Nr 31—35.

Statsutskottets utlåtande nr 31.

1

Nr 31.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m.

(l:a avd.)

I propositionen nr 8 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 22 december 1950, föreslagit
riksdagen medgiva, att svenska staten må intill utgången av budgetåret
1953/54 till belopp av högst 300 miljoner kronor, varav för lagerhållning
av svenska exportvaror utomlands högst 30 miljoner kronor, åtaga sig
betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit, därvid i de angivna
högsta beloppen skola inräknas summorna av de till och med den 30 juni
1951 beviljade garantierna.

Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit har i Sverige meddelats
alltsedan budgetåret 1933/34. Garantien har grundats på tid efter annan av
riksdagen givna bemyndiganden med växlande innehåll samt av Kungl.
Maj :t i enlighet därmed utfärdade författningar. Prövning och avgörande av
frågor om statsgaranti för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden,
för vilken instruktion utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).

1948 års riksdag medgav efter förslag av Kungl. Maj :t (prop. nr 21; r. skr.
nr 77), att svenska staten finge under tiden 1 juli 1948—30 juni 1951 bevilja
dylik statsgaranti till ett belopp av högst 300 miljoner kronor enligt då
gällande bestämmelser. Kungl. Maj :t föreslog därefter i propositionen nr
211 till 1950 års riksdag vissa ändringar i fråga om garantigivningen, innefattande
främst att statsgarantien för exportkredit skulle utbyggas att avse
även förlustrisk i samband med upprättandet av konsignationslager utomlands.
Garantien beträffande sådan förlust skulle begränsas till högst 30
miljoner kronor inom ramen för det tidigare beslutade maximibeloppet av
300 miljoner kronor. Avsikten med denna utbyggnad var att stimulera den
svenska industrien till ökad export på hårdvalutaländer. I huvudsakligen
samma syfte förordades samtidigt en utvidgning av redan gällande garantiformer
i två hänseenden: den maximala garantisatsen skulle generellt för
alla varuslag, som kunde komma i fråga för exportkreditgarantierna, bestämmas
till 85 procent, och även varor av utländskt ursprung skulle i särskilda
fall kunna bli föremål för exportkreditgaranti.

Sedan riksdagen (skr. nr 286) godkänt de nya förslagen, sammanställdes
de tidigare och nya bestämmelserna i en kungörelse i ämnet, som utfärdades
den 9 juni 1950 (nr 321).

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 31- 35.

2

Statsutskottets utlåtande nr 31.

Exportkreditnämnden har — under erinran att giltighetstiden för bestämmelserna
angående statsgaranti för exportkredit in. m. utlöper med utgången
av innevarande budgetår — hemställt, att bemyndigande att på oförändrade
grunder meddela garanti för exportkredit m. m. måtte utverkas för en
tid av tre år, räknat fr. o. in. den 1 juli 1951.

Enligt nämndens mening råder det ingen tvekan om att den statliga garantigivningen
i fråga om exportkredit bör fortsätta. Nämnden framhåller,
att det vid de många tillfällen sedan 1933, då frågan om exportkreditgarantiernas
fortbestånd prövats av myndigheterna, aldrig ifrågasatts att icke garantierna
borde bibehållas.

Nämnden framhåller vidare, att den i nuvarande läge icke har någon anledning
påkalla några ändringar i gällande bestämmelser angående
garantigivningens utformning och påpekar att
detta gäller även den från och med den 1 juli 1950 på försök införda garantigivningen
mot förlust på lagerhållning av svenska varor i utlandet.
Nämnden finner övervägande skäl tala för att möjlighet till sådan garantigivning
tills vidare hålles öppen. I detta sammanhang erinras om att författningens
bestämmelser utgöra den ram, inom vilken nämnden är bemyndigad
meddela garantier, men att det ankommer på nämnden att avgöra,
i vilken utsträckning exportörerna skola beredas tillfälle utnyttja
dessa möjligheter till garantigivning. Det synes därför nämnden ändamålsenligt,
att omfattningen och utformningen av garantier mot förlust på lagerhållning
göras beroende av vunna erfarenheter och att någon ändring av
själva ramen tills vidare ej företages.

Beträffande maximeringen av exportkreditgarantierna
anför nämnden, att det icke är möjligt att ens approximativt angiva, i vilken
utsträckning det statliga exportkreditgarantisystemet kan förmodas bli utnyttjat.
Sedan omkring ett år tillbaka har emellertid det av staten övertagna
garantiansvaret rört sig om cirka 100 miljoner kronor. Någon ändring av
gällande maximering av garantigivningen till 300 miljoner kronor, inom
vilket belopp garantier mot förlust på lagerhållning må kunna uppgå till
högst 30 miljoner kronor, är enligt nämndens mening icke för närvarande
påkallad.

Departementschefen har anfört följande.

»Systemet med statliga exportkreditgarantier tillkom år 1933 i syfte att
genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen inom landet. De svenska
exportnäringarna arbetade vid denna tid under skärpt konkurrens icke
minst från länder, där man bistod sina exportörer medelst dylika garantier.
I det förändrade läge för utrikeshandeln, som förelåg under krigsåren, kom
garantigivningen jämväl att användas i olika handelspolitiska sammanhang.
Åren närmast efter kriget ägde garantigivning rum endast i obetydlig omfattning,
beroende bl. a. på de direkta statliga krediter som då lämnades.
Efterhand fingo emellertid garantierna återigen stor betydelse och då icke
blott ur handelspolitiska utan även ur valutapolitiska synpunkter. För att
vinna en anpassning till den utveckling av handeln och de förändringar i

Statsutskottets utlåtande nr 31.

3

marknadsläget, som inträtt under de senaste åren, utvidgades slutligen vid
1950 års riksdag gränserna för exportkreditgivningen. Framför allt märkes
härvidlag, att riksdagen — såsom ett led i åtgärderna att öka vår industris konkurrenskraft
vid dollarexport och för att i allmänhet stimulera industrien
att i ökad utsträckning inrikta sig på de mera svårarbetade hårdvalutamarknaderna
— medgav att exportkreditgarantier skulle få avse även förlustrisk
å konsignationslager i hårdvalutaländerna. Också i vissa andra avseenden
utvidgades vid årets riksdag gällande garantiformer.

Liksom exportkreditnämnden hyser jag ingen tvekan om att de statliga
garantierna mot förlust på grund av exportkredit i fortsättningen böra bibehållas.
Att kunna bevilja sådana garantier synes angeläget ej minst vid
rådande osäkerhet rörande utvecklingen inom den internationella handeln.
Vad beträffar den nyligen införda garantigivningen mot förlust på grund
av lagerhållning äro erfarenheterna ännu alltför ringa för att tillåta någon
bestämd uppfattning. Garantiformen har under det gångna halvåret tilllämpats
i påfallande liten utsträckning. Möjlighet till sådan garantigivning
torde emellertid tills vidare böra stå öppen. Det är min avsikt att i fortsättningen
följa särskilt denna form av garantigivning och därvid överväga i
vad mån — inom de av riksdagen godkända gränserna — jämkningar kunna
vara motiverade i fråga om reglerna för dylika garantier.

Exportkreditnämndens förslag att — liksom hittills — begränsa garantigivningen
till högst 300 miljoner kronor, varav för lagerhållning av svenska
exportvaror utomlands högst 30 miljoner kronor, finner jag riktigt.

Jag förordar således, att nu gällande bemyndigande att meddela statsgaranti
för exportkredit förlänges. Ett fortsatt bemyndigande torde böra fastställas
att gälla intill utgången av budgetåret 1953/54.»

Utskottet. Även utskottet anser att statliga garantier mot förlust på grund
av exportkredit böra bibehållas. Såsom departementschefen framhållit talar
härför ej minst den osäkerhet, som för närvarande kännetecknar den
internationella handeln.

Utskottet får erinra om att utskottet vid prövningen under 1950 års riksdag
av frågan om garantigivning mot förlust på grund av lagerhållning av
svenska exportvaror utomlands utgick från att dylik garantigivning tills vidare
skulle tillämpas endast försöksvis. Med hänsyn härtill och då tillräckliga
erfarenheter av dylik garantigivning ännu icke vunnits, har det synts
utskottet tveksamt om riksdagen bör lämna fortsatt medgivande härtill för
längre tid än ett budgetår. Då utskottet likväl tillstyrker, att medgivande till
garantigivning lämnas för tiden intill utgången av budgetåret 1953/54 mot
förluster på grund av såväl exportkredit som lagerhållning, förutsätter utskottet
att Kungl. Maj:t med särskild uppmärksamhet följer utvecklingen
beträffande garantigivning mot sistnämnda slag av förluster och därvid —
inom de av riksdagen godkända gränserna — vidtager de jämkningar i fråga
om reglerna för dylika garantier, som kunna visa sig erforderliga.

Statsutskottets utlåtande nr 31.

Utskottet har intet att erinra mot att garantigivningen liksom hittills begränsas
till högst 300 miljoner kronor, varav för lagerhållning av svenska
exportvaror utomlands högst 30 miljoner kronor.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må medgiva, att svenska staten må intill
utgången av budgetåret 1953/54 till belopp av högst 300
miljoner kronor, varav för lagerhållning av svenska exportvaror
utomlands högst 30 miljoner kronor, åtaga sig betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit, därvid
i de angivna högsta beloppen skola inräknas summorna av
de till och med den 30 juni 1951 beviljade garantierna.

Stockholm den 27 februari 1951.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Gränebo,
Iwar Anderson, Berling, Leander, Heiding, Gillström, Eric Ericson,
Näsström, Erik Gustaf Andersson, Lundqvist, Axel Andersson, Lundgren
och Söderquist; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Bergström, Svensson i Grönvik, Boman i Kieryd, Mårtensson
i Uddevalla, Lindholm, Rubbestad, Eriksson i Sandby, Bergstrand, Kyling,
Thapper, Persson i Vinberg och Widén.