Tredje lagutskottets utlåtande nr 3.

1

Nr ?>.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande,
av skyldigheten för ägare av vissa, äldre fastigheter
att förse hustaken med. skyddsanordningar m. m.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 220,
vilken behandlats av tredje lagutskottet, har herr Lindblom m. fl. hemställt,
»att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte, efter den närmare utredning som må befinnas nödig, företaga
omprövning av frågan om fortsatt giltighet av 71 och 178 §§ byggnadsstadgan,
såvitt avser byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före den 1 juli 1944,
samt att, i avbidan å nämnda omprövning, Kungl. Maj:t måtte medgiva förlängt
anstånd efter den 1 juli 1952 med fullgörande av de i berörda paragrafer
avsedda åtgärderna».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen. Arbetarskyddsstyrelsen har vid sitt yttrande
fogat yttranden från samtliga yrkesinspektörer. På begäran av utskottet har
yttrande därjämte avgivits av Svenska landstingsförbundet.

fjällande bestämmelser.

De av motionärerna berörda paragraferna i byggnadsstadgan den 30 juni
1947 (nr 390) ha i hithörande delar följande lydelse.

»71 §.

1 mom. Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med takluckor
eller andra öppningar för uppstigning på taket.---

2 mom. Byggnad, vars höjd överstiger 8 meter, skall, där ej Konungen
för viss stad annorlunda förordnar, tillika förses med hållfasta och varaktiga
anordningar till skydd mot olycksfall vid arbete å taket, därvid skall gälla
följande.

1. Tak, som lutar 1:4 eller mera, skall förses med nockräcke av stadigt
järnrör i lämpliga fästanordningar. Räcket skall vara beläget omkring 15
centimeter från takytan samt vid ena sidan av och i jämnhöjd med taknocken.
Är genom taknocken skorsten eller liknande anordning uppdragen,
skall vid dennas nedre sida anordnas nockräcke eller runt densamma anbringas
skorstensband med handgrepp.

2. Å tak, som lutar 1:4 eller mera, skall därjämte vid takfoten eller tak 7n5

si Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sand. 3 avd. Nr 3.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3.

brott antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning, som lämnar
stadigt fotfäste, eller ock utföras snöräcke, dock att snöräcke icke bör anordnas
vid vinkelrännas utlopp eller eljest, om därigenom större snöanhopning
kan uppstå.

3. Är å tak, som har en lutning av 1:4 eller mera, taknocken belägen
mer än en meter från uppstigningsöppning, skall järnstege anbringas mellan
denna och taknocken eller, om uppstigningsöppningen endast är avsedd för
förbindelse med skorsten, mellan öppningen och skorstenen. Är å sådant tak
avståndet i sidled mellan skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och
närmaste uppstigningsöppning större än en meter, skall mellan denna och
skorstenen takbrygga utföras med en bredd av minst 25 centimeter.

4. Takfönster med större dageröppning än 60 X 80 centimeter samt lanterniner
skola, om de uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan, upptill
och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 75 centimeters höjd.
överstiger takfönstret eller lanterninens bredd 4 meter, skall räcket framdragas
även vid nedre sidan.

Ljusbrunn skall omgivas med räcke eller annan skyddsanordning med en
höjd av minst 75 centimeter.

3 mom. Ävvikelse från bestämmelserna i 1 och 2 mom. må medgivas av
byggnadsnämnden, då särskilda skäl äro därtill.

178 §.

Bestämmelserna i 71 § 1 mom. första stycket samt 2 mom. skola gälla även i
fråga om byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före denna stadgas
ikraftträdande, därvid skall iakttagas, att föreskrivna åtgärder skola vara utförda
senast den 1 juli 1949, därest ej Konungen annorlunda bestämmer,
samt att byggnadsnämnden skall övervaka bestämmelsernas tillämpning och
göra för ändamålet erforderliga besiktningar.»

Förevarande bestämmelser ha till syfte att förebygga olycksfall vid takarbete.
De gälla för städer och stadsliknande samhällen. Skulle för område
på landet med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser särskilda byggnadsföreskrifter
erfordras till skydd mot olycksfall vid takarbete, har förutsatts,
att sådana föreskrifter skola kunna meddelas i byggnadsordning för
området.

Ovan intagna bestämmelser i 1947 års byggnadsstadga överensstämma
(jfr prop. 211/1947) med vad som stadgades i 1931 års byggnadsstadga efter
en år 1944 vidtagen ändring av 59 § sistnämnda stadga. Ur Kungl. Maj:ts
proposition i ämnet år 1944 (nr 147) må följande återgivas.

»I fråga om redan uppförda byggnader har stadsplaneutredningen föreslagit
en tidsfrist å fem år för genomförandet. Förkortning av denna tid till
tre år har påyrkats av landsorganisationen m. fl. sammanslutningar, medan
överståthållarämbetet och byggnadsnämnden i Stockholm däremot förordat
viss förlängning. Fastighetsägareförbundet har för sin del ansett, att ikraftträdandet
beträffande befintliga byggnader borde uppskjutas till tidpunkt,

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr ii.

som Kungl. Maj:t ägde bestämma, sedan fritt hyresläge inträtt i landet.
Anledning torde visserligen finnas till antagande att en tidsfrist av fem år
skall vara tillräcklig för åtgärdernas genomförande. Skulle omständigheterna
omöjliggöra detta, lärer Kungl. Maj:t böra förordna om erforderligt uppskov.»

Kungl. Maj:t har genom brev den 20 augusti 1948 (SFS 624/1948) förordnat,
att i fråga om byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före den 1 juli
1944, skola de i 178 § byggnadsstadgan avsedda åtgärderna vara utförda
senast den 1 juli 1952. Brevet var närmast föranlett av en framställning från
byggnadsstyrelsen om uppskov till nämnda datum. Styrelsen hade framhållit,
att tillgången på de byggnadsmaterial vilka erfordrades för ifrågavarande
skyddsanordningar vore mycket knapp och att färdigställandet av skyddsanordningar
till förenämnda äldre byggnader därför borde uppskjutas till
dess mera normala förhållanden inträtt. Riksförsäkrmgsanstalten hade i
ärendet anslutit sig till byggnadsstyrelsens hemställan om uppskov, men betonat
angelägenheten av att skyddsåtgärderna snarast möjligt genomfördes.
Vid takarbeten hade nämligen årligen inträffat olycksfall och olyckstillbud,
företrädesvis å äldre hus, där erforderliga anordningar till förebyggande av
nedstörtande icke förefunnits. Särskilt vid de hus, där lämpliga anordningar
för livlinas fästande saknats, hade takarbetena medfört olycksfallsrisker.

Yttrandena.

Meningarna äro i remissyttrandena delade, då det gäller den i motionen
begärda omprövningen av frågan om fortsatt giltighet av förevarande paragrafer
i byggnadsstadgan, såvitt de avse byggnader, för vilka byggnadslov beviljats
före den 1 juli 1944. Motionärernas hemställan om anstånd efter 1 juli
1952 med utförande av här ifrågavarande åtgärder tillstyrkes däremot i stort
sett.

Med anledning av att motionärerna önskat erhålla viss statistik över
olycksfall vid takarbete anför arbetarskyddsstyrelsen följande.

Arbetarskyddsstyrelsen har genom hänvändelse till riksförsäkringsanstalten
sökt att få fram en dylik statistik. En fullständig sådan har dock ej
kunnat åstadkommas men anstalten har likväl tillmötesgått styrelsens framställning
såtillvida, att utredning verkställts beträffande antalet invalid- och
dödsfall vid takarbete under åren 1944—47. Följande uppgifter ha härvid
erhållits.

År

A n

t a 1

Summa

Antal olycksfall som troligen
undvikits, om skydd enligt
71 § byggnadsstadgan
funnits

invalid fall

(lödafall

1914

10

3

13

4

1945

16

6

92

7

1946

9

4

13

4

1947

19

4

16

5

Summa

47

17

64

20 Vdärav 6
dödsfall)

Enligt dessa uppgifter skulle omkring 30 % av invalid- och dödsfallen troligen
lia undvikits om i 71 § föreskrivna skyddsanordningar funnits. Av upp -

4

Tredje lagutskottets utlåtande ur ''■>.

gifterna framgår vidare, att olycksfallen i allmänhet inträffat icke sä mycket
vid sotnings- och snöskottningsarbete å hustak utan fastmer vid ett- flertal
andra, vanligen förekommande takarbeten, såsorn täckning av tak med plåt,
målning eller tjärning av tak, påläggning av papp eller tegel, plåtslageri- och
reparationsarbete samt skorstensmurning. Yad beträffar den höjd, från vilken
den skadade eller förolyckade fallit, konstateras, att i 13 av de 20 fall, som
angivas i sista kolumnen, uppgifter om höjden saknas och att i 6 fall denna
uppgives till 8 meter och däröver. För övriga i tabellen angivna 44 olycksfall
lämnas i anstaltens utredning höj duppgifter, som variera mellan ca 2,5 och
(i meter eller mera. Det synes härav kunna slutas, att skyddsanordningar,
varom föreskrives i 71 § 2 inom., skulle vara erforderliga även vid byggnader
med lägre höjd än 8 meter. Det må framhållas, att några uppgifter om kostnaderna
för de i tabellen angivna olycksfallen ej kunnat erhållas. Då fråga
är om invalid- och dödsfall torde emellertid kostnaderna uppgå till betydande
belopp.

Innan arbetarskyddsstyrelsen tager ställning till frågan om en omprövning
av byggnadsstadgans förevarande bestämmelser redogör
styrelsen något för yrhesinspektörernas uppfattningar i ämnet.

Yrkesinspektörerna anse i allmänhet att fordran på ifrågavarande skyddsanordningar
å äldre byggnadstak icke bör eftergivas. Med hänsyn till rådande
förhållanden beträffande material och arbetskraft uttala sig emellertid flera
vrkesinspektörer för att med genomförandet av föreskrivna skyddsåtgärder
meddelas ytterligare anstånd. Några yrkesinspektörer åter ifrågasätta, huruvida
icke vidtagandet av åtgärderna inom den angivna tiden bör begränsas att
avse endast sådana byggnader, vilkas takform eller skorstensplacering göra
anordningarna särskilt erforderliga, eller gälla blott industribyggnader och
liknande. Med åberopande av den eftergiftsmöjlighet som inrymmes i byggnadsstadgans
71 § 3 mom. förordas av några yrkesinspektörer, att det överlämnas
åt byggnadsnämnderna att i förekommande fall meddela erforderlig
avvikelse från bestämmelserna och att åt dem meddelas nödiga direktiv i
detta hänseende, så att en enhetlig tillämpning av bestämmelserna erhålles.
Sådan eftergift anses böra kunna meddelas framför allt beträffande hus, som
beräknas komma att rivas inom eu snar framtid. Med hänsyn till svårigheten
att på äldre hustak anordna betryggande skyddsräck och till de kostnader
anordnandet härav kommer att medföra, instämma två yrkesinspektörer i
motionärernas hemställan.

Härefter yttrar arbetarskyddsstyrelsen.

Yad angår den i motionen ifrågasatta omprövningen vill arbetarskyddsstyrelsen
framhålla, att vid bedömande av denna fråga hänsyn i första hand
måste tagas till olycksfallsrisken för de arbetstagare, som sysselsättas med
arbete å tak. Såsom framgår av ovan meddelade uppgifter inträffa årligen
ett flertal svåra olycksfall genom nedstörtande från tak, vilka medföra invaliditet
eller dödlig utgång. Det är sålunda uppenbart, att behov av skyddsåtgärder
föreligger vid arbete å hustak. Förutom de fasta skyddsanordningar,
varom föreskrives i byggnadsstadgans 71 §, kunna härvid jämväl livbälte och
säkerhetslina komma i fråga. Föreskrifter härom meddelas i 41 § arbetarskyddskungörelsen
den 6 maj 1949 (nr 208) liksom även i kungörelsen den
14 januari 1938 (nr 16) om användande av livbälte jämte säkerhetslina vid
arbete å vissa hustak. Vissa underhålls- och reparationsarbeten å hustak äro
emellertid ofta av tillfällig och kortvarig natur och erfarenheten visar, att
vid utförande av sådana arbeten arbetstagarna ej sällan underlåta att begagna

Tredje lagutskottets utlåtande in 3. o

livbälte och säkerhetslina. I inånga fall beror detta också på att anordningar
för säkerhetslinans fästande ej finnas å taket.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens mening får behovet av skyddsanordningar
å hustak anses hava klarlagts och prövats vid så många tillfallen, att det är
uppenbart, att fordran på ifrågavarande skyddsanordningar icke bör frångås.
Det kan ej heller vara försvarligt att skilja på nya och äldre byggnader i bär
berörda hänseende, då flertalet av de olycksfall, som inträffa vid takarbete,
hänföra sig till äldre hus, där tillfredsställande anordningar till förebyggande
av olycksfall genom nedstörtande i regel icke finnas. Att lita till, såsom
motionärerna förutsätta, att vissa yrkeskategorier ha stor vana och rutin,
när det gäller att undvika här åsyftade olycksfallsrisker, bör från arbetarskyddssynpunkt
icke godtagas. Styrelsen är väl medveten om att ett genomförande
av föreskrivna åtgärder beträffande äldre byggnader i åtskilliga fall
erbjuder praktiska svårigheter på grund av takets utförande och beskaffenhetmen
anser sig med hänsyn till den stora olycksfallsrisken icke kunna frångå
kravet på betryggande skyddsanordningar även å äldre byggnaders tak.
Ehuru det icke tillkommer styrelsen att uttala sig därom kan det enligt styrelsens
mening ifrågasättas, om icke vidtagandet av berörda skyddsanordningar
å hustak jämväl är eu betydelsefull åtgärd från civilförsvarssynpunkt,
särskilt med tanke på att vid eventuella skador å taken ovan personal måste
beträda desamma.

Ej heller Svenska landstingsförbundet anser sig kunna tillstyrka ett upphävande
av byggnadsstadgans förevarande bestämmelser beträffande äldre
byggnader.

Byggnadsstyrelsen synes däremot vilja i någon män tillmötesgå motionärerna
i förevarande avseende. Nyttan och behovet av här berörda skyddsanordningar
kunde enligt styrelsens mening i visa fall ifrågasättas. Detta gällde
främst s. k. snöräcke på sådana byggnader — såväl äldre som nyare — där
av olika anledningar snöskottning regelmässigt icke erfordrades. Snöräcke
vore nämligen närmast avsett som fotstöd vid snöskottning och dylikt invid
takfoten. Styrelsen ämnade i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj: t att
uppdraga åt de den 27 februari 1951 tillkallade sakkunniga för utredning
angående möjligheterna att förenkla byggnadslagstiftningen att utreda frågan
om lämpligheten av de i 178 § byggnadsstadgan avsedda åtgärderna.

Beträffande motionärernas hemställan om anstånd med utförande
av här berörda åtgärder å äldre byggnader anför byggnadsstyrelsen.

I hur stor utsträckning de i 178 § byggnadsstadgan avsedda åtgärderna
hittills utförts är omöjligt att exakt angiva. Man torde dock kunna utgå ifrån
av de upplysningar som byggnadsstyrelsen inhämtat, att endast ett ringa
antal enskilda fastighetsägare i samband med takreparationer utfört sådana
skyddsanordningar. På statliga och kommunala byggnader synas skyddsanordningar
ha anbringats i något större utsträckning. Kostnaderna för att för
närvarande utföra de resterande arbetena i enlighet med ovannämnda paragraf
i byggnadsstadgan kunna icke beräknas utan att ingående och tidskrävande
utredningar verkställas angående antalet byggnader, som skola förses
med skyddsanordningar, samt beskaffenheten av takbeläggningen m. in.
hos dessa byggnader. En överslagsmässig uppskattning av kostnaderna ger
emellertid till resultat, att dessa skulle bli betydande. Såvitt byggnadssty -

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr S.

relsen kan bedöma torde de, såsom motionärerna angivit, uppgå till flera tiotal
miljoner kronor.

Knappheten på det slag av byggnadsmaterial som erfordras för uppsättande
av ifrågavarande skyddsanordningar är fortfarande stor och det är ej
osannolikt att situationen beträffande dessa material kommer att ytterligare
försämras under den närmaste tiden. Den betydande efterfrågan som skulle
giva sig till känna under det närmaste året, om skyddsanordningarna skulle
färdigställas före den 1 juli 1952, förefaller under dessa förhållanden ur flera
synpunkter mycket betänklig, bland annat med hänsyn till den löpande produktionen
av nybyggnader. Byggnadsstyrelsen har i denna fråga samrått med
.statens handels- och industrikommission, som starkt understrukit ovanstående
synpunkter.

Under hänvisning till sina ovan intagna uttalanden meddelar byggnadsstyrelsen,
att styrelsen — med hänsyn till angelägenheten av att i nuvarande
tidsläge största möjliga återhållsamhet iakttages vad beträffar olika slag av
investeringar — har för avsikt att i god tid före den 1 juli 1952 hos Kungl.
Maj:t begära uppskov med vidtagande av de bär avsedda åtgärderna intill
den 1 juli 1955 eller den senare tidpunkt Kungl. HJaj :t med hänsyn till
rådande förhållanden kan finna skäl medgiva.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att situationen vad gäller arbetskraftstillgången
knappast är bättre utan snarare sämre än sommaren 1948,
då uppskov med bestämmelsernas ikraftträdande medgavs. Under åberopande
härav samt av synpunkter, vilka sammanfalla med de av byggnadsstyrelsen
anförda, tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsen motionärernas hemställan om
förlängt anstånd.

Jämväl Svenska landstingsförbundet finner ett dylikt anstånd motiverat.
I nu berörda hänseende anför arbetarskyddsstyrelsen.

Det är enligt styrelsens uppfattning tydligt, att i 71 § föreskrivna skyddsanordningar
i ringa utsträckning utförts vid äldre byggnader och att ett
genomförande av åtgärderna före den 1 juli 1952 sannolikt kommer att medföra
betydande svårigheter på grund av otillräcklig tillgång på material och
arbetskraft. Det är ej heller uteslutet, att byggnadsregleringen och tillståndsgivningen
i samband därmed kommer att utgöra hinder för åtgärdernas
genomförande. Med hänsyn härtill uppställer sig den av motionärerna berörda
irågan om förlängt anstånd med genomförande av de i angivna paragrafer
föreskrivna åtgärderna. Ett uppskjutande på längre tid anser sig styrelsen
dock ej kunna tillstyrka, särskilt vid betraktande av det antal invalid- och
dödsfall som årligen inträffa vid arbete å hustak. Enligt styrelsens mening
synes böra övervägas, huruvida icke genomförandet av de ifrågavarande åtgärderna
borde kunna ske efter olika linjer. Förslagsvis uppställas följande
alternativ:

1. Med genomförande av de i 178 § byggnadsstadgan avsedda åtgärderna
medgives anstånd för ytterligare två år eller till och med den 30 juni 1954,
dock att byggnadsnämnd äger föreskriva, att för byggnad, där behovet av
skyddsanordningar är särskilt stort, sådana anordningar skola vidtagas
snarast möjligt.

2. Kungl. Maj:ts förordnande att de i 178 § byggnadsstadgan avsedda
åtgärderna skola vara utförda senast den 1 juli 1952 bibehålies oförändrat
men kompletteras med en bestämmelse, att byggnadsnämnd

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3.

äger i särskilda fall meddela dispens för högst två år med genomförandet
av åtgärderna. Det förutsattes härvid, att byggnadsnämnds dispensrätt
under övergångstiden gives en vidare tolkning än som torde framgå arv
förarbetena till 71 § 3 mom. (jfr prop. nr 147/1944, s. 21). För byggnad,
där behovet av skyddsanordningar är särskilt påkallat, torde dispens i allmänhet
ej böra lämnas eller i varje fall blott för kort tid, t. ex. högst 1 år.

Då alternativ 2 medför ett omfattande dispensförfarande förordar styrelsen
det första alternativet.

Utskottet.

Bestämmelserna om skyldighet för fastighetsägare att förse yttertak med
vissa fasta skyddsanordningar infördes efter riksdagens hörande år 1944 i då
gällande byggnadsstadga. De tillkommo i syfte att förebygga olycksfall vid
takarbeten. Hänsynen till takarbetarnas säkerhet föranledde också att reglerna
bibehöllos vid tillkomsten av 1947 års byggnadsstadga. På grund av ett Kungl.
Maj:ts beslut, som fattats jämlikt bemyndigande i byggnadsstadgan, kommer
förenämnda skyldighet icke att gälla förrän den 1 juli 1952 beträffande de
byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före den 1 juli 1944. Motionärerna
önska en omprövning av bestämmelserna, då det gäller dessa äldre byggnader.
I avbidan på resultatet av omprövningen bör enligt motionen skyldighet för
ägare av äldre byggnad att ha utfört skyddsanordningar inträda först senare
än den 1 juli 1952.

Det är ogörligt att med fullkomlig säkerhet beräkna de ekonomiska, konsekvenserna
av ett ikraftträdande av ifrågavarande bestämmelser beträffande
äldre byggnader. Det står emellertid utom diskussion att betryggande skyddsanordningar
böra finnas å taken på såväl äldre som nyare byggnader. En
omprövning av förevarande bestämmelser i byggnadsstadgan bör enligt utskottets
mening endast ta sikte på att söka undersöka, om icke detta mål
skulle kunna nås på bättre sätt än enligt bestämmelserna och utan så stora
kostnader som de nödvändiggöra. I sistnämnda hänseende må framhållas att
byggnadsstyrelsen hyst tvivel om behovet i vissa fäll av de snöräcken, som
nämnas i 71 § 2 mom. 2. byggnadsstadgan. En utredning rörande de frågor,
bestämmelserna reglera, anser utskottet önskvärd. Då emellertid byggnadsstyrelsen
förklarat sig ämna hos Kungl. Maj:t föreslå en dylik utredning anser
utskottet icke behövligt att riksdagen till Kungl. Maj:t avlåter en skrivelse i
ärendet.

Utskottet delar även motionärernas uppfattning, att ett uppskov med ikraftträdandet
av bestämmelserna om ifrågavarande skyddsanordningar bör äga
rum. Härför tala även andra skäl än som framgå av det föregående. Tillgången
på material för anordningarna samt på arbetskraft är för närvarande
synnerligen knapp. Det är även viktigt att i dagens läge begränsa investeringarna.
Sedan emellertid byggnadsstyrelsen förklarat sig ämna hos Kungl.
Maj:t anhålla om uppskov med bestämmelsernas ikraftträdande, anser utskottet
det även onödigt att i detta hänseende föreslå någon riksdagens
skrivelse.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa

att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 5 april 1951.

På tredje lagutskottets vägnar:

ÅKE HOLMBÄCK.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Werner*, Eskilsson, Ivar Persson, Grym och Uhlén;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Åhman, Andersson i Mölndal, Johansson i Torp, Jansson i Aspeboda
och Larsson i Karlstad.

*) Ej närvarande vid utlfttandets justering.

Stockholm 1051. Iv. L. Beckmans Boktryckeri,