kungi. Maj.ts proposition nr 100.

så kunna bilda utgångspunkt för äktenskapets borgerliga rättsverkningar, är
ett praktiskt spörsmål. Vid dess avgörande måste hänsyn tagas icke endast
till kravet på likställighet utan även till behovet av garantier för ett riktigt
uppfyllande av lagens bestämmelser om vigsel.

Av vad nu anförts följer att ur principiell synpunkt något hinder icke
bör föreligga att medgiva vigselrätt åt de frikyrkosamfund som nu icke
äro erkända enligt 1873 års förordning och därför hittills icke kunnat få
sådan rätt. Huruvida så bör ske måste dock bero på praktiska överväganden
i varje särskilt fall. Vissa frikyrkliga organisationer bestå av ett mycket
stort antal, över hela landet spridda mindre församlingar och, om samtliga
dessa skola få vigselrätt, blir det antal vigselförrättare som skulle tillkomma
förhållandevis stort. En annan svårighet ligger däri att frikyrkoförsamlingarna
icke alltid äga en från församlingens övriga medlemmar
fast avgränsad präst- eller predikantbefattning. Frikyrkorörelserna ha nämligen
utvecklats ur enskilda sammanslutningar för gemensam andaktsövnmg
under ledning endast av lekmän. I stort sett ha de alltjämt en dylik
karaktär, men i vissa fall ha de efter hand vunnit en fastare organisation
och särskilda predikanter ha anställts. Inom flera av de större frikyrkorörelserna
anordnas en grundlig predikantutbildning, och stränga krav
ställas på dem som önska anställning som predikant, under det att andra
religiösa samfund för predikantuppgifter anlita lämpliga lekmän, som icke
fått nagon särskild utbildning för detta ändamål.

Kommittéförslaget söker komma till rätta med nu angivna svårigheter
genom att införa ett nytt system för meddelande av vigselbehörighet, enligt
vilket Kungl. Maj .t efter bedömande av behovet och individuell prövning av
de sökandes personliga kvalifikationer skulle förordna frikyrkliga vigselförrättare.
Denna utväg skulle emellertid kräva en vidlyftig administrativ
apparat. Det torde heller icke vara lämpligt att Kungl. Maj :t genom att förordna
endast vissa predikanter och avvisa andra, i och för sig lika kompetenta
personer söker hålla ned antalet vigselförrättare. Ett medgivande
av vigselrätt måste visserligen grundas på att det kan antagas att ett tillräckligt
behov föreligger. Men det bör lämpligen ankomma på de frikyrkosamfund
som begära vigselrätt att själva, med hänsyn till behovet och övriga
omständigheter, avgränsa de befattningar som skola beklädas med vigselbehörighet
och att uppställa sådana utbildnings- och kompetenskrav att
dessa befattningar kunna bilda underlag för ett mera generellt medgivande.
Det kan visserligen förhålla sig så att dessa förutsättningar icke för närvarande
föreligga. Vissa samfund ha nämligen icke givit sina predikantbefattningar
en sådan innebörd att dessa lämpa sig för de nya uppgifterna. I sådana
fall kan uppenbarligen en framställning om vigselrätt icke bifallas,
förrän samfundet i nu angivet hänseende skapat de nödvändiga förutsättningarna
härför.

På grund av vad nu anförts bör det alltså ankomma på Kungl. Maj :t att,
efter utredning av omständigheterna i varje särskilt fall, avgöra, om de
religiösa samfundens präster eller predikanter skola få viga med rättslig

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

verkan. I undantagsfall bör det icke vara något hinder att, om förutsättningar
för ett mera generellt medgivande saknas, endast ett personligt förordnande
meddelas, liksom Kungl. Maj :t även i övrigt bör vara oförhindrad
att begränsa sitt medgivande. Närmare bestämmelser, som kunna erfordras
bl. a. för att vigselförrättare skall kunna styrka sin behörighet, torde
få utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Enligt nu gällande regler är det en förutsättning för att vigsel skall få ske
inom svenska kyrkan, att båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan
eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet samfund.
Motsvarande regler gälla för vigsel inom främmande kristet trossamfund.
Mosaisk vigsel får ske endast om båda de trolovade äro av mosaisk trosbekännelse.
Kommittén har föreslagit detaljerade regler, vilka i huvudsak
ansluta till de nuvarande bestämmelserna. Under remissbehandlingen har
påvisats att de av kommittén föreslagna reglerna i vissa situationer leda
till egendomliga resultat. I flera yttranden har föreslagits att vigselförrättare
skall vara behörig att viga oberoende av de trolovades samfundstillhörighet.

De begränsningar i rätten till kyrklig vigsel som nu gälla grunda sig på
ett uttalande av lagberedningen under förarbetena till 1915 års lagstiftning
om äktenskaps ingående och upplösning. Lagberedningen anförde nämligen
att det av hänsyn till god ordning är påkallat att vigsel ej må ske vare sig
inom svenska kyrkan eller annat trossamfund, där ej åtminstone den ene
av kontrahenterna tillhör samfundet, och att kyrklig vigsel ej heller tillätes
om den ene av kontrahenterna men ej den andre tillhör kristet samfund.
Det kan ifrågasättas, om det är nödvändigt att bibehålla en dylik bestämmelse;
det skulle kunna överlämnas åt de trolovade själva att avgöra, vilken
vigselförrättare de önska anlita. Man kan dock icke helt bortse från
att en så vidsträckt behörighet skulle kunna utnyttjas på ett sätt som verkade
stötande. Därför synes det motiverat att kräva att åtminstone den ene
av de trolovade skall tillhöra vigselförrättarens samfund för att denne skall
vara behörig. Å andra sidan synes det icke behövligt att uppställa några
särskilda krav i fråga om den andre av de trolovade. Vad den nuvarande
lagbestämmelsen innehåller om att denne, då vigsel sker inom kristet trossamfund,
åtminstone skall tillhöra annat kristet samfund synes vara en
kvarleva från en tid, då de religiösa motsättningarna voro betydligt starkare
än vad de numera äro i vårt land. Ej heller då den andre av de trolovade
icke tillhör något trossamfund finnes anledning att föreskriva några
särskilda regler.

Frågan, huruvida präst i svenska kyrkan bör vara skyldig att viga, då någon
av de trolovade är frånskild, har diskuterats sedan lång tid tillbaka, och
delade meningar ha därvid kommit till uttryck bl. a. i de debatter därom
som vid åtskilliga tillfällen förekommit i kyrkomötet. Det synes förhålla
sig så att ett mindre antal bland prästerna känner samvetsbetänkligheter
mot att, åtminstone i vissa fall, viga frånskild, under det att det stora fler -

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

talet anser att den kyrkliga välsignelsen icke bör vägras någon som begär
denna.

Av viss betydelse i detta sammanhang är, hur man skall uppfatta vigselförrättarens
medverkan vid äktenskapets ingående. Enligt äldre såväl kyrklig
som världslig rätt, vilken alltjämt kommer till uttryck i vårt nu gällande
kyrkliga vigselformulär, tänkas kontrahenterna själva inför vigselförrättaren
och i närvaro av församling eller vittnen träffa en överenskommelse om
äktenskap. Den rättsliga innebörden av vigselförrättarens uppgift är således
att offentligen konstatera att överenskommelsen föreligger; till hans förklaring
härom, stadfästelsen, anknyta rättsverkningarna. Därefter har han att,
vid det viktiga steg kontrahenterna tagit, giva dem den kyrkliga välsignelsen.
Kyrkans medverkan vid vigseln innefattar således, enligt den nu angivna
uppfattningen, icke något bedömande av det tillämnade äktenskapet
ur religiösa eller etiska synpunkter; det ankommer på kontrahenterna själva
att i sådant hänseende taga ståndpunkt till sitt äktenskap. Att kyrklig välsignelse
gives till den som begär den, utan att därvid hans värdighet att mottaga
denna närmare prövas, torde överensstämma med vedertagna principer
för kyrkans verksamhet; förhoppningen att den kyrkliga välsignelsen, oavsett
vad de yttre omständigheterna kunna utvisa, kan gagna honom torde
därvid anses avgörande.

Innan jag närmare behandlar innehållet i kommitténs förslag, vill jag
framhålla att kommittén såsom ett huvudskäl för lagändring anfört att
frågan om prästs vigselskyldighet skulle komma i ett annat läge, därest
frikyrkosamfund erhålla vigselrätt. Denna vigselrätt skulle nämligen icke
vara förenad med någon vigselskyldighet och de frikyrkliga vigselförrättarna
skulle därför kunna underlåta att viga frånskilda, medan präst i
svenska kyrkan icke äger vägra. Den jämförelse med frikyrkosamfunds
vigselrätt som kommittén sålunda gjort synes emellertid icke vara berättigad.
Frågan, i vilken utsträckning en frikyrkomedlem har rätt till vigsel
av en hos samfundet anställd funktionär, är en sida av medlemskapet i
detta samfund. Denna fråga bör icke, lika litet som medlemskapets innebörd
i andra hänseenden, regleras i lag utan ankomma på samfundets egna
bestämmelser. Svenska kyrkan däremot har en i lag reglerad ställning, och
därför bör också den vigselsskyldighet som åligger präst inom denna kyrka
vara angiven i lag; den kan icke såsom den frikyrklige vigselförrättarens
skyldigheter lämnas oreglerad.

En bestämmelse som har till syfte att befria präst från skyldighet att
viga frånskilda, eller vissa sådana, kan antingen gå ut på att den åsyftade
gruppen av trolovade helt uteslutes från att vigas kyrkligt eller, utan en
sådan principiell uteslutning från kyrklig vigsel, lämna prästen möjlighet
att från fall till fall bedöma, huruvida han vill medverka till den begärda
vigseln. Kommitténs förslag följer det senare av dessa alternativ och innehåller
att präst icke skall vara skyldig att viga, då någon av de trolovade
är frånskild och den andre maken i tidigare äktenskap lever. I motiveringen
till detta förslag utgår kommittén från att fall kunna inträffa, då kyrk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

lig vigsel av frånskild »uppenbart skadar kyrkans anseende och auktoritet
och står i strid mot hennes egen förkunnelse om äktenskapet». Förslaget
innebär icke att den kyrkliga vigseln skall vägras alla frånskilda. Vägran
anses motiverad endast i vissa fall, men kommittén finner det vara
omöjligt att i en lagbestämmelse formulera de skäl, som böra föranleda en
vägran att förrätta kyrklig vigsel, och har därför velat överlåta avgörandet
till den enskilde prästen.

Av ordalagen i den föreslagna lagbestämmelsen framgår endast att prästen
skulle äga en fri prövningsrätt i de angivna fallen. Han skulle alltså
äga frihet att, alltefter sin personliga inställning, antingen vägra att viga
alla frånskilda eller icke i något fall ställa sig avvisande till vigsel av frånskild.
Mellan dessa ytterlighetsståndpunkter skulle kunna finnas obegränsade
möjligheter att med större eller mindre konsekvens tillämpa en personlig
ståndpunkt, som tillåter vigsel av vissa frånskilda och avvisar andra.
Kommitténs motivering synes emellertid utvisa att det icke varit kommitténs
mening att giva den enskilde prästen en så stor frihet, utan att
dennes ställningstagande i det enskilda fallet skulle vara ett uttryck för
en mera allmänt vedertagen, ehuru icke i lag närmare angiven, kyrklig
uppfattning, enligt vilken den kyrkliga vigseln bör vägras vissa frånskilda,
men icke alla. I enlighet härmed skulle alltså varje präst vara skyldig att,
då någon av de trolovade är frånskild, ingå på ett bedömande av förhållandena
i det tidigare äktenskapet och taga ståndpunkt till om upplösningen
av detta äktenskap är förenlig med en kyrklig uppfattning om äktenskapet.

Mot en sådan bestämmelse som den av kommittén föreslagna kunna erinringar
göras, vare sig man tolkar denna på det ena eller andra av de nu
angivna sätten. Det kan icke gärna överlåtas åt varje enskild präst att endast
på grund av sin egen personliga mening avgöra, om han skall viga
frånskild. Men även om man utgår från att prästen vid sin prövning har att
tillämpa vissa allmänt vedertagna prövningsgrunder, måste det betecknas
som en allvarlig brist i den föreslagna bestämmelsen att dessa icke äro
ens antydda i lagen. En väsentlig invändning mot förslaget är även att detta
icke lämnar prästen någon anvisning, hur han skall få tillgång till en objektiv
och tillförlitlig kunskap om de faktiska förhållanden, på vilka prövningen
skall grundas. Härtill kommer att den prövning man sålunda vill
pålägga prästerskapet är synnerligen ömtålig. Den rör intima personliga
angelägenheter och prästen kan, just därför att han saknar en säker kunskap
om verkliga förhållandena, lätt göra de trolovade orätt. Enligt min mening
kan det icke vara riktigt att pålägga prästerna en sådan prövningsskyldighet,
som måste vålla dem allvarliga svårigheter och samvetskonflikter
och som kan leda till att de trolovade med orätt finna sitt tillämnade äktenskap
utpekat såsom oförenligt med en kristen uppfattning. En sådan lagstiftning
kan jag icke tillstyrka.

Det torde således icke vara möjligt att låta de trolovades rätt till kyrklig
vigsel vara beroende på en prövning i varje särskilt fall. Om en inskränkning
av denna rätt skall komma i fråga, måste den avse vissa, i lagen

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

noga angivna och i praktiken objektivt konstaterbara fall. En lösning, som
i och för sig tillfredsställer dessa krav, vore att samtliga frånskilda hänvisades
till den borgerliga vigselformen. Kommittén har ansett att en sådan
lösning icke bör komma i fråga, emedan det i åtskilliga fall skulle strida
mot den kristna kärleken att vägra de trolovade den kyrkliga vigseln. Enligt
min mening är detta ett starkt skäl mot en sådan lö&ning. Men även
ur andra synpunkter inställa sig betänkligheter mot att genombryta den
nu gällande grundsatsen om kontrahenternas rätt att välja mellan kyrklig
och borgerlig vigsel. Dessa former böra i princip vara jämställda. Vad som i
det ena fallet anses som ett otillbörligt äktenskap bör icke gärna godtagas
i det andra.

Vidare vill jag framhålla att de skäl som anförts för att vissa frånskilda
icke skulle få kyrklig vigsel, synas vara tillämpliga även i andra fall, då
det skulle kunna antagas att de trolovade ha en inställning till äktenskapet,
som är oförenlig med kyrklig uppfattning. Det skulle alltså kunna
göras gällande att även dessa fall skola utestängas från kyrklig vigsel. Ett
hävande av rätten till kyrklig vigsel i vissa fall, vare sig dessa begränsas
till frånskilda eller erhålla en vidare omfattning, måste dock förutsätta
att den borgerliga vigseln gives en starkare ställning, bl. a. genom att antalet
borgerliga vigselförrättare ökas, särskilt på landsbygden. Det är uppenbart
att, så länge den kyrkliga vigseln anlitas för så stor del av samtliga
giftermål som för närvarande sker, även äktenskap som kunna synas
mindre väl förenliga med kyrklig uppfattning ingås i denna form.

Slutligen vill jag anmärka att de krav på befrielse för präst att viga frånskild,
vilka tidigare framkommit, delvis utgått från att det för prästen
kändes stötande att, då någon av de trolovade var frånskild, uttala vissa
partier i vigselformuläret. Detta har emellertid omarbetats i den nya, år
1942 antagna kyrkohandboken, därvid denna synpunkt beaktats.

Om jordfästning in. in.

Kommittén.

I 1894 års lag om jordfästning, vilken ersatt äldre, i kyrkolagen upptagna
bestämmelser och därför endast avser sådana fall då den avlidne tillhörde
svenska kyrkan, stadgades ursprungligen att den avlidne skulle jordfästas
inom sex veckor från dödsfallet, om ej giltiga orsaker till längre uppskov
voro för handen. Jordfästningen skulle förrättas av präst i svenska kyrkan
enligt kyrkohandbokens föreskrifter. Detta ovillkorliga jordfästningstvång
har sedermera inskränkts genom lagändringar år 1926. Därvid bibehölls visserligen
kravet på kyrklig jordfästning såsom en huvudregel, men undantag
gjordes för att möjliggöra att den avlidne skulle kunna jordfästas i annan
ordning eller begravas utan någon religiös akt. Bestämmelserna härom innebära
att den avlidne skall begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning
i två fall, nämligen dels då den avlidne skriftligen förordnat därom och
dels då det begäres av den avlidnes närmaste anhöriga eller av dem, som

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

eljest stodo den avlidne nära; i sistnämnda fall dock ej, om den avlidne gjort
skriftligt förordnande av motsatt innebörd. Framställningen om att sådan begravning
må äga rum skall göras hos präst, som för kyrkoböckerna i den
församling där dödsfallet skall inskrivas.

Gällande bestämmelser innebära sålunda att prästen icke skall sakligt
pröva, om jordfästning i svenska kyrkans ordning bör förekomma eller ej.
Hans uppgift begränsar sig till en mera formell handläggning av ärendet;
lian skall, då fråga uppkommer om begravning utan jordfästning i kyrkans
ordning, tillse att det föreligger skriftligt förordnande från den avlidne eller
begäran av efterlevande som äro behöriga att göra sådan framställning. Det
har nämligen ansetts böra ankomma på de efterlevande att bestämma formen
för begravning, då den avlidne icke själv förordnat därom. Kunna de
anhöriga icke enas och framkomma därför stridiga önskemål, skall jordfästning
ske i svenska kyrkans ordning.

Kommittén anför att svårigheter visat sig vid tillämpningen av bestämmelserna.
Dessa bottna däri att prästen, då en framställning om begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning göres, icke kan veta om denna
kan komma att bestridas av annan som är lika nära eller närmare anhörig
till den avlidne. Stundom begäres därför en förklaring från andra anhöriga.
Därigenom motverkas syftet med bestämmelsen att icke endast anhöriga
utan även andra närstående skola kunna begära begravning utan jordfästning
i svenska kyrkans ordning.

Tillämpningssvårigheterna sammanhänga, enligt kommitténs mening, bl. a.
med att lagen formulerats så att i verkligheten de efterlevandes och framför
allt de anhörigas önskemål bli avgörande, även om dessa icke överensstämma
med den avlidnes vilja. Kommittén anser det sannolikt att ett
starkare hävdande av att den avlidnes önskan bör vara bestämmande för
begravningssättet — även om den avlidne ej skriftligen förordnat därom
— skulle föranleda att det mindre ofta bleve anledning till diskussion, huruvida
jordfästning i svenska kyrkans ordning skall ske eller icke. Om de
anhöriga ofta för egen del kunna ha olika önskningar beträffande jordfästning
och begravning, torde likväl mera sällan delade meningar kunna råda
om vad som med hänsyn till den avlidnes inställning kan vara rätta formen
för hans jordande.

På grund härav föreslår kommittén att — frånsett de fall då den avlidne
lämnat skriftligt förordnande — begravning utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning skall kunna begäras av anhörig eller av person, som eljest
stått den avlidne nära. Sökanden skall därvid förete skriftlig förklaring att
enligt hans mening sådan begravning icke skulle strida mot den avlidnes önskan
och framställningen skall bifallas, om icke annan anhörig eller närstående
inom skälig tid inkommer med förklaring av motsatt innehåll. Om
stridiga förklaringar avgivas, skall enligt kommitténs förslag prästen pröva
vad som kan antagas bäst överensstämma med den avlidnes önskan.

Kommittén yttrar alt vederbörligt hänsynstagande till den avlidnes vilja
visserligen skulle kunna anses fordra att, då framställning göres om begrav 7

Bihang till riksdagens protokoll Wöi. 1 sanil. .Yr 100.

Kungl. Mctj.ts proposition nr 100.

ning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, framställningen borde
stödjas av ett positivt vitsordande av dess överensstämmelse med den avlidnes
önskan. Att uppställa en dylik fordran finner kommittén emellertid
varken vara lämpligt eller erforderligt. Mången gång kan förhållandet vara
att den avlidne ej haft någon bestämd önskan i viss riktning. Men även om
så skulle vara fallet, kan säker kännedom därom saknas hos de efterlevande,
ehuru de ha goda anledningar antaga, att ett visst förfarande ej skulle
strida mot den avlidnes mening. Under sådana omständigheter skulle det
nämnda kravets upprätthållande kunna beröva de efterlevande det inflytande
på frågans avgörande, som i ett sådant läge bör tillkomma dem, eller påverka
dem till att avge förklaringar, som äro mera vittgående än de i grunden
vilja. Önskvärdheten av att, såvitt möjligt, förhindra meningsskiljaktigheter
rörande den avlidnes jordande torde enligt kommitténs uppfattning
dessutom tillräckligt tillgodoses, även om på förklaringen ej ställes större
anspråk än att dess syfte icke får strida mot den avlidnes önskan. Därigenom
vinnes också — framhåller kommittén — ett visst utrymme för de efterlevandes
egna önskningar, en synpunkt, som ej alldeles borde förbises,
ehuru den i detta sammanhang ej vore avgörande.

Kommittén anför alt den prövning som enligt förslaget skulle åligga präst,
därest mot varandra stridande förklaringar avgåves, kunde bli svår, men
menar att dylika fall icke skulle bli ofta förekommande. I valet mellan att
pålägga prästerna denna prövning eller att föreskriva att jordfästning i sådan
situation ovillkorligen skall ske i svenska kyrkans ordning, finner kommittén
det första alternativet vara att föredraga.

En annan fråga som kommittén behandlar är förutsättningen för jordfästning
i svenska kyrkans ordning av någon som icke tillhört kyrkan. Gällande
lag innehåller icke något härom. Sedan gammalt har emellertid ansetts
att präst väl icke är skyldig men dock oförhindrad att tillmötesgå en
begäran om jordfästning, då den avlidne icke tillhörde kyrkan. Vid 1926 års
lagändringar hade föreslagits en uttrycklig bestämmelse härom. Förslaget
avvisades emellertid av departementschefen, som ansåg att det icke förelåg
tillräckliga skäl att i 1894 års lag, som ej har avseende å kyrkan utomstående
avlidna, inblanda andra bestämmelser i ämnet.

Kommittén menar nu att denna fråga delvis kommit i ett nytt läge genom
den vidgade rätten att utträda ur kyrkan. Därför föreslår kommittén att ett
stadgande skall införas i 1894 års lag, enligt vilket avliden, som icke tillhörde
kyrkan, må kunna jordfästas i kyrkans ordning. Förutsättning är enligt
förslaget att det göres framställning av anhörig eller person, som stått
den avlidne nära, och att det kan antagas att sådan jordfästning icke skulle
strida mot den avlidnes önskan.

Slutligen behandlar kommittén även frågan om upplåtande av kyrka vid
begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Detta var den
främsta tvistefrågan, då 1926 års lagändringar tillkommo. I proposition till
1925 års riksdag och i riksdagens beslut samma år upptogs icke någon bestämmelse
i detta ämne. Men 1925 års kyrkomöte tillfogade ett stadgande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

enligt vilket kyrka icke skulle få upplåtas för dylik begravning. På grund
härav förelågo icke sammanstämmande beslut. Frågan upptogs på nytt i
proposition till 1926 års riksdag och därvid föreslogs bestämmelsen »och må
vid sådan begravning kyrka upplåtas, när särskilda skäl därtill äro». Lagrådet
hade emellertid gjort anmärkning mot denna formulering och förordat
uttryckssättet »men ej må vid sådan begravning kyrka upplåtas, med
mindre särskilda skäl därtill äro». Riksdagen antog stadgandet i den avfattning
lagrådet förordat och detta blev också lagens innehåll.

Kommittén anför att den funnit en modifiering av ordalagen i bestämmelsen
önskvärd. Enligt vad kommittén erfarit ha nämligen många präster
på grund av bestämmelsens negativa utformning känt sig förhindrade att
tillmötesgå framställningar om kyrkas upplåtande även i fall då det kunde
ha varit motiverat. Då samtidigt bestämmelsen av andra präster tolkas i en
väsentligt generösare anda, har stor olikhet i praxis uppkommit. Kommittén
framhåller vidare att kyrkans gudstjänstrum i princip bör vara reserverat
för kulthandlingar och endast i undantagsfall bör få upplåtas för andra
ändamål, men att det därvid på grund av kyrkans evangeliska väsen och
ekumeniska syftning icke bör förfaras alltför restriktivt.

På grund av dessa överväganden föreslår kommittén att bestämmelsen
skall erhålla den lydelsen att vid begravning utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning kyrka må kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro.

Yttrandena.

Av de remissinstanser, som yttrat sig om kommitténs förslag angående
jordfästning, ha de flesta icke haft något att erinra mot principen att
det skall ankomma på den avlidnes anhöriga och andra honom närstående
att bestämma, huruvida begravning skall ske utan jordfästning i
svenska kyrkans ordning. Denna ståndpunkt intages av bl. a. Svea hovrätt,
domkapitlen i Uppsala, Skara, Växjö och Luleå, teologiska och juridiska
fakulteterna i Uppsala samt Frikyrkliga samarbetskommittén.

Några remissinstanser anse däremot att medlem av svenska kyrkan icke
skall få begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, såvida han
ej själv förordnat därom. Sålunda menar Sveriges yngre prästers förbund
att, sedan fritt utträde ur kyrkan medgivits, medlemskap i denna kan anses
innebära att den avlidne föredragit kyrklig jordfästning framför begravning
i annan ordning. Den avlidnes rätt kunde trädas för nära, därest avgörandet
om begravningssättet skulle träffas av efterlevande, som hade
en annan uppfattning. Länsstyrelsen i Malmöhus län, domkapitlet i Linköping
och Allmänna svenska prästföreningen uttala sig i samma riktning.

Domkapitlet i Göteborg finner ifrågavarande lagstiftning om begravningssättet
helt överflödig efter införandet av rätt till fritt utträde ur kyrkan.
Därefter borde begravningens karaktär uteslutande vara beroende på den avlidnes
samfundstillhörigbet.

Beträffande den förklaring som enligt kommitténs förslag skall avgivas
vid framställning om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ord -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr J00.

ning yttrar domkapitlet i Uppsala att förklaringen bör innehålla att sådan
begravning överensstämmer med den avlidnes önskan — icke, såsom kommittén
föreslagit, att den ej skulle strida däremot. Domkapitlet anför att
om den avlidne icke uttryckt någon önskan det synes riktigast att anta att
han önskat jordfästning i sedvanlig kyrklig ordning. Samma mening uttalas
av teologiska och juridiska fakulteterna i Uppsala.

I några yttranden ha erinringar gjorts mot kommitténs förslag att präst
skall avgöra frågan om begravningssättet, när olika meningar yppats därom.
Domkapitlet i Uppsala framhåller att prästen vid avgörande av vad som kan
antagas bäst överensstämma med den avlidnes önskan lätt komme att betraktas
som part. Eftersom jordfästning i svenska kyrkans ordning är den
utan jämförelse vanligaste begravningsformen och därför väckei minst uppseende,
ifrågasätter domkapitlet huruvida icke begravning bör ske i denna
ordning, när olika meningar yppats angående begravningssättet. Domkapitlet
i Luleå finner det icke tillfredsställande eller ens alltid möjligt att
lägga avgörandet i prästens hand. Sveriges yngre prästers förbund framhåller
att en präst i en stor församling eller eu präst, som är nykommen
i en församling, icke kan äga den personkännedom, som är en nödvändig
förutsättning för ett dylikt avgörande.

Domkapitlen i Uppsala och Skara ha i huvudsak icke något att erinra mot
kommitténs förslag att person som icke tillhört svenska kyrkan må jordfästas
i kyrkans ordning efter framställning därom, såvida det kan antagas
att sådan jordfästning icke skulle strida mot den avlidnes önskan.

Juridiska fakulteten i Uppsala yttrar däremot att jordfästning i svenska
kyrkans ordning av den som ej tillhört kyrkan bör betraktas såsom ett
posthumt inträde i kyrkan och följaktligen äga rum allenast när anledning
föreligger till antagande att kyrklig begravning är i överensstämmelse med
den avlidnes önskan.

Domkapitlet i Växjö och Allmänna svenska prästföreningen förorda att
den som icke tillhört kyrkan skall få jordfästas i kyrkans ordning allenast
om särskilda skäl därtill äro.

I fråga om upplåtandet av kyrka för begravning utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning ha delade meningar kommit till uttryck. Några yttranden
ansluta sig till kommitténs förslag att bestämmelsen skall ha en positiv
formulering: att kyrka må kunna upplåtas om särskilda skäl därtill äro.
Andra åter förorda behållande av den nuvarande, negativa formuleringen:
att kyrka ej må upplåtas med mindre särskilda skäl därtill äro.

Svea hovrätt finner kommitténs skäl för en lagändring välgrundade men
ifrågasätter, huruvida av den föreslagna lagtexten framgår att kyrka skulle
få upplåtas i den vidgade omfattning, som kommittén avsett. Länsstyrelsen
i Jönköpings län anser att förslagets avfattning föranleder det antagandet,
att avslag på framställd begäran om kyrkas upplåtande för borgerlig begravning
avsetts skola vara det normala. Länsstyrelsen håller emellertid
före att så icke hör vara fallet. Med hänsyn härtill föreslår länsstyrelsen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

101

bestämmelsen får den lydelsen att kyrka må upplåtas vid begravning, därest
icke särskilda skäl däremot äro. Juridiska fakulteten i Lund förordar en
bestämmelse av ungefär samma lydelse.

Domkapitlet i Uppsala anser att den nuvarande bestämmelsen är mera
ändamålsenlig vid lagtillämpningen men medger att den genom sin negativa
karaktär på sina håll verkat irriterande. Domkapitlet motsätter sig därför
icke den föreslagna positiva formuleringen, dock endast under förutsättning
att ingen ändring i stadgandets sakliga innebörd däri inneslutes. Domkapitlen
i Strängnäs, Västerås, Luleå och Visby uttala i huvudsak samma
uppfattning.

I de yttranden, som avgivits av domkapitlen i Linköping, Lund, Göteborg
och Karlstad, teologiska fakulteten i Uppsala och Svenska pastoratens riksförbund,
avstyrkes den föreslagna formuleringen. Domkapitlet i Göteborg
anser att denna är vida mer ägnad att skapa osäkerhet i tillämpningen än
den nuvarande. Teologiska fakulteten i Uppsala anför att vad som framkommit
vid riksdagsbehandlingen av förevarande fråga under senare år icke
synes giva vid handen att gällande bestämmelse skulle vara olämplig eller
ha tillämpats på ett icke önskvärt sätt. Svenska pastoratens riksförbund befarar
att en vidgad rätt att använda kyrkorna för förrättningar av utomkyrklig
art skulle kunna medföra för kyrkomedlemmarna stötande intermezzon
i kyrkorna.

Några remissinstanser uttala sig för ett direkt förbud mot att kyrka upplåtes
för icke kristliga begravningar. Sålunda anför domkapitlet i Härnösand
att bestämmelsen om kyrkas upplåtande kan ställa vederbörande pastor i en
prekär situation, därest framställning göres om upplåtande för icke kristlig
begravning. Med anledning härav ifrågasätter domkapitlet, om icke ett förbud
mot upplåtande för sådan begravning skulle vara ett stöd för pastors
handlande. Juridiska fakulteten i Uppsala yttrar att en borgerlig begravning
i egentlig mening innebär en negation av och en protest mot kyrkans
bekännelse och att därför en kyrkas upplåtande för dylik begravning utgör
en kränkning av kyrkorummets helgd och för åtskilliga kyrkomedlemmar
framstår såsom förargelseväckade. Fakulteten anser därför att möjligheten
av kyrkas upplåtande för begravningsakter bör begränsas till kristliga begravningar.
Domkapitlen i Strängnäs och Västerås samt Sveriges yngre prästers
förbund ge uttryck åt samma uppfattning.

t en del yttranden förordas att fråga om kyrkas upplåtande skall kunna
hänskjutas till biskops avgörande. Domkapitlet i Härnösand anser att, om
förbud mot kyrkas upplåtande för icke kristlig begravning ej meddelas i
lagen, möjlighet till sådant hänskjutande bör finnas. Länsstyrelsen i Jönköpings
län och juridiska fakulteten i Lund föreslå att, om pastor vägrat
upplåta kyrka, frågan skall kunna underställas biskop eller domkapitel.

Departementschefen.

De former som iakttagas, då en död människa begraves, ha djupa rötter i
folkliga och religiösa föreställningar. I äldre tider ha väl begravningsforiner -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

na främst haft en magisk innebörd, som nu fallit i glömska eller i varje fall
saknar all betydelse för nutida människor. En nära anhörigs bortgång väcker
alltid känslor av allvar och en helt naturlig önskan att ordna den dödes
sista färd på ett värdigt och pietetsfullt sätt. Och härvid följas gamla, hävdvunna
former. Sedvänjorna på detta område upprätthållas därför av en mycket
stark tradition. Numera är, sedan år 1926, den kyrkliga jordfästningen
icke obligatorisk. Sådan jordfästning skall väl i regel förrättas, då den avlidne
tillhörde kyrkan, men möjlighet finnes att på särskild begäran få befrielse
från den kyrkliga jordfästningen. I praktiken begagnas denna möjlighet
till befrielse endast i ringa omfattning. Då befrielse begäres, torde det
i de flesta fall bero på att man önskar en frikyrklig jordfästning. Endast i
mera sällsynta undantagsfall torde jordfästning enligt någon bestämd, religiös
ritual underlåtas. Men även i sådana fall torde dock alltid, såsom en
ersättning för jordfästningen, något slag av högtidlig samling förekomma.

Värdiga och pietetsfulla begravningsformer bruka alltså iakttagas även
utan några lagbestämmelser därom. Att härutöver fordra också att begravning
skall ske i en bestämd, religiös form kan icke anses motiverat. Tvärtom
torde stadganden som i princip påbjuda kyrklig jordfästning icke stå i god
överensstämmelse med religionsfriheten, även om möjlighet till befrielse finnes.
Den kyrkliga jordfästningen bör, liksom andra religiösa handlingar,
finnas att tillgå för kyrkans medlemmar, men någon principiell skyldighet
att låta utföra denna bör icke föreligga.

Även under förarbetena till 1926 års lagändringar anfördes liknande synpunkter.
Sålunda framhölls i 1923 års betänkande, vilket ligger till grund
för lagändringarna, att kyrkans kulthandlingar icke borde påtvingas någon
utan endast bjudas dem som önska bli delaktiga därav och att det med utgångspunkt
därifrån kunde synas riktigast att jordfästning i kyrkans ordning
förekom endast när begäran därom blivit framställd (SOU 1923: 23
s. 33). Att likväl det principiella kravet på jordfästning i kyrkans ordning
bibehölls såsom huvudregel i lagen, berodde på att man önskade säkerställa
förverkligandet av den avlidnes vilja i fråga om jordfästning; det ansågs
nämligen kunna antagas såsom regel att denne önskat den kyrkliga jordfästningen.

Även enligt min mening bör den avlidnes vilja respekteras i fråga om
begravningens konfessionella karaktär. Det kan betraktas som ett led i den
enskilda människans religiösa frihet, att hon har möjlighet att under sin
livstid försäkra sig om att hennes begravning kommer att ske i överensstämmelse
med hennes religiösa övertygelse. Rättsreglerna böra alltså ha ett sådant
innehåll att, om den avlidne givit uttryck åt en önskan i detta hänseende,
denna i princip skall uppfyllas. Frågan, hur den avlidnes vilja skall kunna
sålunda säkerställas, sammanhänger emellertid med vad som i allmänhet
gäller om verkan av föreskrifter som den avlidne meddelat. Det torde därför
vara erforderligt att jag, innan jag närmare ingår på det nu föreliggande
spörsmålet, lämnar en redogörelse för vad som gäller i detta hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

103

I 1930 års lag om testamente och 1933 års lag om boutredning och arvskifte
finnas regler om verkan av föreskrifter som den avlidne meddelat rörande
sin egendom. Härom gäller i princip att den avlidnes förfoganden för
dödsfalls skull över sin egendom äro bindande, om de skett i form av testamente.
Med testamente avses ett förordnande som, på närmare angivet sätt,
upprättats skriftligen med vittnen; även ett muntligt förordnande eller en
egenhändigt skriven och undertecknad, men obevittnad handling kan i vissa
undantagsfall vara att anse som testamente. Den vanliga innebörden i testamente
är ett förfogande över egendom till förmån för viss person, testamentstagare.
Ett testamentariskt förordnande kan dock även bestå i en ändamålsbestämmelse,
varmed avses en på dödsboet eller på någon successionsberättigad
lagd skyldighet alt fullgöra en prestation med avseende å
kvarlåtenskapen eller någon del därav, utan att denna prestation motsvaras
av någon rätt för visst rättsubjekt. I fråga om en ändamålsbestämmelse
finnes alltså icke någon testamcntstagare. Såsom ändamålsbetämmelse
betraktas t. ex. en föreskrift om uppsättande av en gravvård. Även
andra föreskrifter än de nu angivna kunna vara att betrakta som testamente.
Tidigare har visserligen den uppfattningen kommit till uttryck inom
rättsvetenskapen att ett testamente icke kan avse annat än testators förmögenhet
och att andra föreskrifter, t. ex. om begravning, icke äro bindande.
I det betänkande som ligger till grund för testamentslagen har emellertid
lagberedningen anfört att testamente — utöver universella förordnanden,
legat och ändamålsbestämmelser — även kan avse ordningen för dödsboets
avveckling, kvarlåtenskapens fördelning eller över huvud verkställande av
den avlidnes yttersta vilja; beredningen uttalar att den icke ansett nödvändigt
och lämpligt att i lagtexten intaga någon uttömmande redogörelse för
vad ett testamente kan innehålla (SOU 1929: 22 s. 69). Det står alltså i viss
män Öppet, vilka förordnanden som enligt svensk rätt äro att anse som
testamenten.

Den närmare innebörden av att ett testamentariskt förordnande sålunda
betecknas som bindande är att detta i princip kan läggas till grund för
rättsliga åtgärder. Initiativ till sådana åtgärder betraktas dock i allmänhet
icke som en samhällsangelägenhet utan ankommer på den enskilde. För att
ändamålsbestämmelser i allmänhet skola iakttagas ha särskilda anordningar
vidtagits i lagen. Sålunda gäller att, om någon underlåter vad honom åligger
för att verkställa en ändamålsbestämmelse, talan därom kan föras vid
domstol av testators arvinge, evad han äger del i boet eller ej, efterlevande
make, arvinges avkomling, universell testamentstagare, så ock av boutredningsman
eller testamentsexekutör. Härigenom bar alltså en viss krets av
personer, vilken icke helt sammanfaller med dem som äga del i boet och
därför omhänderha dess förvaltning, erhållit möjlighet att i vissa fall ingripa
för att framtvinga ett genomförande av den avlidnes, i testamente uttryckta
vilja. Av betydelse för ett testamentes förverkligande är också att tcstator
kan förordna testamentsexekutör alt, i dödsbodelägarnas ställe, helt eller

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

delvis utföra boutredningen. Det kan i detta sammanhang framhållas att
testamentslagens bestämmelser om bevakning av testamente och om viss tid
för klandertalan endast avse testamentstagares rätt. De gälla icke ändamålsbestämmelse
eller annan föreskrift, som icke avser testamentstagare. Testamente
kan således, i de delar det innehåller sådana bestämmelser eller föreskrifter,
vara tillämpligt, ehuru det i fråga om förfogande över egendom
ännu icke är ståndande.

Om man nu, efter denna översikt över vad som i allmänhet gäller om
testamentariska förordnanden, återgår till det föreliggande spörsmålet rörande
verkan av föreskrifter om begravningens konfessionella karaktär, torde
det till eu början kunna fastslås att sådana föreskrifter icke kunna betraktas
som ändamålsbestämmelser. De hänföra sig nämligen icke till kvarlåtenskapen.
Såsom framgår av lagberedningens nyss återgivna yttrande
är det emellertid icke uteslutet att även vissa andra föreskrifter än förfoganden
över egendom följa reglerna om testamentariska förordnanden.
Praktiska skäl tala för att förordnande rörande begravningenss konfessionella
karaktär behandlas såsom testamentariska förordnanden. Det synes
nämligen i fråga om giltigheten knappast böra göras någon skillnad mellan
dessa förordnanden och andra föreskrifter rörande begravningen,
vilka innebära en disposition över egendom. Samma skäl som i allmänhet
tala för att testamente skall upprättas i viss form torde vara tillämpliga även
i fråga om de föreskrifter som nu avses. Dessa böra alltså anses bindande,
om de upprättats i form av testamente. Då innebörden av gällande bestämmelser
i detta hänseende kan anses tveksam, torde ett uttryckligt stadgande
böra införas i jordfästningslagen, såvitt angår frågan om jordfästning i
svenska kyrkans ordning.

Även då den avlidnes önskan beträffande begravningens konfessionella
karaktär kommit till uttryck på annat sätt än genom ett testamentariskt
förordnande, såsom då denne eljest efterlämnat något skriftligt förordnande
eller gjort något muntligt uttalande eller då det på grund av hans allmänna
inställning måste tagas för visst att han haft eu hestämd önskan i
sådant hänseende, bör den avlidnes vilja respekteras. I dylikt fall får det
ankomma på de efterlevande att uppfylla den avlidnes önskan.

Det kan råda en viss tvekan om vilka efterlevande som äro behöriga att
avgöra sådan fråga som nu avses. Några bestämmelser härom finnas icke;
vad jordfästningslagen innehåller i detta hänseende giver icke säker ledning.
Ej heller finnas bestämmelser om hur beslut skall åstadkommas, då de
efterlevande äro oense. Det kan icke antagas att reglerna om dödsboförvaltningen
i dylika hänseenden alltid äro tillämpliga. Sålunda måste anses t. ex.
att efterlevande make i regel är närmast att besluta därom, även om han
icke har del i kvarlåtenskapen. Några bestämda regler för hur beslut skall
fattas i frågor rörande begravningen och vilka som äro behöriga att deltaga
däri torde knappast kunna uppställas. Vad som ligger i sakens natur får
vara avgörande. Men å andra sidan böra icke några särbestämmelser gälla

105

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100.

rörande frågan om begravningens konfessionella karaktär. Beslut härom bör
ankomma på den som i övrigt ombesörjer begravningen, vare sig detta utföres
av de närmaste anhöriga, av någon som eljest stått den avlidne nära eller
av annan.

På grund av vad nu anförts torde de bestämmelser som nu finnas i jordfästningslagen
om särskild framställning till pastor rörande befrielse från
den kyrkliga jordfästningen böra upphävas.

Kommittén har även upptagit frågan om förutsättningarna för jordfästning
i svenska kyrkans ordning, då den avlidne icke tillhört kyrkan. Frågan
härom behandlades i samband med 1926 års ändringar i jordfästningslagen.
Någon uttrycklig bestämmelse ansågs då icke böra upptagas i lagen. Denna
fråga torde därefter icke ha kommit i något ändrat läge. Det lär även utan
någon särskild bestämmelse vara klart att präst är oförhindrad att förrätta
en sådan jordfästning. Ett stadgande av det innehåll kommittén föreslagit
synes kunna alltför mycket begränsa möjligheterna att förrätta en jordfästning
som kan anses motiverad, t. ex. då okänd, som omkommit på havet,
anträffas på svenskt område. Det bör liksom hittills kunna överlämnas åt
prästen att avgöra, om han vill förrätta jordfästning, då den avlidne icke
tillhörde kyrkan.

Vad slutligen angår frågan om upplåtande av kyrka för begravning, vid
vilken jordfästning icke förrättas i svenska kyrkans ordning, innebär kommitténs
förslag att det nu gällande stadgandet skulle erhålla en ändrad formulering.
I sak har det föreslagna stadgandet samma betydelse som det nu
gällande. Avgörande för om kyrkan skall få upplåtas är sålunda såväl enligt
nu gällande stadgande som enligt kommitténs förslag att pastor finner särskilda
skäl föreligga. Såsom kommittén anfört torde det dock vara lämpligare
och mindre ägnat att framkalla missförstånd, om denna regel uttryckes
i en positiv form. Ett stadgande härom avser naturligtvis, liksom
förut, endast frågan om kyrkans upplåtande för begravning i de fall lagen
åsyftar, och det har icke, vare sig direkt eller indirekt, något avseende på
upplåtelser av kyrka i andra fall. I vissa yttranden har föreslagits att en
särskild strängare bestämmelse skulle införas för sådana fall, då den tillämnade
begravningsakten icke skall följa någon bestämd religiös ritual. Ett
sådant förslag kan jag emellertid icke biträda; att betrakta en dylik begravningsakt
såsom en kränkning av kyrkorummet, även då den sker på
ett värdigt och allvarligt sätt, är uppenbart oriktigt. Däremot böra naturligtvis
förrättningar, som gå ut på ett förlöjligande av kyrkliga seder och
bruk eller eljest äro förargelseväckande, icke få förekomma i kyrka.

Frågan om rätten att överklaga beslut rörande upplåtelse av kyrka torde
icke böra upptagas i detta sammanhang; det torde vara tillräckligt att hänvisa
till vad som förekom härom vid 1950 års riksdag i anledning av motioner
angående bestämmelser om rätt att hos domkapitel överklaga pastors
beslut om kyrkors upplåtande. T första lagutskottets utlåtande över dessa

106

Kungl. Maj ris proposition nr 100.

motioner (uti. nr 16) anfördes bl. a. att de åsyftade besluten redan nu kunde
överklagas enligt de regler som gälla för administrativa besvär i allmänhet
samt att utskottet icke fann något omedelbart behov av lagstiftning
föreligga.

Om ordnar ocli kloster.

Kommittén.

De kloster som tidigare funnos i vårt land avvecklades i samband med
reformationen och det sista av dem, klostret i Vadstena, nedlades år 1595
efter beslut av riksdagen i Söderköping. Sedan dess ha kloster icke varit tilllåtna
i landet. Då en mera allmän frihet medgavs främmande trosbekännare
genom 1781 års kungörelse, stadgades sålunda att kloster icke finge
inrättas och munkar ej tillåtas, av vad religion och sekt de vara må. Den
nu gällande bestämmelsen härom i 1873 års förordning innehåller att munkeller
nunneorden eller kloster icke må i riket inrättas.

Rörande orsakerna till att klostren försvunno i vårt land i samband med
reformationen har kommittén anfört följande:

Vid Uppsala möte år 1593 blev den augsburgska trosbekännelsen antagen
som grundläggande bekännelse för den svenska kyrkan, och i denna förklarades
att munklöftena tillhörde de kyrkliga missbruk, vilka de evangelisklutherska
bekännarna avskaffat. Det är i detta sammanhang icke nödvändigt
att närmare ingå på den kritik, som med utgångspunkt i den evangelisk-lutherska
åskådningen riktades mot klosterväsendet. De missförhållanden,
som tidvis rått inom klostren, och den stora förmögenhetsanhopningen
inom ordnarna gav givetvis åt kritiken en särskild skärpa. De avgörande
invändningarna voro emellertid av principiell art, då klosterväsendet såsom
sådant ansags oförenligt med en sann kristen tro. Klosterväsendet uppfattades
nämligen såsom motiverat av tanken att den kristna fullkomligheten
blott kunde förverkligas i lydnad för de krav, som munk- och nunneordnarnas
medlemmar voro underkastade, vilken tanke innebar att livet
i samhällets vanliga ordning nedvärderades. Därjämte ansågs oåterkalleligheten
i de avlagda klosterlöftena strida mot den samvetsfrihet, som den
evengelisk-lutherska åskådningen på sitt sätt ville slå vakt om.

Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet ha i skrivelse
till kommittén hemställt att förbudet mot kloster och ordenssamfund
bär i riket måtte upphävas, liksom det bortfallit i andra länder där det
förut varit gällande. I skrivelsen har även framhållits bl. a. att, om förbudet
anses böra upprätthållas, det vore angeläget att innebörden av begreppen
kloster och ordenssamfund definieras i lagen, så att därav framgår
vilka katolska institutioner och sammanslutningar som få vara verksamma
i landet.

Kommittén har redogjort för innehållet i den kanoniska rätten rörande
ordnar och kloster, särskilt för att klargöra skillnaden mellan ordnar
och kongregationer. Härom anför kommittén följande:

107

Kungl. Muj.ts proposition nr 100.

Enligt uppgifter, som lämnats kommittén av apostoliske vikarien, finnas
i Sverige följande kongregationer — vilka bedriva skolverksamhet eller
socialt arbete, såsom sjukvård och fattigvård — representerade, nämligen
Elisabetsystrarna (sedan 1864), Josefsystrarna (sedan 1866), Birgittasystravna
(sedan 1923), de polska Mariasystrarna (sedan 1928), Dominikanersystrarna
och Skolsystrar av Vår Fru (sedan 1931) samt Salesianerfäderna
(sedan 1930). Vissa av dessa äro tertiarier (d. v. s. sällskap, vilkas medlemmar
utan att lämna sin borgerliga sysselsättning förklara sig vilja leva efter
vissa löften), men då de i Sverige verksamma tertiarierna ha liknande löften
som kongregationerna, äro de i praktiken likställda med dessa och deras
medlemmar ägna sig åt sina sammanslutningars verksamhet på samma sätt
som medlemmarna i de egentliga kongregationerna. Även medlemmar av ordenssamfund
i egentlig mening finnas här, ehuru i obetydligt antal, och äro
verksamma som församlingspräster. De bilda dock intet kloster.

Ordenssamfund äro i den kanoniska rätten definierade som av romerskkatolska
kyrkan erkända sammanslutningar av personer, tillhörande samma
kön, vilka genom offentliga löften förbinda sig till ett gemensamt liv
(vita communis), reglerat av en för sammanslutningen gällande konstitution
(regula, constitutio), i syfte att eftersträva kristlig fullkomlighet genom
tillämpandet av de evangeliska råden om fattigdom, kyskhet och lydnad.
Ordenssamfunden äro av två slag, egentliga ordnar och kongregationer,
vilka skilja sig från varandra genom arten av de löften, som fordras
för inträde, och de därmed förknippade villkoren för utträde. Den kanoniska
lagen skiljer mellan högtidliga löften (vota solemnia) och enkla löften
i vo ta simplieia). Skillnaden mellan dessa löften ligger icke i den större
eller mindre högtidligheten vid deras avgivande utan i det sätt på vilket
löftesgivaren bindes och i de rättsverkningar, som den kanoniska lagen
tillägger löftena.

Vota solemnia avgivas blott inom sådana sammanslutningar, som av påvestolen
erkänts såsom ordnar i egentlig mening, och de grundlägga ett
för båda parter i princip oupplösbart band 7nellan löftesgivaren och orden.
Enligt den kanoniska rätten är en handling, som företages i strid mot dessa
högtidliga löften, vilka anses såsom åt Gud givna, att betrakta som en nullitet.
Skulle exempelvis äktenskap ingås av en katolik, som genom vota solemnia
är bunden vid eu orden, är detta ur romersk-katolsk synpunkt ogiltigt.
Påvlig dispens är dock möjlig. Vota simplieia, avgivna vid upptagandet
i en kongregation, binda icke på samma sätt löftesgivaren. Mot dessa löften
stridande handlingar äro visserligen otillåtna men sakna icke därför giltighet.
Därest en medlem av en kongregation ingår äktenskap, är detta ett
brott mot kyrkans lag och kongregationens regler, men äktenskapet är därför
ingen nullitet. Dessa vota simplieia äro av två slag, i det att de inom
vissa kongregationer avgivas för viss tid (enkla tidsbegränsade löften),
medan de i andra gälla för hela livet (enkla eviga löften).

Som allmän regel gäller alltså att ordnarna, som alltid måste vara av
påven erkända, ha vota solemnia, medan kongregationerna, för vilka ett
pävligt erkännande icke är erforderligt men dock ofta föreligger, ha vota
simplieia, tidsbegränsade eller eviga. Att märka är dock att påven i vissa
fall kan tillägga vota simplieia samma verkan som vota solemnia. Så har
skett inom orden Jesu sällskap (jesuitorden). Å andra sidan kan en orden
erhålla påvligt tillstånd att blott använda vota simplieia. Så är förhållandet
l. ex. i en del kvinnoordnar i Frankrike, Belgien och Amerikas förenta
stater.

Medlemmarna av en orden eller en kongregation tillhöra vanligen ett bo -

108

Kuiujl. Mnj.ts proposition nr 100.

stumt kloster, men mun kun vuru kunden vid cn orden eller kongregation
även utun klostertillhörighet. Helt allmänt kan kloster (monasterium, domus)
sägas vara cn sluten, gemensam bostad för medlemmar av ett ordenssamfund,
i vilket vissa för ordenssamfundet gällande regler iakttagas. Kloster
i egentlig mening brukar en sådan inrättning icke kallas, såvida den
icke har minst tolv medlemmar. Dock är gränsen mellan kloster i egentlig
mening och en klosterliknande inrättning svår att draga. Den kanoniska
rätten bestämmer redan en inrättning med sex medlemmar (i de prästerliga
ordnarna fyra) som »domus formata», d. v. s. ett till kloster gestaltat eller
utvecklat »hem», i vilket ordenssamfundets regler iakttagas.

För att bliva upptagen i ett kloster fordras att först som novis undergå
en prövningstid av minst ett år, föregången av en förberedelsetid på sex
månader, benämnd postulat. För att antagas som novis fordras romerskkatolsk
trosbekännelse, en ålder av minst femton år och frivillighet i beslutet.
Innan någon inträder som novis i ett kvinnokloster med vota solemnia
måste överlämnandet av eller åtminstone det civilrättsliga säkerställandet
av en »hemgift» (dos) ske, vilken tillfaller orden (klostret) först vid vcderbörandes
död och återlämnas vid eventuellt utträde. Dock kan biskop
eller påven dispensera från denna bestämmelse om hemgift. I kloster med
vota simplicia kan en sådan hemgift avkrävas, men en i den kanoniska lagen
grundad skyldighet därtill föreligger icke.

Under novistiden och vid dess utgång finnes möjlighet till utträde ur
klostret, liksom detsamma givetvis har rätt att vägra novisen att avlägga
de löften, som fordras för att bli munk eller nunna. De löften, som avgivas
efter noyistidens utgång, ha karaktären av tidsbegränsade vota simplicia och
binda löftesgivaren vid klostret för en tid av tre år. Efter denna treårsperiods
utgång föreligger återigen möjlighet till utträde. I en del ordnar upprepas
denna treårsperiod två gånger. Först därefter följa eviga löften i de
egentliga ordnarna — deras vota solemnia äro alltid eviga — och i de kongregationer,
som ha enkla eviga löften. För att få avlägga tidsbegränsade löften
måste vederbörande vara minst sexton år. De eviga löftena förutsätta cn
ålder av minst tjuguett år.

Innan novisen avger sina löften skall förvaltningen av förmögenheten för
löftestiden överlämnas till tredje man, som novisen kan utse efter eget val.
Förut har omnämnts i vilka fall hemgift före inträdet i ett kvinnokloster
skall lämnas. I ordnarna måste man inom 60 dagar före de högtidliga löftenas
avgivande befria sig från sin förmögenhet. Enligt uppgift sker detla
genom testamente till förmån för vem det vara månde. Varje förvärv av
egendom därefter tillfaller klostret eller orden eller, beträffande tiggarordnarna,
påvestolen. I kongregationer med enkla löften kan den enskilde äga
och förvärva egendom. Han får dock icke utan medgivande av överordnad
göra ändring i ett före löftenas avgivande upprättat testamente eller under
livstiden avhända sig sin förmögenhet eller del därav. Vad han genom egen
verksamhet förvärvar tillfaller kongregationen. Dock kan, enligt uppgift,
överordnad tillåta annan användning.

I det föregående har även omnämnts löftenas verkningar med avseende
på äktenskap. Ytterligare må här anföras, alt vota solemnia upplösa elt
ingånget men cj genom äktenskaplig samlevnad fullbordat äktenskap (matrimonium
ratum sed non consummatum). Att ingå äktenskap, även civiläktenskap,
efter avläggandet av enkla eviga eller högtidliga löften medför
automatiskt uteslutning från kyrkans sakrament och övriga förmåner.

För att skydda kyslchetslöftet har klausuren införts, d. v. s. förbud för
utomstående att beträda kloster (utom kyrka, gäst- och samtalsrum) och,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

109

för klostermedlemmarna att lämna detsamma. Munk- och nunneordnarna
ha s. k. påvlig klausur, vilken för upphävande kräver påvlig dispens. Munkklostren
få ej beträdas av andra kvinnor än statsöverhuvudets gemål med
uppvaktning. Munkarna få ej utan tillåtelse av klostrets föreståndare lämna
klostret. För nunnekloster gäller, att ingen, oberoende av kön, utan påvligt
eller i vissa fall biskopligt tillstånd får beträda klausurområdet. Undantag
göres för visiterande biskop eller annan överordnad, statsöverhuvudet med
gemål och uppvaktning, kardinaler, biktfäder vid sjukdom och dödsfara,
läkare och hantverkare. Förutom i de i konstitutionerna angivna fallen eller
utan särskild påvlig dispens får ingen nunna lämna sitt kloster utom vid
yttersta fara. I kloster, tillhörande en kongregation med mindre sträng, s. k.
hiskoplig klausur, kan biskop, utöver i konstitutionerna angivna fall, lämna
dispens för tillträde till eller utträde ur klausurområdet.

Har ett tidsbegränsat löfte avlagts kan, såsom ovan nämnts, utträde ske,
men först när löftestiden gått till ända. Den som avlagt vota solemnia kan
endast av påven lösas från sina löften. I de kongregationer, som icke äro
rättsligen erkända av och underställda påvestolen, beviljas utträde av därtill
berättigad biskop. Utträde kan beviljas antingen för viss tid (indultum
exclaustrationis), i vilket fall löftesförpliktelserna förbli bestående, eller för
alltid (indultum saecularisationis).

För samtliga ordnar och flertalet kongregationer är påven överhuvud. Sin
makt utövar han i de flesta fall ej direkt utan genom biskopar och andra
kyrkliga myndigheter. Dock kunna såväl ordnar som kongregationer genom
s. k. exemtion direkt underställas den påvliga jurisdiktionen och därigenom
göras oberoende av de lokala kyrkliga myndigheterna. Medlemmar av ordnar
och kongregationer äro i kraft av lydnadslöftet skyldiga att lyda påven som
den högsta myndigheten. I detta sammanhang må framhållas, att påven samtidigt
är världslig suverän. Dock förklarar den kanoniska lagen, att medlemmarna
i ordenssamfund genom sina lydnadslöften icke förbundit sig till sådant
som kan strida mot den allmänna moralens eller statens rättmätiga
lagar.

Tydligen beror det förhållandet, att religiösa kongregationer och enskilda
munkar, tillhörande de egentliga ordnarna, tillåtits vara verksamma i Sverige,
på att tolkningen av förbudet i 1873 års förordning påverkats av den
kanoniska rättens definitioner av ordnar, kongregationer och kloster. Förbudet
torde i nuvarande läge betyda endast att kloster i egentlig mening
icke få inrättas.

Till jämförelse med förhållandena i Sverige kan nämnas, att i Schweiz —
där det ej är tillåtet att inrätta nya eller återställa en gång upphävda kloster
eller religiösa ordnar — begreppen kloster och orden av förbundsrådet givits
en definition, som starkt avviker från den kanoniska lagen, i det alt även
ordensliknande kongregationer betraktas som ordnar samt hus eller anstalt,
där en ordensregel iakttages, anses som kloster oavsett antalet medlemmar.

I Danmark saknas bestämmelser angående kloster och ordnar. Kloster ha
där inrättats. I norsk lag finnes endast förbud för jesuiter att vistas i riket.
Andra ordnar och kongregationer kunna därför vara verksamma i Norge och
ha frihet att anlägga kloster. I finsk lagstiftning förbjudes inrättandet av
munk- eller nunneorden och kloster. Viss hänsyn har emellertid måst tagas
till de grekisk-ortodoxa kloster, som sedan länge funnits i landet. Förbudet
bär därför i religionsfrihetslagen den It) november 1922 erhållit följande lydelse:
»Munk- eller nunneorden eller nytt kloster må ej inrättas och må
icke till medlemmar eller noviser i förut i landet befintligt kloster upptagas
andra än finska medborgare.» 1941 tillfogades eu bestämmelse, att förut i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

landet befintligt kloster icke må utan statsrådets tillstånd förflyttas till annan
ort i landet. Denna bestämmelse föranleddes av att genom krigshändelser
en förflyttning blivit nödvändig.

Kommittén framhåller att förbudet mot religiösa ordnar är av ganska formell
art. Då en strängare tolkning av detta förbud, vilken skulle hindra den
verksamhet som sedan lång tid tillbaka bedrives i vårt land av vissa romerskkatolska
kongregationer, icke kan förordas, anser kommittén att detta förbud
bör upphävas.

Beträffande förbudet mot kloster anför kommittén att detta gäller alla
kloster, vilken religion eller kristen kyrka de än tillhöra, men att man ej
har anledning att räkna med andra kloster än dem som tillhöra ordnar och
kongregationer inom den romersk-katolska kyrkan. Klosterväsendet utgör
ett väsentligt moment i denna kyrkas liv och den måste därför i klosterförbudet
se en inskränkning i sin religiösa frihet. Kommittén, som påpekar att
klostrens medlemmar ofta göra en allmännyttig insats, anför att, om religionsfrihetens
princip skall innebära icke blott rätt för den enskilde till fri
utövning av sin religion utan även möjlighet för ett trossamfund att för sina
medlemmar ordna de religiösa förhållandena på ett sätt som överensstämmer
med samfundets åskådning, klosterförbudet i dess nuvarande ovillkorliga
form bör upphävas. Emellertid vore det knappast ett religionsfrihetsintresse
att bereda möjlighet för inrättande i vårt land av kloster för utländska
medborgare av romersk-katolsk trosbekännelse. Kloster borde få inrättas
endast för de svenska romerska katolikernas behov och sålunda såsom medlemmar
ha i huvudsak endast svenska medborgare. Kommittén föreslår
därför att kloster skall få inrättas endast med Kungl. Maj :ts tillstånd och på
de villkor som därvid föreskrivas. Innehållet i dessa villkor kan icke generellt
angivas. De böra emellertid avse bl. a. att icke någon före fyllda 18 år
skall få upptagas i kloster eller avlägga klosterlöfte samt att sådana regler
för utträde ur kloster skola tillämpas att den som ångrat sitt klosterlöfte och
vill utträda ur klosterlivet skall kunna göra detta utan svårighet. Enligt förslaget
skall tillstånd att inrätta kloster kunna återkallas, när omständigheterna
det föranleda.

Om förhållandet mellan allmän lag och den kanoniska lagens bestämmelser
eller de särskilda klosterreglerna anför kommittén följande:

Bestämmelserna i den kanoniska lagen och de särskilda klostrens regler
om kommunikationen mellan kloster och yttervärld få naturligtvis tilllämpas
endast i den utsträckning de icke komma i strid med svensk lag och
samhällets intressen. Då tillstånd till inrättande av ett kloster gives, torde
därför böra angivas, att offentlig myndighet förbehålles den rätt till insyn
och kontroll, som kan anses erforderlig, liksom de institutioner i fostrande
och socialvårdande syfte, vilka kunna drivas av ordnar och kongregationer
med anknytning till visst kloster, måste vara underställda de regler, som
gälla för sådana institutioners verksamhet i allmänhet. Ej heller bör den
s. k. klausuren kunna hindra offentlig myndighet att träda i direkt kontakt
med dem som leva inom klostrets murar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Kommitténs ordförande, friherre Nordenskjöld, är skiljaktig och anser på
närmare angivna skäl (bet. s. 375—376) att tillstånd bör fordras icke endast
för kloster utan även för ordnar, kongregationer och därmed likartade religiösa
sammanslutningar samt att de i betänkandet särskilt nämnda villkoren,
nämligen att icke någon före viss ålder skulle få upptagas i kloster eller
avlägga klosterlöfte och att den som önskade utträda ur kloster skulle kunna
så göra, oberoende av den tid löftena avse och utan att hinder däremot resas,
böra inflyta i lagen och göras tillämpliga på samtliga här avsedda organisationer
och hos dem brukade löften.

Yttrandena.

I yttrande över kommitténs förslag angående ordnar och kloster ha domkapitlet
i Uppsala och teologiska fakulteten i Uppsala framhållit att termen
kloster behöver definieras i lagtexten för att förebygga ej avsedda tolkningar.
Enligt fakultetens mening böra bestämmelser om kloster tillämpas på varje
sluten, gemensam bostad för medlemmar av en orden eller en klosterkongregation,
varest medlemmarna efter avläggande av klosterlöften leva enligt en
gemensam regel.

Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet anföra att till—
ståndsförfarandet beträffande kloster icke är av behovet påkallat, utan att
inrättandet av kloster bör utan vidare kunna medgivas liksom i andra länder.
Vidare anföres i yttrandet bl. a. att kloster icke kan grundas utan utländsk
medverkan och att frågan om utlännings rätt att vistas i svenska
kloster är ett spörsmål som mera tillhör utlänningslagstiftningens än religionsfrihetslagstiftningens
område. Mot villkoret att ingen före 18 års ålder
skall få upptagas i kloster eller avlägga klosterlöfte göres ej någon erinran.
Det framhålles dock att detta villkor kan upptagas i lagen. I fråga om villkoret
rörande utträde ur kloster anföres att klosterlöftena äro konstitutiva
för klosterlivet och att de icke kunna enligt kanonisk rätt av löftesgivaren
utan vidare och helt ensidigt ryggas. En klostermedlem som önskar
utträda visas emellertid tillmötesgående, men överenskommelsen bör respekteras
så pass att tillfälle gives båda parterna att i vederbörlig ordning
befrias från sina förpliktelser. Vidare påpekas den ekonomiska osäkerhet
som skulle uppkomma för klostren, om Kungl. Maj :t när som helst kunde
återkalla meddelat tillstånd.

I övriga yttranden ha delade meningar kommit till uttryck. De flesta remissinstanserna
ansluta sig i huvudsak till den av kommitténs ordförande
uttalade särskilda meningen att tillstånd bör fordras icke endast för kloster
utan även för ordnar, kongregationer och därmed likartade religiösa sammanslutningar
samt att villkoren om ålder vid inträde och om reglerna för
utträde böra inflyta i lagen. Bland dessa instanser återfinnas Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings,
Malmöhus och Värmlands län, domkapitlen i Uppsala, Linköping,
Skara, Växjö, Lund, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm, juridiska fa -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kultetcn i Lund, Allmänna svenska prästföreningen och Frikyrkliga samarbetskommittén.
I några yttranden förordas eu högre ålder än den föreslagna,
18 år, för inträde i kloster eller avläggande av klosterlöfte. Sålunda
föreslå skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län att åldersgränsen
sättes till 21 år. Stockholms domkapitel anser att eviga löften ej
höra 1a avgivas av den som är under 25 år. Domkapitlet i Uppsala uttalar
att det bör vara angivet i lagen att eviga löften enligt svensk rättsuppfattning
icke få anses obetingat giltiga för all framtid och att klostren äro
förbjudna att utan Kungl. Maj :ts medgivande mottaga större förmögenheter
genom donationer eller testamenten. Teologiska fakulteten i Uppsala framhåller
att de eviga löftena innebära att egendom som ordensmedlem erhåller
efter avgivande av sådant löfte skall tillfalla klostret och föreslår att
Kungl. Maj :t skall stipulera uttryckligt förbud mot avgivande av sådan
förhandsförbindelse. Fakulteten anför att det både från enskild och allmän
synpunkt ligger något icke helt tilltalande i tanken, att svenska millionförmögenheter
automatiskt på grund av antydda klosterföreskrift skulle
kunna övergå i klosters ägo.

Upphävande av det ovillkorliga klosterförbudet avstyrkes helt av överståthållarämbetct,
länsstyrelsen i Örebro län, Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
missionssällskapet Bibeltrogna vänner samt reservanter inom juridiska
fakulteten och större akademiska konsistoriet i Lund. Av överståthållarämbetet
framhålles att isoleringen i kloster och klostermedlemmarnas lydnadsplikt
hindra fritt meningsutbyte och att på grund därav medlemmarna icke
danas med sådan förmåga till självständigt tänkande som är förutsättningen
för en utvecklad demokrati. Överståthållarämbetet befarar vidare att Kungl.
Maj :ts tillståndsprövning skulle medföra slitningar i förhållande till främmande
religionsbekännares kyrkliga myndigheter. Länsstyrelsen i Örebro län
och Evangeliska fosterlandsstiftelsen anse att klosterväsendet ej är förenligt
med religionsfrihetens idé. Missionssällskapet Bibeltrogna vänner yttrar
att klostren skulle bli högborgar för romersk-katolsk agitation. Reservanterna
i juridiska fakulteten i Lund framhålla att i Schweiz, där man har ett
rikhaltigare material för bedömande av klosterfrågan än i vårt land, nya
kloster ej må inrättas och en gång nedlagda ej må återställas.

Juridiska fakulteten i Uppsala erinrar om att gällande bestämmelser ej
utgöra hinder för ordensmedlemmar att här i Sverige vara verksamma och
föra ett gemensamt liv utan endast ett hinder för den rättsliga avspärrningen
från samhället. Fakulteten ifrågasätter därför om klosterförbudets
upphävande kan betraktas som ett grundat religionsfrihetskrav. Att Kungl.
Maj :t skulle giva tillstånd till inrättande av kloster harmonierade illa med
2 § regeringsformen. Det vore ur den rena evangeliska lärans synpunkt
omöjligt att göra dylikt tillstånd beroende av en beliovsprövning. Enligt
fakultetens mening bör kloster av lagstiftningen antingen tillåtas eller förbjudas.
Den kanoniska rättens bestämmelser angående ordnar och kloster
kunde icke förlikas med den fria utträdesprincip, på vilken kommittéförslaget
bygger. Fakulteten uttalar slutligen att de nuvarande förbuden synas

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

vara så djupt grundade i svensk rättsuppfattning att det kan ifrågasättas,
om det är välbetänkt att så att säga till hälften upphäva dem.

Departementschefen.

Avskaffandet av klostren i vårt land i samband med reformationen torde,
såsom kommittén framhåller, väsentligen ha berott på att dessa ansågos
oförenliga med den evangelisk-lutherska läran. Klosterväsendet bygger nämligen
på tanken att den enskilda människan lättare kan vinna religiös fullkomning
genom att draga sig tillbaka från umgänget med andra människor
i samhället och rätta sin livsföring efter bestämda regler. Den protestantiska
uppfattningen var däremot, enligt den augsburgska bekännelsen, att
den kristliga fullkomligheten, som bestod i gudsfruktan och tro, ej främjades
av ett övergivande av de borgerliga uppgifterna och att klosterlöften vore
onyttiga och stridande mot evangeliet.

På sådana överväganden, vilka alltså innebära en värdering av klosterlivet
ur religiösa synpunkter, kan något förbud mot kloster icke grundas.
Ett sådant religiöst motiverat förbud förutsätter nämligen att endast den
evangelisk-lutherska läran är tillåten i landet, och denna förutsättning består
icke längre. Tvärtom torde hänsyn till religionsfriheten medföra att
klosterverksamhet bör tillåtas, därest icke ur andra synpunkter tillräckligt
starka skäl kunna anföras för bibehållandet av ett förbud. Främst kommer
härvid i fråga att undersöka, i vad mån ett klosterväsen är förenligt med
kravet på personlig frihet för den enskilde medborgaren och med de grundsatser
i övrigt, som äro bestämmande för gestaltningen av vårt nutida samhälle.

Ett visst band på den enskildes frihet skapas redan genom att denne avlägger
löften att följa vissa levnadsregler. Betänkligheter mot en verksamhet
som bygger på löften torde dock uppkomma, endast om dessa medföra
att löftesgivarens frihet mera väsentligt inskränkes. En sådan verkan av
löftena kan tydligen i första hand föreligga, om löftesgivaren genom sitt
löfte blir oförmögen att företaga vissa rättshandlingar. Det är av vikt att
undersöka, hur härmed förhåller sig.

I den kanoniska lagen och i vissa katolska länders borgerliga lagstiftning
finnas bestämmelser om civilrättslig verkan av klosterlöften. Sålunda kan
t. ex. ett fattigdomslöfte medföra att den som avlagt detta blir oförmögen
att förvärva egendom eller att disponera över vad han äger, och ett kyskhetslöfte
kan utgöra äktenskapshinder. Svensk rätt erkänner i allmänhet
icke några sådana verkningar av ett klosterlöfte. Då svensk lag är tillämplig
saknar ett dylikt löfte för närvarande betydelse. Det kan emellertid
förekomma att, på grund av våra internationellt privaträttsliga regler, en
rättslig fråga skall i vårt land avgöras enligt utländsk lag, och därigenom
öppnas en möjlighet att klosterlöfte kan erhålla en viss verkan även i vårt
land. Även i sådana fall kan dock tillämpningen av den främmande lagens
bestämmelser vara begränsad av hänsyn till den svenska rättsordningen.
Sålunda gäller t. ex. enligt 1937 års lag om internationella rättsförhållanden

8 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 100.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

rörande dödsbon att frågan, huruvida någon överhuvud äger behörighet att
taga arv eller testamente, skall prövas enligt lagen i det land, i vilket han
är medborgare, men att bestämmelse i utländsk lag, som uppenbarligen
är oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket, icke må här vinna
tillämpning. Internationella rättsförhållanden rörande äktenskap regleras
bl. a. av 1904 års lag i detta ämne och enligt denna lag skall i allmänhet
talan om återgång av äktenskap mellan utländska undersåtar prövas enligt
lagen i den stat, som makarna tillhörde vid äktenskapets ingående. Ett i
den utländska lagen upptaget äktenskapsförbud, som grundar sig på prästerligt
kall eller på löfte att förbliva ogift, får dock icke i något fall föranleda
återgång av äktenskap här i riket. Även då det gäller att avgöra, huruvida
utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet,
äger rätt att ingå äktenskapet, skall frågan i allmänhet prövas enligt lagen
i den stat han tillhör. För sådant fall finnes dock icke något motsvarande
undantag, som utesluter tillämpningen av äktenskapshinder på grund av
klosterlöfte.

Den ståndpunkt svensk rätt sålunda intager till frågan om klosterlöftes
civilrättsliga verkan har emellertid icke något omedelbart samband med
förbudet att här i riket upprätta kloster eller religiös orden. Ett hävande av
detta förbud kan tydligen ske, utan att det rättsliga bedömandet av klosterlöfte
ändras. Några särskilda lagregler, varigenom klosterlöfte tillerkännes
civilrättslig verkan, anser jag icke kunna komma i fråga. Det kan sålunda
enligt min mening icke anses motiverat att, även om klosterförbudet häves,
göra några speciella inskränkningar i den förmåga att besitta egendom
eller disponera däröver, som tillkommer varje människa, eller att uppställa
några äktenskapshinder, grundade på löfte att icke ingå äktenskap.

Även i andra sammanhang torde ett klosterlöfte sakna rättslig betydelse
i vårt land. Ett sådant löfte innebär väl att den som avgiver detta frivilligt
underkastar sig de frihetsinskränkningar som vistelsen i kloster medför.
Endast så länge han vidhåller sitt löfte kan han dock anses samtycka till
sådana inskränkningar i sin frihet; klosterlöftet medför icke någon begränsning
av det skydd för den personliga friheten som följer av strafflagen och
den därpå grundade rättsskipningen. Uppenbarligen föreligger icke, även
om en klosterverksamhet skulle tillåtas i landet, någon anledning att i
fråga om detta personliga rättsskydd göra någon skillnad mellan klostermedlem
och annan medborgare. Såsom närmare utvecklas i kommitténs
redogörelse för romersk-katolska bestämmelser om kloster kan ett sådant
äga ett klausurområde, vilket icke får beträdas av utomstående. Bestämmelserna
härom ha till syfte att, genom klostermedlemmarnas avskiljande
från yttervärlden, giva stöd åt klosterlöftena. Det torde emellertid icke kunna
komma i fråga att i vårt land införa några särskilda bestämmelser som,
utöver vad som gäller om hemfrid, avse att skydda ett klosters klausurområde.

Av vad nu anförts framgår att, om en klosterverksamhet skulle tillåtas i
vårt land, denna skulle komma att vara underkastad redan gällande, all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

115

männa lagbestämmelser, som äro ägnade att i viktiga hänseenden skydda
den enskildes frihet. Då sålunda klostermedlemmen skulle åtnjuta samma
rättsskydd som varje annan medborgare, synes knappast omsorgen om enskilds
personliga frihet utgöra ett tillräckligt skäl för att bibehålla ett ovillkorligt
förbud mot en verksamhet, som bygger på religiösa löften.

Det bör emellertid också beaktas att kloster icke funnits här i landet sedan
århundraden tillbaka och att till följd härav klosterväsendet, med dess
speciella levnadsideal och dess avskildhet från yttervärlden, måste för våra
förhållanden framstå såsom en i flera hänseenden främmande företeelse.
Med hänsyn härtill torde en viss varsamhet få anses vara av omständigheterna
påkallad, då det gäller att åstadkomma en reformerad lagstiftning
på förevarande område. Om en mera begränsad klosterverksamhet tillätes,
lärer detta icke vara ägnat att ingiva betänklighet, men en helt okontrollerad
religiös verksamhet, som förutsätter avskildhet från yttervärlden, synes icke
böra möjliggöras.

På grund av vad nu anförts böra således kloster tillåtas, men endast i
sådana fall då Kungl. Maj :t efter prövning av omständigheterna lämnar
medgivande därtill och på de villkor Kungl. Maj :t föreskriver. Därest sådana
villkor åsidosättas eller verksamheten eljest bedrives på annat sätt än
som förutsattes vid tillståndets meddelande, torde det stå Kungl. Maj :t öppet
att återkalla tillståndet.

Kommittén har i sitt betänkande närmare utvecklat de synpunkter som,
enligt kommitténs mening, böra anläggas vid Kungl. Maj :ts prövning av
fråga om tillstånd att inrätta kloster. Av de därvid anförda spörsmålen torde
frågan om utlänningars vistelse i kloster inom landet kunna förbigås;
för utlänningskontrollen finnas andra lagbestämmelser. Den av kommittén
behandlade frågan om minimiålder för inträde i kloster anser jag däremot
vara av stor vikt. Kommittén föreslår att såsom villkor för upprättande av
kloster bör föreskrivas att ingen i ålder under aderton år må upptagas i
kloster eller avlägga löften. I vissa yttranden förordas i detta hänseende
en högre ålder. Enligt min mening böra kloster vara avsedda för mera mogna
människor, som äro i stånd att självständigt bedöma, huruvida de ha erforderliga
förutsättningar att finna sig till rätta med denna livsform. Det bör
däremot icke förekomma att omogna ungdomar indragas däri och kanske
endast genom exemplets makt förmås att avlägga löften, som senare kunna
vålla dem samvetssvårigheter. Därför synes det motiverat att kräva en högre
minimiålder än kommittén föreslagit. Lämpligen bör det, såsom villkor för
tillstånd att anlägga kloster, föreskrivas att den som inträder i kloster skall
ha uppnått 21 års ålder och att icke någon, innan han fyllt 25 år, får avlägga
löften som icke äro tidsbegränsade.

Vad slutligen angår frågan om möjligheterna för den som ångrar ett avlagt
löfte att vinna befrielse från detta, följer av den lagstiftning som nu behandlas
att han alltid är berättigad att utträda ur sitt trossamfund, varigenom
han kan befria sig från sina förpliktelser gentemot samfundet och dess
klosterinstitutioner. Huruvida han skall äga att, utan sådant utträde, från -

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

falla sitt löfte, är en fråga om skyldighet för trossamfundet att bibehålla
honom vid hans rättigheter såsom medlem, ehuru han icke uppfyllt sina
åtaganden mot samfundet. I detta hänseende torde några föreskrifter icke
kunna meddelas. Den som avlagt ett löfte och ångrar detta men likväl vill
även i fortsättningen tillhöra sitt trossamfund, får finna sig i att begära
befrielse från löftet i den ordning som gäller enligt samfundets egna bestämmelser.
Emellertid bör vid Kungl. Maj:ts prövning av ärende om tillstånd
att inrätta kloster eller om återkallelse av sådant tillstånd avseende
fästas vid bestämmelser som samfundet har om sådan befrielse och den behandling
framställningar om befrielse bruka röna hos överordnade myndigheter
inom samfundet.

Då sålunda enligt min mening Kungl. Maj :ts tillstånd bör krävas för anläggande
av egentliga kloster men icke för andra religiösa institutioner, torde
det vara av vikt att jag närmare utvecklar vad jag åsyftat med begreppet
kloster. Redan av det föregående framgår att därmed avsetts en institution,
vars medlemmar avlägga löften att iakttaga bestämda levnadsregler.
Vidare förutsättes att medlemmarna leva tillsammans i avskildhet från yttervärlden.
En institution, som icl^e uppfyller detta krav, t. ex. ett gemensamt
hem för personer som ägna sig åt församlingsarbete, sjukvård eller dylik
verksamhet bland andra människor, är således icke något kloster. I begreppet
kloster måste dessutom inläggas att fråga är om en institution av en
viss storlek. De skäl jag i det föregående anfört för en kontroll över klosterverksamheten
gälla huvudsakligen endast då fråga är om en institution med
ett större antal medlemmar. Enligt den kanoniska lagen fordras sex medlemmar
för att en ordnad romersk-katolsk klosterinrättning, ett »domus formata»,
skall föreligga. Detta stadgande synes innehålla ett lämpligt mått att efterlikna,
även då det gäller att bestämma den minsta storleken av en inrättning,
som enligt svensk lag skall kunna betraktas såsom kloster. Huruvida
den organisation som upprättar eller driver inrättningen kallar sig orden
eller kongregation, torde i detta sammanhang vara utan betydelse.

Om de mosaiska församlingarna.

Kommittén.

Den första judiska bosättningen i vårt land skedde under 1770-talet, då
några judiska familjer inflyttade efter särskilt tillstånd och den mosaiska
församlingen i Stockholm grundades, snart följd av församlingar bl. a. i Göteborg,
Norrköping och Karlskrona. Ett särskilt reglemente utfärdades år 1782,
varigenom judarnas förhållanden i olika hänseenden närmare reglerades.
Detta reglemente innehöll att bosättningen fick ske endast i vissa angivna
städer samt upptog utförliga regler om den rätt att driva näring som skulle
tillkomma judarna. Beträffande deras rätt till religionsövning gällde att de
i varje stad, där de ägde slå sig ned, fingo inrätta en synagoga och hålla en
rabbin med erforderlig betjäning samt anordna en särskild begravningsplats.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Judarna fingo här i landet ingå giftermål blott med sina religionsförvanter
men ej med några andra. Över deras giftermål, födda och döda skulle årligen
till magistraten avlämnas tabeller enligt fastställt formulär. Alla arvstvister
skulle vid judarnas egen rabbinrätt och ej annorstädes upptagas och avgöras.
Skatt till stat och kommun erlade judarna efter samma grunder som borgerskapet.
Magistraten inlämnade till Konungens befallningshavande uppgifter
angående de enskilda judarnas rörelse och inkomster, varefter befallningshavanden,
sedan »judesällskapet» blivit hört, bestämde totalsumman, vilken
judarna sedan skulle fördela sinsemellan. Varje husfader eller husbonde ansvarade
för de sinas andelar.

Detta reglemente gällde till 1838, då det ersattes av en förordning angående
mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket. I denna
förordning stadgades att mosaiska trosbekännare, som fötts i Sverige eller
upptagits till svenska undersåtar, skulle åtnjuta samma rättigheter och skyldigheter
som andra svenska undersåtar. Vissa inskränkningar skulle dock
gälla. Mosaiska trosbekännare ägde icke utan Konungens tillstånd köpa fast
egendom å landet. Ej heller ägde de välja eller kalla präst eller kyrkobetjäning
inom de svenska församlingarna, vara ledamot i direktioner eller kommissioner,
som hade befattning med kyrkoärenden eller undervisningsverket,
eller deltaga i val till sådana befattningar eller i överläggningar och beslut
om dylika ämnen. De hade att själva underhålla sina fattiga utan att därför
åtnjuta lindring i fråga om bidrag till kommunens allmänna fattigvård.

På grund av det motstånd förordningen mötte utfärdades senare samma
år även en kungörelse angående förordningens tillämpning. Därigenom återtogs
den rätt till fri bosättning som förordningen inneburit; bosättning annorstädes
än i Stockholm, Göteborg, Norrköping eller Karlskrona skulle nämligen
kräva särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t och judar, som icke voro
svenska undersåtar utan endast tillsvidare vistades i riket, skulle få bo allenast
i någon av nämnda fyra städer.

Inskränkningarna i de svenska judarnas bosättningsfrihet och rätt att förvärva
fast egendom upphävdes år 1860. För utländska judar gällde alltjämt
att de fingo bosätta sig endast i vissa städer; denna föreskrift upphävdes
år 1873. Skyldigheten för judarna att själva underhålla sina fattiga upphörde
år 1899.

Samtidigt med utfärdandet av nyssnämnda förordning fastställde Kungl.
Maj :t även den 30 juni 1838 en ordning rörande vad mosaiska trosbekännare
hava att hädanefter iakttaga i avseende på utövningen av deras religion
och bestyret inom deras församling m. m. Av denna ordning framgår
att judar äro skyldiga att tillhöra mosaisk församling. Sålunda stadgas att,
om i stad finnas bosatta ett större antal personer, som bekänna sig till den
mosaiska trosläran, de skola utgöra särskild församling. Om antalet cj
är så stort att de lämpligen kunna utgöra egen församling, skola de tillhöra
närmaste mosaiska församling. Ordningen innehåller bestämmelser bl. a. om
tillsättande av vissa föreståndare för församlingen och föreståndarnas åligganden,
om årlig uttaxering inom församlingen genom särskilda deputerade

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

och om allmänna sammankomster med församlingens röstägande ledamöter.
Vidare stadgas att, om någon av församlingens ledamöter vägrar eller
avhåller sig från att erlägga påförda avgifter, föreståndarna äga att därtill
begära handräckning, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i landsorterna
hos magistraten i staden. Sådan avgift kan genast utmätas, så snart
den stöder sig på den av föreståndare och deputerade upprättade och av dem
underskrivna taxeringslängden. Även böter i ordningsmål kunna på föreståndarnas
anmälan exekutivt uttagas. Mosaisk trosbekännare från främmande
ort, som ett år uppehållit sig i stad där mosaisk församling finnes,
skall vara underkastad de avgifter till församlingen, som av deputerade
och föreståndare honom påföras.

I detta sammanhang må nämnas, att regeringsrätten år 1917 (RÅ 1917
ref. 7) förklarat avgift till Stockholms mosaiska församling utgöra utskyld,
för vilken avdrag vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt finge äga
rum. Numera har emellertid denna avdragsrätt upphört; regeringsrätten
har nämligen i ett mål år 1950 (RÅ 1950 ref. 7) funnit rätt till avdrag för
avgifter till mosaisk församling icke föreligga enligt nu gällande, år 1947
tillkomna förordning om statlig inkomstskatt.

Såsom ovan nämnts grundades de mosaiska församlingarna i Stockholm,
Göteborg, Norrköping och Karlskrona redan i slutet av 1700-talet, varjämte
vid nämnda tid bildades en mosaisk församling i Marstrand, vilken emellertid
i början av 1800-talet har upphört. Mosaiska församlingar ha sedermera
grundats, en i Malmö år 1873, en i Kalmar år 1888, en i Oskarshamn
år 1889, en i Växjö år 1901, en i Halmstad år 1902, en i Sundsvall år
1903 och en i Karlstad år 1919. Den mosaiska församlingen i Halmstad har
dock numera upplösts. Det sammanlagda antalet mosaiska församlingar i
riket skulle sålunda för närvarande utgöra tio. Enligt uppgift förekommer
icke någon församlingsverksamhet i Växjö och Oskarshamn. Antalet mosaiska
trosbekännare uppgick vid 1930 års folkräkning till 6 700 personer.
Av dessa bodde 3 400 i Stockholms stad, 900 i Göteborg och 500 i Malmö.
Till församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka utöver de nu
angivna räkna även ett antal personer i kringliggande delar av landet, hörde
sålunda flertalet av de svenska judarna. Övriga församlingar omfattade endast
mindre grupper. Det kan anmärkas att under krigsåren inkommit ett
antal judiska flyktingar, vilka ej räknas som medlemmar av församlingarna
förr än de förvärvat svenskt medborgarskap men likväl ha en viss anknytning
till församlingarna.

I april 1880 anhöllo föreståndarna för de mosaiska församlingarna i
Stockholm, Göteborg och Norrköping hos Kungl. Maj:t, att varje svensk
mosaisk församling i riket skulle vara berättigad att antaga sin särskilda
församlingsordning och underställa densamma Kungl. Maj :ts fastställelse.
För då befintlig mosaisk församling, som icke begagnade sig av denna rätt,
skulle 1838 års ordning fortfarande gälla. Med ansökningen åsyftades att
undanröja de hinder, som genom nämnda ordning ansågos möta för ordnandet
på ett tidsenligt sätt av de mosaiska församlingarnas inre angelägen -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

119

heter. Såsom ordningens största brist framhölls att den icke tydligt angåve,
vilka personer som skulle vara medlemmar av församlingen, i följd
varav säker ledning saknades för bedömande av personers behörighet att
taga del i församlingens angelägenheter, varjämte svårigheter uppstode vid
taxering, kyrkoböckers förande och föreskrivna statistiska uppgifters meddelande.
Vidare påpekades, att intet bestämt stadgande funnes angående rösträtt
i andra angelägenheter än dem som rörde val av elektorer för utseende
av föreståndare. Av ordningen framginge icke, hur den som ansåge sig förnärmad
av församlingens beslut skulle kunna vinna ändring hos högre myndighet.
Församlingsledamot hade ej heller tillerkänts besvärsrätt i avseende
å föreståndarnas och taxeringsmännens åtgärder. Då förhållandena inom
församlingarna icke voro så enahanda, att en församlingsordning passade för
dem alla, hade det synts sökandena lämpligast, att församlingarna bereddes
möjlighet att få sina angelägenheter ordnade efter varje församlings särskilda
behov. Genom beslut den 30 april 1880 fann Kungl. Maj :t att hinder
icke skulle möta att hos Kungl. Maj :t göra den framställning i det av sökandena
omförmälda syftet, vartill någon kunde finna sig föranlåten.

Särskilda församlingsordningar ha därefter av Kungl. Maj :t fastställts
för församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Karlstad och Norrköping.
För de övriga mosaiska församlingarna, nämligen de i Kalmar, Karlskrona,
Oskarshamn, Växjö och Sundsvall, har någon församlingsordning
icke fastställts och 1838 års ordning är sålunda fortfarande tillämplig på
dem. Om innehållet i dessa fastställda församlingsordningar må nämnas
följande. En allmän bestämmelse angående församlingarnas ändamål
finnes endast för församlingarna i Malmö och Norrköping. Enligt
denna har församlingen till ändamål »att vårda judisk religion samt
judiska traditioner och föreskrifter». Samtliga församlingsordningar innehålla
bestämmelser om medlemskapet i församlingen. Dessa
bestämmelser äro för alla de fem församlingarna till sitt sakliga innehåll
överensstämmande i så måtto, att medlem i församlingen är envar till mosaiska
trosbekännelsen (läran) hörande svensk medborgare, som är mantalsskriven
i den stad, där församlingen finnes, eller på annan svensk ort,
belägen närmare till denna stad än till någon av de övriga orter i Sverige,
där mosaisk församling finnes. Därjämte innehålla församlingsordningarna
för församlingarna i Göteborg, Norrköping och Karlstad ett tillägg, enligt
vilket medlemskap tillkommer även utländsk undersåte, som då församlingsordningen
trätt i kraft redan tillhör församlingen. Församlingens
beslutanderätt utövas i alla församlingarna — utom
Stockholmsförsamlingen —- vid församlingsstämma enligt i ordningen givna
föreskrifter. I Stockholm utövas församlingens beslutanderätt av församlingsf
ull mäktige, vilka skola vara 25 till antalet och väljas av församlingens
röstberättigade medlemmar. Församlingarnas medlemmar äro underkastade
beskattning enligt närmare bestämmelser i församlingsordningarna.
Skyldighet att betala avgifter till församlingarna i Malmö och
Norrköping har emellertid därutöver föreskrivits även för annan mosaisk

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

trosbekännare än församlingsmedlem. Sålunda stadgas att mosaisk trosbekännare,
som icke är medlem av församlingen och minst ett år varit bosatt
å svensk ort, belägen närmare Malmö (Norrköping) än någon av de
övriga orter i Sverige, där mosaisk församling finnes, skall vara underkastad
avgiftsplikt till församlingen. Bestämmelserna rörande u t s k y 1-ders påförande och erläggande äro i församlingsordningarna
något olika. I samtliga fall grunda de sig dock på en taxering, som
efter klagan kan omprövas. Dessutom stadgas att förfallna utskylder äro
utmätningsgilla, därest de stödja sig på laga kraftvunnen taxeringslängd,
underskriven av dem som deltagit i taxeringen, eller på längd, fastställd
och underskriven av dem som deltagit i prövningen av anmärkningar
över påförd taxering. Därjämte finnas i samtliga församlingsordningar
bestämmelser om besvär över församlingsstämmas (i
Stockholm församlingsfullmäktiges) beslut. Sådana besvär kunna grundas
på att beslutet kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar
på orättvis grund, att det icke i laga ordning tillkommit, att det står i
strid med allmän lag eller författning eller att det överskrider deras befogenhet,
som beslutet fattat. Besvären föras hos länsstyrelsen. I församlingsordningarna
för församlingarna i Malmö och Norrköping finnes en
bestämmelse rörande villkoren för ändring av församlingsordningen.
Det sägs sålunda att beslut om ändring av ordningen
ej är giltigt, med mindre det fattats å två på varandra följande församlingsstämmor
och å båda biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.
En sådan bestämmelse saknas däremot i de övriga församlingsordningarna.

Det kan anmärkas att högsta domstolen i ett år 1937 avgjort mål (NJA
1937:247) på talan av en person, som skriftligen till mosaisk församling
anmält att han utträdde ur församlingen och hade för avsikt att ingå i
statskyrkan, funnit att denne, vilken sedan födelsen varit medlem av församlingen,
icke övergått till kristet trossamfund och ej heller eljest visat
någon omständighet på grund varav hans medlemskap i församlingen upphört.
Av detta rättsfall torde sålunda framgå att det i allmänhet icke är
möjligt att utträda ur mosaisk församling på annat sätt än genom övergång
till kristet trossamfund, och härför torde dop anses nödvändigt.

Riksdagen har i skrivelse år 1938 (nr 323) hemställt att åtgärder måtte
vidtagas för att möjliggöra för svenska medborgare av judisk börd att
kunna utträda ur mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan. I
det utskottsutlåtande som låg till grund för skrivelsen anfördes bl. a. att
det, såvitt utskottet kunnat finna, förelåge den skillnaden mellan en medlems
av svenska kyrkan rätt till utträde ur denna kyrka och en medlems
av mosaisk församling rätt till utträde ur denna församling, att medlem
av svenska kyrkan endast behövde anmäla att han ämnade övergå till annat
erkänt kristet religionssamfund, medan däremot medlem av mosaisk
församling måste inträda i svenska kyrkan. Judarna intoge alltså i viss
mån en särställning. Det syntes utskottet önskligt, om full likställighet i
detta hänseende kunde åvägabringas mellan alla medborgare. Om och när

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

frågan om fritt utträde ur svenska kyrkan bleve reglerad, förutsatte utskottet,
att jämväl frågan om fritt utträde ur mosaisk församling samtidigt
ordnades på enahanda sätt.

Kommittén anför att gällande bestämmelser rörande de mosaiska församlingarna
äro annorlunda utformade än motsvarande föreskrifter i fråga
om de nuvarande erkända församlingarna av främmande kristna trosbekännare.
De senare ha icke såsom de mosaiska församlingarna några av
Kungl. Maj :t fastställda församlingsordningar. Medlemskapet i de mosaiska
församlingarna är grundat på tvångstillhörighet; någon rätt till utträde
finnes icke. Annorlunda förhåller det sig med övriga församlingar av främmande
trosbekännare. Stundom finnas här i församlingsordningen intagna
uttryckliga regler, enligt vilka medlem äger efter anmälan till församlingens
pastor utträda ur församlingen. Detta är exempelvis fallet enligt Metodistkyrkans
kyrkoordning. Å andra sidan förekommer att några särskilda
bestämmelser angående utträdet icke finnas intagna i församlingsordningen.
Ett exempel härpå är församlingsordningen för de romersk-katolska församlingarna
i Sverige, enligt vilken medlemmar i vederbörande församling
äro alla inom församlingens område bosatta katolska trosbekännare, oavsett
deras nationalitet. Emellertid erfordras enligt vad för kommittén uppgivits
för vinnande av utträde ur en katolsk församling i praktiken endast en engångsanmälan
till kyrkoherden i vederbörande katolska församling. Såvitt
kommittén kunnat finna, anses ej heller hos övriga nu erkända församlingar
av främmande trosbekännare hinder möta mot att utträde erhålles endast
efter anmälan.

En annan olikhet mellan de mosaiska församlingarna och övriga främmande
trosbekännares församlingar är, att de mosaiska församlingarna —
oavsett huruvida de ha en särskild församlingsordning eller 1838 års ordning
är å dem tillämplig — ha tillerkänts beskattningsrätt gentemot sina
medlemmar, och härmed är förenad rätt till indrivning genom de exekutiva
myndigheternas försorg. Andra främmande trosbekännares församlingar
ha däremot icke beskattningsrätt gentemot medlemmarna. De mosaiska
församlingarna kunna sålunda anses i högre grad än de övriga församlingarna
intaga en offentligrättslig ställning. För de mosaiska församlingarna
gällande föreskrifter i organisatoriskt hänseende äro för övrigt i
stor utsträckning likartade med motsvarande bestämmelser i kommunalförfattningarna.
Den nuvarande regleringen av de mosaiska församlingarnas
förhållanden kan, enligt kommitténs mening, sägas innebära, att dessa församlingar
i viss mån jämställts med kommuner.

Härefter anför kommittén att rätten till fritt utträde, om religionsfrihetens
krav skola tillgodoses, måste gälla även de mosaiska församlingarna.
Härav följer att det icke kan förmenas de ur församlingen utträdda att
bilda en egen församling och att således några inskränkningar i rätten att
bilda nya mosaiska församlingar icke kunna förekomma. Beträffande regleringen
av de mosaiska församlingarnas organisation och verksamhet anför
kommittén vidare alt 1838 års förordning angående mosaiska Irosbe -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kännares skyldigheter och rättigheter här i riket bör upphävas. Kommittén
finner det vara uppenbart att 1838 års ordning nu måste anses föråldrad
och att densamma under alla förhållanden bör upphävas, därvid dock
det spörsmålet inställer sig, om den bör ersättas med någon annan författning
eller om några särskilda anordningar eljest böra vidtagas med avseende
å de mosaiska församlingarna. Även de särskilda församlingsordningarna
innehålla enligt kommitténs mening bestämmelser som måste anses
föråldrade; i varje fall gäller detta andra församlingsordningar än Stockholmsförsamlingens.
Frågan, huruvida de mosaiska församlingarnas församlingsordningar
fortfarande böra vara underkastade Kungl. Maj :ts prövning
och fastställelse, har, enligt vad kommittén anför, nära sammanhang
med spörsmålet om dessa församlingars beskattningsrätt. Kommittén, som
närmare utvecklar sin ståndpunkt till denna fråga (bet. s. 250—253), finner
anledning saknas att bibehålla en särskild reglering av de mosaiska församlingarna.
Deras beskattningsrätt och rätten till indrivning av medlemmarna
påförda utskylder skola alltså enligt kommitténs förslag upphöra.
De mosaiska trosbekännarna bli, anför kommittén, likställda med andra
trosbekännare, och de mosaiska församlingarna komma att intaga samma
ställning som andra trosbekännares församlingar. Beträffande den närmare
innebörden härav anför kommittén följande:

De mosaiska församlingarna komma att äga full frihet vid avfattningen
av sina församlingsordningar, dock med iakttagande av bestämmelserna i
den föreslagna religionsfrihetslagen. Någon statlig fastställelse av dessa församlingsordningar
erfordras ej. Beträffande de församlingar, som för närvarande
ha en av Kungl. Maj :t fastställd församlingsordning, möter efter genomförandet
av kommitténs förslag intet hinder för att denna fortfarande
tillämpas, i den mån den icke innebär en offentligrättslig ställning för församlingen
eller är stridande mot religionsfrihetslagen. De församlingar,
som icke ha en egen församlingsordning utan tillämpa den i 1838 års ordning
intagna, torde kunna förväntas komma att beredas erforderligt rådrum
för antagande av en samfundsordning.

Enligt kommittéförslaget skola sålunda både 1838 års förordning och
1838 års ordning upphöra att gälla. Såsom en övergångsbestämmelse föreslås
dock att, beträffande sådan avgift till mosaisk församling som före lagens
ikraftträdande i vederbörlig ordning påförts, äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla.

Yttrandena.

Beträffande de överläggningar som under kommitténs arbete förekommit
med de mosaiska församlingarna och de önskemål dessa därvid framställt
vill jag hänvisa till betänkandet (s. 221—233).

I gemensamt yttrande över betänkandet ha de mosaiska församlingarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö förklarat sig dela kommitténs uppfattning
att någon särlagstiftning för de mosaiska församlingarna icke är påkallad.
Endast i några punkter ha församlingarna funnit anledning till erinran mot
kommitténs förslag. Sålunda anföra församlingarna bl. a. att enligt förslaget

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avgifter till mosaisk församling icke skulle ha karaktären av skatt och att
därför betalda sådana avgifter icke såsom hittills skulle få avdragas vid
taxering till statlig inkomstskatt. Församlingarna framhålla att denna förändring
skulle medföra en ökad ekonomisk belastning för församlingarnas
medlemmar och därmed också ökade svårigheter för församlingarna att uttaga
nödvändiga avgifter. Församlingarna hemställde därför att deras medlemmar
skulle få behålla denna avdragsrätt, såvitt avgifterna avsågo närmare
preciserade ändamål, motsvarande lokal kyrklig verksamhet. Därvid
förutsatte församlingarna att även andra särskilda trossamfund, som så
önskade, skulle kunna erhålla samma rätt under samma förutsättningar.

I det föregående har jag påpekat att regeringsrätten — efter det att församlingarna
avgivit detta yttrande — bedömt frågan, huruvida sådan avdragsrätt
gäller för närvarande, och därvid funnit att så icke är förhållandet.

Övriga yttranden ha i allmänhet icke berört frågan om de mosaiska församlingarnas
ställning. Tillstyrkanden av kommittéförslaget i denna del
förekomma dock i de yttranden som avgivits av statskontoret, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, juridiska fakulteten i Lund och Sveriges yngre
prästers förening. Däremot har juridiska fakulteten i Uppsala anfört att
olägenheterna av kommitténs förslag att upphäva de erkända kyrkosamfundens
offentligrättsliga ställning särskilt visade sig i fråga om de mosaiska
församlingarna. Dessa hade, framför allt de större, under hägnet av den
nuvarande ordningen i avsevärd omfattning kunnat bygga upp och vidmakthålla
församlingsinstitutioner samt åtaga sig därmed sammanhängande förpliktelser.
Redan ur rättssäkerhetssynpunkt syntes det sålunda påkallat att
ej väsentligen rubba församlingarnas ställning, i den mån detta icke föranleddes
av religionsfrihetskravet. Däremot borde det vara riktigt att begränsa
församlingarnas kompetens till religiösa ändamål. Ett anlitande av
beskattningsrätten för kulturella angelägenheter utan religiös natur skulle
ställa de mosaiska församlingarna i en särställning, som icke vore påkallad
av religionsfrihetsskäl, och borde därför icke vidare medgivas. Likställighet
med andra särskilda trossamfund borde vinnas därigenom att även dessa
finge beskattningsrätt. Fakulteten — som, i fråga om svenska kyrkans församlingar,
anfört att åtskilliga säkerligen med stöd av nuvarande bestämmelser
upptagit lån och iklätt sig andra förpliktelser för framtiden, från
vilka de icke kunna omedelbart frigöra sig, och att det följaktligen vore ett
välgrundat rättssäkerhetskrav, att de av staten erhålla en sådan ersättning,
att övergångstidens svårigheter utjämnas och församlingarna erhålla möjlighet
att anpassa sin ekonomi efter det förändrade lägets fordringar — har
ansett det följa av sig självt att motsvarande ersättningsrätt borde tillerkännas
de mosaiska församlingarna.

Departementschefen.

Bestämmelserna i 1838 års förordning angående mosaiska trosbckännares
skyldigheter och rättigheter här i riket avsågo att tillförsäkra de svenska ju -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

darna samma ställning som andra medborgare, dock med vissa angivna undantag.
Denna författning måste ses i belysning av att judarna tidigare, på
grund av det motstånd deras inflyttning mötte främst från representanter
för rådande skråväsen, fått intaga en särställning. Förordningen utgjorde ett
steg på vägen mot en friare uppfattning. Det kan ifrågasättas, om den icke
bör anses vara i huvudsak upphävd redan genom införandet år 1858 av ett
stadgande i regeringsformen om naturaliserad utlännings rättigheter och förmåner
(28 § 2 mom., se numera 33 §). I varje fall är den nu föråldrad. Numera
råder den uppfattningen att samhälleliga rättigheter och skyldigheter,
i den mån de icke skola tillkomma envar, kunna anknyta till medborgarskap
men icke till någon annan omständighet, såsom trosbekännelse. Vilka som ha
medborgarskap beror av särskild lagstiftning. De i förordningen angivna
undantagen från vanlig medborgerlig ställning, vilka skulle gälla för judarna,
äro antingen för länge sedan upphävda eller, såvitt angår inflytande på
kyrkliga ärenden och undervisning, reglerade i annan ordning och från en
vidare utgångspunkt. Förordningen saknar således betydelse och torde
böra upphävas.

De mosaiska församlingarna intaga, i jämförelse med andra religiösa
samfund, en särställning; de ha en av Kungl. Maj :t fastställd organisation.
Bestämmelserna härom innebära bl. a. följande. Medlemskapet i församlingarna
bygger på tvångstillhörighet. Församlingarna äga beskatta sina
medlemmar och få dessa skatter indrivna på samma sätt som gäller om
allmänna skatter. Några av församlingarna ha även berättigats att uttaga
avgifter av andra än sina medlemmar. Församlingarnas verksamhet är såtillvida
ställd under statsuppsikt att vissa församlingsbeslut kunna överklagas
hos statlig myndighet, i likhet med vad som enligt kommunallagarna
gäller om kommunala beslut. Församlingarna kunna således betecknas som
ett slags specialkommuner.

Uppenbart är att denna organisation icke kan bibehållas oförändrad.
Tvångsanslutningen är icke förenlig med religionsfrihet; medlemmarna
måste beredas frihet att träda ut ur församlingarna. Kommitténs förslag
innebär emellertid en mera genomgripande ändring än vad som sålunda
betingas av religionsfriheten. Förslaget går ut på att helt upphäva de mosaiska
församlingarnas reglerade, och därigenom också auktoriserade, karaktär.

I det föregående har jag utvecklat skälen för att jag icke velat föreslå
någon närmare reglering av religiösa organisationer i allmänhet. Dessa
skäl gälla också de mosaiska församlingarna. Det är icke sakligt motiverat
att dessa skola intaga någon särställning. Att likväl en viss tvekan kan inställa
sig, då det gäller att upphäva de nuvarande bestämmelserna om mosaiska
församlingar, beror på att förslaget i fråga om dem innebär en större
förändring än beträffande något annat trossamfund, svenska kyrkan icke
undantagen. Praktiskt sett torde dock härvid tvångstillhörighetens upphörande
ha den största betydelsen. Övriga ändringar torde, ehuru principiellt
väsentliga, icke praktiskt spela lika stor roll. Skatteindrivning genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

125

offentlig myndighet torde utan någon större svårighet kunna ersättas av en
enskild indrivningsverksamhet, för vilken andra rättsliga åtgärder, bl. a.
betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen, kunna i sista hand anlitas.
Av större vikt är måhända att upphävandet av församlingarnas auktoriserade
ställning kunde tänkas bidraga till ett sönderfall i olika grupper och
åsiktsriktningar. Liksom inom andra religiösa rörelser måste också i judendomen
finnas både splittrande och enande krafter. Mot en splittring är väl
tvångstillhörighet, åtminstone till det yttre, ett verksamt medel, men det är
säkerligen en överskattning av den statliga regleringens betydelse, om man
menar att denna, även utan tvångstillhörighet, skulle ha någon avgörande
betydelse i detta sammanhang. Andra krafter, som bero av religiösa föreställningar
och av känslan för solidaritet och nedärvda traditioner, torde
vara de bestämmande. Det synes alltså icke vara tillräckligt motiverat att,
ens såsom en övergång, bibehålla någon del av den statliga regleringen av de
mosaiska församlingarna.

På grund av vad nu sagts torde alltså vad som gäller om skyldighet att
tillhöra mosaisk församling, om förpliktelse för annan än medlem att betala
avgift till sådan församling, om utmätning för utskylder eller böter
och om besvär över församlingsstämmas eller församlingsfullmäktiges beslut
böra upphöra att gälla. Att församlingen vid övergången från en statligt
reglerad samfällighet till en fri sammanslutning behåller sin identitet
torde böra komma till uttryck däri att församlingsordningarna samt, för de
församlingar som icke ha särskilda sådana, tillämpliga delar av 1838 års
ordning förklaras skola alltjämt gälla till dess församlingarna själva antaga
nya bestämmelser. Härigenom äro alltså församlingarna oförhindrade av
den tidigare fastställelsen att ändra sin organisation, och någon fastställelse
av de bestämmelser som antagas härom kommer icke i fråga, övergången
från ett medlemskap, som bygger på tvång, till ett fritt föreningsrättsligt
medlemskap måste uppenbarligen, om samtidigt församlingarna
skola bestå, ske på det sättet att medlemmarna själva få taga initiativ till
utträde. De böra alltså anses såsom medlemmar till dess medlemskapet
härigenom eller annorledes upphör. Vid övergången torde i övrigt böra gälla
att utskylder eller avgifter till mosaisk församling, vilka dessförinnan påförts
någon och som förfalla till betalning inom det närmaste året, skola
följa äldre bestämmelser, både i fråga om betalningsskyldighet och möjlighet
till indrivning.

De bestämmelser, för vilkas innehåll jag nu redogjort, torde såsom innebärande
ändring i nu gällande administrativa stadganden böra utfärdas
i administrativ ordning. De torde likväl vara av den vikt för ett allsidigt
bedömande av de mosaiska församlingarnas ställning och av dennas förhållande
till religionsfriheten att ett förslag till kungörelse i ämnet lämpligen
bör föreläggas riksdagen för yttrande.

I det utlåtande som avgivits av de mosaiska församlingarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö ha dessa upptagit frågan om rätt till avdrag för erlagda
församlingsavgifter vid taxering till statlig inkomstskatt. Denna fråga,

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

som avser tillämpningen av bestämmelser i 1947 års förordning om statlig
inkomstskatt, är emellertid helt fristående från de spörsmål som jag nu
behandlat, och den torde icke böra upptagas i detta sammanhang.

Övriga frågor.

Kommittén har i sitt betänkande utförligt behandlat frågan om kristendomsundervisning
i allmänna skolor och förutsättningarna
för befrielse från denna undervisning (s. 47—67). I huvudsak innebär förslaget
i denna del att trossamfund, som i sin åskådning väsentligt avviker
från grunderna för skolornas kristendomsundervisning, skall äga möjlighet
att, med Kungl. Maj :ts tillstånd, själv ombesörja religionsundervisning i
skolornas ställe och att följaktligen barn, som tillhöra sådana samfund, skola
kunna befrias från skolornas kristendomsundervisning. Även barn som
icke tillhöra något samfund kunna, enligt kommitténs förslag, befrias från
kristendomsundervisningen, om de i stället erhålla annan religionsundervisning.
Kommittén anför att motsvarande regler böra gälla för befrielse
från andaktsövningar i skolorna men föreslår icke några särskilda bestämmelser
härom. Slutligen innehåller kommitténs förslag en bestämmelse,
som begränsar rätten för vissa enskilda skolor, vid vilka religionsundervisning
förekommer, att mottaga barn, tillhörande svenska kyrkan eller vissa
frikyrkosamfund.

I yttrandena över denna del av kommittéförslaget ha delade meningar
kommit till uttryck, särskilt i fråga om rätten för de barn som icke tillhöra
något trossamfund att få befrielse från skolans undervisning. En redogörelse
för dessa yttranden har lämnats i propositionen till 1950 års riksdag
(nr 70) angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling (s.
345—349).

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, har därefter i
samma proposition (s. 367—369) i samband med några andra frågor om
det inre skolarbetet behandlat också frågan om kristendomsundervisningen.
Efter en redogörelse för vad skolkommissionen och dissenterlagskommittén
anfört i detta ämne yttrade han därvid bl. a. följande:

Jag delar fullkomligt skolkommissionens uppfattning, att kristendomsundervisningen
icke blott skall meddela kunskap utan även stämma de
unga till allvar och eftertanke. Men man måste ha klart för sig, att blott
ett fåtal kunna bli tänkare, som förmå tränga under ytan av dagsdiskussionerna.
Vi ha alla tillträtt ett arv av värderingar och levnadsnormer, som
skapats före vår tid och bildar grunden för vårt arbete. Vi måste lämna
ett sådant arv även åt våra efterkommande såsom en grund och utgångspunkt
för deras insatser.

Det är mycket möjligt, att en analys i livsåskådningsfrågorna skulle
blotta djupgående principiella motsättningar, vilka under givna betingelser
kunde aktualiseras och dela upp vårt folk i stridande läger. Delvis äro dessa
motsättningar av den art, att de måste uppmärksammas och belysas i
skolan. Men det för skolans arbete väsentliga är dock, huruvida det gemen -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

samma i vår uppfattning av rätt och orätt, gott och ont, sant och osant
är tillräckligt att bilda grunden för en kristendomsundervisning, ägnad att
tillfredsställa det stora flertalet av vårt folk. Erfarenheterna av 1919 års
undervisningsplan peka bestämt i denna riktning. Remissgången av skolkommissionens
betänkande har ytterligare stärkt mig i uppfattningen, att
det bör vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning av kristendomsundervisningens
problem i huvudsaklig anslutning till de av skolkommissionens
majoritet uppdragna riktlinjerna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet angav därefter sin ståndpunkt i vissa
av dissenterlagskommittén berörda frågor sålunda:

I överensstämmelse med de erkända grunderna för religionsfriheten böra
vissa trossamfunds medlemmar tillerkännas rätt till frikallelse för sina
barn från de allmänna skolornas kristendomsundervisning och morgonandakter.
Det bör därvid ankomma på Kungl. Maj :t att på given anledning
pröva, huruvida trossamfund i sin trosåskådning avviker så mycket från
grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, att dylik
befrielse skäligen bör beviljas och samfundet erhålla rätt att sörja för
religionsundervisning åt samfundet tillhörande barn. I samband därmed
bör Kungl. Maj :t lämna erforderliga föreskrifter rörande religionsundervisningens
innehåll och kontrollen av densamma genom allmänna organ.
I fråga om rätten för sådana särskilda trossamfund att i sin undervisning
mottaga lärjungar, som icke tillhöra samfundet, ansluter jag mig till dissenterlagskonnnitténs
förslag.

Mera komplicerad är frågan om rätt till befrielse från kristendomsundervisning
för barn utan konfession. Även dessa barn böra, om de befrias från
skolornas religionsundervisning, vara tillförsäkrade en undervisning om religion
och religiösa förhållanden, som tillfredsställer kraven på orientering
i nutidssamhället, men i detta fall saknas den relativa trygghet, som ligger
i att trossamfunden tillhandahålla religionsundervisning för medlemmars
barn. Därigenom uppstå, såsom skolöverstyrelsen har framhållit, åtskilliga
praktiska svårigheter.

Även betänkligheter av annan art uppresa sig mot en frikallelse av barn
tillhörande denna grupp. Kravet på objektivitet i undervisningen hålles
levande just genom att den är avsedd för barn från skilda läger och icke
för en gallrad återstod, som är kvar, sedan vissa meningsrilctningar vänt
undervisningen ryggen. Jag tror också, att det ligger något i de invändningar,
som från mentalhygieniska utgångspunkter riktats mot en utdifferentiering
av särgrupper på detta område. Bittra erfarenheter från skilda
länder och tider visa, huru livsåskådningsfrågorna kunna skilja och söndra.
En tidig uppdelning av barnen i ''hedningar’ och ''kristna’ är lika litet förenlig
med. enhetsskolans idé som en sortering efter socialklasser eller förmögenhetsförhållanden.
Jag kan således icke tillstyrka rätt till frikallelse
från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna för barn, som icke
tillhöra något trossamfund.

Betänkligheter av detta slag behöva icke hindra, att ett barn, som icke
tillhör något trossamfund, på skriftlig framställning från den, som har att
föra barnets talan, erhåller befrielse från deltagande i morgonsamling, som
faller utanför lektionsramen. Morgonbönsbefrielser medgivas redan nu vid
de flesta skolor av varierande orsaker i tämligen stor utsträckning; de
frikallade utgöra ingen ensartad grupp, vilket är ägnat att minska betänkligheterna.
Erforderliga bestämmelser böra meddelas i sådan form, att primärbeslutet,
om så behöves, skall kunna korrigeras besvärsvägen.

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

Vid propositionens behandling i riksdagen fann särskilda utskottet i sitt
av riksdagen godkända utlåtande (nr 1 s. 175) icke anledning göra erinran
mot de i propositionen tillkännagivna intentionerna i fråga om skolarbetet
i denna del. Utskottet anförde härom:

Departementschefen har tagit ställning i dessa för ungdomens fostran
betydelsefulla angelägenheter med allvar, varsamhet och hänsynstagande
till förefintliga olikheter i livsåskådning och förekomsten av olika religionssamfund
och av dem anordnad konfirmationsläsning, däri innefattat den
av de fria kristna samfundens bibelskolor anordnade. Sedan utskottet tagit
kännedom om huru dessa frågor äro avsedda att handläggas, har utskottet
icke anledning till erinran emot att de med kristendomsämnet och konfirmationen
sammanhängande skolärendena regleras av Kungl. Maj :t i sedvanlig
ordning.

Utskottet framhöll emellertid samtidigt att riksdagen icke inbjudits att
fatta ett formligt beslut i dessa frågor, vilket icke heller utskottet ifrågasatte.
Vissa frågor, som behandlats i propositionen och i motionerna, kunde
komma att underställas riksdagen även i annat sammanhang, sedan Kungl.
Maj :t prövat övriga delar av dissenterlagskommitténs betänkande. Utskottet
fann icke tillräckligt starka skäl föreligga att genom beslut eller uttalande
föregripa eller rent av utesluta den prövningsrätt, som borde stå
riksdagen öppen, då hithörande frågor framlades i sammanhang med andra
religionsövning och religionsfrihet berörande spörsmål.

På grund av detta utskottsuttalande vill jag framhålla att den behandling
som frågorna om kristendomsundervisningen i våra allmänna skolor och
rätten till befrielse från denna undervisning sålunda erhållit vid 1950 års
riksdag innebär ett sakligt ställningstagande till dessa frågor i deras sammanhang
med andra spörsmål rörande det inre skolarbetet. Även synpunkter
som sammanhänga med religionsfriheten kunna anläggas på dessa frågor.
Såsom framgår av chefens för ecklesiastikdepartementet nyss återgivna yttrande
ha dessa synpunkter beaktats vid beredningen av propositionen om
skolväsendets utveckling. Det nu föreliggande förslaget till religionsfrihetslag
påkallar icke någon ändrad ståndpunkt till dessa redan behandlade
frågor. Anledning saknas således att nu upptaga dem till något nytt sakligt
bedömande. Jag utgår därvid från att de uttalanden som gjorts av chefen
för ecklesiastikdepartementet och av riksdagen äga tillämpning icke
endast på förhållandena efter skolreformen utan även dessförinnan och att
de alltså kunna läggas till grund för de bestämmelser som Kungl. Maj :t
bör utfärda vid genomförandet av den ändrade religionsfrihetslagstiftningen.

Kommittén har i sitt förslag upptagit vissa frågor som röra kyrkobokföring.
Förutom de med huvudfrågorna i förslaget direkt sammanhängande
spörsmålen om anteckningar i kyrkoböckerna rörande medlemskap
i kyrkan eller i annat religiöst samfund har kommittén sålunda även
behandlat frågor rörande anteckningar om dop, om förnamn och om jordfästning;
vidare behandlar kommittén ingående frågan om romersk-katol -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

129

ska församlingars kyrkobokföring. Kommittén föreslår i dessa hänseenden
ändringar i gällande författningar samt en särskild förordning med vissa
bestämmelser angående kyrkobokföringen av personer som tillhöra romerskkatolsk
församling.

Folkbokföringssakkunniga ha i sitt yttrande anfört att de enligt sina
direktiv skola eftersträva förenklingar i folkbokföringsarbetet. De sakkunniga
räkna därför med att en omgestaltning av folkbokföringsförfattningarna
skall bli erforderlig. Det är ännu icke möjligt, framhålla de sakkunniga,
att bedöma kommitténs förslag under hänsynstagande till den utformning
av folkbokföringssystemet som kommer att bli resultatet av de sakkunnigas
arbete. Alla till utredningens ämnesområde hörande frågor borde
dock av de sakkunniga bedömas i ett sammanhang. Därför hemställa de sakkunniga
i första hand att, därest så befinnes möjligt, kommitténs förslag
till ändringar i folkbokföringsförfattningarna överlämnas till de sakkunniga
för att beaktas vid de sakkunnigas fullgörande av det dem anförtrodda utredningsuppdraget.
Därest detta icke är möjligt, yrka de sakkunniga, i andra
hand, att de bestämmelser som tillkomma icke skola anses undandragna den
allmänna översyn av folkbokföringsväsendet som uppdragits åt de sakkunniga.
Statistiska centralbgrån och domkapitlet i Karlstad uttala sig likaledes
för att kommitténs förslag till ändringar i folkbokföringsförfattningarna
skola överlämnas till de folkbokföringssakkunniga.

På grund av vad de folkbokföringssakkunniga sålunda anfört synes det
icke lämpligt att nu upptaga andra frågor rörande kyrkobokföringen än
sådana som direkt sammanhänga med de ändrade reglerna för medlemskapet''
i svenska kyrkan och med den ståndpunkt till anteckningar om
medlemskap i andra religiösa samfund som jag redovisat i det föregående.
Övriga frågor, som röra ändringar i folkbokföringsförfattningarna, böra således
överlämnas till de folkbokföringssakkunniga för att beaktas vid fullgörandet
av de sakkunnigas uppdrag. Därför torde det icke vara erforderligt
att jag beträffande anteckningar om dop, förnamn och jordfästning närmare
redogör för kommitténs förslag; jag vill härom hänvisa till betänkandet
(s. 181—187). I fråga om de romersk-katolska församlingarnas
kyrkobokföring torde det däremot för den fortsatta utredningen vara nödvändigt
att nu fatta ståndpunkt i princip.

I 1 § förordningen den 28 juni 1946 (nr 470) om ikraftträdandet av folkbokföringsförordningen
stadgas att förordningen den 3 december 1915 (nr
476) angående kyrkoböckers förande och förordningen den 11 februari
1887 (nr 10 s. 1) angående anmälningar om födda barn, vilka förordningar
i huvudsak upphävdes, alltjämt skola äga tillämpning såvitt angår församling
av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring och barn
tillhörande sådan församling. En dylik rätt till särskild kyrkobokföring
förekommer numera endast i begränsad omfattning inom vissa romerskkatolska
församlingar, vilka erhållit Kungl. Maj:ls tillstånd därtill.

För närvarande finnas sju erkända romersk-katolska församlingar, nämligen
i Stockholm (S:ta Eugenia och S:t Erik), Göteborg, Malmö, Gävle,

<) Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 100.

130 Kiingl. Maj.ts proposition nr 100.

Norrköping och Hälsingborg. Därjämte finnas fyra icke erkända församlingar,
nämligen i Stockholm (Marie Bebådelse församling), Örebro, Sörforssa
och Oskarsström. Enligt Kungl. Maj :ts resolutioner den 25 och 29
januari 1895 ha S:ta Eugenias och S:t Eriks församlingar i Stockholm samt
församlingarna i Göteborg, Malmö och Gävle rätt till kyrkobokföring beträffande
församlingsmedlemmar, som äro boende i dessa städer. Jämlikt
2 § i 1915 års förordning angående kyrkoböckers förande är emellertid rätten
inskränkt till förande av födelsebok samt död- och begravningsbok.

Böckerna skola föras av församlingsföreståndaren enligt reglerna i 1915
års kyrkobokföringsförordning och med begagnande av de vid samma förordning
fogade formulären.

Anmälan om födelse av barn, som tillhör församlingen, skall jämlikt 1887
års förordning inom sex veckor efter födelsen göras hos församlingsföreståndaren
av barnets fader eller moder eller, i händelse av deras död eller
frånvaro, annan person som har vård om barnet. Det åligger församlingsföreståndaren,
jämlikt § 32 i 1915 års kyrkobokföringsförordning, att
skyndsamt meddela pastor i vederbörande församling av svenska kyrkan
erforderliga underrättelser för inskrivning i denna församlings kyrkoböcker.
Även dödsfall inom församlingen skola enligt § 32 anmälas hos församlingsföreståndaren
och av denne skyndsamt meddelas vederbörande
pastor i svenska kyrkan.

Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet ha i skrivelse
till kommittén hemställt att de romersk-katolska församlingarna måtte i
fråga om kyrkobokföring likställas med svenska kyrkans församlingar. 1
skrivelsen anfördes att sådan likställighet rått före år 1911 och att den nuvarande
inskränkningen av de katolska församlingarnas rätt till kyrkobokföring
med officiellt vitsord försvårade eller omintetgjorde den katolska
pastoralvården och medförde olägenheter vid katolikers ingående av äktenskap.
Vidare uttalades att katolikernas beroende av svenska kyrkans prästerskap
i kyrkobokförings- och äktenskapsfrågor icke kunde anses förenligt
med allmänt erkända principer för religiös frihet. Beroendet uppfattades
av katolikerna såsom kränkande.

Kommittén finner att det av praktiska skäl icke är möjligt att tillmötesgå
kravet på en fullständig kyrkobokföring i de romersk-katolska församlingarna.
Vissa utvidgningar av denna kyrkobokföring föreslås dock av
kommittén; bl. a. förordas att den skall omfatta alla medlemmar av församlingen,
oavsett om dessa äro bosatta i den kommun där denna finnes eller
ej. I övrigt föreslår kommittén att bestämmelserna om denna kyrkobokföring
skola anpassas efter stadgandena i 1946 års folkbokföringsförordning
och kyrkobokföringskungörelse.

Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet beklaga att
kommittén icke funnit skäl föreslå en sådan utvidgning av de romerskkatolska
församlingarnas kyrkobokföringsrätt att dessa i fråga om kyrkobokföringen
bli jämställda med församlingarna inom svenska kyrkan.
Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i Stockholm hemställer att den måt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

131

te tillerkännas samma rätt att föra kyrkböcker som de romersk-katolska
församlingarna. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, å andra sidan, att det
bör övervägas, huruvida icke den kyrkobokföringsrätt som tillkommer romersk-katolska
församlingar bör helt upphävas. Domkapitlet i Karlstad anser
att nämnda församlingar icke böra ha rätt till kyrkobokföring med officiellt
vitsord, enär anledning saknades att de skola intaga en särställning
i förhållande till andra trossamfund. Folkbokföringssakkunniga äro av samma
mening. De finna det ur religionsfrihetens synpunkt icke påkallat och
ur folkbokföringssynpunkt i hög grad olämpligt att de romersk-katolska
församlingarna äga rätt till kyrkobokföring.

Betydelsen av den rätt till egen kyrkobokföring, som Kungl. Maj :t enligt
gällande bestämmelser kan medgiva åt församling av främmande trosbekännare,
ligger främst däri att församlingens medlemmar äro skyldiga att
göra anmälningar till församlingen; de äro i motsvarande omfattning befriade
från att göra anmälningar till den allmänna kyrkobokföringen. Däremot
utgör Kungl. Maj :ts tillstånd icke i övrigt något villkor för att kyrkoböcker
skola få föras. Varje samfund är oförhindrat att i all den omfattning
det finner lämpligt föra kyrkoböcker över sina medlemmar. Dessa
måste dock grundas på frivilliga uppgifter; endast då Kungl. Maj:ts medgivande
föreligger kunna församlingens medlemmar tvingas att lämna uppgifter.
En sådan skyldighet för församlingens medlemmar att, vid äventyr
av böter, lämna uppgifter till församlingen kan icke anses motiverad av religionsfriheten.
Huruvida en dylik särskild kyrkobokföring bör bibehållas
vid sidan om den allmänna kyrkoboföringen, får bero på praktiska överväganden.
Det bör ankomma på de folkbokföringssakkunniga att taga ställning
härtill vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. I

I samband med behandlingen av frågan om vigsel inom annat trossamfund
än svenska kyrkan har kommittén föreslagit att vigselförrättare inom
sådana samfund skola föra vigselförteckning. Kommittén anför
härom att, i likhet med vad som gäller om protokoll över borgerlig vigsel,
sådan förteckning bör innehålla tid och rum för vigseln samt de trolovades
fullständiga namn, yrke och hemvist. Därjämte bör i förteckningen göras
anteckning om kontrahenternas medlemskap i religiöst samfund, vilken anteckning
bör utvisa på vad sätt medlemskapet blivit konstaterat. Vidare förordar
kommittén att, såsom en påminnelse för vigselförrättarna, föreskrift
meddelas om att i förteckningen skall göras anteckning rörande avsändandet
av underrättelse om vigseln till vederbörande pastorsämbete.

Kommitténs förslag i denna del har i allmänhet icke föranlett någon erinran
i yttrandena. Folkbokföringssakkunniga anföra emellertid att vigselförteckningen
är en synnerligen betydelsefull urkund, då den under ogynnsamma
omständigheter kan utgöra enda återstående möjligheten för makar
att styrka äktenskapets ingående. De sakkunniga ifrågasätta därför om icke
föreskrifter böra meddelas om att förteckningen skall föras enligt fastställt
formulär, att den skall förvaras på betryggande sätt och att den skall vara

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

samfundets och icke vigselförrättarens tillhörighet, så att den ej går förlorad
i samband med dennes dödsfall, avgång ur samfundet eller förflyttning
till annat verksamhetsområde inom samfundet. Riksarkivet har yttrat
sig över förslaget i denna del och därvid ingivit även inhämtade yttranden
från lands- och länsarkivarierna samt stadsarkivarien i Stockholm. Riksarkivet
framhåller att utgångspunkt för frågornas bedömande bör vara den
principen, att folkbokföringens urkunder (civilregistret) genom föreskrivna
leveranser från urkundsförarna samlas i lands- och länsarkiven för att där
bevaras för framtiden. För den händelse det föreskrives att vigselförrättarna
skola föra vigselförteckning, som skall äga vitsord, anser riksarkivet det böra
påbjudas att sådan förteckning skall skrivas med normalbläck på fastställt
formulär på normalpapper av klass 2 i bunden bok samt förvaras på betryggande
sätt. Vidare böra förteckningarna, på sätt riksarkivet närmare
angiver i sitt yttrande, överlämnas till lands- och länsarkiven för framtida
förvaring.

Syftet med kommitténs förslag rörande vigselförteckningar är att säkerställa
erforderliga uppgifter om de äktenskap som ingåtts med vigsel inom
annat trossamfund än svenska kyrkan. Det synes emellertid tveksamt, om
förslaget innefattar den lämpligaste åtgärden härför. I första hand torde
det böra undersökas, om icke tillräckliga garantier för bevarandet av anteckningar
härom kunna vinnas genom åtgärder inom den allmänna kyrkobokföringen
och således utan tillskapande av en sådan speciell kyrkobokföring
som dessa förteckningar skulle utgöra. Landsarkivarien i Härnösand
har framfört ett uppslag i sitt yttrande, nämligen att pastor, i sådana fall då
lysningsbevisets giltighetstid utgår och någon underrättelse om vigsel icke
inkommit, skall efterforska, om vigsel skett. Enligt vad jag inhämtat hålla
pastorsämbeten redan nu en sådan kontroll över utfärdade lysningsbevis.
Även andra utvägar kunna tänkas, om nu gällande bestämmelser anses otillräckliga.
Hela spörsmålet om säkerställandet av uppgifter om ingångna äktenskap
är dock uppenbarligen i främsta rummet en folkbokföringsfråga. Det
bör överlämnas åt de folkbokföringssakkunniga att taga ställning härtill i
samband med fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

Kommittén har föreslagit ändring i den i 4 kap 11 § rättegångsbalken
stadgade domar eden. Enligt denna lovar domaren att döma efter »Guds
och Sveriges lag och laga stadgar». Kommittén förordar att detta uttryck
skall ändras till att endast avse »Sveriges lag och laga stadgar».

Formuleringen av domareden i denna del synes ha sitt ursprung i vissa,
under senare hälften av 1600-talet utfärdade militärprocessuella bestämmelser.
Från dessa har formuleringen upptagits i 1734 års lag. Vid antagandet
av nya rättegångsbalken år 1942 gjordes några mindre, språkliga moderniseringar
i domareden, men i allt väsentligt fick den behålla sin äldre
lydelse.

Det har inom rättsvetenskapen framförts olika meningar om vad uttrycket
Guds lag betyder i detta sammanhang. Kommittén ansluter sig till den

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

uppfattningen att uttrycket icke åsyftar Mose lag utan ett allmänt moraliskt
medvetande. Även första lagutskottet har i anledning av en motion vid 1948
års riksdag uttalat att i uttrycket icke bör inläggas annat än en förpliktelse
för den blivande domaren att, vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter,
i sin domargärning iakttaga även de allmänt humanitära moralbud,
som utformats under den kristna etikens inflytande, samt att ett sådant
löfte synes kunna avläggas av envar, oavsett religiös uppfattning.

Till stöd för en ändring av edens lydelse framhåller kommittén att innebörden
av uttrycket icke klart och otvetydigt framgår av ordalydelsen, som
fasthellre kan giva anledning till tvekan och ovisshet om den rätta meningen.

Samtliga remissinstanser, som yttra sig om kommitténs förslag till ändring
i domareden, avstyrka förslaget, nämligen Svea hovrätt, länsstyrelsen
i Stockholms län, domkapitlen i Västerås, Göteborg, Härnösand, Luleå och
Visby samt juridiska fakulteten i Uppsala.

Sålunda anför Svea hovrätt, som ansluter sig till kommitténs tolkning av
uttrycket »Guds lag», att tillräckliga skäl ej föreligga att ur eden borttaga
detta uttryck, som äger traditionens helgd och som i ej ringa mån bidrager
till edens högtidlighet och värde. Juridiska fakulteten i Uppsala finner det
osannolikt, att uttrycket »Guds lag» skulle på allvar kunna kränka samvetsfriden
för någon, som gjort sig underkunnig om ordens mening; någon annans
uppfattning torde icke förtjäna avseende. Domkapitlet i Visby menar att
borttagande av uttrycket »Guds lag» icke kan betraktas som ett religionsfrihetsintresse.

Med den numera gängse tolkningen av det i domareden ingående uttrycket
»Guds lag», enligt vilken detta uttryck syftar på ett allmänt rättsmedvetande,
kan avläggandet av denna ed icke innebära något samvetstvång
för den som gjort sig underrättad om innebörden. I vissa äldre processlagförslag
ha försök gjorts att omformulera domareden på ett mera
genomgripande sätt. Vid antagandet av den nya rättegångsbalken år 1942
valdes i stället den enligt min mening lämpligare utvägen att, såsom processlagberedningen
föreslagit, låta eden behålla sitt traditionella innehåll
efter en varsam modernisering av uttryckssätten. Det måste anses alldeles
opåkallat att nu åter ändra edens lydelse. Jag kan icke tillstyrka kommitténs
förslag härom.

Härefter skall jag övergå till att redogöra för de särskilda bestämmelserna
i det inom departementet upprättade förslaget. Detta skiljer sig både i sak
och till form från kommitténs förslag. Det torde emellertid icke vara nödvändigt
att jag här söker giva en fullständig redogörelse för stadgandena i kommittéförslaget.
Skillnaden mellan detta och det inom departementet upprättade
förslaget framgår i huvudsak redan av vad jag anfört i det föregående.
I övrigt hänvisas till betänkandet.

134

Kangl. Maj.ts proposition nr 100.

Redogörelse för de särskilda lagförslagen.

Förslag till ändrad lydelse av 1 och 28 §§ regeringsformen.

§ 4.

Enligt denna paragraf i dess nu gällande lydelse skola statsrådets ledamöter
vara av den rena evangeliska läran. Stadgandet härom har, i överensstämmelse
med vad jag anfört i det föregående, borttagits i förslaget;
frågan om hinder för ledamot av statsrådet att såsom föredragande handlägga
vissa ärenden rörande svenska kyrkans religiösa angelägenheter behandlas
i 28 § andra stycket.

§ 28.

I första stycket av denna paragraf stadgas att, i de fall då utlänning kan
utnämnas till ämbete eller tjänst, bortsett från militärt ämbete eller konsulsbefattning,
en förutsättning för utnämningen är att denne bekänner den rena
evangeliska läran. Detta stadgande överensstämmer icke med motsvarande
bestämmelser för svenska medborgare. Skillnaden har uppkommit genom
att olika delar av 28 § ändrats vid skilda tidpunkter. Någon anledning att
bibehålla en sådan skillnad föreligger icke. Därför böra, såsom även kommittén
förordat, samma regler göras tillämpliga på svenska medborgare och
utlänningar i fråga om konfessionella behörighetsvillkor och således de särskilda
bestämmelserna för utlänningar i första stycket avlägsnas. I vad mån
utlänning i övrigt är berättigad att innehava allmän tjänst behandlas icke i
detta sammanhang.

Andra stycket innehåller nu ett stadgande, enligt vilket endast den som
bekänner den rena evangeliska läran må utnämnas till prästerligt ämbete
eller till annan tjänst, varmed är förenat åliggande att undervisa i kristendom
eller teologisk vetenskap. Vidare stadgas att till alla andra ämbeten
och tjänster, utom statsrådsämbetena, må utnämnas bekännare av annan
kristen troslära, ävensom av den mosaiska. Härtill anknyter dock en jävsbestämmelse,
enligt vilken den som ej tillhör den rena evangeliska läran
är obehörig att såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i
handläggning eller avgörande av fråga som angår religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom den svenska kyrkan.

I det föregående har jag framhållit att, såsom allmän regel, några konfessionella
behörighetsvillkor icke böra gälla för innehav av allmän befattning.
I första hand bör således behörigheten att inneha ämbeten och tjänster i allmänhet
vidgas, så att den omfattar även andra än bekännare av kristen eller
mosaisk troslära. Beträffande dessa tjänster bör således gälla att endast förtjänst
och skicklighet få vara avgörande vid tillsättningen. Stadgandet härom
i sista stycket har tidigare inlett det avsnitt av paragrafen som nu är i
fråga; år 1921 flyttades det ned till sin nuvarande plats, och det kom därigenom
att stå efter de bestämmelser som utgöra undantag från den i stad -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gandet uttryckta grundsatsen. Detta stadgande synes böra återföras till sin
ursprungliga plats i paragrafen och sålunda bilda utgångspunkt för de undantag
som av konfessionella hänsyn alltjämt böra gälla.

Beträffande sådana lärartjänster i allmänna skolor, som medföra
skyldighet för innehavaren att undervisa i kristendom, har jag i det föregående
anfört att, på grund av denna undervisnings särskilda karaktär, den
som har en mot evangelisk trosåskådning stridande uppfattning icke bör
kunna erhålla dylik tjänst. Detta innebär en ändring i jämförelse med vad nu
gäller; för närvarande fordras för erhållande av sådan tjänst tillhörighet till
svenska kyrkan. En ändring av stadgandet i andra stycket erfordras sålunda.
Kommittén har i sitt förslag till sådan ändring sökt i grundlagen angiva
vissa trossamfund, vilkas medlemmar skulle äga behörighet till de tjänster
som nu avses. Härvid betecknas dessa såsom »trossamfund med en från
grunderna för de allmänna skolornas religionsundervisning ej väsentligt avvikande
trosåskådning». Mot detta förslag har i några yttranden anmärkts
att formuleringen är alltför vag och skulle medföra tillämpningssvårigheter.
Juridiska fakulteten i Uppsala har även anfört att dylika uttryck äro olämpliga
i en grundlagstext.

Av vad nu sagts torde framgå att det knappast är möjligt att åstadkomma
en bestämmelse, som på en gång lämnar tillräcklig ledning för tillämpningen
och uppfyller de krav som måste ställas på ett grundlagsstadgande. Det
torde vara nödvändigt såväl att i grundlagen angiva den allmänna princip
som skall gälla på detta område som att i annan författning närmare utveckla,
hur denna princip skall tillämpas. I grundlagen torde sålunda, såsom
ett undantag från den eljest gällande principen om förtjänst och skicklighet
såsom enda befordringsgrunder, böra angivas att -till de sökandes trosåskådning
skall tagas den hänsyn som påkallas av undervisningsskyldigheten.

I fråga om den närmare tillämpningen av denna princip har jag redan
förut anfört att den som är medlem av svenska kyrkan bör, liksom hittills,
anses fylla det konfessionella krav som bör ställas på dessa lärartjänster.
Detsamma bör gälla medlemmar av evangeliska frikyrkorörelser eller av
andra evangeliska församlingar, som kunna finnas i riket. Det kan emellertid
icke begäras att lokala skolmyndigheter utan närmare ledning skola kunna
avgöra, vilka religiösa samfund som ha sådan karaktär. I tillämpningsföreskrifterna
bör därför genom en uppräkning angivas, vilka religiösa samfund
som åsyftas. Denna uppräkning kan uppenbarligen icke göras fullständig;
den torde lämpligen böra omfatta sådana över större områden utbredda
religiösa samfund som ha ett medlemsantal överstigande 10 000.
Med tillgång till eu sådan förteckning torde det icke bereda skolmyndigheterna
större svårigheter att bedöma, om även andra samfund än de uppräknade
äro jämförliga med dessa och således också böra betraktas som
evangeliska samfund. Såsom jag i det föregående anfört bör det finnas
möjlighet för sökanden att även på annat sätt än genom att visa medlemskap
i svenska kyrkan eller i sådant religiöst samfund som nu avses styrka

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

att han icke har en mot evangelisk kristendomsuppfattning stridande åskådning.
Detta torde lämpligen få ske sålunda att han i samband med sin ansökan
avgiver en skriftlig förklaring därom.

Gällande bestämmelser om lärartillsättning äro av administrativ karaktär.
Därför torde också de nu avsedda tillämpningsföreskrifterna böra utfärdas
i administrativ ordning. I de särskilda skolstadgorna bör således,
såsom ett villkor för erhållande av lärartjänst med skyldighet att undervisa
i kristendom, angivas att sökanden icke har en åskådning som strider
mot evangelisk kristendomsuppfattning. Dessutom bör i en särskild
kungörelse meddelas föreskrifter om hur sökanden äger styrka att han fyller
detta krav. Då emellertid innehållet i denna kungörelse är av stor betydelse
för bedömandet av den nu föreliggande frågan om konfessionella behörighetsvillkor
för lärare, torde riksdagens yttrande böra inhämtas över ett
förslag till sådan kungörelse. Förslag har därför upprättats (C. 1.).

Frågan om konfessionella behörighetsvillkor för de teologiska lärartjänsterna
vid universiteten har jag förut behandlat. Även då det gäller
tillsättning av sådan tjänst bör hänsyn tagas till trosbekännelse i den utsträckning
undervisningen påkallar. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att, enligt de grunder jag förut angivit, tillämpa det föreslagna stadgandet
härom i regeringsformen. Några särskilda bestämmelser rörande docenter
eller annan personal, som icke utnämnes av Kungl. Maj :t, torde icke
vara behövliga.

I det föregående har jag anfört att den nu gällande jävsbestämmelsen,
enligt vilken den som icke tillhör svenska kyrkan är utesluten från att deltaga
i handläggning eller avgörande av fråga som angår religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom kyrkan, i huvudsak bör bibehållas.
Kommittén har uttalat den åsikten att denna regel, i vad den angår
religionsundervisning, omfattar både religionsundervisning inom kyrkan,
t. ex. konfirmationsundervisning, och religionsundervisning i de allmänna
skolorna. Därför har kommittén i sitt förslag gjort skillnad mellan sådana
frågor som avse religionsundervisningen i de allmänna skolorna och övriga
i jävsbestämmelsen avsedda frågor samt uppställt olika regler för
dessa fall. Det synes emellertid vara tveksamt, om den tolkning från vilken
kommittén utgår är riktig. Uttalandena vid 1867 års riksdag, då stadgandet
behandlades, synas väl utvisa att man då åsyftade även vissa undervisningsfrågor
i de allmänna skolorna. Ännu vid denna tid torde dock både
folkundervisningen och kristendomsundervisningen i läroverken ha betraktats
som en kyrklig verksamhet. Numera torde all undervisning i de allmänna
skolorna principiellt få anses vara en allmänt medborgerlig angelägenhet
och härvid kan någon skillnad icke göras mellan religionsundervisning
och annan undervisning. Ett uttryck för denna ändrade uppfattning
om undervisningens karaktär är att vården om folkundervisningen efter
hand överflyttats från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. På grund
av denna principiella uppfattning torde det få anses att det nu avsedda
stadgandet i 28 §'', såsom ordalagen närmast utvisa, för närvarande endast

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

åsyftar religionsundervisning inom kyrkan i egentlig mening, t. ex. konfirmationsundervisningen,
men ej någon undervisning i allmänna skolor. Stadgandet
bör därför icke heller i sin nu föreslagna lydelse äga någon vidsträcktare
inebörd. För att tydligare utmärka denna har stadgandet i detta avseende
omformulerats.

Teologiska fakulteten i Uppsala och Stockholms domkapitel ha påpekat
att jävsbestämmelsen bör avse även ämbetsbrott av präst. Mot detta påpekande
torde icke vara något att erinra. I konsekvens därmed synes bestämmelsen
även böra omfatta frågor rörande prästs rätt att utöva prästämbetet.
I enlighet med vad nu sagts har stadgandets lydelse kompletterats.

Att jävsbestämmelsen i fråga om statsrådets ledamöter icke skall avse
annan än föredraganden har jag anfört i det föregående. Vad som därvid
avses med föredragande framgår av 5 § tredje stycket regeringsformen.

Förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

Såsom i det följande angives, föreslås ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.
I överensstämmelse därmed torde även den mot detta stadgande svarande
punkten i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen böra ändras.

Förslag till religionsfrihetslag.

Kommittén anför att den funnit 1873 års förordning om främmande trosbekännare
och deras religionsövning böra ersättas med en helt ny lag, som
kommittén kallat religionsfrihetslag. Till detta förslag har också bidragit att
det i förordningens rubrik och paragrafer förekommande uttrycket främmande
trosbekännare, enligt kommitténs mening, utgjorde en oegentlig beteckning
för dem som därmed åsyftades.

En ledamot av Västerås domkapitel har i ett särskilt yttrande framhållit
att då en ny dissenterlagstiftning skulle genomföras det önskemålet anmälde
sig att få en klar och överskådlig lag, vilken förbehållslöst och fullständigt
stadfäste samvets- och religionsfrihetens principer och de rättigheter, som
därav följa för individen. Efter vissa erinringar mot kommittéförslaget ur
denna synpunkt anföres vidare i yttrandet att kommitténs förslag till religionsfrihetslag
borde uppdelas på två eller flera lagar, så att ur förslaget
utbrytes allt som icke har direkt att skaffa med bestämmandet av religionsfriheten
såsom sådan och att det övriga göres till föremål för särskild lagstiftning.
Till en lag om svenska kyrkan och utanför denna stående kyrkobildningar
skulle kunna hänföras bl. a. bestämmelser om inträde i och utträde
ur kvrkan, om barns samfundstillhörighet och annat sådant som icke
direkt rörde religionsfrihetens principer.

Det nu återgivna yttrandet aktualiserar frågan om den föreliggande lagstiftningens
uppgift och allmänna omfattning. I detta hänseende har uppenbarligen
en förskjutning skett från 1873 års förordning. Denna hade nämligen

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

huvudsakligen till föremål att bestämma främmande trosbekännares rättsställning;
såsom en detalj däri upptog den även regler för utträde ur kyrkan
i syfte att övergå till främmande trossamfund. I den nya lagstiftning, som
kommittén förordat, har däremot utträdesrätten satts i sammanhang med
trågan om medborgarens religiösa frihet, vilken alltså blivit huvudfrågan,
medan däremot frågan om reglering av andra religiösa samfunds rättsliga
ställning blivit en underordnad fråga. Jag har i det föregående närmare motiverat
varför icke heller de bestämmelser kommittén upptagit på detta område
nu böra lagfästas. Av det övriga innehållet i kommitténs förslag till
religionsfrihetslag har frågan om skolundervisningen i kristendom redan
tidigare behandlats i sitt sammanhang med andra skolfrågor och den skall
nu icke upptagas till saklig behandling. Frågan om inskränkningar i rätten
att inneha vissa tjänster torde, utöver de stadganden om konfessionella behörighetsvillkor
som upptagits i regeringsformen, icke kräva någon ytterligare
behandling i lag; endast administrativa tillämpningsföreskrifter till grundlagsstadgandena
torde i vissa fall erfordras.

På grund av vad nu anförts återstå alltså i huvudsak två lagstiftningsspörsmål,
nämligen att närmare utveckla och bestämma den religiösa friheten i
anslutning till det stadgande härom som redan finnes i 16 § regeringsformen
samt att fastställa rätten till utträde ur den svenska kyrkan. I det förra hänseendet
påkallas uppmärksamhet särskilt av frågorna om förenings- och församlingsfriheten
på det religiösa området och om förhållandet mellan den
religiösa organisationen och den enskilde, såvitt detta berör den religiösa
friheten. Såsom i vissa yttranden framhållits, bl. a. av den juridiska fakulteten
i Uppsala, kan det göras gällande att sådana stadganden som principiellt
bestämma den religiösa friheten böra ha sin plats i grundlagen. Mot att sålunda
söka bygga ut stadgandet om religionsfrihet i 16 § regeringsformen i
de hänseenden detta kan anses ofullständigt talar emellertid att frågan
delvis har en allmänt föreningsrättslig karaktär, som icke kan komma till
uttryck på dylikt sätt. Härtill kommer naturligtvis också att man icke, utan
mycket starka skäl, bör bryta sönder den hävdvunna formuleringen i regeringsformen.
Det bör mera vara en fråga om att, gentemot föråldrade betraktelsesätt,
närmare bestämma grundlagsstadgandets innebörd än att giva detta
ett nytt innehåll. Rätten till utträde ur svenska kyrkan torde icke kunna
fastställas utan att samtidigt medlemskapet i sin helhet regleras. Denna reglering
utgör uppenbarligen en kyrkolagsfråga. På grund av kyrkolagstiftningens
nuvarande tillstånd är dess införande i själva kyrkolagen icke en
lämplig utväg. Det föreligger emellertid ett påtagligt samband mellan båda
de nu behandlade spörsmålen; även om regleringen av medlemskapet i svenska
kyrkan också måste innefatta detalj stadganden, som böra sammanhållas i
en författning, har denna reglering som helhet betraktad ett nära samband
med spörsmålet om den religiösa friheten. Därför synes det vara naturligt att
i en lag upptaga både de principiella frågorna om religiös frihet och frågan
om medlemskapet i svenska kyrkan samt att låta huvudsynpunkten, hävdandet
av religionsfriheten, bestämma lagens namn.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

139

Om religionsfrihet.

1 §•

Kommitténs förslag till religionsfrihetslag inledes med vissa allmänna
bestämmelser av principiell innebörd. Sålunda föreslår kommittén ett stadgande
av innehåll att envar skall äga fritt bekänna och utöva sin religion,
utan andra hinder än dem som följa av lag eller laga stadga. Vidare innehåller
förslaget att det skall stå envar fritt att med andra sammansluta sig
och sammankomma för religiös gemenskap och verksamhet. Ett tredje principstadgande
angiver att, med de undantag och inskränkningar som föranledas
av grundlag eller annan laga författning, olikhet i religionsuppfattning
ej skall medföra skillnad i rättigheter och skyldigheter.

I de flesta yttranden ha dessa principstadganden lämnats utan erinran.
Juridiska fakulteten i Uppsala anför att dessa stadganden icke i sak innebära
något nytt. Om de skola införas i lag, är emellertid deras plats i regeringsformen,
där de grundläggande rättsförhållandena mellan staten och
medborgaren fastslås och gränser för statsmakten uppställas, något som
också iakttagits i andra länders konstitutionella lagar. Fakulteten erinrar
om frågans behandling i 1941 års förslag till ändrad lydelse av 16 § regeringsformen
(SOU 1941: 20). Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar även
den uppfattningen att bestämmelser om fri religionsövning böra vara
av grundlags natur och att 1 och 3 §§ i kommitténs förslag äro obehövliga.
Hovrätten för Västra Sverige yttrar att inskränkningar i dessa stadganden
icke borde få göras i administrativ ordning, annat än i fråga om rena ordningsföreskrifter,
utan borde få ske endast genom en av Kungl. Maj :t och
riksdagen gemensamt stiftad lag. Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar att
den av kommittén i motiven uttalade grundsatsen, att förenings- och mötesfriheten
icke bör vara underkastad annan begränsning än den som följer av
nödvändigheten att upprätthålla lag och allmän ordning, icke endast bör underförstås
utan uttryckligen fastslås i lagtexten.

Det synes tveksamt om det första av de principstadganden som kommittén
föreslagit, med hänsyn till däri gjorda inskränkningar, står i överensstämmelse
med regeringsformens religionsfrihetsstadgande. Det torde också
vara obehövligt att på sådant sätt upprepa vad regeringsformen redan innehåller.
Däremot kan det måhända vara lämpligt att låta lagen inledas av
en erinran om regeringsformens innehåll i fråga om religionsfrihet.

Ej heller det tredje av de principstadganden kommittén upptagit synes
innehålla något som ägnar sig för reglering i den föreslagna formen. Frågan
gäller här icke att skapa handlingsregler för myndigheter eller enskilda
men väl att uppställa ett principiellt krav på lagstiftningens innehåll i
skilda hänseenden. Ett sådant stadgande som det föreslagna synes dock ej
giva det resultat som åsyftats; det öppnar en möjlighet att genom administrativ
författning göra inskränkningar i medborgerliga rättigheter i fall
då en sådan möjlighet eljest icke finnes.

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Praktisk betydelse har däremot frågan om förenings- och församlingsfriheten
på det religiösa området. Numera synes väl den uppfattningen vara
allmänt vedertagen att häri icke få göras några inskränkningar för att
hindra viss religionsövning. Endast allmänna, för varje slag av sammankomst
gällande hinder böra få uppställas för offentlig gudstjänst, såsom
hinder påkallade av hänsyn till ordning, hälsovård och brandskydd. Däremot
böra icke, t. ex. i lokala ordningsstadgor, få förekomma några bestämmelser
som i dylikt hänseende sätta vissa religiösa samfund eller riktningar
i en sämre ställning än andra.

2 §•

Såsom jag framhållit vid behandlingen av huvudfrågorna i förslaget innebär
religionsfrihet enligt nutida uppfattning rätt för envar icke endast
att sammansluta sig med andra för religiös gemenskap och verksamhet
utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Denna för religionsfriheten
grundläggande regel bör ha en tvingande karaktär; den bör
icke ens genom avtal kunna åsidosättas.

Den nu angivna grundsatsen har i paragrafen upptagits såsom en allmängiltig
regel; denna inbegriper principiellt även medlemskapet i svenska
kyrkan, varom dock närmare föreskrifter om utträdesanmälan meddelas i
9 §. I fråga om formen för utträde ur annat trossamfund torde några bestämmelser
icke böra meddelas. Frågan härom är en sida av medlemskapet
i sådant samfund och bör ankomma på samfundets egna bestämmelser.
Av en jämförelse med vad som stadgas i 9 § om utträde ur svenska kyrkan
torde dock framgå att det icke kan anses stridande mot paragrafen, om
samfundet i sin samfundsordning föreskriver t. ex. att anmälan om utträde
skall göras vid personligt besök eller att sådan anmälan skall göras
skriftligen med vittnen. Det måste emellertid samtidigt beaktas att samfund
icke kan uppställa sådana bestämmelser att medlem hindras att anmäla
sitt utträde; dylika bestämmelser äro ogiltiga.

Genom en anmälan om utträde kan sålunda medlem bringa sin personliga
anslutning till trossamfund att genast upphöra. Fråga uppkommer då,
om han därigenom också omedelbart befrias från alla ekonomiska förpliktelser
gentemot samfundet. Kommittéförslaget innehåller en bestämmelse
(25 §), enligt vilken medlem icke är skyldig att gälda annan avgift än sådan
som angivits i samfundsordning (stadgar) eller eljest blivit i enlighet
med samfundsordningen (stadgarna) bestämd samt den som upphört att
vara medlem av samfundet ej skall vara skyldig att gälda avgift, som
förfaller till betalning efter det medlemskapet upphört. De mosaiska församlingarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö ha i gemensamt yttrande
anfört att denna bestämmelse alldeles oberättigat rubbade stabiliteten i ett
trossamfunds ekonomi. En på hösten i enlighet med vederbörande samfundsordning
fastställd budget för påföljande år borde icke få äventyras
därigenom att samfundsmedlemmar anmäla sitt utträde ur samfundet och
uraktlåta att betala på grundval av denna budget redan debiterade avgif -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ter. Den ur ett trossamfund utträdande medlemmen borde ha laglig skyldighet
att åtminstone gälda de avgifter, som debiterats för och tillika förfalla
till betalning under det år, under vilket medlemskapet upphör, och
bör vara skyldig därtill, även om avgifterna under det året icke förfalla till
betalning förrän efter utträdet.

Frågan om medlems skyldighet att gälda avgifter har behandlats i de
utredningar som gjorts rörande lagstiftning om ideella föreningar. I den
promemoria om grunderna för en lagstiftning angaende ideella föreningar
som år 1938 avgavs av C. Romberg anfördes att det vore ett berättigat
intresse för en förening att med viss säkerhet kunna räkna med medlemmarnas
ekonomiska bidrag och att förening därför borde äga rätt att i
stadgarna föreskriva viss, dock ej alltför lång uppsägningstid för utträde
(s. 65). Därjämte upptogs en bestämmelse om att medlem som utträdde
ur förening i regel icke därigenom fritogs från att gälda periodisk avgift
för löpande period eller honom åvilande fast avgift av annat slag och ej
heller från annan uttaxering än sådan som förföll till betalning efter det
utträdet ägt rum. I huvudsak på samma sätt behandlades hithörande frågor
i det betänkande om ideella föreningar som år 1919 avgavs av O. H. Arsell.
Enligt 1949 års förslag till lag om registrerade föreningar m. m. (SOU
1949: 17) skulle medlem i en ideell förening, som vore underkastad den
föreslagna lagen, kunna genast uppsäga sig till utträde; undantag skulle
endast gälla för vissa branschorganisationer m. fl. Ehuru sålunda medlem i
egentliga ideella föreningar skulle kunna genast frigöra sig från den personliga
bundenhet, som kunde anses ligga i medlemskapet, skulle icke detsamma
gälla om hans ekonomiska skyldigheter; utträdet skulle nämligen
anses ske först vid räkenskapsavslutning viss tid efter uppsägningen. Även
enligt detta förlag skulle alltså föreningarnas intresse av ekonomisk stabilitet
i viss utsträckning tillgodoses.

Den allmänna ståndpunkt till frågan om medlems rätt att genom utträde
ur ideell förening befria sig från ekonomiska skyldigheter mot föreningen,
vilken redovisats i dessa utredningar, torde få betraktas som ett uttryck för
vad som, även utan några lagbestämmelser, följer av allmänna rättsgrundsatser.
Kommitténs förslag i denna del synes icke stå i överensstämmelse
med gällande rätt. Det torde tvärtom få antagas att en sådan bestämmelse
i samfundsordning som de mosaiska församlingarna avse — vilken alltså
går ut på att inom rimliga gränser förplikta medlemmarna att, trots personligt
utträde, alltjämt betala påförda avgifter för löpande period — skulle
vinna erkännande i rättsskipningen.

3 §•

Beträffande denna paragraf, vars innehåll i huvudsak överensstämmer
med vad kommittén föreslagit, må hänvisas till den föregående framställningen
om ordnar och kloster.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Om medlemska]) i svenska kyrkan.

4 §•

Juridiska fakulteten i Lund anmärker att kommitténs förslag till religionsfrihetslag
icke innehåller några bestämmelser om lagens tillämplighet
i rummet. Det vore sålunda oklart, om förslaget vore avsett att gälla
varje svensk medborgare oavsett hemvist eller endast svensk medborgare,
som hade hemvist i riket, eller var och en som där hade hemvist.

I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört om de allmänna
grunderna för medlemskapet i svenska kyrkan har i denna paragraf angivits,
vilka som kunna vara medlemmar av kyrkan. Med utlänning förstås
härvid icke blott medborgare i främmande land utan även statslös person.
Beträffande frågan, vad som skall menas med att någon är bosatt i riket,
må hänvisas till folkbokföringsförordningen.

5—6 §§.

I 6 § 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras
religionsövning finnas bestämmelser rörande den troslära, i vilken barn
skola uppfostras. Bestämmelserna bygga på den förutsättningen, att barn
som regel skola uppfostras i svenska kyrkans lära. Det medgives emellertid
föräldrar rätt att, när bägge eller endera tillhöra främmande trossamfund,
uppfostra sina barn i sådant samfunds lära. Ehuru bestämmelserna sålunda
främst taga sikte på barns religiösa fostran, torde de därjämte ha betydelse
för barnens ställning till svenska kyrkan. I kyrkobokföringen torde
man nämligen utgå från att endast barn, som enligt dessa bestämmelser
uppfostras i annan lära än svenska kyrkans, ej ingå i kyrkans gemenskap.

På sätt kommittén anfört torde det icke vara befogat att i en ny lagstiftning
upptaga särskilda bestämmelser om skyldighet att uppfostra barn i
viss troslära. Barns uppfostran i religiöst hänseende ingår i vårdnaden om
barnet. Enligt allmänna regler om vårdnaden gäller att föräldrar eller andra
vårdnadshavare äro skyldiga att giva barnet en sorgfällig uppfostran. Härmed
avses ej endast bibringande av kunskaper och färdigheter utan även
sedlig och religiös fostran. Att vid sidan av denna allmänna bestämmelse
om vårdnadens innebörd giva särskilda regler om barns uppfostran i viss
troslära synes knappast lämpligt. Ett visst mått av frihet måste alltid tillerkännas
vårdnadshavaren vid utövandet av vårdnaden. Detta får anses
ligga i sakens natur och följer för övrigt av att efterlevnaden av mer ingående
regler knappast låter sig kontrolleras. Skyddet mot att vårdnadshavaren
icke missbrukar sin frihet i fråga om barnets religiösa fostran
torde — liksom när fråga är om missbruk av vårdnadsrätten i andra hänseenden
— ligga i att vårdnaden vid grövre missbruk eller försummelse
kan fråntagas honom. Härtill kommer, att man icke torde kunna ålägga
dem, som i enlighet med förslaget icke tillhöra vare sig svenska kyrkan
eller annat trossamfund, att uppfostra sina barn i den ena eller andra trosläran.

143

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

Med det nu anförda är icke sagt att icke frågan om barnens ställning i
konfessionellt hänseende bör i lag regleras. Såsom jag tidigare framhållit
intager frågan om medlemskapet i den svenska kyrkan en central plats i
den tillärnade nya lagstiftningen och däri ingår som ett viktigt led Irågan
om barns tillhörighet till kyrkan. Beträffande denna fråga kunna lagbestämmelser
icke undvaras.

Tidigare har jag givit uttryck åt de grundläggande synpunkter som böra
läggas på frågan om barns medlemskap i svenska kyrkan. Principen bör
vara att barnen i fråga om medlemskapet följa föräldrarna enligt i stort sett
automatiskt verkande regler; föräldrarnas ställning till kyrkan bör sålunda
utan någon särskild åtgärd bestämma barnets. Utgångspunkten för denna
princip är självfallet att föräldrarna och barnet böra utgöra en gemenskap
i konfessionellt avseende.

Vid den närmare utformningen av denna princip kunna olika lösningar
tänkas. Kommittén har föreslagit, att föräldrarnas förhållande till kyrkan
bör vara avgörande icke endast för barnets anslutning till denna vid födelsen
utan även för barnets medlemskap i fortsättningen, till dess det
uppnått mer mogen ålder. En lösning efter denna linje medför emellertid
att synnerligen invecklade lagregler måste uppställas för att möta de olika
situationer som kunna uppkomma genom att föräldrarnas eller enderas
av dem förhållande till kyrkan ändras efter barnets födelse. Det synes
likväl icke nödvändigt att uppställa regler som automatiskt avgöra frågan
om barnets tillhörighet till kyrkan med avseende på hela dess uppväxttid.
Det väsentliga torde vara att genom dylika regler avgöres, om barnet vid
födelsen inträder i svenska kyrkan eller icke.

Tänkbart vore att låta vad som genom dylika regler blivit avgjort vara
bindande till dess barnet uppnått sådan ålder att det själv kan taga ställning
till frågan om sin samfundstillhörighet. Härigenom skulle emellertid,
vid en förändring av de förutsättningar på vilka frågan om barnets samfundstillhörighet
vid födelsen bygger, en motsättning kunna uppstå mellan
samfundstillhörigheten och den religiösa uppfattningen i den miljö, där
barnet växer upp. Möjlighet bör finnas att förebygga en dylik motsättning.
För att vinna detta syfte torde den mest rationella lösningen vara att låta
de allmänna reglerna om inträde i kyrkan och utträde därur gälla även
för barn, med de modifikationer som följa av att barnet står under annans
vårdnad. Detta innebär att man, sedan frågan om barnets tillhörighet till
kyrkan vid födelsen blivit avgjord, överlåter åt vårdnadshavaren att fatta
beslut om ändring av barnets samfundstillhörighet, utan att denne därvid
är bunden av några särskilda regler.

Bestämmelserna om barns inträde i kyrkan vid födelsen böra utgå från
föräldrarnas ställning till kyrkan. I fråga om barn i äktenskap bör huvudregeln
i enlighet härmed vara den, att barnet vid födelsen inträder i
kyrkan, om båda föräldrarna tillhöra kyrkan. Beträffande barn utom äktenskap,
vilka i allmänhet såväl faktiskt som rättsligt stå vida närmare
modern än fadern, bör regeln vara att barnet vid födelsen inträder i kyrkan,

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

om modern tillhör kyrkan. När det gäller barn i äktenskap, vilkas föräldrar
icke båda tillhöra svenska kyrkan, blir emellertid spörsmålet mera
svårlöst.

Vad först angår de fall, då ingendera av föräldrarna tillhör kyrkan, torde
i allmänhet icke någon sådan samhörighet mellan dem och kyrkan förefinnas,
på vilken en regel om att barnet vid födelsen skall inträda i kyrkan
kan grundas. Tillhöra båda föräldrarna annat trossamfund synes detta
ligga i öppen dag. Men även om endera eller båda föräldrarna stå utanför
varje trossamfund torde det nu sagda äga giltighet. Kommittén har härom
anfört att barnen i dylika fall icke automatiskt böra bli konfessionslösa
utan räknas som medlemmar i den kyrka med vilken staten är förbunden.
Även om detta, såsom kommittén framhåller, i vissa fall icke skulle direkt
strida mot föräldrarnas önskan, kan dock i andra fall motsatsen vara förhållandet.
Det torde icke vara möjligt att för sådant barn som nu avses uppställa
någon presumtionsregel; det måste överlåtas åt föräldrarna att i
egenskap av vårdnadshavare bestämma om barnets tillhörighet till kyrkan.

Det största intresset i förevarande sammanhang tilldrager sig emellertid
frågan om barns ställning till kyrkan i det fall, då den ene av föräldrarna
men ej den andre tillhör kyrkan. Spörsmålet gäller här, om man bör
låta barnet följa den av föräldrarna som tillhör eller den som icke tillhör
kyrkan. En utväg är att föreskriva att barnet skall följa fadern eller att
barnet skall följa modern. Kommittén har för vissa av de nu avsedda fallen
förordat att barnet skall följa fadern. Under remissbehandlingen har även
hävdats att det vore naturligare att låta barnet följa modern. En regel som
lämnar företräde åt den ene makens religiösa uppfattning synes emellertid
icke stå i samklang med principen om makars likställighet. En sådan regel
kan ej heller grundas på något allmänt antagande att barnet skulle stå den
ene eller den andre av föräldrarna närmare i religiöst hänseende. Utvägen
att regelmässigt låta fadern eller modern ha företräde, då det gäller att bestämma
barnets förhållande till kyrkan, kan alltså uteslutas. Härefter återstår
att, som regel, låta barnet inträda i kyrkan eller låta det stå utanför.
Det torde vara uppenbart att i valet mellan dessa alternativ avgörande vikt
måste fästas vid att den övervägande delen av befolkningen tillhör kyrkan.
Att i dessa fall utgå från att barnet skall inträda i kyrkan torde också
bäst överensstämma med kyrkans karaktär av folkkyrka. Visserligen kan
icke denna lösning grundas på något antagande att barnets inträde i kyrkan
överensstämmer med båda föräldrarnas vilja. En anknytning till kyrkan
har dock barnet genom den av föräldrarna som tillhör kyrkan. Det bör
emellertid stå föräldrarna öppet att gemensamt bestämma att barnet icke
skall inträda i kyrkan. Det kan väl ifrågasättas, om härför erfordras någon
särskild bestämmelse, då föräldrarna ändå såsom vårdnadshavare kunna
när som helst låta barnet träda ut ur kyrkan. Det synes dock mest tilltalande
att, om föräldrarna inom viss kortare tid efter barnets födelse giva tillkänna
sin önskan att detta icke skall tillhöra kyrkan, barnet anses icke ha
tillhört kyrkan från födelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

145

Sedan länge ha i dissenterlagstiftningen funnits bestämmelser om verkan
av avtal mellan makar rörande barnens uppfostran i viss troslära. I
detta hänseende stadgas i 1873 års förordning att, om mellan föräldrar till
barn i äktenskap träffats avtal om deras barns uppfostran i evangelisklutherska
läran eller främmande troslära, som en av makarna bekänner,
sådant avtal skall vara gällande, såframt det blivit före äktenskapets ingående
skriftligen upprättat och för vigselförrättaren uppvisat. Bestämmelsen
är särskilt av betydelse för barn i äktenskap, där den ene av makarna
tillhör svenska kyrkan och den andre är katolik. Katolska kyrkan kräver
nämligen att, innan katolik träder i äktenskap med icke katolik, erhålla
försäkran om barnens uppfostran i den katolska läran.

Enligt det av mig förordade förslaget skall frågan, om barn vid födelsen
inträda i svenska kyrkan eller icke, avgöras enligt i stort sett automatiskt
verkande regler. Det är emellertid den som har vårdnaden om barnet obetaget
att därefter bestämma om ändring i samfundstillhörigheten. Tillkommer
vårdnaden båda föräldrarna —• vilket är regel i fråga om barn i äktenskap
— fordras härför enighet mellan föräldrarna. Att införa särskilda
bestämmelser om att makarna med bindande verkan äga på förhand bestämma
om sådan ändring beträffande samfundstillhörigheten synes emellertid
icke erforderligt; denna fråga bör lämpligen avgöras efter omständigheterna
vid den tidpunkt då frågan om en ändring är aktuell.

Något annorlunda förhåller sig saken med sådant beslut av makar i
blandade äktenskap, som kräves för att barnet icke vid födelsen automatiskt
skall inträda i kyrkan. Det är bär fråga om att sätta ur kraft en bestämmelse,
som tillerkänner den ene makens religiösa uppfattning en viss
företrädesrätt med avseende å barnets samfundstillhörighet. Då makarnas
bestämmanderätt i detta hänseende skall utövas inom viss kortare tid efter
barnets födelse, finnas vidare vissa möjligheter att på förhand överblicka
situationen. Huruvida förutsättningarna för makarna att sinsemellan på ett
lyckligt sätt ordna denna angelägenhet äro större eller mindre efter äktenskapets
ingående och barnets födelse än därförinnan, kan icke allmängiltigt
besvaras; frågan måste bedömas från fall till fall. Vid sådant förhållande
tala enligt min mening övervägande skäl för en bestämmelse, enligt
vilken makar i blandade äktenskap äga att före äktenskapets ingående eller
därefter före barnets födelse avtala att barnet icke vid födelsen skall inträda
i svenska kyrkan. Ett sådant på förhand träffat avtal bör för att
vara bindande vara upprättat i skriftlig form med vittnen. Avtalet bör
kunna hävas, om makarna äro ense därom. Då ett sådant avtal som nu
sagts föreligger och delta innebär att barnet icke skall tillhöra kyrkan, kan
alltså den ene maken, utan hinder av att även den andre har del i vårdnaden,
göra anmälan enligt 5 § andra stycket. En förutsättning för att make
skall kunna göra avtalet gällande på sådant sätt är dock att han icke själv
är utesluten från vårdnaden om barnet.

Beträffande barn utom äktenskap bar jag redan framhållit att moderns
förhållande till kyrkan bör vara avgörande för om barnet skall inträda i
kyrkan vid födelsen. Om emellertid ett sådant barn senare erhåller äkten JO

Hihany till rilcscluycns protokoll 1951. 1 samt. Nr 100.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skaplig börd genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra, uppkommer
en situation, som är jämförlig med den som föreligger, då barnet
fötts i äktenskap. Särskilt om barnet sålunda erhåller äktenskaplig börd
förhållandevis snart efter födelsen, synas starka skäl tala för att barnet i
fråga om inträde i kyrkan behandlas på samma sätt som barn, vilket födes
i äktenskap. Därför torde böra gälla att barnet vid föräldrarnas giftermål
skall inträda i kyrkan, om den ene av dem tillhör denna. Även i detta fall
böra dock föräldrarna eller den som eljest har vårdnaden äga inom viss
kortare tid tillkännagiva sin önskan att barnet icke skall tillhöra kyrkan,
med påföljd att barnet icke anses ha inträtt i kyrkan enligt den nu angivna
automatiskt verkande regeln. I 10 § har upptagits en bestämmelse, enligt
vilken ändring av barns förhållande till kyrkan icke skall få vidtagas utan
barnets samtycke, sedan barnet fyllt 12 år. I anslutning härtill bör icke
heller sådant automatiskt inträde i kyrkan som nu avses kunna ske, efter
det att barnet fyllt 12 år.

7 §•

I 11 § andra stycket kyrkobokföringskungörelsen stadgas för närvarande
att i fråga om bokföringen av utlänning skall iakttagas att denne bokföres
såsom tillhörande svenska kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare,
och såsom främmande trosbekännare, om han tillhör främmande
trossamfund. Såsom jag förut framhållit finnes emellertid icke någon bestämmelse
om hur utlänning skall bokföras, om han varken är evangeliskluthersk
trosbekännare eller tillhör främmande trossamfund. Även i dylikt
fall torde han därför nu redovisas såsom tillhörande svenska kyrkan.

Kommitténs förslag innebär att här i riket bosatt utlänning skall genom
ansökan kunna vinna inträde i kyrkan men att han icke skall upptagas i
kyrkan genom några automatiskt verkande regler, i den mån icke ett sådant
upptagande följer av kommitténs förslag om barns samfundstillhörighet.
Den nu angivna bestämmelsen i kyrkobokföringskungörelsen skulle
alltså bortfalla.

Domkapitlen i Uppsala, Skara, Luleå och Visby förorda bibehållande av
en dylik bestämmelse; allenast för den händelse utlänningen i fråga anmält
att han icke önskade tillhöra svenska kyrkan, borde han icke antecknas
såsom kyrkomedlem. Domkapitlet i Luleå anför att en sådan bestämmelse
har stor betydelse i gränsbygden mot Finland med dess starka inflyttning
av finska evangelisk-lutherska trosbekännare. Enligt en levande
tradition betraktas och betrakta sig evangelisk-lutherska finnar utan vidare
såsom hemmahörande i svenska kyrkan, och de skulle icke förstå varför de
skulle behöva särskilt ansöka om inträde i svenska kyrkan. Domkapitlet
uttalar att den levande ekumenicitet som av gammalt råder inom den evangelisk-lutherska
delen av kristenheten och särskilt i Norden icke bör undergrävas
genom onödiga formella bestämmelser.

Om man utgår från att medlemskapet i svenska kyrkan skall bygga på
frivillighet, kan det väl synas konsekvent att, utöver vad som redan anförts

147

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

om barns upptagande i kyrkan, något inträde enligt automatiskt verkande
regler icke förekommer, utan att för inträde alltid fordras en uttryckt
önskan. Det kan dock ifrågasättas, om icke undantag från denna regel bör
göras, då det gäller andra evangelisk-lutherska trosbekännare och framför
allt medlemmarna av de evangelisk-lutherska kyrkosamfunden i våra nordiska
grannländer. Särskilt vad domkapitlet i Luleå anfört härom torde
visa att ett undantag motsvarande det nyss återgivna stadgandet i kyrkobokföringskungörelsen
är motiverat. Härvid synes dock en mera tillfällig
bosättning i riket icke böra leda till att evangelisk-lutherska trosbekännare
utan särskild begäran bli att anse som medlemmar av svenska kyrkan.
Däremot kunna de i dylika situationer på grund av medlemskapet i hemlandets
evangelisk-lutherska kyrka åtnjuta en viss företrädesställning, såsom
gäller om rätt att erhålla vigsel i svenska kyrkan enligt 1915 års förordning
härom. Men då en sådan person som nu avses förvärvar svenskt
medborgarskap och alltså grunden för hans samhörighet med hemlandets
evangelisk-lutherska kyrka i allmänhet upphör, torde han böra utan särskild
ansökan upptagas i svenska kyrkan, om han ej hos pastor givit till
känna att han icke önskar inträda i kyrkan.

I praktiken måste naturligtvis tillämpningen av ett sådant stadgande som
nu angivits bli beroende på att pastor äger kännedom om att förutsättningarna
för upptagande i kyrkan i samband med förvärv av medborgarskap
föreligga. Närmare bestämmelser som med hänsyn härtill kunna erfordras
för stadgandets tillämpning torde få meddelas i administrativ ordning.

8 §.

Såsom jag angivit i den allmänna redogörelsen har kommittén upprättat
förslag till en särskild lag om inträde i svenska kyrkan. Denna lag avser
dock endast inträde i kyrkan efter fyllda 15 år. I fråga om barn av lägre
ålder gälla bestämmelser i förslaget till religionsfrihetslag om barns samfundstillhörighet.
Enligt den särskilda lagen skall inträde kunna vinnas
efter ansökan av sökanden personligen hos präst, som för kyrkoböckerna
i den församling där sökanden är kyrkobokförd. Avgiver sökanden inför
prästen försäkran att hans ansökan är betingad av ett allvarligt uppsåt och
finnes sökanden äga nödig insikt i kyrkans lära, skall han antecknas såsom
medlem av kyrkan.

Kommittén anför rörande detta förslag hl. a. att någon prövning av allvaret
i sökandens uppsåt icke skall förekomma; en trosbekännelse skall
således icke avfordras honom. Prästen skall emellertid förvissa sig om att
sökanden äger nödig insikt i kyrkans lära. Utan sådan insikt kan, enligt
kommitténs mening, en uppriktig vilja att tillhöra kyrkan icke föreligga.
Omfattningen av den insikt i kyrkans lära som bör krävas kan enligt kommitténs
mening icke i lagen närmare angivas. Bedömandet av vad som är
nödig insikt får överlåtas åt vederbörande präst. Kommittén framhåller
emellertid att avgångsbetyg från folkskolan, i vilket ingår vitsord om godkänd
insikt i ämnet kristendom, eller tillförlitliga intyg av annat slag angående
inhämtade kunskaper höra godtagas. Någon anledning att genom

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

förhör ytterligare pröva kunskaperna skall då icke föreligga. Inträdessökande
som förut tillhört svenska kyrkan eller något utländskt evangelisktlutherskt
samfund skall ävenledes kunna förutsättas äga nödig insikt i
svenska kyrkans lära. Kommittén finner det självklart att präst bör erbjuda
undervisning, om han finner sökanden sakna tillräcklig kristlig insikt.

Av den redogörelse för innehållet i yttrandena som jag lämnat i det föregående
vid behandlingen av huvudfrågorna i förslaget framgår att frågan,
huruvida dop bör vara en förutsättning för inträde i svenska kyrkan, föranlett
delade meningar. Flertalet domkapitel ha väl ansett sig kunna acceptera
kommitténs förslag, att inträde skall kunna vinnas utan dop, men samtidigt
uttryckt ett önskemål att i lagen på något sätt angives att dopet utgör
det normala villkoret för tillhörighet till kyrkan. I övrigt ha vissa detaljanmärkningar
framställts i fråga om inträdesbestämmelserna.

Beträffande förslaget att inträdessökanden skall avgiva försäkran, att
hans ansökan är betingad av ett allvarligt uppsåt, framhåller sålunda domkapitlet
i Uppsala att uttrycket »allvarligt uppsåt» bör ha en innehållsmässig
bestämning och föreslår att denna försäkran skall avse »allvarligt
uppsåt att äga tillgång till kyrkans tjänst och gemenskap». Domkapitlen i
Linköping, Skara, Strängnäs, Växjö, Lund, Luleå och Visby samt Allmänna
svenska prästföreningen framställa förslag av samma innebörd. Teologiska
fakulteten i Uppsala anför att det från kyrklig synpunkt är av intresse,
att medlemskap i kyrkan icke kommer att kunna brukas på illojalt
sätt, och föreslår att till kommitténs förslag göres det tillägget att den som
anmäler sig till inträde i kyrkan skall antecknas som medlem, såvida ej
allvaret i hans försäkran vederlägges av uppenbara fakta.

I fråga om förslaget att inträdessökanden skall äga nödig insikt i svenska
kyrkans lära hävdar domkapitlet i Uppsala att någon examination inför
präst rörande sökandens kristendomskunskaper ej bör krävas. En dylik
inträdesprövning kunde ofta komma att vålla vederbörande präst svårigheter,
och man finge räkna med stora olikheter i tillämpningen. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser på i huvudsak samma grunder att bestämmelsen
om krav på insikt i svenska kyrkans lära bör utgå.

Å andra sidan yttrar Sveriges yngre prästers förbund att med den ovisshet
som råder om kristendomsämnets plats i kommande skolordning vitsord
från skolan om kristendomskunskaper ej kunna godtagas. Kyrkan
borde beredas tillfälle att själv pröva, om nödig insikt i dess lära finnes.
Förbundet understryker emellertid att icke sådan insikt utan dopet bör
vara grundläggande för tillhörigheten till kyrkan. En människa som icke
äger intellektuella förutsättningar att tillgodogöra sig kyrkans lära borde
likväl genom dop kunna bli medlem av kyrkan. Ej heller domkapitlet i
Växjö anser det tillfyllest att sökanden deltagit i skolans kristendomsundervisning.
Enligt domkapitlets mening bör, förutom insikt i kyrkans lära,
även krävas någon kunskap i kyrkans ordning och gudstjänst.

Förslaget att ansökan om inträde i svenska kyrkan skall ske vid personlig
inställelse hos präst tillstyrkes av flertalet remissinstanser. Av de tillstyrkande
myndigheterna anser emellertid domkapitlet i Karlstad att an -

Kungl. Maj.ls proposition nr 100.

149

sökan bör få göras till vilken som helst präst i den församling, där den
inträdessökande är kyrkobokförd, ej nödvändigtvis till den präst som för
kyrkoböckerna. Som skäl åberopar domkapitlet att sökanden därigenom
skulle ha möjlighet att hänvända sig till den församlingspräst, för vilken
han har det största förtroendet. Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker
å andra sidan förslaget och anför att, om såsom länsstyrelsen föreslår bestämmelsen
om insikt i svenska kyrkans lära utgår, det icke finnes anledning
att uppställa krav på personlig inställelse, eftersom det då vid en
inställelse skulle förekomma endast ett expeditionelit mottagande av inträde
san sökningen. LänsstyTelsen förordar att inträde skall kunna vinnas
efter en skriftlig ansökan, kompletterad med en skriftlig förklaring av två
ojäviga personer, att vederbörandes önskan att inträda i kyrkan grundas
på ett allvarligt uppsåt.

Kommitténs förslag att bestämmelser om inträde i svenska kyrkan skola
upptagas i en särskild lag och således ej inflyta i religionsfrihetslagen har
icke närmare motiverats i betänkandet men synes sammanhänga med att
kommittén ansett innehållet i denna särskilda lag, men ej förslaget till
religionsfrihetslag, vara av kyrkolags natur. Att betrakta reglerna för
vuxna personers inträde i kyrkan såsom kyrkolag, men ej de för medlemskapet
i kyrkan praktiskt långt viktigare bestämmelserna om barns inträde
däri, torde emellertid icke utgöra en riktig bestämning av kyrkolagsbegreppet.
Den praktiska synpunkten, att reglerna om medlemskapet i kyrkan
böra hållas samman, torde få vara avgörande för lagstiftningens form.
Till frågan om vad som skall anses som kyrkolag skall jag återkomma i
det följande.

Vad härefter angår de regler som böra gälla för inträde ■— utöver vad
i det föregående anförts beträffande barns inträde i kyrkan och utländska
evangelisk-lutherska trosbekännares upptagande däri vid förvärv av svenskt
medborgarskap — torde det vara uppenbart att, såsom domkapitlen framhålla,
dopet utgör den normala förutsättningen för tillhörighet till en
kristen kyrka. Det vore emellertid felaktigt att betrakta dopet enbart som
en inträdesceremoni, vilken hänförde sig till det särskilda, lokala kyrkosamfundet.
Dopet bär icke en sådan karaktär; det upprepas icke, då någon
som utträtt åter vill inträda i kyrkan, och ej heller döpes den som redan
blivit döpt inom annat kristet kyrkosamfund. Vidare bör beaktas att dop
kan förrättas av varje innehavare av prästämbetet. Handläggningen av
frågor rörande medlemskapet i kyrkan bör emellertid ankomma på pastor,
i den mening detta begrepp har i folkbokföringsförfattningarna.

På grund av vad nu anförts torde böra stadgas att förutsättningar för
upptagande i kyrkan skola anses föreligga, om inträdesansökan gjorts hos
pastor och därvid visats att sökanden är döpt i svenska kyrkans ordning.
Huruvida detta dop skett omedelbart dessförinnan och såsom ett led i inträdet
eller om det är fråga om ett äldre dop, eventuellt ett barndop, torde
vara alldeles utan betydelse. I sådant fall som nu avses synes ej någon särskild
form för ansökningen böra krävas, utöver vad pastor måste fordra

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

för att kunna vara förvissad om att ansökningen härrör från den uppgivne
sökanden. Vad nu sagts bör dock icke utgöra den enda möjligheten för
inträde; även för andra fall erfordras en form för inträde. Sålunda kan
t. ex. den som vill inträda redan vara döpt i annat trossamfund. Det synes
knappast böra åläggas pastor att ingå på ett bedömande av en uppgift om
att ett sådant dop förligger; dessa fall böra således icke jämställas med
de förut angivna. Vidare kunna, såsom förut anförts, förekomma fall då dop
icke föregått inträdet. För alla de nu angivna fallen, då alltså icke förebringas
något bevis om att sökanden är döpt i svenska kyrkans ordning,
torde böra i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén förordat
gälla att ansökan om inträde skall medföra ett upptagande i kyrkan, om det
i ärendet framgår att sökanden erhållit undervisning i kyrkans lära och sökanden
inför pastor avgiver en muntlig försäkran om allvaret i sitt uppsåt.

I fråga om måttet av den undervisning, som sökanden sålunda skall ha
erhållit för att hans ansökan om inträde skall kunna bifallas, måste uppenbarligen
hänsyn tagas till sökandens ålder och övriga omständigheter. Utgångspunkt
för bedömandet bör vara den undervisning som kyrkans medlemmar
i allmänhet under motsvarande omständigheter erhållit, och härvid
böra självfallet icke för stränga krav ställas. Syftet med bestämmelsen är
nämligen endast att det skall finnas en möjlighet att tillse att den som
vuxit upp under inflytande av en annan religion eller eljest under sådana
förhållanden att han kommit att stå helt främmande för kristendomen, innan
han mottages, erhåller undervisning om vad en anslutning till den
kristna religionen, och då särskilt till den evangelisk-lutherska formen därav,
innebär. Vidare bör det naturligtvis, såsom Sveriges yngre prästers förbund
påpekat, finnas möjlighet att tillfredsställa en önskan om inträde även
för den som har en bristfällig intellektuell utrustning och därför har svårigheter
att tillägna sig kyrkans lära. Detsamma gäller om minderårig, som
ännu icke kunnat få någon undervisning.

Beträffande den försäkran som sökanden bör avlägga ha vissa domkapitel
anmärkt att ordalagen icke endast böra tala om ett allvarligt uppsåt,
såsom kommittén föreslagit, utan också ha eu innehållsmässig bestämning.
Det kan vara tveksamt, vilken formulering som härvid är den bästa. Mot
det förslag som nämnda domkapitel framställa kan invändas att betydelsen
därav måhända icke är så lättillgänglig för lekmannen. I anslutning
till ett förslag som framställts av Västerås domkapitel i yttrande över 1927
års betänkande har jag föredragit ett uttryck som går ut på att ansökningen
är grundad på allvarliga religiösa skäl. Sökandens skäl för sin ansökan
skola naturligtvis icke bedömas av pastor. I sådant fall då inträde
begäres för barn som ej fyllt 18 år och står under annans vårdnad torde någon
försäkran rörande allvaret i uppsåtet icke böra krävas. Ett stadgande
härom har upptagits i 10 §.

9 §■

Enligt 3 § i 1873 års förordning skall den som vill utträda ur svenska
kyrkan giva sin avsikt till känna för kyrkoherden i den församling han till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

151

hör. Därefter skall han, sedan minst två månader förflutit, vid personlig
inställelse hos kyrkoherden göra ytterligare en anmälan. Utträdet anses ha
skett vid sistnämnda tillfälle.

Kommittén anför att den personliga anmälningsskyldigheten bör bibehållas,
enär en personlig inställelse är ägnad att motverka utträde under inflytande
av tillfälliga sinnesstämningar. Kommittén framhåller vidare att
vad som måste betecknas såsom missbruk av utträdesrätten — exempelvis
massutträde i följd av tillfällig agitation eller akut antikyrklig propaganda
eller utträde, som föranletts av att ett personligt beroendeförhållande utnyttjats
för övertalning i sådan riktning -—- skulle onödigt underlättas av ett
enbart skriftligt förfarande. Kravet på en personlig inställelse markerade
vikten av att noga överväga det steg, som man stode i begrepp att taga. I
allmänhet plägade ock anmälningar av långt mindre betydelse för individen
göras personligen. Att för utträdet ur kyrkan införa en annan ordning
finner kommittén vara att i det allmänna medvetandet förringa betydelsen
av detta allvarliga steg.

Enligt kommitténs mening borde ansökan icke, såsom i 1873 års förordning
är stadgat, nödvändigt behöva göras till kyrkoherden i den församling,
där den som vill utträda är kyrkobokförd. Kommittén anser det vara tillräckligt
föreskriva att anmälan skall ske till den präst som för kyrkoböckerna
i nämnda församling.

Kommittén finner icke skäl att bibehålla den dubbla anmälningsskyldigheten.
En fordran på att utträdesanmälan, för att medföra verkan, skall bekräftas
efter viss tids förlopp skulle nämligen kunna tolkas såsom uttryck
för en avsikt att otillbörligt försvåra utträdet. Kommittén finner det likväl
icke lämpligt att en anmälan om utträde skall föranleda att vederbörande
anses omedelbart skild från svenska kyrkan. En viss kortare tid borde förflyta,
under vilken vederbörande, i den händelse att han ändrade uppfattning,
skulle ha tillfälle att återkalla sin anmälan. Med hänsyn härtill föreslår
kommittén, att utträde ur svenska kyrkan skall anses ha skett 30 dagar
efter det anmälan om utträde gjorts, om icke anmälan dessförinnan återkallats.
Återkallande av anmälan skulle kunna ske skriftligt. Bevis om utträde
skulle genast utfärdas och tillställas den utträdde.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen, juridiska fakulteterna i Uppsala
och Lund, Allmänna svenska prästföreningen och Sveriges yngre prästers
förbund ha icke något att erinra mot kommitténs förslag att anmälan
om utträde skulle ske genom personlig inställelse hos präst. Domkapitlet i
Växjö anser emellertid att det bör föreskrivas att anmälan skall skriftligen
bekräftas sedan två månader förflutit efter dess framställande. Därigenom
skulle, enligt domkapitlets mening, i åtskilliga fall förhastade utträden kunna
förebyggas utan att religionsfrihetens princip på något sätt träddes för
nära. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar att det med hänsyn till kyrkans
centrala ställning i vårt land synes böra uppställas fordran på att ett utträde
ur kyrkan föranledes icke enbart av profana skäl utan — och framförallt —
av samvetsbetänkligheter. Länsstyrelsen föreslår därför att anmälan om utträde
skall åtföljas av en personlig deklaration att den utträdande känner

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det som ett samvetstvång att tillhöra kyrkan. Domkapitlet i Karlstad föreslår
att anmälan om utträde skall kunna göras hos vilken som helst präst i den
församling, där vederbörande är kyrkobokförd. Därigenom skulle den utträdande
ha möjlighet att göra anmälan hos den präst, för vilken han hyser
det största förtroendet. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner i likhet med
kommittén det vara av vikt att utträdesbestämmelserna så utformas att de
icke uppmuntra kyrkans medlemmar att utträda ur kyrkan utan att beslutet
därom är grundat på ett allvarligt övervägande. Länsstyrelsen delar emellertid
icke kommitténs uppfattning att de av kommittén föreslagna bestämmelserna
skulle få åsyftad preventiv verkan. En skyldighet till personlig inställelse
är enligt länsstyrelsens mening icke i och för sig ägnad att stämma till
allvarlig eftertanke. Eftersom prästen endast skulle ha att mottaga anmälningen
och icke därtill pröva vederbörandes uppsåt, skulle skyldigheten att
inställa sig personligen förefalla onödig och tolkas såsom ett uttryck för en
avsikt att otillbörligt försvåra utträdet. Länsstyrelsen uttalar att den vore
mera benägen att ansluta sig till det förslag om två skriftliga anmälningar
som 1925 års religionsfrihetssakkunniga framlagt. Den mellan anmälningarna
liggande betänketiden förefaller länsstyrelsen mera ägnad att förhindra
missbruk av utträdesrätten än plikten till personlig inställelse. Länsstyrelsen
anser emellertid även den dubbla anmälan kunna avvaras och en skriftlig
anmälan vara tillfyllest, under förutsättning att det föreskrives att denna
kompletteras med en skriftlig förklaring av två ojäviga personer, att vederbörandes
önskan att utträda är allvarligt grundad.

Även chefen för statskontoret, den apostoliske vikarien och Christian
Science samfund avstyrka kommitténs förslag att anmälan om utträde skall
ske vid personlig inställelse hos präst. Chefen för statskontoret uttalar att
det icke kan anses staten värdigt att stadga sådana former för denna frihets
vinnande att de medföra praktiska svårigheter. Den apostoliske vikarien anför
att för utträde ur svenska kyrkan sådan form icke bör föreskrivas att
den motverkar det fria avgörandet. Eftersom enligt kommitténs förslag den
som anmäler utträde ur kyrkan icke skall motivera sitt beslut, finner den
apostoliske vikarien personlig inställelse hos präst vara obehövlig. Christian
Science samfund befarar att den som vill utträda kan komma att utsättas för
övertalningsförsök och påtryckningar vid personlig inställelse hos präst.

Kommitténs förslag att utträde ur svenska kyrkan skall anses ha skett
30 dagar efter anmälan, därest denna icke dessförinnan blivit återkallad,
har i flertalet yttranden icke föranlett erinringar. Domkapitlet i Skara och
Allmänna svenska prästföreningen föreslå emellertid att tiden utsträckes till
två månader och anföra att därmed större garanti skulle vinnas mot förhastade
utträden, t. ex. på grund av tillfällig agitation. Chefen för statskontoret
anser att det saknas anledning att stadga någon karenstid och betecknar förbehållet,
att utträde icke skall anses ha skett därest anmälan återkallas inom
karenstiden, såsom ett unicum i svensk lagstiftning. Metodistkyrkan erinrar
om att för inträde i svenska kyrkan icke föreslagits någon karenstid
och menar att villkoren för utträde ur svenska kyrkan icke böra vara strängare
än villkoren för inträde i denna. Metodistkyrkan finner det alldeles omo -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tiverat att det skulle behövas dubbelt så lång tid för utträde som för lysning
till äktenskap. Om karenstid anses oundviklig, borde den enligt Metodistkyrkans
mening sättas till högst 14 dagar. Frikyrkliga samarbctskommittén
ger uttryck åt samma uppfattning och framhåller att i Danmark och Norge
bestämmelse om karenstid saknas. Folkbokföringssakkunniga anföra att det
skulle medföra stora olägenheter för prästerskapet att behöva övervaka iakttagandet
av den föreslagna trettiodagarsfristen, i synnerhet i de större församlingarna.
Prästerskapet skulle bli tvunget att föra särskilda förfallolistor.
De sakkunniga ifrågasätta med hänsyn härtill, huruvida icke utträde skulle
kunna anses ske å anmälningsdagen. För den som angrade sitt utträde stode
möjligheten öppen att åter inträda i kyrkan.

Att medlem av svenska kyrkan skall äga rätt att utträda ur kyrkan framgår
av 2 §. Här återstår nu att bestämma formerna för anmälan om utträde.
Å ena sidan få dessa former icke hindra utträdet; å andra sidan böra
de, såvitt möjligt, erbjuda garantier för att de anmälningar som göras bygga
på ett fritt avgörande och äro allvarligt menade. Den lämpligaste utvägen
härför synes vara att föreskriva att anmälan skall göras vid personligt besök.
Om skriftlig anmälan gällde, skulle nämligen den enskilde kunna bli
utsatt för påtryckningar att, eventuellt tillsammans med andra, underteckna
en anmälan om utträde, även då han själv icke kommit fram till ett bestämt
personligt ställningstagande.

Kommitténs förslag att en utträdesanmälan icke genast, utan först efter
30 dagar skall medföra utträde ur kyrkan avser att tillgodose sådana fall,
då den som gjort anmälan ångrar sig och vill återkalla sin anmälan. Verkan
av en utträdesanmälan i olika hänseenden, t. ex. i fråga om rösträtt eller
skattskyldighet, måste emellertid av tekniska skäl inträda långt efter det
anmälan gjorts. Kvar står såsom det huvudsakliga och omedelbara resultatet
av en utträdesanmälan att den som gör denna därigenom befriar sig
från sin personliga bundenhet vid kyrkans gemenskap. I fråga om denna
verkan av en anmälan bör något uppskov icke förekomma; den bör inträda
genast. Det torde alltså icke föreligga tillräckliga skäl att upprätthålla någon
särskild möjlighet till återkallelse av en utträdesanmälan, vid sidan om
möjligheten att återinträda i kyrkan enligt de regler som gälla härför.

10 §.

Gällande bestämmelser i 1873 års förordning innebära att anmälan om
utträde ur svenska kyrkan icke kan av någon göras, förr än han fyllt 18 år.
Före nämnda ålder får den som vill utträda ej heller upptagas i främmande
församling. Barn av lägre ålder följa i religiöst hänseende sina föräldrar enligt
vissa närmare angivna regler. Den som fyllt 15 år eller blivit inom svenska
kyrkan konfirmerad kan dock icke på grund av dessa regler anses skild
från kyrkan. För den som är i åldern mellan 15 år eller den tidigare ålder,
då han konfirmerats, och 18 år föreligger alltså icke någon möjlighet till utträde
ur kyrkan.

Kommittén föreslår att anmälan om utträde ur kyrkan skall kunna göras

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

med vårdnadshavare^ samtycke av den som fyllt 15 år och utan sådant
samtycke av den som fyllt 18 år. Härom anför kommittén att myndighetsåldern
i religiöst hänseende, d. v. s. den ålder vid vilken individen kan anses
mogen att själv träffa avgörande angående sin samfundstillhörighet, i vårt
land inträder vid 18 år. Kommittén anser icke att någon sänkning av denna
myndighetsålder bör ifrågakomma. Tillräcklig mogenhet för ett självständigt
bedömande av religiösa spörsmål kan enligt kommitténs mening i allmänhet
icke förutsättas förr än vid 17—18 års ålder. För att beakta de fall,
då en tidigare religiös mognad inträtt, har kommittén funnit lämpligt föreslå
att med vårdnadshavarens samtycke även barn i åldern 15—18 år skola
äga rätt att utträda ur kyrkan. Kommittén framhåller att genom en dylik
bestämmelse en naturlig övergång erhålles mellan föräldrarnas bestämmanderätt
i fråga om barnens samfundstillhörighet, före det de fylla 15 år, och
den självständiga bestämmanderätt, som inträder vid 18 år.

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit i fråga om utträde ur
kyrkan förordar kommittén att ansökan om inträde i kyrkan skall kunna
göras av den som fyllt 15 år, under förutsättning att vårdnadshavaren biträder
hans ansökan, och eljest av den som fyllt 18 år.

Den föreslagna rätten för den som fyllt 18 år att självständigt bestämma
om utträde har lämnats utan erinran av åtskilliga remissinstanser, bl. a.
skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, domkapitlen i Linköping,
Lund, Karlstad, Luleå och Stockholm.

Å andra sidan ha länsstyrelsen i Jönköpings län, domkapitlen i Uppsala,
Skara, Strängnäs, Växjö och Härnösand samt teologiska och juridiska fakulteterna
i Uppsala förordat att åldersgränsen sättes till 21 år. Teologiska
fakulteten uttalar att, även om 18-årsåldern nu utgör gräns för den individuella
självbestämningsrätten, det knappast kan anföras något sakligt skäl
för att det religiösa ställningstagandet skulle förutsätta mindre mognad än
avgörandet av de frågor, som den enskilde eljest först efter uppnådd myndighetsålder
äger självständigt träffa. Juridiska fakulteten framhåller att
f. n. ett barn mellan 15 år (eller tidigare konfirmation) och 18 år saknar
varje möjlighet att utträda ur kyrkan, men att detta enligt förslaget skulle
bli tillåtet, såvitt anmälan om utträde biträdes av barnets vårdnadshavare.
Fakulteten finner det på grund därav ej vidare föreligga tillräcklig anledning
att här avvika från den allmänna myndighetsåldern.

Skolöverstyrelsen samt domkapitlen i Linköping och Luleå godtaga kommitténs
förslag att barn i åldern 15—18 år skola ha rätt att med vårdnadshavarens
samtycke utträda ur kyrkan. Länsstyrelsen i Jönköpings län, Stockholms
domkapitel och juridiska fakulteten i Lund anse däremot att den
lägre åldersgränsen icke bör sättas under 16 år. Länsstyrelsen gör gällande
att barn i 15-arsåldern sällan ha en sådan mognad i religiösa frågor, att de
böra tillåtas ta ett så livsviktigt steg som utträde ur kyrkan, och betonar
16-årsålderns allmänna betydelse i vårdnadshänseende.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, domkapitlen i Lund och Karlstad, Allmänna
svenska prästföreningen, Sveriges yngre prästers förbund och Evangeliska
fosterlandsstiftelsen avstyrka förslaget om viss bestämmanderätt för

155

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 100.

barn under 18 år. Domkapitlet i Lund medger att det finns fall, då en relativ
mognad inträder före 18-årsåldern, men anser det vara vanskligt att lagstifta
för dessa fall. Domkapitlet framhåller att ungdomar under 18 år äro
ytterst mottagliga för påverkan och att under tryck av en tillfälligt påtvingad
sinnesstämning stor oreda skulle kunna uppstå i en församling, om
sådana ungdomar ägde möjlighet att begära utträde ur kyrkan. Att även
vårdnadshavares samtycke skulle erfordras betyder enligt domkapitlets
mening ganska litet under nuvarande förhållanden, då föräldrarnas undfallenhet
för sina barn är allom uppenbar. Sveriges yngre prästers förbund
betonar den intensitet och flyktighet, som utmärker ungdomar under 18 år,
och gör gällande att det vore till skada för ungdomarna och deras utveckling
att sätta åldern för utträde lägre.

Beträffande frågan om den ålder en person skall ha uppnått för att kunna
ansöka om inträde i kyrkan har kommitténs förslag att självbestämmanderätt
skall erhållas vid 18 års ålder rönt invändning endast från länsstyrelsen
i Jönköpings län, som anser att gränsen bör ligga vid 21 år.

Förslaget att barn i åldern 15—18 år skall ha rätt att med vårdnadshavarens
samtycke ansöka om inträde tillstyrkes av skolöverstyrelsen och
domkapitlet i Luleå. Domkapitlet i Västerås föreslår att barn i nämnda ålder
må vinna inträde, såvitt vårdnadshavaren ingiver en av barnet biträdd
ansökan. Länsstyrelsen i Jönköpings län och Stockholms domkapitel anse
att den lägre åldersgränsen icke bör sättas under 16 år. Länsstyrelsen åberopar
härför samma skäl som den anfört för denna åldersgräns i fråga om
utträde ur kyrkan.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån, domkapitlet i ,Lund, Allmänna svenska:
prästföreningen och Evangeliska fosterlandsstiftelsen avstyrka, i överensstämmelse
med deras inställning i utträdesfrågan, att barn under 18 år
skall ha en villkorlig rätt att ansöka om inträde i kyrkan.

Enligt de i 5—6 §§ upptagna reglerna skall frågan om barns inträde i
svenska kyrkan vid födelsen avgöras med ledning av föräldrarnas samfundstillhörighet
vid samma tidpunkt. Sedan barnets tillhörighet till kyrkan
sålunda blivit avgjord, fordras för en ändring beträffande samfundstillhörigheten
ett beslut därom å barnets vägnar. Innan barnet nått en sådan
mognad att det själv kan taga ställning till religiösa frågor måste ett
sådant beslut fattas av vårdnadshavaren, som är barnets legale ställföreträdare
i personliga angelägenheter. Vårdnaden om barn i äktenskap tillkommer
i regel båda föräldrarna. Regelmässigt måste alltså ett beslut om
ändrad samfundstillhörighet för barnet fattas av föräldrarna i förening.
Har endast den ene av föräldrarna vårdnaden, räcker det att denne ensam
beslutar. Där vårdnaden övergått på särskilt förordnad förmyndare tillkommer
bestämmanderätten denne.

Enligt allmänna regler står barn under vårdnad, tills det fyllt 21 år eller
ingått äktenskap. Bestämmelsen i 1873 års förordning, att den som fyllt 18
år äger anmäla sitt utträde ur kyrkan, torde innebära att sådan anmälan
icke kräver vårdnadshavare^ samtycke. Även i fråga om andra personliga

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

angelägenheter kan en egen bestämmanderätt inträda tidigare än vid den
allmänna myndighetsåldern. Att själv taga tjänst eller annat arbete tillkommer
sålunda barn, sedan det fyllt 18 år, och i vissa fall redan tidigare.
I den vid 1950 års riksdag antagna nya medborgarskapslagen har den
ålder, vid vilken barn icke längre följer fadern i nationalitetshänseende
utan kan göra egen ansökan om naturalisation, sänkts från 21 till 18 år.
Samma ålder bör gälla såsom religiös myndighetsålder. Den som fyllt 18 år
bör alltså äga själv göra ansökan eller anmälan som angår medlemskapet i
svenska kyrkan; detsamma bör då också gälla i sådana undantagsfall då
någon före nämnda ålder ingått äktenskap och därför icke längre står under
annans vårdnad.

Ehuru sålunda före den nu angivna religiösa myndighetsåldern bestämmanderätten
i fråga om barnets inträde i eller utträde ur kyrkan tillkommer
vårdnadshavaren, kan likväl barnet ha nått en sådan mognad, att skälig
hänsyn bör tagas till dess uppfattning i religiösa frågor. Kommittén har
föreslagit att, sedan barnet fyllt 15 år, dess medverkan skall krävas för en
ändring av dess förhållande till svenska kyrkan. Det kan dock ifrågasättas,
om icke åldern borde sättas något lägre än vad kommittén föreslagit. Gällande
rätt tar i motsvarande fall hänsyn även till konfirmation inom kyrkan,
som skett före fyllda 15 år. Såsom förebild torde kunna tjäna reglerna
i föräldrabalken om adoption, enligt vilka den som fyllt 12 år icke kan
adopteras utan eget samtycke. Samma förutsättning torde böra gälla för
att den som fyllt 12 år genom vårdnadshavare^ åtgärd skulle få upptagas
i eller skiljas från kyrkan. Någon viss form för barnets samtycke har icke
föreskrivits. Vad i det föregående stadgats om personlig inställelse hos pastor
vid anmälan om utträde gäller alltså icke barnet utan endast vårdnadshavaren.

Särskilda bestämmelser.

11 §•

I denna paragraf har angivits vad som åsyftas med uttrycket trossamfund.
Denna definition har betydelse för tillämpningen av 2 § samt tredje
stycket i lagens övergångsbestämmelser. Båda de nu angivna bestämmelserna
torde böra avse religiösa samfund i vidaste bemärkelse. För att avgränsa
trossamfund från andra sammanslutningar har anordnandet av
gudstjänst angivits såsom det väsentliga. En organisation som icke har detta
syfte, är således icke ett trossamfund, även om dess verksamhet i övrigt har
en religiös karaktär. Huruvida samfundet enligt allmänna regler är att anse
som ett rättssubjekt eller ej, har icke i förevarande sammanhang någon
betydelse.

12 §.

Enligt kommitténs förslag skall den som vill inträda i eller utträda ur
svenska kyrkan göra ansökan eller anmälan hos pastor i den församling där
han är kyrkobokförd. Ehuru kommitteförslaget möjliggör även för annan

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

än den som är kyrkobokförd i riket att tillhöra kyrkan, har kommittén icke
antytt hur ärenden rörande medlemskap i sådana fall skola handläggas.

Christian Science samfund framhåller att utomlands bosatta svenskar
kunna bli ställda inför orimliga krav på uppoffrande av tid och pengar för
att kunna uppfylla den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att den som
vill utträda ur svenska kyrkan skall göra anmälan därom vid personlig inställelse
hos präst i församling i Sverige. Juridiska fakulteten i Lund anför
att den som är bosatt utrikes bör kunna få göra anmälan om utträde även
inför svensk konsul eller svensk beskickningstjänsteman.

I det föregående har jag anfört att svenska medborgare och här i riket bosatta
utlänningar kunna vara medlemmar av svenska kyrkan och att sådana
tekniska anordningar böra vidtagas att även den som fyller nu angivna förutsättning
men icke är och ej heller bör vara kyrkobokförd i riket kan göra
ansökan eller anmälan rörande sitt medlemskap. Därvid bör han lämpligen
vända sig till pastor i den församling där han vistas. Har kyrkobokföring
underlåtits, ehuru sådan rätteligen bort ske, får det ankomma på den som
vill inträda i eller utträda ur kyrkan att först låta kyrkobokföra sig i vederbörlig
ordning och därefter göra ansökan eller anmälan rörande medlemskapet
i kyrkan. Om åter pastor finner att den som gör ansökan eller anmälan
icke bör vara kyrkobokförd i riket, torde det lämpligen böra tillgå
så att pastor inskriver ansökningen eller anmälningen bland de minnesanteckningar,
vilka enligt 18 § tredje stycket kyrkobokföringskungörelsen
föras rörande personer, beträffande vilka pastor beslutat att de icke skola
kyrkobokföras i församlingen. I den urkund där dessa minnesanteckningar
föras torde pastor dessutom, i förekommande fall, kunna anteckna beslut
över ansökningen eller anmälningen. I enlighet med vad nu sagts har i första
stycket stadgats att i fråga om den som icke är och ej heller skall \ara
kyrkobokförd i riket ansökan eller anmälan som avses i 5, 7, 8 eller 9 § må
göras hos pastor i församling där han vistas.

För att ansökan eller anmälan rörande medlemskap i svenska kyrkan
skall kunna göras även på ort utom riket har genom den föreslagna bestämmelsen
i andra stycket öppnats en möjlighet för Kungl. Maj :t att, generellt
eller genom förordnande i särskilt fall, uppdraga åt svensk diplomatisk eller
konsulär ämbetsman att handlägga sådan fråga. Det torde vara uppenbart
att sådant uppdrag icke bör få givas åt ämbetsman som är av annan religion
eller eljest icke själv tillhör svenska kyrkan.

De ytterligare föreskrifter som kunna erfordras rörande ansökningar eller
anmälningar som avses i denna paragraf torde få meddelas i administratF
ordning. I samband därmed torde böra övervägas, om ansökningar och anmälningar
rörande den som icke är kyrkobokförd i riket böra ccnti alt legistreras
hos riksbyrån för folkbokföringen.

13 §.

Kommittén har icke i sill förslag behandlat frågan om klagan över pastors
beslut eller åtgärd rörande inträde i eller utträde ur svenska kyrkan. Fn

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ansökan eller anmälan rörande medlemskap i kyrkan medför i de flesta fall
en kyrkobokföringsåtgärd och över denna åtgärd kan enligt 65 § folkboklöringslörordningen
envar, vars rätt därav beröres, söka ändring genom besvär
hos domkapitlet i stiftet eller, om mer än en pastor handlagt ärendet,

1 det stift, till vilket den församling hör, vars pastor först handlagt ärendet.
Domkapitlets beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t i den för fullföljd
av talan mot domkapitlets beslut i allmänhet gällande ordningen; enligt

2 § 15 mom. 1909 års lag om Kungl. Maj :ts regeringsrätt skola mål om
kyrkobokföring upptagas och avgöras av regeringsrätten.

Uppenbart är emellertid att pastors beslut eller åtgärd enligt den nu föreslagna
religionsfrihetslagen icke alltid innefattar en kyrkobokföringsåtgärd.
Det torde ej heller i dylika fall, såsom grund för ett överklagande, alltid
kunna göras gällande att en kyrkobokföringsåtgärd bort vidtagas. Av
allmänna rättsgrundsatser torde likväl följa att pastors beslut eller åtgärder
kunna överklagas, men ovisshet råder då hur sådan klagan skall föras.
Bestämmelser böra därför meddelas. Härvid torde det vara uppenbart att
de nu avsedda besluten och åtgärderna så nära sammanhänga med beslut
och åtgärder, som innefatta kyrkobokföringsåtgärder, att samma regler
böra gälla om överklagande. Stadgandet i religionsfrihetslagen bör alltså
innebära en hänvisning till folkbokföringsförordningens bestämmelser i
ämnet. Därjämte torde, i sedvanlig ordning, en komplettering böra göras
av hithörande stadgande i regeringsrättslagen.

Vad nu anförts avser endast beslut eller åtgärd av pastor. Enligt 12 §
skola emellertid åt diplomatisk eller konsulär ämbetsman kunna uppdragas
att i pastors ställe handlägga vissa ärenden rörande medlemskap i svenska
kyrkan. Därvid uppkommer frågan, hur klagan skall föras över sådan
ämbetsmans beslut eller åtgärd. Om annat ej föreskrives, torde klagan kunna
töras hos Kungl. Maj :t och alltså direkt, utan att frågan prövats av domkapitel,
ankomma på regeringsrättens avgörande. För de sällsynta undantagsfall
det här kan vara fråga om böra icke några särskilda bestämmelser
meddelas. Det torde vara självklart att i allmänhet yttrande från domkapitel
kommer att inhämtas, innan sådana besvär avgöras av regeringsrätten.

14 §.

I denna paragraf har angivits vem som i lagens stadganden avses med
beteckningen pastor. Härom hänvisas till 2 § folkbokföringsförordningen
och 2 § kyrkobokföringskungörelsen.

Det torde vara uppenbart att, då det i lagen sägs alt ansökan eller anmälan
skall göras hos pastor, därmed icke avses att denna ovillkorligen
måste framlämnas till kyrkoherden eller den överordnade präst som eljest
ansvarar för kyrkobokföringen i församlingen. Även annan befattningshavare
kan ha uppdrag att på pastors ansvar biträda med kyrkobokföringen.
Ansökan eller anmälan som handlagts av denne måste då anses rätteligen
gjord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

159

Övergångsbestämmelserna.

Den nya lagen innehåller ändrade och i flera hänseenden utförligare regler
om medlemskapet i svenska kyrkan än dem som hittills följts inom kyrkobokföringen.
Dessa nya regler kunna uppenbarligen icke göra någon ändring
i de förhållanden som redan bestå vid lagens ikraftträdande; tillämpningen
av den nya lagen bör alltså utgå från det medlemskap i kyrkan som
då föreligger enligt äldre, vid kyrkobokföringen tillämpade regler. Ett stadgande
av denna innebörd har upptagits i andra stycket.

Av vad nu sagts framgår även att den som, då lagen träder i kraft, är
kyrkobokförd såsom icke tillhörande kyrkan ej heller i fortsättningen tillhör
denna, så länge han icke enligt den nya lagens regler inträder däri. Det
kan, såsom jag förut framhållit, icke anses uteslutet att även enligt de äldre
reglerna personer som icke äro kyrkobokförda äro medlemmar av kyrkan.
Hur därmed förhåller sig får bedömas från fall till fall med ledning av de
grundsatser som kommit till uttryck i äldre bestämmelser, bl. a. i stadgandena
i 1873 års förordning om barns uppfostran i viss troslära. Även om nu
avsedda personer gäller enligt samma övergångsstadgande att de alltjämt
äro medlemmar av kyrkan.

Uttrycken främmande trossamfund och främmande trosbekännare ha
icke använts i den nya lagstiftningen. Förutom i de viktigare författningar
som enligt förslaget särskilt ändras i sådant hänseende, förekomma dessa
uttryck även i andra bestämmelser, där de äro av mindre betydelse och
därför lämpligen kunna tillsvidare kvarstå, såsom i 18 § barnavårdslagen
den 6 juni 1924 och 30 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av
frihetsstraff m. m. I tredje stycket har därför stadgats att dessa uttryck,
efter lagens ikraftträdande, skola avse annat trossamfund än svenska kyrkan
och medlemmar i sådant samfund.

Beträffande upphävandet av 1838 års förordning angående mosaiska trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket må hänvisas till vad
som anförts i det föregående rörande de mosaiska församlingarna.

Att 1868 års förordning angående särskilda sammankomster för andaktsövning
numera är föråldrad och bör upphävas har jag framhållit i det föregående.
Detsamma gäller 1869 års förordning angående ansvar för den som
söker förmå annan till avfall från den evangelisk-lutherska läran.

I 1873 års förordning angående ändring i vissa delar av kyrkolagen med
därtill hörande författningar upptogos sådana bestämmelser rörande främmande
trosbekännare som ansågos vara av kyrkolags natur. Därav har 2 §,
vilken handlade om äktenskap mellan medlem av svenska kyrkan och bekännare
av främmande kristen troslära, redan tidigare upphävts. Praktisk
betydelse har endast 3 §, som behandlar främmande trosbekännares rätt till
lägerstad på allmän begravningsplats. Detta stadgande torde böra ersättas
med en bestämmelse i jordfästningslagen; denna fråga skall jag behandla
närmare i det följande. Återstående 1 och 4 §§ torde böra upphävas.

Vad härefter angår 1873 års förordning angående främmande trosbekän -

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

nare och deras religionsövning torde upphävandet av de särskilda stadgandena
i denna författning ha tillräckligt utförligt motiverats i det föregående.
Här må endast ytterligare anmärkas följande. Bestämmelsen i 10 §,
enligt vilken främmande trosbekännares församlingar, inrättningar och stiftelser
icke utan Kungl. Maj :ts tillstånd må förvärva och besitta fast egendom
i riket, innefattar strängare regler om religiösa samfunds fastighetsförvärv
än vad som i allmänhet gäller om bolags, förenings eller stiftelses
rätt att förvärva fast egendom. Skäl att bibehålla en sådan särställning för
religiösa samfund torde icke föreligga. Frågan om skyldighet för församling
att göra anmälan till polismyndighet, innan hus eller rum tages i bruk
för allmän gudstjänst, vilken fråga behandlats i 11 §, torde icke heller kräva
någon särbestämmelse; samma bestämmelser som gälla för samlingslokaler
i allmänhet böra gälla också gudstjänstlokaler. Bestämmelsen i 18 § om
ansvar för fel eller försummelse, vartill främmande församlings föreståndare
eller präst gjort sig skyldig i avseende på honom åliggande anteckningar
i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande av
ämbetsbevis därom, torde alltjämt äga betydelse i sådana fall då församling
av främmande trosbekännare har rätt till egen kyrkobokföring. I denna
del torde alltså ansvarsbestämmelsen i 18 § böra fortfarande gälla, ehuru
förordningen i övrigt upphäves.

Förslag till lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken.

4 kap.

2 §•

I giftermålsbalken skiljes mellan kyrklig och borgerlig vigsel. Såsom
kyrklig vigsel betecknas därvid såväl vigsel inom svenska kyrkan som vigsel
inom främmande trossamfund, under det att med borgerlig vigsel åsyftas
vigsel inför borgerlig vigselförrättare, i regel ledamot av magistrat, kommunalborgmästare
eller landsfiskal. Kommittén har icke föreslagit någon ändring
av dessa begrepp.

Domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Växjö, Göteborg,
Karlstad, Härnösand, Luleå och Stockholm anmärka att termen »kyrklig
vigsel» bör förbehållas vigsel förrättad inom svenska kyrkan. Domkapitlet i
Uppsala anför att det icke är sakligt riktigt, att såsom kyrklig beteckna
vigsel inom mosaisk församling eller över huvud taget vigsel inom annat
trossamfund än svenska kyrkan. Med tanke på vigslars registrering bör,
enligt domkapitlets mening, en terminologi skapas, av vilken det framgår
om en vigsel förrättats inom svenska kyrkan, en mosaisk församling eller
annat trossamfund eller av borgerlig vigselförrättare.

Det kan icke komma i fråga att i detta sammanhang vidtaga någon ändring
av de grundläggande begreppen i giftermålsbalken. Däremot är det
naturligtvis tänkbart att det av domkapitlen uttalade önskemålet såtillvida
kan tillgodoses att vigselns religiösa karaktär på lämpligt sätt redovisas i
kyrkobokföringen. Detta är emellertid ett praktiskt spörsmål, som torde

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

komma att närmare utredas av de folkbokföringssakkunniga vid fullgörandet
av de sakkunnigas uppdrag.

Innebörden av de föreslagna ändringarna i paragrafen framgår i huvudsak
av vad jag anfört i det föregående. Härtill må endast anmärkas att
begreppet trossamfund i detta sammanhang bör anses ha samma innebörd
som i religionsfrihetslagen. Även med denna utgångspunkt kunna emellertid
vissa tveksamma spörsmål uppkomma. Sålunda kan det, då inom en
frikyrklig rörelse finnas både lokala församlingar och en gemensam organisation
för större områden, vara tveksamt, om de lokala församlingarna
eller den större organisationen bör betraktas som trossamfund och i denna
egenskap vara bärare av vigselrätten. Något generellt svar på denna fråga
kan icke givas. Frågan får bedömas från fall till fall på grund av de föreliggande
faktiska förhållandena.

Kommittén har föreslagit en särbestämmelse för vigselrätten inom mosaisk
församling. I detta fall skulle nämligen fordras att båda de trolovade
vore mosaiska trosbekännare men icke uppställas något krav på medlemskap
i församlingen. Det synes emellertid, efter upphävandet av de mosaiska församlingarnas
särställning i andra hänseenden, icke föreligga tillräckliga
skäl för en dylik särbestämmelse i fråga om vigsel; den har därför icke medtagits
i förslaget.

3 §•

Vem som skall äga behörighet att förrätta vigsel inom annat trossamfund
än svenska kyrkan bör bero på innehållet i Kungl. Maj :ts förordnande. I
princip torde redan nu gälla att Kungl. Maj :t äger giva närmare föreskrifter
härom. Det nu gällande stadgandet synes emellertid närmast utmärka att
behörigheten alltid skulle tillkomma samfundets prästerskap i dess helhet.
En omformulering av stadgandet har därför vidtagits. Det torde vidare icke
böra vara något hinder för Kungl. Maj:t att till vigselförrättare förordna
även annan än den som är präst i det samfund som erhåller vigselrätt. Sålunda
torde t. ex. på begäran av en frikyrkoförsamling, som icke själv har
någon predikant som är lämplig att förrätta vigsel, vigselförrättare i en likartad
grannförsamling, som har vigselrätt, kunna förordnas att förrätta
vigsel även inom den förstnämnda församlingen.

8 och 9 §§.

1 dessa paragrafer föreslås vissa formella jämkningar, föranledda av övriga
ändringar i kapitlet.

14 kap.

1 §•

Enligt paragrafens nuvarande lydelse är präst inom sådan församling av
främmande trosbekännare, som har rätt till offentlig religionsövning, behörig
att, utan särskilt förordnande, medla mellan makar. Detta stadgande torde
avse präst i församling som vunnit erkännande enligt 1873 års förordning
angående främmande trosbekännare och deras religionsövning. I samband
I t llihang till riksdagens protokoll 1951. i samt. NriOO.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

med förordningens upphävande bör alltså en ändring göras i paragrafen.
Därvid synes det emellertid knappast lämpligt att tillerkänna varje präst
eller predikant inom ett trossamfund sådan behörighet. Medlingen utgör
nämligen i vissa fall en förutsättning för att äktenskapsmål skola få upptagas
av domstol, och det är därför av vikt att det kan fastställas, om medling
rätteligen skett. En lämplig utväg synes vara att sammankoppla behörigheten
att, utan särskilt förordnande, vara medlare med behörigheten
att förrätta vigsel, önskemål att även annan präst eller predikant inom
trossamfund skall vara medlare kunna tillgodoses genom särskilt förordnande
på sätt paragrafen angiver.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan den som offentligen skymfar
sådant som av kyrkan eller erkänt trossamfund hålles heligt dömas för
brott mot trosfrid. Då i fortsättningen något erkännande av trossamfund
icke vidare skall förekomma, är en ändring i paragrafen erforderlig. Det
torde lämpligen kunna stadgas att straffskyddet skall avse sådant som av
svenska kyrkan eller annat, här i riket verksamt trossamfund hålles heligt.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Jämlikt 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen skall såsom bilaga till
församlingsboken föras särskild förteckning över främmande trosbekännare.
Enligt kyrkobokföringskungörelsen och de vid denna fogade anvisningarna
för kyrkoböckernas förande skall anteckning om främmande trosbekännelse
göras förutom i denna förteckning jämväl i församlingsboken,
personakten, födelse- och dopboken (föräldrarnas trosbekännelse), lysnings-
och vigselboken samt död- och begravningsboken. Angående evangelisk-luthersk
trosbekännelse eller medlemskap i svenska kyrkan göres
icke någon anteckning, såvitt icke fråga är om en person som från ett främmande
trossamfund vunnit inträde i svenska kyrkan, i vilket fall dagen för
inträdet antecknas i församlingsboken och personakten. Medlemskap i
svenska kyrkan framgår således i allmänhet endast därav att anteckning
om främmande trosbekännelse i sådant fall icke finnes. Kyrkobokföringskungörelsen
bygger nämligen på den förutsättningen, att alla i församlingsbok
upptagna personer, vilka icke antecknats såsom främmande trosbekännare
eller ur svenska kyrkan utträdda, äro att anse såsom medlemmar av
svenska kyrkan.

Såsom jag i det föregående anfört bör av kyrkobokföringen framgå, vilka
personer som tillhöra och vilka som stå utanför svenska kyrkan. De särskilda
förteckningar som nu föras över främmande trosbekännare böra alltså
efter den nya lagstiftningens ikraftträdande i stället avse personer som
icke tillhöra kyrkan. För att underlätta övergången till den nya ordningen
torde böra föreskrivas att de förteckningar som redan finnas upplagda över

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

främmande trosbekännare skola anses som förteckningar över personer som
icke tillhöra kyrkan.

I det föregående har jag framhållit att det icke bör vara något hinder för
medlem av svenska kyrkan att, såsom redan nu i stor utsträckning förekommer,
samtidigt tillhöra även annat religiöst samfund men att behov av
en sådan möjlighet till dubbeltillhörighet föreligger endast då det gäller
evangeliska frikyrkosamfund. En kontroll att icke någon formellt är upptagen
som medlem både av svenska kyrkan och av ett väsentligen artskil t
samfund, t. ex. ett icke kristet samfund, förutsätter gjtt det kan konstateras,
vilka personer som tillhöra samfund av sådant slag. Av vad jag förut anfört
framgår att anteckningar i kyrkoböckerna icke böra föras rörande sådant
medlemskap. Att skapa några andra särskilda former för en sådan kontroll
torde ej heller, särskilt med tanke på det betungande arbete för pastorsämbetena
som en dylik kontroll skulle medföra, vara tillräckligt motiverat.

Vad nu anförts avser endast att med utgångspunkt från gällande föreskrifter
om kyrkobokföringen vidtaga de ändringar som den nya lagstiftningen
göra nödvändiga. Det bör emellertid stå de folkbokföringssakkunniga
fritt att upptaga frågan om den lämpligaste redovisningen av hithörande
förhållanden och bedöma denna fråga i dess sammanhang med
övriga folkbokföringsfrågor.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om
församlingsstyrelse i Stockholm.

Vid behandlingen av frågan om medlemskapet i svenska kyrkan kunde
det ligga nära till hands att ingå på en principiell granskning av medlemskapets
innebörd i skilda hänseenden och då i främsta rummet beträffande
inflytandet över församlingsanlägenheter. Kommittén har emellertid icke
upptagit några dylika principspörsmål utan endast förordat vissa formella
jämkningar i församlingsstyrelselagen och i motsvarande bestämmelser för
Stockholm. Däremot har kammarkollegiet, såsom jag redan förut framhållit,
i sitt yttrande rörande frågan om den svenska kyrkans rättsliga natur uttalat
den meningen att genom kyrkobokföring medlemskap vinnes i en territoriell
församling, d. v. s. en med borgerlig kommun jämställd kyrklig
kommun, och att sådant medlemskap tillkommer även främmande trosbekännare.

Denna kollegiets uppfattning är ingalunda obestridlig. Tvärtom tala såväl
de omständigheter, under vilka de särskilda kyrkliga kommunerna tillkommit,
som dessa kommuners uppgifter för den uppfattningen att de kyrkliga
kommunerna äro organ för den svenska kyrkan och bestå av dess medlemmar.
I församlingsstyrelselagen finnes icke, såsom i de övriga kommunallagarna,
någon definition av medlemskapet. Visserligen ha bestämmelserna
om besvär över kyrkostämmas, kyrkofullmäktiges, kyrkoråds och

164

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO.

skolråds beslut, enligt vilka besvärsrätt tillkommer medlem av församling, i
praxis ansetts innebära att även främmande trosbekännare äger anföra besvär.
Det torde emellertid icke vara möjligt att häri inlägga något principiellt
ställningstagande av betydelse i förevarande sammanhang. Det är
sannolikt att rättstillämpningen påverkats av den tolkning som givits åt
motsvarande besvärsregler i de övriga kommunallagarna och av önskemålet
att icke begränsa besvärsrätten för den som har ett rättsligt intresse
att klaga. I den vetenskapliga litteraturen har också antagits att man här
har att göra med ett Qnbart för besvärsrätten konstruerat begrepp (Sjöberg:
Det kommunala besvärsinstitutet, s. 142). Av större betydelse är att, om kollegiets
uppfattning vore riktig, det icke funnes någon anledning, varför
främmande trosbekännare skulle vara uteslutna från att deltaga i kyrkostämmas
överläggningar och beslut eller i val av kyrkofullmäktige. Dessa
rösträttsbestämmelser utvisa att främmande trosbekännare icke äro medlemmar
av församlingen; denna består av svenska kyrkans medlemmar.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit torde sålunda
rösträttsbestämmelsen i församlingsstyrelselagen böra ändras på sådant
sätt att rösträtt tillkommer endast personer som äro medlemmar av
svenska kyrkan; motsvarande ändring bör då också göras i lagen om församlingsstyrelse
i Stockholm. Omfattningen i andra hänseenden av denna
rösträtt torde icke nu böra upptagas till närmare behandling.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om

skolstyrelse i vissa kommuner.

Enligt lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner skall i
lands- eller stadskommun, som sammanfaller med skoldistrikt och där
kommunal- eller stadsfullmäktige finnas, folk- och fortsättningsskoleväsendet
utgöra en för kommunen gemensam angelägenhet, vilken kommunen såsom
sådan har att vårda. I kommuner, där nämnda lag gäller, handhaves
förvaltningen och vården av folk- och fortsättningsskoleväsendet av en folkskolestyrelse.
Enligt 13 § i lagen gäller att främmande religionsbekännare
eller den som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan icke i folkskolestyrelse
må deltaga i överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen.

Kommittén föreslår en sådan ändring i detta stadgande att även den som
ej är medlem av svenska kyrkan, men tillhör annat trossamfund med en
från grunderna för kristendomsundervisningen ej väsentligt avvikande trosåskådning,
må deltaga i överläggning och beslut om ärende, som rör kristendomsundervisningen.

Vid behandlingen av ändringarna i 28 § regeringsformen har jag anfört
att all undervisning i de allmänna skolorna numera får principiellt betraktas
som en allmänt medborgerlig angelägenhet och att härvid någon skillnad
icke kan göras mellan religionsundervisning och annan undervisning.
På grund härav bör icke heller ledamot av folkskolestyrelse av konfessionella
skäl vara utesluten från att deltaga i ärenden rörande kristendomsundervisning.
Stadgandet härom bör alltså upphävas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

165

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6 juni

1930 (nr 253).

Ändringen i denna paragraf sammanhänger med den ändrade lydelsen av
9 § församlingsstyrelselagen och överensstämmer i huvudsak med vad kommittén
föreslagit.

Förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående

jordfästning.

1 §•

I denna paragraf ha några formella jämkningar vidtagits i anslutning till
ändringar i övriga paragrafer. Beträffande borttagandet av andra punkten
hänvisas till vad som i det följande sägs om upphävandet av 5 och 6 §§.

2 §•

I det föregående har jag framhållit att föreskrifter angående begravning
kunna meddelas i form av testamente. Denna paragraf innehåller ett stadgande
därom, såvitt angår förordnanden att jordfästning skall ske i svenska
kyrkans ordning eller att sådan jordfästning icke skall förrättas. Härigenom
bli alltså reglerna i testamentslagen tillämpliga i fråga om förordnandets
form. Stadganden i nämnda lag och i lagen om boutredning och arvskifte
om verkställighet komma också, i den mån de äro tillämpliga, att avse dylika
förordnanden. Såsom allmän regel gäller enligt testamentslagen att endast
den som fyllt 21 år kan upprätta testamente. Ett sådant religiöst ställningstagande
som nu avses bör dock kunna göras av den som fyllt 18 år. I
detta hänseende innebär alltså det föreslagna stadgandet ett undantag från:
testamentslagen; det överensstämmer häri med vad som nu gäller om förordnanden
enligt 8 § 1 mom. jordfästningslagen.

Bestämmelsen i andra punkten om iakttagande av vad den avlidne kan
antagas hava önskat innefattar eu anvisning för den som ombesörjer begravningen.
I allmänhet kunna några rättsliga åtgärder icke grundas härpå.
Ombesörjes begravningen av myndighet eller annan på tjänstens vägnar,
torde dock fullgörandet av denna föreskrift ingå i tjänsteåliggandet och
alltså ske under samma ansvar som andra tjänsteåtgärder.

3 §•

I denna paragraf ha vissa formella jämkningar vidtagits. Den i första
stycket enligt paragrafens nu gällande lydelse angivna tiden av sex veckor
avser den tid, inom vilken skyldigheten att låta utföra jordfästning skall
fullgöras, och föreskriften bör alltså i konsekvens med ändringen i 2 §
borttagas.

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

4—6 §§.

I dessa paragrafer omtalas tre former för jordfästning enligt svenska
kyrkans ritual, nämligen jordfästning i vanlig ordning eller så kallad högtidlig
jordfästning, jordfästning i särskild, mindre högtidlig ordning och
jordfästning i stillhet. Högtidlig jordfästning är den regelmässigt förekommande
formen. Jordfästning i mindre högtidlig ordning är avsedd för dödfödda
barn och jordfästning i stillhet för dem som blivit avrättade eller
ljutit döden under förövande av grovt brott. Vid högtidlig jordfästning må
enligt 7 § i svenska kyrkan övliga ceremonier med klockringning, procession,
sorgmusik och sång brukas samt liktal hållas. Då jordfästning skall
förrättas i mindre högtidlig ordning får klockringning ej ske. Vid jordfästning
i stillhet får ej förekomma vare sig klockringning eller sorgmusik,
sång eller liktal och därvid böra närvara endast den dödes anhöriga och de
personer, som äro oumbärliga för hans jordande. Jordfästning i mindre högtidlig
ordning eller i stillhet får enligt 3 §, i motsats till högtidlig jordfästning,
icke äga rum i kyrka.

Denna åtskillnad mellan olika jordfästningsformer leder sitt ursprung
från äldre lagstiftning men har numera förlorat sin betydelse. 1946 års kyrkomöte
har i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 11) anfört att bestämmelserna
om jordfästning i stillhet synas föråldrade och därför böra upphävas. Enligt
kyrkolagsutskottets uttalande i ärendet får man, när det gäller de yttre anordningarna
i samband med begravning, lita till vederbörandes goda takt och
omdöme. Vad sålunda kyrkomötet anfört om jordfästning i stillhet torde
också gälla jordfästning av dödfödda barn. Härom finnas vissa anvisningar
och ett särskilt formulär i kyrkohandboken. Detta kan alltså komma till
användning, då det finnes passande. Men att upprätthålla några lagbestämmelser
härom är alldeles omotiverat. På grund av vad nu sagts torde alltså
4—6 §§ böra upphävas och därav föranledda jämkningar i övriga paragrafer
böra vidtagas.

8 §•

Beträffande borttagandet av nuvarande 1 mom. hänvisas till vad som anförts
vid 2 §. Ändringen i 2 mom. har närmare motiverats i det föregående.

9 §•

Enligt 3 § 1873 års förordning angående ändring i vissa delar av kyrkolagen
med därtill hörande författningar äga främmande trosbekännare rätt
att, efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde, erhålla lägerstad för sina
döda på allmän begravningsplats.

Kommittén framhåller att vad sålunda stadgats beträffande främmande
trosbekännare torde vara tillämpligt även på andra, som icke tillhöra svenska
kyrkan, och föreslår ett förtydligande av 3 § i nyssnämnda förordning
i sådant avseende. I yttrandena har detta förslag i allmänhet icke föranlett

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

någon erinran. Domkapitlet i Göteborg anför dock att det i framtiden
kan uppkomma fall, då religionsfrihetens krav icke tillfredsställes av en
undantagslös bestämmelse, att de som icke äro medlemmar av svenska
kyrkan skola ha samma rätt som kyrkans medlemmar till gravplats å kyrkogård.
Beträffande landsförsamlingarna måste det beaktas att kyrkogården
ofta utgöres av den tomt, varå kyrkan själv är uppförd. Församlingarna
borde, enligt domkapitlets mening, erhålla skäliga garantier, att intet
skulle förekomma i deras helgedomars omedelbara närhet, som innebure
kränkning av kristen tro och övertygelse. Domkapitlet anser att frågan
bör ytterligare utredas med hänsyn bl. a. till erfarenheterna från våra grannländer
och hänvisar till det skydd som den finska religionsfrihetslagen erbjuder
i förevarande hänseende. Domkapitlet i Uppsala anför att det kunde
tänkas att personer som ej tillhöra något samfund kunde önska att på kyrkogårdar
och andra allmänna begravningsplatser uppsätta gravmonument
med inskrifter eller former, som ur kristen synpunkt skulle verka
stötande. På grund härav borde, enligt domkapitlets mening, en bestämmelse
meddelas som förebyggde sådana eventualiteter. Domkapitlet i Linköping
uttalar sig i samma riktning.

Rätt till lägerstad på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats har
i vårt land sedan lång tid tillbaka tillkommit envar utan avseende på konfession.
Någon inskränkning av denna rätt bör icke få förekomma. Endast
då det gäller enskilda begravningsplatser kunna andra förhållanden få råda.
Stadgandet i 3 § 1873 års förordning om ändring i vissa delar av kyrkolagen
m. m. synes lämpligen kunna överflyttas till 9 § jordfästningslagen,
vilken redan nu har en mer allmän karaktär än övriga delar av lagen och
alltså avser även förhållanden rörande annan än den som vid sin död tillhörde
kyrkan. Vid denna överflyttning har erforderlig omformulering vidtagits.

I fråga om ordning vid begravning och på begravningsplatser torde några
mera detaljerade regler i lag än de i paragrafen upptagna icke vara påkallade.
Närmare bestämmelser få ankomma på de lokala organ som förvalta
begravningsplatserna.

Förslag till kungörelse med föreskrifter hur sökande till lärartjänst, som
medför skyldighet att undervisa i kristendomskunskap,
äger styrka sin behörighet.

Förslag till kungörelse om upphävande i vissa delar av de mosaiska församlingarnas,
av Kungl. Maj:t fastställda församlingsordningar.

Beträffande de nu angivna kungörelseförslagen hänvisas, i fråga om den
första till redogörelsen för ändringarna i 28 § regeringsformen och i fråga
om den andra till framställningen om de mosaiska församlingarna.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
följande förslag:

A. Grundlagsändringar:

1) Förslag till ändrad lydelse av b och 28 §§ regeringsformen; samt

2) Förslag till ändrad lydelse av 7 kap. b § tryckfrihetsförordningen.

B. Övriga lagförslag:

1) Förslag till religionsfrihetslag;

2) Förslag till lag om ändring i b och lb kap. giftermålsbalken;

3) Förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen;

4) Förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokfö ringsförordningen

den 28 juni 19b6 (nr b69);

5) Förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr
259) om församlingsstyrelse;

6) Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm;

7) Förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr
262) om skolstyrelse i vissa kommuner;

8) Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6
juni 1930 (nr 253); samt

9) Förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 189b (nr 36 s. 2) angående
jordfästning.

C. Kungörelseförslag, varöver riksdagens yttrande begäres:

1) Förslag till kungörelse med föreskrifter hur sökande till lärartjänst,
som medför skyldighet att undervisa i kristendomskunskap, äger styrka
sin behörighet; samt

2) Förslag till kungörelse om upphävande i vissa delar av de mosaiska
församlingarnas, av Kungl. Maj:t fastställda församlingsordningar.

Av de sålunda angivna lagförslagen torde 4—10 och 12—14 §§ förslaget
till religionsfrihetslag jämte första och andra styckena samt fjärde stycket
punkterna 2 och 4 i övergångsbestämmelserna till samma lag, förslaget till
ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken, såvitt det angår bestämmelser i
4 kap. 2 § om vigsel inom svenska kyrkan, samt förslaget till ändring i
lagen angående jordfästning vara av kyrkolags natur och för sitt antagande
kräva kyrkomötets samtycke enligt 87 § andra mom. regeringsformen.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över de under B. 1, 2,
3 och 9 angivna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,
måtte för det i 87 § regeringsformen omtörmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall. 1

1 Ur denna bilaga ha endast det under B. 1) angivna lagförslaget samt 3 § och övergångsbestämmelserna
till det under B. 9) upptagna lagförslaget här bibehållits; de uteslutna delarna
av bilagan överensstämma, frånsett några redaktionella jämkningar, med motsvarande delar av
de vid propositionen fogade lagförslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

169

B. Övriga lagförslag.

1) Förslag

till

Religionsfrihetslag.

Härigenom förordnas som följer.

Om religionsfrihet.

1 §•

Till följd av den i regeringsformen fastställda rätten för envar att fritt
utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer
allmän förargelse, skall det stå var och en fritt att för religiös gemenskap
deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.

För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet
äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.

2 §•

Ej må någon vara skyldig tillhöra samfund, varom i 11 § förmäles. Åtagande
i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan.

3 §•

Kloster må inrättas endast med Konungens tillstånd och på de villkor
Konungen föreskriver.

Om medlemskap i svenska kyrkan.

4 §•

Medlemskap i svenska kyrkan må tillkomma endast svensk medborgare
samt här i riket bosatt utlänning.

5 §.

Barn i äktenskap inträder vid födelsen i svenska kyrkan, om båda föräldrarna
tillhöra kyrkan.

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

6 §•

Barn utom äktenskap inträder vid födelsen i svenska kyrkan, om modern
tillhör kyrkan.

Erhåller barn, som icke enligt första stycket inträtt i kyrkan, innan det
fyllt tolv år äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingå äktenskap med
varandra och tillhör en av föräldrarna kyrkan, inträder barnet vid föräldrarnas
giftermål i kyrkan; dock skall barnet icke anses hava inträtt i
kyrkan, om föräldrarna eller, då vårdnaden ej tillkommer dem gemensamt,
den som har vårdnaden inom sex veckor från giftermålet till pastor i den
församling, där harnet är kyrkobokfört, anmäler att barnet icke skall tillhöra
kyrkan.

7 §•

8 §•

Vill någon, i annat fall än nu sagts, vinna inträde i svenska kyrkan, göre
ansökan hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

9 §.

Vill medlem av svenska kyrkan icke längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde personligen hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd.

10 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres
ansökan eller anmälan som avses i 7, 8 eller 9 § av vårdnadshavaren. Ansökan
eller anmälan för barn som fyllt tolv år må göras endast om barnet
själv samtyckt därtill. Då ansökan om inträde i svenska kyrkan för den som
står under annans vårdnad göres av vårdnadshavaren, skall vad i 8 § andra
stycket stadgas om muntlig försäkran icke äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

11 §•

Med trossamfund förstås i denna lag sammanslutning för religiös verksamhet,
vari ingår att anordna gudstjänst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

171

12 §.

I fråga om den som icke är och ej heller skall vara lcyrkobokförd i riket
må ansökan eller anmälan som avses i 5, 6, 7, 8 eller 9 § göras hos pastor i
församling där han vistas.

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i främmande stat att handlägga fråga om inträde i eller utträde ur svenska
kyrkan, som enligt denna lag ankommer på pastor. Ej må sådant uppdrag
meddelas annan än den som tillhör kyrkan.

13 §.

Om klagan över pastors beslut eller åtgärd enligt denna lag skall, ändå
att beslutet eller åtgärden icke avser fråga om kyrkobokföring, vad om
klagan i sådan fråga är stadgat äga motsvarande tillämpning.

14 §.

Med pastor avses i denna lag den som ansvarar för kyrkobokföringen i
församling av svenska kyrkan eller del av sådan församling, som utgör särskilt
kyrkobokföringsdistrikt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Genom denna lag upphävas:

1. förordningen den 30 juni 1838 (nr 28 s. 1) angående mosaiske trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket;

2. förordningen den 11 december 1868 (nr 76 s. 1) angående särskilda
sammankomster för andaktsövning;

3. förordningen den 16 november 1869 (nr 60 s. 1) angående ansvar för
den, som söker förmå annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran; 4.

1 och 4 §§ förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 1) angående
ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar; samt

5. förordningen den 31 oktober 1873 (nr 71 s. 3) angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning; dock skall fortfarande gälla vad
i 18 § av förordningen'' är stadgat om fel eller försummelse av främmande
församlings föreståndare eller präst i avseende på honom åliggande anteckningar
i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller meddelande
av ämbetsbevis därom. 1

1 Senaste lydelse se SFS 1898: 69 s. 1.

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

9)Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

3 §•

Jordfästningen skall verkställas inom
sex veckor efter dödsfallet, där
icke giltiga orsaker till längre uppskov
äro för handen. Den skall äga
rum i den församling, där dödsfallet
timat; dock må den kunna förrättas
i annan församling, om vederbörande
det åstunda.

Jordfästningen skall äga rum i den
församling, där dödsfallet timat;
dock må den kunna förrättas i annan
församling, om vederbörande
det åstunda. Den verkställes å församlingens
kyrkogård eller annan begravningsplats
eller ock å rum, som
församlingen för jordfästning anvisat.

Huruvida den, som avlidit i fängelse, å sjukhus eller å annat därmed
jämförligt ställe, må därstädes kunna jordfästas, ankommer på Konungens
prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1952.

Har den avlidne före lagens ikraftträdande
skriftligen förordnat, att
han skall jordfästas i svenska kyrkans
ordning eller att sådan jord- 1

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1908: 151 och av 2, 3, 8 och 9 §§ se SFS 1926: 462.

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

fästning icke skall förrättas, skall
vad i 2 § är stadgat om sådant förordnande
äga tillämpning, ehuru förordnandet
icke i övrigt är upprättat
på sätt om testamente är stadgat.

Genom lagen upphäves 3 § förordningen
den 31 oktober 1873 (nr 71
s. 1) angående ändring i vissa delar
av kyrkolagen med därtill hörande
författningar.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 februari
1951.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm,

Enligt lagrådet den 22 januari 1951 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 12 januari 1951, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) religionsfrihetslag;

2) lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken;

3) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen; samt

4) lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Kjellin.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Lagrådet:

Att religionsfrihet bör gälla såsom principiell grundval för lagstiftningen
i ett fritt rättssamhälle är numera ställt utom varje diskussion. Redan i § 16
av 1809 års regeringsform har grundsatsen om religionsfrihet kommit till
uttryck. Lagstiftningen i övrigt har dock alltjämt på flera punkter ett innehåll,
som torde kunna sägas stå i mindre god överensstämmelse med denna
grundsats. Såsom departementschefen framhållit, innebär religionsfrihetens
princip enligt nutida uppfattning, att det skall stå den enskilde fritt icke
blott att bekänna sig till annan religion än den, som omfattas av folkets
flertal, utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap, och religionsfriheten
kan, om detta begrepp tages i vidsträckt bemärkelse, anses inbegripa
även en rätt att för religionsövning bilda sammanslutningar och
anordna offentliga sammankomster. Lagrådet vill för sin del instämma i
departementschefens uttalande att religionsfriheten med den nu angivna

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 175

innebörden bör iakttagas och skyddas av lagstiftningen och rättstillämpningen
i vårt land.

I olika sammanhang ha under de senaste årtiondena förslag framkommit
om ändrad lagstiftning på hithörande område. Sålunda ha från såväl riksdagens
som kyrkomötets sida önskemål om nya bestämmelser kommit till
uttryck. Det har lramhållits, att nu gällande författningar äro föråldrade och
i behov av omprövning. I de över dissenterlagskommitténs förslag avgivna
yttrandena har behovet av ny lagstiftning också allmänt vitsordats. Jämväl
lagrådet delar denna uppfattning.

Rörande omfattningen av en ny lagstiftning på förevarande område ha
olika meningar framkommit. Dissenterlagskommitténs förslag innebär, att
lagbestämmelser, vilka med hänsyn till den nyss angivna innebörden av begreppet
religionsfrihet framstå såsom föråldrade, skola revideras och anpassas
efter nutida uppfattning. I flera yttranden över kommittéförslaget har
den meningen kommit till uttryck, att en sådan lagrevision icke vore tillräcklig
för att genomföra religionsfrihetens princip utan att härför också
skulle krävas ett upphävande av den särställning, som tillkommer svenska
kyrkan i förhållande till andra religiösa samfund. Departementschefen har
ansett sig icke kunna i förevarande sammanhang ingå på frågan om en
ändring av kyrkans ställning i administrativt och ekonomiskt hänseende;
dels skulle detta, såsom ock i de berörda yttrandena betonats, förutsätta
utredningar av helt annan art och omfattning än dem som innefattas i kommitténs
förslag och dels vore en sådan ändring icke nödvändig för att tillgodose
det avsedda syftemålet. Även på denna punkt kan lagrådet ansluta
sig till vad departementschefen anfört.

I likhet med vad departementschefen utvecklat finner lagrådet det icke
vara erforderligt att i nu förevarande sammanhang ingå i något närmare
bedömande av det synnerligen invecklade och svårlösta principspörsmålet
om svenska kyrkans rättsliga natur.

I det föreliggande förslaget till religionsfrihetslag ha icke upptagits några
bestämmelser om de särskilda religiösa samfundens organisation och rättsliga
ställning. Beträffande frågan vilka krav rättsordningen bör uppställa
för att ett religiöst samfund skall kunna anses som ett rättssubjekt framhålles
i remissprotokollet, att det stora flertalet av de religiösa samfund,
som finnas i vårt land, i privaträttslig mening torde få betraktas som ideella
föreningar. Ehuru lagbestämmelser om sådana föreningar icke finnas, ha i
praxis utbildats vissa regler om de förutsättningar, som böra vara uppfyllda
för att en ideell förening skall kunna anses som ett rättssubjekt. Skäl kunna
väl anföras för att i lag upptaga vissa bestämmelser i angivna hänseende.
Det kan sålunda vara av betydelse för ett samfund, t. ex. vid förvärv av fast
egendom, att redan på förhand äga visshet om att det kommer att erkännas
som ett rättssubjekt. Emellertid torde något större praktiskt behov av sådana
föreskrifter icke föreligga, särskilt med hänsyn till att de allra flesta nu
verksamma religiösa samfund torde äga en sådan organisation, att de fylla
anspråken på rättssubjektivitet.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Förslaget till religionsfrihetslag.

Justitieråden Ekberg, Strandberg och Ljunggren:

Beträffande den föreliggande lagstiftningens uppgift och allmänna omfattning
framhåller departementschefen i remissprotokollet, att det huvudsakligen
vore fråga om dels att närmare utveckla och bestämma den
religiösa friheten i anslutning till stadgandet i § 16 regeringsformen och
dels att fastställa rätten till utträde ur svenska kyrkan, vilken rätt icke
kunde bestämmas utan alt samtidigt medlemskapet i sin helhet reglerades.
Bestämmelser i dessa hänseenden ha sammanförts i det förevarande lagförslaget.
Den föreslagna lagen har fått titeln »Religionsfrihetslag» och första
avdelningen har erhållit rubriken »Om religionsfrihet», medan den andra
avdelningen kallats »Om medlemskap i svenska kyrkan» och den tredje betecknats
»Särskilda bestämmelser».

Rubriken till den föreslagna lagen och rubriken till dess första avdelning
äro i viss mån missvisande. Lagförslagets innehåll och jämväl dess syfte är
ej så vittomfattande som dessa rubriker synas giva vid handen. I synnerhet
den föreslagna lagtiteln leder tanken till att lagen innehölle och åsyftade en
fullständig reglering av rätten till religionsfrihet. Så är emellertid ej förhållandet.
Huvudregeln om religionsfrihet förekommer icke i lagförslaget
utan gives alltjämt i ovan omförmälda paragraf i regeringsformen. Den viktiga
principen om tanke- och yttrandefrihet i religiösa ting har ej heller
fått ett klart uttryck. Dissenterlagskommittén hade i 1 § av sitt förslag upptagit
ett uttryckligt stadgande i sistnämnda ämne. Denna bestämmelse har
ej medtagits i departementsförslaget i vidare mån än att första stycket i 1 §
inletts med en erinran om den i regeringsformen fastställda rätten för envar
att fritt utöva sin religion. Två skäl synas härvid ha varit avgörande, nämligen
dels att det ansetts tveksamt huruvida den av kommittén föreslagna
bestämmelsen, med hänsyn till däri gjorda inskränkningar, stode i överensstämmelse
med regeringsformens religionsfrihetsstadganden, dels ock att
det synts obehövligt att på sådant sätt upprepa vad regeringsformen redan
innehölle. Dessa skäl äro tvivelsutan välgrundade, men att det sålunda
lämpligen ej låter sig göra att i förevarande lag giva uttrycklig bestämmelse
angående tanke- och yttrandefriheten i religiösa ting visar, hur vanskligt
det är att i denna lag införa regler av mera allmän natur angående religionsfrihet.
Sådana regler höra närmast hemma i § 16 regeringsformen.

Lagförslaget torde ej heller åsyfta att giva en uttömmande reglering av
vad till religionsfriheten hör utan, såsom framgår av departementschefens
uttalande i remissprotokollet, främst att »gentemot föråldrade betraktelsesätt
närmare bestämma grundlagsstadgandets innebörd». Mot denna bakgrund
torde framför allt det föreslagna stadgandet i 1 § första stycket
böra ses. Häri utsäges till en början, att »till följd av den i regeringsformen
fastställda rätten för envar att fritt utöva sin religion, såvitt han icke
därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse, skall

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det stå var och en fritt att för religiös gemenskap deltaga i sammankomst».
Vad stadgandet sålunda avser att lagfästa utgör i själva verket allenast en
närmare förklaring av grundlagsbudets innehåll. Att detta också är meningen
bestyrkes av departementschefens ovan återgivna uttalande. Den fria religionsutövning,
vid vilken var och en enligt grundlagsstadgandet skall skyddas,
torde nämligen framför allt avse rätt till deltagande i gudstjänst eller
liknande sammankomst. Frånsett det förhållandet, att grundlagsbudets innebörd
i sist berörda hänseende torde vara så otvetydig, att någon närmare
förklaring härutinnan knappast kan anses erforderlig, lärer det emellertid
ur konstitutionell synpunkt sett vara ägnat att ingiva vissa betänkligheter
att i en lag, som ej är grundlag, giva förtydligande bestämmelser angående
innebörden av ett grundlagsbud. Ett sådant bestämmande torde nämligen
icke utan fog kunna betraktas som ett slags lagförklaring, i all synnerhet
när det framträder i den form, som valts här. Enligt § 83 regeringsformen far
någon för framtiden gällande förklaring av grundlagen icke stadgas i annan
ordning än den som gäller beträffande grundlagsändring. Med »förklaring»
lärer i sagda stadgande avses ett auktoritativt uttalande, som med den förbindande
kraften hos en lagstiftningsakt fastslår, huru ett visst lagrum skall
förstås. Rörande denna fråga må jämväl hänvisas till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7 vid 1891 års riksdag i anledning av väckt motion med förslag
till lag om val till riksdagens andra kammare. Däri yttrade utskottet bland
annat (s. 5), att det kunde vara att befara, att man genom stadganden i vallagen
sökte förklara föreskrifter i grundlagen och närmare bestämma förhållanden,
vilka grundlagens stadganden avsåge att ordna, samt att detta jämlikt
§ 83 regeringsformen ej borde ske utan på det sätt som borde iakttagas
vid ändringar i grundlagen.

Vad angår senare delen av första stycket uti omförmälda paragraf av förslaget,
torde den däri fastslagna rätten att bilda sammanslutning för religiöst
ändamål icke kunna inbegripas under rätten till religionsfrihet, såsom
denna frihet enligt ordalagen i § 16 regeringsformen stadfästs. Departementschefen
synes också mena, att grundlagsbudet i denna del vore ofullständigt
och tarvade komplettering. Anses emellertid grundlagens stadgande
vara i behov av komplettering, lärer detta böra ske icke i en lag av den
föreslagnas natur utan genom tillägg till grundlagen. Det torde emellertid
kunna ifrågasättas, om en komplettering i det avseende förslaget innehåller
är påkallad av ett verkligt behov. Den föreslagna bestämmelsen lärer i denna
del ej innehålla annat än vad som skulle gälla utan särskilt stadgande, därest
såsom föreslås den enligt 1873 års förordning angående främmande trosbekännare
och deras religionsövning nu gällande inskränkningen i friheten
att bilda religiösa sammanslutningar upphäves. Ehuru begreppet religionsfrihet,
såsom lagrådet redan inledningsvis anfört, kan i vidsträckt bemärkelse
anses omfatta jämväl rätten för medborgarna att sammansluta sig för
religiös gemenskap, är denna rätt dock på samma gång att betrakta som en
sida av den medborgerliga rätten till föreningsfrihet. Såvitt vi ha oss bekant
har under senare tiden föreningsrättens okränkbarhet icke ens ifråga 12

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 100.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

satts, utan anses det allmänt, att densamma, ehuru ej direkt lagfäst, är
inbegripen under svenska folkets urgamla frihet. Lagen den 11 september
1936 om förenings- och förhandlingsrätt innehåller visserligen bestämmelse,
att den föreningsrätt, som avses i lagen, skall lämnas okränkt, men några
allmänna regler om rätt för medborgarna att sammansluta sig t. ex. för politisk
eller ideell gemenskap finnas icke i vår lag. Detta må väl anses såsom
en brist i lagstiftningen, men så länge denna brist får kvarstå, kan icke
ulan skäl ifrågasättas lämpligheten av att förevarande begränsade del av
föreningsrätten utbrytes ur sitt rätta sammanhang och göres till föremål för
speciallagstiftning.

Därest, såsom vi nu ifrågasatt, första stycket i 1 § får utgå, blir otvivelaktigt
icke blott lagens titel utan även rubriken till första avdelningen än
mer missvisande än vad fallet är med den utformning 1 § nu bär. Det kan
därför ifrågasättas, om icke lagen borde få en annan, till sitt innehåll mera
begränsad titel, förslagsvis »Lag om medlemskap i svenska kyrkan m. in.»
Då det torde vara svårt att finna någon annan lämpligare rubrik till första
avdelningen, synes det oss böra övervägas — och detta oavsett om 1 § bibehålies
oförändrad — huruvida den föreslagna lagen, som icke omfattar flera
än fjorton, i allmänhet kortfattade paragrafer, verkligen behöver indelas i
avdelningar med särskilda rubriker.

Regeringsrådet Björkholm:

Beträffande det första av de två lagstiftningsspörsmål, vilka departementschefen
i inledningen till specialmotiveringen till förevarande lagförslag
angivit såsom avsedda att regleras av detsamma — nämligen närmare
utveckling och bestämmande av den religiösa friheten i anslutning till det
stadgande härom som redan finnes i § 16 regeringsformen — har departementschefen
anfört, att det mera varit fråga om att, gentemot föråldrade betraktelsesätt,
närmare bestämma innebörden av nämnda grundlagsstadgande
än att giva detsamma ett nytt innehåll. Strängt efter orden kan väl detta
uttalande tolkas så, att 1 § i lagförslaget skulle innefatta en förklaring av
grundlagen, något som enligt § 83 regeringsformen icke får ske i annan ordning
än den som stadgas beträffande grundlagsändring. De nyss återgivna
ordalagen i departementschefens uttalande, vilka — då varken ändring eller
förklaring av grundlagen lärer kunna hava åsyftats —- enligt min mening
blivit olyckligt valda, behöva dock icke nödvändigtvis givas den innebörden,
att här är fråga om grundlagsförklaring. Nämnda ordalag synas kunna tolkas
så, att man såsom inledning i en för gemene mans läsning avsedd lag om
religionsfrihet och efter en erinran om lydelsen av § 16 regeringsformen i nu
ifrågavarande hänseende velat i lagen konstatera ett på grund av grundlagsstadgandet
faktiskt föreliggande förhållande, nämligen rätten till deltagande
i gudstjänst eller liknande sammankomst.

Vad angår den senare delen av första stycket i 1 § av lagförslaget lärer
den där upptagna bestämmelsen ej innehålla annat än vad som skulle gälla
utan särskilt stadgande, därest den enligt 1873 års förordning angående

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

179

främmande trosbekännare och deras religionsövning nu gällande inskränkningen
i friheten att bilda religiösa sammanslutningar upphävdes. Denna
frihet, som ju icke direkt omnämnes i grundlagen, torde ej, om den skulle
lagfästas, behöva bli fastslagen i grundlags form. Föreskrift i ämnet synes
därför kunna upptagas i en lag av den föreslagnas natur. Att så sker finner
jag ej utgöra otillåten komplettering av grundlagen.

Med hänsyn till det anförda har jag icke något att erinra mot att i 1 §
första stycket av lagförslaget upptagas föreslagna bestämmelser såsom en
inledning till övriga i förslaget givna stadganden. Användning av presens
som tempusform i lagtexten synes mig emellertid vara att föredraga.

Mot rubrikerna till den föreslagna lagen och dess första avdelning kan
med visst fog den anmärkningen riktas, att de äro för vittomfattande. Därest
åt de tre första paragraferna i lagen gives en lydelse i huvudsak överensstämmande
med den de ha enligt det remitterade förslaget, anser jag
emellertid, med hänsyn till det hävdande av religionsfriheten, som dock
komme att ske genom ifrågavarande bestämmelser, nämnda rubriker kunna
bibehållas.

2 §•

Lagrådet: .

I 11 § av det remitterade förslaget har angivits vad som i lagen förstås
med trossamfund. Sistnämnda ord förekommer emellertid icke annorstädes
i själva lagen utan först i tredje stycket av ikraftträdelse- och övergångsbestämmelserna.
I nu förevarande paragraf, som innehåller bestämmelser
rörande tillhörighet till trossamfund, definieras icke detta begrepp utan där
talas allenast om samfund, varom i 11 § förmäles. Det synes lämpligare, att
stadgandena i de båda lagrummen sammanföras till en paragraf, därvid
innehållet i 11 § torde böra upptagas i 2 §.

Enligt motiven till det remitterade förslaget avses med trossamfund religiösa
samfund i vidaste bemärkelse. Däri inbegripes, såsom jämväl framgår
av motiven, även svenska kyrkan. Detta synes böra komma till uttryck i lagtexten.

På grund av det anförda torde i ett första stycke av förevarande paragraf
böra stadgas, att icke någon må vara skyldig tillhöra trossamfund
samt att åtagande i strid häremot skall vara utan verkan, varefter i ett andra
stycke, i viss anslutning till 4 § i dissenteriagskommitténs förslag till religionsfrihetslag,
torde böra föreskrivas, att med trossamfund förstås, förutom
svenska kyrkan, sammanslutning för religiös verksamhet, vari ingår
att anordna gudstjänst.

3 §.

Lagrådet:

Förevarande lagrum innehåller, att kloster må inrättas endast med Konungens
tillstånd och på de villkor Konungen föreskriver. I olikhet mot
kommitténs lagförslag, enligt vilket meddelat tillstånd kunde av Konungen
återkallas när omständigheterna det föranledde, saknar det remitterade för -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

slaget bestämmelse om återkallande av tillstånd. I remissprotokollet framhålles
emellertid, att därest föreskrivna villkor åsidosättas eller verksamheten
eljest bedrives på annat sätt än som förutsattes vid tillståndets meddelande,
det torde stå Kungl. Maj:t öppet att återkalla tillståndet. För att
undvika all tvekan synes återkallelserätten böra fastslås i lagtexten, varvid
denna härutinnan lämpligen torde kunna avfattas i anslutning till departementschefens
nu återgivna uttalande. Detta innefattar en tämligen
snäv gränsdragning, som i rättssäkerhetens intresse är att förorda. Såsom
i den apostoliske vikariens och det apostoliska vikariatsrådets remissyttrande
framhålles, skulle det nämligen innebära en ekonomisk osäkerhet för
klostren, om meddelat tillstånd när som helst kunde återkallas. Även den
i kommittéförslaget använda formuleringen, »när omständigheterna det
föranleda», synes vara för obestämd och skulle därför lätt kunna tagas till
intäkt för återkallelse, som måste te sig mer eller mindre obillig.

Beträffande den viktiga frågan om minimiålder för inträde i kloster har
departementschefen på anförda skäl uttalat, att det lämpligen bör såsom
villkor för tillstånd att anlägga kloster föreskrivas att den som inträder i
kloster skall ha uppnått 21 års ålder. Lagrådet, som delar denna uppfattning,
håller emellertid före, att frågan är av sådan vikt att bestämmelsen
om minimiålder bör inflyta i lagen. Stadgandet kunde i så fall lämpligen
upptagas såsom ett andra stycke under förevarande paragraf.

Lagrådet delar också departementschefens uppfattning, att såsom villkor
för tillstånd att anlägga kloster bör föreskrivas, att icke någon, innan han
fyllt 25 år, må avlägga klosterlöften, som icke äro tidsbegränsade. I detta
avseende synes emellertid någon uttrycklig föreskrift i lagen knappast erfordras.

4 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen innebär bland annat, att svensk medborgare, som förlorar
sitt svenska medborgarskap, eller en här i riket bosatt utlänning, som flyttar
ur riket, därigenom förlorar det medlemskap i svenska kyrkan, som må
ha tillkommit honom. Denna stadgandets innebörd skulle måhända tydligare
framgå, om lagrummet formulerades så, att endast svensk medborgare
eller här i riket bosatt utlänning må vara medlem i svenska kyrkan.

5 §•

Lagrådet:

Jämlikt 1 § lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap skall hittebarn,
som anträffas här i riket, anses såsom svensk medborgare, intill
dess annat utrönes. Förevarande lagförslag löser ej frågan angående hittebarns
samfundstillhörighet i religiöst hänseende. En komplettering av lagförslaget
i nu berörda avseende lärer emellertid knappast betingas av ett
praktiskt behov. Det torde kunna antagas att ett hittebarn, även utan uttryckligt
lagstadgande, anses tillhöra svenska kyrkan, därest ej särskild anledning
finnes till annat antagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

181

Frågan om föräldrarnas beslutanderätt rörande deras barns religiösa uppfostran
och härmed sammanhängande spörsmål höra hemma i föräldrarätten
och böra lösas enligt de regler, som uppställas i föräldrabalken angående
vårdnaden om barn, samt de rättsprinciper, på vilka nämnda regler
vila. Endast i den mån anledning till avvikelse från vad sålunda eljest
skulle gälla föreligger inom området för den lagstiftning, varom nu är
fråga, påkallas därför särskilda regler i dessa ämnen i förevarande lag.
Lagförslaget innehåller i andra stycket av ifrågavarande paragraf och i
vissa efterföljande paragrafer bestämmelser, som reglera behörigheten att
göra anmälan eller ansökan, avseende barns medlemskap i svenska kyrkan.
Dessa bestämmelser vila på den principen, att sådan behörighet tillkommer
allenast den eller dem, som ha vårdnaden om barnet. I huvudsak
utsäges dock här icke någonting annat än vad som även utan uttryckliga
bestämmelser torde följa av allmänna regler om vårdnaden om
barn. I betraktande av förevarande lagstiftnings beskaffenhet och särskilt
med hänsyn till att densamma har en stor betydelse för gemene man och
skall tillämpas av som regel juridiskt oskolade ämbetsmän, är det emellertid
av vikt, att den innehåller klara och fullständiga bestämmelser i de
ämnen, som regleras. Härigenom förebyggas missförstånd, som eljest lätt
kunna uppstå i den praktiska tillämpningen.

I sista punkten av andra stycket föreskrives, att om föräldrarna före barnets
födelse skriftligen med vittnen överenskommit att barnet icke skall
tillhöra kyrkan, en av föräldrarna, utan hinder av att även den andre har
del i vårdnaden, må göra anmälan som i lagrummet omförmäles. Sådana
avtal om barns samfundstillhörighet torde för närvarande vara sällsynta.
Däremot lärer i många fall, i anslutning till vad i 6 § 1873 års förordning
stadgas, avtal ha träffats mellan makar, att deras barn skola uppfostras
i främmande troslära, som en av makarna bekänner. Vid tillämpning av den
nya lagen synes, även utan direkt övergångsbestämmelse, ett äldre avtal med
dylikt innehåll böra tilläggas jämväl den innebörden att makarna avtalat,
att barnen icke skola tillhöra kyrkan. Vad den formella sidan angår är
däremot att märka, att medan enligt förevarande lagrum avtal skall ingås
skriftligen med vittnen, jämlikt 1873 års förordning avtal mellan makar
angående barnens uppfostran i viss troslära för att bliva gällande skall vara
upprättat skriftligen och för vigselförrättaren uppvisat. Har ett i enlighet
med sistnämnda föreskrift tillkommet avtal icke bevittnats av annan
än vigselförrättaren, torde det alltså icke uppfylla de formella krav, som
uppställas i fråga om avtal enligt förevarande lagrum av det remitterade
förslaget.

Till klargörande av innebörden av de föreslagna bestämmelserna anser
lagrådet lämpligt att något närmare redogöra för den utredning angående
vårdnadskapet, som enligt lagrådets mening erfordras vid vederbörande
pastors prövning av ansökan eller anmälan, avseende medlemskap i svenska
kyrkan. Här kan naturligtvis ej bliva fråga om en uttömmande redogörelse
i detta ämne utan allenast om några kortfattade anmärkningar i vissa

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

huvudpunkter. Beträffande vårdnad om barn i äktenskap gäller såsom huvudregel
enligt ö kap. 1 § föräldrabalken, att barn i äktenskap står under
föräldrarnas gemensamma vårdnad till dess barnet fyllt 21 år eller ingått
äktenskap. För beslut i vårdnadsfråga erfordras alltså, att enighet föreligger
mellan föräldrarna om hur frågan bör lösas. Någon utväg att slita meningsskiljaktighet
mellan dem anvisar lagen icke. 1 vissa fall — såsom då
en av föräldrarna gör sig skyldig till grov försummelse vid vårdnadens utövande
eller han för ett lastbart eller supigt liv eller han är till följd av
frånvaro, sjukdom eller annan orsak för längre tid förhindrad att deltaga i
vårdnaden — kan rätten fråntaga honom vårdnaden och förordna, att denna
skall tillkomma den andre ensam. Inträffar sådant fall i fråga om båda
föräldrarna, äger rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare.
Ha föräldrarna på grund av söndring i äktenskapet flyttat från varandra,
utan att det dömts till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan
dem, kan endera utverka domstols förordnande angående vårdnaden om
barnen. Dömes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad, måste domstolen
giva förordnande, hur vårdnaden skall utövas. Dör en av föräldrarna, tillkommer
vårdnaden den andre. Att märka är, att förslaget innehåller de
avvikelser från föräldrabalkens regler, att vårdnadshavarens beslutanderätt
i fråga om barns samfundstillhörighet upphör, när barnet fyllt 18 år,
samt att sedan barnet fyllt 12 år dess samtycke erfordras.

Av nu återgivna regler framgår, att det normala är, att vårdnaden om barnen
tillkommer båda föräldrarna gemensamt. Inställa sig föräldrarna inför
pastor och förena sig i en anmälan eller ansökan av ifrågavarande slag, lärer
pastor, försåvitt icke särskild anledning till annat föreligger, kunna nöja sig
med en muntlig försäkran, att vårdnaden tillkommer dem båda. En sådan
förklaring torde också i allmänhet vara tillräcklig, när anmälan, som avses
i andra stycket av paragrafen eller i 6 § andra stycket, eller ansökan om
inträde i svenska kyrkan göres i en av båda föräldrarna undertecknad och
vederbörligen bevittnad skrift eller utav en av dem personligen under åberopande
av fullmakt från den andre. Gör däremot eljest blott en av föräldrarna
skriftligen eller muntligen anmälan, som nu sagts, föreligger som
regel anledning att fordra närmare utredning, huruvida sökanden är ensam
vårdnadshavare eller i fall, som avses i sista punkten av 5 § andra
stycket, har del i vårdnaden, såvitt detta förhållande ej är känt för pastor.
Så blir också fallet, när allenast en av föräldrarna vidtager åtgärd för barns
inträde i eller utträde ur kyrkan. Föreligger hemskillnad eller äktenskapsskillnad
mellan makarna, utvisar domstolens beslut i vårdnadsfrågan vem
som har vårdnaden. Eftersom barnavårdsnämnden, enligt kungörelsen den
16 december 1949 om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål
och ärenden enligt föräldrabalken, skall erhålla underrättelse om domstols
beslut rörande vårdnaden om barn, som ej fyllt 18 år, kan pastor genom
förfrågan hos nämnden erhålla upplysningar i ämnet. Till slut vill lagrådet
framhålla önskvärdheten av att, om lagförslaget antages, kortfattade anvisningar
i sist berörda ämne utfärdas för att tjäna till ledning vid lagens tilllämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

183

Justitierådet Ekberg:

Enligt andra stycket av paragrafen inträder i visst fall en lättnad i legitimationshänseende,
då anmälan, att barn ej skall tillhöra svenska kyrkan,
göres allenast av en utav föräldrarna. Förutsättning härför är, dels att endast
eu av föräldrarna tillhör svenska kyrkan och dels att sökanden har
del i vårdnaden om barnet och kan åberopa en med den andre maken före
barnets födelse träffad, skriftligen och med vittnen upprättad överenskommelse
i ämnet. Företes en sådan överenskommelse, skall anmälan godtagas,
ändå att det ej visas, att den andre maken alltjämt samtycker till densamma,
ja till och med om han skulle uttryckligen motsätta sig anmälningen
— under förutsättning likväl att det icke styrkes, att avtalet blivit av båda
makarna annullerat. En dylik verkan tillkommer emellertid icke ett avtal
av liknande beskaffenhet, som upprättats efter barnets födelse. Ehuru väl
det får antagas endast ytterst sällan inträffa, att ett sådant avtal slutes
på så sen tidpunkt som efter barnets födelse, synes dock ej anledning föreligga
att, om så verkligen skulle ske, behandla detta avtal enligt andra regler
än dem, som enligt förslaget skola gälla i fråga om en före födseln upprättad
överenskommelse. Se ock dissenterlagskommitténs betänkande s. 41 f.
En jämkning av förslaget i nu anmärkta hänseende bör därför vidtagas.

8 §.

Justitierådet Strandberg:

Svenska kyrkan räknar enligt gällande förhållanden både döpta och
odöpta såsom sina medlemmar. Dissenterlagskommittén framhöll i sitt betänkande,
att principiellt och ur rent kyrklig synpunkt ett dop enligt svenska
kyrkans ordning rimligtvis syntes böra grundlägga medlemskap i denna
kyrka men att, därest man hävdade dopet såsom den enda väg varigenom
odöpta skulle kunna bli medlemmar av kyrkan, detta skulle innebära
en markerad skillnad mellan de krav som kyrkan ställer på dem
som för närvarande äro dess medlemmar och på nytillträdande medlemmar.
I remissprotokollet har departementschefen uttalat, att dopet icke
bör utgöra någon ovillkorlig förutsättning för medlemskap i kyrkosamfundet.
Mot den ståndpunkt som det remitterade förslaget i detta hänseende
intager synes tillräcklig anledning till erinran ej föreligga.

I förevarande paragraf regleras frågan om inträde i svenska kyrkan i
andra fall än som avses i 5—7 §§. Dissenterlagskommittén framhöll såsom
sin mening, att det med hänsyn till rådande förhållanden i fråga om medlemskap
i svenska kyrkan vore mest följdriktigt att icke i lagstiftningen
upptaga dopet såsom en möjlighet att vinna inträde i kyrkan. Departementschefen
erinrar att, såsom från flertalet domkapitel påpekats, dopet
visserligen utgör den normala förutsättningen för tillhörighet till en kristen
kyrka; det vore emellertid enligt departementschefens mening felaktigt
att betrakta dopet enbart som en inträdesceremoni, vilken hänförde sig
till det särskilda, lokala kyrkosamfundet. I enlighet med denna uppfattning
skall enligt förslaget den inträdessökande, även om han döpes av

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

pastor i den församling där han är kyrkobokförd, upptagas i kyrkan först
genom en därefter följande, åtminstone formellt från dopet skild åtgärd
av pastor. Det må i förbigående nämnas att de i andra stycket första punkten
använda ordalagen synas mindre väl lämpade för denna situation. Förrättas
dopet av annan präst, torde väl enligt förslaget vara avsett att upptagandet
sker först då pastor i kyrkobokföringsorten erhåller meddelande
om dopet och detta registreras. Det synes med fog kunna ifrågasättas huruvida
den sålunda föreslagna anordningen står i överensstämmelse med
svenska kyrkans bekännelse och med vad som för närvarande gäller; enligt
gängse betraktelsesätt torde i fall varom nu är fråga en människa genom
själva dopet upptagas i kyrkan. Även om medlemskap i kyrkan kan
vinnas på annat sätt än genom dop, torde dopet dock böra jämväl i rättsligt
hänseende anses såsom en form för vinnande av sådant medlemskap.
Enligt min mening bör därför i förevarande paragraf såsom ett första
stycke upptagas ett stadgande med det ungefärliga innehållet att om den,
som ej tillhör svenska kyrkan men som enligt 4 § äger inträda däri, varder
döpt i svenska kyrkans ordning, han skall genom dopet anses upptagen
i kyrkan. Förrättas dopet av pastor i den församling där han är
kyrkobokförd, skulle således icke erfordras någon ytterligare åtgärd. I annat
fall bör det ankomma på den präst som förrättat dopet att därom
ofördröjligen underrätta pastor i kyrkobokföringsorten för vederbörlig anteckning
i kyrkoböckerna; själva inträdet i kyrkan skall dock anses ha
skett genom dopet. Uppenbart är att det sålunda ifrågasatta stadgandet
skulle äga avseende endast å den som icke förut är döpt, vare sig inom
svenska kyrkan eller inom annat kristet trossamfund. De i 8 § av förslaget
upptagna bestämmelserna torde lämpligen kunna sammanföras till ett
andra stycke och bibehållas oförändrade, möjligen med någon jämkning
av ordalagen. Dessa bestämmelser skulle således komma att avse alla förut
i lagen icke behandlade fall då någon vill vinna inträde i svenska kyrkan.

10 §.

Justitieråden Ekberg och Strandberg:

Förslaget innehåller inga särskilda bestämmelser angående adoptivbarns
samfundstillhörighet. Det är även utan uttryckligt stadgande tydligt, att
adoptionen ej har någon inverkan i detta hänseende. Barnet kvarstår i det
samfund, som det tidigare tillhört. Såtillvida har adoptionen betydelse,
att bestämmanderätten i detta ämne — under förutsättning att barnet
ej fyllt 18 år och ej ingått äktenskap — överflyttas från föräldrarna
eller den av dessa, vilken har vårdnaden, till adoptanten eller, om barnet
adopteras av äkta makar, till dessa. Detta följer av reglerna i 6 kap.
11 § föräldrabalken angående vårdnaden om adoptivbarn. I enlighet härmed
äga adoptivföräldrarna, därest adoptivbarnet tillhör svenska kyrkan
vid tiden för adoptionen, göra anmälan om dess utträde ur denna, liksom
för det fall att barnet förut tillhört annat trossamfund ombesörja dess in -

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

träde i svenska kyrkan i den ordning, som 8 § i förslaget angiver. Har barnet
fyllt 12 år, erfordras dock dess samtycke till åtgärden.

Såsom förslaget är avfattat, kunna barnets naturliga föräldrar ej genom
förbehåll vid adoptionen förhindra, att barnet byter trossamfund. För närvarande
gäller emellertid jämlikt 6 § i 1873 års förordning, att barnets
naturliga föräldrar äga rätt att med adoptanten eller, därest barnet adopteras
av äkta makar, med dessa avtala, att barnet skall uppfostras i evangeliskt
lutherska läran eller i främmande troslära, i vilken barn jämlikt
de allmänna reglerna i sagda förordning må uppfostras. Har sådant avtal
upprättats skriftligen och ingivits till rätten, innan denna lämnat tillstånd
till adoptionen, blir avtalet gällande. Denna bestämmelse tillkom på förslag
av lagberedningen i samband med lagen den 14 juni 1917 om adoption.
Ur lagberedningens motiv må återgivas följande. »Såsom vid 12 § i
förslaget till lag om adoption är anmärkt, var enligt 1734 års lag den allmänna
regeln, att barn skulle uppfostras i den svenska kyrkans lära. Med
den utvidgade religionsfrihet, som sedermera beviljats främmande trosbekännare,
har denna ståndpunkt icke kunnat vidhållas. Det har måst medgivas
föräldrar rätt att, när bägge eller endera tillhöra främmande trossamfund,
uppfostra sina barn i sådant samfunds lära. Härom finnas i förevarande
lagrum meddelade närmare bestämmelser. Da föräldrarnas rätt
och plikt att i allmänhet ombesörja barnets uppfostran genom adoption
skall övergå på adoptanten eller adoptivföräldrarna, borde dessa få samma
rätt att bestämma över barnets religiösa uppfostran som i allmänhet tillkommer
föräldrar. Därest föräldrarna tillhöra annat trossamfund än adoptivföräldrarna,
skulle emellertid en undantagslös tillämpning av sagda
grundsats ofta för barnet föranleda att det komme att uppfostras i annan
religionsbekännelse än eljest skolat bliva fallet. Men ett sådant byte
bör om möjligt undvikas, i synnerhet om barnets religiösa uppfostran redan
påbörjats. Med anledning härav har det funnits lämpligt giva föräldrarna
rätt att vid adoptionen träffa avtal om barnets uppfostran i den
troslära, vari det enligt de allmänna reglerna i förevarande paragraf kunnat
uppfostras, om adoptionen ej mellankommit. För att bereda nödig
säkerhet och offentlighet åt sådant avtal har det dock ansetts lämpligt
förklara detsamma icke äga bindande kraft, med mindre det upprättats
skriftligt och uppvisats för rätten, innan den givit sitt tillstånd till adoptionen.
Har avtal sålunda slutits, är det bindande för adoptanten eller
adoptivföräldrarna. Icke heller cn framtida övergång av adoptivföräldrarna
till ett annat trossamfund verkar sålunda förändring i barnets ställning.»

Den närmaste anledningen till omförmälda undantagsstadgande i 1873
års förordning var väl de tvingande regler angående barns uppfostran i
viss troslära, som sagda förordning uppställer. Denna anledning bortfaller,
därest förslaget antages. Emellertid synas likväl andra skäl tala för bibehållande
av avtalsfrihet mellan de naturliga föräldrarna och adoptanten
angående adoptivbarnets samfundstillhörighet. Dissenterlagskommittén
bär också i 9 § andra stycket av sitt förslag till religionsfrihetslag upp -

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tagit en liknande bestämmelse. Kommittén har (se s. 46) funnit ett förbehåU
av ifrågavarande beskaffenhet vara påkallat särskilt om barnets
religiösa uppfostran påbörjats. Med hänsyn till den genomgripande betydelse,
som barnets religiösa fostran äger för detta, lärer det icke böra
vara de naturliga föräldrarna betaget — i fall dessa med hänsyn till barnets
bästa anse sig kunna samtycka till en adoption — att kunna erhålla
betryggande garanti beträffande dess framtida samfundstillhörighet. Starka
skäl tala således för införande i lagen av bestämmelse, att ett mellan adoptivföräldrarna
och de naturliga föräldrarna eller i fråga om barn utom äktenskap
modern före adoptionen träffat avtal angående adoptivbarnets samfundstillhörighet
blir gällande, såframt det avfattats skriftligen och ingives
till rätten, innan dess tillstånd till adoptionen lämnas. En förutsättning
för avtalets giltighet är naturligtvis, att avtalet ej strider mot vederbörande
trossamfunds regler. Detta synes dock vara så självfallet, att uttryckligt
stadgande därom icke behövs.

11 §•

Lagrådet:

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid 2 §.

12 §.

Lagrådet:

Då i första stycket stadgas, att under där angivna förutsättningar ansökan
eller anmälan må göras hos pastor i församling där sökanden eller
anmälaren vistas, avses uppenbarligen allenast församling inom riket. I
tydlighetens intresse torde detta böra framgå av lagtexten.

Det uppdrag, som Konungen enligt andra stycket äger meddela åt svensk
diplomatisk eller konsulär ämbetsman, avser att handlägga fråga »om inträde
i eller utträde ur svenska kyrkan», som enligt lagen ankommer på
pastor. Avsikten med stadgandet torde väl vara, att den som fått sådant
uppdrag skall äga mottaga även anmälan jämlikt 5 eller 6 § att barn icke
skall tillhöra kyrkan. Denna stadgandets innebörd skulle tydligare komma
till uttryck, om de ovan citerade orden utginge ur lagtexten.

13 §.

Lagrådet:

Lagrummet torde lämpligen böra avfattas så, att däri först direkt utsäges
att över pastors beslut eller åtgärd enligt lagen klagan må föras, varefter
om sådan klagan gives föreskrift i enlighet med vad förslaget innehåller.

14 §.

Lagrådet:

1 remissprotokollet framhålles, att då det i lagen sägs att ansökan eller
anmälan skall göras hos pastor, därmed icke avses, att denna ovillkorligen
måste framlämnas till kyrkoherden eller den överordnade präst, som eljest
ansvarar för kyrkobokföringen i församlingen, varefter tillägges att även

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ansökan eller anmälan, som handlagts av annan befattningshavare med
uppdrag att på pastors ansvar biträda med kyrkobokföringen, måste anses
rätteligen gjord. Härmed torde väl avses, att biträdet skall äga handlägga
ärendet utan att anmäla det för pastor. Till handläggningen kan höra att
bedöma giltigheten av avtal om barns samfundstillhörighet, att förvissa sig
om att den som å barns vägnar gör anmälan eller ansökan är behörig därtill,
att pröva huruvida inträdessökande fått erforderlig undervisning i kyrkans
lära, att mottaga sökandens muntliga försäkran att ansökningen är
grundad på allvarliga religiösa skäl, att mottaga anmälan om utträde samt
slutligen att göra vederbörlig anteckning i kyrkoböckerna. Frågan huruvida
sådan handläggning av ärendena må kunna utan pastors medverkan
ombesörjas av en biträdande präst i församlingen torde komma att vålla
tveksamhet, helst som i förevarande paragraf uttryckligen fastslås, att
med pastor avses den som ansvarar för kyrkobokföringen. I tydlighetens
intresse synes därför, lämpligen i ett andra stycke, böra tillfogas en föreskrift
av innehåll att fråga, vars handläggning enligt denna lag ankommer
på pastor, må handläggas jämväl av annan präst som har uppdrag att på
pastors ansvar biträda med kyrkobokföringen.

Övergångsbestämmelserna.

Justitieråden Ekberg och Strandberg samt regeringsrådet Björkholm:

I 10 § av 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras
religionsövning stadgas, att främmande trosbekännares församlingar,
inrättningar och stiftelser icke utan Konungens tillstånd må förvärva och
besitta fast egendom i riket. Departementschefen har anfört, att detta stadgande
innefattade strängare regler om religiösa samfunds fastighetsförvärv
än vad som i allmänhet gällde om bolags, förenings eller stiftelses rätt att
förvärva fast egendom. Enligt departementschefens mening förelåge icke
skäl att bibehålla en sådan särställning för religiösa samfund.

Trossamfund enligt förevarande lagförslag synas visserligen, såsom i det
föregående anförts, ofta kunna i privaträttslig mening betraktas som ideella
föreningar, men tveksamhet kan understundom föreligga, huruvida ett trossamfund,
ehuru detta kan anses såsom juridisk person, formellt kan hänföras
till förening, som avses i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i
vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Vi ha
i sak icke något att erinra mot den mening, åt vilken departementschefen
givit uttryck, men ifrågasätta med hänsyn till det nyss anförda, om
icke förtydligande i ämnet bör göras i 1925 års lag.

Förslaget till lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken.
Justitierådet Strandberg:

Enligt gällande lag (4 kap. 3 § giftermålsbalken) äga till vigsel inom
svenska kyrkan de trolovade välja den präst inom kyrkan de själva åstunda;

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldighet att viga åligger dock ej annan än präst i församling av vilken
endera är medlem. Någon rätt för sålunda vigselskyldig präst att vägra förrättande
av kyrklig vigsel, om någon av de trolovade är frånskild, lärer icke
finnas. Det remitterade förslaget intager i detta hänseende samma ståndpunkt.

Frågan om skyldighet för präst i svenska kyrkan att viga i sistnämnda
fall har sedan lång tid tillbaka varit föremål för diskussion, varvid olika meningar
gjort sig gällande. En redogörelse för det huvudsakliga av vad som
härutinnan förekommit återfinnes i dissenterlagskommitténs betänkande.
Åtskilliga präster — deras antal torde icke vara alltför obetydligt — hysa
samvetsbetänkligheter mot att viga, därest någon av de trolovade är frånskild
och andre maken i tidigare äktenskap lever. Dessa betänkligheter torde
grunda sig på den uppfattningen att äktenskapet enligt bibelns lära är
orygghgt och att en frånskilds ingående av nytt äktenskap följaktligen icke
står i överensstämmelse med kristen anda; kyrklig vigsel i nu avsedda fall
kommer i strid mot kyrkans egen förkunnelse om äktenskapet, och genom
skyldigheten att viga försättes prästen mången gång i allvarlig samvetsnöd.

Att här ingå på ett bedömande av frågan huruvida den åskådning, som
sålunda kommit till uttryck från ett icke ringa antal prästers sida, är berättigad
eller ej kan naturligen icke komma i fråga. Detta synes ej heller
vara av någon avgörande betydelse för spörsmålet om vigselskyldigheten.
Varje som helst anledning att betvivla allvaret och uppriktigheten i nu antydda
betänkligheter saknas uppenbarligen. Såsom kommittén framhållit
utvisar vad som tidigare förekommit i denna fråga en betydande opinion
för en ändring av bestämmelserna angående prästs skyldighet att viga. I
likhet med kommittén finner jag det rimligt att skälig hänsyn tages till
piästens samvete, om detta icke medför att samhällets intresse eller annans
rätt därigenom kränkes. Att en präst, vilken hyser samvetsbetänkligheter
av ovan antydd art, skall kunna av lagen tvingas att förrätta vigsel i fall
varom nu är fråga och att han genom att i enlighet med vad hans samvete
såsom kyrkans tjänare bjuder honom vägra sin medverkan till vigseln skall
utsätta sig för risken att dömas till ansvar för tjänstefel, måste -— även
med den uppfattning rörande vigselförrättarens medverkan vid äktenskapets
ingående som kommit till uttryck i remissprotokollet — enligt min
mening, såsom innefattande ett obehörigt intrång i samvetsfriheten, anses i
hög grad stötande.

Den vigselrätt, som enligt det remitterade förslaget skall tillkomma andra
trossamfund än svenska kyrkan, är såsom kommittén framhållit icke förenad
med någon vigselskyldighet; vigselförrättare inom sådant samfund
kan därför underlåta att viga frånskilda. Det synes jämväl med hänsyn
härtill med fog kunna göras gällande att, för vinnande av jämställdhet i
detta hänseende, motsvarande befogenhet bör tillkomma präst inom svenska
kyrkan. Departementschefen har erinrat, att frågan i vilken utsträckning
en frikyrkomedlem har rätt till vigsel av en hos samfundet anställd
funktionär är en sida av medlemskapet i detta samfund, vilken lika litet

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

som medlemskapets innebörd i andra hänseenden bör regleras i lag utan
ankomma på samfundets egna bestämmelser; svenska kyrkan har däremot
en i lag reglerad ställning, i följd varav också den vigselskyldighet som
åligger präst inom denna kyrka bör vara angiven i lag. Riktigheten härav
kan naturligen icke bestridas. Men detta lärer icke innefatta något hinder
mot att i ena eller andra hänseendet stadga inskränkningar i vigselskyldigheten.

Att finna en lösning på spörsmålet om prästs skyldighet att viga frånskild
är emellertid förenat med betydande svårigheter. I vilken riktning en
sådan lösning än sökes kunna alltid betänkligheter anföras. Detta bör dock
icke hindra att man söker finna en utväg vilken, samtidigt som den tillgodoser
syftet att skydda samvetsfriheten, erbjuder minsta möjliga olägenheter.

En tänkbar möjlighet är naturligen införande av obligatoriskt civiläktenskap.
En sådan reform skulle emellertid ha betydelse långt utöver det nu
behandlade spörsmålet om prästs skyldighet att viga frånskild; frågan om
en lagstiftning i sådan riktning måste bedömas ur delvis helt andra synpunkter.
Kommittén har upptagit spörsmålet om obligatoriskt civiläktenskap
till behandling men förklarat sig för sin del vara övertygad om att det
nu icke finnes anledning att i vårt land införa borgerlig vigsel såsom den
enda legala formen för äktenskaps ingående. Uppenbarligen skulle, därest
civiläktenskap gjordes obligatoriskt, det helt och hållet ankomma på kyrkan
själv att avgöra huruvida och i vilka fall den ville anordna en efterföljande
kyrklig ceremoni. Av de skäl som kommittén åberopat synes tanken
på en dylik genomgripande reform åtminstone för närvarande böra avvisas.
Det må för övrigt framhållas, att sådan närmare utredning som är
erforderlig för ett bedömande av detta spörsmål icke föreligger.

Såsom en utväg för lösandet av frågan om vigselskyldigheten har, på sätt
kommittén erinrat, i den förda diskussionen anvisats att kyrklig vigsel över
huvud icke skulle få äga rum, då någon av kontrahenterna vore frånskild.
Kommittén har för sin del funnit ett generellt förbud mot kyrklig vigsel av
frånskilda ej vara tillfredsställande. Såsom skäl härför har kommittén anfört,
att därigenom skulle från kyrklig vigsel uteslutas också de fall då någon
religiöst motiverad invändning mot sådan vigsel icke finnes, att ett dylikt
lagbud skulle av många, icke blott bland prästerna, anses vara stridande
mot den kristna kärleken och mot den evangeliska kristendomstolkning
som den svenska kyrkan företräder samt att den allmänna uppfattningen
inom svenska kyrkan icke heller vore att kyrkans medverkan vid ingåendet
av nytt äktenskap borde förvägras alla frånskilda. Det vore enligt kommitténs
mening omöjligt att i en lagbestämmelse formulera de skäl som böra
föranleda en vägran att förrätta kyrklig vigsel. Vad kommittén sålunda anfört
synes beaktansvärt. I varje fall torde, om frågans lösning sökes i sådan
riktning, möjlighet böra finnas att dispensvägen genom beslut av någon
myndighet, väl närmast vederbörande biskop eller domkapitel, kyrklig vigsel
tillätes i fall då från religiös synpunkt någon betänklighet mot sådan

190

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO.

vigsel ej möter. Även en sådan utväg synes emellertid vara förenad med
olägenheter. Närmare bestämmelser om de förhållanden under vilka dispens
skulle kunna meddelas torde svårligen kunna undvaras. Såsom kommittén
framhållit möta vid utformandet av bestämmelser i detta hänseende oöverstigliga
svårigheter. Ej heller finnas några garantier att det material, på
vilket dispensmyndigheten skulle ha att grunda sitt avgörande, blir uttömmande
och lämnar tillräcklig ledning för frågans bedömande.

Kommittén har för sin del förordat en sådan lösning av det föreliggande
spörsmålet, att avgörandet överlåtes åt den enskilde prästen, och föreslagit,
att i 4 kap. 3 § giftermålsbalken upptages ett stadgande av innehåll
att präst ej skall vara skyldig att viga, därest någon av de trolovade
är frånskild och andre maken i tidigare äktenskap lever. De skäl som
kommittén anfört för sin ståndpunkt i detta hänseende (s. 153—154 i betänkandet)
synas mig övertygande. Såsom kommittén erinrat finnas liknande
bestämmelser såväl i dansk som i norsk lagstiftning, och några olägenheter
av den rådande ordningen ha icke försports i vare sig Danmark
eller Norge. Av ordalagen i den av kommittén föreslagna bestämmelsen
framgår, att prästen äger fri prövningsrätt huruvida han i där avsedda
fall vill medverka till kyrklig vigsel eller ej. Han är därvid icke bunden av
några närmare föreskrifter; det enda rättesnöret för hans handlande är
vad hans samvete bjuder honom. I remissprotokollet gives uttryck åt den
meningen att kommitténs avsikt icke varit att giva den enskilde prästen
så stor frihet utan att dennes ställningstagande i det enskilda fallet skulle
vara ett uttryck för en mera allmänt vedertagen ehuru icke i lag närmare
angiven, kyrklig uppfattning, enligt vilken den kyrkliga vigseln bör
vägras vissa frånskilda men icke alla; i enlighet härmed skulle alltså varje
präst vara skyldig att, då någon av de trolovade är frånskild, ingå på
ett bedömande av förhållandena i det tidigare äktenskapet och taga ståndpunkt
till om upplösningen av detta äktenskap är förenlig med en kyrklig
uppfattning om äktenskapet. Att något sådant skulle hava varit kommitténs
mening lärer emellertid svårligen kunna utläsas ur dess motivering.
Konsekvensen därav skulle väl bliva, Utt prästen skulle ha att under
ämbetsansvar pröva, huruvida ur allmän kyrklig synpunkt vigsel kan
medgivas, och att han skulle kunna drabbas av ansvar såsom för tjänstefel
i händelse av oriktigt bedömande. Eu sådan ståndpunkt synes ej rimlig.
Såsom kommittén erinrat har avsikten varit att giva den enskilde prästen
en sådan frihet att han ej är tvingad att utföra en handling, som
skulle stå i strid med hans samvetes övertygelse.

Mot den av kommittén anvisade lösningen kunna naturligen åtskilliga
invändningar göras. Vad i detta hänseende uttalats av departementschefen
kan emellertid enligt min mening icke tillmätas avgörande betydelse.
Ehuru ett visst berättigande icke kan frånkännas de betänkligheter som
kommitténs förslag kunna giva anledning till, synas mig dock dessa betänkligheter
böra vika för kravet på samvetsfrihet för den enskilde präs -

Kungl. Maj:is proposition nr 100. 191

ten. Den nuvarande situationen på detta område torde i längden vara
ohållbar.

På grund av det anförda hemställer jag, att i 4 kap. 3 § giftermålsbalken
upptages ett stadgande sådant som det av kommittén föreslagna.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2)

angående jordfästning.

3 §•

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf verkställes jordfästning å församlingens
kyrkogård eller annan begravningsplats eller ock å rum, som
församlingen för jordfästning anvisat. Uppenbarligen är avsett, att sistnämnda
uttryck skall omfatta även kyrka. Detta framgår tydligare av
paragrafens andra stycke i dess nu gällande lydelse med hänsyn till den
där upptagna undantagsbestämmelsen. Då någon motsvarighet till sagda
bestämmelse icke förekommer i förslaget, vill lagrådet ifrågasätta, huruvida
ej i andra punkten av första stycket bör uttryckligen utsägas, att jordfästning
må äga rum även i kyrka.

8 §•

Justitierådet Strandberg:

Enligt gällande lag må vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans
ordning kyrka ej upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill äro.
Frågan om kyrkas upplåtande i sådana fall var, såsom framgår av dissenterlagskommitténs
betänkande, under förarbetena till lagen föremål för
delade meningar. Lydelsen av det nuvarande stadgandet i 8 § 2 mom.
överensstämmer med vad lagrådet uti ett den 27 januari 1926 avgivet utlåtande
föreslagit (se N. J. A. 1927 Avd. II s. 117 o. f.). Enligt kommitténs
av departementschefen nu upptagna förslag har det ifrågavarande undantagsstadgandet
erhållit en positiv formulering, varvid såsom skäl anförts
att ett sådant uttryckssätt vore lämpligare och mindre ägnat att
framkalla missförstånd. Samtidigt har emellertid framhållits, att det föreslagna
stadgandet i sak har samma betydelse som det nu gällande och
att avgörande för om kyrka skall få upplåtas alltjämt är att pastor finner
särskilda skäl föreligga. Vid sådant förhållande och då den nuvarande ordalydelsen
synes giva bättre uttryck åt vad som bör vara den allmänna
grundregeln, nämligen att kyrkorummet bör förbehållas kulthandlingar
enligt kyrkans ritual, saknas enligt min mening anledning att giva stad -

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

gandet ändrad avfattning. Jag hemställer därför, att den nu gällande lydelsen
måtte bibehållas.

I detta sammanhang torde böra understrykas, att ifrågavarande bestämmelse
endast har avseende å sådana fall då den avlidne tillhört svenska
kyrkan. Frågan om kyrkas upplåtande vid jordfästning eller begravning
av annan avliden lämnas således oreglerad.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Om någon före lagens ikraftträdande skriftligen förordnat, att han skall
jordfästas i svenska kyrkans ordning eller att sådan jordfästning icke
skall förrättas, skall enligt övergångsbestämmelserna vad i 2 § är stadgat
om sådant förordnande äga tillämpning, ehuru förordnandet icke i övrigt
är upprättat på sätt om testamente är stadgat. Det synes med fog kunna
ifrågasättas, om denna föreskrift är behövlig och om den icke rent av kan
vara ägnad att vilseleda angående rätta innebörden av 2 §. Enligt detta
lagrum har visserligen, då testamentariskt förordnande ej föreligger, bestämmanderätt
tillagts de närmaste anhöriga eller den som eljest ombesörjer
begravningen, men det är här icke fråga om någon fri bestämmanderätt,
utan vad den avlidne kan antagas hava önskat skall iakttagas. Om
den avlidne låtit sin önskan bliva uttryckt på ett så klart och bestämt sätt,
att han gjort ett skriftligt förordnande, skall detta naturligtvis följas av de
anhöriga, såvida ej omständigheter kunna andragas, som otvetydigt visa
att den avlidne frångått sin i förordnandet uttalade önskan. Den föreslagna
övergångsbestämmelsen synes möjligen kunna föranleda den felaktiga uppfattningen,
att man vid nya lagens tillämpning icke regelmässigt skall behöva
tillmäta skriftligt förordnande, varom nu är fråga, avgörande betydelse.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr JOD.

193

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 19
februari 1951 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 12 januari 1951
remitterade förslagen till

1) religionsfrihetslag;

2) lag om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken;

3) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen; samt

4) lag om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 30 s. 2) angående jordfästning.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har i sitt yttrande lämnat de principiella grunderna för förslaget
utan erinran. Sålunda ansluter sig lagrådet till den bestämning av religionsfrihetens
innebörd, för vilken jag redogjorde i mitt anförande till
statsrådsprotokollet den 12 januari 1951. I fråga om behovet av ny lagstiftning
och omfattningen av denna förklarar sig lagrådet även dela den
av mig uttalade meningen. Av betydelse är vidare att lagrådet, i likhet med
vad jag tidigare utvecklat, finner det icke vara erforderligt att i förevarande
sammanhang ingå i något närmare bedömande av svenska kyrkans rättsliga
natur.

Tre av lagrådets ledamöter anföra att de finna rubriken till den föreslagna
religionsfrihetslagen och rubriken till dess första avdelning vara i
viss mån missvisande, då lagförslagets innehåll och syfte icke vore så vittomfattande
som dessa rubriker syntes giva vid handen. Samma ledamöter
framföra även betänkligheter mot avfattningen av 1 § första stycket i förslaget.
De uttala att detta stadgande, såvitt det avser rätt att för religiös
gemenskap deltaga i sammankomst, kunde betraktas som ett slags lagförklaring
samt erinra om att enligt 83 § regeringsformen någon för framtiden
gällande förklaring av grundlagarna icke får stadgas i annan ordning än
den som gäller för grundlagsändring. Dessa ledamöter ifrågasätta, om icke

18 Bihang till riksdagens protokoll 1\951. 1 saml. Nr 100.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

1 § första stycket och underrubrikerna kunde utgå samt lagen få en annan,
till sitt innehåll mera begränsad titel; såsom sådan föreslå de »Lag om
medlemskap i svenska kyrkan m. in.».

Till en början vill jag om de nu berörda spörsmålen framhålla att de
tre lagrådsledamöterna icke göra gällande, att 1 § första stycket i förslaget
skulle ha ett innehåll som vore oförenligt med regeringsformens
stadgande om religionsfrihet. Tvärtom uttala dessa ledamöter att den fria
religionsutövning, vid vilken var och en enligt grundlagsstadgandet skall
skyddas, framför allt avser rätt till deltagande i gudstjänst eller liknande
sammankomst samt att grundlagshudets innehåll i detta hänseende vore så
otvetydigt att någon närmare förklaring knappast kunde anses erforderlig.
Anmärkningen avser således endast att stadgandet i 1 § första stycket
formellt utgör en lagförklaring genom att upptaga bestämmelser i ett ämne
som redan är reglerat i regeringsformen.

Innan jag närmare ingår på denna fråga vill jag vidare framhålla att
lagrådets ledamöter särskilt fäst uppmärksamhet vid att jag i redogörelsen
för de särskilda lagförslagen — i anledning av den i vissa yttranden uttalade
meningen att man borde vidtaga ändringar i 16 § regeringsformen —
anfört att det mera borde vara fråga om »att, gentemot föråldrade betraktelsesätt,
närmare bestämma grundlagsstadgandets innebörd än att giva detta
ett nytt innehåll». Strängt efter orden kan naturligtvis detta yttrande tolkas
så, att jag velat förorda en lagförklaring. Yttrandet har emellertid fått
en olycklig formulering, som icke riktigt återgiver vad jag åsyftat. Vad jag
på detta ställe ville säga var att jag fann en grundlagsändring vara onödig
och att det borde vara fråga om att tillämpa grundlagsstadgandet i enlighet
med dess innebörd och ej att ändra stadgandet.

Med lagförklaring torde, såsom lagrådet framhåller, avses ett auktoritativt
uttalande, som med den förbindande kraften hos eu lagstiftningsakt
fastslår, hur ett visst lagrum skall förstås. Sådana lagförklaringar voro i
äldre tid vanliga men ha numera så gott som helt fallit ur bruk. Uppenbart
är att en dylik förklaring kan ha samma verkan som en lagändring. Därför
bär också regeringsformen genom stadganden i 83 och 88 §§ intagit den
ståndpunkten till lagförklaringar, att dessa skola ske i samma ordning som
gäller för ändring av den lag de avse; förklaring av grundlag skall alltså
beslutas på samma sätt som ändring av grundlag. Begreppet lagförklaring
torde emellertid härvid icke äga en så vidsträckt innebörd att däri inbegripes
varje behandling av ett ämne som redan finnes reglerat i lag. Med en
sådan bestämning av begreppet lagförklaring skulle möjligheterna att författningsmässigt
behandla frågor som redan äro berörda i lag bli alltför inskränkta.
I den vetenskapliga litteraturen har också framhållits att den
naturliga förutsättningen för en lagförklarings utfärdande tydligtvis är, att
tvekan råder om gällande rätts innebörd, samt att lagförklaringsmakten
är makten att häva sådana tvivelsmål — varav följer att ju otvetydigare
den gällande rättens innebörd är, desto mindre kan vara att invända emot
en annorledes än enligt 88 § regeringsformen gjord lagtolkning i överens -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

195

stämmelse med denna innebörd.1 På samma sätt torde man, då det gäller
grundlag, få anse att 83 § regeringsformen icke utgör något hinder för att
ett ämne, som är reglerat i grundlag, behandlas också i författning av annan
natur, under förutsättning att denna författning överensstämmer med
vad som är grundlagens otvetydiga innehåll. Vad som därigenom sker är
icke någon förklaring av grundlagen utan allenast en tillämpning av denna.
I all synnerhet torde någon tvekan icke behöva uppkomma om det behöriga
i ett sådant tillvägagångssätt, då grundlagsstadgandet, såsom i detta fall,
ålägger Kungl. Maj :t en förpliktelse att skydda en viss medborgerlig rättighet.
Det måste då stå Kungl. Maj :t öppet att vidtaga erforderliga åtgärder för
att fullgöra denna förpliktelse, varvid något hinder att giva tillämpningsbestämmelser
formen av lag icke gärna kan föreligga. Att i detta fall den
föreslagna lagbestämmelsen på ett otvetydigt sätt överensstämmer med
grundlagens innehåll ha de tre lagrådsledamöterna själva framhållit och
bestyrkes även av vad den fjärde ledamoten yttrar.

Det skulle väl kunna anföras att, oavsett vilken ståndpunkt man intar
till det nu behandlade spörsmålet, varje tvekan skulle undanröjas genom
en sådan omredigering av lagen som lagrådets majoritet förordat. Uppenbart
är emellertid att lagen därigenom skulle i viss mån få en annan karaktär.
I den praktiska tillämpningen skulle måhända skillnaden icke bli väsentlig,
men det principiella hävdandet av religionsfriheten skulle försvagas.
Lagrådets majoritet synes också hysa den uppfattningen att detta moment
i den föreslagna lagstiftningen vore obehövligt. Denna uppfattning kan
jag icke dela. Visserligen är det naturligtvis riktigt att religionsfriheten i
främsta rummet framgår såsom ett resultat av att lagstiftning och rättstilllämpning
icke i något hänseende uppställa något hinder för åtnjutandet av
denna frihet. Men därutöver kan det också vara av betydelse att de olika
moment som ingå i religionsfriheten komma till ett positivt uttryck. Mot att
man i detta hänseende skulle nöja sig med vad regeringsformen innehåller talar
att denna behandlar religionsfriheten i eu mera inskränkt mening och att
alltså vissa däri ingående moment icke komma till uttryck i grundlagsstadgandet.
Så är bland annat förhållandet med rätten att bilda sammanslutning
för religiöst ändamål. Lagrådets majoritet har visserligen anfört att denna
rätt är en sida av föreningsrätten, vilken, ehuru icke lagfäst, inbegripcs
under svenska folkets urgamla frihet. Denna synpunkt kan väl äga sin
tillämpning, då det gäller sammanslutningar för politiska eller ideella syften
i allmänhet. Men sammanslutningar för religiösa syften bilda ett undantag.
De ha ingalunda varit tillåtna, utan ända in i modern tid betraktats som
något otillbörligt, mot vilket samhället borde ingripa med maktmedel. Det
torde därför icke vara utan betydelse att rätten att bilda sammanslutningar
för religiöst ändamål kommer till uttryck i en positiv bestämmelse. Av
än större betydelse torde vara att 2 § i förslaget också har till uppgift
alt giva uttryck åt ett i religionsfriheten ingående moment, nämligen rätten
att stå fri från religiös gemenskap. Då det framför allt är i detta hän -

Herlitz: Om lagstiftning s. 190.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

seende som den föreslagna lagstiftningen innefattar en principiell nyhet,
är det av vikt att stadgandet härom kommer till uttryck på ett sådant sätt
att dess principiella innebörd klargöres. Detta kan knappast ske om stadgandet
infogas såsom en underordnad och i viss mån främmande detalj
i en lag om medlemskap i svenska kyrkan. Stadgandet bör därför sammanställas
med en positiv bestämmelse om rätten att för religiös gemenskap
deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra. Det har
också varit avsett att 1 och 2 §§ skulle bilda en helhet, varav måhända ur
aktuell synpunkt 2 § är den praktiskt viktigare men vars olika led belysa
varandra.

Av nu anförda skäl finner jag det lämpligast att låta 1 § första stycket
behålla i huvudsak samma lydelse som i det till lagrådet remitterade förslaget.
Såsom en av lagrådets ledamöter förordat har jag dock ändrat lagtextens
tempusform till presens. Då regeringsformens stadgande om religionsfrihet
efter ordalagen icke fastställer den enskildes rättigheter utan
handlar om Konungens skyldighet att skydda dessa rättigheter, är det icke
fullt adekvat att tala om den i regeringsformen »fastställda» rätten för envar
att fritt utöva sin religion. Det torde vara riktigare, och därtill mindre
ägnat att ingiva den föreställningen att här skulle föreligga en grundlagsförklaring,
om man i stället talar om denna rätt såsom den i regeringsformen
»förutsatta». Därför har jag ändrat lagtexten i sådant hänseende.

Av vad jag nu anfört torde framgå att jag icke heller anser lagens titel
böra ändras på föreslaget sätt. Även om det teoretiskt vore tänkbart att
från olika ämnesområden sammanföra bestämmelser, som äga någon betydelse
för religionsfriheten, torde knappast någon, såsom lagrådets majoritet
ifrågasätter, vänta sig att lagen skall ha ett sådant innehåll, även om
den bär namnet religionsfrihetslag. Denna titel torde alltså icke medföra
några praktiska olägenheter. De särskilda rubrikerna i lagen torde vara av
betydelse bl. a. för att särskilja bestämmelser av mera allmän karaktär rörande
religionsfriheten och bestämmelser av kyrkolags natur rörande medlemskapet
i svenska kyrkan.

Vid behandlingen av 5 § andra stycket sista punkten har lagrådet påpekat
att, medan avtal som avses i detta lagrum skall vara upprättat skriftligen
med vittnen, avtal enligt 6 § 1873 års förordning mellan makar om
barns uppfostran i viss troslära för att bli gällande skall vara upprättat
skriftligen och uppvisat för vigselförrättaren före äktenskapets ingående.
Lagrådet anför härom att, om ett i enlighet med sistnämnda föreskrift tillkommet
avtal icke bevittnats av annan än vigselförrättaren, avtalet icke
uppfyller de formella krav som uppställas i fråga om avtal enligt 5 § andra
stycket sista punkten i förslaget.

Detta av lagrådet påpekade förhållande synes icke vara tillfredsställande.
Det kan icke vara riktigt att en sådan tillfällig omständighet skulle vara
avgörande för om ett i enlighet med äldre lag tillkommet avtal skall kunna
vinna beaktande, då avtal är av betydelse enligt den nya lagen. Bland

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

övergångsbestämmelserna till den nya lagen torde därför böra tillfogas
ett stadgande, enligt vilket det nyss angivna lagrummet i den nya lagen
skall äga tillämpning i fråga om dylikt äldre avtal, även om detta icke skett
med vittnen.

Vid granskningen av 10 § i förslaget till religionsfrihetslag ha två av lagrådets
ledamöter funnit starka skäl tala för införande i lagen av bestämmelse,
att ett mellan adoptivföräldrar och de naturliga föräldrarna eller, i
fråga om barn utom äktenskap, modern före adoptionen träffat avtal angående
adoptivbarnets samfundstillhörighet blir gällande, såframt det avfattats
skriftligen och ingives till rätten, innan dess tillstånd till adoptionen
lämnas, övriga två ledamöter ha icke i denna del framställt någon anmärkning.

Nu gällande bestämmelser om barns uppfostran i viss troslära anknyta
till föräldrarnas samfundstillhörighet såsom det för barnets uppfostran
avgörande. Den nya lagen behandlar över huvud taget icke frågan om
barns uppfostran i viss troslära utan endast barns samfundstillhörighet.
Den principiella innebörden av dessa regler är att, sedan frågan om barns
inträde i kyrkan vid födelsen blivit avgjord enligt vissa, i allmänhet automatiskt
verkande regler, det överlåtes åt vårdnadshavaren att fatta beslut
om ändring av barnets ställning till kyrkan, utan att vårdnadshavaren därvid
är bunden av några särskilda regler. Härav följer att, om vårdnaden
genom adoption övergått på adoptivföräldrar, rätten att besluta i sådan
fråga tillkommer dem. Det kan enligt min mening icke vara lämpligt att
det härvid skall föreligga en möjlighet att begränsa adoptivföräldrarnas
handlingsfrihet genom ett avtal rörande barnets samfundstillhörighet. En
sådan bestämmelse synes tvärtom strida mot grunderna för adoptionsinstitutet,
vilket bör innebära att adoptivföräldrarna helt träda i de naturliga
föräldrarnas ställe såsom utövare av vårdnaden om barnet. Otillfredsställande
resultat skulle kunna uppkomma, om adoptivföräldrarna genom ett sådant
avtal vore utestängda från att vidtaga en sakligt motiverad, och måhända
även av barnet själv önskad, ändring av barnets samfundstillhörighet.
Jag har därför icke funnit tillräckliga skäl att ändra förslaget i det hänseende
som nu är i fråga.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag att 10 § av 1873 års förordning
angående främmande trosbekännare och deras religionsövning, enligt vilket
stadgande främmande trosbekännares församlingar, inrättningar och
stiftelser icke utan Konungens tillstånd må förvärva och besitta fast egendom,
innefattade strängare bestämmelser om religiösa samfunds fastighetsförvärv
än vad som i allmänhet gällde om bolags, förenings eller stiftelses
rätt att förvärva fast egendom. Då det icke förelåg skäl att bibehålla en sädan
särställning för religiösa samfund, förordade jag att stadgandet skulle
upphävas utan alt ersättas med någon annan särskild bestämmelse.

Tre av lagrådets ledamöter anföra att de i sak icke ha något att erinra
mot den sålunda uttalade meningen men ifrågasätta om icke förtydligande

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

x ämnet borde göras i 1925 års lag angående förbud i vissa fall för bolag,
förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Såsom skäl härtill anföres
att trossamfund visserligen ofta kunde i privaträttslig mening betraktas
som ideella föreningar, men att tveksamhet understundom kunde föreligga,
huruvida ett trossamfund, ehuru detta kunde anses såsom juridisk person,
formellt kunde hänföras till förening som avses i 1925 års lag.

På grund av denna erinran vill jag framhålla att 1925 års lag, som har
till syfte att skydda jordbruksnäringen, till en början förbjöd endast bolags
och ekonomiska föreningars förvärv av fast egendom. Då det emellertid
visade sig att fastigheter, vilka icke kunde förvärvas av bolag, överlätos på
bolagen närstående stiftelser, ansågs en utvidgning erforderlig. En sådan
vidtogs åi 1932, och därvid hänfördes även ideella föreningar under lagen
för att icke sådana på samma sätt skulle kunna utnyttjas för att kringgå
lagen.

Vid upphävandet av 10 § 1873 års förordning bör tillses att denna lagändring
icke medför några olägenheter ur de synpunkter som legat till
grund för 1925 års lag. I detta sammanhang kan man emellertid bortse från
alla sådana trossamfund, vilka äro utländska rättssubjekt; beträffande deras
fastighetsförvärv finnas andra lagbestämmelser. Vidare kan bortses från
religiösa organisationer, vilka icke uppfylla kraven på rättssubjektivitet;
dessa kunna över huvud taget icke förvärva egendom. De samfund som därefter
återstå torde vara antingen ideella föreningar eller stiftelser och således
falla under lagen.

Vad lagrådet anfört vid granskningen av 2, 3 och 4 samt 11—14 §§ religionsfrihetslagen
ävensom 3 § jordfästningslagen och övergångsbestämmelserna
till denna lag torde böra iakttagas. Dock synes vid komplettering
av 13 § religionsfrihetslagen (14 § i det remitterade förslaget) endast mottagandet
av förklaring enligt 8 § andra stycket böra uttryckligen förbehållas
präst; i övrigt bör det kunna anförtros även åt annan än präst att biträda
pastor vid handläggning av ärende enligt lagen.

Utöver vad nu anförts torde även några redaktionella jämkningar böra
vidtagas i de av lagrådet granskade förslagen.

Föi edraganden hemställer att följande förslag måtte genom proposition
framläggas för riksdagen, nämligen

A) för riksdagens prövning i grundlagsenligt ordning:

1. förslag till ändrad lydelse av 4 och 28 §§ regeringsformen; samt

2. förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.

B) för antagande av riksdagen:

1. förslag till religionsfrihetslag;

2. förslag till lag om ändring i 4 och 14- kap. giftermålsbalken;

3. förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen;

4. förslag till förordning om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 199

5. förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr

259) om församlingsstyrelse;

6. förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr

260) om församlingsstyrelse i Stockholm;

7. förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr
262) om skolstyrelse i vissa kommuner;

8. förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6
juni 1930 (nr 253); samt

9. förslag till lag om ändring i lagen den 25 maj 189i (nr 36 s. 2) angående
jordfästning.

C) för inhämtande av riksdagens yttrande:

1. förslag till kungörelse med föreskrifter hur sökande till lärartjänst,
som medför skyldighet att undervisa i kristendomskunskap, äger styrka
sin behörighet; samt

2. förslag till kungörelse om upphävande i vissa delar av de mosaiska
församlingarnas, av Kungl. Maj:t fastställda församlingsordningar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Innehållsförteckning.

Sid.

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 12 januari 1951 .................... 25

inledning ........................................................ 29

Medlemskapet i svenska kyrkan och andra religiösa samfunds rättsliga

ställning ........................................................ 32

Kommittén ................................................ 32

Yttrandena ................................................ 38

Departementschefen ........................................ 47

Om konfessionella behörighetsvillkor för innehav av ämbete och tjänst

in. in........................................................... 64

Kommittén ................................................ 61

Yttrandena ................................................ 68

Departementschefen ........................................ 75

Om kyrklig vigsel ................................................ 81

Kommittén ................................................ 81

Yttrandena ................................................ 86

Departementschefen 90

Om jordfästning m. in. ............................................ 96

Kommittén ................................................ 96

Yttrandena ................................................ 99

Departementschefen ........................................ 101

Om ordnar och kloster ............................................ 106

Kommittén ................................................ 106

Yttrandena ................................................ 111

Departementschefen ........................................ 113

Om de mosaiska församlingarna .................................. 116

Kommittén ................................................ 116

Yttrandena ................................................ 122

Departementschefen ........................................ 123

Övriga frågor .................................................... 126

Redogörelse för de särskilda lagförslagen .......................... 134

Utdrag av lagrådets protokoll för den 19 februari 1951 .................... 174

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 23 februari 1951 .................... 193

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

i64242