12

Statsutskottets utlåtande nr 78.

Kr 78.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
provisorisk skatteersåttning till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte i ämnet
väckt motion.

(5:e avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t under sjunde huvudtiteln, punkten
64, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Provisorisk skatteersåttning till kommunerna, m. in. för budgetåret
1951/52 beräkna ett förslagsanslag av 61 000 000 kronor.

Därefter har Kungl. Maj :t i propositionen nr 93, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 9 februari
1951, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående underlaget
för utdebitering av allmän kommunalskatt m. m. för åren 1952 och 1953,

dels, med godkännande av i propositionen angivna grunder för provisorisk
skatteersåttning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen,
bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter i ämnet,

dels godkänna i propositionen angivna provisoriska jämkningar i bestämmelserna
om vissa skattegraderade statsbidrag för speciella ändamål,
i syfte att bidragen skola utgå med oförändrade belopp, oavsett ortsavdragsreformen,

dels ock under sjunde huvudtiteln å riksstaten för budgetåret 1951/52
till Provisorisk skatteersåttning till kommunerna, m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 61 000 000 kronor.

Propositionen bär hänvisats till konstitutionsutskottet, såvitt angår lagförslaget,
och i övrigt till statsutskottet. I

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
inom andra kammaren av herr Nilsson i Kristinehamn väckt motion (II:
469), vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att den utredning, som ställts i utsikt rörande organisationen av
vi&sa magistratsstäders uppbördsförvaltning, utan dröjsmål måtte komma
till stånd.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för det sålunda framställda yrkandet,
får utskottet hänvisa till motionen.

Statsutskottets utlåtande nr 78.

I särskilda skrivelser den 24 och 26 maj 1950, nr 196 och 324, har riksdagen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition (nr 241) med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
m. m. jämte i ämnet väckta motioner — med överlämnande av bevillningsutskottets
betänkande nr 57 och statsutskottets utlåtande nr 186 anmält,
att riksdagen fattat beslut i överensstämmelse med nämnda utskotts förslag
och sålunda bifallit Kungl. Maj :ts proposition.

Riksdagsbeslutet innebär främst, att de kommunala ortsavdragen skola
höjas fr. o. in. den 1 januari 1952, dock att i fråga om 1952 års taxering
äldre bestämmelser alltjämt skola gälla. För täckande delvis av kommunernas
inkomstbortfall genom reformen skall utgå ett särskilt statsbidrag,
som i princip skall motsvara den höjning utöver 1 krona per skattekrona
av den totala kommunala utdebiteringen, som de nya ortsavdragen eljest
skulle föranleda. Statsbidraget skall första gången utgå under år 1952 och
är avsett att såsom ett provisorium utgå jämväl tills vidare med oförändrat
belopp. Detta provisorium skall enligt vad i propositionen anfördes
omprövas, sedan tillräckliga erfarenheter vunnits angående ortsavdragsreformens
verkningar och kommunernas fortsatta behov av statsbidrag. Statens
kostnader för nyssnämnda statsbidrag — i fortsättningen benämnt
provisorisk skatteersättning till kommunerna — beräknades i propositionen
till omkring 120 milj. kronor.

Vissa frågor rörande det närmare fastställandet av den provisoriska skatteersättningen
lämnades öppna vid fjolårets riksdagsbeslut i avvaktan på
ytterligare överväganden. Sedan chefen för finansdepartementet genom beslut
den 7 juli 1950 uppdragit ät expeditionschefen i samma departement
O. H. Klackenberg och sekreteraren hos Svenska landskommunernas förbund
S. A. Järdler — vilka jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2
december 1949 tillkallats såsom sakkunniga för översyn av grunderna för
skatteutjämningsunderstöd åt synnerligt skattetyngda kommuner m. in.
— att verkställa den erforderliga ytterligare utredningen, ha utredningsmännen
med skrivelse den 20 november 1950 framlagt förslag till förfarande
vid omräkning av 1951 års skatteunderlag och vid fastställande av provisorisk
skatteersättning till kommunerna i anledning av ortsavdragsreformen.
Utredningsmännen ha anmält, att det framlagda förslaget utarbetats
i samråd med den jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 februari
1949 tillsatta ortsavdragskommittén,1 vilken framlagt förslaget om höjning
av de kommunala ortsavdragen och grundlinjerna för den provisoriska
skatteersättningen till kommunerna. Kommittén har därvid lämnat sin anslutning
till utredningsmännens förslag i nu ifrågavarande avseenden.

över utredningsmännens betänkande ha infordrade utlåtanden avgivits
av kammarkollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetct
och samtliga länsstyrelser (några länsstyrelser ha därjämte överläm- 1

1 Kommittén bestod av ledamöterna av riksdagens första kammare H. R. Anderberg, H. L. E.
Sjödahl, tillika ordförande, C. G. Velander och O. E. Werner samt ledamöterna av riksdagens
andra kammare K. A. M. Andersson i Löbbo, E. H. Kärrlander och N. Persson i Svensköp.

14

Statsutskottets utlåtande nr 78.

nät yttranden från lokal skattemyndighet i länet) ävensom 1949 års uppböidssakkunmga.
Yttranden ha vidare avgivits av Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Taxeringsnamndsordförandenas
riksförbund, Sveriges häradsskrivarförening,
Föreningen Sveriges kronokamrerare ävensom av ett antal kommunala myndigheter.

Sedan utredningsmännens betänkande varit föremål för ytterligare överväganden
i finansdepartementet, anmälas i föreliggande proposition utredningens
förslag och yttranden däröver. I förbigående beröras även sådana
delar av förslaget, som icke äro av karaktär att behöva underställas riksdagens
prövning men likväl av betydelse för hela frågans bedömning.

I ett senare avsnitt anmäles frågan om sådana provisoriska ändringar
i gällande bestämmelser om statsbidrag för speciella ändamål, som föranledas
av ortsavdragsreformen.

Förfarandet vid den provisoriska skatteersättningens

bestämmande.

Omräkning av 1951 års skatteunderlag m. m.

Den utdebiteringshöjning, som den provisoriska skatteersättningen skall
tacka, i den mån höjningen överstiger 1 krona, skall enligt riksdagsbeslutet
beräknas såsom skillnaden mellan å ena sidan den utdebiteringssiffra,
som för kommun respektive landsting erhålles, om det för utgiftsåren
1948—19o0 genomsnittliga utdebiteringsbehovet slås ut på det skatteunderlag,
som skulle ha framkommit vid 1951 års taxering med tillämpning
av de nya ortsavdragen, och å andra sidan den utdebiteringssiffra, som
erhålles, om samma utdebiteringsbehov slås ut på det verkliga skatteundeilaget
enligt 1951 års taxering. Om den sammanlagda höjningen för
kommunen och landstinget — d. v. s. skillnaden mellan de utdebiteringssiffror,
som för kommunen erhållas, då nyssnämnda genomsnittliga utdebitenngsbehov
slås ut på dessa båda skatteunderlag, jämte motsvarande skillnad
för landstinget — överstiger 1 krona, blir sålunda kommunen berättigad
att uppbära sådant särskilt statsbidrag. Detta utgår då med ett belopp,
som, räknat för skattekrona av det med ledning av de nya ortsavdragen
beräknade skatteunderlaget vid 1951 års taxering, motsvarar vad höjningen
överstiger 1 krona. Om den sammanlagda höjningen ej uppgår till 1 krona
utgår intet bidrag. Om det fallet åter skulle inträffa, att redan den beräknade
utdebiteringshöjningen för landstinget överstiger 1 krona, har statsbidrag
förutsatts skola utgå dels till landstinget med belopp motsvarande
dess höjning utöver 1 krona, dels ock till kommunen med belopp motsvarande
hela den primära kommunala utdebiteringshöjningen. För städer,
som ej tillhöra landsting, blir höjningen av enbart den primärkommunala
skatten avgörande för frågan, om särskilt statsbidrag skall utgå.

Statsutskottets utlåtande nr 78.

15

Utredningsmännen.

Utredningsmännen ha framlagt ett förslag till ett förenklat förfarande
för omräkning av 1951 års taxeringsresnltat med tillämpning av de nya
ortsavdragen. En sådan omräkning ha utredningsmännen ansett nödvändig
såsom grund för fastställande av den provisoriska .skatteersättningen till
kommunerna och önskvärd såsom underlag för kommunernas beslut om
källskatteuttaget för år 1952. Beträffande 1952 års taxering har däremot
icke föreslagits någon egentlig omräkning av skatteunderlaget. För källskatteuttaget
för år 1953 har nämligen ett utnyttjande av resultatet av
1951 års omräkning ansetts tillräckligt. Den i fjolårets proposition berörda
metod till förenkling av förfarandet, som för övervägande framlagts av
riksräkenskapsverket och enligt vilken all omräkning av skatteunderlaget
skulle vara överflödig, ha utredningsmännen efter vissa stickprovsundersökningar
m. in. icke funnit godtagbar. Metoden har ansetts icke endast
praktiskt svårtillämpad utan även behäftad med stora felkällor, som kunde
befaras fråntaga svagt ställda kommuner avsevärda delar av det statsbidrag,
vartill dessa enligt de av riksdagen beslutade grunderna vore berättigade.

Arbetet med omräkningen skall enligt utredningsmännens förslag grundas
direkt på inkomstlängden enligt nuvarande formulär (A-längden). På
grundval av inkomstlängdens kolumn »Taxering enligt kommunalskatteiagen.
Av taxeringsnämnden antagen taxerad inkomst» (kol. 22) uppdelas
de skattskyldiga i olika grupper, för vilka de nya ortsavdragens summa kan
beräknas klumpvis.

Skatteunderlagsbortfallet genom de nya ortsavdragen erhålles för grupperna
I och II (gifta resp. ogifta skattskyldiga med taxerade inkomster
öuerstigande de nya ortsavdragen) genom att antalet skattskyldiga för
gruppen multipliceras med de nya ortsavdragens belopp. För grupp III
\skattskyldiga med taxerade inkomster understigande de nya ortsavdragen)
utgör summan av de taxerade inkomsterna (kol. 22) tillika summan av de
effektiva nya ortsavdragen. För grupp IV (personer, som icke varit bosatta
i riket hela beskattningsåret) och grupp V (samtaxerade med make skattskyldig
i annan kommun) framräknas individuellt det nya ortsavdragsbeloppet
på samma sätt som enligt nu gällande bestämmelser, varefter summan
av sådana delade ortsavdrag inom kommunen hopsummeras.

Det omräknade nya skatteunderlaget erhålles därefter, om från den för
samtliga skattskyldiga enligt sammandraget i inkomstlängden antagna
summan av taxerade inkomster (kol. 22) inom kommunen dragas de förut
beräknade summorna av nya ortsavdrag för grupperna I och II respektive
effektiva ortsavdrag för grupp III ävensom beloppen av omräknat ortsavdrag
för samtaxerade makar, som äro skattskyldiga i olika kommuner, samt
för utlänningar och andra med delat ortsavdrag.

Utredningsmännen ha emellertid funnit en viss justering av det salunda
beräknade skatteunderlaget erforderlig. Vid omräkningen synes nämligen
böra förutsättas, att ingen skattskyldig på grund av ortsavdragsreformen
skall få elt högre beskattningsbart belopp än tidigare av annan grund än
alt barnavdragen försvunnit och utbytts mot barnbidrag. I den mån åtnjutet
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga jämte det för den skattskyldige själv
(och ev. make) gällande bankade ortsavdraget skulle överstiga det nya
ortsavdraget, bör vid omräkningen överskjutande del av det extra avdraget

16

Statsutskottets utlåtande nr 78.

förutsättas kvarstå. Den på nyss angivet sätt beräknade summan skatteunderlag
eller beskattningsbar inkomst bör därför ytterligare reduceras med
beloppet av kvarstående extra avdrag. Eftersom denna reduktion för envar
skattskyldig skall motsvara vad det för honom (och ev. make) bankade
äldre ortsavdraget och det extra avdraget överstigit det nya ortsavdraget,
kan schematiskt uträknas, hur stor del av det extra avdraget som konsumeras
av det nya ortsavdraget. Endast i den mån det extra avdraget överstigit
nedan angivna belopp bör det sålunda beräknas kvarstå efter reformen (de
angivna beloppen utgöra resultaten av en för varje ortsgrupp verkställd
räkneoperation, där det nya ortsavdragsbeloppet för gift resp. ogift skattskyldig
minskats med motsvarande äldre, bankat ortsavdrag).

Ortsgrupp

Gift

Ogift

I

930

670

II

950

660

III

940

660

IV

960

650

V

950

650

Sedan summan av de kvarstående extra avdragen fråndragits den förut
beräknade summan skatteunderlag eller beskattningsbar inkomst, har erhållits
en siffra å det skatteunderlag, som enligt A-längden kvarstår vid tilllämpning
av de nya ortsavdragen. Några ändringar beträffande skatteunderlaget
enligt övriga längder medför reformen icke.

Beträffande spörsmålet om vilka myndigheter, som lämpligen böra utföra
arbetet med omräkningen av 1951 års skatteunderlag ha utredningsmännen
efter övervägande av olika möjligheter kommit till uppfattningen, att den
lokala skattemyndigheten (häradsskrivare resp. kronokamrerare) är bäst
lämpad att ombesöx-ja omräkningsarbetet.

Utredningsmännen ha ansett angeläget, att uppgift om det skatteunderlag,
som framkommer med tillämpning av de höjda ortsavdragen, finnes tillgänglig
samtidigt med att uppgifter om det faktiska nya skatteunderlaget
lämnas av den lokala skattemyndigheten. På grund härav har föreslagits,
att det omräknade skatteunderlaget skall ha framräknats till den 15 juli.

Utredningsmännen ha vidare framhållit, att tidsförskjutningen givetvis
icke kan förebygga, att arbetsförhållandena för den lokala skattemyndigheten
under sommaren bli rätt pressande med hänsyn till övriga uppgifter.
För att kompensera det extraarbete, som omräkningen av skatteunderlagen
medför för häradsskrivarkontoren, torde det enligt utredningsmännen bli
nödvändigt att antingen anlita extra arbetskraft, även om omräkningsarbetet
till större delen ej kan anförtros denna, eller ock förutsätta övertidsarbete.

Utredningsmännen ha utgått ifrån att förslag till provisorisk ändring av
vissa kommunallagsstadganden skall framläggas för 1951 års riksdag. Förslagsvis
borde sålunda föreskrivas, att utdebiteringen skall fastställas i förhållande
till det skatteunderlag, som skäligen kan antagas framkomma
vid en omräkning av 1951 respektive 1952 års taxeringar med nya ortsavdrag.

1 lagen borde tillika inflyta ett stadgande, att Kungl. Maj:t äger meddela
föreskrifter om de beräkningar rörande nyssnämnda skatteunderlag, som
finnas erforderliga.

Statsutskottets utlåtande nr 78.

17

Vad gäller 1952 års taxering, vid vilken de äldre ortsavdragen fortfarande
skola tillämpas, ha utredningsmännen icke ansett behov av en exakt omräkning
av skatteunderlaget med de nya ortsavdragen föreligga för kommunerna
i gemen. Något statsbidrag skall ju icke bestämmas efter detta taxeringsutfall
utan endast källskatteuttaget för år 1953. En tämligen schematisk
omräkning har därför synts dem tillräcklig. Utredningsmännen ha
föreslagit, att man vid denna schematiska omräkning för kommuner i gemen
skall — om icke några härå inverkande ändringar i skattelagstiftningen genomföras
mellan de båda åren — utgå från att skatteunderlagsbortfallet genom
de nya ortsavdragen vore lika stort som det, vilket beräknats vid omräkningen
av 1951 års skatteunderlag.

Remissyttranden.

Utredningsmännens förslag rörande den förenklade omräkningen
av 1951 års skatteunderlag har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av kammarkollegiet, riksräkenskapsverket, överståthållar(imbctet,
övervägande antalet länsstyrelser, Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, de kommunala förbunden och flertalet hörda kommunala
myndigheter.

Utredningsmännens förslag att den lokala skattemyndigheten
fhäradsskrivare resp. kronokamrerare) skall ombesörja omräkningsarbetet
har vid remissen tillstyrkts av så gott som samtliga instanser, som berört
spörsmålet.

Den tid, som av utredningsmännen beräknats åtgå för omräkning av inkomstlängderna
enligt det förordade systemet, har i vissa remissutlåtanden
ansetts vara alltför snävt beräknad.

Departementschefen.

Departementschefen har för egen del anfört följande.

»Vid anmälan av fjolåres proposition om ortsavdragsreformen framhöll
jag, i viss anslutning till ett uttalande av riksräkenskapsverket i remissutlåtande
över ortsavdragskominitténs förslag, såsom troligt, att förenklingar
vore möjliga vid den förutsatta beräkningen av det skatteunderlagsbortfall,
som cn tillämpning av de nya ortsavdragen skulle ha föranlett vid 1951 års
taxering. En dylik beräkning erfordrades för fastställande av den provisoriska
skatteersättningen till kommunerna. Detta statsbidrag skulle ju bestämmas
på grundval av skillnaden mellan de utdebiteringssiffror, som
uppkomme, om cn kommuns genomsnittliga utdebiteringsbehov åren 1948—

1950 fördelas på det med nya ortsavdrag omräknade skatteunderlaget och
om samma utdebiteringsbehov fördelas på det verkliga skatteunderlaget vid

1951 års taxering. Ortsavdragskommittén hade utgått ifrån att en fullständig
individuell omräkning av de beskattningsbara inkomsterna vore erforderlig,
medan riksräkenskapsverket ifrågasatte, om någon egentlig omräkning
av 1951 års skatteunderlag alls skulle behövas. Då den första taxeringen
med de nya ortsavdragen förelåge år 1953, borde skatteundcrlagsbortfal 2

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 sumt. År 76—SO.

18

Statsutskottets utlåtande nr 78.

let måhända kunna erhållas genom en jämförelse mellan detta års och 1951
års skatteunderlag. I avvaktan på en sådan grund för statsbidragets bestämmande
borde kommunerna enligt ämbetsverkets uppslag kunna erhålla förskott
å inkomstskatt samt statsbidrag i en summa, motsvarande 1951 års
verkliga skatteunderlag och en därefter bestämd utdebiteringssiffra, minskad
med eu krona. På mitt uppdrag ha de sakkunniga, som tillkallats för
översyn av grunderna för skatteutjämningsunderstöden m. m., verkställt en
undersökning om användbarheten av nämnda metod samt övriga möjligheter
till förenklingar i förfarandet vid den provisoriska skatteersättningens bestämmande
in. in.

Den verkställda utredningen giver otvetydigt vid handen, att bestämmandet
av den provisoriska skatteersättningen till kommunerna rimligen icke
kan grundas på den av riksräkenskapsverket ifrågasatta metoden. Även om
jag är benägen att tillmäta de praktiska förenklingssynpunkterna stor vikt,
delar jag utredningsmännens uppfattning att denna metod, som i ogynnsamma
fall kan ge väsentliga avvikelser från det åsyftade resultatet, icke
tillgodoser kommunernas rätt att erhålla statsbidrag med den grad av säkerhet,
som regleringen av ett dylikt rättsförhållande bör kräva. Remissmyndigheterna
ha även varit eniga om att avvisa metoden, möjligen med undantag
av 1949 års uppbördssakkunniga. De sakkunniga ha nämligen ifrågasatt,
huruvida icke, då beräkningen av det nya skatteunderlaget år 1952 ansetts
kunna ske mera schematiskt, detsamma även kunde komma i fråga år 1951.
De synas därvid ha förbisett den väsentliga skillnad, som ligger däri att
statsbidraget icke skall grundas på 1952 års reducerade skatteunderlag.

En omräkning av 1951 års taxeringsresultat i syfte att fastställa storleken
av de kommunala skatteunderlag, som skulle ha förelegat detta år, om de nya
ortsavdragen redan då hade tillämpats, torde sålunda vara erforderlig. Det
av utredningsmännen föreslagna förenklade förfarandet vid denna omräkning
innebär i korthet, att det av ortsavdragens höjning föranledda skatteunderlagsbortfallet
för kommunerna skall av den lokala skattemyndigheten
beräknas på grundval av inkomstlängderna men beräknas i klump för vissa
grupper av skattskyldiga. Härigenom skulle det bli överflödigt att, såsom
ortsavdragskommittén ursprungligen tänkt, göra en individuell omräkning i
inkomstlängderna med införande i särskilda kolumner för varje skattskyldig
av de nya ortsavdragen och däremot svarande beskattningsbara belopp.
Eu motsvarande individuell omräkning hade ortsavdragskommittén förutsatt
även beträffande 1952 års taxeringsresultat, medan utredningsmännen
för detta år ansett en uppskattning med ledning av det vid 1951 års omräkning
konstaterade skatteunderlagsbortfallet för olika kommuner tillräcklig.
De mindre kraven på exakthet betingas som nyss antytts därav, att 1952 års
reducerade skatteunderlag enbart skall utnyttjas som grund för besluten
om källskatteuttagen för år 1953.

Flertalet remissinstanser ha godtagit utredningsmännens förslag till förenklat
förfarande vid omräkning av 1951 års skatteunderlag, men ett antal
länsstyrelser och även häradsskrivarnas och kronokamrerarnas föreningar

Statsutskottets utlåtande nr 78.

19

ha ansett, att den lokala skattemyndigheten bör äga valfrihet mellan det
förenklade förfarandet och den individuella omräkningen. Bortsett från
tveksamhet om tids- och arbetshesparingen genom det föreslagna nya förfarandet
har till stöd för valfriheten anförts att individuell omräkning likväl
finge av myndigheten göras beträffande B-skattskyldiga i och för utfärdande
av preliminär debetsedel för år 1952. Eftersom dylika skattskyldiga i
vissa distrikt omfattade en betydande andel av samtliga, utgjorde den individuella
omräkningen för hela distriktet icke så stor extra belastning. För
egen del är jag med hänsyn till den korta tid, som står till buds för omräkningsarbetet
— om detta skall vara avslutat till den 15 juli 1951 — benägen
förorda, att ett förenklat förfarande genomgående tillämpas. Denna ståndpunkt
betingas även av att jag i anslutning till ett par länsstyrelsers yttranden
föreslår, att förenklingen i förfarandet drives ännu längre än vad utredningsmännen
föreslagit.

Vid omräkningen skulle enligt utredningsmännens förslag beaktas förekomsten
av partiella ortsavdrag för utlänningar och andra, som vistats i riket
endast en del av året, ävensom av fördelade ortsavdrag för samtaxerade makar,
som varit bosatta inom olika kommuner. Den för båda dessa grupper
förutsatta exakta uppdelningen av de nya ortsavdragen synes mig kunna
slopas utan att statsbidraget till kommunerna praktiskt taget kan påverkas
därav. För skattskyldiga med partiella ortsavdrag framgår av taxeringslängden
huru många månader de vistats i riket. Jag förordar att, i den mån tiden
uppgår till eller överstiger 6 månader, vid omräkningen beräknas fullt
nytt ortsavdrag för dem, medan intet avdrag beräknas i fall, då tiden varit
kortare. Beträffande samtaxerade, i olika kommuner skattskyldiga makar,
för vilka uppdelningen stundom lär kunna föranleda skriftväxling mellan
distrikten, tillstyrker jag det förslag, som framlagts av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, nämligen att nytt ortsavdrag avseende båda makarna
beräknas för den ena av dem, förslagsvis mannen, som merendels torde ha
den större inkomsten, och intet avdrag för hustrun. För kommunerna utjämna
sig verkningarna av dessa förenklingar som regel eller bli i vart fall
av mycket ringa betydelse, men ur arbetssynpunkt betyda förenklingarna,
att individuella räkneoperationer rörande ortsavdragens storlek undvikas.
Vid omräkningen behöver då endast avgöras, om ifrågavarande skattskyldiga
skola inräknas eller icke inräknas i de tre stora huvudgrupperna, gifta
och därmed jämställda skattskyldiga med inkomst över nya ortsavdraget för
makar, ogifta skattskyldiga med inkomst över nya ortsavdraget för ensamstående
och skattskyldiga med inkomster, som understiga de nya ortsavdragen.

Beträffande skattskyldiga med extra avdrag har vidare ifrågasatts en annan
behandling vid omräkningen än utredningsmännen föreslagit. Om man,
såsom länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasatt, icke skulle göra någon
justering alls för de extra avdragen, skulle det innebära, att skatteunderlagsbortfallet
för kommunerna genom ortsavdragsreformen beräknades till
för lågt belopp och därmed bleve även statsbidraget för litet. Denna felräk -

20

Statsutskottets utlåtande nr 78.

ning av skatteunderlagsförlusten ha utredningsmännen icke ansett rimligt
att låta kommunerna bära utan föreslagit en justering av beräkningsresultaten
under antagande att de extra avdragen i dylika fall kvarstått, i den
mån de jämte bankat äldre ortsavdrag överskjutit de nya ortsavdragen. Ett
sådant antagande synes mig vid en kameral omräkning av förevarande slag
vara riktigt. Landskommunernas förbund har emellertid ansett frågan
komina i ett något ändrat läge genom det av 1949 års uppbördssakkunniga
nyligen framlagda förslaget om extra avdrag för existensminimum. Ett genomförande
av detta förslag torde enligt förbundets mening kunna föranleda
extra avdrag i avsevärt större utsträckning efter ortsavdragsreformens
genomförande än för närvarande. Mot denna bakgrund har förbundet hemställt,
att de extra avdragen vid omräkningen skola förutsättas kvarstå i
sin helhet. Jag anser mig icke nu kunna taga ställning till uppbördssakkunnigas
förslag. I och för sig finnes heller icke någon anledning att på
statsverket överföra kostnaderna för eu mera generös praxis med extra avdrag
vid kommunalbeskattningen. Jag kan dock medgiva, att vid förevarandc
omräkning vissa skäl kunna anföras till förmån för förbundets yrkande,
främst att statsbidraget för en följd av år icke bör påverkas av taxeringsnämndernas
inom olika kommuner växlande praxis vid beviljande av
extra avdrag inför den förestående ortsavdragshöjningen. Jag har låtit
verkställa en undersökning beträffande ett mindre antal kommuner om den
ökning av skatteunderlagsbortfallet som skulle följa av en justering vid
omräkningen i så måtto, att de år 1951 beviljade extra avdragen finge kvarstå
i sin helhet. Dessa avdrag ha därvid givetvis beräknats kvarstå endast
i den mån inkomstens storlek medgiver, att de kunna utnyttjas tillsammans
med det nya ortsavdraget. Då ökningen av skatteunderlagsbortfallet
enligt denna relativt osäkra beräkning skulle röra sig omkring någon procent
— ehuru varierande för de undersökta kommunerna mellan 0,7 och 3,r
procent — vill jag icke motsätta mig att den mot kommunerna generösare
linjen väljes. Denna ändring, som kan beräknas öka statens kostnader för
den provisoriska skatteersättningen med omkring 1 miljon kronor, begränsar
däremot icke omräkningsarbetet i nämnvärd grad.

Kostnaderna för hela omräkningsarbetet år 1951 ha av utredningsmännen
uppskattats till i runt tal 50 000 kronor, varav något mer än hälften skulle
belöpa på häradsskrivarkontoren och återstoden på städer med egen uppbördsförvaltning.
Även om de angivna kostnaderna, trots de av mig föreslagna
ytterligare förenklingarna, skulle komma att överskridas, torde de
framstå som relativt obetydliga i jämförelse med kostnaderna för en fullständig
individuell omräkning av 1951 års taxeringsresultat. Jag förutsätter
liksom utredningsmännen att städer med egen uppbördsförvaltning bestrida
de för envar av dem ringa och i deras eget intresse gjorda extrakostnaderna
för omräkningen. Därest så skulle erfordras, bör såsom förutsättning för åtnjutande
av provisorisk skatteersättning föreskrivas, att vederbörlig medverkan
vid omräkningsarbetet lämnas av sådan stad. Kungl. Maj :t torde
sedermera få lämna medgivande till erforderliga överskridanden av vederbörliga
anslagsposter i avlöningsstaten för häradsskrivarna.

Statsutskottets utlåtande nr 78.

21

Någon motsvarande omräkning av 1952 års skatteunderlag skulle som
förut nämnts icke erfordras, eftersom resultaten av omräkningen för år
1951 som regel torde erbjuda tillräckligt underlag för besluten om källskatteuttagen
för år 1953. I den mån så pakallas av kommun, bör den
lokala skattemyndigheten dock vara skyldig lämna sin medverkan vid den
erforderliga schematiska omräkningen av 1952 års taxering.

I det föregående har förutsatts, att kommunernas beslut om källskatteuttagen
för åren 1952 och 1953 skola grundas på de med nya ortsavdrag
omräknade skatteunderlagen vid 1951 och 1952 års taxeringar. Detta är ju,
som angavs redan i fjolårets proposition om ortsavdragshöjningen, nödvändigt,
om inkoinstskatteförskotten från statsverket under åren 1952 och
1953 skola överensstämma i avseende å ortsavdragsnivån med den kommunala
inkomstskatt, som från och med den 1 januari 1952 preliminärt
uttages av de skattskyldiga och som sedan efter taxering ligger till grund
vid den slutliga avräkningen med statsverket. För genomförande av denna
anordning erfordras emellertid, såsom ortsavdragskommittén och utredningsmännen
angivit, en provisorisk kommunallag, som för 1952 och 1953
års kommunalskatter så modifierar 67 g LKL och motsvarande lagrum i
övriga kommunallagar, att utdebiteringen bestämmes på grundval av de
med hänsyn till de nya ortsavdragen reducerade skatteunderlagen. I anslutning
till vad utredningsmännen föreslagit bör sålunda stadgas, att skatt
till kommun eller annan kommunal samfällighet, som enligt lag eller annan
allmän författning skall täckas genom utdebitering i förhållande till de
skattekronor och skatteören, vika enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen
påföras de skattskyldiga vid 1951 respektive 1952 års taxering, i stället
skall täckas genom utdebitering i förhållande till de skattekronor och skatteören,
som beräknas skola hava påförts de skattskyldiga vid nämnda års
taxeringar, om därvid tillämpats de kommunala ortsavdrag, vilka genom
lagen den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen fastställts
att gälla från och med 1953 års taxering. Härtill bör fogas ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela de närmare föreskrifter, som
erfordras för tillämpning av denna lag.

Med stöd av detta bemyndigande bör Kungl. Maj :t från eljest föreskriven
omräkning kunna undantaga städer, vilka såsom exempelvis Stockholm
med säkerhet kunna antagas icke ifrågakomma till provisorisk skatteersättning.
För sådan stad torde en relativt schablonmässig, på stickprov
grundad omräkning av 1951 års taxering vara tillräcklig att tjäna såsom
grund för beslut om källskatteuttag för år 1952 och för utanordnandet av
vederbörligt förskott därå.

Länsstyrelsernas beslut om provisorisk skatteersättning till kommunerna
måste vara klara å sådan tid, att kommunerna kunna beakta denna inkomstpost
vid fastställande av 1952 års stater och de i samband därmed
fattade besluten om källskatteuttagen för år 1952. Tidsmarginalerna äro
på grund härav så små, alt jag icke, hur önskvärd en förlängning av tiden
för den lokala skattemyndighetens arbete än vore, kan finna det tillrådligt

22

Statsutskottets utlåtande nr 78.

att skjuta på den föreslagna tidpunkten, då resultatet av omräkningen av
1951 års taxering skall föreligga färdigt. De av mig förordade ytterligare
förenklingarna äro givetvis ägnade att öka möjligheterna för de lokala
skattemyndigheterna att fullgöra arbetet till den 15 juli 1951. En förutsättning
för att detta tidsschema skall hållas är dock uppenbarligen att
länsstyrelserna detta år särskilt noggrant tillse, att arbetet i taxeringsnämnderna
icke släpar efter. Jag finner däremot hinder icke föreligga emot att
medgiva ett något längre uppskov än utredningsmännen föreslagit med insändande
av avskrifterna av A-längden till länsstyrelser och vederbörande
kommunala organ. Jag torde sedermera få förelägga Kungl. Maj:t ett förslag
om uppskov med längdavskrifternas insändande till senast den 1
augusti 1951. Skyldighet bör dock föreligga för den lokala skattemyndigheten
att redan dessförinnan successivt avlämna färdiga avskrifter.

__ Vidare synes böra föreskrivas, att lokal skattemyndighet jämväl skall
lämna uppgilt senast den 15 juli 1951 till vederbörande kommuner och
landsting om resultatet av skatteunderlagsomräkningen.»

Fastställandet av den provisoriska skatteersättningen.
Utredningsmännen.

I fråga om utdebitering sbehovets bestämmande för kommunerna
under ettvart av åren 1948—1950 ha utredningsmännen funnit den
enklaste och säkraste vägen vara att bygga på länsstyrelsernas redovisningsräkningar
över kommun tillkommande och till kommun utanordnad
skatt på grund av taxering enligt kommunalskattelagen m. m. Denna beräkning
— vilken förutsatts skola, liksom det övriga arbetet med den provisoriska
skatteersättningens fastställande utom omräkningen av 1951 års taxeringsunderlag,
ankomma på länsstyrelserna — skulle sålunda icke grundas
på en granskning av de borgerliga och kyrkliga kommunernas räkenskaper
lör nämnda år.

Utredningsmännen ha förordat, att i redovisningsräkningarna för åren
1947 och 1948 ingående skogsaccismedel skola medräknas i utdebiteringsbehovet
för dessa år, oavsett att skogsaccisen knappast kan anses utgöra
allmän kommunalutskyld.

För kommuner, som under något eller några år av treårsperioden kommit
i åtnjutande av understöd av skatteutjämningsmedel, skall enligt utredningsmännens
förslag jämväl understödsbeloppet inräknas vid bestämmande
av det genomsnittliga utdebiteringsbehovet (jfr prop. nr 241/1950 s. 71
och 72). Liksom beträffande kommunalskatten de verkligen influtna utskylderna
skola läggas till grund vid utdebiteringsbehovets bestämmande,
böra sålunda de till kommunerna faktiskt utbetalta undcrstödsbeloppen
medräknas och icke de av kommunerna preliminärt beräknade och i staterna
upptagna beloppen.

För landstingens och municipalsamhällenas vidkommande kan därefter.

Statsutskottets utlåtande nr 78.

23

enligt vad utredningsmännen framhållit, det genomsnittliga utdcbiteringsbehovet
för de tre åren utan vidare erhållas genom att redovisningsräkningarnas
slutsummor för respektive år — i förekommande fall för municipalsamhällenas
del ökade med erhållna skatteutjämningsunderstöd — sammanläggas,
varefter det framkomna beloppet divideras med tre.

För borgerlig och kyrklig kommun föreligger däremot, erinra utredningsmännen,
den svårigheten att redovisningsräkningen är gemensam och ej heller
angiver, hur stor del av slutsumman, som tillkommer respektive kommuner.
En uppdelning av slutsumman blir fördenskull erforderlig, i samma
män som den provisoriska skatteersättningen skall fördelas mellan den
kyrkliga och den borgerliga kommunen.

Utredningsmännen ha för sin del ansett det knappast möjligt, att de
kommunala organen i allmänhet skola kunna fullgöra den särskilt efter
kommunindelningsreformen vanskliga uppgiften att fördela statsbidraget
mellan den borgerliga kommunen och församlingarna. De ha i stället förordat,
att denna uppgift pålägges länsstyrelserna.

I den mån en fördelning av den provisoriska skatteersättningen mellan
den kyrkliga och den borgerliga kommunen skall ske och sålunda en fördelning
av den gemensamma slutsumman på redovisningsräkningarna för
åren 1947—1949 blir nödvändig, förorda utredningsmännen att denna fördelning
i allmänhet må till viss del göras efter schablonmässiga grunder.

Den i regel dominerande posten å redovisningsräkningen, förskottet å inkomstskatt,
fördelas självfallet i proportion till de utdebiteringar per skattekrona,
efter vilka preliminärskatt uttagits i den borgerliga och i den eller de
kyrkliga kommunerna (häri dock inräknat även skatten till pastoratet, oavsett
om detta skulle omfatta flera församlingar). Nettobeloppet av Övriga
poster, d. v. s. under nästföregående år debiterade slutliga skatter (fastighetsskatt,
inkomstskatt — efter avdrag för uppburet förskott — och skogsaccis)
samt tillkommande resp. restituerade och avkortade skatter, föreslås
som regel i sin helhet skola fördelas i proportion mellan utdebiteringarna
per skattekrona av slutlig skatt i den kyrkliga och den borgerliga kommunen
med beaktande av de skatteunderlag i församlingar och borgerlig kommun,
efter vilka de i redovisningsräkningen upptagna beloppen slutlig
skatt (fastighetsskatt och inkomstskatt efter avdrag för förskott) kunna beräknas
ha utgått.

Utredningsmännen ha framhållit, att den här förordade schablonmässiga
uppdelningen av nettobeloppet utav redovisningsräkningens samtliga poster
utom inkomstskatteförskottet i regel torde ge ett tillfredsställande ehuru ej
fullt exakt resultat. En förutsättning härför vore uppenbarligen, att summan
slutlig fastighetsskatt och slutlig inkomstskatt (utöver utanordnat förskott)
är dominerande i förhållande till övriga poster (skogsaccis, tillkommande
skatt samt restituerad och avkortad skatt). Därest i något fall extraordinärt
stora belopp tillkommande eller restituerad skatt skulle förekomma,
har länsstyrelsen förutsatts skola undersöka til! vilken kommundel dessa
belopp faktiskt hänföra sig och göra en mera exakt fördelning.

24

Statsutskottets utlåtande nr 78.

De regler, som i det föregående angivits för uppdelningen av redovisningsråkningarnas
slutsummor i fall, där den borgerliga och den kyrkliga kommunen
icke sammanfalla, ha utredningsmännen angivit i princip vara tilllämpliga
även vid andra oregelbundenheter i den kommunala indelningen,
där mindre samfälligheters skatt ingår i redovisningsräkningen för den
borgerliga kommunen.

I sådana fall, där en kommunal samfällighet, exempelvis ett skoldistrikt,
omfattar flera borgerliga kommuner, ingår i redovisningsräkningen för
envar av de borgerliga kommunerna skoldistriktets utdebitering, såvitt den
belöper på skattebetalarna inom vederbörande kommun. Fördelningen av
redovisningsräkningarnas slutsummor föreslås av utredningsmännen i sådana
fall ske för varje kommun efter samma grunder som den tidigare
beskrivna fördelningen av redovisningsräkningens slutsumma i fall, då den
borgerliga och den kyrkliga indelningen sammanfalla, dock givetvis med
iakttagande av att fördelningen skall ske i förhållande till tre utdebiteringssiffror
i stället för två.

De komplikationer vid utdebiteringsbehovets fastställande, som kunna
inträffa, därest under treårsperioden 1948—1950 eller därefter trätt i kraft
ändringar i den kommunala indelningen, ha utredningsmännen ansett kunna
i allmänhet lösas sa, att uppdelningen av utdebiteringsbehovet mellan
de berörda kommunerna för den del av perioden, som ligger före ikraftträdandet
av indelningsändringen, verkställes med ledning av den i vederbörande
indelningsbrev angivna s. k. procentregeln för fördelning av tillgångar
och skulder.

Det för treårsperioden genomsnittliga utdebiteringsbehovet för en vid
kommunindelningsreformens genomförande bildad storkommun har självfallet
förutsatts motsvara summan av de genomsnittliga utdebiteringsbehoven
för envar av de i nybildningen ingående borgerliga delkommunerna.

Framräknandet av kommunernas för åren 1948—1950 genomsnittliga utdebiteringsbehov
har av utredningsmännen förutsatts skola vara fullgjort
av länsstyrelserna omkring den 15 juli 1951, eller samtidigt med att de lokala
skattemyndigheternas omräkningar av kommunernas skatteunderlag
redovisas till länsstyrelserna.

Sedan inom länsstyrelserna det genomsnittliga utdebiteringsbehovet för
olika kommuner och kommundelar uträknats och från de lokala skattemyndigheterna
inkommit uppgifter om 1951 års skatteunderlag dels sådant detta
fastställts av taxeringsnämnderna med tillämpning av de äldre ortsavdragen,
dels sadant detsamma omräknats med hänsyn till de nya ortsavdragen,
kvai star den slutliga uträkningen av den provisoriska
skatteersättningen.

Utredningsmännen ha erinrat om att den utdebiteringshöjning, som öknngen
av ortsavdragen anses medföra och som skatteersättningen skall kompensera
till den del den sammanlagt överstiger 1 krona, skall beräknas såsom
skillnaden mellan den utdebitering, som framkommer om det genomsnittliga
utdebiteringsbehovet för respektive kommuner (landsting, borger -

Statsutskottets utlåtande nr 78.

25

lig kommun, församling etc.) fördelas å det med de nya ortsavdragen omräknade
skatteunderlaget vid 1951 års taxering och den utdebitering, som
erhålles om enahanda utdebiteringsbeliov fördelas å det verkliga skatteunderlaget
vid samma taxering. Tillvägagångssättet vid uträkningen har av utredningsmännen
i korthet angivits på följande sätt.

Det på förut nämnt sätt erhållna genomsnittliga utdebiteringsbehovet
skall först divideras med dels det omräknade skatteunderlaget, dels det fastställda
faktiska skatteunderlaget för vederbörande samfällighet. Därvid behandlas
en nj7bildad kommun som en enhet, så att summan av de genomsnittliga
utdebiteringsbehoven för delkommunerna divideras med de likaledes
sammanlagda skatteunderlagssiffrorna för delkommunerna. För ett
skoldistrikt, omfattande flera borgerliga kommuner, skall likaså räknas med
ett gemensamt utdebiteringsbehov och summan av skatteunderlagen i kommunerna.
Skillnaden mellan de erhållna utdebiteringssiffrorna anses utgöra
den för samfälligheten av ortsavdragsreformen föranledda utdebiteringshöj -ningen. Statsbidraget skall i princip vara så stort, att det inom varje kommunområde
nedbringar summan av sådana utdebiteringshöjningar till 1 krona
per skattekrona, och dess totala belopp inom kommunområdet erhålles
genom att multiplicera det med nya ortsavdrag omräknade skatteunderlaget
för kommunområdet med nyssnämnda summa utdebiteringshöjningar minskad
med 1 krona.

Frågan om statsbidragets fördelning mellan olika slag av kommuner (borgerlig
och kyrklig primärkommun, municipalsamhälle in. fl.) har enligt vad
utredningsmännen framhålla icke mera ingående behandlats varken av ortsavdragskommittén
eller i propositionen till riksdagen. Med hänsyn till bland
annat de tekniska svårigheter fördelningen medför ha utredningsmännen
upptagit spörsmålet till närmare granskning.

Utredningsmännen ha utgått ifrån att de av riksdagen godkända grunderna
i princip förutsatte ett förfarande, som exakt tillgodosåge 1-kronaskravet
för samtliga skattebetalare, och att samtidigt borde eftersträvas den
administrativt enklaste lösningen. Med dessa utgångspunkter ha utredningsmännen
förordat i det följande angiven fördelningsmetod.

Enligt utredningsmännens förslag skall den gräns, över vilken utdebiteringshöjningar
helt täckas av statsbidraget, sättas -—- icke vid den borgerliga
kommunens utdebiteringshöjning — utan vid den sammanlagda utdebiteringshöjningen
för den borgerliga kommunen och den församling, som
vidkänts den lägsta utdebiteringshöj ningen. Av statsbidraget skulle sålunda
utgå full kompensation dels för utdebiteringshöjningar utöver denna gräns
inom övriga församlingar, dels ock för utdebiteringshöjningar för municipalsamhällen.
I fråga om det återstående statsbidraget torde det enligt utredningsmännen
ligga närmast till hands att hänföra detta i dess helhet
till den borgerliga kommunen. I så fall skulle metoden medföra, att den
församling, som hade lägsta utdebiteringshöj ningen, bleve utan statsbidrag
samtidigt som de övriga församlingarna finge relativt begränsade belopp.
En konsekvens av denna linje har jämväl angivits vara att i de fall, där för -

26

Statsutskottets utlåtande nr 78.

samling och borgerlig kommun sammanfalla, någon fördelning av statsbidraget
icke skulle göras utan att detta i sin helhet skulle tillfalla den borgerliga
kommunen. Enligt utredningsmännens mening kan en ytterligare
fördelning icke anses vara erforderlig. För skattebetalarna saknar den ju
varje betydelse, eftersom minskningen av statsbidraget till den borgerliga
kommunen genomgående skulle motsvaras av exakt samma ökning för församlingarna.

Den förenkling av beräkningarna, som följer av utredningsmännens i det
föregående angivna förslag, att statsbidraget icke fördelas mellan borgerlig
och kyrklig kommun, där dessa sammanfalla, och att i kommuner, som omfatta
flera församlingar, statsbidrag utgår till församling med belopp täckande
hela utdebiteringshöjningen i vad den överstiger den lägsta utdebiteringshöjningen
i någon av församlingarna, skulle betyda en kvantitativt
sett avsevärd lättnad i det administrativa arbetet, bestående framför allt
däri, att uppdelningen av redovisningsräkningarna mellan kyrklig och borgerlig
kommun icke erfordras i alla de fall, där borgerlig och kyrklig indelning
sammanfalla och även efter kommunsammanslagningen komma att
sammanfalla. Vidare skulle i motsvarande omfattning bortfalla den separata
beräkningen av utdebiteringshöjningarna i den kyrkliga och i den
borgerliga kommunen jämte vissa arbetsoperationer vid statsbidragets fördelning.
För de kommuner åter, som omfatta andra mindre kommunala
samfälligheter med varierande skattetryck, skulle besväret att uppdela redovisningsräkningen
visserligen kvarstå, men statsbidragets fördelning
skulle bli avsevärt enklare.

Bortsett från de arbetstekniska skälen, som måhända icke böra tillmätas
avgörande vikt, tala enligt utredningsmännens mening två skäl för den av
dem förordade enklare linjen. Därigenom skulle för det första vinnas en
överensstämmelse med den lösning frågan fått vid beviljandet av skatteutjämningsunderstöd.
Församlingen erhåller där icke något bidrag i de fall,
då den borgerliga och den kyrkliga indelningen sammanfalla, men där flera
församlingar ingå i en kommun kan understöd utgå till en eller flera av
församlingarna. Vidare skulle avvecklingen av statsbidragssystemet, vilket
endast är avsett att vara ett provisorium, sannolikt underlättas. En avlösning
vare sig genom ett vidgat skatteutjämningssystem eller genom ökade
statsbidrag till speciella kommunala uppgifter har synts utredningsmännen
svårligen kunna omfatta även de kyrkliga kommunerna.

Utredningsmännen ha emellertid kraftigt understrukit att även efter den
av dem förordade förenklingen beräkningarna av den provisoriska skatteersättningen
kunna bli mycket komplicerade, särskilt i sådana fall, där en
kommun efter kommuindelningsreformen kommer att omfatta ett större antal
församlingar.

I detta sammanhang ha utredningsmännen framhållit, att en mera radikal
förenkling av statsbidragsberäkningarna än den utredningsmännen förordat
kan ligga inom räckhåll, nämligen om man vid beräkningen finge bortse
från de mellan olika församlingar i en kommun varierande utdebiterings -

Statsutskottets utlåtande nr 78.

27

höjningarna i anledning av ortsavdragsreformen. Man skulle in. a. o. godtaga
visst avsteg från principen om en beräknad utdebiteringshöjning av
exakt 1 krona för varje skattebetalare inom en storkommun och förbehålla
statsbidraget den borgerliga kommunen. Om man är beredd att taga detta
steg — vilket torde förutsätta särskilt godkännande av riksdagen — skulle
statsbidraget helt enkelt kunna beräknas på basis av det sammanlagda utdebiteringsbehovet
för den borgerliga kommunen och alla församlingarna
— detta utdebiteringsbehov framgår direkt av de till den borgerliga kommunen
lämnade redovisningsräkningarna för åren 1947—1949 — och någon
fördelning av statsbidraget mellan borgerlig och kyrklig kommun skulle icke
ifrågakomma.

Ur administrativ synpunkt ha utredningsmännen ansett vägande skäl tala
till förmån för den angivna radikalare förenklingen av beräkningssättet.
Frågan vore endast, om de därmed följande avvikelserna från kravet på en
utdebiteringshöjning av exakt 1 krona i olika församlingar inom en och
samma kommun vore godtagbara. Utredningsmännen ha funnit önskvärt att
frågan härom övervägdes.

Utredningsmännen ha förutsatt, att den provisoriska skatteersättningen
av länsstyrelserna skall vara fastställd för landsting omkring den 15 augusti
1951 och för övriga kommuner omkring den 1 september samma år. Uppgift
härom föreslås skola lämnas kommunerna i god tid före höstens budgetarbete.

Remissyttranden.

Utredningsmännens förslag i fråga om uträkningen av den provisoriska
skatteersättningen och dess fördelning
mellan olika kommunala samfälligheter ha i det övervägande antalet remissutlåtanden
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I ett stort antal remissutlåtanden
har det framhållits, att förslaget, trots den förenkling det
innebure, skulle medföra ett alltför stort och besvärligt administrativt merarbete
för länsstyrelsernas vidkommande, och att för den skull den av utredningen
ifrågasatta, radikalare förenklingen vore att föredraga. Det borde
alltså övervägas att helt slopa fördelningen av statsbidraget mellan borgerlig
och kyrklig kommun och låta detta utgå med hänsyn till den för alla
inom en borgerlig kommun förekommande församlingarnas genomsnittliga
utdebitering. En remissmyndighet har tillstyrkt sistnämnda förslag till förenkling
och tillika bestämt motsatt sig det av utredningen förordade förslaget.

Arbetet med uträkningen av den provisoriska skatteersättningen
och fördelningen av denna mellan borgerlig och kyrklig kommun
skall enligt utredningsmännen åvila länsstyrelserna. Vad sålunda föreslagits
har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran vid remissen. Några
länsstyrelser ha dock ansett att fördelningen av skatteersättningen bör ankomma
på kommunalnämnd resp. drätselkammare.

28

Statsutskottets utlåtande nr 78.

Utredningsmännens förslag till förfarande vid fram räkning
av kommunernas genomsnittliga utdebiteringsbeh
o v för åren 1948—1950 har icke mött några invändningar i remissutlåtandena.
Några erinringar ha icke heller riktats mot förslaget att i utdebiteringsbehovet
medräkna de å redovisningsräkningarna upptagna beloppen å
skogsaccismedel.

De av utredningsmännen förordade tidpunkterna, vid vilka den provisoriska
skatteersättningen skall vara fastställd, 15 augusti vad gäller landsting
och 1 september vad gäller övriga kommuner, ha i allmänhet godtagits
vid remissen. Länsstyrelsen i Stockholms län anför emellertid, att med
hänsyn till vad länsstyrelsen föreslagit i fråga om förskjutning av den tid
inom vilken de lokala skattemyndigheterna skola ha färdigställt arbetet
med omräkningen av det nya skatteunderlaget, även någon frainflyttning
av här ifrågavarande tidsfrister borde beräknas.

Municipalsamhällenas rätt att komma i åtnjutande av provisorisk skatteersättning
efter samma grunder som övriga kommuner har icke ifrågasatts
i något remissutlåtande.

Departementschefen.

Departementschefen anför för egen del följande.

»Enligt de av fjolårets riksdag godkända grunderna skall den provisoriska
skatteersättningen för en kommun täcka den av ortsavdragshöjningen föranledda
sammanlagda utdebiteringsstegringen, i den mån denna överstiger
i krona. Utdebiteringsstegringen skall därvid beräknas såsom skillnaden
mellan å ena sidan den utdebitering, som uppkommer om det för kommunen
genomsnittliga utdebiteringsbehovet under åren 1948—1950 fördelas på
1951 års med nya ortsavdrag omräknade skatteunderlag, och å andra sidan
den utdebitering, som uppkommer vid fördelning av samma utdebiteringsbehov
på 1951 års oreducerade skatteunderlag.

Vad först beträffar beräkningen av det genomsnittliga utdebiteringsbehovet
för kommunerna ha utredningsmännen i enkelhetens intresse förordat,
att denna beräkning, som är avsedd att verkställas av länsstyrelserna, skall
grundas, icke på de kommunala staterna eller räkenskaperna, utan på de av
länsstyrelserna avgivna redovisningsräkningarna rörande kommunalutskylder
för åren 1947—1949. Slutsummorna i dessa redovisningsräkningar ha
ansetts vara ett godtagbart mått på utdebiteringsbehovet. Metoden innebär
uppenbarligen, att behovet av kommunalutskylder sättes lika med det belopp,
som faktiskt influtit, oavsett om inkomsten varit erforderlig för utgifternas
täckande. Under dessa år av stigande penninginkomster ha kommunerna,
såsom utredningsmännen också påpekat, ofta fått större inkomster
än som förutsetts på grund av svårigheterna att överblicka det nuvarande
avräkningssystemets verkningar, och detta har föranlett fondavsättningar
eller betydande budgetöverskott. Några invändningar mot förslaget ha emellertid
icke gjorts vid remissen. För egen del kan jag likväl icke underlåta
att giva uttryck åt viss betänksamhet, då metoden synes kunna föranleda

Statsutskottets utlåtande nr 78.

29

större kostnader för statsverket än som avsetts. Å andra sidan inser jag till
fullo de administrativa vanskligheter och den ojämnhet, som skulle följa av
en till länsstyrelserna decentraliserad granskning av kommunernas räkenskaper
och en därpå grundad prövning av vilka poster som eventuellt skulle
avdragas vid statsbidragets fastställande. Med hänsyn härtill anser jag mig
böra godtaga utredningsmännens förslag. Givetvis böra därvid, såsom riksräkenskapsverket
påpekat, utnyttjas de korrigerade slutsummorna å sådana
redovisningsräkningar, som vid ämbetsverkets granskning eller eljest befunnits
icke ha varit riktiga från början.

Utredningsmännens förslag att skogsaccismedel, som ingå i redovisningsräkningarna
för åren 1947 och 1948, icke skola avdragas utan medräknas i
det kommunala utdebiteringsbehovet finner jag skäligt. Någon erinran har
jag ej heller att göra i fråga om medräknandet i förekommande fall av utbetalta
skatteutjämningsunderstöd.

Utredningsmännen ha även angivit vissa riktlinjer för den uppdelning av
slutsumman å redovisningsräkning, som blir erforderlig, i samma mån som
den provisoriska skatteersättningen skall fördelas mellan borgerliga och
kyrkliga kommuner in. fl. Då jag i det följande kommer att föreslå, att fördelning
av statsbidraget normalt icke skall ske mellan borgerlig kommun
och församling, utgår jag ifrån, att det administrativa arbetet med uppdelning
av redovisningsräkningens slutsumma kommer att starkt begränsas
och i huvudsak förekomma, där skolans angelägenheter handhavas av den
kyrkliga kommunen och vid vissa oregelbundenheter i den kommunala indelningen.
De föreslagna riktlinjerna för uppdelningen finner jag i huvudsak
godtagbara. Kammarkollegiets förslag rörande beräkningen i sådana
fall, då under perioden 1948—1950 eller därefter trätt i kraft ändringar i den
kommunala indelningen, synes dock vara att föredraga framför den av utredningsmännen
åsyftade s. k. procentregeln.

Sedan länsstyrelsen beräknat utdebiteringsbehovet för kommunerna och
från de lokala skattemyndigheterna erhållit uppgifter om skatteunderlagen,
sådana dessa fastställts vid 1951 års taxering och sådana de enligt omräkningen
kunna beräknas vid tillämpning av de nya ortsavdragen, återstår
för länsstyrelsen att fastställa den provisoriska skatteersättningen. Detta arbete
bör påbörjas i mcdio av juli, och resultaten därav böra, såsom utredningsmännen
föreslagit, föreligga a sadan tid, alt kommunerna ei halla
meddelande om fastställt statsbidrag omkring den 1 september. För den
händelse landsting skulle finnas berättigat till bidrag, bör sådant bidrag vara
fastställt något tidigare.

Avgörande för omfattningen av och svårigheterna i arbetet med uträkning
av den provisoriska skatteersättningen blir frågan, i vad mån eu fördelning
av bidraget mellan olika kommuner finnes erforderlig. Denna fråga
behandlades icke närmare vare sig av ortsavdragskommittén eller i fjolårets
proposition. I förarbetena finnes endast ett uttalande av kommittén, afl
bidraget .syntes böra fördelas mellan den borgerliga kommunen och övriga
kommunala bildningar (församling, skoldistrikt och i förekommande fal!

30

''Statsutskottets utlåtande nr 78.

fattigvårdssamhälle) och denna fördelning förutsattes kunna utföras av
kommunala organ. Utredningsmännen ha vid utformningen av sitt förslag
ansett sig bundna av principen, att den av ortsavdragsreformen föranledda
höjningen av utdebiteringen skulle för samtliga skattebetalare inom en
kommun stanna vid exakt en krona. I sin strävan efter eu administrativt
enkel lösning ha utredningsmännen för den skull icke kunnat komma
längre än till förslaget, att någon fördelning av statsbidraget icke .skulle
göras i de fall, där borgerlig kommun och församling komma att sammanfalla,
samt att i kommun, omfattande flera församlingar, statsbidrag till
församling skulle utgå, så att full täckning erhölles för utdebiteringshöjningar,
i den mån dessa överstege höjningen i den församling, som erhållit
den lägsta höjningen. Statsbidraget skulle i övrigt tillfalla den borgerliga
kommunen. Utöver de arbetstekniska skälen för denna förenkling ha utredningsmännen
framhållit, att frågan om bidragets fördelning lösts på ett
liknande sätt vid beviljandet av skatteutjämningsunderstöd samt att avvecklingen
av det provisorium, som ifrågavarande statsbidrag utgjorde,
skulle underlättas genom att bidraget företrädesvis utginge till de borgerliga
kommunerna. För de enskilda skattebetalarna spelade det självfallet
ingen roll, om församlingen finge bidrag eller icke, eftersom en nedsättning
av den kyrkliga skatten skulle föranleda en motsvarande förhöjning
av den borgerliga utdebiteringen.

Genom ett antal exempel ha utredningsmännen belyst beräkningarnas
gång i olika fall enligt den föreslagna metoden. Härav framgår att den i
åtskilliga fall kommer att töranleda komplicerade beräkningar, särskilt då
ett större antal församlingar inginge i en nybildad kommun. Ett stort
antal remissmyndigheter ha ävenledes efter genomgång av beräkningarna
framhållit, att förslaget, trots de förenklingar del innebure, likväl skulle
medföra ett alltför stort och svårbemästrat administrativt arbete för länsstyrelserna.
I stället borde övervägas en av utredningsmännen skisserad,
mera radikal förenkling, vilken innebär, att statsbidraget skulle utgå efter
den genomsnittliga höjningen av utdebiteringen i den borgerliga kommunen
och samtliga församlingarna samt i normala fall i sin helhet tillfalla den
borgerliga kommunen. Utredningsmännen synas ha ansett sig icke böra
1 öreslå denna metod, då den innefattade visst av.steg från kravet på exakt
en kronas höjning för varje skattebetalare. Man skulle nämligen bortse
från de mellan församlingarna varierande uldebiteringshöjningarna till
följd av ortsavdragsreformen. Utredningsmännen ha dock framhållit, att variationerna
mellan församlingarna komme att hålla sig inom snäva gränser,
så relativt låga som de kyrkliga utdebiteringarna i regel vore. Undantag
bär dock gjorts för de församlingar, som skulle omhänderhava skolväsendet.
För dessa fall har förutsatts, att uppdelning av statsbidraget vore
ofrånkomlig. Till stöd för sistnämnda metod har av riksräkenskapsverket
och ett par länsstyrelser ytterligare påpekats, att de skiftande avvikelser
från enkronashöjningen, som hade sin grund i stegringen av det kommunala
utdebiteringsbehovet utöver genomsnittet för åren 1948—1950, mer -

Statsutskottets utlåtande nr 78.

31

endels torde bli större än de av denna metod töranledda variationerna.
Några länsstyrelser ha även understrukit, att kommunalmännens möjligheter
att kontrollera och anföra besvär över de av länsstyrelsen fastställda
beloppen måste te sig ganska illusoriska, om beräkningarna icke gjordes
enkla. Landskommunernas förbund har likaså ansett del vara olämpligt,
att genom invecklade räkneoperationer på denna punkt söka sig tram till
en exakthet, som i praktiken ändå blir något av en illusion. Härtill har förbundet
lagt den realekonomiska motiveringen, att den nedpressning av utdebiteringen,
som varit utmärkande för småkommunerna under de senaste
åren, icke haft någon direkt motsvarighet bland församlingarna utan
tvärtom ofta utnyttjats för en stabilisering på längre sikt på församlingssidan.
Det skulle bereda storkommunerna en välbehövlig lättnad i deras
svårigheter, om den provisoriska skatteersättningen i normala fall icke
skulle delas med församlingen utan förbehållas den borgerliga kommunen.

För egen del är jag beredd att tillstyrka den sist berörda, enklaste beräkningsmetoden.
Det synes rimligt att den provisoriska skatteersättningen
i normala fall må beräknas på basis av det sammanlagda utdebiteringsbehovet
för den borgerliga kommunen och alla församlingarna, sådant
detta behov direkt framgår av den för dem gemensamma redovisningsräkningen.
Härigenom tillgodoses kravet på att statsbidraget skall täcka
den sammanlagda beräknade utdebiteringsstegringen utöver en krona genomsnittligt
för hela kommunen, vilket torde vara tillräckligt. Att bortse
från de obetydliga variationer i höjningarna, som kunna förekomma mellan
olika församlingar, synes mig icke kunna föranleda några vägande invändningar
mot bakgrunden av de förhållanden i övrigt, som avgöra storleken
av statsbidragen. Det må understrykas att valet av metod här icke
påverkar beloppet av den totala provisoriska skatteersättningen till kommunen.
Då någon fördelning av bidraget mellan borgerlig och kyrklig kommun
enligt metoden icke kan göras, torde därav följa, att bidraget i sin
helhet får tillfalla den borgerliga kommunen, för vilken utdebiteringshöjningen
ju i regel blir störst. Liksom utredningsmännen utgår jag dock
ifrån alt arbetet med en fördelning blir nödvändigt i de fall, där skolangelägenheterna
komma att ombesörjas av församlingen samt vid oregelbundenheter
i den kommunala indelningen.

Beträffande municipalsamhällenas rätt till provisorisk skatteersättning,
som vid frågans tidigare behandling icke alls berörts, ha utredningsmännen
funnit skäligt, att sådan ersättning må utgå med belopp motsvarande
hela utdebiteringshöjningen utöver den enkrona, som primärkommunen
och församlingarna tillsammans fått bära. Då särskilda redovisningsräkningar
utgå till dessa kommuner, innefattar beräkningen av bidragen inga
svårigheter. Ehuru kostnaderna för bidrag till municipalsamhällena torde
betyda eu årlig kostnadsstegring för statsverket på l‘/2 11 2 miljoner kronor,
synas dylika bidrag vara en sådan konsekvens av de allmänna grunderna
för den provisoriska skatteersättningen, att jag icke anser mig kunna
motsätta mig förslaget i denna del.»

32

Statsutskottets utlåtande nr 78.

Särskilda frågor beträffande den provisoriska
skatteersättningen.

Utredningsmännen.

Beträffande tiden och sättet för utbetalningen av den
provisoriska skatteersättningen ha utredningsmännen ansett naturligt att
låta bestämmelserna härom i huvudsak ansluta sig till föreskrifterna om
utbetalning av kommunens skattefordringar hos statsverket enligt vederbörande
redovisningsräkningar. Statsbidraget utgjorde ju en slags ersättning
lör bortfallen intäkt av allmän kommunalskatt. Enligt föreskrifter i
kommunallagarna (72 § LKL och motsvarande stadganden i övriga kommunallagar)
skall länsstyrelsen till vederbörande kommun utanordna det
belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens ifrågavarande skattefordran,
med en fjärdedel å envar av dagarna 15 februari, 15 maj, 15 augusti
och 15 november. Av länsstyrelsen fastställt statsbidragsbelopp skulle
sålunda samtidigt härmed utbetalas med en fjärdedel varje gång, dock
med den begränsningen att om det årliga bidraget understiger visst belopp,
törslagsvis 5 000 kronor, hela beloppet utbetalas på en gång den 15 februari.
Av länsstyrelse uträknat statsbidrag föreslås skola avrundas uppåt till helt
krontal.

Utredningsmännen ha, som förut berörts, föreslagit, att länsstyrelsen
skulle lördela det provisoriska statsbidraget på olika kommuner och sainfälligheter.
På grund härav har även utbetalningen föreslagits ske direkt
till vederbörande. Endast det på den borgerliga kommunen belöpande statsbidraget
skulle sålunda utbetalas till vederbörande kommunalnämnd eller
drätselkammare, under det att det statsbidrag, som fastställts för municipalsamhälle,
skoldistrikt, fattigvårdssamhälle eller ev. kyrklig kommun,
utbetalas till vederbörande samfällighet direkt.

Utredningsmännen ha erinrat, att fastställande av statsbidraget på sommaren
1951 sker på grundval av samma års omräknade taxeringsresultat.
Det vore givet att genom prövningsnämndernas och skattedomstolarnas
verksamhet ändringar i 1951 års taxeringar senare kunna inträffa, vilka
böra påverka statsbidragets storlek. Av betydelse torde därvid enligt utredningsmännens
mening icke vara de ändringar, som påverka skatteunderlagsbortfallet
genom ortsavdragsreformen, eftersom ökning, minskning
eller rent av försvinnandet av en eller annan persons ortsavdrag icke märkbart
kunde influera på statsbidragsbeloppet. Väsentligare vore sådana ändringar,
som påverkade storleken av skatteunderlaget för en kommun (måhända
utan ändring av skatteunderlagsbortfallet), exempelvis genom större
nedsättningar eller höjningar av den beskattningsbara inkomsten för fysiska
eller juridiska personer. Eftersom statsbidraget bestämdes efter skillnaden
mellan de utdebiteringssiffror, som erhölle.s, då ett visst utdebiteringsbehov
dividerades med 1951 års omräknade skatteunderlag och med
det verkliga skatteunderlaget samma år, förändrades statsbidraget vid varje
ändring i skatteunderlaget.

Statsutskottets utlåtande nr 78.

33

I syfte att förebygga att framtida ändringar i enskildas taxeringar år
1951 skola föranleda ideliga omräkningar av statsbidraget, ha utredningsmännen
ansett en viss gräns böra fastställas, under vilken ändringar i 1951
års taxeringar icke skola föranleda omräkning. Denna gräns har lämpligen
synts kunna angivas i proportion till det av taxeringsnämnderna för kommunen
fastställda skatteunderlaget 1951, förslagsvis sålunda att omräkning
av statsbidraget skall ske först när den sammanlagda avvikelsen (netto)
uppgår till 3 procent av det ursprungliga skatteunderlaget. För verkställande
av ny omräkning bör fordras ytterligare ändring uppåt eller nedåt
med 3 procent.

Uträkningen av statsbidraget, särskilt om därvid skola tillämpas de mera
komplicerade metoder, som en fördelning mellan kyrklig och borgerlig
kommun förutsätter, kan enligt vad utredningsmännen vidare uttala vålla
besvärligheter och även en viss osäkerhet i länsstyrelserna. Med hänsyn
härtill har det befunnits påkallat att viss rådgivning kan lämnas av finansdepartementet
under de månader arbetet med statsbidragens fastställande
pågår.

Kommuner, som förmena sig ha erhållit för lågt statsbidrag, ha förutsatts
skola äga anföra besvär hos Kungl. Maj:t över länsstyrelsernas beslut.
Det har med hänsyn till ärendenas natur synts utredningsmännen lämpligt,
att dylika besvär prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet (finansdepartementet).
Fn sådan anordning förutsätter dock enligt utredningsmännens
påpekande en ändring av 2 § 4:o) sista stycket regeringsrättslagen. Enligt
nämnda stadgande i dess nuvarande lydelse ankomma mål om sådant bidrag
eller understöd av statsmedel, som enligt gällande författningar beviljas
av länsstyrelse, på regeringsrätten utom då fråga är om bidrag till
väg- och brobyggnadsföretag.

Remissyttranden.

Utredningsmännens förslag rörande tid och sätt för den provisoriska
skatteersättningens utbetalande har vid remissen i regel tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Några remissmyndigheter ha dock gjort vissa erinringar.

Utredningsmännens förslag, att omräkning av den provisoriska skatteersättningen
skall verkställas när den sammanlagda avvikelsen uppgår till
3 procent av det ursprungliga skatteunderlaget, har vid remissen föranlett
vissa invändningar eller förslag till modifikationer, även om förslaget tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.

Behovet av rådgivning från finansdepartementets sida under den tid arbetet
hos länsstyrelserna med uträkningen av den provisoriska skatteersättningen
pågår har understrukits i ett par yttranden.

Departementschefen.

För egen del anför departementschefen följande.

»Jag kan biträda de av utredningsmännen föreslagna utbetalningsbestämmelserna
in. in. beträffande den provisoriska skatteersättningen. Dock sy 3

Bihang till riksdagens protokoll 1951. G samt. Nr 76—SO.

34

Statsutskottets utlåtande nr 78.

nes den av länsstyrelsen i Värmlands län föreslagna modifikationen böra iakttagas,
att årsbeloppen av länsstyrelserna avrundas, uppåt eller nedåt, till
helt 100-tal kronor.

Enligt min mening kan man av rättviseskäl svårligen komma ifrån att
verkställa omräkning av den provisoriska skatteersättningen, då större
ändringar i 1951 års taxering inträffat till följd av prövningsnämndernas
eller skattedomstolarnas beslut. Med länsstyrelsernas nuvarande redovisningssystem
föreligga emellertid svårigheter att kontrollera nettosumman
av dylika ändringar. Jag förordar för den skull, att omräkning endast
skall ifrågakomma, då ändringarna i 1951 års skatteunderlag netto uppgått
till minst 5 procent av det skatteunderlag för kommunen, som fastställts
av taxeringsnämnderna, och att frågan därom skall upptagas till prövning
först efter framställning av vederbörande kommun eller när länsstyrelse
eljest finner anledning därtill. Vid dylik omräkning till förmån för en kommun,
som gått miste om visst skatteunderlag till annan kommun, bör naturligen
även upptagas frågan om minskning av bidraget till den senare kommunen.
Givetvis bör för ny omräkning erfordras ytterligare ändring uppåt
eller nedåt av minst 5 procent av skatteunderlaget.

Frågan om den ändring av regeringsrättslagen, som erfordras, därest besvär
över länsstyrelsernas beslut om provisorisk skatteersättning skola prövas
av Kungl. Maj :t i statsrådet, torde få anmälas i annat sammanhang.

Vad slutligen beträffar de totala kostnaderna för den provisoriska skatteersättningen
till kommunerna har den nu verkställda utredningen icke
givit något säkrare underlag för beräkning av desamma än det som förelåg
vid fjolårets behandling av frågan. Statens årliga kostnader beräknades
då i anslutning till ortsavdragskommitténs kalkyler till 120 miljoner
kronor. Den närmare fixering av grunderna för dessa bidrag, som förordats
i det föregående, har i ett par avseenden inneburit höjningar i kostnadshänseende
utöver vad från början torde ha avsetts. Den nyss angivna
siffran torde emellertid vara så osäker, att jag icke finner anledning att
på grund av dessa ändringar göra en uppräkning av densamma. Enligt de
föreslagna utbetalningsbestämmelserna kommer på nästa budgetår att falla
endast ett halvårs kostnader, vilka sålunda kunna beräknas uppgå till
i runt tal 60 miljoner kronor. Under samma förslagsanslag har därjämte
förutsatts (se proposition nr 62 till årets riksdag) skola anvisas medel för
bestridande av övergångsbidrag till sådana kommuner, som genom kommunindelningsreformen
erhålla större utdebiteringshöjningar. Kostnaderna
för övergångsbidragen ha beräknats för budgetåret 1951/52 icke skola
överstiga 1 miljon kronor, motsvarande ett halvt års kostnader. På grund
härav torde å riksstaten för nästa budgetår böra äskas ett förslagsanslag
till Provisorisk skatteersättning till kommunerna, in. m., på 61 miljoner
kronor.»

Statsutskottets utlåtande nr 78.

35

Ortsavdragsreformens inverkan på vissa statsbidrag
för speciella ändamål.

Sedan fjolårets riksdag fattat beslut om ortsavdragsreformen, erhöll allmänna
statsbidragsutredningen Kungl. Maj :ts uppdrag att utarbeta förslag
till de provisoriska ändringar i gällande bestämmelser om statsbidrag för
speciella ändamål, som föranleddes av nämnda beslut. Utredningen har utarbetat
sådana författningsändringar enligt två alternativ, det ena åsyftande
helt upphävande av ortsavdragsreformens inverkan på de speciella statsbidragens
storlek, det andra åsyftande att borttaga verkan av ortsavdragsreformen
endast i den mån den provisoriska skatteersättningen ansetts
kompensera kommunerna för deras genom reformen formellt höjda skattetryck
eller minskade skatteunderlag. Utredningen har emellertid på anförda
skäl förordat, att man icke för närvarande skulle göra någon ändring alls
av statsbidragsbestämmelserna. Enligt utredningens beräkningar innebär
detta en automatisk kostnadsökning för statsverket, som sedan verkningarna
av reformen helt gjort sig gällande skulle röra sig omkring 13 å 14 miljoner
kronor för år. Författningsändringar enligt det förstnämnda alternativet
skulle givetvis i princip innebära oförändrade statsbidragskostnader,
medan det senare alternativet skulle begränsa nämnda kostnadsökning
med omkring en tredjedel.

Utredningen synes ha principiellt avstyrkt författningsändringar i syfte
att de speciella statsbidragens belopp för olika kommuner skulle vara desamma
efter ortsavdragsreformen som före. Tanken på sådana författningsändringar
skulle nämligen bygga på antagandet, att ortsavdragsreformens
inverkningar på de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun skulle
anses helt reglerade med den provisoriska skatteersättningen, och ett sådant
antagande hade utredningen funnit sakna fast grund i tydliga uttalanden
av statsmakterna.

Det senare ändringsalternativet har utredningen byggt upp på basis av
ett antagande, att den provisoriska skatteersättningen endast till omkring
en tredjedel skulle kompensera vad utredningen kallar nedgången i kommunernas
ekonomiska bärkraft till följd av ortsavdragsreformen. Emot genomförandet
av detta alternativ, som enligt utredningen skulle vara sakligt
sett riktigare, ha dock anförts olika temporära skäl. Dels hade den provisoriska
skatteersättningen en tillfällig karaktär och borde därför inte föranleda
ändringar, som vid dess bortfallande ånyo finge omprövas. Dels skulle
utredningens eget huvuduppdrag att reformera de speciella statsbidragen
kunna göra de nu aktuella ändringarna överflödiga. Vidare skulle osäkerheten
i kostnadsberäkningarna beträffande den provisoriska skatteersättningen,
bland annat till följd av att ett annat utdebiteringsbehov än det
ortsavdragskommittén föreslagit lagts till grund, vara ett skäl för att låta
statsverket tills vidare bära även ifrågavarande, redan kompenserade tredjedel
av kostnadsökningen. Man borde slutligen avvakta erfarenheterna av
ortsavdragsreformens verkningar på kommunernas ekonomi.

36

Statsutskottets utlåtande nr 78.

Remiss myndigheterna ha i allmänhet godtagit utredningens förslag, att
inga författningsändringar för närvarande skulle göras, merendels dock
med understrykande av det principiellt befogade i en justering av grunderna.

Departementschefen har anfört i huvudsak följande.

»För egen del har jag svårt att förstå utredningens tvekan om den utgångspunkt,
som bör ligga till grund för bedömandet av frågan. Jag vill
endast erinra om de uttalanden, som av mig gjordes vid anmälan av fjolårets
proposition i ämnet (s. 58 ff.) och mot vilka riksdagen icke anförde
några erinringar. En höjning av ortsavdragen fann jag så angelägen, att
den borde genomföras, även om den nödvändiggjorde ett allmänt inkomsttillskott
till kommunerna från statens sida. Efter att ha understrukit såsom
rimligt att kommunerna själva till viss del skulle bära den av reformen
löranledda minskningen i skatteunderlaget och den därmed följande stegringen
av utdebiteringen, nämligen med högst en krona, ställde jag frågan,
om staten över huvud hade möjlighet att lämna bidrag av den storleksordning
ortsavdragskommittén beräknat. Jag anförde, att tillika måste beaktas
att härtill komme kostnader för barnbidragens höjning med 51 miljoner
kronor och skattebortfall på grund av jämkning av statsskatten med
8 miljoner kronor. Etter att ha framhållit att de för reformens genomförande
erforderliga beloppen sålunda utan tvivel vore av en mycket betydande
storleksordning angav jag såsom min mening, att staten torde äga
möjligheter att påtaga sig dessa kostnader.

Mot bakgrunden av ifrågavarande uttalanden, som av utredningen helt
förbigåtts, synes det svårt att hävda att fast grund skulle saknas för ett
bedömande, huruvida ortsavdragsreformen förutsatts skola föranleda automatisk
stegring av de speciella skattegraderade statsbidragen med 13 å 14
miljoner kronor, försåvitt man icke vill göra gällande, att jag vid beräkningen
av totalkostnaderna för reformen, trots ortsavdragskommitténs påpekande,
skulle ha förbisett de speciella statsbidragen.

Med min här angivna utgångspunkt för bedömandet har jag icke anledning
att närmare behandla de av utredningen anförda skälen emot även den
mindre jämkningen av bidragsförfattningarna. Det må dock påpekas, att
den beslutade tramflyttningen av den period, vars genomsnittliga utdebiteringsbehov
skall läggas till grund för den provisoriska skatteersättningen
— från 1944/1950 till 1948/1950 — måste innebära en ökning av statsverkets
kostnader och således ej kan åberopas som skäl för att staten tills
vidare också skall bära en ytterligare ökning.

Om man sålunda utgår från de förutsättningar, på vilka beslutet om ortsavdragsreformen
byggde, böra i princip sådana författningsändringar vidtagas,
som innefatta helt upphävande av reformens inverkan å de skattegiaderade
speciella statsbidragen. Självfallet kan man som de kommunala
förbunden gjort upptaga frågan om skälen för en allmän omprövning av
dessa statsbidrags storlek. För egen del finner jag mig dock icke nu kunna
frångå de angivna förutsättningarna för ortsavdragsreformen utan utgår
ifrån att de speciella statsbidragen utgå med oförändrade belopp, oavsett

Statsutskottets utlåtande nr 78.

37

reformen. Jag måste bestämt förutsätta detta, desto mera som jag tidigare
denna dag vid valet mellan olika beräkningsgrunder för den provisoriska
skatteersättningen godtagit för kommunerna gynnsammare beräkningssätt
i flera avseenden, främst beträffande utdebiteringsbehovens fastställande
och beaktandet av de extra avdragen för ömmande omständigheter.

För bibehållande av ifrågavarande speciella statsbidrag vid i princip oförändrade
belopp erfordras icke för närvarande några åtgärder beträffande
de efter skatteunderlagen graderade bidragen. Som av utredningen framhållits,
påverkas nämligen dessa bidrag först vid beslut år 1954, nämligen
efter det att den första taxeringen med tillämpning av nya ortsavdrag verkställts
år 1953. Beträffande de skattetrycksgraderade statsbidragen bör däremot
beaktas, att ortsavdragsreformen, såsom framgår av vad jag tidigare
anfört vid anmälan av lagförslaget rörande underlag för allmän
kommunalskatt åren 1952 och 1953, kommer att föranleda höjning av utdebiteringarna
med en krona redan år 1952. Den på grund härav erforderliga
författningsjusteringen är emellertid enkel både att genomföra och att tillämpa.
Sålunda erfordras endast en föreskrift, att sådant statsbidrag skall beräknas
som om vederbörande kommuns skattetryck för år 1952 och senare
år varit en krona lägre än den verkliga utdebiteringen. Där ortsavdragsreformen
beräknats föranleda eu höjning av den sammanlagda kommunala
utdebiteringen, som är lägre än en krona, bör nedräkningen av den
verkliga utdebiteringen göras med detta lägre belopp. En dylik föreskrift
motsvarar den höjning av skattetrycksgränsen med en krona, som föreslagits
beträffande de — i samråd med ortsavdragskommittén utarbetade —
nya grunderna för skattelindring till kommunerna. Nämnda föreskrift erfordras
i första hand beträffande statsbidragen till pensionärshem. Samma
regel bör dock även tillämpas vid arbetsmarknadsstyrelsens fastställande
av normalbidragsprocent till arbetslöshetskostnader för olika kommuner,
såvitt angår den faktor, som bestämmes av kommunens skattetryck.

Några andra åtgärder skulle icke vara påkallade förrän vid utgången av
år 1953, då frågan om de mera komplicerade författningsändringarna beträffande
de skatteunderlagsgraderade bidragen skulle bli aktuell. Måhända
kan man hoppas, att allmänna statsbidragsutredningens arbete då skall hava
resulterat i en reform av grunderna för de speciella statsbidragen, vid vilken
de av mig förut angivna ändringsbehoven kunna ha beaktats. Det är emellertid
ovisst, huruvida till denna tidpunkt en sådan reform kan föreligga.
Då uppkommer frågan, på vilket sätt för dylikt fall erforderliga författningsändringar
rörande de skattetrycksgraderade statsbidragen böra genomföras.
Jag utgår såsom sannolikt från att den provisoriska skatteersättningen
kommer att utgå även efter denna tidpunkt. Det vore givetvis en
fördel att slippa att då vidtaga eu omräkning av bidragsskalorna, vilken,
såsom utredningen framhållit, skulle slå ganska nyckfullt med hänsyn till
ortsavdragsreformens mycket varierande verkningar på olika kommuners
skatteunderlag. Såsom en provisorisk lösning synes mig i detta läge det
förslag, som vid remissen framlagts av länsstyrelsen i Malmöhus län, utgöra
ett golt och praktisk! grepp. Länsstyrelsen har förordat, att i stäl -

38

Statsutskottets utlåtande nr 78.

let för omarbetning av skalorna skulle i författningarna inryckas en bestämmelse
av innehåll, att från och med år 1954 inkommande ansökningar
om statsbidrag behandlas såsom vore de inkomna år 1953. Ansökningarna
skulle med andra ord bedömas på grundval av kommunernas skatteunderlag
före ortsavdragsreformen. En sådan metod synes vara administrativt
lätthanterlig och, då den bygger på de verkliga förhållandena inom varje
enskild kommun, kan den icke möta samma invändningar om schematisering
och godtycke, som den av utredningen angivna omräkningen av skalorna.
Ur olika synpunkter framstår sålunda denna linje såsom en relativt
tillfredsställande lösning av frågan för den händelse den allmänna översynen
av de speciella statsbidragen skulle låta vänta på sig längre än till år
1953. Kungl. Maj :t skulle då äga meddela föreskrifter om en dylik låsning
av de skatteunderlagsgraderade bidragen till förhållandena före år 1953.
Enahanda princip bör givetvis tillämpas beträffande kommunbidragen till
folkpensionerna. Förslag om sådant tillägg till lagen om kommunernas bidrag
till kostnaderna för folkpensioneringen torde, därest en fristående reglering
fortfarande erfordras, få föreläggas 1953 års riksdag. Självfallet kan
en låsning sådan som den här angivna endast godtagas såsom ett provisorium
av kort varaktighet, men det ligger ju i sakens natur att det blir kort.
Ur kommunal synpunkt bör också viss garanti i detta avseende kunna ligga
däri, att ifrågavarande låsning vid fortsatt stegring av skatteunderlagen
skulle verka statsfinansiellt ogynnsamt.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att av riksdagen inhämtas
bemyndigande för Kungl. Maj :t att på av mig angivet sätt vidtaga ändringar
av gällande statsbidragsbestämmelser i syfte att de skattegraderade
bidragen för speciella ändamål tills vidare skola utgå till kommunerna med
oförändrade belopp, oavsett ortsavdragsreformen.»

Utskottet.

Enligt beslut av 1950 års riksdag skall statsbidrag utgå till kommun för
täckande delvis av inkomstbortfall genom den samtidigt beslutade höjningen
av de kommunala ortsavdragen. Såsom i förevarande proposition
förutsatts, torde för bestämmande av dylikt bidrag — i propositionen benämnt
provisorisk skatteersättning — en omräkning av 1951 års taxeringsresultat
i syfte att fastställa storleken av de kommunala skatteunderlag,
som skulle ha förelegat detta år, om de nya ortsavdragen redan då hade tilllämpats,
vara erforderlig. Det av departementschefen föreslagna förenklade
förfarandet vid en dylik omräkning anser sig utskottet kunna tillstyrka.
Kostnaderna för omräkningsarbetet år 1951 ha av de utredningsmän, som
anlitats för utredning av ifrågavarande spörsmål, uppskattats till i runt tal
50 000 kronor, varav något mer än hälften skulle belöpa på häradsskrivarkontoren
och återstoden på städer med egen uppbördsförvaltning. Utskottet
har uppmärksammat, att härutöver vissa kostnader komma att uppstå
genom det merarbete, som enligt propositionsförslaget skulle uppkomma

Statsutskottets utlåtande nr 78.

39

för länsstyrelserna. Beträffande 1952 års taxering torde enligt utskottets
mening en sådan schematisk beräkning, som i propositionsförslaget förordas,
vara till fyllest.

Utskottet ansluter sig till Kungl. Maj :ts förslag, att det genomsnittliga
utdebiteringsbehovet för kommunerna under åren 1948—1950, vilket skall
ligga till grund för den provisoriska skatteersättningens bestämmande,
skall fastställas efter slutsummorna i av länsstyrelserna avgivna redovisningsräkningar
rörande kommunalutskylder samt att därvid skogsaccismedel
skola medräknas och eventuellt uppburet skatteutjämningsunderstöd
skall läggas till slutsumman. Med hänsyn till angelägenheten av att
den provisoriska skatteersättningen skall kunna uträknas efter icke alltför
komplicerade metoder och resultaten kunna föreligga så snabbt som möjligt
finner sig utskottet även kunna tillstyrka, att ersättningen regelmässigt
beräknas på grundval av det sammanlagda utdebiteringsbehovet för den
borgerliga kommunen och vederbörande församlingar samt alt ersättningen
i sin helhet tillfaller den borgerliga kommunen, varvid dock undantag
göres för de fall, där skolväsendet omhänderhaves av församling. Mot att
bidrag skall kunna utgå jämväl till municipalsamhälle har utskottet intet
att erinra.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om den provisoriska skatteersättningens
utbetalande samt angående omräkning av ersättningen, då
större ändringar i 1951 års taxering inträffat till följd av prövningsnämndernas
eller skattedomstolarnas beslut, föranleda icke någon erinran från
utskottets sida. Ej heller har utskottet något att invända mot den gjorda
beräkningen av anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår.

De provisoriska åtgärder beträffande skattegraderade statsbidrag till
kommunerna för speciella ändamål, som i propositionen föreslås i syfte att
bidragen skola utgå med förändrade belopp, synas utskottet lämpliga.
Kungl. Maj :t bör således erhålla bemyndigande att i sådant syfte vidtaga
ändringar i gällande statsbidragsbestämmelser.

I motionen II: 469 har föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att den utredning, som ställts i utsikt rörande organisationen
av vissa magistratsstäders uppbördsförvaltning, utan dröjsmål
måtte komma till stånd. Såsom i motionen erinras, har 1945 års riksdag
(statsutskottets utlåtande nr 297) framhållit angelägenheten av att en
dylik utredning snarast igångsattes. Tillräckliga skäl synas emellertid utskottet
icke vara för handen att i nu förevarande sammanhang hemställa
om påskyndande av berörda utredning, vars tillsättande hittills måst anstå
på grund av andra, mera angelägna utredningsuppgifter.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen må

a) med godkännande av i propositionen angivna grunder
för provisorisk skatteersättning till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen, bemyndiga Kungl. Maj :t att
utfärda föreskrifter i ämnet,

40

Statsutskottets utlåtande nr 78.

b) godkänna i propositionen angivna provisoriska jämkningar
i bestämmelserna om vissa skattegraderade statsbidrag
för speciella ändamål, i syfte att bidragen skola utgå
med oförändrade belopp, oavsett ortsavdragsreformen,

c) till Provisorisk skatteersättning till kommunerna m. m.
för budgetåret 1951/52 under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 61 000 000 kronor,

II. att motionen II: 469 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 13 april 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, Mannerskantz, Leander, Gillström, fröken Andersson, herrar Eric
Ericson, Sundelin, Rosenberg, Einar Persson, Birger Andersson, Söderquist,
Pålsson och Jansson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Bergström, Svensson i Grönvik, Wallentheim, Lindholm, Rubbestad,
Bergstrand, Petterson i Degerfors, fröken Elmén, herrar Andersson i
Munkaljungby, Birke, Nihlfors och Gustafsson i Stockholm.