Statsutskottets utlåtande nr 174.
1
Nr 174.
Utlåtande i anledning av riksdagens år 1950 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m.
(4:e avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1950 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande
ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar
och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,
underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar
som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.
l:o) Vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser.
Visst av fortifikationsförvaltningen fattat omföringsbeslut. Under försvarsdepartementet,
§§ 2 och 3, ha revisorerna framställt vissa erinringar mot
fortifikationsförvaltningens handhavande av entreprenadärenden ävensom
visst av förvaltningen fattat omföringsbeslut (Del I, s. 12—28).
Vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser.
Efter en redogörelse för gällande föreskrifter rörande förfaringssättet vid
statsmyndigheternas träffande av entreprenaduppgörelscr (s. 12—15) ha
revisorerna framlagt sina iakttagelser rörande vissa av fortifikationsförvaltningen
fattade beslut rörande utlämnande av arbeten på entreprenad
(s. 15—21).
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»Den granskning revisorerna verkställt av vissa i det föregående berörda,
av fortifikationsförvaltningen träffade s. k. öppna entreprenaduppgörelser
har icke givit revisorerna anledning till särskilt uttalande i vad gäller det
materiella innehållet i de av ämbetsverket fattade besluten. Därvid är likväl
att märka, att det underlag för granskningen som ställts till revisorernas
förfogande varit i olika avseenden mycket bristfälligt. Sålunda ha i
drygt 17 procent av samtliga hithörande fall revisorerna icke fått del av
andra anbudshandlingar än vederbörande beställningsskrivelser, understundom
kompletterade med av respektive entreprenörer avgivna anbud. Att
vissa infordrade handlingar saknats kan möjligen förklaras med att i fråga
om dessa ärenden uppgörelser träffats under hand, varför eljest tillämpat
förfarande med infordrande av anbud från flera firmor, upprättande av
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 174.
2
Statsutskottets utlåtande nr 174.
anbudsförteckning, förande av upphandlingsprotokoll m. in. här icke kommit
till användning. Därest så varit förhållandet, borde emellertid detta på
något sätt ha framgått av vederbörande handlingar. Erinras må att enligt
upphandlingsförordningen underhandsuppgörelse får träffas endast under
vissa bestämda förutsättningar samt att, därest så sker, anteckning alltid
skall göras om anledningen härtill, för den händelse entreprenadkostnaden
överstiger visst belopp, som för central förvaltningsmyndighet uppgår till
2 000 kronor. I ungefär 16 procent av samtliga hithörande fall ha vidare
några anbudshandlingar över huvud taget icke tillställts revisorerna. Med
hänsyn till nu berörda omständigheter ha revisorerna i skrivelse till fortifikationsförvaltningen
den 3 juni 1950 hemställt, att sålunda felande handlingar
måtte med det snaraste översändas av ämbetsverket eller ock förklaring
lämnas om anledningen till att desamma ej finnas tillgängliga.
Oaktat revisorerna under hand upprepat sin framställning, har skrivelsen
lämnats obesvarad av ämbetsverket. Beträffande en tredjedel av här avsedda
entreprenaduppgörelser ha revisorerna alltså saknat möjlighet att bedöma,
huruvida av fortifikationsförvaltningen fattade beslut varit de för
kronan förmånligaste eller om i övrigt upphandlingsförordningens föreskrifter
blivit följda vid dessa ärendens handläggning.
Vad sålunda förevarit finna revisorerna synnerligen otillfredsställande.
Såsom särskilt anmärkningsvärt måste revisorerna beteckna det förhållandet,
att fortifikationsförvaltningen beträffande en stor grupp av ärenden
icke förmått tillhandahålla revisorerna några som helst anbudshandlingar.
Det gäller i dessa fall dock entreprenaduppgörelser för en sammanlagd
kostnad av närmare l,i miljon kronor, i vilket belopp ingå tre delposter
på vardera ungefär 75 000 kronor, en delpost på drygt 100 000 kronor
och en delpost på drygt 250 000 kronor. Då det väl får förutsättas, att
skriftligt förfarande åtminstone i viss utsträckning tillämpats vid träffandet
av ifrågavarande uppgörelser, torde av ämbetsverkets uraktlåtenhet
härutinnan få dragas den slutsatsen, att vederbörande handlingar på ett
eller annat sätt förkommit. Att så över huvud taget kunnat ske tyder enligt
revisorernas mening på vissa brister i organisationen, vilka äro ägnade att
ingiva starka betänkligheter.
De iakttagelser revisorerna gjort vid granskningen av förenämnda hemligstämplade
entreprenaduppgörelser bestyrka ytterligare intrycket, att vid
ärendenas handläggning inom fortifikationsförvaltningen tillbörlig hänsyn
icke synes tagas till de mest elementära ordningsregler. Av den lämnade
redogörelsen framgår sålunda, att vederbörande upphandlingsprotokoll understundom
icke varit dagtecknade. I visst fall ger protokollet icke ens
upplysning om de närvarandes namn. Icke heller ha kontrakt alltid upprättats
i föreskriven ordning. Än allvarligare är att antedatering av anbudsförteckningar
i icke ringa utsträckning synes ha förekommit. Det
torde visserligen förhålla sig så, att behov icke sällan föreligger att från
respektive anbudsgivare inhämta kompletterande upplysningar i skilda avseenden.
I den mån därvid för frågans bedömande betydelsefulla omstän
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
3
digheter framkomma, bör emellertid detta redovisas i upphandlingsprotokollet.
Anbudsförteckningen åter skall i koncentrerad och exakt form återspegla
innehållet i de olika anbuden, sådana dessa föreligga vid tiden för
öppnandet. Om denna i upphandlingsförordningen fastslagna princip åsidosättes
genom att anbudsförteckningen i efterhand kompletteras med diverse
vid nämnda tidpunkt obefintliga uppgifter, med påföljd att densamma
måste antedateras, blir ju hela förfarandet mer eller mindre illusoriskt.
I fråga om de av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelserna
av hemlig natur önska revisorerna härutöver anföra följande.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att beträffande anläggning litt.
B 119 anbud infordrats från allenast en firma, vilken erbjudit sig utföra
ifrågavarande arbete å löpande räkning efter självkostnad jämte vissa procentuella
tillägg av skilda slag. Fortifikationsförvaltningens beslut att antaga
firman såsom entreprenör har motiverats med att densamma tidigare
utfört bergrumsarbeten åt ämbetsverket under enahanda betingelser och
betalningsvillkor. Denna motivering kunna revisorerna icke finna bärande.
Därav bibringas man nämligen den uppfattningen, att förenämnda firma
ensam skulle vara i stånd att utföra anläggningar av här avsedd karaktär,
vilket ju ingalunda är fallet. Den omständigheten att det här vore fråga
om arbete å löpande räkning synes icke heller i och för sig ha behövt utgöra
hinder för att jämlikt upphandlingsförordningens bestämmelser anbud
infordrats från flera firmor i och för tillvaratagande av möjligheten
att genom konkurrens mellan olika entreprenörer få fram lägsta möjliga
tilläggsprocenter.
Jämväl det sätt, varpå ärendet rörande anläggning litt. B 211 handlagts,
lämnar enligt revisorernas uppfattning rum för vägande erinringar. I detta
fall har anbudsinfordran över huvud taget icke skett, utan fortifikationsförvaltningens
beslut har grundats på vissa med vederbörande entreprenör
förda förhandlingar. I strid mot upphandlingsförordningens bestämmelser
har någon förklaring icke lämnats om anledningen till att sådan
underhandsuppgörelse träffats. Det synes även egendomligt, att beslut i
ärendet fattats utan att representanter för byggnadsbyrån och administrativa
byrån varit närvarande.
Det förfaringssätt som tillämpats vid anbudsprövningen rörande anläggning
litt. B 146 torde vidare få betecknas som mindre tillfredsställande.
Att det av vederbörande entreprenör avgivna anbudet antagits beror sålunda
uppenbarligen på att detsamma omräknats till en lägre slutsumma, sedan
firman nio dagar efter den officiella anbudstidens utgång inkommit
med ett »förtydligande», som emellertid i realiteten innebär ett nytt anbud.
Därest fortifikationsförvaltningen ansett att oklarhet rörande de offererade
priserna i något avseende förelegat, synes enligt de för upphandlingsförordningen
grundläggande principerna omtävlan på lika villkor mellan
de båda lägsta anbudsgivarna ha bort ske. Under alla förhållanden
hade i upphandlingsprotokollet klart bort angivas, att viss jämkning av de
ursprungligen offererade priserna företagits.
4
Statsutskottets utlåtande nr 174.
Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att fortifikationsförvaltningen
vid sin prövning av de rörande anläggningar litt. B 136 och B 215
avgivna anbuden tagit hänsyn enbart till den i vederbörande arbete ingående
första etappen, omfattande viss utsprängning, vilket medfört att
det lägsta anbudet för samtliga tre etapper, omfattande såväl utsprängning
som inbyggnad av här ifrågavarande bergrum, icke antagits. Möjligen kan
detta ha berott på att vid tidpunkten för fortifikationsförvaltningens beslut
byggnadstillstånd ännu icke erhållits för de båda sista etapperna. Att
i ett fall som detta arbetet i dess helhet måste utföras, därest bergrummen
skola komma till avsedd användning, är emellertid ofrånkomligt. Vederbörande
entreprenör har också i särskild skrivelse förklarat sig bunden
av sitt anbud i vad avser etapperna II och III, även för den händelse dessa
icke skulle kunna beställas samtidigt som etapp I. Därest firman anförtros
jämväl de med etapperna II och III sammanhängande arbetena — och detta
förefaller mest sannolikt, även om nya anbud skulle infordras, eftersom
den på platsen redan varande entreprenören ju därvid icke behöver
räkna med några mera väsentligt ökade fasta kostnader — blir emellertid
slutresultatet att kronan tillskyndas en förlust, enär ett lägre anbud ursprungligen
avgivits för arbetet i dess helhet. Insikten härom har tydligen varit
vägledande för fortifikationsförvaltningens beslut i fråga om vissa andra
i det föregående berörda bergrumsanläggningar av exakt samma karaktär,
där ämbetsverket sålunda låtit den sammanlagda anbudssumman bliva
avgörande, oaktat vederbörande entreprenörer icke legat lägst i fråga om
respektive första etapper och vid anbudstillfällena byggnadstillstånd erhållits
allenast för häri ingående arbeten. Att fortifikationsförvaltningen
icke förfarit på motsvarande sätt i det nu berörda speciella fallet finna revisorerna
anmärkningsvärt.
Såsom mindre tillfredsställande framstår jämväl fortifikationsförvaltningens
beslut att som entreprenör för anläggning litt. B 154 anlita viss
firma, vars anbudssumma med närmare 40 000 kronor överstiger vad viss
annan firma offererat i sitt anbud. Beslutet har motiverats med att ifrågavarande
firma vore ansluten till den s. k. byggnads- och reparationsberedskapen.
Denna motivering synes dock knappast hållbar, då syftet med byggnads-
och reparationsberedskapen självfallet icke kan vara, att därtill anslutna
firmor skola i fråga om entreprenadarbeten särskilt gynnas framför
andra till ekonomisk nackdel för kronan. Härutinnan torde sålunda
böra erinras om att nämnda organisation jämlikt de i kungörelsen 1944:
384 meddelade bestämmelserna må tagas i anspråk endast i den mån ifrågavarande
arbeten icke kunna lämpligen utföras av andra civila eller militära
arbetsorgan. Under alla omständigheter synes fortifikationsförvaltningen,
innan beslut i ärendet fattades, antingen ha bort närmare undersöka,
huruvida icke de planerade övningarna lika väl kunnat komma till
utförande, därest den firma som avgivit det lägsta anbudet antagits såsom
entreprenör, eller ock ha sökt samordna dessa övningar med något bergrumsarbete
som jämlikt de i upphandlingsförordningen fastslagna grund
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
5
satserna anförtrotts till byggnads- och reparationsberedskapen ansluten
firma.
Vid granskningen har slutligen rent allmänt iakttagits, att fortifikationsförvaltningen
genomgående synes omräkna de av vederbörande firmor offererade
å-priserna i syfte att erhålla alternativa anbudssummor, gällande
i ena fallet inklusive och i andra fallet exklusive kostnaderna för sprängoch
tändmedel. Någon praktisk betydelse har dock icke denna omräkning,
då entreprenörerna vid sin fakturering utgå från de offererade priserna
—- däremot måste den uppenbarligen genom sin tidskrävande natur vålla
åtskilligt merarbete. En annan olägenhet därav är att ämbetsverket nödgas
antedatera anbudsförteckningarna, vilket som nämnts icke endast innebär
ett formellt åsidosättande av upphandlingsförordningens bestämmelser
utan även medför risker för ett i sakligt hänseende inkorrekt förfarande.
Ett speciellt exempel på de otillfredsställande resultat systemet kan
leda till utgör fortifikationsförvaltningens förberörda beslut i fråga om
anläggning litt. B 184. Här synes ämbetsverket först efter flera månader
ha upptäckt, att vederbörande entreprenör erhållit likvid för utförda arbeten
på grundval av de offererade å-priserna, vilka på sedvanligt sätt inkluderat
kostnaderna för spräng- och tändmedel, oaktat beslutet baserats på
de omräknade priserna och i överensstämmelse härmed angivits innebära,
att ämbetsverket skulle icke endast tillhandahålla utan även bekosta erforderlig
ammunition. Mindre lämpligt torde vidare vara, att dispositionen
av anslagsmedel på ifrågakommande redovisningstitlar sker med utgångspunkt
från de sålunda reducerade anbudssummorna. Detta har nämligen
till följd att totalkostnaden för visst arbete icke kommer till uttryck i
dispositionsbokföringen, vilket i sin tur måste föranleda oavlåtliga korrigeringar
i efterhand.
De här påpekade olägenheterna skulle uppenbarligen kunna undvikas,
därest fortifikationsförvaltningen redan i programhandlingarna angåve, att
ämbetsverket hade för avsikt att tillhandahålla erforderliga spräng- och
tändmedel mot visst pris. En ytterligare förenkling av det med anbudsprövningen
förenade arbetet vore enligt revisorernas mening möjlig, om i
anbudsformulären jämväl de preliminära massorna infördes, så att vederbörande
anbudsgivare finge tillfälle att inkomma med i förväg uträknade
totala anbudssummor. För undvikande av eventuella missförstånd
rörande det ifrågavarande arbetets faktiska omfattning borde vidare transportlängderna
för de olika stenmassorna finnas angivna i respektive anbudshandlingar,
vilket icke är fallet för närvarande. En omläggning av det
inom fortifikationsförvaltningen tillämpade systemet för anbudsinfordran
enligt nu angivna riktlinjer, varigenom garanti vunnes för att vederbörande
firmor grundade sina beräkningar på ensartade principer och utgångsvärden,
skulle, såvitt revisorerna kunna finna, i hög grad underlätta såväl anbudsprövningen
som kontrollen över de i anslutning därtill fattade besluten.
6
Statsutskottets utlåtande nr 174.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna anföra följande.
Av den verkställda granskningen framgår, att fortifikationsförvaltningen
i vad avser vården av de till vissa entreprenadärenden hörande handlingarna
synes i en betänklig utsträckning ha åsidosatt grundläggande ordningsregler.
Revisorerna finna det därför angeläget, att ämbetsverket vidtager
de åtgärder av personell och organisatorisk art som erfordras för undanröjande
av här ifrågavarande missförhållanden. De gjorda iakttagelserna
ge vidare vid handen, att i flera fall vederbörlig hänsyn icke kan anses ha
tagits till upphandlingsförordningens bestämmelser. Det nu sagda gäller
såväl den rent formella handläggningen av respektive ärenden som de fattade
beslutens sakliga innehåll. Med anledning härav vilja revisorerna understryka
nödvändigheten av att i fortsättningen förberörda bestämmelser
till alla delar efterföljas. Av väsentlig betydelse torde därvid vara, att nu
tillämpade system för anbudsinfordran omlägges på sådant sätt, att för
anbudsprövningen avgörande omständigheter omedelbart kunna utläsas ur
de avgivna anbuden, vilket icke minst för fortifikationsförvaltningens egen
del skulle möjliggöra avsevärda besparingar i fråga om tid och arbetskraft.»
Utlåtande har avgivits av fortifikationsförvaltningen (Del II, s. 11—24),
som sammanfattningsvis anfört följande.
Fortifikationsförvaltningen är fullt medveten om det berättigade i många
av de anmärkningar i fråga om formell handläggning av upphandlingsärenden,
som revisorerna framställt. I det föregående har ämbetsverket
framhållit synpunkter på dessa förhållanden och angivit olika anledningar
till de påtalade bristerna. Detta har icke skett i avsikt att förringa desamma
utan endast såsom förklaring. Ämbetsverket vill här framhålla, att i
flera avseenden bestämmelser redan tidigare utfärdats till förhindrande av
fortsatta försummelser i berörda hänseenden. Såsom exempel må nämnas
föreskrifter angående anbudshandlingars registrering, förbättrat system för
arkivering, massförtecknings upptagande i anbudshandlingar m. m.
Med anledning av revisorernas anmärkningar har ändring enligt bilaga 1
vidtagits i ämbetsverkets arbetsordning. Order inom fortifikationsförvaltningen
enligt bilaga 2 har utfärdats. Särskild tjänsteman har vidare avdelats
för att ordna och sammanföra äldre arkivalier rörande upphandlingsärenden.
I den mån revisorerna gjort gällande, att ämbetsverket i sin förvaltning
brustit i sakligt avseende, tillbakavisar ämbetsverket emellertid helt de
gjorde anmärkningarna. Fortifikationsförvaltningen vill med skärpa framhålla
sin åsikt, att den i varje särskilt fall och med hänsyn till de rådande
förhållandena i alla avseenden på bästa möjliga sätt tillvaratagit statens
intressen.
Nämnda bilagor återfinnas å s. 24 och 25, vartill utskottet får hänvisa.
Visst av fortifikationsförvaltningen fattat omföringsbeslut.
Vid den nuvarande fortifikationsförvaltningens tillkomst bestämdes bl. a.,
att kostnaderna för den vid ämbetsverket tjänstgörande personal som anlitades
för vissa arbetsuppgifter av teknisk natur skulle i huvudsak belasta
vederbörande sakanslag. I överensstämmelse härmed plägar fortifikations
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
7
förvaltningen årligen bemyndigas att med de begränsningar, som i varje
särskilt fall kunna vara meddelade, tills vidare taga i anspråk till ämbetsverkets
förfogande ställda byggnadsanslag samt anslag för forskningsverksamhet
och för fortifikatorisk rustningsplanläggning för att bestrida avlöningskostnader
för personal, som sysselsättes med hithörande uppgifter.
Av Kungl. Maj:t fastställas dessutom för varje budgetår särskilda personalförteckningar
för extra ordinarie tjänstemän med avlöning från byggnadsanslag.
Vad ovan sagts angående bestridandet av avlöningskostaderna för
vissa personalkategorier gäller i princip även om motsvarande omkostnader.
För bokföringen av här ifrågavarande kostnader använder fortifikationsförvaltningen
två olika hjälptitlar, en för avlöningar och en för omkostnader,
vilka månatligen avräknas mot vederbörande sakanslag. Därutöver ha
beträffande envar av byggnadsbyrån, befästningsbyrån och kasernbyrän
upplagts särskilda försträckningstitlar för respektive organisationsenheters
byråkostnader. Sistnämnda titlar belastas med bl. a. kostnaderna för arbetsledare
och konsulterande personal som anlitas från fall till fall samt
med vissa allmänna kostnader av natur att sedermera skola proportionsvis
fördelas på ifrågakommande sakanslag. Härutinnan har enligt beslut av
fortifikationsförvaltningen den 17 juni 1948 föreskrivits följande.
För varje byrå upplägges särskild administrationstitel, varå byråns avlöningar
och omkostnader avföras —• i den mån de icke äro av natur att
skola bestridas av ämbetsverkets, å administrativa byrån förvaltade, avlönings-
och omkostnadsanslag. Belastningen å administrationstitlarna utjämnas
vid varje budgetårs slut genom oinföring till byggnadsanslagen eller
till anslagen för forskning eller befästningsplanläggning. Varje byrå är ansvarig
för täckandet av sin administrationstitel.
Revisorerna, som granskat fortifikationsförvaltningens räkenskaper för
sistförflutna budgetår, ha uttalat följande.
»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, skola de å de s. k. administrationstitlarna
bokförda kostnaderna enligt fortifikationsförvaltningens
egna föreskrifter i ämnet budgetårsvis omföras till vederbörande sakanslag.
Det ligger också i sakens natur att sådan omfördelning måste komma till
stånd, för att bokslutet skall lämna en rättvisande bild av den faktiska belastningen
på olika riksstatsanslag. I ämbetsverkets huvudbok för sistförflutna
budgetår redovisas heller icke någon balans å den titel för byggnadsbvråns
byråkostnader, varom i detta fall närmast är fråga. Detta bokföringsrcsultat
har emellertid nåtts endast på grund av att, enligt beslut den
12 augusti 1950, ett belopp å i runt tal 226 000 kronor per den 30 juni debiterats
visst konto, som enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser
upplagts för helt annat ändamål. Att med detta beslut avsetts en allenast
tillfällig utjämning av förenämnda administrationstitel visas även därav,
att beloppet samtidigt per den 11 augusti återförts till titeln.
Vad anledningen kan vara till att fortifikationsförvaltningen i nu berörda
fall icke selt sig i stånd att i vederbörlig ordning omfördela bär ifrågavarande
kostnader undandrager sig revisorernas bedömande. Det av ämbets
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 174.
verket tillämpade förfaringssättet måste emellertid enligt revisorernas mening
med hänsyn till konsekvenserna betecknas såsom i hög grad anmärkningsvärt.
»
Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen och riksräkenskapsverket
(Del II, s. 25—27).
Fortifikationsförvaltningen har anfört, att redovisning för ett flertal utgifter
— däribland ifrågavarande kostnad — som hänförde sig till budgetåret
1949/50 inkommit först efter ingången av innevarande budgetår och
bokförts per den 30 juni 1950. För att administrationstiteln icke skulle
utvisa balans erfordrades omföring av beloppen till vederbörliga sakanslagstitlar,
vilket ansågs bliva synnerligen tidsödande. Försvarets civilförvaltning,
vilken ålåge att senast den 1 september varje år ha avslutat sin bokföring
avseende nästföregående budgetår, önskade emellertid, att omföringsåtgärder
vidtoges med det snaraste med hänsyn till den framskridna
tiden och att omföringarna skulle vidtagas på sådant sätt, att minsta möjliga
antal anslag bleve berörda. I anledning härav beslöt förvaltningen omföring
i allenast den utsträckningen, att administrationstiteln tillfälligtvis
täcktes med anlitande av medel å den under anslaget Viss förrådshållning
av byggnadsmateriel upplagda titeln Fordringar, vilket ansågs lämpligt med
hänsyn till att viss del av kostnaderna enligt vad som kunde bedömas
skulle slutligt belasta detta anslag. Avsikten vore därvid att så snart som
möjligt företaga åtgärder, varigenom kostnaderna avfördes å samtliga vederbörliga
anslag. Under innevarande budgetår hade beslut fattats, varigenom
ifrågavarande kostnader slutligt omfördelats å respektive anslag
Riksräkenskapsverket har yttrat, att genom omföringsbeslutet bokslutet
i viss mån blivit missvisande, även om följden i övrigt endast blivit, att det
omförmälda beloppet, som i vart fall skulle balanserats såsom förskott i
förvaltningens huvudbok, kommit att balanseras å felaktig räkenskapstitel.
Utskottet. Enligt utskottets mening kunna de av fortifikationsförvaltningen
i förevarande sammanhang lämnade förklaringarna icke betecknas såsom
i alla avseenden tillfredsställande. Detta gäller icke minst vad ämbetsverket
anfört rörande anledningen till dess uraktlåtenhet att tillställa
revisorerna vissa infordrade handlingar. Av fortifikationsförvaltningens
remissutlåtande framgår emellertid, att ämbetsverket icke endast är väl
medvetet om att försummelser begåtts utan dessutom vidtagit olika åtgärder
för att bringa rättelse i av revisorerna påtalade förhållanden. Det torde
därför kunna förväntas, att vid kommande entreprenaduppgörelser utfärdade
bestämmelser till alla delar skola efterföljas. Utskottet — som jämväl
förutsätter att de av revisorerna framförda synpunkterna beträffande bokföringen
av vissa byggnadskostnader vederbörligen beaktas — har med
hänsyn härtill velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
-
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
9
2:o) Det. militära byggnadsväsendets organisation. Under försvarsdepartementet,
§ 4, ha revisorerna uttalat önskemål om att frågan om en samordning
av det militära och civila byggnadsväsendet upptages till förnyat övervägande
(Del I, s. 28—41).
Revisorerna ha lämnat en redogörelse för det militära byggnadsväsendets
organisation ävensom för vissa iakttagelser revisorerna gjort i ämnet (s.
28—38).
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»I det av särskilda sakkunniga den 27 december 1945 avgivna betänkandet
angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen
inom försvaret föreslogs inrättandet av ett för försvarsgrenarna
gemensamt ämbetsverk, fortifikationsförvaltningen, till vilket handläggningen
av samtliga hithörande ärenden med vissa undantag skulle koncentreras.
En skiljelinje mellan den civila byggnadsverksamheten å ena sidan
samt försvarets fortifikations- och byggnadsverksamhet å den andra
skulle sålunda även för framtiden upprätthållas. En av de sakkunniga gav
emellertid uttryck åt den uppfattningen, att detaljutformning och utförande
av de för militärt ändamål avsedda byggnaderna borde sammanföras
med byggnadsstyrelsens motsvarande verksamhet för den civila statsförvaltningen.
Jämväl 1946 års militära förvaltningsutredning, som på
Kungl. Maj :ts uppdrag gjorde det av 1945 års sakkunniga framlagda förslaget
till föremål för viss överarbetning, underströk rent principiellt de
fördelar i olika hänseenden som enligt dess mening vore förbundna med
en samordning av bär ifrågavarande arbetsuppgifter. Förvaltningsutredningen
stannade dock vid att förorda majoritetsförslaget och angav i huvudsak
två skäl för denna sin ståndpunkt. Det syntes utredningen sålunda
icke osannolikt att en centralisering av underhållsverksamheten till en enda
myndighet skulle, med hänsyn till det stora antal byggnadsobjekt som berördes
därav, komma att medföra ökad omgång vid ärendenas behandling.
Ett överförande till byggnadsstyrelsen av ytterligare nybyggnadsuppgifter
kunde vidare befaras leda till en sådan ökning av arbetsbelastningen, att
allvarliga risker för verksamhetens behöriga skötande skulle uppstå.
Då frågan sedermera förelädes riksdagen genom propositionen 1947: 142,
förklarade sig föredragande departementschefen kunna i allt väsentligt ansluta
sig till de av 1946 års förvaltningsutredning anförda synpunkterna.
Departementschefen framhöll samtidigt, att ett genomförande av utredningens
förslag icke behövde utesluta, att en ytterligare koncentrering av
byggnadsverksamheten framdeles kunde övervägas. Departementschefens
uttalande länmnades av riksdagen utan erinran.
Av den lämnade redogörelsen framgår vidare, att inom fortifikationsförvaltningens
ämbetsområde nyligen slutförts viss försöksverksamhet, avseende
den regionala och lokala fortifikations- och byggnadsförvaltningen. Enligt
inhämtade upplysningar har ämbetsverket för avsikt att på grundval av
därvid vunna resultat inkomma till Kungl. Maj :t med förslag till ny
10
Statsutskottets utlåtande nr 174.
organisation, innebärande en vidsträckt decentralisering till vederbörande
regionala och lokala myndigheter av beslutanderätten i frågor
rörande såväl underhålls- som nybyggnadsverksamheten. I detta sammanhang
må jämväl erinras om att av särskilda sakkunniga utarbetade förslag
till omorganisation av byggnadsstyrelsen och länsarkitektsorganisationen
torde vara att förvänta inom kort. Uppenbart är att statsmakternas ställningstagande
till resultaten av nu berörda utredningar måste tillmätas den
största vikt, då därigenom de grundläggande principerna för det statliga
byggnadsväsendets organisation komma att fastslås för avsevärd tid framåt.
Det sagda gäller framför allt frågan om det sätt varpå hithörande verksamhet
inom försvaret lämpligen bör ordnas.
Revisorerna ha i annat sammanhang funnit sig föranlåtna att närmare
granska vissa av fortifikationsförvaltningen träffade entreprenaduppgörelser,
speciellt i vad avser bergrumsanläggningar. En redogörelse för denna
granskning lämnas under § 2 av förevarande berättelse, varav bl. a. framgår
att i åtskilliga fall erinringar kunna riktas mot såväl den rent formella
handläggningen av vederbörande ärenden som det sakliga innehållet i de
fattade besluten. I anslutning härtill ha revisorerna iakttagit en del andra
mindre tillfredsställande förhållanden. Över huvud taget ha revisorerna erhållit
intrycket, att fortifikationsförvaltningen i fråga om organisatorisk
stadga och effektivitet företer vissa brister. De förhoppningar som av statsmakterna
knötos till beslutet om inrättandet av det nya ämbetsverket, nämligen
att därigenom skulle åstadkommas en rationalisering och standardisering
av verksamheten samt såsom en följd härav ett nedbringande av administrationskostnaderna,
synas sålunda icke ha infriats. Revisorerna finna
detta beklagligt icke minst med hänsyn till att fortifikationsförvaltningen 1
samband med den nyligen beslutade förstärkningen av rikets försvar kommer
att tillföras ytterligare arbetsuppgifter av stor ekonomisk räckvidd.
Enligt revisorernas mening är det icke i och för sig givet, att det förslag
som inom kort torde vara att vänta rörande viss decentralisering inom fortifikationsförvaltningens
ämbetsområde skulle leda till en ur olika synpunkter
önskvärd rationalisering av förhållandena på förevarande område. Ett
genomförande av nämnda förslag synes snarare vara ägnat att ingiva vissa
principiella betänkligheter. Visserligen skulle därigenom vederbörande regionala
och lokala myndigheter komma att förstärkas med civil teknisk expertis.
En decentralisering av här avsett slag skulle emellertid å andra sidan
otvivelaktigt leda till ett vidgat militärt inflytande över handläggningen av
olika byggnadsfrågor; i stor utsträckning skulle sålunda beslutanderätten i
sista hand komma att anförtros vederbörande militärbefälhavare. Lämpligheten
härav synes enligt revisorernas mening kunna ifrågasättas. I detta
sammanhang får nämligen icke bortses från att den uteslutande militärt
skolade personalen — fortifikationskåren icke undantagen — knappast kan
anses besitta den teoretiska utbildning och praktiska erfarenhet på byggnadsväsendets
område som framstår såsom ofrånkomlig för att säkerställa
en efter rationella och ekonomiskt ändamålsenliga linjer bedriven verksam
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
11
het. Tidigare erfarenheter peka närmast på att den militära personalen icke
är helt vuxen hithörande arbetsuppgifter. Revisorerna vilja härvidlag hänvisa
till den utredning rörande det statliga byggnadsunderhållet som på sin
tid verkställdes av dåvarande intendenten Bildmark och vilken i korthet berörts
i förenämnda proposition. Det må även erinras om hurusom i slutet
av år 1940 de då under militär ledning pågående befästningsarbetena i övre
Norrland på grund av vissa missförhållanden måste övertagas av ett nyinrättat
civilt byggnadsorgan. Ett återförande till vederbörande militära instanser
av bestyret med här ifrågavarande underhålls- och nybyggnadsuppgifter
måste enligt revisorernas uppfattning betecknas som ett steg tillbaka
i utvecklingen och synes icke stå i god överensstämmelse med den av statsmakterna
år 1947 intaga ståndpunkten, att en ytterligare koncentrering av
byggnadsverksamheten till byggnadsstyrelsen framdeles borde övervägas.
Från militärt håll har ofta gjorts gällande, att byggnadsarbetena inom
försvaret på grund av sin särart måste handhavas av en militär förvaltning.
Motsvarande synpunkter ha tidigare framförts av andra statsmyndigheter,
såsom generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och universiteten, i vad gäller
deras förvaltningsområden. Det har dock visat sig, att byggnadsstyrelsen
utan särskilda komplikationer kunnat övertaga nybyggnadsverksamheten för
dessa myndigheters vidkommande. Det torde även vara obestridligt, att den
inom byggnadsstyrelsen företrädda sakkunskapen med sin vidsträckta erfarenhet
rörande byggnadsföretag av skilda slag — såsom byggnader för
post och telegraf, landsstatshus, sinnessjukhusanläggningar, luftfartsverkets
hangarer, universitets- och högskolebyggnader med däri ingående talrika
speciallaboratorier, bergrumsanläggningar m. in. — är väl skickad att omhändertaga
utförandet jämväl av de till struktur och inredning oftast relativt
enkla militära byggnaderna liksom av befästningsanläggningar och skyddsrum.
Självfallet måste vid planläggningen och projekteringen vederbörlig
hänsyn tagas till det militära syfte dessa anläggningar i varje särskilt fall
skola tillgodose, men själva det praktiska utförandet och vad därmed sammanhänger
är en rent teknisk fråga, för vars bedömande i allmänhet icke
erfordras någon militär sakkunskap. Detsamma gäller i motsvarande mån
byggnadsunderhållet. I detta sammanhang må nämnas, att byggnadsstyrelsen
tilldelas anslag för byggnadsarbeten från sju statsdepartement, däribland
i viss omfattning från försvarsdepartementet, och utför arbeten för ytterligare
två departement, nämligen justitie- och utrikesdepartementen.
Revisorerna bortse ingalunda från de skäl som år 1947 föranledde statsmakterna
att ställa sig avvisande till tanken på en omedelbar samordning
av det militära och civila byggnadsväsendet. Vid de överväganden som föregingo
statsmakternas beslut berördes likväl icke närmare frågan om byggnadsstyrelsens
organisation. Denna fråga torde dock härvidlag få tillmätas
utslagsgivande betydelse. Enligt revisorernas mening borde sålunda de befarade
olägenheterna av en dylik samordning i allt väsentligt kunna övervinnas
genom lämplig omorganisation av byggnadsstyrelsen. Förslagsvis skulle
inom styrelsens förvaltningsområde kunna inrättas särskilda lokaldistrikt,
12
Statsutskottets utlåtande nr 174.
till vilka beslutanderätten rörande såväl byggnadsunderhållet som nybyggnadsverksamheten
i viss omfattning decentraliserades. Med en sådan distriktsindelning
skulle — även om byggnadsstyrelsen tillfördes hithörande
militära arbetsuppgifter — den erforderliga överblicken över det mångskiftande
verksamhetsfältet utan svårighet kunna upprätthållas, samtidigt som
byggnadsobjektens antal bleve tillräckligt stort för att möjliggöra en jämn
och likformig arbetsbelastning på de olika lokalorganen. Vidare skulle länsarkitekterna
beredas tillfälle att helt koncentrera sig på stadsplanefrågornas
behandling, en arbetsuppgift som på grund av den nya byggnadslagstiftningen
starkt ökat i både omfång och betydelse. I vad mån nu åsyftade
samordning av den militära och civila byggnadsverksamheten kan anses
nödvändiggöra ett utbrytande ur byggnadsstyrelsen av de byråer som
syssla med stadsplaneärenden respektive kulturhistoriska angelägenheter
finna sig revisorerna här sakna anledning att närmare ingå på.
I detta sammanhang må erinras om att investerings- och underhållskostnaderna
inom statens järnvägar samt väg- och vattenbyggnadsverket årligen
uppgå till 100-tals miljoner kronor utan att härav vållas några direkta organisatoriska
olägenheter. Anledningen härtill är utan tvivel att finna i den
omständigheten, att verksamheten inom dessa båda förvaltningsområden anknyter
till regionala och lokala organ, till vilka handläggningen av hithörande
frågor i viss utsträckning decentraliserats.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter finna revisorerna det angeläget
att, innan definitivt beslut i fråga om den regionala och lokala fortifikationsoch
byggnadsförvaltningen inom försvaret fattas, spörsmålet om en samordning
av det militära och civila byggnadsväsendet upptages till förnyat
övervägande. Därvid torde jämväl de speciella problemen rörande de militära
flygfälten och försvarets fabriksanläggningar böra göras till föremål för
omprövning. Av olika skäl framstår det nämligen såsom mindre ändamålsenligt,
att särskilda organ finnas inrättade för handhavandet av här ifrågavarande
nybyggnadsuppgifter. över huvud taget synes en närmare samordning
av verksamheten på förevarande förvaltningsområden erbjuda så betydande
fördelar ur ekonomisk, teknisk och organisatorisk synpunkt, att
statsmakterna icke rimligen böra underlåta att tillvarataga de möjligheter
till kostnadsbesparande rationaliseringsåtgärder som här förefinnas. I avvaktan
på resultatet av en sådan översyn av det statliga byggnadsväsendets organisation
torde mellan fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen
böra åvägabringas ett fastare samarbete i syfte att nedbringa administrationskostnaderna
för sådana byggnadsarbeten som med fördel kunna utföras
under gemensam ledning.»
Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret och statens organisationsnämnd (Del II, s. 27—44).
Fortifikationsförvaltningen har sammanfattningsvis anfört följande.
Mot fortifikationsförvaltningens handhavande av vissa arbetsuppgifter,
väsentligen träffande av entreprenaduppgörelser, ha riksdagens revisorer
Statsutskottets utlåtande nr 174.
13
riktat åtskilliga anmärkningar. Revisorerna ha förklarat sig anse de berörda
förhållandena beklagliga icke minst med hänsyn till att ämbetsverket
i samband med den nyligen beslutade förstärkningen av rikets försvar
tillföres ytterligare arbetsuppgifter av stor ekonomisk räckvidd.
Fortifikationsförvaltningen har i särskilda utlåtanden behandlat de anmärkningar,
som revisorerna preciserat, och anser sig därvid ha kunnat
visa, att berättigade erinringar väsentligen endast föreligga beträffande vissa
rent formella förhållanden. I sak ha uppgörelserna, enligt fortifikationsförvaltningens
mening, träffats på det för staten förmånligaste sättet med
hänsyn tagen till vid varje särskilt tillfälle rådande förhållanden. Fortifikationsförvaltningen
skall låta sig angeläget vara att tillse att formföreskrifterna
i fortsättningen bättre iakttagas. Såsom i annat sammanhang
framhållits, ha vissa åtgärder härvidlag redan vidtagits.
Fortifikationsförvaltningen har hittills haft att kämpa med betydande
svårigheter av personell och organisatorisk art. Härvid må främst nämnas
sammansmältningen av personal från fyra på olika sätt organiserade byggnadsförvaltningar,
övertagandet av dessas anslag och påbörjade byggnadsföretag,
brister hos de regionala och lokala förvaltningsorganen och pågående
organisationsförsök. Allt detta har i hög grad stört verksamheten och
fördröjt uppnåendet av den jämna arbetsrytm, som bör prägla ett ämbetsverk.
Trots detta anser sig fortifikationsförvaltningen ha uppnått goda resultat
i form av fullbordade nybyggnader och ett förbättrat befästnings- och
byggnadsunderhåll.
Ämbetsverket vågar därför uttala den förhoppningen, att avgivna förklaringar
och vidtagna åtgärder skola undanröja de farhågor, vartill riksdagens
revisorers granskning kan ha givit anledning.
Frågan om de grundlinjer, enligt vilka förhållandet mellan den militära
och den civila nybyggnads- och underhållsverksamheten skall ordnas, har
under åren 1944—1947 varit föremål för utredningar. Sistnämnda år ha
statsmakterna fattat beslut i frågan. Fortifikationsförvaltningen kan för sin
del icke finna, att något behov för närvarande föreligger av ytterligare utredningar
rörande detta spörsmål.
Däremot vill fortifikationsförvaltningen kraftigt framhålla vikten av att
frågan om organisationen av den regionala och lokala byggnadsförvaltningen
inom försvaret snarast löses. Under hela 1940-talet ha ständiga utredningar
och omorganisationer satt sin prägel på berörda förvaltningsområde
till stort förfång för verksamheten. Endast om hela organisationsapparaten
får rationellt uppbyggas och därefter lämnas arbetsro, blir det möjligt för
fortifikationsförvaltningen att framgångsrikt fullfölja sitt arbete för stärkande
av landets värnkraft och att uppnå en fullgod förvaltning av de betydande
ekonomiska värden, vilka redovisas under försvarets fastighetsfond.
Byggnadsstyrelsen anser anledning föreligga att frågan om en samordning
mellan det militära och civila byggnads- och underhållsväsendct i hela
dess räckvidd på nytt upptages till förutsättningslös prövning, vilket borde
anförtros 1947 års byggnadsstyrelseutredning, förstärkt med två sakkunniga
med anknytning till försvarsväsendet. Proposition i ämnet borde kunna
föreläggas 1952 års riksdag.
Statskontoret har i princip biträtt revisorernas uppfattning om angelägenheten
av en samordning av civil och militär byggnadsverksamhet men hyser
tvekan om lämpligheten att redan nu upptaga denna fråga till förnyat övervägande,
bl. a. med hänsyn till skärpningen av det utrikespolitiska läget, som
14
Statsutskottets utlåtande nr 174.
påkallade viss varsamhet vid genomförandet av organisatoriska omläggningar
inom försvaret.
Organisationsnämnden har föreslagit
att byggnadsunderhållet skall åvila fortifikationsförvaltningen, varvid organisationen
bör utformas enligt de riktlinjer, nu avslutade försök ge vid
handen;
att frågan om den militära nybyggnadsverksamhetens överförande till
byggnadsstyrelsen till sina konsekvenser i ekonomiskt och organisatoriskt
avseende närmare utredes; samt
att i samband därmed jämväl de speciella problemen rörande de militära
flygfälten och försvarets fabriksanläggningar omprövas.
Utskottet. Efter en ingående redogörelse för de utredningar och överväganden
som legat till grund för den nuvarande fortifikationsförvaltningens
tillkomst ha revisorerna uttalat, att spörsmålet om en samordning av
det militära och civila byggnadsväsendet borde upptagas till förnyat övervägande,
innan definitivt beslut fattas i den nu aktuella frågan om den regionala
och lokala organisationen inom ämbetsverkets förvaltningsområde.
De allmänna synpunkter åt vilka revisorerna därvid givit uttryck ha starkt
understrukits av byggnadsstyrelsen, som förordat en förutsättningslös prövning
av problemet i hela dess vidd. Jämväl statens organisationsnämnd har
anslutit sig till tanken på en närmare utredning, om ock av mera begränsad
omfattning, medan statskontoret — som förklarat sig i princip biträda revisorernas
uppfattning — funnit viss tvekan råda rörande lämpligheten av
att redan nu upptaga samordningsfrågan till förnyat övervägande. Fortifikationsförvaltningen,
som till stöd för sin ståndpunkt åberopat ett av dåvarande
försvarsstabschefen avgivet remissyttrande, har icke ansett något
behov för närvarande föreligga av ytterligare utredningar rörande detta
spörsmål.
Utskottet har för sin del bibragts den uppfattningen, att i dagens läge
någon organisatorisk omläggning av den art revisorerna åsyfta icke bör ske.
Detta utesluter självfallet icke, att omedelbara åtgärder kunna vara påkallade
för en effektivisering och rationalisering av den av fortifikationsförvallningen
bedrivna verksamheten. Såsom revisorerna påpeka föreligga
härutinnan onekligen vissa brister. I detta sammanhang torde emellertid få
erinras om att i propositionen nr 110 till årets riksdag en översyn av ämbetsverkets
organisation ställts i utsikt. En verksamt bidragande orsak till
nu rådande, mindre tillfredsställande förhållanden lärer f. ö. vara, att frågan
om den regionala och lokala byggnadsförvaltningens ordnande inom
försvaret ännu icke blivit löst. Utskottet vill därför understryka angelägenheten
av att beslut i denna fråga snarast fattas. I likhet med organisationsnämnden
förutsätter utskottet, att den tekniska sakkunskapen därvid kommer
att tillförsäkras behörigt inflytande. Enligt utskottets mening bör den
ifrågavarande organisationen jämväl utformas på sådant sätt, att en eventueil
samordning med motsvarande civila verksamhet icke omöjliggöres för
framtiden.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
15
Rent principiellt delar nämligen utskottet revisorernas uppfattning, att
fördelar skulle vara förbundna med en dylik samordning. Visserligen
ter sig, såsom ovan framhållits, tidpunkten för ett förverkligande av
detta projekt just nu mindre lämplig, men det torde å andra sidan vara
av stort värde att få de närmare förutsättningarna härför allsidigt klarlagda.
Utskottet finner det därför önskvärt, att en utredning om hithörande
spörsmål kommer till stånd. Redan vid 1947 års riksdagsbeslut i
frågan förutskickades f. ö. att så framdeles skulle ske. Huruvida den allmänna
översyn av det militära byggnadsväsendets organisation som sålunda
synes påkallad bör verkställas genom 1947 års byggnadsstyrelseutrednings
försorg eller i annan ordning, undandrager sig utskottets bedömande. Härutinnan
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vid lämplig tidpunkt taga det
initiativ som må befinnas mest ändamålsenligt.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet anfört.
3:o) Av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter disponerade tjänstebilar.
Under försvarsdepartementet, § 5, ha revisorerna uttalat sig rörande
användningen av vissa militära tjänstebilar (Del I, s. 42—45).
Revisorerna ha till en början lämnat en översikt över gällande bestämmelser
angående användningen av staten tillhöriga motorfordon (s. 42).
Härefter ha revisorerna redogjort för sina iakttagelser rörande utnyttjandet
av de till försvarets centrala förvaltningsmyndigheters förfogande stående
tjänstebilarna (s. 43 och 44).
Revisorerna göra följande allmänna uttalande.
»Den av revisorerna verkställda granskningen ger vid handen, att de
tjänstebilar som tillhöra den för de militära ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde
gemensamma körcentralen i icke ringa mån utnyttjas för
transport av befattningshavare mellan vederbörandes bostad och arbetsplatsen.
Av den lämnade redogörelsen framgår även, att ifrågavarande
fordon i betydande utsträckning anlitas för befattningshavares färd mellan
bostaden respektive arbetsplatsen och järnvägsstation, uppenbarligen
i samband med anträdande eller avslutande av tjänsteresa, ävensom för färd
inom Stockholms stads planlagda område eller till plats i stadens omedelbara
närhet. Vidare har uppmärksammats, att tjänstebil tämligen regelbundet
tages i anspråk för färd mellan Stockholm och vissa närbelägna flygflottiljer.
Det sätt varpå tjänstebil disponerats i flertalet ovan angivna fall synes
icke stå i överensstämmelse med gällande bestämmelser i ämnet. Av de i
förenämnda kungörelse 1931:339 meddelade föreskrifterna följer sålunda,
att staten tillhörigt motorfordon allenast i vissa undantagsfall får användas
för exempelvis resa till eller från vederbörandes bostad. Enligt reseregle
-
16
Statsutskottets utlåtande nr 174.
mentet, som torde få anses vara tillämpligt jämväl i förevarande hänseende,
må inom stads planlagda område färd icke företagas med annat motorfordon
än omnibus. Helt allmänt stadgas i reglementet, att förrättningsman
icke äger åtnjuta rese- och traktamentsersättning med sammanlagt högre
belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig av
den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för
åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller
eljest varit lämpligast. Härav framgår att tjänstebil icke får utnyttjas i fall,
där sådant är för staten oekonomiskt och annat billigare färdmedel utan
större olägenhet för tjänsten kan användas. Vid de här ifrågavarande resorna
torde också som regel spårvagn, omnibus eller järnväg kunnat anlitas.
Vad särskilt angår de talrika resorna till och från Svea flygflottilj vilja
revisorerna erinra om att mellan denna flottilj och Stockholm finnes anordnad
daglig bussförbindelse, avsedd för transport av militär personal.
Den undersökning revisorerna verkställt rörande användandet av de av
Stockholms tygstation, krigsmaterielverlcet och fortifikationsförvaltningen
disponerade tjänstebilarna har lämnat ett med förestående iakttagelser i stort
sett överensstämmande resultat. I vad mån vid resor, företagna inom Stockholms
stad av befattningshavare hos sistnämnda båda ämbetsverk, personbefordran
skett mellan vederbörandes bostad och arbetsplatsen m. in., har
dock icke varit möjligt att närmare kontrollera, enär uppgift som regel saknas
om dessa resors ändamål och därvid tillryggalagd färdsträcka. Att sådan
specifikation icke lämnats finna revisorerna anmärkningsvärt. Vissa
omständigheter göra det sannolikt, att inom andra grenar av statsförvaltningen
tjänstebil utnyttjas på enahanda sätt som nu konstaterats i fråga om
försvarets centrala myndigheter.
Revisorerna finna det angeläget att åtgärder vidtagas för åvägabringande
av rättelse i här påtalade fall. Samtidigt vilja revisorerna emellertid understryka,
att ett legitimt behov att få utnyttja tjänstebil understundom måste
anses vara för handen, där sådan dispositionsrätt nu icke är författningsenligt
medgiven. Det synes därför kunna övervägas, huruvida icke tjänstebil
i viss utsträckning borde få användas utan hinder av vad härutinnan eljest
stadgas i allmänna resereglementet. Närmare föreskrifter härom torde lämpligen
kunna intagas i förenämnda kungörelse 1931:339. Även om dispositionsrätten
till tjänstebil därigenom komme att utsträckas, skulle enligt revisorernas
mening i och med en sådan reglering av här ifrågavarande förhållanden
användandet av tjänstebil i sin helhet kunna begränsas. Detta
skulle i sin tur otvivelaktigt skapa förutsättningar för en icke oväsentlig
reducering av det nuvarande tjänstebilsbeståndet, som i många fall torde
åsamka statsverket betydligt större kostnader än vad som kan anses motiverat
med hänsyn till den därmed förbundna praktiska nyttan.»
Reservation har avgivits av en av revisorerna (s. 45).
Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
försvarets civilförvaltning, krigsmaterielverket, fortifikations
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
17
förvaltningen och riksräkenskapsverket (Del II, s. 45—58). De hörda myndigheterna
ha samtliga utom flygförvaltningen och riksräkenskapsverket
uttalat sig för en omarbetning av gällande bestämmelser i ämnet. Riksräkenskapsverket
har förklarat, att revisorernas uttalande icke bör föranleda
annan åtgärd än att myndigheternas uppmärksamhet fästes på angelägenheten
av att tjänstebilarna icke utnyttjas i sådana fall då resorna utan olägenhet
för tjänsten kunna företagas med billigare färdmedel.
Utskottet. Beträffande frågan om allmänna resereglementets tillämplighet
å färd med tjänstebil ha i remissutlåtandena delade meningar kommit
till uttryck. Oavsett detta äro emellertid vederbörande myndigheter i
stort sett ense med revisorerna om behovet av en översyn av bestämmelserna
i kungörelsen 1931:339. Jämväl utskottet hyser den uppfattningen,
att en större precisering av förenämnda bestämmelser skulle vara önskvärd,
då det onekligen förhåller sig så, att det sätt varpå tjänstebil nu utnyttjas
mången gång framstår såsom mindre tillfredsställande, samtidigt
som rätten att disponera sådant fordon i andra fall synes böra uttryckligen
fastslås.
I detta sammanhang vill emellertid utskottet erinra om att Kungl. Maj :t
den 26 april 1946 uppdragit åt statens sakrevision att i samråd med vederbörande
myndigheter verkställa utredning och inkomma med förslag rörande
reglering av bl. a. frågan om rätt för statsanställd att använda tjänstebil
för resor som icke äro uteslutande föranledda av tjänsten. Till fullföljande
härav har sakrevisionen framlagt förslag till ny kungörelse angående
användningen av staten tillhöriga motorfordon. På grund av vissa omständigheter
är ärendet alltjämt föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Då det
enligt av utskottet under hand inhämtade upplysningar kan förutsättas, att
vid det slutliga ställningstagandet till detta förslag jämväl de av revisorerna
framförda synpunkterna komma att beaktas, har utskottet funnit sig
böra inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
4:o) Viss besiktningspersonai inom marinen. Under försvarsdepartementet,
§ 6, ha revisorerna ifrågasatt indragning av viss besiktningspersonai inom
marinen (Del I, s. 46 och 47).
Å personalförteckningen för pensionerad personal i arvodesbefattning inom
marinen finnas uppförda åtta befattningar såsom besiktningsofficer. Innehavarna
av dessa befattningar, vid vilka utgår arvode motsvarande lön i
löneklass 29 av löncplan 1, tjänstgöra vid vart och ett av de fem kustartilleriförsvaren
och de tre örlogsvarven. Inom Hemsö kustartilleriförsvar är
besiktningsofficeren tillika expeditionsofficer. Enligt försvarsväsendets rulla
för innevarande år tillhöra av bcsiktningsofficerarna tre flottans reserv, två
kustartilleriets reserv och tre vissa infanteriförbands reserver. I vederbö2
Bihang till riksdagens protokoll 19!>t. 6 samt. Nr 174.
18
Statsutskottets utlåtande nr 174.
rande besiktningsexpeditioner vid Gotlands, Blekinge och Göteborgs kustartilleriförsvar
samt i intendenturförvaltningen vid Sydkustens marindistrikt
ingå dessutom särskilda besiktningsunderofficerare, varjämte vid Ostkustens
marindistrikt och Stockholms örlogsstation tjänstgöra s. k. besiktningsmän.
Samtliga sist angivna befattningshavare åtnjuta arvode motsvarande
lön i löneklass 20 av löneplan 1.
Efter en kort redogörelse för nämnda besiktningspersonals arbetsuppgifter
ha revisorerna uttalat följande.
»De till vissa marina enheter knutna befattningarna för besiktningsofficerare
och besiktningsunderofficerare ha icke någon motsvarighet inom övriga
försvarsgrenar. Vid arméns och flygvapnets lokalförband fullgöras här
ifrågavarande arbetsuppgifter som regel av vederbörande tjänstegrenscliefer
med biträde av underställd personal. De förnödenheter av olika slag
som skola undergå besiktning äro nämligen av så mångskiftande beskaffenhet,
att en enda befattningshavare icke rimligen kan besitta den speciella
sakkunskap som härutinnan i varje särskilt fall erfordras. Jämväl inom
förenämnda marina enheter plägar också, såsom av det föregående framgår,
fackutbildad personal tagas i anspråk för besiktning av materiel av
mera komplicerad natur. Då vidare centralt upphandlade förnödenheter som
regel icke underkastas förnyad besiktning, torde verksamhetsområdet för
här berörda befattningshavare inom marinen vara jämförelsevis begränsat.
Med hänsyn härtill synes det enligt revisorernas uppfattning kunna övervägas,
huruvida icke ifrågavarande befattningar kunna indragas och därmed
förbundna arbetsuppgifter, på sätt fallet är inom armén och flygvapnet, anförtros
vederbörande tjänstegrenschefer.»
Utlåtanden ha avgivits av marinförvaltningen och försvarets civilförvaltning
(Del II, s. 59—63). Marinförvaltningen har hemställt, att revisorernas
förslag icke måtte föranleda till vidare åtgärd än som kan komma att bliva
resultatet av verkställda organisationsundersökningar. Civilförvaltningen
har föreslagit att avsedda befattningar snarast indragas och deras arbetsuppgifter
överflyttas på tjänstegrenschefer och dem underställd personal.
Utskottet. Såsom av försvarets civilförvaltnings remissutlåtande framgår,
har statens organisationsnämnd i sina rapporter rörande organisationsundersökningar
vid kustartilleriförsvaren och marindistrikten föreslagit, att
befattningarna för besikt-njngsofficerare och besiktningsunderofficerare^
skola utgå ur organisationen. De besiktningspersonalen åvilande arbetsuppgifterna
ha därvid förutsatts skola övertagas av tjänstegrenschefer och
dem underställd personal. Förslaget, som helt överensstämmer med vad revisorerna
i förevarande sammanhang förordat, är för närvarande föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. Vid sådant förhållande har utskottet ansett
sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
19
5:o) Portions- och proviantredovisningen inom försvaret- Under försvarsdepartementet,
§ 7, ha revisorerna uttalat angelägenheten av en snar
översyn över gällande föreskrifter rörande portions- och proviantredovisningen
inom försvaret (Del I, s. 47—66).
Revisorerna ha först lämnat en översikt över gällande föreskrifter i ämnet
och därefter redogjort för sina iakttagelser rörande bestämmelsernas
praktiska tillämpning (s. 47—61).
Revisorerna ha härefter gjort följande uttalande.
»Enligt intendenturunderhållsreglementet äger truppförbandschef (motsvarande)
för bekostande av proviant å förbandets stationeringsort samt
vid övningar utanför denna av högst 24 timmars varaktighet disponera ett
årligt anslag, vars storlek i huvudsak bestämmes av dels gällande normalportionspris
och dels det antal portionstagare som i vederbörlig ordning
utspisats under året. Av de i ämnet meddelade föreskrifterna framgår vidare,
att den dagliga proviantutvägningen vid förbanden grundar sig på
av respektive kompanier upprättade s. k. portionsbesked, vilkas uppgifter
sedermera sammanställas å ett flertal olika redovisningshandlingar för att
slutligen överföras till särskilda månadssammandrag. Å dessa angives sålunda
det antal portioner som under månaden i fråga bekostats av förenämnda
proviantanslag. Det ligger i sakens natur att samtliga här berörda
redovisningshandlingar böra överensstämma inbördes.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha emellertid beträffande
vissa truppförband, vilkas portionsredovisning för sistförflutna budgetår
närmare granskats av revisorerna, avsevärda differenser mellan portionsbeskedens
och månadssammandragens uppgifter konstaterats. I fråga om
visst förband uppgår skillnaden för hela budgetåret till i runt tal 5 800
portioner, representerande ett anslagsmässigt värde av ca 10 000 kronor.
Av revisorerna verkställda stickprovsundersökningar rörande den inbördes
överensstämmelsen mellan portions journaler och proviantdaglistor ha lämnat
enahanda resultat. Att det faktiska portionsantalet merendels understiger
det i månadssammandragen upptagna bestyrkes även därav,, att vid
vissa slumpvis gjorda jämförelser de utvägda proviantartiklarnas kvantiteter
befunnits vara alltför små för att möjliggöra utspisning av all den
personal, som uppgivits ha intagit ifrågavarande måltider. Revisorerna ha
därjämte iakttagit, att en del förband i sina årsrapporter till arméförvaltningens
intendcnturavdelning redovisat helt andra siffror än de i vederbörande
månadssammandrag upptagna. Slutligen må framhållas, att de till
revisorerna insända redovisningshandlingarna ofta förts på ett mindre tillfredsställande
sätt. Raderingar och andra ändringar liksom rena summeringsfel
förekomma sålunda i stor utsträckning. Åtskilliga portionsjournaler
synas i efterhand ha renskrivits på maskin. Vederbörliga portionsbesked
saknas även understundom.
Med hänsyn till bl. a. sist anförda omständigheter kunna icke de beräkningar
som revisorerna verkställt rörande det högsta antalet utspisade
''20
Statsutskottets utlåtande nr 174.
portioner i olika fall göra anspråk på absolut tillförlitlighet. Vid de av revisorerna
från skilda utgångspunkter företagna undersökningarna ha emellertid
så betydande differenser mellan föreliggande uppgifter konstaterats,
att brister i redovisningen måste anses vara för handen. Då granskningen
omfattat ett jämförelsevis stort antal truppförband och nästan genomgående
lett till samma resultat, torde man vidare vara berättigad antaga, att
det nu påtalade förfaringssättet icke utgör någon tillfällig företeelse inom
armén. Huruvida motsvarande förhållanden förekomma även vid övriga
försvarsgrenar ha revisorerna icke varit i tillfälle att undersöka.
Vid granskningen ha revisorerna jämväl uppmärksammat en del andra
mindre tillfredsställande förhållanden. En redogörelse för dessa iakttagelser
har lämnats i det föregående. I anslutning härtill vilja revisorerna
särskilt framhålla, att en allmän tendens till förbrukning mot budgetårets
slut av tidigare inbesparade anslagsmedel kunnat konstateras. Ett belysande
exempel härpå utgör det förband som under juni månad utspisat
stora kvantiteter varor, vilka i fråga om anskaffningskostnader avsevärt
skilja sig från de i normalportionsstaten ingående proviantartiklarna.
Vad sålunda förevarit finna revisorerna anmärkningsvärt. Till följd av
de felaktigheter som begåtts i redovisningshänseende torde kronan ha
åsamkats icke avsedda utgifter till betydande belopp. Att de för intendenturunderhållstjänsten
närmast ansvariga myndigheterna brustit i nödig
kontroll synes vidare uppenbart, helst som gällande bestämmelser mycket
noggrant föreskriva vad militärbefälhavare och förbandschefer samt dem
underställda intendenter ha att iakttaga härutinnan. Det torde få förutsättas,
att vederbörande revisionsorgan vidtaga de åtgärder som med hänsyn
till de ovan berörda förhållandena kunna befinnas påkallade.
Enligt revisorernas mening äro emellertid de konstaterade felaktigheterna
av sådan natur, att en översyn av hela redovisningssystemet synes
ofrånkomlig. I första hand bör därvid tillses, att förutsättningar skapas
för en betryggande kontroll. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår,
kan icke med ledning av nu förefintliga registreringshandlingar någon uppgift
erhållas rörande personalstyrkan vid respektive kompanier under olika
tidsperioder. Det är därför icke möjligt att utan särskild omgång kontrollera,
i vad mån portionsbeskeden svara mot det faktiska antal portionstagare
som varit i tjänst viss dag. Detta synes revisorerna vara en brist
som snarast bör avlägsnas. För framtiden torde därför — oberoende av
portionsredovisningen — böra föras särskilda styrkebesked, vilka fortlöpande
återspegla dagsläget i nu berörda avseende. Vederbörande redovisningshandlingar
böra vidare tid efter annan genom central förvaltningsmyndighets
försorg stickprovsmässigt granskas direkt vid förbanden. Sådan
lokal granskning sker nu, såvitt gäller armén, endast undantagsvis av
förrådskontrollkontoret inom arméförvaltningens intendenturavdelning. På
försvarets civilförvaltning åter synes över huvud taget icke ankomma att
ägna dessa förhållanden någon uppmärksamhet i samband med ämbetsverkets
revisionsverksamhet.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
21
Vid den av revisorerna förordade översynen bör vidare övervägas, huruvida
icke vissa förenklingar skulle kunna vidtagas i den mången gång omständliga
arbetsrutin som nu tillämpas på förevarande område. Jämväl
grunderna för normalportionsprisets beräknande, vilka förefalla onödigt
komplicerade och därtill förete vissa skiljaktigheter de olika försvarsgrenarna
emellan, böra lämpligen upptagas till omprövning. Över huvud taget
synes det önskvärt, att erforderliga föreskrifter och redovisningshandlingar
såvitt möjligt få en för samtliga försvarsgrenar enhetlig utformning.
Viss saklig ändring i de nu gällande bestämmelserna synes vidare böra
övervägas. Såsom tidigare framhållits, må vid armén och flygvapnet såsom
hel portion redovisas även sådan portion som under viss dag endast delvis
uttagits, medan inom marinen en bokföringsmässig åtskillnad visserligen
göres mellan olika måltider men anslagsavräkningen samtidigt grundas
på hela den portionsberättigade styrkan, oavsett permissioner. Detta
ger förbanden möjlighet att i anslagshänseende göra icke obetydliga besparingar,
vilka i allmänhet utnyttjas för portionsförstärkningar av skilda
slag. Av i det föregående anförda exempel framgår, att somliga förband
under söndagar utspisa särskilda aftonmål till återvändande permittenter,
varigenom möjlighet yppats att räkna anslag å ett högre portionsantal för
hel dag än vad eljest skulle ha varit fallet. Enligt revisorernas uppfattning
kan ett sådant redovisningssystem icke anses sakligt motiverat. Erinras
må att i den s. k. normalportionsstaten ingå proviantartiklar till sådana
mängder och av sådan beskaffenhet att personalens näringsbehov i full utsträckning
skall täckas. Härtill kommer vidare, såsom en marginal, ett
kontant belopp, motsvarande vissa procent av ifrågavarande varumängders
värde. Under speciella omständigheter plägar dessutom särskild portionsförstärkning
utgå; den lämnade redogörelsen ger f. ö. vid handen, att
åtskilliga förband som under sistförflutna budgetår tillerkänts sådan förstärkning
kunnat åtminstone i viss omfattning ombesörja sin mathållning
inom den ordinarie kostnadsramen. I allmänhet torde också det normala
kosthållet väl förslå för att tillgodose de krav på fullgod näring som tjänstgöringen
föranleder. Det synes därför oegentligt att de teoretiska besparingar,
som uppstå genom att vissa portionstagare icke intaga dagens alla
mål vid förbandets matinrättning, skola få disponeras under löpande budgetår,
varigenom belastningen på vederbörande riksstatsanslag ökar. Ur
de enskilda förbandens synpunkt verkar därjämte systemet mycket ojämnt.
Enligt revisorernas uppfattning tala starka skäl för en sådan omläggning
av portionsredovisningen, att i fortsättningen allenast de proviantkostnader
som i varje särskilt fall belöpa sig på verkligt utspisade måltider få bestridas
av tillgängliga anslagsmedel.
Ett speciellt problem i nu berörda avseende utgör mathållningen för de
personalkategorier som f. n. äga rätt att mot ersättning utbekomma kronportion.
Då vederbörande efter eget goltfinnande kunna bestämma i vilken
utsträckning denna rätt skall begagnas under viss dag, låter det sig icke
göra att mera exakt beräkna det anlal portioner som för varje måltid skall
22
Statsutskottets utlåtande nr 174.
tillhandahållas denna grupp portionstagare, även om viss ledning kan erhållas
från den uppgift om försålda matkuponger som lämnas i särskild
ordning. Det ligger f. ö. i sakens natur att vissa måltider —- i allmänhet de
mest kostnadskrävande — äro mera begärliga än andra och därför utnyttjas
i större utsträckning, ett förhållande som måste verka till nackdel för
de vanliga portionstagarna. Vid sin granskning ha revisorerna också uppmärksammat,
att de dagliga divergenserna i fråga om antalet portioner av
här avsett slag vid många förband äro betydande.
Uppenbart är att nu berörda omständigheter måste i hög grad komplicera
portionsredovisningen. Frånsett detta framstår rätten att utbekomma
portion i betraktande av ersättningsbeloppets ringa storlek som en speciell
avlöningsförmån, till vilken någon motsvarighet i allmänhet icke förefinnes
på andra håll inom statsförvaltningen. Enligt revisorernas mening kan
därför ifrågasättas, huruvida denna förmån i fortsättningen bör bibehållas.
I varje fall torde den ersättning de enskilda portionstagarna ha att erlägga
för utbekommen portion böra bringas att bättre svara mot kronans faktiska
kostnader härför och även fastställas enhetligt för samtliga tre försvarsgrenar.
Anses portionsrätten över huvud taget böra bibehållas för
framtiden, synas vidare i syfte att eliminera förut berörda komplikationer
vissa förändringar i gällande redovisningssystem böra genomföras. Olika
utvägar kunna därvid prövas. En möjlighet vore, att vederbörande portionstagare
ålades att till intendenturexpeditionen anmäla vilka måltider han
påföljande dag ämnade intaga vid förbandet. Det skulle även kunna övervägas,
huruvida icke här ifrågavarande matkuponger borde försäljas —
åtminstone vad beträffar vederbörande förbands egen personal -— i form
av särskilda häften, gällande samtliga eller vissa måltider under viss vecka
eller månad, på sätt nu understundom sker vid abonnemang å privata näringsställen.
I detta sammanhang vilja revisorerna erinra därom, att 1942
års revisorer under § 7 av sin berättelse gåvo uttryck åt den uppfattningen,
att av enskild portionstagare utbekommen kronportion icke borde få medföras
till familjebostad. Sedermera har också, såvitt angår marinen och
flygvapnet, föreskrivits, att sådan portion skall intagas inom vederbörlig
matinrättning. För arméns vidkommande har dock någon ändring härutinnan
icke skett. Med hänsyn till att här ifrågavarande förmån — som alltjämt
utnyttjas i betydande omfattning — numera knappast har något sakligt
berättigande och dessutom kan begagnas på icke avsett sätt ha revisorerna
funnit sig böra föreslå, att densamma för framtiden borttages.
Vid sin förevarande granskning ha revisorerna slutligen uppmärksammat,
att de i månadssammandragens avgångskolumner angivna kvantiteterna
proviantartiklar av olika slag i vissa fall äro större än motsvarande
avgångssiffror i proviantdaglistorna. Enligt vederbörande inventeringsbesked
ha vid magasinsinventeringarna månadssammandragens uppgifter
godtagits. Ett dylikt förfaringssätt synes med hänsyn till sina konsekvenser
betänkligt. I anslutning härtill ha revisorerna iakttagit, att de i avskrivningskungörelsen
(SFS nr 525/134) intagna bestämmelserna angående be
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
23
räkning av s. k. naturligt svinn måste anses leda till i olika hänseenden
otillfredsställande resultat. Denna fråga har närmare behandlats av 1946
års revisorer, som — med hänsyn till bl. a. de möjligheter till underslev det
nuvarande systemet innebure -— funno starka skäl tala för en revision av
avskrivningskungörelsens bestämmelser. Revisorernas uppfattning biträddes
av 1947 års riksdag, som i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde om utredning
av hithörande spörsmål. Sedan försvarets civilförvaltning fått i uppdrag
att verkställa sådan utredning, har ämbetsverket hösten 1948 avgivit
förslag till nya bestämmelser. Ärendet är f. n. beroende på Kungl. Maj :ts
prövning. Enligt revisorernas mening vore det önskvärt om jämväl denna
fråga kunde bringas till en lösning i förevarande sammanhang.
Då kostnadsbesparingar torde kunna ernås genom en omläggning efter
ovan berörda riktlinjer av det inom försvaret tillämpade systemet för proviant-
och portionsredovisningen, finna revisorerna det angeläget att en
översyn av gällande föreskrifter i ämnet snarast kommer till stånd.»
Reservation har avgivits av två av revisorerna (s. 66 och 67).
Utlåtanden ha avgivits av arméförvaltningens intendenturavdelning,
marinförvaltningen, flygförvaltningen och försvarets civilförvaltning (Del
II, s. 63—94). Förstnämnda myndighet har sammanfattningsvis yttrat följande.
Intendenturavdelningen finner det påtagligt, att brister i olika hänseenden
förefunnits vid de av riksdagsrevisorernas undersökning berörda förbanden
med avseende på handhavandet av redovisningshandlingarna. Av
vad hittills framkommit vid den av intendenturavdelningen gjorda preliminära
utredningen har det emellertid av allt att döma icke kunnat konstateras,
att kronan genom de fel, som i formellt avseende begåtts, har åsamkats
icke behöriga utgifter.
I den mån nöjaktiga förklaringar icke kunna lämnas av förbanden beträffande
de erinringar, som gjorts av revisorerna, kommer intendenturavdelningen
att överlämna ärendena till försvarets civilförvaltning för handläggning
i den ordning, som stadgas för anmärkniugsmål.
Med beaktande av de av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna avser
intendenturavdelningen att i samråd med statens organisationsnämnd och
försvarets civilförvaltning verkställa en översyn av redovisningssystemet
närmast med tanke på önskvärd skärpning av kontrollen. Innan en sådan
översyn kommer till stånd har intendenturavdelningen emellertid funnit,
att vissa åtgärder böra vidtagas, som icke behöva föregripa densamma. Sålunda
har intendenturavdelningen på grundval av de iakttagelser, som
gjorts vid den tidigare omnämnda granskningen av förbandens redovisningshandlingar
i samband med den av intendenturavdelningen anordnade
utbildningskurscn under chefens för förrådskontrollkontoret ledning, anmodat
militärbefälhavarna utfärda sådana föreskrifter att den stabsintendent
och regementsintendent åvilande kontrollen beträffande portionsredovisningen
skärpes och utövas med största omsorg och noggrannhet, varvid
jämväl förutsatts att vederbörande stabsintendent i berört hänseende skall
verkställa inspektion minst en gång årligen vid varje förband inom militärområdet.
24
Statsutskottets utlåtande nr 174.
Intendenturavdelningen avser vidare att meddela föreskrifter syftande till
att direkt förbjuda att »besparingar» å regementes proviantanslag åstadkommes
därigenom, att måltid utspisas till hemvändande permittenter
(tjänstlediga) utöver för övrigt manskap tillämpad stat och dagordning,
att koncept till portionsbesked skall upprättas och förvaras vid vederbörligt
kompani (motsvarande),
att då förhållandena i något avseende giver anledning till ändring i portionsredovisningen,
noggrant skall uppmärksammas att ändringen införes i
samtliga berörda handlingar och bestyrkes med signatur.
Beträffande ifrågasatt åtgärd att borttaga nuvarande bestämmelse rörande
dispositionsrätten för de besparingar, som uppstå vid förbanden genom att
manskap i samband med permission endast intaga enstaka måltider vid
förbandet, är intendenturavdelningen av den uppfattningen, att detta icke
utan allvarligt men för manskapets förplägnad låter sig göra, därest icke
kompensation i någon form samtidigt erhålles. Intendenturavdelningen kommer
i samband med förslag till nyra bestämmelser för normalportionsprisets
beräknande att upptaga denna fråga till fortsatt bedömning.
Beträffande rätten för vissa befattningshavare att under nu tillämpade
former mot kontant ersättning uttaga kronportion anser sig intendenturavdelningen
icke kunna föreslå någon ändring. Ämbetsverket kommer att
med uppmärksamhet följa prisutvecklingen för den händelse anledning
skulle uppstå att föreskriva ändring i grunderna för ersättningsbeloppets
beräknande.
Civilförvaltningen har bl. a. anfört följande.
Av vad revisorerna anfört måiste anses framgå, att de föreskrivna redovisningshandlingarna
i olika hänseenden förts på ett bristfälligt sätt. Det
vill synas, som om anledning ur kontrollsynpunkt förelåge att verkställa en
översyn av bestämmelserna för portions- och proviantredovisningen vid försvaret.
Denna översyn torde böra omfatta såväl arbetsrutiner, blanketter
samt de redovisningstitlar, som finnas upplagda för bokföring av mathållningskostnader.
Det vore måhända befogat, att såsom revisorerna föreslagit
till behandling upptaga jämväl frågorna om normalportionsprisets beräknande,
grunderna för fastställande av förbands proviantanslag samt prissättning
vid försäljning till enskilda. I samband med denna översyn torde
även böra undersökas möjligheterna att skapa större enhetlighet försvarsgrenarna
emellan.
Utskottet. Med anledning av de erinringar som revisorerna framställt
mot portions- och proviantredovisningen vid vissa arméförband har arméförvaltningens
intendenturavdelning verkställt särskild utredning i ämnet.
Intendenturavdelningen har därvid ansett sig kunna konstatera, att i åtskilliga
fall tillfredsställande förklaring lämnats rörande de av revisorerna
påtalade förhållandena. I andra fall åter synas mer eller mindre allvarliga
brister i redovisningen ha förelegat. Dessa brister sägas företrädesvis ha
varit av formell natur. Enligt vad utskottet under hand erfarit ha dock
de begångna felaktigheterna åtminstone beträffande två förband inneburit,
att disponibla anslagsmedel överskridits.
I vissa avseenden har intendenturavdelningen redan vidtagit åtgärder i
syfte att vinna rättelse för framtiden. Intendenturavdelningen har vidare
förklarat sig ha för avsikt att i samråd med statens organisationsnämnd
Statsutskottets utlåtande nr 174.
25
och försvarets civilförvaltning verkställa en översyn av redovisningssystemet
närmast med tanke på önskvärd skärpning av kontrollen. Det har förutsatts,
att av revisorerna gjorda iakttagelser och framförda synpunkter beträffande
hithörande spörsmål därvid skola beaktas. Intendenturavdelningen
är dock av den uppfattningen, att nuvarande bestämmelse rörande
dispositionen av uppkommande besparingar icke kan borttagas, därest icke
kompensation i någon form samtidigt erhålles. Ej heller har intendenturavdelningen
ansett sig kunna tillstyrka någon ändring i rätten för vissa
befattningshavare att under nu tillämpade former mot kontant ersättning
uttaga kronportion.
Med understrykande av de av revisorerna anförda synpunkterna har jämväl
försvarets civilförvaltning anslutit sig till förslaget om en översyn av
bestämmelserna för portions- och proviantredovisningen vid försvaret. I
likhet med arméförvaltningens intendenturavdelning har civilförvaltningen
dock givit uttryck åt den uppfattningen, att rätten för vissa befattningshavare
att mot ersättning utbekomma kronportion alltjämt bör bibehållas,
även om ämbetsverket ansett skäl tala för en omprövning av frågan i vad
mån sådan portion bör få medtagas till familjebostad.
För egen del finner utskottet behovet av en översyn av hithörande bestämmelser
vara väl styrkt. Utskottet vill härutinnan särskilt understryka
angelägenheten av att den fortlöpande kontrollen effektiviseras. Strävandena
synas lämpligen böra inriktas på att få till stånd ett system, enligt
vilket avstämning av det för olika tidsperioder uppgivna antalet portionstagare
mot de faktiska grundhandlingarna utan omgång kan ske. Av stor
vikt torde även vara, att förefintliga möjligheter till förenkling av nu tilllämpad
arbetsrutin in. m. omsorgsfullt tillvaratagas samt att de nya föreskrifterna
i görligaste mån få en för samtliga försvarsgrenar enhetlig utformning.
Utskottet kan vidare i princip ansluta sig till revisorernas förslag
om en sådan omläggning av portionsredovisningen, att i fortsättningen
allenast de proviantkostnader som i varje särskilt fall belöpa sig på verkligt
utspisade måltider få bestridas av tillgängliga anslagsmedel. Ett sådant
system skulle otvivelaktigt i högre grad än det nuvarande vara ägnat att
befordra reda och enkelhet i redovisningen. Det är å andra sidan uppenbart,
såsom arméförvaltningens intendenturavdelning framhållit, att det
inkomstbortfall som därigenom skulle uppstå för förbanden kan komma att
menligt inverka på förplägnadsstandarden, varför kompensation härför i
någon form bör lämnas. Olika utvägar stå därvid till buds. En möjlighet
vore att intendenturavdelningen bemyndigades medgiva särskild portionsförslärkning
vid sådana tillfällen, då detta enligt vissa generella regler prövades
lämpligt eller oundgängligen nödvändigt. Det borde f. ö. vara möjligt
för intendenturavdelningen att på grundval av föreliggande statistik få
fram uppgifter om den faktiska mathållningskostnaden per man och dag,
vilka uppgifter kunde tagas till utgångspunkt för en omräkning av normalportionspriset,
därest detta skulle anses otillräckligt.
26
Statsutskottets utlåtande nr 174.
Med hänsyn till vad remissmyndigheterna härutinnan anfört anser
sig utskottet icke kunna tillstyrka något upphävande av rätten för vissa
befattningshavare att mot kontant ersättning utbekomma kronportion, vilket
av revisorerna ifrågasatts. En omprövning av ersättningsbeloppets storlek
synes dock böra ske. Utskottet vill i detta sammanhang även erinra om
att vid armén — i motsats till vad fallet är inom övriga försvarsgrenar -—
rätt föreligger att medtaga sådan portion till familjebostad. På av revisorerna
anförda grunder anser utskottet, att denna undantagsförmån bör
borttagas.
Såsom ovan framhållits har arméförvaltningens intendenturavdelning
ställt en översyn av nu ifrågavarande redovisningssystem i utsikt. Med
hänsyn härtill har utskottet — som anser sig böra förutsätta att de av
utskottet i det föregående utvecklade synpunkterna därvid skola beaktas —
velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
6:o) Järvafältets jordbruk. Under försvarsdepartementet, § 8, ha revisorerna
framställt vissa erinringar beträffande Järvafältets jordbruk (Del
I, s. 67—74).
Järvafältet har alltsedan år 1905 tjänat som övningsfält för de i Stockholm
förlagda trupperna. Genom nya markinköp har det successivt utvidgats.
Fältet omfattar 5 556 har, därav 2 216 har åker, äng och betesmark,
2 570 har produktiv skogsmark, 385 har impediment, 196 har sjöar och vattendrag
samt 189 har kaserntomter.
Till södra delen av fältet ha kaserner och andra fasta militära anläggningar
förlagts. Sålunda ligga här kasernanläggningarna för Svea livgarde,
Svea artilleriregemente, Svea ingenjörkår, Signalregementet och infanteriets
kadettskola samt vissa krigsmaterielverkets förrådsanläggningar och en avdelning
av försvarets forskningsanstalt. I mitten av fältet ligger Svea flygflottilj
med dess flygfält.
Den löpande ekonomiska förvaltningen av fältet åvilar närmast chefen
för IV. militärområdet. För fältet gällande stater fastställas av fortifikationsförvaltningen.
Nybyggnadsfrågor underställas Kungl. Maj :ts prövning.
Huvuddelen av Järvafältets mark är upplåten för militära övningar. Detta
gäller såväl skogsmark som åker och äng. Skogen brukas i militärförvaltningens
egen regi, under det att åkerjorden utarrenderas.
På fältet finnas f. n. 46 utarrenderade jordbruksgårdar. På grund av att
marken disponeras även för övningar brukas huvuddelen av åkerjorden i
vall. Brödsäd och potatis odlas även i viss utsträckning, men ersättning utgår
icke för skador genom nedtrampning. Vid markskador genom tyngre
fordon åligger det dock kronan att återställa marken i förutvarande skick.
Underhåll och mindre reparationer av jordbruksgårdarnas byggnadsbestånd
åvila enligt arrendekontrakten arrendatorerna, under det att kronan svarar
Statsutskottets utlåtande nr 174.
27
för nybyggnadsskyldighet och mera omfattande reparationer. Åtskilliga gårdar
användas mot särskild ersättning även såsom inkvarteringsgårdar. Vissa
av fastigheterna lida intrång av skarp skjutningar.
Förutom för jordbruksändamål är en mindre del av marken upplåten såsom
tomtarrenden. Sådana finnas till ett antal av 62. Härjämte finnas 44
hyreslägenheter. Inom området finnes även ett mindre antal fastigheter,
huvudsakligen lägenheter och tomter, vilka icke tillhöra kronan.
Utöver de allmänna A7ägar, som genomkorsa fältet, finnes ett antal vägar,
vilka underhållas i fältets regi, därav 8 vägmil av relativt god beskaffenhet.
Järvafältet har i inköp kostat i runt tal 9 miljoner kronor. De jämförelsevis
låga inköpskostnaderna — i genomsnitt 16,2 öre per kvm -—■ förklaras
av att markförvärven till övervägande del ägt rum redan då fältet bildades
och innan den nuvarande bebyggelsen gripit omkring detsamma. Statsverket
uppbär inkomster från fältet dels i form av arrende och hyror för jordbruksgårdar
och lägenheter, dels ock av skogsdriften och genom försäljning
från grustag. På sätt gäller för övriga fastigheter och övningsfält, vilka redovisas
under försvarets fastighetsfond, skola enligt förvaltningsbestämmelserna
samtliga inflytande inkomster inlevereras direkt till statsverket
genom uppdebitering på särskilda inkomsttitlar, medan utgifterna kräva
beviljande av särskilda anslag.
Revisorerna ha lämnat vissa uppgifter om fältets inkomster och utgifter
under åren 1911—1950 å s. 68 och 69, vartill utskottet får hänvisa.
Frågan om jordbrukets rationella anordnande på Järvafältet har nyligen
varit föremål för övervägande av särskilda sakkunniga, 1946 års järvafältskommitté,
som haft att undersöka om och i vilken omfattning fältets fastigheter
vid då löpande arrendeperiods utgång i mars 1948 fortfarande kunde
utarrenderas med hänsyn till att fältet måste kunna effektivt utnyttjas
för de militära övningarna; vidare skulle förslag uppgöras till fortsatt upplåtelse,
sammanslagning eller upphörande av arrenden. Å s. 69—73 redogöra
revisorerna i korthet för Järvafältskommitténs i april 1947 avgivna
yttrande samt de förslag, som framlagts av 1950 års arrendeuppskattningskommitté
för Järvafältet — som hade till uppgift att verkställa arrendeuppskattning
och uppgöra förslag till nya arrendevillkor för jordbruksarrenden
inom fältet — ävensom för vissa iakttagelser som revisorerna gjort
beträffande några av gårdarna.
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
»Frågan om det framtida ordnandet av jordbruksförhållandena på Järvafältet
har på senare år aktualiserats, främst med hänsyn till att byggnadsbeståndet
på jordbruksgårdarna flerstädes befinner sig i mycket bristfälligt
skick. Revisorerna ha vid besök på övningsfältet kunnat konstatera, att oaktat
ett icke rin,ga antal bostäder och ekonomibyggnader under de senare
åren undergått reparation eller ombyggnad, åtskilliga byggnader på gårdarna
äro bristfälliga eller t. o. in. förfallna. I viss utsträckning synas bristerna
vara att hänföra till normal förslitning, sammanhängande med byggnadernas
ålder. På vissa håll åter synes det löpande underhållet ha eftersatts i
28
Statsutskottets utlåtande nr 174.
sådan utsträckning, att byggnadernas livslängd förkortats. Större reparationer
eller nybyggnader ha härigenom nödvändiggjorts tidigare än vad
som eljest skulle ha varit fallet. Med anledning därav vilja revisorerna understryka
vikten av att underhållsskyldigheten ägnas en verksammare tillsyn.
Vid de utredningar, som verkställts genom vederbörande militära myndigheters
försorg, har eftersträvats att i görligaste mån inskränka för jordbruksändamål
erforderliga om- och nybyggnader genom sammanslagning
av i första hand mindre arrendeenheter. Enligt revisorernas mening kan en
dylik rationalisering i många fall vara motiverad, särskilt då det gäller små
gårdar, vilka icke äro bärkraftiga som självständiga jordbruk, eller då byggnadsbeståndet
— såsom fallet är med några gårdar på Järvafältet — är så
ålderdomligt att man knappast kan räkna med att bevara någon del därav
för längre tid framåt. I de framlagda rationaliseringsplanerna har emellertid
föreslagits, att även fullt bärkraftiga gårdar, i några fall av betydande
areal, skola sammanläggas med andra. Ett fall avser en gård med omkring
SO har jordbruksjord och med förhållandevis goda byggnader; denna skulle
enligt förslaget sammanföras med en annan större gård, varigenom skulle
bildas en gård om tillhopa 263 har. Även om jordbruksdriften på Järvafältet
är underkastad inskränkningar med hänsyn till militära övningsförhållanden,
torde även jordbruk med betydligt mindre areal än den nyss nämnda
få anses som fullt bärkraftiga. Det är enligt revisorernas mening icke lämpligt
att dylika gårdar nedläggas som självständiga jordbruk allenast i avsikt
att staten såsom jordägare därigenom skall undgå byggnadsskyldigheten
på gårdarna. Att märka är också, att några av arrendatorerna tidigare
varit ägare till gårdarna eller äro barn till förutvarande ägare och uppvuxna
på gårdarna. I sådana fall synes det mindre skäligt, att arrendeförhållandena
bringas att upphöra utan att tillräckligt bärande skäl äro för
handen.
Föreliggande rationaliseringsplaner — till vilka vederbörande myndigheter
ännu icke tagit ställning —- medföra att åtskilliga arrendatorer känna
sig stå inför hotet att nödgas frånträda sina arrenden och söka sin utkomst
på annat håll. Denna osäkerhetskänsla förstärkes genom att arrendekontrakten
utlöpa den 14 mars 1951 med skyldighet för arrendatorerna att avflytta
utan särskild uppsägningstid, och full klarhet råder ännu icke rörande
möjligheterna att erhålla ytterligare förlängning av arrendeavtalen.
Enligt revisorernas mening måste skäligheten av en dylik uppgörelse starkt
ifrågasättas. Ovisshet rörande ett arrendes giltighetstid torde också i allmänhet
medföra risk för att jordbrukets och byggnadernas underhåll eftersättes.
Det är därför angeläget, att en plan fastställes för den framtida
rationaliseringen av jordbruken på övningsfältet, varvid samråd med lantbruksnämnden
i länet lämpligen bör äga rum. Även hänsynen till arrendatorerna
kräver, att arrendeförhållandena icke bringas att upphöra med alltför
kort varsel.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen skulle ett antal går -
Statsutskottets utlåtande nr 174.
29
dar i Järvafältcts sydvästra del enligt föreliggande förslag sammanslås till
ett större jordbruk, benämnt Spånga storgård och omfattande omkring 150
har. För jordbruket förutsättes nybyggnad av ekonomihus vid Tensta eller
Spångaby för en kostnad, som år 1947 beräknats till 175 000 kronor. Då
det torde vara mycket ovisst huruvida ett jordbruk av denna storlek i omedelbar
anslutning till tätbebyggelsen i Spånga församling av Stockholms
stad kan bli bestående, måste revisorerna ifrågasätta lämpligheten av att en
nybyggnad av större ekonomihus på denna plats kommer till stånd.»
Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen samt Stockholms
läns och stads lantbruksnämnd (Del II, s. 94—100).
Fortifikationsförvaltningen har bl. a. förklarat sig dela revisorernas uppfattning
att en plan bör fastställas för jordbrukens framtida rationalisering
samt upplyst att ämbetsverket under senare år vidtagit vissa åtgärder
i sådant syfte.
Lantbruksnämnden har förklarat sig i allt väsentligt kunna dela revisorernas
uppfattning i ärendet.
Utskottet. I sitt över förevarande paragraf avgivna remissutlåtande har
fortifikationsförvaltningen förklarat sig helt dela revisorernas uppfattning
rörande angelägenheten av att en plan fastställes för den framtida rationaliseringen
av jordbruken på Järvafältet. Fortifikationsförvaltningen har
samtidigt erinrat om att ämbetsverket i underdånig skrivelse den 5 juli
1947 hemställt att Kungl. Maj:t — för möjliggörande av ett allsidigt bedömande
av frågan om den framtida dispositionen av övningsfältet —
måtte uppdraga åt för ändamålet lämpliga personer att med hänsyn tagen
till sociala och kommunala intressen verkställa en överarbetning av det förslag
som tidigare avgivits av 1946 års järvafältskommitté. Enligt vad utskottet
under hand erfarit är frågan om ett igångsättande av en sådan utredning
inom en nära framtid f. n. föremål för Kungl. Maj :ts övervägande.
Utskottet, som förutsätter att de jordbrukspolitiska synpunkterna därvid
tillbörligen beaktas, har med hänsyn härtill ansett sig kunna inskränka sig
till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
7:o) Vatten- och avloppsanläggningar inom Sköns, Alnö och Timrå kommuner.
Under socialdepartementet, § 10, ha revisorerna framfört vissa synpunkter
rörande vatten- och avloppsanläggningarna inom Sköns, Alnö och
Timrå kommuner (Del I, s. 77—94).
Efter en närmare redogörelse för ordnandet av vatten- och avloppsanläggningar
i berörda kommuner (s. 77—92) ha revisorerna uttalat följande.
»Alltsedan år 1938 ha betydande belopp av statsmedel investerats i vatten-
och avloppsanläggningar inom Sköns, Alnö och Timrå kommuner. Till
-
30
Statsutskottets utlåtande nr 174.
komsten av dessa stora arbetsföretag, vilkas utförande skett på grundval
av de utav Kungl. Maj :t den 30 december 1938 uppdragna riktlinjerna, får
ses mot bakgrunden främst av den betydande arbetslöshet, som för denna
bygd blivit en följd av de omfattande rationaliseringsåtgärderna och driftsnedläggelserna
inom sågverksindustrin i slutet av 1920- och början av
1930-talen, men även angelägenheten att genom en samverkan de berörda
kommunerna emellan ernå en för dem ändamålsenlig lösning av vattenoch
avloppsfrågan. Anläggningsarbetena ha i huvudsak utförts såsom statliga
beredskapsarbeten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi samt fortskridit
etappvis, allteftersom arbetslösheten påkallat deras igångsättande.
De hittillsvarande anläggningskostnaderna för nyssnämnda arbeten uppgå
enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnade uppgifter till ca
15 148 000 kronor, fördelade på Sköns, Alnö och Timrå kommuner med
respektive 0 627 000, 4 198 000 och 4 323 000 kronor. Av statsmedel har
utgått totalt ca 11 000 000 kronor.
Revisorerna, som avlagt besökt inom Sköns och Alnö kommuner, ha därvid
varit i tillfälle att konstatera det stora värde de utförda anläggningarna
fått för de berörda kommunerna och deras bebyggare. Betydelsen av företagen
sammanhänger icke blott med de rikliga arbetstillfällen, som under
arbetenas utförande erbjudit sig för bekämpande av den utomordentligt
svåra arbetslöshet, som varit rådande och som alltjämt till viss del dröjer
sig kvar i dessa trakter. Även indirekt har anläggningen blivit av den största
betydelse genom de gynnsammare förutsättningar för en uppblomstring av
näringslivet och utkomstmöjligheterna i orten, som vattenförsörjningens ordnande
utan tvivel inneburit. Härtill kommer att ur bostadshygieniska synpunkter
anläggningens tillkomst bidragit till att skapa förbättrade förhållanden
i bygden.
Abonnentanslutningen till det kommunala vatten- och avloppsnätet är,
särskilt i betraktande av den inom vissa delar av kommunerna spridda bebyggelsen,
mycket god. Inom Sköns kommun äro sålunda ca 1 450 bostadsfastigheter
med 2 950 bostadslägenheter eller i runt tal 80 procent av hela
bostadsbeståndet försedda med vattenledning och i de allra flesta fall även
med avloppsledning. Dessutom finnes relativt god tillgång till sötvatten
för industrierna. Av Alnö kommuns 5 265 invånare, fördelade på 1 800 hushåll
och 1 200 bostadsfastigheter, ha f. n. 995 hushåll med 3 355 personer i
640 bostadshus anslutning till kommunens vattenledningsanläggning, medan
samtliga bostadshus utom 46 äro anslutna till de kommunala avloppsledningarna.
Även om det sålunda knappast torde råda något tvivel om att anläggningen
blivit till mycket stort gagn för de berörda kommunerna, måste revisorerna
å andra sidan konstatera, att de villkor, vilka förknippats med
företagets tillkomst, till vissa väsentliga delar icke tillfredsställande uppfyllts.
Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 30 december 1938 skulle de tre
kommunerna genom överenskommelser var för sig med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bl. a. förbinda sig att ingå avtal inbördes om distribution
Statsutskottets utlåtande nr 174.
31
av vatten från Sköns vattenledningsanläggning till Alnö och Timrå kommuner
samt om underhåll och drift av de för den gemensamma vattenförsörjningen
erforderliga delarna av anläggningen, vilket avtal skulle underställas
Kungl. Maj :ts prövning. Vidare skulle kommunerna ansvara för anläggningens
framtida underhåll och drift. Sedan Kungl. Maj :ts beslut aterkallats
i vad gäller Timrå, har dåvarande arbetsmarknadskommissionen i samband
med beviljande av bidrag till denna kommun bl. a. meddelat föreskrifter
av motsvarande innebörd. Genom kontrakt med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ha Sköns och Alnö kommuner var för sig påtagit sig nyss berörda
förpliktelser, medan Timrå gentemot dåvarande arbetsmarknadskommission
iklätt sig motsvarande åtaganden.
Något avtal kommunerna emellan om den gemensamma vattenförsörjningens
ordnande har emellertid ännu icke kommit till stånd. I stället tilllämpas
tills vidare provisoriskt vissa i ett tidigare upprättat avtalsförslag
angivna principer för distributionen av vatten och fördelningen av kostnaderna
för den gemensamma vattenanläggningens drift och underhåll. Icke
heller har frågan om anläggningarnas förnyelse ännu erhållit en fullt tillfredsställande
lösning. Finansieringsplaner innefattande bestämda beräkningar
rörande det erfoderliga kommunala fonderingsbehovet ha sålunda
upprättats först på senare tid; betydande svårigheter synas för övrigt föreligga
att tillämpa de enligt dessa planer beräknade avsättningarna. Detta
har, som av den lämnade redogörelsen framgår, bl. a. medfört att avsättningarna
till anläggningarnas förnyelse icke kunnat verkställas i en mot det
beräknade behovet svarande omfattning, varför betydande underskott i
fonderingen uppkommit. Vattenverkens ekonomi synes dessutom vara sådan,
att avsättningskostnaderna liksom utgifter för kapitalökningar icke
kunnat täckas av löpande inkomster utan i större eller mindre utsträckning
måst finansieras i annan ordning. Inom Alnö kommun är salunda läget
f. n. sådant, att fonderingsbehovet i sin helhet kan tillgodoses endast genom
kommunala subventioner i form av uttaxeringar.
Nu berörda förhållanden finna revisorerna mindre tillfredsställande. Sedan
numera över ett decennium förflutit efter företagets tillkomst, framstar
det givetvis som angeläget, att frågan om den gemensamma vattenförsörjningens
ordnande inom de berörda kommunerna bringas till en slutlig lösning.
Även om, som nämnts, ett visst system f. n. provisoriskt tillämpas
i avseende å de frågor, som hänga samman med den gemensamma vattendistributionen,
måste likväl formlösheten och avsaknaden av för parterna definitivt
bindande regler för samarbetet vara ägnad att skapa viss oklarhet
rörande innebörden i och omfattningen av kommunernas åtaganden beträffande
anläggningens framtida drift och underhåll, samt medföra ett osäkerhetstil
1 stånd, vilket kan bidraga till att motverka frågan om en rationell
lösning av den gemensamma vattenförsörjningens ordnande. Härtill kommer,
att den nuvarande ordningen utan tvivel lätt kan bidraga till uppkomsten
av cn situation, som kan försvåra en eventuell framtida överenskommelse
efter andra linjer än de som nu följas. Med hänsyn till de bety
-
32
Statsutskottets utlåtande nr 174.
dande belopp, som av statsmedel investerats i anläggningarna, är det för
den skull för staten av särskild vikt att i avseende å de gemensamma anläggningarnas
framtida underhåll och vård full klarhet erhålles rörande ansvarsfördelningen
de olika intressenterna emellan, liksom också att garantier
skapas för att sådana avsättningar för anläggningarnas förnyelse komma
till stånd, som fullt motsvara den statliga investeringen i dessa anläggningar.
Med hänsyn till det anförda finna revisorerna det angeläget, att åtgärder
vidtagas i syfte att få till stånd dels en uppgörelse i någon form de
berörda kommunerna emellan i fråga om den gemensamma vattenförsörjningens
ordnande, dels en tillfredsställande lösning av frågan om de berörda
anläggningarnas förnyelse. Lämpligen torde därvid böra uppdragas åt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen eller annan myndighet att taga de initiativ,
som kunna befinnas erforderliga för uppnående av de nu angivna syftena.
I detta sammanhang anse sig revisorerna böra något beröra en särskilt för
Alnö betydelsefull fråga. Under den senaste tiden ha betydande svårigheter
uppstått att med den nuvarande färj förbindelsen mellan Alnö och fastlandet
bemästra den starkt stigande landsvägstrafiken. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har med hänsyn härtill uppgjort förslag till broförbindelse
över Alnösundet för en beräknad kostnad av ca 13 miljoner kronor eller,
inberäknat det kapitaliserade värdet av underhållskostnaderna, 14,3 miljoner
kronor. Till jämförelse må nämnas att det kapitaliserade värdet av
kostnaderna för den nuvarande färj förbindelsen uppgår till ca 10 miljoner
kronor. Under revisorernas besök å Alnö framhölls från kommunens sida
angelägenheten av att broförbindelsen med fastlandet snarast komme till
stånd, då genom tillkomsten av denna transporterna självfallet skulle avsevärt
förenklas och trafikanternas kostnader härför nedbringas.»
Utlåtanden ha avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kommunalfullmäktige i Sköns kommun samt Alnö kommunalnämnd
(Del II, s. 100—107).
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som ägnar uppmärksamhet åt de av
revisorerna berörda spörsmålen, har förklarat att något särskilt uppdrag
åt styrelsen eller annan myndighet att taga initiativ i förevarande fråga
icke torde vara erforderligt.
Av de kommunala myndigheternas yttranden framgår bl. a., att Sköns
kommun för sin del godkänt ett upprättat avtalsförslag beträffande den av
kommunerna gemensamt utnyttjade vattenanläggningen.
Utskottet. Av den lämnade redogörelsen framgår, att av statsmedel ca
11 miljoner kronor investerats i vatten- och avloppsanläggningar inom
Sköns, Alnö och Timrå kommuner. De villkor som förknippats med företagens
tillkomst ha dock till väsentliga delar icke blivit uppfyllda. Något avtal
kommunerna emellan om den gemensamma vattenförsörjningens ordnande
har sålunda icke kommit till stånd. Ej heller har frågan om anläggningarnas
förnyelse ännu erhållit en fullt tillfredsställande lösning, vilket
Statsutskottets utlåtande nr 174.
33
bl. a. medfört att avsättningar icke kunnat verkställas i en mot det beräknade
behovet svarande omfattning. Mot bakgrunden härav ha revisorerna
ansett sig böra förorda, att åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller annan
myndighet uppdrages att taga de initiativ som kunna befinnas erforderliga
för reglering av nu angivna förhållanden.
I sitt remissutlåtande har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bl. a. framhållit,
att bristen på arbetskraft omöjliggjort en fortlöpande kontroll över
de här ifrågavarande bestämmelsernas efterlevnad. Styrelsen ägnade dock
alltjämt uppmärksamhet åt berörda spörsmål och hade för avsikt att så
snart kunde ske redovisa ärendet rörande det föreskrivna avtalet mellan
kommunerna om gemensam vattenförsörjning. Av remisshandlilngarna
framgår vidare, att Sköns köping i underdånig skrivelse den 16 december
1950 hemställt om Kungl. Maj:ts godkännande av ett av kommunalfullmäktige
antaget förslag till avtal i frågan.
Med hänsyn till att rättelse i de av revisorerna påtalade förhållandena
sålunda torde vara att förvänta, har utskottet velat inskränka sig till att
vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
8:o) Vissa med AB Trafikrestaurangers verksamhet sammanhängande
spörsmål. Under kommunikationsdepartementet, § 11, ha revisorerna framfört
vissa förslag beträffande AB Trafikrestaurangers verksamhet (Del I, s.
95—104).
Revisorerna ha lämnat en redogörelse för AB Trafikrestaurangers verksamhet
och ekonomiska ställning ävensom för sina iakttagelser beträffande
bolagets försäljningsrörelse (s. 95—102).
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
»Under den tid av närmare tolv år som förflutit sedan AB Trafikrestauranger
började sin verksamhet har bolagets rörelse undergått en stark utveckling.
Mellan åren 1939 och 1949 har sålunda, såsom av det föregående
framgår, omsättningen mer än tredubblats. Samtidigt har en icke oväsentlig
konsolidering av bolaget kunnat äga rum, kännetecknad bl. a. av att en
i förhållande till aktiekapitalet ansenlig reservfond upplagts och att inventariebeståndet
avskrivits i betydande omfattning. Bolaget har därjämte genom
årliga tillskott tagit verksam del vid tillskapandet av de båda pensionskassor
till vilka personalen är ansluten. De arrendebelopp som tillförts statens
järnvägar överstiga också i avsevärd mån statens andel av de vinstmedel
som uppkommo under det förutvarande restaurangbolagets verksamhet.
Såvitt revisorerna vid sin granskning kunnat finna, har bolagsledningen
fullgjort sina uppgifter på ett förtjänstfullt sätt, under samtidigt beaktande
av såväl fullt affärsmässiga principer som den här ifrågavarande verksamhetens
speciella karaktär av komplement till den egentliga trafikrörelsen.
En ytterligare förbättring av det ekonomiska utfallet av rörelsen synes
it Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 171.
34
Statsutskottets utlåtande nr 174.
emellertid ligga inom räckhåll, därest vissa på sistone aktualiserade frågor
vinna en lösning som underlättar bolagets fortsatta utveckling och därigenom
bättre tillgodoser statsintresset än vad f. n. är fallet. Revisorerna syfta
härvid på omständigheterna kring den affärsverksamhet som vid statens
järnvägar bedrives av AB Svenska pressbyrån. Detta bolag har i sin egenskap
av distributionsorgan för tidningarna i vårt land tillerkänts ensamrätten
till försäljning av pressalster på järnvägarna. Därutöver upprätthåller
emellertid bolaget en omfattande kioskrörelse inom statens järnvägars
stationsområden för försäljning av bl. a. tobaks- och chokladvaror, ofta i
direkt konkurrens med AB Trafikrestaurangers motsvarande rörelse. Pressbyråns
mellanhavande med statens järnvägar regleras genom ett särskilt
kontrakt, som upphör att gälla i och med utgången av nästa kalenderår.
Då vissa därmed sammanhängande förhållanden ansetts verka hämmande
på AB Trafikrestaurangers affärsverksamhet, har, enligt vad revisorerna
under hand erfarit, bolagets verkställande ledning hemställt att få bliva representerad
vid de förhandlingar som förutsatts skola föregå det eventuella
avslutandet av nytt avtal.
För egen del ha revisorerna icke kunnat undgå att göra den iakttagelsen,
att de i kontraktet med pressbyrån intagna villkoren måste anses i olika
hänseenden leda till ur statsintressets synpunkt mindre tillfredsställande
resultat. Visserligen tillföras statens järnvägar därigenom i och för sig ansenliga
belopp; ställda i relation till den här ifrågavarande omsättningens
totala storlek te de sig dock alltför ringa. En särskilt oförmånlig utformning
synes exempelvis föreskriften om omsättningsavgiftens beräknande i
vad avser chokladvaror ha erhållit. Revisorerna förutsätta därför att —
därest över huvud taget pressbyrån fortsättningsvis anses böra få utöva
här ifrågavarande kioskrörelse — avtalsbestämmelserna i sinom tid i grund
revideras. Ett minimikrav därvidlag torde vara, att vederbörande avgifter
fastställas till belopp som bättre svara mot det ekonomiska utfallet av
rörelsen.
I detta sammanhang synas emellertid vissa speciella omständigheter böra
beaktas, genom vilka det föreliggande problemet infogas i ett större sammanhang.
Sålunda må erinras om att AB Trafikrestauranger vid tidpunkten
för det nu med pressbyrån gällande kontraktets ingående allenast under
ett fåtal år varit i verksamhet. Sedan dess har bolagets affärsrörelse
avsevärt vuxit i omfattning, och densamma lämnar numera ett ekonomiskt
resultat som i förekommande fall vida överstiger vad som för statsverkets
del skulle ha uppnåtts, därest vederbörande rörelsegrenar varit utarrenderade
till pressbyrån. Vissa belysande exempel härpå ha anförts i det föregående.
Enligt revisorernas mening bör därför allvarligt övervägas, huruvida
icke förevarande problem lämpligen kunde lösas på så sätt att, såvitt
nu är i fråga, rätten till försäljning av andra varor än pressalster inom statens
järnvägars stationsområden i och med det nuvarande kontraktets utlöpande
vid årsskiftet 1951/52 i första hand överlätes på AB Trafikrestauranger.
På sistnämnda bolag finge sedan ankomma att i varje särskilt fall
Statsutskottets utlåtande nr 174.
35
avgöra, i vad män företaget självt borde omhänderhava viss rörelse eller om
denna i stället med fördel skulle kunna utarrenderas till pressbyrån eller
annan enskild intressent, varvid i förekommande fall utarrendering borde
kunna ske efter anbudsförfarande.
Vid bedömande av förevarande spörsmål bör hållas i minnet, att det härvidlag
är fråga om en kundkrets som i huvudsak tillhandahålles av statens
järnvägar. Det framstår därför som naturligt, att vinsten av här avsedda
affärsrörelse i möjligaste mån kommer staten själv till godo. Detta torde
enklast kunna förverkligas på så sätt att pressbyråns kioskrörelse i förberörda
utsträckning överlåtes på AB Trafikrestauranger, som redan förfogar
över en för ändamålet användbar försäljningsorganisation. En särskild
fördel skulle en sådan anordning erbjuda därigenom, att vid de förhandlingar
om arrendekontrakt o. d. med enskilda intressenter, som även framdeles
måste förutsättas komma att ske, den inom bolagsledningen förefintliga
speciella af färserfarenheten kunde utnyttjas. Då järnvägsstyrelsen genom
sina främsta representanter är företrädd i bolagets styrelse, behöver givetvis
icke befaras, att statens järnvägars fackintressen efter en sådan överlåtelse
skulle bliva mindre väl tillgodosedda än vad f. n. är fallet. Därigenom
skulle vidare förutsättningar skapas för en icke minst ur företagsekonomisk
synpunkt önskvärd rationalisering av kioskrörelsen. Vid de
fortsatta övervägandena i frågan torde jämväl nu antydda omständighet
böra beaktas. I anslutning härtill vilja revisorerna understryka angelägenheten
av att den verkställande ledningen för AB Trafikrestauranger alltid
hålles underrättad om förefintliga planer på ombyggnad av statens järnvägar
tillhöriga stationshus m. m.
De i det föregående framförda synpunkterna synas revisorerna i princip
vara tillämpliga jämväl på statens järnvägars mellanhavanden med andra
enskilda intressenter än pressbyrån. Av den lämnade redogörelsen torde
sålunda framgå, att de arrendebelopp som fastställts för rätten att handhava
viss försäljning i åtskilliga fall tillmätts i underkant. Vad slutligen den
inom GDG:s biltrafikområde bedrivna kioskrörelsen beträffar, torde likaledes,
därest härutinnan någon omläggning av verksamhetsformerna skulle
befinnas lämplig, en lösning efter ovan angivna riktlinjer böra eftersträvas.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna som sin mening uttala, att det synes
böra ankomma på järnvägsstyrelsen att i frågor av nu berört slag målmedvetet
söka främja den med AB Trafikrestaurangers affärsrörelse sammanhängande
verksamheten.»
Reservation har avgivits av en av revisorerna (s. 104 och 105).
Utlåtanden ha avgivits av järnvägsstyrelsen och AB Trafikrestauranger
(Del II, s. 107—110).
Utskottet. I likhet med revisorerna har utskottet bibragts den uppfattningen,
att bestämmelserna i det mellan järnvägsstyrelsen och AB Svenska press
-
36
Statsutskottets utlåtande nr 174.
byrån ingångna avtalet, vilket upphör att gälla i och med utgången av innevarande
kalenderår, böra revideras i en för statsverket förmånligare riktning.
I sitt remissutlåtande har järnvägsstyrelsen också förutskickat att så skall
ske. Styrelsen har samtidigt förklarat det vara självfallet, att i samband
med de stundande förhandlingarna med pressbyrån största möjliga hänsyn
till de av revisorerna framförda synpunkterna kommer att tagas. Enligt
vad utskottet under hand erfarit ha sådana förhandlingar nu påbörjats, i
vilka den verkställande direktören i AB Trafikrestauranger beretts tillfälle
att deltaga. Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig kunna inskränka sig
till att vad i ärendet förevarit för riskdagen
omförmäla.
9:o) Vissa med vattenkraftens utbyggnad sammanhängande spörsmål. Under
kommunikationsdepartementet, § 12, ha revisorerna framlagt vissa synpunkter
beträffande vattenkraftens utbyggnad (Del I, s. 105—125).
Revisorerna, som besökt dels Indalsälvens flodområde med ett flertal kraftstationer
och reglerade sjöar, dels ock den för reglering planerade sjön Lossen
i Ljusnans övre lopp i Härjedalen, ha meddelat vissa iakttagelser revisorerna
härvid gjort. Särskilt ha revisorerna uppehållit sig vid det motsatsförhållande
som råder mellan å ena sidan kraftintressenternas önskemål
om att så snabbt som möjligt erhålla tillstånd till vattenbyggnaders utförande
och å andra sidan det allmännas intresse av att den rättsliga handläggningen
av hithörande mål sker med beaktande av alla de hänsyn som i
vattenlagen föreskrivas (s. 105—121).
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
»Vid sin under hösten företagna resa inom Indalsälvens flodområde samt
vid sjön Lössen i Ljusnans övre lopp ha revisorerna varit i tillfälle att överlägga
om de aktuella utbyggnadsproblemen med såväl representanter för
statens och privata kraft- och regleringsföretag som med representanter för
de av företagen berörda bygderna.
För de direkta skador, som genom uppdämningen av regleringsmagasin
drabba jordbruks-, skogs- och annan mark eller vållas andra näringsgrenar
än jord- och skogsbruket, såsom exempelvis fisket, utgår enligt vattenlagen
de ersättningar, som vattendomstolen bestämmer. För andra mera
indirekta olägenheter, vilka såsom tidigare framhållits kunna drabba hela
den bygd, som beröres av uppdämningen, utdömes däremot icke någon ersättning.
Revisorerna ha kunnat konstatera, att dessa sekundära skadeverkningar
tillmätas stor betydelse i de berörda bygderna. Vid bedömandet
av dessa frågor bör emellertid icke förglömmas, att utvecklingen under
de senaste åren gått i riktning mot att i ökad utsträckning tillgodose sakägarnas
intressen även i dessa hänseenden. Sålunda ha vid innevarande års
riksdag vidtagits vissa ändringar i kommunalskattelagen beträffande taxeringen
av vattenfallsfastigheter, vilka komma att verka i nu angiven rikt
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
37
ning. Ändringarna innebära bl. a. att i regleringsdammens värde inräknas
även värdet av utbetalade skadeersättningar. Enär dessa flerstädes uppgå
till avsevärda belopp, tillföras de kommuner, i vilka dammarna äro belägna
och vilka tidigare ansetts i viss mån missgynnade i beskattningshänseende,
ett ökat skatteunderlag, varigenom en utjämning kommer att ske mellan
ett större antal berörda kommuner.
En annan omständighet, som bidragit till en för bygdens intressen
gynnsam utveckling består däri, att de vattenregleringsavgifter, som utgå
enligt vattenlagen, avsevärt ökat i betydelse. Före den 1 juli 1944 gällde att
avgifterna i första hand skulle användas till förebyggande eller minskande
av skada eller olägenhet, som vållats genom regleringsföretaget och för vilken
ersättning icke blivit av vattendomstolen bestämd. I den mån avgifterna
därtill försloge, skulle de också användas för tillgodoseende av annat
ändamål beträffande den bygd, som berördes av företaget, såsom jordbrukets
främjande, beredande av tillgång till elkraft eller eljest för befolkningens
behov. Genom lagändring som trätt i kraft sistnämnda dag har den tidigare
rangordningen mellan nämnda ändamål bortfallit, varigenom ökade
möjligheter föreligga att med ifrågavarande avgifter tillgodose bygdens
behov. Härtill kommer att domstolarna numera synas benägna att utdöma
betydligt högre avgifter än tidigare. Vid sjön Torröns regleringar åren 1935
och 1940 bestämdes avgifterna till mellan 15 och 50 öre per vunnen turbinhästkraft.
Vid Näktens reglering fastställdes år 1948 avgifter på mellan
30 öre och 1 krona 80 öre per turbinhästkraft och i Faxälvens och Ångermanälvens
flodområden har åren 1949 och 1950 utdömts 2 kronor per
turbinhästkraft för utbyggda fall. Även beträffande utbetalningsförfarandet
ha på sina håll vissa lättnader för bygden kunnat iakttagas. Såsom framhållits,
ifrågasatte 1946 års revisorer huruvida icke de ändamål, för vilka
regleringsavgifterna voro avsedda, skulle bättre tillgodoses därest avgifterna
kunde genom kapitalisering utbetalas redan vid början av den 20-årsperiod, för vilken de fastställdes. I anslutning härtill må här meddelas,
att i vissa bygder i Jämtlands län vederbörande regleringsförening åtagit
sig att ställa erforderliga medel för elektrifiering eller vägföretag till förfogande
såsom lån att i sinom tid återbetalas genom bidrag av regleringsavgifter.
Under sin resa utefter Indalsälven ha revisorerna besökt även de nu färdigställda
statliga kraftstationerna vid Hölleforsen och Stadsforsen. Ehuru
revisorerna icke ingått på närmare undersökning rörande kostnaderna för
dessa anläggningar eller på därmed förenade tekniska spörsmål, ha revisorerna
genom nämnda besök och av de för utbyggnaden lämnade redogörelserna
erhållit intryck av att kraftstationerna varit väl planerade och att
byggnadsarbetena utförts med skicklighet och omsorg. Revisorerna ha även
med tillfredsställelse konstaterat, att vattenfallsstyrelsen f. n. prövar möjligheterna
att — i den mån så låter sig göra för rimliga kostnader — minska
de allvarliga ingrepp i landskapsbilden, som kraftstationerna måste förorsaka.
38
Statsutskottets utlåtande nr 174.
Revisorerna övergå härefter till att behandla den speciella företeelse i
samband med vattenkraftens utbyggnad, som innebär att byggnadsarbeten
igångsättas redan innan vederbörande vattendomstol meddelat tillstånd.
Enligt bestämmelserna i vattenlagen skall ansökan om byggande i vatten
vara åtföljd av de handlingar, vilka erfordras för bedömande av det
tillämnade företagets verkningar. Detta förutsätter, att utredningar om
t. ex. dämningsskador äro färdigställda, när ansökningen ingives. I vattenlagen
förutsättes byggnadsarbetena bliva igångsatta först sedan domstolen
lämnat medgivande till företaget. Sökandena ha givetvis varit lagligen
oförhindrade att före tillståndets meddelande bedriva förberedande
arbeten ävensom påbörja arbeten på land. Av praktiska och ekonomiska hänsyn
lärer emellertid ett dylikt förfarande ha tillämpats endast i sådana fall,
där det varit ställt utom tvivel, att tillstånd skulle komma att meddelas,
d. v. s. där den i lagen föreskrivna nyttan av företaget med betryggande
marginal överstigit kostnader och skador och ej heller i övrigt hinder
mot företaget förelegat.
Under det senaste decenniet har utbyggandet av vattenkrafttillgångarna
starkt forcerats. Denna utveckling, som kunde iakttagas redan under 1930-talet, blev särskilt framträdande under krigsåren till följd av nödvändigheten
att då hushålla med kol och annat bränsle. Även den ovanligt markerade
vattenbristen under budgetåret 1947/48 verkade i samma riktning. På grund
härav ha svårigheterna ökats att redan vid ansökningens ingivande förebringa
av domstolen önskad utredning om dämningsskador o. d. I åtskilliga
fall ha till och med byggnadsarbeten i vatten igångsatts, utan att
laga tillstånd avvaktats. Enligt uppgift har därvid dock tillsetts, att utomstående
intressen icke lidit skada utan att uppgörelse träffats.
Den starkt ökade intensiteten i nyttiggörandet av vattenkraften har återverkat
på vattendomstolarnas arbetsbörda. Eftersom utbyggandet koncentrerats
till Norrland, har den ökade arbetsbelastningen blivit särskilt påtaglig
för Norrbygdens vattendomstol. Statsmakterna ha även föranstaltat om en
successiv förstärkning av domstolens arbetskrafter. Sålunda har domstolen
sedan år 1945 arbetat på två fullständiga avdelningar, av vilka den s. k. Bavdelningen
år 1949 utbrutits till en självständig domstol. Mellanbygdens
vattendomstol. Beslutade personalförstärkningar ha emellertid av olika skäl
icke kunnat helt genomföras. Särskilt må erinras om att domstolen haft
svårigheter att fylla sitt behov av teknisk personal.
Såsom ett led i det snabba utbyggandet av vattenkraften meddelades genom
lagen den 20 oktober 1939 om tillfällig vattenreglering vissa regler,
vilka möjliggjorde ett förenklat och snabbt förfarande vid behandlingen av
vattenregleringsmål. Enligt dessa regler kan tillstånd meddelas till tillfällig
vattenreglering för viss tid, högst tre år. Lagen var ursprungligen avsedd för
de krisförhållanden, som förutsågos vid dess tillkomst, men dess giltighetstid
har därefter successivt förlängts. Sedan det tillfälligt meddelade tillståndet
utlöpt, har emellertid frågan om definitivt tillstånd för vederbörande
företag måst upptagas till prövning. Givet är att detta förfarande i sin mån
bidragit till att öka vattendomstolarnas arbetsbörda.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
39
I syfte att vinna ett snabbare förfarande vid vattendomstolarna tillkallades
år 1945 särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn av
vattenlagens bestämmelser. Därvid ifrågasattes en inarbetning i vattenlagen
av 1939 års lag. De sakkunniga ha i ett år 1947 avgivet betänkande
framhållit, att det icke borde ifrågakomma att giva 1939 års lag längre
giltighetstid än som oundgängligen erfordrades. Däremot syntes ett strikt
upprätthållande av vattenlagens gällande processuella regler knappast förenligt
med de krav, som komme att ställas på förfarandet. De sakkunniga
föreslogo vissa ändrade bestämmelser, som skulle ge vattendomstolen rätt
att, om företagets snara genomförande vore angeläget, meddela tillstånd till
erforderliga arbeten, innan målet i övrigt avgjordes. Därvid förutsattes
emellertid, att byggnadslovet föreginges av en definitiv prövning av företagets
tillåtlighet. De sakkunnigas förslag har ännu icke föranlett någon åtgärd
från statsmakternas sida.
Det är enligt revisorernas mening synnerligen angeläget, att ett tillrättaläggande
sker beträffande det under senare år i åtskilliga fall tillämpade tillvägagångssättet
vid påbörjande av vattenbyggnader. Igångsättandet av kraftverksbyggen
och sjöregleringar utan vattendomstolens tillstånd måste i längden
medföra allvarliga konsekvenser, bl. a. därigenom att allmänhetens tilltro
till lag och rätt rubbas. Domstolarna lära icke heller kunna helt undgå
att vid sin prövning av målen påverkas av det förhållandet, att stora värden
redan nedlagts på en vattenbyggnad. Förhållandena äro ägnade att ingiva betänkligheter
icke minst därför att staten genom vattenfallsstyrelsen intager
en ledande ställning på detta område. Härtill kommer att det alltmer fullständiga
utbyggandet av vattenkraften tvingar kraftproducenterna att söka
utnyttja krafttillgångar, i vilka det föreskrivna nyttovärdet med allt mindre
marginal överstiger skada och kostnader. Härigenom ökas risken att företagen
slutligen visa sig sakna lagliga förutsättningar att komma till stånd.
Åtskilliga av de större vattenmålen torde vara av den natur, att domstolsbehandlingen
normalt tager lång tid i anspråk. De undersökningar, som
skola utföras av domstolens tekniska ledamöter, äro tidskrävande; detsamma
gäller de utredningar av speciella fackfrågor, såsom skador på fiske,
erosion och klimatförhållanden, vilka ankomma på särskilda sakkunniga.
Vidare måste rådrum beredas för framställande av eventuella erinringar mot
verkställda utredningar och för komplettering därav. Resultatet av dylika
utredningar kan stundom inverka på själva tillåtlighetsfrågan. Det är därför
av vikt att särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om ett snabbare
förfarande vid vattendomstolarna, överinstanserna däri inbegripna. Därest
en ändring av vattenlagens bestämmelser om processen i vattenmål visar sig
erforderlig, bör en sådan snarast övervägas. Snabbheten i förfarandet är av
vikt, icke endast av hänsyn till kraftproducenterna, vilkas intressen måhända
skulle tillgodoses genom möjligheten för domstolarna att meddela preliminära
beslut i tillåtlighetsfrågan. Även motparternas intressen kräva beaktande,
så att icke exempelvis sakägare nödgas vänta oskäligt länge på ersättningarnas
utdömande, vägfrågors ordnande o. d. Det må också erinras
40
Statsutskottets utlåtande nr 174.
om att den ovisshet, som följer av ett under lång tid pågående vattenregleringsmål,
verkar hämmande på bygdens liv, exempelvis på frågor om jordbruksrationalisering
och bostadsbyggande.
Ett belysande exempel på de risker, som följa av ett föregripande av vattendomstolens
beslut, utgör den nu pågående utbyggnaden av Bergeforsen i
Indalsälven. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har behandlingen
av Bergeforsmålet tagit lång tid i anspråk. Den första ansökningen
om dämning vid forsen ingavs i september 1945, den andra ansökningen
— som innehåller den nu aktuella dämningshöjden — ingavs i maj
1947, men beslut i tillståndsfrågan väntas föreligga först mot slutet av år 1950.
Bl. a. med stöd av den omständigheten, att domstolen förordnat att nu pågående
sakkunnigutredningar om verkningarna av en eventuell dämning
skola avbrytas, anser sig sökandebolaget f. n. ha anledning antaga, att domstolen
kommer att avslå det begärda dämningstillståndet, och detta till och
med utan att frågan om tillåtligheten hänskjutes till Kungl. Maj:t. Tillräckliga
hållpunkter att förutbedöma målets utgång i högre instanser finnas
f. n. givetvis icke. 1 vart fall kommer, därest vattendomstolens dom går i
nu förutsedd negativ riktning, målets fortsatta behandling i högre instanser
och eventuellt hos Kungl. Maj :t att medföra en ytterligare betydande försening
med tillståndsgivningen.
Emellertid ha, som nämnts, byggnadsarbeten påbörjats vid Bergeforsen
redan under år 1949. Även om hittills dessa arbeten begränsats till sådana,
för vilka domstolens tillstånd icke erfordras, äro de likväl av betydande
omfattning. Särskilt är att märka, att arbetena omfatta en icke oväsentlig
del av jorddammen på södra sidan om älven. Sedan det blivit klart, att en
försening av domstolens beslut i tillståndsfrågan var oundviklig, har arbetstakten
minskats och arbetena begränsats till att omfatta huvudsakligen
ett avslutande av pågående arbeten. Den 31 juli 1950 hade emellertid nu
ifrågavarande arbeten dragit en kostnad av 2,75 miljoner kronor, av vilket
belopp 60 procent eller 1,65 miljon kronor faller på statens andel i företaget.
Revisorerna bortse icke från att planläggningen av Bergeforsens blivande
kraftstation skett under trycket av den starka forcering, som sedan mer än
ett årtionde kännetecknar vattenkraftens utbyggnad. Även igångsättandet av
byggnadsarbetena torde utgöra ett led i strävandena att uppfylla det på
längre sikt uppgjorda programmet för kraftbehovets tillgodoseende. När
riksdagen i samband med 1949 års beslut om utbyggande av Bergeforsen underströk
angelägenheten av att vattenfallsstyrelsens utbyggnadsprogram fullföljdes
i så snabb takt, som förhållandena medgåve, hade någon ställning givetvis
icke tagits till nu ifrågavarande spörsmål. Det må vidare framhållas,
att då byggnadsarbeten för kraftverk eller sjöregleringar hittills igångsatts
innan vattendomstolens tillstånd hunnit erhållas — vare sig det gällt arbeten
i vatten eller på land — detta som regel torde ha inskränkt sig till sådana
fall, där tillåtlighetsfrågan varit ställd utom tvivel. Målets fortsatta behandling
har därvid huvudsakligen rört bestämmandet av de ersättnings
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
41
belopp, som skolat tillkomma olika sakägare, bestämmandet av skadeförebyggande
åtgärder och därmed jämförliga frågor. Det må vidare erinras om
att även det nu föreliggande sakkunnigförslaget av år 1947 om viss ändring
av vattenlagen såsom en uttrycklig förutsättning för preliminärt byggnadstillstånd
anger att tillåtligheten av företaget blivit definitivt prövad. Vid
Bergeforsen ha emellertid arbeten till betydande kostnader kommit till stånd,
oaktat tillåtlighetsfrågan icke varit klar. I anledning av de nu gjorda iakttagelserna
vilja revisorerna framhålla, att vattenbyggnader för statens räkning
eller för företag, i vilka staten äger ett avgörande inflytande, under
angivna osäkra förhållanden böra för framtiden om möjligt anstå i avvaktan
på tillstånd av vattendomstol eller Kungl. Maj :t.»
Utlåtanden ha avgivits av vattenfallsstyrelsen, Mellanbygdens vattendomstol,
e. vattenrättsdomaren Ivar Ahlström, vattenrättsdomaren F. Löwing
och svenska vattenkraf tf öreningen (Del II, s. 111—125).
Utskottet delar i princip revisorernas uppfattning, att det under senare år
i åtskilliga fall tillämpade förfaringssättet vid påbörjande av vattenbyggnader,
enligt vilket kraftstationsbyggen och sjöregleringar igångsatts utan vederbörande
vattendomstols tillstånd, är ägnat att i olika hänseenden ingiva
betänkligheter. Vid bedömandet av förevarande spörsmål bör emellertid samtidigt
hållas i minnet, såsom särskilt vattenfallsstyrelsen i sitt remissutlåtande
framhållit, att det med hänsyn till försörjningsläget mången gång visat
sig nödvändigt att vidtaga vissa förberedande arbeten i avvaktan på domstolsbehandlingens
fortskridande. En bidragande orsak till de av revisorerna påtalade
förhållandena torde vidare vara att finna i den rådande bristen på arbetskraft
särskilt hos vattendomstolarna, varigenom prövningen av tillståndsfrågorna
ofta icke kunnat ske med den snabbhet som varit önskvärd.
Även om sålunda den praxis som utvecklat sig på förevarande område ur
vissa synpunkter ter sig förklarlig, framstår det å andra sidan såsom mindre
tillfredsställande, om den faktiska verkligheten på väsentliga punkter skulle
tillåtas fjärma sig från de rättsregler som äro avsedda att utgöra normen för
det praktiska handlandet. I detta sammanhang torde få erinras om att den
s. k. vandringsfiskutredningen, som finansierats av vattenfallsstyrelsen och
privata kraftintressenter, i sitt nyligen avgivna betänkande bl. a. framhållit,
att sådana byggnadsarbeten till vilka kräves tillstånd enligt vattenlagen
självfallet icke, såsom hittills i en del fall skett, böra påbörjas innan tillstånd
erhållits. En ovillkorlig förutsättning för att dylika missförhållanden
i fortsättningen skola kunna undvikas utan men för kraftförsörjningen är
dock enligt utredningen, att erforderlig förstärkning av domstolspersonalen
vidtages. Revisorerna ha för sin del ifrågasatt, huruvida icke härutöver en
ändring av vattenlagens bestämmelser om processen i vattenmål borde övervägas.
Såsom revisorerna själva påpeka, ha emellertid särskilda sakkunniga
år 1947 framlagt förslag om vissa ändringar i vattenlagen, varigenom cn
snabbare handläggning av hithörande ärenden skulle möjliggöras. Detta för
-
42
Statsutskottets utlåtande nr 174.
slag är alltjämt föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet — som förutsätter
att vid det slutliga ställningstagandet härtill jämväl de av revisorerna
nu framförda synpunkterna komma att beaktas — har vid sådant förhållande
ansett sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
10:o) Hangarbyggnad på Torslanda flygplats. Under kommunikationsdepartementet,
§ 14, ha revisorerna påtalat de låga inkomsterna av den hösten
1949 färdigställda hangaren på Torslanda flygplats (Del I, s. 140—146).
Efter en redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande hangarbyggnad ha
revisorerna lämnat följande siffror angående de verkliga inkomsterna och
utgifterna för hangaren under ettårsperioden 1 oktober 1949—30 september
1950 enligt luf tf artsstyrelsens uppgifter.
Inkomster: Hangaravgifter............................... 19 700
Hyror....................................... 19 600
Beräknad hyresinkomst för av luftfartsverket disponerade
lokaler........................... 14 600 53 900
Utgifter: Bränsle...................................... 18 000
Underhåll.................................... 4 000
Lyse........................................ 3 200
Avskrivning efter 2 % å ett anvisat medelsbelopp
av tillhopa 1 965 000 kronor................ 39 300
Förräntning efter 3,2 %...................... 62 900 127 400
Underskott: kronor 73 500
Enär huvuddelen av det investerade kapitalet redan tidigare bokföringsmässigt
avskrivits genom före den 1 juli 1947 anvisade avskrivningsanslag
och med tillämpning av de särskilda regler, som gälla beträffande förräntningen
av de affärsdrivande verkens investerade kapital, kommer, framhålla
revisorerna, nu nämnda underskott icke till uttryck i luftfartsverkets bokföring.
Revisorerna ha uttalat följande.
»Enligt av statsmakterna uppdragna riktlinjer skall taxesättningen för
luftfartsverkets markorganisation i princip ske på sådant sätt, att täckning
för kostnaderna jämte skälig förräntning av kapitalinvesteringarna erhålles.
Vidare skall luftfartsverkets ekonomiska resultat särhållas från lufttrafikföretagens,
utan hänsyn till statens ekonomiska intressen i företagen.
Från och med år 1943 gjorde Aktiebolaget Aerotransport upprepade
framställningar till vederbörande statliga luftfartsmyndighet om iordningställande
av en ny hangar jämte verkstadsutrymmen på Torslanda flygplats.
Behovet av en hangar därstädes angavs av bolaget såsom mycket
trängande, såväl för flygtrafiken på Göteborg som av trafiksäkerhetsskäl.
För att tillgodose flygtrafikens behov beslöto statsmakterna år 1946, att
Statsutskottets utlåtande nr 174.
43
en hangar skulle uppföras på Torslanda; kostnaden beräknades därvid till
800 000 kronor. Under planeringstiden framställde ABA önskemål om förhyrande
av hela byggnaden för bolagets räkning och erhöll sedermera luftfartsstyrelsens
anbud härom. Sedan byggnaden färdigställts hösten 1949
för en kostnad av 1 965 000 kronor, hade emellertid — såsom en följd av''
den ekonomiska kris som sedan år 1948 drabbat den civila luftfarten
åtskilliga rationaliseringsåtgärder vidtagits inom de svenska lufttrafikföretagen.
Sålunda hade ABA sammanslagits med det helt privatägda SILA
till ett nytt bolag, lufttrafiken på Göteborg hade inskränkts och lufttrafikföretagen
hade på olika sätt sökt begränsa sina omkostnader. ABA ansåg
sig i detta läge icke kunna vidhålla den tidigare utfästelsen om förhyrande
av hela hangaren på Torslanda.
Under den tid av något mer än ett år, varunder den nya hangaren på
Torslanda varit i drift, ha verkstads- och kontor sutrymmen varit uthyrda
till olika företag, under det att hangarhallen endast i mycket ringa utsträckning
varit utnyttjad och flygplanen i stället uppställts i det fria på
fältet. ABA tillhöriga flygplan ha endast vid två tillfällen övernattat på
Torslanda och vid ett av dessa tillfällen intagits i hangaren. Det övervägande
antalet övernattningar, som förekommit under det första verksamhetsåret,
har gällt danska och norska flygplan, vilka uppehållit lufttrafiken
enligt ett nordiskt samtrafikavtal under beteckningen SAS. Vid de 338
tillfällen, som dessa plan under nämnda år övernattat på Torslanda, har
hangarförvaring förekommit 28 gånger; i övrigt har parkering på fältet
ägt rum. Luftfartsverkets inkomster av hangarhallen ha till följd härav
uppgått till endast en ringa del av vad man haft anledning att räkna med.
Enligt revisorernas mening hade luftfartsstyrelsen bort i tid försäkra
sig om bindande hyresavtal med det lufttrafikbolag, för vars räkning hangaren
i första hand uppförts.
Revisorerna äro icke beredda att utpeka vilka åtgärder som i nuvarande
läge böra vidtagas för att undanröja ovan påtalade missförhållanden.
Skulle en uppgörelse med vederbörande trafikföretag icke kunna träffas,
måste emellertid övervägas alt åtminstone delvis disponera hangarutrymmet
för annat ändamål.»
Utlåtande har avgivits av luftfartsstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttrande
av AB Aerotransport (Del II, s. 136—138).
Styrelsen har anfört följande angående ABA:s utnyttjande av hangarhallen.
Orsakerna till ABA:s ovillighet att fullfölja de intentioner, som legat till
grund för hangarens tillkomst, torde enligt styrelsens förmenande få sökas
i de rationaliseringsåtgärder och andra omläggningar av verksamheten, som
företagits av bolaget för att möta den svåra kris, som drabbade rörelsen
med början år 1948. Sålunda ha bland annat linjesträckningarna till stor
del ändrats och verkstadsdriften koncentrerats till huvudbaserna. Den enda
av ABA:s egna linjer, som för närvarande reguljärt berör Göteborg, är
linjen Stockholm—Göteborg—London, som emellertid ställer anspråk på
44
Statsutskottets utlåtande nr 174.
hangarplats i Göteborg endast vid vissa trafikstörningar. Övriga reguljära
linjer över Göteborg trafikeras för närvarande av de danska och norska
flygbolag, som ingå såsom partner i Scandinavian Airlines System (SAS).
ABA:s möjligheter att påverka dessa bolag till ett bättre utnyttjande av
hangaren på Torslanda torde kunna förväntas bli större, då det''fördjupade
SAS-samarbetet kommer till stånd. Upptagande av verkstadsdrift i Göteborg
lärer dock icke kunna komma i fråga för bolagets vidkommande inom överskådlig
tid.
Beträffande hangarhallens uthyrande för annat ändamål har styrelsen yttrat
följande.
I fråga om själva hangarhallen bör det enligt styrelsens uppfattning icke
ifrågakomma att helt uthyra densamma för främmande ändamål, då Torslandas
karaktär av flygplats för internationell trafik får anses kräva tillgång
på hangarutrymme för trafikflygplan av gängse typer. Därest icke inom en
relativt snar framtid mera bindande utfästelser kunna lämnas från SAS om
företagets avsikter att förhyra vissa utrymmen i hangarhallen, är det styrelsens
avsikt att undersöka, huruvida någon del av detta utrymme kan upplåtas
för annat ändamål. Härvid bör dock beaktas, att det ur brand-, bevaknings-
och andra säkerhetssynpunkter ställer sig svårt att finna hyresgäster,
som kunna tillåtas driva rörelse i samma lokal, som utnyttjas för uppställning
av i trafik varande flygplan. Även den relativt korta uppsägningstid,
som med hänsyn till flygtrafikens egna intressen måste fordras, utgör ett
visst hinder för ekonomiskt fördelaktiga hyresuppgörelser.
Styrelsen har slutligen också förklarat sig icke vara av den uppfattningen
att en sänkning av hangartaxan skulle ha nämnvärt inflytande på ABA:s och
SAS:s benägenhet att bättre utnyttja hangaren.
AB Aerotransport har yttrat bl. a.
Den sedan hösten 1947 så avsevärt höjda hangartaxan har emellertid
medfört, att de skandinaviska trafikbolagen under trycket av de senaste
årens ekonomiska svårigheter sökt minska sina kostnader för hangarering
etc. av trafikflygplanen. En följd härav har varit, att Torslanda-hangarens
utnyttjning varit låg. Det kan ifrågasättas, om icke taxans höjd, sett ur den
totala flygplatsekonomiens synvinkel, medfört en lägre hangarinkomst än
som skulle varit fallet med en lägre taxa.
L tskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, anvisade riksdagen
år 1946 ett investeringsanslag av 800 000 kronor för uppförande av en
ny hangar på Torslanda flygplats. Detta belopp visade sig dock efter hand
vara helt otillräckligt; de totala kostnaderna för byggnadsföretaget ha sålunda
uppgått till närmare 2 miljoner kronor. Till grund för statsmakternas
beslut härutinnan lågo upprepade framställningar från Aktiebolaget Aerotransports
sida, i vilka behovet av den ifrågavarande hangaren angavs såsom
mycket trängande. Något bindande avtal rörande dispositionen av hangarbyggnaden
har emellertid aldrig kommit att träffas, då bolaget på grund av
vissa omständigheter icke ansett sig kunna vidhålla sin tidigare utfästelse att
förhyra densamma. Såsom revisorerna påpeka, ha luftfartsverkets inkomster
av hangarhallen till följd härav uppgått till endast en ringa del av
vad man haft anledning att räkna med.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
45
Vad sålunda förevarit finner utskottet otillfredsställande. Uppenbart torde
vara att här en felinvestering skett, särskilt beklaglig med hänsyn till rådande
förhållanden på byggnadsmarknaden. I likhet med revisorerna hyser
utskottet den uppfattningen, att särskilda åtgärder äro påkallade i syfte att
reducera statsverkets hyresförluster. Det torde böra ankomma på luftfartsstyrelsen
att härutinnan taga det initiativ som må befinnas erforderligt.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet anfört.
11 :o) Längmanska donationsfonden. Under finansdepartementet, § 15, ha
revisorerna framlagt vissa synpunkter beträffande Längmanska donationsfonden
(Del I, s. 147—160).
Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt utlåtande
nr 143, varom utskottet velat här
erinra.
12:o) Tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med proviantering
av flottans fartyg. Under finansdepartementet, § 16, ha revisorerna framlagt
vissa synpunkter beträffande tull- och skattefrihet för vissa varor i samband
med proviantering av flottans fartyg (Del I, s. 160—178).
Utskottet. Beträffande detta ärende har redan 1950 års riksdag yttrat sig
(skr. nr 414), varom utskottet velat här
erinra.
13:o) Tull- och skattefrihet för till skeppsproviant. hänförliga varor för
fartyg i reguljär passagerartrafik med Danmark, Finland och Norge. Under
finansdepartementet, § 17, ha revisorerna uttalat angelägenheten av att åtgärder
vidtagas för ett upphävande av nuvarande möjligheter till skattefri
utförsel av till skeppsproviant hänförliga varor på fartyg på vissa trafikleder
(Del I, s. 178—189).
För sådana till skeppsproviant hänförliga varor, vilka erfordras för passagerare
och besättning ombord å bl. a. passagerarfartyg i utrikes trafik,
åtnjutes befrielse från såväl å dessa varor belöpande tullavgifter som de
konsumtions- m. fl. indirekta skatter, vilka inom landet belasta desamma.
Enligt 5 § mom. k) tulltaxeförordningen åtnjutes sålunda i avseende å
sådan skeppsproviant, som medföres å från utrikes ort ankommande fartyg,
tullfrihet, försåvitt provianten erfordras ombord till fartygets besättning eller
passagerare, så länge fartyget icke efter avslutad resa avgått i inrikestrafik.
Tullfriheten är dock i vad avser spritdrycker och vin på visst sätt
46
Statsutskottets utlåtande nr 174.
maximerad i förhållande till den utminutering, som kan gälla på platsen
i fråga. Provianten utlämnas av tullverket efter hand samt, vad avser spritdrycker
och vin, endast i smärre kvantiteter, varefter den del, som icke tullfritt
utlämnas (överskottsproviant) sättes under tullverkets sigill, till dess
den återutföres.
Såsom i annat sammanhang närmare berörts, har för proviantering av
fartyg i utrikestrafik en särskild tullagerinstitution, provianteringsfrilager,
inrättats. Från sådant frilager må gods utlämnas för proviantering av fartyg
bl. a. under villkor att fartyget utklareras till utrikes ort. Gods, som i
denna ordning utlämnas, är befriat från vederbörliga tullavgifter. Även i
fall, då provianteringen sker från frihamn eller tullnederlag, åtnjutes befrielse
från tullavgift.
En provianteringsfrilagren motsvarande lagerinstitution utgöra för tobaksvarornas
del de s. k. tobaksskattelagren, å vilka av AB Tobaksmonopolet
godkänd importör må utan erläggande av belöpande tobaksskatt upplägga
importerad tobaksvara. Från dylikt lager kunna sålunda utlämnas obeskattade
tobaksvaror bl. a. för proviantering av fartyg. Enligt föreskrift i
1943 års tobaksmonopollag utgår icke heller skatt för tobaksvaror, som direkt
hos AB Tobaksmonopolet inköpas såsom proviant för fartyg, därest
varorna med fartyget under stadgad tullkontroll utföras till utrikes ort.
Såväl provianteringsfrilagren och övriga tullager som tobaksskattelagren
och frihamnsinstitutionen äro i tullhänseende att anse såsom icke tillhörande
det svenska tullområdet. Med hänsyn härtill samt till det indirekta skattesystemets
ändamål att i huvudsak taga sikte på konsumtionen av varor inom
landet, är som ovan antytts det gods, som från dylika lager in. in. utlämnas
för proviantering av fartyg, undantaget icke blott från belöpande
tullavgifter utan därjämte från de indirekta skatter av skilda slag, som må
utgå vid varornas försäljning eller konsumtion inom landet. De skatter, vilka
här komma i fråga, äro exempelvis omsättnings- eller utskänkningsskatt
å spritdrycker och vin, tillverkningsskatt å brännvin, skatt å maltdrycker,
tobaksskatt, läskedrycksskatt, varuskatt av skilda slag, såsom å konfityrer,
choklad, kex m. m., stämpelavgift å spelkort m. m.
I avseende å storleksordningen av den skattebefrielse, som för varje här
avsett varuslag kan komma i fråga, få revisorerna hänvisa till den redogörelse,
som under § 16 angående tull- och skattefrihet för vissa varor i
samband med proviantering av flottans fartyg lämnats för vissa skatteforiner
och för dem före den 1 december 1950 gällande skattesatser.
Vad angår möjligheten för resande, som till riket ankommer från utrikes
ort, att hit införa spritdrycker, vin, exportöl och tobaksvaror gäller följande.
Sådan resande må, därest han uppnått 21 års ålder, mot erläggande av
stadgad tull för eget bruk införa av spritdrycker högst tre fjärdedels liter
— i fråga om resande hemmahörande i Sverige, Danmark, Finland eller
Norge en tredjedels liter — och av vin en liter, så framt det icke är uppenbart,
att resan företagits i huvudsakligt syfte att till riket införa rusdrycker.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
47
Av maltdrycker tredje klass (exportöl) må för eget bruk införas högst en
liter.
Färdiga tobaksvaror må av den resande för eget bruk tullfritt medföras
till myckenhet ej överstigande 200 — vad gäller resande, hemmahörande i
Sverige, Danmark, Finland eller Norge 50 — gram samt cigarrettpapper, ej
överstigande 10 gram. Vid tillämpningen härav skall varje cigarr anses väga
5 gram, cigarrcigarrett 3,3 gram, cigarrett utan munstycke 1 gram samt cigarrett
med munstycke 0,5 gram.
Av den lämnade redogörelsen torde, anföra revisorerna, framgå, att det
provianteringsförfarande, som gäller för den utrikes fartygstrafiken i allmänhet,
är förknippat med betydande förmåner i form av tull- och skattefrihet
för ombord å fartygen medförd skeppsproviant. I syfte att närmare
undersöka storleksordningen av den proviantering, varom här är fråga, särskilt
i vad gäller passagerarfartyg i reguljär trafik mellan Sverige samt Danmark,
Finland och Norge, ha revisorerna från vederbörande tullmyndigheter
införskaffat vissa uppgifter angående de kvantiteter proviant av skilda
slag, som under år 1949 tilldelats fartyg i reguljär trafik på orter i de
här angivna länderna.
Sådan proviantering, varom här är fråga, har i huvudsak förekommit endast
vid tullanstalterna i Malmö, Stockholm och Göteborg samt, i viss mindre
utsträckning, jämväl i Landskrona. Vid tullkammaren i Hälsingborg har
proviantering med skattebelagda varor icke förekommit av vare sig färjor
eller andra passagerarfartyg i trafik på de berörda länderna. Färjförbindelsen
därstädes upprätthålles av danska båtar, och provianten inköpes i Danmark.
SJ tillgodoföres dock viss del av såväl trafikresultatet som överskottet
å restaurangrörelsen.
Nedanstående sammanställning utvisar för envar ovan angiven tullanstalt
kvantiteten av under år 1949 såsom skeppsproviant tilldelade obeskattade
varor av vissa vanligen förekommande varuslag.
Tullanstalt |
Sprit- drycker liter |
Vin liter |
Export- öl liter |
Cigarrer, cigarr- cigarretter, cigarretter styck |
Tobak kg |
Kaffe kg |
Konfi- tyrer, choklad kg |
Malmö........... |
27 625 |
962 |
57 777 |
24 813 466 |
2 764 |
5 834 |
9 146 |
Stockholm....... |
17 039 |
2 252 |
76 414 |
5 896 660 |
131 |
4 405 |
— |
Göteborg........ |
6 504 |
636 |
4 464 |
1 654 565 |
230 |
1 157 |
3 502 |
Landskrona...... |
247 |
— |
561 |
134 700 |
38 |
— |
— |
Summa |
51 415 |
3 850 |
139 216 |
32 499 391 |
3 163 |
11 396 |
12 648 |
Beträffande det av revisorerna i övrigt införskaffade materialet torde få
hänvisas till s. 180—186.
Revisorerna ha gjort följande uttalande.
»För den utrikes fartygstrafiken i allmänhet har sedan gammalt medgivits
ett provianteringsförfarande, vilket bereder möjlighet till skattefri ut
-
48
Statsutskottets utlåtande nr 174.
försel av sädana till skeppsproviant hänförliga varor, som vid konsumtion
eller försäljning inom landet eljest vore belagda med indirekta skatter av
skilda slag. Förutom denna skattebefrielse åtnjutes, i den mån varorna äro
av utländskt ursprung, jämväl befrielse från belöpande tullavgifter. De vittgående
förmåner i form av tull- och skattefrihet, som sålunda innefattas i
denna provianteringsrätt, komma fartyg av praktiskt taget alla kategorier
til! del under förutsättning, att dessa genom tullmyndigheterna i vanlig ordning
utklareras till utrikes ort samt att de i övrigt uppfylla föreskrivna
tullformaliteter. Med hänsyn till den restauration, som i allmänhet förekommer
ombord å fartyg i reguljär passagerartrafik speciellt på avlägsnare
länder, torde provianteringsmöjligheterna ha sin största betydelse i vad avser
denna trafik.
En särställning i den utrikes passagerartrafiken intar onekligen den reguljära
persontrafik, som äger rum mellan Sverige och orter i de övriga
nordiska länderna. I dessa fall är i huvudsak fråga enbart om en närtrafik
med kortvariga och täta turer samt färdsträckor, som icke sällan väsentligt
understiga rutter i den inrikes fartygstrafiken. I anslutning till den ombord
å ifrågavarande fartyg bedrivna restaurangrörelsen förekommer regelmässigt
såväl skattefri utskänkning av spritvaror, vin och exportöl ur fartygens
proviantförråd som försäljning av obeskattade varor av skilda slag, såsom
tobaksvaror, konfityrer, choklad, kex m. m. Revisorerna, som avlagt besök
å såväl tågfärjan Malmöhus som öresundsbåtarna, ha icke kunnat undgå
det intrycket, att nykterhets- och ordningstillståndet, vad båtarna beträffar,
lämnar åtskilligt övrigt att önska. Endast för tågfärjans vidkommande
synas ha meddelats vissa restriktionsregler, men ifrågavarande bestämmelser
medgiva likväl en betydligt frikostigare utskänkning än vad fallet är
inom landet. Dessa förhållanden synas emellertid utgöra spörsmål, fallande
inom vederbörande länsstyrelses verksamhetsområde, varför revisorerna
förutsätta, att denna myndighet ägnar frågan erforderlig uppmärksamhet
samt vidtager de åtgärder, som kunna anses erforderliga.
I syfte att erhålla en närmare uppfattning av omfattningen av den proviantering,
som äger rum i och för restaurationens bedrivande, ha revisorerna
på grundval av från vederbörande tullmyndigheter införskaffade uppgifter
verkställt en utredning i frågan. De trafikleder, som därvid särskilt uppmärksammats,
äro de reguljära fartygsförbindelserna Malmö—Köpenhamn,
Stockholm—Åbo—Helsingfors samt Göteborg—Fredrikshamn och Göteborg
—Oslo. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, ha å ifrågavarande
förbindelseleder provianteringsmöjligheterna fått ett mycket vidsträckt utnyttjande,
och den skattefria försäljning och utskänkning, varom här är fråga,
måste också, särskilt i betraktande av de relativt korta rutterna, anses vara
av en högst avsevärd omfattning. Under år 1949 uppgick sålunda den totala
skattefria utförseln för fartyg å de berörda linjerna till 51 415 liter spritdrycker,
3 850 liter vin, 139 216 liter exportöl, 32 499 391 stycken cigarretter,
cigarrcigarretter och cigarrer och 3 163 kg röktobak. Härtill kommer en i
vissa fall betydande proviantering av åtskilliga andra skattepliktiga varu
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
49
slag, såsom konfityrer, kaffe, kex, spelkort, läskedrycker in. in. Bortsett från
vissa mindre kvantiteter, vilka avsetts för besättningen, har den tilldelade
provianten helt omsatts i vederbörande restaurangrörelse. Det bör framhållas,
att den nyssnämnda tilldelningen givetvis endast avser den i svensk
hamn inköpta provianten. För bedömande av den totala konsumtionen ombord
å fartygen måste hänsyn därför tagas jämväl till sådana varor, vilka
eventuellt inköpts å den främmande destinationsorten. Huruvida och i vilken
utsträckning så skett, ha revisorerna sig ej bekant. Vad särskilt gäller
förbindelserna över Öresund, bör dock framhållas, att en väsentlig del av
inköpen, särskilt i vad avser vissa märken spritdrycker och tobaksvaror,
regelmässigt torde ske i Köpenhamn.
Den nuvarande provianteringsordningen är, såsom ovan framhållits, förknippad
med en skattebefrielse av betydande mått, varigenom här berörda
fartyg kunna komma i åtnjutande av eljest skattebelagda varor till priser,
som väsentligt understiga de i allmänna marknaden förekommande. En överslagsberäkning
ger sålunda vid handen, att de till ovannämnda varukvantiteter
hänförliga skatterna kunna uppskattas till vad avser sprit- och vinvarorna
ca 1 miljon kronor samt tobaksvarorna ca 4 miljoner kronor. Härtill
komma belöpande tullavgifter. Sammanlagt torde den tull och skatt,
som hänför sig till under år 1949 tilldelad proviant för fartyg på här avsedda
rutter, kunna uppskattas till bortåt 5,5 miljoner kronor. Det bör vid
bedömande av storleken av ifrågavarande belopp uppmärksammas, att beräkningarna
grunda sig på före den 1 december 1950 gällande skattesatser
för spritvarorna.
En undersökning av gällande utskänknings- och försäljningspriser ombord
å fartygen utvisar, att dessa priser, ehuru de understiga de inom landet
i motsvarande fall tillämpade, i betraktande av de låga inköpspriserna likväl
måste anses vara relativt betydande. Detta måste sålunda innebära, att
en väsentlig del av den bortfallande skattemarginalen utnyttjas vid prissättningen
av dessa varor, vilket givetvis bör bidraga till en icke oväsentlig
vinst för restaurationsrörelsen.
Enligt revisorernas mening framstår det såsom principiellt oriktigt, att
betydande medel, vilka egentligen ha karaktär av skattemedel, som med
hänsyn till monopolrättens allmänna innebörd rätteligen borde komma
statsverket till godo, på sätt här sker skola undandragas det allmänna för att
i stället tillgodoföras statliga eller enskilda restaurationsföretag. Det anförda
synes därför revisorerna giva anledning att starkt ifrågasätta lämpligheten
av ett fortsatt bestånd av den nuvarande provianteringsordningen på de trafikleder,
varom här är fråga. En avveckling av dessa förmåner, varigenom
den tilldelade provianten belädes med sedvanlig skatt och sålunda komme
att betinga samma pris som vid försäljning inom landet, torde därför böra
övervägas. En sådan åtgärd måste emellertid för att få avsedd effekt motsvaras
av likartade inskränkningar i provianteringsmöjligheterna från de
övriga berörda ländernas sida, enär eljest inköpen torde komma att överflyttas
till ifrågavarande länder. Åtgärden skulle därför förutsätta eu ömsc
4
Itihang till riksdagens protokoll 1951. 0 samt. Nr 174.
50
Statsutskottets utlåtande nr 174.
sidig överenskommelse i frågan mellan myndigheterna i respektive länder.
Med tanke på de betydande skatteintäkter, som därigenom skulle tillföras
respektive stater, synes dock en dylik överenskommelse kunna ligga inom
räckhåll. Förutsättningarna härför förefalla dessutom desto gynnsammare
som enligt vad revisorerna erfarit — vad särskilt avser öresundstrafiken —
departementet för told- og forbrugsafgifter inom danska finansministeriet i
skrivelser till generaltullstyrelsen gjort upprepade framställningar om åtgärder
till förhindrande av att proviantering med huvudsakligen obeskattade
tobaksvaror ägde rum i svenska hamnar av danska ruttbåtar på rutterna
mellan Bornholm och Sverige. Därvid har bl. a. anförts, att nämnda
båtar i Danmark förvägrats intaga obeskattade tobaksvaror men att upprätthållandet
av detta provianteringsförbud vore utan egentlig verkan, så
länge båtarna finge förse sig med obeskattade tobaksvaror i svensk hamn.
Det kunde därför befaras, att det danska provianteringsförbudet måste hävas.
Med hänsyn till insmugglingsfaran vore det emellertid utomordentligt
betydelsefullt, att försäljning av obeskattade tobaksvaror på helt kortvariga
överfärder mellan danska och näraliggande utländska hamnar icke ägde
rum.
Det synes också revisorerna, som om de skäl, vilka ligga bakom tillkomsten
av de tillämpade provianteringsmöjligheterna och som alltjämt torde
motivera deras bibehållande i vad gäller trafiken på mera avlägsna länder,
icke göra sig med samma styrka gällande i avseende å den närtrafik, varom
här är fråga. Ifrågavarande privilegier lära nämligen få anses betingade
i första hand av önskvärdheten att underlätta den i egentlig mening internationella
fartygstrafiken genom att bl. a. undanröja de hinder, som skiljaktigheter
länderna emellan i fråga om varubeskattningens utformning,
inköpsvillkor m. m. kunna utgöra för denna trafik. Några sådana skiljaktigheter
torde emellertid, bortsett från restriktionssystemets olikartade natur,
knappast kunna åberopas de nordiska länderna emellan.
Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna understryka angelägenheten
av att genom överenskommelser med respektive myndigheter i de övriga
berörda länderna åtgärder vidtagas för ett upphävande av de nuvarande
möjligheterna till skattefri utförsel av till skeppsproviant hänförliga varor
för fartyg på de här berörda trafiklederna. Det må erinras, att 1950 års riksdag
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt om att åtgärder måtte vidtagas
i syfte att begränsa de nuvarande provianteringsmöjligheterna, i vad de avse
flottans fartyg.»
Utlåtanden ha avgivits av generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen och styrelsen
för AB Svenska tobaksmonopolet (Del II, s. 148—163).
Generaltullstijrelsen har erinrat om att styrelsen i underdånig skrivelse
den 13 februari 1950 föreslagit viss begränsning av de nuvarande provianteringsmöjligheterna
i avseende å obeskattade tobaksvaror. I anslutning härtill
har styrelsen bl. a. framhållit följande.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
51
Frågan om lämpligheten av att genomföra ännu mera omfattande inskränkningar
i provianteringsförmånerna för passagerarfartyg i närtrafik
med avseende å skattebelagda men obeskattade varor än de av styrelsen för
dylika fartyg sålunda föreslagna eller att helt avveckla nämnda förmåner
är av natur att icke kunna lösas utan en allsidig och noggrann utredning.
Kontrollstijrelsen har hemställt, att frågan om avveckling av gällande provianteringsordning
på förevarande område göres till föremål för särskild
utredning. Denna utredning borde lämpligen innefatta jämväl frågan om
vidtagande av de av riksdagen begärda åtgärderna i syfte att begränsa provianteringsmöjligheterna
för flottans fartyg.
Styrelsen för AB Svenska tobaksmonopolet har yttrat följande.
Den utredning, som riksdagens revisorer verkställt angående omfattningen
av den skattefria utförseln av till skeppsproviant hänförliga varor
till våra grannländer och de konsekvenser denna utförsel har ur statsfinansiell
synpunkt, giver enligt styrelsens mening vid handen, att ett övervägande
av åtgärder i syfte att begränsa nämnda utförsel torde vara motiverat.
Emellertid anser styrelsen för sin del, att man bland annat med hänsyn
till turisttrafiken bör framgå med varsamhet, då det gäller att göra inskränkningar
i den vedertagna skattebefrielsen för varor, vilka utlämnas
som skeppsproviant till fartyg i internationell trafik. Ur denna synpunkt
vill styrelsen, som närmast torde ha att yttra sig över riksdagens revisorers
förslag i vad det gäller tobaksvaror, ifrågasätta, om man icke beträffande
dessa varor bör, såsom i generaltullstyrelsens förutnämnda skrivelse
föreslagits, begränsa sig till en beskärning av de nuvarande provianteringsmöjligheterna
för passagerarfartyg med en beräknad färdtid till utlandet
av mindre än fyra timmar. Härigenom skulle det med riksdagens revisorers
förslag i denna del avsedda syftet väsentligen tillgodoses, samtidigt som inskränkningarna
skulle drabba endast sådan trafik, som odisputabelt kan
rubriceras såsom närtrafik, nämligen trafiken mellan Sverige och Danmark
dels över Öresund, dels till Bornholm och dels på linjen Göteborg—Fredrikshavn.
Utskottet. Enligt nu gällande bestämmelser tillämpas för den utrikes fartygstrafiken
ett provianteringsförfarande, som innebär vittgående förmåner
i form av tull- och skattefrihet för varor, vilka vid konsumtion eller försäljning
inom landet äro belagda med indirekta skatter av skilda slag. Skälen
för ett bibehållande av dessa provianteringsmöjligheter i vad avser trafiken
på mera avlägsna länder synas revisorerna alltjämt bärande. En särställning
i nu berörda hänseende anses dock den reguljära persontrafik intaga,
vilken äger rum mellan Sverige och orter i de övriga nordiska länderna.
En avveckling av gällande förmåner för sist berörda trafik, varigenom den
tilldelade provianten belädes med vanlig skatt och sålunda komme att betinga
samma pris som vid försäljning inom landet, bör därför enligt revisorernas
uppfattning tagas under övervägande. I detta sammanhang har
bl. a. framhållits, att staten genom den nuvarande provianteringsordningen
årligen undandrages indirekta skatter till avsevärda belopp.
Vederbörande remissinstanser ■—■ generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen
och AB Svenska tobaksmonopolet — ha i stort sett anslutit sig till revisorernas
uppfattning och förordat en närmare utredning av frågan. I anslut
-
52
Statsutskottets utlåtande nr 174.
ning härtill torde vidare böra nämnas, att från järnvägsstyrelsens sida under
hand lämnats den upplysningen, att ett genomförande av de av revisorerna
ifrågasatta åtgärderna kan befaras leda till ogynnsamma ekonomiska
konsekvenser för de statens järnvägar tillhöriga bolagen AB Trafikrestauranger
och Svenska rederiaktiebolaget Öresund.
Efter prövning av på frågan inverkande olika omständigheter har utskottet
i likhet med revisorerna funnit starka skäl tala för en omläggning av nuvarande
provianteringssystem, såvitt fråga är om den mera lokalt betonade
utrikestrafiken. I remissutlåtandena har emellertid framhållits, att med förevarande
spörsmål äro förknippade en rad delvis mycket komplicerade
problem, vilket f. ö. påpekats jämväl av revisorerna. Innan något slutligt
ställningstagande härvidlag kommer till stånd, synes därför enligt utskottets
mening frågan böra göras till föremål för en allsidig utredning. Därvid torde
böra beaktas vad såväl revisorerna som förenämnda remissinstanser haft
att anföra i ämnet.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Ivungl. Maj :t ville föranstalta om en närmare utredning av
frågan om provianteringsförfarandet vid utrikes fartygstrafik
av mera lokal karaktär.
14 :o) Tullverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen. Under finansdepartementet,
§ 18, ha revisorerna förordat att frågan om debitering
enligt taxan för extra tullförrättningar eller om uttagande av annan lämplig
avgift för provianteringsfrilagerrörelsen upptages till närmare övervägande
(Del I, s. 189—198).
För proviantering och utrustning av fartyg och luftfartyg finnes inrättad
en särskild tullagerinstitution, s. k. provianteringsfrilager. Å dylikt tullager
må i nyss angivet syfte tullpliktigt gods, efter verkställd tulltaxering men
utan att tullavgift erlägges, kunna uppläggas under vård av godsets ägare
(frilager shavaren).
Uppläggning å provianteringsfrilager må därvid kunna ske av gods, som
a) inkommit direkt till riket från utrikes ort eller från frihamn;
b) transiterats från annan ort inom tullområdet;
c) överförts från tullnederlag eller transitupplag;
d) överflyttats från ett provianteringsfrilager till ett annat å samma ort.
För provianteringsfrilagren finnas grundläggande bestämmelser meddelade
i förordningen den 15 november 1912 om provianteringsfrilager och
kungörelsen den 17 juni 1948 med tillämpningsföreskrifter till denna förordning.
Revisorerna ha närmare redogjort för provianteringsfrilagerrörelsen å s.
189—196, vartill utskottet får hänvisa.
Härefter ha revisorerna gjort följande uttalande.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
53
»Såsom den lämnade redogörelsen utvisar har provianteringsfrilagerrörelsen
— främst genom den stegring i utrikestrafiken, som efter hand
inträtt — numera nått en betydande utveckling, och de provianteringar,
vilka verkställas i denna ordning, uppgå säkerligen till väsentliga belopp.
För budgetåret 1948/49 redovisades sålunda 4 114 uppläggningar å provianteringsfrilager,
medan antalet uttagningar därifrån uppgingo till 53 461.
Uppenbart är, att tullverkets personal i icke obetydlig utsträckning måste
tagas i anspråk för fullgörande av de bevakningsåtgärder och kontrollerande
uppgifter i skilda hänseenden, provianteringsfrilagerinstitutionen förutsätter.
De kostnader, som äga samband med denna verksamhet, falla —
bortsett från sådana kostnader, vilka täckas av provianteringsfrilageravgiften
— nästan helt på statsverket. Den av revisorerna verkställda utredningen
synes även giva anledning förmoda, att tullverkets kostnader för
dessa uppgifter, i varje fall i betraktande av den för tullverket mycket speciella
verksamhet, varom här är fråga, icke kunna anses såsom oväsentliga.
Om man utgår från en genomsnittlig lönekostnad av, lågt räknat, 5
kronor för bevakningsförrättning, torde den sammanlagda årskostnaden
enbart för bevakningsgöromålen kunna uppskattas till över 250 000 kronor.
Härtill komma emellertid sådana ytterligare kostnader, vilka indirekt föranledas
av svårigheterna att följa de uppgjorda tjänstgöringsplanerna och
därmed även för tullverket att rationellt utnyttja den tillgängliga arbetskraften,
varjämte med systemet även följer att dyrbar arbetstid som regel
måste gå förlorad i samband med resor till och från förrättningsställena.
Enligt revisorernas mening kan med fog ifrågasättas det rimliga i att
kostnaderna för provianteringsfrilagersinstitutionen till sin huvudpart skola
bäras av statsverket. Denna speciella tullagerinstitution har uppenbarligen
uteslutande till syfte att betjäna viss trafik och är främst genom den tulloch
skattefria försäljning, som möjliggöres i denna ordning, förenad med
väsentliga ekonomiska förmåner för frilagersinnehavarna och deras kunder.
För statsverket däremot medföra försäljningarna från provianteringsfrilagren
icke några inkomster av tull och skatt. Det må i detta sammanhang
erinras om att, enligt en av revisorerna under § 16 verkställd utredning,
enbart till flottans fartyg under år 1949 utlämnats varor, representerande
tull och skatt till ett belopp av sammanlagt ca 1 miljon kronor,
vilka provianteringar till övervägande del verkställts från prövianteringsfrilager.
Även andra fartyg, såsom handels- och passagerarfartyg, samt
luftfartyg ha samma provianteringsmöjligheter. I betraktande av det anförda
anse revisorerna det ur principiella synpunkter rimligt och motiverat,
att i fall som dessa kostnaderna för bestyret med verksamheten i fråga i
princip bäras av den trafik, som betjänas. Det må dessutom framhållas,
att denna princip redan vunnit erkännande i fråga om de kostnader, vilka
hänföra sig till uppgifter i samband med bokföringen av provianteringsfrilagersgodset,
även om provianteringsfrilagersavgiftens nuvarande storlek
icke ger full täckning för dessa kostnader.
Med hänsyn till det anförda torde det därför förtjäna övervägas, om icke
54
Statsutskottets utlåtande nr 174.
den debitering, som f. n. endast undantagsvis äger rum enligt taxan för
extra tullförrättningar för vissa av tullverkets tjänsteåtgärder, lämpligen
borde utsträckas till att omfatta alla de fall, där tullverkets medverkan
påkallas i samband med uppläggningar å provianteringsfrilager samt uttagningar
därifrån, eller också annan lämpligt avvägd avgift uttagas. Förutom
direkta inkomster för statsverket skulle en sådan åtgärd medföra
fördelar för tullverket även ur vissa andra synpunkter. I motsats till vad
som gäller för tullnederlag i allmänhet medgivas sålunda f. n. uttagningar
från provianteringsfrilager oberoende av det uttagna godsets storlek. En
sådan ordning, varigenom möjliggöres för frilagershavaren att utan några
som helst begränsningar anlita tullverket, framstår som för statsverket
föga ändamålsenlig och medför, att tullpersonal i viss utsträckning måste
ställas till förfogande även för relativt obetydliga provianteringar. Revisorerna
ha sig sålunda bekant ett fall, där exempelvis provianteringen omfattat
enbart 2 kg torkade blåbär. I flera fall ha uppmärksammats provianteringar
innefattande så obetydliga kvantiteter som exempelvis 1 flaska
likör eller 2 flaskor brännvin. En debiterad avgift, vilken åtminstone i någon
mån gåve täckning för tullverkets kostnader för bevakningsåligganden
och andra uppgifter i samband med provianteringsförfarandet, skulle utan
tvivel vara ägnad motverka sådana tendenser samt framtvinga ett planmässigare
ianspråktagande från kundernas sida av tullverkets tjänster vid proviantering
av dylikt gods samt därigenom också bereda ökade möjligheter
för tullverket till en rationellare personaldisposition och därmed sammanhängande
personalbesparande rationaliseringsåtgärder.
Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna förorda att i syfte att bereda
täckning för de med provianteringsfrilagersrörelsen sammanhängande
kostnaderna för tullverket frågan om debitering enligt taxan för extra tullförrättningar
eller om uttagande av annan lämplig avgift för denna verksamhet
på sätt och i den omfattning ovan antytts upptages till närmare
övervägande.»
Utlåtanden ha avgivits av generaltullstyrelsen och kommerskollegium
(Del II, s. 164—189).
Generaltullstijrelsen har uttalat bl. a. följande.
Generaltullstyrelsen är således av den uppfattningen, att provianteringsfrilagerrörelsens
omhänderhavande utgör ett i tullverkets allmänna verksamhet
ingående bestyr, som till gagn för vissa näringar tillkommit i syfte
att få tullformaliteterna för tullfrihet vid proviantering eller utrustning
med utländska oförtullade varor anpassade för ändamålet, och att kostnaderna
för dessa bestyr därför i princip böra i huvudsak åvila tullverket.
Vid styrelsens utlåtande ha fogats yttranden från tulldirektionerna i
Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullkammaren i Hälsingborg.
Kommerskollegium anser befogat att den trafik, som har nytta av
provianteringsfrilagren, får bära en rimlig de! av statsverkets kostnader
för dessa anordningar. I varje fall vore det av praktiska skäl nödvändigt,
att vissa begränsningar gjordes i trafikanternas rätt att fritt taga tullkontrollorganen
i anspråk.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
55
Vid kollegiets utlåtande ha fogats yttranden från samtliga handelskamrar
i riket samt Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening och
Sveriges skeppshandlareförbund.
Utskottet. De kostnader som äro förbundna med den s. k. provianteringsfrilagerrörelsen
falla f. n. nästan helt på statsverket. Revisorerna ha emellertid
ifrågasatt, huruvida detta kan vara rimligt. Till stöd för sin uppfattning
ha revisorerna bl. a. framhållit, att denna speciella tullagerinstitution
enbart har till syfte att betjäna viss trafik, som därigenom kommer
i åtnjutande av väsentliga ekonomiska förmåner. För statsverket däremot
medföra försäljningarna från provianteringsfrilagren icke några inkomster
i form av tull och .skatt. Enligt revisorernas mening synes det därför motiverat,
antingen att taxan för extra tullförrättningar göres tillämplig på
de fall, där tullverkets medverkan påkallas i samband med uppläggningar
å sådant frilager och uttagningar därifrån, eller också att annan lämpligt
avvägd avgift uttages.
Generaltullstyrelsen har icke kunnat ansluta sig till revisorernas uppfattning
utan av vissa skäl ansett, att här ifrågavarande kostnader i princip
böra till huvudsaklig del åvila tullverket. De i ärendet hörda lokala tullmyndigheterna
ha dock tillstyrkt revisorernas förslag. Jämväl kommerskollegium
har funnit det befogat, att den trafik som har nytta av provianteringsfrilagren
får bära en rimlig del av statsverkets kostnader för dessa
anordningar. En varierande ståndpunkt åter har kommit till uttryck i de
yttranden som av kollegium införskaffats från rikets handelskamrar och
vissa näringsorganisationer. I somliga fall har hävdats, att statsverkets
kostnader för nu berörda verksamhet skulle i hög grad kunna reduceras
genom olika rationaliseringsåtgärder inom tullverket.
Utskottet har för sin del bibragts den uppfattningen, att de synpunkter
som revisorerna anlagt på förevarande .spörsmål äro förtjänta av det största
beaktande. En omprövning av nu gällande ersättningsgrunder i vad avser
tullverkets bestyr med provianteringsfrilagerrörelsen synes därför böra
komma till stånd. Med hänsyn till vad i remissutlåtandena anförts torde
detta lämpligast ,ske på så sätt, att frågan göres till föremål för en allsidig
utredning under medverkan av olika intresserade parter. Självfallet böra
därvid eventuellt föreliggande möjligheter till rationalisering av verksamheten
närmare övervägas.
Under åberopande härav får utskottet hemställa,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om en utredning av frågan
om statsverkets kostnader för provianteringsfrilagerrörelsen.
15 :o) Beskattning av svensk medborgare för inkomst, av tjänst vid främmande
makts härvarande beskickning m. m. Under finansdepartementet,
g 19. ha revisorerna föreslagit .sådan ändring i gällande skatteförfatt
-
56
Statsutskottets utlåtande nr 174.
ningar att svenska medborgare, som tillhöra främmande makts härvarande
beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets
betjäning, beskattas för inkomst av ,sin tjänst hos den främmande makten
T Del I, s. 198—209).
Enligt 70 § 2 mom. kommunalskattelagen och 18 § 2 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt är svensk medborgare, som tillhört främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, frikallad från skattskyldighet för inkomst av
sin tjänst hos den främmande makten.
Revisorerna ha lämnat en redogörelse över huru frågan om svensk medborgare
skall beskattas för inkomst av nu ifrågavarande slag vid olika tillfällen
varit föremål för uppmärksamhet (s, 198—2021, varjämte revisorerna
undersökt vilken ståndpunkt andra stater intaga i ämnet (s. “>02
—206).
Antalet svenska medborgare, som f. n. inneha sådan anställning hos
främmande makts härvarande beskickning eller konsulat, varom här är
fråga, uppgår enligt från utrikesdepartementet inhämtade uppgifter till 259.
Av ifrågavarande personal inneha 183 personer anställning som tjänstemän
vid beskickningarna, medan 76 utgör tjänstepersonal. På de skilda beskickningarna
och konsulaten fördelar sig personalen sålunda.
Beskickning, konsulat |
Icke diplo-matiska |
Tjänste- personal |
Summa personal |
Beskickning, konsulat |
Icke diplo-matiska |
Tjänste- personal |
Summa personal |
Amerikas förenta stater... |
62 |
23 |
85 |
[ Rumänien............... |
1 |
1 |
2 |
Argentina............... |
5 |
2 |
7 |
1 |
4 |
5 |
|
Belgien.................. |
i |
1 |
2 |
Q |
|||
Brasilien................ |
3 |
3 |
6 |
q |
|||
Bulgarien................ |
1 |
1 |
3 |
10 |
1 Ö |
||
Canada .................. |
3 |
1 |
4 |
Sydafrikanska unionen.... |
6 |
J.O 6 |
|
Cuba.................... |
1 |
2 |
3 |
Tjeckoslovakien.......... |
3 |
_ |
3 |
Danmark................ |
2 |
1 |
3 |
4 |
1 |
||
Egypten................. |
2 |
2 |
2 |
2 |
|||
Etiopien................. |
3 |
1 |
4 |
4 |
4 |
||
Finland................. |
1 |
2 |
3 |
2 |
1 |
q |
|
Frankrike............... |
4 |
1 |
2 |
||||
Grekland................ |
1 |
1 |
6 |
g |
|||
Indien.................. |
6 |
1 |
7 |
Amerik. ekonom, reg. kom. |
7 |
_ |
7 |
Iran.................... |
1 |
— |
1 |
Amerik. gk. i Göteborg . . . |
13 |
6 |
19 |
Irland................... |
— |
1 |
1 |
Argentinska gk. i Sthlm . . |
1 |
1 |
2 ! |
Italien.................. |
2 |
7 |
9 |
Brasil. kons. i Göteborg .. |
3 |
_ |
3 |
Jugoslavien.............. |
1 |
— |
1 |
Brittiska kons. i Malmö . . |
_ |
1 |
1 |
Kina.................... |
1 |
— |
1 |
Chilenska kons. i Göteborg |
1 |
1 |
|
Mexiko.................. |
2 |
— |
2 |
Franska kons. i Göteborg . |
2 |
_ |
2 |
Nederländerna............ |
2 |
— |
2 |
Spanska kons. i Göteborg . |
1 |
_ |
1 |
Norge................... |
5 |
5 |
|||||
Peru ................... |
3 |
2 |
5 |
1 |
4 |
||
Polen ................... |
3 |
3 |
|||||
Portugal ................ |
2 |
— |
2 |
Summa |
183 |
76 |
259 |
Statsutskottets utlåtande nr 174.
57
Revisorerna ha gjort följande allmänna uttalande.
»Sedan gammalt har i den svenska skattelagstiftningen den regeln varit
fastslagen, att svenska medborgare, vilka inneha anställning hos främmande
makts härvarande beskickning eller lönade konsulat, varit frikallade
från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den främmande
makten. Det torde knappast kunna förnekas, att en skattebefrielse av
denna art på ett anmärkningsvärt sätt bryter mot de regler, vilka eljest
gälla för den subjektiva skattskyldigheten för svenska medborgare i allmänhet.
Ur rent principiella synpunkter torde icke heller kunna förebringas
fullt bärande skäl, varför denna speciella grupp av medborgare,
vilka i övriga leva under samma yttre existensbetingelser som andra svenska
medborgare, i förhållande till dessa skola intaga den undantagsställning i
beskattningshänseende, den svenska skattelagstiftningen sålunda medgiver.
Det förtjänar vid bedömande av det berättigade i denna särställning särskilt
uppmärksammas, alt här avsedda medborgare, bortsett från den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen, i full utsträckning komma i åtnjutande
av7 de sociala förmåner som omfattas av samma medborgerliga rättigheter,
som i olika former äro tillförsäkrade skattskyldiga svenska medborgare. Ur
det allmännas synpunkt torde icke heller kunna helt bortses från den skatteinkomst,
som belöper på den medgivna skattebefrielsen. Då antalet
svenska medborgare, som på grund av dessa bestämmelser undgå skatt för
sin tjänsteinkomst, f. n. torde uppgå till ca 250 personer, kan den sammanlagda
inkomst, som i denna ordning årligen undandrages beskattning, uppskattningsvis
beräknas uppgå till lågt räknat 1,5 miljoner kronor.
Sett uteslutande ur svensk skattesynpunkt kunna revisorerna därför knappast
finna att några som helst skäl numera tala för ett bibehållande av den
skattefrihet, varom här är fråga. Tillkomsten av denna skattebefrielse torde
emellertid få anses betingad i första hand av internationella förhållanden,
varvid den inställning man i främmande stater i allmänhet intagit till
ifrågavarande spörsmål fått vara utslagsgivande. Såsom av den lämnade redogörelsen
framgår har även vid de tidigare tillfällen, då ett upphävande
av de ifrågavarande bestämmelserna satts i fråga, som främsta skäl däremot
åberopats hänsyn till internationell praxis på förevarande område och de
konsekvenser, ett frångående av denna princip skulle medföra i förhållande
till motsvarande bestämmelser i främmande stater. Huruvida och i vilken
omfattning vid tidpunkten för de svenska bestämmelsernas tillkomst vid
1800-talets mitt en sådan skattebefrielse verkligen förelegat i andra stater,
undandrager sig revisorernas bedömande. I varje fall torde numera de flesta
länder av någon större storleksordning knappast längre upprätthålla denna
princip. En av revisorerna verkställd utredning utvisar sålunda, att av tretton
undersökta stater endast en, nämligen Danmark, i likhet med Sverige
medgiver ovillkorlig skattefrihet för egna medborgare, anställda vid främmande
beskickningar eller konsulat i hemlandet, för därifrån uppburen
tjänsteinkomst. Två stater, Frankrike och Turkiet, medgiva visserligen skattefrihet
i dylika fall, men endast beträffande beskickningar eller konsulat
58
Statsutskottets utlåtande nr 174.
från sådana stater, varest personer, anställda vid franska respektive turkiska
beskickningar eller konsulat, åtnjuta motsvarande skattefrihet. De övriga
tio staterna — Finland, Island, Norge, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien,
Tyskland, Österrike, Amerikas förenta stater och Canada — medgiva
icke någon som helst skattefrihet i förevarande fall. Beträffande den finska
skattelagstiftningen, som tidigare medgivit skattebefrielse för finska medborgare
anställda hos främmande beskickningar i Finland, må påpekas att
ifrågavarande land så sent som år 1943 infört den nuvarande bestämmelsen
med den motiveringen, att anledning saknades att försätta nämnda befattningshavare
i bättre läge än andra finska medborgare.
Medan sålunda den interna skattelagstiftningen i de flesta stater f. n. beskattar
sådan tjänsteinkomst, varom här är fråga, torde i detta sammanhang
även böra något uppmärksammas frågan, i vad mån en ändring av de
svenska beskattningsprinciperna på förevarande punkt kan få någon omedelbar
effekt med hänsyn till nu gällande dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och ovan berörda stater. I avseende å detta spörsmål må framhållas
att — såsom av den lämnade redogörelsen även delvis framgår — avtalen
med Tyskland, Amerikas förenta stater och Storbritannien äro så avfattade,
att dessa staters medborgare redan nu beskattas för inkomster från
svensk beskickning eller svenskt konsulat i respektive länder, medan sålunda
Sverige har rätt —■ men med gällande bestämmelser på förevarande område
saknar möjlighet — att här beskatta motsvarande inkomst för svenska
medborgare. Enligt danska avtalet äro ifrågavarande personer befriade från
skatt i anställningslandet för inkomsten i fråga, dock endast under förutsättning
att »vederbörande ej äro medborgare i anställningslandet». Enligt detta
avtal äger alltså Danmark beskatta danska medborgare för inkomst av
anställning vid svensk beskickning eller svenskt konsulat i Danmark, medan
Sverige äger beskatta svenska medborgare för inkomst av anställning
vid dansk beskickning eller danskt konsulat i Sverige; ingendera staten kan
emellertid enligt sin interna lagstiftning uttaga någon skatt i dylika fall.
Enligt det norska avtalet skall ersättningen i fråga beskattas i det land, där
mottagaren är bosatt, för så vitt icke skattebefrielse åtnjutes enligt folkrättens
allmänna regler. Någon sådan befrielse å folkrättslig grund föreligger
icke i här förevarande fall, varför Norge enligt avtalet äger beskatta inkomsten
i fråga. I Island torde förhållandena gestalta sig på samma sätt som
i Norge. Vad slutligen angår avtalen med Finland, Frankrike, Nederländerna,
Schweiz och Ungern får inkomsten beskattas allenast i den stat, varifrån
densamma härrör. En ändring av de svenska beskattningsreglerna i
fråga lärer därför icke få någon effekt gentemot dessa stater. Det må dock
framhållas, att det är tvivel underkastat, huruvida från Ungerns sida avtalet
med Sverige alltjämt betraktas som bindande. Slutligen torde avtalet
med Nederländerna, som är föråldrat, inom den närmaste tiden komma att
revideras.
I betraktande av det anförda synas övervägande skäl tala för att man även
i svensk skattelagstiftning frångår den hittills tillämpade principen om skat
-
Statsutskottets utlåtande nr l7d.
59
tebefrielse för tjänsteinkomster av här avsett slag. Revisorerna förbise ingalunda,
att en sådan åtgärd med hänsyn till de speciella anställningsförhållanden,
vilka föreligga för här ifrågavarande befattningshavare, kan komma
att medföra vissa svårigheter såväl när det gäller att utnyttja de kontrollmöjligheter,
vilka eljest förefinnas vid taxeringen, som vad avser möjligheten
att begagna det sedvanliga indrivningsförfarandet. Sålunda torde främmande
makters beskickningar eller konsulat knappast kunna åläggas sådan
uppgiftsskyldighet, varom stadgas i 33 § taxeringsförordningen, varför det
eljest brukliga medlet för kontroll av tjänsteinkomst torde komma att bortfalla
i dessa fall. Vidare torde, i likhet med personer, vilka åtnjuta s. k.
exterritorialitetsrätt här i landet, även hos utländsk beskickning anställd
svensk medborgare icke kunna göras till föremål för exekutivt ingripande,
så vitt den exekutiva åtgärden kräver medverkan från beskickningen eller
måste försiggå inom dess område. Då införsel icke kan meddelas i den anställdes
avlöning, komma exekutiva åtgärder — därest vederbörande skulle
restföras för sådan skatt, som här avses — att kunna tillgripas endast i fall,
då den restskyldige har utmätningsbara tillgångar annorstädes eller tillika
innehar annan anställning. Slutligen bör framhållas att preliminär skatt i
förevarande fall icke torde kunna uttagas av ifrågavarande löntagare medelst
sedvanligt skattevdrag. Däremot kan denna skatt givetvis uttagas i
form av s. k. B-skatt, varigenom vederbörande sålunda påföres belöpande
preliminärskatt under löpande år att av honom själv erläggas å fastställda
uppbördsterminer.
Enligt revisorernas mening äro de svårigheter, vilka sålunda kunna förväntas
uppkomma i samband med en ändring av beskattningsprinciperna
i förevarande fall, knappast av den beskaffenhet och betydelse att i och för
sig böra utgöra hinder för en beskattning av här avsedd art. Det synes icke
heller osannolikt att dessa frågor skola kunna lösas genom bestämmelser i
med berörda stater gällande handräckningsavtal eller eljest genom överenskommelser
med dessa stater. I betraktande härav samt med hänsyn till den
internationella praxis, som numera utbildat sig på förevarande område, kunna
revisorerna icke finna, att skäl längre tala för ett upprätthållande av den
nuvarande skattebefrielsen för här avsedda svenska medborgare. Revisorerna
få därför föreslå att sådan ändring av 70 § 2 mom. kommunalskattelagen
och 18 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt vidtages, att svenska
medborgare, vilka tillhöra främmande makts härvarande beskickning eller
lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, beskattas
för inkomst av sin tjänst hos den främmande makten.»
Utlåtanden ha avgivits av kammarrätten och överståthållarämbetet, som
tillstyrkt revisorernas förslag (Del II, s. 190—194).
Utskottet. Då frågan om beskattning av svensk medborgare för inkomst
av tjänst vid främmande makts härvarande beskickning in. m. tidigare
varit föremål för behandling, har, såsom revisorerna påpeka, den speciella
60
Statsutskottets utlåtande nr 174.
skattebefrielse som i detta fall är medgiven plägat främst motiveras med
gällande internationella praxis. Den av revisorerna nu verkställda utredningen
ger emellertid vid handen, att av folkrättsliga skäl något hinder
icke längre föreligger för att i svensk skattelagstiftning vidtages den ändringen,
att principen om skatteplikt för tjänsteinkomster av här avsett
slag uttryckligen fastslås. Under hänvisning härtill har kammarrätten
ansett sig böra tillstyrka bifall till revisorernas förevarande framställning.
Samma ståndpunkt har intagits av överstäthållarämbetet.
I likhet med revisorerna och remissmyndigheterna hyser utskottet den
åsikten, att bärande skäl näppeligen kunna förebringas, varför här ifrågavarande
tjänstemän, vilka i övrigt leva under enahanda yttre existensbetingelser
som andra svenska medborgare, skola intaga en speciell undantagsställning
i beskattningshänseende. Utskottet finner det därför angeläget,
att en ändring härutinnan snarast kommer till stånd.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder i det av revisorerna angivna
syftet.
16:o) Granskningen av statskontrollerade aktiebolag. Under finansdepartementet,
§ 22, ha revisorerna uttalat angelägenheten av att frågan om revisorernas
granskningsrätt beträffande statskontrollerade aktiebolag ntan
dröjsmål bringas till sin lösning (Del I, s. 218—234).
Efter att dels ha redogjort för det huvudsakliga innehållet i 1948 års
revisionsutrednings den 14 mars 1949 avlämnade betänkande jämte däröver
avgivna remissutlåtanden, dels ha lämnat vissa uppgifter om de statskontrollerade
bolagen ha revisorerna gjort följande uttalande.
»Alltsedan början av 1920-talet har i olika sammanhang frågan om en
utsträckning av revisorernas granskningsrätt upptagits till behandling,
dock utan att leda till något praktiskt resultat. Senast har 1947 års riksdag,
med understrykande av vad 1944 års riksdag uttalat i ämnet, anhållit att
Kungl. Maj :t ville snarast vidtaga sådana åtgärder som medgåve rätt för
revisorerna att förvaltningsmässigt granska samtliga de aktiebolag som helt
eller delvis ägas av staten. Frågan har sedermera varit föremål för prövning
i samband med en av särskilda sakkunniga verkställd utredning, varvid
dock, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, enighet icke kunnat nås
mellan de båda utredningsmännen. Jämväl vid remissbehandlingen av de
sakkunnigas betänkande ha delade meningar yppats rörande lämpligheten
av att i nu berörda hänseende tillerkänna revisorerna vidgad granskningsrätt.
Någon framställning i ämnet har icke avlåtits till årets riksdag, varför
frågan sålunda ännu en gång skjutits på framtiden.
Att så skett är enligt revisorernas mening ägnat att — icke minst ur principiella
synpunkter — ingiva betänkligheter. Revisorerna ha därför funnit
skäl föreligga att ånyo upptaga frågan till behandling.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
6
Revisorerna vilja inledningsvis erinra om riksdagsordningens stadgande, att
revisorerna skola enligt regeringsformen och särskild instruktion granska
bl. a. statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Härtill torde hänsyn
ha tagits, då 1944 års riksdag i sin tidigare omnämnda skrivelse nr 331 uttalat,
att anledning synes saknas att undandraga den i aktiebolagsform bedrivna
statliga verksamheten, vilken i realiteten utgjorde cn del av den
offentliga förvaltningen, revisorernas granskningsrätt. Emellertid har å andra
sidan gjorts gällande, att tillräcklig grund icke förefinnes för uppfattningen
att de statskontrollerade bolagen skulle utgöra en del av den offentliga
förvaltningen. Ur strängt formell synpunkt synes väl också en viss tveksamhet
härvidlag förklarlig. I förevarande sammanhang måste dock enligt
revisorernas mening även andra omständigheter beaktas än den olikhet i
fråga om organisation och arbetsformer, som föreligger emellan, å ena sidan,
statlig ämbetsförvaltning i sedvanlig bemärkelse, och, å andra sidan, genom
aktiebolag bedriven statlig verksamhet. Problemets kärnpunkt torde vara
vad som rätteligen bör förstås med uttrycket »statsverket». Detta begrepp
preciseras icke närmare vare sig i grundlagarna eller i revisorernas instruktion.
Enligt § 58 regeringsformen skall emellertid Konungen årligen för riksdagen
uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och
utgifter, fordringar och skulder. Uppenbart är vidare, att utfallet av den i
bolagsform bedrivna statliga verksamheten — liksom över huvud taget omfattningen
av de finansiella förpliktelser statsmakterna åtaga sig genom anvisande
av medel för aktieteckning i företag av här avsett slag -— måste i
hög grad påverka »statsverkets tillstånd», sådant detta angivits enligt nyssnämnda
stadgande. Redan av mera formella skäl lärer sålunda med fog
kunna hävdas, att till »statsverket» böra hänföras jämväl de statliga bolagen.
Ett reellt betraktelsesätt, som lägger tyngdpunkten vid den hithörande
verksamhetens faktiska innebörd, ger ytterligare stöd åt en sådan uppfattning.
Riktigheten härav framträder särskilt klart i fråga om tobaksmonopolet
samt vin- och spritcentralen. Liksom beträffande de kontrollstyrelsen helt
underställda systembolagen har avsikten här varit icke att bedriva statlig
affärsverksamhet i konkurrens med enskilda företag utan att, å ena sidan,
befrämja vissa sociala och nykterhetspolitiska strävanden och att, å andra
sidan, tillföra statskassan vissa inkomstmedel. I sistnämnda avseende torde
ifrågavarande bolag närmast kunna betraktas som organ för uppbörden av
de indirekta skatter som pålagts tillverkningen och konsumtionen av tobak,
spritdrycker och vin. Rent principiellt hade hinder givetvis icke mött att
för denna uppbörd välja en annan organisation, vilken direkt anknutit till de
inom den reguljära statsförvaltningen allmänt tillämpade formerna. Någon
anledning att i sak avgränsa monopolbolagen från övrig statsverksamhet
torde således icke föreligga. I förevarande sammanhang må därjämte beaktas
den stora betydelsen ur statsfinansiell synpunkt av här avsedda inkomstmedel,
vilka för innevarande budgetår beräknats till ett totalt belopp
av 1 016 miljoner kronor eller 23,5 procent av samtliga skatter. Den gransk
-
62
Statsutskottets utlåtande nr 174.
ning av riksstatens inkomstsida, som revisorerna ha att verkställa, måste
också bliva mycket ofullständig, så länge kontrollmöjligheterna på förevarande
område begränsas i den omfattning som f. n. är fallet. Då, såsom ovan
antytts, vin- och spritcentralen samt de statskontrollerade systembolagen anförtrotts
viktiga uppgifter inom ramen för den av statsmakterna beslutade
nykterhetspolitiken och resultatet av denna har direkt statsekonomiska
konsekvenser, synes en granskning av bolagens verksamhet jämväl utifrån
denna speciella utgångspunkt vara av värde. Vad nu sagts gäller även det
centrala restaurangbolaget och dettas olika dotterföretag. Att de nu berörda
bolagen i likhet med vissa andra statliga organ äro underkastade speciell
revision förminskar självfallet icke behovet av en granskning ur de mera
allmänna synpunkter som riksdagens revisorer ha att anlägga.
Vad därefter angår de å statens affärsverksfonder redovisade aktiebolagen
torde böra framhållas, att dessa bolag i allmänhet äro anförtrodda arbetsuppgifter
som ligga helt inom ramen för den av respektive affärsverk bedrivna
ekonomiska verksamheten. Att i dessa fall bolagsformen kommit till
användning kan sålunda understundom bero på rena tillfälligheter. Såsom
exempel härpå må nämnas, att den till statsbanenätet knutna biltrafikrörelsen
endels drives i statens järnvägars egen regi och endels omhänderhaves
av i förhållande till järnvägsstyrelsen formellt fristående företag
utan att likväl någon principiell skillnad förefinnes mellan dessa båda slag
av affärsdrift. Omfattningen av ett dotterbolags rörelse kan även i vissa
fall direkt påverka vederbörande affärsverks finansiella ställning. Erinras
må sålunda att domänverket har att förse AB Statens skogsindustrier med
erforderliga förlagsmedel. Kungl. Maj :ts av innevarande års riksdag godkända
förslag om ytterligare höjning av domänverkets rörelsekapital har
också bl. a. motiverats med det utökade medelsbehov som uppstått för verket
på grund av nyssnämnda bolags starka utveckling. Mot bakgrunden av nu
anförda omständigheter synes det uppenbart, att ur saklig synpunkt lika
starka skäl föreligga att hänföra affärsverkens dotterbolag som affärsverken
själva till »statsverket», då de förra i allt väsentligt måste sägas utgöra en
integrerande del av de senares ekonomiska förvaltningsverksamhet. Med
hänsyn härtill framstår det emellertid såsom orimligt, att revisorerna icke
skola äga befogenhet att granska dessa företag. Problemet har därjämte en
förvaltningsrättslig sida, som hittills ägnats alltför ringa uppmärksamhet.
Beaktas bör nämligen, att här ifrågavarande bolagsstyrelser i allmänhet
bestå av personer som samtidigt ingå såsom ledamöter i vederbörande verksstyrelser.
Understundom är detta fallet även med de å bolagsstämma utsedda
revisorerna. En personalunion av detta slag leder emellertid till en administrativ
dualism, som svårligen låter sig förena med de för den svenska statsförvaltningen
grundläggande principerna. Av en verkschef, som även bekläder
posten som ordförande i ett underställt dotterbolags styrelse och i
denna sin dubbla förtroendeställning har att handlägga ärenden, vilka
sakligt sett intimt hänga samman även om de prövas i olika former, kan
sålunda i ena fallet utkrävas vanligt ämbetsmannaansvar, i andra fallet
Statsutskottets utlåtande nr 174.
63
däremot icke. Försåvitt vissa grenar av affärsverkens rörelse alltjämt anses
böra bedrivas i bolagsform, torde emellertid verkningarna av denna dualism
åtminstone delvis kunna hävas genom att revisorernas granskningsrätt utsträckes
till att omfatta jämväl ifrågavarande företag.
Till skillnad från monopolbolagen och affärsverkens dotterbolag bilda
övriga statliga aktiebolag icke någon utåt klart avgränsad grupp. Dessa bolag
kännetecknas dock i allmänhet därav, att de i konkurrens med andra företag
utöva viss ekonomisk verksamhet på grundval av sedvanliga affärsmässiga
principer. Denna omständighet har anförts som bevis för att det i
dessa fall skulle vara fråga om arbetsuppgifter av principiellt annan karaktär
än de som normalt åvila de statliga förvaltningsorganen. Den affärsmässiga
driften som sådan kan emellertid i detta sammanhang icke tillmätas någon
avgörande betydelse. Ekonomisk verksamhet av här åsyftat slag bedrives
ju även av de statliga affärsverken, vilka visserligen erhållit en från de för
i huvudsak rent administrativa uppgifter inrättade ämbetsverken något
avvikande organisation men det oaktat i bl. a. revisionshänseende intaga en
med dessa likartad ställning. Häremot kan måhända genmälas, att affärsverken
till skillnad från de statsägda industribolagen inneha en faktisk monopolställning
inom respektive verksamhetsområden. Detta gäller dock icke
i fråga om exempelvis domänverket och vattenfallsverket och har tills för
kort tid sedan ej heller gällt beträffande statens järnvägar. Det torde även
böra erinras därom, att vid olika tillfällen förslag framförts om affärsverkens
omvandling till aktiebolag. Revisorerna anse sig i detta sammanhang
sakna anledning att närmare dryfta frågan om de statliga företagsformerna;
uppenbart är under alla förhållanden, att en eventuell förändring av detta
slag icke rimligtvis kan medföra, att affärsverken skulle förlora sin hittillsvarande
karaktär såsom integrerande delar av »statsverket». Men om härvidlag
själva organisationsformen är av underordnad betydelse för nu avhandlade
spörsmål, är detta fallet även i fråga om övriga statsägda företag. De
ekonomiska konsekvenserna för statsverket bliva ju i princip desamma, vare
sig investeringar göras i någon affärsverksfond eller i exempelvis Svenska
skifferoljeaktiebolaget. I båda fallen är det ytterst riksdagen som får svara
för de därmed förbundna finansiella förpliktelserna. Vad sistnämnda företag
beträffar torde böra erinras om att såväl 1948 som 1949 års riksdagar haft
att på grundval av mycket detaljerade uppgifter om bolagets ekonomiska
förhållanden m. m. taga ställning till frågan om den fortsatta utbyggnaden
av skifferoljeverket vid Kvarntorp. Jämväl innevarande år har proposition
i ämnet avgivits, varvid riksdagen bl. a. beretts tillfälle att uttala sig rörande
dispositionen av de medel som av 1949 års riksdag anvisats till förnyelse av
de ifrågavarande anläggningarna. Motsvarande redogörelser ha lämnats i de
propositioner, på vilka riksdagen grundat sina beslut om kapitalinvesteringar
i andra statliga bolag. Därest hänsyn tages till nu i korthet antydda sakförhållande,
lärer knappast med fog kunna göras gällande att de statliga
bolagen, till skillnad från exempelvis de affärsdrivande verken, skulle utgöra
en från statsverksamheten i övrigt helt artskild kategori. Revisorerna
64
Statsutskottets utlåtande nr 174.
vilja jämväl erinra om att 1947 års riksdag, i samband med behandlingen
av propositionen nr 107 angående anslag till aktieteckning i aktiebolaget
Aerotransport, bl. a. ansett sig ur principiell synpunkt böra framhålla angelägenheten
av att nyinvesteringar av den storleksordning, varom i detta
fall vore fråga, underställdes statsmakternas prövning, innan bindande
beslut fattades. Vad här sagts syntes riksdagen böra iakttagas icke blott i
fråga om investeringar, som avsåges skola finansieras genom ökning av
aktiekapitalet, utan jämväl i de fall, då finansieringen avsåges skola ske
genom lån ur en statlig lånefond och denna för lånebehovets tillgodoseende
behövde tillföras nytt kapital.
Av det nu anförda torde framgå, att de statliga bolagen icke endast ur
mera formella synpunkter utan även med hänsyn till den faktiska innebörden
av den av ifrågavarande bolag bedrivna verksamheten äro att hänföra
till »statsverket». I principiellt avseende lära därför icke några bärande skäl
kunna anföras gentemot tanken, att revisorerna tillerkännas granskningsrätt
jämväl beträffande dessa företag.
De farhågor rörande följderna av en dylik utsträckning av revisorernas
granskningsrätt, vilka kommit till uttryck i såväl förutnämnda betänkande
som vissa remissyttranden, synas även sakna fog. Då sålunda gjorts gällande,
att därigenom i bolagens organisation skulle införas en faktor, som inriktades
på andra frågor än de för bolagen väsentliga uppgifterna av kommersiell
och ekonomisk natur, måste väl med ett sådant uttalande avses
antingen att revisorerna icke skulle förstå innebörden av det speciella ändamål
som den ifrågavarande verksamheten har att tillgodose eller också
att de vid sin granskning skulle vägledas av sakligt sett ovidkommande syften.
Ohållbarheten i ett dylikt påstående torde ligga i öppen dag. Utgångspunkten
för revisorernas bedömande av vederbörande bolagsledningars åtgärder
måste självfallet bliva densamma som i fråga om all statlig affärsdrift,
nämligen önskemålet om en i rationella och ekonomiskt ändamålsenliga
former bedriven verksamhet. Därest så skulle visa sig lämpligt eller erforderligt,
förefinnes intet hinder att vid en sådan granskning anlitas speciell
expertis. Det ligger vidare i sakens natur, att därvid icke kan bortses
från att de statliga bolagen arbeta under andra former än den ämbetsmässigt
organiserade förvaltningen. Samtidigt måste emellertid hållas i minnet,
att den här ifrågavarande verksamheten icke är något självändamål utan
tjänar ett bestämt syfte, för vilket statsmakterna ytterst bära ansvaret. Att
riksdagen genom sina revisorer beredes tillfälle att i efterhand bilda sig en
uppfattning om i vad mån förvaltningen av dessa bolag handhafts efter affärsmässiga
principer, lärer därför icke kunna anses medföra någon obehörig
begränsning av vederbörande bolagsledningars handlingsfrihet. Lika
uppenbart är att en granskning av detta slag icke skulle innebära något ingripande
i bolagens löpande skötsel. Att finna en med hänsyn till de avhandlade
frågornas speciella natur lämplig form för offentliggörande av
eventuella erinringar från revisorernas sida torde ej heller erbjuda några
större svårigheter. Vad särskilt sekretessfrågan beträffar må erinras om att
Statsutskottets utlåtande nr 174.
65
revisorerna samt de vid revisionen biträdande redan enligt gällande instruktion
äro skyldiga att »hålla tyst och förtegat vad enligt riksdagens beslut
eller ingångna avtal eller för övrigt enligt sakens natur bör vara tyst rörande
enskildas affärsförhållanden till kronan, riksbanken eller riksgäldskontoret».
En motsvarande bestämmelse rörande de statliga bolagens speciella
affärsangelägenheter kan självfallet intagas i revisorernas instruktion.
I förevarande sammanhang torde med några ord även böra beröras den
ordinarie bolagsrevisionens uppgifter. Såsom från skilda håll påpekats, har
genom den nya aktiebolagslagen denna revision otvivelaktigt beretts en starkare
ställning än vad som tidigare varit fallet. I allt väsentligt har dock revisionen
bibehållit sin karaktär av rent kameralt kontrollorgan. Av den i det
föregående lämnade redogörelsen framgår sålunda, att granskningen av vederbörande
bolagslednings förvaltning huvudsakligen skall syfta till att
förebygga eller upptäcka olagliga eller eljest oförsvarliga förvaltningsåtgärder.
Däremot tillkommer det icke bolagsrevisorerna att ingå i kritik av ändamålsenligheten
ur ekonomisk synpunkt av vidtagna åtgärder, i vidare
mån än då åtgärderna kunna tänkas föranleda dechargevägran och skadeståndstalan
eller eljest framstå såsom pliktöverträdelser eller pliktförsummelser
från bolagsledningens sida. Inom bolagsrevisionens ram finnes sålunda
icke utrymme för någon sakrevision av det slag som riksdagens revisorer
bedriva. Därav följer även att ett medgivande åt revisorerna att granska
de statsägda bolagen icke skulle medföra några egentliga risker för kompetenskonflikter
eller dubbelarbete, då ju revisorerna väsentligen skulle inrikta
sin uppmärksamhet på spörsmål rörande den ekonomiska ändamålsenligheten
av vidtagna förvaltningsåtgärder. Någon fortlöpande granskning
av den speciella natur som ankommer på bolagsrevisionen kan det heller
icke bliva tal om utan allenast om vissa undersökningar i den mån särskilda
omständigheter därtill föranleda. Förslaget att utsträcka revisorernas
granskningsrätt till de statsägda bolagen har sålunda närmast till syfte att
bereda riksdagen möjlighet till insyn i företag, vilka representera ett direkt
intresse ur statsekonomisk synpunkt. En dylik anordning är heller icke, såsom
från vissa håll påståtts, oförenlig med gällande bolagsrätt. Erinras må
sålunda, att i bolagsordningen för AB Trafikrestauranger finnes intaget ett
stadgande om rätt för riksdagens revisorer att granska bolagets förvaltning
och räkenskaper.
Enligt revisorernas mening torde slutligen böra beaktas, att alltsedan vårt
nuvarande statsskicks tillkomst en betydande åsiktsförskjutning ägt rum
beträffande frågan om den offentliga företagarverksamheten. Medan enligt
äldre betraktelsesätt statens huvudsakliga uppgift borde vara att sörja för
rättsvården, försvaret, undervisningen och liknande angelägenheter, har i
våra dagar den uppfattningen brutit igenom att staten bör ingripa reglerande
jämväl på det sociala och ekonomiska livets områden, om också delade
meningar råda rörande den lämpliga omfattningen och utformningen av sådana
åtgärder. Det är icke minst mot bakgrunden av denna ändrade uppfattning
som tillkomsten av de statsägda bolagen bör bedömas. I den mån
Dihang till riksdagens protokoll 1951. 0 .svimI. Yr 771
66
Statsutskottets utlåtande nr 174.
här ifrågavarande utveckling fortskrider och statens ekonomiska förvaltning
därmed i allt större utsträckning koncentreras till företag i bolagsform,
skulle emellertid — vid ett samtidigt bibehållande av nu tillämpade revisionsprinciper
— den av riksdagen genom dess revisorer utövade kontrollen
över statsverksamheten betänkligt försvagas. Att revisorerna skulle vara belagna
granskningsrätten beträffande de statsägda bolagen framstår som särskilt
orimligt mot bakgrunden av de nu aktuella strävandena att bereda det
allmänna vidgad insyn i det enskilda näringslivets ekonomiska förhållanden
(jfr sålunda propositionen 1950: 48 och riksdagens skrivelse 1950: 86). Man
må därjämte beakta, att inom ett privat bolag, där aktiestocken i allmänhet
är fördelad på ett flertal händer, olika meningsriktningar äga möjlighet att
göra sin uppfattning gällande i fråga om styrelsens förvaltning. I aktiebolagslagen
ha i sådant syfte intagits föreskrifter om att minoritetsgrupper
under vissa angivna villkor skola ha rätt att bliva representerade i bolagsrevisionen.
Inom de företag däremot, där staten helt eller till övervägande
del innehar aktiestocken, är beslutanderätten å bolagsstämma helt förbehållen
vederbörande departementschef, som ju på statens vägnar ensam företräder
aktieägarintresset. Mången gång torde dennes mening inhämtas jämväl
i vad avser företagens löpande skötsel. Uppenbart är att ett dylikt system,
därest en mera allsidig bedömning av hithörande spörsmål skall bliva möjlig,
behöver kompletteras med en granskning av de statliga bolagens verksamhet
från riksdagens sida.
Med hänsyn till den förevarande frågans betydelse i såväl principiellt som
praktiskt avseende finna revisorerna angeläget, att densamma utan dröjsmål
bringas till sin lösning.»
Utskottet. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har frågan om
granskningen av de statskontrollerade aktiebolagen underställts Kungl.
Maj:ts prövning genom det av 1948 års revisionsutredning avgivna betänkandet.
Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig kunna inskränka sig
till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
17 :o) De jämtländska arrendelägenheterna. Under jordbruksdepartementet,
§ 26, ha revisorerna föreslagit vissa åtgärder i syfte att förbilliga statsverkets
kostnader för iståndsättandet av de jämtländska arrendelägenheterna
''Del I, s. 251—267).
Efter en redogörelse för hittills utfärdade bestämmelser och vidtagna
åtgärder beträffande de jämtländska arrendelägenheterna ha revisorerna
gjort följande uttalande.
»Beträffande åtskilliga kronans utarrenderade lägenheter i Norrland har
statsverket åtagit sig skyldigheten att uppföra och underhålla bostäder och
ekonomibyggnader. Sålunda gäller beträffande kronotorp enligt 1943 års
Statsutskottets utlåtande nr 174.
67
bestämmelser, att torpen skola genom kronans försorg förses med boningshus,
nödiga ekonomibyggnader och övriga för jordbrukets drift erforderliga
anläggningar. Motsvarande bestämmelser gälla i fråga om jordbrukslägenheter
åt lappar.
Beträffande de kronans lägenheter i Jämtland och Härjedalen, vilka sammanfattas
under benämningen jämtländska arrendelägenheter, har i berörda
hänseende tidigare gällt, att arrendatorerna varit skyldiga att ensamma
sörja för uppförande av nödiga byggnader, ehuru viss hjälp i form av virke,
penningbidrag eller på annat sätt utgivits av kronan. År 1947 infördes emellertid
en ny upplåtelseform, i det att bestämmelser då meddelades om s. k.
norrländska fjällägenheter, för vilka skulle gälla i huvudsak samma förmåner
som för exempelvis kronotorp. Dessa förmåner ansågos motiverade
dels med hänsyn till att en viss bebyggelse i de ifrågavarande trakterna vore
önskvärd ur allmän synpunkt, dels ock i viss mån av sociala hänsyn. I
den utredning, som föregick beslutet, beräknades kostnaderna till omkring
8 000 kronor per lägenhet. De nya bestämmelserna voro främst avsedda
för redan tidigare upplåtna lägenheter, nämligen jämtländska arrendelägenheter
samt fjällägenheter ovan odlingsgränsen i Västerbottens och
Norrbottens län. Upplåtelse av nya lägenheter förutsattes nämligen komma
att ske i mycket begränsad omfattning. Även överförande av de äldre
lägenheterna till den nya upplåtelseformen förutsattes äga rum endast
efter prövning i varje särskilt fall med beaktande av lägenhetens behövlighet
ur allmän synpunkt, såsom för tillgång på skogsarbetskraft, för turistväsendet
eller av militära skäl. För att utröna lägenheternas beskaffenhet
och lämpligaste disposition skulle en inventering av hela lägenhetsbeståndet
företagas.
Av olika skäl, bland annat brist på lämplig arbetskraft och erforderliga
kartor, har denna inventering i Jämlands län icke kunnat fortskrida så långt
att klarhet vunnits om vilka lägenheter som böra överföras till den nya
upplåtelseformen eller om kostnaderna för deras iståndsättande. Från lantbruksnämnden
i länet, som haft utredningen om hand, har emellertid preliminärt
uppgivits, att av ifrågavarande lägenheter omkring 120 synts böra
omföras till norrländsk fjällägenhet, omkring 30 förutsatts tills vidare vara
kvar som jämtländsk arrendelägenhet och omkring 10 under de närmaste
åren av en eller annan anledning ansetts böra nedläggas. Upprustningen av
byggnadsbeståndet kan numera med ledning av beräkningarna för ett begränsat
antal lägenheter uppskattas till minst 20 000 kronor per lägenhet
eller i runt tal till 2,4 miljoner kronor för samtliga lägenheter i detta län.
Revisorerna ha icke tagit närmare del av ifrågavarande spörsmål i Västerbottens
och Norrbottens län. Statsverkets övertagande av byggnadsskyldigheten
för de norrländska fjällägenheterna synes emellertid även för dessa
läns vidkommande innebära ett åtagande av icke ringa storleksordning.
Ej heller i nämnda län har ännu den förberedande inventeringen av lägenhetsbeståndet
avslutats. Antalet lägenheter, vilka synts böra omföras, har
emellertid preliminärt uppgivits till omkring 155 av sammanlagt omkring
68
Statsutskottets utlåtande, nr 174.
360 befintliga. I Västerbottens län beräknas kostnaderna för hittills omförda
fyra lägenheter uppgå till mer än 20 000 kronor per lägenhet. Därest
angivna belopp visar sig vara det genomsnittliga för hela antalet lägenheter,
kommer byggnadsprogrammets genomförande i samtliga tre län att draga
en kostnad av omkring 5V2 miljoner kronor, för vilket belopp medel måste
ställas till förfogande genom anslag på riksstaten. Det må understrykas, att
nu angivna kostnadssiffror hänföra sig till beräkningar rörande byggnadsarbeten,
vilka ännu icke utförts. Sannolikt komma de verkliga kostnaderna
att visa sig icke obetydligt överstiga de beräknade.
Revisorerna vilja i anslutning härtill lämna vissa uppgifter rörande den
f. n. pågående upprustningen av de till domänstyrelsens förvaltning hörande
kronotorpen. I samband med 1943 års beslut om upplåtelse av kronotorp
uppskattade dåvarande egnahemsstyrelsen kostnadsbeloppet för statens
övertagande av byggnadsskyldigheten på de äldre kronolägenheterna till
mellan 9 och 10 miljoner kronor. Vid utgången av år 1949 hade beslut fattats
om överförande till 1943 års bestämmelser av något mer än 700 äldre
lägenheter; beträffande drygt 450 av dessa hade vid samma tid byggnadsarbetena
genom statens försorg hunnit avslutas. Kostnaderna för nämnda
arbeten, vilka bestridas av domänstyrelsens driftmedel, hade uppgått till
mer än 13 miljoner kronor, eller till omkring 30 000 kronor per lägenhet.
Enligt domänstyrelsens program skall upprustningen avse sammanlagt omkring
1 380 lägenheter, vilket med utgångspunkt från samma genomsnittliga
byggnadskostnad skulle innebära en sammanlagd kostnad icke understigande
40 miljoner kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till utgifter
för förbättringsåtgärder på de omkring 300 lägenheter, vilka avses skola
kvarbliva under äldre upplåtelseform och beträffande vilkas iståndsättande
innevarande års riksdag i princip fattat beslut.
Beträffande iståndsättningsplanerna för kronotorpen är särskilt att märka,
att omkring 12 procent av det äldre lägenhetsbeståndet eller 277 lägenheter
avsetts komma att erbjudas brukarna för friköp. I denna grupp ingå
bland annat sådana lägenheter, vilka ansetts ej böra överföras med hänsyn
till att innehavaren har mera stadigvarande arbete utanför domänverket. Att
friköp i dylika fall kommer till stånd har ansetts så önskvärt, att inlösen
underlättats genom ett särskilt statsbidrag av högst 4 000 kronor per lägenhet.
I nu berörda hänseende föreligger en väsentlig skillnad mellan å ena
sidan kronotorpen och å andra sidan de jämtländska arrendelägenheterna.
Friköp av mark från renbeteslanden i Jämtlands län har nämligen förekommit
endast i några enstaka undantagsfall, och överlåtelser med äganderätt
äro ej heller avsedda att medgivas efter tillkomsten av bestämmelserna om
norrländska fjällägenheter. Frågan om möjligheten för arrendatorerna att
Iriköpa sina lägenheter ägnades särskild uppmärksamhet vid 1947 års beslut.
I den utredning som föregick beslutet framhölls härom, att den sedan
länge tillämpade principen att ifrågavarande lägenheter upplätes endast med
nyttjanderätt vore grundad bland annat på ovissheten för befolkningen att
Statsutskottets utlåtande nr 174.
69
här vinna eu tillfredsställande utkomst och trevnad. Härtill komme lapparnas
och renskötselns särskilda intressen, i det att skadegörelse från renarnas
sida lätt kunde uppkomma på marker och gröda; därav följande tvistigheter
kunde bliva skärpta, om lägenheterna innehades med äganderätt
och utökades med viss areal skogsmark. Även risken för ej önskvärd spekulation
i lägenheternas begärlighet som jakt-, fiske- och sportstugor nämndes
i detta sammanhang. Det sagda gällde såväl fjällägenheterna ovan odlingsgränsen
i Norrbottens och Västerbottens län som de jämtländska arrendelägenheterna.
Samtidigt framhölls emellertid, att de sistnämnda i detta
hänseende intoge en särställning genom att de i allmänhet utgjorde inägobeståndet
på förutvarande hemman.
Revisorerna ha under besök vid ett antal lägenheter i Tännäs socken i
Härjedalen, vilka tillhöra det i redogörelsen ovan angivna södra området,
erhållit den uppfattningen att åtminstone för dessa lägenheters vidkommande
risken för skador av ren icke är så stor som man tidigare synes ha utgått
från, i varje fall icke såvitt angår lägenheterna i den tämligen täta bebyggelsen
i Ljusnedal och Bruksvallarna. För revisorerna har uppgivits, att
renarna icke förorsaka skada på gröda, belägen på inägojorden i dessa
trakter. Många arrendatorer ha dock slåtter på avsides belägna myrmarker,
där givetvis skada på höstackar kan förorsakas. Härvid må dock ihågkomnras,
att utnyttjandet av myrslåtter befinner sig i starkt avtagande. Det må
vidare erinras om att det vid 1887 års beslut om förvärvande av mark för utvidgning
av renbeteslanden i Jämtlands län uttryckligen förutsattes, att
bland annat sådana delar av de förvärvade områdena, vilka visade sig icke
kunna för lapparna användas eller ej vore för ändamålet nödvändiga, borde
kunna försäljas. Medgivande till sådan försäljning lämnades Kungl.
Maj :t av 1887 års riksdag.
De slutliga kostnaderna för iståndsättande av de jämtländska arrendelägenheterna
torde alltså, främst på grund av stegringen av byggnadskostnaderna,
komma att väsentligt överstiga de tidigare beräknade. Revisorerna
vilja icke ifrågasätta annat än att den år 1947 beslutade upprustningen av
ifrågavarande lägenheter bör genomföras planenligt. På grund av byggnadsbeståndets
på många håll synnerligen bristfälliga skick är det tvärtom
angeläget, att så sker utan onödigt dröjsmål. Det må erinras om att frågan
om bebyggelsen på statens skogar och fjällområden i de nordliga delarna
av landet under de senaste årtiondena varit föremål för statsmakternas
oavlåtliga uppmärksamhet och föranlett en mångfald utredningar. Man har
alltså under alla förhållanden att räkna med anspråk på att ett avsevärt
antal lägenheter i Jämtlands län i enlighet med 1947 års bestämmelser omföres
till norrländska fjällägenheter. Med hänsyn till det anförda är det
emellertid av vikt, att kostnaderna för den förestående upprustningen i
möjligaste mån begränsas. Om så är. att ett antal arrendatorer äro beredda
att själva åtaga sig byggnadskostnaderna och några bärande skäl mot överlåtelse
med äganderätt icke föreligga, torde detta få anses sammanfalla
med statens intresse; om friköp i sådana fall medgivas, blir det nämligen
70
Statsutskottets utlåtande nr 174.
möjligt att disponera de för uppbyggnadsprogrammet anvisade medlen för
andra lägenheter, och programmet kan i sin helhet bli genomfört på kortare
tid. Under åberopande av vad ovan anförts vilja revisorerna förorda, att
vid den pågående inventeringen av de jämtländska arrendelägenheterna särskild
uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att bereda arrendatorerna
tillfälle att friköpa sina lägenheter.
För revisorerna har uppgivits, att enskilda, i bygderna bosatta personer
icke haft möjlighet att förvärva ens mindre, i byarna belägna tomtområden
för bostadsändamål, ehuru åtskilliga önskemål därom förelegat och
en påtaglig trångboddhet flerstädes råder. Det kan knappast vara tvivel om
att denna restriktiva markpolitik har verkat hämmande för bygdens utveckling.
Särskilt har det mött svårigheter för befolkningen att utnyttja de
möjligheter för bostadskredit, som eljest äro brukliga. Revisorerna anse
önskvärt, att möjligheterna till tomtförvärv i lämplig utsträckning underlättas.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen ha lägenheterna
uppkommit genom att inköpen av markområden för renskötseln kommit
att omfatta även viss inägomark, vilken ansetts kunna utarrenderas, vanligen
med skyldighet för arrendatorn att bebygga lägenheten eller vidmakthålla
redan befintligt byggnadsbestånd. Arrendatorernas virkesuttag ha hittills
skett kostnadsfritt. Sedan numera byggnadsskyldigheten övertagits av
statsverket, har förutsatts, att kronan skall erlägga betalning för det virke,
som för byggnadsverksamheten uttages på renbetesfjällens skogar. Detta
förfarande har påkallats i lappväsendets intresse. Avkastningen från skogarna
på de till renbetesland avsatta områdena i Jämtlands län skall nämligen
tillföras lappfonden, viken tages i anspråk — förutom för skogsskötseln
in. m. — även till åtskilliga ändamål för lappväsendet. I Västerbottens
och Norrbottens län, där virke från de av domänstyrelsen förvaltade kronoskogarna
kommer till användning vid upprustningen av fjällägenheterna
ovan odlingsgränsen, har någon motsvarande ersättning för virket icke
satts i fråga.
Enligt revisorernas mening ter det sig med hänsyn till samhörigheten
mellan de tidigare hemmanen med deras skogsområden i Jämtlands län
samt de numera utarrenderade inägorna naturligt, icke blott att virke till
byggnadsarbeten på lägenheterna lämnas utan kostnad, utan även att skogsavkastningen
i övrigt tages i anspråk för lägenheternas iståndsättande. Revisorerna
vilja erinra om att avkastningen av skogen ursprungligen varit avsedd
att inflyta till statsverket utan den begränsningen i fråga om användningen,
som medlens redovisning till lappfonden innebär.
Sammanfattningsvis vilja revisorerna uttala, att det med hänsyn till de
betydande kostnader för statsverket, som iståndsättandet av de jämtländska
arrendelägenheterna kan beräknas draga, framstår som angeläget att
alla möjligheter att nedbringa desamma tillvaratagas. Icke minst i arrendatorernas
intresse kan medgivande av friköp av ett begränsat antal lägenheter
anvisas såsom en framkomlig utväg. Revisorerna anse vidare, att av
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
71
kastningen av skogarna på renbeteslanden i Jämtlands län jämväl bör användas
till iståndsättande av lägenheternas byggnader. I vart fall synes
virke, som från nämnda skogar uttages för byggnadsarbeten på lägenheterna,
böra lämnas kostnadsfritt. Slutligen vilja revisorerna framhålla önskvärdheten
av att tomtförvärv för bostadsändamål i sådana jämförelsevis
tätbebyggda områden som Ljusnedal och Bruksvallarna i lämplig utsträckning
medgivas.»
Remissutlåtanden ha avgivits av statskontoret, lantbruksstijrelsen och
länsstyrelsen i Jämtlands län, vilken sistnämnda myndighet överlämnat ett
yttrande i ärendet av lappfogden i länet (Del II, s. 205—214).
Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen, att
alla möjligheter att nedbringa statsverkets kostnader för iståndsättandet av
de jämtländska arrendelägenheterna böra tillvaratagas. I detta syfte torde
sålunda vederbörande arrendatorer böra beredas tillfälle att i lämplig omfattning
friköpa sina lägenheter. Utskottet finner det även motiverat, att
förtydligande föreskrifter utfärdas rörande rätt för arrendator och —• i
förekommande fall — lantbruksnämnden att utan särskild kostnad erhålla
virke från skogarna på renbeteslanden i Jämtlands län för erforderliga byggnadsarbeten.
I vissa fall synas jämväl tomtförvärv för bostadsändamål i
mera tätbebyggda delar av här ifrågavarande områden böra medgivas. Såvitt
utskottet kan bedöma, skulle ett förverkligande av revisorernas förslag
i nu angivna hänseenden knappast leda till något förfång för de intressen
som renbeteslanden ha att tillgodose.
Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, har en
inventering av arrendelägenheterna i Jämtlands län påbörjats. Det synes
utskottet vara lämpligt att vid det fortsatta arbetet härmed tillbörlig uppmärksamhet
ägnas åt de ovan berörda förhållandena under beaktande jämväl
av vad remissmyndigheterna anfört i ärendet.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva tillkänna
vad utskottet anfört.
18 :o) Debitering och uppbörd av automobilskatt. Under inrikesdepartementet,
§ 28, ha revisorerna föreslagit åtgärder i syfte att förenkla och rationalisera
debiteringen och uppbörden av automobilskatten (Del I, s. 275
—285).
Efter en redogörelse för gällande bestämmelser om bilskattens beräkning,
debitering och uppbörd etc. ävensom för det nuvarande uppbördssystemets
verkningar och kostnader vid några länsstyrelser (s. 275—282)
ha revisorerna uttalat följande.
»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, äro länsstyrelserna ålagda
omfattande och betydelsefulla uppgifter med avseende å automobilskattens
72
Statsutskottets utlåtande nr 174.
debitering, uppbörd, indrivning och redovisning. Även postverket har i samband
med uppbörden av denna skatt irätt betydande arbetsuppgifter. Med
hänsyn till det nuvarande uppbördssystemets utformning åsamkar i varje
fall den ordinarie bilskatteuppbörden länsstyrelserna en väsentlig arbetsbörda,
som hårt belastar bilavdelningarna under tiden december—mars.
Göromålen, vilka till övervägande del utföras för hand, åvila personalen vid
sidan av det löpande arbetet, men uppgiften är numera av en sådan storleksordning,
att den reguljära personalen icke medhinner densamma under
den egentliga arbetstiden, varför olika extraordinära åtgärder varje år måste
vidtagas för att möta den ökade arbetsbelastningen. På sina håll utföras
göromålen huvudsakligen av personalen å övertid, vilket medför betydande
kostnader. Vid andra länsstyrelser åter anställes för uppgiften extra personal,
vilket visserligen i regel torde medföra någon begränsning av de direkta
extrakostnaderna i jämförelse med övertidsersättningarna, men å andra sidan
föranleder denna anordning vissa olägenheter. Då ifrågavarande personal
saknar erforderlig vana vid arbetsuppgifterna, måste sålunda till förebyggande
av felaktigheter viss kontroll alltid utövas av den ordinarie personalen,
vilket givetvis i sin tur medför en viss extra belastning. De mera
ansvarsfulla uppgifterna komma därför under alla förhållanden att förbehållas
den reguljära personalen, vilken måste dimensioneras med hänsyn
härtill. Därtill kommer, att den långvariga toppbelastning, varom här är
fråga, kan komma att på längre sikt påverka behovet av fast personal vid
bilavdelningarna.
Vid det nuvarande uppbördssystemets tillkomst år 1924 uppgick antalet
skattepliktiga fordon till endast ca 80 000. Med en sådan omfattning medförde
uppbördsförfarandet icke något nämnvärt problem för länsstyrelserna,
och de nuvarande olägenheterna därav torde då knappast heller ha varit
mera framträdande. Sedermera har emellertid fordonsbeståndet starkt stigit,
och antalet skattepliktiga fordon uppgår f. n. till ca 500 000. Sedan bensinransoneringen
numera upphört samt fordonsimporten till viss del blivit fri,
kan antalet fordon beräknas växa i särskilt snabb takt. I samband därmed
har man anledning förmoda, att stora svårigheter och kostnader komma att
uppstå för länsstyrelserna för uppgiftens lösande. En förenkling och omläggning
av gällande uppbördsförfarande i syfte att rationalisera och förbilliga
den nuvarande arbetsprocessen framstår därför såsom särskilt angelägen.
Olika utvägar kunna i sådant syfte prövas.
Revisorerna vilja till en början erinra om att i den allmänna diskussionen
ifrågasatts ett utbyte av fordonsskatten mot en lämpligt avvägd skatt på
drivmedel, varvid avsikten sålunda varit att sistnämnda skatt ensam skulle
bära samtliga med vägväsendet sammanhängande kostnader. Förutom lättnader
i avseende å det administrativa förfarandet skulle en sådan åtgärd
onekligen medföra fördelar även i vissa andra hänseenden t. ex. genom möjlighet
till en i viss mån rättvisare fördelning av skattebördan med hänsyn
till fordonens faktiska belastning på vägväsendet. Betydande olägenheter
synas emellertid även vara förknippade med en sådan omläggning. Svårig
-
Statsutskottets utlåtande nr 174.
73
heter torde sålunda komma att uppstå att verkställa en lämplig gränsdiagning
i förhållande till andra bensinförbrukare än motorfordon, t. ex. båtar
eller stationära motorer i industrien.
Även inom ramen för det nuvarande uppbördssystemet torde emellertid
vissa åtgärder i kostnadsbesparande syfte kunna övervägas. Sålunda synes
en icke oväsentlig arbetslättnad kunna vinnas genom viss omläggning av
det nuvarande debiteringsförfarandet. Enligt 1 § i 1924 års kungörelse skall
fordonsskatt påföras vederbörande för varje kalenderår, så lange fordonet
är underkastat skatteplikt. Med hänsyn härtill måste f. n. årsskattebeloppen
årligen påföras registerkorten vare sig dessa belopp undergått någon förändring
eller ej. Enbart för dessa göromål beräknar t. ex. överståthållarämbetet
50 arbetsdagar årligen för en befattningshavare. Förfarandet borde
kunna avsevärt förenklas exempelvis på så sätt, att registrermgsmyndigheten,
sedan ett fordon registrerats eller ombesiktigats, fastställde dess årliga
skatt en gång för alla samt att anteckningar i registerkorten verkställdes
endast då detta enligt till myndigheten ingivet ombesiktningsinstrument
undergått någon förändring. Härigenom skulle de årligen återkommande debiteringarna
bortfalla och debiteringsgöromålen i övrigt fördelas jamnare
över hela året. Även de årligen återkommande anteckningarna i registret
om verkställd betalning för skattekvitton, som inlösts genom postverket,
synas kunna slopas eller i varje fall avsevärt förenklas. I stället borde anteckning
i registret verkställas endast när skattekvitton icke inlösas genom
postverket under ordinarie uppbördstermin ävensom då skattekvitto inlösts
hos länsstyrelsen under tiden mellan utgången av terminen och dagen
för restlängds utsändande.
En annan tänkbar möjlighet att minska olägenheterna av det nuvarande
uppbördsförfarandet vore en viss utsträckning av den för uppbördsgöromålen
fastställda tidrymden. Den nuvarande uppbördsterminen, som varit gällande
allt sedan bestämmelsernas tillkomst år 1924, framstår numera i betraktande
av den väsentliga ökning fordonsbeståndet undergått såsom föga
tidsenlig. Om uppbördsterminen framflyttades något, skulle göromålen fördelas
jämnare på den reguljära personalen och kostnaderna för extrapersonal
samt övertidsersättningar m. in. därigenom kunna nedbringas. Det är
möjligt, att någon mera väsentlig utsträckning av terminen icke är lämplig
ur effektivitetssynpunkt, vilken fråga dock bör bliva föremål för närmare
prövning.
En svaghet, som vidlåder det nuvarande bilregistret, är onekligen dess
avsaknad av varje möjlighet till mekanisering av göromålen, vilket hl. a.
medför att uppgifter i registret kunna mångfaldigas eller överföras till andra
register endast genom direkta avskrifter på manuell väg. Eu sådan arbetsmetod
är föga rationell och dessutom kostnadskrävande. Länsstyrelsen i
Örebro beräknar sålunda kostnaden enbart för dessa arbetsuppgifter till lågt
räknat ca 7 000 kronor för år. Från bilregistret förekommer nu en rapportgivning
av betydande omfattning. Författningsenligt lämnar sålunda registret''
fortlöpande uppgifter till centrala automobilregistret och militärre
(j
Bihamj till riksdagens protokoll ^95/. 6'' samt. Kr 174.
74
Statsutskottets utlåtande nr 174.
gistret. Kommunikation upprätthålles vidare med länsstyrelsens civilförsvarsavdelning
och med den civila trafikledningen. Länsstyrelsen i Göteborg
lämnade under år 1949 uppgifter av nämnt slag till ett antal av sammanlagt
ca 28 000. Därutöver användes bilregistret såsom underlag för rapportering
av en mångfald uppgifter av skilda slag. Med hänsyn härtill förefaller det
icke osannolikt att en viss mekanisering av de nuvarande registren, t. ex. genom
övergång till plåtregister eller hålkortssystem, varigenom på mekanisk
väg skulle kunna framställas för olika specialregister erforderliga uppgifter
eller utföras för bilskatteuppbörden erforderligt arbete, skulle kunna medföra
besparingar av såväl arbetskraft som kostnader. Framhållas må, att redan
nu en viss mekanisering av göromålen genomförts därigenom att_som
av den lämnade redogörelsen framgår — vissa länsstyrelser funnit sig i kostnadsbesparande
syfte böra använda de i samband med bensinransoneringens
införande upplagda adressplåtarna förutom för tryckning av ransoneringskort
jämväl i samband med bilskatteuppbörden. Enligt uppgift från länsstyrelsen
i Malmö, som försöksvis tillämpar detta system även efter bensinransoneringens
hävande, ha besparingar och förenklingar i uppbördsförfarandet
därigenom kunnat vinnas för länsstyrelsens del. Därest det skulle
visa sig, att kostnadsbesparingar mera allmänt äro att vinna på denna väg,
torde därför förtjäna prövas, om icke systemet lämpligen kunde finna tilllämpning
jämväl inom andra län. Det må framhållas, att möjligheterna att
på här ovan antytt sätt rationalisera göromålen på länsstyrelsernas bilavdelningar
gjorts till föremål för vissa undersökningar inom statens organisationsnämnd.
Slutligen må framhållas, att det postförskottsförfarande, som ligger till
grund för uppbördssystemet, numera framstår såsom opraktiskt och föga
tidsenligt. En anpassning av uppbörden efter nu tillämpade uppbördsformer
torde därför förtjäna övervägas. Härvid synes lämpligt att anknyta antingen
till ett system med kvittensmärken, motsvarande det som tillämpas vid "betalning
av t. ex. radiolicenser, eller ett förfarande i närmare överensstämmelse
med det som ifrågakommer vid uppbörd av direkta skatter.
Med hänsyn till det anförda vilja revisorerna föreslå, att åtgärder övervägas
i syfte att förenkla och rationalisera debiteringen och uppbörden av
automobilskatten på sätt här ovan antytts.»
Utlåtanden ha avgivits av riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads,
Malmöhus, Örebro och Kopparbergs län (Del II, s. 216—232).
Utskottet. Beträffande förevarande spörsmål vill utskottet erinra om att
chefen för finansdepartementet, jämlikt Kungl. Maj :ts den 23 februari 1951
lämnade bemyndigande, tillkallat en utredningsman för att jämte särskilda
sakkunniga och erforderliga experter verkställa en allmän utredning om
beskattningen av motorfordonstrafiken. Enligt direktiven för utredningen
skall därvid bl. a. prövas sådana frågor som uppbörden och inbetalningen
av fordons- och drivmedelsskatterna m. m. Härutinnan har departementschefen
erinrat om vad revisorerna under förevarande paragraf anfört.
Statsutskottets utlåtande nr 174.
75
Då sålunda kan förutsättas att det av revisorerna aktualiserade spörsmålet
kommer att upptagas till behandling i ett vidare sammanhang, har
utskottet velat inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
19:o) Övriga anmärkningar. Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält
och erinrat har utskottet funnit ha medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse
eller vara av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat eller ej vara
av den vikt, att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon
riksdagens åtgärd bort av förhållandena föranledas, eller icke ha varit av
beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet
velat för riksdagen
anmäla.
20 :o) Kungi. Maj:ts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I
skrivelse nr 58 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 9 februari 1951, lämnat en
redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelse
den 26 maj 1950, nr 319, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers
berättelse.
Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.
Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,
att Kungl. Maj :t beträffande de i ovannämnda riksdagsskrivelse upptagna
punkterna så långt varit möjligt vidtagit åtgärder i det av riksdagen
avsedda syftet. Kungl. Maj :ts skrivelse har därför icke givit utskottet anledning
till särskilt uttalande, vilket utskottet velat för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 22 maj 1951.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Gillström,
fröken Andersson, herrar Sundelin, Näsström, Hesselbom, Edin,
Einar Persson, Birger Andersson, Axe] Andersson, Edvin Thun, Bergman,
Pålsson och Bengtson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Andersson i Malmö, Mårtensson i Uddevalla, Wallentheim,
Rubbestad, Bergstrand, Åkerström, Thapper, fröken Elmén, herrar Birke,
Johansson i Mysinge, Nihlfors och Gustafsson i Stockholm.
76
Statsutskottets utlåtande nr 174.
Reservationer.
1) vid punkten 8:o) (Vissa med AB Trafikrestaurangers verksamhet sammanhängande
spörsmål) av herr Mannerskantz, fröken Andersson, herrar
Skoglund i Doverstorp, Birke och Nihlfors, vilka ansett, att utskottets uttalande
bort hava följande lydelse:
»Utskottet utgår från att järnvägsstyrelsen vid de numera enligt inhämtade
uppgifter påbörjade förhandlingarna med AB Svenska pressbyrån om
nytt avtal bevakar konsumenternas och statsverkets intressen, dock under
avgjort hänsynstagande till de anspråk AB Svenska pressbyrån kan göra
gällande under åberopande av sina insatser vid uppbyggandet av den omfattande
affärsverksamhet det här rör sig om.
Utskottet, som inte kan dela revisorernas uppfattning att »kundkretsen
tillhandahålles av statens järnvägar», är icke övertygat om att de fördelar,
som skulle kunna nås genom en ytterligare koncentration av ifrågavarande
försäljningsverksamhet till AB Trafikrestauranger, väga tyngre än nackdelarna.
Det bör enligt utskottets mening snarare övervägas om icke ett antal
»järnvägskiosker» skulle kunna utarrenderas till enskilda näringsidkare
med viss företrädesrätt för de lokala intressen, vilka genom lagstiftningen
ställas i oförmånlig ställning i förhållande till »trafikkioskerna».
Det får enligt utskottets mening icke bliva fråga om någon mer eller mindre
genomförd monopolisering till ett i realiteten statsägt företag.
Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört har utskottet ansett
sig kunna inskränka sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.
2) vid punkten 16:o) (Granskning av statskontrollerade aktiebolag) av
herr Gustaf Karlsson.
517575,
Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.