Statsutskottets utlåtande nr 162.

1

Nr 162.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om särskilt bidrag till producent
av svensk film m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

(5:e avd.)

I propositionen nr 142 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 16 mars 1951, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film; samt

2) förordning om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt.

De berörda författningsförslagen äro av följande lydelse.

Förslag

till

förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till producent av svensk film utgår bidrag av statsmedel enligt vad
nedan sägs.

2 §•

Film anses enligt denna förordning som svensk under förutsättning

a) att producenten är här i landet bosatt svensk medborgare eller svenskt
bolag eller annan svensk sammanslutning eller institution;

b) att filmens produktion till större delen finansierats med svenskt kapital;
samt

c) att filmen inspelats med övervägande svensk konstnärlig och teknisk
personal.

3§-

Efter framställning av producenten prövar statens biografbyrå om film
är svensk.

Producenten är skyldig att på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla
de räkenskaps- och andra handlingar, som biografbyrån kan finna
erforderliga till ledning för prövningen av ärendet.

4 §•

För film, vars längd understiger 2 000 meter såsom bredfilm eller 800 meter
såsom smalfilm, utgår icke bidrag.

lön »i Bihang till riksdagens protokoll 1951. 6 samt. Nr 162.

2

Statsutskottets utlåtande nr 162.

5 §■

Bidraget utgår med tjugo procent av statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken bidragsberättigande film visas och i vilken till
högst femton procent ingå utländska filmer. Annonsfilm anses icke utgöra
del av föreställningen.

6§-

Bidraget erlägges till producenten eller dennes ombud av biografföreställningens
anordnad inom den tid som för nöjesskattens inbetalande är för
varje särskilt fall föreskriven. Anordnaren äger att vid inbetalandet av nöjesskatt
avräkna ett mot erlagt bidrag svarande belopp.

Underlåter anordnare av biografföreställning att rätteligen erlägga bidrag,
har länsstyrelsen i det län, där föreställningen anordnats, att efter framställning
av producenten utbetala honom tillkommande bidragsbelopp. Sådan
framställning skall hava gjorts inom sex månader från den tidpunkt då bidraget,
enligt vad i första stycket stadgas, senast skolat erläggas till producenten
eller dennes ombud, vid äventyr att framställningen eljest icke upptages
till prövning.

Då länsstyrelsen utbetalat bidragsbelopp enligt andra stycket, skall länsstyrelsen
föranstalta om att motsvarande belopp indrives hos anordnaren av
biografföreställningen.

7 §■

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna förordning,
meddelas av Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951 och gäller intill utgången
av juni månad 1955.

Förslag

till

förordning om tillägg till förordningen den 21 december 1945 (nr 823)

om nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt
skall närmast efter 24 § införas en ny paragraf, betecknad 24 a §, av
följande lydelse.

24 a §.

Att anordnare av biografföreställning, som erlägger särskilt bidrag till
producent av svensk film, äger att vid inbetalandet av nöjesskatt för föreställningen
avräkna ett mot erlagt bidrag svarande belopp, är särskilt
stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951 och gäller intill utgången
av juni månad 1955.

Statsutskottets utlåtande nr 162.

3

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Sjödahl m. fl. (I: 440) och den andra i andra kammaren av herr Edberg
m. fl. (II: 513), i vilka hemställts, att riksdagen! skrivelse till regeringen måtte
anhålla om en förutsättningslös utredning om möjligheterna att utsträcka det
statliga filmstödet till filmer under 2 000 meters längd, s. k. kortfilmer, samt
om de former, under vilka ett sådant stöd eventuellt bör utgå;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Åman m. fl. (I: 441) och den andra i andra kammaren av herrar Ståhl och
Nilsson i Kristinehamn (11:574), i vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
att restituera 20 % av såväl den statliga som den kommunala nöjesskatt,
som belöper sig på svensk film;

dels en inom andra kammaren av herr TF idén m. fl. väckt motion (II: 572),
i vilken hemställts, dels att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, dels att frågan om bidrag till kvalitetsfilm upptages till prövning;

dels en inom andra kammaren av herrar Onsjö och Rubbestad väckt motion
(11:573), i vilken hemställts, att riksdagen måtte avslå förevarande proposition; dels

en inom andra kammaren av herr Spångberg väckt motion (11:575), i
vilken hemställts, att riksdagen vid behandlingen av förslaget till förordning
om särskilt bidrag till producent av svensk film måtte besluta, att bidraget
skall utgå med 30 % av statens andel av nöjesskatten, samt att riksdagen måtte
besluta hemställa hos Kungl. Maj:t om snar utredning angående statliga åtgärder
för underlättande av exporten av svensk film samt att förslag härom
må framläggas för riksdagen snarast möjligt;

dels ock en inom andra kammaren av herr Johansson i Stockholm m. fl.
väckt motion (11:576), i vilken hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att nöjesskatten slopas från och med den 1 juli 1951
vid alla biografföreställningar, i vilka svensk film ingår till minst 90 %.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionsyrkandena, får utskottet
hänvisa till motionerna 11:513, 11:574, 11:572, 11:573, 11: 575 och
II: 576.

Frågan om statligt stöd åt den svenska filmproduktionen har sedan några
år varit aktuell. Sedan ämnet tagits upp vid 1949 års riksdag genom två då
väckta motioner, hemställde riksdagen, att en utredning måtte verkställas.
Den i anledning därav på våren 1950 igångsatta utredningen — 1950 års filmutredning
—- har den 20 januari 1951 överlämnat betänkande i ämnet (SOU
1951: 1). Den verkställda utredningen visar, att den svenska filmproduktionen
under de senaste åren arbetat under ekonomiskt besvärliga förhållanden. Dess
genomsnittliga förluster ha varit betydande. Den ekonomiska kris, som sålunda
uppstått inom branschen, har resulterat i att praktiskt taget alla de inhemska
producenterna beslutat att fr. o. m. årsskiftet 1950/51 upphöra med att
spela in långfilmer.

4

Statsutskottets utlåtande nr 162.

I propositionen föreslås, att den svenska filmproduktionen beredes ett
ekonomiskt stöd från statens sida i den formen, att staten till producent av
svensk film (långfilm) lämnar bidrag med 20 % av de på visningen av sådan
film belöpande statliga nöjesskatteintäkterna. Stödet avses utgå utan föregående
behovs- eller kvalitetsprövning i det enskilda fallet. Bestämmelserna
i ämnet ha intagits i en förordning, vilken föreslås träda i kraft den 1 juli
innevarande år med giltighet under en tid av fyra år. Statsverkets kostnader
uppskattas till i genomsnitt ca 2,3 miljoner kronor per år.

Beträffande innehållet i 1950 års filmutrednings betänkande får utskottet
hänvisa till propositionen, s. 6—28.

över betänkandet ha yttranden avgivits av ett antal myndigheter och organisationer.
I fråga om yttrandena hänvisas till propositionen, s. 28—39.

Departementschefen har anfört i huvudsak följande.

»Utredningen har gjort undersökningar för att söka fastställa orsakerna till
de försämrade ekonomiska förhållandena för vår filmproduktion. Såsom de
väsentligaste faktorerna härvidlag nämner utredningen produktionskostnadernas
ökning under 1940-talet till följd av den allmänna uppgången av prisoch
lönenivån samt vidare den omständigheten att biografernas biljettpriser
ej kunnat höjas i relation till stegringen av produktionskostnaderna. Anledningen
härtill är enligt utredningen att söka i priskontrollen och den skärpta
nöjesbeskattningen för biografföreställningar. En tredje betydelsefull faktor
ser utredningen i den skärpta konkurrensen från den utländska filmens sida
efter kriget.

I utredningens betänkande diskuteras även vissa möjligheter att genom
andra åtgärder än statlig bidragsgivning förbättra lönsamheten för filmproduktionen.
Bl. a. bär berörts frågan, om filmproduktionens kostnader kunna
nedbringas. Tre personalorganisationer, som representera i filminspelningsverksamhet
sysselsatt skådespelar-, tekniker- och arbetarepersonal, ha framfört
vissa kritiska synpunkter på organisationen och planläggningen inom
filmproduktionen. Anmärkningarna ha från producenthåll i stort sett tillbakavisats.
Emellertid synes det föreliggande materialet ge visst stöd för
den av utredningen omfattade meningen, att inspelningsverksamheten torde
erbjuda ökat utrymme för vissa besparings- och rationaliseringsåtgärder utan
att filmstandarden äventyras eller den konstnärliga friheten inskränkes.

Utredningen har tagit upp till behandling även andra utvägar att förbättra
det ekonomiska utbytet. Sålunda har utredningen förhört sig hos producenterna
om möjligheterna för en begränsning av antalet filmer. Producenterna
ha därefter förklarat sig beredda att medverka till en produktionsbegränsning
av den innebörden, att antalet spelfilmer under en tvåårsperiod skulle
begränsas till 60, varav 8 avsetts för producenter utanför producentföreningen.
Utredningen har ansett en sådan åtgärd kunna medföra en viss
effekt till förmån för produktionens inkomstsida, ehuru det icke vore möjligt
att bedöma denna verkan siffermässigt. Från vissa remissinstansers
sida ha emellertid kritiska synpunkter anförts mot denna anordning. Med

Statsutskottets utlåtande nr 162.

5

avseende på förenämnda spörsmål vill jag endast anmärka, att en överenskommen
produktionsbegränsning kan medföra i olika hänseenden oförmånliga
konsekvenser. Detta gäller särskilt på ett sådant område som filmens, där
de fria konstnärliga initiativen böra få tillräckligt utrymme. Den ekonomiska
effekten av en sådan åtgärd kan också bli diskutabel. Med hänsyn särskilt
till att föreningen Sveriges filmproducenter i sitt remissyttrande uttalat tvekan
om lämpligheten av en produktionsbegränsning torde risken för att en
sådan kommer till stånd vara ringa.

Utredningen har vidare trätt i förbindelse med representanter för biografägarnas
organisationer och med dem diskuterat frågan om ett ekonomiskt
stöd åt den svenska filmproduktionen från biografägarnas sida. Efter förhandlingar
inom och mellan de tre ifrågavarande organisationerna — Sveriges biografägareförbund,
Ordenshusens riksförening och Sveriges folkbiografer aktiebolag
— ha dessa i skrivelser till utredningen förklarat sig beredda att rekommendera
sina medlemmar att erlägga produktionsbidrag om högst 5 % av bruttointäkterna,
efter avdrag för nöjesskatt, vid visning av sådan svensk film,
som kunde komma att bli berättigad till statsbidrag. Detta stöd från biografägarnas
sida har beräknats tillföra produktionen i runt tal 700 000 kronor
om året.

Sammanfattningsvis måste av utredningens undersökningar anses framgå,
att läget för den svenska produktionen av spelfilmer — även under förutsättning
att besparingsåtgärder vidtagas i inspelningsverksamheten och att
biografägarna skulle lämna ekonomisk hjälp av nyss angiven storleksordning
— för närvarande är sådant, att produktionen genomsnittligt sett är förlustbringande.

Vid bedömandet av frågan om ett samhälleligt ingripande till förmån för
produktionen är påkallat har utredningen berört olika synpunkter av kulturell,
social, nationalekonomisk och skattefiskalisk art. Vad utredningen här
anfört kan jag i stort sett biträda. Filmen har blivit en viktig kulturfaktor
i vår tid. Det skulle innebära en föga lycklig utveckling, om det svenska
ihslaget på detta område skulle försvinna. För stora folkgrupper i vårt land
har svensk film blivit en självklar tillgång. Ett bortfall av den svenska filmen
skulle också betyda en avsevärd minskning av nöjesskatten. Såsom
vidare framhållits av utredningen har det i flertalet europeiska länder ansetts
vara en samhällelig angelägenhet att genom direkta eller indirekta åtgärder
främja den inhemska produktionen. Detta gäller icke minst våra nordiska
grannländer. I likhet med utredningen och flertalet remissinstanser
förordar jag med hänsyn till det anförda, att staten skall medverka till att
skapa möjligheter för fortsatt svensk produktion av spelfilmer genom att
lämna ett lämpligt avvägt stöd.

Beträffande det statliga stödet har i en reservation till utredningens
betänkande föreslagits, att staten skulle till de svenska filmproducenterna
lämna ett bidrag, motsvarande en relativt stor andel av den statliga
nöjesskatten på svensk film, och att man som kompensation för inkomstbort -

6

Statsutskottets utlåtande nr 162.

fallet för staten skulle införa en skatt å filmhyrorna för såväl svenska som
utländska filmer. I flertalet remissyttranden har uttalats, att frågan om en
filmhyreskatt borde närmare utredas. För egen del är jag icke beredd att nu
taga upp detta spörsmål. Jag får för övrigt erinra om att enligt de av Sverige
ingångna avtalen för undvikande av dubbelbeskattning beskattningsrätten till
inkomster i form av royalties regelmässigt är förbehållen det land, där betalningsmottagaren
är bosatt.

I övrigt ha i fråga om formen för statsstödet framkommit olika meningar
i yttrandena. Majoriteten av remissinstanserna har biträtt utredningens förslag
om ett generellt och av kvalitetsbedömning oberoende stöd, som skulle
utgå till producent av svensk film med viss del av de på filmens visning belöpande
statliga nöjesskatteintäkterna. I ett yttrande har en sänkning av nöjesskatten
för biografföreställningar förordats. Slutligen ha i några yttranden
framställts yrkande, att stödet bör föregås av en prövning av filmernas kvalitet,
sedd ur kulturella och estetiska synpunkter.

I det läge, vari den svenska filmen för närvarande befinner sig, bör stödet
från statens sida få karaktären av hjälp till självhjälp. Stödet bör för att
motsvara detta syfte kunna på förhand till sin storlek någorlunda bedömas
och bör vidare, för att producenterna skola kunna planlägga på något längre
sikt, icke bli alltför kortvarigt.

Såsom jag i direktiven för utredningen antydde, skulle en anordning, enligt
vilken stöd beredes endast åt produktionen av såsom högklassig ansedd
film, vara förenad med olägenheter. Redan fastställandet av bedömningsnormerna
skulle erbjuda betydande svårigheter. Bedömningen av en films värde
äT vidare, även om man lyckats fastställa relativt klara och entydiga normer,
en högst subjektiv och vansklig sak. Detta framgår icke minst av de skiftande
kritikeromdömena för en och samma film i våra tidningar. Mycket stora
krav skulle vidare komma att ställas på den krets av personer, som skulle ha
att göra urvalet, särskilt om detta skulle ske icke blott ur konstnärliga och
estetiska utan även ur exempelvis allmänt kulturella och folkbildande synpunkter.
Fara kunde uppstå, att vissa speciella riktningar skulle gynnas till
men för den konstnärliga friheten. En annan svårighet skulle uppstå, när
det gällde att bestämma tidpunkten för bedömningen. Om denna skulle ske
på manuskriptstadiet, skulle kanske i många fall kunna inträffa, att den färdiga
filmen icke visade sig uppfylla de kvalifikationer, som påräknats vid
bedömningen av manuskriptet. En bedömning på grundval av redan färdiga
filmer skulle å andra sidan vara förenad med bl. a. den nackdelen, att producenterna
skulle sakna fasta hållpunkter vid upprättandet av sin produktionsbudget.
De anförda olägenheterna synas motivera, att tanken på eu
kvalitetsbedömning av filmerna avböjes.

Icke heller synes ett statligt stöd, utgående efter prövning av behovet i
det individuella fallet, innebära en lämplig lösning. I likhet med utredningen
anser jag, att detta alternativ skulle vara i praktiken synnerligen svårhanterligt.

Då en allmän sänkning av nöjesskatten för biograf föreställningar måste

Statsutskottets utlåtande nr 162.

7

anses utesluten i nuvarande statsfinansiella läge och dessutom skulle ge ett
alltför ojämnt stöd åt filmproduktionen, återstår att bedöma den av utredningen
och majoriteten av remissinstanserna förordade formen. Icke heller
denna går fri från invändningar. Då det som i dagens situation gäller att
ingripa för att stödja den samlade spelfilmproduktionen, måste emellertid
denna lösning anses som den lämpligaste, särskilt om man - - som utredningen
föreslagit och jag i det följande kommer att förorda avser, att
det statliga stödet skall täcka endast en del av det som genomsnitt framräknade
underskottet på en filminspelning. Jag föreslår salunda, att det
statliga stödet till de svenska filmproducenterna skall konstrueras som ett
bidrag uppgående till viss del av de på visningen av svensk film belöpande
statliga nöjesskatteintäkterna.

Utredningen har föreslagit, att nämnda del av nöjesskatten skall bestämmas
till 20 %. Enligt en av utredningen redovisad kalkyl skulle, för att täcka
det genomsnittliga underskottet per film, erfordras ett stöd uppgående till
i runt tal 30 % av den statliga nöjesskatteandelen. Av olika skäl, bl. a. kalkylens
approximativa karaktär, det i vissa fall nära sambandet mellan biografnäringen
och filmproduktionen samt möjligheterna till rationalisering av filminspelningsverksamheten,
har emellertid utredningen satt ned procenttalet på
nyss angivet sätt.

I ett antal yttranden har ifrågasatts, huruvida icke den av utredningen förordade
procentsatsen borde höjas. Producent-föreningen har vid granskning
av utredningens kalkyl funnit, att vissa däri angivna utgiftsposter beräknats
i underkant och från sina egna beräkningar kommit till slutsatsen att en
återbäring av 36 % skulle krävas för förlusternas täckande. Föreningen bär
med beaktande av det statsfinansiella läget ej ansett såg böra framställa krav
på att erhålla full kompensation för de förutsedda förlusterna utan föreslagit
att andelsprocenten fastställes till 30.

För egen del ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt, att det statliga
stödet bör begränsas till 20 % av statens nöjesskat-teandel. Avgörande
för detta ställningstagande har varit — förutom nödvändigheten att begränsa
statens utgifter — den förut angivna synpunkten att stödet bör få karaktär
av hjälp till självhjälp. Det bör sålunda ej innebära en garanti för att producenten
får täckning för i det närmaste varje förlust. Man bör kunna räkna med
att stödet skall verka som ett incitament till en i konstnärligt och ekonomiskt
hänseende noggrann planering av inspelningsverksamheten.

Beträffande ordningen för fastställande av bidragsrätt och formen för utbetalningen
av det statliga bidraget har utredningen i sitt förslag upptagit
det danska systemet som förebild. Förslaget innebär, att frågan huruvida en
film skall anses som svensk skall prövas av statens biografbyrå. Yidare föreslås,
att bidraget skall erläggas av biografföreställningens anordnad direkt
till filmproducenten. Några erinringar ha icke gjorts mot dessa förslag. Då
de synas innefatta en praktisk ordning, förordar jag, att desamma genomföras.

8

Statsutskottets utlåtande nr 162.

Det av mig förordade bidragssystemet bör självfallet betraktas som
en temporär understödsform. Konjunkturerna på filmmarknaden kunna växla
och även andra omständigheter kunna inträffa, som göra att behovet
av stöd minskar eller bortfaller. Å andra sidan är det, såsom jag redan tidigare
antytt, av vikt, att giltighetstiden för bidragssystemet icke från början
begränsas för mycket. En giltighetstid av i första hand fyra år synes ge
producenterna tillräckligt utrymme för en uppläggning av produktionsplanerna
även på längre sikt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om särskilt bidrag till producent av
svensk film. Yidare har inom departementet upprättats, i anslutning till
vad utredningen förordat, förslag till förordning om tillägg till förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt. Sistnämnda författningsförslag
innefattar allenast en hänvisning till viss bestämmelse i den nya
bidragsförordningen.

1 det följande kommer jag att närmare redogöra för vissa av bestämmelserna
i förslaget till bidragsförordning.

2 §. I utredningens förslag (punkten c) har såsom en av förutsättningarna
för att en film skall anses som svensk upptagits, att den till huvudsaklig del
inspelats på svenska språket. Häremot har från företrädare för kortfilmproduktionen
invänts, att detta villkor skulle från statsbidrag utesluta sådan
svensk film, där dialogen till övervägande del föres på utländskt språk, exempelvis
en i utlandet upptagen dokumentärskildring eller en spelfilm om de
danska och norska flyktingarna i Sverige under andra världskriget. Då jag
finner det angeläget att i görligaste mån undvika föreskrifter, som kunna
innebära en begränsning i de svenska producenternas handlingsfrihet, förordar
jag, att något villkor om inspelning på svenska språket icke uppställes.

Utredningen har vidare föreslagit det ytterligare villkoret, att ateljéupptagningarna
skola ha skett här i landet. Från de nyssnämnda företrädarna
för kortfilmproduktionen har däremot anförts, att begreppet ateljéupptagning
är ägnat att föranleda vissa tolkningssvårigheter. För egen del anser jag,
att jämväl detta villkor utan olägenhet kan uteslutas.

3 §. I denna paragraf stadgas bl. a. att det skall tillkomma statens biografbyrå
att pröva om en film är svensk.

I instruktionen för byrån finnas upptagna bestämmelser om besvär över
byråns beslut. Enligt bestämmelserna skall talan fullföljas hos Kungl. Maj:t.
Någon besvärsbestämmelse erfordras sålunda icke i bidragsförordningen.

Av utredningen har föreslagits, att biografbyrån skall, sedan en film förklarats
vara svensk, göra anteckning härom på sådant av byrån utfärdat tillståndskort,
varom stadgas i 7 § förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställningar.
Biografbyrån skulle därjämte underrätta länsstyrelserna
och de myndigheter, som ombesörja uppbörd av nöjesskatt, om sådan fast -

Statsutskottets utlåtande nr 162.

9

ställelse. Mot detta .stadgande har biografbyrån, på sätt framgår av den
tidigare lämnade redogörelsen, framställt vissa erinringar. Då stadgandet
lämpligast har sin plats i en tillämpningsförfattning, torde det böra uteslutas
ur bidragsförordningen. Jag torde få återkomma till frågan i senare sammanhang.

4 §. Utredningens förslag att bidrag icke skall utgå för film, som understiger
2 000 meter, har mött gensaga från några håll. Sålunda har i den av
företrädare för kortfilmproduktionen ingivna skrivelsen gjorts gällande, att
statligt stöd borde utgå också till olika filmkategorier under angivna
längd, såsom barnfilm, novellfilm, konstnärlig experimentfilm samt dokumentärfilm
av varierande slag.

Frågan om statsstöd till svensk film haar väckts mot bakgrunden av den
svenska spelfilmproduktionens ekonomiska förhållanden. Den närmast aktuella
angelägenheten är att bereda denna del av filminspelningsverksamheten
ekonomiskt gynnsammare förutsättningar än tidigare. Indirekt betyder ett
stöd åt långfilmproduktionen även ett stöd åt kortfilmen, som i väsentlig
mån är avhängig av tillgången till svensk långfilm för sin visning på biograferna.
Vid sådant förhållande och då frågan om ett direkt stöd åt kortfilmproduktionen
ej lämpligen kan beaktas i förevarande sammanhang, finner
jag mig böra godtaga utredningens förslag. Beträffande barnfilmen vill jag
särskilt framhålla, att frågan om stöd åt denna för närvarande är föremål för
utredning av 1949 års filmkommitté. Slutligen må i anledning av vad kortfilmrepresentantema
anfört bär erinras om de icke oväsentliga statsanslag,
som under en följd av år ställts till statsorgans eller organisationers förfogande
för framställning i direkt samarbete med producentföretagen av
social, ekonomisk och för utlandsvisning lämplig dokumentär- och upplysningsfilm.

Av biografbyrån har anmärkts, att stadgandet om filmens längd avsåge endast
bredfilm. En motsvarande gräns borde fastställas även för smalfilm.
Detta har beaktats i departementsförslaget genom att för smalfilm införts
gränsen 800 meter, vilken motsvarar 2 000-metersgränsen för bredfilm.

6 §. Första stycket i förevarande paragraf ansluter sig till vad utredningen
föreslagit. Därutöver har ansetts lämpligt att meddela föreskrift
om tiden då producentbidrag skall erläggas av biografägaren. I detta avseende
förordas, att samma tidsbestämmelser skola gälla som för erläggande
av nöjesskatten till vederbörande uppbördsmyndighet.

I andra stycket ha intagits bestämmelser om vad producenten har att
iakttaga, om biografföreställningens anordnare underlåter att rätteligen erlägga
bidrag. Producenten bör i sådant fall kunna vända sig till vederbörande
länsstyrelse för att utbekomma bidraget. Den tid, inom vilken producenten
för att bevara sin rätt mot staten skall göra framställning till länsstyrelsen,
bör — såsom i yttranden från statskontoret och överståthållar -

10

Statsutskottets utlåtande nr 162.

ämbetet framkålles —- vara tämligen kort. Statskontoret bär föreslagit en
månad, räknat från tiden för filmvisningens avslutande, medan överståthållarämbetet
uttalat sig för tre månader från dagen för biografföreställningen.
För egen del förordar jag, att tidsfristen bestämmes till sex månader räknat
från den tidpunkt då bidraget enligt den i 6 § första stycket meddelade föreskriften
skall ba erlagts av biografföreställningens anordnare till producenten
eller dennes ombud.

Ikraftträdande och giltighetstid. Förordningen bör, såsom förut angivits,
träda i kraft den 1 juli 1951 och gälla tills vidare intill utgången av juni månad
1955. Jag är ense med utredningen om att förordningen bör äga tilllämpning
även å svenska filmer, som baft premiär före förordningens ikraftträdande,
om de visas efter denna tidpunkt. Som en konsekvens bärav kommer,
då förordningen framdeles upphör, bidrag icke att utgå för visningar
under tiden därefter, även om filmen haft premiär före utgången av förordningens
giltighetstid.

Statsverkets kostnader för stödet till filmproduktionen kan enligt utredningens
beräkningar uppskattas till i genomsnitt ca 2,3 miljoner kronor per
år. För budgetåret 1951/52 räknas med en något mindre belastning av statskassan
med hänsyn till att filmproduktionen inte kunde antagas bli omedelbart
återupptagen i full omfattning efter hävandet av det nuvarande filmstoppet.
Utredningen förordar, att ett belopp av 2 miljoner kronor anvisas
som förslagsanslag på riksstaten för budgetåret 1951/52.

Piksräkenskapsverket har förklarat sig kunna godtaga, att länsstyrelsen
från ett för statsbidraget anvisat förslagsanslag omför till inkomsttiteln för
nöjesskatt de belopp, avseende statsbidrag, som genom biografägarnas försorg
utgå till de bidragsberättigade producenterna. En reservant i riksräkenskapsverket
har dook ansett, att det ur budgettekniska synpunkter borde
övervägas, huruvida man icke kunde låta sig nöja med att å inkomsttiteln
för nöjesskatt redovisa den till statskassan faktiskt inflytande skatten.

För egen del anser jag den i sistnämnda uttalande ifrågasatta anordningen
vara att föredraga. I princip synes det vara olämpligt att från ett utgiftsanslag
på riksstaten överföra medel till en skattetitel, vilket skulle bli följden,
om utredningens förslag följes. Biträdes den alternativa linjen komma
visserligen statens utgifter i anledning av producentbidragen ej till uttryck
i budgeten. Å andra sidan kan genom en särskild redovisning av nöjesskatten
för svensk film i räkenskaperna nämnda utgifter lätt framräknas och uppgift
därom kan av riksräkenskapsverket lämnas i samband med den årliga
inkomstberäkningen. De utbetalningar av bidrag direkt från länsstyrelser till
producenter, som ibland kunna förekomma, torde böra ske från inkomsttiteln.
Jag föreslår sålunda, att något utgiftsanslag icke anvisas för ifrågavarande
ändamål.»

Utskottet. Såsom departementschefen framhållit, har frågan om statligt
stöd åt den svenska filmproduktionen på sistone erhållit ökad aktualitet. I

Statsutskottets utlåtande nr 162.

11

sitt nyligen avgivna, betänkande i ämnet har 1950 års filmutredning närmare
belyst de förhållanden, under vilka filmproduktionen i vårt land arbetat under
de senaste åren. Undersökningarna visa, att filmproduktionens lönsamhet
undergått en fortskridande försämring efter andra världskrigets slut. Genomsnittligt
sett ha förlusterna varit betydande. Ett flertal faktorer ha bidragit
till denna utveckling, främst de ökade produktionskostnaderna samt den
omständigheten att biografernas biljettpriser till följd av priskontrollen och
den skärpta nöjesbeskattningen icke kunnat höjas i relation till kostnadsstegringen.
Även den efter kriget skärpta konkurrensen från utländska filmer
har medverkat till uppkomsten av den nu akuta krisen, vilken resulterat i
att praktiskt taget alla inhemska producenter upphört med inspelningen av
långfilmer.

Förutom statlig bidragsgivning såsom ett medel att förbättra filmproduktionens
lönsamhet kunna givetvis även andra utvägar diskuteras. Utredningen
har för sin del undersökt möjligheten att genom besparingsåtgärder i inspelningsverksamheten
eller genom särskilda produktionsbidrag från biografägarnas
sida förbättra det ekonomiska utbytet. Sammanfattningsvis kan dock
konstateras, att läget för den svenska produktionen av spelfilmer för närvarande
är sådant, att det får anses uteslutet att enbart på dessa vägar återställa
den ekonomiska balansen. En utväg att i annan form än genom statligt
stöd förbättra filmproduktionens lönsamhet har förts på tal i motionen II: 572,
där den tanken framförts, att biljettpriset på biograferna skulle höjas med
10 öre i förening med en höjning av filmhyran för svensk film med 7,5 %.
På så sätt skulle de svenska filmproducenterna tillföras omkring 2,2 milj.
kronor per år, samtidigt som biografägama finge full kompensation för filmhyreshöjningen.
Såsom i motionen framhålles, har någon höjning av biografbiljetternas
nettopris (d. v. s. bruttopriset med avdrag för nöjesskatt) icke
kommit till stånd sedan 1942. Under hänvisning därtill och till den omkostnadsstegring
för biografteatrarnas vidkommande, som ägt rum efter nämnda
tidpunkt och som blivit särskilt markerad på grund av den pågående prisoch
löneutvecklingen, har från biografägarnas sida vid nyligen inledda förhandlingar
med priskontrollnämnden framställts krav om en höjning av
biografbil j ettpriserna i syfte att därigenom bereda biograf ägarna någon kompensation
för de ökade kostnaderna. Utskottet vill i detta sammanhang erinra
om biografägarorganisationernas utfästelse att lämna särskilt produktionsbidrag
utöver sedvanligt utgående filmhyra. En biljettprishöjning av den
storleksordning som skulle erfordras för att kompensera biografägarna även
för en så väsentlig ökning av filmhyrorna som förutsättes i motionen får
antagas medföra en för biografnäringens lönsamhet ogynnsam nedgång i
publikanslutningen. Utskottet kan därför icke betrakta den av motionärerna
anvisade utvägen såsom framkomlig.

Frågan om ett statligt ingripande till förmån för filmproduktionen får
ses mot bakgrunden av olika synpunkter av kulturell, social, nationalekonomisk
och skattefiskalisk art. I likhet med departementschefen anser ut -

12

Statsutskottets utlåtande nr 162.

skottet — såväl med hänsyn till den svenska filmens krisläge som i betraktande
av de olika värden för landet som uppehållandet av en svensk
filmproduktion representerar ■— det välbetänkt, att staten genom ett lämpligt
avvägt stöd medverkar till att säkerställa eu fortsatt svensk produktion av
spelfilmer.

Beträffande formen för en statlig bidragsgivning innebär propositionsförslaget,
att producent av svensk långfilm berättigas till ett bidrag, utgående
med 20 % av statens andel i nöjesskatten för biograf föreställning, vid vilken
sådan film visas. Stödet skall utgå utan föregående behovs- eller kvalitetsprövning
i det enskilda fallet. Bestämmelser i ämnet äro avsedda att- intagas
i en förordning, vilken föreslås skola träda i kraft den 1 juli innevarande år
och erhålla giltighet under en tid av fyra år. Statsverkets kostnader uppskattas
till i genomsnitt omkring 2,3 milj. kronor per år.

Yad först angår förslaget att statsstödet skulle utgå utan föregående behovs-
eller kvalitetsprövning, ha de av departementschefen till stöd härför
anförda skälen synts utskottet bärande, varför utskottet tillstyrker bifall till
propositionsförslaget i denna del. Av detta utskottets ställningstagande följer,
att utskottet icke kan gåva sin anslutning till den i motionen II: 572 framförda
tanken på ett efter kvalitetsprövning utgående statsbidrag. I och för sig
kunna väl goda skäl andragas för den meningen, att ett samhälleligt stöd åt
filmproduktionen uteslutande bör komma kvalitetsfilmerna till godo. Såsom i
propositionen framhålles, äro emellertid åtskilliga olägenheter förenade med
ett sådant bidragssystem. Sålunda torde redan fastställandet av bedömningsnormerna
erbjuda betydande svårigheter. Bedömningen av en films värde
är vidare en subjektiv sak. En annan svårighet erbjuder valet av tidpunkten
för bedömningen. Över huvud taget synes kvalitetsfrågan i förevarande sammanhang
böra få träda i bakgrunden, eftersom statens medverkan här har
en så framträdande ekonomisk motivering.

Såsom departementschefen framhållit, måste en allmän sänkning av nöjesskatten
för biografföreställningar anses vara utesluten i nuvarande statsfinansiella
läge. Med denna utgångspunkt lärer så mycket mindre utrymme
finnas för det i motionen II: 576 framställda yrkandet om borttagandet av
nöjesskatten för biograf föreställningar, i vilka svensk film ingår med minst
90%. Härtill kommer, att allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), vartill
Sverige anslutit sig (jfr prop. nr 52/1950 och riksd. skr. nr 88/1950), i enlighet
med sin artikel III förbjuder användning av inre skatter, avgifter och
regleringar till skydd för inhemsk produktion och sålunda utgör hinder för
en åtgärd av det slag som i motionen föreslås. Avtalet medger emellertid —
vilket med hänsyn till innebörden av Kungl. Maj ds förslag i fråga om formen
för filmstödet är av betydelse — undantag för utbetalning av subventioner
enbart till inhemska producenter, inbegripet subventioner, som härröra från
inkomster av inre skatter och avgifter, uttagna i överensstämmelse med bestämmelserna
i avtalets omnämnda artikel. I enlighet med det sagda avstyrker
utskottet motionen II: 576.

Statsutskottets utlåtande nr 162.

13

Enligt propositionsförslaget skall stödet till filmproduktionen ges formen
av ett partiellt avstående av den statliga andelen av nöj esskatteintakterna
från visningen av svensk film. Häremot är från utskottets sida intet att invända.
Medan således Kungl. Maj:ts förslag i förevarande del begränsar sig
till den statliga nöjesskatteandelen, föreslås i de likalydande motionerna
I: 441 och II: 574, att även den kommunala andelen i nöjesskatten å svensk
film skall tas i anspråk. I anledning härav vill utskottet erinra, att i samband
med den vid ingången av år 1948 genomförda skärpningen av nöjesskatten
för biografföreställningar skatten i fråga, från att dessförinnan ha
delats lika mellan stat och kommun, bestämts att till tre fjärdedelar tillfalla
statsverket och till en fjärdedel vederbörande kommun. Med denna nya
fördelningsgrund tillfaller den genom skattehöjningen erhållna inkomstökningen
i stort sett statsverket. Enligt utskottets mening böra kommunernas
ifrågavarande nöjesskatteintäkter icke tagas i anspråk för ändamålet.

Beträffande omfattningen av statens stöd fann filmutredningen för sin del,
att detsamma för att täcka det såsom genomsnitt framräknade underskottet
per film borde fixeras till i runt tal 30 % av den statliga nöjesskatten å svensk
film. På närmare anförda skäl stannade emellertid utredningen vid att förorda
ett stöd av 20 %. Utredningens förelag föranledde i ett antal remissyttranden
erinringar till förmån för ett högre procentuellt stöd, bl. a. från
producentföreningen, som bestred riktigheten av vissa beräknade utgiftsposter
i den av utredningen åberopade kalkylen. Enligt föreningens beräkningar
erfordrades en nöjesskatteåterbäring av 36 % för att täcka produktionens
förluster. Med hänsyn till det statsfinansiella läget ville föreningen dock ej
framställa anspråk på större återbäring än 30 %. I propositionsförslaget förordas
i överensstämmelse med utredningens förslag en bidragsprocent av 20.

Såsom departementschefen förordat, bör statsstödet få karaktären av en
hjälp till självhjälp och icke uppfattas som en garanti för täckning av i det
närmaste varje förlust. Utskottet kan även instämma i departementschefens
uttalande om stödets verkan som en eggelse till en i konstnärligt och ekonomiskt
hänseende noggrann planering av inspelningsverksamheten. Utskottet
finner det emellertid sannolikt, att den betydande pris- och löneutveckling,
som pågått i tiden efter utredningens färdigställande i början av innevarande
år, har påverkat filmproduktionens utgiftssida och att därför utredningens
kalkyl ej utgör ett så tillförlitligt underlag för ett ställningstagande i fråga
om stödets storlek som önskvärt vore. Några ostridiga uppgifter i avseende
å denna påverkan stå dock ej till utskottets förfogande. I detta läge finner
sig utskottet därför böra godtaga Kungl. Maj:ts förslag, att stödet bör begränsas
till 20 % av de på visningen av svensk film belöpande statliga nöjesskatteintäkterna,
men förutsätter samtidigt, att Kungl. Maj:t på grundval av
den utredning, som producenterna i förevarande avseende må finna anledning
förebringa, tager frågan om procentsatsens höjd under omprövning och,
därest förhållandena därtill föranleda, underställer riksdagen ifrågakommande
förslag i ämnet.

14

Statsutskottets utlåtande nr 162.

Av utskottets ställningstagande i fråga om statsstödets form framgår, att
utskottet icke biträder de yrkanden som framställts dels i de likalydande
motionerna I: 441 och II: 574 om 20 % restitution av såväl den statliga som
kommunala nöjesskatten, vilken belöper på svensk film, dels i motionerna
11:572 och 11:573 om avslag å Kungl. Maj:ts proposition, dels ock i motionen
II: 575 om 30 % producentbidrag av statens andel i nöjesskatten.

Mot vad i propositionen i övrigt anförts och föreslagits har utskottet icke
funnit anledning till erinran. Icke heller har granskningen av de vid propositionen
fogade författningsförslagen givit utskottet anledning till någon
anmärkning.

För utskottet återstår att taga ställning till de utredningsyrkanden, som
framställts i motionen II: 575 samt i de likalydande motionerna I: 440 och
II: 513.

I motionen II: 575 uttalas, att en svensk film för att vinna avsättning på
den utländska ■filmmarknaden måste »dubbas», d. v. s. förses med på främmande
språk intalad dialog, ett förfarande som åsamkar producenten-distributören
betydande kostnader. Någon form av hjälp borde därför beredas
producenterna genom statsmakternas mellankomst. Olika vägar kunde därvid
tänkas, antingen att det genom anslag av statsmedel inrättades en speciell
lånekassa för ändamålet eller att någon form av exportkreditgaranti
lämnades, som i avsevärd omfattning skyddade de svenska producenterna
mot förluster. Under alla förhållanden syntes frågan vara värd att utreda.
Motionen utmynnar i ett yrkande om hemställan till Kungl. Maj:t om snar
utredning angående statliga åtgärder för underlättande av exporten av svensk
film samt att förslag i ämnet framlägges snarast möjligt. Utskottet finner
det för sin del vanskligt att bedöma den föreliggande frågans angelägenhetsgrad
liksom även om några väsentliga resultat skulle vara att vinna med
den ifrågasatta utredningen. Med hänsyn härtill är utskottet icke berett att
tillstyrka, att riksdagen gör någon framställning till Kungl. Maj:t i ämnet.

I de likalydande motionerna 1:440 och II: 513 slutligen har upptagits
frågan om ett särskilt stöd till den kvalificerade kortfilmproduktionen. I
motionerna erinras inledningsvis om att 4 § i det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskilt bidrag till producent av svensk film från
rätt till producentbidrag utesluter film, vars längd understiger 2 000 bredfilmmeter
respektive 800 smalfilmmeter. Enligt motionärernas uppfattning
vore det föreslagna statsstödet åt långfilmproduktionen icke ägnat att förbättra
den svenska kortfilmens situation; risk funnes i stället att dess utveckling
komme att ytterligare hämmas. Det borde vara en konsekvens av
den inledda stödpolitiken att åt en särskild utredning uppdraga att genomtränga
kortfilmens problem samt att undersöka om och på vad sätt även
denna filmform skulle kunna stödjas. Betänkligheterna mot att tillämpa
vissa urvalsprinciper beträffande kortfilmer torde, framhålles slutligen, icke
behöva vara så stora som de som anförts mot en kvalitetsbedömning av långfilmen.
Motionärerna hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

Statsutskottets utlåtande nr 162.

15

anhåller om en förutsättningslös utredning rörande möjligheterna att utsträcka
det statliga filmstödet till kortfilmen samt om de former under vilka
ett sådant stöd eventuellt bör utgå, Utskottet finner sig i anledning härav
böra framhålla, att det enligt utskottets mening framstår såsöm i och för sig
önskvärt att en ur konstnärliga och kulturella synpunkter högklassig svensk
kortfilmproduktion i möjligaste mån befrämjas av det allmänna. Förslag i
sådant syfte har framlagts i det av 1941 års filmutredning år 1942 avgivna
betänkandet med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion.
Då nämnda förslag ännu icke blivit föremål för slutlig prövning och Kungl.
Maj ris uppmärksamhet sålunda redan blivit fäst på föreliggande spörsmål,
anser sig utskottet icke för närvarande böra påkalla någon ytterligare utredning
i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

I. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 441 och II; 574, II: 572, sistnämnda
motion i vad den avser avslag å Kungl. Maj:ts förslag, 11:573
samt II: 575, sistnämnda motion i vad den avser bidragsprocenten,
antaga vid propositionen fogade förslag till

a) förordning om särskilt bidrag till producent av svensk
film,

b) förordning om tillägg till förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt;

II. att motionerna I: 440 och II: 513 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionen II: 572, i vad den icke behandlats under

I., icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionen II: 575, i vad den icke behandlats under
I., icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

Y. att motionen II: 576 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 18 maj 1951.

På statsutskottets vägnar:

MAKTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Gustaf Karlsson, Mannerskantz, Leander,
Gillström, fröken Andersson, herrar Eric Ericson, Sundelin, Rosenberg,
Hesselbom, Erik Gustaf Andersson, Einar Persson, Bergman, Söderquist och
Bengtson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg
i Skövde, Bergström, Svensson i Grönvik, Mårtensson i Uddevalla, Lindholm,
Rubbestad, Bergstrand, Åkerström, Petterson i Degerfors, Widén,
Birke, Svensson i Alingsås och Larsson i Stockholm.

16

Statsutskottets utlåtande nr 162.

Reservationer.

1) av herrar Söderquist, Bengtson, Svensson i Grönvik, Rubbestad, Bergstrand,
Widén och Larsson i Stockholm, vilka ansett, att utskottet bort föreslå
riksdagen att med bifall till motionerna I: 440 och II: 513 samt II: 572
och II: 573 avslå Kungl. Maj:ts förslag samt hemställa om utredning rörande
bidrag till kvalitetsfilm och kortfilm och att därför

dels utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»De ekonomiska svårigheter, som enligt vad 1950 års filmutredning visat
på senare år mött den svenska filmproduktionen, utgöra enligt utskottets
mening icke tillräckliga skäl för en restitution av statliga nöjesskattemedel
åt denna produktion enligt av utredningen föreslagna och av Kungl. Maj:t
tillstyrkta generella grunder. Den svenska filmkrisen har sin motsvarighet i
åtskilliga andra länder och bland dess orsaker har nöjesskattens skärpning
uppenbarligen spelat en mindre roll. Det måste enligt utskottets mening i
detta läge främst ankomma å den ekonomiska företagarverksamhet det här
gäller att själv med stöd av lämpligt avvägda höjningar av biografernas biljettpriser
— vilka bortsett från nöjesskattens skärpningar varit praktiskt taget
oförändrade sedan 1942 — balansera sin ekonomi och därvid även tillgodose
svensk filmproduktion i den omfattning, som finnes motsvara behovet. Man
torde icke heller kunna bortse från att bidrag enligt av Kungl. Maj:t föreslagna
grunder i avsevärd utsträckning skulle komma lågklassiga nöjesfilmer
tillgodo.

Utskottet vill givetvis icke bestrida det konstnärliga och allmänt kulturella
värdet av vissa delar av svensk filmproduktion. Även efter här angiven förstärkning
av biograf- och filmindustriens ekonomiska underlag är det väl
möjligt att produktionen av sådan film kan möta väsentliga svårigheter. Statligt
understöd bör emellertid liksom understöd åt konstnärligt värdefull
teater, litteratur m. m. utgå med hänsyn till kvaliteten. De svårigheter,
som härvid kunna möta, torde såsom statens biografbyrå jämte andra remissinstanser
framhållit och erfarenheter från våra nordiska grannländer visa
icke vara oövervinneliga. Understöd i denna form torde även böra innefatta
den konstnärliga och dokumentariska kortfilmen, som ofta är av stort kulturellt
värde, men ingalunda alltid drar så stor betalande publik, som de ofta
mindervärdiga filmer, vilka enligt Kungl. Maj:ts förslag i motsats till kortfilmen
skulle komma i åtnjutande av statsunderstöd. En förutsättningslös
utredning härom torde böra vidtagas.

Utskottet tillstyrker alltså yrkandena i motionerna I: 440 och II: 513 samt
II: 572 och II: 573, medan med den ståndpunkt utskottet intagit motionerna
I: 441 och II: 574 samt II: 575 och II: 576 icke böra till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

dels ock utskottets hemställan i nedan angivna delar bort hava följande
lydelse:

Statsutskottets utlåtande nr 162.

17

»I. att riksdagen må, med bifall till motionerna II: 572, såvitt
nu är i fråga, och II: 573 samt med avslag å motionerna I: 441
och II: 574 samt II: 575, sistnämnda motion i vad den avser
bidragsprocenten, avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag;

II. att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 440 och
11:513, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
anfört;

III. att riksdagen må, med bifall till motionen II: 572, i vad
den icke behandlats under I., i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad utskottet anfört;»

2) av herr Gustaf Karlsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka i
motionen II: 575 framfört förslag om hemställan om utredning rörande statliga
åtgärder för underlättande av exporten av svensk film och att därför
utskottets hemställan under IY. bort hava följande lydelse:

»IV. att riksdagen må, med bifall till motionen II: 575, i vad
den icke behandlats under I., hos Kungl. Maj:t hemställa om snar
utredning angående statliga åtgärder för underlättande av exporten
av svensk film och om förslag i ämnet snarast möjligt
till riksdagen;»

3) av herrar Svensson i Grönvik och Piubbestad.

2—loi» fii Dihani/ Ull riksdagens protokoll 1081

6 samt. Nr 162.