Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

5

Nr 6.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i förordningen
om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. in.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 46,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Pettersson i Ersbacken
m. fl. hemställt »att riksdagen måtte för sin del besluta, att bestämmelserna
i 5 § 1 stycket förordningen om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete in. m. (SFS nr 295/1950)
skola erhålla följande lydelse: Tillägg å sjukpenning eller livränta till den
skadade utgives endast om arbetsförmågan blivit nedsatt med minst 20
procent, försåvitt ej annat följer av vad i 11 § sägs.’»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.

Den första mera allmänna regleringen av rätten till ersättning vid olycksfall
i arbete kom till stånd genom lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete (nr 39). I denna lag — som alltjämt
äger giltighet på olycksfall som inträffat under tiden fram till den 1 januari
1918 — stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare, huvudsakligen
sådana som utövade industriell verksamhet, att utgiva ersättning till arbetare,
som skadats till följd av olycksfall i arbetet.

Den 1 januari 1918 avlöstes 1901 års lag av lagen den 17 juni 1916 om
försäkring för olycksfall i arbete (nr 235; ändr. 323/1919, 320/1922,
155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933, 383/1936, 69/1939, 818/1939,

514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946, 493/1946, 483/1947 och
420/1948), enligt vilken i princip varje arbetare är försäkrad för skada till
följd av olycksfall i arbetet.

Av de olika ersättningsformer, som enligt olycksfallsförsäkringslagen kunna
ilrågakomma, äro endast två av intresse i detta sammanhang, nämligen
sjukpenning och livränta. Sjukpenning utgives om olycksfallet medfört
sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, dock
endast om sjukdomen varat visst antal dagar och arbetsförmågan nedsatts
med minst en fjärdedel. Sjukpenningen beräknas för dag och utgår så länge
sjukdomen varar. Medför olycksfallet under längre eller kortare tid bestående
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, utgives livränta under
tiden, såvida arbetsförmågan är nedsatt med minst en tiondel. Även enligt

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

lagens ursprungliga bestämmelser stadgades såsom villkor för erhållande
a\ sjukpenning och livränta att arbetsförmågan skulle vara nedsatt i nu angiven
grad.

Häi föx tjänar att anmärkas, att invalidlivräntan enligt olycksfallsförsäkringslagens
ursprungliga lydelse skulle vid förlust av arbetsförmågan utgöra
två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarade mot nedsättmngen.
Livräntans storlek stod således i direkt proportion till invaliditetsgraden.
Denna regel gällde oförändrad till den 1 januari 1949. Den då vidtagna
lagändringen innebar att den, som till följd av olycksfall i arbetet
helt mist sin arbetsförmåga eller fått denna nedsatt med minst tre tiondelar,
erhåller en förhöjd livränta från och med månaden näst efter den,
varunder han fyllt 18 år, till och med den månad, varunder han fyller
67 år.

Enligt en av de grundläggande principerna i 1916 års lag är såväl sjukpenningens
som livräntans storlek beroende av den skadades beräknade årliga
arbetsförtjänst under tiden närmast före olycksfallet. Ju större hans
ai betsförtjänst da varit, desto högre blir ersättningen. En annan huvudprincip
är att sjukpenningens och invalidlivräntans storlek beror på den grad,
varmed arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet. Vid total
förlust av arbetsförmågan utgår sålunda hel sjukpenning eller full livränta;
vid nedsättning av arbetsförmågan jämkas beloppen.

De nu angivna båda huvudprinciperna ha gällt sedan lagens tillkomst.
Emellertid ha de regler, varigenom ifrågavarande principer närmare utformats
och enligt vilka sjukpenningens eller livräntans storlek i varje särskilt
fall skall beräknas, ändrats vid upprepade tillfällen, varje gång i förmånlig
riktning för försäkringstagarna. Därvid har det icke ansetts möjligt
att göra lagändringarna tillämpliga på redan inträffade olycksfall. Till följd
härav gäller genomgående, att varje försäkringstagare får uppbära ersättning
enligt de regler som gällde, när olycksfallet inträffat. Om olycksfallet
inträffat vid en tidpunkt, då mindre förmånliga ersättningsregler gällde, utgår
alltså lägre ersättning än om olycksfallet inträffat vid en senare tidpunkt,
då ersättningsreglerna ändrats.

Vid sidan av olycksfallsförsäkringslagen finnes ett flertal författningar
avseende särskilda kategoriex-. Dessa skola emellertid i detta sammanhang
lämnas åsido.

Dyrtidstillägg av statsmedel å ersättningar i anledning av vissa skadefall,
som inträffat före utgången av år 1940, ha utgivits från och med år 1942.
De ursprungliga bestämmelserna, som innefattades i en förordning av den
19 december 1941 (nr 942), gällde två år. De senast gällande bestämmelserna
återfunnos i förordningen den 30 juni 194-3 angående dyrtidstillägg
åt vissa ersåttningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

7

in. in. (nr 449; ändr. 351/1946), som enligt förordning den 27 maj 1949 (nr
242) gällde till och med den 30 juni 1950. Enligt 1943 års förordning skulle
den, som ägde rätt till bl. a. sjukpenning eller livränta enligt någon av vissa
i 2 § av förordningen angivna lagar eller författningar, vara berättigad till
dyrtidstillägg därå under de förutsättningar och i enlighet med de föreskrifter
som stadgades i förordningen.

Den 26 februari 1949 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande
med förslag till bestämmelser om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare
enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra författningar.
I betänkandet förordades i fråga om ersättning till de kategorier det här
gäller nya regler, avsedda att höja ersättningsnivån i de äldre skadefallen.

Kommittén har i första hand uppehållit sig vid den centrala författningen
på detta område, nämligen 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Vid bestämmandet av ersättningstilläggen i de äldre fallen måste, enligt
vad kommittén uttalade, en avvägning ske mellan skälighets-, kostnads- och
administrativa synpunkter. Kommittén fortsatte:

En uppräkning av ersättningarna i de äldre fallen till belopp, som utgå
i jämförliga nya fall, vore utesluten redan av praktiska skäl. Mot en sådan
uppräkning talade även att många ersättningstagare nu uppnått en sådan
ålder, att de lämnat arbetslivet eller hade nedsatt arbetsförmåga oavsett
skadan samt att de skadade i stor utsträckning kunnat genom övergång
till nytt yrke och genom anpassning minska skadornas faktiska betydelse
för förvärvsförmågan. En allmän omprövning av invaliditetsgraderna i
samband med ersättningarnas uppräkning borde därför icke ifrågakomma,
i synnerhet som det ofta måste vara mycket vanskligt att avgöra i vad mån
numera förefintlig invaliditet vore att tillskriva skadans följder eller andra
omständigheter såsom åldersförändringar och sjuklighet. Återhållsamhet
vid ersättningstilläggens bestämmande kunde även vara motiverad såväl
från finansiell synpunkt som med hänsyn till att kommittén vid den allmänna
översyn av olycksfallsförsäkringslagen, varmed kommittén vore sysselsatt,
ämnade undersöka, om något system med indexbestämda ersättningsskalor
borde ifrågakomma.

Kommittén ansåg, att tilläggen borde vara procentuella liksom dyrtidstilläggen.
Men till skillnad från dessa borde de nya tilläggen graderas så att
procenttalet bleve större för dem, som skadats då maximiersättningarna
och lönerna voro låga, än för de under senare lid skadade. Samma minimigräns,
som gällde för dyrtidstilläggen, dvs. 30 procents invaliditet, ansågs
av kommittén lämplig även för de ifrågavarande ersättningsförbättringarna.

Genom proposition nr !)7 till 1950 års riksdag föreslogs att från och med
den 1 juli 1950 tillägg skulle utgå av statsmedel till vissa ersättningstagare
enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra med denna närbesläktade
författningar.

I propositionen, som i huvudsak bifölls av riksdagen, påpekade föredra -

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

gande departementschefen, statsrådet Möller, efter att ha erinrat om att
enligt kommitténs förslag tillägg till invalidlivränta icke skulle utgå, såvida
arbetsförmågan ej vore nedsatt med minst 30 procent, att förslaget i detta
avseende icke vore någon nyhet; samma minimigräns gällde för dyrtidstillläggen.
I propositionen föreslogs också, att tillägg skulle utgå å sjukpenning
efter samma grunder som livräntetillägget.

I 1 § förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å
vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. in.
stadgas bland annat, att den som uppbär sjukpenning eller livränta enligt
någon av de författningar, som angivas i förordningens 2 §, äger erhålla
tillägg därå i enlighet med vad i förordningen sägs.

De författningar, som avses i 1 § och vilka finnas uppräknade i 2 §, äro:

lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till föjd av
olycksfall i arbete;

kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för
fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall;

lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete;
kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under
1914—1919 års världskrig;

förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar;
lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare in. fl.;

förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.;

förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i
vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret;

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om
tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning;

förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning
av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt; samt
kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. in.

I 5 § första stycket ovannämnda förordning den 2 juni 1950 stadgas, att
tillägg å sjukpenning eller livränta till den skadade utgives endast, om ar -

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

betsförmågan blivit nedsatt med minst 30 procent, försåvitt ej annat följer
av vad i 11 § sägs. Sistnämnda paragraf innefattar vissa modifikationer i ersättningsrätten,
som här ej skola beröras.

6 § — vars innehåll slutligen skall angivas — upptager bestämmelser om
tilläggens storlek. Stadgandet lyder:

För tid före utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1949,
tillägg enligt följande tabell:

Tid varunder skadan inträffat

Procentuellt tillägg då arbetsförmågan är
nedsatt med

över 75 procent

över 50 men
högst 75 procent

minst 30 men
högst 50 procent

före den 1 januari 1920 ............

100

70

50

1 januari 1920—31 december 1926....

80

60

40

1 januari 1927—31 december 1941....

60

40

30

1 januari 1942—30 juni 1946 ........

40

30

20

1 juli 1946—31 december 1948 ......

30

20

—

För tid efter utgången av den månad, varunder den skadade fyllt sextiosju
år, utgår tillägg endast, om skadan inträffat före den 1 januari 1941. I
sådant fall utgör tillägget 20 procent av ersättningens belopp.

Utskottet. Som den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen utgår
sedan den 1 juli 1950 tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare enligt
olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra med denna närbesläktade
författningar. Vid bestämmandet av tilläggen har — enligt vad socialvårdskommittén
uttalat — en avvägning företagits mellan skälighets-, kostnads-
och administrativa synpunkter. Det har sålunda icke ansetts påkallat,
att personer, vars arbetsförmåga är nedsatt med mindre än 30 procent,
tillerkännas tillägg å sjukpenning eller livränta. Ovedersägligt är att ju
mindre invaliditeten är, desto större är möjligheten till anpassning; i många
fall torde invaliditeten efter eu tid ej utgöra något hinder för ersättningstagaren
att ernå samma inkomst som han haft vid tiden före det ersättningsgrundande
olycksfallet. Tilläggen ha följaktligen ansetts böra tillkomma
allenast dem, vars arbetsförmåga är så nedsatt, att de genom olycksfallet
kommit i ett påtagligt behov av ekonomiskt understöd. Liksom i fråga om
de tidigare utgående dyrtidstilläggen har gränsen dragits vid en invaliditet
av 30 procent. Redan då de ursprungliga bestämmelserna om dyrtidstilllägg
förelädes riksdagen uttalade sammansatta banko- och andra lagutskottet
i anledning av ett motionsvis framställt yrkande, att gränsdragningen
enligt utskottets åsikt vore sakligt grundad med hänsyn till att de
livräntetagare, som icke komme i åtnjutande av dyrtidstillägg, finge anses
äga möjlighet alt oaktat invaliditeten skaffa sig arbetsinkomst (uti. nr

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 6.

1/1941). Utskottet anser ej skäl föreligga att nu frångå denna ståndpunkt.
Det förtjänar att här vidare nämnas, att samma gränsdragning tillagts
betydelse i annat sammanhang. Som villkor för erhållande av s. k. förhöjd
livränta gäller nämligen bl. a., att arbetsförmågan skall vara nedsatt med
minst 30 procent.

Motionärerna hava ej angivit storleken av de tillägg, som böra utgå till
dem, vilka enligt motionärernas mening skola komma i åtnjutande av tillläggen.
Utskottet har under hand inhämtat, att den åsyftade reformen
skulle, därest tilläggen beräknades enligt den lägsta skalan i 6 § förenämnda
förordning den 2 juni 1950, innebära en ökad kostnad för statsverket på
inemot 900 000 kronor för år. Jämförelsevis kan nämnas att genomförandet
förra året av ifrågavarande ersättningstillägg beräknades för innevarande
budgetår medföra en merkostnad för staten av omkring 1,75 miljoner kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 46 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hallagård, Sten,
Wistrand, Sunne, Nils Elowsson och Bengtson;

från andra kammaren: herr Hellbacken, fru Johansson i Norrköping,
fröken Höjer*, herrar Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Odhe*, Wiklund i
Stockholm och fröken Wetterström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

t

RESERVATION

av herrar Hellbacken och Lundberg.