Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
1
Nr 11.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 16 mars 1951 dagtecknad proposition, nr 159, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade
förslag till
i) Lag
angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet.
Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 1, 3 och 4 §§, 3 kap. 1, 3, 4, 6, 7 och
9 §§, 7 kap. 1, 5, 6 och 8 §§, 8 kap. 1, 2 och 4 §§, 16 kap. 1, 2, 4 och 7 §§,
19 kap. 5—7, 10, 19, 21 och 22 §§, 20 kap. 6 § samt 21 kap. 3, 20, 36, 43 och
47 §§ lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 19 kap. 8 § och 20 kap. 2 §
samma lag skola upphöra att gälla, dels ock att i lagens 8 kap. skall införas
en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
2 KAP.
1
Laga skifte förrättas efter därtill
erhållet förordnande av lantmätare
med biträde av två gode män.
Laga skifte förrättas av distriktslantmätaren
i det lantmåteridistrikt,
där jorden är belägen. Är fråga om
skifte av jord inom två eller flera
lantmåteridistrikt, skall skiftet förrättas
av distriktslantmätaren i ett
av distrikten. Vid skiftet i dess helhet
eller vid handläggning av viss
1 Senaste lydelse, se beträffande 7 kap. 1 § SFS 1929: 55, 7 kap. 8 § 1950:600, 8 kap. 1 §
1929: 55, 16 kåp. 7 § 1935: 236, 19 kap. 5 § 1947: 700, 19 kap. 10 § 1950:182, 19 kap. 19 § 1947: 700,
19 kap. 22 § 1935:236, 20 kap. 6 § 1929:55, 21 kap. 36 § 1946:827, 21 kap. 43 § 1950:182 och
21 kap. 47 § 1932:231.
1 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 avd. Xr 11.
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
Där vid----------
Gode män skola ovillkorligen närvara
vid handläggningen av de frågor,
som enligt 3 kap. förekomma till
behandling vid skiftets början, ävensom
under skiftets fortgång vid handläggningen
av följande frågor: bestämmande
av skifteslagets omfång
och tillstånd till skifte, bestämmande
av gränserna kring skifteslagets ägor,
ägornas gradering samt bestämmande
av jämförelsetal, åsättande av värde
i penningar och uppskattning, varom
i 11 kap. 2 § andra stycket och
3 § sägs, ävensom bestämmande av
skyldighet att utflytta och utvisande
av den provisoriska skiftesplanen.
Vid handläggningen av övriga under
skiftes fortgång förekommande
frågor skola gode män närvara, om
någon delägare det påyrkar eller ock
lantmätaren finner biträde av gode
män erforderligt. Bestämmes på sätt
nu sagts, att gode män skola biträda
vid förrättningen i dess helhet eller
vid viss åtgärd, där biträde icke enligt
tredje stycket ovillkorligen erfordras,
skall sådant ej verka rubbning
av vad därförinnan under förrättningen
lagligen beslutats eller
verkställts.
därunder förekommande fråga skola
två gode män biträda lantmätaren,
om denne finner sådant erforderligt
eller sakägare det påyrkar.
samma fråga.
Bestämmes, att gode män skola biträda
vid förrättningen i dess helhet
eller vid viss åtgärd, skall sådant ej
verka rubbning av vad därförinnan
under förrättningen lagligen beslutats
eller verkställts.
Biträde av--------teknisk art.
Vid förrättning —-----om förrättningsmän.
3 §•
Förordnande för lantmätare att Ansökning om laga skifte göres
förrätta laga skifte meddelas av ve- skriftligen hos lantmätaren och bör
derbörande överlantmätare. Ansök- åtföljas av uppgift om dels de ägor,
ning om dylikt förordnande göres vilkas delning är i fråga, samt deras
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
3
(Gällande lydelse.)
skriftligen och bör åtföljas av uppgift
om dels de ägor, vilkas delning
är i fråga, samt deras ägare, dels
ägare till mark, vilken gränsar till
nämnda ägor, dels innehavare av servitut,
vilkas rätt må vara beroende
av förrättningen, dels ock omförmälda
jordägares och servitutsinnehavares
postadresser.
Där fråga är om skifte av ägor inom
två eller flera lön, göres ansökningen
hos överlantmätarcn i ett av
länen och meddelas förordnandet av
den överlantmätare, hos vilken ansökningen
sålunda göres.
4
Vet lantmätare, som erhållit förordnande
att förrätta laga skifte, att
emot honom finnes sådant jäv, som
omförmäles i 9 §, eller är han av andra
tjänstegöromål förhindrad att företaga
skiftet inom skälig tid, anmäle
sådant genast hos överlantmätaren.
(Föreslagen lydelse.)
ägare, dels ägare till mark, vilken
gränsar till nämnda ägor, dels innehavare
av servitut, vilkas rätt må vara
beroende av förrättningen, dels ock
omförmälda jordägares och servitutsinnehavares
postadresser.
§■
Vet lantmätare omständighet föreligga,
som utgör jäv mot honom,
vare han skyldig att självmant genast
frånträda ärendet.
3 KAP.
1 §•
Innan laga--------ortens tidningar.
Härjämte åliggc---------av förrättningen.
År någon delägare a okänd ort eller
så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt vid skiftet, och är icke någon
förordnad eller eljest veterligen behörig
att för honom tala och svara,
åligge lantmätaren att för förordnande
av god man för den delägare göra
sådan anmälan, som avses i 11 kap.
\ § av lagen om förmynderskap.
Kungörelse och--------
År någon delägare å okänd ort eller
så fjärran, att han ej kan bevaka
sin rätt vid skiftet, och är icke någon
förordnad eller eljest veterligen behörig
att för honom tala och svara,
åligge lantmätaren att för förordnande
av god man för den delägare göra
sådan anmälan, som avses i 18 kap.
4 § föräldrabalken.
till skifteslaget.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande Igdelse.)
(Föreslagen lydelse.)
3
Till de gode män, som skola biträda
vid förrättningen, utfärde lantmätaren
kallelsebrev sist fjorton dagar
före sammanträdet; och böra helst de
kallas, som bo närmast förrättningsstället
inom eller utom lantmäteridistriktet.
Är god man hindrad genom
jäv eller laga förfall, sände han ofördröj
ligen kallelsebrevet till närmast
boende god man, och har denne att i
stället infinna sig. Erinran om den
god man åliggande skyldighet att i
fall, varom nu är sagt, sända kallelsebrevet
vidare, bör i nämnda brev
intagas.
Skola gode män biträda, utfärde
lantmätaren kallelsebrev till dem sist
fjorton dagar före sammanträdet; och
böra helst de kallas, som bo närmast
förrättningsstället inom eller utom
lantmäteridistriktet. Är god man
hindrad genom jäv eller laga förfall,
sände han ofördröj ligen kallelsebrevet
till närmast boende god man, och
har denne att i stället infinna sig.
Erinran om den god man åliggande
skyldighet att i fall, varom nu är
sagt, sända kallelsebrevet vidare, bör
i nämnda brev intagas.
4 §•
Kommer ej--------vederbörande därom.
Har lantmätaren------- för sammanträdet.
Utebliver god —----------när
Utebliver sakägare —
6
Lantmätaren skall föra protokoll
över allt, som förekommer vid varje
sammanträde under förrättningen. I
protokollet skola noga upptagas framställda
yrkanden och anförda skäl
samt grunderna för förrättningsmännens
beslut. Protokollet skall avfattas
i sammanhängande paragrafföljd
för hela förrättningen och inom åtta
dagar efter sammanträdet å förut tillkännagiven
tid och plats uppläsas.
Protokollet skall förses med förrättningsmännens
underskrift samt jämväl
undertecknas av de delägare, som
närvarit vid sammanträdet; dock att,
mast boende.
- uppkomna kostnader.
Utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i detta kapitel sägs, må förrättning
företagas, därest samtliga sakägare
infinna sig.
§•
Lantmätaren skall föra protokoll
över allt, som förekommer vid varje
sammanträde under förrättningen. I
protokollet skola noga upptagas framställda
yrkanden och anförda skäl
samt grunderna för förrättningsmännens
beslut. Protokollet skall avfattas
i sammanhängande paragrafföljd
för hela förrättningen. Innan sammanträde
avslutas, skall protokollet
för detsamma erhålla slutlig avfattning.
Meddelat beslut skall uppläsas.
Lantmätaren skall underteckna protokollet
och därå anteckna dagen, då
det är uppsatt.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
där närvarande delägarna äro flera än
tio eller de eljest därom besluta, protokollet
skall å deras vägnar undertecknas
av två personer, vilka delägarna
därtill utsett. Den är utsedd,
som erhållit de flesta avgivna rösterna;
emellan lika röstetal skilje lotten.
Vägrar delägare sin underskrift, eller
förekommer anmärkning mot protokollet,
skall anteckning därom
ävensom om beslut, som i anledning
av framställd anmärkning meddelas,
i protokollet verkställas.
Träffas förening-----------är belägen.
7 §.
Vid första sammanträdet under Vid första sammanträdet under
förrättningen uppläse lantmätaren förrättningen uppläse lantmätaren
sitt förordnande samt efterhöre, om ansökningen om laga skiftet samt efde
biträdande gode männen avlagt terhöre, om de gode män, som må
föreskriven ed och om jäv är att an- hava kallats att biträda vid förrättföra
mot någon av förrättningsmän- ningen, avlagt föreskriven ed och om
nen. jäv är att anföra mot någon av för
rättningsmännen.
9 §•
Över framställd---------kan beslut.
Ogillas framställt----------- annorlunda förordnas.
Finnes jäv mot lantmätaren lagli- Finnes jäv mot lantmätaren lagligen
grundat, skall förrättningen ge- gen grundat, skall förrättningen genast
avbrytas, och tillkännagive lant- nast avbrytas, och frånträde lantmämätaren
ofördröjligen förhållandet taren ofördröjligen ärendet. Är god
hos överlantmätaren. Är god man be- man befunnen jävig, kalle lantmätafunnen
jävig, kalle lantmätaren an- ren annan god man.
nan god man.
Vid beslut-----------invändningen gjordes.
7 KAP.
1 §•
För bestämmande---------sakägares utevaro.
Utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
5
I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge
lantmätaren, där ej förening beträffande
rågångens sträckning kommit
till stånd, att inom femton dagar
från det sammanträde, å vilket beslut
i rågångsfrågan meddelats, utgiva
eller med posten översända ett
exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen till den av rågrannarna,
som av dessa eller, där de ej
åsämjas, av lantmätaren utses att
mottaga berörda handlingar.
som i första stycket avses, må förrättning
företagas, därest samtliga
sakägare infinna sig.
b
I fall, varom i 3 och 4 §§ sägs, åligge
lantmätaren, där ej förening beträffande
rågångens sträckning kommit
till stånd, att inom femton dagar
från det sammanträde, å vilket beslut
i rågångsfrågan meddelats, utgiva
eller med posten avsända ett
exemplar av kartan och protokollet
över förrättningen till den av rågrannarna,
som av dessa eller, där de ej
åsämjas, av lantmätaren utses att
mottaga berörda handlingar.
6 §.
Sedan rågången blivit slutligen be- Sedan rågången blivit bestämd,
stämd, skall lantmätaren å marken skall den av lantmätaren å marken
utmärka samma rågång på tydligt utmärkas på tydligt och varaktigt
och varaktigt sätt. sätt.
Om närmare---------— Konungen förordna.
8
Prövas erforderligt-----—
Förrättningsmännen undersöke
med ledning av tillgängliga kartor
och handlingar huru gränsen enligt
vad särskilt är stadgat sträcker sig.
Finnes ej tillförlitlig karta upptagande
de vattendjup, strandlinjer och övriga
förhållanden, efter vilka gränsen
är att bestämma, skall sådan karta
upprättas. Förrättningsmännen pröve
gränsens rätta sträckning och give
beslut härom samt utmärke densamma
å karta. Det åligge lantmätaren
att inom femton dagar från det sammanträde,
å vilket beslutet meddelats,
utgiva eller med posten översända ett
exemplar av kartan och protokollet
§•
— motsvarande tillämpning.
F örrättningsmännen undersöke
med ledning av tillgängliga kartor
och handlingar huru gränsen enligt
vad särskilt är stadgat sträcker sig.
Finnes ej tillförlitlig karta upptagande
de vattendjup, strandlinjer och
övriga förhållanden, efter vilka gränsen
är att bestämma, skall sådan
karta upprättas. Förrättningsmännen
pröve gränsens rätta sträckning och
give beslut härom samt utmärke densamma
å karta. Det åligge lantmätaren
att inom femton dagar från det
sammanträde, å vilket beslutet meddelats,
utgiva eller med posten avsända
ett exemplar av kartan och pro
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11. 7
(Gällande lydelse.)
över förrättningen till det allmännas
ombud och ett exemplar till den av
delägarna, som av dessa eller, där de
ej åsämjas, av lantmätaren utses att
mottaga handlingarna.
Gränsbestämning enligt —■ ■—--
(Föreslagen lydelse.)
tokollet över förrättningen till det allmännas
ombud och ett exemplar till
den av delägarna, som av dessa eller,
där de ej åsämjas, av lantmätaren utses
att mottaga handlingarna.
— — lag stadgas.
8 KAP.
kring
1
Går rågång eller annan gräns
område, som skall skiftas, i
bukter eller brytningar, och kan den
genom utbyte av ägor erhålla lämpligare
sträckning och bekvämare ägoanordning
därigenom vinnas, då skall
sådant ägoutbyte utan hinder av att
därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,
som fastställts eller eljest
är lagligen gällande, verkställas i
så stor omfattning, som är nödigt och
utan förfång för delägare å någondera
sidan kan ske.
Hör till------utbyte ske.
Kan rågång eller annan gräns
kring område, som skall skiftas, genom
utbyte av ägor erhålla lämpligare
sträckning och bekvämare ägoanordning
därigenom vinnas, då skall
sådant ägoutbyte utan hinder av att
därigenom rubbning sker i lantmäteriförrättning,
som fastställts eller eljest
är lagligen gällande, verkställas
i så stor omfattning, som är nödigt
och utan förfång för delägare å någondera
sidan kan ske.
Prövas ägoutbyte
Ägoutbyte må äga---
Ägoutbyte må verkställas —
delägares förfång.
Kan i annat fall än ovan sägs bekvämare
ägoanordning för jordbruksfastighet
vinnas genom ägoulbyte och
prövas detta medföra betydande fördel
för jordbruksnäringen, må sådant
ägoutbyte äga rum i så stor omfattning,
som är nödigt och kan ske utan
förfång för delägare å någondera sidan.
— äga lägges.
— — — hela ägovälde.
Fråga om —-----
motsvarande tillämpning.
1 a §.
Ägoutbyte må, utöver vad som följer
av 1 §, på sätt där sägs äga rum
jämväl då bestående fastiglietsindel
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.)
2
De ägor, som jämlikt 1 § utbytas
mot varandra, skola vara av lika
uppskattningsinnehåll enligt gradering,
verkställd på sätt i 11 kap.
sägs.
Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan ägor, som finnas
lämpligen böra utbytas mot varandra,
till högst två procent av uppskattningsinnchållet
av fastighet
eller för flera ägolotter samfällt område,
varifrån ägovidd med det högre
uppskattningsinnehållet är avsedd
att tagas, må ägorna dock utbytas
mot varandra och vederlag för vad å
ena sidan brister lämnas i penningar,
där det prövas kunna ske utan
någon delägares förfång. I
I fråga--------------
(Föreslagen lydelse.)
ning ej överensstämmer med fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan
eller tomtindelning och sådan
överensstämmelse utan någon
delägares förfång främjas genom ägoutbytet.
§•
De ägor, som jämlikt 1 § eller
/ a § utbytas mot varandra, skola
vara av lika uppskattningsinnehåll
enligt gradering, verkställd på sätt
i 11 kap. sägs.
Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan ägor, som finnas
lämpligen böra utbytas mot varandra,
till högst fem eller i fall, som avses
i 1 a §, till högst tjugufem procent
av uppskattningsinnehållet av fastighet,
varifrån ägovidd med det högre
uppskattningsinnehållet är avsedd att
tagas, må ägorna dock utbytas mot
varandra och vederlag för vad å
ena sidan brister lämnas i penningar,
där det prövas kunna ske utan
någon delägares förfång. Är ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet
avsedd att tagas från område samfällt
för flera ägolotter, skall angivna
procenttal beräknas å ägolotternas
sammanlagda uppskattningsinnehåll.
— del gälla.
Hör ägovidd med högre uppskattningsinnehåll
till fastighet, som på
grund av inteckning eller eljest häftar
för fordran eller annan rättighet,
skall i fråga om sättet för erläggande
och fördelning av penningersättningen
samt om verkan därav vad om expropriationsersåttning
är stadgat äga
motsvarande tillämpning. Såframt innehavarna
av samtliga sådana fordringar
och rättigheter det medgiva
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
9
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
eller ock uppenbart är, att utbytet
ej kan lända dylik innehavare till
skada, skall dock vad nu sagts ej
gälla.
4 §.
Kan vid laga skifte bekvämare ägoanordning
vinnes genom utbyte av
ägor i andra fall än de, som omförmälas
i 1 §, och träffa samtliga delägare
å ömse sidor därom förening,
eller äro de ägor, vilkas utbytande
ifrågasättes, i eu ägares hand, då må
sådant utbyte på sätt i nämnda paragraf
sägs äga rum, där de till utbyte
ifrågasatta ägorna hava väsentligen
lika uppskattningsinnehåll.
Hör äga-----—--------—
Vid laga skifte må, utöver vad
som följer av vad förut i detta kapitel
stadgas, ägoutbyte på sätt i
1 § sägs äga rum, såframt samtliga
delägare å ömse sidor träffa
förening därom eller de ägor, vilkas
utbytande ifrågasättes, äro i en ägares
hand. Ägoutbyte må dock ej ske,
om utbytet skulle medföra försämrad
fastighetsindelning eller försvåra
fastighetsindelningens genomförande
enligt plan, som omförmäles i 1 a §.
Ej heller må ägoutbyte äga rum, om
skillnaden i uppskattningsinnehåll
emellan de till utbyte ifrågasatta
ägorna överstiger tio procent av den
fastighets uppskattningsinnehåll,
från vilken ägovidd med det högre
nppskattningsinnchållet är avsedd att
tagas, eller, där ägovidden är avsedd
att tagas från område samfällt för
flera ägolotter, av ägolotternas sammanlagda
uppskattningsinnehåll.
till skada.
16 KAP.
1
Sedan gränserna mellan ägolotterna
blivit på sätt särskilt är föreskrivet
utmärkta samt alla till skiftet
hörande frågor blivit avgjorda med
undantag av sådan ersättningsfråga,
som jämlikt 14 kap. 10 § må hava
uppskjutits, skall lantmätaren å sammanträde
med delägarna för dem
Sedan gränserna mellan ägolotterna
blivit på sätt särskilt är föreskrivet
utmärkta samt alla till skiftet hörande
frågor blivit avgjorda med undantag
av sådan ersättningsfråga,
som jämlikt 14 kap. 10 § må hava
uppskjutits, skall lantmätaren å sammanträde
med delägarna eller annor
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.)
tillkännagiva, att förrättningen är
slutad, samt meddela underrättelse
om vad som skall iakttagas för fullföljd
av talan emot skiftet i de delar,
i vilka icke underställning skolat
äga rum eller särskild talan enligt
21 kap. 18 och 19 §§ skolat föras.
(Föreslagen lydelse.)
ledes å dag, som vid sammanträde angivits
eller om vilken delägarna underrättats
genom tjånsteskrivelser eller
på annat sätt, varom överenskommelse
träffats vid sammanträde, avsluta
förrättningen samt meddela
underrättelse om vad som skall iakttagas
för fullföljd av talan emot skiftet
i de delar, i vilka icke underställning
skolat äga rum eller särskild
talan enligt 21 kap. 18 och 19 §§ skolat
föras.
2
Vid avslutningssammanträdet eller
inom femton dagar därefter skall ett
exemplar av alla skifteshandlingarna
mot bevis, som bifogas konceptakten,
överlämnas till den skiftesdelägare,
som närvarande delägare därtill utse
eller, där dessa ej kunna om valet
enas, lantmätaren vid skiftets avslutande
bestämmer. Hos den utsedde
äge envar skiftesdelägare rätt att
granska handlingarna och taga avskrift
av dem.
Dä skifteshandlingarna utgivas efter
avslutningssammanträdet, må de
med posten eller genom utmätningsmannen
i orten tillställas den delägare,
som utsetts att förvara dem.
Yppas eljest —------såda
Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett
exemplar av alla skifteshandlingarna
utgivas eller med posten avsändas till
den av delägarna, som dessa eller, där
de ej åsämjas, lantmätaren utser att
förvara handlingarna. Hos den utsedde
äge envar delägare rätt att granska
handlingarna och taga avskrift av
dem.
vårdare.
4
Skifteskartan skall av lantmätaren
medföras å slutsammanträdet och
därvid hållas för delägarna tillgänglig.
Äro delägarna flera än tre, och
har lantmätaren icke till dem utlämnat
karta, vare han, där delägare senast
å det i 13 kap. 22 § omförmälda
sammantx-äde begärt, att skifteskartan
ytterligare viss tid, räknat från
Äro vid laga skifte delägarna flera
än tre, och har lantmätaren icke till
dem utlämnat karta, vare han, där
delägare senast å det i 13 kap. 22 §
omförmälda sammanträde begärt, att
skifteskartan viss tid, räknat från
skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig,
skyldig att å förrättningsstället
tillhandahålla delägarna kar
-
t
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11. 11
(Gällande lydelse.)
skiftets avslutande, måtte hållas tillgänglig,
skyldig att å förrättningsstället
tillhandahålla delägarna kartan
ävensom skifteshandlingarna, då dessa
ej utlämnas å slutsammanträdet,
under den angivna tiden, dock högst
två eller, där delägarna äro flera än
tio, högst fem dagar.
Vad i första stycket andra punkten
sägs äge ej tillämpning, där skifte avslutas
å det sammanträde, då den
slutliga skiftesläggningen utvisats.
Lantmätaren vare skyldig att emot
stadgad lösen till delägarna utlämna
ett exemplar av skifteskartan inom
ett år eller, där skifte avser skifteslag,
varom i 1 kap. 2 § under 2 eller
3 sägs, inom sex månader från det
beslut om fastställelse av skiftet vunnit
laga kraft; skolande i fråga om
utlämnandet gälla vad i 2 § stadgas
för det fall att skifteshandlingarna
ej utlämnas vid avslntningssammanträdet.
(Föreslagen lydelse.)
tan ävensom skifteshandlingarna, då
dessa ej utlämnas å slutsammanträde,
under den angivna tiden, dock
högst två eller, där delägarna äro flera
än tio, högst fem dagar.
Vad i första stycket sägs äge ej
tillämpning, där skifte avslutas å det
sammanträde, då den slutliga skiftesläggningen
utvisats.
§•
Lantmätaren vare skyldig att emot
stadgad lösen till delägare, utsedd på
sätt i 2 § första stycket sägs, utgiva
eller med posten avsända ett exemplar
av skifteskartan inom ett år eller,
där skifte avser skifteslag, varom
i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs,
inom sex månader från det beslut
om fastställelse av skiftet vunnit laga
kraft.
19 KAP.
5 §•
De för----------------— — annorlunda stadgat.
Avstyckning för bostadsändamål
eller för beredande av plats för industriell
anläggning eller i liknande
syfte inom samhälle, där byggnadslagens
bestämmelser för stad äga
tillämpning, samt inom annat område,
för vilket stadsplan eller bigggnadsplan
fastställts eller jämlikt äldre
lag förordnats att stadsplan skall
upprättas, må företagas även av annan
än lantmätare, såvida lantmäterisiyrclsen
förklarat honom skic
-
*
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande hjdclse.) (Föreslagen lydelse.)
kad för uppgiften; och gälle därvid
om sådan förrättningsman vad i denna
lag om lantmätare är stadgat. Sådan
behörighet må ej meddelas annan
än den som må innehava befattning
såsom mätningsman i stad.
Behörigheten må au lantmäteristyrelsen
begränsas till att avse viss del
av riket så ock återkallas, när skäl
föreligger därtill.
Skall avstyckning----------för förrättningen.
Om avstyckningsförrättnings och
annan förrättnings sammanförande
till gemensam handläggning stadgas
i 20 kap. 6 § 2 mom.
6 §•
Rätt att-----------jämväl denne.
Efter skriftlig ansökning av sakägare
må lantmätare företaga avstyckning
utan att förordnande till
förrättningen meddelats.
7
Utan hinder av att kungörande och
kallelse ej verkställts i den ordning,
som i 3 kap. sägs, må avstyckningsförrättning
företagas, därest fastighetens
ägare samt i fall, då ägovidd,
som skall avstyckas, blivit överlåten
till annan, jämväl denne infinna sig
eller av lantmätaren blivit minst åtta
dagar förut bevisligen kallade till förrättningen
samt fråga ej är om bestämmande
av gräns mot fastighet,
som ej ingår i förrättningen.
Skall avstyckning ske från mark,
samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare, må föreskrifterna om
kungörelse och kallelse i 7 kap. 1 §
tillämpas.
Avstycknings förrättning, under vilken
ej skall bestämmas gräns mot
fastighet som ej ingår i förrättningen,
må städse företagas, därest fastighetens
ägare samt i fall, då ägovidd,
som skall avstyckas, blivit överlåten
till annan, jämväl denne av lantmätaren
blivit minst åtta dagar förut bevisligen
kallade till förrättningen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
13
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
8 §. (8 § utgår.)
Avstyckning må verkställas utan
biträde av gode män, såvitt icke lantmätaren
eller sakägare finner biträde
av gode män erforderligt.
Bestämmes under förrättningens
gång, att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd,
som vidtagits därförinnan.
10 §.
Bestämmande av--------framställt yrkande.
Om särskild anledning därtill uppkommer,
må grånsbestämning, som i
första stycket avses, utbrytas till särskild
förrättning.
19 §.
Lantmätaren åligger----—
Avstyckas mark, som är samfälld
för flera fastigheter, eller utgör, då
fråga är om mark, som hör till viss
fastighet, vad som avstyckas högst
hälften av fastighetens ägovidd, andelar
i samfälld mark oberäknade,
skall dock, där ej annat av sakägare
påyrkas, å kartan upptagas allenast
avstyckat område jämte den mark,
som undantages för gemensamt ändamål,
ävensom sådana fasta punkter
och mätningsuppgifter, att varje kartlagt
områdes läge i förhållande till
stamfastigheten bliver fullt bestämt.
— ärendets prövning.
Avstyckas mark, som är samfälld
för flera fastigheter, eller utgör, då
fråga är om mark, som hör till viss
fastighet, vad som avstyckas högst
hälften av fastighetens ägovidd, andelar
i samfälld mark oberäknade,
skall dock, där ej annat av sakägare
påyrkas, å kartan upptagas allenast
avstyckat område jämte den mark,
som undantages för gemensamt ändamål,
ävensom sådana fasta punkter
och mätningsuppgifter, att varje
kartlagt områdes läge i förhållande
till stamfastigheten bliver fullt
bestämt. Även i annat fall må enligt
lantmätarens beslut kartans omfattning
på angivet sätt inskränkas, om
sakägare det begär eller särskilda
skäl eljest därtill föranleda. Uppkommer
tvekan, huruvida inskränkningen
i kartans omfattning kan försvåra
den i 21 kap. föreskrivna fastställelsepröifningen,
eller är sakägare miss
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
Ä kartan--------
Ägomätning må vid avstyckning
äga rum endast i den mån sådan finnes
oundgängligen nödvändig för
upprättande av karta och beskrivning
på sätt i detta kapitel är föreskrivet.
nöjd med lantmätarens beslut, vilket
genast skall till lantmätaren anmälas,
hänskjute lantmätaren frågan till
överlantmätarens avgörande, över
hans beslut må klagan ej föras.
särskild handling.
21 §.
Sedan gräns-----------mot förrättningen.
Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett
exemplar av förrättningshandlingarna
emot bevis, som bifogas konceptakten,
tillställas sökanden eller, där
flera sakägare finnas, den, som av
dem härtill utses. Där förrättningshandlingarna
icke utgivas å sammanträde,
må tillställandet ske med posten
eller genom utmätningsmannen i
orten.
22
Lantmätaren vare skyldig att emot
stadgad lösen till vederbörande sakägare
utlämna ett exemplar av kartan
inom fyrtiofem dagar från det beslut
om fastställelse av förrättningen vunnit
laga kraft; skolande i fråga om
utlämnandet gälla vad i 21 § stadgas
för det fall att förråttningshandlingarna
ej utlämnas å sammanträde.
Inom femton dagar från det förrättningen
blivit avslutad skall ett
exemplar av förrättningshandlingarna
utgivas eller med posten avsändas
till sökanden eller, där flera sakägare
finnas, den, som av dem utses. Då
sakägarna förklara sig åtnöjas därmed,
må dock med utlämnandet anstå
till dess kartan enligt vad i 22 §
sägs skall utlämnas.
Lantmätaren vare skyldig att emot
stadgad lösen till vederbörande sakägare
utgiva eller med posten avsända
ett exemplar av kartan inom fyrtiofem
dagar från det beslut om fastställelse
av förrättningen vunnit laga
kraft.
20 KAP.
2 §• (2 § utgår.)
Förordnande att bestämma och utmärka
rågång eller annan fastighetsgräns
medför för lantmätaren behö
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
15
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
riglict jämväl att handlägga i sammanhang
därmed uppkommande fråga
om ägoutbyte.
0 §•
I fråga om förrättningar, som i 1,
3, 4 och 5 §§ avses, skola de i 2, 3,
15, 16 och 18 kap. beträffande laga
skifte givna föreskrifter i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, dock att
angående kungörande av sammanträde
för bestämmande och utmärkande
av rågång eller annan fastighetsgräns
eller för ägoutbyte skall tillämpas vad
om kungörelse och kallelse finnes
stadgat i 7 kap. 1 § och 8 kap. 1 §.
I övrigt skola förrättningar, om vilka
i förstnämnda tre paragrafer förmäles,
verkställas på sätt beträffande
motsvarande åtgärder i samband med
laga skifte är föreskrivet.
Där flera hava del i förrättning,
som i 1, 3, 4 eller 5 § avses, skola
kostnaderna för förrättningen fördelas
efter vad i varje fall av förrättningsmännen
prövas skäligt.
1 mom. I fråga om förrättningar,
som i 1, 3, 4 och 5 §§ avses, skola de
i 2, 3, 15, 16 och 18 kap. beträffande
laga skifte givna föreskrifter i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse,
dock att angående kungörande av
sammanträde för bestämmande och
utmärkande av rågång eller annan
fastighetsgräns eller för ägoutbyte
skall tillämpas vad om kungörelse
och kallelse finnes stadgat i 7 kap.
1 § och 8 kap. 1 §. I övrigt skola förrättningar,
om vilka i förstnämnda
tre paragrafer förmäles, verkställas
på sätt beträffande motsvarande åtgärder
i samband med laga skifte är
föreskrivet.
Där flera hava del i förrättning,
som i 1, 3, 4 eller 5 § avses, skola
kostnaderna för förrättningen fördelas
efter vad i varje fall av förrättningsmännen
prövas skäligt.
2 mom. Förrättningar, som i 1, 3
och 4 §§ avses, ävensom avstyckning
må, där sådant prövas lämpligt, sammanföras
till gemensam handläggning.
Uppkommer sedermera särskild
anledning därtill, må dock i 1 § angiven
fråga utbrytas till särskild förrättning.
21 KAP.
3 §•
Ägodelningsnämndemän utses ------— samma tid.
Val äger —-----inför häradsrätten.
Valet verkställes —------angelägenheter röstberättigad.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
Vid utseende —--------------en röst.
För kommun----------------överskjutande folkmängd.
För varje — —-------— som valmän.
Höra delar------- ------- den tillhör.
Kommun må besluta, att valman
skall för inställelse vid val av ägodelningsnämndeman
av kommunens
medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning
för särskild resdag och resekostnadsersåttning
efter de grunder,
som i kommunallagarna stadgas angående
sådan gottgörelse till ledamöter
i styrelser och nämnder.
20 §.
Mot beslut eller åtgärd under laga Mot beslut eller åtgärd under laga
skifte i andra fall, än i 17, 18 och skifte i andra fall, än i 17, 18 och
19 §§ avses, må talan fullföljas på 19 §§ avses, må talan fullföljas på
enahanda sätt, som i sistnämnda pa- enahanda sätt, som i sistnämnda paragraf
sägs, inom fyrtiofem dagar ragraf sägs, inom fyrtiofem dagar
från det sammanträde, då skiftet för- från den dag, då skiftet förklarats
klarats avslutat eller beslut medde- avslutat eller beslut meddelats, att
lats, att skifte icke kan äga rum. skifte icke kan äga rum.
36 §.
Ägodelningsdomaren skall föranstalta----eller lagfartsboken.
Ägodelningsdomaren skall föra Ägodelningsdomaren skall föra
dagbok över till rättens eller ägodel- dagbok över de till rättens eller ägoningsdomarens
åtgärd inkomna mål delningsdomarens åtgärd inkomna
samt inom en månad efter varje års målen enligt formulär, som faststälslut
insända dagboken till justitie- les av Konungen.
kanslersämbetet. Formulär till dagbok
fastställes av Konungen.
43 §.
Hava besvär---------28 § andra stycket sägs.
Sedan handlingarna —-----42 § tredje stycket sägs.
Avser förrättningen avstyckning, Avser förrättningen allenast avsom
icke beror av sammanläggning, styckning, som icke beror av samskall
den fastställelseprövning, som manläggning, skall den fastställelseenligt
andra stycket tillkommer ägo- prövning, som enligt andra stycket
delningsdomaren, i stället ankomma tillkommer ägodelningsdomaren, i
på överlantmätaren. Har gränsbe- stället ankomma på överlantmätaren.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
17
(Gällande lydelse.)
stämning ägt rum i sammanhang
med avstyckningsförrättningen, skall
överlantmätaren till prövning företaga
förrättningen jämväl i denna
del. Äger överlantmätaren med hänsyn
till vad i andra stycket är stadgat
icke meddela fastställelse å förrättningen,
hänskjute han frågan
därom till ägodelningsrätten, skolande
för sådant fall de i första stycket
meddelade föreskrifterna äga tilllämpning.
Har avstyckningsförrättning — — -
47
Har, sedan jorddelningsförrättning
blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd, utrönts, att vid förrättningen
förelupit fel i mätning eller
uträkning eller vid utmärkande
å marken av ägogräns, tillkommen
vid förrättningen, må rättelse sökas
hos ägodelningsrätten inom ett år
från det kartan utlämnats till vederbörande
sakägare.
Beträffande ansökan —-----
(Föreslagen lydelse.)
Har med stöd av 19 kap. gränsbestämning
ägt rum i sammanhang med
avstyckningsförrättningen, skall överlantmätaren
till prövning företaga
förrättningen jämväl i denna del.
Äger överlantmätaren med hänsyn
till vad i andra stycket är stadgat
icke meddela fastställelse å förrättningen,
hänskjute han frågan därom
till ägodelningsrätten, skolande för
sådant fall de i första stycket meddelade
föreskrifterna äga tillämpning.
--— till ända.
§•
Har, sedan jorddelningsförrättning
blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd, utrönts, att vid förrättningen
förelupit fel i mätning eller
uträkning eller vid utmärkande
å marken av ägogräns, tillkommen
vid förrättningen, må rättelse sökas
hos ägodelningsrätten inom ett år
från det kartan utgivits eller avsänts
till vederbörande sakägare.
— motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.
Har före nämnda dag under laga
skifte eller eljest ägoutbyte avslutats,
skall dock vid den fortsatta prövningen
av ägoutbytets tillåtlighet
äldre lag gälla.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 3 avd. Nr 11.
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
2) L a g
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 13 och 14 §§ samt 6 kap. 2, 5, 8 och
12 §§ lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 5 kap. 4 § samt 6 kap. 6 §
samma lag1 skola upphöra att gälla.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
5 KAP.
4 §. (4 § utgår.)
Avstyckning må verkställas utan
biträde av gode män, så vitt icke förrättning
smannen eller sakägare finner
biträde av gode mån erforderligt.
Bestämmes under förrättningens
gång, att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd,
som vidtagits därförinnan.
13 §.
Sedan skillnadslinjerna mellan
stamfastigheten och det avstyckade
området ävensom övriga gränser,
som vid avstyckningen må hava bestämts,
blivit utstakade och utmärkta
samt alla till förrättningen hörande
frågor i övrigt blivit avgjorda,
skall förättningsmannen å sammanträde
med vederbörande sakägare
till sökanden eller annan, som
utses av sakägarna, utgiva ett exemplar
av samtliga förrättningshandlingar
emot bevis, som bilägges konceptakten,
ävensom tillkännagiva afl
förrättningen är avslutad.
Sedan skillnadslinjerna mellan
stamfastigheten och det avstyckade
området ävensom övriga gränser,
som vid avstyckningen må hava bestämts,
blivit utstakade och utmärkta
samt alla till förrättningen hörande
frågor i övrigt blivit avgjorda,
skall förrättningen avslutas.
1 Senaste lydelse, se beträffande 5 kap. 4 § SFS 1931:143, 5 kap. 13 och 14 §§ 1926:328
6 kap. 5 och 6 §§ 1931:143, 6 kap. 8 § 1947: 703 och 6 kap. 12 § 1943:395.
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
Sakägare, som vill fullfölja talan
emot förrättningen, har att inom tjugu
dagar från dess avslutande till magistraten
ingiva sina besvär eller ock
på eget äventyr insända dem dit med
posten så tidigt, att de före sagda tids
utgång komma magistraten tillhanda;
och skall underrättelse härom av
förrättningsmannen meddelas sakägarna
å det sammanträde, varvid
förrättningen förklaras avslutad.
Inom samma — — — —--— till
Vad sålunda----—- — — fråi
Vid avslutandet av förrättningen
skall ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar
utgivas eller med
posten avsändas till sökanden eller
annan, som utsetts av sakägarna. Då
dessa förklara sig åtnöjas därmed,
må dock med utlämnandet av handlingarna
anstå till dess kartan enligt
vad i 14 § sägs skall utlämnas.
Sakägare, som vill fullfölja talan
emot förrättningen, har att inom tjugu
dagar från dess avslutande till magistraten
ingiva sina besvär eller ock
på eget äventyr insända dem dit med
posten så tidigt, att de före sagda tids
utgång komma magistraten tillhanda;
och skall underrättelse härom av
förrättningsmannen meddelas sakägarna.
magistraten.
förrättningsmannen.
14 §.
Då tid-----—- — särskilt namn.
Innan ärendet —-----från byggnadsnämnden.
Angående meddelad —---— — å konceptkartan.
Förättningsmannen vare skyldig
att inom trettio dagar från det beslut
om fastställelse av förrättningen
vunnit laga kraft eller däremot förd
talan genom laga kraft ägande beslut
ogillats emot stadgad lösen till vederbörande
sakägare utlämna ett exemplar
av kartan, och teckne förrättningsmannen
därå avskrift av beviset
om fastställelsen.
Genom fastställelse--— — —
Förrättningsmannen vare skyldig
att inom trettio dagar från det beslut
om fastställelse av förrättningen
vunnit laga kraft eller däremot förd
talan genom laga kraft ägande beslut
ogillats emot stadgad lösen till vederbörande
sakägare utgiva eller med
posten avsända ett exemplar av kartan,
och teckne förrättningsmannen
därå avskrift av beviset om fastställelsen.
— eljest medgiva.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
6 KAP.
2 §•
Förordnande att verkställa laga
skifte å stads jord skall meddelas i
stadens tjänst anställd mätningsman,
där denne är lantmätare, så ock, ändock
att han icke är lantmätare, där
samtliga delägare i jorden i ansökningen
om skiftet föreslagit honom
till förrättningsman.
Laga skifte å stads jord förrättas
av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt,
där jorden är belägen,
eller av mätningsman anställd i stadens
tjänst, därest han av Konungen
bemyndigats därtill. Berör skifte icke
mark, som är avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, må det dock även utan
sådant bemyndigande förrättas av
mätningsman i stadens tjänst, därest
samtliga delägare i jorden i ansökningen
om skiftet föreslagit honom
till förrättningsman. Vid skiftet
i dess helhet eller vid handläggning
av viss därunder förekommande
fråga skola två gode män biträda
förrättning smannen, om denne finner
sådant erforderligt eller sakägare
det påyrkar.
Laga skifte företages efter skriftlig
ansökan hos byggnadsnämnden,
som överlämnar ansökningen till förrättning
smannen.
5 §•
Utan hinder av att kungörande och Laga skifte å stadsjord må städse
kallelse ej verkställts i den ordning, företagas, där samtliga delägare av
som i 3 kap. 1 § av lagen om delning förrättningsmannen blivit minst åtta
av jord å landet sågs, må laga skifte dagar förut bevisligen kallade till förå
stadsjord företagas, där samtliga rättningen samt fråga ej är om bedelägare
infinna sig eller av förrätt- stämmande av gräns mot fastighet,
ningsmannen blivit minst åtta dagar som ej ingår i förrättningen,
förut bevisligen kallade till förrättningen
samt fråga ej är om bestämmande
av gräns mot fastighet, som ej
ingår i förrättningen.
Huru gräns —
2 kap. 13 §.
21
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
6 §. (6 § utgår.)
Laga skifte å stads jord må verkställas
utan biträde av gode män, så
vitt icke är fråga om gränsbestämning
i den ordning, som stadgas i lagen
om delning av jord å landet, eller
om ägoutbyte mellan stadsjord och
jord å landet eller ock förrättningsmannen
eller delägare finner biträde
av gode män erforderligt.
Bestämmes under förrättningens
gång att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd,
som vidtagits därförinnan.
8
Ägoutbyte må, utöver vad som följer
av 1 §, ske jämväl där bestående
fastighetsindelning ej överensstämmer
med fastställd generalplan,
stadsplan eller tomtindelning och sådan
överensstämmelse utan någon
delägares förfång främjas genom ägoutbytet.
Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll
mellan ägor, som finnas
lämpligen böra utbytas mot varandra,
uti det i föregående stycke avsedda
fall till högst tjugufem procent
och eljest till högst tio procent av
uppskattningsinnehållet av fastighet
eller för flera ägolotter samfällt område,
varifrån ägovidd med det högre
uppskattningsinnehållet skall tagas,
må ägorna dock utbytas mot varandra
och vederlag för vad å ena sidan
brister lämnas i penningar, där det
prövas kunna ske utan någon delägares
förfång.
§•
Uppgår i fall, som avses i 8 kap. 1 §
lagen om delning av jord å landet,
skillnaden i uppskattningsinnehåll
mellan ägor, som finnas lämpligen
böra utbytas mot varandra, till högst
tio procent av uppskattningsinnehållet
av fastighet, varifrån ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet
skall tagas, må ägorna dock
utbytas mot varandra och vederlag
för vad å ena sidan brister lämnas i
penningar, där det prövas kunna ske
utan någon delägares förfång. Är
ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet
avsedd att tagas från
område samfällt för flera ägolotter,
skall angivna procenttal beräknas å
ägolotternas sammanlagda uppskattningsinnehåll.
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.)
1 fråga om sättet för erläggande
och fördelning av penningersättning,
varom nu är sagt, skall vad i lagen
om expropriation stadgas angående
expropriationsersättnings erläggande
och fördelning äga motsvarande tilllämpning.
12
Vad enligt detta kapitel gäller om
ägoutbyte i sammanhang med laga
skifte gälle ock, då sådan förrättning
eljest förekommer; dock skall, om ej
särskilda skäl till annat föranleda,
förordnande att verkställa förrättningen
meddelas i stadens tjänst anställd
mätningsman, där sådan finnes,
ändå att han icke är lantmätare.
Besväras fastighet —------
I avseende å förrättning, som i
näst föregående stycke avses, äge vad
i 20 kap. 6 och 9 §§ av lagen om delning
av jord å landet stadgas motsvarande
tillämpning.
(Föreslagen lydelse.)
§•
Vad enligt detta kapitel gäller om
ägoutbyte i sammanhang med laga
skifte gälle ock, då sådan förrättning
eljest förekommer. Berör förrättningen
icke mark, som är avsedd
för jordbruk eller skogsbruk, må den
dock, där ej byggnadsnämnden av
särskilda skäl annorlunda beslutar,
företagas av mätningsman anställd i
stadens tjänst, ändå att han ej erhållit
bemyndigande, som i 2 § sågs.
servitutet äventyras.
I avseende å förrättning, som i
näst föregående stycke avses, äge
vad i 20 kap. 6 § 1 mom. och 9 § av
lagen om delning av jord å landet
stadgas motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
23
3) L a g
angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet.
Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
10
Ansökning om sammanläggning
göres hos ägodelningsdomaren i den
domsaga, där fastigheterna äro belägna.
Det åligger •— — -------• —
Om verkställande-------
(Föreslagen lydelse.)
Ansökning om sammanläggning
göres hos ägodelningsdomaren i den
domsaga, där fastigheterna äro belägna.
Ansökning som nu sagts vare
dock icke erforderlig, då sammanläggningen
utgör förutsättning för
fastställelse å avstyckningsförrättning
och ägaren av de områden, som
skola sammanläggas, vid förrättningen
anhållit om sammanläggningen
samt detta framgår av förrättningshandlingarna.
—- — är tillgänglig,
å landet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.
4) Lag
om ändrad lydelse av 11 kap. 4 § vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 4 § vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
11 KAP.
4 §.
Vattenrättsnämndemän utses för Vattenrättsnämndemän utses för
sex år, två för varje tingslag, som sex år, två för varje tingslag, som
Senaste lydelse, se SFS 1947: 701.
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
ensamt utgör en domsaga, samt en
för varje annat tingslag, på det sätt
som om utseende av ägodelningsnämndeman
finnes stadgat; dock att
domhavanden föranstaltar om utseende
av valmännen och att vid sådan
förrättning rösträtt tillkommer en
var i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad. I stad, som
ej lyder under landsrätt, skall ock
för tid, som nyss sagts, av stadsfullmäktige
väljas en vattenrättsnämndeman.
Om valets utgång skall på
landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges
ordförande så snart ske
kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse.
ensamt utgör en domsaga, samt en
för varje annat tingslag. Därvid skall
vad om sättet för utseende av ågodelningsnämndeman
och om gottgörelse
åt valman för inställelse vid val av
sådan nämndeman är stadgat äga
motsvarande tillämpning, dock att
domhavanden föranstaltar om utseende
av valmännen och att vid sådan
förrättning rösträtt tillkommer en
var i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad. I stad, som
ej lyder under landsrätt, skall ock
för tid, som nyss sagts, av stadsfullmäktige
väljas en vattenrättsnämndeman.
Om valets utgång skall på
landet domhavanden och i stad stadsfullmäktiges
ordförande så snart ske
kan meddela vattenrättsdomaren underrättelse.
Har vattenrättsnämndeman —- -------äga rum.
Vad i------som vattenrättsnämndeman.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1951.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 473 inom första
kammaren av herrar Cassel och Domö samt nr 607 inom andra kammaren
av herrar Larsson i Karlstad och Nolin. Yrkandena i motionerna, vilka äro
likalydande, återgivas i det följande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna
åberopat till stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse
därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås åtskilliga ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen
i syfte att förenkla förfarandet vid lantmäteriförrättningar. Härigenom
avses att vinna en icke obetydlig ökning av lantmäteriorganisationens
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
kapacitet. Lagändringarna innebära bl. a., att de av överlantmätarna utfärdade
förordnandena för lantmätare att verkställa förrättning enligt jorddelningslagen
och fastighetsbildningslagen skola avskaffas. Vissa lättnader
i fråga om kungörande av lantmäteriförrättning förordas. Vidare innebär
förslaget, att det ovillkorliga kravet på att gode män skola biträda vid vissa
förrättningar avskaffas. Likaså förordas en uppmjukning av gällande regler
om protokollsjustering. Enligt förslaget skola även andra förrättningar
än avstyckningsförrättningar kunna avslutas annorledes än å sammanträde
med sakägarna. Vissa lättnader föreslås i reglerna om utlämnande av handlingar
och karta. Propositionen innehåller tillika det förslaget, att avstyckningsförrättningar
och vissa i 20 kap. jorddelningslagen omförmälda förrättningar,
såsom gränsbestämnings-, ägoutbytes- och servitutsutbrytningsförrättningar,
skola kunna sammanföras till gemensam handläggning.
I syfte främst att underlätta jordbrukets yttre rationalisering föreslås vidare
i propositionen, att de materiella reglerna om ägoutbyte ändras. Dessa
ändringar innebära i huvudsak, dels att förutsättningarna för att ägoutbyte
skall få äga rum vidgas och dels att möjligheten att vid ägoutbyte utgiva
ersättning i penningar för bristande tilldelning av mark ökas.
Slutligen innefattar propositionen förslag om rätt för kommun att besluta
om dagtraktamente, reseersättning m. m. åt valmän för val av ägodelningsoch
vattenrättsnämndemän.
Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1951.
Inledning.
I den av riksdagens år 1948 församlade revisorer avgivna berättelsen har
uppmärksamhet ägnats åt arbetsbelastningen inom lantmäterivåsendet.
Det framstode enligt revisorernas mening såsom ofrånkomligt, att möjligheterna
att åstadkomma förenklingar och rationaliseringar inom lantmäteriväsendet
snarast underkastades en allsidig prövning i syfte att nedbringa
den anmärkningsvärt stora arbetsbalansen.
I yttrande över vad revisorerna anfört har lantmäteristyrelsen uttalat
att situationen tedde sig allvarlig om man toge den oavlåtliga stegringen av
arbetsuppgifterna i betraktande. Utvecklingen måste därför mötas med
särskilda åtgärder, däribland en fortsatt rationalisering och effektivisering
av arbetsmetoderna. I administrativt hänseende hade ett stort antal rationaliseringsåtgärder
genomförts. Andra möjliga förenklingar förutsatte partiella
lagändringar.
Statsutskottet vid 1949 års riksdag har i sitt över revisorernas berättelse
avgivna utlåtande, nr 143 uttalat, att särskilda åtgärder snarast borde vidtagas
för åstadkommande av mera tillfredsställande förhållanden. En
grundläggande förutsättning för mera genomgripande och direkta förbättringar
syntes vara, att nuvarande jorddelningslagstiftning reviderades. I
anslutning härtill har utskottet uttalat sig för att särskilt brådskande re
-
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
former genomfördes utan att man avvaktade det slutliga lagförslaget i
fråga om hela fastighetsbildningsverksamheten. Utskottets utlåtande utmynnade
i en hemställan att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande åtgärder för åstadkommande
snarast möjligt av erforderliga förenklingar och rationaliseringar
inom lantmäteriväsendet.
Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets hemställan, vilket för
Kungl. Maj :t anmälts genom skrivelse den 18 maj 1949, nr 262.
De sakkunniga, vilka med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9
juni 1939 tillkallats för utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m. (fastighetsbildningssakkunniga) ha till chefen för
justitiedepartementet överlämnat en den 31 oktober 1949 dagtecknad promemoria
med förslag till lag angående ändring i jorddelningslagen m. m.
I denna promemoria, vari framhållits att de sakkunnigas arbete fortginge
efter två linjer, nämligen dels arbete på grundlinjerna för en ny fastighetsbildningslag
för landsbygden och dels arbete på partiella reformer inom
lagstiftningsområdet i fråga, ha de sakkunniga avgivit förslag om partiella
lagändringar med huvudsakligt syfte dels att förenkla förrättningsförfarandet
och dels att underlätta arbetet med jordbrukets rationalisering.
De framlagda förslagen avse bestämmelserna om 1) myndighets förordnande
för lantmätare att verkställa förrättning; 2) kungörande av lantmäteriförrättning;
3) biträde av gode män vid lantmäteriförrättning; 4)
protokoll över lantmäteriförrättning; 5) utmärkande av rågång; 6) institutet
ägoutbyte; 7) sammanträde för avslutande av lantmäteriförrättning;
8) utlämnande av handlingar och karta; 9) upprättande av karta vid avstyckning;
10) kombination av olika förrättningar enligt jorddelningslagen;
11) insändande av dagboken över jorddelningsmål till justitiekanslersämbetet;
och 12) ansökan om sammanläggning i samband med avstyckning.
Efter att ha erinrat om riksdagens revisorers uttalanden och lantmäteristyrelsens
däröver avgivna yttrande ha de sakkunniga pekat på ytterligare
en omständighet, som påkallade, att partiella reformer i förenklingssyfte
skyndsamt genomfördes, Om ett nytt omskiftesinstitut, avsett såsom ett
smidigt redskap för jordbrukets rationalisering infördes, komme tydligen
lantmäteriväsendets arbetsuppgifter att ökas avsevärt utöver vad som redan
skett till följd av den nya byggnadslagstiftningen och den inom ramen
för gällande lagstiftning påbörjade rationaliseringen av landets jordbruk.
Det måste då anses vara synnerligen angeläget, att arbetsbalansen såvitt
möjligt successivt minskades fram till den tidpunkt, då en ny fastighetsbildningslag
för landsbygden vore färdig att tagas i bruk. Även om
mera omfattande partiella reformer på förevarande rättsområde obestridligen
vore förenade med åtskilliga vanskligheter och olägenheter, syntes
under sådana förhållanden betänkligheterna mot arbetsmetoden böra vika.
över de sakkunnigas promemoria, vilken ligger till grund för propositionen
utom i vad denna avser rätt för kommun att besluta om ersättning
till här ovan angivna valmän, ha efter remiss yttranden avgivits av Svea
hovrätt, lantbruksstyrelserna, ägodelningsdomarna i Uppsala läns södra,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11. 27
Livgedingets, Nedansiljans, östbo och Västbo, östra och Medelsta, Villands,
Ångermanlands södra och Västerbottens västra domsagor, lantmäteristyrelsen,
som bifogat av styrelsen infordrade yttranden från samtliga överlantmätare
och styresmannen för den särskilda .skiftesorganisationen i Kopparbergs
län, av justitiekansler sämbetet, statistiska centralbyrån, av de två
sistnämnda såvitt promemorian avser bestämmelserna om insändade av
dagboken i jorddelningsmål till justitiekansler.sämbetet, av Sveriges lantmätareförening,
svenska kommunal-tekniska föreningen, svenska bankföreningen,
svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan och
Sveriges allmänna hypoteksbank, av de fyra sistnämnda såvitt promemorian
avser bestämmelserna om institutet ägoutbyte. Vid lantbruksstyrelsens
utlåtande ha fogats yttranden från vissa lantbruksnämnder och yttrandena
från vissa överlantmätare ha åtföljts av uttalanden av distriktslantmätare.
Vidare har lantmäteristyrelsen bifogat ett till denna avgivet
yttrande fråin järnvägsstyrelsen; sistnämnda styrelse har därjämte direkt
till Kungl. Maj:t avgivit ett utlåtande. Slutligen har från tingsdomaren i
Piteå domsaga inkommit en skrivelse i ärendet.
Önskvärdheten av att genom förenklingar uppnå en snabbare handläggning
av jorddelningsförrättningarna har allmänt understrukits av remissinstanserna.
I stort sett råder enighet om att de utav de sakkunniga föreslagna
ändringarna äro ägnade att medföra tidsbesparing samt att minska
kostnader och besvär för sakägarna. Sålunda har framhållits, att de föreslagna
reformerna, sedda var för sig, väl hade en tämligen begränsad räckvidd
men att de tillsammantagna torde ej obetydligt främja syftet att åstadkomma
tidsbesparande förenklingar.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anförde vid lagrådsremisser
»Såsom
redan de sakkunniga samt även vissa remissinstanser anfört är
det i allmänhet förenat med vanskligheter och svårigheter att genomföra
partiella och successiva reformer i större lagverk. Detta torde i särskild
grad gälla lagverk med den uppbyggnad som den gällande fastighetsbildningslagstiftningen
har. Det är därför tydligt, att ett genomförande av partiella
reformer kan ingiva vissa betänkligheter. Särskilt är så fallet, om ändringarna
kunna anses innebära avsteg från de grundläggande principer, på
vilka lagstiftningen vilar. Detta kan dock ej sägas gälla de nu framlagda
förslagen. Fastmera beröra de på det hela taget endast detaljer. Därtill kommer,
att läget beträffande arbetsbalansen inom lantmäteriväsendet är sådant
att alla förenklingar måste anses i hög grad angelägna.»
Propositionens förslag angående ersättning till vissa valmän grundas å
1946 års kommunallagskommittés den 3 juni 1949 avgivna betänkande II
(SOU 1949: 24). Över betänkandet ha efter remiss ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar avgivit yttranden (jfr prop. 88/1950, s. 28).
Utskottet vill nu i särskilda avsnitt lämna en redogörelse för de i propositionen
framlagda förslagen.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Ändringarna i förenklingssyfte.
1. Myndighets förordnande för lantmätare att verkställa förrättning.
Gällande rätt.
Enligt jorddelningslagen gäller som huvudregel, att förrättning enligt lagen
skall verkställas av lantmätare med biträde av gode män. För lantmätarens
behörighet kräves i allmänhet att han erhållit särskilt förordnande att
verkställa förrättningen. Förordnandet meddelas i regel av vederbörande
överlantmätare.
De grundläggande stadgandena i dessa avseenden återfinnas i 2 kap. 1
och 3 §§ jorddelningslagen. Enligt förstnämnda lagrum skall nämligen
laga skifte förrättas efter därtill erhållet förordnande av lantmätare med biträde
av gode män och 3 § innehåller föreskrift om att förordnande att förrätta
skifte skall meddelas av överlantmätaren. På grund av hänvisningar
i 20 kap. 6 och 8 §§ till dessa bestämmelser gälla reglerna om förordnande
även för förrättningar, som avse gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning,
bildande av gemensamhetsskog utan samband med laga skifte,
fastställande i visst fall av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, samt
delning av fiske i visst fall.
Beträffande avstyckning gäller dock att lantmätare enligt 6 § andra stycket
i 19 kap. — vars 5 § första stycket innehåller en allmän hänvisning
till bl. a. föreskrifterna i 2 kap. — äger att efter skriftlig ansökning företaga
förrättningen utan att förordnande till densamma meddelats. Enligt
19 kap. 5 § andra stycket kan vidare lantmäteristyrelsen auktorisera annan
än lantmätare att verkställa avstyckning för bostadsändamål m. m. inom
vissa områden med tätortskaraktär. Auktorisationen kan avse riket i dess
helhet eller begränsas till viss del.
Jämväl i fråga om den återstående förrättningen enligt jorddelningslagen,
avmätning av jord, gälla i förevarande avseende särskilda bestämmelser.
Exempelvis skall det förordnande, som erfordras för förrättningsmännens
behörighet, utfärdas av annan myndighet än överlantmätaren. Reglerna om
avmätning beröras icke av den föreliggande propositionen.
överlantmätaren har att utfärda förordnande även beträffande vissa förrättningar
enligt lagen om fastighetsbildning i stad, nämligen laga skifte
samt ägoutbyte och servitutsutbrytning såsom fristående förrättningar. Beträffande
servitutsuthrytning hänvisar fastighetsbildningslagen helt till bestämmelserna
i jorddelningslagen. I fråga om laga skifte och ägoutbyte skola
jorddelningslagens regler i princip tillämpas. Rörande behörigheten att
verkställa sistnämnda båda slag av förrättningar gälla dock särregler. Förordnande
att verkställa laga skifte skall sålunda enligt 6 kap. 2 § fastighetsbildningslagen
meddelas i stadens tjänst anställd mätningsman, därest han
är lantmätare eller, oaktat han ej är lantmätare, om han föreslagits till förrättningsman
av samtliga delägare. I fråga om ägoutbyte såsom fristående
förrättning skall enligt 6 kap. 12 §, om ej särskilda skäl till annat föranleda,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11. 29
förordnandet meddelas i stadens tjänst anställd mätningsman, även om han
ej är lantmätare.
Beträffande avstyckning enligt fastighetsbildningslagen, varom bestämmelser
givas i 5 kap., gäller den huvudregeln att avstyckning skall verkställas
av i stadens tjänst anställd mätningsman. Förordnande att verkställa avstyckningsförrättning
förekommer ej. Avstyckning företages i stället efter
ansökan hos byggnadsnämnden, som skall överlämna ansökningen till förrättningsmannen.
Enligt lagen den 27 februari 1948 med särskilda bestämmelser
om fastighetsbildning inom vissa områden av stad äger Kungl. Maj :t
i fråga om visst område förordna, att i stället för de i fastighetsbildningslagen
meddelade avstyckningsbestämmelserna jorddelningslagens regler om
avstyckning skola tillämpas. Har sådant förordnande utfärdats, skall inom
det därav berörda området avstyckning av mark, avsedd för jordbruk eller
skogsbruk, alltid verkställas av förrättningsman, som är behörig enligt jorddelningslagen
eller som meddelats särskilt bemyndigande att utföra förrättningen
av Kungl. Maj :t.
Rörande lantmäteriväsendets nuvarande organisation må nämnas, att riket
är indelat i lantmäteridistrikt, som förestås av distriktslantmätare. Viss personal
är underställd distriktslantmätaren. Vid sidan av den sålunda till
distrikten knutna personalen finnas s. k. förfogandelantmätare, d. v. s. lantmätare,
som lantmäteristyrelsen för tjänstgöring inom visst län eller i visst
eller vissa distrikt ställt till länsstyrelsen och överlantmätarens förfogande.
Ytterligare finnes en grupp lantmätare, nämligen vissa å övergångsstat uppförda
s. k. övergångslantmätare, vilka antingen äro knutna till distriktsorganisationen
eller ha ställning såsom förfogandelantmätare.
Förslaget.
I propositionen föreslås att sådana förordnanden, som med stöd av jorddelningslagen
och fastighetsbildningslagen meddelas av överlantmätare, skola
avskaffas.
Vad först angår förrättning enligt jorddelningslagen skall enligt förslaget
förrättningen företagas efter skriftlig ansökan, som ingives till förrättningsmannen.
Eftersom det enligt gällande ordning är genom förordnandena
som det bestämmes vilken lantmätare som är behörig att utföra en viss
förrättning, föreslås att det skall ankomma på distriktslantmätaren i det
lantmäteridistrikt, där jorden är belägen, att verkställa förrättningen. Berör
förrättningen jord inom två eller flera lantmäteridistrikt, skall förrättningen
verkställas av distriktslantmätaren i ett av distrikten. — Stadgandet i 19
kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen skall enligt förslaget upphävas.
Förrättningar å stadsjord, vilka enligt gällande rätt utföras efter överlantmätares
förordnande med stöd av 6 kap. fastighetsbildningslagen, d. v. s.
laga .skifte och ägoutbyte, föreslås skola företagas efter ansökan hos byggnadsnämnden.
I likhet med vad redan gäller i fråga om avstyckning enligt
5 kap. fastighetsbildningslagen inom område, beträffande vilket förordnande
utfärdats enligt omförmälda lag den 27 februari 1948, föreslås för laga
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
skifte och ägoutbyte å stadsjord, att dessa förrättningar, där de beröra mark,
avsedd för jordbruk eller skogsbruk, skola utföras av distriktslantmätaren
eller annan som särskilt av Kungl. Maj :t bemyndigats därtill.
Fastighetsbitdningssakkunniga.
De sakkunniga ha förklarat, att de för sin del ansåge föreskrifterna om
särskilt förordnande för lantmätare att verkställa förrättning kunna betecknas
såsom en kvarleva från en gången tid, då lantmätarkåren haft en annan
ställning än nu och då meningen varit att en kompetensprövning skulle föregå
förordnandet. Numera hade bestämmelserna ifråga i väsentlig mån förlorat
sitt berättigande. Slopades föreskrifterna, vunnes en viss minskning i
överlantmätarnas göromål ävensom en fördel med avsende å organiserandet
av distriktskontorens verksamhet. Härtill komme emellertid ytterligare en,
enligt de sakkunnigas mening för spörsmålet avgörande synpunkt. Sökanden
till en j orddelningsförrättning kunde naturligt nog ofta icke bedöma, vilka
åtgärder förverkligandet av hans önskemål förutsatte. Han begärde förordnande
för lantmätare att verkställa ett visst slags förrättning och sådant
förordnande meddelades. Vid förrättningen visade sig sedan, att det av sökanden
åsyftade resultatet allenast eller lämpligast kunde åvägabringas genom
en kombination av den sökta förrättningen med annat eller andra slags förrättningar.
I sådana fall måste förrättningen avbrytas i avbidan på nytt
förordnande, vilket icke allenast medförde tidsutdräkt för sökanden utan
ock ökad resekostnad ävensom tidsspillan för lantmätaren och i någon mån
för överlantmätaren.
Frågan huruvida avskaffandet av förordnandena skulle medföra svårigheter
att ernå en lämplig arbetsfördelning mellan lantmätarna har övervägts
av de sakkunniga. Dessa ha framhållit, att beträffande den ojämförligt
största gruppen av ärenden — avstyckningarna — förordnandena redan
bortfallit. Ur denna synpunkt hade därför förordnandena i stor utsträckning
förlorat sin betydelse.
Yttrandena.
Vissa överlantmätare ha — utan att dock avstyrka förslaget i denna del
— ställt sig tveksamma till reformen att slopa överlantmätareförordnandena
med hänsyn till att denna skulle minska möjligheterna att överblicka och
fördela arbetet inom länet. Lantmäteristyrelsen har emellertid framhållit,
att förordnandena numera icke vore ett effektivt arbetsfördelningsinstrument.
Av de cirka 36 000 förrättningar och uppdrag, som slutförts år 1947,
hade sålunda överlantmätarna endast utfärdat förordnande till cirka 2 000.
Departementschefen.
»Såsom lantmäteristyrelsen framhållit äro förordnandena numera icke
något effektivt arbetsfördelningsinstrument. Genom bestämmelser i administrativ
ordning torde bättre än genom förordnandena kunna åstadkommas
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
31
nödig överblick för överlantmätaren och ändamålsenlig arbetsfördelning mellan
de under honom lydande lantmätarna.»
»Med uttrycket distriktslantmätaren åsyftas självfallet i första hand innehavaren
av distriktslantmätarebefattningen. Lämplig arbetsfördelning måste
emellertid ernås mellan denne och övriga till distriktet knutna lantmätare
samt de s. k. förfogandelantmätarna och övergångslantmätarna. Dessa böra
alltså meddelas behörighet att i viss omfattning utöva distriktslantmätarebefattningen.
Denna fråga synes lämpligen böra lösas i administrativ ordning.
»
»Bestämmelsen i 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen står i sådan
strid med den föreslagna regeln om att handläggningen av varje jorddelningsförrättning
skall ankomma på distriktslantmätaren i visst distrikt, att
det icke synes kunna ifrågakomma att låta stadgandet kvarstå oförändrat.
Anledning torde ej föreligga att i detta sammanhang till övervägande upptaga
själva sakfrågan huruvida skäl finnas att avskaffa möjligheten för
annan än vid det statliga lantmäteriväsendet anställd att verkställa avstyckningar
av ifrågavarande art. En möjlig lösning av problemet att ernå önskvärd
enhetlighet i jorddelningslagen utan att någon avsevärd ändring i sak
gores synes vara att stadgandet i 19 kap. 5 § andra stycket upphäves och
att i stället i administrativ ordning stadgas, att lantmäteristyrelsen skall
äga förordna den, som har kompetens att innehava befattning såsom mätningsman
i stad, att verkställa på viss distriktslantmätare ankommande
avstyckningar av nu berörda slag.»
»Då det enligt vad tidigare förordats städse är distriktslantmätaren — antingen
den ordinarie eller också annan, som på grund av bemyndigande
handlar i dennes ställe — som handlägger förrättning enligt jorddelningslagen,
bör ansökan om förrättningen alltid kunna ingivas till den ordinarie
distriktslantmätaren. Ur praktisk synpunkt är det emellertid lämpligt, att
om t. ex. en förfogandelantmätare bemyndigats att utföra visst slag av förrättningar
inom ett distrikt eller samtliga förrättningar inom viss del av ett
distrikt, ansökningen kan ingivas direkt till honom. Såsom lantmäteristyrelsen
uttalat kan frågan härom regleras genom i administrativ väg utfärdade
föreskrifter. Likaså torde i samma ordning böra meddelas bestämmelse
att om ansökning inkommit till icke behörig lantmätare, t. ex. annan distriktslantmätare
än den, inom vilkens distrikt marken är belägen, den
icke behörige skall översända ansökningen till vederbörande distriktslantmätare.
»
2. Kungörande av lantmäteriförrättning.
Gällande rätt.
Enligt 3 kap. 1 § första stycket jorddelningslagen skall lantmätaren, innan
laga skifte företages, om tid och ställe för första sammanträdet utfärda
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
kungörelse, som skall minst fjorton dagar därförut uppläsas i kyrkan för
den eller de församlingar, där skifteslaget är beläget, samt, där särskilda
förhållanden därtill föranleda, minst fjorton dagar före sammanträdet införas
i en eller flera av ortens tidningar. Härjämte åligger det lantmätaren,
jämlikt andra stycket i sagda paragraf, att minst fjorton dagar före sammanträdet
för befordran med posten avlämna tjänsteskrivelser med kallelse
till sammanträdet till envar, som enligt senaste mantalslängd eller eljest tillgängliga
uppgifter är delägare i skifteslaget, ävensom till de i ansökningen
om skiftet uppgivna eller för lantmätaren eljest kända innehavare av servitut,
vilkas rätt må vara beroende av förrättningen.
Sakägares utevaro från lagligen kungjord förrättning utgör ej hinder
för förrättningens företagande enligt stadgande i 3 kap. 4 § sista stycket.
I 1 § av 7 kap., vilket handlar om bestämmande av gränserna kring skifteslagets
ägor, föreskrives, att angående kungörelsen om sammanträde för
gränsbestämning och kallelser därtill vad i 3 kap. 1 och 2 § § stadgas skall
äga motsvarande tillämpning. 7 kap. 1 § innehåller bestämmelse om visst
undantag från förenämnda föreskrifter om kallelse. Om nämligen mark,
som beröres av förrättningen, är samfälld för flera fastigheter med skilda
ägare och om för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan, som är
satt att förvalta samfälligheten, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna
i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen
eller till förvaltaren. Den sålunda kallade är, om han ej själv äger
föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes
någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till
delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken
samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen
sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig. Delgives kallelse
på sist angivna sätt, skall uppgift om vilken delägare kallelsen tillställts
intagas i kungörelsen om förrättningen och kungörelsen anslås i sockeneller
rådstugan eller å annan lämplig plats inom kommunen. Slutligen stadgas
i paragrafen, att om kungörelse och kallelse sålunda försiggått, förrättning
skall verkställas utan hinder av sakägares utevaro. Också vid ägoutbyte
i samband med laga skifte skola kungörelsebestämmelserna i 7 kap.
1 § tillämpas. För likvidförrättning i anledning av laga skifte gälla kungörelseföreskrifterna
i 3 kap. 1 §.
Beträffande avstyckning föreskrives i 19 kap. 5 § att de för laga skifte i
bl. a. 3 kap. meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar skola lända till
efterrättelse, sålunda även de förut återgivna bestämmelserna i 3 kap. om
kungörelse och kallelser. I 19 kap. 7 § har emellertid upptagits en praktiskt
mycket betydelsefull modifikation. Utan hinder av att kungörande och kallelse
ej verkställts i den ordning, som i 3 kap. sägs, må nämligen enligt 19
kap. 7 § avstyckningsförrättning företagas, därest fastighetens ägare samt
i fall, då ägovidd, som skall avstyckas, blivit överlåten till annan, jämväl
denne infinna sig eller av lantmätaren blivit minst åtta dagar förut bevisligen
kallade till förrättningen samt fråga ej är om bestämmande av gräns
mot fastighet, som ej ingår i förrättningen.
33
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
De i 3 kap. givna föreskrifterna skola lända till efterrättelse också beträffande
de i 20 kap. upptagna självständiga förrättningarna, dock att angående
kungörande av sammanträde för bestämmande och utmärkande av
rågång eller annan fastighetsgräns eller för ägoutbyte vad om kungörelse
och kallelse finnes stadgat i 7 kap. 1 § skall tillämpas.
Förslaget.
Propositionen föreslår en för lantmäteriförättningar allmänt gällande
regel — motsvarande den som nu finnes beträffande avstyckning — att förrättning
må företagas utan att kungörelse och kallelse skett i föreskriven
ordning, försåvitt samtliga sakägare infinna sig.
Vidare föreslås att vid avstyckning från mark, samfälld för flera fastigheter
med skilda ägare, föreskrifterna om kungörelse och kallelse i 7 kap.
1 § under där angivna förutsättningar skola äga tillämpning.
Fastighetsbildningssakkunniga.
De sakkunniga ha framhållit, att jorddelningslagens hela uppställning
karakteriserades av att laga skiftet tillerkänts en fullkomligt dominerande
ställning samt att den långa rättsutvecklingen på skiftesväsendets område
lett fram till oerhört detaljerade föreskrifter i gällande lag om detta institut.
Dessa föreskrifter hade tillkommit i det vällovliga syftet att vinna
största möjliga rättssäkerhet, men det syntes uppenbart att man därutinnan
gått för långt. Än kännbarare bleve uppenbarligen olägenheten av jorddelningslagens
tyngande former, då föreskrifter, som tillkommit närmast
med tanke på omfattande laga skiften, skulle tillämpas på smärre förrättningar.
Klart vore att risken för att någon »dömes ohörd» i skiftesmål
borde såvitt möjligt elimineras, men även med fasthållande av denna utgångspunkt
syntes vissa förenklingar i kungörelseförfarandet kunna genomföras.
Vad anginge tillämpningen av en regel, enligt vilken förättning kunde få
företagas utan att kungörande och kallelse skett i föreskriven ordning, finge
det enligt de sakkunniga givetvis förutsättas, att lantmätarna genom en noggrann
och fullständig utredning rörande äganderättsförhållandena förvissade
sig om att verkligen alla sakägare tillstädeskommit samt i förrättningsprotokollet
redovisade äganderättsutredningens resultat. Det torde få anses
uppenbart, att en sakägare icke kunde anses ha »infunnit sig» vid förrättningen
om han väl komme tillstädes men förklarade sig på grund av bristande
förberedelsetid oförmögen att ingå i svaromål. Så hade ordalagen i
fråga tolkats vid tillämpningen av 19 kap. 7 §.
Yttrandena.
Två ägodelningsdomare ha understrukit betydelsen av en noggrann äganderättsutredning
för tillämpningen av nyss berörda regler i förslaget.
En överlantmätare bär gjort gällande att vid avstyckning från samfälld
mark delägarna kunde ha motstridande intressen. Ur synpunkten härav kun
3
Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 3 avd. Nr 11.
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
de det vara betänkligt med en regel, som eftergav kravet på kallelse till varje
särskild delägare. Särskilt gällde detta, när fråga vore om avstyckning av
område, som ej blivit överlåtet till annan.
Departementschefen.
»Jag får erinra om att det enligt 3 kap. 10 § andra stycket jorddelningslagen
åligger lantmätaren att med ledning av företedda handlingar och eljest
tillgängliga upplysningar utreda och i protokollet anteckna, vilka som äro
delägare i skifteslaget och den andel envar av dem innehar, ävensom att i
protokollet anmärka envar delägares tillgängliga åtkomsthandlingar.---
— Jag finner det nu angivna stadgandet utgöra sådan säkerhet för fullständighet
i äganderättsutredningen att hinder ej böra möta att avskaffa det
obligatoriska kungörelseförfarandet.»
»Det vanliga torde vara, att innan avstyckning från samfällighet påkallas,
det område som skall avstyckas dessförinnan försålts. Någon meningsmotsättning
mellan delägarna i samfälligheten torde man i dessa fall ej ha att
räkna med. I övriga fall kunna väl omständigheterna någon gång vara sådana
att det framstår som lämpligt att förrättningen bekantgöres genom personliga
kallelser till delägarna eller genom införande av kungörelsen om
förrättningen i ortstidning. Lantmätaren har alltid möjlighet att tillämpa
dylikt förfarande och några olägenheter torde ej vara att vänta om man
underlåter att reglera när så bör ske.»
3. Biträde av gode män vid lantmäteriförrättning.
Gällande rätt
Jämlikt 2 kap. 1 § jorddelningslagen skall laga skifte förrättas av lantmätare
med biträde av två gode män. Vid större skiften kan lantmäteristyrelsen
medgiva att flera gode män få anlitas, men i så fall få endast två biträda
vid handläggningen av en och samma fråga.
Närvaro av gode män är enligt nämnda paragraf obligatorisk vid handläggningen
av vissa uppräknade, viktigare frågor, såsom frågan om tillstånd
till skifte, gränsbestämningar, värderingsfrågor m. m. I övrigt skola gode
män deltaga om någon delägare påyrkar detta eller lantmätaren finner det
erforderligt. Biträde av gode män må dock icke påfordras vid handläggningen
av göromål av uteslutande teknisk art.
Avstyckning må jämlikt 19 kap. 8 § jorddelningslagen verkställas utan
biträde av gode män, såvitt icke lantmätaren eller sakägare finner biträde
av gode män erforderligt. Däremot bli reglerna i 2 kap. 1 § jorddelningslagen,
på grund av hänvisningar i 20 kap. 6 och 8 §§, tillämpliga vid gränsbestämning,
ägoutbyte, servitutsutbrytning och bildande av gemensamhetsskog
utan samband med laga skifte, vid särskild förrättning för fastställande
av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, samt vid delning av fiske.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
35
Förslaget.
Enligt propositionen skall generellt gälla att gode män biträda vid förrättning
endast om och i den mån lantmätaren finner sådant erforderligt
eller sakägare det påyrkar.
Fastighetsbildningssakkunniga.
De sakkunniga ha framhållit, att enligt deras uppfattning utgjorde även
de nuvarande stränga kraven på medverkan av gode män vid lantmäteriförrättningar
i viss mån en kvarleva från en gången tid, då lantmätarna
icke hade samma tjänsteställning och kompetens som nu. Det syntes därför
befogat att taga frågan under förnyad prövning. Det torde då till en
början kunna göras gällande, att någon principiell skillnad mellan avstyckning
och den stora mängden övriga mindre förrättningar icke förelåge.
De sakkunniga ha vidare uttalat, att om rätten för envar delägare att begära
tillkallande av gode män bibehölles, några betänkligheter mot en uppmjukning
av stadgandet ej syntes behöva hysas. Att en betydande kostnadsminskning
därigenom skulle ernås syntes utan närmare redogörelse för tillgängligt
statistiskt material vara uppenbart och otvivelaktigt skulle därjämte
vinnas en förenkling i lantmäteripersonalens arbete, i det att vissa kallelser
skulle inbesparas och tiden för sammanträden skulle kunna väljas med större
frihet. Å andra sidan syntes klart, att gode män fortfarande borde anlitas vid
större förrättningar. Det låge i sakens natur att lantmätaren i regel komme
att finna biträde av gode män erforderligt t. ex. vid ett större laga skifte å
primärt skifteslag. Särskilt då värderingsfrågor uppkomme eller då stridiga
intressen skulle sammanjämkas torde lantmätaren icke vilja avstå från det
stöd och det bistånd, gode männen kunde lämna.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag, vilket överensstämde med propositionens, har biträtts
av flertalet remissinstanser. En ägodelningsdomare har emellertid avstyrkt
förslaget och därvid uttalat, att övervägande skäl syntes motivera att
gode män alltid borde deltaga åtminstone vid gradering av jord, vid avgörande
av värderingsfrågor samt då ändring i fastighets ägovälde skulle
tvångsvis genomföras. Förrättningar vid vilka dylika frågor förekomme bleve
allt vanligare. Det vore visserligen sant, att den enskilda jordägarens intresse
av att, när han så önskade, garanteras medverkan av gode män blivit tillgodosett
genom förslaget men medverkan av gode män vore ofta önskvärd ur
allmän synpunkt, och det föreföllc icke vara alldeles säkert, att detta skulle
helt kunna beaktas genom i administrativ väg meddelade förhållningsregler
angående lantmätarnas tillkallande av gode män på eget initiativ.
Svea hovrätt, som ansåge, alt den föreslagna lagändringen kunde godtagas,
har förutsatt, att föreskrifter i administrativ ordning meddelades hur lantmätarna
borde tillämpa bestämmelsen. Därvid borde bl. a. stadgas skyldighet
för lantmätare att vid början av förrättning och före varje åtgärd, där anledning
för sakägarna att påkalla biträde av gode män kunde tänkas föreligga,
tillfråga delägarna om de påyrkade sådant biträde.
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Departementschefen, vid lagrådsremissen.
»Åtskilliga remissinstanser ha understrukit vikten av att gode män medverka
i vissa fall, såsom då förrättningen gäller frågor av stort allmänt intresse
eller då vid förrättningen betydande enskilda intressen stå emot varandra.
Den uppfattning som sålunda kommit till uttryck delar jag. Emellertid
ger förslaget lantmätaren städse möjlighet att, när han finner det erforderligt,
föreskriva att gode män skola biträda, och lantmätaren torde, såsom
de sakkunniga anfört, exempelvis då värderingsfrågor uppkomma eller stridiga
intressen skola sammanjämkas, icke vilja avstå från det stöd eller det
biträde gode männen kunna lämna.»
»Tilläggas må emellertid, att det, såsom i vissa remissyttranden framhållits,
synes vara lämpligt, att i administrativ ordning anvisningar utfärdas till
ledning för lantmätarens bedömande när biträde av gode män är särskilt
påkallat. Därvid torde ock böra lämnas anvisning om att lantmätaren bör
tillfråga delägarna huruvida de önska att gode män skola biträda ävensom
på vilket stadium under förrättningen dylik förfrågan bör göras.»
Lagrådet.
En ledamot av lagrådet har i första hand avstyrkt förslaget i denna del.
Därvid har framhållits att många frågor vid lantmäteriförrättningar krävde
ingående kännedom om ortsförhållandena. Gode männens medverkan vid
lösande av dylika frågor vore av stor betydelse både på grund av den särskilda
erfarenhet och ortskännedom som de måste förutsättas äga i hithörande
ämnen och på grund av det ökade förtroende för frågornas riktiga och
allsidiga bedömande som genom gode männens deltagande i avgörandena
vunnes hos allmänheten. Den förenkling av lantmätarens arbete, vilken
kunde ernås genom förslaget, syntes icke vara av sådan vikt att den motiverade
en lagändring av den betydelse som den ifrågavarande. Huvudskälet
bleve följaktligen det förbilligande av förrättningskostnaderna som skulle
vinnas genom förslagets genomförande. Vid jorddelningslagens tillkomst ansågs
emellertid att den ökning i kostnaderna för förrättningen som gode
männens medverkan föranledde icke vore av den betydelse att man på grund
därav borde avstå från de fördelar, sådant biträde vore ägnat att medföra.
Vad som förekommit i förevarande lagstiftningsärende hade ej övertygat
ifrågavarande ledamot av lagrådet om att förhållandena numera hade sä
förändrats att tvingande skäl till lagändring förelåge.
Samma lagrådsledamot har alternativt uttalat sig för att nuvarande bestämmelse
angående obligatoriskt biträde av gode män vid vissa angivna
frågor borde uppmjukas, exempelvis genom ett stadgande att bestämmelsen
ej skulle gälla för handläggning av fråga som uppenbarligen vore av allenast
mindre betydelse.
Övriga ledamöter av lagrådet ha icke haft något att erinra mot att regeln
om obligatoriskt biträde av gode män upphävdes.
37
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Departementschefen, i anledning av lagrådsbehandlingen.
»Vad en ledamot av lagrådet anfört beträffande förslaget, att biträde av
gode män icke längre skall vara obligatoriskt i något fall utan att gode
män skola tillkallas allenast därest lantmätaren finner det erforderligt
eller delägare påyrkar det, föranleder mig icke att frångå förslaget. Enligt
min mening är nämligen en jämkning av det nu för flertalet slag av
förrättningar gällande kravet på obligatoriskt biträde av gode män påkallad.
Därvid är att beakta, att behovet av gode män icke generellt bör knytas
till viss art av förrättningar eller visst slag av frågor; av avgörande
betydelse är i stället beskaffenheten i det särskilda fallet av den föreliggande
förrättningen eller frågan. Det av samma ledamot av lagrådet i andra hand
framförda förslaget till jämkning tillgodoser väl denna synpunkt men är å
andra sidan förknippat med den betydelsefulla olägenheten att delade meningar
lätt kunna uppstå mellan lantmätaren och fastställelsemyndigheten
huruvida biträde av gode män varit erforderligt och sålunda beträffande
frågan huruvida förrättning, som verkställts utan biträde av gode
män, med hänsyn härtill är lagligen beskaffad. På grund härav anser jag
ej heller detta förslag vara tillfredsställande.»
Motionerna.
Enligt motionärerna vore det angeläget att riksdagen, för att säkra lekmannainslagets
medverkan vid lantmäteriförrättningar, på ett omisskännligt
sätt gåve uttryck för uppfattningen, att lantmätaren bör ha att tillkalla
gode män så snart det gällde avvägningsproblem eller värderingsfrågor,
som icke vore av helt obetydlig art. Motionärerna ha hemställt, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande proposition måtte »taga hänsyn till
de av motionärerna framförda synpunkterna samt att vederbörande utskott
måtte utforma erforderlig lagtext».
4. Protokoll över lantmäteriförrättning.
Gällande rätt.
Jorddelningslagen innehåller vissa föreskrifter om de protokoll, som skola
föras vid lantmäteriförrättningar. Beträffande laga skifte stadgas sålunda
i 3 kap. 6 §, att lantmätaren skall föra protokoll över allt, som förekommer
vid varje sammanträde under förrättningen. I lagrummet föreskrives vidare
bl. a. att protokollet skall inom åtta dagar efter sammanträdet å förut tillkännagiven
tid och plats uppläsas. Protokollet skall förses med förrättningsmännens
underskrift samt jämväl undertecknas av de delägare, som närvarit
vid sammanträdet, eller av två därtill utsedda personer.
Jämlikt 19 kap. 5 § skola de nu återgivna bestämmelserna i tillämpliga
delar lända till efterrättelse även vid avstyckning. Samma bestämmelser
skola enligt 20 kap. (i § och 8 § i tillämpliga delar gälla även vid de i 20
kap. avsedda självständiga förrättningarna.
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Förslaget.
Föreskriften, att sakägarna och gode männen skola underskriva protokollet,
föreslås bliva upphävd.
Förslaget innebär vidare, att nu gällande regel om protokollsjustering genom
uppläsning av protokollet inom åtta dagar efter sammanträdet utbytes
mot ett stadgande, att innan sammanträde avslutas protokollet för detsamma
skall erhålla slutlig avfattning. Meddelat beslut skall uppläsas. Lantmätaren
skall underteckna protokollet och därå anteckna dagen, då det är uppsatt.
Fastighetsbildningssakkunniga.
De sakkunniga ha framhållit, att i det betänkande som 1918 avgivits av
skifteslagstiftningskommissionen anförts, att det icke syntes föreligga skäl
att med avseende å protokoll vid skiftesförrättning uppställa andra fordringar
för att de skulle äga vitsord än vad som gällde om offentlig myndighets
protokoll i allmänhet, och då å sådana protokoll icke krävdes någon påskrift
av rättsägare för att de skulle äga vitsord, sådan ock här syntes kunna
undvaras, helst vägran att underteckna protokollet icke kunde beröva detsamma
vitsord.
Under hänvisning till de skäl, som anförts av skifteslagstiftningskommissionen,
ha de sakkunniga funnit kravet på sakägares påskrift å förrättningsprotokollen
kunna undvaras. Därjämte innebär de sakkunnigas förslag, att
föreskriften att protokollet skall underskrivas även av gode männen utgått.
De sakkunniga förordade därjämte, att protokollsjusteringen helt skulle
slopas.
Yttrandena.
Mot förslaget att upphäva föreskriften om sakägarnas påskrift å förrättningsprotokollet
har ej framförts någon erinran i yttrandena.
Endast två remissmyndigheter ha gjort anmärkningar mot förslaget att
slopa kravet på gode männens underskrift. Därvid har framhållits, att då
gode männen i de fall då de biträdde vore likaväl som lantmätaren ansvariga
förrättningsmän, även gode männen borde underteckna protokollet.
Förslaget att protokolls justeringen helt skulle avskaffas väckte på sina
håll viss kritik.
Departementschefen.
Departementschefen ansåg sig icke kunna biträda förslaget om att protokollsjusteringen
helt skulle slopas. Å andra sidan fann departementschefen
angeläget att en uppmjukning av gällande regler om protokolls justeringen
ägde rum. Beträffande propositionens förslag i detta hänseende
uttalade departementschefen följande:
»Innebörden i en regel om att protokollet skall erhålla slutlig avfattning,
innan sammanträdet avslutas, är icke att protokollet skall ha uppsatts och
utskrivits vid sammanträdet. Det är tillräckligt, att det föreligger t. ex. i form
av en stomme till protokollet och fullständiga anteckningar till de avsnitt,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11. 39
med vilka stommen skall fullständigas. I den mån dylika avsnitt utgöras
av referat av handlingar, som lantmätaren omhänderhar, t. ex. lagfartsbevis
och äldre skifteshandlingar, kan självfallet med refererandet anstå
till efter sammanträdet. Beträffande avsnitt, som utgöras av sakägares
yrkande och medgivande, utsaga av sakägare eller annan, redogörelse för
gjorda iakttagelser eller meddelade beslut, skola däremot föreligga fullständiga
memorialanteckningar eller fullständigt koncept. Dessa avsnitt
torde emellertid oftast utgöra en relativt liten del av protokollet.»
»Det torde ligga i sakens natur, att sakägare, som så önskar, äger innan
sammanträdet avslutas taga del av det protokoll, som då skall föreligga i
sin slutliga avfattning. Med hänsyn härtill kan det ej anses erforderligt
att meddela en föreskrift om justering av protokollet i dess helhet. Emellertid
må framhållas, att det i vissa fall uppenbarligen kan vara lämpligt, att
avsnitt av protokollet uppläses för sakägarna innan sammanträdet avslutas,
även om ingen av dem framställt begäran därom. Detta gäller särskilt de
avsnitt som behandla frågor, varom delade meningar rått. Uppläsning torde
ofta vara önskvärd också då en sakägare, innan han angivit sin slutliga
ståndpunkt, hävdat annan mening eller över huvud ej velat tillkännagiva
en bestämd uppfattning. Likaså torde skäl stundom föreligga, att lantmätaren
på eget initiativ uppläser protokollet i vad det avser meddelade beslut.»
På föranledande av lagrådet har departementschefen i propositionen som
nämnts föreslagit ett uttryckligt stadgande om att vid sammanträde meddelat
beslut alltid skall uppläsas.
5. Utmärkande av rågång och annan gräns.
Gällande rätt.
I 7 kap. jorddelningslagen återfinnas föreskrifter om bestämmande av
fastighetsgränser vid laga skifte. Av 6 § första stycket framgår, att lantmätaren
på tydligt och varaktigt sätt skall på marken utmärka rågång, sedan
denna blivit slutligen bestämd. Denna föreskrift avser jämlikt 7 § också
andra fastighetsgränser.
Beträffande avstyckning gäller däremot jämlikt 19 kap. 21 §, att förrättningen
skall avslutas sedan, bland annat, gränslinjer, som må hava bestämts
■vid avstyckningen, blivit utstakade och utmärkta.
Vid gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning eller bildande av gemensamhetsskog
utan samband med laga skifte bli jämlikt 20 kap. 6 §
första stycket andra punkten bestämmelserna i 7 kap. tillämpliga.
Beträffande det nyss återgivna stadgandet i 7 kap. 6 § första stycket att
rågången skall utmärkas sedan den blivit slutligen bestämd är att märka, att
ordet »slutligen» saknades i det år 1924 till lagrådet remitterade förslaget
till jorddelningslag. Lagrådet erinrade emellertid om att rågångsförrättning
enligt stadgande i 21 kap. skulle efter dess fullbordande prövas och fastställas
av vederbörande ägodelningsdomare eller ägodclningsrätt. Innan laga
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
kraftägande fastställelsebeslut förelåge kunde förty rågång ej anses slutligen
bestämd och den borde följaktligen först därefter definitivt utmärkas på
marken. Detta vore ock uppenbarligen förslagets mening, men åt denna mening
borde givas ett klarare uttryck än i det remitterade förslaget skett. På
grund av denna lagrådets erinran tillädes ordet »slutligen» i 6 § första
stycket.
Förslaget.
Enligt propositionen skall lantmätaren lämnas frihet att utmärka gränsen
antingen redan vid förrättningen eller sedan denna fastställts.
Fastighetsbildningssakkunniga.
De sakkunniga ha framhållit, att från lantmätarnas sida i olika sammanhang
framförts kritik mot det i 7 kap. 6 § jorddelningslagen upptagna
stadgandet att rågången skulle utmärkas sedan den blivit slutligen bestämd.
Så hade exempelvis lantmäteristyrelsen i ett den 15 november 1930 avgivet
remissyttrande över det lagförslag, som sedermera ledde till 1932 års lag om
äldre ägogränser, ifrågasatt, huruvida icke en ur praktisk synpunkt önskvärd
ändring i 7 kap. 6 § första stycket jorddelningslagen borde företagas.
För egen del ha fastighetsbildningssakkunniga anfört, att de icke kunnat
påträffa något skäl till antagande, att det tillvägagångssätt, som i förevarande
hänseende varit brukligt under skiftesstadgans giltighetstid, medfört
olägenheter eller framkallat kritik. Varje antydan härom syntes i vart fall
saknas i de tryckta förarbetena till jorddelningslagen. De sakkunniga funne
under sådana förhållanden fog föreligga för lantmäteristyrelsens antagande,
att en ändring av äldre praxis knappast, såsom 1926 års lagråd antagit, varit
åsyftad. Det behövde icke närmare utvecklas, att den ifrågavarande ändringen
av 1924 års lagförslag vållat praktiska olägenheter. De sakkunniga
förordade en återgång till den på skiftesstadgans tid gällande ordningen
genom att det i 7 kap. 6 § jorddelningslagen tillagda ordet »slutligen» uteslötes.
Departementschefen.
»Nuvarande ordning medför icke oväsentligt extra arbete för lantmätaren
ävensom ökade kostnader för förrättningen. Lantmätaren måste nämligen,
efter det att förrättningen blivit fastställd, på nytt inställa sig på förrättningsstället
för att utmärka gränsen. Ur praktisk synpunkt är det därför
ovivelaktigt till stor fördel om gränsen kan utmärkas redan vid förrättningen
och då erfarenheten visar, att i det övervägande flertalet fall gränsens
vid förrättningen bestämda sträckning också blir den slutliga, kan en
sådan ordning som regel ej väntas medföra olägenhet. Anmärkas må ock,
att gränslinjer som bestämts vid avstyckning skola utmärkas redan vid förrättningen.
Å andra sidan förekomma fall där det finnes anledning att
vänta med utmärkandet. Stor tveksamhet kan råda om gränsens rätta
sträckning eller förrättningen kan väntas bli överklagad. Stundom torde ock
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
kostnaden för utmärkandet bli större, om det sker redan vid förrättningen
än om därmed får anstå någon tid. Med anledning av vad sålunda anförts
bör lantmätaren ha frihet att allt efter omständigheterna utmärka gränsen
redan vid förrättningen eller vänta därmed till efter fastställelseprövningen.»
6. Sammanträde för avslutande av lantmäteriförrättning.
Gällande rätt.
I 16 kap. 1 § jorddelningslagen stadgas, att sedan alla till ett laga skifte
hörande frågor — till vilka bland annat hör frågan om fördelningen av
kostnaderna för förrättningen — blivit avgjorda, lantmätaren skall å sammanträde
med delägarna för dem tillkännagiva, att förrättningen är slutad.
Föreskriften gäller jämlikt 20 kap. 6 och 8 §§ även förrättningar angående
gränsbestämning, ägoutbyte, servitutsutbrytning och bildande av gemensamhetsskog
utan samband med laga skifte samt angående fastställande
av vederlag för jord, som frånvunnits ägolott, ävensom delning av fiske.
Någon bestämmelse om den plats, där sammanträde med delägarna skall
äga rum, meddelas icke i jorddelningslagen. Lagen torde emellertid allmänt
tolkas så, att alla sammanträden skola hållas där den jord, förrättningen
avser, är belägen.
I fråga om avstyckning saknas föreskrift om särskilt sammanträde endast
för förrättningens avslutande och av lagens förarbeten framgår, att
avslutandet avsetts skola bestå i en av förrättningsmannen i protokollet
under viss dag gjord anteckning, vilken skulle kunna verkställas annorledes
än på sammanträde. Detta sker också ofta på förrättningsmannens
tjänstelokal.
Förslaget.
I propositionen föreslås att lantmätaren skall avsluta förrättningen å
sammanträde med delägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde
angivits eller om vilken delägarna underrättats genom tjänsteskrivelser
eller på annat sätt, varom överenskommelse träffats vid sammanträde.
Fastiglietsbildningssakkunniga.
Rörande praxis vid andra förrättningar än avstyclcningsförrättningar ha
de sakkunniga anfört, att om lantmätaren, då han sista gången hade anledning
att hålla sammanträde med delägarna, funne, att avskrifter av alla
handlingarna icke kunde färdigställas inom femton dagar, han — till följd
av stadgandet i 16 kap. 2 § att exemplar av handlingarna skall utlämnas
inom femton dagar efter avslutningssammanträdet — torde anse sig skyldig
att ännu en gång bege sig till förrättningsstället endast för att officiellt
förklara förrättningen avslutad. Och om genom domstols lagakraftvunna
utslag förklarats, att påbörjad förrättning icke finge äga rum, ansåges det
nu nödvändigt att hålla ytterligare ett sammanträde i orten allenast för att
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
förrättningsmännen skulle bli i tillfälle att meddela beslut rörande fördelning
av kostnaden för förrättningen jämte besvärshänvisning därutinnan.
De sakkunniga ha angående praxis vid avstyckningsförrättningar framhållit,
att för det fall att genom beslut av domstol eller länsstyrelse tillstånd
eller medgivande till ifrågasatt avstyckning efter underställning vägrats,
lantmätarna brukat hålla ett särskilt sammanträde för att meddela beslut
rörande fördelningen av kostnaderna för förrättningen och ansett sig nödsakade
att för ändamålet göra en särskild resa till förrättningsstället. En
möjlighet att undvika den omgång och det besvär, en sådan anordning förorsakade,
hade emellertid anvisats av lantmäteristyrelsen i cirkulär till rikets
lantmätare den 30 juni 1949. I detta cirkulär har föreslagits följande
tillvägagångssätt: I samband med att underställning av tillståndsfrågan beslutas
meddelar lantmätaren sakägarna, att om tillstånd till avstyckningen
vägras av vederbörlig myndighet, förrättningen kommer att avslutas på förrättningsmannens
tjänstelokal. Vidare behandlas, under samma förutsättning,
kvarstående frågor om kostnadsfördelning m. m. Skulle tillstånd till
avstyckningen lämnas, förfaller beslutet om kostnadsfördelning m. m. Om
däremot tillstånd vägras, träder beslutet i tillämpning och lantmätaren torde
då efter vederbörlig underrättelse till sakägarna kunna avsluta förrättningen
på sin tjänstelokal. Samma förfaringssätt torde kunna användas även
i vissa andra liknande fall, t. ex. då uppehåll göres i avstyckningsförrättning
för att bereda jordägare tillfälle att söka tillstånd till förvärv enligt
bolagsförbudslagen eller jordförvärvslagen.
Enligt vad de sakkunniga anfört har, med hänsyn till utformningen av
16 kap. 1 §, någon motsvarande anordning för andra förrättningar än avstyckning
icke kunnat åvägabringas i administrativ ordning.
Departementschefen.
Departementschefen fann den nuvarande ordningen, som medförde onödiga
kostnader, uppenbarligen icke vara ändamålsenlig. En reform framstode
därför som synnerligen önskvärd. Därvid vore emellertid att beakta,
att avslutandet av förrättningen utgjorde utgångspunkten för besvärstiden.
Det vore därför enligt departementschefen angeläget att envar delägare
finge vetskap om när förrättningen förklaras avslutad, och garantierna härför
borde upptagas i lagen. Med det i propositionen framlagda förslaget
torde vinnas, utom en önskvärd förenkling, att risken för att delägare utan
eget förvållande skulle sakna vetskap om tiden för avslutandet måste betecknas
som mycket ringa. Genom en dylik bestämmelse bleve det möjligt
att på alla förrättningar tillämpa den ordning, som lantmäteristyrelsens
omförmälda cirkulär förordat för avstyckningar. Då det ej gjorts gällande,
att nuvarande ordning för avslutandet av avstyckningsförrättningar medfört
olägenheter, syntes enligt departementschefens mening ej föreligga skäl
att vidtaga ändring jämväl beträffande sistnämnda förrättningar.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
43
7. Utlämnande av handlingar och karta.
Gällande rätt.
I fråga om laga skifte gäller jämlikt 16 kap. 2 § jorddelningslagen, att vid
avslutningssammanträdet eller inom femton dagar därefter ett exemplar av
alla skifteshandlingarna skall överlämnas till en därtill utsedd skiftesdelägare
mot bevis, som skall bifogas konceptakten. Då handlingarna utgivas
efter avslutningssammanträdet må de enligt samma lagrum med posten
eller genom utmätningsmannen i orten tillställas den utsedde delägaren.
Vad sålunda stadgats gäller även vid ägoutbyte inom ramen för laga skifte,
vid likvidförrättning enligt 14 kap. 10 § samt vid de i 20 kap. behandlade
självständiga förrättningarna. Likartade regler gälla för vissa gränsbestämningar
under laga skifte (jämför 7 kap. 5 och 8 §§).
I 16 kap. 7 § stadgas skyldighet för lantmätaren att till delägarna utlämna
ett exemplar av skifteskartan inom ett år eller i vissa fall sex månader
från det beslut om fastställelse av skiftet vunnit laga kraft. Även i
detta fall skall bevis om utlämnandet anskaffas och bifogas koncepthandlingarna.
Utlämnandet må ske med posten eller genom utmätningsmannen
i orten. Jämväl detta stadgande äger tillämpning å förrättningarna enligt
20 kap.
Vad angår avstyckningsförrättning har förrättningsmannen enligt 19 kap.
21 § att inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad tillställa
sökanden eller därtill utsedd sakägare ett exemplar av förrättningshandlingarna.
Där handlingarna icke utgivas å sammanträde, må tillställandet
ske med posten eller genom utmätningsmannen i orten. Bevis om tillställandet
skall bifogas konceptakten.
Avstyckningskartan skall enligt 19 kap. 22 § utlämnas till sakägarna inom
fyrtiofem dagar från det beslut om fastställelse av förrättningen vunnit
laga kraft. Utlämnandet må ske med posten eller genom utmätningsmannen
i orten. Bevis om utlämnandet skall bifogas konceptakten.
Beträffande avstyckningsförättning enligt fastighetsbildningslagen stadgas
i 5 kap. 13 § denna lag, att förrättningsmannen å avslutningssammanträdet
skall utgiva ett exemplar av samtliga förrättningshandlingar mot bevis,
som bilägges konceptakten. Avstyckningskartan skall enligt 5 kap. 14 §
inom trettio dagar från det fastställelsebeslutet vunnit laga kraft av förrättningsmannen
utlämnas till vederbörande sakägare.
Förslaget.
Enligt förslaget må, om sakägarna förklara sig åtnöjda därmed, med utlämnandet
av förrättningshandlingarna rörande avstyckning, även avstyckning
enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen, anstå till den tidpunkt, då kartan
efter fastställelse av förrättningen utlämnas.
Vidare föreslås alt föreskrifterna om att utlämnandet av karta och handlingar
skall ske mot bevis, som bifogas konceptakten, upphävas.
u
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Tillika innehåller propositionen i förevarande avseende förslag till stadgande
som klargör, att tidpunkterna för handlingarnas utlämnande, när
handlingarna befordras med posten, avse handlingarnas avsändande, ej deras
ankomst till sakägaren.
Slutligen föreslås att utlämnandet genom utmätningsmannen avskaffas.
Fastighetsbildning ssakkunniga.
Beträffande bestämmelserna om att handlingarna skola utgivas till sakägarna
vid avslutandet av en jorddelningsförrättning eller inom viss tid
därefter, kortare än besvärstiden, ha de sakkunniga framhållit, att desamma
givetvis motiverades därav, att sakägare, som vore missnöjd med
förrättningen, skulle få tillfälle att taga närmare del av protokoll och övriga
handlingar för att kunna överväga, om han skulle anföra besvär, samt, om
han beslutade sig härför, kunna precisera besvären i anslutning till de
under förrättningen fattade besluten. Från lantmätarhåll hade framhållits,
att det, särskilt vid avstyckningsförrättningar, innebure en avsevärd olägenhet
att behöva till sakägarna redovisa resultatet av förrättningen i två
etapper. När sakägarna vore nöjda med förrättningen, d. v. s. i flertalet fall,
hade de icke någon som helst nytta av handlingarna förrän förrättningen
fastställts och kartan utlämnats.
I fråga om föreskrifterna att bevis om utlämnandet av handlingar och utlämnandet
av karta skola fogas vid konceptakten ha de sakkunniga anfört,
att dessa föreskrifter torde få hänföras till sådant som kunde karakteriseras
såsom reminiscenser från en gången tid, då lantmätarens ställning varit en
annan än nu. Föreskrifterna hade i praktiken visat sig vara olämpliga. Mottagaren
uraktläte ofta att underteckna och insända beviset, och om föreskrifterna
verkligen skulle strikt iakttagas — vilket ofta inte torde vara
fallet — bleve påminnelser och tidsspillan oundvikliga. De sakkunniga
kunde för sin del ej finna annat, än att en anteckning ex officio i diarium
eller konceptakt eller på annat lämpligt, i administrativ väg anvisat sätt om
handlingarnas och kartornas utlämnande eller översändande, eventuellt
även rekommendation av försändelsen, borde vara tillfyllest.
Yttrandena.
Tre överlantmätare ha avstyrkt de sakkunnigas med propositionens förslag
överensstämmande förordande av att det i vissa fall skulle kunna få
anstå med utlämnandet av handlingarna vid avstyckningsförrättningar. En
av dessa överlantmätare har såsom skäl för sin ståndpunkt anfört, att den
lättnad i arbetsbördan förslaget medförde vore obetydlig. Den enda vinsten
vore att lantmätaren icke behövde sända mer än en i stället för nu två expeditioner.
Å andra sidan hade sakägarna i många fall behov av handlingarna
före fastställelsen.
Lantmäteristyrelsen har däremot framhållit, att det i de fall, där sakägare
behövde handlingarna omedelbart, icke vore sannolikt, att han åtnöjde
sig med att få dem senare.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
45
Departementschefen.
»Den föreslagna reformen, att med utlämnandet av förrättningshandlingarna
rörande avstyckningsförrättning må, om sakägarna förklara sig åtnöjda
därmed, anstå till den tidpunkt då kartan efter fastställelse av förrättningen
utlämnas, har vunnit gillande av flertalet remissinstanser. Med den begränsning
förslaget innefattar — nämligen att sakägarna förklara sig åtnöjas
med anståndet — synas de mot detsamma av några remissinstanser framförda
erinringarna icke kunna anses bärande. Även denna reforms genomförande
förordas därför.
Det torde ligga i sakens natur att något uppskov med utlämnande av
handlingarna icke bör ifrågakomma i sådana fall, där förrättningsmannen
meddelar beslut, att avstyckningsförrättning icke kan äga rum, eller eljest
fråga om sådan förrättning förfallit. Något uttryckligt stadgande därom i lagen
synes ej vara erforderligt.»
»Ur synpunkten att vinna största möjliga förenkling i arbetet kan det ej
vara annat än en fördel om lantmätarna icke behöva tillse att vederbörande
sakägare verkligen bekommit handlingarna inom föreskriven tid utan endast
ha att räkna med en bestämd dag efter förrättningens avslutande, då
handlingarna senast skola avlämnas för postbefordran. Ur sakägarnas synpunkt
synas ej några olägenheter av betydelse kunna uppstå med en sådan
ordning.»
8. Upprättande av karta vid avstyckning.
Gällande rätt.
I 6 kap. jorddelningslagen lämnas föreskrifter om upprättande av ägokarta
att användas vid laga skifte. Finnes icke äldre karta, vilken vid verkställd
undersökning befinnes användbar, skall jämlikt 6 kap. 1 § fullständig
mätning verkställas och ny karta upprättas.
Vid avstyckning gälla enligt 19 kap. 19 § första stycket vissa särbestämmelser.
Huvudregeln i nu angivna lagrum innebär dock att kartan även vid
avstyckning skall upptaga alla ägor till den fastighet, från vilken ägovidd
är avsedd att avskiljas genom avstyckningen. Härifrån stadgade undantag
gälla endast redovisningen å kartan av detaljer inom fastighetens område.
I 19 § andra stycket upptages emellertid en betydelsefull modifikation av
huvudregeln. Avstyckas mark, som är samfälld för flera fastigheter, eller
utgör, då fråga är om mark, som hör till viss fastighet, vad som avstyckas
högst hälften av fastighetens ägovidd, andelar i samfälld mark oberäknade,
skall sålunda, där ej annat av sakägare påyrkas, å kartan upptagas allenast
avstyckat område jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål,
ävensom vissa fasta punkter och mätningsuppgifter.
I 19 § fjärde stycket stadgas, att ägomätning vid avstyckning må äga rum
endast i den mån sådan finnes oundgängligen nödvändig för upprättande av
karta och beskrivning på sätt i 19 kap. är föreskrivet.
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Förslaget.
I propositionen föreslås att lantmätaren, om sakägare det begär eller särskilda
skäl eljest därtill föranleda, skall äga besluta om inskränkning av
kartans omfattning också i andra fall än dem, nu gällande lag stadgar. Föreligger
tvekan rörande det lämpliga av att inskränka kartan eller är sakägare
missnöjd med lantmätares beslut, skall frågan underställas överlantmätaren.
Bestämmelsen i 19 kap. 19 § fjärde stycket jorddelningslagen om att vid
avstyckning ägomätning får äga rum endast i den mån sådan finnes oundgängligen
nödvändig för upprättande av karta och beskrivning föreslås bliva
upphävd.
Fastighetsbildningssakkunniga.
De sakkunniga ha framhållit, att anledningen till att i fråga om avstyckning
enligt jorddelningslagen den huvudregeln införts, att karta skall upprättas
över hela styckningsfastigheten, huvudsakligen torde ha varit den, att
man genom detta fullständiga kartmaterial velat få ökad säkerhet vid bedömandet
av avstyckningens tillåtlighet ur jordpolitisk synpunkt. Det undantag,
som gjorts från huvudregeln, torde främst ha förestavats av kostnadsskäl.
Enligt vad de sakkunniga anfört ha från flera håll mot föreskriften i 19
kap. 19 § andra stycket riktats anmärkningar av innebörd att den vore i hög
grad osmidig. Sålunda hade påvisats fall, vid vilka kostsamma och tidskrävande
kartläggningsarbeten å hela egendomar måst verkställas, då därifrån
avstyckats större vatten- eller myrområden och dessas arealer, ehuru av
föga eller ingen betydelse ur jordpolitisk synpunkt för stamfastigheten, dock
överstigit hälften av dennas areal. Enligt 19 kap. 4 § första stycket jorddelningslagen
skulle någon jordpolitisk prövning icke äga rum vid avstyckning
inom område, som ingår i stadsplan eller efter den 1 januari 1948 fastställd
byggnadsplan. Vid dylika avstyckningar kunde enligt vad som framhållits
ofta hända att ett större antal byggnadstomter avstyckades på en gång. Skulle
deras sammanlagda areal överstiga hälften av stamfastighetens areal, bleve
det enligt ifrågavarande lagregel nödvändigt att kartlägga jämväl resten av
stamfastighetens ägor, ehuru i dylikt fall något behov härav för prövningen
icke förelåge.
Beträffande bestämmelsen i 19 kap. 19 § fjärde stycket ha de sakkunniga
uttalat, att någon tendens att utföra obehövliga mätningar knappast någonsin
kunnat spåras.
Yttrandena.
Från vissa håll har ifrågasatts huruvida tillräckliga skäl förelåge att införa
bestämmelsen rörande hänskjutande till överlantmätaren i vissa fall
av frågan om kartans omfattning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
47
Departementschefen.
»Med hänsyn till önskvärdheten att undgå återförvisningar synes det vara
lämpligt att frågan om dylik inskränkning av kartans omfattning vid tveksamhet
hos lantmätaren om lämpligheten av inskränkningen eller missnöje
hos sakägare skall hänskjutas till överlantmätarens avgörande.»
9. Kombination av olika förrättningar.
Gällande rätt.
Enligt jorddelningslagen är i viss utsträckning tillåtet att verkställa olika
i lagen omförmälda åtgärder inom ramen för en och samma förrättning. Det
ligger i sakens natur att så är händelsen vid det mest omfattande slaget av
jorddelningsförrättning, nämligen laga skifte. Sedan tillstånd lämnats till
laga skifte skola sådana åtgärder som bestämmande av gränserna kring skifteslagets
ägor, ägoutbyte, utbrytning eller förflyttning av servitut, avskiljande
av överlåtet område och avsättande av gemensamhetsskog utan särskilda
förordnanden av förrättningsmannen handläggas under skiftet. Samtliga
åtgärder vid skiftet behandlas därvid såsom en förrättning i det att
gemensamt protokoll föres och gemensam karta användes (3 kap. 6 § och
6 kap. 1 §).
Laga skiftet är emellertid icke det enda slag av jorddelningsförrättning,
vid vilket flera åtgärder få sammanföras. Vid avstyckning kan sålunda
gränsbestämning få ingå som en integrerande del av förrättningen (19 kap.
5 §.) Lantmätaren har därvid befogenhet att utan särskilt förordnande verkställa
gränsbestämningen.
I sammanhang med avstyckning må vidare avsättande av mark till gemeusamhetsskog
äga rum (19 kap. 12 § sista stycket). Även denna åtgärd blir då
en integrerande del av avstyckningsförrättningen.
Vid gränsbestämning såsom särskild jorddelningsförrättning har lantmätaren
slutligen enligt 20 kap. 2 § behörighet att jämväl handlägga i sammanhang
därmed uppkommande fråga om ägoutbyte. Beträffande ägoutbyte
såsom särskild jorddelningsförrättning är därutöver att märka, att i motiven
till jorddelningslagen betecknats såsom självklart, att förordnande till sådan
åtgärd jämväl innefattar befogenhet att utstaka gränserna för de områden,
som skola ingå i utbytet.
Jorddelningsförrättningar skola bli föremål för fastställelseprövning. Enligt
21 kap. 43 § är huvudregeln att ägodelningsdomaren, där besvär ej anförts,
skall — om ej vissa förhållanden föranleda att frågan hänskjutes till
ägodelningsrätten —- meddela fastställelse å förrättningen. Från denna huvudregel
gäller det undantaget att om förrättningen avser avstyckning, som
icke beror på sammanläggning, den fastställelseprövning, som enligt huvudregeln
tillkommer ägodelningsdomaren, i stället skall ankomma på överlantmätaren.
Har gränsbestämning ägt rum i sammanhang med avstyckningsförrättningen,
skall överlantmätaren till prövning företaga förrättningen
jämväl i denna del. Äger överlantmätaren med hänsyn till vissa för
-
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
hållanden icke meddela fastställelse å förrättningen, skall han hänskjuta frågan
till ägodelningsrätten.
Förslaget.
I propositionen föreslås att förrättningar, avseende avstyckning, ägoutbyte,
servitutsutbrytning och avsättande av mark till gemensamhetsskog,
skola kunna sammanföras till gemensam handläggning. Uppkommer sedermera
särskild anledning därtill, må enligt förslaget fråga rörande gränsbestämning
eller ägoutbyte utbrytas till särskild förrättning. Jämväl gränsbestämningsfråga
som enligt nu gällande lag ingår i avstyckningsförrättning
skall få utbrytas till särskild förrättning.
Fastighetsbildningssakkunniga.
Gällande ordning medförde enligt de sakkunniga, att då exempelvis vid
en avstyckningsförrättning jämväl ägoutbyte befunnes påkallat och särskilt
förordnande därtill utverkades, ägoutbytet icke ansåges kunna handläggas
såsom en del av avstyckningsförrättningen med gemensamt protokoll
och gemensam karta. Om i samband med avstyckning befunnes påkallat
att för ernående av en ändamålsenlig indelning verkställa såväl gränsbestämning
som ägoutbyte, servitutsutbrytning och avsättande av mark till
gemensamhetsskog, skulle åtgärderna behöva uppdelas på åtminstone fyra
särskilda förrättningar med skilda protokoll och kartor. Och även om en
lantmätare skulle anses kunna handlägga dessa skilda förrättningar med gemensamt
protokoll och gemensam karta, så kvarstode dock, att när t. ex. ägoutbytet
och servitutsutbrytningen avslutats och särskild besvärshänvisning
därå lämnats, lantmätaren måste avhända sig den gemensamma akten och av
denna anledning avbryta vidare åtgärder, eftersom det ålåge honom att
inom viss tid insända handlingarna rörande ägoutbytet respektive servitutsutbrytningen
för fastställelseprövning.
Den förordade gemensamma fastställelseprövningen borde enligt de sakkunniga
innefatta, att i fall, då viss del av den kombinerade förrättningen
fölle under överlantmätarens prövningsrätt, fastställelseprövningen i dess
helhet likväl borde verkställas av ägodelningsdomaren respektive ägodelningsrätten.
En sådan ordning ha de ansett kunna vinna tillämpning utan
ändring i 21 kap. 43 § tredje stycket jorddelningslagen.
Departementschefen, vid lagrådsremissen.
»Utan särskilt stadgande i lag torde vara klart, att då förrättningar, för
vilka gälla olika regler, kombineras och sålunda handläggas inom ramen
för en och samma förrättning, för denna i varje särskilt avseende den
regel skall gälla, som innefattar det strängaste kravet.»
»Besvärstiden för en kombinerad förrättning börjar löpa först från den
gemensamma avslutningen. Uppenbarligen kunna ibland vissa av sakägarna
ha berörts endast av fråga, som i sak slutbehandlats i början av förrätt
-
49
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
ningen, varför de kunna anse sig icke ha intresse av att inställa sig vid
senare sammanträden under förrättningen. För att dylik sakägare skall
kunna utnyttja sin rätt att anföra besvär är det av vikt, att han får kännedom
om när förrättningen förklaras avslutad. Härtill må anmärkas, att
reglerna i 3 kap. 11 § om kallelse av delägare till sammanträde och i 16
kap. 1 § om underrättelse om dagen för avslutande av förrättning gälla
även sådan sakägare, som nyss åsyftats. Han har därför, även om han ej
inställer sig vid sammanträdena, möjlighet att hålla sig underrättad om
hur förrättningen fortskrider och när den avslutas.»
»Det må framhållas, att gränsdragningen mellan gränsbestämning, företagen
med stöd av 19 kap. och alltså ingående i avstyckningsförrättningen,
å ena, samt annan gränsbestämningsförrättning, vilken må ha kombinerats
med en avstyckningsförrättning, å andra sidan, icke kommer att sakna betydelse.
Den fastställelseprövning i fråga om gränsbestämning, som ankommer
på överlantmätaren, avser gränsbestämning, som ägt rum i sammanhang
med avstyckningsförrättning. Härmed torde avses endast gränsbestämning,
som ingår som ett led i avstyckningsförrättningen. Nagon ändring
häri föreslås icke nu. Innebörden av vad nu föreslagits blir vad angar
fastställelseprövningsmyndigheten att överlantmätaren skall pröva avstyckning
och i densamma med stöd av 19 kap. ingående gränsbestämning, medan
en med stöd av nu förordade regler kombinerad gränsbestämningsoch
avstyckningsförrättning skall prövas av ägodelningsdomaren.»
Lagrådet.
»De regler, som i förslaget givas i nu ifrågavarande hänseende, äro ganska
summariska. Både lagtextens avfattning och fastighetsbildningssakkunnigas
motivering i ämnet giva emellertid stöd för att förslaget bör tolkas så, att
man avsett ej att skapa en ny typ av lantmäteriförrättning utan endast åtmöjliggöra,
att de olika förrättningarna kunna handläggas gemensamt. Beträffande
varje fråga komma då alltjämt att gälla de regler, som härför
uppställas i jorddelningslagen. Särskild bestämmelse härom är ej erforderlig.
Det förhållandet, att dessa förrättningar sammanföras till gemensam
handläggning, innebär uppenbarligen —- såsom av departementschefens
yttrande framgår — att protokollet blir gemensamt liksom också kartan,
att de komma att gemensamt avslutas, att besvärstiden löper från samma
dag för samtliga frågor, att talan kan fullföljas i ett sammanhang mot dem
alla, ehuru densamma naturligtvis kan begränsas till en av frågorna, och
att gemensam fastställelseprövning äger rum.»
10. Insändande av dagboken över jorddelningsmål till justititekanslersämbetet.
Gällande rätt.
jämlikt 21 kap. 36 § andra stycket jorddclningslagen skall agodelnmgsdomaren
föra dagbok över till rättens eller ägodelningsdomarcns åtgärd in
4
Diliang till riksdagens protokoll 1051. 0 samt. 3 avd. Nr 11.
50
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
komna mål samt inom en månad efter varje års slut insända dagboken till
justitiekanslersämbetet. Föreskriften om insändande av dagboken har uppenbarligen
tillkommit för att bereda justitiekanslersämbetet tillfälle att
särskilt övervaka och granska ägodelningsdomarnas och ägodelningsrätternas
verksamhet. I 3 § kungörelsen den 22 oktober 1948 angående rättsstatistiken
stadgas, att erforderliga uppgifter angående ärenden, handlagda av
ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare, skola hämtas ur de till justitiekanslersämbetet
insända dagböckerna.
Förslaget.
I propositionen föreslås att stadgandet om dagbokens insändande till
j ustitickanslersämbetet upphäves.
Fastighetsbildningssakkunniga.
De sakkunniga ha anfört, att skäl knappast förelåge att bibehålla en
speciell kontroll över ägodelningsdomarnas och ägodelningsrätternas verksamhet
utöver den inspektion och tillsyn som i övrigt utövades av justitiekanslersämbetet
och riksdagens justitieombudsman. Ur nu angivna synpunkt
syntes sålunda ägodelningsdomaren åsamkas ett onödigt arbete genom
föreskriften om insändande av dagboken, vilken föreskrift föranledde
att en särskild avskrift av dagboken måste iordningställas.
Departementschefen.
»I den mån det må anses erforderligt, att ägodelningsdomarna även framdeles
lämna vissa uppgifter till justitiekanslersämbetet, böra bestämmelser
därom utfärdas i administrativ väg. I samma ordning bör regleras vilka
uppgifter som skola avgivas för rättsstatistiken.»
11. Ansökan om sammanläggning i samband med avstyckning.
Gällande rätt.
Sedan förrättning för avstyckning av mark för sammanläggning avslutats,
skola jämlikt 21 kap. 41 § handlingarna därom insändas till överlantmätaren,
varefter jämlikt 42 och 43 §§ samma kapitel fastställelseprövning äger
rum hos ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten. Därvid må fastställelse
ej meddelas med mindre förordnande tillika gives om sammanläggningen.
Enligt 10 § lagen om sammanläggning av fastigheter å landet skall
emellertid särskild ansökning om sammanläggning göras hos ägodelningsdomaren.
Förslaget.
En bestämmelse föreslås enligt vilken ansökan om sammanläggning i
samband med avstyckning ej erfordras, då av handlingarna beträffande
avstyckningsförrättningen framgår att ägaren av de områden, som skola
sammanläggas, vid förrättningen anhållit om sammanläggningen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
51
Fastighetsbildningssakkunniga.
De sakkunniga ha framhåiiit, att ansökningen om sammanläggning kunde
ankomma på annan än den som sökt avstyckningen. Om av denna eller
annan anledning vederbörande ej gitte begära sammanläggning bleve enligt
gällande ordning ärendet liggande hos ägodelningsdomaren i ofullbordat
skick.
Departementschefen.
»Enligt vad erfarenheten visar har gällande bestämmelse att även vid avstyckning
för sammanläggning särskild ansökan om sammanläggningen
skall göras vållat dröjsmål samt onödigt arbete och besvär för ägodelningsdomarnå.
Den av fastighetsbildningssakkunniga förordade och av remissinstanserna
i princip utan erinran lämnade förenklingen, att i nu ifrågavarande
fall ansökningen skulle kunna ersättas med en av fastighetsägaren
vid avstyckningsförrättningen gjord förklaring att han medgåve sammanläggningen,
är praktisk och synes icke kunna möta erinringar. Tydligt är
alt medgivandet kan lämnas endast av den, som vid tidpunkten för medgivandets
lämnande är ägare till alla de områden, som skola ingå i sammanläggningen.
»
Ändringarna i fråga om ägoutbyte.
Gällande rätt.
I 8 kap. jorddelningslagen givas regler om ägoutbyte vid laga skifte. De
fall, då enligt dessa regler ägoutbyte kan äga rum, kunna uppdelas i två
olika grupper. Den ena omfattar sådana fall, då förrättningsmännen ha att
självmant upptaga frågan om ägoutbyte och besluta om åtgärdens genomförande
oberoende av huruvida yrkande därom framställes eller om medgivande
därtill lämnas, tvångsägoutbyten. Den andra gruppen utgöre.s av de
fall, då en förutsättning för ägoutbytet är att delägarna å ömse sidor träffa
förening om ägoutbytet eller ock att de ägor, vilkas utbytande ifrågasätles,
äro i en ägares hand, frivilliga ägoutbyten.
De fall då tvångsägoutbyte kan ifrågakomma angivas i 1 §.
Det första fallet avser ägoutbyte i syfte att åstadkomma gränsrätning.
Därom stadgas att ägoutbyte skall äga rum, om gräns kring område
som skall skiftas går i bukter eller brytningar och den kan erhålla lämpligare
sträckning genom ägoutbytet samt bekvämare ägoanordning därigenom
kan vinnas. Jämväl övriga fall av tvångsägoutbyte skola tjäna ändamålet
att ernå en bätlrc arrondcring av skifteslags ägor. Såsom en förutsättning
för samtliga fall av tvångsägoutbyte gäller att ägoutbytet kan
ske utan delägares förfång.
De ägor, som utbytas mot varandra, skola enligt 8 kap. 2 § första stycket
\ara av lika uppskattningsinnehåll enligt gradering, verkställd på sätt i
11 kap. sägs. I andra stycket av samma paragraf stadgas dock, att om skill
-
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
naden i uppskattningsinnehåll emellan ägor, som finnas lämpligen böra
utbytas mot varandra, uppgår till högst två procent av uppskattningsinnehåilet
av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd
med det högre uppskattningsinnehållet är avsedd att tagas, ägorna
dock må utbytas mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister
lämnas i penningar, där det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.
I 8 kap. 4 § återfinnas regler om frivilligt ägoutbyte. Paragrafen
stadgar, att om vid laga skifte bekvämare ägoanordning kan vinnas genom
utbyte av ägor i andra fall än dem, som oinförmälas i 1 §, och om
samtliga delägare å ömse .sidor träffa förening därom eller de ägor, vilkas
utbytande ifrågasättes, äro i en ägares hand, sådant utbyte får på sätt i 1 §
sägs äga rum, där de till utbyte ifrågasatta ägorna ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll.
Någon tvåprocentregel har sålunda icke uppställts i
4 §•
Om äga, som avses bli föremål för frivilligt ägoutbyte, hör till fastighet,
som på grund av inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet,
må utbytet icke ske med mindre innehavare av sådan fordran eller
rättighet lämnar medgivande därtill eller det är uppenbart, att utbytet icke
kan lända honom till skada.
Ägoutbyte enligt jorddelningslagen kan förekomma även såsom särskild
förrättning. Stadgande härom gives i 20 kap. 1 § första stycket. Vid sådant
ägoutbyte bliva jämlikt 20 kap. 6 § första stycket andra punkten bestämmelserna
om ägoutbyte i samband med laga skifte tillämpliga.
Jorddelningslagens regler om ägoutbyte gälla jämlikt 6 kap. 1 § fastighetsbildningslagen
också vid ägoutbyte å stadsjord. Enligt 6 kap. 8 § första
stycket nyssnämnda lag må dock ägoutbyte i stad verkställas även när bestående
fastighetsindelning ej överensstämmer med fastställd generalplan,
stadsplan eller tomtindelning och sådan överensstämmelse utan någon delägares
förfång främjas genom ägoutbytet. I 6 kap. 8 § andra stycket stadgas,
att om skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas
lämpligen böra utbytas mot varandra, uppgår uti det i 6 kap. 8 § första
stycket avsedda fallet till högst tjugufem procent och eljest till högst tio
procent av uppskattningsinnehållet av fastighet eller för flera ägolotter
samfällt område, varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet
skall tagas, ägorna dock må utbytas mot varandra och vederlag för vad
å ena sidan brister lämnas i penningar, när det prövas kunna ske utan någon
delägares förfång. Den s. k. tvåprocentregeln har alltså för städernas
del utbytts mot en generell tioprocentregel och för vissa specialfall mot en
tjugufemprocentregel. Härvid har emellertid, likaledes i 6 kap. 8 §, även
stadgats, att i fråga om sättet för erläggande och fördelning av penningersättningen
vad i expropriationslagen stadgas om erläggande och fördelning
av expropriationsersättning skall äga motsvarande tillämpning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
53
Förslaget.
I propositionen föreslås till en början att det för tvångsägoutbyte
i gränsrätningssyfte uppställda villkoret, att gränsen »går i bukter eller
brytningar», avskaffas.
Vidare föreslås att en ny art av tvångsägoutbyte införes. Förutsättningarna
för denna skola vara att ägoutbytet berör jordbruksfastighet, att genom
detsamma en bekvämare ägoanordning vinnes för jordbruksfastigheten
och att ägoutbytet medför betydande fördel för jordbruksnäringen.
Särbestämmelsen i 6 kap. 8 § första stycket fastighetsbildningslagen om
tvångsägoutbyte i syfte att bringa fastighetsindelningen i överensstämmelse
med plan skall enligt propositionen överflyttas till jorddelningslagen. Bestämmelsen
blir därigenom tillämplig även på områden, som icke falla under
fastighetsbildningslagen. Bland de planformer, som skola kunna ligga
till grund för denna art av ägoutbyte, upptages byggnadsplan, antingen fråga
är om sådan plan enligt nya byggnadslagen eller om äldre byggnadsplan.
Tvåprocentregeln ersättes enligt förslaget med en femprocentregel. Då
ägoutbytet berör samfälld mark, skall jämförelse göras mellan de till utbyte
ifrågasatta ägornas skillnad, å ena, och samtliga de fastigheter, som
äga del i samfälligheten, å andra sidan. Avser ägoutbytet att främja överensstämmelse
med plan enligt den förut omförmälda till jorddelningslagen
överflyttade regeln, må byte av jord mot pengar ske inom en tjugu1''emprocentgräns.
Vad fortfarande gäller tvångsägoutbyte föreslås till förmån för innehavare
av begränsade sakrätter en generell föreskrift om nedsättning och
fördelning av penningersättningen i likhet med vad som är föreskrivet vid
expropriation. Denna föreskrift skall dock icke gälla, om samtliga innehavare
av begränsade sakrätter medgiva, att nedsättningsförfarande ej
skall äga rum, eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända dylik innehavare
till skada.
Det i gällande lag angivna syftet med frivilligt ägoutbyte att
åstadkomma bättre ägoanordning skall enligt propositionen icke längre utgöra
en förutsättning för sådant ägoutbyte. I stället föreslås en föreskrift,
att ägoutbyte icke må komma till stånd, om en försämrad fastighetsindelning
skulle följa därav eller ägoutbytet skulle försvåra fastighetsindelningens
bringande i överensstämmelse med plan.
Möjligheten att vid frivilligt ägoutbyte utgiva vederlag i pengar för underskott
i tilldelning av mark föreslås slutligen i propositionen bliva bestämd
på det sättet, att en fastighet icke får minskas med mera än vad
som motsvarar tio procent av dess uppskaltningsinnehåll.
Fastiglietsbildningssakkunmga.
De sakkunniga ha framhållit, att förarbetena till jorddelningslagen utvisade,
att flera omständigheter orsakat begränsningen i möjligheterna att
54
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
vid ägoutbyte ersätta bristande tilldelning av mark med gottgörelse i pengar.
Det hade sålunda vid jorddelningslagens tillkomst ansetts, att en viss
varsamhet vore tillrådlig, när det gällde att i den svenska skifteslagstiftningen
införa det nya och i vårt land oprövade förfarandet att medgiva
gottgörelse i penningar för alltför liten tilldelning jord. Såsom den mest
olägliga följden av ett vidsträcktare likvidförfarande för brist i jord hade
i förarbetena angivits, att jordägaren därigenom kunde tvingas till jordförvärv
i större utsträckning än hans ekonomi medgåve. På jordägarna
ställde skiftet i varje fall stora anspråk genom kostnaderna för lantmäteriarvode,
hantlangning, eventuella odlings-, hävde- och skogslikvider m. m.,
varför en post därutöver av väsentligare omfattning lätt kunde komma att
verka alltför betungande. Slutligen hade påpekats, att det ej finge förbises,
att den föreslagna möjligheten till jämkning i skiftesläggningen medelst
penningersättning innebure en viss frestelse att tillgripa detta så bekväma
och tidsbesparande förfarande även i de fall, där sådant genom
lämplig ändring i skiftesplanen kunde undvikas.
Enligt vad de sakkunniga uttalat har ändring av gällande bestämmelser
rörande ägoutbyte sedan länge påyrkats från olika håll. Reformkraven hade
bl. a. avsett en vidgad ram för penninglikvid vid ägoutbyte. De sakkunniga
ha granskat de skäl, som legat till grund för gällande lags snäva
gränsdragning i sagda hänseende. De sakkunniga ha därvid konstaterat, att
den erfarenhet som numera står till buds visade, att försiktigheten drivits
för långt, med påföljd att institutet ägoutbyte icke erhållit den användning
och de goda verkningar det skulle ha kunnat få. Av de förhållanden som
vid jorddelningslagens tillkomst åberopats för en försiktig begränsning av
möjligheten till penninglikvid kunde man, om eu lagändring inskränktes
till att avse ägoutbyte, bortse från dem, som gingo ut därpå, att penninglikviderna
tillsammans med andra vid ett laga .skifte förekommande kostnader
och likvider kunde bliva alltför betungande för delägarna samt att en
frestelse skulle föreligga för förrättningsmannen att obehörigen tillgripa
penninglikvid i stället för att ändra skiftesplanen. Vidare torde enligt de
sakkunnigas mening det vid jorddelningslagens tillkomst anförda argumentet
att en jordägare ej borde tvingas till jordförvärv över förmåga numera
med hänsyn till de förmånliga låne- och bidragsförmåner, som stå
till förfogande i och för jordbrukets rationalisering, i väsentlig mån ha
förlorat betydelse. Det enda återstående i jorddelningslagens förarbeten
åberopade .skälet eller att en fastighets förmåga att utgöra säkerhet för
fordringar ej borde .sättas på spel ägde enligt de sakkunniga alltjämt fog.
De sakkunniga ha som resultat av sina överväganden uttalat sig för att ökade
möjligheter att vid ägoutbyte jämka ägolott mot gottgörelse i pengar
borde införas. En utvidgning av dessa möjligheter ansåges av de sakkunniga
i avsevärd mån kunna underlätta smärre omregleringar av fastighetsbildningen
i syfte att rationalisera landets jordbruk. I all synnerhet gällde
det sagda, om tillämpningsområdet för tvångsägoutbytet utsträcktes. Också
55
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
cn sådan reform, vilken jämväl den sedan länge påyrkats från olika håll,
ha de sakkunniga funnit påkallad.
De ändringar i reglerna rörande ägoutbyte, vilka förordades av de sakkunniga,
voro i vissa avseenden mera vittgående än de förslag, som sedermera
ha avgivits i propositionen. Sålunda föreslogs av de sakkunniga bl. a.
att tvåprocentregeln vid tvångsägoutbyte skulle ersättas av en tioprocentregel,
därvid till skydd för innehavare av begränsad sakrätt skulle äga rum
en oskadlighetsprövning som gällande lag upptager i 8 kap. 4 § andra
.stycket jorddelningslagen.
Yttrandena.
Behovet av att genom ändrade regler beträffande institutet ägoutbyte uppnå
en vidsträcktare användning av detta har allmänt vitsordats av remissinstanserna.
I princip har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av det övervägande flertalet remissinstanser, om ock åtskilliga av
dem i skilda hänseenden ha förordat jämkningar. Mot förslaget att ersätta
nuvarande i 8 kap. 2 § jorddelningslagen upptagna tvåprocentgräns
med en tioprocentgräns har, såvitt gäller tvångsägoutbytena, flertalet remissinstanser
icke haft något att erinra. Däremot ha åtskilliga önskemål
framförts beträffande de regler, som sammanhänga med den föreslagna
procentgränsen.
I fråga om det närmare innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa
till propositionen (s. 72—85). Här skall endast ett av uttalandena under
remissbehandlingen bliva berört.
Lantmäteristyrelsen har ägnat uppmärksamhet åt spörsmålet, huruvida
de av tvångsägoutbytet berörda markägarnas intressen komme att trädas
för nära genom den av de sakkunniga föreslagna förändringen av tvåprocentregeln
till en tioprocentregel. Styrelsen har därvid erinrat om det nu gällande
villkoret för byte av jord mot pengar, nämligen att bytet skulle
kunna ske utan någon delägares förfång, .samt ifrågasatt om detta vore
tillräckligt därest bytesmarginalen vidgades från två procent till tio respektive
tjugufem procent. Enligt definitionen i 1 kap. 1 § andra stycket
jorddelningslagen skedde laga skifte — och därmed även ägoutbyte —
utan någon delägares förfång, då förrättningen för fastighet, som däri
inginge, icke lände till minskning i värde utöver vad i vissa avseenden kunde
föranledas av särskilda stadganden i nämnda lag. Enligt styrelsens uppfattning
borde emellertid hänsyn tagas även till andra omständigheter än
sådana som sammanhängde med fastighets värdeminskning. Även en värdeökning
genom exempelvis ett marktillskott mot ersättning i pengar kunde
i vissa fall te sig icke önskvärd för en jordägare, som icke’ ansåge sig
kunna finansiera detta eller som därigenom skulle bliva tvungen att utöka
sina ekonomibyggnader eller den till jordbruket knutna arbetskraften. På
grund härav ifrågasatte lantmäteristyrelsen, om icke förfångsregeln i 2 g
andra stycket och motsvarande stadgande i 4 a § borde omformuleras så
alt ordet förfång utbyttes mot det mera allmängiltiga ordet skada.
56
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
Departementschefen, vid lagrådsremisscn.
»Da det gäller att taga ståndpunkt till frågan i vilken män man skall giva
myndigheterna möjlighet att utan frivillig medverkan av samtliga jordägare
genomföra ägoutbyte i rationaliseringssyfte, är att beakta, att spörsmålet
ingår såsom en del i ett av de centrala problem, som måste lösas i den
blivande fastighetsbildningslagstiftningen. Starka skäl tala för att detta problem
i sin helhet prövas i ett sammanhang. Det synes mig därför ej vara
lämpligt att nu upptaga frågan om ändrade regler rörande tvångsägoutbyte i
hela dess vidd. Gällande jorddelningslag innehåller emellertid redan vissa
regler om ägoutbyte, vilka kunna betecknas såsom tvångsåtgärder i rationaliseringssyfte.
Jag tänker härvid på bestämmelserna om tvångsägoutbyte,
syftande till en lämpligare arrondering. Hinder synas mig ej föreligga att nu
pröva spörsmålet huruvida man inom den ram som gällande lag sålunda
uppdrager kan genom smärre jämkningar underlätta arronderingsrationaliseringen.
»
»Förslaget om slopandet av det enligt 8 kap. 1 § första stycket för gränsjustering
nu gällande villkoret att gränsen går i bukter eller brytningar
bygger på den tanken att det på grund av naturförhållanden eller andra
likartade omständigheter kan vara lämpligare att en gräns har en bruten
än en rak sträckning.»
»De sakkunniga ha även föreslagit införande av en ny art av tvångsägoutbyte.
Förutsättningar för denna skulle vara, att utbytet berör jordbruksfastighet,
att genom ägoutbytet en bekvämare ägoanordning vinnes och att
utbytet prövas medföra betydande fördel för jordbruksnäringen.
Såsom framgar av den förut lämnade redogörelsen ha sedan länge önskemål
framförts om en vidgning av möjligheten att företaga tvångsägoutbyte
i den riktning sakkunnigförslaget innebär. Enligt min mening föreligger behov
av en dylik bestämmelse exempelvis i det fallet, att på en ort med olämplig
fastighetsarrondering flertalet fastighetsägare ha enats om lantmäteriåtgärder,
som skulle leda till en önskvärd ägoanordning, medan någon enstaka
markägare vägrar lämna sin medverkan.
Vid bedömandet av frågan om en sådan bestämmelse bör införas torde en
jämförelse med jorddelningslagens regler om omskifte kunna vara av värde.
Enligt denna lag är jordägare skyldig att under vissa i lagen angivna förutsättningar
underkasta sig omskifte. Den centrala av dessa förutsättningar
är att genom omskiftet skifteslagets ägor kunna erhålla en för deras skötsel
lämpligare indelning. — — — Självfallet är det önskvärt, att om förutsättning
för omskifte föreligger, man skall kunna nå det med omskiftet
åsyftade resultatet genom att begagna en mindre omfattande och enklare
törrättningsform än omskifte. En sådan förrättningsform är ägoutbyte, vilket
kan karakteriseras som ett omskifte i miniatyr. Att skapa möjlighet att
genomföra ägoutbyte tvångsvis i syfte att på denna väg uppnå ett omskiftes
Tredje, lagutskottets utlåtande nr 11. 57
fördelar måste därför anses ligga i linje med jorddelningslagens nuvarande
regler.
Ägoutbyte som här avses torde icke städse böra genomföras tvångsvis
när en formell möjlighet föreligger därtill. Att i lagtext närmare angiva
de omständigheter, som böra föranleda att möjligheten icke skall utnyttjas,
torde ej vara möjligt. Detta torde böra överlämnas åt jorddelningsmyndigheternas
bedömande från fall till fall. Genom att i lagtexten utsäga, att under
de angivna förutsättningarna ägoutbyte ’må’ äga rum, torde vad sålunda
åsyftats komma till uttryck tillräckligt tydligt.»
»För att en lämplig arrondering av ägorna skall kunna komma till stånd
kräves stundom, att smärre jämkningar ske beträffande fastigheternas storlek
och ägosammansättning. Att nu gällande tvåprocentgräns starkt inskränker
ägoutbytesinstitutets användbarhet står utan vidare klart. Även
om man, såsom jag tidigare framhållit, nu bör helt lämna åsido tvångsåtgärder
syftande till rationalisering ur storleks- och ägosammansättningssynpunkt
och sålunda uteslutande har tanke på ägoutbyten med ändamål
att uppnå bättre arrondering, framstår en utvidgning av möjligheten att
utgiva vederlag i pengar för underskott i jord såsom behövlig. Vid bedömande
av huru stor utvidgning man bör göra är å ena sidan att beakta, att
genom begränsningen av syftemålet med ägoutbytet procentgränsens betydelse
i viss mån minskats. Denna begränsning måste nämligen i väsentlig
mån undanröja de farhågor, som den föreslagna tioprocentgränsen skulle
kunna föranleda, om såsom mål för ägoutbytet uppställes att vinna en lämpligare
fastighetsindelning. Med den av mig förordade utformningen av syftemålet
är det sålunda uteslutet att genom tvångsägoutbyte betydligt utöka
en liten fastighets ägovälde med mark från en större fastighet. Å andra sidan
föranleder syftemålets begränsning, att något behov ej föreligger att mera
avsevärt öka möjligheten att byta jord mot pengar. Med beaktande av nu
anförda omständigheter anser jag, att man för närvarande bör stanna vid
att utbyta den nuvarande tvåprocentgränsen mot en femprocentgräns. Det
synes mig ej med fog kunna göras gällande att ett avstående av mark mot
vederlag i pengar inom den nu förordade ramen och under de förutsättningar
i övrigt, som skola föreligga, kan anses innebära något oberättigat intrång.
Ej heller kan det väntas, att det med den föreslagna marginalen kommer
att uppstå några olägenheter av betydelse för den som får ett icke önskat
tillskott i mark. Med hänsyn härtill synes det mig ej erforderligt att -—
såsom lantmäteristyrelsen ifrågasatt vid genomförande av en tioprocentgräns
— utbyta det nu upptagna särskilda villkoret att utbytet ej får lända
någon delägare till förfång mot det strängare villkoret att utbytet ej får
lända någon delägare till skada.»
»Vid såväl tvångsägoutbyte som frivilligt ägoutbyte måste även beaktas
att den rätt inteckningshavare och innehavare av andra begränsade sakrätter
ha ej försämras. Jorddclningslagen innehåller i sin nuvarande lydelse
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
ingen särskild regel i detta syfte beträffande tvångsägoutbyte. Anledningen
härtill är tydligen, att då byte av jord mot pengar vid sådant ägoutbyte kan
ske endast inom en tvåprocentgräns, sådan särskild regel ansetts obehövlig.
För frivilligt ägoutbyte, där i stället för tvåprocentregeln gäller att de till
utbyte ifrågasatta ägorna skola ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll,
har däremot stadgats, att utbytet ej får ske med mindre sådan rättsägare,
varom nu är fråga, medgiver ägoutbytet eller det är uppenbart, att utbytet
icke kan lända honom till skada.
Det förut förordade förslaget att vid tvångsägoutbyte ersätta tvåprocentregeln
med en femprocentregel påkallar, att även vid denna ägoutbytesform
en särskild regel till skydd för innehavare av begränsad sakrätt måste finnas.
Sakkunnigförslaget innebär, att den för frivilligt ägoutbyte nu gällande
oskadlighetsprövningen utsträckes att avse även tvångsägoutbyte. Mot oskadlighetsprövningen
sådan den nu är utformad kan enligt min mening anföras
erinringar av principiell art. Oskadlighetsprövningen innebär nämligen att
av hänsyn till inteckningshavarna ett av jordpolitiska eller likartade synpunkter
önskvärt ägoutbyte kan förhindras. Men inteckningshavarnas intresse
kräver ej annat, än att om ägoutbytet befinnes medföra risk för deras
säkerhet, de skola få hålla sig till den utgående ersättningen. Regeln till
skydd för inteckningshavarna bör alltså icke utmynna i ett förbud mot
ägoutbytet utan i ett nedsättnings- och fördelningsförfarande beträffande
ersättningen. Vid tvångsägoutbyte enligt fastighetsbildningslagen — där gränsen
för möjligheten att byta mark mot pengar för flertalet fall nås vid tio
procent — skall också ersättningen städse nedsättas och fördelas. Ej heller
denna ordning är dock i allo tillfredsställande. Förfarandet är tungrott och
omständligt; detta är en betydande olägenhet särskilt i de fall, då ersättningen
uppgår till mycket litet belopp eller då utbytet uppenbarligen ej
medför någon fara för inteckningshavarna. En lämplig ordning kan däremot
ernås, därest det först meddelas en generell föreskrift om nedsättningsförfarande
och det därjämte gives ett stadgande av innebörd, att nämnda föreskrift
ej skall gälla, om samtliga innehavare av begränsade sakrätter medgiva,
att nedsättningsförfarande ej skall äga rum, eller ock det är uppenbart,
att utbytet ej kan lända dylik innehavare till skada.»
»De nu gällande förutsättningarna för frivilligt ägoutbyte — att det skall
syfta till att vinna en bekvämare ägoanordning och att de till utbyte ifrågasatta
ägorna skola ha väsentligen lika uppskattningsinnehåll — begränsa
uppenbarligen detta instituts användbarhet för rationaliseringsverksamheten.
Som ett instrument för storleksrationalisering är det sålunda praktiskt
taget oanvändbart.
Vid bedömande av vilka ändringar i reglerna om frivilligt ägoutbyte, som
äro påkallade, synes en vägledande princip böra vara, att frivilligt ägoutbyte
skall få äga rum, oavsett om det syftar till storleks-, ägoslagssammansättnings-
eller arronderingsrationalisering. Då vidare i begreppet frivilligt
ägoutbyte ligger, att sakägarna skola vara ense om detsamma, framstår det
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
59
som naturligt, att envar sakägare själv får bevaka sina intressen. Några regler,
som till skydd för sakägarna inskränka möjligheterna att genomföra
ägoutbyte, synas därför ej böra uppställas. Däremot har det allmänna ett intresse
av att icke alla ägoutbyten, om vilka markägarna kunna vara ense,
komma till stånd. Vad sålunda anförts leder till att man ej synes böra i
lagen angiva något ändamål, till vilket frivilligt ägoutbyte skall syfta. Vad
som erfordras är endast förbud mot sådana frivilliga ägoutbyten, som icke
äro ur allmän synpunkt önskvärda.
Det första krav, som det allmänna måste uppställa, är att den fastighetsindelning,
till vilken ägoutbytet leder, ej i mindre grad än den bestående
överensstämmer med de riktlinjer, som uppdragits för jordbrukets yttre rationalisering.
Dessa riktlinjer ha kommit till uttryck i bestämmelserna i 19
kap. 3 § jorddelningslagen om avstycknings tillåtlighet. Regler av motsvarande
innebörd torde böra gälla för att frivilligt ägoutbyte skall få äga rum.
Detta synes kunna angivas genom en regel med det innehållet att ägoutbyte
ej må ske, om därigenom en försämrad fastighetsindelning skulle bli
följden.
Utan varje begränsning av möjligheten att vid frivilligt ägoutbyte utgiva
vederlag i pengar för underskott i tilldelning av mark skulle i det frivilliga
ägoutbytets form kunna företagas transaktioner, som i själva verket äro att
anse såsom köp. Härigenom skulle öppnas möjlighet att kringgå de särskilda
regler som omgärda fastighetsköpet. Med hänsyn härtill anser jag det erforderligt,
att fortfarande begränsa möjligheten att vid frivilligt ägoutbyte byta
jord mot pengar. Begränsningen synes lämpligen böra ha det innehållet, att
en fastighet ej får minskas med mera än tio procent.»
Lagrådet.
Lagrådet har erinrat om att den s. k. oskadlighetsprövningen vid frivilligt
ägoutbyte icke avsåge begränsade sakrätter, för vilka fastigheten icke
på grund av inteckning eller eljest häftade. Härvidlag gjordes ej ändring
genom lagförslaget. Enligt lagrådets mening vore det emellertid uppenbart,
att exempelvis även en nyttjanderättshavare, vilkens rätt icke hade inteckningsskydd,
kunde lida skada genom ett ägoutbyte. Risken för att dylik
skada skulle kunna uppkomma ökades tydligen, om såsom föreslogs den
gällande begränsningen, att de till utbyte ifrågasatta ägorna skola ha väsentligen
lika uppskattningsinnehåll, ersattes med en gräns om tio procent
av fastighetens uppskattningsinnehåll. Det kunde därför möjligen ifrågasättas,
huruvida icke förslagets genomförande borde påkalla, att det skydd
för innehavare av sakrätt, som oskadlighetsprövningen innebure, något utvidgades.
Särskilt syntes härvid skyddet för arrendator och hyresgäst böra
uppmärksammas.
Tydligt vore, anförde lagrådet vidare, att hänsyn till nyttjanderättshavares
rätt principiellt sett ej borde utgöra hinder för företagande av en nödvändig
jorddelningsförrättning eller vissa av en ändamålsenlig jorddelning
betingade åtgärder under en dylik förrättning. Vid frivilligt ägoutbyte vore
60
Tredje lagutskottets utlåtande r.r 11.
emellertid förhållandena något annorlunda än vid lantmäteriåtgärder i allmänhet.
Ett sådant utbyte vore i väsentliga avseenden att jämställa med en
frivillig överlåtelse av en jordäga. Det kunde ej bortses från att den avtalsfrihet,
som kontrahenterna ägde vid ett ägoutbyte av ifrågavarande beskaffenhet,
kunde leda till missbruk, i det att transaktioner, som i själva verket
vore att anse som köp, kunde företagas i form av frivilligt ägoutbyte. Emellertid
kunde enligt lagrådets uppfattning fog knappast anses föreligga för
antagande, att den föreslagna utvidgningen av villkoren för sådant ägoutbyte
skulle medföra alltför stor risk i nu nämnda hänseende. I anseende
härtill och under hänvisning jämväl till det skydd, som beredes arrendator
genom bestämmelserna i 2 kap. 27 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom,
har lagrådet uttalat, att tillräckliga skäl icke funnits föreligga att
föreslå ändring av förslaget i omförmälda avseende.
Motionerna.
Enligt motionärerna kunde vid tvångsägoutbyte fall inträffa, då hänsyn
borde tagas även till andra omständigheter än sådana som kunde betecknas
såsom förfång i jorddelningslagens mening. Som lantmäteristyrelsen
framhållit i sitt remissyttrande syntes det för att tillgodose jordägarnas intressen
riktigt att utbyta det i förslaget använda uttrycket förfång mot det
mera allmängiltiga ordet skada. Härigenom uppställdes ett strängare villkor
för tvångsägoutbyte. Villkoret i fråga torde dock icke lägga hinder i
vägen för att önskvärda ägoutbyten skulle komma till stånd, där så med
hänsyn till sakägarnas berättigade intressen kunde anses skäligt.
Jämväl i denna fråga ha motionärerna hemställt, att riksdagen måtte
»taga hänsyn till de av motionärerna framförda synpunkterna samt att vederbörande
utskott måtte utforma erforderlig lagtext».
Ersättning åt valmän för val av ägodelnings- och vattenrätts
nämndemän.
Gällande rätt, m. m.
Enligt 21 kap. 3 § jorddelningslagen skall val av ägodelningsnämndemän
verkställas å tingsstället inför häradsrätten genom valmän, som på föranstaltande
av ägodelningsdomaren utses å kommunalstämma, därvid emellertid
rösträtten är på visst sätt inskränkt. Jorddelningslagen innehåller intet
stadgande om rätt för kommun att tillerkänna valman ersättning för inställelse
vid valförrättning. Vid angivna förhållanden torde kommunerna ej
vara berättigade fatta beslut av dylikt innehåll.
I 11 kap. 4 § vattenlagen stadgas, att — med vissa avvikelser som här
kunna lämnas å sido — vattenrättsnämndemän skola utses för varje tingslag
på det sätt som om utseende av ägodelningsnämndemän finnes stadgat.
På grundval av kommunallagskommitténs tidigare omnämnda betänkande
II med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
61
kommunala förtroendeuppdrag framlades genom proposition nr 88 för 1950
års riksdag förslag till bl. a. lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930
(nr 251) om kommunalstyrelse på landet och lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad. På hemställan av
konstitutionsutskottet i utlåtande nr 13 antog riksdagen nämnda lagförslag,
varefter Kungl. Maj :t den 9 juni 1950 (SFS nr 287 och 288) utfärdade lagar
i enlighet med de antagna förslagen. Lagarna ha trätt i kraft den 1 januari
1951.
Enligt de genomförda lagändringarna gäller bl. a., att kommun äger tillerkänna
ledamot av kommunal styrelse eller nämnd dagtraktamente för normalfallen
med högst tio kronor och för särskilt tidskrävande sammanträde
eller förrättning eller där det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden
med icke i lag maximerat belopp, att kommun må tillerkänna ledamoten
resekostnadsersättning, som dock ej må överstiga belopp, beräknat enligt
vissa i lag angivna grunder, att kommun kan besluta om ersättning för resdag
till ledamoten, om han är bosatt på så stort avstånd från sammanträdeseller
förrättningsstället, att resan fram eller åter måste företagas å särskild
dag, samt att kommun för ledamots resa utom kommunen må besluta om
ersättning för resa efter särskild grund.
Förslaget.
Propositionen vill bereda valmännen för val av ägodelningsnämndemän
och vattenrättsnämndemän samma möjligheter till gottgörelse som ledamöter
av kommunala nämnder och styrelser äga.
Departementschefen.
»Någon meningsskiljaktighet synes icke råda därom, att kommun bör äga
rätt besluta att valmännen för utseende av ägodelningsnämndemän och vattenrättsnämndemän
skola för inställelse vid valförrättning erhålla dagtraktamente,
ersättning för särskild resdag och resekostnadsersättning efter
de grunder som i kommunallagarna stadgas angående sådan gottgörelse till
ledamöter i styrelser och nämnder.»
Utskottet.
Huvuddelen av förslagen i propositionen åsyfta att förenkla förfarandet
vid lantmäteriförrättningar. Förenklingarna avses skola vinnas genom ändringar
i jorddelningslagen, sammanläggningslagen och fastighetsbildningslagen.
Delreformer i större lagverk kunna visserligen vara förenade med
åtskilliga olägenheter. När arbetet å en fullständig och samtidig lagrevision
måste bli vidlyftigt, kan emellertid ändamålet med lagrevisionen ofta ernås
på ett smidigare och mindre tidsödande sätt genom successiva reformer av
partiell karaktär. Vad gäller förevarande rättsområde har väl redan före
-
62
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11,
bådats ett förslag till en helt ny lag beträffande fastighetsbildningen å landsbygden.
Under den ansenliga tid, som av allt att döma torde förflyta innan
nämnda förslag kan framläggas, äro dock vissa partiella ändringar av gällande
lagstiftning motiverade. Som skäl för att de i propositionen avsedda
förenklingarna böra genomföras redan nu har åberopats det brådskande behovet
av att minska arbetsbelastningen inom lantmäteriväsendet. Nödvändigheten
av att nedbringa lantmätarnas arbetsbörda betonades redan av statsutskottet
vid 1949 års riksdag. Som ett medel härför anvisades bl. a. omedelbara
lagändringar i syfte att rationalisera förrättningsförfarandet. Propositionens
förenklingsförslag kunna sägas vara grundade å statsutskottets
av riksdagen godkända uttalanden. Mot att förenklingarna åstadkommas
genom partiella reformer synes därför icke kunna riktas någon erinran.
De lagändringar, propositionen i nyss berörda del förordar, äro enligt utskottets
mening över lag ägnade att göra proceduren vid lantmäteriförrättning
enklare. En förutsättning för att förenklingar skola kunna godtagas
är givetvis att dessa ej vinnas på bekostnad av rättssäkerheten. Ej heller
härvidlag har utskottt funnit anledning till erinringar. Vissa synpunkter,
vilka utskottet i ett par avseenden anlagt vid sin granskning av förslagen,
vill utskottet likväl anmäla.
Enligt 19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen kan som nämnts lantmäteristyrelsen
bemyndiga annan än lantmätare att verkställa avstyckning
för bostadsändamål inom vissa områden med tätortskaraktär. Beträffande
förslaget att upphäva sagda bestämmelse har departementschefen yttrat,
att denna kunde utgå utan att avsevärd ändring i sak syntes behöva genomföras.
I administrativ ordning skulle nämligen kunna stadgas, att lantmäteristyrelsen
ägde förordna den, som har kompetens att innehava befattning
såsom mätningsman i stad, att verkställa på viss distriktslantmätare
ankommande avstyckning av nu avsedd art. Utskottet har tolkat detta uttalande
från departementschefens sida som att de administrativa föreskrifter,
vilka övervägas, icke skola föranleda att kompetenskraven å förrättningsmannen
sättas lägre än som gällt vid tillämpningen av stadgandet i
19 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen.
Vad angår förslaget att gode mäns medverkan vid lantmäteriförrättning
icke längre skall vara obligatorisk, har under förarbetena å propositionen
framhållits, bl. a. av departementschefen, att gode män också i fortsättningen
böra biträda, då förrättningen gäller frågor av stort allmänt intresse
eller då betydande enskilda intressen stå emot varandra. Detta är också
utskottets uppfattning. I de motioner, som väckts i anledning av propositionen,
har ifrågasatts, huruvida ej vid handläggningen av antydda frågor
biträde av gode män borde säkras genom uttryckliga lagregler. Utskottet,
som påpekar att gode män alltid skola tillkallas när sakägare så begär, delar
emellertid departementschefens åsikt, att behovet av gode män icke
bör generellt anknytas till visst slag av frågor. Jämväl utskottet finner följaktligen,
att bedömandet av när gode män skola tillkallas bör vara obundet
av tvingande lagstadganden. Däremot får anses påkallat att till ledning
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11.
63
för detta bedömande lämnas vissa allmänna anvisningar. Departementschefen
har ställt i utsikt, att sådana skola utfärdas i administrativ ordning.
Den inställning, departementschefen givit till känna om lämpligheten av
gode mäns medverkan i vissa fall, låter förmoda att anvisningarna skola
rekommendera dylik medverkan exempelvis i frågor, som innefatta betydelsefulla
avvägningar av enskilda sakägares inbördes intressen, ävensom
i värderingsfrågor. Utskottet har ingen erinran mot att anvisningarna komma
att innehålla en rekommendation i denna riktning.
I samband med omnämnda förslag om ändringar i förenklingssyfte föreslås
i propositionen viss revision av de materiella reglerna om ägoutbyte.
Det synes vara allmänt omvittnat, att dessa regler delvis äro osmidiga och
att de till följd härav ibland icke tillåta ägoutbyten som te sig önskvärda
för att främja jordbrukets yttre rationalisering. Från olika håll ha lagändringar
sedan länge påyrkats. Utskottet vill tillstyrka, att också dessa ändringar
genomföras såsom partiella reformer.
I vad ändringarna avse tvångsägoutbyte gå de ut på dels att något utöka
kretsen av de situationer, för vilka detta institut må användas, dels ock
att vidga möjligheterna till jämkning av ägolott mot gottgörelse i penningar.
I sistnämnda hänseende föreslås att den nu gällande tvåprocentgränsen
utbytes mot en femprocentgräns som huvudregel. Som ett villkor för tvångsägoutbyte
skall liksom hittills gälla, att ägoutbytet ej orsakar förfång för
delägare å någondera sidan. Förrättning sker enligt jorddelningslagen »utan
förfång», då förrättningen för fastighet, som ingår däri, icke länder till
minskning i värde. I omnämnda motioner har framställts önskemål om att
uttrycket förfång i lagreglerna rörande tvångsägoutbyte ersattes med det
mera allmängiltiga ordet skada. Härigenom skulle vinnas att tvångsägoutbyte
förhindrades, där utbytet skulle vålla olägenheter för den som genom
detsamma skulle få ett icke önskat tillskott i mark. Motsvarande önskemål
framställdes av lantmäteristyrelsen under remissbehandlingen av fastighetsbildningssakkunnigas
förslag, som i denna del innehar att tvåprocentregeln
skulle utbytas mot en tioprocentregel. I sitt bemötande av lantmäteristyrelsens
uttalande erinrade departementschefen om att möjligheterna till
byte av jord mot penningar enligt propositionen skulle hållas inom en
femprocentmarginal. Departementschefen hänvisade vidare till att tvångsägoutbytet
jämväl i fortsättningen skulle tjäna enbart arronderingssyften
och sålunda icke vara ett allmänt instrument för den yttre jordbruksrationaliseringen.
Det kunde därför väntas, att ej heller framdeles hyte av jord
mot penningar skulle förekomma i mera avsevärd omfattning. Vid sådant
förhållande behövde enligt departementschefen icke befaras att några olägenheter
av betydelse skulle uppstå för den som tilldelades ett icke önskat
marklillskott. Utskottet biträder denna departementschefens mening. Att i
förevarande avseende ersätta termen förfång med ordet skada kan med
denna ståndpunkt icke anses påkallat.
Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot ändringsförslagcn
beträffande ägoulbyte.
64
Tredje lagutskottets utlåtande i;r 11.
Förslaget om ersättning åt valmän för val av ägodelnings- och vattenrätt
snämndemän föranleder ej någon anmärkning från utskottets sida.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna 1:473 och
II: 607, i den mån dessa icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört i sin motivering, bifalla förevarande
proposition.
Stockholm den 4 maj 1951.
På tredje lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Carl Eriksson, Nils A. Larsson,
Werner, Eskilsson, Ivar Persson*, Grym* och Boo;
från andra kammaren: herrar Stjärne, Ericsson i Sörsjön, Andersson
i Dunker*, Holm, Johansson i Torp, Utbult*, Larsson i Karlstad och Persson
i Appuna.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
511330