Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
1
Nr 13.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
dels ock motioner, som väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen behandlad lagstiftning.
GenOm en den 6 april 1951 dagtecknad proposition, nr 168, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande Aid propositionen fogade
förslag till
l) Lag*
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. in.,
vilken enligt lag den 28 april 1950 (nr 130) gäller till och med den 30 september
1951, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1952.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före lagens ikraftträdande
uppsagt hyresavtal till upphörande efter den 30 september 1951, må
framställning som i 7 § sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens
ikraftträdande eller, om hyresvärden icke dessförinnan tydligt meddelat,
att han ej önskar låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det
hyresvärden lämnat hyresgästen sådant meddelande.
Har hyresvärd före lagens ikraftträdande lämnat meddelande som i 8 a §
femte stycket sägs om att hyresförhållande skall upphöra efter den 30 september
1951, må framställning enligt samma paragraf göras senast inom
fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 avd. Nr 13.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
2) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken enligt lag den 28 april
1950 (nr 131) gäller till och med den 30 september 1951, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 september 1952.
3) Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 28 maj 1948 (nr 245) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m.m.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser
om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. m., vilken enligt
lag den 28 april 1950 (nr 132) gäller till och med den 30 september 1951,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1952.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 487 av herr Andrén m. fl. samt inom andra kammaren nr 623 av
herr Hjalmarson m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,
»att riksdagen i anledning av proposition nr 168 i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte dels understryka önskvärdheten av att skälig kompensation medgives
för de ökade omkostnaderna inom fastighetsförvaltningen, dels ock begära
att hyresregleringskommitténs uppdrag i första hand måtte avse frågan om
framläggande snarast möjligt av ett konkret förslag med program till hyresregleringens
successiva avveckling».
Tillika har utskottet i anslutning till behandlingen av sagda proposition
och motioner till behandling förehaft ytterligare fyra motioner, nämligen
inom första kammaren nr 157 av herr Johannesson m. fl. och nr 219 av
herr Niklasson m. fl. samt inom andra kammaren nr 130 av herr Edberg
m. fl. och nr 293 av herr Pettersson i Dahl.
I motionerna I: 157 och II: 130, vilka äro likalydande, har hemställts »att
riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att regeringen måtte låta
skyndsamt utreda och om möjligt redan till innevarande års riksdag framlägga
förslag till bestämmelser, enligt vilka kommun, som därom gör framställning,
efter Kungl. Maj:ts prövning kan medges rätt att införa obligatorisk
bostadsförmedling för alla lägenheter, som uthyras i fastigheter med
mer än två lägenheter och som icke falla under begreppet tjänstebostad».
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
I motionerna 1:219 och 11:293, vilka också äro likalydande, har hemställts
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring av hyresregleringslagen,
att lokaler och byggnader, avsedda för industriell verksamhet, hantverksrörelse
eller dylikt, och vilka under viss tid helt eller delvis icke utnyttjas
av vederbörande företag, av ägaren för sådan tid skola kunna uthyras till
annan företagare utan risk för tvångsmässig förlängning av avtalad hyrestid».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Över motionerna 1:219 och 11:293 har i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver yttrande inhämtats från statens hyresråd.
Läget på bostadsmarknaden.
1 propositionen har inledningsvis uttalats, att det vore allmänt bekant
att svår bostadsbrist rådde i hela landet men att det vore förenat med vissa
svårigheter att exakt belysa detta med siffror. Det upplyses emellertid, att
bostadsstgrelsen, liksom fallet var 1949, under hösten 1950 gjort en rundfråga
till 180 kommuner med egen kvot för bostadsbyggandet och infordrat
en del uppgifter om antalet bostadssökande av olika kategorier. Vid bedömandet
av dessa uppgifter borde det, enligt vad som anföres i propositionen,
beaktas att de kommunala bostadsförmedlingarna och andra institutioner,
som sysslade med dessa frågor, i allmänhet icke hade kännedom om andra
bostadssökande än dem som formligen anmält sig som sådana. De bostadssökande,
som nu bodde helt provisoriskt eller eljest under svåra förhållanden,
hade väl i allmänhet anmält sig, men beträffande många som ville
byta bostad, enär den nuvarande vore för trång eller eljest otillfredsställande,
vore detta icke fallet. De framkomna siffrorna borde därför delvis
betraktas som minimisiffror.
Därefter lämnas i propositionen följande redovisning av bostadsstyrelsens
ifrågavarande undersökning.
»Hela antalet kända bostadssökande i de undersökta kommunerna — med
sammanlagt 3,6 miljoner innevånare — utgjorde 163 000, varav 98 000 gifta
och 65 000 ogifta (till vilka här hänföras även förut gifta). Av de gifta hade
70 000 minderåriga barn, och även en stor del av de ogifta hade sådana
barn.
Av särskilt intresse är naturligtvis i vad mån de sökande nu sakna egen
bostad. De äro i så fall »inneboende» hos anhöriga eller andra, hyra i andra
hand eller bo i provisoriska bostäder, d. v. s. i baracker, på hotell eller i
lokaler som ej äro avsedda till bostäder.
Av de 98 000 gifta sökande bodde 83 000 inom vederbörande kommun,
resten utanför denna, och av dessa 83 000 saknade 20 000 egen bostad. Icke
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
mindre än 64 % av de bostadslösa hade minderåriga barn, därav 19 % två
eller flera barn. Specificerade uppgifter om hur de bo saknas för de två
största städerna, men för de återstående undersökta kommunerna är fördelningen
den, att 35 % innebodde hos anhöriga och 39 % hos andra, 8 %
hyrde i andra hand och 18 % bodde i vad som här kallats provisoriska bostäder.
Som ett exempel ur detalj siffrorna kan nämnas, att i nämnda kommuner
funnos 2 100 sökande som hade två eller flera barn men saknade
egen bostad; nära en tredjedel av dem bodde provisoriskt.
63 000 av de gifta sökande som bo inom kommunen hade alltså där egen
bostad. En del har det dock ungefär lika illa ställt som de helt bostadslösa.
3 % av dem bo i rivningshus, 11 % i utdömbara lägenheter, 43 % uppge sig
bo för trångt. Helt naturligt äro barnfamiljerna talrika i denna grupp, hela
75 %; 43 % hade två eller flera barn.
Även bland de 65 000 ogifta (eller förut gifta) finnas många behjärtansvärda
fall. 33 000 av dem uppge sig ämna ingå äktenskap, och av dem sakna
29 000 egen bostad. I vad mån giftermål verkligen är förestående eller de
med tanke på bostadsbristen anmäla sig långt innan detta kan bliva av, är
svårt att bedöma. 4 000 sökande i denna grupp hade minderåriga barn.
32 000 av de ogifta anföra icke äktenskapsplaner som skäl för sin önskan
om bostad. 19 000 av dem sakna egen bostad, och av dessa ha 2 800 minderåriga
barn. Det framhålles i bostadsstyrelsens sammanfattning av undersökningsresultatet,
att även för många andra inom gruppen 19 000 bostadsbehovet
är synnerligen angeläget, exempelvis för äldre personer, som ha
svårt att finna sig till rätta som inneboende.
I sin sammanfattning har bostadsstyrelsen även valt ut några grupper
ur undersökningsmaterialet, som anses representera mera svårartade yttringar
av bostadsbristen. Dessa grupper äro bostadslösa med minderåriga
barn, gifta bostadslösa utan barn, alla bostadssökande med barn, vilka bo
i rivningshus eller enkelrum utan kokvrå, samt gifta bostadssökande som
ha sina familjer boende utanför kommunen. Dessa grupper uppskattas till
sammanlagt närmare 35 000. Därnäst borde uppmärksammas följande grupper,
nämligen gifta sökande utan barn, som bo i rivningshus eller enkelrum
utan kokvrå, gifta sökande från grannkommuner samt icke gifta sökande
med mera angeläget bostadsbehov. Dessa grupper uppskattas — delvis
mycket ungefärligt — till 30 000 å 35 000.
Bostadsstyrelsen vill därför uppskatta den egentliga bostadsbristen inom
kvotkommunerna till storleksordningen 70 000 lägenheter. Därtill kommer
för en normal bostadsmarknad behovet av en lägenhetsreserv, vilken styrelsen
i ett tidigare sammanhang uppskattat till 20 000 å 25 000 lägenheter.»
Angående den beräknade utvecklingen å bostadsmarknaden under år 1951
vill utskottet hänvisa till en i propositionen nr 94 till årets riksdag med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete förekommande uppgift, att man för innevarande år kan
vänta att antalet färdigställda bostadslägenheter skall uppgå till 48 000 å
50 000 (jfr nationalbudgeten för år 1951, s. 78).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
5
Frågan om hyresregleringens förlängning.
Statens hyresråd har i skrivelse den 1 december 1950 hemställt, att lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen),
lagen samma dag (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m. (bostadsrättskontrollagen) samt lagen den 28 maj 1948 (nr
245) med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad
m. m., vilka lagar gälla till och med den 30 september 1951, måtte
erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1952. Över hyresrådets
framställning ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen, bostadsstyrelsen,
Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.
I sin framställning om hyresregleringens förlängning — vilken är enhällig
— anför statens hyresråd, att sedan föregående år någon förbättring icke
inträtt på bostadsmarknaden och att det vore klart att bostadsbristen icke
kunde hävas under de närmaste åren. Socialstyrelsen instämmer häri, liksom
hostadsstyrelsen, vilken tillägger, att omfattningen av den nuvarande och
den för 1951 medgivna bostadsproduktionen med hänsyn till det väntade
nettotillskottet av hushåll icke medgåve någon nämnvärd avveckling av den
rådande bostadsbristen. Även Hyresgästernas riksförbund tillstyrker förlängning
av hyresregleringen.
Fastighetsägareförbundet har i sitt yttrande uttalat att förbundet icke ville
motsätta sig, att hyresregleringen förlängdes på ytterligare ett år, dock under
förutsättning dels att en utredning om regleringens avveckling skyndsamt
verkställdes, dels att direktiv lämnades om sådan tillämpning av stadgandena
om generell hyreshöjning och om förlängning av hyresförhållande,
att dessa stadganden bringades i överensstämmelse med vad som förutsattes
vid lagens tillkomst.
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
uttalat följande:
»Omfattningen av den rådande bostadsbristen belyses siffermässigt ganska
tydligt genom resultaten av den rundfråga till kommunerna, som bostadsstyrelsen
anordnat och som refererats i det föregående. Snarast är situationen
den att läget förvärrats sedan föregående år, och i varje fall te sig
de allmänna ekonomiska förutsättningarna för att kunna häva bostadsbristen
nu mera ovissa än förut. Att bristens avhjälpande kommer att kräva flera
år står utom allt tvivel.
Att i denna situation lagstiftningen om hyresreglering bör förlängas för
ytterligare ett år behöver icke närmare motiveras. Hyresrådets förslag härom
har också tillstyrkts i alla remissyttranden.»
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
Frågan om viss ändring i hyresregleringslagen.
I motionerna 1: 219 och 11: 293 göres gällande att hyresregleringslagens
bestämmelser om förlängning av hyresförhållande i praxis blivit ensidigt
tolkade. Uppsägning av hyresgästen förklarades sålunda nära nog alltid
obillig. Denna tolkning hade enligt motionärerna verksamt bidragit till nuvarande
brist på lokaler. Den hade nämligen medfört att tidsbestämda avtal
icke respekterades, icke ens då det för hyresgästen varit absolut klart, att
han utöver den avtalade hyrestiden icke kunde påräkna fortsatt nyttjanderätt
till den förhyrda lokalen. Detta ledde till att ägare till lokaler inte vågade
uthyra dessa, därför att lokalen efter avtalstidens utgång inte kunde återfås,
och att säsongbetonade industriella och hantverksmässiga företag sett sig
förhindrade att, under den tid då lokalen icke behövde disponeras för den
egna verksamheten, helt eller delvis bereda annan företagare möjlighet att
nyttja densamma. Många ägare till lokaler hade erfarit att hyresförhållande,
som från början varit avsett att räcka endast under en kortare tid,
genom hyresnämnds ingripande förlängts och därigenom kommit att medföra
avsevärt avbräck i ägarens fortsatta verksamhet. På detta sätt hämmades
både en gagnande produktion och utvecklingen i övrigt. Ehuru det förutsattes
att denna fråga komme att upptagas av den kommitté, som skulle
tillsättas i och för utredning om hyresregleringslagens avveckling, ansåge
motionärerna det allvarliga läget på hyresmarknaden motivera en snabb
ändring på den punkt, som rör uthyrning av lokaler för annat ändamål än
bostäder.
I sitt yttrande över motionerna har statens hyresråd anfört bl. a. följande:
»I motionerna hänvisas till bestämmelserna i 7 § hyresregleringslagen,
vilka i huvudsak avse antingen hyresavtal på bestämd tid, som förlänges
automatiskt om det icke uppsäges, eller avtal på obestämd tid. Såvitt framgår
syfta emellertid motionärerna närmast på sådant avtal, som slutes på
bestämd tid och där hyresvärden redan vid avtalets ingående är inställd på
att detsamma skall upphöra vid avtalstidens utgång. Bestämmelserna i 8 §
hyresregleringslagen synas därför i främsta rummet vara tillämpliga.
Vid handläggning av ärenden rörande förlängning av dylika avtal prövar
hyresrådet, huruvida förhållandena äro sådana att fallet bör likställas med
de vanliga hyresavtalen, oaktat kontraktet icke är försett med uppsägningsklausul.
Av vikt vid detta bedömande är av vad orsak hyresvärden underlåtit
att intaga uppsägningsklausul i kontraktet. Om orsaken är att hyresvärden
efter avtalstidens utgång skall kunna disponera lägenheten fritt, söker
hyresrådet utröna, vilket behov hyresvärden haft av en sådan dispositionsfrihet,
och huruvida hyresgästen vid förhyrningen varit medveten härom.
Eu annan .särskild omständighet som beaktas är avtalstidens längd.
Tydligt är att tvångsförlängning i regel är mindre motiverad vid hyresavtal
på särskilt korta tidsperioder. Har emellertid hyresvärden fastställt avtalstiden
på detta sätt, icke för att tillgodose något hans särskilda intresse utan
enbart för att undvika bundenheten, godtages detta icke av hyresrådet.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
Under hänsynstagande till ovannämnda speciella omständigheter anlägger
hyresrådet i övrigt samma synpunkter på dessa ärenden som på frågor om
uppsägningars giltighet enligt 7 § hyresregleringslagen. Sålunda vägas hyresvärdens
och hyresgästens berättigade intressen mot varandra. Å ena sidan
står hyresvärdens behov av lägenheten och de särskilda skäl han i övrigt
kan ha för att disponera över den, å andra sidan angelägenheten för hyresgästen
att fortfarande få hyra lägenheten, hans möjligheter att erhålla annan
lägenhet, den tid han innehaft lägenheten m. m.
De normer, som hyresrådet sålunda tillämpar, torde ligga till grund för
jämväl hyresnämndernas avgöranden i ärenden av ifrågavarande slag.
De hyresreglerande myndigheternas tillämpning av gällande bestämmelser
är, såsom av ovanstående redogörelse framgår, avsedd att tillgodose
de berättigade krav en hyresvärd lean ha på att vid avtalstidens utgång
återbekomma den uthyrda lägenheten. Det kan emellertid icke bortses från
att i många fall hyresvärden icke vågar lita på att de hyresreglerande myndigheterna
efter avtalstidens utgång låta honom återfå lokalerna och att
han av fruktan härför underlåter att hyra ut dem. Vidare måste hänsyn
tagas till att en obenägenhet hos hyresvärdarna att upplåta sina lokaler i
vissa fall kan föranledas därav att mål rörande tvångsvis förlängning kunna
vid behandlingen i hyresnämnd och hyresråd draga ut .så långt på tiden,
att hyresvärden trots berättigade krav först flera månader efter avtalstidens
utgång kan komma i besittning av sina lokaler.
Även om det icke kan bedömas vilken betydelse frågan har måste det anses
vara av vikt, att de ovan påtalade olägenheterna såvitt möjligt undanröjas.
Frågan bör emellertid enligt hyresrådets mening ses i samband med
övriga frågor rörande eventuella lättnader i uppsägningskontrollen. Det
kan förutsättas att dessa frågor upptagas av den kommitté, som i enlighet
med vad chefen för justitiedepartementet anfört i proposition nr 51
till 1950 års riksdag kommer att tillsättas för utredning rörande framtida
avveckling av hyresregleringslagen och en översyn av gällande bestämmelser.
Frågan om ändring i förevarande fall bör anstå i avvaktan härpå.
På grund av vad sålunda anförts får hyresrådet avstyrka, att ändring i
hvresregleringslagen vidtages i föreslaget hänseende innan frågan blivit
föremål för utredning av den förutnämnda kommittén.»
Här må erinras om att Sveriges fastighetsägareförbund i sitt yttrande
över framställningen om hyresregleringens förlängning uttryckte önskemål
om att vägledande uttalanden gjordes bl. a. om sådan tillämpning av
stadgandena om förlängning av hyresförhållande, att dessa stadganden
bringades i överensstämmelse med vad som förutsattes vid lagens tillkomst.
I anledning av fastighetsägareförbundets sistnämnda yttrande har departementschefen
anfört i propositionen, att förbundets framställning syntes
bygga på att myndigheternas praxis på den punkten skulle ha blivit en
annan än vad lagstiftaren åsyftat vid lagens tillkomst. Det vore självfallet
att i dessa, ej .sällan svårbedömda mål ofta uppkomme delade meningar,
men alt praxis däri skulle ha gått längre än vad lagstiftaren avsett hade
sig departementschefen icke bekant. Att genom vägledande uttalanden söka
uppdraga riktlinjer för dessa avgöranden vore för övrigt ytterst vansk
-
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
ligt med hänsyn till att omständigheterna i de särskilda fallen vore mycket
varierande.
Emellertid har departementschefen, likaledes i förevarande proposition,
uttalat sin avsikt att begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga för
vissa med hyresregleringen sammanhängande utredningsuppdrag. Denna
sakkunnigkommitté, vilken är den som avses både i nu ifrågavarande motioner
och i hyresrådets yttrande över dessa, skulle bl. a. ha att verkställa
»en översyn av hyresregleringens bestämmelser, icke med tanke på regleringens
upphörande utan snarast motiverad därav att den kan väntas bestå
länge ännu och därför bör genomgås med ledning av erfarenheterna i
praxis». Hyresrådets antagande, att de sakkunniga skulle komma att till
Provning upptaga jämväl den i motionerna I: 219 och II: 293 påkallade revisionen
av gällande regler om förlängning av hyresförhållande, har visat
sig vara riktigt. I direktiven för de sakkunniga, vilka numera igångsatt sitt
arbete, har nämligen departementschefen på tal om de problem, vilka borde
övervägas vid översynen av hyresregleringslagen, anfört bl. a. följande:
»Det bör jämväl uppmärksammas, att en sträng tillämpning av bestämmelserna
om förlängning av hyresförhållanden i vissa fall kan leda till att
utrymmen stå outnyttjade. Det förekommer sålunda, att den som för viss
begränsad tid kan avstå en lägenhet underlåter att hyra ut den för denna
tid, enär han befarar att hyresgästen skall kunna tvinga sig kvar i lägenheten
utöver den avsedda tiden. Detsamma torde gälla beträffande dem som
ha större lägenheter än de behöva och därför skulle vilja hyra ut rum inom
lägenheten.»
Frågan om s. k. generell hyreshöjning enligt 5 § hyresregleringslagen.
I det föregående har omnämnts att Sveriges fastighetsägareförbund i
sitt yttrande över framställningen om hyresregleringens förlängning berörde
också frågan om generell hyreshöjning, därvid förbundet framhöll
önskvärdheten av direktiv, varigenom tillämpningen av stadgandet i 5 §
hyresregleringslagen komine att överensstämma med vad som avsetts vid
lagens tillkomst.
I anledning härav anför departementschefen i propositionen:
»Denna fråga innefattar en rad synnerligen svårbedömda spörsmål, till vilka
de tillämpande myndigheterna, statens hyresråd och, i sista hand, Kungl.
Maj :t i statsrådet, ha att taga ställning. Jag finner emellertid icke lämpligt
att i detta sammanhang, då fråga är endast om en förlängning av lagstiftningen,
närmare ingå på dessa problem och göra några uttalanden till ledning
för framtida avgöranden.»
I motionerna 1: A87 och 11: 623 uttalas i detta avseende följande:
»Den fastlåsta hyran har för mången fastighetsägare blivit besvärande
genom att ersättning uteblivit för de fördyrade omkostnaderna (exklusive
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
9
bränslet). Fastighetsunderhållet har därför mångenstädes eftersatts, och i
själva verket har därigenom en del realkapital konsumerats. För det inre
underhållet i lägenheterna har ansvaret ofta lagts på hyresgästerna, de ha
själva bekostat omtapetsering, målning o. s. v. och därigenom fått en reell
hyresökning. Svårigheter uppkomma också när den hyresgäst, som stått för
kostnaderna, avflyttar och avräkning skall ske. Det naturliga är, att fastighetsägarna
själva svara för dessa reparationer och härför få täckning via
hyrorna. Det yttre underhållet måste fastighetsägarna självfallet alltid svara
för. En jämkning av hyrorna är nödvändig för att hålla det i fastigheten nedlagda
realkapitalet i stånd. Man kan nämligen utgå ifrån att merinkomsten
skulle utnyttjas för att reparera husen i syfte att undgå fortsatt värdeminskning.
Det är följaktligen ett samhälleligt intresse, att skälig kompensation
för de ökade omkostnaderna kommer att utgå, något som också förutsattes
vid hyresregleringslagens tillkomst.»
Frågan om hyresregleringens avveckling.
Som framgått här ovan betonade Sveriges fastighetsägareförbund i sitt
yttrande i frågan om hyresregleringens förlängning, att en utredning om regleringens
avskaffande skyndsamt borde verkställas.
I propositionen uppger departementschefen, att till de utredningsuppdrag,
som han avsåge att anförtro omförmälda sakkunniga, hörde också frågan
om vilka speciella bestämmelser som i en framtid kunde bli erforderliga
vid övergången från en reglerad hyresmarknad till en fri sådan.
Direktiven för de sakkunniga innehålla i detta hänseende följande uttalanden
av departementschefen:
»Slutligen bör utredningen även upptaga ett annat ämne; nämligen frågan
om vilka övergångsbestämmelser som kunna erfordras för den situation,
som uppkommer då en gång hyresregleringen skall upphöra. Regleringen är
i vissa avseenden sådan, att den måhända icke utan komplikationer kan
övergå i en oreglerad marknad. Sålunda ingriper regleringen på olika sätt
i avtalsförhållandena, och det är icke utan vidare klart vilka avtalsbestämmelser
som skulle bli tillämpliga, om regleringen utan vidare upphörde. Det
bör i detta sammanhang uppmärksammas, att olika bestämmelser i regleringen
måhända böra upphävas successivt, ävensom att regleringen kan
behöva hållas vid makt olika länge på olika orter.»
Enligt vad som anföres i motionerna 1: i87 och II: 623 borde den primära
uppgiften för omnämnda sakkunnigkommitté vara utarbetandet av en genomtänkt
plan för regleringssystemets successiva avveckling. Rörande utformningen
av en dylik plan heter det i motionerna:
»Vid utarbetandet av en sådan plan anmäla sig en rad olika frågor, t. ex.
möjligheterna till en successiv hyreshöjning inom skälighetens ram och
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
hyresregleringssystemets slopande inom vissa orter, såväl sådana där hyresreglering
skall finnas enligt gällande lag som sådana där regleringar införts
genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t. En möjlighet vore måhända
att redan på ett tidigt stadium slopa regleringen i vad den avser enfamiljshus
och sådana tvåfamilj shus, där ena våningen bebos av ägaren själv.
En friare hyressättning för hus som produceras under viss tidsperiod kan
också tänkas. Det sagda innebär endast en exemplifikation. Andra alternativ
böra också prövas, och utredningen bör på denna punkt icke bindas.
Det enda krav man vill .ställa är att utredningen koncentrerar sina krafter
för att snarast möjligt söka åstadkomma det konkreta program till hyresregleringens
avveckling som måste vara dess huvuduppgift. Ett delbetänkande
berörande denna fråga torde böra framläggas av utredningen utan
att man avvaktar lösningen av de detaljproblem rörande den fortsatta
regleringens utformning som beröras i direktiven. Det vore önskvärt att
kommitténs uppdrag bleve preciserade i enlighet med vad vi ovan anfört.»
Frågan om reglering av bostadsmarknaden efter behovsprövning.
I tredje lagutskottets vid 1950 års riksdag utlåtande nr 9 lämnas en redogörelse
för tidigare överväganden om införande av behovsprövning å bostadsmarknaden
(s. 10—13). Jämväl vid sagda riksdag hade väckts fråga
om sådan behovsprövning, i det att i tre motioner, bland dem de likalvdande
I: 42 och II: 6, framställts yrkande om anordnande av obligatorisk kommunal
bostadsförmedling. I anledning härav tillstyrkte utskottet i sitt omnämnda
utlåtande, att en utredning verkställdes rörande möjligheten att
införa en sådan ordning.
De nu föreliggande motionerna 1:157 och II: 130 hänvisa såväl till innehållet
i motionerna I: 42 och II: 6 vid 1950 års riksdag som till omförmälda
utskottsuttalande. Enligt vad som anföres i de förevarande motionerna är
bostadsläget numera försämrat i förhållande till den situation, som var rådande
då 1950 års motioner angående obligatorisk bostadsförmedling framlades.
Motionärerna ha belyst detta sitt påstående med visst utredningsmaterial.
I den föreliggande propositionen yttrar departementschefen, att det i dagens
läge syntes vara tveksamt, om man kunde stanna vid en förlängning
av hyresregleringen. Departementschefen anför vidare i denna del:
»Hyresregleringen innebär en reglering av hyresmarknaden endast i vissa
hänseenden, avseende huvudsakligen hyrornas belopp samt rätten för hyresgäst
att bo kvar i sin lägenhet. Väsentligen oreglerat är däremot hur de
lägenheter, som tillkomma genom nybyggnad eller som eljest bli lediga, skola
fördelas mellan de bostadssökande. Vi ha med andra ord i stort sett ingen
reglering av bostadsmarknaden efter behovsprövning. Frågan om en sådan
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
reglering har väckts många gånger i olika sammanhang men har icke förts
fram till positivt beslut på grund av de svårigheter och olägenheter som äro
förbundna härmed. Förhållandena äro emellertid nu sådana, att enligt min
mening en närmare undersökning av denna fråga icke längre kan uppskjutas.
»
1 sammanhang härmed uttalar departementschefen sin avsikt att uppdraga
den undersökning, som sålunda funnits påkallad, till förut omnämnda
sakkunniga.
Direktiven för de sakkunniga innehålla bl. a. följande rörande ifrågavarande
utredningsuppdrag:
»Vid en undersökning av vilka ändringar i det för bostads- och hyresmarknaden
gällalnde regleringssystemet som kunna påkallas av hittills
gjorda erfarenheter träder den frågan i förgrunden, hur man skall komma
till rätta med de missförhållanden, som uppstått till följd av att konkurrensen
om nytillkomna och ledigblivna lägenheter är så utomordentligt hård.
Det är naturligtvis önskvärt, att när antalet bostadssökande är stort och deras
personliga förhållanden mycket olika de lediga lägenheterna komma de
sökande till godo, som bäst behöva dem. Även den tid vederbörande varit
utan lägenhet bör inverka på förturen, eftersom de skador som bostadslösheten
vållar den enskilde — skador på familjeliv, hälsa, arbetsro, ekonomi
— ofta bli allt svårare med tiden. Om icke marknaden på ett eller annat sätt
regleras — vare sig genom lag eller kollektiva överenskommelser eller på annat
sätt — bli emellertid dylika synpunkter uppenbarligen otillräckligt tillgodosedda.
Det blir i stor utsträckning socialt sett ovidkommande faktorer
eller rena slumpen, som avgöra vilka bland de många bostadssökande som
få de lediga lägenheterna. Ett särskilt allvarligt missförhållande är det härvid,
att man alltmera betingar sig otillåtna ersättningar för att upplåta eller
överlåta lägenheter. Detta är visserligen belagt med straff, men på grund av
bevissvårigheter ha sådana brott kunnat beivras endast i synnerligen liten
utsträckning.
Det är naturligt, att under nu angivna förhållanden frågan om en laglig
reglering på detta område blivit mycket uppmärksammad.
I olika sammanhang, då man ifrågasatt en reglering på detta område, har
det framhållits, att uppgiften är mycket vansklig och att man tvekade inför
de rent praktiska svårigheterna att genomföra den. Då saken vid olika tillfällen
övervägts inom justitiedepartementet, har det avgörande skälet för att
tills vidare ställa sig avvaktande varit betänkligheterna att införa en ny krisbetingad
reglering, som kunde vålla stor irritation och bli mycket besvärlig
att administrera. Under det senaste året ha emellertid utsikterna att
häva bostadsbristen försämrats till den grad, att en sådan lösning av problemet
måhända blir nödvändig. Det bör därför utredas, i vilken utsträckning
och på vad sätt en fördelning av ledigblivna lägenheter efter behovsprinciper
bör genomföras.
Det förtjänar understrykas, att vad saken gäller är anordnande i en eller
annan form av en behovsprövning bland de bostadssökande. Detta förhållande
synes icke alltid ha tillräckligt beaktats i den allmänna diskussionen.
Oftast ångives frågan gälla införande av ''obligatorisk kommunal bostadsförmedling’,
''men denna beteckning säger i och för sig ingenting om principerna
för regleringen, endast om förfarandets yttre former. En dylik ordning
kan reellt innebära regleringar av högst olika beskaffenhet, från den allra
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
hårdaste, varvid formedlingsorganet individuellt, bestämmer varje särskild
lagenhetsupplåtelse, och till mycket liberala sådana, där upplåtaren har en
vidsträckt rätt att välja mellan olika sökande.
EU förslag till behovsprövning har framlagts i en inom socialdepartementet
i november 1950 utarbetad promemoria med förslag till åtgärder beträffande
bostadsbyggande och bostadsmarknad. Detta förslag byggde till skillnad
från systemet med bostadsförmedling på den principen, att avgörandet i
varje enskilt fall skulle grundas direkt på vissa i lagen inskrivna regler, så
att icke varje sådant fall skulle behöva behandlas administrativt. Detta var
alltså ett försök att förenkla och förbilliga förfarandet. Emellertid utsattes
lorslaget vid remissbehandlingen för åtskillig kritik, och det bör ytterligare
utredas, om denna väg är framkomlig.
• måhända tillfogas, att med den föreslagna utredningen givetvis
icke åsyftas att till någon större del avhjälpa bostadsbristen som sådan. Det
invandes stundom mot förslag av denna art, att man därmed icke får fram
liera bostäder och att detta är det enda viktiga. Denna invändning går vid
sidan av förslaget; något dylikt är icke förslagets egentliga syfte, även om
en reglering av denna art även kan bidraga till att frigöra utrymmen och
bättre hushålla med dem som finnas. Frågan hur försörjningen med bostäder
skall infogas i vårt försörjningsprogram i dess helhet är ett helt annat
spörsmål, som måste upptagas i ett större samhällsekonomiskt sammaniang.
Här är blott fråga om att åstadkomma en riktigare fördelning av det
bostadsbestånd, som vid varje tidpunkt står till förfogande, och därvid även
i möjligaste mån försöka att komma till rätta med de olagliga ersättningarna
på denna marknad.» °
Utskottet.
De uppgifter om läget på bostadsmarknaden, vilka framläggas i propositionen,
visa att bostadsbristen för närvarande är ännu större än då fortbeståndet
av hyresregleringen senast prövades av riksdagen. Utskottet tillstyrker
därför de föreslagna förlängningarna av hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen
och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid
hemskillnad eller äktenskapsskillnad in. in.
I motionerna I: 219 och den därmed likalydande II: 293 påyrkas viss ändring
i hyresregleringslagen. Enligt motionärerna föranleda lagens bestämmelser
om förlängning av hyresförhållanden, att fastighetsägare, som kan
undvara utrymmen för begränsad tid, icke vågar upplåta dessa utrymmen
åt annan. Uthyrdes lokalerna, skulle nämligen fastighetsägaren riskera, att
efter ifrågavarande tids utgång hyresförhållandet bleve förlängt. Motionärernas
yrkanden, som taga sikte på lokaler, avsedda för industriell verksamhet,
hantverksrörelse eller dylikt, gå ut på att antydda olägenheter borde
undanröjas genom att nämnda bestämmelser modifierades.
Som framgått här ovan har chefen för justitiedepartementet nyligen tillkallat
sakkunniga för vissa utredningsuppdrag, som röra bostads- och hyresmarknaden.
Till uppdragen hör att verkställa översyn av själva hyresregleringslagen.
Bland de bestämmelser i denna, som påkalla särskild uppmärksamhet,
ha i direktiven för de sakkunniga nämnts just gällande regler
om förlängning av hyresförhållanden. Även i direktiven har framhål
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
13
lits, att dessa regler i vissa fall kunna leda till att utrymmen stå outnyttjade.
Den igångsatta sakkunnigutredningen är sålunda inriktad på att utarbeta
förslag till den författningsrevision, motionärerna begära. Motionärernas
önskemål få härigenom anses vara tillgodosedda. I likhet med vad
statens hyresråd uttalat i sitt yttrande över motionerna finner utskottet, att
förevarande spörsmål icke lämpligen bör brytas ut från de övriga frågor rörande
ändring i hyresregleringslagen, vilka de sakkunniga ha att taga ställning
till.
I de likalydande motionerna 1:487 och 11:623 har hemställts, att riksdagen
måtte understryka önskvärdheten av att s. k. generell hyreshöjning
enligt 5 § hyresregleringslagen nu medgives samt att riksdagen måtte begära
att omnämnda sakkunniga som främsta uppgift snarast möjligt upprätta
konkreta förslag till successiv avveckling av hyresregleringen.
Vad närmast gäller frågan om generell hyreshöjning innefattar denna —
såsom departementschefen uttalat i propositionen -—■ en rad svårbedömda
spörsmål, till vilka ståndpunkt skall tagas av de myndigheter, vilka anförtrotts
uppgiften att överväga behovet av sådan hyreshöjning. Det torde icke
ankomma på riksdagen att påverka dessa överväganden i det enskilda fallet.
Härför lär riksdagen för övrigt sakna faktiska förutsättningar, enär riksdagen
icke till sitt förfogande har det utredningsmaterial, varå ställningstagandet
i denna fråga måste grundas. Utskottet vill därför avstyrka bifall till
motionärernas framställning i förevarande avseende.
I propositionen till 1950 års riksdag angående förlängning av hyresregleringen
tillkännagav departementschefen sin avsikt att låta företaga en utredning
om vilka bestämmelser som i en framtid kunde bli erforderliga vid
övergången från en reglerad hyresmarknad till en fri sådan. Departementschefen
uttalade därvid, att hyresregleringens upphörande vore en fråga på
tämligen lång sikt men att påbörjandet av en utredning likväl var motiverat,
eftersom utredningen kunde bli tidskrävande. Av sistnämnda uttalande torde
framgå, att regleringsavvecklingen som sådan icke ens föregående år ansågs
stå för dörren. För närvarande synes frågan om regleringens upphörande
vara än mindre aktuell. De uppgifter, utskottet åberopat på tal om hyresregleringens
förlängning, tyda nämligen, som redan anförts, på att bostadsbristen
snarast förvärrats i förhållande till föregående år. Härav bör icke
dragas slutsatsen, att den utredning om erforderliga övergångsbestämmelser
vid regleringens framtida hävande, vilken numera överlämnats till omnämnda
sakkunniga, skulle vara opåkallad. Däremot kan det betvivlas, att ifrågavarande
utredning är av mera angelägen natur än övriga utredningsuppdrag,
som de sakkunniga ha att svara för. Utskottet kan därför ej heller i denna
del tillstyrka motionärernas yrkanden.
Vad slutligen angår de i de likalydande motionerna I: 157 och II: 130
framställda kraven på skyndsamt förslag till införande av obligatorisk
bostadsförmedling må här endast erinras om att frågan om anordnande i en
eller annan form av behovsprövning bland de bostadssökande uppställts som
omnämnda sakkunnigas främsta utredningsuppgift. I direktiven för de sak
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
kunniga har betonats, att de försämrade utsikterna att häva bostadsbristen
måhända göra en dylik behovsprövning nödvändig. Utskottet vill framhålla
önskvärdheten av att utredningen i denna fråga bedrives på skyndsammaste
sätt.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,
A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition;
B. att motionerna I: 219 och II: 293 måtte anses besvarade
genom vad utskottet här ovan anfört i sin motivering;
C. att motionerna I: 487 och II: 623 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
D. att motionerna I: 157 och II: 130 måtte anses besvarade
genom vad utskottet här ovan anfört i sin motivering.
Stockholm den 8 maj 1951.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Nils A. Larsson, Werner*,
Albert Hermansson*, Eskilsson, Lindahl, Pålsson och Boo;
från andra kammaren: herrar Ericsson i Sörsjön, Holm, Andersson i
Mölndal, Johansson i Torp, Jansson i Aspeboda, Larsson i Karlstad, fröken
Vinge och herr Nyberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Holmbäck, Werner, Pålsson och Jansson i Aspeboda, fröken
Vinge samt herr Nyberg, vilka ansett
dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
»De uppgifter om läget på bostadsmarknaden, vilka framläggas i propositionen,
visa att bostadsbristen för närvarande är ännu större än då fortbeståndet
av hyresregleringen senast prövades av riksdagen. Att upphäva
hyresregleringen är för närvarande icke möjligt, och utskottet tillstyrker
därför de föreslagna förlängningarna av hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen
och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad
eller äktenskapsskillnad m. m.
I motionerna 1:219 och den därmed likalydande 11:293 ---(lika
med utskottet)---modifierades.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
15
Som framgått här ovan----(lika med utskottet)---- ställning
till.
I de likalydande motionerna I: 487 och II: 623 har hemställts att riksdagen
måtte understryka önskvärdheten av att skälig kompensation medgives för
de ökade omkostnaderna inom fastighetsförvaltningen. Såsom i motionerna
framhålles har den allmänna pris- och lönestegringen i landet medfört ökade
omkostnader för fastighetsförvaltningen, däri inbegripet kostnader för fastigheternas
underhåll, utan att denna ökning motsvarats av höjda hyresintäkter.
Enligt utskottets uppfattning föreligger ej anledning att fastighetsägarna
skulle frånkännas den kompensation för kostnadsstegringar, som företagarna
i andra näringsgrenar erhållit. Enligt 5 § hyresregleringslagen har Kungl.
Maj :t och, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, hyresrådet möjlighet att vid
inträffande kostnadsstegringar medgiva hyreshöjning utöver grundhyran.
Utskottet förutsättter att dessa möjligheter begagnas i den utsträckning
förhållandena göra det rimligt och rättvist.
I nyss nämnda motioner har även hemställts att uppdraget för de sakkunniga,
som tillkallats rörande bostads- och hyresmarknaden, måtte i första
hand avse frågan om framläggande snarast möjligt av ett konkret förslag
med program för hyresregleringens successiva avveckling. Det står utom diskussion
att hyresregleringen motverkar den naturliga rörligheten på bostadsmarknaden
och ju längre den varar framträda även andra olägenheter.
Utskottet, som emellertid anser att i nuvarande situation frågan om hyresregleringens
avveckling icke äger den aktualitet, som förevarande yrkande
i motionerna förutsätter, uttalar sin tillfredsställelse med att även frågan
om hyresregleringens avveckling upptagits i direktiven för de sakkunniga.
Utskottet utgår från att de sakkunniga skola behandla spörsmålet utan onödigt
dröjsmål. Då förhållandena medge att hyresregleringen med dess tyngande
band på avtalsfriheten kan avvecklas — på en gång eller successivt
__bör det finnas i detaljer utarbetade bestämmelser enligt vilka avvecklingen
kan ske.
Utöver de uttalanden utskottet i det föregående gjort böra, enligt utskottets
uppfattning, motionerna 1:487 och 11:623 icke föranleda nagon riksdagens
åtgärd.
Slutligen har i de likalydande motionerna I: 157 och II: 130 föreslagits
att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag
till införande av obligatorisk bostadsförmedling i den omfattning motionerna
närmare ange. Utskottet vill i anledning härav erinra om att Kungl.
Maj :t numera uppdragit åt de sakkunniga, som tillsatts för utredning av
vissa frågor på hyres- och bostadsmarknadens område, att verkställa en
dylik utredning.»
dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,
A. att — — — (lika med utskottet) -- — — proposition;
B.
att — — — (lika med utskottet) — — — motivering; -
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
C. att motionerna 1:487 och 11:623 måtte anses besvarade
genom vad utskottet här ovan anfört i sin motivering;
D. att---(lika med utskottet)----motivering.
2) av herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad, vilka ansett
dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
»Såsom framgår av propositionen har läget på bostadsmarknaden under
det senaste året ytterligare förvärrats. Detta förhållande visar, att den hittills
förda bostadspolitiken varit oförmögen att bemästra de allvarliga
sociala problem, som bostadskrisen skapar. Det torde icke kunna bestridas,
att gällande hyresreglering bidragit att konservera och skärpa bostadsbristen.
I längden måste det även komma att visa sig ohållbart att på sätt som
nu sker söka upprätthålla en i jämförelse med övrig prisutveckling konstlad
hyresnivå. Likaledes måste det ingiva allvarliga betänkligheter, att skillnaden
i hyreskostnaderna i äldre och nyare fastigheter bli allt mer utpräglade.
Såsom ett led i åtgärderna mot bostadsbristen bör därför den nuvarande
hyresregleringen ersättas av friare marknadsförhållanden. Hyresregleringen
har emellertid under sitt mångåriga fortbestånd kommit att djupgående
ingripa på skilda områden. Även den som i en fri hyresmarknad ser en
förutsättning för jämvikt på bostadsmarknaden måste därför medgiva att
endast en successiv avveckling kan föra till detta mål. Dylika avvecklingsåtgärder
äro för närvarande icke förberedda. Vid sådant förhållande vill
utskottet icke invända mot de föreslagna förlängningarna av hyresregleringslagen,
bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser om
hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad, men förutsätter därvid
att erforderliga åtgärder vidtagas i syfte att förbereda en successiv avveckling
av hyresregleringen.
I motionerna I: 219--(lika med utskottet)----modifierades.
Som framgått--- -— (lika med utskottet) —---ställning till.
I de likalydande motionerna 1:487 och 11:623 har hemställts, att riksdagen
måtte dels understryka önskvärdheten av att skälig kompensation
medgives för de ökade omkostnaderna inom fastighetsförvaltningen, dels
ock begära att hyresregleringskommitténs uppdrag i första hand måtte avse
frågan om framläggande snarast möjligt av ett konkret förslag med program
till hyresregleringens successiva avveckling.
Utskottet vill icke förneka, att den allmänna prisstegringen i landet under
senare år inneburit ökade omkostnader för fastighetsförvaltning. Som
framhålles i förevarande motioner har det för många fastighetsägare blivit
ekonomiskt ohållbart att kostnadsökningen icke motsvarats av höjda hyresintäkter.
Det må i detta sammanhang erinras om att statsmakterna eftersträvat
att bereda de flesta medborgargrupper kompensation för inträdda
kostnadsstegringar. Enligt utskottets uppfattning föreligger ej rimlig anledning,
att dessa strävanden, vilka varit särskilt framträdande under det
senaste året, icke skulle innefatta jämväl fastighetsägarna. Det gäller härvidlag
att mot oskäliga förluster skydda en grupp sparare, av vilka många
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13.
17
i synnerligen hög grad försatts i en missgynnad ställning. Enligt hyresregleringslagen
torde statens hyresråd och i sista hand Kungl. Maj :t ha möjligheter
att i det läge, som nu är för handen, lämna fastighetsägarna skälig
gottgörelse i form av hyreshöjning. I likhet med motionärerna vill utskottet
betona det angelägna i att dessa möjligheter tagas i anspråk.
Vad gäller åtgärderna för hyresregleringens avveckling vill utskottet
framhålla, att regleringens upphörande, som ofrånkomligt måste ske successivt,
kräver en genomtänkt plan. Utskottet anser, att ifrågavarande planeringsarbete
i dagens läge framstår som en av de mest angelägna av de
utredningsuppgifter, vilka beröra bostads- och hyresmarknaden. Utskottet
vill därför uttala sig för att direktiven för omnämnda sakkunniga förses
med ett tillägg, vari framhålles att de sakkunniga omedelbart böra ägna
intresse åt utarbetandet av det av motionärerna begärda programmet för
hyresregleringens gradvisa avveckling.
Vad slutligen angår---(lika med utskottet)---nödvändig.
Utskottet finner det uteslutet, att läget på bostadsmarknaden skulle förbättras
genom ytterligare utbyggnad av regleringssystemet. Snarare kan
befaras, att införande av obligatorisk bostadsförmedling skulle göra bostadsmarknaden
än mera statisk och därigenom ytterligare försvåra en
naturlig anpassning till normala förhållanden. Därtill komma de allvarliga
betänkligheter, som ur olika synpunkter kunna resas mot de ingrepp
i medborgarnas personliga handlingsfrihet, som en dylik ransonering skulle
innebära.»
dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,
A. att — — — (lika med utskottet) —--proposi
tion;
B.
att---(lika med utskottet)---motive
ring;
C.
att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1: 487
och 11:623 i skrivelse till Kungl. Maj:t dels understryka
önskvärdheten av att skälig kompensation medgives fastighetsägarna
för de ökade omkostnaderna för fastighetsförvaltningen,
dels ock begära att till direktiven för de sakkunniga,
vilka tillkallats för granskning av det för bostadsoch
hyresmarknaden gällande regleringssystemet, fogas ett
tillägg, att de sakkunniga som främsta utredningsuppgift
skola snarast möjligt upprätta förslag till en successiv avveckling
av hyresregleringen;
D. att — — — (lika med utskottet) — — — motivering.
2 Dihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt 3 avd. Nr 13.