Nr 89—93.

Statsutskottets utlåtande nr 89.

1

Nr 89.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för justitieråd
och regeringsråd att med sin tjänst förena vissa skiljemannauppdrag.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Holmbäck och Ewerlöf (I: 269) och den andra inom andra kammaren
av herrar Hjalmarson och Ståhl (II: 356), har hemställts, att riksdagen
måtte besluta om sådan ändring av statens allmänna avlöningsreglemente
att justitieråd och regeringsråd må kunna med sin tjänst förena skiljemannauppdrag
såsom ordförande eller som ensam skiljedomare.

I motionen I: 269 erinras till en början, att Kungl. Maj :t i propositionen
nr 281 till 1947 års riksdag med förslag till statens löneplansförordning
in. m. föreslagit riksdagen bl. a. att besluta om sådan jämkning av dittills
gällande förbud för justitieråd och regeringsråd att åtaga sig skiljemannauppdrag,
att dessa befattningshavare skulle medgivas rätt att — i enlighet
med vad som gäller i fråga om häradshövding — med sin tjänst förena skiljemannauppdrag
såsom ordförande eller som ensam skiljedomare. Med bifall
till yrkande i motionen 1:339 och i överensstämmelse med sitt ställningstagande
år 1946 till två då väckta likalydande motioner i samma fråga
hade emellertid riksdagen avslagit Kungl. Maj :ts förslag på förevarande
punkt.

Beträffande de synpunkter som borde anläggas på förevarande fråga hänvisa
motionärerna till innehållet i nyssnämnda vid 1946 års riksdag väckta
motioner (I: 266 och II: 417), i vilka anfördes bl. a. följande.

Förbud för justitieråd och regeringsråd att mottaga uppdrag so in skiljemän
genomfördes 1926 och motiverades därmed, att åtagande från justitieoch
regeringsrådens sida av skilj emannauppdrag ej kunde anses förenligt
med den ställning, som dessa ämbetsmän intoge i egenskap av utövare av
landets högsta domarmakt.

Redan vid tiden för tillkomsten av förbudet mot skilj emannauppdrag
rådde starkt delade meningar om dess lämplighet. De tvivel, som då yppades
i fråga om gagnet av denna bestämmelse, ha därefter vuxit i styrka, och
åtskilliga omständigheter ha inträffat, som nu ställa frågan i delvis annan
belysning.

Med nu rådande rättegångssystem spelar skiljedomsförfarandet en betydande
roll för parter, som önska få ett snabbt avgörande av uppkommande
rättstvisler. Vikten av att kunna förvärva verkligt framstående jurister som

liihang till riksdagens protokoll 1951. G sand. Nr 89—93.

2

Statsutskottets utlåtande nr SO.

skiljemän ligger i öppen dag, och det måste anses anmärkningsvärt, att de
jurister, som prövats skickade att vara ledamöter av landets högsta domstolar,
skola vara uteslutna från möjligheterna att tjäna rättsväsendet på
detta område.

Under förarbetena till nya rättegångsbalken har denna fråga uppmärksammats.
Processlagberedningen föreslog i sitt år 1938 framlagda betänkande,
att hovrätt i vissa fall skulle äga att som första instans upptaga
tvistemål, om parterna överenskommit, att tvisten skulle upptagas omedelbart
i hovrätt, samt att hovrätt i sådant fall skulle vara enda instans. Som
motiv för detta förslag framhöll beredningen, att förfarandet skulle ha till
uppgift att tillgodose affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. Det
till buds stående skiljemannaförfarandet vore enligt beredningens mening
med hänsyn till garantierna för avgörandets tillförlitlighet i många fall
underlägset ett domstolsförfarande. Under remissbehandlingen av processlagberedningens
förslag uttalades från flera håll, främst från underdomstolarnas
sida, stark kritik av förslaget. Vid lagrådsgranskningen anslöto
sig två ledamöter till processlagberedningens förslag, under det att de två
återstående ledamöterna avstyrkte detsamma. Sistnämnda ledamöter funno,
att den föreslagna anordningen icke syntes vara ägnad att i någon större
utsträckning tillgodose de önskemål, som man inom affärslivet sökte förverkliga
genom att hänskjuta tvister till avgörande av skiljemän. Dessa
ledamöter anvisade i stället utvägen med en reglering av skiljemannaförfarandet
på sådant sätt, att största möjliga garantier vunnes för avgörandets
tillförlitlighet, och uttalade som önskvärt, att domstolarnas lagfarna ledamöter
kunde åtaga sig skiljemannauppdrag; förbud däremot borde icke
uppställas för domare i någon instans. — Föredragande departementschefen
förklarade vid framläggande av förslaget till ny rättegångsbalk sig anse,
att processlagberedningens förslag om inrättande inom domstolsorganisation
av ett förfarande, som kunde ersätta skiljemannaförfarandet, icke för
det dåvarande borde upptagas i lagstiftningen. Riksdagen gjorde ej ändring
i det av Kungl Maj :t framlagda lagförslaget i denna del. Riksdagen uttalade
dock, att det ur rättsordningens synpunkt icke vore tillfredsställande,
att intresset av skyndsamhet i rättsskipningen icke kunde tillgodoses genom
statliga organ utan uteslutande genom skiljemannaförfarande. Riksdagen
ansåg därför, att frågan borde ägnas fortsatt uppmärksamhet. Något förslag,
motsvarande det av processlagberedningen framlagda, har emellertid
ej utarbetats.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har man all anledning antaga,
att även efter rättegångsreformens ikraftträdande skiljemannaförfarandet
kommer att bliva av stor betydelse. Det är därför av vikt, på sätt uttalats
inom lagrådet, att största möjliga garantier skapas för ett tillförlitligt avgörande
i skiljedomar. En förutsättning härför är, att de bästa juridiska
krafter stå till buds som skiljemän. Betydelsen härav har också nyligen
vitsordats av riksdagen. Vid den år 1943 genomförda löneregleringen för
häradshövdingarna kom nämligen motsvarande spörsmål under debatl.
Löneregleringen innebar, att häradshövdingarna i de största domsagorna
i lönehänseende erhöllo en ställning, som närmade sig justitie- och regeringsrådens,
och de sakkunniga, vilkas betänkande låg till grund för löneregleringen,
hade föreslagit förbud för häradshövdingarna att mottaga skiljemannauppdrag.
Då det ansågs vara av stor vikt, att erfarna domare kunde
utnyttjas som skiljemän för att skiljemannainstitutet ej skulle förlora i

Statsutskottets utlåtande nr 80.

3

värde, föreslog emellertid Kung!. Maj:t, att häradshövding skulle äga mottaga
uppdrag som ordförande i skiljenämnd eller ensam skiljedomare, och
detta förslag vann riksdagens bifall.

Även med hänsyn till justitie- och regeringsrådens ämbetsuppgifter torde
det vara av värde, att de beredas möjlighet att i de friare former, som
skiljemannaförfarandet innebär, deltaga i slutande av rättstvister. Det har
ofta anmärkts, att domstolarnas ledamöter genom en för långt driven isolering
kunna komma att berövas den kontakt med samhällslivet, som är av
stor vikt för ett rätt utövande av domarämbetet. Genom deltagande i rättsskipningen
utanför domstolarna tillföras de erfarenheter och impulser, som
annars ej skulle stå dem till buds.

De farhågor, som uttalats att justitie- och regeringsrådens tjänstgöring
som skiljedomare skulle kunna skada deras ämbetsställning, synas högst
väsentligt överdrivna. Ett utövande av skiljedomarverksamhet innebär fullgörande
av en domaruppgift, och om rätten att mottaga skilj emannauppdrag
— på sätt skett i fråga om häradshövdingarna och som synes böra
ske jämväl beträffande justitie- och regeringsråden — begränsas till att
avse ordförandeskap i skiljenämnd eller uppdrag som ensam skiljedomare,
torde några befogade anmärkningar icke kunna riktas däremot.

För egen del framhålla motionärerna, att inom domstolsorganisationen
ännu icke finnes något förfarande, som kunde ersätta skiljemannaförfarandet.
Det senare hade därför även efter rättegångsreformens .•genomförande
erhållit eu stor betydelse, och det framstode, icke minst med hänsyn
till erfarenheter från senare år, med alltmer ökad styrka såsom angeläget
att vid skiljemannaförfarande kunna utnyttja den juridiska skicklighet som
vore att finna hos justitieråd och regeringsråd. På grund härav borde enligt
motionärernas mening frågan om rätt för nämnda befattningshavare att
—- i likhet med vad som gäller för häradshövding -— mottaga uppdrag som
ordförande i skiljenämnd eller uppdrag som enskild skiljedomare upptagas
till förnyad prövning av riksdagen.

Utskottet. Motionärerna ha föreslagit sådan jämkning av gällande förbud
för justitieråd och regeringsråd att med ämbetet förena uppdrag såsom
skiljeman, att förbudet icke skulle avse uppdrag såsom ordförande i skiljenämnd
eller såsom ensam skiljedomare. Utskottet vill erinra, att riksdagen
1946 och 1947 gått emot motionsvis respektive av Kungl. Maj:t framförda
förslag av ifrågavarande innebörd. Enligt utskottets mening ha några omständigheter
därefter icke inträffat, som böra föranleda ett frångående av
dessa ställningstaganden.

Utskottet får därför hemställa,

att motionerna 1: 269 och II: 356 icke må av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 17 april 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

4 Statsutskottets utlåtande nr 80.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Gränebo, Iwar Anderson, Mannerskantz, Leander, Heiding, Gillström, Eric
Ericson, Sundelin, Näsström, Rosenberg, Edin, Lundgren och Söderquist;
samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Svensson i Grönvik, Andersson i Malmö, Rubbestad, Eriksson i
Sandby, Bergstrand, Åkerström, Petterson i Degerfors, Thapper, fröken
Elmén, herrar Andersson i Munkaljungby, Birke, fru Ericsson i Luleå och
herr Nihlfors.

RESERVATION

av herrar Mannerskantz, Sundelin, Lundgren, Söderquist, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Bergstrand, fröken Elmén, herrar Birke och Nihlfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande
lydelse:

»Motionärerna ha föreslagit sådan jämkning av gällande förbud för justitieråd
och regeringsråd att med ämbetet förena uppdrag såsom skiljeman,
att förbudet icke skulle avse uppdrag såsom ordförande i skiljenämnd eller
såsom ensam skiljedomare. De skäl, som i motionen I: 269 anförts till stöd
för detta förslag, finner utskottet övertygande. Tiden synes nu vara inne
att vidtaga den avsedda jämkningen i förbudet för justitie- och regeringsråden
att med ämbetet förena skiljemannauppdrag.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till motionerna 1: 269 och
11:356, bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga sådan ändring
av de i 7 § statens allmänna avlöningsreglemente meddelade
särskilda bestämmelserna för högsta domstolen, regeringsrätten
in. fl., att med tjänst såsom justitieråd och regeringsråd
må förenas skiljemannauppdrag såsom ordförande i
skiljenämnd eller såsoin ensam skiljedomare.»