Statsutskottets utlåtande nr 36.

1

Nr 36.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och
4 § allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr
210) jämte i ämnet väckta motioner.

(5:e avd.)

I propositionen nr 19 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden för den 12 januari 1951, föreslagit
riksdagen godkänna vid propositionen fogat förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 § allmänna resereglementet den 27
juni 1929 (nr 210).

Berörda kungörelseförslag är av följande lydelse.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 § allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 4 § allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.1

2 §.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass 11

Klass III

Järnväg ............

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

i I klass

i II klass

i III klass

i Fartyg.............

Avgift för enskild hytt

Avgift för hyttplats

Avgift för salongs-

med högst 2 liggplatser

plats

Luftfartyg, spårväg

och omnibus......

A v g i f

t för 1 plats

Taxeautomobil .....

Avgift

för 1 persc

n

Annan automobil ...

Enligt bestämmelser, utfärdade av Kungl. Maj:t

Hästskjuts..........

3 0 ö

re per km

Annat färdsätt än

ovan nämnts.....

2 0 ö

re per km

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom., se 1948: 414.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 3(1.

2

Statsutskottets utlåtande nr 36.

Vid resa---i sovvagn.

Med fartyg---verkligen använts.

Till omnibus--— persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil---verkliga kostnaderna.

Har förrättningsman — — — hava utgivit.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning —--icke förelegat.

Förrättningsman är---med luftfartyg.

Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motorfordon,
äger Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer,
för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare förordna, att
resekostnadsersättning skall utgå för angivna färdsätt även i fall, då förrättningsmannen
icke enligt bestämmelserna i första stycket är berättigad
till ersättning för sådant färdsätt.

Har förrättningsman---mån nedbringas.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 april 1951.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Lundqvist in. fl. (I: 293) och den andra inom andra kammaren av herr
Adolfsson m. fl. (11:388), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t vid utfärdande
av de bestämmelser för resekostnadsersättning vid användande av annan
automobil än taxiautomobil, varom stadgas i 2 § 1 mom. allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 enligt den i propositionen nr 19 föreslagna
utformningen, ville undantaga provinsialläkare, sjuksköterskor, barnmorskor
och praktiserande tjänsteveterinärer och i stället under beaktande av
vad i motionerna anförts för dessa utfärda bestämmelser vari stadgas fast
ersättning per färdkilometer;

dels ock en inom andra kammaren av herr Nihlfors väckt motion (n:
387), i vilken hemställts, att riksdagen måtte uttala sig för sådan ändring
i redovisade riktlinjer för bestämmelser avseende nyttjande av egen bil i
tjänsten, att tjänsteman, som erhållit tillstånd nyttja egen bil i tjänsten,
icke skall vara skyldig att för anbefalld resa använda tjänstebil, om sådan
ställes till förfogande.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna I: 293 och II: 387. I

I propositionen föreslås sådana ändringar i allmänna resereglementet, att
enhetliga, för så gott som hela statsförvaltningen gällande bestämmelser
skola kunna utfärdas i fråga om resekostnadsersättning vid tjänsteresa

Statsutskottets utlåtande nr 36.

3

med förrättningsman tillhörig bil. I anslutning härtill förordas, att möjlighet
öppnas att från Kungl. Maj :t till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter
delegera prövningen av frågor om undantag vid begagnandet
av dylikt färdsätt från den i 4 § första stycket resereglementet stadgade skyldigheten
att företaga kostnadsjämförelser.

Till grund för propositionsförslaget ligger ett av statens sakrevision på
uppdrag av Kungl. Maj :t utarbetat förslag, vilket, innan detsamma i slutligt
skick överlämnats till Kungl. Maj :t, varit utsänt till ett stort antal
myndigheter och sammanslutningar för inhämtande av deras synpunkter
på de förevarande frågorna. Över det slutliga förslaget ha utlåtanden avgivits
av statskontoret och riksräkenskapsverket.

Nu gällande bestämmelser angående ersättning för resa med egen bil i
tjänsten återfinnas dels i allmänna resereglementet, dels ock i vissa med
stöd av detsamma utfärdade s. k. besparingsreglementen.

Enligt 2 § allmänna resereglementet utgår ersättning för resa med egen
bil (annan automobil än taxeautomobil) i tjänsten med 40 öre per km. Beträffande
tillämpningen av denna beräkningsgrund stadgas i 4 § första
stycket samma reglemente, att resekostnads- och traktamentsersättning
skall utgå med hänsyn tagen till den väg och det färdsätt, som för resan
verkligen använts, dock att ersättningen icke må tillgodonjutas med sammanlagt
högre belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen
begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål
samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad
eller eljest varit lämpligast. Detta innebär, att ersättningen
för begagnande av egen bil vid tjänsteresa är beroende av en jämförelse
mellan kostnaderna för dylikt färdsätt och annat färdsätt som kunnat ifrågakomma.

Om vid gemensam färd användes bil, som tillhör någon av förrättningsmännen,
äger denne jämlikt 8 § 2 mom. åtnjuta gottgörelse med 5 öre
per km för varje medresande förrättningsman.

De s. k. besparingsreglementena ha tillkommit med stöd av 4 § tredje
stycket allmänna resereglementet. Beträffande resor, som företagas med
förrättningsmannen tillhörigt motorfordon, äger Kungl. Maj :t jämlikt detta
författningsrum för vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare
förordna, att resekostnadsersättning skall efter särskilda av Kungl.
Maj :t eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder utgå för
ifrågavarande färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt bestämmelserna
i 4 § första stycket (här avses den förut omtalade kostnadsjämförelsen)
är berättigad till ersättning för sådant färdsätt. Ersättningen
skall beräknas efter vad som kan anses motsvara de verkliga kostnaderna,
dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Maj :t med hänsyn till särskilda
omständigheter finner skäl medgiva undantag, skola så fastställas,
att ersättningen må antagas ej komma att överstiga den i 2 § stadgade,
d. v. s. 40 öre per km.

4

Statsutskottets utlåtande nr 36.

Besparingsreglementena uppgå för närvarande till ett trettiotal. I propositionen
lämnas å s. 5 och 6 en redogörelse för fyra olika huvudtyper av
dylika besparingsreglementen. Utskottet får hänvisa till denna redogörelse.

Sakrevisionens förslag innebär i huvudsak, att ersättning för tjänsteresa
med egen bil skall utgå efter enhetliga normer, gällande för hela statsförvaltningen
med vissa begränsade undantag. Den i 4 § första stycket allmänna
resereglementet föreskrivna skyldigheten att göra kostnadsjämförelser
skall i princip bibehållas, men prövningen av rätten att utan sådana
jämförelser begagna motorfordon vid tjänsteresor skall delegeras från Kungl.
Maj :t till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter. Föreskrifter om
ersättningens storlek skola utfärdas av Kungl. Maj :t i tilläggsbestämmelser
till reglementet.

Ersättningsbeloppen skola så nära som möjligt ansluta sig till de verkliga
självkostnaderna och beräknas på grundval av kalkyler beträffande två
biltyper med en tjänstevikt under respektive över 1 100 kg. Med utgångspunkt
från att bilanskaffning ekonomiskt sett icke kan anses försvarlig, om
bilen ej kan utnyttjas 1 500 mil per år för statens och den enskildes behov,
förordar sakrevisionen, att full täckning för såväl de fasta som de rörliga
kostnaderna skall medgivas vid en körsträcka av 1 500 mil per år i statens
tjänst. Begagnas bilen i mindre utsträckning vid tjänsteresor, skall täckningsprocenten
för de fasta kostnaderna minskas så att statsverket och den
enskilde befattningshavaren vid en årlig körlängd om högst 500 mil i statens
tjänst svara för hälften vardera av de fasta kostnaderna.

Med utgångspunkt från angivna principiella synpunkter har sakrevisionen
på grundval av i februari 1950 rådande prisläge beräknat de fasta och
rörliga kostnadselementen vid olika årliga körlängder. Efter omräkning
med hänsyn till därefter inträffade prisändringar innebär sakrevisionens
förslag, att ersättning för tjänsteresa med förrättningsman tillhörig bil skall
utgå med härefter angivna belopp.1

1

1

Årlig körlängd

Bil med tjänstevikt

under 1 100 kg
öre/km

minst 1100 kg
öre/km

0— 500 mil.....

29 (29)

38 (40)

501—1 500 mil.....

23 (24)

30 (32)

över 1 500 mil.....

16 (16)

20 (22)

Härtill skall enligt förslaget komma särskild ersättning dels med 1 öre
per km vid tjänsteresa inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, vilken ersättning under tiden den 1 november—den 30 april
skall förhöjas med 1 öre per km, dels jämlikt 8 § 2 mom. allmänna resereglementet
med 5 öre per km för varje medresande förrättningsman.

1 Inom parentes ha angivits de belopp, varmed ersättning enligt de av saltrevisionen föreslagna
grunderna skulle utgå vid det i början av år 1950 rådande prisläget.

Statsutskottets utlåtande nr 36.

5

Till stöd för sitt förslag om ett enhetligt för hela statsförvaltningen gällande
ersättningssystem har sakrevisionen anfört bl. a., att ersättning för
resa med egen bil i tjänsten för närvarande utgår efter oenhetliga bedömningar,
medförande en betydande skillnad i ekonomiskt hänseende i fråga
om ersättningsbeloppen, oaktat grundförutsättningarna för resornas anordnande
och ersättande i många fall äro likartade.

Från huvudregeln att nuvarande oenhetliga system skulle utbytas mot
ett för statsförvaltningen enhetligt ersättningssystem anser sakrevisionen
undantag behöva göras blott i ringa utsträckning och där fråga är om bilresor,
vilka egentligen icke ha karaktär av tjänsteresor i vanlig bemärkelse.
Härom anför sakrevisionen, att varken de bilresor, som företagas av postverkets
lantbrevbärarkår, eller de förrättningsfärder, som ske med bilar
tillhörande bilinspektionens besiktningsmän, kunna anses böra rubriceras
såsom egentliga tjänsteresor. I det första fallet äro nämligen bilresorna i stor
utsträckning förknippade med enskild ekonomisk verksamhet och i det senare
fallet har det upplysts, att för bilbesiktningsmännen huvudanledningen
till bilinnehavet hänför sig till nödvändigheten att genom regelbunden körning
i trafik vidmakthålla körvana och icke till förrättningsresor i allmänhet.
Sakrevisionen motsätter sig däremot, att ytterligare undantag från de
enhetliga ersättningsnormerna göras.

Sakrevisionen har vidare anfört, att det föreslagna enhetliga ersättningssystemet
otvivelaktigt kan medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser
i de fall, då ersättning för tjänsteresa utbetalas av annan än den myndighet
eller institution, där vederbörande är anställd. Sålunda blir debiteringen
av resekostnadsersättning för t. ex. ett sjukbesök på en och samma plats
varierande, beroende på under vilken del av året sjukbesöket inträffar.
Vidare komma kontrollmöjligheterna, då kostnaderna skola ersättas från
olika håll, att bliva förhållandevis begränsade, om man icke vill införa ett
alltför omständligt och därför irriterande kontrollsystem. Sakrevisionen har
därför undersökt möjligheterna att utforma taxan på sådant sätt att för;
hela våglängden upp till 1 500 mil per år skulle få debiteras ett och samma
ersättningsbelopp per kilometer. Ett sådant tillvägagångssätt skulle emellertid
medföra så låg kompensation till de förrättningsmän, som stanna vid
förhållandevis låga körlängder per år, att revisionen icke ansett sig kunna
framlägga förslag därom; detta framför allt med hänsyn till att av åtskilliga
myndigheter och personalorganisationer framförts farhågor för att en
i förhållande til! de faktiska kostnaderna alltför låg ersättning skulle kunna
föranleda vederbörande förrättningsmän att icke utnyttja sin bil i tjänsten.
Att ett sådant förhållande skulle kunna leda till icke önskvärda konsekvenser
för statsverket, finner sakrevisionen uppenbart. Sakrevisionen anser
vidare, att den omständigheten att kostnadsdebiteringar skulle variera under
årets olika tider icke innebär större olägenhet i detta sammanhang. Då
det däremot otvivelaktigt skulle representera ett stort värde, att en så
betydande del av statsförvaltningen som möjligt inordnas under enhetliga
bestämmelser på förevarande område, håller sakrevisionen före, att varken

6

Statsutskottets utlåtande nr 36.

den sistnämnda omständigheten eller det förhållandet att kontrollen icke
kan utbyggas på ett sätt, som i sig självt är önskvärt, bör få hindra, att
det föreslagna systemet göres tillämpligt även på nu avsedda förrättningsmän,
vilkas egna uppgifter om tidigare under året tillryggalagd körlängd
i respektive fall torde få godtagas.

I fråga om det tekniska genomförandet av förslaget om ett enhetligt ersättningssystem
anför sakrevisionen följande.

Från angivna utgångspunkter synes det nödvändigt att ändra de nuvarande
bestämmelserna i 2 § resereglementet angående ersättning för resa
med »Annan automobil» och ersätta dem med de särskilda ersättningsgrunder,
som böra gälla för ifrågavarande tjänsteresor och vartill i det
följande framlägges förslag. Då dessa ersättningsbelopp äro grundade på
själykostnadsberäkningar och därför kunna behöva justeras med hänsyn
till inträffade större förskjutningar — ökningar eller minskningar •— i
mera betydelsefulla kostnadsposter, synas ifrågavarande ersättningsgrunder
smidigast kunna anpassas efter föreliggande förhållanden, om bestämmelserna
helt utbrytas ur resereglementet och innefattas i särskilda av
Kungl. Maj :t utfärdade tilläggsbestämmelser. Till dessa skulle hänvisas i
resereglementet. Sålunda fastställda ersättningsgrunder avses skola tillämpas
vid varje resa med annan bil än taxebil, sålunda icke blott vid tjänsteresa
med egen bil utan även om i förekommande fall förrättningsman erbjudes
resa med annan tillhörig bil och ersättning för sådan resa kan utgå
jämlikt 15 § allmänna resereglementet.

Sakrevisionens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts i de avgivna
yttrandena (propositionen, s. 9—11).

Ehuru ersättning vid tjänsteresa med egen bil bör fastställas efter enhetliga
grunder, skola enligt sakrevisionens uppfattning icke de i 4 § första
stycket allmänna resereglementet intagna villkoren för erhållande av resekostnadsersättning
upphävas. Sakrevisionen anser emellertid, att det avgörande,
som nu enligt 4 § tredje stycket resereglementet ankommer på
Kungl. Maj :t, bör decentraliseras till vederbörande myndighet (central förvaltningsmyndighet),
vilken den fordonsägande förrättningsmannen tillhör.

Beträffande frågan vilka förrättningsmän eller grupper av sådana som
vid tjänsteresa med egen bil skola genom myndighets beslut undantagas
från den i 4 § första stycket allmänna resereglementet angivna jämförelseberäkningen
kunna enligt sakrevisionens mening fullt exakta normer ej fixeras.
Sakrevisionen anser, att erforderligheten av sådan dispens bör bedömas
under hänsynstagande till arten och omfattningen av vederbörandes tjänsteåligganden,
tillgången till tjänstebilar m. in. Såvitt möjligt bör dispensen
bygga på en verklig kostnadsjämförelse i stort mellan olika resesätt. Medgivande
att använda egen bil i tjänsten i förening med undantag från kostnadsjämförelsen
bör lämnas endast om detta ur ekonomisk synpunkt och
med hänsyn till ett rationellt bedrivande av verksamheten ställer sig förmånligt
för statsverket.

Vid övervägandet om ersättning skall få beräknas för begagnande av
större eller mindre bil böra myndigheterna enligt sakrevisionens förslag ut -

Statsutskottets utlåtande nr 36.

7

gå från att endast ersättning för mindre bil som regel bör medgivas. Avsteg
från denna huvudregel synes allenast böra ifrågakomma dels för tjänsteresor
i huvudsak inom de fyra nordligaste länen, där det på grund av resornas
längd och mera ansträngande karaktär kan finnas särskilt motiverat,
dels i sådana fall, då förrättningsman i sin tjänst har att mera regelbundet
medföra ett större antal medresenärer eller befordra redskap, instrument
eller annan dylik icke personlig utrustning, som är behövlig för förrättningens
verkställande och som är så skrymmande, att densamma icke lämpligen
kan medföras i mindre bil. För myndighets beslut i dylika fall synes särskild
motivering böra givas.

En allmän förutsättning för tillämpande av ett system som det här skisserade
är givetvis, framhåller sakrevisionen, att den myndighet, som äger
anbefalla företagandet av tjänsteresa, noggrant prövar behovet härav i varje
särskilt fall.

Den föreslagna decentraliseringen förutsätter en ändring av 4 § tredje
stycket allmänna resereglementet. Då avsikten med utbrytningen av ersättningsgrunderna
för färd med »Annan automobil» i 2 § reglementet är att få
till stånd en smidigare anpassning av ersättningsbeloppen efter de faktiska
förhållandena, bör enligt sakrevisionens förslag den i 4 § tredje stycket intagna
bestämmelsen om maximering till 40 öre per km av den av Kungl.
Maj :t fastställda ersättningen upphävas. Detta synes göra en ändring av 1 §
andra stycket erforderlig.

De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha allmänt uttalat
sig till förmån för den av sakrevisionen föreslagna decentraliseringen från
Kungl. Maj :t till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter av de avgöranden,
som nu enligt 4 § tredje stycket resereglementet ankomma på
Kungl. Maj :t. Beträffande vissa uttalanden i denna fråga får utskottet hänvisa
till propositionen, s. 12 och 13.

I fråga om ersättningssystemets utformning framhåller sakrevisionen, att
utgångspunkten bör vara att statens intresse av att utnyttja en förrättningsman
tillhörig bil blir tillgodosett och att förrättningsmannens intresse av att
erhålla skälig gottgörelse, därest hans bil ställes till förfogande, icke eftersättes.
Ett system, som medför rättvisa i varje enskilt fall, är dock icke
möjligt att ernå utan man får nöja sig med att utforma bestämmelserna om
ersättningen så att denna blir ett uttryck för den genomsnittliga kostnaden i
ett antal typfall. Nämnda syften finner sakrevisionen kunna uppnås, därest
vissa principiella synpunkter, för vilka närmare redogörelse lämnas i propositionen
å s. 13 och 14, beaktas vid utformandet av ersättningsbestämmelserna.
På grundval härav bör ersättningssystemet enligt sakrevisionens uppfattning
konstrueras på sådant sätt, att resekostnadsersättningen utgår per
i tjänsten tillryggalagd kilometer med belopp utgörande summan av rörliga
och fasta kostnader. Den ersättningsberättigade kan då omedelbart få sitt
ersättningsanspråk definitivt reglerat i samband med reseräkningens godkännande.
Ett ersättningssystem, konstruerat på basis av ersättning per kilo -

8

Statsutskottets utlåtande nr 36.

meter körd vägsträcka och/eller årliga eller månatliga engångsbelopp för
täckning av vissa kostnadsposter, anser sakrevisionen kunna medföra betydande
svårigheter vid tillämpningen. Risk skulle också föreligga för att den
enskildes motprestation icke skulle komma att svara mot engångsbeloppet.
Systemet skulle dessutom föranleda en kostnadskrävande kontroll från statsmyndigheternas
sida.

Med utgångspunkt från angivna principiella synpunkter har sakrevisionen
beräknat de fasta och rörliga kostnadselementen vid olika årliga körkingder.

Å s. 15 i propositionen finnes intagen en sammanställning utvisande kostnadsersättningen
vid olika körlängder enligt sakrevisionens förslag efter
omräkning med hänsyn till nu rådande prisläge. I sammanställningen, till
vilken utskottet får hänvisa, har även upptagits sakrevisionens omräknade
förslag till zontaxa.

Till de i sammanställningen angivna beloppen kommer särskild ersättning
dels med 1 öre per km till förrättningsman vid tjänsteresa inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilken ersättning förslagsvis
under tiden 1 november—30 april skall förhöjas med 1 öre per km,
dels på grund av stadgandet i 8 § 2 mom. allmänna resereglementet med 5
öre per km för varje mcdresande förrättningsman.

För att giva en uppfattning om det ekonomiska utfallet vid en tillämpning
av det föreslagna ersättningssystemet i förhållande till nu gällande grunder
och till vissa införskaffade kostnadsberäkningar har sakrevisionen på grundval
av prisläget i februari 1950 upprättat en tablå — intagen å s. 16 i propositionen
— utvisande den totalt uppburna ersättningen vid vissa årliga
körlängder och den därvid uppburna genomsnittsersättningen per km.

I allmänheten ha remissinstanserna givit sin anslutning till tanken, att ersättningsbeloppen
böra så nära som möjligt ansluta sig till de verkliga
självkostnaderna. Vissa myndigheter ha dock ansett att de speciella självkostnader,
som kunna uppkomma allt efter som arbetsförhållandena växla
inom olika verksamhetsområden, böra tagas till utgångspunkt för kostnadsberäkningarna
i stället för de genomsnittliga kostnaderna i ett antal
typfall. Ej heller mot förslaget att ersättningsbeloppen skola grundas på
kalkyler för två olika biltyper med tjänstevikt under respektive över 1 100
kg ha som regel erinringar framförts.

Däremot ha skiftande meningar kommit till uttryck beträffande de av
sakrevisionen uppställda principerna för fördelning av de fasta kostnaderna.
Härutinnan ävensom beträffande vissa yttranden i anledning av sakrevisionens
förslag om förhöjd ersättning vid vissa tjänsteresor samt om ett
tillägg av 5 öre per km för varje medresande förrättningsman får utskottet
hänvisa till propositionen, s. 17—20.

Departementschefen anför för egen del följande.

»I allt mer stegrad utsträckning förekommer att bil användes vid resor,
som företagas i tjänsten. Erfarenheten har givit vid handen, att på många

Statsutskottets utlåtande nr 36.

9

områden arbetet kan i hög grad effektiviseras och avsevärda tidsvinster
uppnås, om befattningshavarna vid tjänsteförrättningar utanför stationeringsorten
kunna begagna bil i stället för andra kommunikationsmedel.
Även om — vilket dock icke alltid är fallet — resekostnaderna ökas när bil
användes, torde i allmänhet kostnadsökningen mer än uppvägas av att vederbörande
tjänstemans arbetstid kan bättre utnyttjas.

Ofta är emellertid resefrekvensen icke så hög att det är ekonomiskt försvarbart
att staten anskaffar tjänstebil och ställer denna till förfogande.
I dylika fall kan det många gånger bliva för statsverket ekonomiskt lönande
att förrättningsmän tillhöriga bilar begagnas vid resor i tjänsten.
Härvid bör även beaktas, att möjligheten att använda egen bil i tjänsten
är ägnad att skapa ökad trivsel i arbetet.

En förutsättning för det sambruk mellan statsverket och den enskilde,
som dispositionen för tjänsteresor av denne tillhörig bil kan sägas innebära,
är emellertid, å ena sidan, att det allmännas intresse av alt utnyttja förrättningsmannens
bil blir tillgodosett och, å andra sidan, att förrättningsmannen
erhåller en skälig gottgörelse för att hans bil ställes till förfogande.
I sistnämnda hänseende bör eftersträvas, att ersättningsbeloppen så nära
som möjligt anslutas till de faktiska självkostnaderna och att en rättvis
fördelning av dessa kostnader mellan statsverket och den enskilde tjänstemannen
åstadkommes.

Ur angivna synpunkter lämna de nuvarande bestämmelserna i fråga om
ersättning för användande av egen bil i tjänsten åtskilligt övrigt att önska.
Ersättningsbeloppen äro för närvarande mycket varierande inom olika delar
av statsförvaltningen. Bestämmelserna medföra därför ofta olika resultat
i ersättningshänseende för likartade förrättningsresor och förorsaka
därjämte en tidsödande och besvärlig kontrollprocedur. Vidare torde ersättningsbeloppen
i många fall icke grunda sig på undersökningar rörande
de faktiska självkostnaderna för innehav och drift av bil. För de fall,
där de s. k. besparingsreglementena icke äro tillämpliga, kan ersättningsbeloppet
med hänsyn till att detsamma angivits i allmänna resereglementet
icke smidigt anpassas till inträffade kostnadsförändringar.

På grund av det anförda anser jag, att bestämmelserna om ersättning för
tjänsteresor med förrättningsmän tillhörig bil böra ändras. Det förslag, som
härutinnan framlagts av statens sakrevision och som tillstyrkts i flertalet
av de däröver avgivna yttrandena, synes mig väl ägnat att läggas till grund
för en reglering av hithörande frågor. Detta förslag innebär bl. a., att ett
enhetligt för hela statsförvaltningen gällande ersättningssystem skall genomföras
och att detta system skall utformas så att ersättningsbeloppen så
nära som möjligt anslutas till de verkliga självkostnaderna. I sistnämnda
hänseende utgår förslaget från att full täckning för såväl de fasta som de
rörliga kostnaderna skall medgivas från statens sida, om tjänsteman tillhörig
bil begagnas för tjänsteresor i sådan utsträckning, att ett för bilanskaffning
ekonomiskt försvarbart utnyttjande uppnås enbart i statens tjänst,
och att förutom de rörliga kostnaderna endast viss del av de fasta kostna -

10

Statsutskottets utlåtande nr 36.

derna skall bestridas av statsverket vid mindre utnyttjande av bilen för
statens räkning. Ersättningsbeloppen per kilometer bliva på grund härav
olika vid olika årliga körlängder.

Såsom redan framhållits utgår ersättning för tjänsteresor med egen bil
för närvarande enligt skilda bestämmelser inom olika delar av statsförvaltningen.
Ehuru grundförutsättningarna för resornas anordnande och ersättande
i många fall äro likartade, föranleda nu gällande ersättningsnormer
betydande skillnader i fråga om storleken av ersättningsbeloppen. Såväl ur
rättvisesynpunkt som med hänsyn till önskvärdheten att förenkla beräkningen
av reseersättningarna och kontrollen däröver anser jag det angeläget,
att ersättning för tjänsteresa med egen bil utgår efter enhetliga normer.
De olika s. k. besparingsreglementena skulle då kunna upphävas i de delar,
de avse ersättning för tjänsteresa med egen bil. Enligt vad jag inhämtat har
inom 1949 års reseersättningskommitté diskuterats införandet av ett sådant
system för traktamentsersättning att dessa reglementen även i övriga delar
skulle kunna upphävas.

Den av sakrevisionen verkställda undersökningen synes mig giva vid handen,
att förutsättningar föreligga för införande av ett enhetligt, för så gott
som hela statsförvaltningen gällande ersättningssystem. Även om tjänsteresorna
inom några få verksamhetsområden äro i viss mån olika de förrättningsresor,
som tjänstemän i allmänhet företaga, bör detta icke utgöra hinder
för att enhetliga ersättningsbestämmelser tillskapas. Det torde nämligen
vara möjligt att så utforma ersättningsnormerna, att tillbörlig hänsyn kan
tagas till de särpräglade förhållanden, som otvivelaktigt råda inom vissa
förvaltningsgrenar. I likhet med sakrevisionen finner jag dock, att de enhetliga
ersättningsgrunderna icke böra tillämpas i fråga om bilinspektionens
besiktningsmän och postverkets lantbrevbärare.

I några yttranden ha anförts betänkligheter mot att låta det föreslagna
systemet gälla även i sådana fall, då reseersättningarna skola erläggas av
enskilda rekvirenter. Utan tvivel är det också mindre önskvärt att enskilda
uppdragsgivare kunna bliva skyldiga att erlägga olika ersättningsbelopp
allt efter som förrättningen ägt rum i början eller slutet av den bestämda
beräkningsperioden. Såsom riksräkenskapsverket och veterinärstyrelsen
framhållit kan emellertid denna olägenhet icke tillmätas så stor betydelse
att det enhetliga systemet på grund därav skulle avvisas.

Sakrevisionen har även föreslagit, att avgörandet, huruvida kostnadsjämförelse
enligt 4 § första stycket resereglementet skall göras eller ej, skall
generellt decentraliseras från Kungl. Maj.t till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter.
I likhet med statskontoret anser jag dock, att beslutanderätten
alltjämt i princip bör förbehållas Kungl. Maj :t men möjlighet
bör öppnas för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätten i dessa frågor.

Beträffande förutsättningarna för att dispens skall givas från kostnadsjämförelsen
synas de av sakrevisionen uppdragna riktlinjerna böra godtagas.
Dispens bör sålunda bygga på en verklig jämförelse i stort beträffande

Statsutskottets utlåtande nr 36.

11

kostnaderna för olika färdsätt. Medgivande att använda egen bil i tjänsten
i förening med undantag från kostnadsjämförelse enligt 4 § första stycket
bör lämnas endast om detta ur ekonomisk synpunkt och med hänsyn till
ett rationellt bedrivande av verksamheten ställer sig förmånligt för statsverket.
Medgivandet bör avse viss tid och visst tjänstgöringsområde, varvid
även bör fastställas den biltyp, efter vilken ersättningen skall beräknas.
För medgivandet bör vidare förutsättas förbindelse från vederbörande förrättningsman
att under tiden för medgivandet använda bilen för resor i
tjänsten, att låta annan förrättningsman, som har att i tjänsteärende färdas
samma väg, i mån av utrymme medfölja i bilen, samt att för anbefalld
resa använda tjänstebil, om sådan ställes till förfogande.

Jag delar även sakrevisionens uppfattning, att dylikt medgivande att begagna
egen bil i tjänsten endast undantagsvis bör avse annan bil än mindre
bil samt att för myndighets beslut om tillstånd att beräkna ersättningen
efter den för större bil avsedda taxan bör fordras särskild motivering. Det
kan dock bliva erforderligt att övergångsvis medgiva en mindre restriktiv
prövning i detta hänseende.

Då ersättningsbestämmelserna äro avsedda att gälla vare sig undantag
från kostnadsjämförelse medgivits eller ej, uppstår frågan, efter vilken biltyp
ersättningen skall beräknas i de fall, för vilka ersättningsbeloppet nu
angives i 2 § 1 mom. resereglementet, eller således då kostnadsjämförelse
skall ske och något beslut om användande av viss biltyp icke föreligger. I
anslutning till vad jag nyss anfört bör enligt min mening gälla, att ersättningen
i dylika fall skall, oavsett om mindre eller större bil kommit till
användning, beräknas efter den taxa, som avses skola gälla för begagnande
av mindre bil. Med hänsyn till att härvid i allmänhet torde vara fråga om
mera tillfällig körning i tjänsten eller kortare körlängder, torde ersättningen
i regel komma att utgå efter det högsta i nämnda taxa upptagna beloppet.

Vad jag här förordat förutsätter följande ändringar i allmänna resereglementet.
Då ersättningsbeloppen enligt de av mig föreslagna grunderna
skola bestämmas med hänsyn till självkostnadsberäkningar och därför tid
efter annan kunna behöva jämkas på grund av inträffade större prisändringar,
kunna ersättningsnormerna smidigast anpassas efter föreliggande
förhållanden om bestämmelserna utbrytas ur resereglementet och innefattas
i särskilda av Ivungl. Maj :t utfärdade föreskrifter. Jag förordar därför,
att den i 2 § 1 mom. resereglementet intagna bestämmelsen om ersättning
för resa med »Annan automobil» utbytes mot en hänvisning till dylika av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. Detta föranleder även ändringar i
4 § tredje stycket, bl. a. upphävande av stadgandet att Kungl. Maj:t i
regel icke må bestämma ersättningen för tjänsteresa med egen bil till högre
belopp än det i 2 § 1 mom. angivna. Även förslaget om möjlighet för Kungl.
Maj:t att till central förvaltningsmyndighet delegera prövningen av frågor
om undantag från den i 4 § första stycket stadgade kostnadsjämförelsen
påkallar en ändring av 4 § tredje stycket.

12

Statsutskottets utlåtande nr 36.

De nya bestämmelserna böra träda i kraft snarast möjligt, förslagsvisden
1 april 1951.

Sedan riksdagen meddelat beslut i ämnet, torde det ankomma på Kungk
Maj :t att utfärda de avsedda ersättningsbestämmelserna. För att riksdagen
skall bliva i tillfälle att erhålla kännedom om hur dessa bestämmelser enligt
min mening böra närmare utformas torde jag emellertid redan i detta
sammanhang få något beröra även denna fråga. Jag delar sakrevisionens
uppfattning, att utgångspunkten för fördelningen av de fasta kostnaderna
mellan staten och den enskilde bör vara ett ur ekonomisk synpunkt tillfredsställande
totalutnyttjande av bilen för såväl statligt som enskilt bruk.
Sakrevisionens förslag att denna grad av utnyttjande skall anses vara uppnådd
vid en körlängd av 1 500 mil per år synes böra godtagas. Då från
vissa myndigheters och sammanslutningars sida gjorts gällande, att denna
gräns skulle vara allt för hög, torde tillräcklig hänsyn icke ha tagits till de
faktiska förhållandena.

I enlighet med det anförda böra vid årliga körlängder av 1 500 mil eller
mera i statens tjänst såväl de fasta som de rörliga kostnaderna helt bäras
av statsverket. Begagnas bilen i mindre utsträckning för tjänsteresor bör,
förutom de rörliga kostnaderna, endast viss del av de fasta kostnaderna bestridas
av staten. Sakrevisionens förslag i denna del innebär, att vid årliga
körlängder av upp till 500 mil statsverket och den enskilde skola bestrida
hälften vardera av de fasta kostnaderna och att bilägaren under därpå följande
1 000 mil skall få ersättning för återstående fasta kostnader. Lantmäteristyrelsen
åter har förordat, att täckningsprocenten för de fasta kostnaderna
skall vid körlängder upp till 500 mil per år vara 75, medan domänstyrelsen
föreslagit, att statsverket skall vid sistnämnda körlängd svara för
2/3 av kostnaderna för amortering och ränta samt oberoende av körsträckan
helt bestrida övriga fasta kostnader.

Fastställandet av kompensationsgraden i fråga om de fasta kostnaderna
vid lägre årliga körsträckor än 1 500 mil är enligt min mening en avvägningsfråga,
vid vars bedömande hänsyn måste tagas såväl till statens intresse
att tjänstemännen i erforderlig omfattning ställa sina bilar till förfogande
för tjänsteresor som den enskilde tjänstemannens intresse att erhålla
skälig gottgörelse för kostnaderna för bilen. En rent proportionell
minskning av täckningsprocenten synes på grund härav icke böra ifrågakomma.
En dylik nedsättning skulle för övrigt innebära en betydande sänkning
av de enligt besparingsreglementena nu utgående ersättningsbeloppen.
Jag finner mig med hänsyn till det anförda böra förorda, att kompensationsgraden
bestämmes något högre. Då sakrevisionens förslag synes innebära en
skälig fördelning av de fasta kostnaderna mellan staten och den enskilde
tjänstemannen, anser jag mig böra förorda förslaget även i denna del. Man
bör nämligen icke bortse från att bilinnehavet för den enskilde befattningshavaren
medför fördelar utom tjänsten.

Den i enlighet med angivna principer utgående ersättningen bör beräknas
med hänsyn till den genomsnittliga kostnaden i ett antal typfall och grun*

Statsutskottets utlåtande nr 36_

13

<liis på kalkyler för två biltyper, den ena med en tjänstevikt understigande

1 100 kg och den andra med en tjänstevikt av minst 1 100 kg. Dessa kalkyler
böra enligt min mening omräknas varje år, förslagsvis under våren,
varefter Kungl. Maj:t fastställer ersättningsbeloppen för det kommande
budgetåret.

Mot sakrevisionens förslag, att ersättningsbeloppen skola så till vida differentieras,
att ersättningen för resor i de fyra nordligaste länen höjes med

2 öre per km vintertid och eljest med 1 öre per km, har jag icke något att
erinra.

Jag finner mig även böra godtaga, att den i 8 § 2 mom. resereglementet
stadgade ersättningen av 5 öre per km för varje medresande lörrättningsman
bibehålies i avvaktan på resultatet av 1949 års reseersättningskommittés
arbete, även om denna ersättning, såsom vissa myndigheter framhållit,
förefaller väl hög. Prövningen av statstjänstemännens riksförbunds förslag
om eu utvidgning av tillämpningsområdet för detta författningsrum
synes böra anstå till dess kommitténs förslag föreligger.

Med anledning av vad sakrevisionen anfört i sitt yttrande över lantmäteristyrelsens
framställning vill jag ej motsätta mig, att befattningshavare, som
vid förrättningar utanför stationeringsorten regelmässigt måste medföra
tyngre eller mera skrymmande utrustning, efter Kungl. Maj :ts prövning tillerkännes
särskild ersättning för de tjänsteresor, vid vilka sådan utrustning
medföres. Härigenom kan skälig hänsyn tagas till de särpräglade förhållanden,
som råda inom vissa förvaltningsområden. Högre ersättning än 5 öre
per km synes dock icke böra medgivas.»

Utskottet. I likhet med departementschefen hyser utskottet den uppfattningen,
att de nuvarande, i hög grad oenhetliga bestämmelserna om ersättning
för tjänsteresa med förrättningsman tillhörig bil i olika avseenden äro
i behov av ändring och att ett för hela statsförvaltningen enhetligt ersättningssystem
såvitt möjligt bör genomföras. De former, i vilka denna omläggning
föreslås skola ske, synas utskottet innebära en rimlig avvägning
mellan statens och förrättningsmannens intressen. Inför utskottet ha visserligen
från talesmän för de av förslaget berörda befattningshavargrupperna
gjorts gällande, att förslaget icke i tillräcklig grad tillgodosåge förrättningsmännens
intressen och att ett genomförande av detsamma kunde befaras
leda till att förrättningsmännen i fortsättningen icke funne det med sin fördel
förenligt att hålla egen bil såsom tjänstefordon. Dessa farhågor synas
utskottet i huvudsak ogrundade.

Vid tillskapande av ett enhetligt ersättningssystem på förevarande område
böra, såsom i propositionen förutsättes, bilinspektionens besiktningsmän
och postverkets lantbrevbärare undantagas från tillämpningen av de
nya ersättningsgrunderna. De förrättningsfärder, som företagas av dessa
befattningsliavargrupper, ha nämligen icke karaktären av tjänsteresor i egentlig
bemärkelse. I övrigt böra bestämmelserna såvitt möjligt så utformas, att
inom vissa förvaltningsområden rådande särförhållandcn kunna beaktas.

14

Statsutskottds utlåtande nr 36.

Enligt utskottets mening bör därvid för de fall, då reseersättningarna skola
erläggas av enskilda uppdragsgivare, eftersträvas att om möjligt låla ersättning
för resekostnader från rekvirent utgå efter fixt belopp utan att fördenskull
avsteg göres från de enhetliga bestämmelserna om den ersättning, som
skall tillkomma förrättningsmannen. Detta synes utskottet knappast behöva
medföra alltför betungande redovisnings- och kontrollförfarande. Utskottet
kan alltså icke dela den i motionerna 1:293 och 11:388 hävdade uppfattningen,
att förekomsten av enskilda uppdragsgivare bör föranleda undantag
från gemensamma föreskrifter i förevarandc hänseende för provinsialläkare,
sjuksköterskor, barnmorskor och praktiserande tjänsteveterinärer.

Utskottet ansluter sig till vad departementschefen anfört angående möjlighet
för Kungl. Maj :t att till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter
delegera prövningen av frågor om undantag vid tjänsteresa med förrättningsman
tillhörig bil från den i 4 § första stycket allmänna resereglementet
stadgade skyldigheten att företaga kostnadsjämförelser. De härvid
förordade riktlinjerna för medgivande av dispens från sådana jämförelser
anser sig utskottet kunna tillstyrka.

I förenämnda motioner I: 293 och II: 388 ha betänkligheter framförts mot
den föreslagna skyldigheten för förrättningsman att avgiva förbindelse att
under tiden för här avsett medgivande använda egen bil för resor i tjänsten.
Med anledning härav vill utskottet framhålla, att sådan förbindelse givetvis
icke bör omfatta fall, då förrättningsmannen är förhindrad att använda den
egna bilen på grund av omständigheter, över vilka han icke råder, exempelvis
att bilen ej är körklar vid undergående av nödvändiga reparationer eller
att naturhinder föreligger. Vidare uttalas i motionen 11:387 den uppfattningen,
att det ur olika synpunkter måste te sig obilligt att förrättningsman,
på sätt i propositionen förutsättes, skall vara skyldig att för anbefalld resa
använda tjänstebil, om sådan ställes till förfogande. Man torde emellertid
enligt utskottets mening icke rimligen kunna undvara de garantier, förbindelser
i förevarande hänseenden utgöra mot att förrättningsmannen i eget
ekonomiskt intresse begränsar användningen av sin bil i tjänsten och mot
att resekostnaderna bli oskäligt höga till följd av att förrättningsmän, som
ha att färdas samma väg eller till samma plats, använda flera fordon än
nödvändigt.

Mot vad departementschefen anfört beträffande biltyp vid lämnande av
medgivande att begagna egen bil i tjänsten samt vid beräknande av ersättning
i de fall, då kostnadsjämförelse alltjämt skall ske, har utskottet icke
något att erinra.

Utskottet tillstyrker departementschefens förslag i fråga om erforderliga
ändringar i allmänna resereglementet, att träda i kraft den 1 april 1951. °

Den i propositionen lämnade redogörelsen för den blivande utformningen
av ersättningsbestämmelserna i berörda avseende föranleder icke någon erinran
från utskottets sida. Såvitt utskottet kunnat finna torde tillämpningen
av de avsedda föreskrifterna medföra, att ersättningen för begagnande av
egen bil i tjänsten i allmänhet kommer att överensstämma med vederböran -

Statsutskottets utlåtande nr 36.

15

des självkostnader så nära detta är möjligt inom ramen för ett enhetligt
ersättningssystem. Vad särskilt angår den angivna gränsen, 1 500 mil, för
statens bestridande av samtliga fasta kostnader för bilinnehavet hyser utskottet
den uppfattningen att, även om ur förrättningsmannens synpunkt
skäl kunna tala för att gränsen sänkes, detta icke skulle stå i överensstämmelse
med ekonomiska synpunkter på ett tillfredsställande totalutnyttjande
av bilen i såväl statlig som enskild tjänst, därvid hänsyn tagits till bilens
livslängd och foa- bilen erforderlig kapitalinvestering. De kalkyler, som ligga
till grund för propositionen, synas också bekräfta, att den i propositionen
gjorda gränsdragningen är den ur olika synpunkter mest lämpliga.

I övrigt föranleder det i propositionen framlagda förslaget icke något särskilt
uttalande från utskottets sida.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må godkänna Kungl. Maj:ts förslag till
kungörelse om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 § allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210);

b) att motionerna 1:293 och 11:388 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

c) att motionen II: 387 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 2 mars 1951.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Iwar Anderson, Ohlon,
Leander, Heiding, Gillström, fröken Andersson, herrar Eric Ericson, Hesselbom,
Erik Gustaf Andersson, Andrée, Einar Persson, Ivar Persson, Axel
Andersson och Svärd; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Roman i Kieryd, Mårtensson i
Uddevalla, Wallentheim, Svensson i Ljungskile, Lindholm, Rubbestad, Eriksson
i Sandby, Staxäng, Pettersson i Dahl, Kollberg, Petterson i Degerfors,
Kyling, Svensson i Alingsås och Larsson i Stockholm.

16

Statsutskottets utlåtande nr 36.

Reservation

av herr Heiding, fröken Andersson, herrar Ivar Persson, Svärd, Boman i
Kieryd, Rubbestad, Staxäng, Kollberg och Kyling, vilka ansett, att utskottet
hort tillstyrka motionerna I: 293 och II: 388 och att därför

dels utskottets yttrande fr. o. in. det stycke på s. 13, som börjar med orden
»I likhet», t. o. ni. det stycke på s. 14 som slutar med orden »praktiserande
tjänsteveterinärer», bort ha följande lydelse:

»Såsom i propositionen framhålles präglas de nuvarande bestämmelserna
om ersättning för tjänsteresa med förrättningsman tillhörig bil av stor oenhetlighet.
Det framstår därför i och för sig som önskvärt, att ett mera enhetligt
ersättningssystem tillskapas på förevarande område. Denna enhetlighet
bör emellertid icke drivas så långt, att förrättningsmännens berättigade
intressen trädas för när. Även om det föreslagna systemet kan anses väl
avpassat för de fall, då staten har att gälda reseersättningen, är utskottet
icke övertygat om att systemet i fråga lämpar sig för tjänstemannagrupper,
som till övervägande del erhålla ersättning från enskilda rekvirenter. De olägenheter
som här framträda äro, såsom i motionerna I: 293 och II: 388 påpekas,
väsentligen av två slag. För det första blir ett redovisnings- och kontrollsystem,
som tillfredsställer kravet på tillförlitlighet, oskäligt betungande
för de tjänstemän, om vilka här är fråga. Vidare medför systemet att vederbörande
rekvirent nödgas erlägga olika resekostnader för samma vägsträcka
allt efter den tid av året, vid vilken förrättningen äger rum, något som otvivelaktigt
är ägnat att skapa irritation hos allmänheten. Dessa olägenheter ha
också påtalats inför utskottet av representanter för av förslaget berörda
befattningshavargrupper.

På grund av det anförda kan utskottet icke tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag,
i vad detsamma avser befattningshavargrupperna provinsialläkare,
sjuksköterskor, barnmorskor och praktiserande tjänsteveterinärer, utan tillstyrker
i stället det i motionerna I: 293 och II: 388 framförda yrkandet om
att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa, att dessa grupper
undantagas från de blivande ersättningsgrunderna och att för dem i
stället utfärdas föreskrifter om fast ersättning per färdkilometer. Vad åter
angår övriga förrättningsmannakategorier kan utskottet i allt väsentligt
biträda det föreliggande förslaget, vilket i denna del synes innebära en rimlig
avvägning mellan statens och förrättningsmännens intressen. Såsom i
propositionen förutsättes böra härvid bilinspektionens besiktningsmän och
postverkets lantbrevbärare undantagas från tillämpningen av de nya ersättningsgrunderna,
eftersom de förrättningsfärder, som företagas av dessa
grupper, icke ha karaktären av tjänsteresor i egentlig mening.»

dels det stycke av utskottets yttrande på s. 14, som börjar med orden »I
förenämnda» och slutar med orden »än nödvändigt», bort ha följande lydelse: -

Statsutskottets utlåtande nr 36.

17

»Enligt propositionen skulle förrättningsman vara skyldig att avgiva förbindelse
att under tiden för här avsett medgivande använda egen bil för
resor i tjänsten. En dylik föreskrift bör givetvis icke tillämpas alltför rigoröst.
För egen del utgår utskottet från att förbindelse i nämnda hänseende
icke bör omfatta sådana fall, då förrättningsmannen är förhindrad att använda
den egna bilen på grund av omständigheter, varöver han icke kan
råda, exempelvis att bilen ej är kör klar vid undergående av nödvändiga reparationer
eller att naturhinder föreligger. I motionen II: 387 uttalas vidare
den uppfattningen, att det ur olika synpunkter måste te sig obilligt att förrättningsman,
på sätt i propositionen förutsättes, skall vara skyldig att för
anbefalld resa använda tjänstebil, om sådan ställes till förfogande. Vid tilllämpning
av det i propositionen föreslagna ersättningssystemet torde man
emellertid svårligen kunna undvara de garantier, förbindelserna utgöra mot
att förrättningsmannen i eget ekonomiskt intresse begränsar användningen
av sin bil i tjänsten och mot att resekostnaderna bli oskäligt höga till följd
av att förrättningsmän, som ha att färdas samma väg eller till samma plats,
använda flera fordon än nödvändigt.»

dels de två sista styckena i utskottets yttrande bort ersättas med text av
följande lydelse:

»Den i propositionen lämnade redogörelsen för den blivande utformningen
av ersättningsbestämmelserna i berörda avseende föranleder icke någon
principiell erinran från utskottets sida, såvitt angår de befattningshavargrupper,
för vilka bestämmelserna enligt vad utskottet ovan anfört böra bli gällande.
För dessa grupper synes tillämpningen av de avsedda föreskrifterna
medföra att ersättningen för begagnande av egen bil i tjänsten i allmänhet
kommer att överensstämma med vederbörandes självkostnader så långt detta
är möjligt inom ramen för ett enhetligt ersättningssystem. Vad angår den
angivna gränsen, 1 500 mil, för statens bestridande av samtliga fasta kostnader
för bilinnehavare kunna givetvis ur förrättningsmannens synpunkt
skäl anföras som stöd för en sänkning av densamma. Det vill dock förefalla
utskottet, att en dylik sänkning icke skulle stå i god överensstämmelse med
ekonomiska synpunkter på ett tillfredsställande totalutnyttjande av bilen i
såväl statlig som enskild tjänst, därvid hänsyn tagits till bilens livslängd
och för densamma erforderlig kapitalinvestering.»

dels ock utskottets hemställan under b) bort ha följande lydelse:

»b) att riksdagen må med bifall till motionerna I: 293
och II: 388 i skrivelse till Kung]. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t vid utfärdande av bestämmelser för resekostnadsersättning
vid användande av annan automobil än taxiautoinobil
ville undantaga provinsialläkare, sjuksköterskor,
barnmorskor och praktiserande tjänsteveterinärer samt i
stället under beaktande av vad i motionerna anförts för dessa
befattningshavare utfärda bestämmelser, i vilka stadgas
fast ersättning per färdkilometer.»

2 Diliang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 3G.