Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

1

Nr 8.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen
m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 154 i första kammaren av herr Wahlund
m. fl. samt nr 200 i andra kammaren av herr Hansson i Skegrie m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning syftande till att avskaffa bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen samt att i avvaktan härpå uppflytta lägsta bostadskostnadsgrupp
till näst lägsta.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser.

Vid 1946 års riksdag antogs efter förslag av Kungl. Maj :t ny lag om folkpensionering.
Denna lag, lagen den 26 juni 1946 om folkpensionering,
trädde i kraft den 1 januari 1948. Följande bestämmelser i lagen äro i
förevarande ärende av intresse.

Folkpension utgår enligt 3 och 4 §§ under i lagen närmare angivna förutsättningar
i form av allmän ålderspension, invalidpension, sjukbidrag
eller änkepension. Enligt 5 § förhöjes å vissa orter folkpension med bostadstillägg.
För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper
på sådant sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskostnader,
däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med
lägre nummer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare
föreskrifter Konungen meddelar. Bostadstillägg utgår med de belopp för år
räknat, som framgå av följande tabell:

Grupp

ii in iv v

Gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad 100: — 200: — 300: — 400: —

Annan pensionsberättigad ...................... 150: — 300: — 450: — 600: —

Bostadstillägget utgår efter inkomstprövning. Enligt 7 § skall nämligen
dylikt tillägg minskas med fem tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst
i vad den må överstiga, för gift pensionsberättigad 300 kronor och
för annan pensionsberättigad 400 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 samt. 2 avd. Nr 8.

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

Den 28 mars 1947 meddelade Kungl. Maj:t närmare föreskrifter för socialstyrelsen
i fråga om indelningen i bostadskostnadsgrupper av samtliga
orter i riket. Föreskrifterna, som byggde på ett av styrelsen framlagt förslag
i ämnet, innehöllo att orter, för vilka bostads- och bränslekostnadstalet,
beräknat enligt i föreskrifterna närmare angivna grunder, understege
650 kronor, skulle hänföras till hostadskostnadsgrupp I och övriga orter
till hostadskostnadsgrupp II, om bostads- och bränslekostnadstalet med
mindre än 75 kronor överstege nyssnämnda belopp, samt till bostadskostnadsgrupp
III, IV eller V i den mån ortens bostads- och bränslekostnadstal
med respektive 75, 150 eller 225 kronor överstege samma belopp. I föreskrifterna
stadgades vidare, att indelningen skulle äga giltighet till och med
1949 års utgång.

Kungörelse i ämnet utfärdades därefter av socialstyrelsen den 21 april
1947 (SFS 1947:222). Vissa ändringar i bostadskostnadsgrupperingen ha
sedermera företagits. Genom beslut den 9 december 1949 (SFS 1950: 55) har
Kungl. Maj :t föreskrivit, att de för åren 1948—1949 gällande föreskrifterna
rörande rikets indelning i bostadskostnadsgrupper jämlikt lagen om folkpensionering
skola äga fortsatt giltighet till och med år 1951.

Vidare skall enligt 6 g, där kommun så beslutat, till pensionsberättigad,
som är mantalsskriven inom kommunen, utgå särskilt bostadstillägg i enlighet
med grunder som kommunen har att besluta. Sådant tillägg skall anses
såsom folkpension.

Historik m. m.

Det av Kungl. Maj :t för 1946 års riksdag genom proposition nr 220 framlagda
förslaget till lag om folkpensionering grundade sig på ett av socialvårdskommitfén
i november 1945 avgivet betänkande i ämnet (SOU 1945:
46). Beträffande dyrortsgraderingsfrågan anförde socialvårdskommittén
till en början bland annat följande:

Såsom framgår.av 1943 års dyrortskommittés nyligen avgivna betänkande
(SOU 1945:32) föreligga fortfarande betydande skiljaktigheter i fråga om
levnadskostnaderna å olika orter i vårt land. Dessa skiljaktigheter hänföra
sig i väsentlig mån till utgifterna för skatter, hyra och bränsle. Sagda betänkande
har utgått från den utgiftsbudget för man, hustru och två barn, som
inrymmes inom ramen av lönen i elfte löneklassen enligt civila avlöningsreglementet.
Uppenbarligen skilja sig folkpensionärernas levnadsförhållanden
i högst avsevärd mån från en sådan familjs. På grund av det lägre inkomstläget
spela skatterna en mindre roll för folkpensionärerna varjämte
utgifterna för konsumtionsändamål bli lägre även relativt sett. Utgifterna
för hyra och bränsle äro också lägre men ej lika mycket lägre som övriga utgifter.
Dessa omständigheter leda till att skiljaktigheterna i fråga om
levnadskostnaderna i olika orter beträffande folkpensionärerna huvudsakligen
hänföra sig till bostads- och bränsleposterna.

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om bostadskostnaderna framhöll kommittén,
att en pensionär behövde större belopp för sin försörjning om han

Andra lagutskottets utlåtande nr S.

3

bodde i eu storstad än om han bodde på landsbygden. Det förhållandet att
bostäderna i städerna i avsevärt större utsträckning än på landsbygden vore
försedda med sådana bekvämligheter som vatten, avlopp och avträde inomhus
kunde icke i och för sig rubba detta faktum. Kommittén fann, att dyrortsgraderingen
av folkpensionerna enligt då gällande lagstiftning borde
ersättas med särskilda bostadstillägg i de dyrare bostadsorterna, avsedda att
täcka merkostnaderna för bostad och bränsle. I fråga om utformningen av
bostadstilläggen förordade kommittén, att generella tillägg infördes, vilka
vore graderade efter bostadskostnaderna på sådant sätt att det bleve möjligt
för det stora flertalet pensionärer att inom tilläggets ram ordna sin bostadsfråga.
Bostads- och bränslekostnaderna å billigaste ort föreslogos emellertid
skola inarbetas i själva pensionen.

Beträffande frågan om orternas indelning i grupper föreslog socialvårdskommittén
upptagande av fem olika bostadskostnadsgrupper. Detta förslag
grundade kommittén på resultatet av en omfattande statistisk undersökning.
Tilläggen föreslogos skola utgå med de belopp som framgå av den ovan i
samband med återgivandet av författningsbestämmelserna upptagna tabellen.

I propositionen nr 220 anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Möller, i förevarande avseende bland annat följande:

Om de föreslagna pensionsbeloppen 1 000 resp. 1 600 kronor kunna antagas
på billigare orter, främst den rena landsbygden, täcka försörjningsbehovet,
visar den föreliggande utredningen, att detta icke är fallet på
andra håll. Otvivelaktigt föreligga alltjämt i vårt land betydande skillnader
i levnadskostnadernas höjd å olika orter. Det är därför uteslutet att, såsom
i några yttranden ifrågasatts, helt slopa varje gradering av pensionsförmånernas
storlek efter förhållandena å skilda platser. Om man vill åstadkomma
en reell likställighet för pensionstagarna i olika delar av landet,
måste pensionsförmånernas storlek graderas. Socialvårdskommittén har för
sin del funnit en dylik gradering böra ske uteslutande med hänsynstagande
till kostnaderna för bostad och bränsle. Det kan ifrågasättas, om tiden verkligen
är inne att helt slopa den nuvarande dyrortsgraderingen, som tager
hänsyn även till andra levnadskostnader. Bortses från bostadskostnaderna
torde emellertid en tendens till utjämning av levnadskostnaderna gjort sig
gällande. Det synes föga sannolikt att, såsom från något håll anmärkts, de
alltjämt föreliggande olikheterna i detta hänseende skulle komma att ånyo
skärpas vid en återgång till mera normala förhållanden. Med hänsyn till det
anförda anser jag mig i princip böra godtaga kommitténs förslag i denna
del.

Emot kommitténs förslag alt landet skall indelas i fem bostadskostnadsgrupper
och att det skall ankomma på socialstyrelsen att verkställa indelningen
synes mig intet vara att erinra. Däremot kan jag ej ansluta mig till
kommitténs uppfattning att indelningen bör ske för tio år i sänder. I likhet
med vissa skiljaktiga ledamöter av kommittén och ett stort antal remissinstanser
anser jag att indelningen bör omprövas ungefärligen vart femte
år. Den första indelningen i bostadskostnadsgrupper bör dock enligt min

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

mening erhålla en giltighetstid av endast cirka tre år. Det synes icke nödvändigt
att tidpunkterna för omprövningen av indelningen i bostadskostnadsgrupper
angivas i lagen utan torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att
efter vad som finnes lämpligt besluta härom. Genomföres ny kommunindelning
i riket, varom förslag kommer att föreläggas årets riksdag, torde därav
betingade jämkningar i bostadskostnadsgrupperingen böra ankomma på
Kungl. Maj :ts förordnande i samband med beslutet om indelningsändring.

Spännvidden mellan bostadstilläggens storlek inom de olika bostadskostnadsgrupperna
synes i stort sett ha väl avvägts av socialvårdskommittén.
Emellertid utvisa föreliggande siffror att i Stockholm — och även på andra
särskilt dyra orter — den understödsstandard som är normerande för utgivande
av fattigvård ligger så högt, att de av kommittén föreslagna pensionsbeloppen,
bostadstilläggen däri inräknade, icke kunna anses motsvara
en rimlig försörjning på dessa orter. Väsentligen torde detta sammanhänga
med påfallande höga hyreskostnader. I dessa fall föreligger alltså ett behov
att kunna höja de maximala pensionsbelopp kommittén föreslagit. Förhållandena
kunna även på landsbygden vara sådana, att folkpensionären
behöver ett tillskott till pensionen för att kunna bestrida särskilt höga bostadskostnader.
Då det här gäller pensionsfall, som icke kunna helt tillgodoses
genom de mera generella regler efter vilka det tidigare behandlade bostadstillägget
är och måste vara utformat, bör den förbättring av pensionsförmånerna
jag här åsyftar lämpligen kunna åstadkommas genom särskilda
kommunala bostadstillägg. Jag vill därför förorda, att bestämmelser införas
av innehåll att kommun äger besluta att till folkpensionär som är mantalsskriven
inom kommunen skall kunna utgå särskilt kommunalt bostadstillägg.

I anledning av propositionen nr 220 väcktes åtskilliga motioner avseende
dyrortsgraderingsfrågan. Sålunda yrkades i de likalydande motionerna
I: 319 av fru Svenson in. fl. och II: 496 av herr Werner in. fl. att bostadstillägg
efter behovsprövning skulle kunna utgå i alla rikets kommuner med
lika stort högsta belopp, nämligen för gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad
med 200 kronor per år och för annan med 300 kronor
per år. I motionen II: 486 hemställde herr Senander in. fl., att pensionärerna
i bostadskostnadsgrupp I i fråga om bostadstillägg måtte jämställas med
pensionärerna i bostadskostnadsgrupp II, och i motionen II: 493 av herr Ekdahl
hemställdes, att bostadstillägg skulle utgå i bostadskostnadsgrupp I till
gift pensionsberättigad och änkepensionsberättigad med 75 kronor per år
och till annan pensionsberättigad med 100 kronor per år.

Första särskilda utskottet, som behandlade propositionen, anförde i sitt
över densamma avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, beträffande
nu ifrågavarande spörsmål bland annat följande:

Vad angår de i motionerna framställda förslagen har utskottet konstaterat,
att de medföra betydande utgiftsökningar. Sålunda torde det i motionerna
I: 319 och II: 496 framlagda förslaget medföra en årlig kostnadsökning
av närmare 60 miljoner kronor. Kostnadsökningen på grund av det i
motionen II: 486 gjorda förslaget torde kunna beräknas till mera än 30 mil -

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

o

joner kronor under det att kostnadsökningen på grund av det i motionen
II: 493 framställda yrkandet torde stanna vid drygt 20 miljoner kronor.
Samtliga de nu lämnade siffrorna äro approximativa men torde giva en
ungefärlig bild av de ekonomiska konsekvenserna av de framställda ändringsförslagen.

Utskottet har vid övervägande av de på förevarande spörsmål inverkande
omständigheterna och under hänsynstagande till de siffror, som av socialvårdskommittén
framlagts i dess statistiska betänkande angående folkpensionärernas
bostadsförhållanden m. m., funnit den i departementsförslaget
föreslagna lösningen visserligen icke vara helt invändningsfri men dock av
beskaffenhet att under nu rådande förhållanden i möjligaste mån tillgodose
olika synpunkter. Utskottet får därför tillstyrka att förslaget i denna del
vinner riksdagens bifall. Härvid förutsätter utskottet emellertid att utvecklingen
av pensionstagarnas utgifter för bostads- och bränsleändamål i de
olika orterna kommer att ägnas vederbörlig uppmärksamhet samt att därav
föranledda jämkningar av ortsgrupperingen verkställas med ungefärligen
de tidsintervaller, som av departementschefen angivits.

Vid 1948 års riksdag yrkades i likalydande motionerna I: 25 av herr Hesselbom
m. fl. och II: 47 av herr Lundqvist m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att en översyn av gällande bestämmelser
i fråga om bostadsgruppering för folkpensionärerna snarast måtte komma
till stånd.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 6, hemställde andra lagutskottet,
att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Till stöd för denna hemställan anförde utskottet bland annat:

Den nuvarande bostadskostnadsgrupperingen för folkpensionärerna upphör
att gälla med 1949 års utgång. Såsom framgår av vad ovan angivits
är en revision av bostadskostnadsgrupperingen avsedd att företagas dessförinnan.
Kungl. Maj:t har ansett, att till ledning för denna revision en
specialundersökning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och
särskilt deras bostadskostnader bör ske. För att verkställa en sådan undersökning
har Kungl. Maj :t tillkallat särskilda sakkunniga. En översyn av bostadskostnadsgrupperingen
kommer alltså inom kort att verkställas, och
någon framställning härom från riksdagen till Kungl. Maj:t är därför icke
erforderlig.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

De i andra lagutskottets utlåtande nr 6 vid 1948 års riksdag omnämnda
sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden
och bostadskostnader ha i september 1948 framlagt utredning i angivna avseende
(SOU 1949: 12). I utredningen redogöra de sakkunniga för den av
socialvårdskommittén gjorda undersökningen angående folkpensionärernas
bostadsförhållanden. Vidare ha de sakkunniga begagnat det material som
framkommit genom bostadsräkningen 1945. Dessutom ha de sakkunniga
själva verkställt en specialundersökning angående folkpensionärernas bostadsförhållanden
och särskilt deras bostadskostnader för ett urval mindre

(i

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

tätorter och tätbefolkade landskommuner. I ett avsnitt — vari huvudresultaten
av de statistiska undersökningarna framskymta — behandla de sakkunniga
principspörsmålet huruvida bostadstilläggen enligt nuvarande bestämmelser
möjliggöra för de pensionsberättigade att inneha bostäder av
lika standard på orter inom olika bostadskostnadsgrupper. De sakkunniga
ha vidare genomfört provgrupperingar i enlighet med principen lika standard.
Dessa provgrupperingar ha skett enligt olika alternativ. Vissa huvudresultat
av dessa provgrupperingar framgå av den sammanfattning av resultaten
av utredningen, som ingår i betänkandet.

För närmare kännedom om utredningen får utskottet hänvisa dels till de
sakkunnigas betänkande och dels till utskottets nedan omförmälda utlåtande
nr 26 till 1949 års riksdag.

Vid 19^9 års riksdag väcktes tre motioner i förevarande ämne, nämligen
dels likalydande motionerna nr 111 i första kammaren av herr Persson, Ivar,
m. fl. och nr 130 i andra kammaren av herr Hansson i Skegrie in. fl. dels
ock motionen nr 286 i andra kammaren av herr Senander in. fl. I motionerha
hemställdes, att riksdagen måtte besluta minska antalet bostadskostnadsgrupper
till fyra genom att den lägsta gruppen slopades och att till följd
därav orter tillhörande denna grupp uppflyttades till den näst lägsta gruppen.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr
26 hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet erinrade till en början om den utredning, som verkställts av de
sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden
och bostadskostnader, och anförde därom:

I denna utredning, som sålunda avsett allenast frågan om de skilda orternas
inplacering i bostadskostnadsgrupper enligt folkpensioneringslagens
bestämmelser rörande bostadskostnadsgrupperingen, ha de sakkunniga
emellertid, utan att dock taga ställning därtill, berört även de principer,
som ligga till grund för nämnda bestämmelser, samt dessas utformning.
Ett av de spörsmål som därvid ägnats uppmärksamhet är huruvida folkpensioneringslagens
nuvarande differentiering av bostadstilläggen ger de
ekonomiska förutsättningarna för pensionsberättigade, boende inom olika
bostadskostnadsgrupper, att inneha bostäder av lika standard. De sakkunniga
ha därutinnan uttalat, att om man förutsätter lika standard och utgår
från den standard, som folkpensionerna i Stockholm kunna tillfredsställa,
bostadstilläggen äro genomgående alltför små i de lägsta grupperna.
Om man emellertid skulle höja bostadstilläggen i de lägre ortsgrupperna,
så att de endast kornrae att ligga så mycket lägre i förhållande till Stockholm,
som svarar mot skillnaden i hyra vid lika standard, så skulle bostadstilläggen
i de lägre grupperna räcka betydligt bättre än i den högsta
gruppen, beroende på att pensionärerna i de lägre grupperna i allmänhet
ej ha tillgång till bostäder av samma kvalitet som i den högsta gruppen,
utan tvingas Ilo i dåliga och billiga bostäder. De sakkunniga framhålla vidare,
att om man i stället utgår från förhållandena i den lägsta gruppen

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

i

och frågar, liuru stora bostadstillägg, som erfordras i de högre grupperna
för att upprätthålla förhållandevis samma standard som i den lägsta gruppen,
så kommer man till betydligt lägre bostadstillägg i de högre grupperna
än de nu gällande. Genom den relativt höga standard, som pensionärerna
på dessa orter äro tvungna att iaktta, och därav föranledda höga hyror
skulle emellertid enligt de sakkunniga dylika lägre tillägg bli ännu
mer otillräckliga än de nuvarande tilläggen redan äro. Sammanfattningsvis
ha de sakkunniga anfört, att bostadskostnadsgrupperingen i realiteten
icke kunnat genomföras enligt principen lika standard och att skillnaden
i bostadstillägg mellan de högre och de lägre bostadskostnadsgrupperna är
väsentligt större än som svarar mot skillnaden i bostadskostnad vid lika
standard. En konsekvent genomförd gruppering efter principen lika standard
skulle enligt de sakkunniga medföra så stora förändringar i jämförelse
med nu gällande gruppering, att särskilda åtgärder bleve nödvändiga
för dess tillämpning. De åtgärder, som de sakkunniga för sådant ändamål
peka på, äro ändring av tilläggsbeloppen och eventuellt ändring av antalet
bostadskostnadsgrupper. I enlighet med det begränsade uppdrag de sakkunniga
erhållit ha de emellertid icke ansett sig kunna gå närmare in på
dessa frågor.

Utskottet fortsatte därefter:

Det i motionerna väckta spörsmålet utgör allenast en del av den utav
de sakkunniga berörda frågan. Att bryta ut denna mindre del och behandla
den särskilt kan enligt utskottets mening icke vara lämpligt. Utskottet
är ej heller berett att nu taga ställning till frågan i hela dess vidd, bland
annat på den grund att de slutsatser, till vilka de sakkunniga kommit,
bygga på ett svåröverskådligt och svårbedömbart statistiskt material, vilket
material liksom ock de principer, enligt vilka det bearbetats, ävensom
de utav detsamma dragna slutsatserna hittills icke närmare prövats vid
sedvanlig remissbehandling. Därest emellertid de sakkunnigas ovan återgivna
uttalanden visa sig vara hållfasta, synes det utskottet som om fog
funnes att upptaga hela frågan om bostadskostnadsgrupperingen till omprövning.
Med hänsyn till det läge, vari frågan, enligt vad som framgår av
det anförda, nu befinner sig, kan någon framställning till Kungl. Maj :t
beträffande densamma icke anses erforderlig.

I ep. vid utlåtandet fogad reservation av herrar Hallagård och Carlsson i
Bakeröd anfördes bland annat följande:

Den av de sakkunniga avgivna utredningen ger vid handen, att folkpensioneringslagens
nu gällande bestämmelser beträffande bostadstilläggen ej
göra det möjligt för folkpensionärerna i de lägre bostadskostnadsgrupperna
att inneha bostäder av samma standard som dem, folk pensionärerna i de
högre bostadskostnadsgrupperna bebo. Detta förhållande maste anses i hög
grad otillfredsställande och en ändring av folkpensioneringslagens bestämmelser
i detta avseende är synnerligen angelägen. Att utan närmare utredning
vidtaga eu dylik ändring i lagen kan emellertid enligt utskottets mening
ej komma i fråga. Utskottet finner därför, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t bör göra framställning om utredning beträffande folkpensioneringslagens
bestämmelser om bostadstilläggen i syfte alt ernå sådan ändring av
desamma, att folkpensionärerna på samtliga orter i riket erhålla ekonomisk
möjlighet atl inneha bostad av lika standard. Då härvid såsom ut -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

gångspunkt bör tagas standarden hos de bostäder, som folkpensionärerna i
de högre bostadskostnadsgrupperna nu faktiskt bebo, torde det för att angivna
syfte skall kunna uppnås vara erforderligt, att även pensionärerna i
den lägsta bostadskostnadsgruppen erhålla bostadstillägg.

Reservationen utmynnade i en hemställan att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville med beaktande av de
synpunkter, som anförts i reservationen, låta verkställa utredning om folkpensioneringslagens
bestämmelser om bostadstilläggen samt för 1950 års
riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Över den utredning, som de sakkunniga för utredning rörande folkpensionärernas
bostadsförhållanden och bostadskostnader verkställt, avgavs
under senare hälften av år 1949 till Kungl. Maj:t yttranden av pensionsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund.

För närmare kännedom om innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa
till utskottets nedan omförmälda utlåtande nr 41 till 1950 års riksdag.

Frågans behandling vid 1950 års riksdag.

Vid 1950 års riksdag väcktes två motioner i förevarande ämne, nämligen
likaiydande motionerna nr 248 i första kammaren av herr Wahlund m. fl.
samt nr 388 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl. I motionerna
hemställdes, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning syftande till att avskaffa bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen samt att i avvaktan härpå
uppflytta lägsta bostadskostnadsgrupp till näst lägsta. Motionerna behandlades
av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 41 hemställde, att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet erinrade till en början om vad utskottet i sitt utlåtande till 1949
års riksdag i anledning av väckta motioner om ändrad indelning av landet
i bostadskostnadsgrupper uttalat samt anförde vidare:

Över de sakkunnigas utredning ha nu, såsom av den ovan lämnade redogörelsen
närmare framgår, yttranden avgivits av pensionsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Remissinstanserna ha funnit, att principerna för bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen
borde göras till föremål för en allmän översyn,
och i yttrandena hemställes om utredning. Därvid anföras olika synpunkter,
vilka ansetts böra beaktas vid en omprövning av bestämmelserna.

Även om det är förenat med stora svårigheter att på grundval av det föreliggande
materialet bilda sig en säker uppfattning om huruvida en omprövning
av bestämmelserna om bostadstillägg och bostadslcostnadsgruppering
är påkallad, finner dock utskottet, att starka skäl tala för att så är fallet.
Utskottet, som med hänsyn till det läge vari frågan befinner sig och med

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

hänsyn till utskottets nedan omförmälda ställningstagande, icke anser sig
böra närmare ingå på en prövning av de svårbedömbara frågor, som sammanhänga
med bostadskostnadsgrupperingen, vill här endast erinra om
vissa synpunkter, som remissinstanserna framhållit. Sålunda påpekar pensionsstyrelsen,
att genom de särskilda bostadstilläggen den i lagen angivna
bostadskostnadsgrupperingen är modifierad i hög grad och att de särskilda
bostadstilläggen i regel äro förenade med avdragsregler, som högst avsevärt
skärpa verkningarna av de i lagen förefintliga avdragsreglerna. Bostadsstyrelsen
framhåller, att den stora skillnad, som råder mellan landsbygd och
stad i fråga om bostadsstandard, börjat utjämnas samt att det vore uppenbart,
att folkpensionärerna på landsbygden vid nuvarande utformning av
folkpensioneringssystemet icke kunde förutsättas bliva delaktiga i den pågående
standardhöjningen. En dylik konservering av en alltför låg bostadsstandard
för en betydande del av folkpensionärerna stode uppenbarligen
icke i överensstämmelse med den bostadspolitiska målsättningen. Härtill
kommer så frågan om icke en normering av de särskilda bostadstilläggen
bliver ofrånkomlig.

Ifrågavarande spörsmål beträffande bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen
sammanhänga emellertid nära med folkpensioneringslagens
regler om inkomstprövningen. I sitt utlåtande nr 40 till innevarande
riksdag har utskottet närmare berört detta samband. Utskottet har i sitt
nämnda utlåtande uttalat, att avdragsreglerna i folkpensioneringslagen torde
vara i behov av översyn, varjämte utskottet ifrågasatt, huruvida icke lämpligen
i samband därmed jämväl frågan om bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen
borde upptagas till omprövning. På i utlåtandet närmare
angivna skäl har utskottet föreslagit riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet i sagda utlåtande
anfört.

På grund härav och då genom ovannämnda yttranden Kungl. Maj :ts
uppmärksamhet redan fästs på förevarande spörsmål, anser utskottet någon
ytterligare framställning till Kungl. Maj:t om utredning i anledning av
förevarande motioner ej erforderlig.

1 motionerna hemställes tillika, att riksdagen i avvaktan på en utredning
angående bostadskostnadsgrupperingen måtte uppflytta lägsta bostadslcostnadsgruppen
till näst lägsta. Såsoin utskottet uttalade vid fjolårets
riksdag kan det enligt utskottets mening icke vara lämpligt att bryta ut
denna mindre del av berörda fråga och behandla den särskilt. En dylik lagändring
torde i allt fall icke kunna ske utan närmare utredning. Utskottet
kan alltså icke tillstyrka motionärernas hemställan i denna del.

I en vid utlåtandet fogad reservation av herrar Hallagård, Bengtson och
Carlsson i Bakeröd anfördes bland annat följande:

Även om det är förenat med svårigheter att på grundval av det föreliggande
materialet bilda sig en säker uppfattning om huruvida en omprövning
av bestämmelserna om bostadstillägg och bostadskostnadsgruppering
är påkallad, finner dock utskottet, att starka skäl tala för att så är fallet.
Utskottet vill här endast erinra om vissa synpunkter, som remissinstanserna
framhållit. Sålunda påpekar pensionsstyrelsen, att genom de särskilda bostadstilläggen
den i lagen angivna bostadskostnadsgrupperingen är modifierad
i hög grad och att de särskilda bostadstilläggen i regel äro förenade med
avdragsregler, som högst avsevärt skärpa verkningarna av de i lagen före -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

fintliga avdragsreglerna. Bostadsstyrelsen framhåller, att den stora skillnad,
som råder mellan landsbygd och stad i fråga om bostadsstandard, börjat utjämnas
samt att det vore uppenbart, att folkpensionärerna på landsbygden
vid nuvarande utformning av folkpensioneringssystemet icke kunde förutsättas
bliva delaktiga i den pågående standardhöjningen. En dylik konservering
av en alltför låg bostadsstandard för en betydande del av folkpensionärerna
stode uppenbarligen icke i överensstämmelse med den bostadspolitiska
målsättningen. Vidare framhåller Svenska stadsförbundets styrelse,
att den av de sakkunniga verkställda utredningen obestridligen i allt fall
givit vid handen, att de nuvarande reglerna för bostadskostnadsgrupperingen
särskilt missgynnat åtskilliga av de kommuner, som nu äro placerade i bostadskostnadsgrupp
I och att en försiktig uppflyttning av kommuner från
grupp I till grupp II syntes befogad.

Reservationen utmynnade i en hemställan, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville med beaktande av de
synpunkter, som anförts i reservationen, låta verkställa utredning om folkpensioneringslagens
bestämmelser om bostadstilläggen samt för år 1951 års
riksdag framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Frågans nuvarande läge.

Socialvårdskommittén har i ett i april 1950 avgivet betänkande (SOU
1950: 11), innefattande utredning och förslag angående lag om socialhjälp
m. in. (socialhjälpslag) behandlat frågan om statsbidrag till de särskilda
bostadstilläggen. I ett särskilt yttrande har en reservant inom kommittén
anfört:

Kommittén har i detta sammanhang övervägt möjligheterna av att helt
slopa de särskilda bostadstilläggen, varvid då skulle ha företagits en höjning
av de allmänna bostadstilläggen. Denna väg har icke ansetts framkomlig.

Enligt min mening borde övervägandet i stället ha innefattat frågan huruvida
man icke skulle kunna slopa de allmänna bostadstilläggen i samband
med en justering av folkpensionerna. Den anpassning efter de individuella
omständigheterna som är önskvärd skulle då kunna ske genom de särskilda
bostadstilläggen. Det torde icke råda tvivel om att ett dylikt system skulle
ge ett mera rättvist resultat än det nuvarande, där förmenta olikheter i orternas
bostadskostnader först utjämnas genom fastlåsta allmänna bostadstillägg,
vartill i övervägande antalet kommuner kommer en ytterligare i
princip mera individuell, utjämning genom särskilda bostadstillägg.

Genom beslut den 16 juni 1950 har chefen för socialdepartementet bemyndigats
tillkalla sakkunniga för utredning rörande översyn av folkpensioneringslagens
bestämmelser om inkomstprövning m. m. (1950 års folkpensionsrevision).
I direktiven för de sakkunniga anför föredragande departementschefen
bland annat följande:

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

11

Vid detta års riksdags vårsession väcktes två motioner (nr I: »527 och
II: 389), vari påtalades, att de nu gällande bestämmelserna verka hämmande
särskilt på den enskilda arbetarpensioneringens utveckling. Andra
lagutskottet, som behandlade motionerna och som bl. a. tog del av olika
exempel på hur avdragsreglerna i förekommande fall verkade, fann i sitt
av riksdagen godkända utlåtande nr 40, att avdragsreglerna vore i behov
av översyn.

Jag ansluter mig till denna tanke. Det förhåller sig onekligen så, att gällande
avdragsregler inom folkpensioneringen ofta kunna leda till resultat
som ej äro tillfredsställande. Den främsta orsaken härtill torde vara att
verkningarna av den i lagen föreskrivna inkomstprövningen avsevärt
skärpts genom de avdragsregler, som kommunerna ansett sig böra föreskriva
i fråga om rätt till de särskilda bostadstilläggen. Sålunda kan det inträffa,
att en pensionstagare, som skaffar sig ökade inkomster vid sidan av
pensionen, kan få sina sammanlagda pensionsförmåner minskade i så hög
grad, att inkomstökningen bortfaller.

Såsom framgår av det föregående är frågan om avdragsreglernas verkningar
intimt förknippad med bestämmelserna om de särskilda bostadstillläggen.
Med hänsyn till den omfattning och betydelse de särskilda bostadstilläggen
fått kan det ifrågasättas, huruvida kommunerna även i fortsättningen
böra ha full frihet att bestämma angående de grunder, efter vilka
dylika tillägg skola utgå, eller om icke genom statens medverkan förhållandena
härvidlag på ett eller annat sätt böra normeras. Frågan härom bör
utredas av de sakkunniga.

Utskottet ifrågasatte vidare, huruvida det icke vore lämpligt att i samband
med en översyn av avdragsreglerna upptaga frågan om bostadstilläggen
och bostadskostnadsgrupperingen enligt det nuvarande systemet till
omprövning. För egen del finner jag, att frågan om bostadstilläggens konstruktion
bör prövas av de sakkunniga. Däremot anser jag skäl icke föreligga
att sammankoppla bostadskostnadsgrupperingens problem med de
huvudsakligen tekniska spörsmål varom nu är fråga.

1950 års dyrortssalckiinniga — vilka haft att till prövning upptaga bland
annat senast tillämpliga grunder för dyrortsgrupperingen mot bakgrunden
av de speciella problem, som aktualiseras genom kommunindelningsreformen
— ha i sitt den 10 januari 1951 avgivna betänkande angående principer
för dyrortsgrupperingen även berört bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen.

Efter att ha redogjort för vad i denna fråga tidigare förekommit anföra
de sakkunniga.

Av det föregående framgår att bostadskostnadsgrupperingen vilar på en
grund, som ilia stämmer med bostadstilläggens konstruktion och därför väl
är i behov av eu omprövning, men även att sistnämnda konstruktion är föremål
för översyn. Under sådana förhållanden finner vi uteslutet, att eu
omläggning av grunderna för bostadskostnadsgrupperingen nu verkställes.
Först i samband med all ståndpunkt tages till bostadstilläggens konstruktion,
bör eu omläggning av sagda grunder företagas.

12

Andra lagutskottets utlåtande nr S.

Intill det sålunda blir möjligt att pröva frågan i det rätta sammanhanget
bör, fortsätta dyrortssakkunniga, den nuvarande bostadskostnadsgruppelingen
bibehållas, dock att om situationen hösten 1952 är oförändrad,
en ny gruppering efter samma principer som tidigare bör genomföras,
men grundas på det då enligt det av dyrortssakkunniga framlagda förslaget
föreliggande nya materialet angående bostads- och bränslekostnader.

Utskottet.

I sitt utlåtande till fjolårets riksdag i anledning av väckta motioner om
avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen uttalade utskottet, att även
om det vore förenat med stora svårigheter att på grundval av dä föreliggande
material bilda sig en säker uppfattning om huruvida en omprövning
av bestämmelserna om bostadstillägg och bostadskostnadsgruppering vore
påkallad, funne dock utskottet, att starka skäl talade för att så vore fallet.
Utskottet erinrade vidare om att utskottet i annat sammanhang uttalat, att
avdragsreglerna i folkpensioneringslagen torde vara i behov av översyn,
och ifrågasatt huruvida icke lämpligen i samband därmed jämväl frågan
om bostadstilläggen och bostadskostnadsgrupperingen borde upptagas till
omprövning ävensom föreslagit riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet härutinnan anfört.

Enligt utskottets mening äro de skäl, som i utskottets förenämnda utlåtande
ansågos tala för en omprövning av bostadskostnadsgrupperingen,
alltjämt gällande. Emellertid har, såsom av vad ovan angivits framgår,
Kungl. Maj :t tillkallat särskilda sakkunniga, vilka ha att pröva bl. a. frågan
om bostadstilläggens konstruktion. Enligt vad utskottet inhämtat komma
de sakkunniga att i detta sammanhang pröva jämväl lämpligheten av att
sammanslå de allmänna och de särskilda bostadstilläggen. En lösning av
frågan i sådan riktning skulle kunna medföra, att behovet av bostadskostnadsgrupperingen
bortfölle. I allt fall bör, såsom 1950 års dyrortssakkunniga
i sitt ovannämnda betänkande framhållit, med en omprövning
av bestämmelserna om bostadskostnadsgruppering anstå till dess ståndpunkt
tagits till bostadstilläggens konstruktion. Med hänsyn till det läge,
vari frågan sålunda nu befinner sig, synes någon framställning till Kungl.
Maj :t i anledning av förevarande motioner icke böra göras.

I motionerna hemställes tillika, att riksdagen i avvaktan på en utredning
angående bostadskostnadsgrupperingen måtte uppflytta lägsta bostadskostnadsgruppen
till näst lägsta. Såsom utskottet vid tidigare riksdagar uttalat
kan det enligt utskottets mening icke vara lämpligt att bryta ut denna
mindre del av berörda fråga och behandla den särskilt. En dylik åtgärd
synes i allt fall icke böra vidtagas utan särskild utredning. Utskottet kan
alltså icke tillstyrka motionerna i denna del.

Andra lagutskottets utlåtande nr 8.

13

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 154 och 11:200, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 februari 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Sunne, Nils Elowsson och Wahlund;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, fruarna
Nordgren, Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i Göteborg, Hagård,
Carlsson i Bakeröd och fru Sjöstrand.

RESERVATION

av herrar Hallagård, Wahlund och Carlsson i Bakeröd.