Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
1
Nr 2.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, m. m., dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen eller röra i propositionen
behandlad lagstiftning.
Genom en den 22 december 1950 dagtecknad proposition, nr 24, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Härigenom förordnas, dels att 1, 5 och 6 §§ lagen den 17 juni 1948 om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i nämnda lag skola införas två
nya paragrafer, betecknade 4 a och 4 b §§, av nedan angivna lydelse.
(Gällande Igdelse.)
1 §•
(Föreslagen Igdelse.)
Jordbruksfastighet må ej, där annat
icke följer av vad i denna lag
stadgas, genom köp eller byte förvärvas
utan tillstånd av den lantbruksnämnd,
inom vars verksamhetsområde
fastigheten är belägen.
Bestämmande för — —
Erfordras tillstånd — —
Jordbruksfastighet må ej, där annat
icke följer av vad i denna lag
stadgas, genom köp, byte eller gåva
förvärvas utan tillstånd av den lantbruksnämnd,
inom vars verksamhetsområde
fastigheten är belägen,
en fastighet,
är delägare.
4 a §.
Vad i 1 § är stadgat skall ej utgöra
hinder mot att förvärva jordbruksfastighet
medelst inrop på exekutiv
auktion.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 avd. Nr 2.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
Fastighet som förvärvats medelst
sådant inrop skall åter avyttras innan
två år förflutit från det auktionen
vann laga kraft, såvida ej dessförinnan
inroparen erhållit lantbruksnämndens
tillstånd att behålla fastigheten.
Har inropet skett för skyddande
av någon inroparens fordran
eller rättighet, varför fastigheten häftar
på grund av inteckning eller jämlikt
il kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen
på ansökan medgiva skäligt
anstånd med fastighetens avyttrande,
om sannolika skäl visas, att förlust
för inroparen eljest skulle uppkomma.
Avyttras ej fastigheten inom föreskriven
tid, skall länsstyrelsen på
framställning av lantbruksnämnden
förordna, att den skall säljas å offentlig
auktion efter vad nedan i 4 b §
sägs. Anteckning om vad sålunda är
stadgat skall göras i det köpebrev
som utfärdas med anledning av den
exekutiva auktionen och skall tillika,
när lagfart sökes, införas i fastighetsboken,
såframt ej sökanden visar att
hans skyldighet att avyttra fastigheten
upphört.
Bestämmelserna i andra stycket
skola ej äga tillämpning, där inropet
gjorts av l-iksbanken eller hypoteksförening
eller skyldighet att avyttra
fastigheten är föreskriven i annan
författning.
1 fråga om meddelande av tillstånd
att behålla fastighet skall vad i 3 och
å §§ är stadgat om tillstånd att förvärva
fastighet äga motsvarande tilllåmpning.
h b §.
Förordnande som sägs i 4 a § skall,
där ej lantbruksnämnden återkallar
sin framställning i ärendet, gå i verk
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
3
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
ställighet, även om det befinnes att
inroparen, när förordnandet meddelades,
redan avyttrat fastigheten eller
han sedermera avyttrar den.
I övrigt skall så anses samt med
ärendet i tillämpliga delar så förfaras,
som om fastigheten blivit utmätt
för fordran med bästa förmånsrätt i
fastigheten; dock må, även om det i
enlighet härmed bestämda lägsta budet
uppnås, försäljning ej ske, med
mindre den bjudna köpeskillingen
tillika täcker det värde som åsatts
fastigheten av utmätningsmannen.
Fastigheten må säljas, förutom till
bank, hypoteksförening, centralkassa
för jordbrukskredit eller jordbrukskassa,
allenast till den, som erhållit
lantbruksnämndens tillstånd att förvärva
fastigheten eller enligt 6 § första
eller tredje stycket år befriad från
att söka sådant tillstånd. Avgives vid
auktionen bud, som enligt vad nu
sagts må antagas, skall försäljning
ske, ändå att innehavare av fordran
bestrider det. Vad utsökningslagen
i fråga om fast egendoms försäljning
och köpeskillingens fördelning stadgar
beträffande gäldenären skall i
ärende, som nu avses, lämpas till fastighetens
ägare.
Kommer försäljning ej till stånd
vid auktionen, äger lantbruksnämnden
att inom två år från det auktionen
vann laga kraft hos länsstyrelsen
påkalla förordnande om ny auktion.
Framställes ej sådan begäran inom
föreskriven tid eller avgives ej heller
vid den senare auktionen bud som
må antagas, skall frågan om försäljning
av fastigheten vara förfallen.
Kostnad i samband med auktion,
som ej lett till försäljning, skall gäldas
av statsmedel.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
(Gällande lydelse.)
5
Över beslut, varigenom lantbruksnämnden
avslagit ansökan att få förvärva
fastighet, må klagan föras hos
Konungen genom besvär. Klagande
skall inom en månad från den dag
han erhöll del av beslutet till nämnden
inkomma med besvären. Nämnden
bär att snarast möjligt till jordbruksdepartementet
insända handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande
över besvären, där sådant erfordras.
Utöver vad nu sagts må klagan
ej föras över beslut av nämnden.
Konungen äger---------
(Föreslagen lydelse.)
§•
Över beslut, varigenom lantbruksnämnden
avslagit ansökan att få förvärva
eller behålla fastighet, må klagan
föras hos Konungen genom besvär.
Klagande skall inom en månad
från den dag han erhöll del av beslutet
till nämnden inkomma med besvären.
Nämnden har att snarast möjligt
till jordbruksdepartementet insända
handlingarna i ärendet jämte
eget utlåtande över besvären, där sådant
erfordras. Utöver vad nu sagts
må klagan ej föras över beslut av
nämnden.
ionungens prövning.
6 §.
Från sökande-----— sambruksförening befriade.
Denna lag äger icke tillämpning
beträffande förvärv från konkursbo
eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren
är fångesmannens make,
avkomling, adoptivbarn eller dess avko
mlin g eller ock fångesmannens
syskon eller syskons barn, ej heller
där jämlikt annan författning Konungens
eller länsstyrelsens tillstånd
till förvärvet skall sökas eller förvärvet
enligt förklaring av länsstyrelsen
är av beskaffenhet att få ske utan
sådant tillstånd.
För förvärv av fastighet med jordbruk
vare tillstånd enligt denna lag
ej erforderligt, såframt förvärvaren i
samband med lagfartsansökan, som
göres inom tre månader från det
fånget skedde, på sätt Konungen bestämmer
visar dels att anledning till
antagande som i 3 § första stycket
sägs ej föreligger dels ock att han har
för avsikt att själv ägna sig åt jord
-
Denna lag äger icke tillämpning
beträffande förvärv från konkursbo
eller där jämlikt annan författning
Konungens eller länsstyrelsens tillstånd
till förvärvet skall sökas eller
förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen
är av beskaffenhet att få
ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren
fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling,
eller ock fångesmannens syskon
eller syskons barn, äger lagen tilllämpning
endast där fråga år om sådan
avyttring, som sägs i 4 a §.
I fråga om fastighet med jordbruk
vare tillstånd enligt denna lag att förvärva
eller behålla fastigheten ej erforderligt,
såframt förvärvaren på
sätt Konungen bestämmer i samband
med lagfartsansökan, som göres inom
tre månader från det fånget skedde,
eller, vad angår förvärv å auktion
enligt 4 b §, vid auktions tillfället visar
dels att anledning till antagande
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
5
(Gällande hjdelse.)
bruket å fastigheten och icke är äga
re av annan fastighet med jordbruk
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling; dock
skola äldre bestämmelser fortfarande
tillämpas beträffande fång som skett
före ikraftträdandet.
(Föreslagen lydelse.)
- som i 3 § första stycket sägs ej föreligger
dels ock att han har för avsikt
att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten
och icke är ägare av annan
fastighet med jordbruk.
2) Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1947 (nr 324)
om kronans förköpsrätt.
Härigenom förordnas, att 2, 6, 7 och 14 §§ lagen den 30 juni 1947 om
kronans förköpsrätt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan ängives.
Förköpsrätt må ej utövas, där köparen
är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock säljarens syskon eller syskons
barn, ej heller där viss andel i fastigheten
säljes till någon som förut
var delägare i densamma.
Säljes fastigheten till arrendator,
som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om
nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter
förköpsrätt till densamma, eller
inlöses fastigheten jämlikt lagen om
arrendators förköpsrätt eller sker försäljningen
i den ordning utsökningslagen
bestämmer, må förköpsrätt ej
utövas.
§•
Förköpsrätt må ej utövas, där köparen
är säljarens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock säljarens syskon eller syskons
barn, ej heller där viss andel i fastigheten
säljes till någon som förut
var delägare i densamma eller försäljningen
sker i den ordning utsökningslagen
bestämmer.
Säljes fastigheten till arrendator,
som jämlikt 2 kap. 57 § lagen om
nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter
förköpsrätt till densamma, eller
vill arrendator lösa till sig fastigheten
jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt,
må kronans förköpsrätt ej
utövas, med mindre arrendatorn är
ägare av annan, bärkraftig brukningsdel
eller uppenbarligen besitter fas
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
tigheten av annan anledning än att
bereda sig sin huvudsakliga utkomst
av jordbruket därå.
6 §.
Beslutar lantbruksnämnden
Vill köparen
Ej må utan köparens medgivande
talan om förköp återkallas, med
mindre lantbruksnämndens beslut
om förköpsrättens begagnande blivit
efter besvär upphävt eller köparen
framställt yrkande som i andra stycket
sägs.
-------i fastighetsboken.
Äger jämlikt lagen om nyttjanderätt
till fast egendom arrendator åtnjuta
förköpsrätt till fastigheten,
åligger det tillika nämnden att inom
tid och vid äventyr som i första stycket
sågs underrätta arrendatorn om
beslutet i den ordning, som angående
delgivning av stämning i tvistemål är
stadgad. Väcker även arrendatorn talan
om förköp, skola målen handläggas
i en rättegång.
— härtill förlustig.
Ej må utan köparens medgivande
talan om förköp återkallas, med
mindre lantbruksnämndens beslut
om förköpsrättens begagnande blivit
efter besvär upphävt eller köparen
framställt yrkande som i tredje stycket
sägs.
Anmäler köparen, med överlämnande
av köpehandlingen i bestyrkt
avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,
åligger det denna vid äventyr
av talans förlust att inom en månad
från det anmälan skedde instämma
sin talan samt göra anmälan därom
för antecknande i fastighetsboken.
Anmäler köparen, med överlämnande
av köpehandlingen i bestyrkt
avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,
åligger det denna vid äventyr
av talans förlust att inom en månad
från det anmälan skedde instämma
sin talan samt göra anmälan därom
för antecknande i fastighetsboken
ävensom, på sätt i 6 § sågs, underrätta
sådan arrendator som där
avses.
14 §.
Har lantbruksnämnden--—--— över beslutet.
Över beslut att förköpsrätt enligt över beslut att förköpsrätt enligt
denna lag skall begagnas må klagan denna lag skall begagnas må klagan
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
föras av köparen; dock må beslutet föras av köparen ävensom av arrenej
överklagas, om försäljningen skett dator, som i 6 § sägs.
under tid, då beslut som avses i första
stycket var gällande.
Klagan föres--------av beslutet.
Utöver vad —----— där avses.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling; dock
skola äldre bestämmelser fortfarande
tillämpas beträffande fång som skett
före ikraftträdandet.
3) Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt.
Härigenom förordnas, att 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943 om
arrendators förköpsrätt1 skola erhålla
2
Förköpsrätt må --------
Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må för
köpsrätt ej utövas.
Har jordägaren---------
1 Beträffande lydelsen av lagens rubrik se
ändrad lydelse pa satt nedan angives.
§•
densamma.
Sker försäljningen i den ordning
utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt
ej utövas. Ej heller må förköpsrätt
utövas om fastigheten såljes
till kronan för ändamål, som avses i
l § lagen om kronans förköpsrätt,
och arrendatorn är ägare av annan,
bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen
besitter fastigheten av annan
anledning än att bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket
därå. Om vissa fall då kronans förköpsrätt
äger företräde framför arrendatorns
är stadgat i sistnämnda
lag.
för hembudet.
SFS 1917:325.
s
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
4 §■
Där arrendatorn------- — i fastigheten.
Ej må---------förköp återkallas.
För även kronan talan om förköp,
skola målen handläggas i en rättegång.
Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling; dock
skola äldre bestämmelser fortfarande
tillämpas beträffande fång som skett
före ikraftträdandet.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft elva i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 294 av herr Eskilsson m. fl.,
nr 295 av herrar Näslund och Spetz,
nr 296 av herrar Tjällgren och Näsgård samt
nr 297 av herr Sundelin m. fl.
ävensom inom andra kammaren
nr 389 av herr Löfroth m. fl.,
nr 390 av fru Torbrink m. fl.,
nr 391 av herr Andersson i Dunker m. fl.,
nr 392 av herr Jönsson i Rossbol m. fl.,
nr 393 av herr Hseggblom m. fl.,
nr 394 av herrar Jönsson i Rossbol och Andersson i Björkäng samt
nr 395 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.
I motionerna I: 294 och II: 393, vilka äro likalydande, samt i motionerna
1:297 och 11:395, vilka jämväl de ha samma lydelse, har hemställts, aft
riksdagen måtte avslå propositionen.
I motionen II: 391 hemställes att riksdagen måtte avslå propositionen och
samtidigt anhålla, att Kungl. Maj :t måtte verkställa utredning om möjligheterna
att införa särskilda straffbestämmelser för köpare, som i uppenbart
syfte att kringgå omförmälda lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (den s. k. jordförvärvslagen) förvärvat dylik fastighet.
I motionerna 1: 296 och II: 394, vilka äro likalydande, hemställes, i första
hand, att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte besluta, att
jordbruksfastighet vid tvångsauktion enligt i propositionen föreslagna bestämmelser
skall få säljas, förutom till de i propositionen angivna köparekategorierna,
även till den, som inropat fastigheten för att skydda fordran,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
9
försåvitt han förklarar sig själv ämna bruka den och med intyg visar, att
han har förutsättningar härför, ävensom, i andra hand, att riksdagen med
avslag på propositionen måtte begära utredning och nytt förslag angående
möjligheten att förhindra kringgående av jordförvärvslagens bestämmelser
genom arrangerade exekutiva auktioner och skentransaktioner i form av
gåva.
I motionerna I: 295 och II: 389, vilka äro likalydande, samt i motionerna
II: 390 och 11:392 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att när fråga är
om komplettering av jordbruksfastighet och förvärvet föranleder lantmäteriförrättning,
tillstånd av lantbruksnämnden till förvärvet må ersättas
med ett av förrättnings lantmätaren avgivet intyg, att det ej föreligger sådant
fall som avses i 3 § första stycket jordförvärvslagcn och att förvärvet ej heller
skett huvudsakligen för kapitalplacering.
Tillika har utskottet i anslutning till behandlingen av sagda proposition
och motioner till behandling förehaft ytterligare sex motioner, nämligen
inom första kammaren
nr 217 av herr Andrén m. fl. samt
nr 218 av herr Hermansson, Herbert, och herr Pålsson,
ävensom inom andra kammaren
nr 290 av herrar Lindström och Jacobson i Vilhelmina,
nr 294 av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,
nr 299 av herr Hjalmarson m. fl. samt
nr 377 av herr Hgeggblom.
I motionen II: 377 har hemställts, att riksdagen för sin del ville besluta att
ur jordförvärvslagen utesluta 4 § ävensom i 6 § bestämmelsen om att förvärvaren
måste visa, att han icke är ägare av annan fastighet med jordbruk.
I motionerna I: 218 och II: 294, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan ändring i
gällande tillämpningsföreskrifter till jordförvärvslagen att lantbruksnämnd
erhåller rätt att avgöra vilken eller vilka personer inom nämndens verksamhetsområde,
som skola avge sådana intyg, som det för närvarande åligger
landsfiskalerna att avge.
I motionen 11:290 har hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t låter verkställa en översyn av jordförvärvslagen
och lagen om kronans förköpsrätt i syfte, som närmare angives i motionen,
och snarast inför riksdagen framlägga de förslag, vartill översynen föranleder.
I motionerna 1:217 och 11:299, vilka också äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen för sin del ville besluta om upphävande av lagen om
kronans förköpsrätt från och med den 1 juli 1951.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
över motionerna II: 290 samt 1: 217 och II: 299 ha i den ordning 40 §
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
riksdagsordningen föreskriver yttranden inhämtats från lantbruksstyrelsen.
På begäran av utskottet ha yttranden över samma motioner därjämte
avgivits av Riksförbundet Landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund
och Sveriges lanlbruksförbund.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Det har under senare tid i åtskilliga fall förekommit, att jordförvärvslagen
kringgåtts genom att säljare och köpare i samförstånd arrangerat en
exekutiv auktion. För att hindra detta missbruk föreslås i propositionen,
att den som inropat en jordbruksfastighet på exekutiv auktion skall vara
skyldig att avyttra fastigheten inom två år, såframt han ej får lantbruksnämndens
tillstånd att behålla den. Har inropet skett för att skydda en inteckning,
skall dock länsstyrelsen kunna bevilja längre anstånd. Om fastigheten
ej avyttras inom föreskriven tid, har länsstyrelsen att, på framställning
av lantbruksnämnden, föranstalta om försäljning av fastigheten på
offentlig auktion i samma ordning som om fastigheten blivit utmätt för
fordran med bästa förmånsrätt. Vid denna tvångsauktion skola i huvudsak
endast sådana spekulanter få ropa som på förhand fått lantbruksnämndens
tillstånd att förvärva fastigheten eller kunna förete s. k. landsfiskalsintyg.
Till skydd för inteckningshavarna har emellertid föreskrivits att försäljning
ej får ske till lägre pris än det värde, som åsatts fastigheten vid utmätningsmannens
värdering före auktionen. Om så högt pris icke uppnås, skall
ny tvångsauktion kunna anordnas inom två år. Kan någon försäljning ej
heller då komma till stånd, får vederbörande behålla fastigheten.
I ett särskilt undantagsstadgande har föreskrivits att de nya reglerna om
skyldighet att avyttra inropad fastighet ej skola gälla för banker, hypoteksföreningar
och vissa andra liknande kreditinstitut. Dessa skola också ha fri
inköpsrätt vid tvångsauktion.
Skentransaktioner för att kringgå jordförvärvslagen ha företagits också
i den formen att man låtit överlåtelsen utåt framträda som gåva i stället för
köp. På grund därav föreslås, att även förvärv genom gåva nu skola underkastas
jordförvärvslagens bestämmelser.
Förslagen om ändringar i lagarna om kronans förköpsrätt och om arrendators
förköpsrätt innebära, att vid intressekollision mellan kronan och
förköpsberättigad arrendator kronans förköpsrätt skall gå före arrendatorns,
om arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen
besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga
utkomst av jordbruket därå.
Jordförvärvslagen.
1) Gällande bestämmelser.
I jordförvärvslagen stadgas för närvarande i 1 § att fastighet, som är taxerad
såsom jordbruksfastighet, eller del av eller andel i sådan fastighet ej
må genom köp eller byte förväi-vas utan tillstånd av den lantbruksnämnd
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
Inom vars område fastigheten är belägen. Tillstånd skall, enligt 2 g, sökas
inom tre månader från det fånget skedde. Sökes ej tillstånd inom föreskriven
tid eller avslås ansökningen, skall fånget vara ogillt.
Under 3 § angivas de grunder efter vilka tillståndsprövningen skall ske.
I första stycket föreskrives, att tillstånd icke må meddelas, om anledning
finnes till antagande att fastigheten skulle bliva vanskött i sökandens ägo
eller att sökanden med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för
visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom
stöd för ortens jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring
av fastigheten, del av densamma eller andel däri eller genom bortförande
av byggnader, kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens
brukande. Föreligger ej sådant fall som nu sagts, men kan det antagas att
sökanden vill förvärva fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller,
vad angår fastighet med jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig
åt detta, eller äger sökanden redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen
förvärv från olika fångesmän av fastigheter, som förut icke utgjort en
brukningsenhet, må enligt andra stycket ansökningen icke bifallas, med
mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas medföra övervägande
nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för sökanden
har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt
skäl för bifall föreligger.
Enligt 4 § kan för förvärvstillstånd i fall, som i 3 § andra stycket avses,
uppställas den förutsättningen, att sökanden genom skriftlig utfästelse förbinder
sig att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till främjande avjordbruket
eller skogsbruket å fastigheten eller att under vass tid nyttja
fastigheten för bestämt ändamål eller underlåta särskild användning av
densamma. I sådana fall skall vid meddelande av tillstånd tillika angivas
vad sålunda åligger sökanden samt utsättas vite för tredska att uppfylla förbindelsen.
Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att förbindelsen
fullgöres samt att, där så erfordras, hemställa hos allmän åklagare att vid
rätten i den ort där fastigheten ligger väcka och utföra talan om vitets
utdömande. Vitet må ej förvandlas till frihetsstraff.
Såsom nämnts avser lagen allenast förvärv genom köp eller byte. Den
är således ej tillämplig å fång genom arv, testamente eller gåva. På grund
av särskilda i lagen upptagna undantagsbestämmelser falla vidare även vissa
köp och byten utanför tillståndstvånget. Sålunda äro kronan, kommuner
och sambruksföreningar befriade från att söka tillstånd. Dessutom må
nämnas att tillstånd ej erfordras för förvärv av andel i fastighet, vari förvärvaren
redan är delägare. Ej heller äger lagen tillämpning beträffande
förvärv från konkursbo eller å exekutiv auktion eller där förvärvaren är
fångesmannens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock fångesmannens syskon eller syskons barn eller förvärvaren enligt annan
författning är pliktig all söka Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens tillstånd
till förvärvet eller detta enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet
att få ske utan sådant tillstånd. I fråga om fastighet med jordbruk
är därjämte tillståndstvånget enligt lagen såtillvida begränsat, alt till
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
stånd ej erfordras, såframt förvärvaren i samband med lagfartsansökan, som
göres inom tre månader från det fånget skedde, på sätt som Kungl. Maj:t
äger bestämma visar, dels att anledning till antagande som i 3 § första
stycket sägs ej föreligger dels ock att han har för avsikt alt själv ägna sig
åt jordbruket och icke är ägare av annan fastighet med jordbruk. Genom
kungörelse den 17 juni 1948 (nr 330) har Kungl. Maj :t föreskrivit att den
som vilt begagna sig av sistnämnda utväg skall i lagfartsärendet förete såväl
en av honom på heder och samvete avgiven försäkran att han har för
avsikt att själv ägna sig åt jordbruket på fastigheten samt icke är ägare
av annan fastighet med jordbruk som ock ett av landsfiskalen i orten eller,
om fastigheten är belägen i stad, av ledamot av magistraten, respektive
kommunalborgmästaren utfärdat intyg att förvärvarens försäkran om sin
avsikt att själv ägna sig åt jordbruket förtjänar tilltro samt att anledning
ej föreligger till antagande att något förhållande som omförmäles i 3 g
första stycket i lagen är för handen. Intyg varom nu sagts brukar för korthetens
skull i dagligt tal benämnas landsfiskalsintyg.
2) Framkomna missbruk av möjligheterna till förvärv utan tillstånd. —
Önskemål om förenkling av kontrollförfarandet i vissa fall.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sträng, har i propositionen
inledningsvis erinrat om att ändamålet med jordförvärvslagen huvudsakligen
vore att förekomma spekulation i jordbruksfastigheter samt förhindra
att dylika fastigheter i mera avsevärd omfattning konime att ägas av personer
utanför kretsen av den jordbruksidkande befolkningen. Enligt departementschefens
uppfattning hade lagen i stort sett visat sig vara väl
ägnad att fylla sitt syfte. Emellertid hade det i viss utsträckning förekommit
att de möjligheter, lagen lämnade till förvärv utan tillstånd, utnyttjas
för att genomföra fastighetsöverlåtelser som enligt grunderna för lagen
ej bort få äga rum.
Departementschefen har härom upplyst:
»Under våren 1949 infordrade lantbruksstyrelsen genom cirkulärskrivelse
till samtliga lantbruksnämnder vissa uppgifter angående nämndernas erfarenheter
från tillämpningen av jordförvärvslagen. Sedan svar å cirkulärskrivelsen
inkommit, överlämnades dessa till jordbruksdepartementet
den 17 juni 1949. Av uppgifterna framgick, att lagens bestämmelser i åtskilliga
fall kringgåtts genom skentransaktioner av olika slag.»
Rörande arten av skentransaktionerna har departementschefen anfört:
»Den utväg som oftast anlitats har varit att arrangera en exekutiv auktion.
Detta har i regel tillgått så, att sedan avtal träffats om försäljning av
en fastighet för visst pris och köpeskillingen erlagts, säljaren utställt och
till köparen överlämnat en eller flera reverser, försedda med inteckningsmedgivande
och lydande å belopp som betydligt överstigit fastighetens värde. Dessa
reverser har köparen låtit inteckna, varpå han efter lagsökning fått de
intecknade ''fordringarna’ fastställda till betalning ur fastigheten samt med
åberopande av lagsökningsutslaget begärt och fått till stånd exekutiv för
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
13
säljning. Med utgångspunkt från lantbruksnämndernas uppgifter till lantbruksstyrelsen
torde det kunna antagas att under tiden till årsskiftet 1949/50
dylika exekutiva auktioner på grund av skenfordringar företagits i ett 30-tal
fall. Det synes föreligga en viss tendens till ökad utbredning av förfaringssättet
i fråga.
En annan metod att undandraga sig tillståndstvånget bär varit att låta
ett fastighetsköp formellt framträda som gåva. Till undvikande av gåvoskatt
har därvid stundom förfarits så, att ett gåvobrev först upprättats å en obetydlig
ideell andel i fastigheten samt att ''gåvotagaren'', sedan han på så sätt
blivit delägare i egendomen, förvärvat återstående andel genom köp.»
Departementschefen har vidare uppgivit, att den 13 juli 1949 till departementet
inkom en framställning från lantbruksstyrelsen med förslag till förenkling
av kontrollförfarandet enligt jordförvärvslagen i vissa fall då förvärvet
föranledde lantmäteriförrättning.
Härom har departementschefen anfört:
»I detta hänseende torde jag till en början få erinra, att lantmäteriförrättning
måste företagas så snart förvärvet avser del av fastighet, vare sig det
inköpta området avses skola bilda en självständig fastighet eller skall sammanläggas
med mark som förut tillhör köparen. Dessutom kan i undantagsfall
sådan förrättning erfordras även vid förvärv av hel fastighet, nämligen
när denna skall sammanläggas med en köparen tillhörig brukningsdel som
icke är självständig registerfastighet, t. ex. en sämjelott.
Lantbruksstyrelsen har anfört att i nu avsedda fall jordförvärvslagens
regler ofta föranledde svårigheter och dubbelarbete. Det förekomme ej sällan
att lantmäteriförrättning begärdes under hänvisning till ett muntligt avtal
om förvärv och att köpehandlingar sedan upprättades i samband med förrättningen.
Därefter måste emellertid förrättningen avbrytas för att köparen
skulle få tillfälle att söka tillstånd till förvärvet eller anskaffa landsfiskälsintyg.
Ett dylikt avbrott kunde innebära betydande olägenheter för sakägarna.
Om å andra sidan förvärvstillstånd söktes innan lantmäteriförrättning
påkallades, kunde det inträffa att lantbruksnämnden bifölle ansökningen
men alt jorddelningsmyndigheterna sedermera funne sig icke kunna
lämna medgivande till den avsedda fastighetsbildningen. Även detta medförde
nackdelar av flera slag. Lantbruksstyrelsen hade sökt att genom anvisningar
om samverkan mellan lantbruksnämnder och lantmäterimyndigheter
så långt möjligt förenkla handläggningen av nu ifrågavarande ärenden.
Förfarandet måste dock enligt styrelsens mening fortfarande anses vara
alltför tungrott. Det kunde icke undgås att omgång och tidsutdräkt uppkom
mc så länge genomförandet av ett förvärv vore beroende på prövning av
två olika myndigheter.
I anslutning till vad sålunda anförts har lantbruksstyrelsen föreslagit att
det i viss utsträckning skulle överlämnas åt lantmätarna att handhava den
jordpolitiska kontroll som avses med jordförvärvslagen.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
Styrelsen har sålunda först och främst förordat, att om vid förvärv, som
föranledde lantmäteriförrättning, förutsättningar funnes för erhållande av
dandsfiskalsintyg’, intyget skulle få utfärdas av vederbörande förrättningsman.
En dylik ändring borde enligt styrelsens mening desto hellre kunna
genomföras som förrättningsmannen under sin befattning med ärendet finge
goda tillfällen att bilda sig en uppfattning om sökandens kvalifikationer och
avsikter med förvärvet. Styrelsen har ansett, att i den mån förrättningslantmätaren
erhölle nu åsyftad behörighet, intygsgivningen borde förbehållas
honom ensam. Någon rätt för sökanden att vända sig till landsfiskal borde
alltså ej föreligga i nu åsyftade fall.
Under framhållande av att ordningen med intyg i stället för tillstånd för
närvarande är tillämplig endast när sökanden ej redan äger fastighet med
jordbruk, samt att denna utväg följaktligen i regel icke kan anlitas vid förvärv
för sammanläggning, har lantbruksstyrelsen vidare föreslagit, att ett
nytt intygsförfarande skulle tillskapas för dylika förvärv. När fråga vore
om komplettering av fastighet med jordbruk och förvärvet föranledde lantmäteriförrättning,
borde sålunda enligt styrelsens mening tillstånd av lantbruksnämnden
kunna ersättas med ett av förrättningslantmätaren utfärdat
intyg att det ej förelåge sådant fall som avses i 3 § första stycket jordförvärvslagen
och att förvärvet ej heller skett huvudsakligen för kapitalplacering.
Som villkor härför borde emellertid gälla, att lantmäteriförrättning
söktes inom tre månader från fånget. Därest lantmätaren funne sig förhindrad
att utfärda sådant intyg, borde sökanden äga rätt att vända sig till
lantbruksnämnden med begäran om tillstånd. Möjlighet därtill borde, för
att förebygga rättsförluster, stå öppen intill tre månader från det lantmätaren
meddelat sitt beslut i intygsfrågan.
Lantbruksstyrelsen har anfört att inom styrelsen övervägts, huruvida en
dylik förenkling av kontrollen vid förvärv för sammanläggning kunde tänkas
komma att medföra icke önskvärda konsekvenser. Bland annat hade
ifrågasatts, om intyg av lantmätaren borde anses tillräckligt i sådana fall,
då all inägojord till en fastighet avstyckades för att sammanläggas med
annat jordbruk med påföljd att restfastigheten komme att bestå av enbart
skogsmark. Styrelsen hade emellertid funnit, att några olägenheter ej syntes
vara att befara. Flertalet kompletteringsförvärv vore av sådan beskaffenhet,
att anledning till erinran icke förelåge, och olämplig fastighetsbildning komme
att förhindras genom bestämmelserna i jorddelningslagen. Dessutom
vore att märka, att styrelsens nu ifrågavarande förslag endast avsåge förvärv
för komplettering av fastighet med jordbruk. Då fråga vore om utvidgning
av rena skogsfastigheter skulle alltså, liksom hittills, krävas tillstånd
av lantbruksnämnden.
Slutligen har lantbruksstyrelsen anfört, att möjligheten att åberopa intyg
av förrättningsman syntes böra begränsas till sådana fall då förrättningen
skedde i enlighet med lagen om delning av jord å landet. Lagen om fastighetsbildning
i stad innehölle icke några jordpolitiska stadganden, och de
förrättningsmän som handhade förrättningar enligt fastighetsbildningslagen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
15
vore ej alltid insalta i jordförvärvslagens bestämmelser. Därtill komme att
behovet av att medtaga även de fall, då förrättning ägde rum enligt fastighetsbildningslagen,
vore mindre framträdande. Styrelsen ville erinra att enligt
särskild lag den 27 februari 1948 Kungl. Maj:t ägde förordna, att jorddelningslagen
skulle tillämpas jämväl vid avstyckning inom icke planlagt
område av stad.»
Både vad som framkommit rörande förekomsten av skentransaktioner i
syfte att kringgå jordförvärvslagen och lantbruksstyrelsens framställning
om förenkling i vissa fall av kontrollförfarandet enligt sagda lag hade, enligt
vad departementschefen upplyst, föranlett att inom departementet utarbetats
en promemoria med utkast till ändringar i jordförvärvslagen och
tillämpningsföreskrifterna till lagen.
Över promemorian hade, efter remiss, utlåtanden avgivits av Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorr lands och Västerbottens
län, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statskontoret, riksbanksfullmäktige
samt styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska jordbrukskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank, föreningen
mellan ombudsmännen hos Sveriges lanthypoteksinstitution, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk och Småbrukarnas
riksförbund. Vid remissvaren hade fogats yttranden från lantbruksnämnderna
i Stockholms län och stad samt Jönköpings, Göteborgs och Bohus,
Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län, lantbruksdirektören
i sistnämnda län, överlantmätarna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Örebro, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län, Mälarprovinsernas hypoteksförening, Östgöta hypoteksförening,
Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening, Skånska hypoteksföreningen,
Wermlands hypoteksförening, Örebro läns hypoteksförening och
Norrlands hypoteksförening. Dessutom hade en skrift med yttrande över
promemorian inkommit från Kooperativa förbundet.
3) Exekutiva förvärv.
I den ovannämnda promemorian anfördes, att åtgärder syntes påkallade
för att stävja missbruket med arrangerade exekutiva auktioner.
Det uttalades därvid, att det syntes vara en lämplig utväg att, efter mönster
av 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
in. in. samt 1925 års lag om förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom, bibehålla regeln, att exekutivt förvärv
vore giltigt utan tillståndsprövning, men stadga skyldighet för förvärvaren
att inom ett år avyttra fastigheten, därest ej lantbruksnämnden medgåve
att han finge behålla den. Fullgjordes ej denna skyldighet, borde det, liksom
enligt 1916 och 1925 års lagar, ankomma på länsstyrelsen att föran
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
stalta om tvångsförsäljning på offentlig auktion. För att avsedd verkan
skulle uppnås borde tillika föreskrivas, att vid dylik tvångsförsäljning fastigheten
ej finge inropas av annan än den som på förhand erhållit lantbruksnämndens
tillstånd till förvärvet.
Härutöver anfördes, att sådant förhandstillstånd till inrop sannolikt endast
i undantagsfall lcomme att kunna lämnas åt inteckningshavare. Med
hänsyn därtill vore det i och för sig önskvärt att tvångsförsäljningen ej påverkade
inteckningshavarnas rätt. En dylik regel skulle emellertid komma
att medföra, att skenfordringar alltjämt kunde kvarstå i fastigheten och begagnas
för att framtvinga en ny exekutiv auktion. Det syntes därför vara
ofrånkomligt att låta tvångsförsäljning, som skedde i nu avsedd ordning,
medföra samma rättsverkningar som försäljning enligt utsökningslagen
till gäldande av fordran med bästa förmånsrätt i fastigheten. Den omständigheten
att inteckningshavare därigenom kunde löpa risk att gå miste om
sin panträtt utan möjlighet att skydda den genom inrop syntes i nu ifrågavarande
fall icke böra tillmätas avgörande betydelse. Faran därför kunde
nämligen till väsentlig del undanröjas genom att Kungl. Maj:t finge befogenhet
att vid behov medgiva anstånd med tvångsförsäljningen så att den
ej behövde ske vid olämplig tidpunkt.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslogs i promemorian att
i jordförvärvslagen skulle införas en ny paragraf, upptagande bestämmelser
av nyss angivna innebörd.
Vid lagrådsremissen erinrade departementschefen till en böi''jan om att
redan 1945 års jordförvärvslag från lagens tillämpningsområde undantog
förvärv å exekutiv auktion. Sedan härefter hänvisats till ett uttalande i
propositionen angående 1948 års jordförvärvslag, att den ifrågavarande undantagsbestämmelsen
icke visat sig föranleda sådana missförhållanden som
påkallade ett upphävande av densamma, yttrade departementschefen följande:
»Såsom
framgått av det förut anförda har tillvägagångssättet med arrangerade
exekutiva auktioner nu fått jämförelsevis stor utbredning. Från
vissa trakter finnas exempel på systematiskt utnyttjande av denna möjlighet
att kringgå jordförvärvslagen, och det är icke osannolikt att metoden
så småningom kommer att begagnas i alltmer ökad omfattning. Enligt vad
som upplysts i lantbruksstyrelsens remissyttrande har det förekommit, att
en fastighet utannonserats till salu under tillkännagivande att inteckningar,
som vore lämpliga att läggas till grund för ett exekutivt förfarande, redan
funnes uttagna för att underlätta köp. För min del kan jag därför icke
ansluta mig till den av vissa remissinstanser uttalade uppfattningen, att något
ingripande mot skentransaktioner i form av exekutiva försäljningar
icke skulle vara påkallat. Såväl för upprätthållandet i praktiken av jordförvärvslagens
effektivitet som med hänsyn till laglydnaden i allmänhet
synes det mig angeläget, att åtgärder vidtagas för att så långt möjligt förhindra
dylika transaktioner.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
17
Vid remissbehandlingen har från vissa håll gjorts gällande att ingripande
borde ske allenast mot sådana förvärv som genomförts med tillhjälp avillojala
metoder och att sålunda intet hinder borde resas mot köp på exekutiv
auktion i annat fall. Från de synpunkter som ligga till grund för jordförvärvslagen
är det emellertid uppenbarligen i princip önskvärt att samtliga
exekutiva förvärv underkastas den jordpolitiska kontroll som avses med
lagen. Undantag från denna kontroll bör medgivas endast i den mån det
betingas av hänsyn till andra intressen eller trygghet mot förvärv i strid
med lagens syften ändock är för handen. Redan det nu sagda innebär tydligen
ett skäl att icke stanna vid någon av de lösningar som i remissyttrandena
anvisats såsom alternativ till promemorieförslaget och som blott avse
de fall då köparen handlat illojalt. Mot dessa lösningar kunna dessutom
riktas även andra invändningar. Från några håll har föreslagits, att begäran
om exekutiv auktion skulle få avslås, därest det genom edgång eller
annorledes konstaterades att sökanden i själva verket endast hade en skenfordran.
Emellertid är det att märka, att i de fall, då en exekutiv auktion
arrangeras, borgenären i allmänhet torde ha lämnat visst vederlag för de
inteckningar, som åberopas till stöd för ansökningen om verkställighet,
nämligen i den formen att åtminstone någon del av köpeskillingen enligt
det grundläggande avtalet mellan parterna betalats kontant. Detta belopp
har han ett berättigat anspråk på att återfå, om avtalet icke kan genomföras,
och det skulle tydligen innebära ett visst avsteg från vanliga rättsgrundsatser,
att förmena honom rätt att för realiserande av detta anspråk
hålla sig till fastigheten. Härutöver må framhållas, att det mången gångsannolikt
skulle bli ytterligt svårt att bevisa att fråga vore om ett försök
att kringgå jordförvärvslagen. Det sist sagda äger tillämpning även beträffande
förslagen att i sådana fall, då misstanke förelåge att ett exekutivt
förvärv genomförts med tillhjälp av illojala metoder, domstolen eller lantbruksnämnden
skulle äga förklara köpet ogiltigt eller förordna om tvångsförsäljning.
En ogiltigförklaring skulle för övrigt kunna ge upphov till
svårlösta frågor rörande återbetalning av belopp som vid köpeskillingsfördelningen
tillfallit inteckningshavare m. in. Förslaget att skentransaktioner
i syfte att kringgå jordförvärvslagen skulle kriminaliseras torde med hänsyn
till svårigheten att åstadkomma en klar och tillfredsställande brottsbeskrivning
knappast kunna genomföras.
På grund av vad sålunda anförts och då jag bl. a. med hänsyn till det
tungrodda och kostsamma förfarandet ej heller anser mig böra biträda förslaget
att lantbruksnämnd skulle få rätt att lösa till sig fastighet som inropats
på exekutiv auktion, tillstyrker jag alt frågan löses i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som förordats i promemorian.
Även enligt min mening bör sålunda skyldighet stadgas för den som förvärvat
jordbruksfastighet genom inrop på exekutiv auktion att inom viss
tid åter avyttra fastigheten, såvida han ej erhåller lantbruksnämndens tillstånd
att behålla den. Den omständigheten att en sådan föreskrift måhända
kan vara ägnad att något minska kretsen av spekulanter vid exekutiva
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 and. Nr 2.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
auktioner synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse. En sund fastighetskredit
bör ej lämpligen baseras på förhoppningar om högre pris vid
exekutiv auktion än vid frivillig försäljning. I allmänhet torde också belåningen
av jordbruksfastigheter hålla sig inom gränsen för det värde som
betingas av jordbrukets avkastningsförmåga. I den mån så ej är förhållandet
synes det från jordbrukspolitisk synpunkt närmast innebära en fördel
att en anpassning till detta värde äger rum.
Jag biträder också ståndpunkten att påföljden av underlåten avyttring
bör vara tvångsförsäljning genom länsstyrelsens försorg med samma verkan
som exekutiv auktion. I övrigt bör däremot promemorieförslaget modifieras
för att bereda tillfredsställande skydd åt lojala inteckningsborgenärer.
I sådant syfte förordar jag till en början att den frist, inom vilken avyttring
skall ske, förlänges till två år. Därest inropet skett till skyddande av
fordran bör, såsom föreslagits i promemorian, ytterligare anstånd med avyttrandet
kunna medgivas. Prövningen av anståndsfrågor synes lämpligen
böra uppdragas åt länsstyrelsen, och som villkor för anstånd torde böra uppställas,
att sannolika skäl visas för att förlust för inroparen eljest skulle
uppkomma. Kraven på bevisning härom böra uppenbarligen i praktiken sättas
jämförelsevis lågt.
Även med dessa jämkningar skulle emellertid den olägenheten kvarstå att
förlustrisken för inteckningshavarna bleve avsevärd i de fall då tvångsförsäljning
måste komma till stånd. I några yttranden har ifrågasatts att till
förebyggande härav inropsrätten vid tvångsförsäljning icke skulle begränsas
i vidare mån än att köparen vid den första exekutiva auktionen uteslötes.
Mot en sådan regel talar emellertid, att den förste köparen tydligen bleve
oförhindrad att låta en bulvan uppträda som inropare i sitt ställe. Visserligen
bleve bulvanen då skyldig att åter avyttra fastigheten inom två år vid
äventyr av ny tvångsförsäljning, men vid denna kunde den ursprunglige
förvärvaren åter ropa i eget namn eller också anlita en annan bulvan o. s. v,
Möjligheter till missbruk skulle följaktligen alltjämt komma att finnas
kvar. I viss anslutning till vad som föreslagits i ett annat yttrande förordar
jag därför i stället att de lojala kreditgivarnas intressen tillgodoses genom
en föreskrift att vid tvångsauktion försäljning icke må ske till lägre pris än
som motsvarar det värde vartill egendomen uppskattats vid värdering enligt
utsökningslagen. Dylik värdering verkställes av utmätningsmannen, som
därvid äger anlita biträde av sakkunniga. Det synes lämpligt att utmätningsmannen
i sådana fall, varom nu är fråga, alltid samråder med lantbruksnämnden.
Föreskrift härom torde böra meddelas i administrativ ordning.
Därest något bud som täcker nyssnämnda värde ej avgives vid auktionen,
synes lantbruksnämnden böra äga möjlighet att påkalla ny tvångsförsäljning.
Av hänsyn till ägaren torde dock rätten därtill böra stå öppen allenast
under begränsad tid, förslagsvis två år. Kan tillräckligt högt pris ej heller
uppnås vid den nya auktionen eller begäres ej sådan auktion inom föreskriven
tid, bör frågan om tvångsförsäljning vara förfallen.
Hovrätten för Nedre Norrland har ansett att rätt att uppträda som speku -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 19
lant vid tvångsauktion borde tillerkännas ej allenast den som på förhand
fått lantbruksnämndens tillstånd till förvärvet utan även den som vid auktionen
kunde förete ''landsfiskalsintyg’. Det kan emellertid enligt min mening
knappast anses erforderligt att för de jämförelsevis sällsynta fall, varom
nu är fråga, meddela föreskrifter om ett intygsförfarande. I praktiken
torde det vara förenat med föga mindre besvär att anskaffa intyg än att
göra ansökan om tillstånd hos lantbruksnämnden, och sådan ansökan bör
tydligen regelmässigt bifallas, om förutsättningar för erhållande av intyg
äro för handen. Jag utgår vidare ifrån att ärenden angående förhandstillstånd
till inrop på tvångsauktion komma att av lantbruksnämnderna handläggas
med särskild skyndsamhet.
Däremot anser jag mig böra biträda förslaget att undantag från regeln
om avyttringsskyldighet vid äventyr av tvångsförsäljning skall göras för
banker och vissa andra kreditinrättningar. Enligt 45 § lagen om bankrörelse
åligger det bankaktiebolag, som till skyddande av fordran inropat fastighet
på exekutiv auktion, att avyttra fastigheten så snart det lämpligen
kan ske och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust för bolaget.
Motsvarande bestämmelser finnas för sparbanker i 30 § lagen om sparbanker
och för jordbrukskreditkassor i 36 och 00 §§ förordningen den 5 juni
1942 om jordbrukets kreditkassor. Tillsyn över att dessa föreskrifter iakttagas
utövas av bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen. Det
torde därför icke vara påkallat att exekutiva förvärv av nyssnämnda kreditinstitutioner
underkastas kontroll även enligt jordförvärvslagen. Ej heller
lär sådan kontroll vara erforderlig beträffande riksbanken eller hypoteksföreningarna.
Jag vill vidare i detta sammanhang erinra om de bestämmelser
angående skyldighet att avyttra fastighet som köpts på exekutiv auktion,
vilka finnas i 1916 och 1925 års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att
förvärva fast egendom, övervägande skäl synas mig tala för att i de fall, då
dessa bestämmelser äro tillämpliga, icke samtidigt tillämpa de motsvarande
nya reglerna i jordförvärvslagen. I enlighet med vad sålunda anförts torde
böra föreskrivas att sistnämnda regler ej skola gälla, därest inropet
skett av riksbanken eller hypoteksförening eller skyldighet att avyttra fastigheten
finnes stadgad i annan författning.
Därest lagstiftningen utformas i överensstämmelse med vad jag nu föreslagit
lär behovet av skydd för lojala inteckningshavare bli tillbörligen tillgodosett.
Någon anledning synes därför icke föreligga att, på sätt några remissinstanser
ifrågasatt, öppna möjlighet för lantbruksnämnderna att lämna
sådana inteckningshavare tillstånd att behålla inropad fastighet utan hinder
av bestämmelserna i 3 § jordförvärvslagen. Föreskrift torde sålunda böra
givas att i fråga om meddelande av dylikt tillstånd skall gälla detsamma som
beträffande tillstånd till förvärv.»
Lagrådet avstyrkte ändringsförslaget beträffande exekutiva förvärv.
Justiticråden Gei jer, Lech och Beckman berörde först behovet av
lagskärpning och funno det därvid vara i viss mån överraskande, om
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
utvecklingen — sedan undantagsbestämmelsen beträffande exekutiva förvärv
ännu så sent som 1948 konstaterats icke ha föranlett missförhållanden
som påkallade att densamma upphävdes — redan nu skulle kunna sägas
på ett så avgörande sätt ha tagit en annan vändning, att en omedelbar lagändring
erfordrades.
Rörande lagförslagets möjligheter att bereda skydd
åt lojala rättsägare anförde nämnda justitieråd:
»En undersökning, i vad mån föresatsen att bereda inteckningsborgenärerna
tillräckligt skydd realiserats i det till lagrådet remitterade förslaget, ger
först och främst vid handen, att promemorians grundsats att vid tvångsförsäljningen
endast den kan göra inrop, som erhållit lantbruksnämndens tillstånd
till förvärvet, kvarstår i stort sett oförändrad. Endast den uppmjukningen
har skett, att kronan, kommuner och sambruksföreningar icke
skola behöva tillstånd. Däremot har departementschefen avvisat tanken,
att inropsrätten ej skulle begränsas i vidare mån än att den som varit köpare
vid den exekutiva auktionen uteslötes. I detta viktiga avseende företer
förslaget alltså en anmärkningsvärd olikhet med de i andra hänseenden
som förebilder antagna stadgandena i 1916 och 1925 års lagar. Medan enligt
dessa lagar blott en enda person, inroparen på den exekutiva auktionen,
är utesluten ur spekulantkretsen, är denna krets enligt förslaget, på
sätt nyss angivits, ytterst begränsad. Det är tydligen insikten, att detta förhållande
i synnerlig grad utgör en hämsko på den fria konkurrensen, som
föranlett departementschefen att i det nu remitterade förslaget införa nyheten,
att en förutsättning över huvud för att någon försäljning vid tvångsauktion
må komma till stånd skall vara att ett pris uppnås, som motsvarar
det värde vartill fastigheten uppskattats vid värdering enligt utsökningslagen.
Denna bestämmelse innebär väl en förbättring i jämförelse med promemorieförslaget,
enligt vilket ingen garanti gavs för att ej försäljningen
kunde komma att ske till orimligt underpris. En annan fråga är emellertid,
om utmätningsmannens åsatta värde såsom en minimigräns kan anses
utgöra en tillfyllestgörande garanti för rättsägarna. I remissprotokollet synes
det hava tagits för givet, att så är fallet, åtminstone om man får döma
av det kortfattade sätt, på vilket frågan där behandlats. Saken synes dock
ingalunda självklar. Går man tillbaka till utsökningslagens förarbeten,
framstår det som otvivelaktigt, att utmätningsmännens värderingar där
icke antagits innefatta något tillförlitligt uttryck för de verkliga fastighetsvärdena.
I nya lagberedningens motiv återfinnes sålunda följande uttalande:
»Beskrivning och värdering å utmätt fastighet erfordras huvudsakligen
för att dels, då utmätning sker, tjäna utmätningsmannen till grund för
beräknande, huruvida det utmätta kan anses svara mot gäldens belopp,
så att vidare utmätning ej behöves, dels ock utgöra material för den redogörelse
över fastighetens beskaffenhet, som bör i auktionskungörelsen intagas,
samt giva visshet om den utmätta eller av överexekutor i mät förklarade
och till salu utbjudna fastighetens identitet. Någon egentlig betydelse
i avseende å den blivande försäljningen kan däremot värderingen numera
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
21
icke anses äga, då, såsom utsökningskommittén ock erinrat, taxeringsvärde
finnes, och spekulanter högst sällan, om någonsin, lära fästa sig vid utmätningsvärderingen
och på grund av densamma bestämma sig för köp».
Vi ha oss icke bekant, att under senare tid några ändrade förhållanden hava
inträffat, ägnade att betaga de sålunda gjorda uttalandena deras giltighet.
Det bör då i förevarande sammanhang beaktas, att själva ändamålet med
den värdering, som är påbjuden i utsökningslagen, är sådant att det manar
utmätningsmannen att för säkerhets skull åsätta fastigheten snarare ett
lägre värde än ett högre. Att en värdering, företagen från en dylik utgångspunkt,
icke rätt väl lämpar sig för att tjäna det ändamål, varom nu är fråga,
torde ligga i öppen dag, och det synes redan ur denna synpunkt mindre
lämpligt att här omedelbart anknyta till den värdering, som sker enligt
utsökningslagen. Vad man här bör eftersträva är ju en värdering som kan
tillfredsställa rättsägarna på väsentligen samma sätt som expropriationsdomstolens
värdering i ett expropriationsmål. Detta är tydligen, med hänsyn
till de vanskligheter som möta när det gäller att för ett sådant ändamål
bestämma det värde en fastighet skall anses äga, en vida mera krävande
uppgift än den värderingsuppgift som för närvarande åvilar utmätningsmannen.
Dennes kvalifikationer såsom värderingsman kunna ej heller jämställas
med den sakkunskap, som förutsättes vara företrädd i en expropriationsdomstol;
att han äger anlita sakkunniga biträden och i förevarande
fall skulle hänvisas att samråda med lantbruksnämnden, som dock har att
bevaka helt andra intressen än fastighetsägarens och borgenärernas, synes
vara föga ägnat att upphjälpa detta förhållande.
Vi kunna på nu anförda skäl icke finna, att det remitterade förslaget på
ett tillfredsställande sätt löser spörsmålet om tillbörligt skydd för rättsägarna.
Riskerna för rättsförluster kvarstå, om ock i viss mån mildrade.
Mot hela anordningen synes med fog alltjämt kunna riktas den anmärkningen,
att förslaget med hänsyn till sina konsekvenser i själva verket är ägnat
att leda till eu icke oväsentlig reducering av fastighetsvärdena. Även om —
något som dock ingalunda kan antagas inträffa i varje särskilt fall — denna
reducering skulle stanna vid den värdesänkning, som i remissprotokollet
betecknas som en anpassning till det av jordbrukets avkastningsförmåga betingade
värdet, måste, frånsett de betänkligheter av saklig natur som kunna
anföras mot eu så pass vittutseende omvälvning, med all skärpa framhållas,
att det uppenbarligen bör undvikas att genomföra densamma inom
ramen för en provisorisk förbudslagstiftning och på grundval av en utredning,
som icke direkt inriktats på ett dylikt ömtåligt spörsmål.»
Nämnda tre justilieråd anförde vidare i denna del:
»De föreslagna bestämmelserna om skyldighet i vissa fall för den, som
inropat fastighet å exekutiv auktion, att åter avyttra fastigheten och om
påföljden av underlåtenhet att fullgöra denna skyldighet förklaras i förslagets
motiv vara utformade i nära anslutning till motsvarande stadganden
i 1916 och 1925 års lagar. Det är emellertid att märka dels att nämnda lagar
ha en långt mera begränsad räckvidd samt att deras ifrågavarande be
-
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
stämmelser sällan eller aldrig lära ha blivit tillämpade, dels ock att förslaget
på flera viktiga punkter skiljer sig från de åberopade förebilderna.
Den viktigaste olikheten i fråga om regleringen av exekutiva förvärv mellan
förslaget, å ena, samt 1916 och 1925 års lagar, å andra sidan, ligger däri
att, såsom redan framhållits, enligt nämnda lagar blott inroparen på den
exekutiva auktionen är utesluten från att ropa på tvångsauktionen, medan
enligt förslaget, bortsett från kronan, kommuner och sambruksföreningar,
ingen annan får ropa än den som erhållit lantbruksnämndens tillstånd att
förvärva fastigheten. Att en så höggradig inskränkning av möjligheterna till
fri konkurrens på tvångsauktionen kan antagas komma att inverka på priset,
har medgivits av departementschefen, som emellertid framhållit, att en
sund fastighetskredit ej lämpligen borde baseras på förhoppningar om högre
pris vid exekutiv auktion än vid frivillig försäljning samt att det från jordbrukspolitik
synpunkt närmast innebure en fördel att en anpassning ägde
rum till det värde som betingades av jordbrukets avkastningsförmåga. Väl
är det riktigt att, om jordbruksfastigheters användning för annat ändamål
än jordbruk effektivt hindras genom en permanent lagstiftning, priserna
på sådana fastigheter kunna antagas tendera att sjunka till vad som
betingas av jordbrukets avkastningsförmåga. En dylik nedpressning av priserna
genom en provisorisk lag måste däremot te sig annorlunda. Den måste
bl. a. framstå som ett obehörigt gynnande av dem, som enligt lagen åtnjuta
privilegiet att kunna förvärva fastigheter till nedsatt pris under provisorietiden
och därefter avyttra dem till högre pris. Jordförvärvslagens tryck på
jordbruksfastigheternas priser torde hittills i viss mån ha motverkats av att
de exekutiva försäljningarna lämnats utanför lagens tillämpningsområde.
Borttagandet av denna säkerhetsventil är därför en åtgärd med långt mera
vittgående verkningar än blott täppandet av en lucka i en provisorisk lagstiftning.
»
Jämväl regeringsrådet Quensel berörde de verkningar förslaget skulle
kunna få å fastighetsvärdena och fastighetskrediten. Quensel uttalade därvid
följande:
»Detta problem är ganska invecklat, och här kunna blott några synpunkter
på saken anföras. Det är icke givet att man bör eftersträva att fastighetsprisen
vid exekutiva auktioner hållas uppe i högre nivå än vid frivilliga försäljningar.
Men troligt är att just gällande undantagsbestämmelse om förvärv
å exekutiv auktion motverkat den sänkning av prisen vid frivillig försäljning
och av fastighetsvärdena över huvud taget, som inskränkningarna
i förvärvsrätten äro ägnade att framkalla. Huruvida en nedpressning av nuvarande
värden vore önsklig beror ju på den allmänna prispolitiken och allt
vad därtill hörer. Intresset för fastighetskrediten kommer bl. a. i betraktande
men har väl ej sällan överdrivits. Att den begränsas med hänsyn till
jordens avkastningsförmåga kan vara en fördel, helst som garanti saknas
för att upplånat kapital kommer jordbruket till godo och icke förslösas på
sådant sätt, att belåningsmöjligheternas utnyttjande bringar även jordbrukaren
personligen i en betryckt och beroende ställning. Emellertid må beak
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 23
tas att jordförvärvslagens restriktioner beträffande förvärvsrätten kunna
medföra icke blott att osunda spekulationsvärden elimineras utan även att
värdena onaturligt nedbringas. Hur väl man än söker avväga restriktionerna,
kunna de verka så, att jämväl en näringspolitiskt önskvärd och socialt
oskadlig kapitaltillförsel till jordbruket försvåras. Tager man vederbörligen
i beräkning möjligheten att restriktionerna icke bli bestående mer än under
en kortare tid, framstår också tydligt att det icke kan vara lämpligt, att de
i högre grad påverka fastighetsvärdena, så att häftiga, av lagstiftningsåtgärder
beroende kursfall och prisstegringar tätt följa varandra. När det gäller
tvångsrealisation av rättigheter till jord och sålunda vanliga möjligheter
saknas för rättsägarna att välja gynnsam tidpunkt för försäljningen, måste
det vara särskilt betänkligt att genom lagbud begränsa konkurrensen. Bestämmelserna
om exekution i fast egendom vila säkerligen i viss mån på
förutsättningen att den, vilkens rätt står på spel, skall kunna själv inropa
fastigheten och därmed skydda sig mot förlust.»
Quensel anförde vidare:
»I vilken grad den föreslagna metoden att i stället för att hindra själva
förvärvet stadga avyttringsskyldighet för förvärvaren vore ägnad att bättre
skydda rättsägarna vid auktionen än om redan där konkurrensen begränsats,
synes tveksamt. Om försäljning till uppenbart underpris hotar, måste
väl möjligheten att inropa fastigheten vara av värde även för den som ej får
mer än kort tid behålla fastigheten. Men inroparen kan dock icke räkna
med att kunna avyttra fastigheten till högre pris än vad som normalt kan
erhållas vid en sådan begränsad köparkonkurrens, varom här är fråga. Metoden
har förebild i 1916 och 1925 års lagar rörande inskränkningar i utlänningars
och bolags rätt att förvärva jord. Förhållandena äro emellertid
i de fall, som där avses, mycket annorlunda än här. Bl. a. märkes att inskränkningarna
i förvärvsrätten avse en vida mindre krets av rättssubjekt,
att tillståndsprövningen är friare och att, om det ytterst kommer till tvång
för avyttringsskyldighetens fullgörande, detta sker genom en auktion, där
konkurrensen icke är så begränsad, som enligt förslaget skulle bli förhållandet
vid auktion för dylikt ändamål. I stället öppnar förslaget visserligen utsikt
till att avyttringsskyldigheten stannar på papperet på grund av att
myndigheternas försök att utkräva den misslyckas. Men att lita till denna i
och för sig olämpliga följd av systemet blir naturligtvis vanskligt, om man
ej på förhand vet vilket värde som kommer att åsättas såsom lägsta godtagbara
bud vid blivande tvångsrealisation eller ens efter vilka principer dylik
värdering kommer att utföras. Även en dylik tvångsrealisation skulle vara
ett slags exekutiv auktion, vid vilken emellertid det skydd, som enligt förslaget
skulle beredas jordägare, intecknings- och nyttjanderättshavare in. fl.
intressenter, skulle ligga — icke, såsom vid exekutiv auktion i övrigt, i en
obegränsad konkurrens — utan i stället i nyssnämnda på värdering beroende
lägsta bud.
Utmätningsmannens värdering blir sålunda en för systemets innebörd
mycket viktig faktor. Beträffande dylik värdering kan jag hänvisa till vad
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
lagrådets övriga ledamöter anfört. Särskilt må betonas att förslaget i denna
del icke blir klart till sin innebörd, om det ej anges, efter vilka grunder
värderingen skall ske. Vore meningen att för bestående rättigheter till
jorden skapa ett skydd, som någorlunda motsvarar verkningarna i detta
hänseende av gällande bestämmelser om exekutiva förvärvs undantagande
från lagens regler, måste värdet beräknas, som om konkurrensen icke varit
begränsad av jordförvärvslagen. Risken att avyttringsskyldigheten ej kan
utkrävas bleve då så betydlig att systemet måste anses misslyckat. Skulle
åter syftet vara att blott hindra egendomens bortslående till vrakpris, må
man icke tillmäta berörda bestämmelse om ett lägsta bud större betydelse
såsom motvikt mot begränsningarna av konkurrensen.
Det synes icke otroligt att man, inför den föga tilltalande utsikten att en
uppkommen avyttringsskyldighet måste efterges, sökte få fram ett värde,
motsvarande vad som kunde väntas bli det högsta budet från dem, som på
förhand genom att söka tillstånd anmält sig som spekulanter. Särskilt måste
intresset att få försäljning till stånd träda i förgrunden för lantbruksnämnden,
som har att övervaka avyttringsskyldighetens fullgörande och på vars
framställning auktionsförfarandet inletts. Tages vidare i betraktande att
nämnden såsom organ för rationaliseringsverksamheten kan ha att söka
åstadkomma fastighetens förening med jord tillhörig någon, som erhållit
nämndens tillstånd till förvärvet, eller att söka själv å kronans vägnar inropa
fastigheten, framstår tydligt att — hur opartiskt och samvetsgrant
nämnden än fullgör sina olika åligganden — det icke kan vara lämpligt att
den får utöva något inflytande på värderingen. Så mycket mindre torde det
böra, såsom i förslagets motiv förordats, åläggas utmätningsmannen att
samråda med nämnden vid värderingen. Även därförutan skulle det säkerligen
vara en svår och delikat uppgift för utmätningsmannen att här vederbörligen
bevaka inteckningshavares och andra rättsägares intresse, när det
strede mot intresset att ej avyttringsskyldigheten skulle förfalla, särskilt om
jordägaren kommit till fastigheten genom en arrangerad exekutiv auktion.
Risken för ojämn eller schablonartad praxis vid värderingen bleve betydande.
Om det första försäljningsförsöket misslyckades, skulle möjligen i vissa
fall redan däri ses en anledning att vid nästa försök nedsätta värdet.»
Också justitieråden Gei jer, Lech och Beckman ville fästa uppmärksamheten
på den grannlaga ställning, lantbruksnämnden
skulle erhålla enligt lagförslaget, eftersom nämnden uti detsamma
tilldelades ett mycket stort inflytande på omfattningen av spekulantkretsen
vid tvångsauktion, oaktat bland nämndens uppgifter inginge att själv å det
allmännas vägnar förvärva jordbruksfastigheter.
Inom lagrådet gavs vidare uttryck för den uppfattningen, att e f f e k t i v iteten
av de föreslagna bestämmelserna kunde betvivlas.
Sålunda anförde justitieråden Gei jer, Lech och Beckman:
»Det torde — ehuru förslagets sakliga innehåll på sätt och vis kan sägas
peka i motsatt riktning — böra förutsättas, att meningen icke är att med
förslaget föregripa det övervägande, som förr eller senare måste ske beträf
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
fande frågan om hela denna lagstiftnings framtida bestånd. Den utredning,
som skulle erfordras för ett dylikt övervägande, har icke förebragts i förevarande
ärende. Om man därför bedömer förslaget från den utgångspunkten
att den definitiva slutdagen för lagstiftningens giltighet kan bli den 30 juni
1953, framstår det såsom mindre antagligt, att de nya bestämmelserna om
exekutiva förvärv kunna komma att under den jämförelsevis korta tid som
återstår effektivt fylla sitt syfte. Dessa bestämmelser synas nämligen kunna
träda i kraft tidigast under förra hälften av år 1951, alldenstund det — sedan
det remitterade förslaget kommit lagrådet tillhanda först så sent att det icke
kunnat granskas före den ordinarie propositionstidens utgång — tillkännagivits,
att någon proposition i ämnet icke kommer att föreläggas innevarande
års riksdag. Då enligt förslaget minst två år skola förflyta mellan den
exekutiva auktionen och en därpå följande tvångsauktion, synes det knappast
sannolikt, att något större antal av inroparna på exekutiv auktion kunna
komma att hotas av efterföljande tvångsförsäljning före den 1 juli 1953.
Det kan å andra sidan icke förordas, att någon övergångsbestämmelse meddelas
av innebörd att tvångsauktioner skulle kunna hållas efter den tidpunkt,
då lagen eljest upphört att gälla; det är nämligen upppenbart, att en sådan
anordning skulle framstå såsom meningslös, sedan de grundläggande förbudsreglerna
trätt ur kraft.
Det bör för övrigt framhållas, att effektiviteten av de föreslagna bestämmelserna
om exekutiva förvärv kan i vissa hänseenden sättas i fråga, även
för den händelse att lagstiftningen i dess helhet skulle förlänas mera varaktig
giltighet. Man torde sålunda nödgas räkna med den möjligheten, att, då
exekutiv auktion hållits och tvåårsperioden nalkas sitt slut, en ny exekutiv
auktion -—- som mycket väl kan vara arrangerad just i syfte att kringgå lagen
— kommer till stånd och drar med sig en ny tvåårsperiod o. s. v. Det
lärer icke heller kunna uteslutas, att systemet med tvångsauktioner, sådant
det konstruerats i förslaget, kan komma att visa sig långt ifrån alltid leda
fram till försäljning, av den anledningen nämligen att man ej uppnår ett
pris som motsvarar den gjorda värderingen.»
Regeringsrådet Quensel yttrade i samma spörsmål:
»Hela systemet med avyttringsskyldighet i stället för hinder mot förvärvet
lider av betänkliga brister, som i förevarande fall knappast kunna anses uppvägas
av fördelar. I detta hänseende märkes bl. a. följande.
Tvångsåtgärd för utkrävande av en avyttringsskyldighet blir ofta ett svårare
ingrepp än ett på förhand lagt hinder mot förvärvet, och för mången,
som ej haft en tanke på att söka kringgå lagen för att åtkomma en fastighet,
skulle frestelsen att söka komma ifrån avyttringsskyldigheten eller fördröja
dess utkrävande lätteligen bli övermäktig, om det gällde att skydda sig mot
förlust. Tiden, inom vilken avyttringen skall ske, kunde obehörigen uttänjas
genom att exekutiv auktion arrangerades under denna lid, och detta förfarande
kunde upprepas flera gånger, så att ny rcspit erhölles så snart en
förutvarande sådan nalkades sitt slut.
Att, om man vill hindra vissa kategorier att förvärva jord, dock låta dem
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
förvärva och till en tid behålla jorden, är tydligen olämpligt även ur den
synpunkten att de kunna väntas under sin korta besittningstid försumma
jordbruket och så mycket som möjligt utplundra fastigheterna.
Åtminstone det typiska jobberiet i jordbruksfastigheter — försöken att
komma över fastighet för att på kort tid göra vinst antingen genom att tillgodogöra
sig skog eller andra tillgångar och sedan sälja fastigheten till en
jordbrukare eller ock helt enkelt genom att åter avyttra fastigheten till en
dylik köpare mot högre belopp än inköpspriset — torde icke synnerligen
hämmas genom avyttringsskyldighet i enlighet med förslaget. Det kan t. o. m.
ifrågasättas, huruvida icke dettas genomförande kunde framkalla försök av
dylika spekulanter att arrangera exekutiva auktioner för att åtkomma fastigheter.
Utsikterna att få dem till billigt pris skulle ökas genom att många,
som ej ville riskera avyttringsskyldighet, icke vågade deltaga i konkurrensen.
Om sålunda förslaget, i vad det angår exekutiva auktioner, måste anses
otillfredsställande ur anförda synpunkter, framstår det i denna del så mycket
mindre antagbart i nu förevarande läge, d. v. s. innan ståndpunkt fattats till
frågan om lagens förlängning utöver den korta giltighetstid, som enligt dess
eget innehåll återstår. Förslaget har framlagts så sent, att det ej gärna skulle
kunna genomföras förrän 1951. Den tid av två år, inom vilken en å exekutiv
auktion förvärvad fastighet skulle avyttras, om tillstånd att behålla den
ej kunde utverkas, skulle sålunda näppeligen i något fall gå till ända, innan
lagen upphört att gälla och frågan om skyldigheten därmed förfallit.
Otänkbart vore väl icke att förslaget kompletterades med ett stadgande att
berörda skyldighet, därest auktionen ägt rum under lagens giltighetstid, skall
bestå jämväl efter det lagen i övrigt trätt ur kraft. Men en avyttringsskyldighet,
som icke motsvarades av inskränkning i rätten att förvärva eller
återförvärva fastigheten, vore knappast av större betydelse för sitt ändamål
och skulle framstå såsom föga rimlig. Någon avsevärd förkortning av den
tid, inom vilken avyttringen skulle ske, lärer ej heller kunna göras utan att
syftet med denna respit förfelas. Över huvud taget synes ett system med
årslånga respittider icke lämpligen kunna införas i en lag, som äger kvar
blott så kort giltighetstid som den förevarande.
Då nu, såsom ovan framhållits, varken ifrågasatts eller bör ifrågasättas
att föregripa lösningen av spörsmålet om förlängning av restriktionernas
giltighetstid, skulle skälet till att, innan detta spörsmål avgjorts, införa bestämmelserna
om avyttringsskyldigheten få sökas däri, att man sålunda
kunde skapa möjlighet att, om giltighetstiden förlängdes, ge denna åtgärd
verkan även beträffande fång, som skett dessförinnan. Men om giltighetstiden
icke blir förlängd och därför stadgandena om avyttringsskyldigheten,
på sätt nyss berörts, ej kunde tillämpas beträffande de fång, som de avsåge,
skulle ju dessa stadganden direkt motverka syftet att upprätthålla respekten
för lag och tillfredsställa rättskänslan.»
Beträffande vad som under lagrådsbehandlingen anfördes i fråga om de
särskilda bestämmelserna i lagförslaget i denna del får utskottet hänvisa till
propositionen.
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
I anledning av de här återgivna yttrandena från lagrådets ledamöter anför
departementschefen:
»Såsom jag framhöll vid remissen till lagrådet gåvo erfarenheterna redan
då vid handen, att tillvägagångssättet med arrangerade exekutiva auktioner
fått jämförelsevis stor utbredning. Sedan dess ha ytterligare fall av dylika
auktioner kommit till min kännedom, och intet antyder att någon minskning
av deras antal skulle var att vänta för framtiden.
Med anledning av den kritik som från lagrådets sida riktats mot förslaget
i vad det avser förvärv på exekutiv auktion vill jag framhålla, att det
ända från början varit förutsatt att frågan om behandlingen av dylika förvärv
skulle upptagas till förnyat övervägande, om det visade sig att den fria
inropsrätten föranledde missförhållanden. Statsmakterna ha sålunda redan
intagit den ståndpunkten att något avgörande hinder mot att göra jordförvärvslagen
tillämplig på exekutiva förvärv icke föreligger på den grund att
lagens giltighetstid är begränsad. För övrigt torde farhågorna att förslaget
skulle komma att leda till en allmän sänkning av priserna på jordbruksfastigheter
knappast vara befogade. Prisläget på fastighetsmarknaden torde
icke i någon högre grad påverkas av de försäljningssummor som uppnås vid
exekutiva auktioner. Även vad lagrådet anfört om riskerna för lojala kreditgivare
m. fl. synes mig överdrivet. Redan för närvarande måste ju en inteckningshavare,
som inropar en fastighet på exekutiv auktion och sedermera
vill avyttra den, räkna med att försäljning kan ske endast till någon
som kan godkännas enligt jordförvärvslagen. Praktiskt taget alla sådana
personer skola enligt förslaget kunna uppträda som köpare även vid tvångsförsäljning,
och konkurrensen bör därför i allmänhet kunna bli tillräckligt
stor för att ett skäligt pris skall uppnås. Den särskilda säkerhetsregeln att
försäljning ej må ske till lägre pris än det som åsatts fastigheten vid utmätningsmannens
värdering torde följaktligen ej behöva tillämpas annat än i
undantagsfall. Värdet av denna regel kan naturligtvis bedömas olika, men
för min del anser jag den vara ägnad att bereda ett så tillfredsställande
skydd som rimligen kan begäras. Jag förutsätter därvid att utmätningsmannen
vid sin uppskattning skall söka fastställa värdet så, att det motsvarar
vad som kan beräknas inflyta vid frivillig försäljning. Vid remissen till lagrådet
har jag anfört att utmätningsmannen i fall varom nu är fråga alltid
syntes böra samråda med lantbruksnämnden och att föreskrifter om sådant
samråd borde meddelas i administrativ ordning. En av lagrådets ledamöter
har yttrat att det med hänsyn till lantbruksnämndens ställning icke kunde
vara lämpligt att den finge utöva något inflytande på värderingen. Denna
åsikt kan jag icke dela. Lantbruksnämnderna få genom sin verksamhet en
god överblick över fastighetsmarknaden i orten och böra därför kunna lämna
utmätningsmannen en värdefull hjälp. Någon fara för att nämnderna därvid
skulle låta sig påverkas av obehöriga hänsyn torde icke vara för handen.
Såsom sistnämnde ledamot framhållit kan mot det föreslagna systemet
med avyttringsskyldighet invändas, att det icke förhindrar att jordbruksfastigheter
åtminstone under kortare tider kunna komma att ägas av olämp
-
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
liga personer. Det är också riktigt att avyttringsskyldigheten kan kringgås
genom att före respittidens utgång arrangera en ny exekutiv auktion. Den
omständigheten att förslaget icke fullständigt tillgodoser de jordpolitiska
önskemålen synes mig emellertid icke böra få undanskymma de fördelar
som kunna vinnas med detsamma.
Vad slutligen beträffar invändningen att bestämmelserna om avyttringsskyldighet
måste befaras bli ineffektiva, enär illojala förvärvare kunde räkna
med att jordförvärvslagen skulle ha upphört att gälla innan förordnande
om tvångsförsäljning hunnit meddelas, vill jag — utan att ingå på frågan om
lagens fortsatta bestånd -— som min mening uttala, att redan möjligheten
av att avyttringsskyldigheten kommer att fortvara torde medföra, att skentransaktioner
av det slag som hittills förekommit komma att förlora det
mesta av sin lockelse.
På grund av vad sålunda anförts och då någon från alla synpunkter lämpligare
utväg att komma till rätta med de arrangerade exekutiva auktionerna
icke torde stå att finna, anser jag övervägande skäl tala för att förslaget
i denna del bör genomföras.»
I motionerna I: 294 och II: 393 anföres, såvitt rör förslaget angående exekutiva
förvärv, bl. a.:
»Den företagna modifikationen av det ursprungliga förslaget förbättrar
emellertid endast en grupp risktagares ställning. Den ur social synpunkt
synnerligen betydelsefulla form av jordbrukskredit, som består i att t. ex.
släktingar, grannar och vänner med borgen förstärka inteckningssäkerhet,
kommer om lagförslaget godkännes att i hög grad äventyras. I många fall
skulle detta omöjliggöra förvärv av jordbruksfastighet för sådana som icke
äro tillräckligt välsituerade. Lagen kommer härutinnan att få retroaktiv verkan,
då en försvagning av inteckningssäkerheterna kommer att påverka
även sådana borgensförbindelser som ingåtts före lagens ikraftträdande.»
Vad särskilt gäller den föreslagna säkerhetsbestämmelsen, att köpeskillingen
vid tvångsauktion lägst måste uppgå till belopp som motsvarar det
av utmätningsmannen satta värdet, understryka motionärerna den inom lagrådet
framförda meningen, att utmätningsmannen snarare torde åsätta fastigheten
ett för lågt än ett för högt värde, samt tillägga, att denna förmodan
bestyrktes av en undersökning, motionärerna låtit företaga i fråga om exekutiva
auktioner i Stockholms stad och Stockholms län, avseende åren 1947
—1950.
Ur motiveringen till motionerna 1:297 och II: 395 må till en början återgivas
följande:
»Enligt vår åsikt torde de stränga vanhävdsbestämmelserna, bestämmelserna
om sociala arrenden, vissa bestämmelser i skogslagstiftningen och bestämmelserna
om beskattning av realisationsvinst åstadkomma, att de illojalt
anordnade exekutiva auktionerna även i framtiden komma att hålla sig
inom så snäva gränser, att man icke för att motverka dessa auktioner behöver
ingripa i fråga om bestämmelser, som bilda grundval för fastighets
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 29
krediten, och ställa alla förvärv av jordbruksfastighet på exekutiv auktion
under särregler.»
Angående utmätningsmannens värdering yttras i samma motioner:
»Utmätningsmannen har icke särskild sakkunskap att åsätta ifrågavarande
värde, och icke heller den omständigheten, att han skall samråda med
lantbruksnämnden, ger tillräckliga garantier för att värdet blir bestämt
enligt betryggande grunder. Det kan ytterligare observeras att praktiska
möjligheter att överklaga utmätningsmannens värdering icke torde finnas.
På dessa punkter kunna vi alltså ej finna propositionen tillfredsställande.
Det riktiga hade, enligt vår uppfattning, varit att man i fråga om åsättande
av det värde, under vilket fastigheten icke finge säljas vid exekutiv auktion
enligt 4 b §, hade sökt tillgodogöra sig expropriationsdomstolarnas, särskilt
expropriationsteknikernas, erfarenhet.»
Till utveckling av det i motionen II: 391 framförda yrkandet om utredning
av möjligheterna att införa särskilda straffbestämmelser för den, som i
uppenbart syfte att kringgå jordförvärvslagen förvärvat jordbruksfastighet,
hänvisa motionärerna till nu gällande s. k. bulvanlagar och ifrågasätta, huruvida
icke försök att kringgå jordförvärvslagen skulle kunna stävjas genom
någon motsvarighet till nämnda bulvanlagstiftning.
I motionerna I: 296 och II: 394 yttra motionärerna angående rätten till
inrop vid tvångsauktion:
»Därest den nu framlagda propositionen vinner riksdagens bifall, synes
det oss nödvändigt att § 4 b i förslaget till lag om ändring av jordförvärvslagen
omredigeras i syfte att skapa ett fullgott skydd för alla lojala fordringsägare.
Vid tvångsauktion enligt § 4 a får fastigheten säljas, förutom
till bank, hypoteksförening, centralkassa för jordbrukskredit eller jordbrukskassa,
endast till den, som erhållit lantbruksnämndens tillstånd att förvärva
fastigheten eller är befriad från att söka sådant tillstånd. Enligt vår mening
bör försäljning tillåtas även till sådan enskild person, som inropat fastigheten
på exekutiv auktion för att skydda en fordran och som presterar
försäkran resp. intyg att han själv ämnar bruka fastigheten och äger förutsättningar
härför. Den omständigheten att han tidigare äger jordbruksfastighet
bör alltså ej utgöra hinder för förvärvet. Denna ändring har stor betydelse
för enskilda kreditgivare och borgesmän, vilka ej böra ställas i ett
sämre läge än banker och andra kreditinstitut i fråga om möjligheten att erhålla
täckning för sina fordringar än som kan vara oundgängligen nödvändigt.
»
4) Förvärv genom gåva.
Enligt den förut omtalade departementspromemorian borde också vidtagas
den( skärpningen av jordförvärvslagen, att förvärv genom gåva lades
under tillståndslvång. Som skäl härför anfördes, att viss fara syntes föreligga
för att tillvägagångssättet med överlåtelse i gåvoform kunde komma
att vinna ökad utbredning.
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
Vid lagrådsremissen anförde departementschefen:
»Beträffande frågan om införande av tillståndstvång för förvärv genom
gåva vilt jag framhålla, att därest sådant förvärv finge förbli tillståndsfritt,
regeln om skyldighet att avyttra fastighet som inköpts på exekutiv
auktion tydligen lätt skulle kunna kringgås genom att fastigheten
bortskänktes t. ex. till en nära anhörig. Åtminstone vid avyttring efter exekutiv
auktion måste därför krävas tillstånd även för gåvoförvärv. Därtill
kommer, att illojala överlåtelser i gåvoform kunna befaras bli vanligare än
hittills därest de exekutiva skentransaktionerna förhindras. Göta hovrätt
har anfört, att med hänsyn till gåvoskatten försök att kringgå jordförvärvslagen
genom att låta ett köp framträda som gåva sannolikt icke komrae att
göras på annat sätt än med begagnande av den i promemorian omnämnda
metoden att ett gåvobrev först upprättades å en obetydlig andel i fastigheten
och att gåvotagaren därefter sedan han sålunda blivit delägare i egendomen,
förvärvade återstoden av denna genom köp. Detta förfaringssätt kunde enligt
hovrättens mening enklast förhindras genom en föreskrift, att regeln
om tillståndsfrihet för förvärv av andel i fastighet, vari förvärvaren redan
är delägare, icke skulle gälla om hans delägarskap uppkommit genom gåva.
Emellertid lära även andra vägar än den sålunda berörda kunna utfinnas
för att undgå gåvoskatten. Denna synes därför knappast utgöra ett tillräckligt
korrektiv mot missbruk. För min del finner jag följaktligen starka skäl
tala för att även gåvoförvärven nu inbegripas under tillståndstvånget.
Några avgörande betänkligheter torde ej heller behöva möta mot en sådan
åtgärd. När fastigheter bortgivas torde det — frånsett illojala transaktioner
av nu åsyftad typ — regelmässigt vara fråga om överlåtelse till anhöriga
eller till stiftelser, och dylika överlåtelser falla på grund av särskilda undantagsstadganden
i allmänhet utanför jordförvärvslagens tillämpningsområde.
Jag vill också framhålla, att testamentsförordnande ej är att anse
såsom gåva och att fång genom testamente således alltjämt kommer att
kunna ske utan tillstånd.»
Lagrådet avstyrkte jämväl ifrågavarande ändringsförslag.
Justitieråden Gei jer, Lech och Beckman anförde:
»Vad angår införande av tillståndstvång för förvärv genom gåva, kan gåvoformen
otvivelaktigt i viss utsträckning utnyttjas till kringgående av jordförvärvslagen
på olika sätt. Införandet av tillståndstvång skulle emellertid
icke vara utan olägenheter. Lojala gåvor kunna förekomma även till andra
än de i 6 § uppräknade anhöriga, och det är ett vida allvarligare ingrepp i
den enskildes rätt att avhända honom en gåva än att hindra honom från att
verkställa ett köp eller byte. Det kan därför icke förordas, att ändringen i
förevarande paragraf genomföres. Då förslaget härutinnan synes hava till
stor del föranletts av att ändringen ansetts behövlig med hänsyn till de föreslagna
bestämmelserna om exekutiva förvärv, bör ändringen så mycket
mindre vidtagas om ej dessa bestämmelser komma till stånd.
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
Skulle likväl även gåvor inbegripas under kontrollen, lärer — med hänsyn
till att andra gåvor icke böra förhindras än sådana, varigenom lagens
regler om köp och byte kringgås eller som ske till fullgörande av en avyttringsskyldighet
enligt den nya 4a § — vara erforderligt att särskilda regler
om tillståndsprövningen meddelas beträffande gåvor.»
Regeringsrådet Quensel androg:
»Vad angår gåva torde den rubbning av gällande principer, som förslagets
genomförande skulle innebära, icke kunna anses i och för sig lämplig och
ej heller försvarlig med hänsyn till behovet att hindra kringgående av lagen,
icke ens om faran för skenavtal här vore åtskilligt större än vad ovan antagits.
Den särställning, jordförvärvslagen tillerkänner gåva i förhållande
till köp och byte, lärer vara välgrundad med hänsyn särskilt till att gåva
ofta står testamentslegat nära och till att den, som hindras förvärva fastighet,
som han eljest fått till skänks, regelmässigt skulle drabbas av en vida
större förlust än den, som endast hindras att göra ett av egen motprestation
betingat förvärv. Gåvotagarens förlust måste beräknas uppgå till gåvans
hela värde. Förklarades gåvan ogiltig, skulle ju detta svårligen kunna för
honom ge upphov åt något anspråk på ersättning av givaren. Att denna vill
och förmår lämna annan gåva i stället, kan man ej heller förutsätta. Det kan
också hända, att givaren dött, innan gåvans ogiltighet blivit konstaterad.
Hans testamente kan vara upprättat med hänsyn till gåvan.
Inskränkning i rätten att genom verklig gåva förvärva fastighet borde åtminstone
icke gå längre än att det kunde inträda skyldighet för gåvotagaren
att inom viss tid avyttra fastigheten till någon som äger förvärva den genom
köp. Men det synes välbetänkt av lagstiftaren att icke heller uppställa
dylik avyttringsskyldighet, som kunde komma i strid mot fullt legitima
syften med gåvan och, på sätt här i andra sammanhang utvecklas, lätt vållar
komplikationer i tillämpningen. Vill man blott hindra skentransaktioner,
borde ju ej heller villkoren för att få behålla gåvan vara desamma som
vid köp och byte, utan frågan om tillstånd till förvärvet borde bero blott på
huruvida en skentransaktion förelåge eller ej. Det kan väl ifrågasättas om
prövningen härav bör tillhöra administrativ myndighet, men denna prövning
är dock av ungefärligen samma slag som den tillståndsprövning, som
nu ankommer på lantbruksnämnden. Ansåges saken kräva ett särskilt processuellt
förfarande, borde ett sådant anordnas, hellre än att de materiellträttsliga
reglerna toge intryck härav. Tillräckliga skäl att nu frångå jordförvärvslagens
princip att gåvor, liksom arv och testamentariska förvärv,
lämnas utanför kontrollen torde dock icke kunna anses ha förebragts.
Däremot synes betänklighet icke möta mot att — om så anses av verkligt
behov påkallat till förekommande av det sätt att kringgå lagen genom skenbar
gåva, som påpekats vid 1948 års lagstiftning och nu åter framhållits i
motiven till förevarande förslag —- man, såsom i ett remissyttrande ifrågasatts,
låter bestämmelsen att köp (byte) undantages från kontrollen, då det
avser andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare, gälla blott fall,
då detta delägarskap icke förvärvats genom gåva.
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
För den händelse förslaget, i vad det avser förvärv å exekutiv auktion,
komme att genomföras men gåva fortfarande finge stå utanför restriktionerna,
kan ifrågasättas att därvid dock göra det förbehåll, att den, som å
dylik auktion inropat fastighet och hade skyldighet att avyttra den, icke
skulle äga fullgöra denna skyldighet genom att bortskänka fastigheten till
någon, som ej kunde få förvärva den genom köp. Emellertid synes även i
denna situation ogiltigförklaring av gåvan föra onödigt långt och kunna för
hårt drabba gåvotagare, som finge sin ansökan om fångets godkännande avslagen
eller försutte tiden, inom vilken ansökningen skulle ske. Tillräckligt
är att givarens avyttringsskyldighet, utan någon förlängning av tiden för
dess fullgörande, övergår på gåvotagaren.»
Departementschefen anför i propositionen:
»Jämväl vad angår frågan om införande av tillståndstvång för förvärv genom
gåva vidhåller jag den ståndpunkt jag tidigare intagit. De principiella
betänkligheter som från lagrådets sida anförts mot en sådan lagändring
synas mig icke böra erhålla avgörande betydelse. Jag erinrar att 1916 och
1925 års lagar om förbud för vissa rättssubjekt att förvärva fastighet m. in.
båda äro tillämpliga även på gåvoförvärv.»
I motionerna I: 294 och II: 393 liksom i motionerna I: 297 och II: 395
samt i motionen II: 391 framföras, i den del propositionen berör förvärv
genom gåva, invändningar vilka i väsentliga avseenden överensstämma med
vad inom lagrådet andragits mot lagförslaget i denna del.
I motionerna I: 296 och II: 394 åberopas i förevarande avseende icke någon
annan motivering till stöd för yrkandet om avslag å propositionen än
att det funnits skäl att avvakta utvecklingen i fråga om missbruk av gåvoöverlåtelser
under tiden till dess statsmakterna ha att taga ställning till
spörsmålet om förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid.
5) Förenkling av kontrollförfarandet i vissa fall.
I den omförmälda departementspromemorian anfördes att ingen befogad
invändning syntes kunna riktas mot förslaget att i sådana fall, då förutsättningar
för erhållande av landsfislcalsintyg vore för handen, intyg skulle
kunna utfärdas av vederbörande förrättningslantmätare. Föreskrift av denna
innebörd borde därför upptagas i kungörelsen angående jordförvärvslagens
tillämpning. Av de .skäl lantbruksstyrelsen anfört borde stadgandet
äga tillämpning endast när förrättningen skedde enligt lagen om delning
av jord å landet. Däremot syntes det icke lämpligt att, på sätt lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, i dylikt fall godkänna endast lantmätaren som intygsmyndighet.
Med hänsyn till den jämförelsevis korta frist som gällde för sökande
av lagfart borde sakägaren äga vända sig även till landsfiskalen,
respektive magistraten eller kommunalborgmästaren.
Vad åter beträffar förslaget, att intyg av förrättningslantmätaren skulle
få åberopas jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning yttrades i prome
-
33
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
morian, att starka betänkligheter mötte mot en sådan anordning. Spörsmålet,
i vad mån utvidgning av jordbruk borde tillåtas, sammanhängde intimt
med de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. I samband med förvärv
för sådant ändamål kunde också lätt uppkomma fråga om det lämpligaste
sättet att genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket i
orten. Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes det knappast vara tillrådligt
att beträffande kompletteringsköp göra några eftergifter från kravet på
tillstånd av lantbruksnämnden.
Departementschefen uttalade i denna del följande:
»Det är uppenbarligen önskvärt att prövningen av jordförvärv som föranleda
lantmäteriförrättning anordnas på sådant sätt att onödig omgång
undvikes. Å andra sidan måste garantier finnas för att de synpunkter som
ligga till grund för jordförvärvslagens stadganden bli vederbörligen beaktade.
Från denna synpunkt torde intet vara att erinra mot lantbruksstyrelsens
förslag att, när vid lantmäteriförrättning förutsättningar för erhållande av
''landsfiskalsintyg’ äro för handen, intyg skall kunna utfärdas av vederbörande
lantmätare. Såsom styrelsen framhållit torde lantmätaren vid sin
handläggning av förrättningen regelmässigt erhålla goda tillfällen att bilda
sig en uppfattning om sökandens person och hans avsikter med förvärvet.
Med hänsyn härtill lär det knappast behöva befaras att lantmätarnas bedömning
i allmänhet skulle komma att vila på mindre säkra hållpunkter
än landsfiskalernas. På grund av vad sålunda anförts och då den föreslagna
anordningen tydligen kan medföra icke oväsentlig lättnad för både allmänheten
och myndigheterna synes den böra genomföras. Detta kan ske i administrativ
ordning genom ändring i kungörelsen rörande jordförvärvslagens
tillämpning. Beslutet härom torde emellertid lämpligen böra anstå till
dess riksdagen fattat ståndpunkt till förslaget att tillståndsprövningen skall
kunna ersättas med intygsförfarande jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning.
Beträffande sistnämnda fråga vill jag erinra, att enligt 3 § andra stycket
jordförvärvslagen förvärvstillstånd ej må meddelas sökande som redan
äger jordbruksfastighet, med mindre hans innehav av egendomen kan väntas
medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten
eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska
eller eljest särskilt skäl föreligger. Med dessa bestämmelser — som hade
motsvarighet redan i 1945 års lag —- åsyftas främst att hindra s. k. latifundiebildning.
I propositionen angående sistnämnda lag uttalades, att det icke
vore avsett att genom stadgandena i fråga lägga hinder för en ur jordbrukets
synpunkt nyttig förening av förut skilda gårdar, såsom då storbruk
kunde vara den lämpligaste formen eller då det gällde fullständigande av
otillräckligt jordbruk eller eljest behövlig arrondering av en fastighet. Då
sedermera proposition angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
framlades för 1947 års riksdag anfördes däri bl. a., att ur flera
synpunkter s. k. tvåfamilj sjordbruk måste anses äga vissa företräden framliihang
till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 aed. Nr 2.
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
för de mindre jordbruken samt att det därför syntes önskvärt att bondejordbruken
i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning utvecklades till
tvåfamilj sjordbruk. Detta uttalande biträddes av riksdagen. I enlighet härmed
torde förvärv som avse utökning av en brukningsdel till tvåfamilj sjordbrukets
storlek i allmänhet icke böra förhindras. Därest utvidgningen går
längre eller nämnda storleksgräns redan överskridits, bör däremot — bortsett
från smärre arronderingsköp — en strängare lämplighetsprövning företagas.
Därvid kunna mången gång uppkomma ömtåliga bedömningsfrågor. I åtskilliga
remissyttranden har anförts att något hinder ej borde föreligga mot
att prövningen av kompletteringsförvärv, som föranledde lantmäteriförrättning,
anförtroddes åt förrättningslantmätaren. Som skäl härför har åberopats,
att de regler i jorddelningslagen, som lantmätaren hade att iakttaga,
i sak överensstämde med bestämmelserna i jordförvärvslagen. Emellertid
är det att märka, att lagtexten i såväl jorddelningslagen som jordförvärvslagen
i nu ifrågavarande delar är — och måste vara — jämförelsevis
allmänt hållen. Tillämpningen blir därför i stor utsträckning beroende på
diskretionära överväganden angående lagstiftningens syfte och målsättningen
för jordbrukspolitiken. Redan denna omständighet synes mig tala för
att prövningen bör förbehållas lantbruksnämnderna, som genom sin sammansättning
torde äga särskilda förutsättningar för uppgiften. Därtill kommer
att det för vinnande av enhetlighet måste anses önskvärt att frågan,
huruvida ett kompletteringsköp bör tillåtas, handlägges av samma organ
vare sig det föranleder lantmäteriförrättning eller ej.
Såsom framhållits i promemorian måste vidare beaktas, att i samband
med förvärv för utvidgning av jordbruk lätt kan uppkomma fråga om det
lämpligaste sättet att genomföra erforderlig yttre rationalisering av jordbruket
i orten. Även om huvudregeln bör vara att jordförvärvslagen icke
bör användas för rationaliseringsändamål utan endast för att motverka i
och för sig olämpliga förvärv, kan det dock uppenbarligen vara av stort
intresse att lantbruksnämnden vid kompletteringsköp får tillfälle att, därest
så anses påkallat, inleda förhandlingar med parterna om en ur rationaliseringssynpunkt
lämpligare lösning. För att dylika förhandlingar skola
ha utsikt att lyckas böra de kunna upptagas på ett så tidigt stadium som
möjligt. Från denna synpunkt skulle det därför vara till viss nackdel, om
en lantmäteriförrättning för sammanläggning kunde genomföras till slut
utan att frågan om förvärvets tillåtlighet enligt jordförvärvslagen behövde
underställas lantbruksnämndens prövning.
På grund av vad sålunda anförts är jag icke beredd att tillstyrka lantbruksstyrelsens
förslag i nu ifrågavarande del.»
Såväl i motionerna 1: 295 och 11:589 som i motionen II: 890 framhålles,
att ett genomförande av en förenklad tillståndsgivning i enlighet med motionärernas
förslag skulle främja den allmänna förenkling av lantmäleriförrättningarna,
vilken statsmakterna vid upprepade tillfällen under de senaste
åren ansett önskvärd. Om dessa tidigare uttalade önskemål anföres
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
35
i motionerna 1: 295 och 11: 389: »Det må först erinras om att riksdagen
under senare år haft anledning syssla med arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet
vid flera tillfällen, senast vid behandlingen av de anmärkningar,
som riksdagens 1948 församlade revisorer framställde i detta avseende. I
sitt yttrande över anmärkningarna rekommenderade lantmäteristyrelsen
vissa förenklingar i den tillkrånglade fastighetsbildningsproceduren. Ett
första led i dessa förenklingar borde vara att beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor
koncentrerades helt till jorddelningsmyndigheterna och att
härvid förutsattes att dessa, innan beslut träffades i tveksamma eller särskilt
komplicerade fall, samrådde med de statliga organ, som hade intresse
av dessa frågor. I statsutskottets utlåtande nr 143/1949, som av riksdagen
godkänts, uttalades att vad lantmäteristyrelsen anfört enligt utskottets mening
vore förtjänt av det största beaktande. — Denna princip låg även till
grund för propositionen nr 177/1950 angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet m. in. I nämnda proposition
uttalade sålunda chefen för justitiedepartementet (s. 63), att en varaktig
förbättring av den komplicerade fastighetsbildningsproceduren icke torde
kunna ernås utan att beslutanderätten i dessa frågor så långt görligt koncentrerades
till fastighetsbildningsmyndigheterna.»
Det heter därefter i sistnämnda båda motioner: »Under sådana förhållanden
synes det knappast lämpligt, att man i den nu föreliggande propositionen
om ändringar i jordförvärvslagen tar avstånd från ett av de båda
närmast ansvariga myndigheterna framfört förslag om förenkling. Riksdagen
har ju givit sin mening till känna att det här gäller ett område,
där förenklingar ansetts önskvärda och nödvändiga. Det har av lantmäteristyrelsen
visats, att förenklingen icke medför några sakliga risker, men
att behandlingen av ett tusental ärenden per år i lantmäteriorganisationen
genom förslaget skulle väsentligt förenklas och förbilligas. Initiativ från
myndigheter att förenkla den statliga verksamheten för att härigenom bereda
befattningshavarna ökad tid för konstruktiva uppgifter böra så långt
möjligt beaktas.»
Också i motionen II: 392 göres gällande att lantbruksstyrelsens förslag om
förenkling av kontrollförfarandet vid kompletteringsförvärv icke torde medföra
någon olägenhet med hänsyn till jordförvärvslagens syften.
I motionen II: 377 anföres att vad som mest gjort, att jordförvärvslagen
verkat hindrande för den fria och frivilliga rationalisering som jordbrukarna
själva kunna bedriva genom sammanköp av egendomar, vore bestämmelsen
i 6 §, att jordbrukare för att utan lantbruksnämnds tillstånd
få köpa jordbruksegendom måste fylla villkoret att icke vara ägare av annan
fastighet med jordbruk.
Till stöd för det i motionerna I: 218 och II: 295 framställda yrkandet åberopas
följande: »Lantbruksnämndernas ledamöter äga god kännedom om
de lokala förhållandena, och genom nämndernas omhud i de olika kom
-
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
inunerna kan nämnden skaffa sig en god överblick över förhållandena på
fastighetsmarknaden. Man kan under sådana förhållanden ifrågasätta, huruvida
de intyg, som enligt tillämpningsföreskrifterna för jordförvärvslagen
skola åtfölja anmälningar till inskrivningsdomarna om fastighetsförvärv
av personer, som tillhöra den jordbrukande befolkningen, längre skola behöva
lämnas av landsfiskalerna. Dessa tjänstemän torde i regel icke ha
möjlighet att kunna avgiva ett sådant intyg utan att först närmare undersöka
huruvida den intygssökande uppfyller de fordringar som lagen ställer.
Landsfiskalerna torde icke heller i allmänhet äga några speciella insikter
i jordbruksfrågor. De tvingas därför kanske att först rådgöra med sakkunniga
myndigheter, t. ex. lantbruksnämnderna. Det skulle därför med fog
kunna göras gällande, att lantbruksnämnderna borde övertaga ansvaret för
intygsgivandet. Nämnderna borde kunna tillerkännas rätt att själva bestämma
vilka personer som skulle avge intyg av den art det här är fråga
om. Endast den som av lantbruksnämnden auktoriserats som intygsgivare
skulle erhålla rätt att hos inskrivningsdomaren betyga att den förvärvssökande
uppfyller lagens fordringar. Det är givet att bestämda kvalifikationer
måste krävas av de personer, som erhålla rätt att avge intyg. Det
bör vara personer i tjänstemannaställning eller personer, som genom offentliga
förtroendeuppdrag visat prov på duglighet, omdöme och ansvarskänsla.
»
6) Övriga avseenden, vari föreslagits ändring av jordförvärvslagen.
I motionen II: 290 erinra motionärerna om att departementschefen vid
jordförvärvslagens tillkomst uttalade, att lagen skulle användas allenast för
att motverka i och för sig olämpliga förvärv av jordbruksfastigheter. För
att främja jordbrukets yttre rationalisering borde däremot, enligt vad departementschefen
samtidigt yttrade, tillgripas endast de medel, som toge
direkt sikte på detta ändamål, nämligen frivilliga åtgärder, förköpsrätt
och expropriation. Sagda uttalanden från departementschefens sida visade
enligt motionärerna — vilka i samma motion hävdat, att förköpslagstiftningen
icke alltid kunde användas för att gagna den yttre rationaliseringen
av jordbruket — att ej heller jordförvärvslagen syntes kunna utnyttjas såsom
ett medel för rationaliseringssträvandena. Den översyn av jordförvärvslagen
och lagen om kronans förköpsrätt, varom motionärerna hemställt,
borde därför i vad den avsåge jordförvärvslagen beakta den av motionärerna
påtalade bristen i jordförvärvslagen.
Lantbruksstgrelsen framhåller i sitt yttrande över motionen, att vissa
bestämmelser i jordförvärvslagen ägde en sådan avfattning, att rationaliseringssynpunkter
finge spela in vid tillämpningen av bestämmelserna.
Exempel härpå vore den föreskrift i 3 § första stycket, enligt vilken förvärvstillstånd
icke finge meddelas, om sökanden med förvärvet huvudsakligen
åsyftade att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra sig
skogstillgång som vore behövlig såsom stöd för ortens jordbruk. Ett annat
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
37
exempel mötte i föreskriften i 3 § andra stycket, att ansökan om förvärvstillstånd
i vissa fall icke finge bifallas, med mindre sökandens innehav av
egendomen kunde väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller
näringslivet i orten. Enligt lantbruksstyrelsens mening vore det för sådana
fall, varå de nämnda bestämmelserna vore tillämpliga, ur såväl myndigheternas
som allmänhetens synpunkt en fördel att få använda jordförvärvslagen
i direkt syfte att befrämja jordbrukets yttre rationalisering.
Detsamma gällde en speciell situation, vari jordförvärvslagen finge anses
vara ett lämpligare redskap för rationaliseringssyftet än lagen om kronans
förköpsrätt, nämligen då endast en del av en fastighet behövdes för rationaliseringsändamål
och något bärande skäl för lantbruksnämnden att förvärva
återstoden av fastigheten ej förelåge. I sagda läge ansåge lantbruksstyrelsen
den enklaste och för sakägarna minst kännbara åtgärden vara,
att man vid ansökan om tillstånd att förvärva fastigheten uppställde som
villkor för bifall till ansökningen en utfästelse från sökandens sida att till
annan överlåta den ur rationaliseringssynpunkt behövliga fastighetsdelen.
En utvidgning av jordförvärvslagens funktioner till att främja direkta rationaliseringsändamål
funne lantbruksstyrelsen kunna komma till stånd
redan genom ett klarläggande uttalande av riksdagen. Därest riksdagen
icke ansåge sig böra göra ett dylikt utalande, vore det önskvärt att en utredning
verkställdes i syfte att åstadomma bättre samordning mellan jordförvärvslagen
och lagen om kronans förköpsrätt. En sådan utredning syntes
lämpligen kunna företagas i samband med övervägandena om eventuell
förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid.
Både Riksförbundets Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund
bestrida i sina yttranden, över samma motion, att jordförvärvslagens användning
för genomförandet av jordbrukets yttre rationalisering vore förenlig
med jordförvärvslagens syften.
Småbrukarnas riksförbund framför i sitt yttrande åsikten, att frågan om
jordförvärvslagens användande för rationaliseringsändamål saknade aktualitet,
bl. a. enär lagens giltighet vore tidsbegränsad.
Som motivering till förslaget i motionen 11: 377 om att 4 § jordförvärvslagen
måtte upphävas anför motionären, att de befogenheter, som lagrummet
i fråga tilläde lantbruksnämnd, förefölle obehövliga och onödigt vittgående.
Lagstiftningen om förköpsrätt.
Enligt 1 § lagen om kronans förköpsrätt må, när jordbruksfastighet försäljes,
kronan lösa till sig fastigheten för att underlätta bildandet av bärkraftiga
brukningsdelar. 1 2 § stadgas emellertid, att ifrågavarande förköpsrätt
icke må utövas, om fastigheten säljes till arrcndator, som jämlikt
2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
till densamma, eller inlöses jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt. Det
lagförslag i ämnet som av Kungl. Maj :t framlades för 1947 års riksdag upptog
icke någon dylik föreskrift utan innebar att kronans förköpsrätt skulle
äga företräde framför den förköpsrätt som kunde tillkomma arrendator.
Riksdagen ansåg emellertid att arrendators förköpsrätt borde gå före
kronans.
Enligt vad departementschefen inledningsvis uppgivit i den del av propositionen,
som berör lagstiftningen om förköpsrätt, uppkom under beredningen
av ärendet rörande ändringar i jordförvärvslagen också fråga om att
jämka förhållandet mellan kronans förköpsrätt och arrendators.
Den omnämnda departementspromemorian behandlade jämväl detta spörsmål.
I promemorian anfördes därvid att regeln om obetingat företräde för
arrendators förköpsrätt i praktiken visat sig kunna medföra vissa olägenheter.
På grund av denna regel kunde det sålunda inträffa att mark, som
lämpligen borde begagnas för förstärkning av ofullständiga jordbruk, icke
kunde av kronan förvärvas för sådant ändamål utan i stället inlöstes av en
arrendator, vilken redan ägde ett tillfredsställande jordbruk eller av annat
skäl ej hade behov av marken för sin försörjning. Det syntes därför önskvärt
att stadgandet i fråga uppmjukades så, att kronans förköpsrätt i undantagsfall
finge gå före arrendators. Som villkor härför syntes lämpligen böra uppställas,
att arrendatorn vore ägare av annat, bärkraftigt jordbruk eller eljest
uppenbarligen besutte fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin
huvudsakliga utkomst av jordbruket därå.
Därest en sådan lagändring genomfördes borde, enligt vad som vidare
yttrades i promemorian, förköpsberättigad arrendator få rätt att överklaga
lantbruksnämnds beslut att kronans förköpsrätt skulle begagnas. I anslutning
därtill borde stadgas skyldighet för lantbruksnämnden att underrätta
arrendatorn om sitt beslut. Slutligen borde i lagen om arrendators förköpsrätt
föreskrivas, att sådan förköpsrätt ej finge utövas, om fastigheten inlöstes
enligt lagen om kronans förköpsrätt.
Vid lagrådsremissen uttalade departementschefen åsikten, att vad som i
denna del föreslagits i promemorian innefattade en lämplig avvägning mellan
de intressen, som här stode mot varandra. Departementschefen tillstyrkte
därför, att lagstiftning i enlighet med promemorieförslaget komme till
stånd.
Med särskild anledning av att Småbrukarnas riksförbund under remissbehandlingen
invänt mot att arrendators förköpsrätt skulle få stå tillbaka
för kronans, så snart arrendatorn ägde ett annat, bärkraftigt jordbruk, yttrade
departementschefen, att även i ett fall som det åsyftade läget stundom
kunde vara sådant, att arrendators förköpsrätt borde få vika för behovet att
förstärka ett eller flera ofullständiga jordbruk.
Slutligen framhöll departementschefen, att, om kronans förköpsrätt er -
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
hölle det föreslagna företrädet, därav syntes böra följa, att arrendators förköpsrätt
under motsvarande förutsättningar ej heller måtte utövas vid försäljning
av fastighet till kronan för rationaliseringsändamål. I lagen om
arrendators förköpsrätt horde följaktligen upptagas också ett stadgande
av nämnda innebörd.
Lagrådet har till en början anmärkt, att förutsättningarna för att kronans
förköpsrätt skall gå före arrendators liksom förutsättningarna för att arrendators
förköpsrätt vid försäljning till kronan skall vika för rationaliseringsintresset
angivits på ett sätt som icke syntes stämma med grunderna för den
ifrågasatta lagändringen.
Lagrådet har närmare utvecklat denna mening genom att anföra följande:
»Motiven till lagförslaget äro visserligen mycket knapphändiga härutinnan,
men av vad där sägs synes framgå, att man ansett det böra ytterst ankomma
på huruvida arrendatorn har ''behov av marken för sin försörjning’.
Det vore förvisso oriktigt att utgå från att denna fråga måste besvaras nekande,
så snart han äger annan bärkraftig brukningsdel. Att en brukningsdel
är bärkraftig innebär ju ingalunda alltid att ägaren kan skaffa sig sin
bärgning därav. Annan kan t. ex. ha sådan rätt till fastigheten, att avkastningen
för längre tid är helt eller delvis undandragen ägaren, såsom om
fastighéten är högt intecknad eller om den är utarrenderad mot låg arrendesumma
eller om nyttj anderätten enligt testamente tillkommer annan än ägaren.
För frågan om den arrenderade jordens behövlighet för arrendatorns
försörjning är ej heller avgörande, huruvida det är större eller mindre del
av hans utkomst, som hämtas av detta jordbruk. Om han får sin huvudsakliga
utkomst därifrån kan han dock ha tillräckliga inkomster annorledes,
och där det endast är en mindre del av inkomsten, som härflyter från det
arrenderade jordbruket, kan detta tillskott likväl vara väsentligt för att han
skall vinna sin bärgning.»
I fråga om den föreslagna lydelsen av 14 § lagen om kronans förköpsrätt
uttalar lagrådet:
»Enligt motiven till det för 1947 års riksdag framlagda förslaget till lag
om kronans förköpsrätt skall frågan huruvida fastigheten är behövlig för
rationaliseringsändamål, icke höra till domstols prövning utan endast prövas
i administrativ väg. Att lagen har denna innebörd kan ej anses självklart,
särskilt med hänsyn till det sätt, på vilket reglerna för förköpsrättens inträde
avfattats. Den avsedda begränsningen av domstolsprövningens föremål
i nu ifrågavarande hänsenden torde därför böra komma till uttryck i lagtexten,
t. ex. genom att i förevarande paragraf såsom ett sista stycke upptages
ett stadgande av innehåll, att i tvist om förköp domstolen ej må ingå i bedömande
huruvida fastigheten är behövlig för ändamål som avses i 1 §.
Huruvida förhandenvaron av de förutsättningar, under vilka enligt 2 §
i remitterade förslaget kronans förköpsrätt skall gå före arrendators, avses
skola prövas av domstol eller meningen är, att också denna prövning
skall ske allenast i administrativ ordning, utsäges ej i lagtexten. Ej heller
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
finns något uttalande därom i motiven. Övervägande skäl tala för det förra
alternativet. Om förslaget innebär att arrendatorerna utom i de särskilt
angivna undantagsfallen skola vara helt och fullt bibehållna vid den förköpsrätt,
som tillförsäkrats dem genom 1943 års lagstiftning, torde näppeligen
kunna ifrågakomma att vid konkurrens mellan dem och kronan
låta de organ, som handha utövandet av kronans förköpsrätt, själva avgöra,
om dylikt undantagsfall föreligger. Vidare må framhållas, att här
icke, såsom när det gäller fastighets behövlighet för rationaliseringsändamål,
kan bli fråga om avvägningsspörsmål, som svårligen kunna lösas av
andra än de organ, som ha att besluta om rationaliseringsverksamheten.
Det gäller att konstatera huruvida vissa förhållanden av faktisk natur föreligga
eller ej. Dessa förhållanden äro av den art, att liknande frågor
kunna möta vid prövning huruvida den sociala arrendelagstiftningen är
tillämplig. Prövningen kan därför jämställas med den på domstol ankommande
bedömningen huruvida hinder för utövande av förköpsrätt möter
med hänsyn till köparens person eller fångets beskaffenhet. I själva verket
äro skälen för att förevarande frågor böra prövas av domstol så starka, att
annat knappast synes kunna ifrågasättas. Om i lagen, såsom ovan förordats,
intages en bestämmelse, som från domstols bedömande uttryckligen
undantager viss annan fråga, lärer av denna föreskrift med tillräcklig tydlighet
komma att framgå, att nu förevarande prövning icke skall vara undandragen
domstolarna.»
I propositionen anför departementschefen:
»Den omständigheten, att arrendatorn vore ägare till en annan, bärkraftig
brukningsdel eller att han finge sin huvudsakliga utkomst på annat sätt
än från jordbruket på den arrenderade fastigheten, hindrade enligt lagrådet
icke att han hade behov av sistnämnda fastighet för sin försörjning och därför
borde, framför kronan, äga rätt att lösa till sig den. Vad lagrådet i denna
del yttrat har dock icke givit mig anledning att vidtaga någon ändring i den
föreslagna lagtexten. Jag förutsätter att lantbruksnämnderna vid tillämpningen
skola taga tillbörlig hänsyn till arrendatorernas berättigade intressen.»
I anledning av vad lagrådet uttalat i fråga om den föreslagna lydelsen
av 14 § lagen om kronans förköpsrätt anför departementschefen:
»För min del anser jag det uppenbart att det skall tillhöra domstolarnas
befogenhet att pröva, huruvida laga förutsättningar för att kronans förköpsrätt
skall äga företräde framför arrendators föreligga i det särskilda
fallet. Från denna synpunkt synes det mig därför icke påkallat att något
särskilt stadgande meddelas angående gränsdragningen mellan domstolarnas
och de administrativa myndigheternas kompetens i förköpsärenden. Det
torde ej heller av andra skäl vara behövligt att införa en uttrycklig bestämmelse
om att domstol ej äger ingå på frågan, huruvida vederbörande fastighet
är behövlig för rationaliseringsändamål. Denna grundsats lär nämligen
kunna anses vara allmänt erkänd. Lagrådets hemställan på förevarande
punkt har därför ej föranlett någon ändring av förslaget.»
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
Till stöd för yrkandena i motionerna I: 294 och II: 393, att propositionen
måtte avslås också i vad den föreslår ändringar i lagstiftningen om förköpsrätt,
hänvisa motionärerna till motionerna I: 217 och II: 299, vari som
nämnts hemställes om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.
1 motionerna I: 297 och IT. 395 samt i motionen IT 391 anföres att de i
propositionen föreslagna ändringarna i förköpslagstiftningen skulle ha
mindre lämpliga konsekvenser.
Motionerna I: 296 och IT 394, vars andrahandsyrkanden om avslag å
propositionen få uppfattas gälla också lagändringarna i förköpslagstiftningen,
beröra i sin motivering icke nämnda lagstiftning.
Motionen IT 290, varur redan återgivits den motivering motionärerna
åberopa för sin framställning om översyn av jordförvärvslagen, påtalar beträffande
lagen om kronans förköpsrätt, att lagens utformning icke tillåtit
användande av nämnda förköpsrätt i vissa fall, där detta varit önskvärt.
Motionärerna anföra härom:
»I 1 § lagen om kronans förköpsrätt angives lagens syfte vara att underlätta
bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. (Jfr ordalydelsen i § 109 exproporiationslagen,
som avser exproporiation av mark för stärkande av
ofullständiga jordbruk). Denna förköpslagens ordalydelse synes ha påverkat
normerna för förköpsrättens användande i så måtto att förköp icke
torde kunna ske för exempelvis en successiv förstärkning av ett ofullständigt
jordbruk eller för att åstadkomma en påtaglig förbättring av ett för
litet stödjordbruk.»
I motionen göres vidare gällande, att oklarhet råder om hur bestämmelserna
i 7 § lagen om kronans förköpsrätt skola tolkas:
»Det torde icke ha varit lagstiftarnas mening att varje köpebrev eller avskrift
av köpebrev, som lantbruksnämnderna mottaga t. ex. från sökande
av lånegaranti eller förvärvstillstånd, också är att betrakta som en anmälan
av fånget. I förköpsmål har emellertid ingivande av avskrift av köpehandling
i jordförvärvsärende betraktats som anmälan enligt 7 § förköpslagen.
Om denna tolkning bleve allmän, skulle lantbruksnämnderna normalt icke
äga tillfredsställande möjligheter att handlägga alla förköpsärenden.»
Motionärerna hemställa, att den av dem begärda översynen av lagen om
kronans förköpsrätt måtte föranleda, att de åberopade olämpliga konsekvenserna
av ifrågavarande lags nuvarande utformning undanröjdes.
I sitt yttrande över denna del av motionen anför lantbruksstyrelsen, att
enligt dess uppfattning ordalagen i 1 § lagen om kronans förköpsrätt icke
torde lägga hinder i vägen för att lagen skulle kunna användas också för att
åstadkomma en successiv förbättring av ett ofullständigt jordbruk. Vad
gäller lagens 7 § vitsordar lantbruksstyrelsen, att lagrummet i visst rättsavgörande
tillämpats på det sätt, motionärerna påtalat, men upplyser samtidigt,
att i ett annat rättsfall domstolen icke ansett ingivandet av avskrift av
köpehandling i avsedda sammanhang utgöra anmälan enligt 7 §. Lantbruksstyi
elsen har i samband härmed berört viss processuell fråga, som har avseende
å lantbruksnämndens talan mot dom i förköpsmål.
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar beträffande 1 § ifrågavarande
lag, att angelägenheten av att använda lagen för en successiv förbättring av
ofullständiga jordbruk borde överlåtas å vederbörande myndigheters bedömande
från fall till fall. I fråga om tolkningen av 7 § syntes det förbundet
riktigt, att lantbruksnämnden, så snart köpehandling inlämnas till nämnden
för någon dess handläggning, beslutar huruvida kronans förköpsrätt skall
utövas.
Enligt den mening, Småbrukarnas riksförbund hävdar, bör lagen om kronans
förköpsrätt, därest den tolkades så snävt, att den ej skulle kunna användas
för en successiv förstärkning av ett ofullständigt jordbruk eller för
en påtaglig förbättring av ett för litet stödjordbruk, förtydligas att gälla
främjandet också av dylika rationaliseringsåtgärder.
Sveriges lantbruks förbund anser i likhet med lantbruksstyrelsen, att ordalagen
i 1 § omförmälda lag icke kunde åberopas som stöd för den av motionärerna
påtalade lagtillämpningen. Lagens syfte angåves sålunda ej vara det
omedelbara bildandet av bärkraftiga brukningsdelar utan att underlätta bildandet
av sådana. Beträffande 7 § samma lag ger förbundet uttryck för samma
mening som Riksförbundet Landsbygdens folk.
I motionerna I: 217 och II: 299 uppehålla sig motionärerna bl. a. vid den
arbetsbelastning och de kostnader, förköpsärendena medfört för lantbruksnämnderna,
och jämföra härmed de resultat, ifrågavarande verksamhet lett
till för jordbrukets rationalisering. Motionärerna åberopa härvid vissa uppgifter,
vilka återfinnas i en av förutvarande t. f. chefen för lantbruksstyrelsens
planläggningsbyrå S. O. Berg uti Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbunds
organ, årgång 1950, nr 10, lämnad redogörelse för lantbruksnämndernas
verksamhet.
Till det i motionärernas tycke magra resultatet av lantbruksnämndernas
arbete med förköpsärendena foga motionärerna följande kommentarer:
»Förklaringen ligger i att småbrukens förekomst — där de inte skapats
genom en missriktad statlig egnahemsverksamhet — i regel beror av att
de naturliga betingelserna inte möjliggjort bildandet av annat än småbruk.
Där betingelser funnits för skapande av större brukningsenheter ha de i
betydande grad undan för undan tillvaratagits genom jordbrukarnas egna
rationaliseringsåtgärder genom nyodling och sammanslagningar. Den utredning,
som föregick 1947 års beslut om den framtida jordbrukspolitiken,
konstaterade visserligen med jordbruksstatistikens hjälp, att fortsatt rationalisering
genom arealökning vore önskvärd för ett stort antal småbruk,
men lämnade ingen uppgift om för hur många småbruk de naturliga betingelserna
voro sådana, att detta vore möjligt. Man nöjde sig med att
föreslå så långt gående lagar som om kronans förköpsrätt och expropriationsrätt
för rationaliseringsändamål. I fråga om förköpslagen visar nu
erfarenheten, att dess värde för rationaliseringen är mycket begränsat och
att den praktiskt taget är betydelselös för det svenska jordbrukets strukturförändring
genom yttre rationalisering. Den vid lagens genomförande
43
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
allmänt spridda uppfattningen, att förköpsrätt skulle vara nödvändig för
rationaliseringsarbetet, har visat sig vara ogrundad.»
Lantbruks styr elsen uttalar i sitt yttrande över motionerna — sedan styrelsen
dessförinnan granskat motionärernas uppgifter rörande den arbetsbelastning
och de kostnader, förköpsärendena skulle ha medfört, samt därvid
funnit dessa uppgifter överdrivna — följande mening:
»Under åberopande av det anförda samt då verkningarna av lagen om kronans
förköpsrätt icke kunna mätas i antalet fullföljda förköpsförvärv utan
lagen visat sig ha sitt största värde som ett medel att nå kontakt med parterna
och komma till förhandlingar angående uppgörelser under hand rörande
för rationaliseringsverksamheten erforderliga fastigheter, får lantbruksstyrelsen
avstyrka bifall till motionerna.»
Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller som sin erfarenhet, att
lagen redan i många fall lett till nyttiga åtgärder för jordbrukets rationalisering.
Småbrukarnas riksförbund och Sveriges lantbruksförbund anse båda, att
lagen alltför kort tid tillämpats för att man skulle kunna bedöma, huruvida
skäl funnes att upphäva densamma.
Utskottet.
Genom den föreliggande propositionen föreslås ändringar i dels lagen
den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(den s. k. jordförvärvslagen), dels ock lagen den 30 juni 1947 om kronans
förköpsrätt samt lagen den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt.
Vad avser jordförvärvslagen åsyfta ändringsförslagen att motverka att lagen
kringgås. De i denna del föreslagna bestämmelserna stadga skyldighet
att avyttra fastighet, som inropats å exekutiv auktion, samt tillståndsprövning
också för gåvoförvärv. Ändringsförslagen i fråga om förköpslagstiftningen
gå ut på att kronans förköpsrätt vid intressekollision med arrendators
förköpsrätt under vissa förutsättningar skall gå före denna.
I de motioner, som utskottet behandlat i samband med propositionen,
yrkas
avslag å propositionen (1:294 och den därmed likalydande 11:393 samt
I: 297 och den därmed likalydande II: 395),
avslag å propositionen och utredning om möjligheterna att kriminalisera
åtgärder i syfte att kringgå jordförvärvslagen (11:391),
utvidgning av den i propositionen föreslagna rätten till fritt inrop vid
auktion för tvångsförsäljning av fastighet, som ej avyttrats frivilligt efter
exekutiv auktion, eller, i andra hand, avslag å propositionen och ny utredning
angående möjligheterna att förhindra kringgående av jordförvärvslagen
(1:296 och den därmed likalydande 11:394),
upphävande av 4 § jordförvärvslagen och ändring av reglerna i 6 § samma
lag rörande förenklat kontrollförfarande (II: 377),
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
ändring av nyssnämnda regler rörande förenklat kontrollförfarande (I:
21S och den därmed likalydande II: 294, I: 295 och den därmed likalydande
II: 389, II: 390 och II: 392),
över,syn av jordförvärvslagen och lagen om kronans förköpsrätt, främst
i syfte att göra jordförvärvslagen till ett medel för den yttre rationaliseringen
av jordbruket och att åstadkomma vidgad tillämpning av lagen om
kronans förköpsrätt (II: 290) samt
upphävande av sistnämnda lag (I: 217 och den därmed likalydande II:
299).
Utskottet behandlar till en början lagförslaget i den del det avser förvärv
å exekutiv auktion.
Hittillsvarande undantagsställning i jordförvärv,slagstiftningen för förvärv
å exekutiv auktion har betingats av hänsynen till fastighetskrediten.
Denna särställning har emellertid förenats med visst förbehåll. Vid tillkomsten
av 1945 års jordförvärvslag uttalade sålunda departementschefen,
att därest den ifrågavarande undantagsbestämmelsen skulle föranleda
missförhållanden, spörsmålet om de exekutiva förvärvens behandling borde
upptagas till förnyat övervägande. Grundsatsen, att undantagsbestämmelsens
bestånd vore beroende av erfarenheterna från dess tillämpning, kom till
förnyät uttryck i propositionen angående nu gällande jordförvärvslag. I
propositionen förklarade departementschefen, att under tiden för giltigheten
av 1945 års jordförvärvslag bestämmelsen om att förvärv å exekutiv
auktion av jordbruksfastighet vore undantagna från lagen icke visat sig
föranleda .sådana missförhållanden, som påkallade dess upphävande. Detta
uttalande ger visserligen uttryck för en förhoppning, att friheten till förvärv
å exekutiv auktion ej heller i fortsättningen skulle locka till missbruk,
men det får icke tolkas som att bestämmelsen slutgiltigt hade konstaterats
vara ofarlig. Det framhölls nämligen samtidigt, att tillämpningen
av .stadgandet i fråga alltjämt borde följas med uppmärksamhet från statsmakternas
sida.
Enligt vad departementschefen anfört i den nu föreliggande propositionen
kan för tiden fram till årsskiftet 1949—1950 i ett 30-tal fall misstänkas,
att exekutiva auktioner varit arrangerade i syfte att möjliggöra
kringgående av jordförvärvslagen. Redan själva antalet auktioner, som
kunna misstänkas ha varit arrangerade, synes klargöra, att det icke är enbart
i fall av tillfällig natur som ifrågavarande bestämmelse i jordförvärvslagen
använts för att kringgå lagen. Likväl är det mindre fallens antal
än deras beskaffenhet som tilldragit sig myndigheternas och utskottets uppmärksamhet.
Utskottet har haft tillgång till handlingar rörande vissa av de
auktioner, beträffande vilka man kunnat antaga, att de varit arrangerade.
I fråga om åtskilliga av nämnda auktioner föreligger i själva verket mer
än antagande härom. Det har exempelvis förekommit, att personer, vilka
förvärvat fastighet men förvägrats tillstånd, öppet förklarat, att de vid sådant
förhållande ämnade begagna sig av en arrangerad exekutiv auktion
för att utan tillståndsprövning ernå giltigt fång. De fall, vilka utskottet
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 45
närmare skärskådat, röja en inställning i vida kretsar, att tillvägagångssättet
med exekutiv auktion erbjuder sig som en alls icke motbjudande utväg,
därest tillstånd icke kan inhämtas. Sagda inställning låter i sin tur
förmoda, att antalet arrangerade auktioner efter hand kommer att stiga
avsevärt. Denna förmodan bestyrkes av en utredning, som utskottet under
hand verkställt angående förekomsten av arrangerade exekutiva auktioner
under 1950. Till en ökning av antalet skenauktioner lär väl också i någon
mån bidraga, att vissa mera uppseendeväckande sådana blivit föremål för
stor publicitet i tidningspressen. Mindre nogräknade personer lära därför
numera äga kännedom om den möjlighet att kringgå jordförvärvslagen, som
i förevarande avseende står till buds.
Det anförda visar otvivelaktigt, att de förväntningar, i kraft av vilka
undantagsregeln om exekutiva förvärv fick bestå i 1948 års jordförvärvslag,
icke blivit infriade. Även om man bortser från att ifrågavarande regel
vilar på en speciell förutsättning, som alltså icke vidare är för handen,
synes särställningen för de exekutiva förvärven av fast egendom nu böra
upphöra. Det allmänna intresset av att laglydnaden upprätthålles lär nämligen
icke kunna förlikas med en anordning, vilken användes som medel att
kringgå gällande lag. Utskottet utgår från att denna åsikt möter gensvar
också hos dem, vilka i och för sig icke finna sig kunna erkänna värdet av
just jordförvärvslagstiftningen.
Utskottet biträder sålunda departementschefens uppfattning, att det icke
längre bör anstå med att inbegripa också exekutiva förvärv under jordförvärvslagstiftningens
kontroll. Samtidigt vill dock utskottet i likhet med departementschefen
betona, att denna kontroll måste förlänas former, som i
mesta möjliga mån lämna de lojala rättsägarnas intressen okränkta. Om
önskvärdheten härav torde i princip råda enighet. Meningsmotsättningar
ha däremot kommit i dagen, när det gällt att taga ställning till hur långt
man bör gå i omtanken om de lojala rättsägarnas intressen. På denna punkt
har kraftig kritik riktats mot lagförslaget, icke minst i lagrådet. Sålunda
har det gjorts gällande, att enligt förslaget de lojala kreditgivarna ingalunda
bereddes det skydd, departementschefen velat tillförsäkra dem. Innan
utskottet övergår till att närmare granska de anordningar, varigenom lagförslaget
velat säkerställa berörda rättsägare, vill utskottet uttala, att önskemålet
om skydd för dessa givetvis icke kan hävdas i sådan utsträckning,
att syftet med de påkallade lagändringarna omintetgöres. Sådana anordningar
till de lojala kreditgivarnas skydd, som skulle inkräkta på måLsättningen
att förhindra vidare försök att kringgå jordförvärvslagen, böra med
andra ord icke komma i fråga.
Den privilegierade ställning, förslaget berett banker och vissa andra kreditinstitut,
torde från nyss antydda synpunkt vara väl motiverad. Från
nämnda rättssubjekts sida lär ju icke behöva befaras, att förmånsställningen
skulle utnyttjas i obehörigt syfte. Att icke kreditinrättningarna helt undandragits
verkningarna av lagförslaget — här avses närmast det förhållandet
att även kreditinrättningarnas inteckningar avlösas vid tvångsauk
-
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
tion -— föranledes av att skillnad i detta hänseende icke kunnat göras mellan
olika slag av inteckningar. Åsyftade påföljd av förslaget torde väl för
övrigt icke ingiva allvarligare betänkligheter.
Det är ej heller kreditinstitutens ställning enligt lagförslaget utan dettas
återverkningar å den enskilda fastighetskrediten som närmast uppmärksammats
i erinringarna mot förslaget. Vådor för de enskilda kreditgivarna
skulle enligt förslagets kritiker uppstå främst genom att dessa skulle
ha alltför ringa möjligheter att få behålla å exekutiv auktion inropad fastighet
liksom att utverka tillstånd till inrop av fastigheten vid efterföljande
tvångsauktion. Följden härav skulle bli, att dessa kreditgivare till väsentlig
del hänvisades till det skydd, som bestode i att försäljning å tvångsauktion
ej finge ske med mindre köpeskillingen täckte det av utmätningsmannen
satta värdet å fastigheten. Som emellertid sagda värde, även om det i
och för sig vore skäligt och än mera om det vore för lågt, många gånger
icke skulle kunna framtvinga en köpeskilling, som täckte högt liggande
fordringar, kunde utmätningsmannens värdering för sådana fall icke förhindra,
att fordringarna bleve prisgivna.
Utskottet anser sig böra tämligen ingående pröva påståendena om bristfälligheterna
i skyddet för de lojala enskilda kreditgivarna. Inledningsvis
vill utskottet vitsorda, att utmätningsmannens värdering icke alltid torde
kunna säkerställa oprioriterade eller i övrigt högt liggande fordringar. Antagandet,
att regeln om köpeskillingens beroende av värderingen skulle
syfta till att alltid skydda också en fordran av sistnämnda natur, synes
emellertid vara grundat å ett missförstånd. En aldrig så skälig värdering
bör ju icke resultera i ett högre värde å fastigheten än det verkliga och
kan sålunda icke ha till ändamål att skydda andra fordringar än dem, som
täckas av nämnda verkliga värde. Om en innehavare av fordran, belägen
ovanför fastighetens verkliga värde, av angivna orsak icke bör sätta sin tilllit
till föreskriften om utmätningsmannens värdering, är därmed dock icke
sagt, att en dylik fordran skulle vara prisgiven genom de föreslagna lagreglerna.
Innehavaren av en s. k. toppfordran har enligt förslaget den möjlighet
bevarad som också enligt nu gällande rätt främst kommer i fråga för
borgenär som vill rädda en oprioriterad eller eljest högt liggande fordran,
nämligen att vid den ursprungliga exekutiva auktionen söka inropa fastigheten.
Skulle det därefter visa sig, att under den ordinära avyttringsfristen
inroparen icke lyckades överlåta fastigheten till sådant pris, att han finge
täckning för fordringen, och kan inroparen ej heller erhålla tillstånd att
behålla fastigheten, skulle alltjämt en utväg stå öppen för honom. Enligt
lagförslaget kan nämligen anstånd med avyttringsskyldigheten av länsstyrelsen
medgivas den inropare, som visar sannolika skäl för att förlust
skulle åsamkas honom genom att en avyttring skulle lämna hans inteckning
utan tillräcklig täckning. Det synes utskottet som om den förmån,
lagförslaget i förevarande hänseende velat bereda inteckningshavare, icke
blivit beaktad efter förtjänst av dem som velat underkänna lagförslagets
möjligheter att hålla kreditgivarna skadeslösa.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
47
Om alltså borgenär för att skydda en »toppfordran» har att lita till andra
säkerhetsföreskrifter än regeln om att vid tvångsauktionen köpeskillingen
icke får understiga det värde, vilket utmätningsmannen åsatt fastigheten,
är denna regel å andra sidan en garanti för att enskild kreditgivare, vars
fordran verkligen kan beräknas vara täckt av det faktiska värdet å fastigheten,
icke skall lida rättsförlust vid tvångsauktionen. Ett självklart villkor
för att regeln om utmätningsmannavärderingen i sistnämnda avseende skall
fylla sin funktion är att det av utmätningsmannen satta värdet motsvarar
det faktiska värdet eller i vart fall ej är lägre än detta. Inom lagrådet har
det uttalats farhågor för att av skilda orsaker antydda villkor icke skulle
uppfyllas. Utskottet delar icke dessa farhågor. Skulle emellertid i det enskilda
fallet värderingen giva anledning till missnöje, ser utskottet icke något
hinder för att värderingen överklagas. Detta torde böra ske genom överklagande
av själva auktionen. Ett överklagande av auktionen kan föranleda,
att den vidare fortgången av det exekutiva förfarandet tills vidare inställes.
I varje fall kan auktionen, innan den vunnit laga kraft, icke grunda en slutgiltig
äganderättsövergång.
Övervägandena här ovan giva knappast stöd för meningen, att lagförslaget
skulle sakna tillräckliga möjligheter att skydda lojala enskilda borgenärer.
Tvärtom finner utskottet, att erforderligt rättsskydd för dessa skulle
stå till förfogande i de situationer, som nyss granskats. Lagförslaget vill
tillgodose den lojala fastighetskrediten på annat sätt än genom att öppna
möjlighet också för enskild kreditgivare att utan tillståndsprövning behålla
fastighet efter exekutiv auktion eller inropa fastighet vid tvångsauktion. Med
hänsyn till syftemålet med lagändringarna har man givetvis sökt undvika att
frågan om skyddet för ifrågavarande kreditgivare löstes på så sätt att dessa
skulle erhålla bestående äganderätt till den fasta egendomen. Kreditgivarna
kunna å sin sida icke resa befogade anspråk på att rättsskydd skulle tillhandahållas
dem just i form av särskilda möjligheter att förvärva fastigheten.
Det enda kreditgivarintresse, som i detta sammanhang förtjänar att
beaktas av lagstiftaren, är intresset att undgå rättsförluster. När fråga är
om fastighetsförvärv, som icke oundgängligen föranledes av nämnda intresse,
böra kreditgivare icke skäligen få åtnjuta en mera gynnad ställning
än andra rättssubjekt.
Utskottet vill icke helt bortse från att situationer kunna vara tänkbara,
där — som nyss antytts —- icke någon som helst utväg att trygga en
fordran skulle stå till buds, om man uteslöte möjligheten att låta enskild
borgenär förvärva fastighet, som häftade för fordringen. Det må räcka med
att hänvisa dels till ett sådant fall som att innehavaren av en fordran, vilken
icke skulle komma att säkerställas av utmätningsmannens värdering,
försummat att inropa fastigheten vid den ursprungliga exekutiva auktionen,
dels ock till den situationen att, ehuru fastigheten inropats vid sagda
auktion, den ifrågavarande fordringen ej är av intecknings natur samt anstånd
med fastighetens avyttrande därför ej kan begäras. Vid diskussionen
av möjligheterna att för dessa och likartade fall förstärka kreditgivarens
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
ställning får man emellertid ej förbise, att det är inom gruppen enskilda
kreditgivare de inteckningshavare återfinnas, vilka förskaffat sig sina
fordringar just i akt och mening att medelst inrop å exekutiv auktion förvärva
fastighet utan tillståndsprövning. Genom att införa en regel, varigenom
man för de åsyftade fallen stadgade generell frihet att behålla fastighet
efter exekutiv auktion eller att förvärva fastighet vid tvångsauktion,
skulle man således avsäga sig möjligheten att förhindra försök att på nyssnämnda
sätt kringgå jordförvärvslagen. En regel av angivet slag, vilken har
sin motsvarighet i vad som förordas i motionerna I: 296 och II: 394, skulle
följaktligen äventyra ändamålet med lagändringarna. Enligt utskottets bedömande
kan önskemålet att i situationer av här ovan skisserade beskaffenhet
säkerställa kreditgivaren genom att låta denne behålla respektive
förvärva fastigheten bäst tillgodoses genom ställningstaganden från fall till
fall, d. v. s. genom den tillståndsprövning, som enligt lagförslaget skall
verkställas av lantbruksnämnderna. Utskottet förutsätter nämligen, att 3 §
andra stycket jordförvärvslagen icke skall utesluta förvärvstillstånd, där
förvärvet framstår som borgenärens enda utväg att skydda fordran i fastigheten
och man ej har anledning misstänka försök att kringgå jordförvärvslagen.
Utskottet vill framhålla det önskvärda i att lantbruksnämnderna vid
sin tillståndsprövning beakta det synnerligen angelägna intresset av att de
föreslagna lagändringarna icke utsätta lojala kreditgivare för rättsförluster.
I fråga om invändningarna, att de föreslagna lagreglernas effektivitet ur
olika synpunkter kunde sättas i fråga, delar utskottet departementschefens
uppfattning, att de brister, som härvidlag vidlåda lagförslaget, icke böra få
undanskymma fördelarna med förslaget. Det är visserligen riktigt, att avyttringsskyldighet
icke torde hinna utkrävas under jordförvärvslagens fortsatta
tillämpningstid sådan den nu är bestämd, men det är uppenbart, att
möjligheten av att jordförvärvslagen och därmed avyttringsskyldigheten
kommer att bestå också efter den 30 juni 1953 måste avsevärt dämpa lockelsen
till skentransaktioner.
I motsats till propositionen, som i princip vill underkasta samtliga exekutiva
förvärv tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen, ha de alternativ till
Kungl. Maj :ts förslag, vilka framlagts från olika håll, det gemensamma
kännetecknet, att de förorda ingripanden endast mot sådana exekutiva förvärv,
som kunde konstateras utgöra skentransaktioner. Såsom departementschefen
uttalat torde emellertid bl. a. svårigheten att avgöra, huruvida försök
att kringgå jordförvärvslagen förelåge i det enskilda fallet, tala för att
nämnda alternativ skulle vara föga skickade att stävja arrangerandet av
exekutiva auktioner. Utskottet anser därför, att någon lämpligare utväg att
komma till rätta med dessa auktioner än den, Kungl. Maj :ts förslag anvisar,
icke erbjuder sig.
Till följd av det anförda tillstyrker utskottet Kungl. Maj :ts ifrågavarande
lagförslag.
Propositionens förslag beträffande förvärv genom gåva är som
departementschefen själv framhållit delvis föranlett av de föreslagna lag
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
49
ändringarna i fråga om exekutiva förvärv. Skulle gåvoförvärv alltjämt vara
undantagna från tillståndsprövning enligt jordförvärvslagen, kunde nämligen
skyldigheten att avyttra fastighet, som inropats på exekutiv auktion,
uppfyllas genom att fastigheten bortskänktes till någon som i realiteten vore
bulvan för inroparen, exempelvis en nära anhörig till denne. Den ståndpunkt,
utskottet intagit till de föreslagna reglerna om exekutiva förvärv, ger
därför utskottet anledning att tillstyrka lagförslaget också i vad det avser
gåvoförvärv. Tendenser att använda gåvoformen ha emellertid framträtt jämväl
vid försök att kringgå redan gällande bestämmelser i jordförvärvslagen.
Det har sålunda förekommit, att man låtit fastighetsköp, antingen helt eller
delvis, utåt framträda som gåva. Enbart detta förhållande torde motivera det
nu föreslagna lagstiftningsingripandet.
De invändningar, som i lagrådet anförts mot att gåvoförvärv inbegrepes
under tillståndstvånget, framstå som mindre tungt vägande, om även efter
lagändringens genomförande lojala gåvoöverlåtelser i regel skola få komma
till stånd genom att dylika överlåtelser — där »landsfiskalsintyg» ej kan
utfärdas —- godkännas av lantbruksnämnden. Utskottet förutsätter att så
blir fallet.
I anslutning till behandlingen av propositionens förslag rörande exekutiva
förvärv och gåvoöverlåtelser vill utskottet redovisa sin ståndpunkt till de
motioner, vilka avse andra delar av jordförvärvslagstiftningen.
Synpunkten, att kontrollförfarandet enligt jordförvärvslagen bör utformas
så enkelt som är möjligt med hänsyn till förfarandets funktioner, är förtjänt
av det största beaktande. Departementschefen, som givit uttryck för
samma uppfattning, har i propositionen uttalat, att han funnit viss förenkling
möjlig att genomföra. När vid lantmäteriförrättning förutsättningar
förelåge för erhållande av »landsfiskalsintyg», skulle nämligen enligt departementschefens
mening intyget kunna utfärdas av vederbörande lantmätare.
En sådan anordning kan — såsom departementschefen funnit — genomföras
i administrativ ordning genom ändring i kungörelsen rörande jordförvärvslagens
tillämpning. Utskottet får uttala sin tillfredsställelse med den förenkling,
departementschefen sålunda avser att åvägabringa.
Den förenklingsåtgärd, som förordas i motionerna I: 295 och II: 389, II:
390 samt II: 392, d. v. s. att tillståndsprövningen skulle ersättas med intygsförfarande
jämväl vid vissa förvärv för sammanläggning, har betydligt
mera vittgående konsekvenser än den nyss nämnda. Det av motionärerna
framförda förslaget skulle visserligen bidraga till att minska den omgång,
som för närvarande ofta är förbunden med kompletteringsförvärv för sammanläggning.
I anseende till den ingripande beskaffenheten av förevarande
förslag och till att det skulle föranleda lagändring, synes dock lämpligare,
att förslaget blir föremål för överväganden i samband med att i sinom tid
frågan om jordförvärvslagens fortsatta giltighet tages upp. Vad sist anförts
äger också sin tillämpning å förslagen i motionerna I: 218 och II: 294 om att
lantbruksnämnd skulle erhålla rätt att befullmäktiga lämpliga personer att
4 Ilihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. .1 and. Nr 2.
50
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
inom nämndens verksamhetsområde utfärda sådana intyg, som det för närvarande
åvilar landsfiskalerna att avgiva. På grund av vad nu sagts finner
sig utskottet icke kunna tillstyrka de ovannämnda motionerna 1: 295 och II:
389, II: 390, II: 392 samt I: 218 och II: 294.
Jämväl i motionen II: 377 framlägges ett förslag, som berör kompletteringsförvärv.
Motionären hemställer nämligen om ändring i 6 § jordförvärvslagen,
varigenom detta lagrum skulle medgiva användandet av »landsfiskalsintyg»
även där förvärvaren förut är ägare av fastighet med jordbruk.
Förslaget avser alla slags kompletteringsförvärv, också sådana som
ej föranleda lantmäteriförrättning. I fråga om sistnämnda förvärv skulle
förslaget få den konsekvensen, att fånget kunde bliva giltigt, oaktat icke
alls prövats, huruvida något av de i 3 § jordförvärvslagen angivna villkoren
för tillstånd till kompletteringsförvärv vore uppfyllt. Den föreslagna ändringen
i 6 § förutsätter alltså, att man upphäver bestämmelsen i 3 § om att
kompletteringsförvärv endast under vissa villkor kunna godkännas. En sådan
åtgärd skulle icke ha fog för sig. Utskottet kan därför icke tillstyrka
förslaget. Yrkandet i samma motion om upphävande av 4 § jordförvärvslagen
synes syfta till att allmänt mildra de rådande inskränkningarna i rätten
till fastighetsförvärv. Just bestämmelserna i 4 § bereda emellertid i vissa
fall möjlighet till förvärv också där förutsättningarna härför ej föreligga enligt
3 §. Att upphäva 4 § skulle därför innebära en av motionären ej avsedd
skärpning av jordförvärvslagen. Av anförda skäl avstyrker utskottet
också sistnämnda förslag uti ifrågavarande motion.
Utskottet övergår därefter till att behandla lagstiftningen om
förköpsrätt. Utskottet vill då först taga ställning till yrkandet i motionerna
1:217 och 11:299, att lagen om kronans förköpsrätt måtte upphävas.
Det är enligt utskottets mening icke görligt att bedöma nämnda lags värde
utifrån verkningarna av lagen under den korta tid, som förflutit efter dess
ikraftträdande. Samma åsikt har också kommit till uttryck i ett par av yttrandena
över motionerna. Såsom lantbruksstyrelsen betonat i sitt yttrande,
kunna lagens verkningar icke mätas i antalet förköpsförvärv. Lagens kanske
viktigaste funktion torde vara att åstadkomma frivilliga försäljningar för
rationalisering,sändamål, lett syfte som lagen kan nå genom sin blotta
existens. Det lär icke kunna råda tvekan om att uti ifrågavarande avseende
lagstiftningen redan hunnit visa sin betydelse. Utskottet finner det anförda
utgöra tillräckligt skäl för att avstyrka bifall till motionerna.
Kungl. Maj :ts förslag, att vid intressekollision mellan kronan och förköpsberättigad
arrendator kronans förköpsrätt under vissa förutsättningar
skulle gå före arrendatorns, avser att göra lagen om kronans förköpsrätt än
mera effektiv i dess befrämjande av den yttre rationaliseringen. Även om
propositionen icke åberopar några konkreta fall, vari det nuvarande inbördes
förhållandet mellan kronans förköpsrätt och arrendators medfört hinder
för rationaliseringssträvandena, finner också utskottet att gällande obe
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 51
tingade företräde för arrendators förköpsrätt kan orsaka missförhållanden
av angiven art. Utskottet tillstyrker därför lagförslaget.
I motionen II: 290 påtalas, att utformningen av 1 § lagen om kronans
förköpsrätt påverkat normerna för förköpsrättens användande i så måtto,
att förköp icke ansåges kunna begagnas för »en successiv förstärkning av
ett ofullständigt jordbruk eller för att åstadkomma en förbättring av ett
för litet stödjordbruk». Uppfattningen, att förköpsrätten skulle vara begränsad
på angivet sätt, är emellertid ej helt riktig. Utskottet erinrar om
följande yttrande av departementschefen i propositionen nr 75/1947 (s. 209):
»I arbetet med att förstärka ofullständiga jordbruk torde det, särskilt på
grund av de topografiska förhållandena, ej alltid vara möjligt att genomföra
så långt gående utvidgningar, att brukningsdelarna kunna förvandlas
till fullständiga jordbruk. Man kan då bliva nödsakad att nöja sig med
mindre omfattande förbättringsåtgärder. Om åtgärden ej är att betrakta
som en etapp på vägen mot en ytterligare utvidgning av brukningsdelen
torde dock, såsom jordbrukskommittén framhållit och ytterligare understrukits
av fastighetsbildningssakkunniga, böra krävas, att brukningsdelarna
skola bliva sådana, att de verkligen ha möjligheter att bestå på lång
sikt.»
Departementschefens uttalande torde sålunda utvisa, att förköpsrätten i
vissa fall kan begagnas jämväl i de av motionärerna avsedda fallen. Förköpsrätten
torde dock icke kunna användas för att förvandla stödjordbruk
till ofullständiga jordbruk av annan typ. Härvidlag finner utskottet icke
någon ändring påkallad.
Samma motionärer göra vidare gällande, att 7 § lagen om kronans förköpsrätt
behöver förtydligas, samt framföra slutligen önskemålet, att också
jordförvärvslagen måtte få användas för att främja jordbrukets yttre rationalisering.
De spörsmål, motionärerna sålunda väckt, utgöra sidor av den
vidare frågan om sambandet mellan jordförvärvslagen och lagen om kronans
förköpsrätt. Denna fråga torde påkalla viss uppmärksamhet i sammanhang
med eventuella överväganden om förlängning av jordförvärvslagens giltighet
men bör icke nu upptagas till prövning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen den
17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet samt alltså avslå motionerna I: 294
och II: 393, I: 297 och II: 395, II: 391 samt I: 296 och II: 394
i vad de avse nämnda lagförslag;
B. att motionerna I: 217 och II: 299 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
C. att riksdagen måtte antaga de genom propositionen
framlagda förslagen till lag angående ändring i lagen den
30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt och till lag
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december
1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt samt
alltså avslå motionerna I: 294 och II: 393, I: 297 och II: 395
II: 391 samt I: 296 och II: 394 i vad de avse nämnda båda
lagförslag;
D. att motionerna I: 295 och II: 389, II: 390 samt II: 392,
i den mån de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört i sin motivering, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
E. att motionerna I: 218 och II: 294, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört i
sin motivering, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
F.
att motionen 11:377 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
G. att motionen 11:290, i den mån den icke kan anses
besvarad genom vad utskottet ovan anfört i sin motivering,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 mars 1951.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÄKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Werner, Albert Hermansson, Eskilsson, Lindahl och Ivar Persson*;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Åhman, Andersson i Mölndal, Jansson i Aspeboda*, Jansson i Hällefors
och Larsson i Karlstad.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer:
A. 1) av herrar Holmbäck, Eskilsson, Stjärne, Åhman och Larsson i Karlstad,
vilka ansett
dels att utskottets utlåtande till och med det stycke å s. 49, vilket slutar
med orden »blir fallet», bort ha följande lydelse:
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
53
»Genom den---(de första två styckena lika med utskottet)-----—
likalydande II: 299).
Vad först angår förvärv å exekutiv auktion vill utskottet
inledningsvis erinra om att, när sådana förvärv i förslaget till 1945 års jordförvärvslag
undantogos från tillståndsprövning, denna undantagsställning
enligt departementschefens eget uttalande var starkt motiverad. I propositionen
till nu gällande jordförvärvslag förklarades därefter, att undantagsbestämmelsen
borde bibehållas. Fastän departementschefen icke vid någotdera
tillfället närmare utvecklade skälen till att jordförvärvslagstiftningen
ej borde beröra exekutiva förvärv, behöver tvekan icke råda om att det var
hänsyn till fastighetskrediten som i båda fallen bestämde hans ståndpunkt.
Redan vid tillkomsten av 1945 års jordförvärvslag stod det klart, att lagen
skulle kunna kringgås genom ett utnyttjande av undantagsbestämmelsen
om exekutiva förvärv. Att departementschefen det oaktat förordade en sådan
bestämmelse framhäver ytterligare det stora avseende, man ansåg sig böra
tillmäta fastighetskreditens krav.
Under förarbetena till det nu föreliggande lagförslaget har varken av departementschefen
eller från annat håll gjorts gällande, att numera mindre
hänsyn bör tagas till fastighetskrediten än 1945 och 1948. Departementschefen
uttalar tvärtom, att förslaget velat bereda skydd för lojala inteckningsborgenärer.
Utskottet vill närmast söka bedöma, huruvida de beräknade
konsekvenserna av de föreslagna lagreglerna verkligen motsvara den
sålunda uttalade föresatsen att skydda fastighetskrediten.
Till en början må därvid medgivas, att i väsentliga avseenden bankerna
och övriga i förslaget angivna kreditinrättningar icke träffas av lagskärpningen.
En kreditinrättning, som inropat fastighet å exekutiv auktion för
att skydda en fordran i fastigheten, blir enligt förslaget icke underkastad
annan avyttringsskyldighet än enligt gällande lagstiftning. Likaså har en
kreditinrättning, som ej funnit anledning att förvärva fastigheten vid den
exekutiva auktionen, full frihet att uppträda som inropare vid den tvångsauktion,
som kan följa. För kreditinrättningarnas intresse synes det sålunda
i huvudsak vara väl sörjt. Emellertid är o ej heller de i lagförslaget åsyftade
kreditinstituten helt undandragna verkningarna av de föreslagna anordningarna.
Om en kreditinrättning ej utnyttjat möjligheten att inropa en
fastighet vid en exekutiv auktion och tvångsauktion därefter ej kan undvikas,
får, såsom bankofullmäktige påpekat, en inteckning, som kreditinrättningen
innehar i fastigheten, icke längre kvarstå i denna efter tvångsauktionen.
Detta blir fallet både då inteckningen ligger inom det värde, utmätningsmannen
åsatt fastigheten, och alltså över huvud icke vid tvångsauktioncn
skulle kunna behöva skyddas genom inrop, och då den faller
utom detta värde. Den för exekutiva auktioner betydelsefulla s. k. övertagandeprincipen,
d. v. s. att inteckningar med bättre rätt än utmätningssökandens
fordran icke skola rubbas genom försäljningen, är nämligen vid
tvångsauktion utan praktisk innebörd, eftersom vid sådan försäljning såsom
utmätningsfordran skall gälla den fordran, vilken har hästa förmåns
-
54
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
rätt. Det ligger i öppen dag, att avkallet å övertagandeprincipen framför allt
drabbar den yrkesmässiga kreditgivningen och alltså närmast kreditinrättningarna.
Dessa skulle ju icke lika säkert som nu kunna räkna med att inteckningar
med god förmånsrätt komme att tillförsäkra dem värdet av
fasta penningplaceringar.
Vid besvarandet av frågan, huruvida lagförslaget tillgodoser de lojala
inteckningsborgenärernas intressen, bör dock utskottet främst uppmärksamma
den kategori kreditgivare, som beröres av lagförslaget i hela dess
vidd, nämligen huvuddelen av de privata kreditgivarna. För en inropare,
som hör till denna kategori, skulle föreligga skyldighet att avyttra fastighet,
som inropats å exekutiv auktion, såvida lantbruksnämnden ej lämnade
sitt tillstånd till att han finge behålla fastigheten eller han ej finge ''landsfiskalsintyg’.
Lantbruksnämndens tillstånd eller ock ’landsfiskalsintyg’ skulle
erfordras för att en kreditgivare, som hörde till denna kategori, skulle å en
tvångsauktion få inropa en fastighet, i vilken han hade panträtt. Det kan
vara lämpligt att först dröja vid spörsmålet, huruvida en enskild kreditgivare,
som inropat fastighet vid exekutiv auktion för att skydda en fordran
men icke fått ''landsfiskalsintyg’ eller som i samma syfte önskar uppträda
såsom inropare vid tvångsauktion, kan förväntas erhålla det erforderliga
tillståndet. För besvarandet av denna fråga är man givetvis hänvisad till
det lagrum i jordförvärvslagen, som reglerar förutsättningarna för förvärvstillstånd,
3 §. Utskottet bortser här från sådana fall, som avhandlas
i 3 § första stycket. Vid studium av 3 § andra stycket framgår att den
enda grund, kreditgivaren i normalfallen skulle kunna åberopa till förmån
för förvärvstillstånd, är den som i lagrummet angives med formuleringen
’eljest särskilt skäl’. Det lär icke vara avsett, att denna grund för erhållande
av tillstånd skulle anses vara för handen, så snart sökanden åberopade
sitt behov av att behålla eller förvärva viss fastighet för att skydda en
sin fordran däri. Just för att i en situation som den antydda tillgodose
kreditgivarens intressen bereder nämligen det föreliggande lagförslaget kreditgivaren
möjlighet att få visst anstånd med avyttringsskyldigheten efter
exekutiv auktion. Då torde det knappast ha åsyftats, att jämväl den vida
större förmånen att behålla eller förvärva fastigheten skulle stå kreditgivaren
till buds.
Den, som icke har möjlighet att få ''landsfiskalsintyg’ och icke fått tillstånd
att efter exekutiv auktion behålla eller att vid tvångsauktion förvärva
fastighet, vari han äger fordran, har icke något medel, varigenom han
själv kan ingripa till skyddandet av sin fordran vid tvångsauktionen. Kreditgivaren
i fråga har allenast att sätta sin lit till att vid tvångsauktionen
köpeskillingen skall lämna tillgång till betalning av hans fordran. För att
motverka, att kreditgivaren i detta utsatta läge skall åsamkas förlust, har
lagförslaget såsom förutsättning för att försäljning skall få ske uppställt
kravet, att köpeskillingen lägst måste uppgå till det värde, utmätningsmannen
före auktionen satt å fastigheten. Utskottet fäster det största avseende
vid frågan, om utmätningsmannavärderingen kommer att fylla de garanti
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2. 55
funktioner, som lagförslaget velat tillägga den. Utskottet vill därvid erinra
om den inom lagrådet framförda åsikten, att själva ändamålet med värderingen
enligt utsökningslagen vore sådant, att det manade utmätningsmannen
att för säkerhets skull åsätta fastigheten snarare ett lågt värde än
ett högt. Lagrådets uppfattning i detta hänseende synes vara befogad och
belyser riskerna för att utmätningsmannavärderingen icke skulle kunna
hindra, att privata borgenärers fordringar bleve prisgivna vid tvångsförsäljning.
Att utmätningsmannen enligt vad som förordats i motiven till
lagförslaget skulle samråda med lantbruksnämnden vid värderingen är
icke någon starkare garanti för att hans värdering av fastigheten blir
riktig. Såsom en ledamot inom lagrådet yttrat, förefaller det icke otroligt,
att nämnden ogärna skulle vilja tillstyrka ett värde å fastigheten, vilket
låge över vad som kunde väntas bli det högsta budet från dem, som på
förhand anmält sig som spekulanter genom att söka förvärvstillstånd.
Vad nu sagts torde utvisa, att lagförslaget icke säkerställer de lojala
borgenärerna mot menliga påföljder av anordningen med tvångsförsäljning,
särskilt icke de privata kreditgivarna åt jordbruket. Utskottet finner anledning
att understryka vad härvidlag anföres i motionerna I: 294 och
II: 393, nämligen att lagförslaget, om det godkännes, skulle äventyra den
ur social synpunkt synnerligen betydelsefulla form av jordbrukskredit, som
består i att t. ex. släktingar, grannar och vänner förstärka inteckningskredit
med borgen. Genom att högt belägna inteckningar kunnat belånas på
grund av att de försetts med dylik borgen har mången kunnat inköpa jordbruksfastighet
utan att äga något kapital. Det är med rätta som motionärerna
anfört, att förslagets verkan härvidlag i många fall skulle hindra
mindre välsituerade från att förvärva jordbruksfastighet.
Utskottet anser sålunda, att de föreslagna lagreglernas skadeverkningar
å fastighetskrediten ingiva starka betänkligheter mot förslagets antagande.
Emellertid är utskottet medvetet om att en lagstiftning, som medför mindre
tillfredsställande konsekvenser i visst avseende, kan ha sitt berättigande genom
att vara önskvärd ur andra synpunkter. Vad som i förevarande fall
av departementschefen angivits påkalla lagförslaget är att friheten till förvärv
å exekutiv auktion utan tillståndsprövning utnyttjats för att genomföra
fastighetsöverlåtelser som enligt grunderna för jordförvärvslagen icke
bort få äga rum. Som nämnts i det föregående har det redan vid tillkomsten
av jordförvärvslagstiftningen förutsetts, att undantagsstadgandet om
exekutiva förvärv kunde komma att missbrukas. När därför dylika missbruk
nu åberopas som grund för lagskärpning, böra missbruk ha förekommit
i en utsträckning, som man icke förutsett, då exekutiva förvärv undantogos
från tillståndsprövning. Att så skulle vara förhållandet bestyrkes
dock icke av den i propositionen redovisade utredningen om antalet fall av
missbruk. Av utredningen att döma skulle nämligen antalet arrangerade
exekutiva auktioner per år och län i genomsnitt belöpa sig till på sin höjd
en auktion. Härav kan — såsom betonas i motionerna I: 297 och II: 395
knappast slutas, att jordförvärvslagen kringgåtts i större utsträckning än
56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
man räknat med vid lagens antagande. Ännu mindre kan det sägas, att
missbruk varit så allmänna, att behovet av att stävja dem överväger de
skadeverkningar, som vore förbundna med ett lagstiftningsingripande.
Betänkligheterna mot lagförslaget te sig desto större som det kan betvivlas,
att de i propositionen föreslagna åtgärderna verkligen skulle medföra
avsedd effekt. Lagrådet har pekat på det föga sannolika i att något större
antal fastigheter, som inropats på exekutiv auktion, skulle kunna gå å
tvångsauktion under jordförvärvslagens fortsatta giltighetstid, d. v. s. före
den 1 juli 1953. Numera är det tydligt, att ingen enda fastighet kan komma
att säljas å tvångsauktion före nyssnämnda datum. De i propositionen
föreslagna reglerna förutsätta alltså att jordförvärvslagen förlänges, och ett
antagande av propositionen innebär därför ett föregripande av frågan om
lagens förlängning. Ett dylikt föregripande anser utskottet icke riktigt.
Lagrådet framhåller även, att den som vill kringgå lagförslagets bestämmelser
om avyttringsskyldighet kan arrangera en ny exekutiv auktion under
avyttringsfristen och att denna andra exekutiva auktion kan följas av
en tredje o. s. v. Vidare har en ledamot av lagrådet uttalat, att det knappast
vore lämpligt att lata en mindre önskvärd köpare förvärva och för en tid
behålla fastigheten, eftersom förvärvaren under den korta besittningstiden
kunde försumma jordbruket och utplundra fastigheten. Utskottet ansluter
sig till de tvivel angående den föreslagna lagstiftningens effektivitet, vilka
yppats inom lagrådet. Utskottet vill tillfoga, att vid sidan av exekutiv auktion
åtskilliga vägar finnas, å vilka jordförvärvslagen kan kringgås. Frånsett
förvärv genom gåva skulle dessa vägar stå öppna även efter den vidtagna
lagskärpningen. Också härigenom är det möjligt att denna i vissa fall
blir ett slag i luften.
Slutsatserna av det anförda bli alltså, att ett genomförande av lagförslaget
i förevarande del komme att medföra skadeverkningar, vilka icke
uppvägas vare sig av behovet av lagstiftning i detta ämne eller av lagförslagets
möjligheter att där dylikt behov finnes åstadkomma önskad effekt.
Utskottet finner sig därför icke kunna tillstyrka propositionen i vad den
avser exekutiva förvärv.
Den i motionerna 1:296 och 11:394 föreslagna modifikationen av propositionens
bestämmelser om rätten till inrop vid tvångsauktion har betingats
av önskemålet att motverka tvångsförsäljningens menliga verkningar
för enskilda kreditgivare. Emellertid kvarstå även efter den av motionärerna
förordade utvidgningen av spekulantkretsen starka betänkligheter
mot lagstiftningen. Utskottet kan därför icke tillstyrka anordningen
med sådan försäljning ens med den utformning, motionärerna föreslagit.
I fråga om propositionens förslag att jordförvärvslagen skulle avse också
förvärv genom gåva delar utskottet lagrådets uppfattning, att det
vore ett vida allvarligare ingrepp i den enskildes ställning att avhända honom
rätten att mottaga en gåva av en fastighet än att hindra honom från
att verkställa ett köp eller byte av en sådan. Starka skäl tala därför mot
att indraga gåvoförvärv under jordförvärvslagen. Departementschefen har
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
57
förklarat, att ändringsförslaget beträffande gåva i viss män föranletts av
de föreslagna bestämmelserna om exekutiv auktion. Detta samband — som
ytterligare klargör hur vidsträckta återverkningarna av lagförslaget rörande
exekutiva förvärv skulle bli — är dock icke sådant, att tillståndsprövning
bör föreskrivas för gåvoförvärv ens om lagförslaget rörande exekutiva förvärv
godtages. Utskottet vill sålunda icke tillstyrka, att lagförslaget i den
del det avser gåva antages.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att svårigheten att ernå
en klar och tillfredsställande brottsbeskrivning å transaktioner i syfte att
kringgå jordförvärvslagen förhindrar, att sådana transaktioner kriminaliseras.
Utskottet kan fördenskull icke biträda det i motionen II: 391 väckta
förslaget om utredning av möjligheterna att straffbelägga omnämnda handlingar.
Särskilt med hänsyn till att förekomsten av skentransaktioner icke
påvisats i mer än relativt begränsad omfattning finner utskottet ej heller
anlednig tillstyrka det i motionerna I: 296 och II: 394 i andra hand framställda
yrkandet om utredning och nytt förslag angående möjligheterna att
förhindra att jordförvärvslagen kringgås.»
dels ock att utskottet i följd härav bort under A. hemställa,
att riksdagen måtte avslå det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
samt alltså bifalla motionerna I: 294 och
II: 293,1: 297 och II: 395, II: 391 samt I: 296 och II: 394 i vad
däri yrkas avslag å nämnda lagförslag.
A. 2) av herrar Werner, Ivar Persson och Jansson i Aspeboda, vilka
dels anfört beträffande utskottets utlåtande till och med det stycke å s. 49,
vilket slutar med orden »blir fallet», följande:
»Den föreliggande propositionen åsyftar främst att genom vissa skärpta
bestämmelser i jordförvärvslagen förhindra missbruk av den hittills gällande
rätten att utan tillståndsprövning förvärva jordbruksfastighet å exekutiv
auktion samt därjämte att vidga det allmännas kontroll över dessa
exekutiva förvärv. Missbruken ha framför allt bestått däri, att säljare och
köpare i syfte att kringgå jordförvärvslagen arrangerat en exekutiv auktion
på basis av mellan dem träffade mer eller mindre skenbara låneavtal med
därtill fogade inteckningsmedgivanden. Möjligheten att på dylik väg kringgå
de restriktiva bestämmelserna i jordförvärvslagen förutsågs redan vid tillkomsten
av 1945 års jordförvärvslagstiftning. Samma var förhållandet vid
antagandet av 1948 års jordförvärvslag. Det avgörande skälet för såväl departementschefens
som riksdagens ställningstagande på denna punkt var
otvivelaktigt önskemålet att undvika de allvarliga rubbningar i den legitima
fastighctskrediten, vilka måste bli följden av ett ingrepp i rätten alt medelst
exekutiv auktion utnyttja inteckningssäkerheten.
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
Antalet fall, då det ansetts konstaterat, att ett kringgående av tillståndsprövningen
skett, synes dock icke, i betraktande av det totala antalet exekutiva
försäljningar, vara särskilt stort. Emellertid kan icke mer än en mening
råda om önskvärdheten av att i den allmänna laglydnadens intresse effektivt
söka förhindra dessa uppenbara missbruk. Härvid bör dock tillses, att de
åtgärder som vidtagas icke ingripa i de legitima kreditförhållandena, exempelvis
genom att medföra risker för dem som av hjälpsamhet träda emellan
med lån eller borgensförbindelse mot säkerhet i inteckning. Sådana risker
skulle otvivelaktigt i sin tur försvåra möjligheterna för köpare av jordbruksfastighet
att erhålla för förvärvet erforderlig kredit. Det är i dessa
hänseenden som propositionens uppläggning inger allvarliga betänkligheter.
Den skapar i fråga om rätten att ur en pantförskriven fastighet erhålla
betalning för fordran en markerad skillnad mellan banker och kreditanstalter
i övrigt å ena sidan samt privata långivare å den andra. I de flesta fall
äro de sistnämnda anhöriga till gäldenären eller också personer, vilka av
hjälpsamhet försträckt lån eller tecknat borgensförbindelse. Såsom de i propositionen
föreslagna nya reglerna beträffande exekutiva förvärv utformats,
skulle propositionens antagande medföra uppenbara risker för privata långivare
och borgensmän. Dessa skulle nämligen, sedan de å exekutiv auktion
inropat fastighet för att skydda fordran, vara skyldiga att låta fastigheten
gå till försäljning å tvångsauktion, såframt frivillig avyttring icke skulle
kunna komma till stånd inom viss tid efter den första exekutiva auktionen
i de fall då lantbruksnämnden i orten ej beviljat inroparen tillstånd att behålla
fastigheten. Vid tvångsauktionen skulle försäljning ske, så snart köpeskillingen
uppginge till det värde, som utmätningsmannen åsatt fastigheten.
Rätt att inropa fastigheten vid tvångsauktion skulle endast den eller de
äga, som fått ansökan härom bifallen av lantbruksnämnden. För den händelse
att en eller flera kreditgivare genom lantbruksnämndens avgörande
komme att uteslutas från rätten att vid tvångsauktion uppträda såsom köpare
för att skydda fordran, så kan den pantsäkerhet, som kreditgivare erhållit
för jämväl långt före lagändringarnas ikraftträdande lämnade lån eller
borgensförbindelser, visa sig värdelös. Utmätningsmannens ensamrätt att
bestämma värdet utgör härvid ett ytterligare allvarligt otrygghetsmoment.
De antydda riskerna för vissa kreditgivare härröra sig till stor del ur det
mycket otillfredsställande förhållandet, att lantbruksnämnderna skulle medgivas
rätt att i administrativ ordning ensamma träffa rättsavgöranden av för
den enskildes rättsskydd ofta utomordentlig räckvidd. Detta är ett så allvarligt
avsteg från en av rättssamhällets grundprinciper att en dylik anordning
icke kan godtagas.
För att dels effektivt förebygga ett kringgående av jordförvärvslagen genom
arrangerande av exekutiva auktioner, dels ock erhålla de garantier, som
ligga uti att rättsavgörandet i den lagtillämpning, varom här är fråga, lägges
under domstols prövning, ha vi vid ärendet behandling inom utskottet föreslagit
ett annat medel att stävja ifrågavarande missbruk än Kungl. Maj :t
anvisat. Vi ha sålunda förordat, att utskottet med begagnande av sin initia
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
59
tivrätt måtte föreslå riksdagen att lantbruksnämnd skulle tilldelas befogenhet
att i sådana fall, där en exekutiv auktion kunde antagas vara arrangerad
för att i strid med jordförvärvslagen möjliggöra överlåtelse av fastighet, hos
Kungl. Maj :t söka expropriation av den vid sådan auktion förvärvade fastigheten.
Härigenom hade vunnits att prövningen och avgörandet i misstänkta
fall icke lades under lantbruksnämnden, vilken vid handläggningen
av dessa förvärvsärenden måste påverkas av en viss partsställning. Värderingen
hade i stället kommit att verkställas av expropriationsdomstol och
alltså under en judiciell myndighets ansvar.
Den ändring, som genom en dylik anordning skulle ha blivit nödvändig
i lagen om expropriation, synes endast ha behövt bestå i en bestämmelse,
enligt vilken lantbruksnämnden under angivna omständigheter ägde påkalla
expropriation. Denna bestämmelse hade givetvis bort göras temporär i avvaktan
på eventuell förlängning av jordförvärvslagens giltighet.
Effekten av en dylik utvidgning av expropriationsinstitutets användning
skulle otvivelaktigt ha varit, att påtalade missbruk omedelbart upphört. Härutöver
skulle med anordningen i fråga ha varit förbundna de fördelarna, att
de legitima förhållandena på fastighetskreditens område ej oroats och att
propositionens förslag om tvångsauktionsförfarandet med allt vad därav följer
kunnat undvaras.
Då utskottet icke kunnat enas om antagandet av här ovan skisserade förslag
rörande användandet av lagen om expropriation för att stävja missbruken
beträffande exekutiva förvärv, ha vi alternativt yrkat bifall till den
av herrar Tjällgren och Näsgård i första kammaren väckta motionen nr 296
samt den härmed likalydande, av herrar Jönsson i Rossbol och Andersson i
Björkäng i andra kammaren väckta motionen nr 394 i vad i dessa motioner
yrkas att rätten till fritt inrop vid den i propositionen föreslagna tvångsauktionen
skulle utvidgas. En utvidgning av rätten för kreditgivare eller
borgensman att för skyddandet av fordran förvärva fastighet vid tvångsauktionen
måste dock enligt både motionärernas och vår egen uppfattning
uttryckligen stadgas i själva lagtexten för att kunna vinna giltighet. Detta
yrkande har emellertid avvisats av utskottets majoritet.
I propositionen föreslås vidare den ändringen av 1 § jordförvärvslagen,
att även gåva blir föremål för tillståndsprövning. Utan att bestrida att fall
kunnat förekomma, då överlåtelse genom gåva använts såsom ett medel att
kringgå tillståndsprövning, måste man resa starka betänkligheter mot att
tillståndstvånget utsträckes till gåvoförvärv. Befinnes lagstiftningsingripande
påkallat beträffande gåva, borde detta kunna stadgas såsom en undantagsregel
i stället för att såsom nu skett gåva generellt föreslagits bli indragen
under jordförvärvslagcn genom ändring il §. Härtill kommer att ett
skönsmässigt berövande av gåva medför ett långt svårare ingrepp än då en
köpare hindras i fullföljandet av ett köpeavtal.
Ett antagande av propositionen oförändrad skulle alltså otvivelaktigt medföra
ogynnsamma och svårbedömbara verkningar, särskilt på fastighetskreditens
område och dessutom icke komma att utgöra det hinder för ett
60
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
kringgående av förvärvslagen som förslaget förutsätter. På grund härav
föreslå vi att riksdagen med avstyrkande av förevarande proposition i skrivelse
till Kungi. Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t i samband med
frågan om en eventuell förlängning av jordförvärvslagens giltighetstid ville
för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av lagen om expropriation
att lantbruksnämnd, i de fall där skäl föreligga till antagande att
exekutiv auktion å jordbruksfastighet är arrangerad i syfte att kringgå
jordförvärvslagen, må äga påkalla expropriation av den å auktionen försålda
fastigheten.»
dels ock i följd härav ansett att utskottet bort under A. hemställa,
att riksdagen måtte avslå det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
samt alltså bifalla motionerna 1:294 och
II: 393, I: 297 och II: 395, II: 391 samt I: 296 och II: 394
i vad däri yrkas avslag å nämnda lagförslag ävensom i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t i samband
med frågan om eventuell förlängning av giltighetstiden
för omförmälda lag ville för riksdagen framlägga förslag
till ändring av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om
expropriation.
B. av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka ansett
dels att utskottets utlåtande vad avser det stycke å s. 50, vilket börjar
med orden »Det är enligt», bort ha följande lydelse:
»Det synes utskottet uppenbart att lagen om kronans förköpsrätt icke
kommit att fylla den funktion som åsyftades vid lagens tillkomst, nämligen
att öka takten i rationaliseringsverksamheten genom sammanläggningar av
jordbruk. Snarare förefaller lagen ha haft motsatt effekt, i det att sammanläggningar
genom frivilliga köp kommit att minska i antal i ganska
stor utsträckning, beroende på att jordägarna hellre än att riskera avslag
på ansökan avstått från att söka förverkliga sammanläggning. Enligt uppgifter
som kommit utskottet tillhanda uppgår antalet fall då under åren
1949 och 1950 egendomsköp förekommit med stöd av lagen till föga mer
än 100, medan lantbruksnämnderna under samma tid prövat sammanlagt
omkring 16 000 egendomsöverlåtelser. Möjlighet att erhålla jord för rationaliserings
ändamål har alltså förelegat i endast 0,7 % av fallen. De arealer
som förvärvats med lagens hjälp ha också varit obetydliga. Vidare har det
visat sig, att kostnaderna för lagens tillämpning varit synnerligen stora och
att handläggningen av ärendena tagit en avsevärd tid i anspråk för lantbruksnämndernas
tjänstemän. Därigenom ha tjänstemännens möjligheter
att ägna sig åt lantbruksnämndernas egentliga rationaliseringsuppgifter beskurits
i väsentlig grad. Resultatet har också blivit en betydande balans i
fråga om förrättningar avseende den inre rationaliseringen. Enligt uppgifter
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
61
i nionde huvudtiteln uppgick denna balans vid 1949 års ingång till 11 278
ärenden och hade vid årets slut ökats till 16 067, d. v. s. med ej mindre
än 42 %.
Till vad här sagts kommer att lagen om kronans förköpsrätt kommit
att utgöra ett irritationsmoment mellan jordbrukarna och rationaliseringsorganen.
Lagen har från jordbrukarnas sida mötts med eu misstro, som
under lagens giltighetstid snarast synes ha tilltagit. Det kan icke råda något
tvivel om att de ingrepp som gjorts med stöd av lagen känts rättskränkande
för dem som drabbats därav. Några särskilt flagranta fall ha också
blivit uppmärksammade i pressen.
Enligt utskottets mening är den tid, under vilken lagen om kronans förköpsrätt
varit i tillämpning, tillräcklig för att hänsyn skall kunna tagas till
de härunder gjorda erfarenheterna. Dessa peka såsom ovan antytts bestämt
i den riktningen att lagen åstadkommit större skada än nytta. Utskottet
anser därför i likhet med motionärerna att lagen snarast möjligt bör upphävas.
Motionärerna ha såsom lämplig tidpunkt angivit den 1 juli 1951.
Utskottet delar denna uppfattning.
I anslutning till det nedan framlagda förslaget till lag angående upphävande
av lagen om kronans förköpsrätt vill utskottet anföra följande.
Det har icke synts utskottet erforderligt att ogiltigförklara beslut, vilka
lantbruksnämnd fattat enligt 4 § lagen om kronans förköpsrätt och vilka
vid den föreslagna lagens ikraftträdande icke föranlett avtal mellan nämnden
och jordägare om fastighetsöverlåtelse, eftersom sådant beslut icke
ensamt giver kronan rätt att förvärva fastighet.
Vad angår rättegångskostnader har utskottet funnit skäligt att de åvila
kronan.»
dels ock att utskottet i följd härav bort under B. hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 217 och
II: 299 för sin del antaga följande förslag till
Lag
om upphävande av lagen den 30 juni 1947 (nr 324)
om kronans förköpsrätt.
Härigenom förordnas att lagen den 30 juni 1947 (nr 324)
om kronans förköpsrätt skall upphöra att gälla med utgången
av juni månad 1951.
Vid underrätt väckt mål om kronans förköpsrätt, vilket
vid sistnämnda tidpunkt icke genom dom eller beslut skilts
från domstolen, skall avskrivas, varvid kronan skall åläggas
ersätta motpartens rättegångskostnader. Mål av angiven beskaffenhet,
vilket efter samma tidpunkt är anhängigt vid
överrätt, skall återförvisas till underrätten.
62 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
C. 1) av herrar Holmbäck, Eskilsson, Stjärne, Åhman och Larsson i Karlstad,
vilka ansett
dels att utskottets utlåtande vad avser det stycke å s. 50, vilket börjar
med orden »Kungl. Maj :ts förslag», bort ha följande lydelse:
»I 2 § lagen om kronans förköpsrätt stadgas som nämnts att denna förköpsrätt
icke må utövas, om fastighet säljes till arrendator, som jämlikt
2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till
fastigheten, eller fastigheten inlöses jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt.
Enligt den nu föreliggande propositionen i vad den berör ifrågavarande
lagstiftning skulle vid intressekollision mellan kronan och arrendator kronans
förköpsrätt gå före arrendatorns, om arrendatorn vore ägare av annan,
bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen arrenderade fastigheten av annan
anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket å
fastigheten. Om den utarrenderade fastigheten såldes till kronan för rationaliseringsändamål,
skulle i de fall, som nyss sagts, arrendators förköpsrätt
icke få utövas.
Utskottet erinrar om att i den år 1947 framlagda propositionen (nr 75)
angående lagen om kronans förköpsrätt föreslogs, att denna förköpsrätt
skulle äga företräde framför arrendators. I särskilda utskottets utlåtande
över sagda proposition (nr 2/1947, s. 87) uttalades emellertid i detta spörsmål
följande:
''Såsom i propositionen framhållits torde det, därest den utarranderade
fastigheten i och för sig utgör en bärkraftig brukningsdel, i regel ej böra
ifrågasättas att lantbruksnämnden skall söka förvärva densamma för att
förstärka andra brukningsdelar. Även om fastigheten ej är fullt bärkraftig
torde densamma vidare ofta vara lämpad att utgöra kärnan i en fullständig
brukningsdel och rationaliseringsorganens strävanden därför böra inriktas
på att, sedan arrendatorn övertagit fastigheten, anskaffa nödig tillskottsjord
till denna. De fall, där det i praktiken kan tänkas föreligga ett intresse ur
rationaliseringssynpunkt av att kronans förköpsrätt skall gå före arrendators,
synas alltså i huvudsak komma att begränsa sig till sådana brukningsdelar,
som äro uppenbart otillfredsställande med hänsyn till de försörjningsmöjligheter
som föreligga för en brukare. Med hänsyn till det anförda
synes det ej behöva möta några större betänkligheter, om arrendatorerna
även formellt oinskränkt bibehållas vid den förköpsrätt, som tillförsäkrats
dem genom 1943 års lagstiftning. Utskottet anser därför, att arrendators
förköpsrätt i princip bör gå före kronans.’
Riksdagen beslöt i enlighet med den sålunda uttalade uppfattningen, att
2 § lagen om kronans förköpsrätt skulle ha nu gällande lydelse.
I den promemoria, som ligger till grund för de nu föreslagna lagändringarna
beträffande det inbördes förhållandet mellan kronans förköpsrätt och
arrendators, ha de situationer, i vilka kronans förköpsrätt borde få företräde,
betecknats som undantagsfall. Såsom emellertid lagrådet framhållit
ha förutsättningarna för att kronans förköpsrätt skulle gå före arrendators
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
63
angivits på ett sätt som icke syntes stämma med grunderna för den ifrågasatta
lagändringen. Ett antagande av förevarande lagförslag skulle över
huvud icke vara förenligt med riksdagens ovannämnda ståndpunkt, att arrendators
förköpsrätt i princip bör gå före kronans, och skulle medföra en
försämring av arrendators ställning. På anförda skäl vill utskottet avstyrka
bifall till propositionen jämväl i vad den avser lagstiftningen om förköpsrätt.
»
dels ock att utskottet i följd härav bort under C. hemställa,
att riksdagen måtte avslå de genom propositionen framlagda
förslagen till lag angående ändring i lagen den 30 juni
1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt och till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt samt alltså bifalla motionerna
I: 294 och II: 393, I: 297 och II: 395, II: 391 samt
1: 296 och 11:394 i vad de avse nämnda båda lagförslag.
C. 2) av herrar Werner, Ivar Persson och Jansson i Aspeboda, vilka
dels anfört beträffande utskottets utlåtande vad avser det stycke å s. 50,
vilket börjar med orden »Kungl. Maj:ts förslag», följande:
»Den i propositionen föreslagna utvidgningen av kronans förköpsrätt,
varigenom arrendators förköpsrätt under tänjbart och oklart angivna förutsättningar
skulle få stå tillbaka för kronans förköpsrätt, synes oss ingalunda
tillräckligt motiverad. Då förslaget uppenbarligen innebär en försämring
av arrendators i särskild lag nu skyddade ställning, anse vi att propositionen
jämväl i denna del bör av riksdagen avslås.»
dels ock i följd härav ansett att utskottet bort under C. hemställa,
att riksdagen — — — [lika med reservationen under
C. 1)]---båda lagförslag.
D. av herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson, Eskilsson, Stjäffle,
Åhman och Larsson i Karlstad, vilka ansett
dels att utskottets utlåtande vad avser det stycke å s. 49, vilket börjar med
orden »Den förenklingsåtgärd», bort ha följande lydelse:
»Den förenklingsåtgärd, som förordas i motionerna 1:295 och 11:389,
II: 390 samt II: 392, har mera vittgående konsekvenser än den nyss nämnda.
Motionärernas förslag innebär nämligen en utvidgning av området för
inlygsförfarandet. När fråga vore om komplettering av jordbruksfastighet
och förvärvet föranledde lantmäteriförrättning, borde sålunda enligt motionärerna
tillstånd av lantbruksnämnden kunna ersättas med ett av förrättningslantmätaren
utfärdat intyg, att det ej förelåge sådant fall som avses
i 3 § första stycket jordförvärvslagen och att förvärvet ej heller skett huvudsakligen
för kapitalplacering.
64
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
Under de senaste åren ha framkommit önskemål att främja en allmän
förenkling av lantmäteriförrättningarna. Såsom motionärerna erinrat om,
har riksdagen vid ett tidigare tillfälle understrukit det befogade i dessa önskemål.
Det har från lantmäterihåll omvittnats, att nu gällande regler i jordförvärvslagen
ofta avsevärt komplicera och fördröja lantmäteriförrättningen.
Sådan torde ofta begäras under hänvisning till muntligt avtal om förvärv,
varefter köpehandlingen upprättas i samband med förrättningen. Därpå
måste denna avbrytas för att köparen skall få tillfälle att söka tillstånd
till förvärvet eller anskaffa ’landsfiskalsintyg’ Ett dylikt avbrott kan vara
mycket olägligt för sakägarna. Den nuvarande ordningen medför även dubbelarbete.
Sedan lantmäteriförrättningen avbrutits och framställningen om
förvärvstilLstånd inkommit till lantbruksnämnden, måste denna i regel antingen
själv eller genom ombud verkställa undersökningar på platsen, trots
att dylika undersökningar företagits redan vid lantmäteriförrättningen.
Finge förrättningslantmätarens konstaterande, att förutsättningarna för
förvärvstillstånd förelåge, ersätta lantbruksnämndens tillståndsprövning,
skulle man avlägsna såväl den antydda anledningen till avbrott i lantmäteriförrättningen
som nämnda dubbelarbete. Departementschefen har
varit obenägen att biträda det av lantbruksstyrelsen i ämnet väckta förslaget,
med vilket motionärernas överensstämmer. Departementschefen anser
nämligen att det ej innefattar garantier för att de synpunkter, soin
ligga till grund för jordförvärvslagens stadganden, bleve vederbörligen beaktade.
I remiss37ttranden, som avgivits över lantbruksstyrelsens förslag,
har emellertid uttalats att utrymme knappast funnes för dylika farhågor. Sålunda
har lantmäteristyrelsen hänvisat till bl. a. att jorddelningslagen och
sammanläggningslagen stå i full överensstämmelse med de av riksdagen
antagna riktlinjerna för jordbrukets yttre rationalisering, vilka lantbruksnämnderna
ha att tillämpa, samt att förvärv därför i regel borde medgivas,
om den förvärvade jordens sammanläggning med köparens förut ägda jord
godtoges enligt nyssnämnda båda lagar. Lantmäteristyrelsen har vidare
framhållit, att intim kontakt vore rådande mellan lantmäterimyndigheterna
och lantbruksnämnderna, vilket med visshet kunde förutsättas medföra, att
förrättningslantmätaren i alla tveksamma fall inhämtade lantbruksnämndens
mening. Slutligen har lantmäteristyrelsen erinrat om att 45 § lantmäteriinstruktionen
uttryckligen ålägger överlantmätare att beträffande förrättning,
som kan antagas vara av intresse för lantbruksnämnden i dess
verksamhet för jordbrukets rationalisering, icke avgiva yttrande rörande
1 astighetsbildningen utan att nämnden lämnats tillfälle att giva sin mening
till känna.
Jämväl utskottet är övertygat om att lantbruksstyrelsens och därmed motionärernas
förslag icke skulle leda till betänkliga konsekvenser i det avseende,
departementschefen angivit. Enbart intresset av att vinna enhetlighet
kan heller ej motivera, att frågan, huruvida ett kompletteringsköp bör tillåtas,
måste handläggas av samma myndighet antingen förvärvet föranleder
lantmäteriförrättning eller ej.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2.
65
Enligt motionärernas förslag skulle genom förrättningslantmätarens intyg
styrkas frånvaron av allenast de förvärvshinder, som dels omförmälas
i 3 § första stycket, dels utgöras av syftemålet att förvärva fastighet huvudsakligen
för kapitalplacering. Bland hindren för förvärvstillstånd upptager
jordförvärvslagen emellertid också den omständigheten, att köparen förvärvat
fastighet med jordbruk i annat syfte än att själv ägna sig åt detta.
Bleve motionärernas förslag antaget i oförändrat skick, skulle bestämmelsen
om sistnämnda förvärvshinder kvarstå beträffande kompletteringsförvärv,
som ej föranledde lantmäteriförrättning, men eftergivas, där sådan
förrättning vore nödvändig. Denna förändring i de sakliga förutsättningarna
för att förvärv skall vara giltigt saknar berättigande och torde för övrigt
icke vara åsyftad av motionärerna. Genom det föreslagna intygsförfarandet
bör därför styrkas också att förvärvaren har för avsikt att själv
ägna sig åt jordbruket på den genom sammanläggningen bildade fastigheten.
Med den jämkning av motionärernas förslag, utskottet enligt vad nyss
sagts funnit påkallad, bör sagda förslag enligt utskottets bedömande vinna
beaktande. Den ytterligare utredning och de utkast till författningsändringar,
som föranledas av förslaget, synas emellertid lämpligen böra föreläggas
riksdagen i form av proposition, om möjligt till den höstriksdag som kan
komma att hållas 1951 eller till 1952 års riksdag och i varje fall i samband
med förslag om en eventuell förlängning av jordförvärvslagens giltighet.»
dels ock att utskottet i följd härav bort under D. hemställa
att motionerna 1:295 och 11:389, 11:390 samt 11:392
måtte anses besvarade genom vad utskottet här ovan anfört
i sin motivering.
Biliang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 avd. Åt 2.