4

Statsutskottets utlåtande nr 103.

Nr 103.

Utlåtande i anledning av väckt motion om understöd åt arbetaren
J. A. Forsberg.

(5.e nvd.)

I en inom andra kammaren av herr Nilsson i Varuträsk väckt motion
(II: 187) har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att understöd skall
utgå till arbetaren Johan Artur Forsberg, Granö, med ett belopp av 3 000
kronor per år för skada, som han ådragit sig genom olycksfall i arbete i
domänverkets tjänst, från och med den 26 maj 1948 och intill den dag, då
Forsberg kan anses återställd och arbetsförmågan återvunnits och att medel
härtill må anvisas från anslaget till Diverse pensioner och understöd
in. m.

I motionen erinras till en början, att sedan 1950 års riksjdag i anledning
av en då väckt motion (II: 24) medgivit, att till Forsberg finge på grund av
berörda, den 11 mars 1948 inträffade olycksfall i arbete från nyssnämnda
anslag utbetalas ersättning enligt grunderna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
för tiden efter den 25 maj 1948, riksförsäkringsanstalten därefter
— jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 9 juni 1950 — anbefallts att på grund
av olycksfallet utbetala ersättning enligt olycksfallsersättningslagen jämväl
för tiden efter den 25 maj 1948. Härefter anföres i motionen följande.

Hösten 1950 erhöll Forsberg en engångssumma på 1 700 kronor jämte
meddelande, att ytterligare medel icke skulle komma att utgå. Efter hänvändelse
till riksförsäkringsanstalten erhölls besked om att riksdagens uttalande
i frågan var till den grad svårt att tolka, att ärendet måste underställas
Kungl. Maj :ts prövning. I socialdepartementet, där ärendet inlämnades
i oktober 1950, uppstod likaledes stor tveksamhet, och det rådet erhölls
att på nytt låta ärendet komma inför riksdagens prövning.

I den vid 1950 års riksdag väckta motionen anfördes rörande det Forsberg
övergångna olycksfallet följande.

Arbetaren Johan Artur Forsberg, Granö, Degerfors socken, som sedan
sommaren 1939 varit anställd vid hos domänverket förekommande arbeten
såsom ved- och timmerhuggning, hyggesrensningar, vägbrytningar, lastningsarbeten
etc., råkade den 11 mars 1948 genom olycksfall i arbete skada
ryggen. Forsberg rullade en stock men halkade i en grop, varefter han icke
själv kan beskriva händelseförloppet på grund av skadans allvarliga omfattning.
Den skadade vårdades dels av läkare vid Vindelns sjukstuga, dels
å Umeå lasarett samt på vanföreanstalten i Härnösand.

Statsutskottets utlåtande nr 103.

Riksförsäkringsanstalten tillerkände ersättning för tiden 12 mars till
och med den 25 maj 1948, varefter bidrag icke utgick. I beslutet förklarade
riksförsäkringsanstalten, att anstalten funne klagandens efter den 25 maj
kvarstående besvär icke stå i samband med olycksfallet den 11 mars 1048
samt klaganden förty icke vara berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
efter den 25 maj 1948. Forsberg anförde besvär, men försäkringsrådet
fann ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Forsberg har sedan omskrivna olycksfall skedde icke kunnat uträtta något
arbete, och invaliditet torde med stor sannolikhet kunna påräknas för
framtiden.

Då samtliga omkostnader i samband med olycksfallet ha betalts av Forsberg
själv och då han icke själv kunnat bidraga till liemmet, ha han och
hans familj kommit på ekonomiskt obestånd, varvid fattigvården inom Degerfors
socken månatligen bidragit till familjens underhåll.

Statsutskottet anförde i utlåtande nr 170 över den vid fjolårets riksdag
väckta motionen följande.

Utöver vad i motionen an föres framgår av för utskottet tillgängliga handlingar
i förevarande ärende, att Forsberg jämväl vid ett tidigare tillfälle än
det i motionen relaterade varit utsatt för olycksfall under arbete för domänverkets
räkning. Forsberg hade sålunda någon dag i december 1947 under
skogshuggning råkat ut för en ryggsträckning. I anledning härav hade han
vid tre olika tillfällen under januari 1948 sökt och erhållit läkarvård. Någon
anmälan till riksförsäkringsanstalten om detta olycksfall hade emellertid
icke skett, enär Forsberg hyst förhoppningar om att relativt snart bli
fullt återställd. Han hade också återgått i sitt vanliga arbete, ehuru han
icke känt sig fri från ryggbesvär. Det synes icke uteslutet, att de båda
olycksfallen i förening orsakat den ryggskada, varav Forsberg nu lider. Enligt
vad utskottet inhämtat, är skadan av så allvarlig art, att Forsberg för
närvarande är helt arbetsoförmögen. Några utsikter till eu varaktig förbättring
av hans hälsotillstånd synas knappast förefinnas. Vid angivna förhållanden
bar utskottet, oaktat någon rättslig skyldighet icke föreligger för
statsverket att till Forsberg utbetala ytterligare ersättning, funnit sådana
omständigheter vara för handen, alt det får anses skäligt att han erhåller
ekonomisk gottgörelse av statsmedel. Utskottet vill därför föreslå, att ersättning
jämlikt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen beredes Forsberg
jämväl för tiden efter den 25 maj 1948, då ersättningen från riksförsäkringsanstalten
upphörde att utgå. Uppkommande kostnader härför torde
höra bestridas från anslaget till Diverse pensioner och understöd in. in.

WHO ars riksdag beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Såsom i den nu väckta motionen antytts, har riksförsäkringsanstalten,
jämlikt Kungl. Maj:ts beslut av den 9 juni 1950, till Forsberg utbetalat viss
ersättning för tiden efter den 25 maj 1948. Sålunda har anstalten genom
beslut den 4 oktober 1950 funnit skäligt tillerkänna Forsberg ytterligare
sjukpenning fr. o. in. den 2(5 maj t. o. in. den 31 juli 1948, vilken sistnämnda
dag läkarintyg utfärdats av t. f. överläkaren John Brolin, med 7
kronor 50 öre för dag, varjämte han tillerkänls ersättning för läkarvård,
medicin och resor med sammanlagt 250 kronor It öre. Vidare har anstal -

6

Statsutskottets utlåtande nr 103.

ten efter inhämtande av yttrande av sin överläkare, docenten Ivar Palmer,
genom beslut den 27 oktober 1950 funnit skäligt tillerkänna Forsberg livränta
efter en invaliditetsgrad av 20 procent med 540 kronor för år räknat
för tiden fr. o. m. den 1 augusti 1948 t. o. m. den 31 augusti 1950, vilken
dag läkarintyg utfärdats av överläkaren vid vanföreanstalten i Härnösand
Nils Lindström. Därjämte har anstalten i sistnämnda beslut förklarat, att
anstalten funne ytterligare ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagens
grunder icke kunna till honom utgivas.

I en den 12 november 1950 dagtecknad skrift har Forsberg hos Kungi.
Maj :t anfört besvär över riksförsäkringsanstaltens nyssnämnda beslut under
yrkande att ersättningsfrågan måtte upptagas till förnyad prövning.

I häröver den 16 december 1950 avgivet utlåtande har riksförsäkringsanstalten
till en början framhållit, att då anstalten — liksom även försäkringsrådet
— tidigare funnit någon ytterligare ersättning till Forsberg för
tiden efter den 25 maj 1948 icke kunna utgå enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen,
anstalten stannat i stor tvekan, vilken ersättning borde
fastställas i anledning av 1950 års riksdags beslut. Emellertid hade anstalten
föranstaltat om ny undersökning av Forsberg å vanföreanstalten i
Härnösand, varjämte han anmodats insända styrkt uppgift om de utgifter,
han haft för läkarvård och resor i anledning av ryggbesvären. Därefter hade
läkarintyg inkommit, utfärdat av överläkaren vid vanföreanstalten Nils
Lindström den 31 augusti 1950, vari meddelats bl. a., att Forsbergs tillstånd
såväl objektivt som subjektivt vore oförändrat sedan undersökningen år
1948. Forsberg hade röntgenologiskt en del spondylosförändringar i ryggen
som kunde giva anledning till besvär, och det hade synts läkaren sannolikt,
att hans besvär vore orsakade av dessa förändringar, då man knappast
kunde tänka sig, att eu »sträckning» i och för sig kunde giva så långvariga
besvär.

I fortsättningen av sitt utlåtande upplyser anstalten — efter en redogörelse
för innebörden av anstaltens ovan återgivna beslut av den 4 och den
27 oktober 1950 om viss ersättning åt Forsberg — att anstalten i anledning
av Kungl. Maj :ts remiss av Forsbergs besvärsskrift ånyo inhämtat yttrande
från docenten Palmer, som därvid uttalat följande.

Forsberg uppges ha varit utsatt för två »olycksfall», dels i december 1947,
dels den 12/3 1948. I båda fallen skall han ha halkat eller sluntit. Det är
överhuvud osäkert, om dessa händelser, som äro alldagliga för en skogsarbetare,
kunna betraktas som olycksfall i olycksfallsförsäkringslagens mening.
Av det strax efter olycksfallet 1948 utfärdade läkarintyget nr 1 — vari
uppgives annan olycksfallsdag än i anmälan och diagnosen lumbago ställes
samt det talas om tidigare ischias och om uppträdandet vid det aktuella tillfället
av akuta smärtor i ryggen under arbetet utan att frågan om olycksfall
besvaras — bibringas man närmast uppfattningen, att något olycksfall
ej för läkaren uppgivits eller ej ansetts ha inträffat. Omständigheterna tyda
alltså på att de besvär, som uppträtt under arbetet, varit symptom på den

Statsutskottets utlåtande nr 103.

7

föreliggande kroniska ryggsjukdomen. — Om man i ett fall som detta skäligen
ger ersättning för försämring genom »olycksfall», måste ersättningen
tydligen begränsas till eu kortare tidrymd, några veckor eller månader.
Emellertid har nu utgivits sjukpenning under 4Vj månad och därefter livränta
under cirka 2 år, vilket är betydligt längre än som brukar ges för försämring
av kronisk åkomma efter ett obetydligt »olycksfall» och sålunda
är mycket liberalt. Forsbergs sjukdomssymptom och arbetsoförmåga efter
den 31/8 1950 bero helt på hans kroniska ryggsjukdom (jfr mitt yttrande
den 10/10 1950). Ur medicinsk synpunkt finnes intet skäl för utgivande
av annan eller ytterligare ersättning än som utgått. Utgivande av ytterligare
ersättning utöver vad som skett skulle ur prejudicerande synpunkt
medföra stora risker. Praktiskt taget alla personer med den synnerligen
vanliga ryggsjukdom det här gäller kunna i det förflutna påvisa något ansträngande
eller olycksfallsliknande moment av liknande alldaglig natur,
som förekommit i detta fall, och skulle samtliga kunna göra samma rätt
till ersättning gällande som Forsherg.

För egen del har anstalten uttalat, att den kroniska sjukdom i ryggen,
varav Forsberg lider, uppenbarligen icke kunde vara föranledd av något av
de lindriga olycksfall, varav Forsberg uppgivits ha drabbats i mars 1948
och eventuellt i december 1947. Anstalten har vidare funnit, att händelserna
icke kunna ha medfört sådan försämring av sjukdomen, att även med den
utsträckta tolkningen av olycksfallsförsäkringslagen, som syntes ha åsyftats
med riksdagens beslut, ytterligare ersättning borde utgivas. Under åberopande
av det anförda har anstalten hemställt, att de av Forsberg anförda
besvären icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Ifrågavarande besvärsärende är f. n. beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet. Såsom utskotlet i sitt utlåtande nr 170 vid fjolårets riksdag
uttalat, synes det utskottet icke uteslutet, att de båda olycksfall, för vilka
Forsberg utsatts i december 1947 och mars 1948, i förening orsakat den
ryggskada, varav Forsberg lider. Vad därefter i ärendet förekommit har
icke rubbat denna utskottets uppfattning. Av det utav riksförsäkringsanstalten
i dess ovan återgivna utlåtande till Kungl. Maj:t åberopade läkarintyget,
utfärdat den 31 augusti 1950 av överläkaren vid vanföreanstalten
i Härnösand Nils Lindström, framgår, att någon förbättring då icke inträtt
i Forsbergs tillstånd sedan år 1948. Enligt vad utskotlet inhämtat, är Forsberg,
som nu nått en levnadsålder av 58 år, på grund av sin kroniska ryggåkomma
helt arbetsoförmögen och någon förbättring i hans tillstånd lärer
icke vara att påräkna. Vid angivna förhållanden finner utskottet skäligt,
alt ytterligare ersättning lillerkännes Forsherg av statsmedel, förslagsvis
med ett belopp av 2 700 kronor för år alt utgå räknat från och med den 1
september 1950. Å ersättningsbeloppet i fråga torde böra utgå lilläggsförmåner
enligt samma grunder som gälla beträffande livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Uppkommande kostnader torde böra bestridas av
anslaget till Diverse pensioner och understöd in. in.

8

Statsutskottets utlåtande nr 10,‘{.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i anledning av motionen II: 187 medgiva,
att till Johan Artur Forsberg må, räknat från och med
den 1 september 1950, under hans återstående livstid från
anslaget till Diverse pensioner och understöd in. in. utbetalas
en årlig ersättning av 2 700 kronor jämte tilläggsförmåner
därå enligt ovan angivna grunder.

Stockholm den 20 april 1951.

På statsutskottets vägnar:
KARL WARD.

Närvarande: se under utlåtandet nr 102.

ltluns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

110303