Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

1

Nr 14.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt, m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 april 1951 dagtecknad proposition, nr 189, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, dels att 5 § 2 inom., 7 §, 11 § 1 inom., 12 § 1 inom.,
13 §, 26 § 1 och 2 inom., 29 § 2 mom. samt 32 och 34 §§ lagen den 3 juni
1938 om rätt till jakt* 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att till 2 § samma lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom.,
och till 10 § två nya moment, betecknade 4 mom. och 5 mom., av nedan
angiven lydelse dels ock att 12 § 3 mom. samt 27 § nämnda lag skola upphöra
att gälla.

(Nuvarande lydelse:)

13 §.

Å öppna havet ävensom i skärgård
på holmar, klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, må utan tillstånd
av kronan icke idkas annan
jakt än sådan som den bofasta kustbefolkningen
av ålder bedrivit efter
säl eller sjöfågel.

5 §•

2 mom. Å område----av vil lebråd.

(Föreslagen lydelse:)

2 §•

3 mom. A allmänt vatten annorstädes
än i 2 mom. avses ävensom
på holmar, klippor och skär som ej
höra till visst hemman må, där ej
Konungen för visst område annat
förordnat, jakt icke idkas utan tillstånd
av länsstyrelsen.

5 §•

2 mom. Å område---av vil lebråd.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1950: 598, beträffande 26 § 2 mom. 1948: 238 och
beträffande 29 § 2 mom. 1948:461.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 3 avd. Nr li.

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

(Nuvarande lydelse:)

7 §•

Boställshavare, kronohemmans

— — — efter älg.

Är eljest —--till marken.

Innehavare eller brukare av fastighet
varom är fråga i denna paragraf
må icke utan särskilt bemyndigande
av ägaren tala för fastigheten
i frågor rörande bildande av
jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §.

(Föreslagen lydelse:)

Utan hinder av vad i första stycket
stadgas må dock rätt att jaga å där
avsett område av anläggningens ägare
upplåtas till innehavare av jakträtt
ä angränsande mark.

7 §•

Boställshavare, kronohemmans

--- efter älg.

Är eljest ---till marken.

Innehavare eller brukare av fastighet
varom är fråga i denna paragraf
må icke utan särskilt bemyndigande
av ägaren tala för fastigheten
i frågor rörande bildande av
jaktvårdsområde eller förlängning av
den för jaktvårdsområdes bestånd bestämda
tiden.

10 §.

4 mom. I skärgård må jaktvårdsområde
bildas utan hinder av att det
icke kommer att bestå av särskilda
fastigheter eller utgöra ett sammanhängande
område.

Beslut om bildande av jaktvårdsområde,
som består av allenast en
fastighet, vare ej giltigt med mindre
de vilka biträda beslutet utgöra minst
fyra femtedelar av antalet delägare i
fastigheten och tillika äga minst fyra
femtedelar av densamma.

5 mom. Fastighetsägarna äga före
utgången av den tid, för vilken jaktvårdsområde
bildats, vid sammanträde
besluta, att området skall fortbestå
under ytterligare visst antal år,
lägst tio år och högst tjugufem. Sådant
beslut vare dock ej giltigt om
nejröster avgivits av mera än en femtedel
av antalet fastighetsägare eller
av fastighetsägare som äga mer än
en femtedel av den i området ingående
marken eller, i fall som avses i

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

(Nuvarande lydelse:)

11 §•

1 mom. Beslut om bildande av
jaktvårdsområde, varom sägs i 10 §,
skall underställas länsstyrelsen, som
har att tillse huruvida beslutet tillkommit
i laga ordning samt överensstämmer
med lag och författning,
så ock att det är tjänligt för jaktvårdens
främjande och icke kränker enskild
rätt.

Beslutet skall — —— —- därför uppgivas.

12 §.

1 mom. Sedan beslut om bildande
av jaktvårdsområde, varom sägs
i 10 §, blivit fastställt, gälle det mot
ny fastighetsägare.

12 §.

3 mom. Ej må å jaktvårdsområde
rätten till all jakt eller till jakt efter
särskild villebrådsart upplåtas till

(Föreslagen lydelse:)

4 mom. andra stycket, en femtedel av
vederbörande fastighet. För beslutets
giltighet fordras dessutom fastställelse
av länsstyrelsen.

11 §•

1 mom. Beslut om bildande av
jaktvårdsområde eller om förlängning
av tiden för sådant områdes bestånd
skall underställas länsstyrelsen,
som har att tillse huruvida beslutet
tillkommit i laga ordning. Avser
beslutet bildande av jaktvårdsområde,
skall länsstyrelsen därjämte
tillse, att beslutet överensstämmer
med lag och författning, så ock att
det är tjänligt för jaktvårdens främjande
och icke kränker enskild rätt.

Beslutet skall---därför upp givas.

12 §.

1 mom. Sedan beslut om bildande
av jaktvårdsområde eller om förlängning
av tiden för sådant områdes
bestånd blivit fastställt, gälle det

mot ny fastighetsägare.

\

13 §.

1 mom. I frågor som röra jaktvårdsområde
åge, där ej annorlunda
bestämts i de för området gällande
grunderna för jaktutövningen och
viltvården, varje fastighetsägare en
röst.

2 mom. Den som har jakträtt å
mark ingående i jaktvårdsområde äge
närvara vid sammanträde med fastighetsägarna
inom området samt
därvid yttra sig och avgiva förslag.

3 mom. Ej må å jaktvårdsområde
rätten till all jakt eller till jakt efter
särskild villebrådsart upplåtas till

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr li.

(Nuvarande lydelse:)

annan, med mindre samtliga fastighetsägare
äro därom ense.

26 §.

1 mom. Den som vill utöva jakt
d annan mark än den han äger eller
till vilken han har i 7 § omförmäld
brukningsrätt vare pliktig erlägga
jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort
vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra
ett för honom utfärdat jaktkort; och
vare han pliktig att vid anfordran
uppvisa kortet för polisman eller
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, be -

(Föreslagen lydelse:)

annan, med mindre samtliga fastighetsägare
äro därom ense.

Fastighetsägare må icke förvägras
att till annan upplåta honom tillkommande
jakträtt inom jaktvårdsområde,
såvida icke upplåtelsen befinnes
olämplig med hänsyn till jaktvården
eller eljest länder övriga fastighetsägare
till avsevärt men.

4 mom. Menar den vars rätt beröres
av beslut, som fattas angående
jaktutövningen eller upplåtelse av
jakträtt inom jaktvårdsområde, att
beslutet icke tillkommit i behörig ordning
eller att det eljest strider- mot
lag eller författning eller kränker
hans enskilda rätt, må han hos länsstyrelsen
föra talan mot beslutet genom
besvär, vilka skola hava inkommit
inom en vecka från den dag, då
han erhöll del av beslutet. Har meddelande
om beslutets fattande införts
i tidning inom orten, skall delgivning
anses hava ägt rum den dag då så
skedde.

Beslut angående jaktutövningen
skall, där ej länsstyrelsen annorlunda
förordnar, lända till efterrättelse utan
hinder av att talan föres mot beslutet.

26 §.

1 mom. Den som vill utöva jakt
vare pliktig erlägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande fullgjort
vad honom enligt första stycket
åligger skall han vid jakten medföra
ett för honom gällande jaktkort; och
vare han pliktig att vid anfordran
uppvisa kortet för polisman eller
med polismans befogenhet utrustad
ordningsvakt för jaktbevakning, be -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

5

(Nuvarande lydelse:)

fattningshavare vid domänverket,
lappfogde eller lapptillsyningsman,
stifts jägmästare eller dennes biträden
ävensom för den som äger, innehar
eller vårdar marken eller den eljest
där äger jakträtt; skolande den befattningshavare
vid domänverket,
lappväsendet och stiftsnämnd sålunda
tillkommande befogenheten att påfordra
uppvisande av jaktkort hava
avseende allenast å mark som står
under hans förvaltning eller uppsikt.

2 mom. Från skyldighet att erlägga
jaktvårdsavgift äro befriade;

Konungen och medlemmar av det
kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat
i avseende å jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans
områden;

personal vid domänverket samt lärare
och elever vid skog shög skolan
och skogsläroverken i avseende å jakt
som enligt gällande bestämmelser av
dem i deras nämnda egenskap utövas
å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning
av den rättighet att jaga, som enligt
vad särskilt är stadgat må tillkomma
honom i vissa delar av riket;

person, som är bofast i trakterna
ovan odlingsgränsen inom Norrbottens
och Västerbottens län eller i den
del av Jämtlands län, som Konungen
bestämmer, vid jakt med snara;

person, tillhörande den bofasta
kustbefolkningen, vid den jakt efter
säl eller sjöfågel, som nämnda befolkning
jämlikt 13 § må idka utan
tillstånd; samt

person som enligt 21 § är skyldig
utlösa jaktpass.

1 övrigt äge bestämmelserna om

(Föreslagen lydelse:)

fattningshavare vid domänverket,
lappfogde eller tillsynsman vid lappväsendet,
stifts jägmästare eller dennes
biträden ävensom för den som
äger, innehar eller vårdar marken eller
den eljest där äger jakträtt; skolande
den befattningshavare vid domänverket,
lappväsendet och stiftsnämnd
sålunda tillkommande befogenheten
att påfordra uppvisande av
jaktkort hava avseende allenast å
mark som står under hans förvaltning
eller uppsikt.

2 mom. Från skyldighet att erlägga
jaktvårdsavgift äro befriade;

Konungen och medlemmar av det
kungliga huset; samt

svensk eller norsk lapp vid utövning
av den rättighet att jaga, som
enligt vad särskilt är stadgat må tillkomma
honom i vissa delar av riket.

Bestämmelserna om jaktvårdsav -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

(Nuvarande lydelse:)

jaktvårdsavgift icke tillämplighet i
fråga om:

jakt efter varg eller järv eller

rätten att under omständigheter,
som angivas i 14 § 2 mom. och 15 §,
döda i nämnda lagrum omförmälda
djur.

29 §.

2 mom. Utövar delägare---

med dagsböter.

Överträder ägare av mark, som ingår
i jaktvårdsområde varom förmäles
i 10 §, eller å sådant område eljest
jaktberättigad person de angående
jaktutövningen å området gällande
reglerna, straffes med dagsböter.

32 §.

Idkar någon, som enligt bestämmelserna
i 26 eller 27 § är skyldig att
erlägga jaktvårdsavgift eller utlösa
jaktpass, jakt utan att hava fullgjort
vad sålunda åligger honom, straffes
med böter från och med tio till och
med tre hundra kronor och vare dessutom
pliktig erlägga högsta fastställda
jaktvårdsavgift eller avgift för
jaktpass.

För avgifternas erläggande svare,
lika med den skyldige, jämväl den
som tillåtit honom deltaga i jakten
ävensom, i fråga om avgiften för jaktpass,
den som upplåtit jakträtt till
honom, med rätt likväl att av den
skyldige söka åter vad sålunda erlagts.

För underlåtenhet att vid jakt
medföra gällande jaktkort eller jaktpass
eller vägran att på anmodan av
den det vederbör framvisa detsamma
vare straffet böter från och med fem
till och med tre hundra kronor.

Visar den som blivit angiven för

(Föreslagen lydelse:)

gift äga icke tillämplighet i fråga om
rätten att under omständigheter, som
angivas i 14 § 2 mom. och 15 §, döda
i nämnda lagrum omförmälda djur.

29 §.

2 mom. Utövar delägare---

med dagsböter.

Överträder ägare av mark, som ingår
i jaktvårdsområde, eller å sådant
område eljest jaktberättigad person
de angående jakten å området gällande
reglerna, straffes med dagsböter.

32 §.

Idkar någon, som är skyldig att erlägga
jaktvårdsavgift, jakt utan att
hava fullgjort vad sålunda åligger honom,
straffes med dagsböter och vare
dessutom pliktig att till jaktvårdsfonden
utgiva den jaktvårdsavgift
som undandragits fonden.

För underlåtenhet att vid jakt
medföra gällande jaktkort eller vägran
att på anmodan av den det vederbör
framvisa detsamma vare straffet
böter från och med fem till och med
tre hundra kronor.

Visar den som blivit angiven för

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74.

(Nuvarande lydelse:)

underlåtenhet, varom sägs i nästföregående
stycke, sist under tredje dagen
från det angivelsen blev honom
kunnig hos åklagaren, att han vid tiden
för förseelsen innehade gällande
jaktkort eller jakt pass, och giva omständigheterna
vid handen, att förseelsen
haft sin grund i förbiseende,
vare fri från ansvar.

34 §.

Allmän åklagare--- — denna

lag.

Sker intrång i kronans, menighets
eller allmän inrättnings rätt eller
överträdelse av de angående jaktkort
eller jaktpass meddelade föreskrifterna,
äge allmän åklagare att föra talan
därom; och skall i fråga om mark
som står under domänverkets förvaltning
rätt att föra talan om sådant intrång
tillkomma jämväl revirförvaltare
vid detta verk.

I övrigt — — —- sådant åtal.

Såsom målsägande---- jaktbe rättigad

person.

Innefatta föreskrifter---be stämmelse

gällande.

(Föreslagen lydelse:)

underlåtenhet, varom sägs i nästföregående
stycke, sist under tredje dagen
från det angivelsen blev honom
kunnig hos åklagaren, att han vid tiden
för förseelsen innehade gällande
jaktkort, och giva omständigheterna
vid handen, att förseelsen haft sin
grund i förbiseende, vare fri från ansvar.

34 §.

Allmän åklagare---denna

lag.

Sker intrång i kronans, menighets
eller allmän inrättnings rätt eller
överträdelse av de angående jaktkort
meddelade föreskrifterna, äge allmän
åklagare att föra talan därom; och
skall i fråga om mark som står under
domänverkets förvaltning rätt att
föra talan om sådant intrång tillkomma
jämväl revirförvaltare vid detta
verk.

I övrigt---— sådant åtal.

Såsom målsägande---jaktbe rättigad

person.

Innefatta föreskrifter — —- — bestämmelse
gällande.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1951.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket,
10 § 5 mom., 11 § 1 mom. första stycket,
12 § 1 mom. och 13 § skola tilllämpas
jämväl i fråga om jaktvårdsområde,
som bildats före lagens
ikraftträdande.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

2) Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904
(nr 48 s. 1) om samäganderätt.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

I fråga om ägor, som vid skifte av
jord blivit undantagna för delägarnes
allmänna behov eller eljest äro
samfällda för flera fastigheter, de
där till någon del hava sina ägor genom
skifte eller eljest åtskilda, äge
vad i denna lag finnes stadgat ej tilllämpning,
utom såvitt angår mark,
som varit till ständigt ryttare-, soldateller
båtsmanstorp anslagen; ej heller
vare i något fall lagens föreskrifter
tillämpliga i avseende å oskift fiskevatten.

Beträffande egendomsgemenskap

----särskilt stadgat.

Vad i---äger del.

19 §•

I fråga om ägor, som vid skifte av
jord blivit undantagna för delägarnes
allmänna behov eller eljest äro
samfällda för flera fastigheter, de
där till någon del hava sina ägor genom
skifte eller eljest åtskilda, äge
vad i denna lag finnes stadgat ej tilllämpning,
utom såvitt angår mark,
som varit till ständigt ryttare-, soldateller
båtsmanstorp anslagen; ej heller
vare i något fall lagens föreskrifter
tillämpliga i avseende å oskift fiskevatten
eller i fråga om bildande av
jaktvårdsområde, bestående av allenast
en fastighet.

Beträffande egendomsgemenskap
---särskilt stadgat.

Vad i ----äger del.

Denna lag träder i kraft den i juli
1951.

dels antaga vid propositionen fogat förslag till

Förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340).

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. och 36 § 4 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §. 18 §.

1 mom. Den som bär skjutvapen 1 mom. Den som bär skjutvapen
skall medföra tillstånds- eller dekla- skall medföra tillstånds- eller deklarationsbevis
eller, om han åberopar rationsbevis eller, om han åberopar

1 Senaste lydelse se SFS 1907 nr 83 s. 3.

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

tillfällig upplåtelse och upplåtaren ej
är närvarande, sådan handling som
i 6 § andra stycket, 9 § tredje stycket
eller 31 § tredje stycket sägs.
Beträffande jaktvapen må i stället
för tillstånds- eller deklarationsbevis
medföras jaktkort eller jaktpass, försett
med anteckning enligt 6 § kungörelsen
den 3 juni 1938 (nr 282)
angående utfärdande av jaktkort och
jaktpass m. m. Företes ej på tillsägelse
av polisman bevis eller handling
som här avses, må vapnet av polismannen
omhändertagas; dock äger
den som burit vapnet hos polismannen
eller polismyndigheten i orten
återfå detsamma, därest han inom en
vecka styrker att han var berättigad
att innehava vapnet.

Återlämnas ej---vapnet åter ställas.

tillfällig upplåtelse och upplåtaren ej
är närvarande, sådan handling som
i 6 § andra stycket, 9 § tredje stycket
eller 31 § tredje stycket sägs.
Beträffande jaktvapen må i stället
för tillstånds- eller deklarationsbevis
medföras jaktkort, försett med anteckning
av polisman om de jaktvapen
vederbörande enligt företedda
tillstånds- eller deklarationsbevis
äger innehava. Företes ej på tillsägelse
av polisman bevis eller handling
som här avses, må vapnet av
polismannen omhändertagas; dock
äger den som burit vapnet hos polismannen
eller polismyndigheten i orten
återfå detsamma, därest han
inom en vecka styrker att han var
berättigad att innehava vapnet.

Återlämnas ej---— vapnet åter ställas.

36 §.

4 mom. Bryter någon--— tre hundra

kronor.

Den som ertappats med att bära
skjutvapen utan att medföra tillstånds-
eller deklarationsbevis eller
jaktkort eller jakt pass, försett med
anteckning som i 18 § 1 mom. sägs,
vare fri från ansvar, därest han inom
en vecka därefter hos åklagaren eller
den som åklagaren bestämmer
styrker, att han vid tiden för förseelsen
ägde innehava vapnet, samt
omständigheterna giva vid handen,
att förseelsen haft sin grund i tillfälligt
förbiseende.

36 §.

4 mom. Bryter någon---tre hundra

kronor.

Den som ertappats med att bära
skjutvapen utan att medföra tillstånds-
eller deklarationsbevis eller
jaktkort, försett med anteckning som
i 18 § 1 mom. sägs, vare fri från ansvar,
därest han inom en vecka därefter
hos åklagaren eller den som
åklagaren bestämmer styrker, att han
vid tiden för förseelsen ägde innehava
vapnet, samt omständigheterna
giva vid handen, att förseelsen haft
sin grund i tillfälligt förbiseende.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1951.

dels ock medgiva att älgavgift må uttagas med högst etthundra och
lägst femton kronor för varje under allmän eller särskild jakttid fälld älg
samt bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med de

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

grunder som angivas i statsrådsprotokollet för den 16 mars 1951 utfärda
erforderliga bestämmelser beträffande älgavgifternas sammanförande till
älgskadefonder och de allmänna villkoren för bidrag ur älgskadefond att
gälla från och med den 1 juli 1951.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren

nr 491 av herr Andersson, Lars, och herr Lodenius

ävensom inom andra kammaren

nr 605 av herr Levin,

nr 624 av herr Lundberg samt

nr 625 av herr Sköldin m. fl.

I motionerna I: 491 och II: 625, vilka äro likalydande, har hemställts »att
riksdagen måtte besluta, att jaktkort för visst län må innefatta rätt för
innehavare av sådant kort att jaga även i angränsande län upp till ett avstånd
av högst 10 km från länsgränsen».

I motionen II: 605 har hemställts

»dels att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 189
ville vidtaga de ändringar i lagtexten som påkallas för att den bofasta kustbefolkningen
måtte förbliva vid sin nuvarande rätt till jakt å allmänt vatten
ävensom på holmar, klippor och skär som ej till något hemman hörer,
dels att riksdagen måtte uttala att om förbud mot jakt från maskindrivet
fartyg efter sjöfågel införes i jaktstadgan undantag bör göras för jakt som
bedrives i samband med utövande av yrkesmässigt fiske».

I motionen II: 624 har hemställts »att riksdagen måtte besluta

1. att avslå Kungl. Maj:ts förslag om ändrad lydelse av 2 § lag om rätt
till jakt samt bibehålla den nuvarande lagtexten i 13 §, samt

2. att avslå 3 och 4 mom. i den föreslagna paragraf nr 13».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen

framlagda förslagen ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför
icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Till utskottet har överlämnats en gemensam skrivelse från Sörmlandsfisk
förening u. p. a. samt Södermanlands skärgårdsfiskareförbund.

En deputation från Jägarnas riksförbund har i ärendet fått företräde
inför utskottet.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Förslaget om ändringar i jaktlagen har till syfte att — utan rubbning av
grunderna för lagstiftningen —- åstadkomma förbättringar på vissa punkter,
där de nuvarande bestämmelserna vid tillämpningen visat sig mindre tillfredsställande.
Ändringarna i samäganderättslagen och vapenförcrdningen
äro omedelbart betingade av vad som föreslås beträffande jaktlagen.

Den första fråga som beröres i propositionen avser jakten på öppna ha -

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr H.

vet samt på sådana holmar, klippor och skär i havsbandet som ej höra till
visst hemman. För närvarande gäller, att »den bofasta kustbefolkningen»
där får fritt idka sådan jakt efter sjöfågel och säl som denna befolkning
av ålder bedrivit. För övrigt får jakt ej förekomma utan särskilt tillstånd av
kronan. I praktiken har det visat sig förenat med svårigheter att avgöra vilka
som skola räknas till den bofasta kustbefolkningen, och detta uttryck
har ej sällan fått en betydligt vidare tolkning än som avsågs från början.
Med anledning härav föreslås i propositionen att tillstånd av kronan alltid
skall krävas för att jakt skall få utövas på de vattenområden, holmar, klippor
och skär, om vilka nu är fråga. Tillståndsprövningen skall enligt förslaget
i allmänhet ankomma på vederbörande länsstyrelse, men Kungl. Maj :t
skall ha befogenhet att för begränsade områden förklara jakten fri för varje
svensk medborgare. I propositionen förutsättes att särskilda direktiv för
länsstyrelsernas tillståndsgivning skola utfärdas av Kungl. Maj :t. Om innehållet
i dessa direktiv anför föredragande departementschefen att tillstånd i
regel bör få lämnas endast till personer som äro fast bosatta i skärgårds-
eller kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning äro i väsentlig
män beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna eller
ändock leva under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen.
Därest så gott som hela befolkningen på en viss ö eller en viss plats
utgöres av personer som sålunda skola anses jaktberättigade, bör länsstyrelsen
kunna utan ansökan meddela generellt jakttillstånd för alla dem som
äro mantalsskrivna på ön eller platsen i fråga.

Möjligheterna att idka jakt på områden som höra till järnväg, spårväg
eller kanalverk föreslås skola utvidgas så, att trafikanläggningens ägare
skall kunna upplåta rätt att jaga på anläggningen åt personer som ha jakträtt
på angränsande mark.

Vissa ändringar föreslås också i gällande bestämmelser om jaktvårdsområden.
I skärgård skall sålunda enligt förslaget jaktvårdsområde kunna bildas
utan hinder av att det ej kommer att bestå av särskilda fastigheter eller
utgöra ett sammanhängande område. Delägarna i jaktvårdsområde skola få
möjlighet att i enklare former än för närvarande är medgivet besluta om
förlängning av tiden för områdets bestånd. Vidare upptager förslaget vissa
nya bestämmelser till skydd mot maktmissbruk av jaktvårdsområdes beslutande
organ, och i samma syfte föreslås att beslut av sådant organ i viss
omfattning skola kunna överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift skall enligt propositionen utvidgas
till att gälla alla jägare, således även den som endast jagar på egen
mark. I samband därmed föreslås att de nuvarande föreskrifterna om jaktpass
skola upphävas. Det förutsättes att uppbörden av jaktvårdsavgifterna
skall handhavas av postverket och att jaktkort skall kunna lösas på vilken
postanstalt som helst. Föredragande departementschefen anför att det framdeles
synes böra utställas endast två typer av jaktkort; länskort och rikskort.
Avgifterna för dessa avses tills vidare skola bestämmas till 0, respektive
50 kronor. I fråga om användningen av influtna jaktvårdsmedel uttalar

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

departementschefen att den nuvarande grundsatsen att å varje län skall
uppföras vad därifrån härflutit ej längre synes böra bibehållas. I stället böra
jaktvårdsavgifterna tillföras jaktvårdsfonden under en gemensam titel samt
for varje år av Kungl. Maj:t fördelas mellan länen med hänsyn till det olika
behovet av jaktvårdsåtgärder. Det förutsättes att ledningen av jaktvårdsarbetet
liksom hittills skall handhavas av svenska jägareförbundet och dess
lokalavdelningar.

Departementschefen anför vidare att jaktstadgans bestämmelser om skyldighet
att före försäljning låta märka kött och skinn av fridlysta djur synas
böra upphävas utom såvitt angår skinn av bäver, björn, lo, mård och utter.

Slutligen föreslås åtskilliga ändringar i gällande bestämmelser om älgavgifter.
Enligt propositionen skall sålunda älgavgiftens maximibelopp höjas
från 50 till 100 kronor. Älgskadefonden för norra Sverige skall delas upp
på särskilda länsfonder och samtidigt skall inrättas en för hela riket gemensam
regleringsfond, dit högst 10 procent av till länsfond inflytande medel
skola redovisas. Därjämte föreslås en del mindre jämkningar i de allmänna
villkoren för erhållande av älgskadeersättning.

Inledning.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 14 januari 1949 tillkallade
cheten för jordbruksdepartementet samma dag såsom utredningsman för
utredning rörande vissa jaktlagstiftningsfrågor in. m. numera statssekreraren
E. H. Ivling samt sasom sakkunniga att deltaga i överläggningar i
ämnet och i övrigt biträda vid utredningen ordföranden i svenska jägareförbundet,
direktören C. L. C. C:son Grill, Stockholm, ledamoten av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren C. A. D. Jonsson, Skedsbygd, ledamoten
av riksdagens första kammare, hemmansägaren P. J. Näslund, Åsele,
ledamoten av riksdagens andra kammare, metallarbetaren P. A. Sköldin,
Sundbyberg, byråchefen i domänstyrelsen J. T. D. Wennmark samt dåvarande
ordföranden i jägarnas riksförbund, direktören C. Wikström, Stockholm.
Sedermera förordnades expeditionschefen A. O. R. Hegrelius att såsom
expert biträda vid utredningen. Utredningen som antagit benämningen
1949 års jaktntredning, har den 11 november 1950 avgivit betänkande med
förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1950:40). Betänkandet är
enhälligt.

Över betänkandet, vilket ligger till grund för propositionen, ha efter remiss
yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter och organisationer.

Remissinstanserna äro i sina yttranden genomgående positivt inställda
till jaktutredningens betänkande. Åtskilliga remissinstanser ge direkt uttryck
åt sitt gillande av de i betänkandet framlagda förslagen och de principer
varpå de bygga. Sålunda förklarar exempelvis Hallands läns jaktvårdsförening,
att betänkandet som helhet betraktat är av största betydelse
för jaktvården i riket och att det innebär en effektiv lösning av flertalet
av de problem som uppstått sedan 1938 års lagstiftning började tilläm -

Tredje lagutskottets utlåtande nr lå.

13

pas. Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar att de föreslagna ändringarna i
stort äro väl ägnade att främja jaktvården och att i skilda hänseenden
bringa jaktlagstiftningen i överensstämmelse med det praktiska livets krav.

En särskild ställning intages av jägarnas riksförbund. Förbundet är
starkt kritiskt inställt både mot den gällande svenska jaktlagstiftningen
och mot de ändringar däri som jaktutredningen föreslår. I sitt yttrande
avstyrker förbundet helt vissa av jaktutredningens förslag. Beträffande en
del av utredningens övriga förslag förklarar förbundet sig kunna godtaga
dem endast under särskilda förutsättningar.

Ehuru betänkandet alltså i stort sett vunnit remissinstansernas gillande
gå meningarna starkt isär beträffande vissa av de däri framlagda förslagen.
Detta gäller förslaget om tillståndstvång för sjöfågel- och säljakt
på öppna havet och ödeskären, förslaget att i jaktlagen införa en rekommendation
för röstning efter huvudtal i jaktvårdsområden samt förslaget
att upphäva märkningstvånget beträffande kött och skinn av fridlysta
djur. Även mot de övriga förslagen ha erinringar framställts, i regel dock
icke av något mera betydande antal remissinstanser.

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, har i propositionen''
inledningsvis uttalat följande.

»Den jaktlagstiftning som antogs år 1938 har i stort sett väl fyllt sitt ändamål.
Vid jaktutredningens tillsättande förutsattes också, att ingen rubbning
skulle ske i grunderna för nämnda lagstiftning. Utredningens arbete har icke
givit anledning till ändrat ståndpunktstagande i denna fråga. Det sagda
utesluter emellertid icke att en översyn av lagstiftningen bör äga rum i
syfte att genomföra ändringar på de punkter, där de nuvarande reglerna
vid tillämpningen medfört olägenheter eller eljest visat sig mindre tillfredsställande.
De förslag till sådana ändringar som jaktutredningen framlagt
ha i det stora hela vunnit anslutning från remissinstansernas sida. Även
jag anser dem väl ägnade att läggas till grund för lagstiftning.»

Utskottet vill nu i särskilda avsnitt lämna en redogörelse för de i propositionen
framlagda förslagen.

Jakten på öppna havet och ödeskären.

Gällande bestämmelser.

Såsom redan nämnts innehåller 1938 års jaktlag ett stadgande av innehåll,
att å öppna havet ävensom i skärgård på holmar, klippor och skär som
ej höra till visst hemman ej må utan tillstånd av kronan idkas annan jakt
än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl eller
sjöfågel (13 §).

I samband med tillkomsten av detta stadgande anförde jordbruksutskottet
vid 1938 års riksdag att till den bofasta kustbefolkningen först och
främst borde hänföras de som man i dagligt tal åsyftade med denna benärn -

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr J4.

ning, d. v. s. personer som antingen helt och hållet eller jämsides med ett
mindre jordbruk eller annan hantering hämtade sin utkomst ur havet och
som vore varaktigt bosatta vid kusten eller i skärgårdarna. Vidare borde
den vid fyr- och lotsplatserna anställda personalen inbegripas under uttrycket
den bofasta kustbefolkningen. Dit syntes också böra räknas de olika
småhantverkare eller yrkesutövare, som vore varaktigt bosatta i skärgårdarna
eller vid kusten och för vilka det villebråd, varom här vore fråga,
kunde sägas vara av mera påtaglig betydelse ur näringssynpunkt. Utskottet
tilläde att jämlikt grunderna för stadgandet ingen jakt i sport- eller förströelsesydte
utan vederbörligt tillstånd borde få äga rum å ifrågavarande
områden. Såsom tillåten borde enligt utskottets mening alltså få anses — förutom
den rena husbehovsjakten -— allenast sådan jakt som bedreves i syfte
att genom det nedlagda villebrådet, vare sig detta konsumerades eller försåldes,
erhålla ett nödvändigt tillskott till livsupphället, vilket på grund av
förhållandena på platsen eljest icke vore att påräkna.

Dessa utskottets uttalanden lämnades av riksdagen utan erinran.

Jaktutredningen.

Jaktutredningen uttalar till en början att den vid sina undersökningar
fått belägg för att stadgandet om den bofasta kustbefolkningens jaktutövningsrätt
i praktiken kommit att tillämpas på ett sätt som föga överensstämmer
med lagstiftarens avsikter. I vissa delar av landet har, enligt vad
som anföres i betänkandet, begreppet den bofasta kustbefolkningen givits
en så vidsträckt tolkning att därunder ansetts falla envar som är bosatt i
landskommun eller stad vilken till någon del gränsar till havet. Mot bakgrunden
av den huvudprincip, varpå 1938 års jaktlag bygger, nämligen
främjandet av en god jaktvård, kan enligt utredningens mening en sådan
tillämpning av 13 § jaktlagen icke anses tillfredsställande. Utredningen tilllägger
att personer, för vilka den i detta lagrum medgivna särställningen
icke kan anses motiverad, numera med stöd av lagrummet i stor utsträckning
bedriva ett omfattande och ofta svårkontrollerbart skytte, som utan
tvivel i hög grad bidragit till den konstaterade nedgången i sjöfågelstammen.

På grund av det sålunda anförda finner utredningen att reglerna om rätt
att jaga på öppna havet och ödeskären böra ändras så att rådande rättsosäkerhet
undanröjes och jaktutövningsrätten verkligen förbehålles de befolkningskategorier
för vilka en sådan rätt kan anses sakligt motiverad.

Utredningen framhåller att dess förslag om lagändring på denna punkt
tillkommit i syfte att skydda sjöfågeln och att något motsvarande skyddsintresse
uppenbarligen icke föreligger beträffande säl, vars efterhållande
ansetts vara så angeläget att särskild belöning utfästs för dess dödande. Med
hänsyn härtill skulle det enligt utredningens mening kunna ifrågasättas att
låta jakten efter säl på nu ifrågavarande områden bli fri för varje svensk
medborgare. Eftersom denna jakt torde vara en av de få kvarvarande svens -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

15

ka yrkesjakterna har utredningen dock ansett övervägande skäl tala för att
den även i fortsättningen bör förbehållas skärgårdsbefolkningen. Utredningen
tillägger att det från kontrollsynpunkt också skulle vara föga ändamålsenligt
att ha en i sak olika reglering för säljakten och för jakten efter sjöfågel.

Yttrandena.

De flesta av de remissinstanser som yttrat sig i den nu föreliggande frågan
anse i likhet med utredningen att en ändring bör vidtagas i reglerna
om jakten å öppna havet och ödeskären. De ansluta sig också till utredningens
uppfattning att ändringen bör avse att säkerställa att nämnda jakt
verkligen förbehålles skärgårds- och kustbefolkningen. Även de uttalanden
utredningen gjort om vilka befolkningsgrupper som böra anses jaktberättigadc
ha i allmänhet lämnats utan erinran.

Från några håll har emellertid behovet av lagändring bestritts eller ifrågasatts
(jfr prop. s. 22—23). Andra remissinstanser ha ansett, att begränsningen
av de jaktberättigades krets bör åstadkommas icke genom införande
av ett ovillkorligt tillståndstvång utan genom en uppräkning i lagen av
de befolkningsgrupper som skola äga rätt till fri jakt (jfr prop. s. 23—24).

Departementschefen.

»Före år 1938 var jakten å öppna havet och de s. k. ödeskären fri för varje
svensk medborgare. Den begränsning som genomfördes nämnda år tillkom
med anledning av att sjöfågelskyttet på dessa områden fått en sådan omfattning,
att det utgjorde ett allvarligt hot mot fågelstammarnas bestånd.
Med lagändringen avsågs, såsom framgått av det förut anförda, att åstadkomma
en kraftig nedskärning av de jagandes antal. Tanken var att utestänga
alla andra än dem, för vilka jakten efter sjöfågel och säl hade betydelse
ur försörjningssynpunkt. Detta mål hoppades man kunna uppnå genom
de anvisningar som i samband med lagändringen lämnades angående
tolkningen av uttrycket den bofasta kustbefolkningen. I praktiken ha emellertid
dessa anvisningar icke vunnit efterföljd. Stadgandet i 13 § jaktlagen
har sålunda i stor utsträckning kommit att åberopas till stöd för ren nöjesjakt
även av personer som enligt vanligt språkbruk knappast kunna räknas
som kustbor. Såsom utredningen framhållit har nämligen i vissa delar av
landet begreppet den bofasta kustbefolkningen tolkats så vitt, att därunder
ansetts falla envar som är bosatt i landskommun eller stad, vilken till någon
del gränsar till havet.

Domstolspraxis på området har icke varit enhetlig. I vissa fall har tillämpats
en för den åtalade välvillig tolkning men i andra fall har bedömningen
varit strängare. Detta har lett till ett betänkligt osäkerhetstillstånd som är
till olägenhet både för de jagande och för dem som ha att övervaka lagens
efterlevnad.

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

Ej minst på grund härav synes det mig angeläget att klarare regler meddelas
angående jakten å nu ifrågavarande områden. Att därvid återgå till
den gamla ordningen med fri jakt för alla torde vara uteslutet. Detta skulle
medföra allvarlig fara för att de redan svaga sjöfågelstammarna bleve fullständigt
utrotade. Frågan blir då, hur den önskvärda begränsningen av de
jagandes antal lämpligast skall åstadkommas. Det är tydligen icke nödvändigt
att detta sker genom att jakten förbehålles en viss eller vissa befolkningsgrupper.
Man kan också tänka sig ett licensförfarande där prövningen
sker uteslutande från den synpunkten att de jagande icke få bli alltför
många. I praktiken skulle emellertid ett sådant system komma att verka synnerligen
ojämnt och slumpartat. Det bör ej heller förbises att den jakt varom
nu är fråga sedan gammalt huvudsakligen utövats av fiskare och andra kustbor.
Med hänsyn härtill synes det skäligt att i den mån sådan jakt alltjämt
kan tillåtas företräde gives åt denna befolkningskategori. Jag ansluter mig
därför till utredningens ståndpunkt att rätt till jakt å nu ifrågavarande områden
i regel bör medgivas endast för personer som tillhöra den egentliga
skärgårds- och kustbefolkningen.

Några remissinstanser ha gjort gällande, att i lagen borde genom uppräkning
angivas vilka medborgargrupper som skola vara jaktberättigade. Det
torde emellertid icke vara möjligt att i en dylik uppräkning åstadkomma så
bestämda definitioner att icke tveksamma gränsfall kunna uppkomma. Den
nuvarande rättsosäkerheten skulle följaktligen med denna metod till en del
komma att kvarstå. I likhet med utredningen anser jag det därför vara att
föredraga att ett allmänt tillståndstvång införes och att grundsatsen om företrädesrätt
för kustbefolkningen genomföres på så sätt, att direktiv för tiilståndsgivningen
utfärdas av Kungl. Maj :t. Därigenom vinnes att ingen behöver
vara oviss, huruvida han är att anse såsom jaktberättigad eller ej.

För att tillståndsprövningen skall bli så enhetlig som möjligt synes det
mig lämpligast att den förlägges till länsstyrelserna. Därigenom torde också
erhållas större säkerhet för att jaktvårdssynpunkterna tillbörligen beaktas,
än om uppgiften skulle anförtros åt de lokala polismyndigheterna. Den ökning
i länsstyrelsernas arbetsbörda som befattningen med tillståndsprövningen
kommer att medföra torde icke bli större än att den bör kunna bemästras
utan personalförstärkning.

De riktlinjer utredningen uppdragit i fråga om vilka som böra anses berättigade
att erhålla licens torde i huvudsak kunna godtagas. Möjlighet synes
emellertid böra finnas att där lokala förhållanden göra det önskvärt
meddela jakttillstånd också åt personer som, utan att deras yrke i och för
sig kan anses ha särskild anknytning till skärgårds- eller kustförhållandena,
dock leva under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen.

Jag biträder också utredningens förslag att generella jakttillstånd skola
kunna utfärdas för dem som äro bosatta på vissa öar eller platser där praktiskt
taget hela befolkningen tillhör de jaktberättigades krets. Ett sådant
förfarande är uppenbarligen ägnat att medföra en avsevärd besparing i tid
och besvär både för länsstyrelserna och allmänheten. Enligt min mening bör
det åligga länsstyrelserna att självmant undersöka i vad mån det är möjligt

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

och lämpligt att meddela dylika grupptillstånd. Särskild framställning från
orten bör således ej behöva göras. Det torde i regel vara önskvärt att länsstyrelsen
i frågor om grupptillstånd samråder med vederbörande länsjaktvårdsförening.

Jakttillstånd bör, såsom utredningen anfört, avse viss tid, ej överstigande
tre år, och bör kunna begränsas till att gälla visst område. Däremot torde
det knappast vara lämpligt att tillåta begränsning till vissa fågelarter. Ej
heller synes tillräcklig anledning föreligga att medgiva stämpelfrihet för bevis
om jakttillstånd.

Om reglerna angående jakten på öppna havet och ödeskären utformas i
enlighet med vad jag nu förordat, kommer detta i praktiken att medföra att
största delen av den icke jordägande befolkningen kommer att helt avskäras
från möjlighet att idka sjöfågeljakt. Detta kan i viss mån betraktas som en
orättvisa, och det bör därför undersökas om icke tillfälle till sådan jakt på
nu ifrågavarande områden i begränsad omfattning kan beredas även för
personer utanför den egentliga kustbefolkningens krets. En framkomlig utväg
synes mig vara att Kungl. Maj :t får befogenhet att för vissa havsområden
förordna, att jakten där skall vara fri för varje svensk medborgare. Jag
tillstyrker att ett stadgande därom införes i lagen. Tydligt är att stor försiktighet
bör iakttagas vid meddelandet av sådana förordnanden och att den
fria jaktens utveckling bör följas med uppmärksamhet. Skulle tendenser till
rovskytte visa sig, bör förordnandet omedelbart återkallas.»

Motionerna.

1 motionen II: 605 anföres i denna del bl. a. följande.

»Det har ej på något sätt kunnat påvisas att jakten på de allmänna vattnen
och ödeskären skulle vara mera förödande på beståndet av sjöfågel än
jakten på enskilt område. Vill man uppnå bättre skydd för sjöfågeln bör
detta ske genom inskränkningar av jakten över huvud. Utsträckta fridlysningsbestämmelser,
inskränkningar eller förbud för vårjakt efter sjöfågel,
eventuellt totalförbud på jakt efter vissa slag av sjöfågel under några år
böra övervägas om det visar sig nödvändigt att skapa bättre skydd för
detta vilt. Men de inskränkningar i jakten som skola företagas böra, om de
skola lämna önskat resultat, gälla all jakt efter sjöfågel vare sig den sker
på enskilt eller allmänt område. Den nu föreslagna bestämmelsen måste av
alla dem som nu äro hänvisade att jaga på allmänt vatten, därför att de ej
disponera jakträtt på enskilt område, betraktas som riktad enbart mot
dem. Vad beträffar jakten på säl torde man knappast på något håll anse en
inskränkning i denna jakt önskvärd. Sälen är säkerligen ett av de skadedjur
som orsakar de allra största skadorna och förlusterna. Det är därför
ur alla synpunkter viktigt att inga begränsningar införas i rätten till denna
jakt.»

Också i motionen II: 624 uttalas att ändringen beträffande ifrågavarande
jakt är omotiverad.

2 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 and. Nr 14.

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

Förbud mot motorbåts jakt.

Enligt 8 § 2 mom. jaktstadgan gäller som huvudregel att all jakt från
motorbåt eller annat maskindrivet fartyg är förbjuden. Utan hinder därav
må dock den bofasta kustbefolkningen under tiden från och med den 1
oktober till och med den 10 maj nyttja sådant fartyg vid jakt efter säl eller
sjöfågel i Bottniska viken och Östersjön.

Jaktutredningen föreslår för sin del att jakt efter sjöfågel från maskindrivet
fartyg skall helt förbjudas även för den bofasta kustbefolkningen
men att å andra sidan säljakt från sådant fartyg skall tillåtas utan inskränkning.

Jaktutredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det
övervägande antalet remissyttranden.

Departementschefen. »För min del ansluter jag mig till utredningens uppfattning
att förbudet mot motorbåts jakt på sjöfågel nu bör göras undantagslöst.
Faran för utrotning av sjöfågelstammarna har under senare år
blivit allt mera framträdande, särskilt vid rikets östra kust. Härtill torde
ej minst den omständigheten ha bidragit, att motorbåts jakt varit tillåten i
viss omfattning. Det måste därför enligt min mening anses nödvändigt att
införa totalt förbud mot jakt efter sjöfågel från maskindrivet fartyg. Erfarenheterna
från västkusten visa, att detta ej behöver medföra någon alltför
stark begränsning av jaktmöjligheterna.

Även i fråga om rätten att jaga säl från maskindrivet fartyg biträder jag
vad utredningen föreslagit.

Därest riksdagen icke har något att erinra, torde följaktligen 8 § 2 mom.
jaktstadgan böra ändras i enlighet med utredningens förslag.»

I motionen 11: 605 hävdas i denna del att ett förbud mot motorbåts jakt
skulle betyda att fiskarbefolkningen i stor utsträckning förhindrades att
över huvud bedriva jakt efter sjöfågel. Det vore mycket vanligt att jaktgevär
medfördes i fiskebåtarna vid färd till och från fiskeplatserna och att
jakt bedreves i samband med dessa färder. En stor del av fiskarbefolkningen
idkade ingen annan sjöfågeljakt än just i samband med fisket.
Skulle dylik jakt från motorbåt förbjudas, borde därför undantag göras för
jakt i samband med yrkesmässigt bedrivet fiske.

Jakten å järnvägar och vissa andra trafikanläggningar.

I 5 § 2 mom. jaktlagen stadgas att jakt ej må idkas å område som tillhör
järnväg, spårväg eller kanal verk, med mindre fråga är om åtgärder som
erfordras för att skydda trafikanläggningen mot skada av Villebråd.

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb.

19

Jaktutredningen föreslår att till lagrummet göres ett tillägg av innehåll
att rätt till jakt å område som hör till järnväg, spårväg eller kanalverk skall
kunna av anläggningens ägare upplåtas till innehavare av jakträtt å angränsande
mark.

Till motivering av förslaget anför utredningen bl. a. följande.

Ur jaktsynpunkt kan det--— vara förenat med vissa fördelar att

innehavare av jakträtt å mark belägen intill område, som tillhör trafikanläggning,
beredes möjlighet att erhålla upplåtelse av rätt till jakt å sådant
område.

Däremot förefaller det mera tveksamt om man med hänsyn till trafiksäkerheten
bör utvidga möjligheten att idka jakt å dessa anläggningar.
Framhållas må emellertid att trafiksäkerhetsskäl icke ansetts böra föranleda
några inskränkningar i fråga om jakt å eller i närheten av väg. I detta
sammanhang bör även beaktas, att några inskränkningar för närvarande
ej heller gälla i fråga om jakt i närheten av järnväg. Sådan jakt torde ofta
medföra lika stor våda ur trafiksäkerhetssynpunkt som jakt å järnvägsområde.

Departementschefen. »Utredningens förslag i denna del är enligt min uppfattning
välgrundat. Farhågorna för menliga följder för trafiksäkerheten
synas mig överdrivna. Såsom utredningen framhållit kommer trafikanläggningens
ägare att kunna fritt pröva huruvida och på vilka villkor upplåtelser
skola ske. Det torde kunna förutsättas att säkerhetssynpunkterna
därvid bli tillbörligt beaktade. Jag tillstyrker därför att förslaget genomföres.
För en omprövning av frågan om jakträtt å väg föreligga enligt min
mening ej tillräckliga skäl.»

Jaktvårdsområ dena.

Gällande rätt och utredningens förslag.

Enligt 10 § jaktlagen kunna ägare av särskilda fastigheter, vilkas ägor
utgöra ett sammanhängande område, i syfte att befrämja jaktvården å
området besluta att ägorna skola utgöra jaktvårdsområde. Fatta de enhälligt
sådant beslut och erhålla länsstyrelsens fastställelse därå, blir beslutet
bindande även för nya ägare av fastigheterna.

Jaktvårdsområde kan också komma till stånd genom majoritetsbeslut.
För att så skall kunna ske kräves det att frågan handlägges vid förrättning
på stället under ledning av särskild förrättningsman, som på begäran
av förslagsställarna skall utses av länsstyrelsen. Till förrättningen
skola samtliga av förslaget berörda fastighetsägare kallas genom förrättningsmannens
försorg. Förrättningsmannen har vidare att före sammanträdet
uppgöra förslag beträffande jaktvårdsområdets gränser och grunderna
för jaktutövningen och viltvården inom området. Detta förslag skall
vid sammanträdet framläggas för omröstning. För att förslaget därvid
skall anses antaget fordras det att det biträtts av minst fyra femtedelar
av antalet fastighetsägare som tillika äga minst fyra femtedelar av den
mark varom är fråga. Uppnås den sålunda föreskrivna majoriteten, har

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr H.

förrättningsmannen att insända beslutet till länsstyrelsen för fastställelse,
och om .sådan meddelas blir beslutet gällande.

Jaktvårdsområde skall enligt 10 § jaktlagen bildas för viss tid, lägst
10 och högst 25 år.

Delägare i jaktvårdsområde eller annan därå jaktberättigad person, som
överträder de för jaktutövningen å området gällande reglerna, straffas
enligt 29 § 2 mom. jaktlagen med dagsböter.

I jaktutredningens uppdrag har ingått att undersöka, hur bestämmelserna
om jaktvårdsområden tillämpats och vilka verkningar för jaktvårdens
främjande som de hittills bildade jaktvårdsområdena haft. Beträffande de
erfarenheter som gjorts vid denna undersökning torde jag i huvudsak få
hänvisa till betänkandet. Som slutomdöme uttalar utredningen, att jaktvårdsområdena
visat sig vara ett utmärkt medel att förbättra de jaktliga
förhållandena. På några punkter böra dock enligt utredningens mening
ändringar i bestämmelserna angående jaktvårdsområden företagas.

Till en början föreslår jaktutredningen att vissa särskilda regler skola
meddelas om bildande av jaktvårdsområde i skärgård.

De föreslagna särreglerna taga sikte på registerfastigheter, var för sig
bestående av en grupp öar eller holmar, som äro skilda från angränsande
fastigheter av stundom betydande vattenområden. En fastighet av ifrågavarande
slag är ofta uppdelad på flera ägare, envar med en ideell, på marken
ej utbruten andel i fastigheten.

Utredningen har inhämtat att i flera fall delägare i skärgårdsfastigheter
av nyss angiven beskaffenhet framställt önskemål om att fastigheten skulle
organiseras som ett jaktvårdsområde, men att dessa önskemål naturligtvis
måst avvisas eftersom jaktlagen icke medgiver att jaktvårdsområde kan bestå
av endast eu fastighet. Utredningen har vidare funnit, att i nu ifrågavarande
registerfastigheter kan emellan öarna finnas vatten som enligt den
nyligen antagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde utgör allmänt
vatten. Hinder mot bildande av jaktvårdsområde torde därför i åtskilliga
fall föreligga ej blott på grund av föreskriften att jaktvårdsområde skall
bestå av flera fastigheter utan även med hänsyn till kravet att de i jaktvårdsområde
ingående ägorna skola bilda ett sammanhängande område.

Utredningen anser det vara en betänklig brist att bestämmelserna om
jaktvårdsområde ej kunna vinna tillämpning i nu åsyftade fall. Utredningen
föreslår därför, att i skärgård jaktvårdsområde skall kunna bildas utan
hinder av att det ej kommer att bestå av särskilda fastigheter eller utgöra
ett sammanhängande område.

Vidare anser jaktutredningen föreskrifter böra införas om förlängning
av tiden för jakt vårdsområdes bestånd.

Härom finnas för närvarande inga bestämmelser i jaktlagstiftningen, och
därest man vid utgången av den tid, för vilken ett jaktvårdsområde bildats,
vill låta det fortbestå, torde man därför ha att tillämpa samma regler som
vid nybildning.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

21

Utredningen anser att bestämmelser som underlätta förlängning av tiden
för jaktvårdsområdes bestånd böra upptagas i jaktlagen. Som skäl härför
anföres bl. a. att jaktvårdskonsulenterna eljest inom kort komma att
tvingas att, till men för den löpande jaktvårdsverksamheten, nedlägga ett
omfattande arbete på förrättningar för förnyelse av befintliga jaktvårdsområden.

I enlighet härmed föreslår utredningen att till 11 § jaktlagen skall fogas
ett nytt, tredje stycke av innehåll att därest ej senast tre månader före utgången
av den för jaktvårdsområdes bestånd bestämda tiden fastighetsägare
inom området, vilka utgöra mer än en femtedel av antalet fastighetsägare
eller äga mer än en femtedel av den i området ingående marken,
hos länsstyrelsen framställt invändning mot förlängning av sistnämnda tid,
länsstyrelsen skall på yrkande av fastighetsägare inom området förklara
denna tid förlängd på tio år.

Det är avsett att de nya bestämmelserna skola gälla även för redan befintliga
jaktvårdsområden.

Utredningen anser också att en regel bör givas om röstberäkning vid
omröstning bland delägarna i jaktvårdsområde.

Beträffande vissa viktigare frågor stadgas för närvarande i lagen att beslut
i sådan fråga blir giltigt endast under samma förutsättningar som gälla
för beslut om jaktvårdsområdes bildande. Vidare föreskrives att upplåtelse
till utomstående av all jakt eller all jakt efter särskild villebrådsart ej får
ske, med mindre samtliga fastighetsägare äro ense därom. I övrigt är däremot
intet bestämt om hur avgörande skall träffas i ärenden angående jaktutövningen,
viltvården eller förvaltningen i övrigt. För samtliga hittills bildade
jaktvårdsområden ha emellertid antagits stadgar som innehålla bestämmelser
om jaktstämma och om rösträtt på sådan stämma. Därvid har i allmänhet
delägarnas röstetal gjorts beroende av storleken av den mark, varmed
de ingått i området.

De omröstningsregler som sålunda intagits i stadgarna för jaktvårdsområdena,
ha enligt vad utredningen anför, utsatts för kritik vid skilda tillfällen.
Bl. a. har anmärkts att dessa regler gåve de större delägarna en alltför
dominerande ställning. I samband därmed har det gjorts gällande att röstningen
efter markareal kunde giva ägare av större marker möjlighet att bestämma
att vissa slag av vilt ej skulle få jagas på de mindre fastigheterna,
ja t. o. m. att helt fridlysa dessa fastigheter.

Jaktutredningen anser det önskvärt att rösträttsreglerna framdeles utformas
så, alt de i högre grad än hittills i allmänhet varit fallet taga hänsyn
till de mindre delägarnas intressen. Någon tvingande bestämmelse om
röstberäkning efter huvudtalet anser sig utredningen emellertid icke böra
förorda. Fn sådan bestämmelse skulle enligt utredningens mening allvarligt
försvåra bildandet av jaktvårdsområden.

I samband med jaktlagens antagande år 1938 var bl. a. frågan om rätt
för delägare i jaktvårdsområde att upplåta jakträtt
till annan föremål för diskussion. Jordbruksutskottet anförde i denna

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr It.

fråga att något hinder ej borde resas mot sådana upplåtelser. Övriga delägare
borde emellertid kunna utöva viss kontroll över att upplåtelser ej
skedde till personer som kunde befaras komma att utnyttja sin jakträtt
på ett illojalt sätt. Detta kunde enligt utskottets mening lämpligen ske
genom att i stadgarna intoges föreskrift att delägare finge överlåta sin
rätt i området allenast å person som styrelsen skäligen kunde godkänna.

Jaktutredningen har ansett att de stadgebestämmelser, som tillkommit
under senare tid, i förevarande avseende gå vida längre än som betingades
av en ändamålsenlig jaktvård och att det därför syntes vara nödvändigt
att genom författningsbestämmelser begränsa möjligheten att motsätta sig
jakträttsupplåtelser. I överensstämmelse härmed föreslår utredningen införandet
av ett stadgande att delägare i jakt vårdsområde ej må förvägras
att till annan upplåta honom tillkommande jakträtt, om icke upplåtelsen
befinnes olämplig med hänsyn till jaktvården.

Jaktvårdsområdenas stadgar ha givit anledning till missnöje även såvitt
angår bestämmelserna om jaktarrendators ställning. Härom
brukade ursprungligen föreskrivas att jaktarrendator ägde inträda i upplåtarens
rättigheter för den tid arrendet varade, vilket bl. a. medförde rätt att
utöva delägarens rösträtt på jaktstämma. Numera ha stadgebestämmelserna
på detta område i allmänhet skärpts, och det förekommer ej sällan att jaktarrendator
icke ens får närvara vid jaktstämma.

Utredningen har funnit den utveckling som sålunda ägt rum betänklig.
Den framhåller att de beslut som på jaktstämma fattas angående jaktutövningen
beröra jaktarrendatorn i minst lika hög grad som den delägare som
upplåtit sin jakträtt till honom. På grund härav föreslår utredningen att i
lagen skall intagas uttrycklig föreskrift att en var som har jakträtt inom
jaktvårdsområde skall äga närvara vid sammanträde med delägarna samt
därvid yttra sig och avgiva förslag.

Såsom redan nämnts skall beslut som fattats av delägare i jaktvårdsområde
i vissa fall underställas länsstyrelsen för prövning och fastställelse.
Någon möjlighet att överklaga dylikt beslut finnes däremot icke.
De enda utvägar som stå till buds för den som anser sin rätt förnärmad
genom ett avgörande av ett jaktvårdsområdes beslutande organ torde vara
att genom talan vid domstol söka få fastställt att beslutet ej skall vara bindande
för honom eller också, om beslutet avser jaktutövningen, att överträda
beslutet för att få dess giltighet prövad i samband med åtal för överträdelsen.

Jaktutredningen har funnit att denna ordning icke kan anses tillfredsställande.
Att öppna en process kan med hänsyn till kostnaderna te sig
föga lockande och utvägen att framtvinga en domstolsprövning genom att
utsätta sig för åtal kan icke vara tilltalande för en oförvitlig jägare. På
grund därav bör enligt utredningens mening viss möjlighet beredas att hos
länsstyrelsen överklaga beslut av jaktstämma eller styrelse för jaktvårdsområde.

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

Slutligen föreslår utredningen en mindre jämkning i ansvarsbestämmelsen
i 29 § 2 mom. andra stycket jaktlagen.

Där stadgas nu, såsom redan nämnts, straff för den som överträder gäk
lande regler angående jaktutövningen å visst jaktområde.

Jaktvårdsområdenas stadgar lära genomgående innehålla en föreskrift
om att jakt inom området får bedrivas endast av den som innehar särskilt
av styrelsen eller någon dess förtroendeman utfärdat jakträttsbevis. Utredningen
framhåller att denna föreskrift måste anses som en grundläggande
faktor för ordnandet av jaktutövningen. Med hänsyn härtill anser
utredningen att jakt utan jakträttsbevis måste anses innefatta sådant överträdande
av gällande regler angående jaktutövningen som omförmäles i
nyssnämnda straffstadgande. Utredningen finner det önskvärt att stadgandet
förtydligas så att det klart framgår att därunder inbegripes även det
fallet att någon jagar utan att inneha jakträttsbevis. Detta kan enligt utredningens
uppfattning lämpligen ske på så sätt att ordet »jaktutövningen»
utbytes mot »jakten».

Yttrandena.

För innehållet i remissyttrandena i denna del hänvisas till propositionen
s. 39—44.

Departementschefen.

»Den av jaktutredningen verkställda undersökningen synes mig giva vid
handen, att jaktvårdsområdena i stort sett väl fyllt sitt ändamål. Någon anledning
att, såsom jägarnas riksförbund ifrågasatt, nu företaga en genomgripande
omarbetning av lagstiftningen på området kan därför enligt min
mening ej anses föreligga. Revisionen bör utan olägenhet kunna begränsas
till ändringar på vissa punkter i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens
förslag.

De lättnader utredningen föreslagit med avseende å möjligheterna att
bilda jaktvårdsområde i skärgård äro uppenbarligen väl motiverade. De
taga sikte på en speciell typ av fastigheter, vanligen gamla skattlagda fisken,
som var för sig bestå av ett stort antal öar, holmar och skär med tillhörande
vattenområde. Äganderätten till dessa fastigheter har ofta redan
från början varit fördelad på olika händer, och under senare år har, till
följd av arvskiften och försäljningar av ideella andelar, antalet delägare
blivit allt större. Detta har lett till att förvaltningen av fastigheterna i
jaktligt hänseende blivit förenad med svårigheter som visat sig så gott som
omöjliga att bemästra med hjälp av samäganderättslagen. Det framstår därför
såsom i hög grad önskvärt att fastigheterna i fråga kunna förklaras
utgöra jaktvårdsområden. Därigenom vinnes bl. a. att beslut som delägarna
fatta angående jaktutövningen bli bindande för nya andelsägare, och även
i övrigt kan bättre ordning och stadga åvägabringas beträffande jakten.

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

På grund av det sålunda anförda och då ingen anmärkning synes kunna
riktas mot utformningen av utredningens förslag i denna del, tillstyrker
jag att det genomföres. Någon fara för att öar som ligga på långt avstånd
från varandra komma att sammanföras i ett jaktvårdsområde torde i praktiken
icke föreligga. Jag erinrar att länsstyrelsens fastställelseprövning av
beslut om bildande av jaktvårdsområde bland annat skall avse frågan huruvida
beslutet är tjänligt för jaktvårdens främjande.

Behovet av lagbestämmelser som möjliggöra förlängning av tiden för jaktvårdsområdes
bestånd har vitsordats av alla de remissinstanser som behandlat
denna fråga med undantag av jägarnas riksförbund. Även jag finner mig
böra förorda att dylika bestämmelser meddelas. Emellertid kan enligt min
mening utredningens förslag på denna punkt icke anses tillfredsställande.
Förslaget innebär i själva verket att ett jaktvårdsområde kommer att automatiskt
fortbestå minst tio år utöver den ursprungligen bestämda tiden, såvida
ej de som äro motståndare till förlängning taga initiativ för att förhindra
att sådan kommer till stånd. En sådan regel synes mig icke förenlig med
den grundsats som utredningen själv ansett böra vara vägledande, nämligen
att förlängning bör ske endast om det med någorlunda säkerhet blivit klarlagt,
att för åtgärden föreligger samma majoritet som kräves för bildande av
jaktvårdsområde. Man kan icke bortse från risken att de, som skulle vilja
motsätta sig förlängning, på grund av glömska eller oföretagsamhet försumma
att anmäla detta till länsstyrelsen eller i allt fall göra sin anmälan för
sent. För min del betraktar jag det därför som ett ofrånkomligt krav att frågan
om förlängning skall göras till föremål för omröstning på ett sammanträde,
dit delägarna kallats i vanlig ordning med uppgift om sammanträdets
ändamål. För denna omröstning böra dock naturligen icke gälla samma
stränga krav som då fråga är om bildande av jaktvårdsområde. I så fall skulle
ju syftet med lagändringen förfelas. Enligt min mening bör det vara tillräckligt
med majoritet bland de röstande, under förutsättning dock att nejröster
icke avgivits av mer än en femtedel av delägarna eller av delägare
som äga mer än en femtedel av den i jaktvårdsområdet ingående marken.
Beslut om förlängning bör, liksom beslut om nybildning, avse visst antal år,
lägst 10 och högst 25. Det bör för att bli giltigt underställas länsstyrelsen för
fastställelse.

Därest reglerna om förlängning utformas på sätt jag nu angivit, torde hinder
icke möta mot att de få gälla även för redan bestående jaktvårdsområden.

I fråga om rösträtten på jaktstämma i vanliga fall delar jag utredningens
uppfattning att någon tvingande bestämmelse om röstning efter huvudtalet
ej lämpligen bör meddelas men att en rekommendation för sådan röstberäkning
bör införas i lagen. Farhågorna för att även detta skulle försvåra bildandet
av jaktvårdsområden synas mig överdrivna. Jag vill också framhålla,
att även om det med visst fog kan sägas att jaktvårdsområdena bestå av fastigheter
och icke av personer, de dock icke kunna jämföras med sådana sam -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74. 25

manslutningar av ekonomisk natur, där röstning efter andelstal ter sig naturligast.

I fråga om delägares möjlighet att verkställa jakträttsupplåtelser biträder
jag utredningens åsikt att en bestämmelse bör införas som hindrar att denna
möjlighet alltför snävt begränsas genom stadgeföreskrifter. Emellertid kan
det icke förbises att en upplåtelse stundom, till exempel om jakträtt samtidigt
upplåtes till flera, kan vålla övriga delägare betydande avbräck utan
att likväl jaktvården kan anses äventyrad. Enligt min mening bör därför befogenhet
att vägra tillstånd till upplåtelse föreligga ej blott om upplåtelsen
finnes olämplig med hänsyn till jaktvården utan även om den eljest länder
övriga delägare till avsevärt men.

Förslaget att j aktar rendator skall genom en lagbestämmelse tillförsäkras
rätt att närvara vid jaktstämma samt yttra sig och avgiva förslag synes välgrundat.
Jag tillstyrker därför att det genomföres. Tillräcklig anledning att
begränsa stadgandets räckvidd till stämmor, där frågor om jaktutövningen
eller jaktvården behandlas, torde ej vara för handen. Däremot kan jag icke
förorda att i lagen skall föreskrivas att jaktarrendator också skall ha rösträtt.
Det torde få ankomma på jaktarrendatorerna själva att genom överenskommelse
med vederbörande upplåtare tillse, att de få utöva hans rösträtt i
sådana frågor där detta kan anses påkallat.

Även förslaget om införande av möjlighet att anföra besvär över beslut som
fattats å jaktstämma eller av styrelse för jaktvårdsområde bör enligt min
uppfattning genomföras. Den nuvarande ordningen, enligt vilken giltigheten
av sådant beslut kan prövas endast i domstolsväg, kan icke anses tillfredsställande.
Det synes mig ej heller med fog kunna göras gällande att. en
prövning av administrativ myndighet skulle innebära ett alltför stort intrång
i delägarnas fria bestämmanderätt. Jag erinrar att beslut i vissa viktigare
frågor redan för närvarande skola underställas länsstyrelsen för fastställelse.
I likhet med utredningen anser jag besvärsrätten böra begränsas till beslut
som gälla jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt. Länsstyrelsens prövning
bör enligt min uppfattning avse endast beslutets rättsgiltighet, och någon
befogenhet att sätta annat beslut i stället för det överklagade bör icke föreligga.

Jag biträder också förslaget om en jämkning av ordalagen i 29 § 2 mom.
andra stycket jaktlagen.»

Motionen II: 624.

I motionen anföres bl. a. följande.

»Inrättandet av jaklvårdsområden är i princip ett erkännande av att en
rationell vilt- och jaktvård kräver en neutralisering av den enskilda äganderätten
till jakten. Jaktvårdsområdena innebära även väsentliga fördelar

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

ur jaktvårdssynpunkt, men genom att den enskilda äganderätten till jakt
bibehålies och berättigade hänsyn till de icke jordägande grupperna inom
vårt land inte tagas, löser man icke de brännande frågor som inte minst

på jaktens område äro till finnandes. —--Det hade varit rimligt att när

det nu föreslås en ändring av jaktlagen man sökt komma till rätta med
hur och på vad sätt den icke jordägande befolkningen skall få tillgång till
jaktmark och att den även tillförsäkras rättsskydd. I nuvarande situation
är det väl endast möjligt för riksdagen att söka finna en form för att giva
denna uppfattning till känna för regeringen.

Den sammanblandning av jaktvårds- och jakträttssynpunkter som skett
i fråga om de föreslagna reglerna för jaktvårdsområdena är i högsta grad
betänklig. Jaktvårdsområdena få icke nyttjas som skydd för jordägarnas
jaktmonopol, utan deras uppgift bör begränsas till att avse allmän jaktvård.
De skola vidtaga skyddsåtgärder för viltbeståndet och inkomma med
förslag till erforderliga skyddslagar ur denna synpunkt. Jägareförbundets
särställning till staten kan väl motiveras endast ur denna synpunkt. För
att kunna tillmötesgå denna arbetsuppgift erfordras en omarbetning av de
föreslagna lagparagraferna om jaktvårdsområden, men om detta i dagens
läge ej är möjligt, anser jag att 3 och 4 mom. i den föreslagna paragraf
13 böra utgå.»

Jaktvårdsmedlen.

Gällande bestämmelser.

Enligt 26 § 1 mom. första stycket jaktlagen skall jaktvårdsavgift erläggas
av varje i riket bosatt person som vill utöva jakt å annan mark än den
han äger eller till vilken han har sådan brukningsrätt som omförmäles i
7 § jaktlagen. Detta innebär, att från ifrågavarande skyldighet fritagas
— förutom jordägare — jordbruksarrendator, boställshavare, lcronohemmans
åbo och, inom de sex nordligaste länen, innehavare av kronotorp,
skogstorp, odlingslägenhet eller kolonat å kronomark, ävensom innehavare
av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens
län.

I 2 mom. av samma paragraf angivas vidare vissa speciella undantag
från skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift. Undantagen avse dels vissa
personer och dels jakt efter vissa djurarter. De från jaktvårdsavgift befriade
personerna äro följande:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset,

chefen för Konungens hovjägeristat i fråga om jakt som av honom på
Konungens uppdrag utövas å kronans områden,

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och
skogsläroverken i fråga om jakt som enligt gällande bestämmelser av dem
i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden,

27

Tredje laggtskotteis utlåtande nr It.

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga som enligt
vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket,

person, som är bofast i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens
och Västerbottens län eller i den del av Jämtlands län som Konungen bestämmer,
vid jakt med snara; samt

person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl
eller sjöfågel som nämnda befolkning jämlikt 13 § jaktlagen må idka utan
tillstånd.

Befrielsen från jaktvårdsavgift i fråga om jakt efter vissa djurslag avser
jakt efter varg och järv ävensom rätten att under de omständigheter, som
angivas i 14 § 2 mom. och 15 § jaktlagen, döda i nämnda lagrum omförmälda
djur.

Enligt 26 § 1 mom. andra stycket jaktlagen skall den jagande till bevis
om att han erlagt jaktvårdsavgift vid jakten medföra ett för honom utfärdat
jaktkort. Detta är han skyldig att vid anfordran uppvisa för vissa i
lagrummet angivna befattningshavare ävensom för den som äger, innehar
eller vårdar jaktmarken eller eljest äger jakträtt där.

Om jaktvårdsavgiftens storlek meddelas bestämmelser i jaktstadgan. För
närvarande utgör jaktvårdsavgiften för helt jaktår, omfattande tiden den
1 juli—den 30 juni, eller del därav 3 kronor för jakt inom högst tre till
varandra gränsande kommuner, oavsett om de ligga i samma län eller ej.
Jaktvårdsavgiften för jakt inom visst län är 10 kronor och jaktvårdsavgiften
för jakt inom riket i dess helhet 25 kronor. Jaktvårdsavgift skall
på landet erläggas till landsfiskalen eller annan av länsstyrelsen förordnad
polisman. I Stockholm skall jaktvårdsavgiften erläggas till poliskammaren,
i annan stad till magistraten där sådan finnes och eljest till utmätningsmannen.
Vederbörande myndighet bär att utfärda jaktkort till
avgiftsbetalaren.

Person som är bosatt å utrikes ort må enligt 27 § jaktlagen i regel
icke jaga inom riket utan att vara försedd med ett för honom utfärdat
jaktpass. Jaktpass gäller riket i dess helhet. Avgiften därför är 100 kronor
för helt jaktår eller 10 kronor för varje period av två på varandra följande
dagar som passet omfattar. Jaktpass utfärdas av samma myhdigheter som
de, vilka äga utfärda jaktkort.

Influtna jaktvårdsavgifter skola jämte vissa andra medel bilda en särskild
fond, jaktvårdsfonden, vilken efter Konungens bestämmande skall användas
till att främja jaktvården inom riket. Jaktvårdsfonden förvaltas av
statskontoret. De årligen till fonden inflytande medlen skola uppföras å
ettvart av länen i riket — därvid Stockholms stad hänföres till Stockholms
län — enligt regler som meddelas i jaktstadgan. De å visst län uppförda
medlen skola i huvudsak användas så att därav

a) 5 procent tillfalla kronan till bestridande av de med uppbörden ävensom
utfärdande av jaktkort och jaktpass förenade kostnaderna,

b) 30 procent stå till Konungens förfogande för att användas till jaktoch
naturvårdande ändamål inom riket i allmänhet,

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

c) 10 procent avsättas för att av Konungen användas till täckande av brist
som föranledes av att de medel, varmed kostnaderna för jaktvårdande åtgärder
inom länet enligt punkt d) skola bestridas, icke förslå till vad i
sådant hänseende oundgängligen erfordras, samt

d) återstoden eller 55 procent efter Konungens bestämmande användes
för jaktvårdande åtgärder inom länet.

Vad av de under b) och c) omförmälda medlen icke förbrukas under budgetåret
skall bilda jaktvårdsfondens behållna del, vilken av Konungen användes
företrädesvis till de under b) angivna ändamålen.

Jaktutredningen.

I fråga om skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift
anför utredningen, att enighet numera i stort sett synes råda därom, att
jaktvårdsarbetet visat sig medföra avsevärda fördelar icke minst för jordägarnas
del. Ur rättvisesynpunkt tala därför enligt utredningens mening
starka skäl för att även jordägare och med dem likställda brukare skola
lämna bidrag till kostnaderna för detta arbete. Därtill kommer, enligt vad
utredningen framhåller, att flertalet mindre jordägare på grund av sitt ringa
markinnehav redan nu i praktiken äro nödsakade att lösa jaktkort, om de
vilja bedriva jakt i någon större utsträckning. Utredningen anser därför
att anledning numera saknas att icke utkräva jaktvårdsavgift också av jordägare
och med dem jämförliga brukare som jaga endast på egen mark.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen att undantag från skyldigheten
att erlägga jaktvårdsavgift skall medgivas endast för Konungen och
medlemmar av det kungliga huset samt i sådana fall som avses i 14 g 2
mom. och 15 § jaktlagen.

Beträffande jaktpassen förklarar utredningen, att personer som äro
bosatta på utrikes ort icke böra behandlas sämre än inom landet bosatta
personer. Vidare anför utredningen att antalet jaktpass som utfärdats under
senare år varit ringa och att inkomsterna av jaktpass följaktligen sakna
större betydel&e för jaktvårdsfondens del. Utredningen anser därför övervägande
skäl tala för att bestämmelserna om jaktpass upphävas. Härav bör
enligt vad som framhålles i betänkandet tydligen följa, att de som hittills
haft att anskaffa jaktpass i stället skola vara skyldiga att lösa jaktkort.

Med avseende å jaktvårdsavgiftens storlek och uppbörden
av avgifterna anför utredningen att dessa frågor äga visst
samband med varandra. Utredningen har som nämnts intagit den ståndpunkten
att uppbörden bör ske genom postverket. Utredningen finner det
önskvärt att endast en typ av jaktkort skall förekomma, gällande för jakt
i hela riket. Därigenom vinnes, enligt vad utredningen framhåller, att
någon uppgift om jaktkortets giltighetsområde ej behöver finnas å blanketten
samt att avgiftens belopp kan angivas i tryck. Postfunktionärens

Tredje lagutskottets utlåtande nr /4. 29

kontroll skulle således kunna inskränkas till att avse uppgiften om det jaktår
jaktkortet skall avse.

Bestämmandet av jaktvårdsavgiftens storlek bör enligt utredningens mening
liksom hittills ankomma på Kungl. Maj :t, men utredningen föreslår
för sin del att avgiften tills vidare skall fastställas till 6 kronor.

Vad slutligen beträffar frågan om fördelningen av j aktvård smedlen
yttrar utredningen att den nuvarande ordningen enligt vilken
varje län skall vara i huvudsak självförsörjande medfört betydande olägenheter.
Följden av systemet har, enligt vad som anföres i betänkandet, blivit
att i vissa län kommit att råda sådan knapphet på medel att även mycket
angelägna åtgärder måst eftersättas, medan i andra län medel stått till förfogande
för ändamål som visserligen i och för sig varit goda men dock väsentligt
mindre viktiga.

På grund av vad sålunda anförts anser utredningen att uppdelningen av
erlagda jaktvårdsmedel på särskilda konton för de olika länen bör upphöra
och att dessa medel i stället böra tillföras jaktvårdsfonden under en gemensam
titel. Fördelningen mellan länen bör enligt utredningens mening verkställas
av Kungl. Maj:t med hänsyn till det föreliggande behovet av jaktvårdsåtgärder.
Utredningen förutsätter att de för jaktvårdsarbetet ansvariga
organen skola få tillfälle att medverka vid fördelningen genom att avgiva
förslag.

Yttrandena.

De flesta remissinstanserna biträda till alla delar utredningens förslag
beträffande jaktvårdsmedlen. Andra åter avstyrka eller ställa sig tveksamma
till ett eller flera av förslagen men tillstyrka de övriga. Något helt avstyrkande
yttrande förekommer icke. Beträffande det närmare innehållet i
yttrandena hänvisas till propositionen s. 55—59.

Departementschefen.

»För min del kan jag i stort sett biträda vad utredningen föreslagit.

I likhet med utredningen finner jag sålunda övervägande skäl tala för
att skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift nu utsträckes till att gälla för
alla jagande, oavsett om de utöva jakten endast på mark som de själva
äga eller bruka eller om de utnyttja annat jaktområde. En sådan ordning
är bl. a. ur rättvisesynpunkt att föredraga framför den nuvarande, som
gynnar de större jordägarna framför de mindre.

Från den nämnda huvudregeln böra tydligen göras de undantag utredningen
föreslagit. Dessutom synes det av de skäl länsstyrelsen i Jämtlands
län anfört vara nödvändigt, att lapparna åtminstone tillsvidare bibehållas
vid sin nuvarande rätt att ej behöva lösa jaktkort för att få jaga å renbetesområdena.
Därest obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare framdeles
införes, torde emellertid frågan om lapparnas avgiftsskyldighet få upp -

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

tagas till förnyat övervägande. Någon anledning att medgiva avgiftsbefrielse
i vidare män än nu sagts synes mig icke föreligga.

Förslaget om upphävande av bestämmelserna angående jaktpass föranleder
ingen erinran från min sida. Ändringen föranleder vissa formella
jämkningar i 18 och 36 §§ vapenförordningen den 10 juni 1949.

Däremot kan jag icke ansluta mig till utredningens åsikt att jaktvårdsavgiften
bör vara densamma för alla, oavsett om de vilja kunna jaga var
som helst i landet eller om de åtnöjas med att få utöva jakt inom ett mera
begränsat område. Det synes mig skäligt att en person, som drar nytta av
jaktvårdsarbetet i flera olika län, bidrar till detta arbete med större belopp
än den, som jagar endast i en viss trakt. Som utredningen framhållit torde
emellertid de nuvarande sockenkorten ej lämpligen kunna bibehållas efter
kommunindelningsreformens genomförande. Enligt min mening böra därför i
fortsättningen endast två slags jaktkort utställas, länskort och rikskort. För
att personer som äro bosatta i närheten av en länsgräns ej skola alltför
mycket betungas genom sockenkortens slopande torde det böra föreskrivas
att länskort skall medföra rätt att jaga även i angränsande län intill visst
avstånd, förslagsvis 50 kilometer, från innehavarens hemvist.

Jag har övertygat mig om att ett bibehållande av ordningen med olika
typer av jaktkort icke behöver hindra att uppbörden av jaktvårdsavgiftema
sker genom posten.

Vad närmare angår jaktvårdsavgiftens storlek finner jag i likhet med
utredningen önskvärt att en viss ökning av jaktvårdsfondens inkomster
kommer till stånd. Med utgångspunkt härifrån och från de beräkningar utredningen
verkställt synes det mig lämpligt att priset för de nya länskorten
tills vidare bestämmes till 6 kronor. För rikskort torde avgiften böra fastställas
till 50 kronor. Jag vill framhålla att jaktvårdsavgiften i regel torde
vara av föga betydelse i jämförelse med de övriga kostnader som utövandet
av jakt för med sig.

Därest riksdagen icke har något att erinra mot de grunder jag nu angivit
för jaktvårdsavgiftens bestämmande, torde jag framdeles få förelägga
Kungl. Maj :t förslag till ändringar i jaktstadgan i enlighet med det anförda.

Särskilt om avgiftsskyldigheten utvidgas på sätt jag förut förordat, är
det uppenbarligen angeläget att jaktkort kunna lösas utan större omgång
och besvär. När det nu visat sig möjligt att anlita postverket för avgiflsuppbörden,
anser jag det därför självfallet att denna utväg skall begagnas.
Den utgiftsökning som härigenom uppstår för jaktvårdsf onden kommer
säkerligen mer än väl att uppvägas av besparingar i tid och arbetskraft på
andra håll. De verkställda beräkningarna visa att jaktvårdsfondens kostnader
komma att hålla sig inom rimliga gränser. Dessa beräkningar kunna
dock naturligtvis ej betraktas som exakta. Vad beträffar ersättningen till
postverket torde det, såsom statskontoret framhållit, vara lämpligast att
den får bestämmas av statskontoret och generalpoststyrelsen gemensamt,
varvid principen bör vara att postverket skall erhålla full täckning för

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

31

extra utgifter och merarbete. Det lär icke vara uteslutet att detta kan leda
till något högre ersättning än man förut räknat med. Å andra sidan är jag
liksom statens organisationsnämnd tveksam om behovet av att svenska
jägareförbundet upprättar och tillställer polismyndigheterna förteckningar
över dem som lösa jaktkort. Det är därför möjligt att den kostnad som
beräknats för detta ändamål kommer att bortfalla.

De författningsändringar som erfordras för övergången till det nya uppbördssystemet
kunna i allmänhet genomföras i administrativ väg. På en
punkt kräves emellertid riksdagens medverkan. Enligt 6 § kungörelsen den 3
juni 1938 (nr 282) angående utfärdande av jaktkort och jaktpass m. m. åligger
det den utfärdande myndigheten att på begäran av den, för vilken jaktkort
eller jaktpass utfärdats, göra anteckning å baksidan av denna handling
om det eller de jaktgevär vederbörande har tillstånd att innehava. I
18 § 1 mom. vapenförordningen — som i första punkten stadgar skyldighet
för den som bär vapen att medföra tillstånds- eller deklarationsbevis •—
föreskrives i andra punkten att beträffande jaktvapen må i stället för dylikt
bevis medföras jaktkort eller jaktpass försett med anteckning enligt
nyssnämnda kungörelse den 3 juni 1938. Jag förutsätter att motsvarande
ordning skall tillämpas i fortsättningen. Visserligen lär det ej vara möjligt
att låta postfunktionär som utfärdar jaktkort samtidigt göra anteckning
på kortet om vapeninnehav, men i stället bör det stadgas rätt för jaktkortsinnehavare
att utan kostnad få dylik anteckning verkställd av polisman. I
anslutning härtill bör den i 18 § vapenförordningen förekommande hänvisningen
till 1938 års kungörelse ersättas med en föreskrift att i stället för
tillstånds- eller deklarationsbevis må medföras jaktkort som av polisman
försetts med anteckning om de jaktvapen vederbörande enligt företedda
tillstånds- eller deklarationsbevis äger inneha.

Vad utredningen föreslagit beträffande ändrade grunder för fördelningen
av jaktvårdsmedlen synes mig välgrundat och bör enligt min uppfattning
genomföras oavsett om postuppbörd kommer till stånd eller ej. Erforderlig
ändring i jaktstadgan torde om riksdagen ej har något att erinra mot
förslaget, i sinom tid få vidtagas av Kungl. Maj :t.

I likhet med utredningen anser jag önskvärt att det allmänna erhåller
större inflytande än nu över ledningen av jaktvärdsarbetet. Detta önskemål
synes mig emellertid bli i skälig grad tillgodosett om svenska jägareförbundet
omorganiseras i enlighet med föreliggande stadgeförslag. Under
denna förutsättning bör därför enligt min mening ledningen av jaktvårdsarbetet
alltjämt anförtros åt svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar.
Som hittills torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva, huruvida
i visst fall anslag från jaktvårdsfonden kan beviljas även åt annan
organisation.»

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

Motionerna.

I motionerna I: 491 och 11: 625 göres gällande, att departementschefens
förslag att länskorten skulle berättiga till jakt också i angränsande län intill
ett avstånd av 50 kilometer från kortinnehavarens hemvist skulle leda till
orimliga resultat. Som exempel anföra motionärerna följande.

»Stövarjakt utövas som bekant i regel av flera jägare i sällskap. Eftersom
jägarens hemvist enligt det föreliggande förslaget blir avgörande för hur
långt han får jaga över länsgränsen, kan en jägare få jaga 50 km in i angränsande
län, en annan 25 km, medan en tredje medlem av samma jaktsällskap
är bosatt på sådant avstånd från länsgränsen, att han icke får överskrida
densamma. Därtill kommer, att vissa län, såsom Blekinge, Hallands
samt Göteborgs och Bohus län, hava så liten areal och sådan form, att jägare
bosatta i angränsande län i åtskilliga fall kunna komma att äga rätt att
utöva jakt i större delen av dessa län endast genom att hava löst jaktkort
för hemvistlänet.>

I detta sammanhang må tillika nämnas att i motionen II: 624 framförts
önskemålet om en allmän översyn av vapenförordningen.

Märkning av vilt och skinn.

Gällande bestämmelser.

I 1938 års jaktstadga har genomförts en långtgående reglering av handeln
med vilt och skinn i syfte att underlätta kontrollen över fridlysningsbestämmelsernas
efterlevnad.

Enligt det grundläggande stadgandet är det förbjudet att under tid då viss
djurart är fridlyst utbjuda till salu, sälja, köpa, emottaga eller forsla sådant
djur. Detta förbud gäller även delar av djur, djurskinn samt ägg och bon av
fridlysta fåglar.

Vissa generella undantag ha dock gjorts från förbudet. Av dessa undantag
avse några matnyttigt vilt och viltskinn som blivit märkt på visst föreskrivet
sätt.

I fråga om matnyttigt villebråd stadgas sålunda, att handel med samt
emottagande och forslande av sådant villebråd må äga rum, om villebrådet
är försett med fastställt märke, utvisande att det dödats å lovlig tid eller införts
från utrikes ort. Såsom olovligt forslande anses ej heller att i de sex
nordligaste länen under åtta dagar och i övriga delar av riket under fyra
dagar efter fridlysningstidens inträde föra villebrådet till ort, där det kan
förses med märke.

Beträffande skinn göres i jaktstadgan åtskillnad mellan å ena sidan skinn
av djur som äro helt fridlysta här i landet (för närvarande vildren, fjällräv
och bäver) eller som jämlikt jaktlagen skola tillfalla kronan (björn och lo)
och å andra sidan skinn av andra djur, d. v. s. i regel sådana som endast äro

Tredje lagutskottets utlåtande nr It.

33

fridlysta viss tid av året eller endast inom viss del av riket. (Delvis fridlysta
äro för närvarande, förutom björn och lo, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur,
mård, ekorre, utter och hare.)

Om skinn av helt fridlysta djur stadgas, att sådant skinn icke må, utan
att det är försett med märke, inom riket beredas eller i annat än färdigt
skick utbjudas till salu, säljas, köpas, emottagas eller forslas. Införes sådant
skinn från utlandet, skall det vid införseln förses med införselmärke.
Med märke skall också förses ej blott skinn av sådant djur, som av kronan
ställes till enskildas förfogande eller anträffas som fallvilt, utan även skinn
av djur, som hålles i djurgård eller pälsfarm och dödas av ägaren.

Skinn av delvis fridysta djur äro underkastade samma bestämmelser som
matnyttigt villebråd. Handel med samt emottagande och forslande av sådant
skinn må således ej äga rum inom ort, där fridlysning gäller, med mindre
skinnen äro märkta. Under jakttiden äro skinnen däremot fria.

Överträdelser av de här angivna bestämmelserna äro belagda med straff.

Jaktutredningen.

Utredningen föreslår att ifrågavarande transport- och försäljningsförbud
skall, jämte det därmed förknippade märkningstvånget, helt upphävas.

Departementschefen.

»Det i jaktstadgan föreskrivna transport- och försäljningsförbudet och det
därmed förknippade märkningstvånget ha under den tid som gått sedan
deras tillkomst upprepade gånger blivit föremål för kritik från flera synpunkter.
Allmän enighet synes råda om att de i sin nuvarande utformning
äro orimligt betungande för myndigheter, näringsidkare och enskilda —
eller åtminstone skulle vara det om de verkligen iakttoges. De sakkunniga
remissinstanserna ha med ytterst få undantag anslutit sig till utredningens
åsikt att märkningstvånget beträffande kött och fågelvilt ej längre bör bibehållas.
Vad åter angår märkningen av skinn ha meningarna bland remissinstanserna
varit mera delade. Från intet håll har dock ifrågasatts annat
än att även bestämmelserna om sådan märkning böra upphävas beträffande
åtskilliga djurarter, önskemål om fortsatt märkningstvång ha, frånsett
ett par enstaka undantagsfall, framställts endast i fråga om bäver,
björn, lo, mård, utter och fjällräv. Just beträffande fjällräven äro emellertid
nackdelarna av det nuvarande systemet särskilt framträdande. Såsom
framgått av det förut anförda produceras nu i pälsdjursfarmer omkring
25 000 blå- och viträvsskinn om året, vilka alla måste märkas. Det kan enligt
min mening icke anses rimligt att bibehålla en sådan ordning. Å andra
sidan är det icke möjligt att låta märkningstvånget kvarstå för vild fjällräv
men slopa det för farmade djur. Bestämmelserna skulle då förlora
praktiskt taget allt värde ur kontrollsynpunkt. I fråga om skinn av bäver,
björn, lo, mård och utter föreligga däremot icke några motsvarande svå8
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 9 and. Nr 14.

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

righeter, även om det icke bör förbises att märkningen av dylika skinn vållar
importörer och tullpersonal ett icke obetydligt besvär. Denna olägenhet
synes mig dock icke vara större än att den, uppväges av det skydd, som
genom märkningstvånget uppnås mot olaga jakt på nu ifrågavarande djurarter,
vilkas bevarande framstår såsom synnerligen angeläget. För min del
finner jag därför övervägande skäl tala för att märkningsbestämmelser alltjämt
skola finnas för skinn av dessa fem djurarter. För att skyddet skall
bli effektivt bör märkningstvånget gälla även under jakttid. Beträffande
mård och utter innebär detta en större stränghet än för närvarande, men
med hänsyn till de höga priser som mård- och utterskinn betinga, torde
någon befogad invändning mot en dylik skärpning icke kunna framställas.
I övrigt böra enligt min mening jaktstadgans bestämmelser om transportoch
försäljningsförbud samt märkning av villebråd och skinn upphävas.

Därest riksdagen ej framställer någon erinran mot vad jag sålunda anfört,
torde jag vid ett senare tillfälle få förelägga Kungl. Maj :t författningsförslag
i ämnet.»

Älgavgifterna.

Gällande bestämmelser.

Kungörelsen den 17 juni 1943 angående älgavgifter in. m. innehåller bl. a.
följande bestämmelser.

För älg som fälles inom riket skall utgivas en av Kungl. Maj :t bestämd
älgavgift av lägst 15 och högst 50 kronor. I regel har avgiften av Kungl.
Maj:t satts 15 kronor lägre under allmän jakttid än under särskild jakttid.
Älgavgifterna skola sammanföras till fonder. De avgifter som inflyta för
älgar fällda inom de sex nordligaste länen skola bilda älgskadefonden för
norra Sverige. Inom vart och ett av landets övriga län skola avgifterna för
älgar som fällts inom läpet bilda en särskild s. k. länsälgskadefond. Av
de medel som inflyta till länsälgskadefond skall viss av Kungl. Maj:t bestämd
del, högst 25 procent, redovisas till en för dessa län gemensam regleringsfond.
Älgskadefonden för norra Sverige och regleringsfonden förvaltas
av statskontoret. Länsälgskadefond förvaltas av vederbörande länsstyrelse.

Ur älgskadefond skall utgå bidrag för skada som förorsakats av älg inom
det område från vilket fondens medel härflyta. I den mån fondens medel
räcka till, kan bidrag därjämte utgå till åtgärder för att förebygga älgskada
och för jaktvårdsändamål, i första hand avseende älgstammens vård och
skydd inom området. Förslår länsälgskadefonds medel ej till att ersätta
älgskadorna inom länet, kunna efter Kungl. Maj :ts bestämmande medel
överföras till fonden från regleringsfonden.

Älgavgift skall inom angiven tid erläggas till vederbörande länsstyrelse
eller, i vissa fall, till domänstyrelsen. Avgiften skall vara åtföljd av en på
tro och heder underskriven uppgift å antalet nedlagda älgar.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

35

Kungl. Maj :t bestämmer angående bidrag ur älgskadefonden för norra
Sverige samt om bidrag till jaktvårdsändamål ur länsälgskadefond. Beslut
om bidrag i övrigt ur länsälgskadefond meddelas av vederbörande länsstyrelse.

Ersättning för älgskador kan tillerkännas sådan innehavare av mindre
brukningsdel som tillfogats skada av älg å honom tillhörig växande eller
avmejad men ej inbärgad gröda och som ej genom att tillgodogöra sig jakträtt
eller eljest kunnat hålla sig skadeslös. Skadan skall vara av väsentlig
beskaffenhet. Dessutom kräves att den icke kunnat förebyggas genom rimliga
åtgärder från den skadelidandes sida. Den vars brukningsdel omfattar
större areal odlad jord än 15 hektar må erhålla bidrag allenast om
särskilda skäl föreligga därtill.

Bidrag ur älgskadefond må även utgå, där skada av älg inträffat å fruktodling
samt skadan är ägnad att inverka på innehavarens utkomstmöjligheter
och ej kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från hans sida.

Vill någon framställa anspråk på bidrag ur älgskadefond, skall han ofördröjligen
låta två trovärdiga, i jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga män
syna och värdera skadan. Av syne- och värderingsmännen skall en vara
nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrättning,
tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse, polisman eller
ordförande i kommunalnämnd. Den bidragssökande har därefter att inom
14 dagar efter det skadan skedde ingiva sin ansökning till landsfiskalen i
orten eller, såvitt angår område i stad, till stadsfiskalen. Vid ansökningen
skall fogas värderingsinstrument och de handlingar i övrigt sökanden
önskar åberopa.

Den som underlåter att fullgöra föreskriven skyldighet att uppgiva antalet
nedlagda älgar eller avgiver oriktig uppgift skall straffas med böter
från och med 15 till och med 300 kronor samt förpliktas att gälda högsta
älgavgift. Också den som dömes till ansvar för olaga eller olovlig jakt, varvid
älg blivit fälld, skall förpliktas att utgiva älgavgift med nämnda belopp.

Inom landstingsområde, där skadegörelse av älg förekommer i större omfattning,
skall länsstyrelsen enligt jaktstadgan utse en älgskadenämnd, bestående
av tre personer. Nämnden har till uppgift att noggrant följa förekomsten
av skadegörelse genom älg, att framlägga förslag till åtgärder för
att förebygga sådan skadegörelse samt att i övrigt tillhandagå länsstyrelsen
med sakkunskap i hithörande frågor. Nämnden skall taga initiativ bl. a.
i fråga om den länsstyrelsen enligt jaktstadgan medgivna rätten att utsträcka
den allmänna jakttiden för jakt efter älg med högst tio söckendagar.
Älgskadenämnder ha tillsatts inom flertalet län i södra och mellersta
Sverige.

•Taktutredningen.

Jaktutredningen har företagit en undersökning angående de praktiska
verkningarna av reglerna om skyldighet att betala älg a vgift
och förslår åtskilliga ändringar i bestämmelserna på området. Enligt dess

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb.

förslag skall älgavgiftens maximum höjas från 50 till 100 kronor. Älgskadefonden
för norra Sverige skall delas upp på särskilda länsfonder och
avsättningen från länsfonderna till regleringsfonden skall begränsas till
högst 10 procent av vad som inflyter till länsfond. Slutligen skall straffet
för underlåtenhet att lämna uppgift om antalet nedlagda älgar eller för
att felaktig sådan uppgift lämnats höjas till dagsböter.

Vid framläggandet av dessa förslag har utredningen, enligt vad som upplyses
i betänkandet, främst grundat sitt ställningstagande på två särskilda
huvudprinciper.

Den ena är den, att sådana mindre jordbrukare, som ej genom jakt
kunna få kompensation för älgskador, i stället böra erhålla full ersättning
i penningar. Denna grundsats bör enligt utredningen föranleda att älgavgifterna
fastställas så, att inflytande medel kunna beräknas täcka uppkommande
skador.

Den andra huvudprincipen är, att varje län bör självt bära sina älgskador.
Som skäl härför åberopar utredningen att länsstyrelserna ha vidsträckta
möjligheter att reglera avjagningen såväl genom att medgiva s. k.
licensjakt på särskild jakttid som genom att vid behov utsträcka den av
Kungl. Maj :t fastställda allmänna jakttiden med ytterligare högst tio dagar.
Utredningen anför, att, om man i ett län med omfattande älgskador
underlåter att begagna sig av de möjligheter som sålunda föreligga att nedbringa
älgstammen till lämplig storlek, länet icke bör kunna påräkna att
få bidrag till skaderegleringen från andra län.

Förslaget att älgskadefonden för norra Sverige skall uppdelas på länsfonder
är enligt vad utredningen framhåller en direkt konsekvens av principen
att varje län bör självt svara för sina älgskador. Det är också denna
princip som föranlett att avsättningen från länsfond till regleringsfonden
ansetts böra begränsas från högst 25 till högst 10 procent av vad som inflyter
till länsfonden. Utredningen anför att en sträng tillämpning av nyssnämnda
princip rätteligen skulle ha medfört, att regleringsfonden helt borttagits,
men att man av praktiska skäl icke synes kunna helt undvara en
dylik fond eftersom varken älgskadornas omfattning eller avskjutningens
storlek kan med större grad av säkerhet förutses.

Uppdelningen av älgskadefonden för norra Sverige på länsfonder bör
enligt utredningen föranleda att regleringsfonden blir gemensam för samtliga
län. Den behållning som vid uppdelningen må finnas på älgskadefonden
för norra Sverige föreslås skola fördelas på de särskilda länsfonderna
enligt närmare bestämmande av Kungl. Maj :t.

Även i fråga om villkoren för erhållande av älgsikadeer
sätt ning föreslår utredningen vissa ändringar. Dessa innebära bl. a.,
att villkoret att sökanden ej må inneha mer än en viss areal odlad jord
skall mildras så, att arealgränsen höjes från 15 till 20 hektar, men att å
andra sidan skall såsom ett nytt villkor uppställas att sökanden ej heller
får inneha mer än 200 hektar annan jord. Båda dessa krav skola dock
alltjämt kunna eftergivas, om särskilda skäl föreligga. Vidare skall er -

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

sättning kunna utgå även för skada på annan trädgårdsodling än fruktodling.
Länsstyrelsen skall vara skyldig att innan ersättningsfråga avgöres
inhämta yttrande av älgskadenämnd, och sådan skall därför enligt förslaget
inrättas i alla län utom Gotlands, där älg ej förekommer. Slutligen
skall länsstyrelsen få befogenhet att under vissa förutsättningar upptaga
ansökan om ersättning även om den blivit för sent ingiven till vederbörande
lands- eller stadsfiskal.

Yttrandena.

De ändringar som jaktutredningen föreslagit i bestämmelserna om älgavgifter
ha under remissbehandlingen genomgående tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Inga invändningar ha rests mot de av utredningen anförda
grundläggande principerna. Kritik förekommer blott i ett fåtal remissyttranden
och riktar sig endast mot vissa detaljer. Beträffande denna detaljkritik
skall här endast omnämnas, att Jägarnas riksförbund ifrågasatt om
licensjakt på älg bör få förekomma. Rörande innehållet i övrigt i yttrandena
får utskottet hänvisa till s. 75—77 i propositionen.

Departementschefen.

»De skäl utredningen anfört för att älgavgifternas maximibelopp nu bör
höjas till 100 kronor synas mig övertygande. Jag delar också utredningens
uppfattning att det liksom hittills bör överlämnas åt Kungl. Maj :t att avgöra,
huruvida älgavgift skall utgå med olika belopp under allmän och under
särskild jakttid eller om enhetlig avgift skall tillämpas. Jägarnas riksförbunds
förslag att möjligheten att lämna tillstånd till jakt å särskild
jakttid skall borttagas anser jag mig icke böra biträda.

Även de föreslagna nya reglerna med avseende å fonderingen av älgavgifterna
synas mig lämpliga. Jag tillstyrker också att straffet för försummelse
att lämna föreskriven uppgift om antalet nedlagda älgar bestämmes
till dagsböter.

Vad angår villkoren för erhållande av älgskadeersättning anser jag utredningens
förslag vara väl avvägt. Med anledning av vad Riksförbundet
landsbygdens folk anfört beträffande jordbruksarrendatorer utan jakträtt
vill jag framhålla, att såväl nuvarande författningstext som utredningens
förslag lämnar länsstyrelsen möjlighet att medgiva ersättning oavsett brukningsdelens
storlek, om särskilda skäl föreligga. Frågan om ersättning för
skador av annat vilt än älg kan uppenbarligen icke lösas utan närmare utredning
och bör därför ej upptagas i detta sammanhang.

Däremot kan jag icke tillstyrka utredningens förslag att inrättande av
älgskadenämnd skall bli obligatoriskt i alla fastlandslän och att älgskadenämnd
alltid skall höras i ersättningsärenden. Detta skulle lätt leda till
omgång och tidsutdräkt och skulle i flertalet fall vara obehövligt och onyttigt.
Ej heller kan jag biträda det i vissa remissyttranden framställda önskemålet
alt en värderingsman skall utses av vederbörande länsjaktvårdslorening.

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

Vad utredningen i övrigt anfört i nu förevarande avsnitt i betänkandet

föranleder ingen erinran från min sida.

Därest riksdagen godkänner de grunder för uttagandet av älgavgifter och
ersättandet av älgskador som jag nu angivit, torde jag framdeles få anmäla
förslag till erforderliga författningsändringar.»

Motionen II: 624.

I likhet med Jägarnas riksförbund bär motionen berört frågan om licensjakt
på älg. Motionären anför härom följande.

»Licensjakten på älg bör om möjligt helt förbjudas. De större jordägarna
utnyttja i många fall icke den ordinarie jakttiden för älg utan lita i betydande
grad till licensjakten. Om det är nödvändigt med en nedskjutning
av älgbeståndet i något län, så är det ur olika synpunkter angeläget att
den ordinarie jakttiden för älg förlänges för alla. Denna uppfattning bör
riksdagen giva till känna.»

Utskottet.

Enligt vad som uttalas i propositionen vill denna åstadkomma ändringar
på de punkter, där nu gällande jaktlagstiftning vid tillämpningen medfört
olägenheter. Grunderna för nämnda lagstiftning avses däremot icke bliva
rubbade av de framlagda förslagen.

Vad först gäller de förslag, som röra jakten på öppna havet
och ödeskären, må erinras om att denna intill ikraftträdandet av
1938 års jaktlag var fri för varje svensk medborgare. Genom sistnämnda
lag infördes gällande regel, att ifrågavarande jakt må idkas endast efter
tillstånd utom såvitt angår den jakt som den bofasta kustbefolkningen av
ålder bedrivit efter säl eller sjöfågel. Begränsningen föranleddes av att sjöiågelstammens
bestånd hade allvarligt hotats av den tidigare fria jakten på
dessa områden. I samband med att begränsningen beslöts lämnade jordbruksutskottet
vid 1938 års riksdag vissa anvisningar om hur enligt utskottets
mening den nyinförda regeln borde tolkas. En grundläggande princip
borde vara, att rätten till fri jaktutövning skulle avse ren behovsjakt.
Med nämnda förbehåll borde dock sådan rätt tillkomma praktiskt taget alla
som vore varaktigt bosatta vid kusten eller i skärgårdarna och dessutom
den vid fyr- och lotsplatserna anställda personalen.

I propositionen anföres nu att stadgandet om den bofasta befolkningens
jaktutövningsrätt i tillämpningen lämnat utrymme för olika tolkningar.
Härav hade orsakats en betänklig rättsosäkerhet. Den i propositionen föreslagna
ordningen med tillståndstvång vore framför allt betingad av önskemålet
att den enskilde icke skulle behöva sväva i tvivelsmål om huruvida han
ägde jaga eller ej.

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr ii.

Att den påtalade rättsosäkerheten -vållar olägenheter ligger i öppen dag.
Utskottet kan därför ej biträda den i motionen II: 624 framställda åsikten,
att någon berättigad anledning till lagändring ej skulle finnas. Den föreslagna
lagändringen skulle givetvis för den enskilde skapa den klarhet beträffande
jakträtten, vilken man velat ernå.

När man 1938 av omsorg om viltvården begränsade jakträtten på förevarande
områden, lämnade man okränkt den bofasta kustbefolkningens av
ålder bestående rätt att jaga. Enligt utskottets uppfattning bör denna kustbefolknings
jakträtt ej heller nu beskäras. Farhågor för att förslaget skulle
leda härtill ha kommit till uttryck bl. a. i motionen II: 605. Utskottet vågar
dock förvänta, att dylika farhågor icke skola besannas. Denna ståndpunkt
grundar utskottet på propositionens uttalanden om de direktiv för tillståndsgivningen,
vilka Kungl. Maj :t ämnar utfärda. Enligt propositionen
skola nämligen direktiven medgiva rätt till jakt icke bara för personer, som
tillhöra den egentliga skärgårds- och kustbefolkningen, utan jämväl för personer,
som, utan att deras yrke i och för sig kan anses ha särskild anknytning
till skärgårds- eller kustförhållandena, leva under i stort sett samma betingelser
som kustbefolkningen. Även uttalandet i propositionen, att jakträtten
icke längre skall vara avhängig av huruvida jakten kan betecknas
som behovsjakt, tyder på att gränsdragningen kring de tillståndsberättigade
icke skall göras för snäv.

Såsom framgår av propositionen har det i 1938 års jaktlag använda uttrycket
»den bofasta kustbefolkningen» stundom tolkats mycket vidsträckt.
Sålunda anför departementschefen, att under begreppet i fråga i vissa delar
av landet ansetts falla envar som vore bosatt i landskommun eller
stad, vilken till någon del gränsade till havet. Ett av syftemålen med den
föreslagna lagändringen har angivits vara att förbehålla jaktutövningsrätten
åt de befolkningskategorier, för vilka den avsågs vid tillkomsten av 1938
års lagstiftning. I detta hänseende innebär den föreslagna huvudregeln otvivelaktigt,
att vissa befolkningsgrupper, som för närvarande anse sig äga rätt
att bedriva ifrågavarande jakt, avskäras från möjlighet härtill. Som departementschefen
uttalat böra dock de, som icke tillhöra den egentliga kustbefolkningen
eller den befolkningskategori som enligt omnämnda direktiv avses
bliva likställd med denna, icke helt utestängas från här berörda jakt.
Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t därför äga befogenhet att för vissa områden
förordna, att jakten skall vara fri för varje svensk medborgare. Utskottet
hälsar med största tillfredsställelse denna anordning, som skapar
en för närvarande icke existerande legal möjlighet till tillståndsfri rekreationsjakt
för envar.

På anförda skäl vill utskottet tillstyrka förevarande lagändring. Departementschefens
uttalanden om de åtgärder i administrativ väg som böra
vidtagas i följd av denna föranleda ej erinran från utskottets sida. Utskottet
anser emellertid att, såsom jaktutredningen förordat, jaktlicens bör tillhandahållas
utan stämpelavgift.

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr H.

I anslutning till förslaget rörande jakten på öppna havet och ödeskären
har departementschefen yttrat att han, om riksdagen ej har någon erinran
däremot, ämnar föreslå Kungl. Maj :t viss ändring i jaktstadgans administrativa
föreskrifter rörande jakten från maskindrivet fartyg.
För närvarande är sådan jakt förbjuden med undantag av att den bofasta
kustbefolkningen äger att under tiden från och med den 1 oktober till och
med den 10 maj använda maskindrivet fartyg vid jakt efter säl eller sjöfågel
i Bottniska viken och Östersjön. Departementschefen vill nu vad beträffar
jakt på sjöfågel göra förbudet undantagslöst. Orsaken härtill är att
jakten från motorbåtar ökat faran för att sjöfågelstammen utrotas. Däremot
avses sälj akten bliva helt undantagen från förbudet, så att jakt på
säl skall få äga rum från motorbåt även under tid då dylik jakt nu är
förbjuden och även annorstädes än i Bottniska viken och Östersjön.

Utskottet hyser betänksamhet mot den beramade ändringen av nämnda
föreskrifter. Såsom uttalas i motionen II: 605 skulle ett totalförbud mot sjöfågeljakt
från motorbåt medföra att fiskarbefolkningen i stor utsträckning
bleve förhindrad att över huvud taget idka jakt efter sjöfågel. Fiskarbefolkningen
torde nämligen, som motionären anför, i allmänhet icke bedriva sjöfågeljakt
annat än just i samband med motorbåtsfiske. Utskottet anser därför,
att förbudet mot jakt från maskindrivet fartyg icke bör avse jakt som
bedrives i samband med utövande av yrkesmässigt fiske.

Förslaget att jakten å område som tillhör järnväg, spårväg
eller k anal verk skall kunna upplåtas till innehavare av jakträtt
å angränsande mark föranleder ingen erinran från utskottets sida. Som
departementschefen framhållit ankommer det enligt förslaget på trafikanläggningens
ägare att fritt pröva huruvida och på vilka villkor upplåtelser
skola ske. Upplåtelser som skulle få menliga följder för trafiksäkerheten
torde därför icke behöva befaras.

I propositionen föreslås vissa ändringar i de gällande bestämmelserna om
jaktvårdsområden. Ändringarna gå bl. a. ut på förenklingar i fråga
om möjligheten av att bilda jaktvårdsområde i skärgård och av att förlänga
tiden för jaktvårdsområdes bestånd. Förslagen beröra vidare röstberäkningen
vid omröstning bland delägare i jaktvårdsområde, enskild delägares
befogenhet att upplåta sin jakträtt till annan och jakträttsarrendators
ställning inom jaktvårdsområde. Propositionen vill dessutom införa möjlighet
att överklaga beslut av jaktvårdsområdes bestämmande organ.

Förslagen äro enligt utskottets mening väl avvägda och torde komma att
undanröja de olägenheter, som sammanhänga med tillämpningen av gällande
regler på ifrågavarande rättsområde. Med särskild tillfredsställelse hälsar
utskottet ändringsförslagen beträffande fullfölj dsrätten och röstberäkningen.
I sistnämnda hänseende innebär förslaget att i frågor, som röra jaktvårdsområdet,
varje fastighetsägare skall äga en röst, såvida annorlunda ej bestämts
i de för området gällande grunderna för jaktutövningen och viltvården.
Det kan ifrågasättas huruvida man ej framdeles skulle kunna gå vidare

Tredje lagutskottets utlåtande nr H.

41

på den inslagna vägen i riktning mot större inflytande för de mindre fastighetsägarna.
Exempelvis skulle man kunna för vissa frågor införa tvingande
regler om röstberäkning, som, utom till storleken av den mark, varmed de
röstande ingått i området, taga skälig hänsyn till antalet röstande.

Den i motionen II: 624 påyrkade omarbetningen av bestämmelserna om
jaktvårdsområden i syfte att frigöra rätten till jakt å dessa från äganderätten
till de i områdena ingående fastigheterna finner utskottet icke påkallad.
Motionärens yrkande att riksdagen icke måtte antaga propositionens
förslag om tx-yggad rätt för enskild fastighetsägare inom jaktvårdsområde
att upplåta sin jakträtt åt annan och om rätt att överklaga vissa beslut av
jaktvårdsområdes bestämmande organ är icke klart motiverat. Enligt utskottets
uppfattning äro ifrågavarande förslag direkt ägnade att motverka
maktmissbruk från de större fastighetsägarnas sida. Förslagen torde därigenom
tillmötesgå intressen, vilka motionären själv synes företräda.

I den del propositionen rör bestämmelserna om jaktvårds medlen
föreslås till en början vissa ändringar i själva jaktlagen. Enligt dessa skall
dels förpliktelsen för person som är bosatt åt utrikes ort att lösa jaktpass
upphävas dels ock skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift utsträckas till att
gälla i det närmaste var och en som vill utöva jakt. Utskottet har ingenting
att erinra mot dessa ändringar i jaktlagen. Som departementschefen uttalat
leder den nuvarande begränsningen av skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift
till att de större jordägarna gynnas framför de jordägare, vilka till
följd av sitt ringa markinnehav nödsakas förskaffa sig jakträtt också å angränsande
mark och härför ha att betala jaktvårdsavgift.

De ändringar i jaktstadgan, som departementschefen i detta sammanhang
förebådar, föranleda dock vissa erinringar från utskottet. Enligt utskottets
uppfattning föreligger ej skäl att vid sidan av jaktkort för ett särskilt län
utställa jaktkort, som gälla för hela riket. Med den höjd avgiften för rikskort
skall få enligt propositionen skulle dylika kort få en synnerligen ringa
om ens någon praktisk betydelse. För mindre än vad ett rikskort skulle
kosta skulle åtta länskort kunna lösas. Enbart för de sällsynta fall, då en
och samma person önskar jaga i flera än åtta län under ett och samma år,
torde det föreslagna rikskortet icke böra införas.

Även regeln att länskort skulle berättiga till jakt också i angränsande län
intill visst avstånd, förslagsvis 50 kilometer, från kortinnehavarens hemvist
synes böra omprövas. Som anföres i motionerna I: 491 och II: 625 skulle
denna regel ibland få mindre tillfredsställande konsekvenser. Utskottet vill
i stället förorda det av motionärerna framställda förslaget att länskort må
innefatta rätt för dess innehavare att jaga även i angränsande län intill ett
avstånd av högst 10 kilometer från länsgränsen.

Däremot bar utskottet ingenting att invända mot de ändringsförslag i
övrigt, vilka i detta sammanhang departementschefen säger sig ämna förelägga
Kungi. Maj :t om riksdagen ej gör erinran mot dem. Förslagen röra
uppbörden av jaktvårdsavgifterna, fördelningen av jaktvårdsmedlen och

♦ Rihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 tunt. Nr 14.

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

ledningen av jaktvåi-dsarbetet. Enligt propositionen skall jaktvårdsarbetet
även i fortsättningen ledas av svenska jägareförbundet. Vid tillkomsten av
1938 års jaktlag uttalade jordbruksutskottet, att förbundet borde vidga sin
bas och söka draga till sig de ute i bygderna verksamma jaktvårdssammanslutningarna.
En kraftig utvidgning av förbundet har otvivelaktigt ägt rum
sedan detta uttalande gjordes. Sålunda har förbundets medlemsantal ökat
från 25 902 medlemmar den 31 december 1938 till 125 121 medlemmar den
30 juni 1950. Enligt utskottets uppfattning är del dock icke tillfredsställande
att två riksorganisationer som svenska jägareförbundet och Jägarnas
riksförbund, vilka båda ha jaktvårdens främjande på sitt program, under
konkurrerande former verka vid sidan av varandra. Om förutsättningar
funnes för samverkan mellan dessa organisationer, skulle ökade grupper av
jaktintresserade kunna beredas inflytande på ledningen av jaktvårdsarbetet.
Säkerligen skulle detta bliva till fromma för jaktvården i landet.

Mot de tilltänkta ändringarna i jaktstadgans bestämmelser om transport-
och för.säljningsförbud samt märkning av villebråd
och .skinn har utskottet ingenting att anmärka.

Utskottet har heller icke något att erinra mot de förslag i propositionen
som avse älgavgifterna. Utskottet vill därför tillstyrka såväl den
förordade höjningen av älgavgifternas maximum som de övriga författningsändringar
i denna del, vilka kräva riksdagens medverkan.

I propositionens återgivande av jaktutredningens förslag på denna punkt
heter det bl. a. att »den behållning som vid uppdelningen av älgskadefonden
för norra Sverige må finnas på denna fond föreslås skola fördelas på
de särskilda länsfonderna enligt närmare bestämmande av Kungl. Maj :t»
(s. 73). Utskottet utgår från att nämnda behållning .skall fördelas enbart
på de nyinrättade länsfonder, vilka skola träda i stället för älgskadefonden
för norra Sverige.

Förslagen beträffande älgavgifterna ha grundats å bl. a. den principen,
att varje län självt bör täcka de skador genom älg, som uppstå i länet,
detta med hänsyn till länsstyrelsernas vidsträckta möjligheter att reglera
avjagningen exempelvis genom att medgiva s. k. licensjakt på särskild
jakttid. I motionen II: 624 har uttalats att licensjakt på älg om möjligt
borde helt förbjudas. Av det ovan anförda framgår att denna mening icke
är förenlig med de förslag i propositionen, till vilka utskottet anslutit sig.

I motionen II: 624 har tillika framställts önskemål om en allmän översyn
av vapenförordningen. Denna fråga äger icke sådant samband
med de i propositionen berörda spörsmålen att den bör upptagas till
övervägande i förevarande sammanhang.

På grund av det anförda får utskottet hemställa

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition
och alltså avslå motionen 11:624 ävensom motionen II:
605 i vad densamma rör rätten till jakt på öppna havet och
ödeskären; samt

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14.

B. att motionen 11:605 i övrigt ävensom motionerna I:
491 och II: 625 måtte anses besvarade genom vad utskottet
här ovan anfört i sin motivering.

Stockholm den 15 maj 1951.

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck*, Nils A. Larsson, Albert
Hermansson, Eskilsson*, Lindahl, Ivar Persson, Pålsson och Boo;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Stjärne, Ericsson i
Sörsjön, Åhman, Levin, Jansson i Aspeboda, Larsson i Karlstad och Andersson
i Ryggestad.

’ Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Nils A. Larsson, Levin och Larsson i Karlstad, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande till och med det stycke å s. 39, vilket slutar
med orden »utan stämpelavgift», bort ha följande lydelse:

»Enligt vad som---(lika med utskottet)---framlagda för slagen.

Före år 1938 var rätten till jakt på öppna havet och ödcs
k är en fri för varje svensk medborgare. Genom 1938 års jaktlag inskränktes
denna frihet att gälla allenast den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningens
av ålder bedrivna jakt efter säl och sjöfågel. Begränsningen
motiverades med behovet av ökat skydd för sjöfågelbeståndet.

I propositionen föreslås nu att ytterligare begränsningar skola göras i
tätten att jaga på dessa områden, så att endast de som erhållit tillstånd av
länsstyrelsen må utöva dylik jakt. De föreslagna inskränkningarna motiveras
dels med behovet av ökat skydd för sjöfågeln och dels med att de
nuvarande bestämmelserna ha skapat oklarhet och rättsosäkerhet.

Vad beträffar det förstnämnda skälet, behovet av bättre skydd för sjöfågelbeståndet,
anser utskottet det vara väl motiverat att åtgärder vidtagas
för detta skydd. Utskottet betvivlar emellertid, att den föreslagna åtgärden,
tillståndstvång för jakt på allmänt vatten, skulle kunna ge önskat
resultat. Inskränkningar i jakttiden och densammas anpassande till sådan
tid att säkerhet finnes för att fågeln är fullt flygfärdig, i möjligaste
mån enhetliga jakttider för olika slag av änder, vadare och annan sjöfågel,
begränsningar av eller förbud mot vårjakten, totalförbud under något
eller några år mot jakt på de arter av sjöfågel, som mest decimerats, fridlysning
under vår och försommar av vissa häckningsområden och ett effektivt
efterhållande av havstrut och kråka på häckningsplatserna äro några av de

44 Tredje lagutskottets utlåtande nr it.

medel som i detta avseende böra övervägas. Men de åtgärder som utskottet sålunda
anser erforderliga böra, om de skola ge något resultat, ej begränsas
till de områden där jakten hittills varit fri för kustbefolkningen. Den största
delen av sjöfågel jakten äger rum på enskilt område, där jakten endast
får utövas av ägaren eller den som disponerar jakträtten därstädes efter
upplåtelse. De i propositionen föreslagna bestämmelserna om inskränkning
av rätten till jakt å allmänt vatten utan att några begränsningar vidtagas
i jakten på enskilt område komma av de stora grupper av kustbefolkningen,
som enligt dessa bestämmelser helt skulle utestängas från varje möjlighet
att idka jakt, att betraktas som riktade enbart mot dem.

Vad beträffar det andra skälet för den i propositionen föreslagna lagändringen,
önskemålet att skapa större klarhet och rättssäkerhet, är det tvivelaktigt
om så kommer att ske genom bifall till propositionen. Att flytta över
bedömandet av vilka som tillhöra de kategorier, som få bedriva jakten på
öppna havet och ödeskären, från domstolarna till länsstyrelserna är ingen
garanti för att man uppnår större klarhet och enhetlighet. Den föreslagna
ordningen kommer otvivelaktigt att medföra en del extra besvär för allmänheten
och en betydande belastning på länsstyrelserna i kustlänen utan att
några nämnvärda resultat uppnås vare sig i form av bättre skydd för sjöfågeln
eller större klarhet i frågan vem som har rätt att utöva denna jakt.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under A. hemställa,

att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra företagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen den 3
juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt — måtte, med bifall till
motionerna II: 605 och II: 624 i vad dessa röra rätten till jakt
på öppna havet och ödeskären men med avslag å motionen
II: 624 i övrigt, för sin del antaga nämnda förslag med den
ändringen, att 2 § 3 mom. erhåller följande lydelse:

3 mom. Å allmänt vatten annorstädes än i 2 mom. avses
ävensom på holmar, klippor och skär, som ej höra till vistt
hemman, må utan tillstånd av kronan icke idkas annan jakt
än sådan som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit
därstädes.

2) av herrar Holmbåck, Eskilsson, Ivar Persson, Pålsson, Stjärne, Åhman,
Jansson i Aspeboda och Larsson i Karlstad, vilka beträffande utskottets utlåtande
i vad detta behandlar de föreslagna ändringarna i bestämmelserna om
jaklvårdsområden ansett, att det icke bort ankomma på utskottet att uttala
sig om framdeles eventuellt erforderliga ändringar i reglerna om röstberäkning
vid omröstning bland delägare i jaktvårdsområde samt att i följd härav
de två sista meningarna i det stycke å s. 40, vilket börjar med orden »Förslagen
äro», bort utgå.

517600. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag. 1951.