10
Statsutskottets utlåtande nr 92.
Nr 92.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt till uppskjuten
livränta för befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten
före år 1935.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom törsta kammaren av
herr Söderquist m. fl. (1:271) och den andra inom andra kammaren av
fröken Elmén in. fl. (II: 278), har hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att de befattningshavare, som dömts till avsättning eller på grund av
tjänstefel skilts från tjänsten före 1935, måtte tillerkännas uppskjuten livränta
i likhet med dem, som efter 1935 års ingång kommit i motsvarande
situation samt att beslutet må liksom för dem få verkan från och med 1949
års ingång.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen I: 271 följande.
Jämlikt beslut av 1949 års riksdag gäller numera den bestämmelsen, att
en statens befattningshavare, som dömts till avsättning eller på grund av
tjänstefel skilts från tjänsten, icke vidare skall sättas i sämre ställning beträffande
pensionsförhållandena än om han efter egen ansökan avgått från
befattningen. Det ökade straff, som den mistade pensionsrätten innebar,
ansågs nämligen icke rimligen böra påläggas vederbörande.
Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna ha emellertid undantagits
de befattningshavare, som avsatts före den 1 juli 1935, vilket år författningen
om uppskjuten livränta för dem, som frivilligt avgått ur tjänsten
före pensionsålderns inträde, trädde i kraft. Man har nämligen ansett, att
även i sådana fall den regeln skall gälla, att den avskedade skall komma
i samma ställning som den frivilligt avgångne, i detta fall alltså inte få det
bättre än denne.
En dylik innebörd av bestämmelserna synes oss emellertid utomordentligt
hård. Den frivilligt avgångne tjänstemannen lämnar väl praktiskt taget
alltid tjänsten för att tillträda eu bättre befattning eller för att ägna sig åt
studier eller annat, som han själv valt att syssla med och finner fördelaktigt.
För den avskedade te sig förhållandena naturligen helt annorlunda. Är han
därtill i närheten av pensionsåldern, kan framtiden bli utomordentligt och
oförtjänt hård. Därvid må vidare ihågkommas att »straffet» — ty som ett
straff verkar naturligtvis en förlorad pensionsrätt i ett sådant fall — oftast
hårdast drabbar den avskedades familj. Det kan inträffa och har inträffat,
att en befattningshavare dömts till avsättning ett år före pensionsålderns
inträde, vid en ålder alltså, då han med tillämpning av 1949 års bestämmelser
skulle ha erhållit en väsentlig del av sin pension. Enär en person i
Statsutskottets utlåtande nr 92.
11
sådan ålder icke så lätt kan omskolas eller annars få ny anställning, blir
förlusten av pensionsrätten än kännbarare och kan innebära, att vederbörande
en följd av år i själva verket får betala tusentals kronor i »böter».
Då fråga är om tjänstemän, som avskedats före 1935, måste dessas antal
vara mycket litet, och då de dessutom år efter år bli färre och snart nog
försvinna, kunna kostnaderna för deras pensionering i likhet med dem, som
nu anses omfattade av 1949 års bestämmelser, icke bliva betydande. För en
ringa kostnad kan ett påtagligt rättvisekrav bliva tillgodosett genom nyssnämnda
bestämmelses tillämpning på även före år 1935 avskedade tjänstemän
och arbetare.
Till belysande av det obilliga resultat vartill ovan nämnda bestämmelse,
såsom den nu tolkas, kan leda, må framhållas följande fall.
Kamreraren i generalpoststyrelsen (postsparbanken) E. G. Heimer dömdes
något år före pensionsåldern och strax innan bestämmelserna om uppskjuten
livränta trädde i kraft till avsättning. Han åtnjnuter ingen pension
utan endast en årlig livränta från pensionsstyrelsen på omkring 900 kronor
(frivillig pensionsförsäkring), tillkommen i enlighet med för postverket på
den tiden gällande bestämmelser. Om 1949 års beslut tillämpats på honom,
skulle han ha erhållit en avsevärd pension såsom uppskjuten livränta. Bär
må även erinras därom, att byråchefen Döss, som dömdes till avsättning
samtidigt med Heimer, erhållit pension på grund av särskilt riksdagsbeslut.
Det måste framstå såsom obilligt och obegripligt för vederbörande, att den
ene erhåller pension och den andre icke, då de befinna sig i samma situation.
Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
statskontoret avgivit utlåtande och därvid anfört följande.
I motionerna har erinrats, att bestämmelserna angående upphörande av
verkningarna i pensionshänseende av dom å straff för ämbetsbrott, in. in.
(S. F. S. 1950:523) innebära, att den som blivit avsatt eller till följd av
tjänstefel skild från befattning i statens tjänst i pensionshänseende likställts
med den som frivilligt avgått ur tjänst. Även om en dylik bestämmelse,
såsom motionärerna framhållit, kan synas hård med hänsyn till att
den frivilligt avgångne är i ett helt annat utgångsläge än den avskedade,
bör dock i betraktande av det statliga pensioneringssystemets konstruktion
genom tiderna en annan lösning av dessa senares pensionsfråga icke ifrågakoinma.
Ett bifall till vad motionärerna hemställt skulle nämligen medföra,
att bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet om uppskjuten livränta
gåves retroaktiv tillämplighet. Sådan tillämplighet har av principiella
skäl som regel icke medgivits. Det må emellertid härvid erinras, all rätt till
uppskjuten livränta tillerkänts vissa professorer vid enskilda högskolor,
vilka avgått från befattningar vid statliga läroanstalter, innan civila tjänstepensionsreglemenlet
blivit tillämpligt inom det statliga undervisningsväsendet.
Speciella förhållanden ansågos föreligga i dessa fall med hänsyn
till att befattningshavarna även efter avgången ur statens tjänst varit verksamma
inom undervisningsväsendet (jämför propositionen nr 137/1938,
bankoutskoltets uti. nr 23/1948).
Framhållas må även, ail före den 1 juli 1935 funnits viss motsvarighet
till den uppskjutna livräntan, nämligen för dem, som voro underkastade
kommunikationsverkens pensionslag. Enligt denna lag skulle, därest eu befattningshavare
avgick ur tjänst före uppnådd pensionsålder, kapitalvärdet
av de utav honom crlagda pensionsavgifterna överföras till pcnsionsstyrcl
-
12
Statsutskottets utlåtande nr 92.
sen för att grundlägga en pension åt vederbörande jämlikt lagen om allmän
pensionsförsäkring, i vad den avsåge en frivillig försäkring.
Under åberopande av vad sålunda anförts finner sig statskontoret böra
avstyrka bifall till förevarande motioner.
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, innebära de av
riksdagen år 1949 godkända grunderna beträffande pensionsräLt för den,
som dömts till avsättning eller till följd av tjänstefel skilts från befattning
i statens tjänst, att befattningshavaren i fråga om rätt till tjänstelivränta
likställts med den, som frivilligt avgått ur tjänst före pensionsålderns inträde.
Bestämmelserna äro utformade så, att de ha avseende jämväl å fall,
som inträffat före år 1949, dock tidigast den 1 juli 1935, vid vilken tidpunkt
begreppet uppskjuten livränta första gången infördes i det då utfärdade
civila tjänstepensionsreglementet. I konsekvens härmed är den, som före
sistnämnda tidpunkt blivit avsatt eller skild från tjänsten, alltjämt undantagen
från rätt till uppskjuten livränta (tjänstelivränta). Det i motionerna
väckta förslaget avser att jämväl sist omförmäld f. d. befattningshavare
skulle tillförsäkras dylik rätt. Av principiella skäl kan utskottet icke tillstyrka
bifall till detta förslag, vilket — såsom statskontoret påpekat —-skulle innebära att bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet om
uppskjuten livränta i förevarande fall gåves retroaktiv tillämplighet. Utskottet
hemställer därför,
att motionerna I: 271 och II: 278 icke må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 17 april 1951.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 89.
RESERVATION
av herrar Sundelin, Lundgren, Södcrquist, Malmborg i Skövde, Bergstrand,
fröken Elmén och herr Nihlfors, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen må, i anledning av motionerna 1:271 och
11:278, bemyndiga Ivungl. Maj :t att efter prövning i varje
särskilt fall medgiva den, som blivit dömd till avsättning
eller på grund av tjänstefel skilts från tjänsten före den 1
juli 1935, att komma i åtnjutande av uppskjuten livränta.