10
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
Nr 13
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande i anledning
av väckt motion om allmän översyn av administrationen
och förvaltningen av den civila hälso- och sjukvården
i landet.
I en inom första kammaren väckt, till dess allmänna beredningsutskott
hänvisad motion, nr 208, har herr Forslund föreslagit, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att administrationen och
förvaltningen av den civila hälso- och sjukvården i landet göres till föremål
för allsidig utredning.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen av medicinalstyrelsen
ävensom berett tillfälle för Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet
att yttra sig över densamma.
Medicinalstyrelsen anför: Såsom motionären påpekat har frågan om landets
sjukvårdsadministrativa indelning under senare år i olika sammanhang
varit föremål för uppmärksamhet. Därvid har framhållits, att nuvarande
indelning i skilda hänseenden vore behäftad med brister och icke
längre motsvarade de krav, som den moderna sjukvården ställer. Den i
motionen berörda 1944 års kommitté för kommunal samverkan, som särskilt
tog sikte på att reglera förhållandena mellan en storstad och kringliggande
områden, stannade vid att i sjukvårdshänseende förorda ett
avtalsvägen reglerat samarbete mellan vederbörande stad och landsting.
I sitt yttrande över kommitténs betänkande fann medicinalstyrelsen en
dylik lösning mindre tillfredsställande och förordade för sin del, att den
inom kommittén diskuterade frågan om sammanslagning av storstaden
med kringliggande landstingsområden gjordes till föremål för ytterligare
utredning. Såsom likaledes av motionären berörts upptog styrelsen i sitt
betänkande angående den öppna läkarvården i riket till diskussion frågan
om större förvaltningsområden för sjukvården än länen och skisserade
en framtida lösning genom landets uppdelning i sex statskommunala hälsovårdsdistrikt,
vart och ett med ett universitets- eller rikssjukhus som kärna.
Dessa organ skulle närmast från medicinalstyrelsen övertaga förvaltningen
av provinsialläkarväsendet och den statliga sinnessjukvården samt i övrigt
biträda de lokala huvudmännen med allmän planläggnings- och konsultationsverksamhet,
särskilt rörande specialvårdens utbyggande.
Frågan om specialvårdens tillgodoseende har också varit föremål för
övervägande av 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården,
som i sitt betänkande (SOU 1948: 48) föreslagit särskilda anordningar för
att ekonomiskt befrämja tillkomsten av anstalter för s. k. centraliserad
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
11
vård, avsedda för större rayoner än de nuvarande sjukvårdsområdena,
vilka anstalter sedermera, då vårdbehovet vuxit i omfattning, vid lämplig
tidpunkt skulle kunna övertagas av vederbörande lokala huvudman. Slutligen
må i detta sammanhang framhållas, att de lokala huvudmännen
själva låtit sig angeläget vara att genom riksomfattande avtal i ekonomiskt
hänseende väsentligen underlätta tillgången till specialvård för patienter,
som icke äga möjlighet att erhålla sådan inom det egna sjukvårdsområdet,
ävensom att i övrigt för utomlänspatienter undanröja de ekonomiska olägenheter,
som följa av gällande indelning i sjukvårdsområden.
Det står för medicinalstyrelsen klart, att landets indelning i landstingsområden
och det därmed förbundna lokala huvudmannaskapet varit av
största betydelse för den genomgripande utveckling, som den slutna kroppssjukvården
genomgått under de senaste decennierna. Härtill torde främst
ha bidragit, att landstingens huvuduppgifter varit koncentrerade till sjukvårdens
område och att deras bestämmande organ därför kunnat ägna
huvudparten av sitt intresse och sina växande ekonomiska resurser åt den
lokala sjukvårdens tillgodoseende. De möjligheter till jämförelser sjukvårdsområdena
emellan, som landstingsorganisationen erbjuder, samt de beredande
och verkställande organens relativt stora handlingsfrihet torde
även ha verkat i pådrivande riktning.
Å andra sidan torde icke kunna bestridas, att landstingens inbördes
tävlan i förening med starka lokala intressen stundom medfört en utbyggnad
av den slutna kroppssjukvården, som icke i allo kan sägas motsvara
berättigade krav på planmässighet och sparsamhet. Svårigheter ha ock i
vissa fall yppats att avtalsvägen 1''å till stånd eller bibehålla ett ändamålsenligt
samarbete mellan två eller flera angränsande sjukvårdsområden. Det
måste vidare beaktas — och det är det väsentligaste i detta sammanhang
— att den slutna sjukvården numera nått ett sådant stadium i utvecklingen,
att en fortsatt utbyggnad av specialvården ofta kräver ett bredare
befolkningsunderlag än de nuvarande sjukvårdsområdena i regel ha. Slutligen
bör nämnas, att under senare tid gjorda utredningar rörande möjligheterna
att förstärka beredskapen på sjukvårdens område i syfte att möta
den påfrestning, som ett totalt krig kan beräknas medföra för vårt sjukvårdsväsende,
lett fram till förslag om sammanförande av ett flertal sjukvårdsområden
under en gemensam ledning (civilbefälhavare), som i vissa
lägen avses träda i funktion för att de samlade sjukvårdsresurserna skola
på bästa sätt kunna utnyttjas.
Medicinalstyrelsen anser det icke omöjligt, att ovan berörda olägenheter
beträffande specialvårdens utbyggande kunna i väsentliga delar undanröjas
genom frivillig samverkan mellan huvudmännen, särskilt om staten ekonomiskt
understödjer deras strävanden härutinnan i huvudsaklig anslutning
till statsbidragssakkunnigas föreliggande förslag. Det torde emellertid
vara ovisst, huruvida staten under det närmaste årtiondet skall vara i stånd
12
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
att i mera avsevärd omfattning ytterligare ekonomiskt engagera sig i den
av lokala huvudmän organiserade sjukvården. Med hänsyn härtill och till
vad i övrigt anförts finner styrelsen skäl tala för att en förnyad utredning
kommer till stånd i syfte att främst klarlägga på vad sätt och i vilken
administrativ form en planmässig utbyggnad av specialvården skall kunna
bäst befrämjas i de fall, då densamma icke kan tillgodoses inom nuvarande
sjukvårdsområden. I samband härmed höra även beredskapssynpunkterna i
möjligaste mån beaktas. En dylik mera begränsad undersökning, som torde
kunna lämna grundvalen för nuvarande lokala organisation av sjukvården
i huvudsak orubbad, synes eventuellt kunna verkställas i samband med
den översyn av sjukhuslagstiftningen, som avses komma till stånd inom den
närmaste tiden. Vid sidan härav synes det önskvärt, att en undersökning
verkställes i syfte att utröna möjligheterna för en sammanslagning av vissa
angränsande sjukvårdsområden eller för en jämkning av gränserna i de
fall, där detta ur olika synpunkter kan befinnas ändamålsenligt. En sådan
undersökning torde dock med hänsyn till dess karaktär kunna beräknas
taga relativt lång tid.
Slutligen vill medicinalstyrelsen betona, att åtskilliga skäl tala för att
den öppna sjukvården och sinnessjukvården i sin helhet anförtros samma
lokala huvudmän, som komma att svara för sjukvården i övrigt. Denna
frågas lösning torde väsentligt underlättas, om ovan berörda spörsmål
rörande den administrativa indelningen kunna lösas i positiv riktning.
Därigenom skulle styrelsen bland annat erhålla behövlig avlastning i sin
nuvarande arbetsbörda och vinna erforderligt utrymme för sin rådgivande
och ledande verksamhet.
Svenska landstingsförbundets styrelse framhåller att avsaknaden av
en enhetlig ledning icke gjort att kroppssjukvården blivit sämre tillgodosedd
än den under medicinalstyrelsens ledning stående sinnessjukvården.
Kroppssjukvården har undergått en kraftig utveckling, en utveckling, som
ställt vårt land bland de ledande nationerna på detta område, medan
sinnessjukvården tyvärr alltjämt släpar betänkligt efter. Den förvaltningsmässiga
ledningen av sjukvården, ehuru viktig i och för sig, spelar sålunda
icke den roll för sjukvårdens utveckling, som motionären tycks anse.
Avgörande är i stället, att sjukvården omhänderhas av organ med smidiga
arbetsformer och praktiskt-ekonomiskt handlag, organ som känna sitt
ansvar, äro besjälade av en allvarlig önskan att söka åstadkomma en så
god sjukvård som möjligt samt, vilket är det icke minst viktiga, ha tillräckliga
ekonomiska resurser till sitt förfogande.
Att kroppssjukvården i huvudsak anförtrotts kommunala huvudmän är
ingen tillfällighet utan bygger på historisk grund. Utvecklingen har också
visat, att den kommunala självstyrelsens handhavare på ett klokt och
framsynt sätt vårdat sig om denna uppgift. Därmed är emellertid icke sagt,
att icke misstag begåtts och att icke vården kunnat vara både bättre och
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr IS -
IS
mera planmässigt utbyggd. Förhållandena skulle dock nu ha tett sig väsentligt
bättre, om icke de mångåriga restriktionerna på byggnadsmarknaden funnits.
De brister, som vidlåda vår nuvarande sjukvårdsorganisation, äro emellertid
— och det är styrelsen angelägen att understryka — icke av den natur, att
vittgående ändringar i organisation och huvudmannaskap äro betingade.
Motionären erinrar i detta sammanhang om den i medicinalstyrelsens öppnavårdsbetänkande
framförda tanken på inrättande av .särskilda statskommunala
hälsovårdsstyrelser. Förbundsstyrelsen erinrar om att styrelsen i
yttrande över betänkandet förklarat sig anse dessa nykonstruktioner obehövliga
och olämpliga. Den tid, som gått sedan detta yttrande avgavs, har
icke givit styrelsen anledning att frångå denna sin uppfattning.
Även om den nuvarande indelningen i sjukvårdsområden i stort sett
visat sig lämplig, är den dock, såsom i motionen framhålles, förbunden
med vissa svagheter. Undantagandet av de sex större städerna från landstingsorganisationen
har visat sig medföra svårigheter för en rationell sjukvårdsplanering.
Vidare äro några sjukvårdsområden för små för att ensamma
bära upp en modern, rikt differentierad sjukvård. Vissa vårdformer
fordra också väsentligt större upptagningsområden än ett enda sjukvårdsområde.
För att sådana vårdformer skola kunna på ett tillfredsställande
sätt tillgodoses samt för undanröjande av de olägenheter, som äro
förbundna med den nuvarande indelningen i sjukvårdsområden, kräves ett
vidgat samarbete mellan huvudmännen. En ökad samarbetsvilja och strävan
att lösa sjukvårdsfrågorna även med beaktande av rikscentrala synpunkter
ter sig därför motiverad. Härvidlag hava medicinalstyrelsen och
centrala sjukvårdsberedningen betydelsefulla uppgifter att fylla. Genom
upplysning och rådgivning samt förmedling av kontakter kunna dessa organ
inom den nuvarande organisationens ram medverka till att större enhetlighet
och planmässighet ernås.
Viktigt är också, att statsbidragsbestämmelserna för de mera centralt
betonade vårdformerna så utformas, att de underlätta samarbetet mellan
sjukvårdsområdena för lösandet av sådana vårdfrågor. Erinras må att 1946
års statsbidragssakkunniga haft denna fråga under utredning och därvid
framlagt förslag ägnade att tillgodose detta syfte.
På grund av vad sålunda anförts anser styrelsen, att en radikal omstöpning
av den nuvarande på historisk grund vilande sjukvårdsorganisationen
icke är påkallad. Fastmera är styrelsen övertygad om att möjligheter finnas
att inom denna organisations ram tillgodose alla rimliga anspråk på
en så god sjukvård, som de ekonomiska och personella resurserna tillåta.
Den i motionen begärda utredningen anser styrelsen därför ej erforderlig.
Svenska stadsförbundet, som i frågan hört förbundets sjukvårdsdelegation,
åberopar såsom eget yttrande vad delegationen anfört. Delegationen
erinrar om sitt yttrande över medicinalstyrelsens förslag om inrättande av
.särskilda hälsovårdsstyrelser. Därvid anfördes:
14 Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
»Delegationen har för sin del uppfattningen, att de hittills vunna erfarenheterna
av det sätt, på vilket landstingen och städerna utanför landstingen
sörjt för sjukvården inom sina respektive områden, klart ådagalagt dessa
organs lämplighet härför och allmänna livsduglighet. De ha även visat en
stor anpassbarhet till sjukvårdens för varje år ökade krav, och delegationen
är övertygad om att de kunna motsvara de ytterligare ökade anspråk,
som komma att ställas på dem i samband med utbyggnaden av hälso- och
sjukvården. Då denna utbyggnad av allt att döma måste ske successivt
under en lång följd av år, synas de administrativa svårigheterna tämligen
lätt kunna övervinnas. Styrelsens uppfattning, att vissa landsting ha en
alltför svag ekonomisk grundval för att kunna utgöra lämpliga sjukvårdsområden
med de uppgifter, styrelsen tillagt desamma, kan sjukvårdsdelegationen
icke dela. Endast för ett mycket begränsat antal uppgifter kan
detta förväntas bliva fallet. För dessa uppgifters lösande bör såsom de statsbidragssakkunniga
uttalat i sitt nyligen avlämnade betänkande komma till
stånd en samverkan mellan landstingen, underlättad genom ett lämpligt
avvägt statsbidrag. Motiveringen för att efter anglo-sachsiskt mönster förlägga
hälsovårdsstyrelserna till orter med medicinsk högskola för att få
tillgång till kvalificerad medicinsk expertis är icke bärande för vårt lands
vidkommande. De svenska lasarettsläkarna ha nämligen i regel en sådan
hög medicinsk standard, att de väl kunna tillgodose förvaltningsmyndigheternas
behov av sådan expertis. Det framlagda förslaget är så löst skisserat,
att man icke kan få en fullt klar uppfattning om deras organisation
och funktioner. Emellertid synes det som fråga vore om tillskapande av
ett huvudsakligen statligt organ, där de kommunala intressena icke kunna
komma till sin rätt. En dylik inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten
i hälso- och sjukvårdsfrågor får delegationen bestämt avstyrka.
Sjukvårdsdelegationen har ovan beträffande städerna utanför landsting
uttalat sig till förmån för ett enhetligt huvudmannaskap för hela den öppna
vården. Medicinalstyrelsens förslag innebär ett brytande med denna princip.
På anförda grunder får delegationen bestämt avstyrka förslaget om inrättande
av hälsovårdsstyrelser. Däremot vill delegationen tillstyrka, att vissa
av medicinalstyrelsens uppgifter decentraliseras, men detta bör ske till de
nuvarande sekundärkommunerna. Härjämte vill delegationen tillstyrka föreslagen
utredning om riktlinjerna för dessa kommuners övertagande av de
statliga sinnessjukhusen.»
Anledning saknas att frångå denna uppfattning. Vad som hittills uträttats
i statens egen regi inom sjukvårdsområdet uppmuntrar ingalunda till
utökning av det statliga verksamhetsfältet på den kommunala organisationens
bekostnad. De svårigheter som kommunerna för närvarande ha
att brottas med härledas i mycket stor utsträckning från brister inom det
statliga verksamhetsområdet, främst berörande utbildningen av läkare
och sjuksköterskor.
Därtill kommer, att den hittillsvarande lör sjukvårdens del synnerligen
restriktiva byggnadsregleringen icke blott i hög grad hämmat utvecklingen
inom sjukvården utan även — om den vidlxålles under längre tid — medför
en nedslitning av landets sjukvårdsinrättningar i sådan grad, att en upprustning
till normal standard ej kan genomföras inom årtionden. Den
genom byggnadsregleringen orsakade begränsningen av möjligheterna att
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
15
inom rimlig tid utbygga sjukvården kommer sannolikt att i första hand
gå ut över den av motionären berörda specialistvården. Farhågorna för att
det starkt ökade behovet av specialistvård icke på grund av organisatoriska
skäl skulle kunna tillgodoses, anser sjukvårdsdelegationen däremot vara
obefogade. Delegationen har i sitt ovan intagna yttrande över medicinalstyrelsens
förslag erinrat om den väg, som statsbidragssakkunniga anvisat
för en lösning av denna fråga. Ävenså kan konstateras en ökad vilja till samarbete
mellan sjukvårdens olika huvudmän för genomförande av åtgärder
i berörda hänseende. Vidare bör framhållas den redan nu befintliga möjligheten
för medicinalstyrelsen att ii sin ledande ställning och med sin centrala
överblick taga initiativ för en lösning av speciella frågor vare sig de beröra
en enda huvudman eller fordra en samverkan mellan flera huvudmän.
Sjukvårdsdelegationen anser sålunda en utredning rörande den civila
hälso- och sjukvårdens organisation vara opåkallad och avstyrker därför
den föreliggande motionen.
Utskottet. Såsom motionären framhåller har vårt lands hälso- och sjukvårdsväsen
under de senaste decennierna utbyggts i synnerligen rask takt.
Den omständigheten att en enhetlig organisation på detta område saknats
synes således icke ha utgjort någon hämmande faktor eller påfallande
olägenhet.
Huvudmannaskapet för hälsovården samt den öppna och den slutna sjukvården
är uppdelat på staten, landstingen och de större städerna. Kroppssjukvården,
som i huvudsak är en kommunal angelägenhet, har såsom
Landstingsförbundet framhåller i sitt yttrande under den kommunala ledningen
undergått en så kraftig utveckling, att vårt land nu kan sägas stå
bland de ledande nationerna på detta område. Erfarenheten kan icke sägas
vittna om att en enhetlig ledning för hela landets sjukvårdsväsen skulle
vara till fördel. Enligt utskottets förmenande äro de brister, som vidlåda
den nuvarande sjukvårdsorganisationen, icke av den natur att vittgående
ändringar i organisation och huvudmannaskap kunna anses påkallade.
Viktigast är att sjukvården omhänderhaves av organ med smidiga arbetsformer
och tillräckliga ekonomiska resurser till sitt förfogande.
Motionären har erinrat om att medicinalstyrelsen i sitt år 1948 framlagda
förslag rörande den öppna läkarvården i riket även upptagit organisationsfrågan.
Styrelsen har ställt sig på den ståndpunkten att landstingen
och de utanför landstingen stående städerna fortfarande böra vara huvudmän
för den öppna sjukvården inom sina områden, men som en framtidstanke
hl. a. förordat upprättandet av statskommunala hälsovårdsstyrelser.
Kommunalförbunden ha ansett sådana nykonstruktioner obehövliga och
olämpliga. Utskottet ansluter sig till denna mening.
Utskottet vill understryka de nämnda förbundens förord för en utvidgning
av samarbetet mellan de kommunala huvudmännen. Härvidlag ha
16
Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 13.
medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen betydelsefulla uppgifter
att fylla. Genom upplysning och rådgivning samt förmedling av kontakter
kunna dessa organ, såsom Landstingsförbundet framhåller, inom den
nuvarande organisationens ram medverka till att större enhetlighet och
planmässighet ernås. Angeläget är vidare att statsbidragsbestämmelserna
för de mera centralt betonade vårdformerna så utformas, att de1 underlätta
samarbetet mellan sjukvårdsområdena. Förslag ägnade att tillgodose detta
syfte ha utarbetats av 1946 års statsbidragssakkunniga.
Även medicinalstyrelsen har i sitt yttrande pekat på betydelsen av en
frivillig samverkan mellan sjukvårdens olika huvudmän, särskilt med
avseende på specialvårdens utbyggande.
Medicinalstyrelsen anser det vara ovisst huruvida staten under det närmaste
årtiondet skall vara i stånd att i mera avsevärd omfattning ytterligare
ekonomiskt engagera sig i den av lokala huvudmän organiserade
sjukvården. Med hänsyn härtill finner styrelsen skäl tala för att en förnyad
undersökning kommer till stånd i syfte att främst klarlägga på vad sätt
och i vilken administrativ form en planmässig utbyggnad av specialvården
skall kunna bäst befrämjas i de fall, då densamma icke kan tillgodoses
inom nuvarande sjukvårdsområden. I samband härmed borde även beredskapssynpunkterna
i möjligaste mån beaktas. Fn dylik undersökning kunde
eventuellt verkställas i samband med den översyn av sjukhuslagstiftningen,
som avses komma till stånd inom den närmaste tiden. Utskottet
har ingenting att erinra mot att en sådan begränsad undersökning, som
skulle lämna grundvalen för nuvarande lokala organisation av sjukvården
i huvudsak orubbad, företages i samband med en översyn av sjukhuslagstiftningen,
men finner icke behövligt att riksdagen avlåter skrivelse till
Kungl. Maj:t i ärendet. Än mindre synas tillräckliga skäl föreligga för att
riksdagen skulle begära en utredning av den omfattning, som föreslagits
av motionären.
Med vad som sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motion nr 208 ej måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 april 1951.
På utskottets vägnar:
JOHN SANDBERG.
Närvarande: herrar Sandberg, Birger Andersson, Ernst Hjalmar Nilsson,
Lundqvist, Einar Eriksson*, Arrhén, Larsson*, Karl Persson*, Englund*,
Nyström* och Axel Andersson*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1951
90051