Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

1

Nr 31.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss översyn
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 45 i första kammaren av
herr Åman m. fl. samt nr 65 i andra kammaren av herr Kyling m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning, åsyftande en sådan
översyn över lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att innebörden av
begreppet kränkning av föreningsrätten närmare preciseras».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för detta yrkande, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande, socialstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Historik.

Frågan om en allmän lagstiftning till tryggande av föreningsrätten har
vid olika tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Sålunda
väcktes motioner i ämnet vid 1902 och 1904- års riksdagar. I dessa
motioner önskades en lagstiftning, ägnad att trygga varje medborgares rätt
att utan hinder från någons sida bilda, ingå i eller tillhöra föreningar, vilken
rätt icke borde kunna genom några slags bestämmelser eller överenskommelser
bortkontraheras. Till något positivt resultat kom man dock icke
vid dessa tillfällen. Lagutskottet (utlåtanden 1902 nr 60 och 1904 nr 40)
anslöt sig visserligen till den meningen, att enligt svensk rättsuppfattning
föreningsrätten betraktades såsom en allmän medborgerlig rättighet, men
ansåg att tillräckliga skäl saknades att förmena rättsgiltighet åt ett frivilligt
ingånget avtal, enligt vilket den ena parten förpliktat sig att ej tillhöra
förening.

I de för 1910 års riksdag (proposition nr 96) framlagda förslagen till lag
om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare samt till lag om vissa
arbetsavtal funnos upptagna bestämmelser avsedda att förhindra, att genom
kollektivavtal eller arbetsavtal vare sig inskränkning gjordes i rätten
att tillhöra föreningar av arbetare, resp. arbetsgivare, eller något tvång att
tillhöra dylika föreningar skapades. Enligt lagförslagen finge i kollektiv1—Bihang
till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 avd. Nr 31.

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

avtal eller arbetsavtal icke stadgas vare sig förbud att tillhöra förening av
arbetare, resp. arbetsgivare, eller skyldighet för arbetsgivare eller arbetare
att uteslutande eller företrädesvis ingå arbetsavtal med dem, som tillhörde
dylik förening. Hade sådant förbehåll skett, skulle det vara ogillt. Dock
finge i avtal bestämmas, att arbetsförman ej skulle få vara medlem av förening,
däri andra än förmän kunde vinna inträde. De framlagda förslagen
blevo icke av riksdagen antagna.

De nu omnämnda bestämmelserna angående föreningsrätten i 1910 års
förslag saknade motsvarighet i de för 1911 års riksdag (genom proposition
nr 43) framlagda förslagen till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetare samt till lag om vissa arbetsavtal. I åtskilliga vid 1911 års
riksdag väckta motioner uttalades den åsikten, att föreningsrätten icke
borde lämnas oreglerad vid en lagstiftning angående kollektivavtal eller
arbetsavtal, och två motionärer framlade förslag till bestämmelse angående
föreningsrätten att införas i den ifrågasatta lagen om vissa arbetsavtal. Ej
heller de vid 1911 års riksdag framlagda förslagen blevo av riksdagen godkända.

Spörsmålet om föreningsrättens lagfästande blev därefter icke föremål
för statsmakternas prövning förrän i samband med frågan om skyddande
av tredje mans rätt till neutralitet i ekonomiska konflikter. Sistnämnda
fråga upptogs såsom fristående problem första gången i anledning av motioner
vid 1929 års riksdag, då frågan emellertid förföll. Andra kammaren
anslöt sig till det avslagsyrkande som framställts av andra lagutskottet
(utlåtande nr 42), under det att första kammaren godkände en inom utskottet
anförd reservation, innefattande begäran om utredning. Denna
reservation blev utgångspunkten för den senare verkställda utredningen i
ämnet.

Kungl. Maj :t uppdrog härefter åt professorn Ragnar Bergendal att inom
socialdepartementet biträda med en utredning rörande frågan om tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Under år 1933 avlämnade den
sakkunnige utredning rörande denna fråga och därmed sammanhängande
spörsmål (Stat. off. utr. 1933: 36). Vid utredningen var såsom bilaga fogat
bl. a. ett utkast till lag med vissa bestämmelser mot ekonomiska stridsåtgärder.
Detta utkast innehöll föreskrifter till skydd icke blott för rätten
att tillhöra en förening, d. v. s. skydd för föreningsrätten i
egentlig mening (föreningsrättens positiva sida), utan även för
rätten att stå utanför en förening eller m. a. o. skydd mot o r g a n isationstvång
(föreningsrättens negativa sida).

Sedan över professor Bergendals utredning yttranden avgivits av myndigheter
och sammanslutningar, tillkallades av chefen för socialdepartementet
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande en kommission för ytterligare
prövning av det föreliggande lagstiftningsproblemet* Denna kommission,

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

den s. k. trettonmannakommissionen, avlämnade under år 1934 betänkande
med förslag bl. a. till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder (Stat.
off. utr. 1934:16).

Även i detta betänkande behandlades frågan om särskilt skydd för föreningsrätten,
men i det betänkandet åtföljande lagförslaget utformades bestämmelserna
på annat sätt än som skett i professor Bergendals utkast.

Efter det yttranden över kommissionsförslaget inhämtats av myndigheter
och sammanslutningar, avlät Kungl. Maj :t till 1935 års riksdag proposition
(nr 31) med förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder.
I sin motivering för det framlagda lagförslaget förklarade föredragande
departementschefen, statsrådet Möller, vid remissen till lagrådet, att han
i likhet med kommissionen funnit lagen böra innehålla bestämmelser till
skydd för föreningsrätten såväl på arbetsmarknaden som på andra ekonomiska
områden. Däremot ansåg departementschefen att frågan om organisationstvång
icke horde regleras i lagförslaget. Till närmare utveckling
av sin uppfattning yttrade departementschefen bl. a.:

I kollektivavtalen förekommer ofta en klausul, som stadgar att föreningsrätten
skall å ömse sidor lämnas okränkt. Där en sådan bestämmelse finnes
har den i arbetsdomstolens praxis så tillämpats att, när avskedande av
arbetare skett under förhållanden som givit vid handen att arbetarens verksamhet
eller ställning i fackföreningen varit den verkliga orsaken till avskedandet
och detta kunnat på tillfredsställande sätt styrkas eller göras
sannolikt, arbetsgivaren förpliktats att utgiva skadestånd och eventuellt
återtaga arbetaren i sin tjänst.

Det av kommissionen formulerade stadgandet skulle upphöja till en allmängiltig
rättsgrundsats denna i många kollektivavtal införda bestämmelse.
Enligt detsamma skulle exempelvis lockout i syfte att hindra arbetarna
från bildandet av en fackförening vara rättsstridig. Vidare skulle
uppsägning av arbets- eller hyresavtal vara förbjuden, när uppsägningen
vore att tolka såsom angrepp å föreningsrätten, alldeles oavsett om eljest
det individuella arbetsavtalet kunde bringas till upphörande efter kort
varsel och utan meddelande av särskilda uppsägningsgrunder. I princip
skulle sålunda genom det föreslagna stadgandet vinnas ett värdefullt skydd
för föreningsrätten. Emellertid kan det icke förbises att detta skydd på
grund av bevisningssvårigheter i praktiken ofta torde bli illusoriskt.

Vid behandlingen inom andra lagutskottet av propositionen och i anledning
därav väckta motioner gingo meningarna starkt isär. Förslaget föll
också i kamrarna.

I sitt under år 1935 avgivna betänkande med förslag till lag om föreningsoch
förhandlingsrätt (Stat. off. utr. 1935:59) förelog kommittén angående
privatanställda erkännande i lagen av en förhandlingsrätt, som innebure
rätt för arbetstagare att genom sin organisation förhandla med vederbörande
arbetsgivare och skyldighet för denne att träda i förhandling med
arbetstagarnas organisation. Eftersom en förhandlingsrätt av nu angiven

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

innebörd såsom grundval förutsatte föreningsrätt, ansåg kommittén, att
båda dessa rättigheter borde göras till föremål för lagstiftning i ett sammanhang.

Enligt kommitténs mening borde ifrågavarande lagstiftning innefatta
förbud mot kränkning av föreningsrätten i inskränkt mening. Om en arbetstagarorganisation
skulle kunna fylla sin uppgift att bättre än arbetstagarna
själva tillvarataga deras intressen gentemot arbetsgivaren, finge
det nämligen icke stå arbetsgivaren fritt att lägga hinder i vägen för arbetstagarna
att sammansluta sig i föreningar för dylikt ändamål. Men även föreningsrättens
negativa sida, d. v. s. rätten för den som icke ville tillhöra
förening att stå utanför densamma, ansåg kommittén i detta sammanhang
böra uppmärksammas. Kommittén intog således den ståndpunkten, att i
den föreslagna lagstiftningen borde upptagas ett stadgande om föreningsrätt,
innefattande skydd såväl mot kränkningar av föreningsrätten i egentlig
mening som mot organisationstvång.

I det av kommittén framlagda lagförslaget inleddes bestämmelserna om
föreningsrätten med en legaldefinition. Enligt denna (4 §) skulle med föreningsrätt
i lagen förstås rätt att tillhöra eller icke tillhöra förening av arbetsgivare
eller arbetstagare. Föreningsrätten var alltså i lagförslaget, på
sätt jämväl kommittén i sin motivering framhållit, konstruerad som en
den enskildes rätt att efter eget fritt val tillhöra eller icke tillhöra en förening.
Bestämmelserna om föreningsrätten inneslöto vidare (5 §) föreskrift,
att föreningsrätten skulle lämnas okränkt. Tillika stadgades, att
såsom kränkning av föreningsrätten skulle anses varje stridsåtgärd, som
vidtoges i syfte att förmå eller hindra någon att inträda i eller utträda ur
förening eller i anledning av verksamhet för förening eller för åstadkommande
av förening. Förslaget innefattade inga straffstadganden. Däremot
föreslogs till föreningsrättens sanktionerande föreskrift dels om skadestånd
för kränkning av denna rätt, dels ock om ogiltighet av bestämmelser i individuella
arbetsavtal och föreningsstadgar samt av avtalsuppsägningar
och andra rättshandlingar, som kränkte föreningsrätten.

I den för 1936 års riksdag framlagda propositionen nr 240 med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt upptogos — såvitt här är fråga
-— huvudsakligen följande bestämmelser (2 kap. 3—7 §§). Med föreningsrätt
förstodes i lagen rätt att tillhöra förening av arbetstagare eller arbetsgivare.
(Med förening av arbetstagare avsåges förening, som bestode av
arbetstagare och enligt stadgarna hade till uppgift att tillvarataga arbetstagarnas
intressen rörande anställningsvillkor och förhållandet i övrigt till
arbetsgivaren; med förening av arbetsgivare förstodes en motsvarande sammanslutning
å arbetsgivarsidan.) Föreningsrätten skulle lämnas okränkt.
Kränkning av föreningsrätten förelåge, om från arbetsgivar- eller arbetstagarsidan
åtgärd vidtoges mot någon å andra sidan antingen i syfte att
hindra honom att inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 5

ock i anledning av hans verksamhet för förening eller för åstadkommande
av förening. Om kränkningen av föreningsrätten skedde genom avtalsuppsägning
eller annan dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal
eller annat avtal, skulle rättshandlingen eller bestämmelsen vara
ogill. Emellertid skulle beträffande arbetsledare eller annan i förtroendeställning
kunna i kollektivavtal stadgas viss inskränkning i hans rätt att
vara medlem i förening, som avsåge tillvaratagande av honom underställd
personals intressen gentemot arbetsgivaren. Kränkning av föreningsrätten
medförde skadeståndsskyldighet enligt reglerna i lagen om kollektivavtal.

I sin motivering till lagförslaget framhöll föredragande departementschefen,
statsrådet Möller, att förhandlingsrätten som grundval förutsatte
föreningsrätten och att frågan om lagstadgat skydd för denna, såvitt anginge
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, därför måste upptagas
till behandling i samband med förhandlingsrätten. Vad sålunda anförts
gällde dock endast föreningsrätten i egentlig mening. Vidare anförde
departementschefen:

Vad angår frågan om organisationstvång, vilken av kommittén jämväl
behandlats i förevarande sammanhang, må till en början erinras om att
propositionen till 1935 års riksdag med förslag till lag om vissa ekonomiska
stridsåtgärder icke reglerade detta spörsmål. Som motiv därför anförde jag
vid ärendets anmälan i statsrådet, att det omfattande och invecklade problemet
om organisationstvång i dess skilda former ej upptagits till allmängiltig
lösning i trettonmannakommissionens till grund för propositionen
liggande förslag samt att en partiell reglering av hithörande spörsmål icke
kunde förordas. I sitt utlåtande i anledning av propositionen tillstyrkte
andra lagutskottet propositionens förslag i detta hänseende under framhållande
av, bland annat, att lagstiftningen, därest det föreslagna skyddet
mot organisationstvång icke gjordes fullständigt och allsidigt, skulle för
vissa samhällsgrupper kunna framstå såsom riktad allenast mot dem.

De skäl, som sålunda anförts mot att upptaga frågan om organisationstyång
i lagförslaget angående ekonomiska stridsåtgärder, äga än större giltighet
beträffande nu förevarande lagförslag. Detta hänför sig nämligen
endast till förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, under det att
förenämnda förslag även avsåg andra ekonomiska förhållanden. Härtill
kommer, att en reglering av frågan om organisationstvång knappast kan
anses systematiskt höra hemma i en lag rörande förening-s- och förhandlingsrätt
i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Organisationstvång
hänför sig nämligen, såsom i ärendet jämväl framhållits, icke till
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare utan till förhållandet
mellan arbetstagare inbördes, respektive arbetsgivare inbördes. Daco har
i sitt yttrande hävdat den ståndpunkten, att organisationstvång i vissa fall
kan förekomma från arbetsgivarpartens sida mot arbetstagarparten och
vice versa. De fall, som härvid åsyftas, torde emellertid vara att betrakta
som kränkningar av föreningsrätten i egentlig mening. En dylik kränkning
föreligger sålunda, om — såsom Daco befarat kunna inträffa — en arbetsgivare
övar press på sina arbetstagare alt tillhöra en sammanslutning, som
står under arbetsgivarens inflytande, i stället för arbetslagarnas egna
organisationer.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Av det anförda framgår, att föreningsrätten enligt min mening bör regleras
i förevarande sammanhang endast i den mån det är nödvändigt för
tryggande av förhandlingsrätten. Frågan om organisationstvång bör sålunda
ej upptagas i lagförslaget.

Vidare yttrade departementschefen beträffande förslagets stadgande om
skadeståndsskyldighet, att den i kollektivavtalslagen givna regeln, att vid
bedömande om och i vad mån skada uppstått hänsyn skall tagas även till
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, i nu förevarande
sammanhang innebure, att skadestånd kunde tilldömas såväl förening för
intrång i dess organisationsverksamhet som enskild för honom genom föreningsrättskränkande
åtgärd tillfogat lidande.

Lagrådet hade i sitt utlåtande över det dit remitterade lagförslaget —
vilket såvitt nu är i fråga i allt väsentligt överensstämde med det för riksdagen
framlagda —- avstyrkt, att det lades till grund för lagstiftning i ämnet.
Därvid anfördes bl. a., att frågan om föreningsrätten ej borde upptagas
till behandling utan samband med frågorna om skydd mot organisationstvång
och om en enhetlig lagstiftning angående ekonomiska stridsåtgärder.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna rörande de fall, i vilka kränkning
av föreningsrätten skulle föreligga, hade lagrådet hemställt, att bestämmelserna
avfattades på sådant sätt, att därav tydligt framginge, att de
angivna åtgärderna vore förbjudna endast då de företagits väsentligen i
sådant syfte, att de kunde betecknas såsom kränkning av föreningsrätten.

Föredragande departementschefen förklarade i anledning av lagrådets
hemställan om att förbudet skulle avse endast åtgärder, som företagits
väsentligen i föreningsrättskränkande syfte, att han icke kunde biträda
denna hemställan. Av arbetsdomstolens praxis framginge svårigheten att
över huvud styrka förekomsten av ett sådant syfte. Skulle den som ville
åberopa bestämmelserna om föreningsrätt i förevarande lagstiftning åläggas
att bevisa ej blott att ett dylikt syfte förelegat utan även att det haft
en väsentlig betydelse, kunde enligt departementschefens mening befaras,
att lagens bestämmelser på grund av bevissvårigheter skulle komma att förlora
avsevärt i effektivitet.

Andra lagutskottet, dit propositionen hänvisades, anförde i sitt utlåtande
nr 58 bl. a. följande:

Vid övervägande av de olika synpunkter som föreligga beträffande spörsmålet
om lagstiftning rörande förenings- och förhandlingsrätt har utskottet
liksom kommittén angående privatanställda och departementschefen
kommit till den övertygelsen, att — utan avvaktan av lagstiftning om
arbetsavtal —- tiden nu måste anses vara inne att i vårt land lagfästa vissa
regler på förevarande område. Utskottet har emellertid av skäl, som
nedan anföras, icke funnit en närmare reglering av föreningsrätten nu böra
genomföras utan inskränker sig till att föreslå en lag om förhandlingsrätt.
Genom denna lag skall ett allmänt erkännande givas åt arbetstagares för -

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

handlingsrätt. Härvid ansluter sig utskottet sålunda till den uppfattningen,
att de grupper av arbetstagare, vilka redan på egen hand förmått hävda
sin rätt, och för vilka en lagstiftning alltså kan anses vara av mindre betydelse,
icke böra lämnas utanför lagen.

Vad utskottet sålunda anfört behöver emellertid icke föranleda därtill,
att alla de lagstiftningsspörsmål inom skilda rättsområden, i vilka föreningsrättsproblemen
beröras, böra bringas till avgörande i ett sammanhang.
Utskottet anser det i stället vara möjligt, att, sedan en plan blivit
uppgjord huru problemen lämpligen böra bearbetas och lösas, det kan visa
sig, att olika delar av desamma kunna behandlas i viss ordning efter varandra
samt sedermera, allteftersom utredningen på olika punkter blivit slutförd,
föreläggas riksdagen.

Utskottet vill emellertid icke underlåta att i förevarande sammanhang
framhålla, att det är av den största vikt att föreningsrättsproblemen bringas
till en lösning, som innebär samhällelig rättvisa. I den mån partiella lösningar
företagas, ligger det vikt uppå, att lagstiftning i ämnet genomföres
på sådant sätt, att den kan anses vara socialt rättvis och icke riktad mot
visst håll.

Då utskottet sålunda föreslår, att en laglig reglering av föreningsrätten
nu bör upptagas till ytterligare utredning, förefinnes i utskottets lagförslag
icke motsvarighet till 2 kapitlet i propositionen. Enligt utskottets mening
är det emellertid av värde, att den föreningsrätt, som enligt allmänna
rättsgrundsatser redan nu förefinnes, kommer till uttryck i lagen.

I anslutning till vad utskottet sålunda anfört föreslog utskottet, att till
förhandlingsrättens tryggande bland allmänna bestämmelser i lagen såsom
en 3 § infördes det stadgandet, att föreningsrätten skall lämnas okränkt.
Bestämmelser om påföljd för överträdelse av detta stadgande ansåg utskottet
däremot icke böra införas i lagen. Utskottet fann nämligen, att vid avgörandet
av frågan, huruvida och i vilken ordning sådana påföljder skulle
inträda, allmänna rättsgrundsatser kunde tillämpas.

I en reservation av herr Sigfrid Hansson m. fl. yrkades, att föreningsrätten
skulle upptagas till reglering. Till stöd härför anfördes:

På alla håll råder i stort sett enighet om att ett lagfästande av förhandlingsrätten
bör äga rum. Detta förutsätter emellertid, att även arbetstagares
föreningsrätt i förhållande till arbetsgivare uttryckligen erkännes, då denna
utgör en nödvändig grundval för förhandlingsrätten. I samband med en
lagstiftning om förhandlingsrätten måste därför även upptagas frågan om
skydd för föreningsrättskränlcningar från arbetsgivares sida. I annat fall
skulle lätt en sådan lagstiftning bli utan större värde för de grupper av
arbetstagare, vilkas organisationer hittills icke i större omfattning vunnit
erkännande på arbetsmarknaden och för vilka på grund av arbetstagarens
beroende ställning gentemot arbetsgivaren föreningsrätten för närvarande
ofta är en chimär.

Enligt reservanternas mening borde regleringen av föreningsrätten ske i
huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som kommit till uttryck i
Kungl. Maj:ts förslag.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Första kammaren biföll utskottets hemställan i fråga om lagens avfattning.
Andra kammaren biträdde, såvitt nu är i fråga, den av herr Sigfrid
Hansson in. fl. avgivna reservationen. I utskottets av riksdagen godkända
sammanjämkningsförslag (memorial nr 59) erhöll lagen i huvudsak sin
nu gällande lydelse. I övrigt hemställde riksdagen i skrivelse (nr 418) till
Kungl. Maj :t dels om utredning av frågan om föreningsväsendets normering
genom lagstiftning, dels ock om fortsatt utredning av frågan angående
lagstiftning om vissa ekonomiska stridsåtgärder med beaktande av bland
annat det sammanhang, vari denna utredning borde ställas till den föreslagna
utredningen av frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning.
Tillika hemställde riksdagen om framläggande av de förslag, till
vilka utredningarna kunde föranleda.

Lagrådet avgav yttrande över det av riksdagen för sin del antagna lagförslaget
och anförde därvid bl. a.:

I det av riksdagen antagna förslaget har lagtexten i vissa delar erhållit en
avfattning, som icke kan anses med önskvärd klarhet och fullständighet
angiva den nya lagstiftningens innebörd. I första hand gäller detta om det
grundläggande begreppet föreningsrätt, vilket i lagen kommer att sakna
varje närmare bestämning. Att förslaget i olikhet med Kungl. Maj :ts proposition
icke upptager någon legaldefinition, lärer visserligen ej medföra, att
med avseende å det viktiga spörsmål, som plägat betecknas såsom skydd
mot organisationstvång, förslaget bör anses intaga annan ståndpunkt än
propositionen, eller med andra ord att detta spörsmål i nu förevarande sammanhang
lämnas olöst. Men i övrigt torde osäkerhet icke vara utesluten i
fråga om de rättsverkningar, som skola åtfölja den i lagen åsyftade föreningsrätten,
i all synnerhet som förslaget jämväl därutinnan avviker från
propositionen, att regler icke meddelas till ledning för ett fastställande av
vad som är att uppfatta såsom kränkning av föreningsrätten. Med fog synes
kunna ifrågasättas, huruvida icke lagstiftningen härigenom i alltför hög
grad överlåter åt arbetsdomstolens lagtillämpning att vara i egentlig mening
rättsbildande. Den särskilda ställning arbetsdomstolen sålunda erhåller
med avseende å dess genom denna lagstiftning utvidgade verksamhet
måste enligt lagrådets uppfattning vara ägnad att ytterligare framhäva angelägenheten
av att, så snart sig göra låter, åt den i domstolen ingående
representationen av intressegrupper beredes en för den nya uppgiften lämpad
sammansättning.

Tillika uttalade lagrådet, att det utginge från att noggrann omprövning
av lagens bestämmelser komme att äga rum, därest i enlighet med riksdagens
hemställan frågan om föreningsväsendets normering genom lagstiftning
bleve föremål för utredning.

Lagen utfärdades den 11 september 1936 och trädde i kraft med ingången
av år 1937.

I motionen 11:2^5 vid 1939 års riksdag hemställdes av herrar Holm och
Falk, att riksdagen för sin del måtte besluta att i 3 § lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt införas, förslagsvis såsom första och andra stycke, följande
bestämmelser:

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbetstagare
att tillhöra förening för tillvaratagande av medlemmarnas intressen i
avseende å anställningsvillkor och förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare
och arbetstagare ävensom rätt för sådan förening att utan intrång från
motsidan fritt utöva sin verksamhet.

Såsom kränkning av föreningsrätten skall i förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare anses åtgärd, vidtagen i syfte att hindra någon att
inträda i eller förmå honom att utträda ur förening eller i anledning av
verksamhet för förening eller för åstadkommande av förening, ävensom
eljest åtgärd med syfte att öva intrång i förenings organisationsverksamhet.

Därest riksdagen icke skulle vara beredd att utan föregående utredning
taga ställning till frågan, hemställde motionärerna, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kung], Maj :t anhålla om utredning rörande sådan utvidgad
tillämpning av lagen om förenings- och förhandlingsrätt, som i motionen
angivits, samt om framläggande för riksdagen av förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

I motiveringen till motionen anfördes:

Lagen upptager icke någon definition av begreppet föreningsrätt, men
enligt arbetsdomstolens tolkning förstås med föreningsrätt i lagens mening
rätten att tillhöra facklig organisation. Vilka åtgärder som skola betraktas
såsom föreningsrättskränkning angivas icke heller i lagen i vidare mån än
att avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller bestämmelse i
kollektivavtal eller annat avtal, varigenom föreningsrätten kränkes, förklaras
vara ogill. Det framgår härav, att lagstiftaren närmast haft i sikte
kränkning av den enskilda föreningsrätten, medan lagen icke giver någon
bestämd ledning för bedömande, huruvida kränkning kan ske genom åtgärder,
riktade mot den fackliga organisationen eller dess verksamhet. På
grund av motstridiga uttalanden i förarbetena till lagen är det till och med
tvivelaktigt, huruvida en organisation, vars medlemmar utsatts för föreningsrättskränkning,
kan för egen del yrka skadestånd för liden skada på
grund av det intrång i organisationsverksamheten, som de enskilda kränkningarna
betyda. Ännu tvivelaktigare synes vara, huruvida organisationen
kan på lagen grunda anspråk på grund av sådant intrång i organisationsverksamheten,
vilket icke hänför sig till åtkomliga föreningsrättskränkningar
mot enskilda medlemmar.

Ur synpunkten av föreningsrättsskyddets syftemål synes det emellertid
icke finnas någon anledning att begränsa skyddet att avse föreningsrättskränkning
mot enskilda. Lagfästandet av sistnämnda skydd kan i själva
verket till och med förväntas medföra, att motarbetandet inom vissa områden
av de fackliga organisationssträvandena kommer att taga formen av
åtgärder, riktade mot organisationsbildandet resp. organisationsverksamheten,
syftande till att försvåra startandet eller upprätthållandet av fackliga
organisationer. Dylika åtgärder synas icke vara åtkomliga med mindre föreningsrättsbegreppet
utvidgas att omfatta även rätt för facklig organisation
alt fritt utöva sin verksamhet och alltså till föreningsrättskränkning
hänföres även åtgärd i syfte att öva intrång i förenings organisationsverksamhet.

I sitt utlåtande (nr 25) yttrade andra lagutskottet — efter att ha redo -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

gjort för frågans tidigare behandling och därvid bl. a. berört utskottets
utlåtande vid 1936 års riksdag i anledning av propositionen med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt —- följande:

Enligt utskottets mening hava övertygande skäl anförts för att det i motionen
berörda spörsmålet bör i lagstiftningsväg klarläggas. Utskottet kan
emellertid icke tillstyrka förslaget om en omedelbar lagändring. På grund
av frågans komplicerade natur torde det vara erforderligt, att den underkastas
närmare utredning med noggrant beaktande av de olika fall, som
kunna tänkas uppkomma. Frågan måste givetvis även ses i sammanhang
med de mera omfattande spörsmål på föreningsväsendets område, som inom
justitiedepartementet underkastats förberedande undersökningar. Såsom
utskottet i sitt ovannämnda utlåtande vid 1936 års riksdag framhållit torde
det emellertid vara möjligt att behandla olika delar av detta frågekomplex
efter varandra samt sedermera, allteftersom utredningen på olika punkter
blivit slutförd, förelägga riksdagen förslag därutinnan. Enligt utskottets
mening bör den i motionen behandlade frågan kunna bringas till en lösning,
innan resultatet av det nu pågående utredningsarbetet i dess helhet
föreligger.

På grund av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta
verkställa utredning angående ändring av lagen om förenings- och förhandlingsrätt
i syfte att närmare bestämma begreppet föreningsrätt, därvid de
i utskottets motivering angivna synpunkterna borde beaktas.

Under debatten i första kammaren i anledning av andra lagutskottets omförmälda
utlåtande framhöll utskottets ordförande, då fråga uppkom rörande
omfattningen av den föreslagna utredningen, att vad som syntes vara
det väsentliga i detta sammanhang vore, att föreningsrättsbegreppet bleve
så klarlagt i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att förhandlingsrätten
kunde användas av vederbörande parter.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (skrivelse nr 197).

Den av riksdagen begärda utredningen verkställdes av en inom socialdepartementet
tillkallad sakkunnig, vilken den 30 december 1939 avgav betänkande
med förslag till ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt
(SOU 1939:49).

I betänkandet beröres bl. a. frågan Om kränkning av föreningsrätten.
Härom anföres följande:

I enlighet med det innehåll, som getts åt arbetsgivares och arbetstagares
föreningsrätt, torde kränkning av denna rätt föreligga, då åtgärd å ena
sidan vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom att icke inträda
i eller utträda ur förening eller att icke utnyttja medlemskap i förening
eller att icke verka för eller för bildandet av förening. Sådan kränkning
torde dessutom vara för handen då å ena sidan, till nackdel för någon
å andra sidan, åtgärd vidtages på grund av den angripnes medlemskap i

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

förening eller utnyttjande av detta eller hans verksamhet för förening eller
för bildandet av sådan.

För föreningsrättskränkning skulle alltså fordras vidtagandet av en åtgärd
å ena sidan riktad mot någon å andra sidan. Olika slag av åtgärder böra
härvid kunna ifrågakomma, såsom framgår av arbetsdomstolens i det föregående
refererade domar. Framhållas må dock, att en verklig åtgärd bör ha
vidtagits. Liksom arbetsdomstolen i sin dom nr 119/1936 funnit, böra sålunda
enbart yttranden av en arbetsgivare, varigenom hans motvilja mot arbetstagarnas
organisationsförhållanden kommit till uttryck, icke konstituera
en föreningsrättskränkning. För att en åtgärd skall innebära dylik
kränkning, fordras emellertid att den vidtagits antingen i visst syfte eller
ock av viss anledning. I det senare fallet kräves dessutom, att åtgärden skall
vara till skada för den angripne.

Vidare må uppmärksammas, att då arbetstagares föreningsrätt icke torde
kunna aktualiseras annorledes än i ett anställningsförhållande, en åtgärd
för att kunna innebära kränkning av arbetstagares föreningsrätt måste beröra
en dennes anställning. Åtgärder, vilka blott ingå som ett led i förhandlingar
om anställning, lära alltså ej kunna innebära föreningsrättskränkning.
Detta betyder — för att taga ett exempel — att en arbetsgivare, som
vägrar anställa en arbetstagare enbart därför att han är organiserad eller
organiserad i visst förbund, icke härigenom gör sig skyldig till kränkning av
arbetstagarens föreningsrätt. En annan sak är att, därest avtal om anställning
kommer till stånd, vad som föregått avtalet kan vara av betydelse i
förevarande hänseende. Om en arbetsgivare exempelvis i samband med anställandet
av arbetstagare förklarat sig endast vilja anställa oorganiserade
sådana, bör denna förklaring kunna betraktas som ett anställningsvillkor,
vilket för den antagne arbetstagaren innebär en förpliktelse att under anställningstiden
ej ansluta sig till någon organisation. I dylikt fall måste en
kränkning av föreningsrätten föreligga. — På vad sätt en åtgärd skall beröra
ett anställningsförhållande för att föreningsrättskränkning skall uppkomma
torde få anses likgiltigt, blott ett omedelbart samband däremellan
finnes. Här må erinras om arbetsdomstolens dom nr 78/1936. I denna fann
arbetsdomstolen, att en arbetsgivare kränkt föreningsrätten därigenom, att
han — efter att ha uppsagt tre hos honom anställda arbetare — för att bereda
dessa svårigheter att erhålla annat arbete i de för dem utfärdade arbetsbetygen
insatt uppgift om att de tillhörde visst fackförbund. — Frågan
om anställning föreligger eller ej får avgöras efter omständigheterna i varje
särskilt fall. De regler som gälla för arbetsavtals ingående och upphörande
bli alltså tillämpliga. Givet är, att vid en permittering anställningsförhållandet
ej upphör. Ofta nog göres emellertid ej eu bestämd skillnad mellan permittering
och avsked. Härvid bör verkliga förhållandet vara avgörande och
ej det ordval, som kommer till användning. Tillika bör uppmärksammas, att
— även om vid eu driftsnedläggelse ett avskedande av arbetsstyrkan måste
anses ha kommit till stånd — en vägran att vid driftens senare upptagande
återtaga arbetare under särskilda omständigheter torde kunna innebära eu
föreningsrättskränkning. Belysande för sådant fall synes vara arbetsdomstolens
dom nr 17/1935. En arbetsgivare, som vid minskad tillgång på arbete
i avtalsenlig ordning uppsagt arbetstagare, vägrade då arbetet senare
vid förbättrad arbetstillgång ånyo upptogs att återanställa två av de entledigade
arbetarna. 1 målet var upplyst, att det vid arbetsstället varit en normal
företeelse, all arbetsstyrkan vissa tider av året, då arbetsbrist förelegat,

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

åtminstone till viss del avskedats men att därefter de avskedade återtagits
i tjänst, så snart tillfälle erbjudit sig. Arbetsdomstolen ansåg det därför
otvivelaktigt, att de båda arbetarna skulle ha erhållit återanställning, därest
icke vissa förhållanden föranlett arbetsgivaren att vägra sådan; och då
anledningen till denna vägran befanns vara att de båda arbetarna utnyttjat
sin organisationstillhörighet, fann arbetsdomstolen kränkning av föreningsrätten
föreligga.

Vad ovan sagts gäller den föreningsrätt, som skulle tillkomma enskilda
arbetsgivare och arbetstagare. Beträffande förening av arbetsgivare eller
arbetstagare har av den företagna undersökningen framgått, att i samtliga
de fall, däri föreningsmedlems föreningsrätt kränkes, jämväl föreningen kan
Ma intrång i sin verksamhet, och detta på sådant sätt, att verklig skada
för föreningen kan uppkomma. Med hänsyn härtill och då dylikt intrång
är ägnat att förringa värdet av förhandlingsrätten för föreningens vidkommande
bör förening som sådan tilläggas rätt att icke behöva tåla kränkning
av medlems föreningsrätt. Emellertid har tillika framgått, att förening
kan lida intrång i sin verksamhet ej blott då någon dess medlem
utsättes för föreningsrättskränkning utan jämväl då arbetsgivare eller arbetstagare
utanför föreningen påverkas att icke ansluta sig till föreningen.
Förening bör därför äga rätt att icke behöva tåla kränkning av arbetsgivares
eller arbetstagares föreningsrätt, oavsett om den kränkte är föreningsmedlem
eller ej, allt dock under förutsättning att den föreningsrättskränkande
åtgärden innebär intrång i föreningens verksamhet. Den föreningsrätt,
som med stöd av kollektivavtal kan göras gällande, har även
—- på sätt framgår av ett flertal av arbetsdomstolens domar — ansetts
medföra en dylik rätt för förening som sådan, och någon anledning att
göra lagen såvitt nu är ifråga mindre omfattande än de på överenskommelsens
väg framsprungna kollektivavtalen kan näppeligen föreligga. Att
utöver vad som följer av det nu sagda medge en materiell rätt på förevarande
område för förening som sådan, torde däremot icke vara tillrådligt.
Förening kan visserligen tillfogas intrång i sin verksamhet utan att någon
arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt kränkes. Men de fall där så
kan ske synas enligt vad den företagna undersökningen gett vid handen icke
böra föranleda till ett fristående skydd för förening. Uppmärksamheten riktas
här främst å det fall, då en arbetsgivare systematiskt undviker att anställa
arbetstagare tillhörande viss förening, vilket kan leda till minskad
medlemsanslutning. Ett skydd för förening mot dylikt intrång i sin verksamhet
skulle emellertid — eftersom skillnad uppenbarligen icke kan göras
mellan det fall arbetsgivaren till stöd för sitt berörda handlingssätt kan åberopa
en organisationsklausul och då så ej är händelsen — medföra, att organisationsklausuler
bleve ogiltiga i vad de avse åläggande för arbetsgivare
att vid anställning av arbetstagare hålla sig till viss organisation, och vad
detta skulle betyda för förhållandena på arbetsmarknaden kan blott bedömas
i ett vidare sammanhang. Övriga fall, som här kunna komma i fråga,
lära sakna egentlig praktisk betydelse. Som exempel må nämnas, att en
arbetsgivare bedriver agitation mot en viss förening av arbetstagare eller reser
hinder för sådan förening att erhålla möteslokal eller dylikt.

Med hänsyn till det anförda har förening icke ansetts böra tillerkännas
en självständig föreningsrätt. Sådan rätt skulle endast tillkomma enskild
arbetsgivare och arbetstagare. Förening skulle emellertid icke vara skyldig

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

tåla sådan kränkning av arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt, som
innebär intrång i föreningens verksamhet.

Den sakkunniges överväganden utmynnade i förslaget, att 3 § lagen om
förenings- och förhandlingsrätt skulle erhålla följande lydelse:

Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbetstagare
att tillhöra förening, varom i 2 § sägs, utnyttja medlemskap i förening
samt verka för förening eller för bildandet "av sådan.

Föreningsrätten skall lämnas okränkt; och vare förening icke skyldig
tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess verksamhet.

Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan
åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom
att icke inträda i eller att utträda ur förening eller att icke utnyttja medlemskap
i förening eller att icke verka för förening eller för bildandet av
sådan, så ock om å ena sidan, till nackdel för någon å andra sidan, åtgärd
vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller utnyttjande av
detta eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal,
vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogill.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke utgöra hinder för intagande av
föreskrift i avtal, att arbetsledare ej må vara medlem i förening, som avser
tillvaratagande av honom underställd personals intressen gentemot arbetsgivaren.
Ej heller skall stadgandet äga tillämpning å åtgärd, som grundas
på sådan föreskrift. Med arbetsledare förstås den, som är anställd att
såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete,
vilket utföres av honom underställd personal och i vilket han icke annat
än tillfälligtvis själv deltager.

I anslutning till det föreslagna stadgandets andra och tredje stycken anför
den sakkunnige:

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller den allmänna regeln,
att föreningsrätten skall lämnas okränkt. I samband härmed har ansetts
böra upptagas stadgandet om att förening icke skall vara skyldig tåla sådan
kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess verksamhet.
Förening skall sålunda icke behöva tåla kränkning av vare sig medlems
föreningsrätt eller den föreningsrätt, som tillkommer utanför föreningen
stående arbetsgivare eller arbetstagare, allt under förutsättning att kränkningen
innebär intrång i föreningens verksamhet. Sådant intrång torde
kunna föreligga såväl då den åtgärd, varigenom kränkningen sker, kan
antagas leda till minskad anslutning till föreningen som då den är ägnad
att på ett eller annat sätt försvåra för föreningen att tillvarataga sina medlemmars
intressen i förhållandet till motsidan. Vad beträffar sådana fall,
där fråga är om kränkning av utanför föreningen stående arbetsgivares
eller arbetstagares rätt, kan kränkningen tydligen innebära intrång i föreningens
verksamhet endast där den föreningsrättskränkande åtgärden går
ut på att hindra arbetsgivaren eller arbetstagaren att ansluta sig till föreningen.

1 tredje stycket anges de fall, i vilka kränkning av föreningsrätten före -

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

ligger. Dessa fall ha utformats i direkt anslutning till det sätt, varpå föreningsrätten
blivit bestämd. Uppräkningen av fallen är att anse som uttömmande.
Däremot har det icke varit möjligt att närmare beskriva de
olika slag av åtgärder, som böra betraktas såsom kränkningar av föreningsrätten.
Sätten att kränka föreningsrätten äro nämligen alltför mångskiftande.
Åtgärderna begränsas emellertid genom kravet på att de skola ha
vidtagits antingen i visst syfte eller ock av viss anledning; i det senare
fallet skall åtgärden dessutom vara till nackdel för den därav drabbade.
Till nackdel för annan torde en åtgärd få anses vara, då den är ägnad
att för honom medföra skada i ett eller annat avseende. Att åtgärden skall
ha vidtagits i syfte att skada kräves ej. Dock måste den som vidtagit åtgärden
ha insett, att skada därav kunnat uppkomma för den angripne. I
fall varom här är fråga lär åtgärden ofta nog vara dikterad av hämndmotiv,
men förefintligheten av dylikt motiv har icke ansetts böra utgöra förutsättning
för att föreningsrättskränkning skall uppkomma. Anledningen
till åtgärden skall emellertid ha varit någon av de angivna. Då bland anledningarna
upptages arbetsgivares eller arbetstagares utnyttjande av medlemskap
i förening, har närmast åsyftats det fall, att arbetsgivaren eller arbetstagaren
själv påkallat sin organisations biträde i ett eller annat avseende.
Hit böra dock även räknas sådana fall, där organisationen handlat av
eget initiativ för att tillvarataga en sin medlems intresse i förhållandet till
motsidan. När det säges att åtgärden skall ha vidtagits av viss anledning,
menas att det angivna förhållandet — medlemskap i förening, utnyttjande
av sådant etc. — skall ha varit den egentliga orsaken till åtgärdens vidtagande.
Härutinnan må hänvisas till arbetsdomstolens domar nr 94/1933,
57/1937 och 30/1939; jfr även domen nr 14/1935. Tillika må här erinras om
den av arbetsdomstolen tillämpade uppdelningen av bevisskyldigheten i
mål rörande föreningsrättskränkning, enligt vilken kärandeparten har att
visa sannolika skäl för att en föreningsrättskränkning föreligger och att,
om sådana skäl framlagts, svarandeparten har att styrka, att för åtgärden
skälig orsak förelegat oberoende av föreningsrättsfrågan.

Proposition, utarbetad på grundval av betänkandet, förelädes 19A0 års
riksdag (nr 106). Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalar
i propositionen följande, som här är av intresse.

»Det föreningsrättsskydd, vilket enligt den sakkunniges förslag skulle
tillkomma enskilda arbetsgivare och arbetstagare, överensstämmer i allt
väsentligt med det innehåll, som i arbetsdomstolens rättstillämpning förlänats
åt gällande bestämmelser i ämnet. Förslaget härutinnan har också
vunnit allmän anslutning, och för egen del har jag icke några erinringar
på denna punkt. Det sagda synes mig även böra gälla med avseende å de
fall, i vilka enligt sakkunnigeförslaget kränkning av föreningsrätten skulle
föreligga. Vad särskilt beträffar kränkning av arbetstagares föreningsrätt
vill jag dock framhålla följande. Såsom förutsättning för dylik kränkning
synes den sakkunnige vilja uppställa, att kränkningen berör en arbetstagares
anställning. Häremot torde icke vara något att erinra, om meningen
är, att saken skall röra en anställning. Men såvitt jag kan finna bör icke
för att föreningsrättskränkning skall föreligga uppställas det villkoret, att
ett definitivt avtal om anställning kommit till stånd. Väl bör föreningsrätten
icke kunna inkräkta å arbetsgivarens fria val vid anställande av arbets -

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

kraft; en arbetsgivare, vilken vägrar att anställa sådana arbetstagare, som
äro organiserade eller organiserade i visst förbund, bör sålunda icke därigenom
göra sig skyldig till kränkning av föreningsrätten. Men om en arbetsgivare,
då fråga är om anställandet av viss arbetstagare, därvid vidtager
en åtgärd direkt i syfte att förmå arbetstagaren att icke inträda i eller
att utträda ur en arbetstagarorganisation, bör kränkning av föreningsrätten
kunna anses vara för handen.»

Andra lagutskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 24) över propositionen,
att riksdagen måtte bifalla densamma. Vad utskottet hemställt godkändes
av riksdagen.

Gällande bestämmelser.

Dessa överensstämma i huvudsak med den sakkunniges ovan återgivna
förslag.

Med föreningsrätt förstås enligt 3 § första stycket rätt för arbetsgivare
och arbetstagare att tillhöra förening, som i 2 § sägs (jmfr ovan), utnyttja
medlemskap i förening samt verka för förening eller för bildandet av sådan.

I 3 § andra stycket stadgas, att föreningsrätten skall lämnas okränkt;
och vare förening icke skyldig tåla sådan kränkning av föreningsrätten,
som innebär intrång i dess verksamhet. Finnes huvudorganisation, skall
vad här sägs om förening gälla beträffande huvudorganisation.

Enligt 3 § tredje stycket föreligger kränkning av föreningsrätten, om å
arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon å andra sidan
för att förmå honom att icke inträda i eller att utträda ur förening eller
att icke utnyttja medlemskap i förening eller att icke verka för förening
eller för bildandet av sådan, så ock om å ena sidan, till skada för någon å
andra sidan, åtgärd vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller
utnyttjande av detta eller hans verksamhet för förening eller för bildandet
av sådan. Kränkning av föreningsrätten skall anses föreligga, änskönt åtgärden
vidtagits till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat
avtal.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat
avtal, vare jämlikt 3 § fjärde stycket rättshandlingen eller bestämmelsen
ogill.

Enligt 29 § andra stycket äge förening vid arbetsdomstolen väcka och
utföra talan i mål rörande föreningsrätt för medlem i föreningen; och må
denne själv ej kära i sådant mål, med mindre han visar, att föreningen
undandrager sig att tala å hans vägnar. Finnes huvudorganisation, skall
vad här sägs om förening gälla beträffande huvudorganisationen.

Yttrandena.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna har endast Tjänstemännens
centralorganisation tillstyrkt bifall till motionerna.

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

Arbetsdomstolens ordförande påpekar, att motionärerna angivit fyra särskilda
hänseenden, i vilka lagen skulle vara i behov av en revision. Till en
början ha motionärerna sålunda framhållit, att medveten underlåtenhet
att anställa medlemmar i en facklig organisation för närvarande icke betraktades
som föreningsrättskränkning och att det borde undersökas, om
icke något kunde göras åt detta. Såsom av motionerna framginge, hade
denna fråga redan tidigare uppmärksammats utan att detta dock lett till
någon åtgärd (härom må hänvisas till SOU 1939:49 s. 71 f. samt prop.
1940 nr 106 s. 19 ff.). Särskilt vållade förhållandet till organisationsklausulerna
härvidlag svårigheter. Sådan föreningsrätten efter 1940 års lagändringar
vore konstruerad, kunde en arbetsgivare, som påstodes ha kränkt
föreningsrätten genom viss åtgärd, icke i någon situation till sin ursäkt
åberopa att åtgärden vidtagits för att uppfylla bestämmelse i kollektivavtal.
Om nu —• såsom motionärerna ifrågasatte — systematisk underlåtenhet
att anställa organiserad arbetskraft skulle kunna bli att anse som
föreningsrättskränkning, syntes det svårligen för konsekvensens skull
kunna undgås att nu angivna princip måste gälla, även när arbetsgivarens
uppträdande haft sin grund i att han genom organisationsklausul i förhållande
till viss organisation förbundit sig att endast anlita den organisationens
medlemmar. Härigenom skulle emellertid organisationsklausulen bli
illusorisk. Dessa synpunkter torde ha varit huvudanledningen till att departementschefen
1940 avvisade den alltså nu återigen framförda tanken,
att föreningsrättsskyddet skulle omfatta även rätten att vinna anställning
(prop. s. 22). — Det borde emellertid påpekas, att redan enligt gällande
lag en arbetsgivares vägran att anställa organiserad arbetskraft under vissa
särskilda omständigheter kunde bli att betrakta som föreningsrättskränkning.
Så kunde vara fallet, när det icke vore fråga om nyanställning utan
om återanställning (se härom arbetsdomstolens domar 1935 nr 17 och
1944 nr 96; jfr domen 1946 nr 63). Departementschefen hade i 1940 års
proposition pekat på en annan situation, som kunde innebära föreningsrättskränkning
(se sagda prop. s. 21 nederst).

I fortsättningen anföres bl. a. följande:

Motionärerna ha vidare anmärkt på att vägran att sluta kollektivavtal
icke anses som föreningsrättskränkning enligt gällande rätt. Det är i och
för sig givet, att en dylik vägran kan framstå såsom sakligt ogrundad
(jfr kommitténs angående privatanställda betänkande 1935:59 s. 84 f.,
jfr arbetsdomstolens dom 1946 nr 68). Emellertid möta här i allmänhet
hart när oövervinneliga svårigheter, när det gäller att avgöra, om i det enskilda
fallet arbetsgivarens vägran varit motiverad eller icke. Avgörandet
kommer i synnerlig grad att bli beroende på en prövning av just sådana
faktorer, som hittills ansetts icke lämpade för rättslig bedömning, nämligen
frågor om vad som skall betraktas som skälig lön eller skäliga villkor
i övrigt. Skulle föreningsrättsskyddet utvidgas i enlighet med vad motionärerna
här tänkt sig, måste detta enligt min mening innebära, att
arbetsdomstolen i föreningsrättstvister av det nu ifrågasatta slaget komme

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

att få pröva rena intressefrågor, och att man således på en omväg införde
obligatorisk skiljedom i intressetvister. — Härtill konnner, att föreningsrättsskyddet
för en organisation enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt
sådan den nu är utformad endast gäller subsidiärt, eller med
andra ord att kränkning av organisationens rätt endast kan ske genom
kränkning av en enskild medlems föreningsrätt. Denna begränsning har
varit motiverad av att föreningsrätten icke ansetts skola regleras i vidare
mån än som behövts för att trygga förhandlingsrätten (vari uppenbarligen
icke ingår rätt att även erhålla kollektivavtal med motparten; jfr SOU
1939:49 s. 42 och 68). Skulle vägran att sluta kollektivavtal kunna bli
att betrakta som föreningsrättskränkning, bleve denna principiella grund
för lagens utformning uppgiven. Och detta i sin tur synes lämna fältet
fritt för krav på revision även i ett annat hänseende, nämligen så att även
föreningsrättens negativa sida — skydd mot organisationstvång — reglerades
i lagen.

Såsom en tredje punkt, på vilken föreningsrättsreglerna vore i behov av
revision, ha motionärerna upptagit, att en påtaglig eftersläpning i löneutvecklingen
för närvarande icke kan angripas såsom föreningsrättskränkning.
Enligt vad jag trott mig kunna förstå åsyftas här egentligen sådana
fall, där en arbetsgivare vid löneförhöjningar och befordran systematiskt
eftersätter vissa organiserade arbetstagare till förmån för oorganiserade
eller till annan organisation hörande anställda. Här vill jag anmärka, att
vissa förfaranden innefattande dylik mannamån torde kunna åtkommas
redan enligt gällande rätt. Jag kan hänvisa till ''arbetsdomstolens domar
1936 nr 78, 1947 nr 72 och 1948 nr 52 (II).

Givet är dock att missförhållanden å ifrågavarande område kunna förekomma,
som ej med nuvarande lagstiftning kunna åtkommas på rättslig
väg. Emellertid är man här inne på ett område, som med hänsyn till arbetsgivarens
rätt att — inom de gränser ett för honom gällande kollektivavtal
till äventyrs utstakar — fritt bestämma löner och befordran för sin personal
blir mycket svårt att reglera från den i motionen berörda synpunkten.
Frågan om en anställd ej får den lön han är värd eller den befordran
han förtjänar och huruvida anledningen till ett eventuellt missgynnande

1 något av dessa avseenden beror på den anställdes föreningsrättsförhållanden
torde i regel bli betydligt mera svårbedömd än en fråga huruvida ett
avskedande inneburit en föreningsrättskränkning, vilken sistnämnda fråga
ju oftast ingalunda är lättbesvarad. Sannolikt skulle en reglering i lag av
nu berörda förhållanden bli förenad med stora svårigheter, och regeln
skulle antagligen, hur den än utformas, i mycket bli en lag på papperet
med hänsyn till de alldeles särskilt svåra bevissvårigheter som här skulle
inställa sig.

Återstår så det sista avseende, vari motionärerna påyrka utredning om
ändring av lagen. De framhålla, att uppsägningar, som ägt rum i syfte att
utöva repressalier för facklig verksamhet, i många fall av arbetsdomstolen
ej betraktats som kränkning av föreningsrätten, därför att arbetsgivaren
visat av domstolen godtagen »skälig orsak» till uppsägningen. Till förekommande
härav borde i lagtexten eller lagmotiv närmare preciseras vad
som vore skälig orsak för en uppsägning. Det borde vidare i enlighet med
ett redan tidigare framfört krav undersökas, om icke förbud borde uppställas
mot att arbetsgivaren till stöd för uppsägningen skulle få åberopa
omständigheter, som låge mer än sex månader tillbaka i liden; och i öv 2

— Bihang till riksdagens protokoll 1951. 9 sand. 2 and. Nr 31.

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

rigt skulle det åligga arbetsgivaren att styrka förekomsten av verklig missskötsel
eller arbetsbrist av ej tillfällig art eller därmed jämförlig omständighet.
— Till detta vill jag först framhålla, att det givetvis icke är utan
anledning som uppfattningen av vad som är »skälig orsak» till ett avskedande
skiftar från område till område. Det måste vara mycket svårt att i
en lagtext bereda tillbörligt utrymme för dessa skiftande uppfattningar.
Arbetsdomstolens praxis visar också, att även om i kollektivavtal upptagits
noggrant specificerade grunder för avskedande, utrymme dock ansetts finnas
för tillämpning av andra orsaker med stöd av allmänna rättsgrundsatser
(se arbetsdomstolens domar 1946 nr 66 och 1949 nr 34; jfr 1950
nr 541. — När motionärerna påstå att, vid bedömande av det berättigade
i ett avskedande, åratals tillbaka i tiden liggande händelser dragas fram
i dagsljuset och kunna påverka utgången av en process om föreningsrättskränkning,
giva de i detta sammanhang i motionerna åberopade domarna
knappast belägg härför. Dessa domar äro till antalet sjutton, men endast
i tre av dem — 1931 nr 131, 1933 nr 94 och 1943 nr 116 — har domstolen
till stöd för att godtaga ett avskedande åberopat omständigheter, som enligt
vad domarnas avfattning ger vid handen i och för sig kunnat ligga
längre tillbaka i tiden än sex månader före avskedandet. Och det är därvidlag
att märka, att i alla dessa tre fall fråga var icke om enstaka fel
eller försummelser från arbetstagarens sida utan om ett perdurerande tillstånd,
som fortfarande bestod vid avskedandet — bristande kompetens hos
arbetstagaren eller meningsmotsättningar mellan honom och arbetsgivaren
på grund av skilda lynnestyper eller dylikt.

Emellertid är det åberopade rättsfallsmaterialet knappast av den omfattning,
att man därur kan draga några säkrare slutsatser om domstolens
inställning i nu ifrågavarande hänseende. För att få fram ett bredare
underlag för ett bedömande härav har jag låtit genomgå alla av domstolen
avgjorda mål rörande arbetstagares avskedande, däri arbetsgivaren till
följd av stadgande i lag — om föreningsrätt eller förbud mot arbetstagares
avskedande i anledning av värnpliktstjänstgöring — eller kollektivavtal —
om företrädesrätt för tidigare anställda till arbete vid arbetsbrist, om skyldighet
att behandla anställda »humant och rättvist» eller dylikt — haft
att redovisa objektiva skäl för avskedandet och därvid åberopat antingen
fel eller försummelse eller bristande lämplighet hos arbetstagaren. Antalet
dylika mål under tiden 1929—1949 har varit drygt 100. Beträffande de av
dessa mål, däri domstolen godtagit avskedandet, har domstolen i 22 mål
visserligen stött sig på omständigheter, som ej enbart hänfört sig till de
sex sista månaderna före avskedandet. En närmare analys av målen visar
emellertid följande. I fem av fallen — 1931 nr 131, 1932 nr 50, 1939 nr 30,
1941 nr 113 och 1943 nr 116 (I) — var det fråga om bristande kompetens
hos arbetstagaren, som ansågs kvarstående vid avskedandet. I tre fall —
1939 nr 69 samt 1944 nr 7 och 25 — var det fråga om bestående nedsatt
hälsa eller lyte hos arbetstagaren. I fem fall — 1933 nr 94 och 120, 1934
nr 21 och 82 samt 1942 nr 99; jfr 1939 nr 30 — godtogs avskedandet, därför
att sådana personliga motsättningar uppkommit och fortfarande bestode
mellan arbetsgivare och arbetstagare, att anställningsförhållandet
icke rimligen ansågs kunna fortsätta. I fyra fall — 1932 nr 64, 1934 nr
154, 1938 nr 54 och 1942 nr 1 — utgjorde äldre försummelser endast biskäl
och huvudanledningen till att avskedandet godtogs bestod i helt färska
försummelser. Kvar stå därefter fem mål — 1933 nr 40, 1935 nr 65, 1936

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

nr 97, 1937 nr 113 och 1942 nr 55 (II) — däri domstolen i domen icke
ingått på en närmare tidsangivelse i fråga om de godtagna försummelserna,
varför det nu är svårt att bedöma hur lång tid som förflutit mellan
dessa och avskedandet.

Jag vill emellertid även påpeka, att arbetsdomstolen i flera domar rörande
arbetstagares avskedande uttalat, att längre tillbaka i tiden liggande
omständigheter, vilka i och för sig skulle kunnat utgöra grund för avskedande,
icke längre finge åberopas till stöd härför, exempelvis därför att
arbetsgivaren måste antagas ha avstått från sin rätt att åberopa grunden
i fråga eller helt enkelt därför att ett dylikt åberopande numera vore att
anse som oskäligt. Jag kan härutinnan hänvisa till domarna 1941 nr 35,
48 och 124, 1945 nr 92 och 1949 nr 61; jfr 1935 nr 45 och 1949 nr 76.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har arbetsdomstolens ordförande
knappast kunnat finna, att arbetsdomstolens praxis gåve belägg för motionärernas
anmärkning mot föreningsrättsskyddet på denna punkt. Skulle
en utredning om föreningsrättslagstiftningens utvidgning i de av motionärerna
påpekade hänseendena nu befinnas önskvärd, syntes det emellertid
ligga nära till hands att ifrågasätta huruvida ej utredningen, som tydligen
måste beröra själva de huvudgrunder varå den nuvarande lagen vilar,
borde utsträckas att omfatta hela föreningsrättsområdet och således även
spörsmålet om föreningsrättens negativa sida. Härutinnan har arbetsdomstolens
ordförande hänvisat till ett yttrande av arbetsdomstolens dåvarande
ordförande över ovannämnda betänkande SOU 1939:49; yttrandet
vore refererat i propositionen 1940 nr 106 s. 12. Även sedan den i sistnämnda
yttrande särskilt berörda frågan om förhållandet mellan föreningsrättskränkning
och organisationsklausul blivit reglerad genom 1940 års
lagstiftning hade i arbetsdomstolen förekommit mål, som visade att uppdelningen
av föreningsrätten i två delar, av vilka den ena — frågan om
rätten att stå utanför en facklig organisation — icke vore rättsligen reglerad,
fortfarande kunde bereda rättstillämpningen bekymmer.

Slutligen framhåller arbetsdomstolens ordförande att det i motionerna
omnämnda, av Svenska journalistförbundet till arbetsdomstolen instämda
målet återkallats och att därvid anmälts att förlikning träffats mellan
parterna.

Socialstyrelsen anför bl. a.

I såväl kollektivavtal som i enskilda arbetsavtal innefattas i regel bestämmelser
om uppsägningstid av anställningsförhållandet. I allmänhet
är denna uppsägningstid ömsesidig, d. v. s. lika lång vid uppsägning från
arbetsgivarens som från den anställdes sida, men i åtskilliga tjänstemannaavtal
stadgas en längre uppsägningstid för arbetsgivaren än för den anställde.
Kollektivavtalen innehålla ej sällan kompletterande regler, enligt
vilka arbetsgivaren äger utan iakttagande av uppsägningstid avskeda anställd,
som gjort sig skyldig till vissa slag av förseelser, t. ex. onykterhet i
tjänsten eller bristande punktlighet. Avtalen stipulera ibland, att i sådana
fall den försumlige skall ha varnats och därav ej låtit sig rätta, innan av -

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

skedandet får ske. Det s. k. huvudavtalet mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer
tryggar vidare arbetare, som en viss tid tjänstgjort hos en
arbetsgivare, mot alltför överraskande uppsägningar genom föreskrift om
s. k. varsel angående permittering eller avsked. Bortsett från några mindre
betydelsefulla grupper kollektivavtal, vilka stadga begränsningar i arbetsgivarens
rätt att avskeda arbetare eller föreskriva viss turordning vid
minskning av arbetsstyrkan, gäller alltså, att vardera parten kan med iakttagande
av den föreskrivna eller eljest gällande uppsägningstiden upplösa
anställningsförhållandet. För en sådan uppsägning behöver ej ens angivas
några skäl.

Sker däremot uppsägningen för att förmå arbetaren »att icke inträda i
eller att utträda ur förening, eller att icke utnyttja medlemskap i förening
eller att icke verka för förening eller för bildandet av sådan, så ock om å
ena sidan, till skada för någon å andra sidan, åtgärd vidtages på grund av
hans medlemskap i förening eller utnyttjande av detta eller hans verksamhet
för förening eller för bildandet av sådan», föreligger föreningsrättskränkning.
Uppsägningen är då ogiltig och den skyldige kan dömas utgiva
skadestånd.

I de renodlade fallen, där avskedandet förorsakats uteslutande av arbetsbrist
eller den anställdes misskötsel och liknande, är saken klar. Om endast
avtalade eller eljest gällande uppsägningstider iakttagits, finns alltså ur
formell rättslig synpunkt intet att invända.

Därest till grund för avskedandet uteslutande ligger ett föreningsrättskränkande
syfte är saken likaledes klar. Men svårigheterna inställa sig i
de fall, där motiven äro eller kunna synas vara blandade. I dessa fall äro
i allmänhet svårigheterna stora att vinna tillfredsställande utredning och
försvårande moment är också, att begreppet föreningsrättskränkning ej
sällan på arbetstagarsidan, såsom också de föreliggande motionerna utvisa,
tages i en vidare bemärkelse än det i lagen angivna.

I dylika mål har arbetsdomstolen tillämpat den bevisregel, som i motionerna
omnämnes. Det torde ligga i sakens natur, att domstolen icke tillmäter
självständig betydelse åt en omständighet, som hänför sig till alltför
avlägsen tid. Detta gäller såväl omständigheter, som den anställde kan ha
låtit komma sig till last, som yttranden och åtgöranden från arbetsgivarens
sida. Men sedda i sitt samband med sedermera inträffade relevanta händelser
kunna dock sådana omständigheter och åtgöranden ha sin betydelse
såsom en bakgrund till den aktuella situationen. Socialstyrelsen finner det
därför obehövligt och olämpligt att, på sätt ifrågasatts, omständighet, som
hänför sig till den anställdes förhållande i tjänsten, icke skall i mål angående
föreningsrättskränkning få åberopas, om omständigheten hänför
sig till en tidpunkt belägen exempelvis sex månader före det att den förmenta
föreningsrättskränkningen ägt rum.

Motionärerna anse emellertid, att föreningsrättskränkning förekommer
också i sådana fall, där en arbetsgivare systematiskt underlåter att anställa
organiserad personal. Otvivelaktigt kunna skäl anföras för denna uppfattning.
Kränkningen skulle emellertid i så fall näppeligen rikta sig mot
viss eller vissa enskilda personer utan snarare innebära ett intrång i vederbörande
arbetstagareorganisations verksamhet. Här inställer sig frågan,
vilken arbetstagareorganisation som skall anses vara berättigad. Som känt
är förekomma på många områden konkurrens mellan olika organisationer,
exempelvis mellan de reformistiska fackorganisationerna och den syndika -

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

listiska föreningsrörelsen och mellan vissa av de förstnämnda och en del
till TCO anslutna tjänstemannaorganisationer. Enligt socialstyrelsens mening
skulle en utvidgning av lagens begrepp föreningsrättskränkning till
att omfatta också sådana fall, där arbetsgivaren systematiskt undviker att
anställa organiserad arbetskraft eller arbetskraft, tillhörande viss organisation,
nödvändigtvis väcka mycket vittutseende frågor, som hittills ansetts
och alltjämt synas böra hållas utanför laglig reglering.

Motionärerna synas vidare anse vägran från arbetsgivarens sida att sluta
kollektivavtal vara att jämställa med föreningsrättskränkning. Denna uppfattning
torde stå i bestämd motsättning till de grundläggande regierna
på avtalsrättens område.

Ytterligare åberopas i motionerna som exempel på föreningsrättskränkande
åtgärder fall av påtaglig eftersläpning i löneutvecklingen. Enligt
socialstyrelsens mening kan visserligen i dylikt fall ett föreningsrättskränkande
syfte vara för handen, men motivflätningen torde därvid i allmänhet
vara sådan, att man knappast genom ändrade lagbestämmelser kan nå
fram till bättre möjligheter att klarlägga omständigheterna än vid nuvarande
ordning.

Under åberopande av det ovan anförda har styrelsen icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för den i motionerna föreslagna utredningen.

Landsorganisationen erinrar inledningsvis om att motionärerna önskade
en precisering av vad som vore att anse som »skälig orsak» till uppsägning,
varförutom man ifrågasatte att en uppsägningsorsak inte skulle få åberopas
av arbetsgivaren, därest den hänförde sig till sådant förfarande, vilket
låge mer än sex månader före uppsägningen.

Landsorganisationen fortsätter:

Syftet med preciseringen skulle väl närmast vara att så långt möjligt
förhindra att en arbetsgivare söker undandra sig ansvar för en föreningsrättskränkande
uppsägning genom alt som motiv för uppsägningen anföra
omständigheter, vilka icke tidigare åberopats och kanske ej heller skulle
ha åberopats som uppsägningsgrund, om ej talan om föreningsrättskränkning
anhängiggjorts. Trots att motionärernas framställning i vissa punkter
kan tolkas i annan riktning, torde de inte ha åsyftat att få till stånd någon
sådan inskränkning av arbetsgivarens uppsägningsrätt att över huvud endast
vissa uppsägningsgrunder skulle anses giltiga och alltså i föreningsrättsmål
vara de enda, som skulle kunna åberopas av arbetsgivaren gentemot
påstående om föreningsrättskränkande syfte. Om denna förutsättning
är riktig kan alltså med preciseringen inte avses att fastställa den
sakliga innebörden i beviskravet »skälig orsak». Motionärerna själva framlägga
inte heller något förslag till utfyllande av den lucka i lagen, som avsaknaden
av en »definition» säges utgöra; som förslag i den vägen lär man
knappast kunna uppfatta det allmänna uttalandet att det skall åligga
arbetsgivaren att styrka »förekomsten av verklig inisskötsel eller arbetsbrist
av ej tillfällig art eller därmed jämförlig omständighet».

Större betydelse har den fråga, som Daco behandlade i sitt i motionen
återgivna remissutlåtande 11)40 och som i själva verket också torde vara
den för motionärerna väsentliga, nämligen att vid bedömande av om en

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

föreningsrättskränkande uppsägning föreligger det avgörande bör vara,
»huruvida det skäligen kan förutsättas att arbetsgivaren ändock skulle ha
verkställt uppsägning vid samma tidpunkt och i samma sammanhang».
LO delar denna mening. Ej sällan möter man hos arbetsgivare med svarandeställning
i föreningsrättsmål eller andra mål om lag- eller avtalsstridigt
avskedande en benägenhet att dra fram och åberopa inaktuella anmärkningar
mot arbetstagaren för hans förhållande i tjänsten i förhoppning
att därmed förstärka en eljest svag position, anmärkningar för förfaranden
eller underlåtenhetssynder, som kanske tidigare aldrig ifrågasatts
utgöra motiv för uppsägning eller ens för varning. Denna metod är
så mycket förkastligare som det i sådana fall uppenbarligen måste möta
stora svårigheter för arbetstagaren att — om så eljest vore möjligt — gendriva
anmärkningarna.

Man kunde överväga att i lagen införa en regel av i sak samma innehåll
som Dacos nyss anförda uttalande (dock utan någon viss preskriptionstid
om sex månader e. d.). Detta måste emellertid förutsätta att också själva
bevisbörderegeln lagfästes, men något behov i övrigt av att lagfästa denna
sedan tjugo år tillämpade regel föreligger lika litet beträffande förenmgsrättslagen
som beträffande annan lagstiftning, vid vars tillämpning samma
fördelning av bevisskyldigheten gäller. Därtill kommer att något verkligt
praktiskt behov av en bestämmelse i enlighet med Daco-uttalandet knappast
föreligger. Det är naturligtvis inte möjligt att hindra arbetsgivaren att
åberopa även inaktuella omständigheter. Det väsentliga är att domstolen
vid sin prövning av bevisningen i princip bortser från dylika omständigheter,
d. v. s. tillmäter dem samma betydelse som uppsägningsmotiv som
arbetsgivaren själv tidigare tillmätt dem. Detta torde nu också vara den
regel arbetsdomstolen följer. Det är föga sannolikt att, såsom motionärerna
göra gällande, »åratal tillbaka i tiden liggande händelser kunna påverka
utgången» i föreningsrättsmål; om detta inträffat torde fråga ha varit om
särskilt kvalificerade undantagsfall.

I avseende å begreppet föreningsrättskränkning framställa motionärerna
tre önskemål. De vilja under begreppet inrymma dels »medveten underlåtenhet
att anställa medlemmar i en facklig organisation», dels »vägran
att sluta kollektivavtal», dels »påtaglig eftersläpning i löneutvecklingen».

De båda sistnämnda önskemålen äro oklara och framställas utan någon
motivering, varför det är svårt att förstå innebörden. Om vägran att sluta
kollektivavtal skulle hänföras till föreningsrättskränkning, innebure detta
ett indirekt lagstadgat tvång för såväl arbetsgivare som arbetstagare att på
framställning av en organiserad motpart ingå sådant avtal. Även om man
ansåge sig kunna bortse från de principiella betänkligheterna mot ett dyligt
ingrepp i avtalsfriheten, kan man inte bortse från att tanken är praktiskt
omöjlig att realisera, med mindre man gör arbetsdomstolen till skiljedomstol
även i intressetvister. Det kan inte rimligen endast vara arbetsgivarens
eventuella vägran att acceptera formen kollektivavtal, som avses.
Är det emellertid ett kollektivavtal av visst innehåll, som åsyftas, så frågas
det: vilket innehåll? Det från motsidan yrkade? Motionärerna torde knappast
avse något sådant. Återstår: ett av arbetsdomstolen såsom skäligt bedömt
innehåll, vilket väl också skulle upptagas i ett på domen grundat
kollektivavtal.

Vad angår den »påtagliga eftersläpningen i löneutvecklingen» kan man
kanske antaga att motionärerna åsyfta exempelvis ett sådant fall som det

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

23

att en organiserad tjänsteman i enskild tjänst förbigås vid en löneuppflyttning,
till vilken han enligt praxis bort ifrågakomma. Om denna praxis
varit fast utbildad och vederbörandes förbigående därför framstår som en
diskriminerande särbehandling, torde man nog kunna anse en sådan åtgärd
föreligga från arbetsgivarens sida, vilken redan nu fyller åtminstone
det objektiva rekvisitet för en föreningsrättskränkning. Säkert är detta
inte, då något sådant fall inte kommit under domstolens prövning, något
som framhålles av motionärerna, vilka likväl beteckna fallet såsom ett av
dem, där det enligt tjänstemannaorganisationernas erfarenhet visat sig att
lagens föreningsrättsskydd icke är tillräckligt.

Återstår frågan huruvida som föreningsrättskränkning bör betraktas en
arbetsgivares underlåtenhet att anställa medlemmar av en viss facklig
organisation.

Under den utredning som föregick 1940 års lagändringar kom utredningsmannen
till det resultatet att föreningsrätten alltfort borde konstrueras
endast som en den enskilde arbetsgivaren och arbetstagaren tillkommande
rätt, medan förening icke ansågs böra tillerkännas någon självständig
utan blott en accessorisk föreningsrätt, innebärande att föreningen
icke skulle vara skyldig att tåla sådan kränkning av enskilds föreningsrätt
som innebure intrång i dess verksamhet. Lagändringen utformades i enlighet
härmed. Oå föreningen sålunda inte tillerkändes något fristående
skydd, motiverades detta med att i det här främst ifrågakommande fallet

— just det av motionärerna avsedda, då en arbetsgivare systematiskt undviker
att anställa arbetstagare tillhörande viss förening — ett dylikt skydd
skulle kunna medföra att organisationsklausuler bleve ogiltiga, i vad de
avse skyldighet för arbetsgivare att vid anställning av arbetskraft hålla
sig till medlemmar av den organisation, med vilken klausulen överenskommits.
Någon skillnad ansåg utredningsmannen inte kunna göras mellan
det fall, då en arbetsgivare till stöd för sin underlåtenhet att anställa medlemmar
av viss förening kunde åberopa en organisationsklausul, och det,
då så ej vore möjligt.

I sitt yttrande över utredningsmannens förslag förklarade sig LO anse
att de berörda vanskligheterna med hänsyn till organisationsklausulernas
tillämpning vore så svåra att förebygga genom en kompletterande lagregel
att av denna anledning föreningsrättens konstruktion i enlighet med förslaget
måste godtagas. Någon anledning att frånfalla denna ståndpunkt
finns inte. En ordning enligt vilken här ifrågavarande vägran bedömdes
som föreningsrättskränkning endast i avseende å arbetsgivare, som ej vore
bundna av organisationsklausul, skulle uppenbarligen inte vara hållbar.
Med uppfattningen om det lagstadgade föreningsrättsskyddets »absoluta»
karaktär måste konsekvensen av en lagreglering bli att organisationsklausulerna
frånkändes giltighet även i vad de avse nyanställning och — liksom
redan är fallet beträffande sådan klausuls tillämpning å anställda

— »kränkning av föreningsrätten anses föreligga, änskönt åtgärden vidtagits
till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal» (3 §).

Att i det av motionärerna avsedda fallet tala om en kränkning av den
enskilde arbetstagarens föreningsrätt överensstämmer icke med lagen, enligt
vilken föreningsrättsskyddet endast utgör ett skydd för anställd arbetstagare
gentemot åtgärder från hans arbetsgivare. Denna begränsning följer
av att föreningsrätten i lagen är reglerad endast i den mån den utgör
»en nödvändig grundval för förhandlingsrätten». Den ifrågasatta utvidg -

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

ningen av begreppet föreningsrättskränkning skulle alltså betyda en utvidgning
också av det föreningsrättsbegrepp, som varit grundläggande för
den svenska regleringen. Systematisk vägran att anställa arbetstagare på
grund av deras organisationstillhörighet torde numera vara en så sällsynt
företeelse att den inte rimligen kan motivera en lagstiftning av sådan
innebörd.

Beträffande de särskilda punkterna i motionerna framhåller Svenska arbetsgivareföreningen
bl. a.:

1. Motionärerna anmärka på att en medveten underlåtenhet att anställa
en facklig organisations medlemmar icke är föreningsrättskränkning. Frågan
har föga praktisk betydelse, då arbetsgivarna nästan aldrig torde reflektera
över om den personal som anställes är organiserad eller ej. Här
bortses givetvis från det fall, då arbetsgivaren är bunden av en s. k. organisationsklausul.

2. Det påtalas, att vägran att sluta kollektivavtal ej anses som föreningsrättskränkning.
Friheten för de berörda parterna på arbetsmarknaden att
själva träffa överenskommelse om anställningsvillkoren har sedan länge varit
en erkänd princip. Motionärernas tanke avviker därför i hög grad från
allmänt vedertagna normer och gängse uppfattning.

3. När en påtaglig eftersläpning i löneutvecklingen kan konstateras, borde
tydligen enligt motionerna föreningsrättskränkning föreligga. Vad som
egentligen avses är oklart och något konkret exempel nämnes icke. Om en
arbetsgivare i olika avseenden missgynnar organiserade arbetstagare i jämförelse
med oorganiserade, kan detta redan nu vara en föreningsrättskränkning.
Vad ett »förtydligande» av lagen skulle innebära och vilket nytt resultat
man åsyftar framgår icke. Om förslaget exempelvis innebär, att en
arbetsgivare, som har både oorganiserade och organiserade arbetstagare,
skall vara skyldig att ge de senare minst samma löner som de förra, är
man inne på en enligt föreningens mening farlig linje. Domstolarna skulle
nämligen ställas inför den ofta mycket svåra uppgiften att bedöma kraven
på de olika befattningarna i förhållande till varandra och olika tjänstemäns
inbördes kompetens. Man skulle också bryta med den av arbetsmarknadens
organisationer kraftigt hävdade principen, att lönesättningen skall regleras
av parterna själva och ej genom lag eller av statliga organ.

4. Under denna punkt talas om uppsägningar, som ägt rum i repressaliesyfte
för facklig verksamhet. Bevisbördan i en process är enligt svensk rätt
normalt sådan, att käranden har bevisskyldigheten för vad han påstår. När
det gäller mål om uppsägningar vid ifrågasatt föreningsrättskränkning,
skulle denna ordning för bevisningens fullgörande kunna vålla arbetstagarparten
stora svårigheter. Det kan nämligen vara nära nog ogörligt för
arbetstagaren att bevisa, att andra skäl än föreningsrättskränkning icke förelegat
för uppsägning. Arbetsdomstolen har därför på sätt framhålles i
motionerna uppdelat bevisbördan i dessa fall. Om arbetstagarparten visar,
att sannolika skäl för en föreningsrättskränkning föreligga, kan arbetsgivaren
freda sig, endast om han visar, att annan skälig orsak till uppsägningen
förelegat. Arbetstagaren-käranden har härigenom redan erhållit
en sällan förekommande lättnad i sin bevisskyldighet.

I motionerna föreslås nu, att uttrycket »skälig orsak» skall preciseras. Det
är enligt föreningens mening ytterst svårt att generellt angiva, vad som utgör
skälig anledning till en uppsägning. Förhållandena växla här alltför

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

25

mycket från fall till fall. En arbetsgivare har enligt svensk rätt i regel rätt
att fritt antaga och avskeda personal. Denna frihet är av den största betydelse
för ett effektivt näringsliv. Det torde svårligen med skäl kunna påstås,
att arbetsgivarna missbruka denna rättighet. I motionerna föreslås nu, att
det skulle föreligga verklig misskötsel eller arbetsbrist av ej tillfällig art
eller annan därmed jämförlig omständighet för att skälig orsak till uppsägning
skall föreligga. Detta skulle med andra ord innebära, att de tjänstemän,
som vore fackligt verksamma, skulle intaga en särställning när det
gällde entledigande. De skulle bliva praktiskt taget oavsättliga enbart av
den orsaken, att de vore verksamma i föreningsarbetet. Lagstiftningen
skulle giva en i det fackliga arbetet engagerad arbetstagare möjlighet att i
skydd av sin fackliga verksamhet behålla sin tjänst i ett läge, där detta icke
skulle varit möjligt för en annan arbetstagare med samma eller kanske
bättre kompetens. Man kan uppenbarligen ej sätta vissa arbetstagare i en
sådan särställning. Om motionärernas idé genomfördes konsekvent, borde
begreppet »skälig orsak» till en uppsägning definieras generellt och ej blott
inom föreningsrättens område. Det torde vara mycket svårt att åstadkomma
en klar sådan definition. Rent lagtekniskt borde den åsyftade bestämmelsen
ej upptagas i lagen om förenings- och förhandlingsrätt utan i en lag om
arbetsavtal.

Föreningen slutar med att framhålla, att motionärerna enligt föreningens
uppfattning icke förebringat något hållbart skäl för sin begäran om en översyn
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt och, att motionerna icke
måtte föranleda någon åtgärd.

Tjänstemännens centralorganisation uppgiver sig ha begärt upplysningar
från anslutna organisationer av privatanställda om deras erfarenhet i fråga
om tillämpningen av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Från dessa
organisationer har framhållits, att lagen visserligen varit till stor nytta men
samtidigt att det skydd, som lagen gåve, ej vore till fyllest, och ett antal fall
ha relaterats, där föreningsrätten faktiskt åsidosatts, men där organisationen
på grund av bevisningssvårigheter ej ansett sig kunna hänskjuta dem
till domstol. Vidare har framhållits, att frekvensen av föreningsrättskränkningar
ej finge bedömas efter antalet föreningsrättsmål vid arbetsdomstolen.
I åtskilliga fall hade uppenbara föreningsrättskränkningar ägt rum,
men uppgörelse kommit till stånd efter förhandling med respektive arbetsgivarorganisation,
varvid tjänstemannen antingen återanställts eller erhållit
skadestånd. Det borde dock framhållas, att flertalet arbetsgivare erkände
de fackliga tjänstemannaorganisationerna. Föreningsrättskränkningarna
hörde sålunda till undantagen, men en mer eller mindre klart negativ hållning
till organisationerna förekomme dock i ett icke obetydligt antal fall
och kunde leda till ganska irriterande tvister.

Organisationen fortsätter:

Beträffande uppsägning som föreningsrättskränkande åtgärd har i motionen
framhållits, att det är arbetsgivaren obetaget att till sitt fredande
åberopa omständigheter, som ligga långt tillbaka i tiden. Motionärerna ha

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

hänvisat till vad Daco anförde vid lagrevisionen 1940. TCO vill understryka,
att erfarenheten under de gångna tio åren visar, att det från Daco framförda
önskemålet borde beaktas. I flera föreningsrättsmål, t. ex. AD 1950/21,
har bevisningen från arbetsgivarsidan inriktats på att styrka misskötsel
el. dyl., som ägt rum ett år eller mer före uppsägningen. Det är ovisst vilken
betydelse AD tillmäter dylik bevisning. Även om AD i allmänhet skulle
bortse från dylika omständigheter, vore önskvärt att detta bleve klart utsagt.
Detta förutsätter då att den av AD sedan många år tillämpade bevisbörderegeln
bleve lagfäst, vilket även är ett önskemål. Den rättssökande allmänheten
bör i största möjliga utsträckning kunna redan i lagtexten finna
vad som är gällande rätt. TCO anser, att det bör övervägas att i lagen införes
en bestämmelse, att arbetsgivare vid bevisning om att han haft skälig
orsak till en uppsägning icke skall äga åberopa omständigheter, som ägt rum
sex månader före den förment föreningsrättskränkande åtgärden vidtagits.

Vidare vill TCO framhålla följande. Föreningsrättskränkande åtgärder
kunna vara av olika art. Man torde därvid lämpligen kunna göra en åtskillnad
mellan å ena sidan en uppsägning av tjänsteavtalet och övriga åtgärder.
Med »övriga åtgärder» avses t. ex. förflyttning till lägre befattning,
underlåtenhet att höja lönen i normal utsträckning och därmed jämförliga
åtgärder. Medan en uppsägning kan rikta sig mot såväl den som intager
förtroendeställning i den fackliga organisationen som mot medlemmar över
huvud taget, rikta sig övriga föreningsrättskränkande åtgärder företrädesvis
mot förtroendemännen, d. v. s. ledamöter i avdelnings- eller klubbstyrelser
och förhandlingsdelegerade eller tjänstemän, som taga initiativ till bildande
av tjänstemannaklubbar. TCO finner det i och för sig rimligt, att det ställes
större krav på bevisning från arbetsgivaren när det gäller förtroendemän
än när det gäller andra anställda. När det gäller åtgärder, som vidtagits mot
förtroendemän, torde man oftare kunna presumera att det verkligen är
fråga om föreningsrättskränkande åtgärder. Även om man näppeligen kan
göra någon laglig skillnad i bevisbördans fördelning i ett fall där det gäller
en förtroendeman och när det gäller en vanlig medlem, borde det av lagens
förarbeten framgå att medlemmens ställning i organisationen bör beaktas.
Motionärerna ha framhållit, att det förekommer fall då en arbetsgivare
förbigår en facklig förtroendeman då löneförhöjningar äga rum. Detta är
typiskt »tjänstemannafall» av föreningsrättskränkande art. Oklarheten om
det rättsliga läget gör det önskvärt att lagen förtydligas på denna punkt.

I motionerna har också påpekats, att en undersökning borde göras om ej
medveten underlåtenhet att anställa fackligt organiserade arbetstagare
kunde räknas som föreningsrättskränkning. Frågan har varit föremål för
utredning vid lagändringen 1940 och är mycket komplicerad. TCO vill dock
förorda att även detta spörsmål blir undersökt.

Vad angår uppsägningar anser TCO det önskvärt, att man — med bibehållande
av den uppdelning av bevisskyldigheten som AD utbildat — gör
en närmare precisering av vad som skall anses som skälig orsak för en uppsägning.
TCO vill framhålla, att rättsutvecklingen här synes vara på väg
från den tidigare uppfattningen, att uppsägningsrätten är fullständigt fri
mot en uppfattning att en arbetsgivare även i det enskilda näringslivet
måste kunna förebringa objektivt godtagbara skäl för en uppsägning. På
arbetsmarknaden i dag förekommer över huvud taget icke, att en arbetsgivare
eller arbetsgivarorganisation vill försvara en uppsägning av en anställd
med hänvisning till en fullständigt fri uppsägningsrätt.

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

TCO anser det alltså önskvärt, att en anpassning här sker efter den praxis,
som utbildat sig på arbetsmarknaden. Som skälig orsak till en uppsägning
bör, när föreningsrättskränkning göres sannolik endast godtagas misskötsel
eller upprepade försummelser eller arbetsbrist av ej endast rent tillfällig
art eller annan därmed jämförlig åtgärd eller omständighet.

Organisationen har i en bilaga till sitt yttrande anfört följande exempel
på föreningsrättskränkning:

Exempel 1.

En klubbordförande vid ett företag i norra Sverige erhöll vid ett årsskifte
ej löneförhöjning trots att övriga tjänstemän i motsvarande befattningar
erhöllo förhöjningar. På förfrågan hos arbetsgivaren fick han muntligen det
beskedet, att så länge han kvarstod som ordförande i klubben kunde han
icke påräkna någon löneförhöjning. Någon officiell bekräftelse på detta
lämnades givetvis icke. Tjänstemannen blev tvungen att lämna företaget
och övergå till annan arbetsgivare.

Exempel 2.

En tjänsteman, som erhöll lägre lön än vad kollektivavtalet föreskrev,
vände sig till organisationen och begärde genom denna att få avtalsenlig
lön. Företaget gick med härpå först sedan hot om konflikt framställts. Kort
tid därefter blev tjänstemannen uppsagd under åberopande av att hans befattning
ej längre behövdes. Viss omorganisation verkställdes i samband
därmed. Fallet blev föremål för förhandling, varvid viss förlängning av
uppsägningstiden erhölls.

Exempel 3.

En tjänsteman vid ett företag, vilken var ordförande i tjänstemannaklubben,
blev uppsagd ett par månader efter det att centrala förhandlingar
hållits. Som skäl uppgavs omorganisation, varigenom tjänstemannens plats
kunde indragas.

Exempel 4.

En förening organiserade under stora svårigheter personalgruppen vid
viss firma. Svårigheterna lågo bl. a. i, att från företagsledningens sida typisk
skrämseltaktik kom till användning. Det förekom, att personalen en
och en i enrum blev utsatt för hård press och hot om diverse åtgärder, därest
vederbörande anslöt sig till föreningen. Så småningom kommo förhandlingar
till stånd och ett avtal upprättades. Någon vecka efter att avtalet trätt
i kraft, avskedades en av de mest aktiva i personalgruppen utan angivande
av skäl till avskedandet. Föreningen kunde genom visst platsförmedlingskontor
konstatera, att samtidigt med detta avskedande vid företaget söktes
samma arbetskraft som avskedats. Vid förhandlingen mellan föreningen
och firman samt vederbörande arbetsgivarorganisation inför förtroendenämnd
fastställdes ett avgångsvederlag till den avskedade.

Exempel 5.

Någon tid efter det avtal slutits vid ett företag avskedades 4 st. anställda,
varav en varit anställd i över 17 år. De övriga hade kort anställningstid.
Den avskedade tjänstemannen hade varit ivrigt verksam för kamraternas

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 31.

organiserande och det fanns grundad anledning förmoda att detta hade
samband med avskedandet. Förhandlingar upptogos, som resulterade i ett
betydande avgångsvederlag.

Exempel 6.

Under förebärande av diverse klagomål utsattes under avtalsförhandlingar
vid ett företag en av de mest aktiva medlemmarna för diverse trakasserier.
Företagschefen hade också i samband med förhandlingar i vittnes
närvaro otvetydigt gjort uttalanden, som voro klara kränkningar av föreningsrätten.
En medlem erhöll upplysning om att hon så länge hon var
medlem i organisationen icke kunde erhålla befordran på den avdelning hon
tjänstgjorde. Härom upptogos förhandlingar, sedan stämning uttagits vid
arbetsdomstolen, varvid organisationen erhöll ett ideellt skadestånd, och
rättegången nedlades. Cirka ett år därefter verkställdes ytterligare ett avskedande,
varvid det rörde sig om en ung flicka, som var aktivt verksam i organisationen.
Även denna gång påfordrades förhandlingar, som resulterade
i avgångsvederlag.

Utskottet.

I motionerna har hemställts om utredning, åsyftande en sådan översyn
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att innebörden av begreppet
kränkning av föreningsrätten närmare preciseras.

Som av den ovan lämnade redogörelsen framgår stadgas i 3 § andra
stycket förenämnda lag, att föreningsrätten skall lämnas okränkt. Kränkning
av föreningsrätten föreligger •— enligt tredje stycket samma paragraf
— om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan åtgärd vidtages mot någon
å andra sidan för att förmå honom att icke inträda i eller att utträda ur
förening eller att icke utnyttja medlemskap i förening eller att icke verka
för förening eller för bildandet av sådan, så ock om å ena sidan, till skada
för någon å andra sidan, åtgärd vidtages på grund av hans medlemskap i
förening eller utnyttjande av detta eller hans verksamhet för förening eller
för bildandet av sådan.

Såväl i motionerna som i det av Tjänstemännens centralorganisation i
ärendet avgivna yttrandet betonas, att det skydd, som lagen gåve, ej vore
tillfyllest. Enligt motionärernas uppfattning kunde förekomsten av föreningsrättskränkningar
ej bedömas enbart med ledning av de mål, som
kommo under arbetsdomstolens prövning. Tjänstemännens centralorganisation
framhåller, att inom organisationens verksamhetsområde uppenbara
föreningsrättskränkningar ägt rum i åtskilliga fall utan att dessa dragits
under domstolens bedömning; uppgörelse har då ofta träffats efter förhandling
med vederbörande arbetsgivare. Enligt motionärernas förmenande
torde ett stärkt skydd mot föreningsrättskränkningar kunna ernås, om
innebörden av sådana kränkningar komme till klarare uttryck i lagtexten
ävensom om denna kompletterades med regler rörande fördelningen av
bevisbördan i bär avsedda mål. I anslutning härtill får utskottet för sin

Andra lagutskottets utlåtande nr 31. 29

del uttala, att utskottet anser det vara av den största vikt, att föreningsrätten
kringgärdas av ett skydd, som i största möjliga utsträckning eliminerar
kränkningar av densamma. Utskottet liar en positiv inställning till
varje åtgärd, som är ägnad att främja ett ökat skydd mot kränkningar av
föreningsrätten.

Av förarbetena till förevarande lag framgår, att den i 3 § tredje stycket
gjorda uppräkningen av de föreningsrättskränkande fallen vore att anse
som uttömmande. Däremot hade det icke varit möjligt att närmare beskriva
de olika slags åtgärder, som borde betraktas såsom kränkningar av föreningsrätten.
Sätten att kränka denna vore nämligen alltför mångskiftande.
Också utskottet hyser den meningen, att stora svårigheter föreligga att
ernå en närmare precisering av begreppet kränkning av föreningsrätten
än den som innefattas i den gällande lagtexten. Med hänsyn emellertid till
vikten av att medlemmar i en facklig organisation åtnjuta ett betryggande
skydd mot repressalier för sin verksamhet i denna, förutsätter utskottet,
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål.
Vid detta ställningstagande och under hänvisning till vad arbetsdomstolens
ordförande, socialstyrelsen, Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen
i sina till utskottet avgivna yttranden anfört, anser utskottet
sig icke kunna tillstyrka kravet på en utredning.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner, I: 45 och II: 65, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1951.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Sten, Sunne,
Walilund, Åman, Bengtson* och Svärd;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Igelsbo, Hellbacken, Ryberg*,
Nilsson i Göteborg, fröken Höjer, herrar Andersson i Alfredshem,
Andersson i Linköping och fröken Wetterström.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.