Statsutskottets utlåtande nr 66.

1

Nr 66.

Utlåtande i anledning av Kungi. Maj. ts proposition angående förslag
till lag angående nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag m. m.,
såvitt propositionen icke angår lagförslaget, jämte i
ämnet väckta motioner.

(5 :e avd.)

I propositionen nr 62 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 9 februari 1951, föreslagit
riksdagen att dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunalskatt i anledning av övergångsbidrag,
dels ock godkänna i propositionen angivna ändrade grunder för övergångsbidrag
i anledning av kommunindelningsreformen samt bemyndiga Kungl.
Maj :t att utfärda föreskrifter i ämnet.

Propositionen har hänvisats till konstitutionsutskottet, i vad densamma
avser lagförslaget, och i övrigt till statsutskottet.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft dels
två i anledning av propositionen väckta likalvdande motioner, den ena inom
första kammaren av herr Mannerskantz m. fl. (I: 331) och den andra inom
andra kammaren av herr Nolin (11:441), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att övergångsbidraget för år 1953 och följande år
måtte utgå med ett belopp, som för varje år nedsättes i förhållande till bidraget
för närmast föregående år med 50 öre för skattekrona, dock lägst
med femtedelen av bidragsbeloppet för skattekrona, samt att i övrigt de i
motionen 1:331 anförda synpunkterna måtte beaktas, dels ock en inom
andra kammaren av herr Persson i Svensköp väckt motion (11:442), vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 62 måtte
besluta, att övergångsbidragen avvecklas varje år med ett belopp motsvarande
50 öre per skattekrona eller minst en femtedel av bidraget.

Motionerna ha hänvisats till konstitutionsutskottet, i vad avser förberörda
lagförslag, och i övrigt till statsutskottet.

I fråga om de skäl, som anförts till stöd för de sålunda motionsvis framställda
yrkandena, får utskottet hänvisa till motionerna 1:331 och 11:442.

I propositionen föreslås bestämmelser om statsbidrag (övergångsbidrag)

1 Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sand. Nr 66.

2

Statsutskottets utlåtande nr 66.

till kommuner, som i anledning av kommunindelningsreformen kunna väntas
få en mera kännbar skattehöjning.

1946 års riksdag godkände vissa riktlinjer för utbetalande av dylika bidrag.
De nu föreslagna bestämmelserna innefatta en av utvecklingen betingad
revision av dessa grunder. Sålunda föreslås att bidragen skola begränsas
med hänsyn till kommunernas utdebiteringar åren 1948—1950 och
endast utgå, i den mån storkommunens medelutdebitering under nämnda
tidsperiod överstiger 5 kronor 50 öre för skattekrona. Vidare föreslås att
bidrag skall utgå endast om och i den mån den beräknade utdebiteringshöjningen
överstiger 1 krona för skattekrona. Ansökan om övergångsbidrag
skall enligt förslaget av vederbörande kommun göras före den 1 juni 1951.
Bidragen skola beviljas av Kungl. Maj :t efter prövning i varje särskilt fall.

Inledning.

Genom proposition nr 236 föreläde Kungl. Maj :t 1946 års riksdag vissa
förslag rörande kommunindelningsreformen. Bland annat angåvos i propositionen
riktlinjer för ett statsbidrag, kallat övergångsbidrag, avsett att utjämna
mera kännbara skattehöjningar, som kunde föranledas av kommunsammanslagningen.
Därvid förutsattes, att förslag till bestämmelser rörande
övergångsbidrag senare skulle föreläggas riksdagen.

Frågan om övergångsbidragen föranledde icke annat yttrande från konstitutionsutskottets
sida (utlåtande nr 19) än ett förslag om viss begränsning
av de fall, där bidrag icke borde utgå på grund av vissa kommunala förfaranden.
De av utskottet förordade riktlinjerna för den kommunala nyindelningens
genomförande, däribland förslaget angående övergångsbidrag, godkändes
av riksdagen (skr. nr 340).

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 2 december 1949 tillkallades
expeditionschefen i finansdepartementet O. H. Klackenberg (ordf.) och sekreteraren
hos Svenska landskommunernas förbund S. A. Järdler med upp^
drag, bland annat, att i samråd med den jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 25 februari 1949 tillsatta ortsavdragskommittén utarbeta förslag
till bestämmelser om övergångsbidrag i samband med kommunindelningsreformen.

Utredningsmännen ha med skrivelse den 15 december 1950 framlagt betänkande
med förslag till bestämmelser angående övergångsbidrag i anledning
av kommunindelningsreformen. I skrivelsen har framhållits att förslaget
i vissa avseenden innefattar en av utvecklingen betingad revision av de
riktlinjer rörande dylika bidrag, som godkändes av 1946 års riksdag. I anledning
av det anbefallda samrådet med ortsavdragskommittén har tillika
anmälts, att kommittén — vilken består av ledamöterna av riksdagens första
kammare H. R. Anderberg, H. L. E. Sjödahl, tillika ordf., C. G. Veländer och
O. E. Werner (i Höjen) samt ledamöterna av riksdagens andra kammare

Statsutskottets utlåtande nr 66.

3

K. A. M. Andersson (i Löbbo), E. H. Kärrlander och N. Persson (i Svensköp.)
— enhälligt lämnat sin anslutning till förslaget.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegiet,
statskontoret, riksräkenskapsverket och samtliga länsstyrelser samt Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, 1946 års kommunallagskommitté,
1949 års uppbördssakkunniga, Sveriges häradsskrivarförening
och Föreningen Sveriges kronokamrerare. Betänkandet har därefter varit
föremål för ytterligare överväganden i finansdepartementet. ''

1946 års riktlinjer för övergångsbidrag.

Enligt de av 1946 års riksdag godkända riktlinjerna skulle en delkommun,
som vid indelningsändringens genomförande kunde beräknas få en mera
kännbar skattehöjning för att uppnå den blivande storkommunens skattenivå,
erhålla övergångsbidrag. En sådan skattehöjning skulle anses föreligga,
om och i den mån den under en femårsperiod före sammanslagningen
beräknade gemensamma medelutdebiteringen med mer än 50 öre per skattekrona
översteg delkommunens medclutdebitering. Femårsmedeltalet skulle
avse perioden 1940—1946 med bortseende från de två år, då utdebiteringen
varit högst och lägst. Bidraget skulle i varje särskilt fall anpassas så, att
skatteökningen för skattedragarna inträdde successivt med högst 50 öre vartannat
år. Bidraget, som icke borde utan mycket starka skäl utsträckas över
en tioårsperiod, skulle tillgodoföras samtliga skattedragare — även nyinflyttade
— inom den del av den nya storkommunen, som motsvarade delkommunens
område.

Förslaget om övergångsbidrag hade framlagts av kommunindelning skommittén
i dess år 1945 avgivna betänkande med förslag till riktlinjer för en
revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (SOU 1945:38).

Såsom motiv för övergångsbidrag av statsmedel framhöll kommittén att
det, även om en kommun icke ägde något rättsligt anspråk på att alltfort
utgöra en egen ekonomisk enhet, likväl torde vara rimligt, att kommunens
skattedragare bereddes en viss trygghet mot alltför plötsliga förändringar i
den kommunala och därmed även den enskilda ekonomien genom tvångsvis
genomförda indelningsändringar. Kommittén ansåg därför, att utjämnande
åtgärder borde vidtagas under eu viss övergångstid för att förhindra att nyindelningen
medförde cn plötslig, väsentlig höjning av utdebiteringen för
skattedragarna inom viss kommundel. Denna utjämning borde åstadkommas
med hjälp av statsmedel, lämpligen i form av ett tillfälligt statsbidrag, övergångsbidrag,
till vissa kommuner för skattelindring inom kommundelar,
som tidigare utgjort egna kommuner och som genom kommunsammanslagningen
fått vidkännas kännbar skattestegring.

Kommittén föreslog ett så anpassat övergångsbidrag, att skatteökning
inträder successivt med högst 50 öre vartannat år.

4

Statsutskottets utlåtande nr 66.

I fråga om beräkningen av skattehöjningen framhöll kommittén, att storleken
av den av kommunsammanslagningen vållade skatteökning, till vilken
övergångsbidraget skulle hänföra sig, faktiskt icke kunde exakt bestämmas.

Enligt kommitténs uppfattning borde man lämpligen utgå från de ursprungliga
kommunernas medelutdebitering under en viss period före sammanslagningen,
t. ex. en sjuårsperiod, från vilken den högsta och lägsta debiteringen
strökes, och därefter skulle medeltalet för de återstående fem
åren läggas till grund.

Den verkliga utdebiteringen i storkommunen vid sammanslagningen borde
lika litet som förändringar efteråt beaktas vid bidragens bestämmande, framhöll
kommittén. Med ledning av de ursprungliga kommunernas förutvarande
förhållanden borde fördenskull enligt kommitténs mening skattehöjningen
beräknas. Därigenom skulle erhållas enkla normer för övergångsbidragets
beräkning. Statsbidragets storlek per skattekrona kunde i förväg beräknas,
framhöll kommittén, och några möjligheter att överflytta kostnader på
statsverket genom att förlägga så många nya utgifter som möjligt till övergångsåren
skulle systemet icke medge.

Praktiska skäl talade enligt kommitténs mening för att alla skattedragare
inom den kommundel, som bleve berättigad till övergångsbidrag, finge del
av detsamma, oavsett om de tidigare varit skattskyldiga inom den kommun,
som ifrågavarande kommundel tidigare bildat. Kommittén medgav att själva
grundförutsättningen för övergångsbidraget icke förelåg för nytillkomna
skattedragare, vare sig de inflyttat efter beslutet om sammanslagningen
eller tidigare varit bosatta inom kommundelen men ej påförda kommunalskatt.
Kommittén ansåg dock att ett särskiljande av skattedragarna skulle
påkalla ett onödigt invecklat regleringsförfarande.

Enligt kommitténs förslag borde övergångsbidraget år för år utgå på
grundval av det verkliga skatteunderlaget i den bidragsberättigade kommundelen
och icke på basis av skatteunderlaget för året närmast före sammanslagningen
eller något medeltal för den närmast föregående perioden,
även om detta för den statliga budgetberäkningen kunde innebära en fördel.

Många av de kommuner, som genom sammanslagningen finge sin utdebitering
sänkt, hade såsom synnerligt skattetyngda åtnjutit understöd av
skatteutjämningsmedel, framhöll kommittén, men utdebiteringen i den nya
kommunen bleve i åtskilliga fall så låg, att skatteutjämningsbidraget helt
upphörde att utgå. I andra fall konime sådant bidrag att utgå även till den
nya kommunen men med reducerat belopp. Därest övergångsbidrag samtidigt
utgår till skattedragarna inom viss del av kommunen, måste man enligt
kommitténs mening tillse, att skatteutjämningsbidrag icke utginge för
skattetryck, som redan avlastats genom övergångsbidrag. Kommittén ansåg,
att ansökan om det årliga övergångsbidraget till kommundel borde göras
samtidigt med ansökan om skatteutjämningsbidrag till hela kommunen, och
ärendena skulle avgöras samtidigt. Skatteutjämningsbidraget finge bestämmas
särskilt för olika kommundelar, därvid utjämningsbidraget för en
kommundel med rätt till övergångsbidrag borde beräknas å den skattebörda,
som återstode, sedan övergångsbidraget frånräknats.

Statsutskottets utlåtande nr 66.

5

På grundval av verkställda provindelningar i Göteborgs och Bohus samt
Uppsala län och med ledning av 1943 års siffror har kommittén ansett sig
kunna uppskatta statsverkets kostnader under första och andra året för
övergångsbidrag — efter avdrag av inbesparade skatteutjämningsuuderstöd
— till högst 2 å 3 miljoner kronor årligen.

Vid framläggande av förslag till riktlinjer för övergångsbidrag för 1946
års riksdag (prop. nr 236, s. 91 ff.) framhöll föredragande statsrådet till en
början, att utsikten för vissa kommuner att genom indelningsändring erhålla
en avsevärt höjd skatt kunde skapa olust och irritation. Kommitténs
förslag, att en dylik skattehöjning skulle motverkas genom ett utjämnande
statsbidrag, torde komma att väsentligt underlätta indelningsreformens genomförande.
Det syntes rimligt, att för skattedragarna i kommuner, som
förut haft jämförelsevis låg skatt, bereddes en viss trygghet mot plötsliga,
mera betydande skattehöjningar till följd av sammanslagningar med kommuner
med högre skatt. Föredragande statsrådet tillstyrkte därför kommitténs
förslag om statliga övergångsbidrag för utjämning av mera kännbara
skattehöjningar, som kunde vållas genom sammanslagningar.

Vid frågans behandling i riksdagen föranledde de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för övergångsbidrag icke något annat yttrande av konstitutionsutskottet
(utlåtande nr 19) än att utskottet förordade, att de fall,
där övergångsbidrag icke skulle utgå, begränsades till att avse kommuner,
vilka ålagts ersättningsskyldighet till den nybildade kommunen på grund
av åtgärder eller underlåtenhet i syfte att å denna överföra vissa kostnader.

Riksdagen godkände de av utskottet förordade riktlinjerna för den kommunala
nyindelningens genomförande (skriv, nr 340).

Verkningarna av 1946 års riktlinjer.

För att erhålla ett underlag för bedömning av huru de förut angivna
riktlinjerna för övergångsbidrag skulle verka vid kommunsammanslagningen
ha utredningsmännen gjort vissa jämförelser på grundval av femårsmedeltalen
och de vid utredningsarbetets början senast tillgängliga skatteunderlags-
och utdebiteringssiffrorna i några län. Det senaste då tillgängliga
siffermaterialet utgjordes av 1949 års taxeringsresultat och 1950 års
skattesatser. Utredningsmännen ha sålunda jämfört å ena sidan de höjningar
och sänkningar av utdebiteringen, som kommunsammanslagningen
fingerats medföra enligt femårsmedeltalen och efter vilka övergångsbidragcn
skulle utgå enligt de beslutade grunderna, och å andra sidan de förändringar
i utdebiteringen, som skulle ha inträffat, om kommunsammanslagningen
trätt i kraft den 1 januari 1950 och storkommunens utgifter antagits
vara lika stora som summan av delkommunernas utgifter under år
1950. Den sistnämnda beräkningen kan sägas innebära en beräkning av

6

Statsutskottets utlåtande nr 66.

de övergångsbidrag, som skulle utgå, om 1950 års siffror i stället för femårsmedeltalen
lades till grund vid bidragens bestämmande.

Beträffande den gjorda undersökningen anföra utredningsmännen i huvudsak
följande.

Beräkningarna omfatta inom Uppsala, Östergötlands samt Göteborgs och
Bohus län belägna storkommuner, inom vilka delkommun enligt av kommittén
angivna grunder skulle äga utfå övergångsbidrag. Antalet medräknade
kommuner uppgår till 235 delkommuner, ingående i 58 av länsstyrelserna
föreslagna storkommuner. Underlaget för beräkningarna utgöres
av dels vederbörande länsstyrelsers slutliga förslag till nyindelning,
d.els de år 1950 gällande skatterna och skatteunderlagen. Från nämnda
förslag ha hämtats siffrorna å delkommunernas och storkommunernas medelutdebiteringar
för femårsperioden. Det bör observeras att de storkommuner
som här avses, i viss utsträckning avvika från de av Kungl. Maj:t
fastställda storkommunerna, men dessa avvikelser torde icke kunna" i nämnvärd
mån påverka de redovisade resultaten.

Vid beräkningarna ha även belysts kostnaderna för övergångsbidrag sådana
de beräknats enligt riksdagens beslut dels på basis av 1942 års taxering,
som låg till grund för kommitténs beräkningar, dels ock på basis av
1949 års taxering. Vidare ha belysts kostnaderna för övergångsbidrag, grundade
på 1950 års förhållanden i stället för på femårsmedeltalen.

Resultatet av jämförelsen torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Höjningarna och sänkningarna av utdebiteringen bli i alla tre länen väsentligt
mindre enligt 1950 års siffror än enligt femårsmedeltalen. Ur sammanställningen
för alla tre länen må anföras följande siffror, som belysa
verkningarna av den inträffade utjämningen av det kommunala skattetrycket.

Utdebiteringshöjningarna bli obetydliga (< 50 öre) enligt 1950 års förhållanden
för mer än dubbelt så många delkommuner som vid medeltalsbeuingen.
Eu skattehöjning understigande 50 öre skulle sålunda inträffa
tor bo kommuner, eller för mer än hälften av de 124 kommuner, för vilka
sammanslagning år 1950 faktiskt skulle medföra en höjning av utdebiteringen,
medan enligt femårsmedeltalen endast 29 kommuner skulle få så
ringa höjning. Antalet delkommuner, som år 1950 skulle erhålla större höjningar,
har givetvis i motsvarande mån nedgått. Medan enligt femårsmedeltalen
icke mindre än 83 kommuner skulle fingeras ha träffats av
skattehöjning med belopp liggande mellan 0,si—2,so kr., befinna sig endast
ob kommuner i samma situation enligt 1950 års siffror. Antalet höjningar
?ver ."A50 kr- skuHe enligt femårsmedeltalen uppgå till 7 men enligt 1950
ars siffror endast till 3. Av de 235 medräknade delkommunerna skulle sålunda
enligt temårsmedeltalen för tillhopa 90 st. beräknas föreligga utdebiteringshöjningar
på mer än 50 öre.

Som nyss nämnts skulle enligt femårsmedeltalen av de 235 delkommunerna
90 st. fingeras genom sammanslagningen erhålla en skattehöjning
med mer än 50 öre per skattekrona och bli berättigade till övergångsbidrag
enligt de beslutade grunderna. Av dessa 90 bidragsberättigade "delkommuner
är det endast något mer än en tredjedel, eller 38 st., för vilka en kommunsammanslagning
år 1950 faktiskt skulle medföra en skattehöjning av
sådan storlek (över 50 öre), att övergångsbidrag enligt det av kommittén
angivna syftet alltjämt skulle vara berättigat. Åv de återstående 52, som
likväl skulle vara berättigade till övergångsbidrag enligt femårsmedeltalen,
skulle 27 st. visserligen ha fått en något höjd utdebitering, men höjningen
skulle icke gå utöver 50 öre per skattekrona och för en del av dessa skulle

Statsutskottets utlåtande nr 66.

7

övergångsbidraget vara så stort, att utdebiteringen sänktes under storkommunens
nivå. Slutligen ha icke mindre än 25 st. en högre utdebitering år
1650 än storkommunen skulle ha fått. Den skattehöjning, som skulle vara
motiveringen för övergångsbidraget, skulle sålunda för mer än en fjärdedel
av de bidragsberättigade i verkligheten ha utbytts mot en sänkning av utdebiteringen
genom kommunsammanslagningen.

Den utveckling av det kommunala skattetrycket, som ägt rum från den
tid, som femårsmedeltalen representera -— med mittåret 1943 — och år 1950,
må även belysas genom några enkelt beräknade genomsnitt å utdebiteringssiffror
(utan hänsyn till skatteunderlagen) för vissa grupper av de berörda
kommunerna. Enligt femårsmedeltalet var för de förut angivna storkommunerna
den genomsnittliga utdebiteringsnivå, till vilken delkommunerna
genom sammanslagningen fingeras bli höjda, 7,07 kr. De till övergångsbidrag
berättigade delkommunerna beräknades då ligga på nivån 5,68 kr. Om man
utgår från 1950 års förhållanden kommer höjningen genom sammanslagningen
i verkligheten att ske till en genomsnittlig nivå för samma storkominuner
av 5,n kr. från en genomsnittlig utdebiteringsnivå för nyssnämnda
delkommuner av 3,95 kr. Den medelnivå, till vilken utdebiteringen i dessa
delkommuner i verkligheten skulle höjas, om kommunsammanslagningen
inträffat år 1950, ligger sålunda lägre än den de hade i inedeltal under den
tidsperiod, som var föremål för kommunindelningskommitténs studium.

Med viss tillspetsning kan man säga, att utvecklingen för de delkommuner,
vilkas skattehöjningar genom en sammanslagning kommittén särskilt
ömmade för, varit så gynnsam, att de efter en kommunsammanslagning år
1950 genomsnittligt icke ens skulle ha kommit upp till den nivå, utöver vilken
endast varsamma successiva skattehöjningar skulle förekomma. Oavsett
att kommittéförslaget endast åsyftade de relativa förskjutningarna i
skattetrycket vid kommunsammanslagningen, synes den absoluta nedgången
av skattetrycket i de berörda storkommunerna böra beaktas.

I fråga om kostnaderna för övergångsbidrag jämlikt 1946 års grunder anföra
utredningsmännen att enligt beräkningarna en stark förskjutning inträtt
i förhållande till de ursprungliga beräkningarna. Några nämnvärda besparingar
genom minskade skatteutjämningsunderstöd kunna i nuvarande läge
icke påräknas. Med ledning av siffrorna för de båda län, på vilka kommunindelningskommittén
grundat sin kostnadsberäkning, skulle enligt utredningsmännen
de årliga kostnaderna för övergångsbidragen år 1950 grovt sett
kunna — om man vågar tillämpa kommitténs generaliseringsmetod -—
imder första året uppskattas för hela riket till mellan 7 och 11 milj. kr.

Behovet av en revision utav 1946 års riktlinjer.

Utredningsmännen ha sammanfattningsvis framhållit, att enligt den verkställda
undersökningen bidragen endast för något mer än l/a av de kommuner,
som enligt de ursprungliga, på 1940—1946 års förhallanden baserade
grunderna erhålla bidrag, skulle vara motiverade vid 1950 års förhållanden,
om man fasthåller vid det ursprungliga syftet att med bidragen

8 Statsutskottets utlåtande nr gg.

utjämna mera kännbara skattehöjningar. För ungefär y, av de bidragsberättigade
skulle cttekten enligt utredningsmännens mening bli närmast stötande,
eftersom sammanslagningen för deras del skulle medföra en sänkning
och icke en höjning av utdebiteringen, och för de återstående bidragsberättigade
kommunerna skulle utdebileringshöjningen vara så ringa, att
den enligt de ursprungliga motiven icke borde ha föranlett något övergångsbidrag.

Det av statsmakterna beslutade uppskovet med kommunindelningsreformen
till den 1 januari 1952 kan enligt utredningsmännen antagas göra de
beslutade grunderna för bidragen än mera inaktuella och medföra än egendomligare
verkningar. Härtill kommer att kostnaderna för bidragen, som
ursprungligen beräknats till 2 å 3 miljoner kronor, år 1950 skulle ha uppgått
till mer än det tredubbla beloppet. Ett genomförande två år senare
skulle ytterligare öka kostnaderna.

Med hänsyn till dessa omständigheter — som huvudsakligen betingats av
den allmänna utvecklingen av det kommunala skattetrycket efter den tidpunkt,
då riktlinjerna för kommunsammanslagningen fastställdes — ha
utredningsmännen funnat en revison av de grunder för övergångsbidrag,
som fastställdes av 1946 års riksdag, ofrånkomlig.

Utredningsmännen ha diskuterat frågan om en allmän omprövning av övergångsbidragen,
men ansett frågan relativt ömtålig med hänsyn till statsmakternas
tidigare beslut. Utredningsmännen ha härom anfört.

I ljuset av de erfarenheter, som gjorts under kommunindelningsarbetet
och tiden därefter, torde skälen emot övergångsbidragen ha vunnit ökad
lesonans bland kommunalmännen i allmänhet. Sålunda har hävdats, att
övergångsbidrag av ifrågavarande typ, även då de vid reformens genomförande
fylla det förut angivna syftet, konservera gamla ojämnheter i det
kommunala skattetrycket, vilkas orsaker ofta äro svåra att bedöma. Många
gånger kan just den delkommun, som under en följd av år haft låg skatt
och därför blir berättigad till övergångsbidrag, mer än andra ha eftersatt
sina byggnadsbehov och på grund härav komma att belasta storkommunen
med särskilt höga kostnader. Så kan vara fallet även utan att missförhållandena
varit så påtagliga, att straffskatt efter kommunsammanslagningen
kan påläggas delkommunen. Invändningar mot övergångsbidragen ha stundom
även riktat sig mot själva den princip, som dessa bidrag ge uttryck åt.
Det har hävdats, att de i och för sig innebära en egendomlig form av utjämnande
statsbidrag, nämligen ett slags skatteutjämningsunderstöd i omvänd
riktning, så till vida att de kommuner, som tidigare gynnats av ett lågt
skattetryck, genom bidragen få hjälp att än en tid behålla sin gynnade ställning.

Genomförandet av källskattesysternet har även i viss mån skärpt de olägenheter,
som äro förenade med övergångsbidragen. Om dessas syfte att förhindra
en plötslig skattehöjning skall tillgodoses, lär det vara oundgängligt
att vid uttagandet av källskatten beakta övergångsbidragen. För den eller de
delkommuner, som inom en storkommun bli berättigade till övergångsbidrag,
komma sålunda att tillämpas andra källskattetabeller med lägre utdebitering
än för övriga delkommuner. För storkommunerna, som få bära sin
andel de administrativa olägenheterna av ett sådant system, innefatta
dessa övergångsbidrag inga fördelar. Kommunens kassa får intet netto därav.

Statsutskottets utlåtande nr 66.

9

Nackdelarna i olika avseenden av att kommunen icke från början blir en
ekonomisk enhet bli däremot kännbara för storkommunen.

Utredningsmännen uttala, att de icke kunnat frånkänna de anförda invändningarna
mot övergångsbidragen visst fog. På grund av statsmakternas
tidigare beslut om riktlinjerna för övergångsbidrag ha de likväl funnit sig
icke böra framlägga förslag om ett slopande av denna statsbidragsform.
Trots att förhållandena väsentligt förändrats efter beslutets tillkomst, har
det med hänsyn till de sammanslagna kommunerna icke synts utredningsmännen
lämpligt att gå längre än till en revision av grunderna, övergångsbidragen
kunde visserligen icke sägas vara några villkor, som från kommunernas
sida uppställts för indelningsändringarna, och för den skull omöjliga
för statsmakterna att borttaga. Men förekomsten av sådana bidrag kunde
enligt utredningsmännens mening ha varit ett moment i kommunindelningsreformen,
som vissa kommuner fäst avseende vid, och de ha funnit
detta vara tillräcklig anledning till att den nödvändiga revisionen borde
göras med viss försiktighet.

Utredningsmännen ha föreslagit, att övergångsbidragen skola begränsas
med hänsyn till förhållandena åren 1948—1950 samt att bidrag icke skola
utgå, när den för storkommunen beräknade medelutdebiteringen för dessa
år stannar vid eller understiger 6 kronor per skattekrona. Vidare har föreslagits,
att bidragen skola minskas varje år med lägst 50 öre per skattekrona
och helt upphöra sjätte året efter kommunsammanslagningen. Kostnaderna
första året ha beräknats icke överstiga 2 miljoner kronor. Ansökan
om bidrag skall enligt förslaget vara ingiven till kommunalnämnden i den
blivande storkommunen senast den 1 juni 1951 och bidraget fastställas av
Kungl. Maj:t i god tid före utdelningen av 1952 års källskattetabeller.

Remissyttranden. Samtliga remissmyndigheter ha ansett en revision
av 1946 års riktlinjer för övergångsbidrag påkallad. Det övervägande
antalet har med hänsyn till de ändrade förhållandena tillstyrkt eller lämnat
utan erinran utredningsmännens förslag. Några remissmyndigheter ha hävdat,
att förslaget inncbure alltför långtgående begränsningar i 1946 års
grunder och förordat modifikationer i olika avseenden. I åtskilliga remissyttranden
har man slutligen gått utöver utredningens förslag och ifrågasatt,
om det vore befogat att ens i modifierad form fullfölja 1946 års beslut.

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till den i
propositionen å s. 14—18 lämnade redogörelsen.

D e par t e in entschefen har anfört följande.

»En revision av de vid 1946 års riksdag godkända riktlinjerna för övergångsbidrag
i samband med kommunindelningsreformen är uppenbarligen
erforderlig. Mot bakgrunden av den verkställda undersökningen ha remissmyndigheterna
varit ense med utredningsmännen om att övergångsbidrag
icke rimligen kunna få utgå enligt dessa riktlinjer i oförändrat skick. Meningarna
ha däremot gått i sär, huru långt revisionen hör sträcka sig.

Utredningsmännen, som ägnat viss uppmärksamhet åt diskussionen om

10

Statsutskottets utlåtande nr g6.

övergångsbidragens principiella berättigande, ha icke ansett frågan om övergångsbidrag
under föreliggande omständigheter skäligen kunna upptagas
till allmän, förutsättningslös omprövning. I vart fall låge en sådan frågeställning
utanför deras uppdrag. Statsmakternas tidigare beslut och den
psykologiska betydelse, som förväntningarna om övergångsbidrag kunna ha
haft vid förarbetena till besluten om kommunsammanslagningar, gjorde
enligt utredningsmännens mening frågan ömtålig. De ha för sin del förordat,
att en försiktig revision av grunderna skulle göras. Några myndigheter,
främst riksräkenskapsverket och ett par länsstyrelser i södra Sverige,
ha likväl ansett utredningens förslag gå för långt och i vissa hänseenden
törordat mera begränsade avvikelser från de ursprungliga grunderna. Åtskilliga
myndigheter ävensom de kommunala förbunden ha däremot förordat
skärpningar på en eller annan punkt i de föreslagna grunderna. I ett
avsevärt antal fall ha remissmyndigheterna även av principiella eller praktiska
skäl ifrågasatt ett fullständigt slopande av övergångsbidragen.

I ljuset av numera vunna erfarenheter håller jag det icke för uteslutet,
att frågan om övergångsbidrag borde ha fått en helt annan lösning än den
fick vid 1946 års riksdag och nu med hänsyn till det förut fattade principbeslutet
kan få. Vid statsmakternas tidigare prövning av frågan utgjorde
övergångsbidragen för övrigt en relativt underordnad detalj i hela det med
kommunindelningsreformen sammanhängande problemkomplexet och remissmyndigheterna
ägnade då föga uppmärksamhet däråt. De principiella
invändningar emot dylika statsbidrag, som nu framförts av bland andra
länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län, synas mig icke kunna
Irånkännas betydelse. Icke utan fog kan spörsmålet resas, om det är riktigt
och rimligt, att skattebetalare, som icke beröras av reformen, skola
åläggas att via statsskatten bidraga till skattelättnader inom kommuner, som
tidigare haft och kanske även i fortsättningen åtnjuta förmånen av ett lågt
skattetryck. Vid en förutsättningslös prövning av frågan synes en tänkbar
lösning kunna ha varit, att utjämningen för delkommuner med betydande
utdebiteringsskillnader fått ske successivt såväl nedåt som uppåt. Det är ju
ingen självklar utgångspunkt, att kommuner med högre utdebiteringar omedelbart
vid sammanslagningen skola erhålla en sänkning till storkommunens
genomsnitt, medan staten skall träda hjälpande emellan för de delkommuner,
som haft lägre skattetryck än genomsnittet. Principiellt hade
det måhända varit mera tilltalande att låta storkommunerna i dylika fall
under en övergångstid arbeta med skilda utdebiteringar.

Statsmakterna ha emellertid, såsom utredningsmännen framhållit, icke
fria händer vid den nu förestående prövningen av övergångsbidragen. Revisionen
av grunderna får enligt min mening icke göras så genomgripande
att det tidigare principbeslutet för därav berörda kommuner framstår
såsom falska förespeglingar. Huru långtgående revisionen lämpligen kan
göras med hänsyn härtill är enligt min mening väsentligen en bedömningsfråga.
Givetvis måste den sträcka sig så långt, att de orimliga verkningar,
vartill de oförändrade grunderna enligt den gjorda undersökningen skulle

Statsutskottets utlåtande nr 66.

11

leda, i stort sett förebyggas. Invändningar synas icke heller kunna göras
mot att det tvååriga uppskov med reformen, som senare beslutats av statsmakterna,
föranleder ändringar i bidragsgrunderna. Detta uppskov har ju
starkt accentuerat svårigheterna att bygga på det föråldrade siffermaterial,
som enligt det första beslutet skulle ligga till grund för bidragens bestämmande.
Man undgår sålunda icke att den påtagliga utjämningen och den
starkt sjunkande tendensen i det kommunala skattetrycket under senare
år erhålla konsekvenser vid bidragsgrundernas utformning. Att kostnaderna
för övergångsbidragen, främst till följd av de kommunala skatteunderlagens
stegring, mer än tredubblats i förhållande till de beräknade utgifterna
är däremot enligt min mening icke ett avgörande skäl för en revision
av grunderna. Kostnadsfrågan innefattar dock enligt min mening tillräcklig
anledning för statsmakterna att intaga en allmänt restriktiv inställning
vid ändringen av grunderna, i all synnerhet som kostnaderna skola bäras
av statsskattebetalarna i ett läge, då deras bördor redan förut allmänt ansetts
pressande.

Vid min bedömning av huru långt revisionen lämpligen kan sträcka sig
med tanke på de berörda kommunerna fäster jag stort avseende vid de
myndigheters uppfattning, som sysslat med det praktiska genomförandet av
kommunindelningsreformen. Av särskild vikt synes mig även de kommunala
förbundens ställningstaganden vara. Då flertalet länsstyrelser ansett
sig i huvudsak kunna godtaga utredningsmännens förslag och de kommunala
förbunden — med hänsyn till önskvärdheten av att storkommunerna
så snabbt som möjligt smälta samman till enheter — närmast ifrågasatt ytterligare
begränsningar, synes man kunna utgå ifrån att utredningen på
det hela taget icke har gått alltför långt vid revisionen av principbeslutet.
Jag har för egen del icke kunnat finna fog för den motsatta uppfattning härutinnan,
vilken företrätts främst av riksräkenskapsverket och länsstyrelsen
i Kronobergs län, utan är för egen del beredd att förorda en revision av 1946
års riktlinjer med utgångspunkt från utredningsmännens förslag. Jag angiver
närmare min ståndpunkt i olika avseenden till de föreslagna reviderade
grunderna vid behandlingen i det följande av förslagets olika delar.»

Utredningsmännens förslag till nya grunder för övergångsbidrag.

Utredningsmännen ha utgått ifrån bibehållandet i princip av den grundlinje
i 1946 års beslut, som innebar att utdebiteringshöjningar i anledning av
kommunsammanslagningen, vilka beräknas överstiga 50 öre för skattekrona,
skola täckas genom övergångsbidrag. De föreslagna ändringarna avse
dels att en mera aktuell basperiod skall läggas till grund för bidragens
beräkning, dels att en nedre utdebiteringsgräns skall fastställas, under vilken
övergångsbidrag icke skola utgå, dels och att utjämningsperioden
skall göras kortare genom att bidragen årligen minskas med 50 öre i stället
för vartannat år.

12

Statsutskottets utlåtande nr S6.

Av utredningsmännen utarbetat förslag till förordning om övergångsbidrag
har fogats som bilaga till statsrådsprotokollet.

Vad först angår basperioden ha utredningsmännen föreslagit,
att övergångsbidragen skola beräknas på grundval av medelutdebiteringen
för åren 1948—1950 i stället för en femårsperiod av åren 1940—1946, dock
att bidragen ej skola utgå med högre belopp än om sistnämnda period
lagts till grund. I förhållande till 1946 års riktlinjer kan förslaget, enligt
vad utredningsmännen framhållit, även uttryckas så, att de ursprungliga
övergångsbidragen begränsats med hänsyn till förhållandena under åren
1948—1950.

Även med nyss angivna basperiod torde emellertid enligt utredningsmännen
spärranordningar vara erforderliga i syfte att icke sådana kommuner,
som inför kommunsammanslagningen sänkt skatten och tärt på
sina tillgångar, skola komma i ett gynnat läge. Utredningsmännen, som
ansett olika anordningar i sådant syfte tänkbara, ha förordat en spärr i anslutning
till de ursprungligen fastställda riktlinjerna och om dennas verkan
framhållit följande.

Över gångsbidrag skola sålunda icke utgå till andra kommuner än sådana,
som enligt 1946 års riktlinjer skulle ha varit berättigade därtill, och
bidrag må ej heller utgå efter högre belopp per skattekrona än som skulle
ha utgått efter dessa regler. En sådan spärr, som icke utvidgar övergångsbidragen
till nya grupper av kommuner, synes bäst överensstämma med
den restriktiva inställning till denna statsbidragsform, som numera torde
vara förhärskande bland kommunalmännen.

Utredningsmännen ha vidare framhållit, att den allmänna utvecklingen
av det kommunala skattetrycket sedan den tidpunkt, då frågan om övergångsbidragen
behandlades av statsmakterna, även torde böra påverka
själva grunderna för bidrag. Den sjunkande tendensen i kommunernas
skattetryck ha utredningsmännen ansett böra föranleda fastställandet av
en nedre gräns i avseende å storkommunens beräknade utdebitering
1948—1950, under vilken gräns övergångsbidrag icke skulle erhållas. Härom
ha utredningsmännen anfört följande.

Det har vid en sådan gränsdragning synts naturligt att utgå från den
skattenivå, vid vilken enligt de tidigare redovisade beräkningarna för tre
län de till övergångsbidrag berättigade delkommunerna genomsnittligt lågo
under perioden 1940—1946 (med bortseende från högsta och lägsta året).
Denna medelnivå var som förut nämnts 5,cs kr. och hade år 1950 sjunkit
till 3 ,95 kr. Utredningsmännen anse lämpligt sätta utdebiteringsgränsen vid
5,50 kr. Anledning synes icke föreligga att disponera statsmedel för att ge
bidrag till delkommuner, som på grund av kommunsammanslagningen icke
beräknas få sin utdebitering höjd utöver 5,so kr. med mindre än 50 öre.
övergångsbidrag förutsättes således ej skola utgå, när den för treårsperioden
1948—1950 beräknade utdebiteringen till den borgerliga storkommunen
(inklusive skolväsendet) icke överstigit 6 kr. För delkommun, vars beräknade
utdebitering understigit 5,so kr. och som ingår i en storkommun
med en beräknad utdebitering överstigande 6 kr., skulle övergångsbidrag
däremot utgå med belopp motsvarande den del av utdebiteringshöjningen,
som ligger över 6-kronorsnivån. En delkommun åter, som får sin beräk -

Statsutskottets utlåtande nr 66.

13

nade utdebitering höjd exempelvis från 5,75 kr. till 7 kr., skulle själv få bära
den vanliga 50-öreshöjningen och sålunda erhålla övergångsbidrag med
75 öre.

Mot den här föreslagna nedre utdebiteringsgränsen kan måhända anföras,
att skattetrycket för storkommunen sannolikt på grund av olika omständigheter
kommer att stiga. Denna stegring torde emellertid bli en allmän företeelse,
som bör drabba alla skattedragare inom en storkommun lika och
för den skull ej kompenseras genom övergångsbidrag.

I fråga om avvecklingsperioden för övergångsbidragen ha utredningsmännen
anfört följande.

Enligt de ursprungliga grunderna för övergångsbidragen skulle dessa
minskas med belopp motsvarande 50 öre per skattekrona vartannat år och
endast i undantagsfall få förekomma längre än 10 år efter reformens ikraftträdande.
Då bidragen förutsatts skola utgå till samtliga de personer, som
må vara bosatta inom kommundelen under tiden för bidragens utbetalande,
uppkommer härigenom en risk att dessa kommundelar suga till sig ökat
antal skattedragare. Denna risk för överflyttning till de gynnade kommundelarna
ökas givetvis ju längre tid övergångsbidrag utgå. Denna risk och
angelägenheten att icke fördröja sammansmältningen av storkommunen till
en ekonomisk enhet samt de praktiska besvärligheterna vid källskatteuppbörden
m. in. synas böra föranleda att tiden för övergångsbidragens åtnjutande
om möjligt förkortas. Utredningsmännen anse rimligt, att övergångsbidragen
minskas med 50 öre för varje år och att några övergångsbidrag
icke fastställas att utgå mer än för de första fem åren efter kommunsammanslagningen.
(Detta betyder likväl på grund av avräkningsförfarandet
vid källskatteuppbörden, att sådana bidrag utbetalas till kommunerna till
och med år 1958.) Om övergångsbidrag enligt de föreslagna grunderna skulle
under första året beräknas till mera än 2,so kr/skr, bör följaktligen den
årliga minskningen av bidragen få överskrida 50 öre, så att intet bidrag
fastställes för sjätte året efter reformen.

Remissyttranden. Utredningens förslag att i princip tillämpa en
mera aktuell basperiod såsom beräkningsgrund har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i nästan samtliga remissutlåtanden.

Några av de hörda myndigheterna ha dock ansett den av utredningen förordade
tidsperioden, 1948—1950, mindre lämpad att läggas till grund för
bidragsberäkningen med hänsyn till den inverkan, som den förestående
kommunindelningsreformen kan ha utövat på kommunernas ekonomiska
politik under de senaste åren.

Beträffande innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa till redogörelsen
å s. 22—27 i propositionen.

Departementschefen har anfört följande.

»Av de modifikationer i 1946 års principbeslut, som föreslagits av utredningsmännen,
har kravet på en mera aktuell basperiod än ett femårsmedeltal
för åren 1940—1946 i allmänhet ansetts befogat av remissmyndigheterna. Då
förslaget att åren 1948— 1950 skola v%ra basperiod kombinerats med en
maximering av övergångsbidragen till högst de belopp, som skulle utgått
enligt den tidigare på basis av femårsmedeltalen grundade beräkningen, kan

14

Statsutskottets utlåtande nr gq.

förslaget på denna punkt även uttryckas så, att övergångsbidragen begränsats
med hänsyn till skatteförhållandena i kommunerna under åren
1948—1950. Behovet att taga hänsyn även till mera aktuella förhållanden
än som framgå av 1946 års riktlinjer synes mig uppenbart.

Lämpligheten av att välja åren 1948—1950 har emellertid satts i fråga av
riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Skaraborgs län främst av det skälet,
att den nya kommunindelningen under dessa år framträtt såsom en
nära förestående realitet, vilken inverkat på kommunernas ekonomiska politik.
Förtidsverkningarna av reformen skulle ha gjort utdebiteringssiffrorna
för åren 1948—1950 föga representativa, varför båda myndigheterna stannat
vid de ursprungliga femårsmedeltalen av åren 1940—1946. Tyvärr innefatta
nog dessa uttalanden riktiga iakttagelser beträffande skattepolitiken inom
många kommuner under åren före reformens ikraftträdande. Förekomsten
av dylika åtgöranden har även vitsordats av svenska landskommunernas förbund,
dock utan att därav dragits någon slutsats beträffande valet av basperiod.
För egen del anser jag mig ej heller kunna draga en sådan slutsats.
Även om den allmänna nivån å utdebiteringarna inom kommuner, som skola
sammanslås, måhända varit lägre än den eljest skulle ha varit, följer därav
icke, att medelutdebiteringarna för dessa år skulle vara särskilt olämpliga
som grund för övergångsbidragens beräkning. Kritiken synes ha förbisett,
att de vid undersökningen konstaterade, delvis groteska verkningarna av
övergångsbidrag enligt de ursprungliga grunderna betingats av de inbördes
relationerna mellan delkommunernas aktuella utdebiteringssiffror och ej
av utdebiteringarnas allmänna nivå. Även om tillfälligheter kunna ha påverkat
medelutdebiteringarna för åren 1948—1950, torde man kunna utgå
från att de bli mera rättvisande för förhållandena vid kommunindelningsreformens
ikraftträdande än åren 1940—1946. Om medelutdebiteringen för
förstnämnda år kunnat godtagas av riksdagen såsom grund för beräkning
av den för kommunernas ekonomi betydelsefulla provisoriska skatteersättningen
i anledning av ortsavdragens höjning, synes mig icke kunna råda
någon tvekan om dess användbarhet för nu ifrågavarande ändamål.

Förslaget om en nedre utdebiteringsgräns, under vilken övergångsbidrag
ej skulle utgå, kan otvivelaktigt anses utgöra ett mera väsentligt avsteg från
1946 års beslut än valet av en aktuell basperiod. Föredragande statsrådet
framhöll i anledning av ett förslag om en liknande begränsning att övergångsbidrag
även borde få utgå till delkommuner med mycket låg utdebitering,
eftersom därmed ej åsyftades skattelindring i och för sig utan ett skydd
mot alltför starka rubbningar i skattebetalarnas ekonomi. Under hänvisning
till detta uttalande och verkningarna av den föreslagna gränsen, 5 kronor
50 öre per skattekrona, ha vissa länsstyrelser i södra Sverige förordat eu
sänkning eller rentav ett slopande av gränsen. Länsstyrelsen i Jönköpings
län har i liknande syfte föreslagit #n rätt för Kungl. Maj :t till skälighetsprövning,
så att även sådana kommuner, som ingå i en storkommun med en
medelutdebitering understigande 5 kronor 50 öre, skulle kunna få bidrag,
om de trots sin låga utdebitering hållit en tillfredsställande hög kommunal

Statsutskottets utlåtande nr 06

15

standard. Häremot stå yrkanden från två länsstyrelser om höjning av utdebiteringsgränsen
till 7, respektive 8 kronor per skattekrona.

Nyssnämnda statsrådsuttalande måste ses mot bakgrunden av det då rådande
kommunala skattetrycket. Den utjämning och allmänna sänkning av
utdebiteringarna, som ägt rum sedan dess, har givit en helt annan ekonomisk
innebörd däråt än det hade år 1946. Det betyder nu en väsentligt större
belastning för statsverket än då. De låga kommunala skattesatser, som dåmera
voro undantagsföreteelser, ha numera blivit relativt allmänt förekommande
i vissa landsdelar. Uttalandet att syftet med övergångsbidragen vore
ett skydd mot alltför starka rubbningar i skattebetalarnas ekonomi och icke
skattelindring i och för sig har givetvis alltfort sin giltighet. Men det synes
icke rimligt att i det förändrade läget och utan hänsyn till belastningen på
statsskattebetalarna vidhålla kravet på bidrag även i fall, då efter skattehöjningen
utdebiteringen likväl stannar vid ett skattetryck för den borgerliga
kommunen (inklusive skolväsendet), som allmänt anses vara lågt. Enligt
min mening är kravet på en lägsta utdebiteringsgräns numera i hög grad
befogat; Den föreslagna gränsen å 5 kronor 50 öre har, som nyss nämnts,
ansetts vara både för hög och för låg. Även med beaktande av att nämnda
siffra avser medelutdebiteringen för åren 1948—1950, anser jag mig icke
kunna biträda förslagen om sänkning av gränsen. En höjning av gränsen
till 7 å 8 kronor skulle å andra sidan så starkt reducera möjligheterna till
bidrag att de skulle framstå som nära nog illusoriska. Med hänsyn till 1946
års principbeslut kan jag ej tillstyrka en sådan ändring utan är beredd att
stanna vid utredningsmännens förslag. Härtill bör dock, såsom länsstyrelsen
i Jönköpings län föreslagit, fogas en rätt för Kungl. Maj :t att efter skälighetsprövning
medgiva bidrag även i fall, då utdebiteringsgränsen ej är
uppnådd men de föreliggande omständigheterna äro sådana, att uteblivandet
av bidrag skulle framstå såsom otillbörligt.

Vad slutligen angår förslaget, att övergångsbidragen skola minskas med
50 öre varje år i stället för vartannat och avvecklingsperioden sålunda förkortas
till hälften, har detta av utredningsmännen motiverats i första hand
med den ökade risk för överflyttning till gynnade kommundelar, som skulle
följa av att låta övergångsbidrag utgå under en längre period. Härvid har
nämligen liksom i 1946 års principbeslut förutsatts, att samtliga därstädes
bosatta personer — även nyinflyttade — skola erhålla del av övergångsUidragen.
Denna anordning har även jag funnit av administrativa skäl svårfrånkomlig.
Vidare har till stöd för förkortning av avvecklingsperioden
åberopats angelägenheten att cj fördröja sammansmältningen av storkommunen
till en enhet samt de praktiska besvärligheterna med olika källskattetabellcr
in. in. Vid remissen ha invändningar mot förslaget gjorts av
kammarkollegiet, riksräkenskapsverket och ett antal länsstyrelser. Den föreslagna
ändringen har betecknats såsom ett väsentligt avsteg från de ursprungliga
riktlinjerna, vilket icke vore tillräckligt motiverat av förhållandena
och knappast framstode som skäligt mot de berörda kommunerna.
För egen del hyser jag tvekan om lämpligheten alt vidtaga denna ändring.

16

Statsutskottets utlåtande nr gg.

å ena sidan synas utredningsmännens skäl för en kortare avvecklingsperiod
vägande. Ä andra sidan har till stöd för förslaget icke kunnat åberopas
någon väsentlig ändring i de faktiska förhållanden, som förelågo då 1946
års riksdag tog ställning i ärendet. Frågan synes mig böra avgöras i sam
band med prövningen av det av de båda kommunala förbunden väckta
spörsmålet, att för erhållande av bidrag skulle erfordras en beräknad utdebiteringshöjning
av 1 krona i stället för 50 öre. Stadsförbundet har framhållit,
att minimibeloppet 50 öre ursprungligen valts i anslutning till den
regel, som vanligen tillämpades för bedömande av om avsevärd ekonomisk
olägenhet uppkomme genom en indelningsändring enligt 1919 års lag. Penningvärdets
fall kunde enligt förbundets mening motivera en omprövning
av 1946 års beslut på denna punkt. Även länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens
län ha förordat en höjning av minimigränsen. Enligt min mening
skulle en sådan ändring medföra avsevärda fördelar, främst därigenom att
det administrativa besväret med övergångsbidrag skulle begränsas till fall,
där ett mera påtagligt behov av bidrag förelåge. En höjning av minimigränsen
till 1 krona synes mig även vara väl förenlig med det från början angivna
syftet med bidragen, nämligen att förhindra att skattedragarna drabbas
av en plötslig, väsentlig höjning av utdebiteringen till följd av kommunsammanslagningen.
Ur praktiska synpunkter finner jag det vara viktigare
att förhindra, att övergångsbidrag med obetydliga belopp strös ut till
delkommuner, där behovet är ringa, än att tidsmässigt begränsa övergångsbidragen.
Även med en bidragsminskning på 50 öre vartannat år torde det
bli ett relativt begränsat antal kommuner, som kvarstår efter de första
fem åren, men för dessa kommuner har skattehöjningen också varit av
sådan storlek, att påtagligt behov av övergångsbidrag under längre tid kan
antagas ha förelegat. Jag förordar sålunda, att 1946 års riktlinjer bibehållas
oförändrade beträffande nedsättningen av övergångsbidraget med 50 öre
vartannat år, men att övergångsbidrag skall utgå först om och i den mån
böjningen av den beräknade medelutdebiteringen uppgår till 1 krona per
skattekrona. I klarhetens intresse vill jag framhålla, att den nu föreslagna
ändringen icke skall medföra någon höjning av den tidigare berörda lägsta
utdebiteringsgränsen av 5 kronor 50 öre. De av mig förordade ändringarna
av utredningsmännens förslag torde medföra viss begränsning av kostnaderna
under första och möjligen andra året men för tiden därefter sannolikt
icke oväsentliga kostnadsökningar i förhållande till utredningens beräkningar.
»

Det administrativa förfarandet och utbetalningen av bidragen m.m.

Utredningsmännen förorda, alt beviljandet av övergångsbidrag skall ankomma
på Kungl. Maj:t och grundas på ansökningar av kommunerna. Fastställandet
av bidragen bör enligt utredningsmännen icke ske mekaniskt på
basis av föreliggande siffermaterial utan, i den mån så ske kan under den re -

Statsutskottets utlåtande nr 66.

17

lativt korta tid som står till buds för granskningen, baseras på en skälighetsprövning
och en granskning av delkommunens förvaltning under treårsperioden.
Att avgörandet lägges lios Kungl. Maj:t och icke hos länsstyrelserna
finna utredningsmännen påkallat med hänsyn både till dess karaktär av skälighetsprövning
och till den komplikation, som betingas av storkommunernas
eventuella behov av skatteutjämningsunderstöd. Om vid granskningen eller i
utlåtandena över ansökningen framkomma sådana omständigheter, som kunde
föranleda straffskatt för delkommunen, böra dessa — efter kommunikation
med delkommunen — beaktas vid övergångsbidragets bestämmande, så
att särskilt straffskatteföreläggande undvikes i sådana fall.

Ansökan om bidrag bör enligt utredningsmännen göras av vederbörande
delkommun förslagsvis före den 1 juni 1951 och ingivas till den blivande storkommunens
kommunalnämnd (drätselkammare). Denna bör med yttrande
vidarebefordra ansökningen till länsstyrelsen, som har att före den 15 juli
1951 med utlåtande insända den till finansdepartementet. De angivna tidsfristerna
synas måhända korta, men utredningsmännen anse det angeläget
att prövningen kommer till stånd så, att kommunerna kunna få del av resultatet
i god tid, eftersom valet av 1952 års källskattetabeller för de olika kommundelarna
är beroende därpå. Övergångsbidragen böra av Kungl. Maj :t fastställas
att inom viss angiven delkommun utgå efter viss utdebiteringssats per
skattekrona under år 1952 samt därefter med normalt 50 öres sänkning för
varje år.

1 fråga om utbetalningen av övergångsbidrag framhålla utredningsmännen
vissa komplikationer, som källskattesystemet medfört.

Utredningsmännen framhålla, att den administrativa förenklingen om
möjligt bör åstadkommas för storkommunerna och med upprätthållande
av både kravet på exakt täckning för storkommunernas skatteförlust och
kravet på att övergångsbidraget medför exakt den utdebiteringssänkning
för delkommunen, som avsetts vid dess beräkning. Utredningsmännen ha
härom anfört följande.

Med nämnda båda krav fastspikade torde förenklingen endast kunna nås
i form av en s. a. s. »inre» statlig avräkning. Utgångspunkten är då att storkommunen
skall av statsverket såsom skatt och övergångsbidrag sammanlagt
utfå vad den skulle ha erhållit i förskott och slutlig skatt, om något
övergångsbidrag och någon däremot svarande utdebiteringssänkning ej erhållits
inom delkommunen. Om storkommunen blott utfår dessa belopp, behöver
den icke veta hur mycket som är övergångsbidrag och hur mycket
som är allmän kommunalskatt. Kommunen kan i avräkningshänseende behandlas
som en vanlig kommun. Vidare bör storkommunen helst icke behöva
fatta beslut om nedsättning av utdebiteringen inom den kommundel,
som beviljats övergångsbidrag. Med hänsyn härtill synes önskvärt att
Kungl. Maj:ts beslut om beviljande av övergångsbidrag till en delkommun
automatiskt medför den mot beslutet svarande nedsättningen i kronor och
ören per skattekrona. Kungl. Maj :ts beslut böra då angiva — icke ett visst
totalt bidragsbelopp — utan ett bidrag utgående med vissa kronor och ören
per skattekrona.

2 Bihang till rifodagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 06.

18

Statsutskottets utlåtande nr 66.

Utredningsmännen anse. att på de redovisningsräkningar, som storkommunerna
skulle erhålla från länsstyrelsen, en uppdelning av skatten och
övergångsbidraget icke är erforderlig, vare sig beträffande förskottet å preliminär
inkomstskatt eller beträffande den slutliga skatten resp. tillkommande
eller restituerad skatt. Härom ha utredningsmännen anfört.

Det belopp, som skall avföras från vederbörligt riksstatsanslag till övergångsbidrag,
blir ett länsstyrelsens avgörande, som icke kommer kommunen
vid. Utredningsmännen föreställa sig, att denna avräkning inom länsstyrelsen
icke behöver göras så minutiös som det förut skisserade avräkningsförfarandet
gentemot storkommunen. I den mån länsstyrelsernas arbetsbörda
skulle avsevärt lättas därigenom, torde man böra stanna vid att från riksstatsanslaget
avföra de kostnader för övergångsbidraget, som motsvara förskott
och slutlig skatt, och bortse från sådana ytterligare ändringar i övergångsbidragen,
som betingas av skattemyndigheternas omprövningar av
taxeringarna.

Med hänsyn till de administrativa besvärligheter, som övergångsbidrag
medför för statliga och kommunala myndigheter, torde enligt utredningsmännen
i förenklingssyfte kunna övervägas, att övergångsbidrag, som enligt
förut angivna grunder endast skulle uppgå till några ören per skattekrona,
skulle slopas. Man bör ju se till, yttra utredningsmännen, att det allmännas
administrationskostnader stå i rimlig proportion till bidragsbeloppets
storlek. Möjligen kan minimigränsen i så fall sättas till 10 öre per
skattekrona. En befogenhet att slopa dylika obetydliga bidrag torde enligt
utredningsmännen böra anses ingå i Kungi. Maj :ts skälighetsprövning.

Utredningsmännen ha slutligen ägnat uppmärksamhet åt frågan om sammanträffandet
av övergångsbidrag och skatteutjämningsunderstöd och därom
anfört följande.

Beträffande beräkningen av skatteutjämningsunderstöd till kommun, som
samtidigt erhåller övergångsbidrag, utgick kommunindelningskommittén
från att till grund skulle inom vederbörande kommundel läggas det skattetryck,
som kunde beräknas kvarstå för skattedragarna där, sedan hänsyn
tagits till skattesänkningen genom övergångsbidraget. Skatteutjämningsunderstöd
skulle i så fall icke komma att utgå med samma belopp per skattekrona
inom kommunens alla delar, vilket är en påtaglig olägenhet efter
källskattesystemcts införande. Nackdelarna av ett sådant system bli särskilt
framträdande mot bakgrunden av det förut angivna förenklade förfarandet
vid tilldelningen av övergångsbidrag, enligt vilket skattenedsättningen
i anledning av övergångsbidrag skulle bli en automatisk följd av
Kungl. Maj :ts beslut därom. Skattenedsättning skulle sålunda för vissa
kommundelar beslutas av den borgerliga kommunen på grund av tilldelat
skatteutjämningsunderstöd, medan skattenedsättning för en annan del av
samma kommun skulle följa av Kungl. Maj:ts beslut om övergångsbidrag.
En samordning vid anvisningen av övergångsbidrag och skatteutjämningsunderstöd
(i det följande kallat »skattelindringsbidrag») är uppenbarligen
önskvärd. Denna samordning bör lämpligen gå ut på att bidragen inbördes
avpassas så, att den borgerliga kommunen kan besluta en enhetlig utdebitering,
vilken endast ändras genom Kungl. Maj :ts beslut om övergångsbidrag.

Huru beräkningen skulle te sig utan samordning belysa utredningsmännen
med ett i propositionen å s. 34 —35 anfört exempel, varav även framgår

Statsutskottets utlåtande nr 66.

19

det ur skattesynpunkt riktiga slutresultatet, vilket vid den följande inbördes
jämkningen mellan bidragen bör bibehållas.

I enlighet med vad utredningsmännen sålunda förordat ha de i bestämmelserna
om övergångsbidrag föreslagit en befogenhet för Kungl. Maj :t att
i dylika fall begränsa övergångsbidraget.

Utredningsmännen ha även verkställt en uppskattning av kostnaderna för
övergångsbidrag eniligt de i det föregående angivna riktlinjerna och ha
härom anfört följande.

Uppskattningen grundar sig på beräkningar för sex län på basis av 1949
års taxeringsresultat och är givetvis relativt osäker, icke minst med hänsyn
till ovissheten om skatteunderlagens framtida utveckling inom berörda
kommundelar. Inom ifrågavarande sex län skulle övergångsbidrag under
första året utgå till ett tjugufemtal kommuner med mycket varierande belopp.
Man torde på grundval härav kunna antaga att antalet kommuner,
som beröras av övergångsbidrag, icke skall överstiga 100-talet. Enligt den
gjorda uppskattningen skulle kostnaderna för övergångsbidrag avseende
1952 års utdebitering uppgå till mellan en och två miljoner kronor. Därvid
är att märka att under år 1952 kommer att utgå bidrag endast i förhållande
till vederbörande inkomstskatteunderlag, sådana dessa omräknats med hänsyn
till höjningen av de kommunala ortsavdragen. 1 riksstaten för budgetåret
1951/52, som belastas med första halvårets kostnader, torde böra upptagas
ett anslagsbelopp av en miljon kronor, vilket belopp lämpligen kunde
anvisas under samma anslag som den provisoriska skatteersättningen till
kommunerna i anledning av ortsavdragsreforinen.

För budgetåret 1952/53 torde kostnaderna för övergångsbidragen kunna
antagas uppgå till högst 1,5 miljoner kronor.

Remissyttranden. Vad utredningsmännen föreslagit i fråga om det
administrativa förfarandet m. m. har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i remissutlåtandena. Från utredningen avvikande meningar
ha dock redovisats beträffande skilda detaljer i förslaget.

Departementschefen har anfört följande.

»Utredningsmännens förslag rörande det administrativa förfarandet och
utbetalningen av övergångsbidragen har i huvudsak icke mött några invändningar
hos remissmyndigheterna, och jag kan i stort sett tillstyrka förslaget.

Den automatiska nedsättningen av delkommunens skatt med det belopp
för skattekrona, varmed Kungl. Maj :t beviljat övergångsbidrag, torde förutsätta
en provisorisk lag av kommunallags karaktär med det innehåll, som
utredningsmännen föreslagit. I viss anslutning till den av kommunallagskommittén
föreslagna omformuleringen förordar jag att i lagen angives, att
skattebetalare inom kommundel, vilken av Kungl. Maj :t tillerkänts övergångsbidrag,
skall vid utgörande av allmän kommunalskatt som sägs i 69 §
LKL och 64 § LKS åtnjuta nedsättning i den av storkommunen beslutade
utdebiteringen med det belopp för skattekrona, varmed övergångsbidraget
utgår. Tiden för lagens giltighet torde med hänsyn till den föreslagna förlängningen
av avvecklingsperioden för övergångsbidragen och med beak -

20 Statsutskottets utlåtande nr 66.

tande av vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört böra utsträckas till den
31 december 1963.

Beviljandet av bidragen bör enligt min mening på sätt utredningsmännen
föreslagit ligga hos Kungl. Maj :t. Detta synes önskvärt med hänsyn till prövningens
karaktär av skälighetsprövning och dess samband i vissa fall med
beviljandet av skattelindringsbidrag. Med det antal kommuner inom varje
län, som enligt de föreslagna grunderna kunna erhålla bidrag, skulle en
decentralisering till länsstyrelserna av bidragsprövningen medföra både
ökade kostnader och större ojämnhet i prövningen.

Vad landskommunernas förbund och stadsförbundet anfört om sambandet
mellan straffskatt och övergångsbidrag bör enligt min mening föranleda,
att Kungl. Maj :t icke såsom utredningsmännen föreslagit skall äga slopa
eller nedsätta övergångsbidrag, där straffskatt kan komma i fråga. För delkommunens
invånare skulle visserligen en kvittning mellan straffskatt och
övergångsbidrag vara en riktig åtgärd, men därigenom skulle storkommunen
gå miste om den inkomst, som straffskatten är avsedd att utgöra. För
dylika fall bör i stället Kungl. Maj :t äga rätt att tillerkänna storkommunen
ett bidrag, vilket icke har karaktären av övergångsbidrag, men som totalt
sett ungefärligen motsvarar det belopp, som delkonmiunen eljest skulle ha
erhållit såsom övergångsbidrag. På grund av de förfaranden av delkonmiunen,
vilka sålunda beaktats i detta sammanhang, bör denna givetvis icke
härutöver kunna beläggas med straffskatt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i enkelhetens intresse förordat, att
övergångsbidraget skulle fastställas till visst totalbelopp i kronor, att utbetalas
till storkommunen, medan den däremot svarande nedsättningen i utdebiteringen
inom delkommunen skulle fastställas uppskattningsvis. En sådan
lösning, som icke skulle bereda storkommunen exakt täckning för de
genom utdebiteringssänkningen uteblivna skatteinkomsterna från delkommunen,
skulle enligt min mening betyda en försämring av förslaget.

Vad åtskilliga länsstyrelser anfört om behovet av en författningsmässigt
bestämd tidsfrist, inom vilken yttrande av storkommunens kommunalnämnd
rörande ansökning om bidrag skall ha inkommit till länsstyrelsen, finner
jag böra beaktas.

Däremot synes icke föreligga anledning att stadga skyldighet för delkommunen
att i ansökningen lämna uppgift om utdebiteringarna under åren
1940—1946, eftersom beräkningar rörande de på femårsmedeltalen grundade
övergångsbidragen verkställts inom länsstyrelserna vid avgivande av förslag
rörande kommunsammanslagningen inom länen och böra kunna utnyttjas.
Vidare torde man icke, såsom länsstyrelsen i Örebro län ifrågasatt,
kunna begära av delkommunen, att den i sin ansökan själv skall söka beräkna
utgående övergångsbidrag.

Någon anledning att på sätt länsstyrelsen i Hallands län föreslagit utvidga
rätten till övergångsbidrag att utgå i samband med indelningsändringar även
enligt 1919 års lag föreligger enligt min mening icke.

Statsutskottets utlåtande nr 66■

21

I övrigt föranleder vad utredningsmännen föreslagit och anfört icke något
yttrande från min sida.

Vad slutligen angår kostnaderna för övergångsbidrag torde medel härför
böra på sätt i årets statsverksproposition under sjunde huvudtiteln (s. 80)
förutsatts anvisas under förslagsanslaget till Provisorisk skatteersättning
till kommunerna, m. m. Hemställan om medelsanvisning för detta ändamål
gör jag i annat sammanhang.»

Utskottet.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om statsbidrag (övergångsbidrag)
till kommuner, som i anledning av kommunindelningsreformen
kunna väntas få en mera kännbar skattehöjning, finner sig utskottet i stort
sett kunna godtaga.

De förordade jämkningarna i de av 1946 års riksdag godkända riktlinjerna
för utbetalande av dylika bidrag synas utskottet lämpliga med hänsyn till
numera inträdda förhållanden. Utskottet finner sålunda välbetänkt, att övergångsbidragen
begränsas med hänsyn till skatteförhållandena i kommunerna
under åren 1948—1950. Även den föreslagna utdebiteringsgränsen, 5 kronor
50 öre per skattekrona, under vilken övergångsbidrag som regel icke
skall utgå, finner utskottet väl avvägd. De skäl, som av de år 1949 tillkallade
utredningsmännen anförts för en förkortning av avvecklingsperioden för
övergångsbidragen, finner utskottet bärande. I nuvarande läge synas mera
vägande invändningar knappast kunna göras mot ett dylikt avsteg från de
år 1946 godkända riktlinjerna. Utskottet finner sig alltså med tillstyrkande
härutinnan av de i anledning av propositionen väckta motionerna I: 331 och
11:441 samt 11:442 böra föreslå, att övergångsbidragen varje år nedsättas
med 50 öre för skattekrona, dock lägst med femtedelen av bidragsbeloppet
för skattekrona; härvid synes likväl möjlighet böra hållas öppen för Kungl.
Maj :t att där så må befinnas skäligt medgiva utsträckning av avvecklingsperioden
till högst tio år.

Utskottet har icke något att erinra mot vad departementschefen föreslagit
rörande det administrativa förfarandet och i fråga om utbetalningen av bidragen
m. m. Ansökning om övergångsbidrag bör sålunda första gången ske
före den 1 juni 1951. Härav följer, att utskottet icke anser sig böra tillstyrka
motionerna 1:331 och 11:441, i vad i dessa ifrågasatts en förskjutning av
tidpunkten för dylik ansökning.

Vad propositionen, såvitt den hänvisats till statsutskottet, i övrigt innehåller
föranleder icke något särskilt uttalande från utskottets sida.

22 Statsutskottets utlåtande nr 66.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna I: 331 och II: 441 samt med bifall till motionen
II: 442, med beaktande av vad utskottet anfört godkänna i
propositionen angivna ändrade grunder för övergångsbidrag
i anledning av kommunindelningsreformen samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter i ämnet.

Stockholm den 6 april 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Iwar
Anderson, Mannerskantz, Ohlon, Leander, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Einar Persson, Ivar Persson, fru
Lindström, herrar Birger Andersson och Jansson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Lindholm, Rubbestad, Eriksson i Sandby,
Bergstrand, Åkerström, Petterson i Degerfors, fröken Elmén, herrar Jansson
i Kalix, Birke, fru Ericsson i Luleå och herr Nihlfors.

517382. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.